
Knngl. Vetenskapsakademiens
Bibliotek
STOCKHOLM

A. L.
Tidskr.
Sv.
Stockholms Universitet

30001 006037685
v-, r.
ÿry*’

■..vH

Ä


?»

FR AMTID EX

TIDSKRIFT FÖR FOSTERLÄNDSK ODLING.
»

UTGIFVEN AF CARL von BERGEN.

ANDRA BANDET.

(Ändra årgången. 1869).

/

STOCKHOLM,
L. J. HIERTAS FÖRLAG.

1869.
STOCKHOLM,

TRYCKT HOS JOH. BECKMAN.

1869.
Karl XII som konstvän.

Svenska folket har i dessa dagar på ett högtidligt och vackert
sätt firat minnet af sin nationalhjelte, denne man, som, trots allt hvad
den historiska kritiken kunnat mot honom invända, likväl alltid skall
forblifva så kär för den äkte svensken, emedan han utgör en samman-
trängd uppenbarelse af några bland de mest framstående sidorna i vår
egen karakter som folk. På senare tiden har också en återverkan in-
trädt i tänkesätten rörande honom; framför allt ha Atteebom och
Beskow inlagt stora förtjenster om en riktig och från fördomar renad
uppfattning af denna inom historien ensamma företeelse. I sin afhand-
ling om Karl XII har den förre särskildt sysselsatt sig med betrak-
telser öfver hans förhållande till vetenskap och vitterhet, en sida af
Karls karakter, hvilken denne författare äger förtj ensten att först ha
uppmärksammat. Detta betonande af hjeltekonungens bog för och in-
sigt i fredens hvärf har sedan med än mer kraft vidhållits af Beskow;
och genom desse utmärkte författares samfälda bemödanden bär nu-
mera bilden af Karl ej blott krigarens och statsmannens, utan äfven
vetenskaps-, och vittérhetsbeskyddarens drag. Jemnväl konsten, denna
odlingens senast mognade och ömtåligaste blomma, förblef ej ett för
honom likgiltigt ämne; redan de båda nyssnämnde författame ha åt-
minstone antydt hans tillgifvenhet för dess sysselsättningar och njut-
ningar. Då imellertid ingendera egnat denna del af frågan någon
särskild uppmärksamhet, Atteebom på grund äfven af bristande ma-
terial, torde ett noggrannare ingående på henne ej anses opåkalladt.
Och en nära till hands liggande anledning att nu göra det, är ju det
sköna minnesmärke Sveriges konst nyss rest åt konung Karl. Så har
hon visat sin vördnad och kärlek för honom. Hvad har han gjort
för henne? Se der frågan, till hvars besvarande nedanstående söker
lemna några bidrag.

Vi ha ofvan antydt, att man först på sista tiden erhållit ett till-
fredsställande material för denna frågas närmare utredning. Det före-
ligger i en ganska märkvärdig samling bref från Gasten Feif, konun-
gens gunstling, då statssekreterare, slutligen president i statskontoret,
till Nikodemus Tessin, Sveriges störste byggkonstnär och, äfven han,
mycket omtyckt af konungen. Den finnes offentliggjord i Handlingar

19
290	karl xii som konstvan.

ur v. Brinkman1 ska arkivet på Trolle-Ljungby (Örebro 1859). Dessa
skrifvelser, särdeles de frän åren 1711—1713, lemna oss en synnerligt
klar inblick i vårt ämne. Det egna förhållandet inträffar nämligen
härvidlag, att Feif i de flesta frågor endast är konungens språkrör —
och äfven sjelf flerfaldiga gånger erkänner detta. Så yttrar han, med
anledning af några anmärkningar om Tessins förslag till stallbyggnad
för hofvet: »— — iag har därved upsat några påminnelser, som här-
hos följa, de skola passera för mina»; och annanstädes är han ännu
oförbehållsammare. Härigenom samt, ännu mer, då han berättar sina
samtal och små ordtvister med konungen rörande skön konst, får man
ganska bestämdt veta, huru Karls åsigter gestaltat sig. Vi skola der-
för hufvudsakligen sysselsätta oss med dessa brefs innehåll, för såvidt
de beröra vårt föremål, tillika förbehållande oss att från några andra
håll fullständiga bilden af Karl XH som konstvän.

Då man känner Karls manliga, flärdfria sinne, hans afsky för allt
prål och hans tillgifvenhet för de matematiska studierna och beräk-
ningarna, faller det sig helt naturligt, att han företrädesvis kände och
älskade byggnadskonsten. Dertill bidrog väl ej litet, dels att Tessin i
denna var ett snille af första rangen, dels att Feif, hans dagliga säll-
skap och umgänge under vistelsen i Turkiet, sjelf i hög grad hyllade
samma konst, efter hvad han flere gånger omtalar. Den yttre anled-
ningen härtill var dessutom gifven i det storartade byggnadsföretag,
som vidtagit med konungens uppstigande på tronen och fortskred aUt-
jemnt, så länge finansernas tillstånd ej lade oöfverstigliga hinder i vä-
gen derför, vi mena Stockholms slott, denna Tessins jättetanke, hvars
antagande af form är att i mycket tillskrifva Karls tillgifvenhet för konst-
nären och hans konst. Konungen nöjde sig ej blott att beundra och
på afstånd studera andras verk; han egnade sig äfven, ehuru under
mer praktiska förhållanden, åt dess utöfning i verkligheten. Taffel-
täckaren Hultman, i sina naiva anteckningar om konungens lefverne,
berättar också, att han var »en stor och hög architecteur, att på allt
sätt anlägga fästningsverk, bastioner och defensioner, samt till sin ar-
mées konservation uti främmande länder, till evärdlig åminnelse, lät
inrätta hela milslånga bryggor öfver djupa moraser och strömmar,----».
Feif betonar flerfaldigt hans »stora lust för byggeri»; på ett ställe
(br. 17) yttrar han tydligen med afseende på samma sak: »Jag ville
önska at Eders Excell: vore hos Oss, han skulle få orsak at admi-
rera et oförlikligit förstånd och en penetration som är ogemen stark».
Men ej nog härmed: han omtalar äfven konungens försök i byggnads-
konst. »Hans M:t», säger han (br. 7), »är intet så osnäl i Architec-
turen, och om iag icke exprès vore förbuden, så skulle iag öfversända
en desein på et hus som H, M:t har författat, hvilket har alla com-
moditeter och är rät vähl indehlt, men H. M:t,vil intet skryta med
KARL XII SOM KONSTVÄN.	291

sine vettenskaper.» Konungen umgicks äfven med planen att bygga
ett krigsmanshus på Djurgården, »hvarest K. Carl Gustaf hade ämat
anlägga et lusthuus,---------. Hans M:t har åtskillige deseiner giordt
därpå, men för bättre luft och större renlighet skull, har Hans M:t
ännu tykt mäst om den som är formerat som en liten stad, med
många gator afdehlt och hvart qvarter lijka stort med gator på Ömse
sijdor, så at intet många blifva om en ingång. Körkan var plasserat
mit uti, Gouvemeurens och de förnämsta officerares hùus däromkring
och sedan en officerare eller mera i hvart qvarter. Därhos skulle
blifva en skiön trägård med värdzhuus därjemte til en promenade för
folk utur staden, hvilket skulle draga en vacker inkomst» (br. 17).
Ungefär efter den här framlagda planen var den lilla stad vid Bender
inrättad, der konungen under en stor del af sin vistelse i Turkiet uppe-
höll sig ined de svenska trupperna; och planen till densamma tillhörda
väsentligen honom, liksom särskildt till det hus, hvari han sjelf bodde.
Feifs beskrifning (br. 7) äfvensom andra källor upplysa detta.

Ett bland hufvudforemålen för Karls arkitektoniska studier och
sysselsättningar var förskönandet af vår hufvudstad, den han, trots
afståndet under långa år, synes särdeles älskat. Så berättar Feif, att
konungen 1711 ej var »obenägen at gifva Skepzholmen åth staden at
zijras med skiöna huus, när därom en gång anhålles» (br. 3, 5). Han
sysselsätter sig vidare med ritningen till Stockholms rådhus, och om
det skulle byggas på, det ställe, der det gamla stod (br. 5), gör för-
frågning i liknande syfte med anledning af den plan Tessin öfversändt
öfver regleringen af trakten mellan Tyska kyrkan och Brunkeberg
(br. 17) o. s. v. Beträffande, sistnämnda plats upplyser Feif, att
»Hans M:t har en särdeles dessein med det bärget som skal zijra
hela staden och i synnerhet giöra en särdeles behaglighet til Eders
Excell: stora dessein» (br. 14); och i förtroende upptäcker han den
längre fram (br. 17) sålunda: »Man ärnar därpå plantera en vacker
granskog och sättia dijt et ansenligit vakttorn».

Naturligtvis intresserade sig konungen i synnerhet för Tessins
hufvudverk, slottet, som också är Stockholms skönaste prydnad. Som
bekant, infaller dess grundläggning samtidigt med hans thronbestigning,
och utan tvifvel yar det hans fallenhet för byggnadskonst och gunst
för Tessin man i hög grad kan tillskrifva arbetets raska bedrifvande
äfven sedan hans krig begynt. Men när krigslyckan med slaget vid
Pultava vände sig, och landets tillstånd omöjliggjorde hvarje tanke
på ett så kostsamt företag, fortfor han ännu att med bifall och nöje
följa de förslag och ritningar, konstnären uppsatte. När Tessin 1712
öfversändt dé af Haton stuckna elevationerna till sitt storverk, under-
rättar Feif honom, att de »behaga Hans. Maij:t öfvermåttan mycket»,
till bevis hvarpå han flere gånger meddelar förfrågningar och anmärk-
292	KARL xn SOM KONSTVÄN.

ningar, dem konungen med anledning af dem framställt. Man kan af
dessa senare sluta till, hvilka högst betydliga jemkningar slottsbygg-
naden undergått sedan denna tid. Sä t. ex. hade Tessin föreslagit en
staty på borggården, mot hvilken anmärkes, att den »lärer icke allenast
betaga dess vackra anseende, utan och aldeles hindra den vackra pro-
specten som elliest är alt ifrån den yttersta borggården genom bägge
flyglame och ända til diurgården eller Skepzholmen», hvarför ock
föreslås dess borttagande (br. 8). Vidare skulle, både kyrkan och
rikssalen hvälfvas (br. 15), en mängd statyer uppställas på taket o. s. v.
Mot slottskyrkans förläggande inom sjelfva hufvudbyggnaden gjordes
äfven af konungen ett par invändningar, nämligen att slottet, enligt
den tillärnade planen, hade jemnförelsevis få kungliga boningsrum (en
klagan, som alltid och med skäl förts mot detsamma), och att man ej
kunde komma rundt kring byggnaden för kyrkans skull, invändningar,
dem Feif säger sig besvarat, så godt han kunde, och hvilka äfven
fingo förfalla, åtminstone för den gången (br. 15). Imellertid upptog
konungen ånyo argumentet angående för få våningar för kungliga per-
soner, i det han beräknade, att »af 12 fulle etager äre eij fler än 5
logeable för de Kongl. persohnér som däruti komma att boo» (br. 42).
Denna lilla omständighet länder till bevis på den fasthet i sak och tillika
den humana eftergifvenhet i sätt, som utgöra ett af Karls mest fram-
stående karaktersdrag.

För öfrigt ifrade konungen för slottets värdiga utmstande i alla
hänseenden. Så önskar han t. ex., att »alla colonner och zijrater vore
af marmor, och menar, at man väl torde påfinna en femis som skulle
kunna conservera Gotlandzsten och gifva densamma et vackert an-
seende» (br. 9).

I närmaste sammanhang ined slottets byggande stod ett annat
företag, nämligen uppförandet af stallet på Helgeandsholmen och ord-
nandet af denna centralpunkt. Då denna senare fråga just for tillfället
är en af dagens brännande, torde en något utförlig redogörelse
för förslagen i densamma under Karls tid icke vara alldeles ur' vägen.
Den nya ritningen på stallet »behagar Hans M:t makalöst myket
och tror iag, at Hans M:t längtar hem allenast til, at låta bygga
densamma», skrifver Feif (br. 17), hvilket imellertid ej hindrar honom
att innelyckt öfversända eri lång lista med »förfrågningar» vid pla-
nen, hvilka tydligen härröra från konungen. Äfven i Lund syssel-
satte »de bägge kopparstycken» honom; en ofta upprepad påminnelse
rör särskildt den omständigheten, att kungen skulle kunna direkt från
slottet komma ned i stallet, genom en löngång (jfr. br. 49). I »Några
påminnelser ved den nya stallbyggnaden», som åtfölja br. 14 och, en-
ligt Feifs uttryck, »skola passera för mina», framställas flere förslag
till stallets och Helgeandsholmens ordnande, bland hvilka i synnerhet
KARL XU SOM KONSTVÄN.	293

följande är förtjent af uppmärksamhet. »At hafva communication
emellan staden och Normalm», heter det, »kunde en bro löpa ifrån
Drotningegatan ut med Rosenbad in på utfylningen af Holmen och
sedan taga af och löpa ved sidan af det i Ritningen projecterade nya
Ridhuset, in til den bron som löper från Staden til Helgeandesholmen.»
Detta märkliga förslag, som just i vår tid ånyo uppstått med förnyad
styrka, tillhör således ursprungligen kung Karl, ej Tessin, som man
förut trott. Det visar, bland mycket annat, hvilken klar blick för
framtidens kraf denne furste ägde. Deremot är säkert, att Tessin med
anledning häraf uppgjorde cn ny ritning, hvarom skrifves 1713 (br. 17):
»Bryggan från Drotningegatan kommer öfvermåttan vacker och gifver
hela holmen et träfligit anseende från alla sidor». Af brefvexlingen
framgår, att konungen dessutom påtänkt flere sätt att försköna sitt
residens, förslag, som utgjorde hans nästan enda förströelse under
det långvariga dröjsmålet i Turkiet.

En särskild fråga, som är af högsta vigt för bedömandet af Karls
konstsinne, är den, som af Feif utförligt behandlas i br. 15, om stöders
användande i byggnadskonsten. Anledningen till tvisten om detta
ämne mellan honom och konungen gaf Tessins beskrifning på slotts-
kyrkans tillämnade utseende. »Hans M:t», säger Feif, hvars berättelse
vi anse bäst att ordagrannt meddela, »tycker intet därom, at Archi-
tecturen tager något tilhielp af Sculpturen, i synnerhet hvad Statuer
anbelangar, hälst in uti et rum, utan förmenar at Architecturen är i
sig sjelf af den fulkomlighet, at hon intet behöfver låhna något af
andra, hälst om hon rät exequeras, hållandes Hans M:t det för et
fehl hos Architecten, när han tager Statuer til hielp at därmed utzijra
Architecturen. at man i stället för Statuer, hvilka blifva dammiga och
stötas “snart sönder, kan giÖra Architecturen så myket rikare af bronce,
marmor och gull, eller på hvad sät man elliest vil. at en ren ocK rijk
Architectur giör bättre effect, än när den är utzijrat med många Sta-
tuer, hvilka större delen dess utan intet kiänna eller vetta hvad de
betyda, särdeles uti en körkia, hvilken man i stället för gudz huus, i
anseende til de många bilder och Statuer, skulle hålla för et afguda
tempel, de där jämväl myket irra försämblingen uti andackten, hvilket
en ren architectur intet giör. I synnerhet håller Hans M:t intet af
Statuer som äre giorde af trä- eller gipzvärk, utan af Bronz eller
marmor, och då böra de stå på publique platzer eller i trägårdar, men
intet in uti något rum. utan på et huus skulle Hans M:t dem ändtl:
på tienlige ställen, men myket sparsamt villja tillåta, det är mig»,
fortfab Feif, »ogiörligit så vähl och med alla skiähl at utföra alt hvad
Hans M:t på den sujetten har sagt.-------Hans M:t sade Hand annat,
at hvad som sparas i Statuer eller andra bilder, det kan användas at
giÖra Architecturen så myket rikare, så at man i det fallet ingalunda
294

KARL XII SOM KONSTVÄN.

kan tilskrifva deras underlåtande någon otienlig sparsamhet, utan mera
en åhuga pä alt giörligit sät, at illustrera architecturen och visa, at
den konsten är vacker och magnifique nog af sig sielf, utan at behöfva
någon tilhielp.» Slutligen anmärkes ock, att de statyer, som skulle
stå på östra och vestra gafveln, kunde komma att förderfvas af röken
från de närbelägna skorstename.

Som man ser, förråda dessa anmärkningar lika mycket skarpsinne
som känsla af byggnadskonstens egentliga väsen; de uttala med en
förvånande klarhet grundsatser, som ingalunda öfverensstämde med
samtidens åsigter i frågan om denna konst, och hvilka det varit först
nyare tider förbehållet att rätt uppfatta och sätta i verket. Här som
annanstädes framstår Karl XH som en framtidsman, uppfattande för-
hållandena i ett nytt, från hans omgifning skildt ljus. Feif bekänner,
att han ej förmådde med sina mötskäl uträtta något, ett bevis för Karls
styrka äfren i giftandet af skäl för sin öfrertygelse, när han ansåg
detta passande för sig. »Ang. Statuerne ville H. M:t icke eftergifta det
ringaste, innan kraftigare skiähl blifva andragne, ehuru mycket iag
och bad för dem», säger han. Imellertid var Karl ej heller halsstarrig,
när han fann sig öfvertygad; ty till och med i detta fall gaf han med
sig längre fram. »Hans M:t har giftit Statuerne pardon, dock med det
förbehåld, at de in uti huus måste brukas sparsamt», heter det i br.
17. De af Tessin anförda skäl för deras behållande i kyrkan nämnas
ej; det skulle eljest ha varit ganska intressant att se af hvad art de
voro, i fall man ej får antaga, att konungen gaf efter endast af und-
seende för den erfame och omtyckte konstnärens önskan.

Att dessa konungens invändningar mot bildstoders bruk vid bygg-
nader ej härrörde af någon likgiltighet för sjelfra den konst, hvars
alster de äro, synes Hart af hans åsigt om det sätt, på hvilket
de egentligen borde komma till användande. Feif skrifter, omedelbart
efter det han berättat sitt försvar för stoderna, följande: »Elliest har
Hans M:t discurerat om Riddare orden och flere heders tecken, hvar-
med de skulle kunna benådas, som giorde några särdeles bedrifter, så
väl i krigz- som andra bestälningar. Men Hans M:t tycker om alt
annat intet så myket, som om det, at på de gambla Romares sät,
anten en Statue eller stod [= pelare] en sådan til heder och åminnelse
på viss därtil utsed^ platz skulle blifva uprättad, Statuen eller stoden
proportionerad efter beskaffenheten af hvars och ens märkelige bedrif-
ter; doch således, at stodeme intet förr än efter dess död skulle up-
sättias, på det ingen måtte få en sådan ährestod uprättad, som sedan
genom ellackt förhållande förtiente straf, eller och at förekomma, det,
mången, sedan de en gång fåt en stod, intet vidare bekymrade sig
om någon särdeles vacker gierning.» Denna heder, som KarL sjelf
ansåg som det yppersta bevis af erkänsla för en hjeltes bedrifter, har
KAHL XII SOM KONSTVÄN.	295

en egendomlig ironi af ödet ej unnat honom sjelf, vår förnämsta kri-
gare, förr än nu, hundrafemtio år efter hans död. I sanning, det var
hög tid att svenska folket betalade sin tacksamhetsgärd till denne
utomordentlige man, som i så mycket stod öfver och framom sin tid,
och hvars största fel just detta var. Innan Molins mästerverk såg da-
gen, har Karl XII, förf, veterligen, ej varit äüme för något i hårdt
material utfördt skulpturverk, om vi undantaga den byst, som model-
lerades af den skicklige konstnären, kongl. hofstatybildhuggaren Jacques-
Philippe Bouchardon, i Stockholm 1747 och göts af Gerhard Meyer 17491).
Bland mångfaldiga andra fabler, som utspridts om Karl XII, är
äfven den, att han aldrig velat låta måla sig och öfverhufvud ej haft
sinne för målarkonstens verk. Det egentliga upphofvet till denna saga,
som anförts af Voltaire m. fl., torde vara att söka i en anteckning å
ett porträtt i kroppsstorlek af konungen, hvilket finnes i Versailles.
Anteckningen, hvars äkthet är underkastad stort tvifvel, bär namnet
David von Crafft 2) - och begynner: Voicy L'unique portrait, que
Charles XH de Glorieuse mémoire Boy de Svede a jamais permis
qu'aucun peintre tirât de luy, apres son avenement à la Couronne,
Vidare säges att kungen troligen ångrade tillåtelsen, emedan han efter
porträttets fullbordande mad en knif utskar ansigtet, hvilket sedan
ånyo blifvit insatt. Taflan målades i Lund 1718. Hela påskriften i
en väfnad af dikt och sanning, såsom bestämdt framgår af följande.
Dess grundval är en anekdot, som berättats af Lorens Pasch d. ä. för
hans son, professor Pasch, och hvilken förf, på annat ställe3) redan anfört.
Der säges, att kungen en dag i Lund kom in i Kraffts atelier, för att
se på det då under arbete varande porträttet. Konstnären sjelf var _
imellertid sjuk, och, endast hans elev, den unge Pasch, fanns på stället.
Förmodligen för att roa sig åt ynglingens förlägenhet, skar då kungen
1	sönder taflan. »Öfver detta», heter det i vår källa, »blef unga Pasch
så bestört, att han begynte gråta. Konungen och de herrar, som ho-
nom medföljde, roade sig deråt; men sedan han efterfrågat dess namn,
klappade han honom på axeln och sade, att han skulle komma ihog .
honom.» Af detta skämt med en försagd yngling har nu anteckningen
och efter denna flere historici gjort en fullkomlig fabel. Ty af konun-
gen fiiinas ej blott otaliga målade och graverade porträtt, utan, hvad
vigtigare är, flerfaldiga sådana, dem han sjelf bortskänkt, och hvilkas
äkthet sålunda är satt utom allt tvifvel. Sådana äkta porträtt ha

1) Exemplar i brons finnas å Stockholms slott, Engsö i Westmanland-
och möjligen annanstädes ; ett i bly finnes i hr Christian Hammers sam-
lingar.	'

2) Krafft bief ej adlad förr än efter konungens död. — Inskriften
har förf, sett å en 1866 i Stockholm utställd kopia, af O. Isachsen.

3) I en uppsats i Ny illustrerad tidning: Ett drag i Karl XII:s karakter.
296	KARL XII SOM KONSTVÄN.

målats af Ehrenstrahl, von Krafft (mänga exemplar), Axel
Sparre m. fl. i olja samt i miniatur af Uttekhielm, çn Wedekini) (i
Ystad 1715) och andra. Särsldldt märka vi, såsom en bestämd veder-
läggning af anteckningens innehåll, att Feif skrifver från Bender i
febr. 1712 (br. 7): »Gen: [Spaere] har giordt Hans M:ts och Chans
portraits tämmeligen stora» som äre makalösa, bägge lijkna Öfvermåt-
tan, som är det förnämsta, ännu är H. M:ts portrait aldrig blifvit så
lijkt giordt, vår herre bevare originalet, det är rät makalöst.» Att
vilja neka, det åtminstone denna bild är målad omedelbart efter sitt
original, vore absurdt.

Men konungen" ej blott tillät flere målare att åt efterverlden be-
vara hans på en gång sköna och manliga drag; han var äfven i andra
hänseenden kännare och befordrare af deras konst. Så t. ex. berättar
Feif (br. 17), att när Stanislai porträtt anlände till kungen i Turkiet,
uppstodo mellan herrame i hans omgifning olika tankar om bildens
likhet, hvilka konungen synes afgjort genom sitt omdöme. »Hans M:ts
mening är, àt de eij äre vahne at see Konungen i den klädebonad1),
och håller det för mycket lijkt, allenast tycker Hans M:t at ansigtet
är något för långt.» Äfven i ett så obetydligt fall får man bevis på
Karls ovanliga förmåga att fatta föremålen i deras rätta ljus och sär-
skildt att analysera ett konstverks hufvudegenskaper.

Jemnväl i andra hänseenden visade sig Karl som vän af den teck-
nande konsten. Så utsände han på egen bekostnad en vetenskaplig
expedition från Bender i jan. 1710, bestående af major Cornelius Loos,
kapten Conrad Sparre, kapten Gyllenskepp och legationspredikanten
Michael Eneman med hufvudsakligt syfte att afteckna fornminnes-
märken i Österlandet. Denna utrustning, hvars tvenne förnämste män
voro utmärkta tecknare, gjorde stora och innehållsrika samlingar under
färden öfver Konstantinopel, genom Egypten och Palestina samt åter-
vände till sin utgångsort i juni 1711. Bland den rika artistiskt-
arkeologiska skörden, mest insamlad af den flitige Loos, funnos
äfven »alle Asiatiske tracter eller klädebonader», enligt Feifs uppgift.
Han nämner ock att ritningame i febr. 1712 voro under utarbetning
och skulle öfversändas till Tessin att stickas i koppar, så fort de
blefve färdiga. Tyvärr gick en del af dem förlorad vid kalabaliken
året derpå; men återstoden öfverlemnades 1840 från Riksarkivet till
Köngl. Museum, såsom af ganska stort konstnärligt värde. För öfrigt
synes ett oblidt öde hvilat öfver resultaten af denna märkvärdiga färd:
Enemans beskrifning af resan, omsorgsfullt utarbetad hufvudsakligen

T) Förmodligen var Stanislaus iklädd den karolinska krigardrägten,
såsom han ännu finns föreställd på ett af Krafft måladt porträtt å Grips-
holm.
KARL XII SOM KONSTVÄN.	297

i filologiskt och arkeologiskt hänseende^ blef aldrig utgifven, och inga
andra lemningar af färden kommo heller till offentligheten.

Konungen ville äfven verksamt ingripa i konstnärsbildningen, som
ses t. ex. deraf, att han en gäng låter Feif sända Tessin en invisning
för hans sons (Carl Gustafs) räkning, med det grannlaga tillägget:
»^il understöd af H. Hofmarskalkens H. Sons studier, hvilket ährl.
skal continuera, häraf vet ingen, hvarföre därom eij häller något
nämbnes i Hans Maij:ts Svar.» Vid ett annat tillfälle, strax efter den
utmärkte Lemkes död (apr. 1711), anser Tessin att hans bataljmålarlön
bör anslås åt en målare af dekorationsarbeten vid namn Moller; men
konungen genmäler härpå, att, efter man ej kan för tillfället finna
»någon capable målare, så måste denne Lemkés lön besparas, till dess
man får en annan snäll bataljmålare i stället, hvarom man sig måste
bemöda.» Här visar sig således, att Karl önskade uppmuntra en sär-
skild gren af konsten, helt naturligt den, hvilken mest intresserade
honom, den krigiske herrskaren. Tyvärr förmådde han ej genom sina
åtgärder bilda hvarken bataljmålare eller några andra konstnärer;
fäderneslandets utblottade tillstånd och de i öfrigt ogynnsamma tids-
förhållandena beröfvade tvärtom detsamma i synnerhet under de sista
tio åren af Karls regering ej så få bland dess söner, hvilka sedan i
andra länder vunno utmärkelser och rykte. Den stora konstnärsut-
flyttningen från åren 1700—18 är en af de svåraste stötar dén svenska
konstutvecklingen haft att uthärda. Så förlorade Sverige för alltid
David Richteb d. ä., Johan Richter, Martin van Meytens, Hans
Hysing m. fl., att ej nämna dem, som under långa utrikes resor un-
dandrögo fosterlandet sin talang, liksom det hade undandragit dem
hvad ingen, allraminst konstnären, kan umbära, uppmuntran, beställ-
ningar — och bröd.

Karl XH:s inflytande på Sveriges konst har, enligt hvad vi af det
föregående finna, varit mindre omedelbart än medelbart. I främsta rum-
met har han verkat på henne derigenom, att han insåg Tessins snille och
öfverlägsna organisationsförmåga. samt derför åt honom öfverlemnade
ledningen af vårt lands konstangelägenheter med ett förtroende, som(
visserligen ej kan kallas oinskränkt, men i alla händelser var större
än det han eljest visade någon i hvilket ännat fall som helst. Det
var sålunda Tessin vann utrymme för sin ^älsklingstankes, slottets,
fortsättande med en kraft, hvilken visserligen förlamades emot slutet
af Karls styrelse, men likväl då redan åstadkommit så mycket, att
den herrliga byggnadens fullbordande endast kunde blifva en tidsfråga,
aldrig öfvergifvas. Genom sitt lifliga intresse för denna stora angelä-
298	' KARL XII SOM KONSTVÄN.

genhet, ett intresse som lika mycket är den verklige konstkännarens
som herrskarens, uppehöll Karl modet hos konstnären, äfven sedan
den bekymmersamma ställningen i landet hänvisat honom till ett ar-
betande endast pä papperet, i stället för i verkligheten. En annan
vigtig konstangelägenhet, också den ett omfattande snilles verk, full-
följdes under hans regering och vann sin fullbordan mot dess slut;
vi mena Dahlbergs Sveciæverk, en vacker och för oss otroligt vigtig-
minnesvård af Sveriges stora tidehvarf och dess byggnadssmak. Det
stacks till slut af den flitige Johan van den Aveelen, som under
Karls tid (1698) inkallades för dess fortsättande, sedan den skicklige
Willem Swidde s. å. aflidit. De första årens krigiska ära, de.se-
nares olyckor gjorde, att för öfrigt knappt något märkligare eller mer
omfattande företag i skön konst under Karls tid förspordes; och äfven
på enskilda händer hvilade verksamheten åt detta håll. Endast få och
mindre betydande byggnader uppfördes; Wredeska (sedan Falkenbergska)
huset vid Drottninggatan och några andra kunna nämnas såsom prof
på den tidens smak i byggnader, hvilken för Öfrigt är ganska torftig.
Några af Tessin utförda enskilda hus och landtslott utgöra dock ett
undantag härifrån; så bland andra Sturefors i Östergötland, påbegynt
1704. Skulpturen, hvars skaplynne, sådant det då gestaltat sig, ej
behagade konungen, och detta utan tvifvel med rätta, kan ej heller
från denna tid uppte något verk af högre betydelse. Hufvudorsaken
härtill är väl att söka i den omständigheten, att denna konst då ej
ägde någon inhemsk målsman af större snille och derför af Tessin,
byggkonstnären, ej ansågs som något annat än en hjelpkonst till hans.
Den flitige, men ej synnerligt begåfvade Precht och hans verkstad
förslog således fullkomligt att fylla den stora allmänhetens behof af
epitafier och altarprydnader samt borgerliga omeringar för bonings-
rummen. Hans lärjungar förblefvo alla vid mästarens handtverk, det
bättre omamentsbildhuggeriet, och Sverige måste derför från främ-
mande land inkalla de konstnärer, som skulle pryda dess konungaborg
med en högre skulpturs verk. Sannolikt skulle ock, i händelse af
gynnsammare förhållanden, René Chauveau, den skicklige, om ock
maniierade, mästaren, främste mannen bland de af Tessin inkallade,
förmått bilda och fortplanta en skola för sin konst. Han lemnade
imellertid landet efter en sjuårig vistelse 170Q, och efter honom vidtar
en fullkomlig lucka i vår skulpturhistoria för tretio år. Måleriet åter,
som genom Ehrenstrahl, ett .snille af första rang, vunnit erkännande
hos den bildade delen af folket, då aristokratien, och derigenom fått
en något så när fast , fot, fortlefde egentligen på grund af detta an-
seende, ehuru med aftagande intresse å konstvännernas och minskad
förmåga å konstnärernes sida. Det var David Kraeft, som bildade
skolans kärnpunkt; och, som vi sågo, hade han tillfälle att komma i
FÖRSTA. BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA. 299

\	,	■

beröring med sin konung och uppmuntrades af honom. För öfrigt var det
nästan uteslutande porträttmåleriet, som idkades och förstods af denna
tid; och i det facket kunde vårt land ännu uppvisa ej förkastlige
konstnärer, dels omedelbart gångna ur Ehrenstrahls, dels utbildade i
Kraffts skola, sådana som fru Anna Maria Wattrang, Ehrenstrahls
dotter, Erik Utterhielm, J. David Schwartz, Jan Starbus, Akel
Sparre, Dav. Kock m. fl., dels slutligen sjelfständige, som Martinus
Mijtens, David Richter d. y., Lucas von Breda och andra. Endast
Lemke och Andreas von Behn utöfvade historiemåleri, om vi undan-
taga några nästan handtverksmessige rumdekoratörer. Imellertid af-
tynade, som vi nämnde, såväl alstringen af som intresset för måleriets
verk under Karls senare år så betydligt, att vid slutet af hans rege-
ring endast spillror af en inhemsk konst återstodo. Särdeles bidrog
härtill den utflyttning af konstnärer, hvilken vi ofvan vidrört. Ett och
annat undangömdt frö stadnade dock qyar; och det var dessa, som
jemnte de från Frankrike införskrifna praktväxtema frambragte den
nya konstblomstringén under frihetstiden.

Om således Karls tidehvarf och personlighet ej varit af något
djupare inflytande på vår konstutveckling, kan i synnerhet den senare
i alla fall betraktas som af stort intresse äfven i förhållande till Sve-
riges konst. Förf, har endast haft för afsigt att fästa uppmärksam-
heten härpå och till ämnets utredning lemna ett eller annat bidrag.

C. Eichhorn

Första bladet af den nyare norska poesiens
historia. 1

/1. ■

Med 1814 är den tid slut, då Norges söner behöfde vända sig mot
Danmark för att finna den luft, hvari skaldeanlagen kunde frodas. Norge
hade 1811 fått sitt eget universitet, som trädt i verksamhet 1813, och
året derefter hade riket lösryckts från Danmark och lemnade detta år
storartade bevis på medborgarsinne, fosterlandskärlek och en i ögo-
nen fallande politisk myndighet. Senare på året hade riket trädt
in i sin nya förening med Sverige; men naturligtvis hade ej den
300 FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA.

andliga sjelfständighet, som fordras för att utveckla en nationel litte-
ratur och konst, plötsligt genomträngt folket; det säg sig*fortfarande
om efter de gamla förmyndarne. Sverige stod ej ännu i något för-
hållande af hvad slag som helst till Norge ; man vände således till-
baka till det gamla kära Köpenhamn och utnämnde det till Norges
litterära och öfverhufvud taget kulturhistoriska hufvudstad tills vidare —
tills man sjelf lärt att stå och gå på egna bén. Ty den tiden kunde
ej länge uteblifva: Norge hade ju ånyo inträdt i de sjelfstäpdiga na-
tionernas led; »Kongeriget Norge er et frit, selvstændigt, udeleligt og
uafhændeligt Rige» hade det hetat vid Ejdsvold, och man hade der sjungit:

»Det er fuldbragt, med Mod og Haab
Vi fremad se og smile.»

Den 4:e November hade, långtifrån att rubba denna oafhängighet -
och sjelfständighet, blött gifvit den fasthet, och det var känslan af
denna oafhängighet, som nu genomträngde alla grenar af landets utveck-
ling. Det vore oriktigt, att härvid betrakta poesien såsom det första och
högsta uttrycket af detta nya kulturlifs friskhet; nationens lif var och
måste vara företrädesvis riktadt på att förskaffa sig en betryggad ma-
teriel ställning; en grundval skulle först läggas, på hvilken sedan en
mognare, mera utvecklad lifsform blefve i stånd att utveckla en poesiens
blomstring, och det kan således icke förundra oss, att vi under de första
lustrerna af den nya frihetstiden väsentligen finna oss i poesien bundna
vid en försvunnen tids former.

De norsk-danska diktarnes hemresa vid århundradets början, då
Rein, Zetlitz, Falsen, Sagen m. fl. uppslogo sina högsätesstolpar i fäder-
neslandet, föranledde med nödvändighet en anslutning till de poetiska
former, som hade blomstrat i Köpenhamn mot slutet af 18:de århundra-
det. Claus Friman sjöng ju ännu 1829 vid »Hornelehs» fot, Johan
Nordal Brun satt ju ända till 1816 och förde ej blott biskopsstafven,
utan ock sångarspiran i det »syvfjældomkrandsede» Bergen såsom
en beros från den tid, som i Danmark vikit för en ny dag genom
Oehlenschlägers mägtiga framträdande, hvilket efterföljdes af Grundt-
vigs, men som i Norge fick én oförmodad efterblomstring under åren
närmast efter 1814. Hittills hade ju Norge tropligtigast mottagit som
en gåfva all den poesi, som bragtes det stämplad och emballerad så-
som god vara från Köpenhamn •— hvarifrån skulle väl då plötsligt ett
renadt skönhetssinne, en söndrande kritik resa sig hos det unga folket?
Det skulle ej en gång ha varit naturligt, om ett sådant sinne och en
sådan kritik varit tillfinnandes. Långt naturligare var det att en tid
framåt bombast och retorik fingo gå och gälla för poesi.

Af hvilken art utvecklingen från den föregående tidens poetiska
uttalanden var, visar sig förebildligt i den förändring, som egde rum i
FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA. 301

Envolds Falsens toner mellan 1801 och 1808, hvarest det förstnämnda
år ännu heter: »I nordiske Mænd» och »Codaniske Böige», »Dannebrog»
och »Daniens strand», under det ätt det 1808 allaredan heter: »For
Norge» och »Normandens mod», »Norriges Fjælde» och »Nordhavet».
Det var en förändring i fraseologien, men maneret, hela hållningen och
andan var den tids, då norrmännens poesi egde herraväldet i Köpen-
hamn. Det var desamma förmåner, densamma lycka man svärmade
för nu, blott namnen voro förändrade: man bad framgent »Ceres ned-
smile», men det var ej mera till »Tvillingrigeme» och »Fredrik Ejegod»,
det var till det unga, eller, såsom man hellre uttryckte sig, det »gamle»,
Norge; man omgaf tronen med desamma allegoriska emblemer, förän-
dringen var blott den, att »Fredrik Ejegod» nu hette »Carl». — Dock,
ett nytt hade man fått, ett litet stycke historia, som man hade rätt
att vara stolt öfver: Riksförsamlingen på Ejdsvold* och denna måste
nu bilda surrogat för den sammanhängande historia, som saknades; ty
denna brist blef tidigt känd och saknaden deraf utfyld af ett öfverdrifvet
lofprisande af Ejdsvolds i och för sig käcka och lyckobringande, men
dock ingalunda, såsom man gerna inbillade sig, alldeles makalösa
bedrift.	.

Vi nämnde, att man i dessa dagars poesi gerna benämnde Norge
»det gamle Norge». Detta var ett slags försök att ersätta den historiska
kontinuiteten genom att låta fantasien göra ett lätt språng öfver de
400 åren och utan vidare kedja Ejdsvolds saga till Olafers och Ha-
koners, och frasen gled ner, utan att någon' gjorde sig samvete deröfver.

När vi genomläsa till och med de bättre af den tidens sånger en
40 à 50 år senare, finna vi enformig bombast och prålande patriotism
såsom den tidens starkast framträdande jäsningsmedel Det' är ett
oaflåtligt upprepadt prisande af den norska forntidens storhet samt
försäkringar om att denna forntids dygder och tapperhet nu på nytt vak-
nat, som utgör hufvudtemat i dessa sånger, visserligen varieradt på
mångahanda behagliga melodier, men dock alltid igenkänligt. Händel-
serna under året 1814 voro för denna poesi ej en väckande sporre till
allvarliga och innerliga sträfvanden att utveckla det nedlagda fröet; de
voro för densamma endast ett opus operatum, på hvilket slägtet under
lång tid kunde lefva. Öfverallt möta vi parallelismen mellan forntid
och nutid.	s

I Bjerregaards »kronede» nationalsång heter det:

»Oldtid, du svandt, men din heilige Flamme
Blusser i Nordmandens Hjerte endnu,
End er af Æt og af Kraft han den samme» —

I S. O. Wolffs »Hvor herligt er mit Födeland» äro blott orden ombytta:

»I Fjældets Son endnu jeg ser , .

Et Skud af gamle Kjæmpestamme.»
302 FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA.

Johan Storm Munch fortsätter tanken i sin »Norges Love»:

»Nei, aldrig der hin stolte Flamme

Af Oldtids Glod i Nordmands Bryst». —

Schwach försäkrar detsamma:

»Frodige Skud af den kraftige Bod

End mellem Fjaeldene leve,

End flyder Fædres nedarvede Blod

Bent hos de Nordboer gjæve»,

och Mauritz Hansen utvecklar återigen tanken med orden:

»O Nord! Din Asaæt skal evig lyse!»

Pavels Hjelm berättar oss, at

Ben Troskabs og Kjærligheds Flamme

I Sekler fremluede klar

Hos Stærkodders mandige Stamme
Mod ham, som Landsfaderen var —-------
Vi elskte vor Konge, vi elske ham end!»

Zetlitz vill, att vi skola	x

»Verden lære,
At vi ere
Vore Fædre værd!»

Foss säger om stammen i

»Vort Fædreland i Hedenold: — —
End knejser den saa stærk og bold.»

L. Sagen sjunger:

»Lig Eders Fædre, de skjæggede Helte,
Vogte I Landet med glodende Bryst» —

Och Bjerregaard slutar äter kretsen med utropet:

»Held os! vi har et Fodeland,
Hvor Fædres Mod og Fædres Dyder
Endnn de bolde Sonner pryder.»

Uttaladt en gång i glad öfvertygelse är detta en skön och upp-
lyftande tanke — såsom stående tema för att smickra en nations
fåfänga, påminner det blott om, att en af nationens ädlaste söner
allaredan 40 år tidigare hade uttalat det »samme anderledes», när han
ironiskt antyder öm detta land:

»At der findes Mennesker

Kun i Engelland og der.»

Vid sidan af denna orubbliga tro på den dålefvande befolkningens
kämpamessighet uppträder en ej mindre lefvande tillit till Norges »Fjælde»,
FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA. 303
såsom landets naturliga försvar och stolthet, hvilken vexlar mellan
»Fjælde» rimmadt på »Ælde» och »Vælde» samt »Sarpen», som så lyck-
ligt rimmar på »Harpen», och »Nordhavet» fulländar treklangen. Men
först och sist dock »Fjældene»!

»Frihedens Tempel'T Nordmandens Dale
Stander saa herligt i Ly af hans Fjæld» —

»Sku disse stolte Klippeborge,
Som evig trodse Tidens Tand,
Urverdners gamle Bautastene» —

»Skjon est du, Klippe! dine Senners Lyst!»

»Fjældets Top

Bær Ærens Tempel, som vi dyrke» —

»End Norge paa sin Klippefod
Saa fast og rolig hviler.»

»Disse stolte Fjælde,	"

Ingen Ælde

(	Dem kan fælde

For ved Verdens Fald.»

»Men Klipperne stande Bryst mod Bryst
Og enige trodse dets Vælde.» \ .

»Fast Klippemure det omhegne.»

.»Grundfast omhegner dit knejsende Fjæld
Dalen, som fredeligt smiler.»

»Din Odel evig staa
Som dine MarmorQælde» (?)

Men isynnerhet bief »Dovre» utkoradt till symbol på nationens
klippfasthet:

»Paa Dovre da den (Frihedsengelen) ständer,
Beredt til mandig Dyst.»

»Norrig, vor Moder, bedaget af Ælde
Stander paa Dovre og taler saa blid.»

»Og fast som Dovres Klippegrund
Staar Templet, Nordmænd bygge!»,

»Brodre, mens Dovre throner i Nord
Bjérgfast yort Lofte skal være.»
304 FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA.

Sin höjdpunkt nådde dock onekligen denna fjellentusiasm i
Wolffs för öfrigt så vackra fosterlandssång, der det i sångens slut
heter:	,

»Om Kloden rokkes end, dets Fjælde
Skal Stormen dog ei kunne fælde,
Som Bauta end de skulle staa .
Og vise, hvor vort Norge laa.»

Man hade nu bestigit det sublimas öfversta tinnar, och derifrån
till det löjliga är det-, som bekant, blott ett enda steg. Försåvidt detta
steg ej redan för länge sedan blifvit uttaget, togs det genom den
förändring, Wolff, som sjelf genom kritiken blifvit uppmärksamgjord
på det stötande i ofvannämnda slut, företog, i det han slog om och
ändrade satsen — hvem gissar det? — till:

t

»Om Kloden rokkes lidt, dets Fjaelde
Skal Stormen dog ei kunne fælde.»

Efterhand som man började fira konstitutionsfesten den 17 Maj,
üpnstôd också i poesien en mot denna dags karakter svarande patrio-
tisk festpoesi med en egen, oupphörligt återkommande fraseologi, som
till och med har lefvat ända in i vår tid, och som isynnerhet med
framgång rörde - sig i den föreställningen, att likasom naturen i Maj
bryter sina fj ettrar och smyckar sig till fest, så bröt äfven Norge en
majdag sina fjettrar, och fjell och dal smycka sig nu i grönt till fri-
hetsfesten. Vi vilja icke trötta våra läsare med de otaliga exempel,
vi skulle kunna framdraga på den beständigt återkommande-retoriska
bombasten i dessa sånger.

En aning om att i dessa patrioriska utgjutelser låg mera svulst
än naturlig känsla synes också dunkelt hafva föresväfvat periodens
diktare; ty nästan alltid måste skalden bygga en bro mellan verklig-
hetens situation och den sfer, hvari dikten skulle röra sig, genom en
inledning, , hvari han liksom förbereder läsaren på, att han nu skall
segla upp i de högre regionerna. Om denna inlednings stötande pro-
saiska enformighet kunna några få exempel gifva en föreställning:

Den krönta nationalsången, offrar en hel vers på en sådan in-
ledning:

»Sonuer af Norges det ældgamle Bige
Sjunger til Harpens den festlige Klang,

Mandigt og hojtidsfuldt Tonen skal, stige :
l’ædrenelandet indvies vor Sang!

Eaedreneminder

Herligt oprinder,

Hvergang vi nævne vor Eædrenestavn —	'

Svulmende Hjerter og glodeiide Kinder
Hylde det elskte, det heilige Navn!»
FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA. 305

,1 Schwachs flaggsång intager den en tredjedel af hela sången:

' »Mens Nordhavet bruser mod fjeldbygt Strand

Og stolte Erindringer vækker

Om Fædrenes Ry, som til fjerne Land

Det bar paa de nordiske Snekker,

Op, Nordmænd! sjunger til Harpens Slag

En Sang for Norriges unge Flag!»

Eller:	,

»Brus hojt, min Sang! som Fossen i mit Nord!

Lad runge Fjæld og Dal af Tonens Vælde,

Op, bryder ud i stærkt og mandigt Chor

Hver ærlig Mand imellem Norges Fjælde,

Det gjælder Norge ! kom du frie Mand !

Det er dit stolte elskte Fædreland !»

Eller:

»Grib Skjald i de tonende Strenge,	(

Mens Haanden af Kraften er varm,

Lad Sangen om Norge sig trænge

Dybt ind udi Normandens Barm!

Lad Tönerne lyde fra Harpen

Som droùende Gjenlyd fra Sarpen.

Dens Beige bortskylle den Dorskhedens Plet,
Som synes at hvile paa Haarfagers Æt.»

Om det verkligen hvilade en »Dorskhedens Plet» på »Haarfagers
Æt», så var imellertid detta slags poesi ej lämplig till annat än till
att än djupare invagga folket i föreställningen om, att det ådagalade ett
1 non plus ultra af kraft och hjeltemod, när det med ett dugtigt hurra
kunde skjuta af en nyckelbössa på 17:de Maj och med högan röst
stämma in i »Skjaldens» patetiska bravader, helst till klangen af en
»Harpe», hvilken, fastän den aldrig var med i verkligheten, dock ajltid
' måste figurera i sången.

Med ett ord: felet hade allaredan blifvit begånget i första raden
af den första norska frihetssången på Ej ds void, då det hette:

»Det er fuldbragt,»

i stället för:

»Det er begyndt.»

Önskan att erhålla en värdig nationalsång var dock allmän, och
på grund af ett på den tiden ej ovanligt och ganska oskyldigt miss-
förstånd tänkte nian sig möjligheten af att framkalla en dylik sång
genom prisbelöningar. Voro icke både Prams skrift om ett norskt
universitet och Nicolai Wergelands »Mnemösyne», som bief en af orsa-
kerna till detta universitets upprättande, framkallade genom prisbelö-
20
306 FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA.

ningar? Och skulle icke detsamma kunna ske i poesien, »den sköna
vetenskapen», likaväl som i'de »andra» vetenskaperna? En patriotiskt
sinnad man begick den obetänksamheten att framlocka en vattenström
af kraftpatriotisk lyrik genom att utsätta ett icke obetydligt pris för
den bästa norska nationalsång (1820); Marcus P10en framkallade der-
igenom visserligen också den bland dessa sånger prisbelönta: Bjerregaards
»kronede» nationalsång »Sonner, of Norges det ældgamle Rige»; men
om, han dermed gjorde vare sig poesien eller fäderneslandet någon
särdeles tjenst, är väl temligen osäkert; åtminstone blef man i allmän-:
het snart otillfreds med den och en mängd nya försök strömmade ut
öfver landet, i det den ene försökte öfverbjuda den andre. På så
sätt sjöng den ene diktaren den andre i vädret, och enhvar, som
kunde göra en sångbar text till en lätt melodi fick utan svårighet
skaldenamn samt plats på Norges parnass, tills man en dag började
få öra för frasens missljud och undrade på att man ej hade hört detta
förut. Frasen hade imellertid fått borgarerätt i den patriotiska poesien;
ty innan den otvannämnda dagen kom, hade man i hela 15år,räknadt
från 1814, lefrat i »et jævnt poetisk Mareridt», och först 1834 utta-
lades det allvarligt och strängt:

»Naar blot en Ivrer ser de trende Farver,

Det Hvide, Rode og det hoje Blaa»,

Da har han strax en överjordisk Gysning

»I disse Farver bor al Verdens Lysning,

Og her er Vingepragt til alle Larver,

For disse Farver maa hver Normand slaa !»

Hvad Skvalder hores ei fra Klippemuren

Om Norrigs Odelsmænd og Friheds Lykke!

Man tror, det gjælder her at kunne trykke

Jo mere Vind desbedre gjennem Luren.

Skal Norges Storhed prises i Naturen,

Da maies Klippen ud med broget Smykke,

Der trumfes* frem et Niirenberger-Stykke

Med Farveklatter udenfor Figuren.

Vi prale med de rustede Trofæer,

Vi prale med vor Jord og med vor Himmel,

Vi pukke paa en Kraft, hvaraf vi kues ;

Og fra vor vinterlige Klippestrimmel

Den halve Verden tappert vi bebæer,

Og gjore Vind, hvor dog vi burde . blues.»

(Welhaven, Norges Dæmring.)

Så sannt detta utbrott af ädel harm än är, lika visst är det ock,
att det unga Norges söner kunde hafva god anledning att blifva en
FÖBSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA. 307

, smula yra i hufvudet på en tid, då Europas sympati och en från alla
håll uttalad beundran för nationfens fria författning och folkets visade
måtta uppsnappades med den ängsliga spänning, hvarmed en ung man
första gången ser sitt namn »i bladet». Nationen hade ännu ej tanke
för, att dess kulturlif låg i träde och ouppodladt och att folket hade en
het arbetsdag för sig. Frisk och ihärdig var nationen, men hade icke
ännu fått upp ögonen, och hittills hade ingen stark ande brutit frawj
som kunde lyfta upp tiden så, att den finge syn på hvad som felades.
Då sedermera sådana andar kommo från åtskilliga sidor, var folket så
invaggadt i sina nationala storhetsdrömmar, att de fingo en hård och
blodig strid att bestå mot ensidiga fördomar.

Sålunda* intog den patriotiska sången huivudplatsen inom den unga
norska poesien; men vid sidan af denna ärfda, blott till den yttre
formen lokaliserade och tillämpade lyrik uppträdde äfven den förra
tidens dryckesvisor och humoristiska riktning i former, hvilka i
allt väsentligt sluta sig omedelbart till Rahbeks och Baggesens maner
utan någon högre originalitet.

På detta område fortfor Zetlitz ännu att lemna bidrag till poesien,
och framdrog äfven den diktare, Schwach, som väsentligen skulle på norsk
grund omplantera det förra århundradets dryckesvisa — denna i vår tids
skarpare luft tvinande planta — som visserligen ännu länge ljöd med en
gladare ostörd tillvaros berättigande vid småstädernas .fredliga sam-
" mankomster och kalaser och stundom vid studentgillena, när det led
mot midnatt, men som ej mera kunde tillvinna sig någon plats i ett
ungt, kämpande folks litteratur. Från den »moraliska dryckesvisans»
trivialitet och gråtmildhet är det ej långt till sentimentalitetens region^
och den hade då också i full öfverensstämmfelse med hela riktningen
för öfrigt sin plats i den unga litteraturen.,

Medan det nu icke kan förnekas, att den patriotiska lyriken, så.
litet originel eller nationel den än var, dock var uttryck af en sida,
om ock den minst lyckliga, af den norska folkkarakteren, kan dfer-
imot icke detsamma sägas till ära för den lyrisk-sentimentala dikt-
ning, som äfven hade sin korta fefterblomstring i Norge under en tid,
då Lafontaines kärlek och tårar och Rahbeks öl och barmhertighet
hade utspelat sina roller i Tyskland och Danmark. Äfven Ingemanns
och romantikernas sentimentalitet upptogs efterhand utan minsta an-
stöt, till och med utan minsta försök att sammanarbeta diktarnes
känslor med den främmande formen — och det gick till en tid, men
litteraturhistorien har ingen plats för dessa försök, hvilka öfverallt
drefvo innerligheten till sentimentalitet, sentimentaliteten till löjlighet.

För nationens eget inre lif hade man ännu icke fått blick, åtminstone
ej för detsamma såsom något, hvilket kunde betinga en egendomlig poetisk
framställning. Man lät alltså bonden vara bonde och blickade hellre

i
308 FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA.

bort till de fjerran föremålen, hvaröfver afståndet kastade sitt skimmer
och som ej fordrade åskådning eller ett innerligt genomträngande,
eftersom man kunde taga dem lifslefvande ur den första bästa ut-
ländska roman. Publikens lätt väckta tacksamhet och små fordringar
på sina diktare, hvilka pryddes med ju mera bredskyggiga lagerkran-
sar, ju mera de i minnet återkallade de kära, utländska mönstren,
kunde heller icke bidraga till att uppelda diktames égen kraft, och
någon verklig kritik existerade ej.

De personligheter, hvilka under denna tid voro de mest fram-
stående inom den krets, hvilken trofast slöt sig omkring den äldre tidens
traditioner, voro, förutom de äldre, Friman, Zetlitz och Rein, som
ännu voro verksamma befordrare af den riktning, de hade medfört
från den för-Oehlenschlägerska perioden i Danmark, isynnerhet: Lyder
Sagen, Johan Storm Munch, Andreas Olsen, Conrad Schwach och Simon
O. Wolff

n.

Frambrytandet af en nationel riktning i poesien.

Medan dessa skalder alla visade sig väsentligt påverkade af den
danska litteraturens föregående period, möta vi nu en efterhand fram-
brytande, långt mera betydelsefull riktning, en diktning, som får sitt
väsentliga ferment från den blick, den har för tillvaron af ett poetiskt
stoff i den norska nationens eget inre och för möjligheten af en ny
poetisk form, som kan uppfånga och skildra denna nationens egen-
domlighet. — Naturligtvis våga vi ej vänta att se denna blick öppen,
än mindre genomträngande med ens — det är blott en bestämd, trång
krets med starka och i ögonen fallande egendomligheter, som först
blir föremål för skaldens lefvande iakttagelse och behandling; men
sjelfva detta omslag, att diktningen nu grundas på en poetisk blick för
den omgifvande naturen samt för lifvet i fosterlandet, i stället för att
den hittills varit en död reproduktion af litterära förebilder — alla-
redan häri 'och just häri är framsteget gifvet. Sjelfva de diktare, som
vi här komina att omtala, hafva i många af sina arbeten offrat på’
afgudens altare — men det kan icke förundra oss, att andan i en
nations litteratur frigör sig under strid samt långsamt. Desto mera
äro de vår sympati värda, hvilka hållå ut i striden, antingen de duka
under eller segra.

Maurits Christoffer Hansen (f. på Modum d. 5 Juli 1794) kan
man nog säga i viss mening dukade under i striden, men så var det
FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA. 309
också han, som sköt den första verkliga Breschen, eller, för att bruka
en bild från en mera adæqvat sfer, såg

»i Klipperis Spalt
Stenens lysende Gehalt.»

Hansen var prestson och var lycklig nog att genom en upplyst
faders handledning få idé om de ideela magtemas värde i Kfvet,
om vetenskapens och poesiens betydelse. Redan två år efter det han
blifvit student, anstäldes han såsom lärare vid landtkadettakademien i
Kristiania och gifte ^sig kort derefter. En förflyttning till Throndhjems
realskola 1820, befordran till adjunkt vid samma stads lärda skola,
ännu en förflyttning, till Kongsberg i egenskap af denna stads skolas
föreståndare med titel af »Overlærer» — och vi hafva uppräknat de
få yttre händelserna' i denne mans stilla och i många hänseenden
tunga och betryckta lefnad, som slutade d. 16 Mars 1842. I begyn-
nelsen af hans diktarelif finna vi Mauritz Hansen alldeles på samma
väg som de skalder, vi ofvanför uppräknat. Då Schwach 1815,
sjelf ung, utgaf sin nyårsgåfva »Nod>, fann han en ännu yngre lof-
vande medarbetare i Hansen, ehuruväl denne ännu var för ung för
att hafva tillegnat sig den andens mognad, som räddar originaliteten
från oregelbundenhet,, efterdiktningen från trivialitet. Hansens origi-
nalitet låg ännu slumrande i linda. Omgifven af en krets diktare,
som alla hjelpte sig förträffligt med Hr frejnTnanffa förebilderna, valde
äfven Hansen sina, som om den saken fallit af sig sjelf och skulle så
vara. Skulle vi imellertid nämna en förebild, som mer än andra har
föresväfvät Hansen under hans första diktareperiod, så tro vi oss ej.
taga fel, när vi nämna Ingemann. Otvifvelaktigt har nämligen Han-
sen, efter hvad man vid ett närmare betraktande skall finna, icke blott
känt sig starkt tilltalad af den unge diktaren, utan äfven omedvetet
genom en djup, om än dold påverkan efterbildat de flesta af de huf-
yudrörelser, som karaterisera utvecklingen af Ingemanns diktarelif.
Är det än Lafontaine mera än Ingemann, som regerar i det i »Nor»
offentliggjorda stycket »Den förförte Hanna», så visar defimot den
dersammastädes tryckta lyriska dikten »Perlen» att Hansen är hem-
fallen till den af Ingemann i Danmark representerade elegisk-idylliska
lyriken. Sålunda genljuder också andan från »Vamers Sommervan-
dringer» i Hansens »Emil» och »Theodors Dagbog.» Den mörka, vid
lifvets djupaste gåtor rörande romantik, som utmärker den nästa
hufvudriktningen hos Ingemann, företrädesvis betecknad genom »De
sorte Ridderes» hemlighetsfulla symbolik, och som påminner om Tysk-
lands romantiska skola och inom denna väl starkast om Novalis, åter-
finna vi med oroväckande styrka i Hansens onekligen stämningsfulla,
men alltför djupsinnigt-mystiska »Othar af Bretagne, Riddereventyr»
310 FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA.

(1819); den fantastiska kolorit, hvilken som en frukt af Hoffmans
nattliga verksamhet bland de tyska romantikerna, sväfvar öfver en
del af Ingemanns berättelser, hvarest den naturliga marken likasom
omärkligt drages bort under läsarens fotter, så att denne plötsligt be-
finner sig midt inne i fantasiens verld, återfinna vi i den intressanta,
men bizarrt sjukliga Hansenska dikten: »Palmyra», der en person från
nutiden plötsligt föres in i Palmyras underverld och drottning Zenobias
dagar, men dervid också är för framtiden förlorad för det yttre lifvet —
folkvisans bergtagning, öfverförd i konstpoesien. Till den omhandlade
riktningen hörer också, oaktadt den spelar på det moderna lifvets
grund, den i Hansens »Digtninger, samlede 1825» förekommande ro-
manen: »Keadan eller Klosterruineme», en berättelse, som för öfrigt, i
parentes sagdt, väl har haft det egendomligaste öde, någon bok kan
uppvisa. Tryckt och derpå eftertryckt i Elmqvists '»Læsefrugter», pla-
gierades den derifrån till en tysk berättelse, hvari blott några få om-
ständigheter äro forändrade, af L. Kruse under titeln: »Die Kloster-
ruine in Norwegen», och bief slutligen öfversatt tillbaka på danska af
Schom i Riises »Nyt Bibliothek for Morskabslæsning». (Hansens »Luren»
har för öfrigt haft ett något liknande öde.)

Stundom rörde denna romantik sig på nationel historisk grund,
men då ej med framgång, ty det nationella bestod här, förutom i
ämnet, allenast i en uppskrufvad, ja, förvriden stil, närmast danad
efter vissa i Danmark vid fomminnesstudiets återupptagande vid slutet
af förra århundradet förfärdigade sagoberättelser, i hvilka detfomtids-
messiga frambragtes genom att skrifva »udi» i st. f. »i», »hannem» i
st. f. »ham» o. s. v., hvarigenom man inbillade sig hafva efterliknat
sagans värdiga stil. Sådana berättelser -från Hansens hand äro: »Hil-
das Saga» och »Cecilias Saga», en högst orimlig liten historia från
kristendomens införande med tillhörande apparat af innebränning och
en såsom död ansedd älskarinna, som utan vidare lefver upp igen
o. s. v. Han införde i dessa berättelser skrifvandet af: »Alfaudur»,
»Pallurin» o. d. för att ersätta hvad framställningen saknade af natur
och sanning. Man höre endast början af »Hildas Saga» för att bli
Öfverbevisad om hvilken otrolig affektation, Hansen här för någon tid
hade slagit in på:

»Urda! alvorlige Ygdrasils Mo! Hvorhen stirrer dit morkeblaa
Blik fra Doffirafjælls Tinde? Frasagn samler Skjalden, naar han sætter
sig yed dine Fodder i Maaneskinsnatten og vender 0jet mod den
Kant,«hvorhen du skuer. Hvad risler Drifa om, Urda? Hvad betyder
den hvide Banta ved Vermaaens Bredde? Hvad bruser Voven gjennem
Vikina? Hvorom suser Stormen omkring Spangereide, naar den leger
med den hvide Sand?» o. s. v. .
FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA. 311

Denna qvasi-nationalhistoriska romantik i andra former fortsatte
Hansen i sina misslyckade, få dramatiska arbeten. »Den gjenfundne
Soster», som utkom i »Digtninge, samlede 1825» och behandlar Nots
och och Gors saga, visar lika så mycket som »Hakon Athelstan», att
han ej förmådde beherrska hvarken dramats form eller de mägtiga
andar, han frammanat. Det var, i novellen, Mauritz Hansen skulle
vinna sin välförtjenta lager; ty det var i den han skulle lösgöra sig
ifrån de främmande förebilderna och hemta sina skildringars kraft
från naturen, och fantasien. "Här först blef han sig sjelf, och här be-
ror hans verksamhet på hans åskådning af lifvet och på hans fantasis
idealiserande kraft.

Man kan aldrig få ett klarare begrepp om huru betydelsefulla
den mångsidiga åskådningen och ett rikt, utåt iakttagande lif äro för
den diktande fantasiens befruktande än genom att iakttaga Mauritz
Hansens förhållande till behandlingen af de mångfaldiga arter af
ämnen, som han företog sig att utarbeta i novellistisk form. Inskränkt af
småstadslifvets trånga och insnörande förhållanden, kunde hans blick
ej räcka långt utöfver lifvet, och när han i sina noveller företog sig
att skildra förhållanden, som lågo utanför hans åskådnings krets
misslyckades framställningen alltid i samma grad som stoffet var ho-
nom frmmande, och förgäfves använde han då en mångfald af epiteta
ornantia för att göra sin eljest så naturliga och behagliga stil till ett
uttryck för tanken. Ju mera han sjelf tillhörde den verld, han skil-
drade, desto friskare, käckare och naturligare blefvo skildringarne, ju
fjermare han stod. från den, desto mera vacklande och osäker blef
teckningen.

Sålunda stå Hansens noveller ur det högre samfundslifvet, isyn-
nerhet när det tillika rör sig på utländsk botten, tillbaka för hans
skildringar af den norska bondeklassens lif — och dessa bilder af
bondens lif träda i sin ordning starkt i skuggan för hans skildringar
af medelklassens förhållanden i de norska småstäderna, dé förhållanden,
som omgåfvo och stämplade hans eget lif. »Hvad jeg kjender, derpm
kan jeg bedst synge», sade Claus Friman.

Vi skola nu i korthet betrakta dessa tre grupper af arbeten, hvan
Hansens novellistiska författareverksamhet utpreglade sig.

Det gifves ett åskådande, som ej är omedelbart och dock är ett
åskådande; jag behöfver ej hafva med mitt yttre öga sett ett föremål,
en lifssfer, för att skildra det eller den originelt; min fantasi kan ha
åskådat den genom inre erfarenhet, genom studier; och vi kunna
således påstå, att äfven Hansens skildringar af det högre, väsentligen
utländska samfundslifvet berodde på en genom studier och inre rör-
lighet förvärfvad åskådning af sjelfva ämnet. Men hur inskränkt denna
åskådning var i jemförelse med hans omedelbara, med det yttre ögat,
312 FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA,
gjorda iakttagelser, derom öfvertygas vi lätt genom att jemföra de
nyssnämnda arterna af novellistisk skildring.

Sålunda ingifver oss »Vicomtens Batter,» »Blodhævnen», »Bekjendt-
skabet i Spanien» m. fl., trots ett för Hansen egendomligt naivt fram-
ställningssätt, endast ringa' intresse; de karakterer, han skildrar, äro för
tunna och platta, bero på en öfverspänd fantasies lek, och om än
situationer och intriger äro insatta med mycken konstfärdighet, sakna
de i stället desto mera naturlig grund: man känner alltför mycket,
att man befinner sig i en diktad och icke i den verkliga verlden. En
känsla af anläggningens svaghet har dessutom drifvit diktaren till att för-
söka skrufva upp det hela i en högre sfer genom en stundom rakt af
affekterad framställning, Skall en ung flicka införas i en sådan be-
rättelse, så går hon sällan, utân hon »triner ind», hon »svæver med
lette Skridt», ja, detta maner går till och med så långt, att författaren,
när han vill framställa en jemn, naturlig hållning, måste tillfoga, att
hon kom »ikke tragisk svævende, men correkt gaaende». Sjelfva stilen
lider naturligtvis i samma mån som tanken är förvriden och blifver
smaklös och öfverlastad med adjektiver, som på det mest fortviflade
sätt söka bringa hållning i det hållningslösa. Man läse t. ex. de första
partierna i »Blodhævnen»:

»Under Italias altid smilende Himmel henflod Silvias venlige Vaår.
Batter af den mægtige Marchese Valdoni —- havde Silvia, Naturens
herligste Skabning, Krav paa den mest glimrende Fremtid. Men tungt
slog hendes Hjerte under Byrden af den prægtige, perlestukne Atlas i
de stolte Sale. — — Valdoni var ingen god Mand; mork som den
Fortid, der skjulte hans tidligere Liv, földede sig den stolte Pande,
og naar man skuede ind i de halvskjulte, flammende 0jné og betrag-
tede den brede, maanedannede Underlæbe, vendte man gjerne med
modbydelig Ængstelighed sit Blik fra ham. --------------Og naar de bug-
nende Spiseborde og de magnifique Banquets ikke kunde overvinde
hos den ufordærvede Yngling eller hos den hojtfolende Mand en uvillig
Folelse for den morke, vilde Besidder af alle disse Herligheder, saa
bekovede kun Silvia att vise sig i de hoje Gemakker, for ved sit for-
tryllende Smil at hæve det hele tomme Spil til et Værd» etc. etc.

Bet blef heller icke dessa noveller, som skulle förskaffa Hansen
den betydelse, han ovedersägligt eger i norska litteraturen. Besto
mera tycktes det en tid vara Hansens skildringar af det norska folk-
lifvet, af bondeklassens omständigheter, som skulle bilda kärnpunkten
af hans verksamhet, och verkligen gällde dessa teckningar länge
för att vara det verkligt nationala uttrycket af den norska fjell-
bondens lif, ehuru deras förtjenster ligga på ett annat håll, och
Hansen ej heller i denna sfer fann uttrycket för sin begåfnings bästa
sida.
FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA. 313
, Det var denna cykel, som utgafs frän 1819 i »Morgenbladets»
söndagsnummer och upptogs i »Digtninge, samlede 1825», under
namn af: »Skizzerede nationale Fortællinger i Breve fra Carl Möllmann»,
en pseudonym, hvaraf Hansen ofta begagnade sig i de i brefform hållna
berättelserna. '

Dessa »nationale Fortællinger» äro samtliga fingerade att vara
iakttagelser på en resa genom Norges särskilda distrikter och fram-
ställer brefskrifvarens beröring med en del bönder, han träffat på
sin väg.

I »Luren» är det en sjelfbesuten bonde i Guldbrandsdalen, hvars
dotter älskar en backstugusittares ison. De två unga hafva begått ett
felsteg; de uppfostra barnet hemligt och underrätta hvarandra genom lu-
ren om huru »Litan lever» —en i och för sig rörande, täckt utförd, om
än ej sannolik skildring. Men nu får brefskrifvar^n reda på hem-
ligheten, och genom en smula moralpredikande förmår han den ända
till detta ögonblick styfve och stolte bonden till att upptaga svärsonen
och förlåta dottern. Häri ligger en så himmelsskriande osannolikhet,
att hela sannheten i bondens karaktersteckning derigenom förvrides
till fiktion och visar tillbaka på det uppdiktade, ej upplefvade i be-
rättelsen. En norsk storbonde, som i åratal icke af sina egna kan öfver-
talas att taga en backstugusittares son till sin svärson, låter sig sanner-
ligen icke besegras genom litet moralpredikande af en trämmande re-
sande och vid uppdagandet af dotterns vanära genom samme resandes
(Mollmans) oförlåtliga indeskretion, till och med om han än så många
gånger får bibeln och Snorre Sturleson framför sig på bordet, huru,
väcker och betydelsefull än denna sammanställning i och för sig
kan vara.	,

. I »Bergmanden» är det en fattig grufarbetare i Kongsberg, som
inhugger Ingemanska verser af egen fabrik i grufvans väggar, hvarest
nu åter brefskrifvaren vinner förtroende af bergsmännens son och får
höra den romantiska historia, som anknyter sig till verserna.

I »Snedkerkonen» möta vi en bildad dam, som af kärlek gifter
sig med en bonde och sedan förtäres af längtan efter dét samhälls-
stånd, hon lemnat — en för öfrigt sann och vacker skildring, som
endast förderfvas genom det olyckliga infallet, att hon har efterlemnat
verser, hvilka, på det de ej skola förstås af mannen och bedröfva ho-
nom, äro skrifna på tyska, och innehålla skildringen af hennes olycka.
Dessa verser, som mannen knappast tycks ha upptäckt, eftersom
Möllman kan stjäla dem, på det ingen resande någonsin måtte öfver-
sätta dem för mannen, införas i berättelsen, i hvilken den resande na-
turligtvis åter vinner mannens fulla förtroende och får höra håns hustrus
historia.
314 FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA.

I »Svigerdatteren» har Möllman äter denna obegripliga tur att
straxt — efter en enda natts vistande i huset — blifva invigd i en
mycket subtil och romantisk historia, om huruledes man i kärleksfull
afsigt bedrager en gammal blind svärfader med hänsyn till hvem som
är hans svärdotter. Möllman gifver sig äter — likasom i »Luren» —
till att agera försyn och gifver naturligtvis saken den lyckligaste upp-
lösning.

»Den gale Christian» är onekligen både den täckast komponerade
och bäst berättade af dessa skizzer. Det hvilar verkligen en skugga
af fjellets fasa öfver denna lilla berättelse; det helalemnar det intryck
efter sig, att författaren här har haft en lefvande modell; i samma
mån öfvergår stycket till en karaktersbild i stället för ett situations-
stycke, och det hela blifver varmt och fullt af lif. Det gripande i
skildringen af den olycklige vansinnige störes endast af den oundvik-
lige hr Möllman, som öfverallt vinner '— till och med den vansinni-
ges — förtroende.

Se vi bort från den flera, gånger påpekade enformigheten i ut-
veckling och upplösning, som onekligen verkar i hög grad störande,
så är det en god del friskhet och jemnhet i framställningens yttre
förm. Stilen är här, i motsats till den föregående klassens, behaglig
och naturlig, och vi hafva kommit ett godt stycke framåt. Men deri-
mot kan det ej lätt undgå oss hvad man ej behöfver vara djup
iakttagare för att se — att Hansens bönder äro ett slags halfinenni-
skor, ej en gång »förklädt stadsfolk», som man säger, utan ett slags
endast i Hansens naiva fantasi existerande väsen, hvilka endast hafva
vissa yttre likheter med de verkliga norska bönderna. Hansen kände
sannolikt bondeklassen mest genom bönderna på östra kusten närmast
städerna, från hvars lif imellertid den romantiska poesien för länge-
sedan hade flytt; några resor kunde icke göra honom förtrogen med
befolkningen i landets af halfkulturen mera oberörda distrikter; ty
der är bonden otillgänglig och sluten samt öppnar icke så lätt sitt
innersta, men Hansen behöfde just öppenhjertiga, pratsamma och på
samma gång vildt romantiska bönder, hvilkas förtrogne han kunde bli;
emedan han var misstrogen med hänsyn till den romantik, han skulle
finna hos bönderna på sina resor i Norge,'förde han ju med sig i sin
nattsäck en portion tysk romantik, och med denna förut anlagda ap-
pafat kunde han naturligtvis omöjligt få blick för allmogens innersta,
sanna väsen; han måste då utanpå de bondklädda tankefostren stryka
romantikens fernissa, i stället för att söka och finna den poesi, söm
lefver så rikt, men tillika så djupt dold i det norska fjellfolkets eget
bröst. '

Vi stå här framför det egentliga hufvudfelet i Mauritz Hansens
författarskap: det romantiska, som utgör en så vigtig sida af hans
FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISJORIA. 315
diktning, är för honom ej införlifvadt i den poesi, som bildar all dikt-
konsts, ja, öfverhufvud all konstnärlig produktions djupaste, inifrån
genom dikten och konstverket uppenbarade grund, det romantiska in-
går ej en gång organisk förbindelsé med hans diktareverksamhet, utan
framstår städse som ett dem utifrån tillfört aggregat. Detta skall en
blick på det romantiskas förhållande i de Hansenska berättelserna och
romanerna visa oss. Den sanna uppenbarelsen af det romantiska, af
det bakom formen dolda, mot oändligheten hänvända elementet i poe-
sien, är naturligtvis den menskliga karakteren. Karaktersteckningen
blir således kärnan, hvars romantiska väsen blott behöfver en handling
eller en omgifning för att uppenbaras, — och denna handling och om-
gifning mottaga då naturligtvis sin färg från de karakterer, som röra
sig i dem; de afspegla så detsamma romantiska lif, som rörer sig
i karakteren. Men detta är långtifrån ' förhållandet med Hansens be-
rättelser; man blir lätt varse dét oäkta i den Hansenska romantiken,
isynnerhet i hans skildringar af allmogens lif; den utgår icke från
karakteren, utan finnes inlagd i den mer eller mindre ovanliga situatio-
nen, antingen som handling eller som omgifning. Det är isynnerhet
två stereotypa apparater, som Hansen bhikar för att få sina situationer
romantiska, och utan hvilka en mängd af de Hansenska berättelserna
icke skulle finnas till, det är: hemliga vistelseorter, isynnerhet undan-
gömda hålor, och — förvexlingar, det må nu vara af barn eller af äl-
skarinnor, hustrur etc. Af Hansenska hålor och hemliga gömställen
erinrar jag mig utan vidare ansträngning; hålan i »Othan af Bretagne»,
hålan i »Laminlamme», hålan i »Schachten», ruinen i »Keadan, eller
Klosterruinen», och det hemliga gömstället i »Luren» — af bortbytta
hustrur, barn o. s. v. påminner jag mig straxt: »Det besvarede Sporgs-
maal», »Eventyret paa Rigsgrændsen, »Keadan», »Tvillingsostrene»,
»Svigerdatteren» o. s. v., medel, som äro satta i så ringa förbindelse
med karaktererna, att de ofta blott gifva en afstickande bakgrund för
hvardagliga personligheter.

Imellertid skulle man i hög grad taga fel, om man trodde, att
det var denna knutarnes sammanslingring och detta apparatens använ-
dande, som utgjorde Hansens konst — nej, det var tvärtom just karak-
tersteckningen, som var hans egentliga styrka, men det var blott på
ett sällsynt och inskränkt fält, han förstod att göra bruk af den; det
var nämligen när han i den trohjertade poetiska skildringen af medel-
klassens lif kunde bryta med den falska romantikens glans eller åt-
minstone verka oafhängigt af den. Teckningen af hvardagskarakterer
i hela deras individuela egendomlighet, i hela hvardagsenkelheten, så
som han verkligen kände dem: detta fält var Mauritz Hansens, der var
han en författare af hög rang. Ty liksom af sig sjelft utbreder det sig öf-
yer dessa framställningars enkla naturtrohet en idealitet, som höjer dem,
316 FÖRST£ BLADET AF DEN NYABE NORSKA POESIENS HISTORIA.

en innerlighet, som värmer dem, och i dessa skildringar af medelklas-
sens lif i Norge är Hansen först på sin rätta plats. ' Det är beklagligt,
att Hansen af missförstådda estetiska hänsyn så ofta drog den yttre
romantiska apparaten med in äfven på detta område, der den så gerna
kunde ha varit borta. Han är alltid mest lyckad, när han öfverlem-
nar intrycket till sjelfva framställningens enkla klarhet i. karakterens
och situationens utveckling, utan att tro, att det kan inläggas genom
en konstigt spunnen yttre apparat. Till sådana arbeten höra bl. a. de
två älskliga berättelserna: »Lille Alvilde» och »Bruden», arbeten, som
om de varit Hansens enda skulle hafva försäkrat honom om den höga
plats, han intager; likaledes är berättelsen »De to Sostre» ett täckt
litet blomster, om än sentimentaliteten ej helt och hållet har lemnat
den. I denna del af Hansens arbeten finna vi de trogna skildringarne
af det enkla, ofta nog kälkborgérliga, i små intressen invecklade, men
tillika hjertliga, oförderfvade och ärliga lif, som fördes i städerna på
den tiden, då hufvudstaden var en stad på 10,000 och något efter på
19,000 invånare, på landet när julen, i denna krets en egendomlig
norsk folkfest, med månsken och klingande slädföre dref ungdomen
samman till småstäderna eller prestgårdarne till en glädje utan ända,
då prosten och häradsskrifvaren och doktorn regerad^ i orten och
samlades vid en grogg och en 1’hombre, och stundom till och med
vördig prosten slog sig lös i skämt och gamman; han inför oss i
stämningar, der resornas besvärlighet med snöyra och storm behagligt
aflösas af hemmets trefnad med det puttrande theköket och den flammande
brasan — eller han gör ett uppehåll i en väns älskliga familjekrets, mot
hvilken stundom en och annan ohygglig, efter lifvet sjelf tecknad figur
gör ett afbrott, eller en främmande träder in och kastar ett friskare
poetiskt skimmer öfver hvardagsrummets enformighet — ett minne
om de franska emigranternas vistande i Norge under revolutionen.
I sådana skildringar är Mauritz Hansen stor; stundom är det en hem-
lighetsfull spökhistoria i ett af dessa gamla hus, som ännu här och
der finnas mellan de nya i Norges hufvtidstad, som tager vår upp-
märksamhet i anspråk; stundom är det detta stilla, enformiga lifvet
vid hafsktisten hos tulltjenstemannen eller skepparen, han skildrar,
alltid sannt och lefvande. Vi ha allaredan nämnt några af dessa
hans verkligen nationela berättelser — vi kunna tillägga: »Fru Birthe
eller Tapetfiguren paa Fossesholm», »En Familiehistorie», »Tolderen paa
Lahelle» m, fl.

Hansens diktarelif nedtrycktes af näringsomsorger och var ett i flera
afseenden mindre lyckligt lif; men hans milda, älskvärda personlighet
förnekade sig aldrig — dock led hans författareskap deraf. Tvungen
till en öfveran strängd produktion, en af de största olyckor, som kan
drabba en författare, förlorade han i .sina noveller på de senare åren
FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA. 317
den liflighet och kraft i skildringen, som vanligtvis utmärkte honom,
om han än stundom till det sista besöktes af sin sångmö, såsom i
vissa partier af hans sista novell: »Tone».

Redan innan sin död hade han fått flera efterliknare — och om
vi än se den nationela novellen uppträda i nya former, blir Mauritz
Hansen dock alltid den, som först bröt banan och som — öfverträffadi
många afseenden — ännu är oöfverträffad i skildringen af medelklas-
sens lif och förhållanden på hans tid.

Vi hafva betraktat såväl , den lyriska som den novellistiska rikt-
ningen under Norges första år — vi hafva sett lyriken hufvudsakligast
upplösa sig i patetisk svulst eller icke-originelt elegiskt pjunk — men
derimot det en verklig nationel litteratur sig närmande arbetet före-
taget inom novellistiken, som dock hade en alltför tjock mur af främ-
mande elementer att bryta igenom, för att kunna nå fram till en
verkligen helt genomförd nationel karakter. Senare än både de lyriska
och de episka diktarterna utvecklar sig i en nations lif dramat; det
är den konstnärliga enheten af lyrisk och episk diktning och kan
således icke inträda i sin rätt på det omedelbara stadiet af ett folks
litteraturutveckling, utan först uppstå i en utveckling till den enhet
af två andra diktarter, .som utgöra dess väsende. Det kan således icke
förundra oss, att Norge ännu icke frambringar någon dramatiker af
betydenhet. Hela den yttre impu’sen felas dessutom — om en national-
teater är ännu icke fråga. Om än också flera diktare uppträdde så-
som dramatiska författare, så var det dock blott vid sidan af annan
författareverksamhet, och vanligen med ringa framgång, och vi ega,
blott en enda författare, hvilken kan sägas öfvervägande tillhöra det
dramatiska diktareskapet, i det han försökte bearbeta nationela ämnen
för scenen.	.

Senrik Anker Bjerregaard föddes d. 1 Januari 1792 i Ringsaker .
och blef student vid Köpenhamns universitet 1809. Då det norska
universitetet under hans studentår hade blifvit upprättadt, återvände ,
han hem och aflade der sin juridiska examen, hvarefter han raskt
avancerade på den juridiska embetsmannabanan, tills han dog som
Höjesterets-assessor i Kristiania d, 7 April 1842, blott tre veckor éfter
Mauritz Hansens bortgång.	,

I litteraturen möta vi Bjerregaard första gången i Schwachs »Nor»,
hvilken var stället för flera af den tidens författares debut. — Bety-
delse får hans namn först, då Marcus Pl^en år 1820 hade utfäst en
prisbelöning för den bästa nationalsång och Bjerregaard bief den.vin-
nande, genom sången: »Sonner af Norges det ældgamle Rige», som helt
visst omgaf Bjerregaards namn med någon glans, men knappast var
bättre an så många andra samtidiga patetiska utgjutelser till foster-
landets ära. Denna glans gjorde, att man uppdrog åt Bjerregaard
318 FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA.

att skrifva förspelet till uppförandet af »Den politiske Kandesteber»
år 1822, vid hundraårsfirandet af Holbergs första framträdande såsom
lustspelsförfattare. Förspelet »Holbergs Minde», hvilket i ramen af en
inbjudning till de förnämsta af dé Holbergska figurernas efterkom-
mande att med sin närvaro hedra festen, framställde dessa på scenen,
dramatiserade den tanken, att

»Hans Frandsen er ej dod, Jeronimus ej heden, '
Jeg saa dem Arm i Arm paa Gaden her forleden»,
och icke utan humor, ehuru figurerna något förmycket hängde fast
vid de mera tillfälliga nyanserna af det väsende, deras förebilder hade
för 100 år sedan, för att kunna träffa nutiden, och författaren här
och der, som t. ex. med Don Ranudo, tyckes hafva släppt sin grund-
tanke ur händerna.

Två år derefter uppträder han mera betydelsefullt tillsammans
med den genialiske kompositören Waldemar Thrane i skådespelet
»Fjeldeventyret», som kritiken på senare åren har försökt att se ned
på såsom på ett medelmåttigt arbete. Det har förvisso stora fel, men
är icke blott Bjerregaards bästa arbete, utan, betraktadt såsom det
första försöket att åvägabringa nationela karakterer och situationer på
scenen, till och med ett arbete af stor betydelse. Hvad som är det
vigtigaste är, att vi här hafva en tillstymmelse till verkligt nationela typer,
och deribland enskilda verkligen vällyckade. Mons 0stmo här t. o. m.
blifvit så bekant, att man blott behöfver nämna honom, för att
enhvar iiorrman skall känna honom — och det finnes många Mons
0stmoer i Norge. Vidare är länsman 0stmo en god typ för den hög-
fårdige b ondbyråkraten, som sätter sig och sin ställning i staten öfver
allt annat i verlden, och Ragnhild en täck skildring af den naiva,
trohjertade bondflickan, i jemförelse med den genom sin stadsbildning
litet uppskrufvade »Jomfru Marie». Aagot, säterflickan, hvars visa
genom Thranes vackra musik, blifvit en omtyckt folkvisa, är tecknad
med mera naturlig enkelhet än någon af Mauritz Hansens säterflickor,
och likasom Riis’ »Til Sæters» har i de tre studenternas figurer mot-
tagit impulsen från de tre studenterna i »Fjeldeventyret» så har situa-
tionen i denna pjes funnit ett motstycke (måhända en imitation?) i
Hostrups »Eventyr paa Fodrejsen»,. hvarest också de till fots van-
drande studenterna anhållas såsom tjufvar, oaktadt situationen i Hostrups
stycke är framstäld med mera djup och energi. Imellertid är isyn-
nerhet förhörsscenen, hvarest man, narrad af en namnlikhet, tager
den ene studenten för den beryktade stort jufven Ole Hoj land, som på
sin tid var landets skräck, utomordentligt rolig, likasom hela situatio-
nen är behandlad med en jovialitet, som är ensamt tillfinnandes hos
Bjerregaard.
FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA. 319

Svagast är kärleksförhållandet utfördt, hvilket fordrade en finhet
och delikatess i behandlingen, som Bjerregaards penna icke egde, och
som derföre slår något öfver i det sentimentala. Under den kritiklösa
tiden, då till och med det medelmåttigaste berömdes, isynnerhet när
man deri fann spår af ett patriotiskt eller nationelt sträfvande, var
det naturligt, att ett så förtjenstfullt arbete, som »Fjeldeventyret» i
många afseenden var, måtte synnerligt upphöjas, till en stor del öfver
dess verkliga ståndpunkt, men detta berättigar dock ej den närmast
derpå följande tiden att sätta det lika så långt under denna stånd-
puiit. Stycket skall alltid framstå såsom ett aktningsvärdt försök
att bryta en bana i den nationella dramatiska diktningen, oöh såsom
sådant skall det, hoppas vi, alltid hålla sig uppe öfver tidens ström.

Denna sköna lott våga vi derimot icke förespå Bjerregaards öf-
riga dramatiska arbeten — lika litet som hans lyrik.

»Clara eller Uskyldighedens Magt» (1827) synes genom sin titel
antyda hvilken sfer, den tillhör1). »Folkfesten den 17:de Mai» (1827)
väckte en viss uppmärksamhet genom sitt ämne, men var utan be-
tydelse.	-

Den lycka, »Fjeldeventyret» hade gjort, sporrade Bjerregaard till
att försöka sig i ett annat nationelt ämnes dramatiska behandling; men
bristande sjelfkritik kom honom att i »Krydsbetjenten» välja just det,
hvilket han minst af allt var herre öfver: framställningen af ett all-
varligare erotiskt förhållande, hvilket på det allra obehagligaste genom
utförandets hela sentimentala onatur sticker af mot den prosaiska
omgifningen. I stället för att sammansmälta det komiska och det
erotiska elementet till en dramatisk enhet, stå de begge afsöndrade,
rakt imot hvarandra, och figurerna kunna aldrig höja sig till lif, utan
röra sig om hvarandra som marionetter. — Sålunda rörer sig stycket
framåt genom en rad osmakliga scener, mycket bredt och liflöst, till
ett lyckligt slut.

Nästan utan rörelse, ntan karakterer, utan handling, utan intresse
är »Skuespillerne i Négligé», hvilket stycke helt visst lika litet som
»Krydsbetjenten» borde blifvit utgifvet efter författarens död. Ty
»Skuespillerne i Négligé» är ett af dessa dramatiska arbeten, om hvilka
man kan säga, att de icke tillhöra litteraturen.

I det historiska dramat »Magnus Barföds Sonner» (1830) visar
Bjerregaard, likasom Mauritz Hansen i dennes liknande försök, sig
blott såsom en oiycklig efterliknare af närliggande förebilder, och en-
dast tidens ännu herrsk^nde brist på kritik, som dock just under
nämnde år upphördo, kunde låta detta arbete behålla ett kort lif i

D Förf, har tidigare ej kommit att göra sig bekant med detta arbete,
och under utarbetandet af denna uppsats, har det varit honom omöjligt att
komma öfver det.
320 FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA. -
litteraturen. Flera lyckade dramatiska motiver finnas väl i detta drama,,
men de försvinna obegagnade — så mötet mellan Sigurd Jorsalafara-
res drottning Malmfrid och den af Sigurd tillfångatagna sköna flickan
Sigrid — och i nära förbindelse med denna bristande förmåga att
framhäfva det sannt dramatiska står diktionens oproportionerliga bredd,
för hvilken man ej en gång hålles skadeslös genom dess yttre prakt;
ty den är lika torr som bred.

På ett enda ställe har författaren tillfälligtvis kommit i rätt spår,
men också tillfälligtvis — det är i den scen, der Ejsten och Sigurd,
de två kungarne, hvardera framhålla sin storhet — fredens och kri-
gets — 'och kasta en så betydelsefull lott i Norges framtids vågskål:
der har sagan lagt tankarne, ja, nästan orden i författarens mun, och så-
länge han låter sagan leda sig, är allt godt — men man ser tydligt
att det är sagan, som diktar för honom — icke han, som genom sån-
gens magt lyfter historien öfver till diktningens verld — och då nämnda
samtal slutar, är det också förbi med det hela.

Som lyriker har Bjerregaard presterat saker af åtskilligt värde,
men dels felades det mesta af hans lyrik originalitet, då den isynner-
het påverkades af Ingemann, dels blef denna brist ännu olidligare
genom den svårighet, hvarmed rim och meter likasom böja sig för hans
penna — och i denna riktning höjde sig Bjerregaard blott i enskilda
sånger till en originel diktare. Hans försök i romancen: »Sigurd Jor-
salafarer og Blaamændene paa Formentera» bär samma prägel af bri-
stande originalitet och tvungen versifikation, och isynnerhet faller det
när man jemför det med hvad brödrafolken redan hade presterat
och straxt derefter presterade i samma väg. Denna dikt, som till-
hör Bjerregaards ungdom ligger hvad födelseåret beträffar midt imel-
lan Oehlenschlägers »Helge» och Tegnérs »Frithiöf», men man försöke
lika litet att jemföra den med den förstnämnda i frisk ursprunglighet
som med den andra i lysande diktion och plastisk afrundning!

Man har visserligen af Bjerregards hand några berättelser, men
de äro utan originalitet, och innehållet obetydligt. »Eivind eller Skjal-
dens Indvielse, en nordisk Digtning» är den enda af dessa berättelser
som förtjenar nämnas: den var ett ordrikt försök i samma smak som
Hansens »Cecilias Saga» och utkom 1825.	'

Bjerregaard skildras såsom en patriotisk man, som hade varma
känslor för frihet och rätt, hans lynne var lättrördt och mycket lidelse-
fullt., sAf dessa egenskaper följde, att han stundom i dylika stäm-
ningar kunde skrifva dikter, hvilka »svulmede af Kraft og Skjon-
hed, men som tillige indeholdt haarde, tildels ubillige Yttringer om
Personer.» Men dessa dikter, som måhända innehöllo det varmaste,
som flutit från hans penna, fick aldrig allmänheten lära känna; Han
visade dem .för några få förtrogna vänner och lät dem ligga eller för-
FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA. 321
störde dem; möjligtvis har just deras värma gjort dem så dyrbara för
honom, såsom uttryck af hans innersta själslif, att han, då »de haafde
Udtryk om Personer» stundom kommo till, funnit sig häst tillfred«
med att bevara dem för sig sjelf.

Man vet bland sådana dikter att nämna en öfver Köpenhamns bom-
bardement, en öfver ^Napoleons tåg till Ryssland, en öfver Karl Sands
afrättning och slutligen en öfver »de Forsog, et lidet Coteri her i
Landet senere gjorde paa at modarbejde vort Fædrenesprogs Emanci-
pation fra det danske Bogsprog.» En djup melankoli, hvaraf han
stundom led, satte ofta sin prägel på de dikter, han skref under in-
trycket af missnöje eller bittra sorger. Sålunda aftryckte »Morgon-
bladet» kort efter skaldens död några sånger af honom under namn
af »Svanesange», hvilka bära vittnesbörd ,om en stämning af mörk
tungsinthet, som efter en af hans närmaste vänners utsago var vida
skiljd från hans vanliga själstillstånd.

Medan den första perioden af den unga norska litteraturen fram-
bragte de män och de skaldeverk, vi nu hafva skildrat, förbereddes
inom nationen de rörelser, som skulle gifva den nästa perioden en
alldeles förändrad karakter, i det rörelsen då bröt in i litteraturen
och öfvergick till en vild strid, ett plötsligt och häftigt afbrott inot
den djupa stillhet och frid, som hittills hade herrskat på norska par-
nassen.

Skiljsmessan från Danmark medförde helt naturligt ett förändradt
förhållande till denna Norges gamla syskonstat; den gamla kärleken
till Damnark uppenbarade sig ännu hos somliga med en nästan rö-
rande styrka. Johan Nordal Brûn, som vid ett tillfälle hade sjungit
om den tid, då vi skulle »bryde Lænker, Baand og Tvang», visade
genom sin innerliga hängifvenhet för Danmark och dess konung, hvilkens
byst ständigt prydde hans bostad, att det icke var något ok under
Danmark och dess regent, han menat med sina »Lænker». Samma
varma känsla för Danmark spåras hos flere af skalderna, likasom fol-
ket alltid visat, att det med hjertats band är fåstadt vid det gamla
»Tvillingriget». Â andra sidan funnos äfven de, som begagnade till-
fället till skarpa utfall mot Danmark, exempëlvis Nicolai Wergeland i
i sin skrift om »Danmarks politiska Forbrydelser mod Norge»; det är
emellertid betecknande för stämningen, att han sjelf fann sig föran-
låten att utbyta ordet »Forbrydelse» mot »Forhold.»	>

Känslorna mot Sverige voro mera blandade. Folket var visserligen
ej så villigt som den danska regeringen att se sin naturliga fiende i
riket på andra sidan Kölen; men Carl Johaiïs mindre välberäknade försök
att genom tvångsåtgärder inskränka den genom lag nationen tillerkända
friheten öch den svenska aristokratiens'beredvillighet att göra hans sak till
sin egen, var, liksom svenskames den tiden ofta mindre klara uppfattning

21
322 FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA.

af unionens rätta väsen, egnadt, att göra den unga nationen retlig,
och något egentligt unionelt förhållande kan icke sägas under denna
första period hafva egt rum imellan de bägge folken, så mycket min-
dre som den svenske ståthållaren i Norge ständigt dels sjelf stod i
en falsk ställning, dels bidrog att befästa öfvertygelsen om ett skeft
förhållande hos norrmännen.

Kristiania, som sålunda såg sig upphöjd från en provinsstad,
hvars hela kulturlif stått i ett naturligt vasallskap under »Tvillingri-
gernes» hufvudstad, Köpenhamn, och nu med ens skulle fungera som
ett ungt, framåtsträfvande samfunds klappande hjerta, kunde dock
till en början erbjuda endast obetydliga, inskränkta förhållanden, som
oftast behäftade med en kälkborgerlig trivialitet, förhållanden, som
likväl hämtade sin betydenhet deraf, att Kristiania måste vara medel-
punkten för det unga samfundets intelligens. Hufvudstadsförhållandena
visade efter skilsmessan från Danmark i det närmaste samma karakter
som företeelserna inom litteraturen,; dess lifsyttringar ' voro endera
ett eko af den intelligenta verlden i Köpenhamn, som ännu någon tid
fortfarande var Norges hufvudstad i andligt hänseende, eller gaf den
x patriotiska känslan sig luft i mera braskande, än verkligt sjelfständiga
utgjutelser af nationalmedvetandet — man tryggade sig först och sist
vid det fulländade Ejdsvoldsverket, som i sig innebar, eller åtminstone
troddes innebära, garantien för hela folkets politiska mognad. Så
hårdt det än kan synas, torde man få medgifva, att den trognaste
målning af norska förhållanden från denna tidpunkt aç Welhavens
skildring af lifvet på landet och i hufvudstaden i »Dæmringen», der
det heter:

»Paa Landet sveder man af alle Porer,

Og seger Udvej til de hoje Skatter,

Til Pynt for Konen og en bylært Batter,

Naar Manden er af Bygdens Matadorer.

I Staden Pobel og Nobless sig morer,

Naar Pennekniv og Dognkronikers Latter

Har flikket sammen et Par ny Rabatter

Till gammel Vanes slidte Rokkelorer

Naar stundom man en storre Tummel sporer,

Har Himlen sendt os stærke Meteorer

. Som Kolera, en afbrændt By med Mere;

Men efter Skrækken sig fra Barmen lister

Det stille Længsels-Suk, naar Sy net brister

»Hvor her er flaut!,-*- O, gid der snart kom flere!»

I Hovedstaden kjæmpe Smaastads-Nykker

Med Residentsens Sæder og Manerer;

Men ak, Terrainet Parterne generer;

De falde begge to i månge Stykker;
FÖRSTA BLAPJBT AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA. 323

Og trods den*megen Nutidsklegt, man trykker,

Trods al den Frihed, her man proklamerer, .

Er dog den Aand, der egentlig regjerer,

En Pudersky fra Éædrenes Parykker.

Og paa vort unge Nationaltheater

Vi hore Musen sukke under Kramper

»Skal Künsten være, eller ikke være ?»

Orchestret sover og Parterret tramper;

Paa Scenen staar en Haupt- und Staats-Affaire

Med norske »Greier», danske Tinsoldater.

Den utan jemförelse mest framstående kämpen för det andliga
lifvet i hufvudstaden, och den institution, som ändock kastar idealite-
tens friska skimmer öfver dessa förhållanden, så ännu helt och hållet
i sin linda, var det norska universitetet, som bildade en kraftig mot-
vigt mot andra kretsars inskränkthet. Vid det tillfälle då universitetet
upprättades, var det en vigtig fråga, i hvilken stad det skulle få sitt
säte, och enkannerligen om det skulle förläggas till hufvudstaden eller
icke. Till all lycka beslöt man sig för Kristiania, och detta beslut bar
oberäkneliga frukter, af hvilka icke få träda oss till mötes i sjelfva
utvecklingen af litteraturen. De bägge universitetsfaktorerna, dé aka-
demiska lärarne och den studerande ungdomen, hafva ständigt utöfvat
ett betydande inflytande på lifvet i Norges hufvudstad, i så mycket
större grad, ju mindre hufvudstaden varit. Att universitetets lärare
vid denna tidpunkt gingo i spetsen för hufvudstadens ùtveclding, såväl
utan undantag då det gällde det intellektuella, som äfven tidtals i
frågor rörande det politiska lifvet, var under Norges i öfrigt outveck-
lade förhållanden en naturlig sak, och namn så framstående som
Sverdrup, Treschow, Hansten, Hersleb, Stenersen voro en säker borgen
för det välgörande i deras verksamhet. Men .egendomligare och uteslu-
tande grundadt på samma små förhållanden, vår studenternas öfver-
vägåndé inflytande i de politiska rörelser, som så småningom mer
,och mer hänvisade till nödvändigheten att icke längre hvila på de
Ejdsvoldska lagrarne, utan arbeta på befästandet af de vunna sociala
och politiska fÖrdelarne. Det förefanns, som bekant, tillräckligt stoff
till inre missnöje och oro under Carl Johans första regeringstid; Bodö-
affären ådagalade, huru litet den svenske utrikesministern kunde eller
ville upprätthålla Norges värdighet och intresse gent imot utlandet;
Carl Johans uppträdande med svensk härsmagt och flotta under stor-
tinget 1821, då adelsvärdigheten afskaffades, visade, huru litet be-
tryggad Norges grundlag i sjelfva vérket var, och den i och för sig
mindre vigtiga frågan om högtidligheterna med anledning af Ejdsvolds-
' ,324 FÖRSTA BLADËT AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA,
konstitutionens årsdag, den 17:de Maj, fick genom Carl Johans okloka
motstånd en betydelse, söm den eljest aldrig skulle erhållit.

Det var isynnerhet denna sistnämnda fråga, hvilken blef föremål för
studenternas ifriga, demonstration, som det dock skulle föra oss för
långt från vårt ämne ätt här närmare skildra. Studenterna bildade
allaredan d. 2 Oktober 1813 en förening, »Studentersamfundet», söm
var medelpunkten för den liberala riktningen och uppträdde fiendtligt
mot de påtänkta inskränkningarna i den norska grundlagens fria ande-
mening. Men redan under denna periods sista år upptäcka vi spår
till, att »Studentersamfundet» också innehållit ett loyalt element, att
brodden till den stridighet inom den norska studentverlden, som ingrep
så mägtigt i norska litteraturen under nästa period, allaredan var till-
finnandes, om än i andra former.

Från svenska sidan hade man på vissa håll gjort Carl Johans sak,
hans uppträdande mot 17:de Maj o. s. v., till Sveriges sak och såg i Nor-
ges motstånd mot hans sträfvanden uttrycket af en mot Sverige fiendtlig
stämning. Detta föranledde ,én verklig ovilja mot den svenska aristo-
kratien, som man ansåg nästan farlig för Norges demokratiska ut-
veckling, och denna fiendtlighet, som lätt tog utseendet af ovilja mot
Sverige sjelft, fick luft genom en ren tillfällighet. Anledningen var
uppförandet af ett ömkligt feststycke d. 4 November (föreningsdagen)
1827. Detta »divertissement», som hade till titel »Fredsfesten», var
författadt af den svenske teaterdirektören Strömberg och uppfördes af
hans sällskap i den sedermera uppbrunna, s. k. Strömbergska teatern.
Scenen försiggick på svenska gränsen, hvarest svenska och norska
bönder voro församlade och drucko de förenade rikenas skål. Då
svenskame drucko Norges skål, gick det ännu väl, men då en norrman
foreslog Sveriges skål1), var man taktlös nog att börja en hvissling,
som naturligtvis ej kunde annat än såra svenskarne, af hvilka ej så
få funnos i Kristiania, flera t. o. m. i teatersalongen. Isynnerhet var
ståthållaren, för tillfället en svensk, förbittrad, och hela uppträdet
blef inrapporterad^

Kort tid derefter yttrade sig bland studenterna en ifrig omsorg för
ätt icke bära ansvaret för ofvannämnda uppträde i teatersalongen, som
naturligtvis hade uppväckt Carl Johans synnerliga ovilja, och för första
gången uppträder i det politiska lifvet en fraktion ibland studenterna,
som gör sig till representant för loyaliteten och intelligensen och in-
gifva en adress till konungeu, hvari denne försäkras om, att »de frieste
■af Norges frie Ungdom» missbilligar teaterexcessen och hysa tillgif-
venhet för H. M:t. Men ej heller denna adress, och isynnerhet icke
det citerade uttrycket, behagade Carl Johan, som ansåg »de frieste af

D Så meddeladt af en på teatern närvarande svensk officer.
FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA. 325
de frie» och »17:de Mai» vara lika forderfliga elementer i den norska
staten.	.	*

17:de Maj-förbudet och den opposition, det väckte, kulminerade
slutligen i det beryktade »Torveslaget» d. 17 Maj 1829, som genom
Wergelands fars gick in i litteraturen. En skara promenerande, som
helsade ångfartyget »Constitutionens» ankomst med en allusion på skep-
pets välklingande namn; — ett ångfartygs, ankomst var eljest då för
tiden ännu i och för sig en »händelse» — några studenter, som gå i
procession och sjunga fosterländska sånger, en fredlig folkmassa, som
böljar på torget, alltför litet anande sin egen samhällsvådlighet för att
skingra sig, då upprorslagen hade upplästs,, och så på andra sidan .
polis, upprorslag, kavalleri, som hugger in på folkçt, hvilket straxt åt-
skiljes, — dessa äro de nästan komiska yttre dragen af detta- lika så
vidtberyktade som fredliga. »Christiania Torveslag d. 17 Mai 1829».
Men något betydelsefullt dolde sig dock under ytan. Det hade
kommit, till en brytning mellan den första stolta glädjen öfver Norges
okränkbara herrlighet, hvilken uttalade sig i den patriotiska poesien
under den norska litteraturens första fredliga period, och öfvertygelsen
om en existerande osäkerhet i nationens politiska ställning; man får
,upp ögonen för, att man icke längre törs slå sig i ro hvarken med
hjeltefädemas storhet eller med bedrifterna 1814, ùtan att det måste
bli slut med förtjusningsfebern, att en klar, nykter blick på verkliga
förhållandena och en vaknande politisk myndighetsålder måste komma
till, för att icke frukterna af de heroiska åren måtte förspillas under
patriotiska drömmar utan handling, och Norges litteratur ingår nu i
sin »Sturm und Drang»-period, i det två riktningar bestämdt söndra
sig från hvarandra.

På den ena sidan står den orubbliga tron på nationens inre
styrka och friskhet, en tro, som, rik på entusiasm och värme, stolt '
afvisar hvarje yttre påverkan, som endast kan bidraga till att för- ,
slappa nationens inneboende kraft, och fordrar, att Norges framtids-^
utveckling skall framträda ur nationens egen lifskraft.	.	1

På den andra sidan står protesten mot detta slag af patriotism;
med säkerhet och klarhet, med genomträngande reflexion och öfver-*
lägsen duglighet. ser den framför allt den rådande inre osäkerheten och
osjelfständigheten, och finner grunden härtill i folkets egen qförmåga,
i dess sociala och politiska omyndighet, för hvilken det först och främst
måste finnas hot, genom att öppna nationens blick för dess plats i
samtidens kulturlif, införa, i landet de rörelser, som sätta lif i den öfriga.
verlden, och låta Norge intaga sin plats som medarbetare i lösningen
af samtidens, uppgifter och i realiserandet af dess ideer.

Denna senare sida motarbetas nu, förutom af motpartiet, äfven af
sjelfva den omogna folkviljan, och man för en otacksam kamp för att
326	EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET.

rädda sjelfva den motstäfvige, en kamp, hvarunder stridslystnad och
reflexion döda mycket af den omedelbara entusiasm, som äfven denna
sida ursprungligen var i besittning af.

Det är dessa två sidor, som nu väckas till lif i den norska litte-
raturen.

L. Dietbichson.

En reformator inom det ny-grekiska
samhället.

Graske Forhold, belyste ved Theodor Hansen, fhv. Slotsprcest hos Hs.
Maj. Hellenernes Konge. I. Kjöbenhavn 1868.

De äldre af den nu lefvande generationen erinra understundom
derom, bvilken hänförelse eldade allas, men isynnerhet ungdomens sin-
nen, då grekeme utkämpade sin långa frihetskamp. Detta var också
ganska förklarligt, ty här tilltalades på det lifligaste den hos friborna
' män naturliga medkänslan för ett folk, som, under århundraden för-
tryckt och förslafvadt, visade både vilja och kraft att afkastä sina
bojor.

Men den allmänna hänförelsen för grekernes sak hade äfven en
annan mägtigt verkande grund: det var minnet: deraf, att detta folk
en gång gått i spetsen för den menskliga odlingen och på det mest
lysande sätt värnat .den mot det påträngande österländska barbariet.
Hvad hade man icke lärt af detta folk, som under fria statsförfatt-
ningar utvecklat en så mångsidig och fruktbringande verksamhet i den
allmänna bildningens tjenst, framlockat så sköna blommor på kon-
sternas och vetenskapernas fält! Då erinringen häraf återväcktes hos
de europeiska fölken, började de liksom blygas deröfver, att deras
gamla lärarinna, öfrergifven af alla sina lärjungar, framsläpade ett
eländigt lif i det djupaste af allt armod. Det var icke annat än en
billig gärd af erkänsla, då de med både penningar och stridsmän un-
derstödde och uppmuntrade hellenemes frihetskamp, Denna uppmuntran
var dessutom- ömsesidig, ty grekeme väckte beundran både för sin
tapperhet och ståndaktighet under alla de olyckor och pröfningar,
som de hade att genomgå.,

Men — skall man invända, — var icke den nya frihet, de dräg-
ligare lifsvilkor, som grekerne lyckades förvärfva sig, en af främmande
EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET.	327

beviljad nådegåfva för fordna, visserligen mycket utmärkta förtjenster,
men dock ett uppförande på pensionsstat af en folkstam, som redan
uppfyllt sin bestämmelse9 Har denna stam visat tecken till en för-
yngring, hvarigenom dén åter skall kunna inträda i civilisationens
tjenst, eller skall den ånyo underordnas ett främmande välde, såsom
den der icke kan styra sig sjelf? Det är utan tvifvel sannt, att ny-
grekeme ega många af sina förfäders olater, utan att ega lika många
af deras dygder; det är också sannt, att tillståndet i Grekland under
brytningen mellan nya idéer och gamla former alltsedan frihetskriget
erbjudit betraktaren en föga hoppfull anblick. Men icke berättigas
man till en förkastelsedom öfver detta folk, derföre att det, under fam-
landet efter botemedel mot alla de brister och refvor, af hvilka samhället
lider, gjort många missgrepp 6ch stannat under förväntningarnas mål;
allraminst borde man återförvisa det under förtryckets ok. Förrän
man bryter stafven, bör man undersöka förhållandena och icke döma
efter det villande skenet på afstånd. Man skall då åtminstone lära
sig inse de hinder, som göra pånyttfödelsens våndor så långvariga och
svåra. Vi, som äro lifligt öfvertygade om Greklands framtid, skulle
gerna vilja bidraga till utbredande af kännedomen om dess nuvarande
tillstånd, ehuru äfven vi väl veta, att det intresse, hvarmed vi lärt oss
omfatta detta aflägsna land, för mången af våra läsare skall vara
främmande.	,	-

Det kan icke heller förbises, att de allmänna europeiska förhål-
landena under de sista decennierna väsendtligen förändrats, så att
deltagandet för grekerna svalnat i samma mån det blifvit en alltmer
och mer erkänd nödvändighet att upprätthålla Turkiets integritet gent-
imot Rysslands eröfringsplaner. Numera lärer väl ingén misstaga sig
derom, att det mäktiga czarväldet, då det sökt innästla sig i turkarnes
angelägenheter under förevändning att skydda de förföljda kristna,
haft och har ett helt annat syfte i bakhåll. Historien om det orien-
taliska kriget torde tillräckligt hafva ådagalagt detta. Men *den orien-
taliska frågan löstes icke genom detta krig: den skall säkerligen under
enahanda eller annan form återkomma under Stambuls portar, ty för-
hållandet mellan turkarna och deras kristna undersåter företer allt
färre och färre förbindningspunkter, allt flere och flere öppna sår. De
hafva icke såsom en statskorporation någon gemensamhet i sina högsta
och dyrbaraste intressen; de vilja icke erkänna, eller göra det endast
af yttre tvång, sina ömsesidiga förbindelser. De förre, eller turkarne,
äro herrskare, men hafva kanske mer än någQt annat sjelfständigt
folk stannat efter sin tid i utveckling och erbjuda icke genom sina
statsinstitutiöner åt sina omnämnda undersåter någon trygghet i rätts-
liga förhållanden. De senare åter äro skattdragande, som djupt känna
sina pålagors tunga, men icke frukterna deraf; och de kunna icke
328	EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET.

heller, i saknad af frihetens lifsluft, arheta sig upp ur sitt betryck.
Följden har ock blifvit, att de kristna nationaliteter, som lyda under
halönånan, stannat på en synbarligen låg bildningsgrad. Hos dem
råder ett kaotiskt tillstånd, hvarunder de vesterländska folkens idéer
bryta sig emot det orientaliska barbari, som gifvit sin prägel åt dessa
stammars sociala lif. Samma idéer bryta sig ock på det kyrkliga om-
rådet mot den traditionelt bibehållna bysantinismen, hvars former hun-
nit tillräckligt stelna, för att sätta en hämsko på ett uppspirande,
friskare lif.

Då man tager i betraktande, att det knappt är mer än en half
mansålder, sedan grekerne bröto sig lösa ur ett dylikt tillstånd för att
böija en ny samfundsdaning, skall man snarare förundra sig deröfver,
att de i många stycken redan hunnit så pass långt före dem, som
qvarstå i sitt förra beroende. Det är ock en sådan ståndpunkt man
måste fasthålla för att kunna fälla ett billigt och rättvist omdöme om
deras sträfvanden. Huru skall man kunna vänta sig ett strängt regel-
bundet konstitutionelt lif, der grundvalarne och förutsättningarne der-
fÖr ännu till stor del saknas?

När hellenerne tillkämpat sig friheten, var deras land så-i grun-
den utarmadt, att det liknade en ödemark, der endast få oliflunder
trotsat utrotarens yxa och eld. Detta olyckliga land, som i forntiden
hade sköna skogar, hyilka ammade bäckar och floder, som vattnade
dalar och fält, lider nu af en fruktansvärd vattenbrist och har endast
en tvinande vegetation. Rika hjelpkällor ärfde icke det unga konun-
gariket.

Men ett hade grekerne ärft, som århundradens förtryck icke kun-
nat beröfra dem: det var språket. Deras fiender och de, som lika
med dessa hafva särskilda afsigter emot dem, hafva påstått, att de
nuvarande hellenerne alldeles icke är o ättlingar af de fordna grekerna,
utan att den gamla racen helt och hållet gått ut eller gått opp uti
flera invandrade folkstammar, företrädesvis slaviska. Atskillige tyske
lärde hafva drifvit denna sats till ytterlighet; andre deremot hafva
med skäl stämplat påståendet såsom en tendenslögn i slavisk anda.
Historien vittnar väl icke heller, att någonsin ett folk, som blifvit fÖr-
intadt, lemnat sitt tungomål åt dem, hvilka tagit dess jord i besittning.
Ett folk upphör att lefva först med sitt språk. För att utrota ett
folk måste man förstumma dess språk; det är en sanning, hvars
tillämpning våra dagar skulle få bevittna.

Ovedersägligt är, att nygrekiskan är en dotter af forngrékiskan:
derom vittnar hela språkets väsende. Det bevisas väl ock bland annat
deraf, att de bildade grekerne utan särskildt studium förstå forngre*
kiskan. ,Ja,'på Salamis hörde vi en man af folket citera långa stycken
ur Iliaden om Ajax, Telamons son. För härledningen vittnar äfvén
EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET.	829

en genom seklerna fortlöpande litteratur. Vi vilja härvid icke erinra
om lärda grekers arbeten under medeltiden; men vi påminna om den
verkliga skatt af nygrekiska folksånger, hvilka numera börjat samlas
och tillvaratagas. Dessa sånger ärö företrädesvis erotiskt-heroiska
♦ smådikter, samt frihets- eller s. k. klephtsånger. Många af dem be-
handla Konstantinopéls eröfring af turkarna och uttala hoppet om
dess återeröfring samt Hagia Sofias befrielse. Den så kallade stora
idéen är redan en sekler gammal dröm, hvaruti mödrarna med sång
invagga sina barn.

Det nygrekiska språket har visat en ovanlig inneboende kraft att
föryngra och rensa sig, dervid hemtande näring ur den klassiska litte-
raturens källflöden. Det är en af den grekiska nationalitetens star-
kaste assimilisations-krafter: de Joniska öarna hafva redan fallit der-
till, Kreta och andra öar vilja följa, Thessalien, kornboden, likaså.
Märkvärdig är ock nygrekiskans utbredning, i det att barnen af de
främmande stammar, som nu bo inom Grekland, alltmera lära sig detta
språk. Anmärkom för öfrigt, att antalet af barn, som uti nyinrättade
folkskolor lära sig läsa, skrifva och räkna, numera är så stort, att
Grekland i detta hänseende står ganska långt fram i jemförelse med
många andra folk inom Europa. Och sedan landet fått sitt eget uni-
versitet, strömmar en stor del af ungdomen till högskolan. För att
erinra om pressens styrka, kunna vi anföra, att i Athen utgåfvos 1864
tjugutvå tidningar, och de lära väl knappt vara färre nu. Partierna
sakna således icke organer; och att partier och slitningar finnas derom
underrättas vi ju blott alltför ofta, men äro icke sällan urståndsatte
att uppskatta händelsernas vigt och betydelse eller urskilja enskild-
heterna i det virrvarr, som det fjerran landet framvisar. Der föregår
på många områden en kamp mellan gammalt och nytt. Låtom oss
skärskåda några momenter i jäsningsprocessen.

. Vi önska härför fästa uppmärksamheten på ofvan antecknade
häfte, hvarmed dansken Theodor Hansen börjat utgifva en serie
skildringar från Grekland. Herr Hansen, med hvilken vi samman-
träffade i Athen hösten 1864, har sedan denna tid under, en tvåårig
embétsverksamhet såsom predikant hos konung Georg haft tillfälle att
på nära håll studera de ämnen han behandlar, hvarföre hans fram-
ställning eger omedelbarhetens intresse och tilltalande behag. Vid an-
mälan af hans bok, och innan vi "gå att i korthet angifva dess inne-
håll, vilja vi redan på förhand uttala, att vi önskade kunna sätta den-
samma i rätt många läsares händer äfven derföre, att den ädle för-
fattaren anslagit inkomsten af sitt arbete åt den man, hvars lif och
verksamhet han tecknat med så mycken värma och sanningskär nog-
grannhet.
330	EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET.

För att gifva läsaren, en inblick i grekiska förhållanden — säger
Herr Hansen — har det förekommit mig rättast att först hänvända
uppmärksamheten, på enskilda män, som hafva egnat sitt lif åt sträf-
vandet att införa europeiska tänkesätt, icke blott europeiska sedvanor,
hos det barbafiskt-bysantinska folket, som med hastighet tillegnat sig
många af kulturens former, men ännu tränger till en andelig upp-
väckelse och reformation. Dessa mäns lif har varit och är ännu en
oafbruten kamp emot samhället; hvad man än kan hafva att mot dem
invända, ’— de äro ljuspunkterna, från hvilka mörkret börjar uppklarna.
Utan något stort språng stå vi på deras ståndpunkt och kunna sym-
patisera med dem i kampen, hvari de såsom de svagare äro de för-
följde. Särskildt gäller detta om en man af det grekiska folket sjelf,
' en jonier vid namn Laskaratos, som här har den främsta platsen.

, Det första fältet för denne mans uppträdande har varit hans
fäderneö Kefalonia, den största af dé joniska öarna, belägen närmast
Ithaka (i norr) och Zante (i söder). En ganska vidsträckt bergskedja
kallad Svarta berget, hvars hufvudsträckning löper från sydost åt nord-
vest, förgrenar sig öfver hela ön. Vester om denna bergskedja skär
en ganska lång fjord in i landet; gentimot hvarandra på dess stränder
ligga de båda städerna Lixuri och Argostoli. I öfrigt har ön åtskilliga
smärre köpingar samt öfver 100 byar och torde räkna omkring 50,000
innevånare. Född i Lixuri har Laskaratos bott ömsom der, ömsom i
hufvudstaden Argostoli. Det var inom detta samhälle" han utgaf ett
mycket brännande arbete under titel: »Kefalonias mysterier».,

Medan grekerne, såsom fallet så ofta är med dem, som i sitt be-
tryck vända sig till ' äfventyrligheter, söka botemedlen för sina miss-
förhållanden utifrån, har Laskaratos velat vända sina landsmäns sinnen
till det inre utvecklingsarbete, som är nödvändigt för ett folks upp-
komst. I företalet till sitt nyssnämnda arbete yttrar han: Förelig-
gande bok kastar handsken mot en felaktig uppfattning, som hittills
varit och ännu är rådande i vårt samhälle: vårt samhälle menar, att
dess fel icke må afslöjas, och betraktar den, som sådant gör, såsom
en förbrytare. Det menar, att det är en hvar god patriots pligt att
framhålla dess dygder i stället för dess fel. Följden af denna fördom
har blifvit, att ingen vågat företaga sig att öppna samfundets ögon
för de sanna orsakerna till dess onda, medan å andra sidan de släta
menniskor, af hvilka det finnes nog i hvart samhälle, sett sin fördel i
att tillsluta Ögonen för dess ytterligaste dårskaper, för att sjelfve
kunna stjäla sig en plats deri.

Laskaratos skulle snart lemna ett slående bevis för detta påstående;
ty knappt var hans bok utgifven, förrän förföljelser mot honom reste
sig från alla'håll. Pöbeln i Argostoli insulterade honom. Familj e-
fäderne, hvilka han förebrått deras omenskliga uppförande mot qvin-

»
EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET. ,	331

norna, läto honom och hans familj känna sitt hat. Politici, som han
gisslat för deras taskspelerier inför folket, hämnade sig på vanligt sätt
genom att göra hans namn till en skylt: han var en förrädare, han
hånade folket, det suveräna folket, han ville beröfva det tron och
fäderneslandet. Men framför alla' andra rasade dock presteme, öfver
hvilka han svängt satirens gissel för deras råhet och bedrägerier. Den
2 Mars 1856 exkommunicerade de honom högtidligen under ringning
med alla stadens klockor. Myndigheterha i Argostoli kunde icke
skydda honom, hvarken de lokala eller den engelske residenten. Han
uppmanades af dem att för några månader lemna landet, till dess
sinnena hunnit blifva lugnade. Han gick då i hemlighet öm natten
öfver till Zante, men mottogs äfven der på Molon af pöbelns otidig-
heter, och på vägen till sin boning hörde han, att Zantes erkebiskop
lät i kyrkorna uppläsa öfver bonom en högtidlig exkommunikation,
liknande den, för hvilken han måst fly. I 14 dagar stannade han på
Zante, städse innesluten i ,_sin boning, undflydd af allt städadt folk, —
med undantag af några välsinnade och modiga damer. Slutligen, måste
han bestämma sig för att utvandra, lemnande hustru och barn; han
bégaf sig då till London och dröjde der ett år. Men äfven vid sin
återkomst 1857 var han utsatt för förolämpningar och förföljelser.

I afseende på sin bok hade Laskaratos ganska rigtigt förutsagt,
att den skulle väcka häftiga anklagelser, men, ju häftigare dessa vore,
blifva desto mera eftersökt; att många skulle kalla honom atheist och
förebrå honom att hafva talat med för ringa vördnad om allt, särskildt
om religionen, oaktadt hans sarkasmer blott rört förvrängningen af
Kristi sanna religion; att andre skulle klaga öfver bitterheten i tonen
eller blott förlusta sig öfver qvickheterna i framställningen, alltså skilja
saltet ut och lemna födan orörd. Om ett skulle hans landsmän blifva
enige, nemligen i att anklaga honom för att hafva utbasunat »hvad '
man borde förtiga». Men — säger han — i det hela skall min Vok i
förhållande till samhället blott vara en liten storm på sjön, som snart
går öfver, — ty timman till dess förbättring ar ännu icke kommen.

, I »Kefalonias mysterier» angriper Laskaratos med skarpa och bi-
tande vapen, med en glödande moralisk harm de grekiska samhälls-
förhållandenas brister inom familjelifvet, inom statslifvet och det kyrk-
liga lifvet. Han är en slags moralist eller moralisk lekmannapredikant,
som visserligen icke har någon utvecklad teori eller bestämdt system
att förfäkta, men hvars ord hafva ett praktiskt, godt syftemål. Hans
sätt att föra fram sina idéer tyckes ‘ utvisa, att det är ett stycke
Sokrates i honom, ehuru han saknar dennes egendomliga, fina ironi;
han är satiriker mera än humorist, ty hans qvickhet åsyftar icke* löje,
utan härm, — en ädel harm såsom den hvaraf han sjelf eldas. Herr
Hansen anmärker också hos honom denna ärlighet och rättframhet,
332	EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET.

som städse framställer sanningen naken och med dess rätta namn, —•
en sällsynt karaktersdygd i Grekland, hvarest enligt grekernes eget
vittnesbörd den enes traktan alltid går ut på att föra den andre bak-
om ljuset.	-

I afseende på religionen och kyrkan, är Laskaratos rationalist
till sin uppfattning och ganska visst mindre positiv: han bekämpar
fördomar och missbruk samt den tomma positiviteten i ord och tecken
utan tanke och handling. Hans lösen är anda och lif och sanning
gentimot formalismen, och han hänvisar öfverallt med hänförelse till
Kristi exempel. För oss framstår han såsom en protestant, ehuru han
icke proklamerat någon sådan öfvergång; hans mycket utmärkta hustru,
hvilken med honom delat så många svåra pröfmngar och i de mest
kritiska ögonblicken uppehållit hans mod, är född af en grekisk-pro-
testantisk familj. Laskaratos har ofta känt saknaden för sig och de
sina af ett religiöst samfund, till hvilket de andligen kunde ansluta
sig; men något sådant finnes icke på Kefalonia. Sjelf lefver han ex-
kommunicerad i eller utom den grekiska kyrkans samfund, medan hans
barn döpas derinom och tillhöra det i det yttré.

' Då vi nii gå att kasta en blick på Laskaratos teckning tåfamilje-
lifvet, böra vi i förväg erinra derom, att uppgiften med mysteriernas
afslöjande var att öppna medborgames ögon för svåra lyten, icke att
gifva främmande betraktare historiska skildringar, i hvilka skuggsi-
dorna förmildras af ljuspunkter, som icke heller saknas i verkligheten.
Tiden må äfven numera hafva förändrat mycket till ett bättre; men
visst är, att qvinnans ställning i Grekland ännu är ytterst förtryckt.
Hon lefde i tillbakadragenhet i forntiden; hon lefver nu oftast afspärfad
såsom hos turkarna.

Det sanna äktenskapet, säger Laskaratos, är för mannen som för
hans hustru ett jordiskt paradis, som förbereder för det himmelska.
Men annorlunda betraktar man giftermålet på Kefalonia. Hufvud-
spörsmålet för friaren är här hemgiften; flickan är i förhållande till
den blott ett vilkor sine qua non, liksom det halfva pund skämda
kött, som en köttköpare i fastetiden måste taga med på hvart tredje
pund. När en ung man vill gifta sig, det vill säga, när han behöfver
penningar, spörjer han familjefäderna, hvem som vill gifva mest; och
en fader undersöker samtidigt, hvem bland rivalerna har mest, eller i
sämre fall hvem som begär minst. Flickan vet vanligen ingenting om
underhandlingames gång, såvidt hon ej får höra något af tjenstepigan
eller grannqvinnan; först när köpet är afgjordt, får hon veta, hvem
hon tillfallit, och då gifva sitt samtycke dertill. Äktenskapet är och
blifver under sådana förhållanden ett blott djuriskt samlif. Också till-
bringar den nye husfadren sitt lif, utanför måltiderna och sofkam-
maren, i klubben med — att hafva ledsamt för att undvika ledsnaden
EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET. - 333
hemma. Man skulle tro, att kärleken, som dock är en naturmagt,
skulle kunna förändra samlifvet från djuriskt till menskligt. Men detta
är nästan omöjligt, ty flickebarnen hållas vanligen inspärrade från sitt
tolfte år och få ej vara med ,i sällskaper. Och en friare nöjer sig i
regeln med gifto-mäklerskornas försäkringar, ätt bruden icke har nå-
got kroppsligt lyte, att hon hvarken är skelögd eller döf. Man känner
åtskilliga komiska exempel på bedrägerier härvid. Så bedyrade en
käring, att flickan, om hvilken förhandlades, hade »ett öga så fagert.»
Brudgumen- besannade eden, — bruden var enögd. Det är ännu allt-1
jemt én gifven sats, att qvinnans själ helst må förblifva utan utveck-
ling och utbildning, att hon är af naturen anlagd som ett lägre vä-
sende, bestämd till att tjena mannen, göra honom sällskap vid bordet
eller hvar annars hon kan vara honom nödvändig.

En följd af äktenskapshandeln och ett af de sorgligaste bevisen
på den fullkomliga okristligheten i folkets tänkesätt är också det hat,
som föräldrarne nära till sina flickebarn. Då ett sådant födes, är det
för fadren en vexel att inbetala om 20 år. Den förbahnade tösen,
säger han. Om vår herre ville taga dem — säga mödrame till hvar-
andra. Ja, det gifves familjer, der flickebarnen regelmässigt försvinna
kort efter födelsen! Om du frågar en man, huru många barn han
har, så svarar han vanligen (blott med förändring af antalet) sålunda:
»två gossar med Gud och fyra flickor med skam att tala om»;,eller
»med tukt att säga.» Det sista uttryckssättet är detsamma, som då
talet är om svin och sådant. Hvad under då, om en djurisk själ,
skygg och förkrympt, utvecklar sig af allt detta hos qvinnorna. Men
vår pligt, säger Laskaratos, är att uppfostra dem för äktenskapet och
gifta dem för deras egen skull och så som det bäst passar för deras
egenskaper och bildning.

De första månaderna efter bröllopet går det i allmänhet bra; hu-
set år rent och nytt, ansigtena glada. Men snart försvinner glädjen
med renligheten. Dessvärre har »den grekiska stanken» inomhus blifvit
ett ordspråk hos främmande. Barnen uppfödas i den; man ttor, att
renligheten skulle medföra mer utgifter än svineri. En annan sam-
fundsbrist åter är qvinnornas fåfänga att styra ut sig, när de skola
ut; äfven denna sjukdom är gammal såsom orenligheten. Qvinnornas
andliga ståndpunkt har förblifvit densamma som mödrames, orienta-
lisk: men nu utpynta- de sig på europeiskt sätt, med handskar på,
från topp till tå i silke och sammet. De få om söndagame promenera,
göra besök hos grannarna och i kyrkan, der sladdrandet just har sin
rätta mötesplats! Annars förblifva de hemma i-skräpet och smutsen.
I Europa, yttrar Laskaratos, hvarest qvinnorna städse visa sig i sam-
lifvet och höra dertill, är deras blotta närvaro i stånd att civilisera
det bättre äii den bästa lagstiftning och den dugligaste polis tillhopa;
334	EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET.

men värt samsälle är redan af den grunden, att det egentligen blott
består af bara manfolk, tvunget att förblifva i ett barbariskt tillställd.

Bedröflig är hans skildring af den tjenande klassens vilkor, dess
okunnighet i förening med oblygheten i anspråk. Då fattigdom och
svält tvinga de unga dagdrifvarne att söka tjenst, får man taga dem
sådane de äro. Men opålitligheten drifver dem snart från det ena
huset till det andra, tills de icke kunna vara i något. Tager man
åter af medlidande de halfnnkna bondbarnen från landet, i hopp att
kunna bilda dugliga tjenafe, så har man knappt hunnit kläda opp
dem, törrän — de löpa. Äfven de sälla sig snart till den kohort,
som alltid är beredd till kamp i folkledarnes tjenst. »För tron och
fäderneslandet» — heter det.

Och hurudana äro ungdomens förlustelser?

Vi, som under en resa i det inre af Grekland erfarit, huru till
och med små pojkbytingar låta stenar regna öfver främlingar, vi för-
stå rätt väl Laskaratos, då han skildrar pöbelns förnöjelser: att stjäla
portarna från husen, tilltäppa brunnarna, förstöra broar, träd och
blommor m. m. Stänger jag kring mitt landställe — skrifver han' —
med en vacker stenmur eller staket och detta faller för mycket i ögo-
nen, då anser den förbigående straxt for en pligt att förstöra det-
samma. Får en granne en beställning, ett embete — och sådant är
som bekant lyckans höjdpunkt — hvilken bitter kalk är icke detta
för grannen! Ja, mina herrar, man kan ju lätt förneka mina ord;
jag öfverdrifver ju, det gäller icke Er — Gud bevare oss! Men sam-
vetet skall vittna med mig: skadeglädje och förstörelselust, dessa två
djefvulens andar, råda nu öfverallt i vårt >samhälle och härleda sig
från en eländig uppfostran, hvarifrån vi äro skyldige att frälsa våra
barn.

I fråga om undervisningen medgifver Laskaratos, att ett stort
framsteg blifvit gjordt, att till och med flickebarnen numera få lära
läsa och skrifva, något söm förr var strängeligen förbjudet. Men gé-
nom att blott lära ungdomen att läsa och intet vidare, utan att lemna
den ledning och verklig näring, ger man den endast ett redskap att
bruka efter godtfinnande. Det är alldeles som om man ger apan en
rakknif och säger: var så god och barbera dig! Romanerna förderfva
•blott de ungas fantasi, vidskepliga helgonböcker göra dem dumma,
begge delarna förvirra deras moraliska begrepp.	।

Då Laskaratos i kapitlet om den religiösa uppfostran kommer att
tala öm presterna, papadema som de kallas, blir han alltmera bitter
och bitande; det är icke med vemodets tår i ögat, det är med en lå-
gande förtrytelse han .vidrör dessa förhållanden. För att icke heller
här missförstå honom, böra vi erinra, att prestbildningen, som numera
i åtskilligt blifvit upphjelpt, förut varit ytterst klen. Oaktadt prester-
EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET.	335

skåpet, men isynnerhet klostren, eger betydliga possessioner, äro dock
bypresteme mycket fattige* De måste lifnära sig som böndeme; i
öfrigt lefva de af gåfvor. För icke lång tid sedan kunde de inträda
i embetet, sedan de under en eller par månader lärt sig den kyrkliga
rjtualen hos en embetsbroder. Redan den berömde Korais sade: »dum
och lat, slyngelaktig och förflugen, duger han icke till annat än vara
papa's.» På det att kyrkan, skrifver Laskaratos, skall hafva ett gag-
neligt inflytande på den enskildes sedliga och religiösa utveckling, är
den första fordringen, att presterne, såsom inom den protestantiska
kyrkan, skola vara män med en god uppfostran och bildning samt
genomträngde af evangelii anda. Men hos oss är det intet annat, som
gör prestema till prester, än den svarta kåpan, det långa bockskägget,
de långa qvinnoflätorna och den grep-lösa krukan på hufvudet; deras
verldsförsakelse består allenast uti att försaka samfundslifvets bördor.
Deras okunnighet är ett ordspråk. Intet under, då nästan alla prester
’ här äro för detta simpla dagsverkaré, bärare, båtförare, småhandlande
och arbetskarlar, som endast bytt om ställning, derföre att den förra
icke ville löna sig. Religionen är i papadernes händer en handels-
artikel och måste derföre göras så inbringande som möjligt* Sålunda
säljes oljan från kyrkans lampor såsom medel mot skelögdhet; en
droppe på bomull är nog. Blommorna, med hvilka påskalammet varit
utsmyckadt, äro förträffliga mot sinnessjukdomar, o. s. v. Men det
skandalösaste är försäljningen äf sakramenterna, ehuru den icke sker
fullt öppet. Det är företrädesvis de okunniga husmödrarna, som^apa-
derne beskatta; till fäderna komma de icke gema.

Oaktadt Laskaratos så käckt anfallit papaderna, skall det dock
visa sig, att hvad han anfallit endast är okuniiigheten, fördomarna
och missbruken. Han har yrkat, att .presterne skulle hederligen af-
lönas, för att kunna egna sig åt sitt kall. Huru skulle de under nu-
varande förhållanden kunna uppfostra det uppväxande slägtet? Med
en blott yttre religion och med en fullständig brist på religion i det
inre, kunna vi förundrå oss deröfver, — heter det — att det saknas
' kärlek inom familjerna, enighet bland slägtingar, sann vänskap mellan
vänner, eller allmänanda och hederlighet hos medborgarne? Kunna vi
då mera förundra oss deröfver, att vårt samhälle i afseende på det
sedliga tillståndet befinner sig i upplösning och förfall?

Men — anmärker Herr Hansen “ den man, som framträder med
en så skoningslös kritik mot det samhällé, han tillhör, tål denne man
att sjelf skärgkådas på. närmare håll? Herr Hansen har skaffat sig
noggranna underrättelser -om Laskaratos’ privatlif, ur hvilka vi bedja
att få anteckna några drag.

Laskaratos ar född i Lixuri på Kefalonia i maj 1811. Hans fader
var en förståndig och samvetsgrann man, som beständigt inskärpte
336	EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET.

hos honom den strängaste moral. I sitt 22:a år fick han en liten be-
ställning under regeringen på Korfu; han skulle beträda den politiska
banan, men fann sig snart icke hafva sinne derför. Efter många
böner fick han tillåtelse att resa till Paris för. att studera; men han
skulle blifva jurist, icke läkare, som han sjelf önskat. Han återkom
från utlandet 1839, praktiserade några år gratis såsom jurist, men
uppgaf sedermera embetsståndet, som han lärt sig förakta för den af-
skyvärda jagten efter tjenster samt den derifrån oskiljaktiga korrup-
tionen. Vid denna tid uppträdde han såsom skald med satiriska små-
stycken, som gjorde mycken lycka; men han har sedermera förkastat
dem för en viss lättfärdighet i uttrycken, ehuru icke i andan.

Sedan hans fader aflidit 1844, öfvertog han administrationen af
familjens ganska betydliga egendomar, men gjorde i början, såsom
oerfaren, flere förluster. Han kom ock snart/ i kollision med prester-
skapet vid ett par dödsfall inom familjen, hvarvid samhällets och sär-
skildt kyrkans barbariska och förderfvade tillstånd framstodo i ett
egendomligt ljus. Några slägtingar begagnade nemligen en döendes
tillstånd att få förändringar i hans testamente vidtagna till deras för-
del. Intill dess detta skedde, nekade presteme, på anstiftan, att med-
dela honom sakramentet. Men folktron anser uteblifvandet deraf så-
som det förfärligaste för den döende, såsom en infami för slägten.
Vid det andra dödsfallet, var Laskaratos vittne till den barbariska
ceremoni, som brukas, »när den pompösa förvaltningen af sakramentet
icke varit tillräcklig att dräpa den sjuke.» Denna ceremoni är den
s. k. salvelsebönen, med signerier, korstecken och ramsor, allt vid
tända ljus, — en fullständig begrafningsakt, som fortsättes och åter
upprepas, »tills ändteligen den sjuke dör af skräck.»

Laskaratos gifte sig 1846. Han har yttrat om sin hustru: jag
fann hos henne mera än jag någonsin vågat hoppas hos någon. Hon
förstod mig, hon bedömde mig, hon var min öfverman och hon företog
sig att uppfostra mig. Ätt mannen erkänner sin ledsagarinnas öfver-
lägsenhet är sällsynt, isynnerhet hos oss; derför omtalar jag det. Dock
tror jag äfven, att jag har haft någon god inverkan på henne.

Sedan de politiska förhållandena efter 1848 försämrat sig, reste
Laskaratos till London för att söka bryta sig en bana der; men hem-
längtan dref honom tillbaka. 1856 bröt stormen- lös, då han utgifvit
»Kefalonias mysterier.» För att undgå bannlysning, erbjöd han papa-
derna att återkalla allt, som kunde påvisas vara bespottelse och hån.
Man svarade honom med den högtidliga exkommunikationen och med
att fordra alla exemplaren af hans bok till bålet. Medan han, orolig
för sin familj, tänkte fram och åter öfver detta förslag, kom hans
hustru och sade: »Om du är feg nog att låna ditt öra till denna
frestelse, hvari desse eländige vilja föra dig, så vill jag betrakta dig
EN REFORMATOR INOM DET NY-GREK1 SKA SAMHÄLLET.	337

såsom i sanning bannlyst, och jag vill då icke längre vara din hustru.
Fatta mod och kraft i denna vår olycka och jag vill sträfva att göra
dig denna kalk mindre bitter.» Så mycken uppmuntran behöfdes
knappt. »Kefalonias mysterier» hade de båda makarne utarbetat ge-
mensamt, i det att Laskaratos först efter långa samtal och meditatiö-
^ner nedskrifvit, hvad de båda blifvit ense om. Hustrun var dock all-
tid emot deras utgifvande från trycket. Men sedan de voro utgifna
och bannlysta, tog hon dem under sitt beskydd och ville försvara dem
till och med emot mannen, om han. skulle förneka dem. .

Se här något om de grundsatser Laskaratos sökt tillämpa i sitt
husliga lif.

Låt oss begynna med att införa friheten i lagbunden form i våra
hus, i våra familjer. Låt oss der afskaffa den dumma absolutismen,
låt qvinnän icke längre gälla såsom ett väsende af lägre art, men fqr
vår like; låt oss visa henne all den ära, som vi begära af henne, all
den trohet vi önska af henne, samt höra hennes råd i familjens ange-
lägenheter med all sagtmodighet och tacksamhet. Den enda striden
mellan oss och henne < vare en täflan, hvem af de två kan visa sig
som den ädlaste och bäste för den andre; hvem af de två kan gifva
barnen de bästa exemplen. Låt oss således uppfostra våra barn, icke
med teorier, utan med vår vandel och våra föredömen. Låt oss umgås
med våra tjenare med vänlighet; och låta dem få god mat, sömn och
hvila och deras ordentliga betalning; men låt oss också vaka med
stränghet öfver dem, ätt de icke göra någon förargelse eller skada
våra barns uppfostran eller vår fred, och välfärd. Låt oss städse be-
tänka, att familjens egodelar, dess penningar och gods, icke tillhöra
den enskilde och icke, såsom sed är, böra utgifväs för mannens nöjen;
det är stöld och tyranni emot familjen. Alla utgifter må ske efter
gemensam öfverenskommelse till det gemensamma bästa. En sådan
konstitutionalism skall blifva .en början till vårt samfunds pånyttfödelse.

För att främja en god anda inom familjelifvet började Laskaratos
1859 utgifva ett familjeblad Lampan, deruti han skref små lärorika
athandlingar i folkelig anda, ton och språk. Hans äldsta döttrar
öfversatte smärre berättelser, vänner insände dikter, o. s. v. ; Två år-
gångar utkommo af detta blad. Men snart anfölls .Laskaratos af po-
litici och från presternas sida; polemiken upptogs, tonen förbittrades.
Motståndame grepo till gamla vapen: hårda förföljelser;

Ar 1863 upprättade Laskaratos hustru en flickskola, som fick
många elever. Men uppgiften visade sig outförbar, arbetet omöjligt,
emedan föräldrame förstörde det med sin inblandning och sina löjliga
fordringar. Som de ville vara fria från flickebarnen, begärde de, att
dessa skulle stanna i Laskaratos hus hela dagen om och der duka
opp sina matsäckar. Åtskilliga barn blefvo äfven kostgängare i huset
' 22
338	EN REFORMATOR INOM »ET NT-GREKISKA SAMHÄLLET.

Herr Hansen afslutar teckningen af Laskaratos privatlif sålunda:
Guds välsignelse har varit med det i allt. Husliga olyckor oeh sorger
har han icke erfarit under de många, svåra pröfningar Gud annars
har sändt honom och hans hus. Blott i de senare tiderna hafva nä-
ringssorgerna hvilat som en mörk sky öfver den talrika familjen. Se-
nast i Februari 1867 inträffade det jordskalf, som ödeläde Lixuri och
dermed Laskaratos lilla landtställe med dertill hörande vinodlingar,
till en del äfven det hus i Argostoli, der han bor. Familjen ar nu
stadd i nöd; Guds tunga, pröfvande hand hvilar öfver den.

Ofvanföre nämnde vi, att Laskaratos icke hade sinne för den po- ,
litiska banan, utan afböll sig i allmänhet derifrån. Emellertid har
han i »Kefalonias mysterier» äfven vidrört de politiska förhållandena
och ‘ dervid, likasom vid allt sitt framträdande på detta falt, intagit
samma ståndpunkt som gent emot familjen och kyrkan: han går med
satfren lös på egoismen och immoraliteten hos de olika partierna. En-
dast undantagsvis antyder han i någon kritisk anmärkning sin mening
om ett och annat Så t. ex. om nationalitetskänslan. Han erkänner
både det naturliga, ädla och sköna i denna känsla; men han sätter
densamma icke såsom den ädlaste och högsta hos menhiskan, utan
gifver den en plats mellan kärleken till familjen, det trängre sam-
fundet, och kärleken till menskligheten. Det är denna senare som
Kristus inskärpte: att alla, skulle blifva till ett och älska hvarandra
Till fullbordande af denna enhet skall också sammanslutningen i na-
tioner tjena; genom sin nation får ock den enskilda menniskan del i
mensklighetens goda och lärer sig älska den.

Laskaratos gisslar eftertrycklig't den yfverboma autochtona helle-
nismens högmod och de folkledare, som, glömska af landets inre svag-
het, missbruka nationalitetsbegreppet såsom en skylt. Den s. k. stord
idéen, att eröfra Konstantinopel, har förledt massan att deltaga i
många dumma streck, som skadat landet.

Olyckliga folk — utbrister Laskaratos — några slynglar hafva
berusat dig, som man berusar bin för att få dem in i kupan. De
hafva berusat dig och inbillat dig att du är något förskräckligt mycket.
Men vet du hvad du är? Du är — en kastboll, ett verktyg för dem,
som leka med dig. I sanning, man måste förvånas öfver demagogernas
oförsynthet och folkets blindhet för landets inre tillstånd. Endast
handeln är en väsendtlig näringskälla; en stor del af jorden ligger
ännu i träde, kommunikationerna äro ytterst otillfredsställande. Så
länge den politiska ställningen var någorlunda lugn, lyfte sig närin-
game temligen (»naturligtvts med undantag af papademas»); men efter
1848 hafva de åter aftynat., Böndeme hafva skuldsatt sig hos köp-
inännen; desse sednare hafva förlorat sina fordringar, och, följden har
blifvit kreditens totala ruinerande. Det hjelper icke, att bedrägliga
EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET.' 339
gäldenärer få aflägga ed på sina stater, vid tända vaxljus och under
klockringning; man öppnar helgonskrinen för dem,, men dé svära lika
falskt inför sjelfva »helgonbenen.» Banditväsendet stör säkerheten på
de allmanna vägarna och i samfärdseln.

Men slikt omtala icke folldedarne i sina blad. De föra ett helt '
annat språk.

Vi hafva två partinamn, säger Laskaratos: 1) Hizospasterne, de
radikale, framtidsmännen, eller rättare de, som jaga efter tjenster och
bröd och under detta göra opposition mot all regering. 2). Komesta-
derne eller de underjordiske, som sitta i sina fördelar och säga come
stå, som skrifvet står, ja och amen till hvad regeringen gör. Men
dessa *partier byta ofta om roler och äro i sjelfva verket blott ett.
Det är nemligen endast Rizospasteme, som hafva ett program och
derjernte massan att stödja sig på.

En gång, det var år 1851, hade Laskaratos uppträdt på den po-
litiska arenan, såsom kandidat vid valen för det nya parlamentet.
Hans motkandidater lofvade, under folkets jubel, att förjaga engels-
männen, förena ön med Hellas, föra Grekland fram till Konstantinopel,
göra Europa ortodoxt, oc s. v. Laskaratos lofvade att .beskydda folket
för alla charlataners intriger och i församlingen tala och handla som
en rättskaffens och förnuftig medborgare. Han föll naturligtvis igenom

Icke $om skulle han sakna politiska vänner. Men déssa äro de
stilla i landet, och han klagar öfver deras ljumhet. Högre uppskattar
han de vänner, han vunnit bland öarnes hederliga damer. De för-
ändrade vid ett tillfälle stämningen till hans fördel och gåfvo honom
ett trofast handtag just då, när han var stadd i den yttersta nöd.

Han hade nämligen bland politici skaffat sig de farligaste fienderna,
isynnerhet då han , ej skonade Rizospasternes store ledare, »kämpe-
charlatanen»; Constantin Lombardos, hvilken genom sin 'tidning be-
herrskade befolkningen på Öame,, företrädesvis på Zante. Laskaratos
förebrådde honom (i Lampan 1859), att han lade i både skurkames
och gatpojkarnes mun: »för tron och fäderneslandet, S:ta Sofia och
den stora idéen, den byzantinska thronens återupprättande» m. m.
Polemiken blef skarp. Laskaratos påvisade sin motståndares immora-
liska uppförande, men 'också med hvassa ord, som blefvo snarçr för
honom sjelf. Lombardos öfverflyttade saken till domstolarne, hvarest
icke dömdes om moral och immoralitet, men der domen fälldes af
personer, som Laskaratos gisslat med sin satir. Han dömdes för in-
jurier till ett års fängelse och insattes i det nya cellfängelset i Ar-
gostoli, hvarest han af en politisk fängelsedirektör behandlades på ett
upprörande sätt.

Mén stämningen hos folket slog om., Medborgarne började blygas
öfver behandlingen äf en man, om hvilken ingen visste något ondt att
340	EN REFORMATOR, INOM DET NY-GREK1SKA SÄMHÄLLET.

säga, som alla erkände vara en »ärlig och upprigtig» kämpe och som
i ett civiliseradt samhälle skulle vara sin stads och sitt lands ära.
Fängelsedirektören afsattes och Laskaratos blef efter 4 månaders li-
danden fri. • Han utgaf då en liten skrift om fängelseväsendets för-
bättring, hvilken skrift mycket berömmes.

De politiska förhållahdena hafra sedan denna tid mycket förän- -
drats; de joniska Öarne äro förenade med Hellas. Laskaratos lefver /
,under detta som under det föregående regementet såsom en lojal och
fredlig medborgare; han befattar sig icke med politiken. Men flere af
de jonier, som för sitt tidigare uppträdande mot engelsmännen för-
skaffat sig rykte som martyrer »for tron och fäderneslandet»», hafva
lyckats genom en lag af riksdagen få sig tilldelade pensioner. Lom-
bardos har flere gånger varit minister, senast under förlidet år kultus-
minister i Kumunduros konsélj.	/ „

Den, som skrifver detta, prinrar sig lifligt från vistelsen i Athen
hösten 1864 de hetsiga representantkammar-debatterna mellan joniema
och fastlandsgrekerna. Vi sågo då ofta Lombardos, de förres baner-
förare. % De senare uppvaktade med lefrerop Bulgaris, denne gåtfulle
man, om hvilken ännu ingen sagt oss rätt, hvem han är och hvad
han bär i skölden; om han är en sj elf ständig grekisk patriot eller en
ombudsman för ett främmande hof. Vi tro det förra, och att han
är de vesterländska ideema i hufvudsak tillgifven, i motsats mot det
klerikala partiet. Ihärdig är han, har många gånger bildat ministerer,
fallit och kommit upp igen; han sitter vid styret den dag i dag.

’ Vi böra anmärka, att Laskaratos .sak, under de sista vexlmgama
inträdt i ett alldeles nytt och oväntadt skede, hvarom längre ned.
Den fråga, som är hans, har trängt långt utom Kefalonias trånga sam-
hälle och debatteras i Hellas hufrudstad.

Innan vi afsluta öfversigten ' af »Kefalonias mysterier»», böra vi
äfven yttra några ord. om Laskaratos förhållande till kyrkan. Kristi
religion, yttrar han, är ett lif i själen, i känslan, och ett deremot sva-
rande samt deraf utprägladt lif i det yttre samfundet; den består i
tacksamhetskänslan mot Gud och verksam kärlek till nästan, fett dyg-
digt lif i samhället. Med denna uppfattning betraktar han kristen-
domens historia och kommer till det resultat, att den egentligen aldrig
har existerat såsom samfundsreligion. Han följer denna historia från
Kristi tid, då folket lopp efter hans mirakler, men lemnade hans lära
och förmaningar åsido och korsfästade honom sjelf; vidare genom de
tider,1 då de bysantinske kejsarné, ej mindre än biskopar och påfven i
Rom begagnade den som täckmantel för politiska planer och egen-
nytta; genom medeltidens förföljelser och sjelfva korstågen, då mån
röfvade och plundrade i religionens namn. Han ser, huru i alla tider
EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET.	341

folket hållits i afhängighet och lydnad med löftet om evig salighet
för uppfyllandet af en mängd dåraktiga bruk , och för penningar till .
religionens direktörer.

Vid undersökningen af samhällets, »de kristnas» religion, finner
han, att de egentligep hafva tre slags religion: 1) en som de bekänna, -
men icke öfva; det är Kristi; 2) en som de öfvä, men icke bekänna,
näml i gon djefvulens; och 3) en som de både bekänna och öfva, det
är magens.

Laskaratos angriper icke så mycket kyrkans bekännelse och läro-
byggnad, som de många vidskepliga kyrkliga bruken. Då han härvid
skildrar lifvet och ceremonierna under fastorna, ocK särskildt genom-
går hvarje dag i den stora fastan, upprullar han ett skådespel så
ömkligt och löjligt, att läsaren måste förvåna sig öfver möjligheten
af sådana komedier. Framställningens allvar kryddas här af den mest
bitande satir. Man läse t. ex. teckningen af ceremonierna på Lång-
fredagen, då »de kristne» korsfästa en träbild. Alla äro då i kyrkorna.
Men på denna dag ske de flesta stölder i landet, ty tjufvarne, som,
skriftat sig några dagar förut för att nu varå ledige, plundra de från-
varandes hem De återkonima likväl till qvällen och äro gern# de
vigtigaste vid begrafningarna.	,

Dessa begrafningar äf Kristusbilden ske, sedan Långfredagens afton-
messa är sjungen. Då stormas likbåren, kyrkdörrarne slås opp med
höga rop, och alla måste ut i procession, med eller utan papåder,
med det stora korset i spetsen och småenglar och papperslampor på
stänger- Man anser för sin religiösa pligt att skräna på det jnest
. vansinniga sätt. Några sjunga psalmer, andra visor. Laskaratos hörde
från sitt fönster 1855; huru man under en sådan procession sjöng: ?

»Har ingen sett en ångbåt utan hjul? — fallera». En annan
sjöng: »Kom, Maria lilla, kom — kom och låt mig trösta dig», o. s. v.
Efter dessa skildringar undersöker Laskaratos fastans teori.

Vi hafva redan förut sett, huru de politiske motståndarne. häm-
nade sig på Laskaratos, och äfven omnämnt, huru presterne mot ho-
nom slungade bannstrålen. Papaderne hade likväl .på flere sätt till-
bjudit honom ackord; de ville hedra honom, skaffa honom embeten,
betala hans tystnåd, på det han måtte tillåta dem att drifva sin han- 4
del med religionen, låta bilderna svettas blod, o/ s. v. Men när så-
dant icke hjelpte, togo de sin tillflykt till svaflet och hvad annan un-
dervisningsmateriel helvetet kunde prestera för att bringa denne oför-
bätterlige Andreas på andrä tankar.

1 Den bannlysningsbulla, hvarmed den kyrkliga myndigheten besva-
rade Laskaratos angrepp i »Kefalonias mysterier», och som upplästes
i Lixuris och Argostolis kyrkor, hade följande lydelse:
342	EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET.

»Ft Spyridon af Guds nåde Metropolit på Kefaloniar-Ärevördigt-
froinme, helige prester, gudfruktige kristne, vår Ringhets älskade barn
i Herran, nåd och frid vare med eder alle från Gud den allsmägtige,
men från oss bön och välsignelse!

Med djup bedröfvelse i hjertat bringar härmed vår Ringhet alle
våre käre andlige barn i detta af Gud beskärmade stift den under-
rättelse, att här för få dagar sedan den af alla nogsamt bekante, van-
vettige och från vår ortodoxa tros utstakade väg sorgligen afvikne
Andr. T. Laskaratos har af trycket utgifvit en bok under titel »Kefa-
lonias mysterier», uti hvilken denne oändligt beklagansväfde Andreas,
som hela sitt lif igenom ej haft annat mål för sina handlingar eller
annat ämne för sitt ord, än huru han måtte kunna undergräfva sin
nästas övertygelse om den ortodoxa tron, liksom han ur sitt eget
hjerta har utdrifvit all fniktan för , det gudomliga, — nu utan att
blygas eller rodna utslungar hån, spott och allt slags ogudligt gäckeri
emot vår af Gud uppenbarade, ortodoxa^ och felfria tro samt utfar i
beskyllningar och falska anklagelser emot hela den stora ortodoxa all-
mänheten; i samma sin bok förhånar han oupphörligt och drifver spott
med; de gudomliga Sakramenten, med de högt hejiga Bilderna och de
allerheligaste Relikerna, med de l>ögt heliga Liturgier och de aller-
heligaste Fastorna, med det heliga presterskapet, — kort sagdt: intet
gudomligt och intet menskligt har denna gudsfiendtliga menniska lem-
nat obespottadt eller oantastadt. En bok, som,derför genom sitt hån
emot tron och sitt gäckeri med det gudomliga ej blott med rätta har
måst vålla alla gudfruktiga menniskor stor förargelse, utan också i
högsta grad har väckt bekymmer och sjalsoro hos den kyrkliga myn-
digheten! Men, o käraste andlige barn i Herran! låten icke förvirra
eller skrämma eder utaf de från denne vanvettige Andreas’ hjerta
utspundne snaror emot vår tro; utan betänken väl,'att äfven moralens
liksom naturens verld har sina odjur, att sådana moraliska odjur dess-
värre, aldrig hafva saknats bland den ortodoxa allmänheten, att sådana
»svåra ulfvar, som tala förvända ord» emot den ortodoxa kyrkan, ofta
blifvit sedda inom den ortodoxa menigheten, men att de dock aldrig
fingo magt öfver Kristi kyrka, som är fast grundad på de gudomlige
Apostlames, de heliga (Ekumeniska och Provincial-Synodernas samt
störe och vise, högthelige œkumeniske lärares lärdom och på hufvud-
hörnstenen, som är vår Herre Jesus Kristus; och slutligen att desse
kyrkans gudsfiendtlige och vanvettige förföljare aldrig hafva skördat
annat af sin ogudlighet och kätterska lärdom än kyrkans bannlysning
och fördömelse.

Vår Ringhet har derföre af kärleksfull omsorg för de oss anför-
trodda troendes själafrälsning och i öfverensstämmelse med den œku-
meniska lärans gudomliga lärdomar, den till himlen upptagne Apostelen
EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET.	343

Pauli så lydande förmaning: »Så gifven akt på eder sjelfva och hela
den hjord, för hvilken den Helige Ande satt eder som tillsyningsmän
att vakta Guds menighet, hvilken han förvärfvade med sitt eget blod.
Ty jag vet, att svåra * ulfvar, skola inkomma bland eder efter min
bortgång, hvilka icke skola spara hjorden, och att bland eder sjelfva
skola uppstå män, som skola tala förvända ting och draga lärjungar
efter sig»; — så har då vår Ringhet, i enlighet med vår öfverste-
presterfiga skyldighet vakande nu som alltid, att icke någon själ bland
de enfaldigare i detta af Gud beskärmade stift måtte förtappas, efter
läsningen af ofvannämnda ogudliga bok, aktande för vår Ringhets he-
liga pligt att taga nödvändiga och tjenligaste mått och steg att Innda
munnen på de gudlösa, som hafva i sinnet att utslunga hån och falsk
anklagelse emot vår ortodoxa kyrka, att i brodden qväfva hvarje för-
sök att bringa förvirring och förargelse i de troendes uppfattning af
det gudomliga; så halve vi nu af alla dessa skäl, i kraft af den oss
af Gud tilldelade myndighet, beslutat som följer:

1	. Med förbannelse och bannlysning belägga vi härmed den för
få dagar sedan af Andreas T. Laskaratos af trycket utgifna bok med
titel »Kefalonias mysterier», såsom full af hånande och falslca ankla-
gelser mot vår ortodoxa Anatoliska kristna kyrka.

2	Med faderligt sinne råde och förmane vi härmed alla ortodoxa
en hvar, man eller qvinna, som besitter ofvannämnda bok, icke allenast
icke att läsa den, utan öfverlemna den till bålet; men eho, som -ej
rättar sig efter denna vår kyrkliga förmaning, skall vara belagd med
vårt Öfversteprestliga straff, till dess han blifver kyrkans förmaningar
hörsam:

3	, Men Andreas T. Laskaratos sjelf, som genom sin bok har
gifvit kyrkan och dess ortodoxa allmänhet bevis på sin förvillelse från
vår ortodoxa tros rätta väg, honom förmanar kyrkan såsom en Jcär-
x leksfull moder, som oaflåtligt beder för de vilsefarnes omvändelse, att
han måtte komma att erkänna sin' vägs villfarelse och öfverlemna till
bålet alla aftryck af den af honom utgifna bok, — och är då beredd
att emottaga honom med moderliga armar och upptaga honom i Her-
rans ändliga hjord och genom botgörelsens och skriftermålets högt-
heliga sakrament gifva 'honom förlåtelse för hans synder och förklara
honom delaktig uti de gudomliga sakramenten och öfriga heliga ting.
Om han deremöt trotsar dessa kyrkans förmaningar och icke öfver-
lemnar till bålet de i hans ego varande aftryck af den af honom ut-
gifha bok, — så hafve vi härmed bannlyst honom från Fadren, Sonen
och den Helige Ande, från den ena, heliga katolska och-apostoliska
Kristi kyrka, .från de trehundrade och aderton gudingifna fädren;
skälfvande och andelös vare han på jorden såsom Kain, Gehasis spe-
tälska tage han i arf j ernte Judas galgedöd l Och nu, Guds nåd och
344	EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET.

oändliga barmhertighet och vår Ringhets bön och välsignelse vare
med eder alle!

Gifvet å kyrkokontoret i Metropolitstiftet Kefalonia den 2 Mars
1856.

Spyridon, Metropolit af Kefalonia. L. S.

N. Prest Mant^abinos,
Metropolit-sekreterare.»

Denna bannbulla utgafs äfven från trycket, j ernte en inledning
samt beledsagad af en Skamskrift, »utgifren under medverkan af Hans
Helighet, den högärevördige Herren Metropoliten Herr Spyridon, det
heliga presterskapet och det ortodoxa folket på ön Kefalonia».

1 Skamskriften, som icke innehåller något svar i sak, är ett be-
synnerligt stycke ordsvammel. Men dermed ansågs emellertid icke
vara nog, utan utgafs äfven till pöbelns förlustelse en annan skrift,
kallad: »Öknens vederstygglighet på Kefalonia eller den ogudelige A,
Laskaratos», med motto på titelbladet: »Hans barn blifve faderlösa och
hans hustru enka! — Krymplingar varde hans afkomma, tiggare och
föraktade!»	’

Sedan Laskaratos, på sätt förut är anfördt, efter bannlysningen
flyktat till London, utarbetade han till svar på nyssnämnda skrifter
en slags apologi, hvaruti han bemöter dem med godt lynne, men också
med en mördande satir. Han talar har med mera höghet, kraft och
inspiration än i mysterierna. Likväl lyckades han icke i London fä-
sta någon uppmärksamhet vid sin sak, helst de engelska missions-
sällskapérna så kort förut (1854) förklarat, »att man väl erkände, att
den grekiska kyrkan i det väsendtliga har antikrists drag, likasom
den latinska, men trodde, att för missionen nu icke var något att
göra på denna mark.» Laskaratos kunde icke heller få sitt manuskript
tryckt, men tog afskrifter deraf, hvilka blifvit utdelade till flere af
Europas större biblioteker. Först i början af innevarande år har det
sett dagen genom pressen. Den bannlyste har åter upprepat de ord,
med hvilka han inledde sitt hufvudarbete: jag skrifver icke endast för
det nuvarande slägtet, ty det kan icke förbättras; men jag skrifver
för de många, som komma, att de må tacka mig i min graf derför.

Laskaratos visar i sitt svar: att bannlysningen var helt och hållet
stridande emot den ortodoxa kyrkans egna lagar, som förklara en
sådan »ogiltig, tillåta den bannlyste att förakta den, och förbjuda an-
dra biskopar all’ gemensamhet med bannbullans utställare, intill dess
han försonat sig med den bannlyste»; att före en hvar giltig bann-
lysning »skulle gå en kyrklig undersökning, och den anklagades skuld
bevisas inför en kyrklig domstol, inför hvilken han borde instämmas»;
att bannlysningen äfven var stridande mot den borgerliga lagen, eller
EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKä SAMHÄLLET.	345

presslagen, hvars öfverträdande i allt fall icke fölle under papademas
dom. Regeringen sjelf, guvernören och polisen, hade handlat emot
lagen, då de icke allenast icke skyddade Laskaratos mot förföljelserna,
utan äfven fordrade, att han skulle lemna landet.

Vi vilja i största korthet antyda några punkter i apologien:

1)	Jag har aldrig hånat saltrameiiterna. Ingen kan visa mig nå-
got sådant; tvärtom har jag på åtskilliga ställen" talat för dem.

2)	Jag har icke hånat bilderna. De äro liflösa ting, och att håna
dem vore dårskap. De äro till och ined hjelpmedel för vår menskliga
uppfattningsförmåga; men de böra icke brukas till afgududyrkan och
bedrägerier.

3)	Jag hånar visserligen icke relikerna. Aldrig ville jag begå en
sådan råhet att håna qvarlefvoma af dygdiga män eller dem, som an-
tagas hafva fört ett heligt lif. Men I tillbedjen dessä lemningar och
dermed hånen I gudomen.

4)	Jag har hånat de heliga messorna, sägen I. Hvar och huru-
ledes? Jag har sagt, att i gudstjensten, i messan kunde och skulle
den kristne inhemta läror för sitt lif i samfundet; jag tviflar på, att
någon skulle kunna bättre anbefalla messorna. .

5)	Men jag bekänner, och deri hafven I rätt, att jag har drifvit
spott med de heliga fastorna. Ty icke skall man dyrka Gud med
magen och efter köksreglor, medan man offrar sin själ och sitt hjérta
åt sina egna intressen. \

6)	Men du, heliga presterskap, som jag dernäst har hånat, trösta
dig! I stället för en, som har blottat dina puts och förargat dig,
har du tusende, som smickra dig. Somna du roligt in igen, efter du
icke fått ögat öppet derför, att, medan du och de dina sofva i Öfver-*
trons mörker, växa vantron och indifferentismen opp.

I afseende på mottot om hans barn svarar Laskaratos med citatet
af en fransk tidningsnotis : »I denna jernbur, hvärest alla de vilda
djuren , tjuta, visar sig plötsligt en liten flicka. Vid hennes åsyn resa
sig lejonen sonii tjenare för sina herrar, hyänan blifver spak, och
björnen uttrycker sin glädje, så godt han kam Den lilla flickan
tämjer de vilda djuren med sin oskuld och munterhet.» I menageriet
Kefalonia är det annorledes.

Vi hafva sett, att »mysteriernas» författande var en familjemystére,
ett samarbete af mannen och hans hustru. Tillkomsten af bannbullan
har ock ett mysterium, som Laskaratos afslöjät.

Hvem — säger han ;— hvem är författaren, som så rättfärdigt
delai’ ut välsignelse och förbannelse? Det är içke Spyridon, vår gode,
gamle och enfaldige Metropolit. Han har tvärtom i många lekmäns
och presters närvaro yttrat, att »hvad Laskaratos säger, är mycket
sannt; och pm han blott utelemnat ett par tre ord, ville jag hafva
346	EN REFORMATOK INOM DET NY-GREKTSKA SAMHÄLLET.

gifyit honom min välsignelse för boken.» Herren Herr Spyridon har
endast lemnat sina titlar på embetets vägnar,. »Vi Spyridon af Guds
nåde» hade bort heta: »Vi Mantzabinos af Guds nåde exkommunikator
af Laskaratos» Det. är mannen, det är russinet i pölsans ända, det
är nyckeln till gåtan af det hela, Denne stormägtige bedragare, som
för tiden är den främste religionshandlaren en gros på Kefalonia,
denne ärevördigt fromme man, som genom sin handel blifvit rik och
fet, men redan en gång varit beröfvad prestkappan för sin omoraliska
vandel, han är »Vår Ringhet af Guds nåde exkommunikator af La-
skaratos.» Samme Mantzabinos hade af gammalt agg till mig, derför
att jag förlöjligat honom i en af mina ungdomsdikter. Det är sam-
manhanget med denna bannlysning.

Under sista tiden har folkstämningen icke obetydligt förändrats
till Laskaratos fördel; allt flere hafva börjat inse och billiga det be-
rättigade i hans opposition. Papademe hafva uppgifvit att svara. De
måste med tystnad fördraga sorlet af det löje, som väcktes, då La-
skaratos vid en industriutställning på Korfu 1862 vågade insända den
mot honom utställda bannbullan af år 1856 »såsom en produkt af
Kefalonitisk industri.»	-

Han har under sina betryckta omständigheter icke kunnat åter-
taga utgifvandet af sitt Familjeblad Lampan, men utgifvit några smärre
skrifter, såsom (1866) en öfversättning från engelskan af »Johannes
Chrysostomos lif.» En dansk konstnär, som gjort Laskaratos bekant^
skåp, skickade honom en för en privatman betydlig summa till under-
stöd, då jordskalfvet i fjol vinter gjort hans ställning så svår. Herr
Hansen har, sâ'som öfvan är antydt, anslagit inkomsten af sin mono-
•grafi öfver honom för att i sin mån lemna honom medel att främja
en nyttig läsning inom familjerna, med utelemnande af all ofruktbar
polemik. Det synes oss icke heller oantagligt, att den unge Hellener-
konungens uppmärksamhet blifvit fästad på betydelsen af denne mans
verksamhet.

Slutligen böra vi tillägga. Då Herr Hansen skulle afsluta sin
teckning af Laskaratos skepnad, erhöll han från honom ett upprop i
Lampan, hvataf ett nytt nummer utgifvits, innehållande jemväl i öf-
versättning en vacker berättelse af H. C. Andersen om »Den sörjande
modren». Uppropet var ett nödrop. Det var fråga om nya repressa-
lier. Se häri	' '	'

Lampan. Ett familjeblad. N:o 44.

Kefalonia den 30 April 1868 (nya stilen).

»Kefaloniter! Jag bekantgör eder härmed, att jag inom kort tid
skall blifva dragen inför domstolarna, npn sak pröfvad, och jag må-
hända dömd till mångårigt .fängelse. Låt mig förtälja eder om min
sak. Den har sin historia.»
EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET.	347

På ett klart och tydligt'sätt redogör Laskaratos härefter för sitt
uppträdande och visar hvad frågan gäller för hela samhället.

Under den 1 Maj utkom vidare Lampan N:o 45. Det heter
deri bland annat: Min förmodan gick i två motsatta riktningar: an-
tingen skulle allt aflöpa lugnt och jag blifva förskonad för sådana
uppträden som 1856, eller skulle mitt svar bringa papadernä i raseri
och väcka liknande skandaler som de förra. Min själ var så delad
mellan dessa båda alternativ, att jag icke sjelf visste, hvad jag skulle
önska; med slutet hjerta kastade jag ändtligen ut min bok bland
allmänheten och lade àllt i Guds hand. Utslaget blef einellertid ett
tredje, som jag icke kunnat vänta.

Härefter omtalhs, huru allmänheten mottagit apologien med in-
tresse. Man sade: »om det är något ondt i hvad Laskaratos har sagt,
så låt papademe svara honom». I Biskopsgården hölls emellertid råd-
plägning i anledning af hvad som skett och hvad söm borde göras;
men man fann sig tvungen till tystnad. Pressen började uttala sig
gynnsamt.

Laskaratos hade skickat ett exemplar af sin skrift till Metropoliten
i Athen, president för den Heliga Synoden derstädes. Synoden upp-
tog nu frågan, men hänsköt den till — regeringen. '

Under den 8 Maj skrifves vidare:

Hellener! Jag meddelar eder i dag en nyhet. Den skall glädja
alla demi som äro vänner, af upplysningen och den andliga utvecklin-
gen hos vårt folk. — G-eneralprolcuratorn har förklarat och kommer
att förklara, att han i min skrift icke finner något, hvarpå en ankla-
, gelse kan grundas! —

Att det grekiskä presterskapet, som inlagt så väsendtlig förtjenst
i den grekiska sjelfständighetskampen, något som af grekerna äfven
erkännes, icke i Laskaratos funnit en blind och hatfull personlig mot-
kämpe, derom vittna hans sista ord: Hvarför kunna vi icke älska och
ära våra prester, hvarföre skola vi nödsakas att vända oss ifrån dem
och hata dem? Vi hata och förakta dem med rätta, men sedan vi
först sjelfve hafva gjort dem värdige sådant. Vi sjelfve hafva fordrat
deras tjenst, vi vilja hafva nytta af deras arbete, men utan att be-
kymra oss om dem, utan att skaffa dem medel att lefva. Vj vilja
hafva dem till våra tjenare, men till tjenare, som man ingen lön ger. —
Men I, folkets representanter i rådet, i regeringen, till eder vänder
jag mig nu. Om Kreta blefve förenadt med Hellas, skulle det visser-
ligen vara ett stort godt; om charlataneme blefve aflägsnade från
styrelsen af folkets vigtigaste intressen, skulle det vara ett ännu större
godt; men både det ena och det andra tillhopa skulle icke kunna
liknas vid det gagn, vi skulle hafva af en väl organiserad prestklass.
348	'	MINNESTECKNING.

Omsider har Laskaratos efter 12 års vedermödor blifvit belyst af
en solstråle, i det han för första gången mötes med välvilja, icke blott
af enskilda och i smyg, men offentligt, af folket, af pressen och de
verldsliga myndigheterna. Vi tillåta oss fråga: bör man misströsta
om eller obetingadt bryta stafven öfver ett folk, der, såsom ofvan an-
förda teckning torde utvisa, ett sedligt motif, en frösådd af humani-
tetsideer, kan på ett så dramatiskt sätt genomlöpa olika akter af en
utvecklingsprocess och vinna en lösning, som försonar det kränkta
rättsmedvetandet och äfven i praktiskt afseende innebär en seger. Ett
folk, som på flere områden framvisar liknande skådespel, synes åtmin-
stone för oss ådagalägga sin befogenhet att utan främmande förmyn-
derskap deltaga i civilisationens arbeten. För öfrigt må anmärkas.,
att hos det unga Grekland, som redan frambragt många män med
upphöjd karakter och ädla tänkesätt, spåras en rigtning åt det ideala,
erinrande om den klassiska forntidens skaplynne, hvars mål var en
.adlad och förädlad mensklighet.

Fredr. Sander. .

Minnesteckning.

Bernhard von Beskow,
i

n.

Beskows fader, en från Pommern till Sverige öfrerflyttad in-
dustriidkare, gaf åt sonen till informator skalden Stjernstolpe, Wie-
lands och Cervantes öfyersättare. Dennes originella, humoristiska och
älskvärda lynne gjorde ett outplånligt intryck på den unge läljungen.
Stjernstolpe var den,, som tidigast utvecklade Beskows håg för vittra
idrotter; äfven i musik och målning, för hvilka grenar af konsten
Beskow ådagalade kärlek, undervisade honom Stjernstolpe. Också
bibehöll Beskow sin vän och lärare i käraste och trognaste minne
lifvet igenom, och när Stjernstolpe dog 1831, utgaf Beskow hans efter-
lemnade skrifter, hvilka han försedde med företal och biografi öfrer
den bortgångne. Imellertid gjorde Beskows mångsidiga begåfning hans
BERNHARD VON BESKOW.	349

val af vitæ genus räti svårt. Fadern önskade erhålla i honom en
efterträdare i den affärsverksamhet,, han, såsom bruksegare, bedref
med lycka; men knappast hade sonen, vid elfva års ålder, blifvit stu-
dent i Upsala, innan denne uttalade sin varma önskan att f£ egna sig
åt målningskonsten, som hade anor inom slägten. Han fick sin önskan
bifallen, och det beramades, att han, efter genomgångna universitets-
studier, skulle viga sig vid paletten och penseln, under Bredas ledning.
Dessa, likasom åtskilliga andra biografiska data, hafva vi hémtat från
Biografiskt Lexikon. På den tiden, Beskow, ung, rikt begåfvad och
öppen för intryck, inställde sig vid det gamla bildningssätet på Fyris’
stränder, rådde der ett nyvaknadt lif, en morgongryning, ur hvars
rosenslöja en ny dag i Sveriges vittra och konstnärliga odling snart
skulle framgå. Det var på denna tid, Atterbom stod i spetsen för
Aurora-förbundet och som Upsala-studentsången, under Hæffners led-
ning, började uppblomstra i en skönhet och rikedom, söm nyligen
burit så mogna och herrliga frukter. Hæffners entusiasm för sin
konst verkade så smittosamt på Beskow, att denne snart på fullt all-
var började vinnlägga sig om musikens odling. Han deltog'flitigt i
utförandet af större sång- och orkesterstycken samt utarbetade äfven
sjelf minörp. kompositioner, uppmuntrad och undervisad af mästaren
Hæffner. Ännu långt derefter, sedan Beskow fortgått på andra banor,
vaknade, såsom ett eko från hans ungdoms dyrkan af tonernas hulda
gudinna, melodier i hans själ. Bekanta och sjungna ännu i dag torde
vara hans romanser: »Näktergalens klagan», orden af^Atterbom, samt
»Välkommen och Farväl», orden af Grafström. Men Beskow hade
.knappast från målningskonsten öfvergått till tonkonsten, innan poesiens
genius, representerad af hans gamla lärare, äfven gjorde anspråk på honom'.
Stjernstolpe uppmuntrade honom ifrigt till vittert författareskap. »Några
pöemer, införda i Journalen, bedömdes fördelaktigt af Leopold, till
hvars bekantskap den unge författaren icke långt derefter infördes,
och. ynglingens passion för de bildande konsterna öfverflyttades små-
ningom till vitterheten».

Sålunda begynte Beskow sin skriftställareverksamhet under Wall-
marks auspicier och gustavianen Leopolds ægid. Denna omständighet,
att han vid sitt inträde på skaldekonstens vigda mark, .möttes af
Leopolds bifall och personliga välvilja, förklarar till en del de sym-
patier och den vördnad, Beskow ständigt bibehöll för »sångarkungen»
från den svenske Arturs lysande dagar. De djupare liggande orsa-
kerna, Beskows eget skaldelynne, hans utpreglade sinne för det formelt
imponerande och för det faktiska i utvecklingens fortgång, hafva vi redan
närmare förklarat i föregående afdelning af denna uppsats. Det låg
sålunda, så att säga, i sakens natur att Beskow ej skulle sluta sig till
fosforisterna,, hvilka, vid tiden af hans inträde i det offentliga och det
350	MINNESTECKNING.

litterära lifvet, kämpade sin förbittrade strid mot akademistema och
den franska smaken. De öfverdrifter och verkliga orättvisor i en-
skilda fall, till hvilka den nya skolan gjorde sig skyldig, bidrogo ock att
aflägsna honom från densamma. Han delade i estetiskt och poetiskt
hänseende i viss mån ståndpunkt med Tegnér, som likaledes vände
sig från fosforistema och hembar sin bekanta, glänsande hyllning åt
Leopold. Tegnér - och Wallin hafva i vår litteraturhistoria fått det
temmeligen oegentliga vedernamnet	emedan de ansetts intaga
én fri ställning, midt emellan den gamla, akademiska och den nya
skolan. Tegnérs sångmö och Wallins religiösa dikter bära dock
omisskänneligt romantiska karaktersdrag, på samma gång hvardera,
Tegnér på ett högst bittert sätt, gjorde front mot fosforistema,
af hvilkas läror om nationalitetens och känslans betydelse i poe-
sien de båda stora neutrernas skaldeverk utgöra en positiv tillämpning.
Tegnérs och Wallins ställning är derföre, från hvilken sida man be-
traktar den, i grunden lika litet neutral, som det gifves en principiel
estetisk skilnad mellan den af Fryxell s. k. äkt-romantiken öch ny-
romantiken. Det var ock egenteligen genom sin ortodoxt dogmatiska
ståndpunkt, Wallin skilde sig från fosforistema, likasom Tegnér sön-
drade sig från dem genom sitt suveräna , förakt för deras fordringar
på spekulativt djup, hvilket icke lät förena sig med den egendomliga
arten af hans snille. Vill man imellertid nödvändigt bibehålla namnet
»neutrer» för Tegnér och Wallin, torde man ock böra räkna Beskow
såsom den tredje, betydelsefulla medlemmen af denna fraktion; ty så-
väl genom sin objektiva mottaglighet för olika estetiska teorier, som
genom den eklektiska beskaffenheten af sin egen poesi, utgjorde han
i många fall en förmedlande, neutral länk emellan de olika skolorna.
Men man skulle ock bedömma Beskow origtigt, om man toge be-
greppet neutral i absolut mening. Det kan, enligt vår uppfattning,
öfvefhufvudtaget tillämpas på hans estetiska och filosofiska ställning
till de tidsrigtningar, i hvilkas brusande hvirfvel han blef stäld;,
men det ges ett område, der han genast intog en positiv håll-
ning. Detta område är det rent fosterländska. Den utpreglade,
väldiga gestalt, som tidigt trädde fram för Beskows plastiskt reala
fantasi, var — Sverige, svenskheten i dess lysande, historiska up-
penbarelse. Också i estetiskt hänseende omfattar Beskow med be-
stämdhet och klarhet den nationella karakterens berättigande och
betydelse inom konsten, och ' tog således i detta hänseende sitt
parti i strid med den gamla skolans kosmopolitiska läror. En
särskild fraktion af nya skolan bildades i Stockholm år 1811 af
Gei jer och Jak.* Adlerbeth, i ändamål att såväl på poesiens som på
forskningens område återuppväcka känslan och medvetandet af den
äkta nordmannaandan. Till denna förening, känd under namn af
BERNHARD VON BESKOW.	'	351

Götiska Förbundet, slöt sig äfven Beskow, och hans fosterländska Min-
nesbilder äro, i likhet med Tegnérs Frithiof och Geijers nationella
dikter, frukter af denna förenings kraftiga och entusiastiska anda, om
än de hafva mognat långsammare. I Beskows »Karl den tolfte. ' En
Minnesbild» uppenbarar sig ännu så sent, som år 1868, en omedelbar
följd af det längesedan upplösta Götiska Förbundets verksamhet, dess
storsinnade och inspirerade uppfattning af den nationella svenska ka-
rakteren. I förbundets tidskrift Iduna tecknade sig Beskow B. B.

Aren 1818 och 1819 utgaf Beskow tvänne delar lyriska dikter,
under namn af »Vitterhetsförsök». År 1829 följde en ny upplaga, och
år 1862 första delen af en tredje. I företalet till den sistnämda ut-
talar sig Beskow sjelf med stor blygsamhet om sitt skaldskap. »Om
än», yttrar han, »gengångare i dikten sällan göra lycka, kunna dock
stycken, som sakna burskap inom den högre diktens område, äga vits-
ord såsom bidrag till tidskiftets skildring.» Också finner man i Beskows
»Vitterhetsförsök» talande prof på. den fosterländskå anda, som lifvade
poesiens och konstens målsmän i Sverige under de tre första årtiondena
af vårt århundrade. Karl KU, Lejonkonungen, Wasas dröm, Käm-
pens graf m. fl. stycken vittna, huru mäktigt Beskow var gripen af
svenska häfdens och ärans storhet, hvars dyrkan han ock sedan
till sin dödsstund blef trogen. Den stämning, ur hvilken den unge
skaldens poemer öfver Karl XII och Lejonkungen klingade fram, åter-
finnes ännu oförsvagad i den gråhåriges minnesbild af samma » person-
lighet. 'Så påträffas redan tidigt den dolda, röda tråd, som. ge-
nomlöper Beskows mångskiftande lif och slutligen der blef allrådande.
Beskow kan derföre med stolthet göra anspråk på den domen,
att han förblifvit trogen sin ungdoms idealer. En sida af Beskows
skaldskap har, såsom oss synes, orättvist blifvit undanskymd af de
öfriga, mera lysande, men mindre varaktigt sköna: det är hans erotiska
dikter till Laura, bland hvilka många äro utmärkta i känslans liflighet
och behag. Vi vilja såsom prof derpå anföra följande två täcka
stycken:

-	Törnrosen.

Kom ned, o ros, från tornet der!
Dig bör en vacker hand förvara.
Du, som af blommor skönast är,
Bör ock den lyckligaste vara.

Gå, att dö bort i Lauras sköt!
Må det din thron, din graf få blifva.

Om jag så lycklig döden njöt,
Jag strax min lefnad ville gifva.

Men sknlle en rival sig våga
Att störa der det lugn du har,
352	MINNESTECKNING.

För dig och mig tänd hämndens låga. —
Och göm en tagg till ditt försvar.

Buketten.

Du far då, att försköna balen,	,

Med kransad lock, bevingad fot;

Vid hvarje ord, hvar blick i salen
Ett hjerta flyger dig emot.-

Du far... och jag allena dömmes

Att tälja saknians timmar här;
Men då af festen jag förglömmes,
Låt min bukett dock vara der.

Du far... En tår mitt öga skänker:

Min kärlek/tolke den för dig!
Hvart ögonblick på dig jag tänker;
När midnatt ljuder, tänk på mig!

Om i ditt bröst ett minne vaknar,
Tryck blomman, som der fästad är,
Och då jag sjelf mitt rum der saknar,
Låt min bukett dock hvila der.

Må någon gång ditt öga falla
På denna bild af tro och hopp;
Och då den afvund väckt hos alla,
Lyft till din läpp dess rosenkopp.
Men när du hän i valsen flyger
Med en rival, hvars arm dig bär,
Sig mellan edra hjertån smyger
Dock min bukett, som hvilar der.

Ar 1824 erhöll Beskow Svenska Akademiens stora pris för sitt
skaldestycke Sveriges Anor, som fastade allmänna uppmärksamheten
vid författaren. Den, som i , hast icke erinrar sig, att Tegnérs sång
»Vid Svenska Akademiens femtiåra minneshögtid», skref^ år 1836, kunde
lätt tro »Sveriges Anor» vara en efterklang af den förra, så nära lik-
nande hvarandra äro håda styckena till anläggning, så praktfullt reto-
risk är Beskows diktion. »Sveriges Anor» har blifvit skärskådadt och
hårdt bedömdt af Runeberg i Helsingfors Morgonblad 1833. Orsaken
till den stränga domen ligger i motsatsen mellan den Runebergska sång-
möns öfvervägande episka lynne och den lyriskt-retoriska karakteren hos
svenska sångmön under Tegnérs envåldsdagar, i den förres plastiska enkel-
het, djupa och stränga natursanning och den senares musikaliska fantasi-
spel och yppiga metaforprakt. Mången gång ensidig i detaljen, torde dock
Runeberg i sitt totalomdöme hafva uttalat många behjertansvärda este-
tiska sanningar. Beskow var, öm vi icke alltför mycket misstaga oss,
i hög grad känslig för kritiken, vare sig att denna uttalade beröm
eller klander. Så mycket vackrare framstår dian i sitt förhållande till
BERNHARD VON BESKOW.	$53

Runeberg. Han icke blott anknöt en förtrolig brefvexling med den
store finske skalden och dennes snillrika, förträffliga maka; han var
tvifvelsutan ej heller personligen overksam vid de offentliga utmär-
kelser, som på senare tider kommo från Sverige Runeberg till del och
öfver hvilka denne så oförstäldt uttalat sin hjertliga glädje och stolthet.

Efter år 1824 vände sig Beskow till den dramatiska dikten och
skref Erik den fjortonde, sorgspel i 2 afdelningar, hvardera, i 5 ak-
ter, 1826, Hildegard, sorgspel i 5 akter, och Torkel Knutson, sorgspel
i 5 akter, 1830, båda ütgifna tillsammans med Birger och hans Ätt,
sorgspel i 5 akter, under den gemensamma titeln: Dramatiska Studier,
1836. I Hildegard, i .likhet med de två andra sistnämda styckena tillegnad
nyromantikern Tieck, gå ännu igen de ryktbara tre dramatiska en-
heterna, hvilka fosforistema, under striden mot den franska smakläran,
längesedan hade afldädt såväl autoritetens som sunda förnuftets be-
tydelse. Dessa pseudo-aristoteliska enheter hafva varit mycket sega i
vår höga nord; ty år 1853 höjer Cygnæus på nytt den estetiska her-
kules-klubban mot dem, i sin afhandling: Konung Erik XIV såsom
dramatisk karakter. Om Beskow yttrar Cygnæus i anförda afhandling
följande i många hänseenden vackra och träffande ord: »Schiller har
blifvit följd af en svensk skald, hvilken tänkt högt om konsten, såsom
endast få det gjort i den kulna norden, den der har så många frost-
bitande nätter för konstens ömtåliga blomster. Men om han allvarligt
respekterar skaldekonstens fordringar, har han ddclÅej känt sig be-
fogad, att med förakt kasta 'tillbaka de rättigheter, historien vill göra
gällande i afseende å det slag af dramatisk dikt, som från henne
lånat ej blott sitt namn, men äfven så mycket annat, mera väsendtligt.
Det är Beskow, som i sin Erik XIV i högre grad än någon annan
skald, hvilken lagt hand vid samma ämne, sbkt förlika historiens reella
och poesiens ideella kraf, och som äfvenj om han ej fullkomligt lyckats
i detta förmedlingsförsök, likväl skänkt sitt lands vittra litteratur ett
historiskt drama, såvidt vi förstå, af intet annat derstädes öfverträffadt.»
Ungefär samma omdöme kan med fog fällas öfver Beskows drama
Torkel Knutson. Det är ädelt och värdigt anlagdt, uppvisar förträff-
liga historiska taflor, men är med . allt detta, likasom tillsvidare hela
det historiska dramat i Sverige, blott ett förmedlingsförsök mellan
historiens reela och poesiens ideela fordringar. I Sverige har ännu
icke något sjelfständigt skapande dramatiskt snille framstått, och vi
sakna, oaktadt många löftesrika anlopp, sjelfva den förberedande, konst-
närligt utvecklade skola, på hvars grundval en äkta nationel dramaturg
kunde uppföra sin byggnad. Shakpeare föregicks af Lily, Whetstone,
Marlowe, ‘Green hl fl., Calderon af Lopez de Vega, Tirso de Molina
och en mängd andra betydelsefulla dramaturger. Beskow har sjelf i
sina Vandrings-Minnen, del. 2, vid skildringen af Titian och den vene-
354	MINNESTECKNING.

tianska mâlareskolàn, pâ ett slående sätt uppvisat »hvilken mängd
andliga och. formela förberedelser, som äro behöfliga, för att en viss
konstrigtning skall kunna slå ut sin blomma i en fullgången repre-
sentativ konstnärsgenius. I svenska dramatikens historia skall Beskows,
af kärlek till fosterlandet och konsten ingifna, arbeten alltid intaga
ett betydelsefullt och högt aktadt rum. Beskow har emellertid ock
praktiskt lagt hand vid svenska teatems utveckling. I början af 1831
efterträdde han grefve Puke såsom förste direktör för Kongl. teatemf
men han kunde icke finna sig, hvarken i de olika fordringar, sånggudin-
norna och ekonomidirektören ställde på honom, eller i de anmärk-
ningar från kritiken, han på en dylik plats ständigt måste vara under-
kastad, och tog derföre afsked redan följande år. Beskow infprde på
svenska scenen vådevillen, som i Danmark, genom den genialiske
Heiberg, redan hade nått en hög utveckling. Sjelf dels författade,
dels bearbetade Beskow de täcka kupletterna i Nya Garnisonen eller
Karnevalsslcämtet och i Felsheims Husar, hvilka stycken ännu tidt
och. ofta ses och höras med oförminskadt nöje på våra teatrar.

En uppräkning och karakteristik af Beskows alla öfriga vittra
arbeten, Öfversättningar och bearbetningar samt uppsatser i tidningar
och tidskrifter, skulle föra oss utom syftet med dessa rader, som en-
dast är att lemna en allmän öfversigt af hans egendomliga utveckling
och betydelse. Vi vilja ännu blott erinra om tvänne arbeten, som
tillhöra den öfvervägande estetiska perioden af hans verksamhet, näm-
ligen hans ofvannämda Vandrings-Minnen, första upplagan tryckt
1832, andra upplagans andra del 1834, samt hans prisskrift Historiska
och Æstetiskt-Kritiska Anmärkningar vid Ehrensvärds omdömen i
skon Konst, som förskaffade honom utmärkelsen att inväljas såsom
hedersledamot i Vitterhets-Akademien. Man kan icke heller annat än
beundra den glänsande, genomskinliga stilen i denna afhandling, den
lätthet och elegans, hvarmed författaren från första ögonblicket kastar
sig in i ämnet och rör sig bland Ehrensvärds innehållsdigra orakel-
språk, ungefär såsom en solstråle, hvilken hoppar kring en af Egyp-
tens med hieroglyfer inristade pyramider. I Vandrings-Minnen har
Beskow samlat och delgifvit sina intryck från en åren 1819—1821
företagen resa genom Danmark, Tyskland och Italien, under hvilken
han, likasom under en ny, åren 1827—1828 gjord, utländsk färd, an-
knöt bekantskap med en mängd af Europas största utmärktheter i littera-
tur, konst och vetenskap, såsom Oehlenschläger, Goethe, F. v. Schlegel,
Tieck, Canova, Bonstetten, Sismondi, Victor Hugo, Cherubini m. fl.
I dessa »Vandrings-Minnen» kulminerar, såsom- det synes oss, Beskows
sniUedyrkan och Goethe-beslägtade, starka sjelfkänsla; de äro, likasom
»Wilhelm Meisters Lehrjahre», genomandade af bildningens patos, på
samma gång hos dem den rikt utrustade, med snillets gåfvor lycklig-
BERNHARD VON BESKOW. '	355

gjorda personligheten framstår såsom kulturens och hela lifvets all-
herrskande centrum. De äro till en stor del skrifna endast för snillens
och »kännares» räkning och bära omisskänneligt pregeln af hvad man
kallat bildningsaristokrati. Men just genom det lifliga personlighets-
medvetande, hvaraf de fyllas, bilda »Vandrings-Minnena» en naturlig
öfvergångslänk till Beskows senare, klassiska skriftställareperiod, då
han äfven tecknade minnen, ehuru ej längre på snilletillbedjans för-
näma guldbotten, utan på fosterlandskärlekens brinnande grund. Innan
vi öfvergå till denna period, måste vi dock kasta en blick på Beskows
utveckling och verksamhet på ett annat område, än det nu skildrade
estetiskt-litterära.

Beskows fader önskade, såsom redan förut nämt blifvit, att er-
hålla sonen till biträde och fortsättare i sin affärsrörelse. Den unges
håg för de sköna konsterna, och enkannerligen iör målningskonstén,
kom honom att ändra beslut; men då hågen, efter en kort tillbedjan
af musiken, slutligen vände sig till litteraturen, fordrade fadern, som
troligen ansåg pennan ännu mindre än penseln kunna i Sverige föda
sin man, att sonen skulle ingå såsom embetsman vid finansväsendet.
Dessutom fästade han såsom vilkor för sonens qvarstannande på denna
bana, att hans framsteg på befordringsvägen skulle bli temmeligen
snara. Detta vilkor var öfverflödigt. Beskows personliga älskvärdhet,
i förening med hans snille och duglighet, gjorde honom strax i början
denna väg mycket lätt. Efter att år 1814 hafva ingått i finans-expe-
ditionen, befordrades han redan året derpå till kopist, 1816 till kanslist
och 1818 till protokollssekreterare. Detta var ju rätt vackert på fyra
t år! Från 1821 till och med 1825 tjenstgjorde Beskow såsom protokolls-
förande i statsrådet och allmänna beredningen, på samma gång han
utförde en mängd andra, allmänna förtroende-uppdrag. Carl XIV
Johan fastade synnerlig uppmärksamhet vid den unge, talangfulle,
vittre och personligt angenäme embetsmannen och utnämde honom,
kort, efter att Beskow vunnit stora priset för »Sveriges Anor», till expedi-
tionssekreterare och handsekreterare hos kronprinsen Oscar/ Genom
sistnämda anställning, vid hvars tillträde Beskow tillika afträdde från
den egentliga embetsmannabanan, öppnades för honom det vidsträck-
taste fält för vinnande af menniskoerfarenhet, på sammä gång den
tillät honom egna tillräcklig tid åt sin fortgående litterära utveckling.
Sedan Beskow 1826 blifvit adlad, var han under 1828—1830-årens
riksdag ledamot af förstärkta stats- och förstärkta konstitutions- samt af
expeditions-utskottet. Men den parlamentariska verksamheten var icke,
märkvärdigt nog, då man betänker Beskows Öfverlägsna personliga gåf-
vor, i hans smak, och han begagnade sig icke vidare af sin förvärfvade
sjelfskrifvenhetsrätt att taga del i riksdagens förhandlingar. Beskow
fortfor imellertid ännu en tid att taga del i det politiska lifvets stri-
356	MINNESTECKNING. .

der, som efter år 1830 uppblossade med förnyad liflighet äfven i Sve-
rige. Till en början blef han, kort efter sitt afskedstagande från'
chefskapet för Kongl. teatern, invecklad i en tryckfrihetsprocess med
Anders Lindeberg. Beskow hade nämligen anonymt skrifvit ett flyg-
blad, kalladt: Flugsmällan, som innehöll ett temmeligen personligt
närgående och, såsom oss synes, i vissa delar nog hetsigt anfall mot
den originelle oppositionsmannen, som just vid denna tid börjat ar-
beta på upprättandet af en ny, privat teater i Stockholm. Beskow
begagnade sig vid detta angrepp af en ansvaring, f d. teatersufflö-
ren Wessling, och anklagelse- och försvarsskrifterna, hvilka sedermera
trycktes i broschyrform jemte den s. k. Flugsmällan, hvimla af Ömse-
sidiga mer eller mindre mustiga tillmålen. Lindeberg förlorade pro-
cessen, men rättegångskostnaderna qvittades parterna emellan, och
hvardera dömdes till böter för olämpligt skrifsätt inför domstol. Beskow
var utan tvifvel Lindeberg öfverlägsen i qvickhet och satiriska dråp-
hugg, som på sin tid måste hafva framkallat stor munterhet. Så på-
stod Wessling, bland annat, att versen i Lindebergs skådespel Blanka vore
så knagglig, att han, genom att hafva flere gånger, i egenskap af sufflör,
nödgats omsäga densamma, ådragit sig ett så svårt bröstlidande, att han
derigenom tvungits taga afsked från teatern, hvilket åter bragt honom
i högst torftiga omständigheter. »Högtärade Rätten», fortfar han, »torde
således upplyst och- rättvist finna, att om någon gång en liten gnista
af harm hos mig kunde finnas emot nämndé sorgespelsförfattare, vore
sådant förklarligt nog---------. Jag hade likväl troligen icke utgifvit
niin lilla skrift,' om icke, underrättelsen att ett nytt stycke, kalladt
Toni, af samma författare blifvit bragt å hane; och åtankan på hvad
min efterträdare i tjensten nu åter måste utstå upprört mina känslor.»
I ett s. k. Efter språk låter »Flugsmällans» utgifvare tydligen förstå,
att Wessling endast varit en ansvaring. Men efter denna, mera este-
tiskt-litterara än egentligen politiska fejd, bevarade Beskow med större
omsorg sin anonymitet^ då han uppträdde på den publicistiska arenan.
Kulminationspunkten i sitt anonyma politiska författareskap nådde
Beskow åren 1838—1840, under hvilka han utgaf broschyrerna; Ba-
gens Händelser, bedömde af en Landtman (två upplagor), Upplösning
är icke Upplysning (två upplagor), Har Sverige Publicitet och Publi-
cister? (två delar, tillsammans om icke mindre än 595 sidor), samt
Ben irrande Publicisten, sin samtids nöje och varning. Dessutom
författade Beskow en mängd polemiska artiklar, både på vers och
prosa, i Svenska Biet och andra konservativa tidningar. Anledningen
till Beskows politiska författareskap är utan tvifvel att söka i hans
tillgifrenhet och beundran för Carl Johans person. . Vid stora kriser
gör sig ständigt, med eller mot de lagliga formerna, den öfverlägsna
personligheten gällande. En sådan kris hade Europa nyss genomlefvat,
BERNHARD VON BESKOW.	357

under franska revolutionens och första kejsaredömets dagar, och efter-
dyningarna af detta oförmedlade personlighetsvälde fortforo under
restårationsperioden, oaktadt större delen af dess ledande personlig-
heter icke voro så' synnnerligen utmärkta. Först efter Juli-revolutio-
nen 1830, då Bourbonerna för tredje gången nödgades nedstiga från
Frankrikos tron, började Europa skörda frukten af den stora revolu-
tionens utsäde med afseende å det konstitutionella statslifvets utbredning
och utveckling. Men i Sverige egde det förhållandet rum, att på dess
tron satt qvar en en af revolutionens kraftfulla, öfverlägsna söner,
som både kände och utöfvade, såsom en naturens och ödets först-
födslorätt, sin personlighets makt. Den hade banat honom väg från
foten af Pryrëneerna, som skådat Rolands strider, till Birger Jarls kunga-
säte vid Mälarens strand; - den var han icke sinnad att afstå eller
att äfventyra. Då oppositionen i Sverige efter 1830, med det nyligen
grundlagda Aftonbladet i spetsen, fordrade representationsförändring
och parlamentarisk styrelse, motsatte sig Carl Johan dessa fordringar.
Att Beskow skulle fatta parti för Carl Johan och hans, jemförelsevis,
personliga styrelsesystem, var helt naturligt, emedan Beskow sjelf var
snillearistokrat och dyrkare af den utmärkta personlighetens herrskare-
rätt. Tillika såg han icke gerna, på grund af sitt öfvervägande pla-
stiska lynne, ätt en gång gifna former brötes sönder; allting oroligt,
allting, som stod endast i göming, stred mot Beskows innersta natur.
Han var derföre lika litet reaktionär som revolutionär: han var statio-
när. Han intog i politiken ungefär samma ställning som i estetiken,
nämligen den af neutralitet gent emot utvecklingen, den lefvande idén; på
. det ena såväl söm det andra området pläderade han, med vissa undantag,
nästan hvar je form, som var faktisk. Denna objektivitet, som icke fattar
parti för idéerna sjelfva, utan för en mängd former, hvilka uppställas^
såsom lika berättigade gent emot hvarandra, ger åt Beskows poli-
tiska broschyrer, en inre köld, som ^hindrat dem att, trots den stora
talang, hvarmed de äro affattade, trots de många träffande anmärk-
ningar och praktiska sanningar, de uttala, utöfva ett anmärkningsvärdare
pplitiskt inflytande. Också lider en del af dem af brist på koncentra-
tion och systematisk anordning af stoffet. Beskow nedlade utan tvifvel
mycken omsorg och. omfattande studier på författandet af sina poli-
tiska broschyrer, och just derföre kunde han säkert ej heller undgå
att märka, att de icke hade den ingripande verkan, han åsyftat och
hoppats på. Såväl denna omständighet, som en förändrad-ståndpunkt
å regeringens sida, strax efter Carl Johans död, gjorde att Beskow,
söm var en man, hvilken hvarken ville onödigt förspilla sitt arbete
eller spela en underordnad rål, drog sig helt och hållet från det po-
litiska fältet. Hans tillbakadragenhet i detta hänseende gick så långt,
att det i yttre måtto nästan såg ut, som om han hade fattats af full-
358	minnesteckning;

komlig likgiltighet eller förnäm missaktning för betydelsen af dagens po-
litiska tilldragelser. Men denna tillbakadragenhet var blott ett nödvärn,
hvarigenom han skyddade sin inre personlighet från att gagnlöst sönder-
splittras. Han hade ock på samma gång slutligen funnit sin egentliga
styrka, sin sanna kallelse i den fosterländska kulturens tjenst, och vi
öfvergå nu till denna positiva, lysande sida af Beskows verksamhet,
som så småningom utvecklat sig under och genom hans vittra och
politiska författareskap och mångsidiga personliga beröringar. Den
sammanhänger på det närmaste ined hans ställning inom Svenska
Akademien, till hvars uppgift det, enligt stiftarens föreskrift, äfven hör
att upplifva minnet af fosterjordens framfarna utmärkte män.

Under det Beskow vintern 1827—1828 uppehöll sig i Paris, emot-
tog han kallelse att vara medlem i Svenska Akademien, ett val, som
med årens lopp blef för akademien sjelf af största betydelse; ty, om
någon, så var Beskow qvalificerad att bekläda en rådsherreplats i denna
vittra Areopag. Han blef ock'slutligen dess ledare. Då Beskow 1832,
af pietet mot sin aflidne vän och lärare, författade dennes biografi,
märkte han utan tvifvel sjelf sin begåfning i detta slags författareskap.
Franzéns död 1834 och akademiens val af Beskow till sin ständige
sekreterare gaf honom förnyad väckelse i denna rigtning. Franzén «
hade gjort sig1 ett berömdt namn äfven såsom akademisk minnesteck-
nare, och detta var en af händelserna åt Beskow gifven fingervisning,
som han följde mer och mer af ovilkorlig inre kallelse. I den mån
hans poetiska produktion aftynade och de publicistiska fejderna samt
politikens aldrig hvilande oro bragte honom endast otillfredsställelse,
fortgick han med så mycket större ifver på den sköna bana, inom
akademien öppnat sig för honom, såsom minnestecknare af utmärkta
fosterländska personligheter, tills han slutligen framstod i detta för-
fattareskap såsom erkänd mästare och omfattade detsamma med ode-
ladt allvar och i allt större utsträckning. Teckningarna växte från
biografier till kulturhistoriska taflor, i hvilka ljuset och färgen ut-
bredde sig med genomskinlig klarhet och harmoni. Ljuset framström- •
made så att säga ur en dubbel källa, nämligen ur Beskows varma
fosterlandskärlek och ur hans lifliga uppskattning af personlighetens
konkreta lif. Den förra gaf dager åt taflomas fond; den senare uppen-
barade de framstälda gestalternas sjelfständiga former. Här, på min-
nesteckningens område, uppfattade Beskow med snabb och säker blick-
den inre organiska enhet, som han icke förmådde nå vare sig på det
rent skönas eller på politikens fält. Minnesteckningen, den plastiskt
fardiga, formbestämda och afslutade personligheten, hos hvilken det
ideala och reala äro omedelbart förenade och genomträngda af hvar-
andra, erbjöd just det lämpliga stoffet åt hans egendomliga verksamhets-
gåfva, som deremot icke var så fullt hemma på det idealas' och realas
BERNHARD VON BESKOW.	359

område hvart för sig. Då det gällde att bedöma det förflutna, utveck-
lade Beskows objektiva uppfattningskonst lysande egenskaper, och den vid-
sträckta, mångsidiga verldserfarenhet, han förvärfvat sig under lång
beröring med personer af olika klasser och vilkor, lände honom lika-
ledes till högsta fördel såsom minnestecknare; den skärpte hans psyko-
logiska bevisning och fulländade den pregel af humanitet, som ut-
gjorde ett af grunddragen i Beskows eget lynne. Från det skönas
rike, som Beskow) aldrig upphörde att på det varmaste älska, medförde
t han slutligen till sina minnesteckningar tron på det idealas verklighet
hos menniskonaturen. Han tecknade såsom konstnär, icke såsom en
auktionsförfättare, för hvilken smått och stort är af samma betydelse.
Ur personlighetens positiva halt, dess styrka i sanning, rätt, sedlighet,
fosterlandskärlek och skönhet förklarade han dess hela öfriga lif och
verksamhet. Häraf äfven den på en gång enkla och storartade har-
moni, den rena klarhet, som råder i Beskows samtliga teckningar.
För ljust, för mycket ljust! har mången utropat. Med ungefär samma
skäl kan man förebrå ljuset sjelft att det är for ljust, sanningen att
den är alltför sann, det goda att det är alltför godt, eller antaga att
. de kunna vara verkliga och overkliga på samma gång, att de mytolo-
giska andefurstarne Ormus och Ariman fortfarande dela väldet öfver
verlden, båda med lika makt. Men én sådan dualism antog, på goda
grunder, Beskow icke, och dén samvetsömhet om teckningens föremål,
den varma ifvem att gendrifva orättvisa och vrånga omdömen,, den
fosterländska stoltheten öfver de minnesvärda personligheterna, alla
dessa egenskaper, som bilda den moraliska karakteren hos Beskows
, minnesbilder, hemta i icke så ringa grad sin näring ur hans lef-
vande sinne för personlighetens harmoni, ur , hans tro på dess bästa
egenskapers fulla sanning och verklighet, såsom den kärna, ur hvilken
dess lifs träd blomstrar fram, såsom den inre medelpunkt, kring
hvilken dess verksamhet, trots alla yttre och, tillfälliga rubbningar,
graviterar.

Beskow har tecknat minnesbilder af G-. Fr. û). Rosen, Sam. Åker-
hjélm, L. Kagg, Fab. Wrede, Fogelberg, Urban Hjärne, Joh. Gyllen-
stjerna, Svedenborg, Wadström, Radb, Bergman, Tessin, Leopold,
Wallin, v. Brinkman, Gust. Trolle Bonde, A, F. Skoldcbrand, Vale-
rius, Ling, Frigél, Järta, Stjernstolpe, Johannes v. Muller^ Bonstetten
och Görtz, utgifven efter Beskows död. Hit böra också räknas hans
tal vid krossandet af sköldemärken ^fter Rosenblad, Berzelius, af
Wingard m. fl. Till denna period af Beskows verksamhet, hör äfven
hans afhandling Om själens hélsa, införd i Svenska Akademiens Hand-
lingar 1858. Genom densamma går en fläkt af antik anda, hvilken
stundom med hvarandra förblandar själens och kroppens välbefinnande
och långa lif. I den praktiska lefnadsfilosofi, Beskow här utvecklar.
360	•	MINNESTECKNING.

tycker man sig ännu höra ett eko frän resign ationsperioden vid seklets
början, till hälften epikureism, i dennes ädlare, ursprungliga bemär-
kelse, och till hälften stoicism, som lifvets erfarenheter slutligen af-
tvungit äfven honom, naturens gunstling och lyckans söndagsbarn.
Dessa elementer smälta dock samman och renas i en praktisk optimism,
som ser sin idealbild i den ädle åldrige, som vet att det jordiska lif-
vets alla njutningar, irringar och sorger endast varit medel för själen
att utveckla sina vingar till flykt mot evighetens rymder. Den gamla
snillédyrkan har här förvandlats och vidgat sig till allmänt human
verldsuppfattning.

Två af sina minnesteckningar, de till anläggning och omfattning
största, hann Beskow icke helt fullända innan döden kom pennan att
falla ur hans hand. Dock voro de så vidt framskridne, att de i alla
händelser uppfylla det ändamål, Beskow af såg med dem, nämligen att
i dess rätta gestalt återställa minnet af två personligheter, som höra
till de mest omtvistade och mest märkvärdiga i svenska historien. Vi
tala här om Beskows Gustaf den Tredje såsom konung och menniska
och hans Karl den Tolfte. En minnesbild. Men knapt har Beskow
lagt sina ögon igen och gått att hvila hos sina vänner Berzelius och
Crusell på Solna kyrkogård, innan man skyndat sig att mot honom
slunga den tillvitelsen, att han fick »på gamla dagar ett slags mani
att feja och polera på envåldskonungars statyer»1), hvilka ord innebära
att Beskows beundran och kärlek för Karl den tolfte och Gustaf den
tredje skulle egentligen härflyta af sympatier för envåldsmakten! Såsom
om Beskow, och andra menniskor, icke skulle hos Gustaf den tredje och
Karl den tolfte kunna fästa sig vid någon annan egenskap, än att
de voro envåldskonungar! ( Men detta påstående är i alla afseenden
grundlöst och obefogadt. Af Beskows ultra-objektivitet kunde man otvun-
get draga den slutsatsen, att han icke gaf någon statsform företräde
framför andra, utan bedömde hvar och en såsom ett fristående i och
för sig berättigadt faktum. Detta var ock, såsom oss synes, med vissa
modifikationer hans allmänna ståndpunkt. Till dessa modifikationer hörde
imellertid, ätt han uteslöt just enväldet i hvarje form från sina politiska,
sympatier. Så t. ex. yttrar han senast i sin teckning af Görtz: »För
den historiska betraktaren, som söker sanning, blifva uppgifterna (om
Sveriges , olyckor under K$rl den tolfte) dock icke länge förvillande.
Han vet, att samhällsolyckor af ifrågavarande art kunna inträffa lika
ofta, under republiken som under konungadömet, under den demokra-
tiska despotismen som under den monarkiska, begge lika olycksbrjn-
gande, lika fiendtliga mot en sann frihet.» Beskows politiska sympa-
tier i afseende på statens författningsform voro af juste-milieuslaget

!) Se Stockholms-Posten N:o 6, den 19 December 1868.
BERNHARD VON BESKOW.	361

med vidsträcktaste latitud. I en af sina, broschyrer från år 1838,
Upplösning är icke Upplysning, sid. 70—74, framkastar han till och
med idéer till en representationsförändring i ganska liberal rigtning.
Detta sker imellertid blott i förbigående, i en not. För att återvända till
Gustaf den tredje och Karl den tolfte, så ligger det i öppen dag, att Beskow
beundrar hos den ene den fosterländska snillekraften, som räddade svenska
nationens tillvaro från den polskas öde, hos den andre den fosterländska
karakterens ädelhet och storhet, i kampen mot ett oundvikligt öde;
och intill dess det blifvit bevisädt, att Sveriges öde skulle varit lyck-
ligare, om Gustaf den tredje icke tillvällat sig makten och befästat
den gentemot aristokratien, som genom rådet var under den s. k. fri-
hetstiden herrskande, eller att Sverige icke skulle fallit från sin stor-
maktshöjd, om Karl den tolfte icke funnitsj eller att detta fall kunnat
ske med större ära — intill dess skall hvar och en, med hjerta och tanke
för Sveriges förflutna öden, icke blott högakta Beskows motiver vid
tecknandet af Karl den tolftes och Gustaf den tredjes bilder, utan ock
hans klara blick, hans psykologiska reda, hans omfattande kritik, ty
det är genom dessa egenskaper, icke genom nya källforskningar, Beskow,
ehuru icke historiker ex professo, gifvit två nya uppslag i svenska
häfdeforskningen.

Såsom vi förut anmärkt, sammanfaller Beskows verksamhet såsom
minnestecknare på det närmaste med hans verksamhet såsom ledamot
af Svenska Akademien, med hvilken institution han allt mer och mer
kraftigt införlifvade sina arbeten och intressen, så att den allmänna
opinionen slutligen ansåg honom kunna säga om Akademien detsamma
, som Ludvig den fjortonde sade om staten: »Den är jag!» Beskow för-
blef intill sin död den styrande inom akademien, en plats som villigt
inrymdes. honom af de andra, emedan ingen kunde göra det bättre.
Genom Beskows tillskyndan började Handlingarne utkomma raskt och
fyllas af intressanta afhandlingar, som mottogos med begärlighet af
allmänheten. På akademiens hÖgtidssammankomster, den 20 Decem-
ber hvarje år, fylldes stora börssalen till trängsel; man väntade stän-
digt få höra en ny minnesteckning uppläsas af sekreteraren sjelf. Äf-
ven till sin sammansättning utvecklade sig akademien i nya rigtnin-
gar under Beskows inflytande. Så inflyttade slutligen nya skolan i
den gamla, då Atterbom 1839 erhöll inträde i akademien, och honom
följde senare Byrons tolkare, Tassos och Ariostos öfversättare, hvilka
der togo säte vid sidan af Malmström, romantikens teoretiske ovän,
oaktadt hans egna yppersta stycken: Angelika och Hvi suckar det sa
tungt uti skogen? öro genomandäde af det mest rörande och fina
romantiska svärmeri. Vid fördelningen af det offentliga årliga anslag
till understöd och uppmuntran åt förtjente vitterhetsidkare,, hvilket
riksdagen stält, till akademiens förfogande, gällde äfven tvifvelsutan
362	minnesteckning.

Beskows votum tungt i vägskälen, och man kan ingalunda beskylla
akademien för stel formalism och konservatism, vid valet af föremål
för sitt erkännande och sin välvilja. Under det att Bernhard von
Beskow sålunda verkade med oförminskad ifver såsom den svenska
vittra odlingens förstyre och de fosterländska minnenas siare, kal-
lades han bort från väl förrättade värf, lemnande efter sig sina
gemingars frukt och minnet af en imponerande personlighet, lika säll-
synt begåfvad med inre lifskraft som med lyckans håfvor, en frisk,
harmonisk natur, hvars i stor skala utmätta bana slutligen kröntes
af alla möjliga framgångar, yttre lysande utmärkelser, medborgares
offentliga hyllning och eget medvetande af uppfyld kallelse. Han var
den gamla, präktiga eken, som plötsligt fälldes till marken: först nu
märker man huru vidt utsträckta dess rötter, huru rikt skuggande
dess grenar voro, huru många sångfåglar funno skydd i dess stolta
krona!

Genmäle till Stockholms-Posten.

Den lilla minnesteckning, vi härmed afslutat, kan icke göra några
anspråk på biografisk fullständighet. Det ligger äfvenledes i sakens
natur, att då behandlingen af ett så rikt stoff, som Beskows lif oçh
verksamhet, sammanpressas på .några få sidor, teckningen af det kultur-
område, på hvilket de uppvuxit, måste bli i hög grad knapphändig.
Vi äro således fullt medvetne om de brister, som vidlåda vår uppsats,
och kunna naturligtvis icke hafva någonting emot hvarjé tillägg, som
länder till ämnets allsidigare belysning. Imellertid har redan första
afdelningen af vår minnesteckning ådragit oss ett häftigt angrepp från
ett håll, der intresset för sakförhållandets utredning tyckes endast
tjena till förevändning för motiver af helt annan beskaffenhet. Vi
syfta på en anmälan af tredje häftet af denna tidskrift i tidningen
Stockholms-Posten, (N:o 6 för den 19 Dec. 1868), der en författare
mot oss uppträdt med begagnande af ett så egendomligt stridssätt, att
det väl kan förtjena en närmare belysning.

Först ytterligare några ord angående Geijers ställning till fosfo-
ristema. Ingen, som i litteraturhistoriens fakta ser någonting annat
än ett dödt namnregister öfver författare och vittra föreningar, kan
missförstå vårt i föregående afdelning fällda yttrande om Geijer,
att han »visserligen ock bör räknas bland fosforisterna». Vi ytt-
rade dessa ord med särskildt afseende på Fryxells framställning af
nya skolan, hvarom i det föregående var fråga. I sina Bidrag till
GENMÄLE TILL STOCKHOLMSPOSTEN.	363

Sverges Litteratur-Historia, sjette haftet, yttrar Fryxell nämligen, bland
annat, sid. 22: »Skriften Om falsk och sann upplysning (af Geijer)
helsades i Polyfem med högt jubel, och fosforismen har velat nära nog
'anse den såsom sitt program»; sid. 25—26: »Från 1811 till 1837 var
han (Geijer) ultraismens förnämsta personlighet.--------Ena bestånds-
delen i hans här utgjordes af göterna.------------------Andra beståndsdelen ut-
gjordes af fosforisterna».

Geijer delade utan tvifvel på? sin tid i väsendtlig mån fosforisternas
läror, deras estetiska uppfattning, deras påstående om den intellek-
tuela åskådningen, deras försök att filosofiskt grundlägga och för-
klara treenighetsläran o. s. v. Men då vi i förbigående gjorde vår
anmärkning öm Geijer, innefattade vi honom på samma gång i den
protest, vi inlagt mot Fryxells och ändras ohistoriska och ensidiga sätt
att bedöma denna skolas betydelse. Det vore ju ock fullkomligt
förnuftsvidrigt, att antaga det Geijer efter det s. k. affallet var en
helt annan menniska, än före detsamma; hvaremot det är klart, att
hans senare ståndpunkt var en utveckling af hans föregående, som
blifvit befriad från irringarna, motsägelserna, dunkélheten, hvilkas
tillvaro hos nyromantiken vi upprepade gånger betonat, på samma
gång vi sökt framhålla deras rätta källa, nämligen en hyperestetisk
spekulation.	•

Vi hafva uttryckligen sagt oms fosforis terna, att de i sedligt hän-
seende äfven gjort sig skyldiga till förvillelser, men på samma gång,
z att de, jemförda med de tyska nyromantikerna, framstå i en betydligt
renare dager. Om Attefbom särskildt hafva vi sagt, att han var guld-
: ren, icke att han aldrig gjort sig skyldig till fel, hvilket ej kan sägas
om någon menniska. Atterboms karakter och verksamhet i stort, så-
som skald och kritiker, bära omisskänligt pregeln af en sällsynt ren
och ädel natur.

Men vi hafva, utom det nu anförda, ett par andra anmärkningar
af vida allvarsammare art att göra mot Stockholms-Posten, som,
med ett dess förvåning uttryckande utropstecken, citerat vårt ytt-
rande om Geijer. Stockholms-Posten1) yttrar: »Malmström finner ingen
nåd för hr Qv:s ögon derföre att han är en etisk puritans Om för-
låtelse, detta sätt att återgifva våra ord är lika litet ett ärligt, som
det, i trots af Stockholms-Postens alla utropstecken, är och förblir ett
faktum, att Geijer under en tidigare period af sitt lif delat fosforismens
lifsåsigt. Vi hafva sagt, att Malmström i sina litteraturhistoriska före-
läsningar gjort »i rent estetiskt hänseende fosforisterna orättvisa-----
till följd af en etiskt ensidig puritanism.» Vi ha således, i de anförda
orden, klandrat Malmströms ensidiga tillämpning på det sköna af sin
— I	X

*) N:o .6, den 19 December 1868.
364 V	GENMÄLE TILL STOCKHOLMS-POSTEN.

etiska puritanism, ingalunda denna puritanism i och för sig eller hans
författarepersonlighet i allmänhet.

Vår mening med det ifrågavarande yttrandet om Malmström har ,
således varit tydlig och klar; men skulle den det oaktadt ännu ej till
sitt rätta syfte uppfattas af författaren i Stockholms-Posten, så skola
vi här komma honom till hjelp med ett litet upplysande exempeL

I den för tidigt bortgångne Kristian Claösons »Skrifter», läses
sid. 282, i en uppsats »Om Göthes Faust», följande: »Jag erinrar blott
om Hvassers skrift »Om äktenskapet», hvars anfall mot Göthe för
okristlighet och framför allt sedlig indifferentism framkallade en mot-
skrift af Atterbom, samt om Bergstedts recension af »Gluntarne», der
åter den store skalden, såsom den ypperste representanten af tidens
konst, fick uppbära skulden för allt hvad denna, enligt dem, som
döma ifrån ensidig puritansk ståndpunkt, förbrutit. På detta senare
anfall följde länge intet svar. Det kom dock. Malmström i den be-
kanta artikeln »Är vår tid poetisk?» upptog det, om ock i största
korthet.» z	K

Skulle väl, fråga vi, • Stockholms-Posten vilja ' antaga att hr C.
F. Bergstedt fann »ingen nåd» inför B. E Malmströms ogon, der-
före att han, enligt Malmströms åsigt, bedömt Göthe ur ensidigt
puritansk synpunkt? Vi äro visserligen ej okunniga om att hr C. F.
Bergstedts estetiska förfaringssätt för såvidt det kommit till allmänhetens
kännedom, ingalunda heller på senaste tider i allo rimma sig med den
uppfattning, hvilken hyllades af B. E. Malmström, »som», enligt hvad
Stockholms-Posten sjelf sagt, »visste något om dessa saker», äfven om
han ej, lika .litet som någon annan dödlig, var höjd öfver möjligheten af
misstag; men om ock Malmström inlade .en berättigad protest mot
Bergstedts skefva uppfattning af en bland litteraturhistoriens största
företelser — icke vill väl Stockholms-Posten derföre medgifva, ätt
Malmström varit »ordentligen förgrymmad» på hr C. F. Bergstedt för
dennes ensidiga Göthe-funderingar? Af det anförda synes imellertid,
att vi bedömt Malmströms eget uppträdande * mot 7 den romantiska
konsten, ur alldeles samma synpunkt som den, ur hvilken han sjelf
förut bedömt Bergstedts »anfall» mot Göthe.. Den åsigt, från hvilken
vi utgått och som vi konseqvent tillämpat äfven mot Malm&tröm, är
den, att det sedliga och det sköna äro två jembördiga makter, som
stå i inre vexelverkan med hvarandra, på samma gång hvardera eger
ett sjelfständigt utvecklingsområde.

Stockholms-Posten som, beträffande oss, älskat att med sin kritik
röra sig inom förtydningarnes område, skyggar ej tillbaka för att fram-
kasta den insinuationen, att den som djerfts ur litteraturhistorisk syn-
punkt .uppträda till förmån för fosforisterna, nödvändigt måste drifvits
dertill af osedliga motiver. Den citerar vårt yttrande om det sinn-
GENMÄLE TIEL STOCKHOLMS-POSTEN.	365

liga, att det är »ett nödvändigt och berättigadt element, en per-
sonlighetens manifestation, som i sig ingen synd innebär», som om vi
dermed hade sagt någonting särdeles origtigt och upprörande. Vi hade
ej trott uågon kunna finnas, som till den grad vélat misstyda vårt ytt-
rande, men då så nu likvisst skett, vilja vi äfven här söka genom ett
nära tillhands liggande exempel upphjelpa Stockholms-Postens, efter
hvad det vill synas, mer än lofligt irrande föreställningar om hvad synd
är, m. m. I »Tidskrift för Litteratur», utgifven af C. F. Bergstedt, år-
gången 1851, förekommer, i en uppsats af utgifvaren sjelf, följande
yttrande i anledning af N. Ignells Kristendomens Hufvudläror: »Men
detta är ej den enda motsägelsen, i hvilken hr Igneljs framställning
invecklar sig. Då han så öppet förklarar sig mot den allmänna upp-,
fattningen af synden, hvilken han blott betraktar såsom en negation,
en sinnlighetens inskränkning af det andligas fullhet, har han förgätit
att sinnligheten i och för sig sjelf är hvarken god eller ond, att der-
före motsatsen mellan godt och ondt ej är motsatsen mellan förnuft
och sinnlighet och den senare blir endera just genom den sjelfbestäm-
mande ande hvaraf den beheyrskas.» Utan att här inlåta oss på frå-
gan, hvilkendera af de båda tvistande parterna, Bergstedt eller 'Ignell;
invecklade sig i större motsägelser, åtnöja vi oss blott med att fasta
uppmärksamheten derpå, att de anförda orden innebära, hvad be-
träffar det sinnliga, just samma uppfattning, som ligger i vårt eget
yttrande. Vi ega skäl att tro, att om någon insinuerade ati hr
Bergstedt vélat genom dessa ord säga om sinnligheten i vulgär me-
.ning, att den icke innebär någon synd, och att han således gjort
, sig till en advokat för osedligheten, skulle författaren i Stockholms-
Posten med berättigad förtrytelse tillbakaviså en insinuation af så
försåtlig beskaffenhet. Men på samma grunder tillbakavisa äfven vi
samme författares försök att genom en förvrängning, som svårligen
kan vara ouppsåtlig, åt våra ord gifva en likå ohållbar éom till syfte
kränkande uttydning.

Slutligen protestera vi för vår del mot Stockholms-Postens på-
stående, att på Beskows graf blifvit uppstämd en minneshymn for-
tissimo. Vi vädja, hvad beträffar vår lilla minnesteckning, till hvar
och en oväldig, som läst densamma, huruvida vi sökt dölja eller för-
minska någon' af de svaga sidor, som, enligt vår öfvertygelse, funnos
hos Beskow.

Till den opartiske läsaren öfverlemna vi slutomdömet angående
såväl den vetenskapliga som den sédliga halten af det angrepp, hvar-
med Stockholms-Posten debuterat inom den litterära granskningens
område. För vår del hafva vi ansett oss böra afgifva detta genmäle
för att icke lemna utan afseende ett beteende, som på ett så i
ögonen fallande sätt saknar pregeln af besinning och rättrådig
366	GENMÄLE TILL STOCKHOLMS-POSTEN’

granskning. Hvad särskildt beträffar den tonr Stocläiolms-Posten sy-
nes vilja, infora i den offentliga diskussionen, har den äfven fört
oss till minnes ett yttrande af B. E. Malmström: »När en s. k. bil-
dad person tillåter sig att begagna de obildades språk, har han
just genom frivilligheten häri nedstigit till pöbeln» etc. Yttrandet
kan i sitt sammanhang l^sas i B. E. Malmströms nyligen utkomna
Tal. och Esthetisha Afhandlingar, i en liten uppsats derstädes, benämd
Pöbel och PÖbel, som författaren i Stockholms-Posten verkligen borde
•till framtida nytta för sig genomläsa. Stockholms-Posten, som i för-
bigående meddelar såsom sin oförgripliga mening, att »det öfver-
naturliga» ännu icke är »jagadt ur verlden», bör dock ej sträcka
sin tillit till det mirakulösa ända derhän, att tro,, det .på skäl och
bevis grundade åsigter falla för plumpheter, äfven om han skulle vara
så sadelfast i sin tro, att han, i likhet med den ryktbare pastor Knak,
antager som ett historiskt faktum, att solen stod stilla i A jalons dal
eller att Jerichos murar föllo för basunstötar.

E. von Qvanten.
Blandade ämnen.

Suezkanalen och verldshandeln.

Fä äro de vägar inom det menskliga odlingsarbetets mångtaliga
områden, som af snillet och uppfinningsförmågan ännu lemnats oför-
sökta. Vi tala här icke om vägar sådane som de, på hvilka den ab-
strakta spekulationen söker framtränga mot sitt , mål, utan om vägar
af mera handgripligt slagf hvilka närmast afse ett framsteg inom den
materiella kulturens område. Och dock är det företag, åt hvilket vi
här gå att egna några betraktelser, till sitt väsende af ideel natur.
Hvad är väl den lilla vattenlinie, som Ferdinand de Lessees nu drager
från Medel- till Röda hafvet i afseende 'pà hennes utsträckning i rum-
met! Hon skall icke förändra jordens skapnad, icke våra skolkartors
utseende, ja, hon skall knappast kunna märkas på deras af liknande
linier genomkorsade naturliga vattenvägar. Hvad är väl en kanal af
något öfver 10 sv. mils längd och 200 alnars bredd (vid ytan) emot de
naturliga vattenvägarna, som bildas af en Mississippi, Amasoùar, Jantsé-
kiang La Plata och till och med Wolga och Rhen? De sistnämnda ge
så mycket högre siffror vid handen att det lilla menniskoverket gent-
emot dessa naturens pulsådror försvinner till en obetydlighet. Men
jättefloderna förena blott landet med hafvet, då deremot Suezkanalen
förenar haf med haf. Se der dess betydelse! Vi känna ingen annan
konstgjord vattenstråt på jorden, som (i stort) har samma omedelbara
ändamål, med undantag af Göta kanal i Sverige. Men de haf den
sistnämnda kanalen förenar ha icke den betydelse inom verldshandeln,
som Medelhafvet och de indiska vattnen, hvartill kommer — och detta
är hufvudsaken — att-den samfärdsel, som genom densamma förmedlas
är af nationel, icke internationel natur. Göta-känal. har icke kunnat
draga Europas nordöstra verldstrafik från Öresund. Framtiden skall
utvisa om Suez-kanalen skall lyckas i att bättre lösa sin stora uppgift.
Och denna uppgift hvari består då den?

Det är fråga om ingenting mer eller mindre än en ny sjöväg
till Indien, detta den europeiska handelns el Dorado. Om man nu
ihågkommer hvilken fullkomliga omsvängning i verldshandelns för-
hållanden Vasco de Gamas upptäckt af vägen omkring Goda-hopps-
udden år 1492 medförde, och huru Medelhafvet i följd der af upphörde
att vara handelns centrum, så skall man medge att stora förhoppningar
kunna fästas ,vid detta kanalföretag, hvars förverkligande numera står
368	SUEZ-KANALEN OCH VERLDSIIANDELN.

utom allt tvifvel. Ungefär 400 år ha‘förflutit sedan Handeln på Indien,
som dessförinnan jemväl gick öfver Röda hafvet och Alexandria, valde
en lättare och beqvämare väg. Nutidens högt utvecklade mekaniska
hjelpmedel och handelsfôrëtagsamhet möjliggöra för en enskild, saken
varmt hängifven, mans snille och ihärdighet att med utsigt till fram-
gång lägga hand vid handelns återinledande i dess gamla fåra. Skall
detta jätteföretag lyckas, eller skall det öka de svikna förhoppningarnes
antal? De tekniska svårigheterna kunna öfvervinnas, ännu behöfliga
penningemedel skola uppbringas och kanalen skall inom några år
kunna öfverlemnas åt trafiken. Denna sida af saken anses således
såsom nästan afgjord. Det återstår att utröna huruvida företaget kan
»bära sig» i en framtid eller möjligen till och med lemna kapital-
tillskjutarne någon vinst. Får, man tro hr Lesseps, så skall :detta
sistnämnda otvifvelaktigt inträffa och dertill på ett glänsande sätt. Vi
lemna. dock denna sida af frågan derhän oeh upptaga hellre den vida
betydelsefullare: hvilket inflytande skall kanalen utöfva på verlds-
handeln?

Men innaii* vi gå att försöka besvara denna fråga, vilja vi här
lemna våra läsare en kort skizz af kanalföretagets historia.

År 1854 erhöll hr Lesseps vice-konungens af Egypten autorisation
for anläggandet af en kanal genom näset vid Suez och en internationel
kommission konstituerade sig i följd häraf, bestående af ingeniörer
från England, Österrike, Spanien, Frankrike, Nederländerna och Preussen
för att utarbeta planen. Sedan denna kommission fastställt att ingen
nivåskillnad förefanns emellan de båda hafven, öppnades en subskription
och Suezkanal-kompaniet bildades. Kostnadsförslaget uppgick till 200
millioner francs och denna summa tecknades. År 1859 började, arbe-
tena under direktionens för kompaniet omedelbara ledning. Dessa
arbeten fullgjordes hufvüdsakligen af menniskohand ; ' egyptiska rege-
ringen hade nämligen medelst kontrakt förbundit sig att leverera
20,000 Fellahs eller lifegna arbetare.	,

Men då kompaniet år 1868 insåg otillräckligheten af de såltmda
bedrifna arbetena, afslöts ett kontrakt med huset Borrel & Lavaley,
enligt hvilket detta åtog sig alla jordarbetena. Samtidigt uppdrogs åt
firman »Dussaud frères» fulländandet af den stora molon vid Port-Said.
I stället för arbetshjelpen in natura lofvade. nu den för saken intresse-
rade vice-konungen af Egypten ett generöst penningebidrag, hvars
fastställelse dock hänsköts till kejsar Napoleon och som af denne be-
stämdes till •. icke mindre än 84 mill, francs. Dessutom erhöll kom-
paniet af vice-konungen ett tillskott af 10 mill, francs såsom skade-
ersättning för domänen Tel-el-Keber. Det oaktadt måste man söka
upptaga ett lån, och då detta misslyckades erhöll hr Lesseps af franska
kamrarne tillstånd att föranstalta ett lotteri, som till medlet af detta
SUEZ-KANALEN OCH VERLDSHANDELN.	369

år (1868) inbringat 40 à 45 millioner samt sannolikt skall upphinna
hela den äskade summan af 100 millioner. x

Enligt de nu träffade öfverenskommelserna skall arbetet vara fär-
digt redan den 1 Oktober 1869 och huset Borrel & Lavaleys. arbeten
fortskrida också i den skala att detta kan inträffa. Kanalen'skall då
ha i vattenlinien en bredd af 100 meter (330 sv. fot) .qch i basen en
af 12 meter (39,6 sv. .fot), med ett djup af 8 meter (26,4 sv. fot). För
att ernå detta resultat måste dock ännu 34 millioner kubikmeter
terrain undanrödjas.

I senaste tid ha åter talrika röster höjts deröfver, att när kanalen
väl en gång är färdig två större fartyg icke skulle kunna passera om
hvarandra, men detta fel torde stå att afhjelpa. Man har vidare an-
fört, att utfyllningen af bittersjöarne från Medelhafvet skulle komma
att gå alltför raskt för sig och att kanalbyggnaden skulle skadas ge-
nom den inbrytande strömmen,, men den vid Timsahsjöns fyllning
vunna erfarenheten visar att i följd af den ringa dosseringen ingen
fara är förhanden, t- Sådan var sakernas ställning i Juni åf 1868.
Man kan dock högeligen betvifla att kanalen kan bli färdig till, slutet
af år 1869. Ty om ock huset Borrel & Lavaley medhinner undan-
skaffandet af de ännu återstående 34 mill, kubikfot terrain, är dock
derföre kanalen ingalunda färdig. »Framför allt borde kompaniet
beflita sig om mera sparsamhet.. Vi anföra här den. bekante tyske „
Afrikaresanden Gr. Rholfs, som åtföljde expeditionen till Abyssinien
samt besökte kanalen, omdöme: »Hvartill tjenar det t. ex., att mi, se-
dan alla arbeten äro öfverlemnade åt entreprenörer, underhålla en stor-
artad stab? »Agence supérieure» och »Direction générale des Travaux»
uppvisa fortfarande en personal af öfver 200 tj ens temän, af hvilka den
lägsta säkert ickc har mindre än 5,000 francs i lön; direktorn, hr
Voisin, har 50,000 fr. årligen.

»Hvartill», fortfar Rohlfs i sin kritik, »tjena de dyrbara husen i
Ismaïlia (en af direktionen anlagd stad på halfva vägen emellan Suez
och Medelhafvet)? Tror då »Direction générale», att hon i evighet skall
lefva på aktionärernas bekostnad! Hvarför skedde öfver hüfvud taget
hela den dyra anläggningen af staden Ismaïlia? Hade man icke' från ,
början kunnat förlägga direktionens säte till Suez eller Port-Saïd (ka-
nalens ändpunkter) och sålunda till byggnader, åtminstone i orter som
ha en framtid, använda de svårt erhållna pengarne? Derigenom hade
en del af det utlagda kapitalet alltid kunnat återvinrfas. Men direk-
tionen har af fåfanga velat grundlägga en egen stad, utan att betänka
det1 hon sjelf icke skall existera i evinnerlighet och att med upphö-
randet af »Direction générale» Ismaïlias betydelse skall reduceras till
noll. Kanalen skall ju ändock en gång bli färdig, om ej aktionärerna
neka vidare penningtillskott, i hvilket fall en bankrutt blir följden,

24
370	SVEZ-KANALEN OCH VERLDSHANDELN.

och då har ju den nuvarande'Direction générale, som räknar 150 per-
soner för mycket, löst sin uppgift och nått sitt slut. Jag vill icke
heller lemna oanmärkt, att kompaniet tanklöst bortslösar pengar blott
och bart för undfägnandet af gäster. Hvar oeh en resande, som blott
har något slags rekommendationsbref, firas på det mest storartade
sätt. Ångare och post ställas till hans disposition och champagnen
flödar i strömmar. Men mången aktionär skulle göra en sur min, om
han såge huru hans pengar användas, och hr Lesseps hade för länge-
sedan bordt inse, att man icke med champagne och öfverdrifven höf- '
lighet kan slå folk i Europa blå dunst i ögonen, då det gäller en så
vigtig fråga som Suezkanalbyggnaden. Hvartill gagnade det till exem-
pel att sända en delegerad till Abyssinien ' för att öfvervara expeditio-
nen? Är då kompaniet en politisk magt eller ens en korporatiop, som
kommer att bestå i alla tider? Så stor aktning jag än hyser för hr
Lesseps och huru mycket jag1 än beundrar den ihärdighet, som han
vid detta jätteföretag lägger i dagen, så kan jag dock icke frikänna
honom från förebråelsen att vara fåfäng. Jag hoppas imellertid, att
han icke lofvat för mycket åt sina aktionärer och att kanalen, om
också icke år 1869, så dock åtminstone någon gång, förr eller senare,
blir färdig.»

Dessa hr Rohlfs’ utlåtanden, som vi här ordagrannt citerat, äro
ganska bittra, och man vore nästan frestad att härleda deras ton af
den omständigheten, att R. gjorde sin tour till Abyssinien på preus-
siska kungens bekostnad, och att hr de Lesseps — är en slägtinge till
kejsarinnan* Eugenie.

Oafsedt de tekniska frågor, som komma att göra sig gällande vid
skeppens passage genom kanalen, men hvilka alla vid ingeniörveten-
skapens nuvarande ståndpunkt kunna lösas, om de vore än så svåra,
så framställer sig dock här ännu en annan omständighet: den, huruvida
fartygen vilja erlägga den höga kanaltullen. För vanliga varuskepp
gäller tidsvinsten icke så mycket, och hvad åter posten vidkommer, är
redaa det nuvarande befordringssättet per jernväg öfver Kairo snabbare
än det per kanal kan blifva. Detta blir, hvad post- och passagerare-
befordran beträffar, så mycket mera fallet, då en direkt jernväg kom-
mer att förbinda Port-Said och Suez, af hvilken banlängd hälften, eller
den emellan Ismaïlia och Suez, skulle blifva färdig redan hösten 1868.
Till och med om de indiska skeppen utan att uppehålla sig skulle gå
direkt 'genom kanalen, kunna de ej i detta afseende konkurrera.

Den enda riktiga-utvägen efter kanalens fulländning är, enligt
Rohlfs’ åsigt, den att alla sjömagter förena sig om att inlösa densamma
, af aktionärerna, i det hvarje stat betalar i förhållande till sin handels-
och örlogsflotta, det senare ifall passagen för krigsfartyg blir tillåten, samt
att sedan öfverlemna denna sjöväg åt trafiken alldeles utan tull. Under-
SÙEZ-KANALEN OCH VERLDSHANDELN.	371

hâllskostnaderna och förvaltningen skulle fördelas enligt samma norm.
Detta vore en värdig utgång för detta nittonde seklets underverk.

Så mycket om kanalens historia Och om dess ekonomiska utsigter
nu och i en framtid. Vi återgå till den håndélshistoriska, den ovil-
korligen vigtigaste sidan af hela frågan: Hvilket inflytande skall ka-
nalen utöfva på verldshandeln?

Det land, som närmast träffas af det tillämnade slaget mot verlds-
handelns nuvarande riktning, är naturligtvis England. Mén den en-
gelska handelspolitiken har städse utmärkt sig genom en djup blick
in i framtiden. Redan då den förste, Napoleon, likväl blott liksom
i förbigående,, upptog idén om en kanalisering af näset vid Suéz,
hade England parerat deù hotande faran genom besättandet af ön
Perim, belägen i sjelfva sundet Bab-el-Mandeb. Nu då åter från
fransk sida, ehuru i enlighet med tidsförhållandena på fredlig väg, ett
hugg måttas åt dess magt, har det väldiga Aden å Arabiens sydvestra
hörn uppdragits ur intet. England beherrskar åter inloppet till Röda
hafvet, ty Aden, i förbigående nämndt, enligt sagan, brodermör-
daren Kains begrafningsort, är numera icke blott en koldepot af det
ansenligaste slag, utan det är jemväl en upplagsdrt för de indiska
varorna samt dessutom tillika en frihamn och en fästning, ett nytt
Gibraltar.	’

Vid anläggningen af denna vigtiga position, visste engelsmännen
rätt väl, huru vigtig den redan var i och för sig, äfvensom att dess
betydelse skulle ytterligare stegras, om Suez-kanalen bief en verklighet.
Indiska oceanen är nämligen en brokig tummelplats för handeln, och
d^ss våg erbjuder en af de rikaste profkartor på skilda nationaliteter.
Vid och omkring densamma komma medlemmar .af fyra stora mennisko-
racer i beröring m$d hvarandra: S. k. haukasier, nämligen araber,
perser och indier; mongoler och malajer från Bengaliska vikens östra
kust samt etiopier från Afrika. »Här mötas afrikanska kaffrer och
negroider, sùaheli, somalis, danåkil, abyssinier och troglodyter, araber,
perser, beludscher, ariska och dravidiska indier, bramaner och pegua-
ner, svarta semangs och malajiska folk. Till alla dessa komma ännu
europeiska folk : holländare i Kaplandet, portugisare i östra Afrika
(Mozambique) och på Indiens vestkust, fransmän på Mascarenhas-oarne
och på Koromandels kust samt engelsmän öfverallt. Denna sistnämnda
flagga är den herrskande såväl på sjelfva oceanen som vid kusterna
utmed hela den vida bågen från Afrikas sydspets till Malakka. Utby-
tet de skilda nationerna imellan är lifligare än någonsin förut.» (André.)

Röda hafvet är nu en vida vigtigare hahdelsstråt på Indien än
till exempel Persiska viken, men om den länge föreslagna Eùfratbahan
skulle komma till stånd, så är det fara värdt, att verldshandeln skulle
välja den sistnämnda vägen. Äfveh på denna linie har England med
372	SUEZ-KANALEN QCH VERLDSHANDELN.

. . en sannskyldig siareblick vetat att förskaffa sig en »skyddande po-
■ sition», nämligen den fordom portugiserna tillhöriga ön Ormus, som
beherrskar inloppet till Persiska viken. Tillsvidare derimot har dock
ännu Böda hafs-linien företrädet. Vid dess kuster blomstraÉ handeln
ganska lifligt, bland annat äfven genom de öfver vattnet (numera per
ånga) kommande pilgrimskaravanernä till Mekka, sedan ett årtusende
byteshandelns förnämste uppbärare. På dessa »simmande karavaner»
beror till en del Röda hafvets handelsvigt, hvad Orientens inre sam-
färdsel vidkommer, men denna vigt är, beträffande nämnde haf, af
försvinnande litenhet gentimot den handelsverksamhet, som de civili-
serade folken, Europas nationer, allaredan tillfört denna stråt. Och skulle
Eufrat-banan realiseras, och detta kommer naturligtvis att ske snart
' nog, så har den blifvande Suezkanallinien erhållit en svår stöt, Ja,
det är fara värdt, att de »rättrognas» ifver för pilgrimsfårderna
skulle- stöta på vissa egennyttans betänkligheter sedan marknaden
' i Brussa skulle vara lika lönande — och vida lättare uppnådd,
än det bakom öknar belägna Mekka, Man skulle väl då få tala
om jernvägskaravaner i stället för nu »simmande» eller kamelka-
ravaner. Hvarje pilgrim är nämligen tillika mer eller mindre köp-
man.

Sålunda se vi Suezkanalens framtid hotad med en farlig konkurrens.
Så mycket mera måste hr Lesseps’ energi erkännas och beundras, då
han det oaktadt, och det med en oväntad framgång, fortfar att ge-
nomdrifva sitt stora företag, som, vi hoppas det, skall snart blifva
fullfärdigt. Nedanstående notis (Aftonbi. N:o 303 den 30 Dec. 1868)
den vi på intet sätt ha skäl att anse förhastad, är ett glädjande förebud
i detta afseende. -

»Arbetena på denna kanal (Suez) bedrifvas fortfarande med största
kraft. Omkring 17,000 arbetare äro sysselsatte med sjelfva kanal-
arbetet, hvilket fortgår raskare än entreprenörerna sjelfve hade vågat
höppas. Redan är vattendraget farbart för fartyg af ringa lästetal.
Ett fartyg, La Levrette, tillhörande den franska krigsflottan, har med
sin besättning passerat näset på sin resa till stationen Mayotte. Det
är det första krigsfartyg, som begagnat kanalen, och hr Lesseps gifver
tillkänna, att sex fartyg vid den egyptiska flottan inom kort skola gå
samma väg, samt att om 6 månader fartyg om 2—3000 tons drägtig-
het skola kunna, vare sig med segel eller ånga, passera genom näset.»

Men så vackert än detta allt klingar och så berättigade förhopp-
ningar, som Medelhafsfolken än fästa vid denna kommunikationsleds
öppnande, så kunna dock vissa tvifvelsmål i detta afseende icke un-
dertryckas. Speciélt betvifla vi, att Englands handelsvälde på något
sätt derigenom kan rubbas. Utom de ofvannämnda omständigheterna
komma här nämligen ännu andra faktorer af icke ringa vigt i betrak-
SUEZ-KANALEN OCH VERLDSHANDELN.	373

tande, för hvilka vi här i all korthet skola redogöra. Dessa gälla
isynnerhet England, men äfven den öfriga europeiska nordens handel
och skeppsfart, således äfven vårt eget land. De fakta, vi här ge vid
handen, stödja sig på de tillförlitligaste källor och de tala ett öfver-
tygande språk.	-

I hvilken mån Suez-kanalen kommer att inverka störande på
handels- och rederirörelsen i nordvestra och norra Europa kan in-
hemtas af följande noteringar om seglationstidens längd från engelska
och andra nordsjöhamnar till Indien, via Kap, och till Alexandria.
Fartyg från Bremen, Newcastle och London, resp, äfven från Göteborg,
behöfva i medeltal 92 à 116 dagar för att uppnå. Batavia, ja till och
med Hongkong och Adelaide. För en resa från nämnda Nordsjöham-
nar till Alexandria, eller Konstantinopel, åtgå jemväl 88—100 dygn.
Nordens seglare hinna alltså nära nog fram till Indien på samma tid,
som de behöfde för att komma till kanalens böljan, Pûrt-Sàid, Då
återstår för dem ännu en tre dagars kanaltur, säkerligen icke billig,
ty kanalen, såsom varande ett privatföretag, måste göra sig'betald
och rendera. Nu kommer det 1,200 sjömil långa Rödaliafvet och hela
Indiska oceanen, af hvilka det förstnämnda tager 30 dagar och deri
sistnämnda, 5,000 sjömil från Aden till Singapore, ungefår 32 dagar
i anspråk. Turen från Nordsjön .skulle således, via Suez, upptaga
äfven i bästa fall 130 dagar, då derimot den omkring Kap på siri
höjd tager 120 dagar i anspråk. Och huru mycket behagligare, med
mindre besvärligheter och faror förenad, är icke förden på den fria oceaneri
i jemförelse med en seglats i trånga farvatten, der, såsom i ofvanståendé
fall, icke mindre än fyra sund måste passeras, nämligen Engelska ka-
nalen, Gibraltar, Suez och Bab-el-Mandeb. Vägen från Genua till Port-
Said, 1,700 mil, tillryggaläggas icke heller under 20—25, den från Triest
på 18 à 20 dagar. För dessa hamnars seglare skulle således jemväl
i de flesta fall inimot 100 dagar, via kanalen, åtgå till målet —- och
det på en dyr och farlig stråt. Medelhafvets vestliga hamnar ha nära
nog ingen uträkning vid att föredraga Suez vägen. Hvad åter använ-
dandet af ptopell vidkommer, behöfver man blott taga med i beräk-
ningen kolets dyrhet vid medelhafskusterna för att inse, att de medi-
terraneiska folken icke i detta afseende kunna konkurrera med Eng-
land. Dessutom är skrufven vid varutransport endast praktisk på
stora fartyg af 1,200 till 3,000 tons. Men de omkring Medelhafvet
boende nationerna älska icke att bygga stora skepp. För ätt visa
huru mycket större nordens fartyg i allmänhet äro än medelhafs-
ländernas, vilja vi här meddela en öfversigt öfver dessa flottors medel-
drägtighet:	'

Den är i Spanien....... 67 tons pr fartyg
■ » » » Italien........ 29 »	» • »
374

SUEZ-KANAL EN OCH VERLD8HANDELN.

Den	är	i	Österrike ...	39 tons	pr	fartyg
»	»	»	Grekland...	58	»	»	»	•.

»	»	»	Frankrike..	60	»	»	&

Norden företer	siffror af annat slag.	Inom dess	handelsflotta före-
kommer den, största medeldrägtigheten ,på de nordtyska hamnarne
Rostock, Hamburg och Bremen, som förevisa resp. 378, 365 och 325
tons pr fartyg, Englands medelsiffra stiger till 144 ton och Skandi-
naviens, med ungefar 13,200 fartyg om tillsammans inemot 1,500,000
tons, uppgår endast till 114 t. Härvidlag bör tagas i betraktande, att
de nordtyska hamnarne icke hafva någon kustfart att ombesörja och
att således hos dem icke, såsom i Skandinavien, skärgårdsfarkosternas
låga lästetal nedtrycker hela] flottans medeldrägtighet per fartyg. I
England åter * utöfva de talrika flodfartygen och de relativt små »kol-
jarne», fartyg som frakta stenkol på Östersjön och Nordsjön, ett de-
primerande . inflytande på hela handelsmannens medelsiflra. Det skall
således till en början äfven härvidlag bli England, som tager ut för-
steget och med sina propellbåtar inkräktar den transoceaniska trafiken
till och med på • sjelfva den väg, som genom Suezkanalens öppnande
är ämnad, att ge dess handelsvälde en svår stöt. Hufvudströmmen i
rörelsen på Asiens orient skall dock välja vägen rundt omkring Goda-
hoppsudden och gäller detta särskildt de nordiska folkens skeppsfart, som
för ännu lång tid är hänvisad till nästan blott seglet. Hvilken stor roll
propellern dock är bestämd att spela i den internationella skeppsfarten
kan slutas deraf, att Englands import af frukt från Medelhafvet ombe-
sörjes af endast ångare, som allaredan räkna-ett tontal af 117,000.

Man. kunde här visserligen invända, att det ju äfven står Frank- '
rike fritt att bygga stora segelskepp med auxiliärmaskiner och så-
lunda täfla med England. Detta har till någon del redan skett samt
kommer att lända Frankrike till stort gagn, men det skall gå lång-
samt, och Englands öfvervigt skall icke derigenom förintas. För 12
år sedan, år 1856, egde Frankrike inalles 225 ångare om 44,493 tons.
England hade samma år 1,669 med 383,598 tons. De franska ång-
fartygens medeldrägtighet var 198 tons, de engelskas 229. Sistnämnda
lands, ångbåtsflotta räknade året derpå, 1857, inom sin ångbåtsflottilj
899 hafsångare om 381,363 tons tillsammans. Frankrike kan icke
bjuda England spetsen, en role, som ödet tyckes ha förbehållit .Amerika,
hvilket, unionen nämligen,. bland annat redan år 1852 räknade 125
hafsångare om i medeltal 964 tons hvarje, eller mer än dubbelt högre
än den engelska medelsiffran. Under de senaste 10 åren har England
betydligt ökat sin oceaniska ångbåtsflotta. Är 1866 räknade vår jord
ungefär 9,000 ångare, större och mindre. Af dessa tillhörde 2,718
Englands handelsmarin, utom kolonierna, som dessutom hade tillsam-
mans 501 ångbåtar. Är 1868 egde England 2,831 ångare, utom ko- '
SUEZ-KANAL EN OCH VERLDSHANDÉLN. ,	375

lônierna. Förenta Staterna räknade (1865) 2,270 .ångfartyg samt år
1868 icke mycket mera. I Frankrike egde det egendomliga faktum
rum, att medan örlogsmarinen (1867, enl. Monit. univers, f. d. 17 Febr,
s. år) hade 340 ångare, handelsflottan icke svingat sig upp till mer
än 345 (1864). Att den franska örlogsmagten är en tillfällig skapelse,
utan rotfäste i folkets egendomliga anlag, framgår häraf ganska tyd-
ligt. Medelhafsstaternas, Österrike, Spanien och Italien, ånghandels-
flottor uppgingo tillsammans (1866) till 288 fartyg, hvaraf dock ett
stort antal bör frånräknas för Cadiz, Donau och andra lokala linier.
Âr 1868 var förhållandet icke högre, enligt statistikern Hübner till
och med lä^rq. — Den skandinaviska norden med Finland räknade
(1866) inalles 530 ångare och år 1868: 565, som fördelades sålunda:
Sverige 310, Norge 125, Danmark 82 och Finland 48. De flesta voro
dock små och förmedlade blott trafiken inom eget land.

Hvad nu segelfartyg beträffar, så torde för de folk, som tillsvidare
ännu förnämligast äro hänvisade till detta fortskaffningsmedel, kanalen
vid Suez icke åstadkomma någon väsentlig förändring af deras skepps-
fart på Indien. En ,fullkomning af skeppskonstruktionen torde dock
i alla fall genom den stegrade konkurrensen mellan segel och ånga
befordras, äfvensom i allmänhet flera större skepp komma att byggas,
ty det ligger för öppen dag, att framdeles blott de billigare frakterna
skola använda seglet; segelskeppen tnåste derföre kunna lasta mycket.
Bland de länder, som i detta afseende komma i fråga, stå onekligen de
skandinaviska i främsta fùmmet. Medelhafsländerna ha naturligtvis
samma uppgift, men icke samma utsigter. Medan nämligen de nor-
diska folken per segel fortgå på den förra stråten öfver Kap, kommer
all direkt förbindelse mellan Medelhafvet och Indien, äfven varuutby-
tet, att öfvertagas af ångan, hvarigenom segelskeppsfarten får föga
eggelse att fullkomna sig. För ångan åter fetå de .kapitalrika länderna
Frankrike och Österrike i främsta ledet, medan isynnerhet Grekland
för en längre tid kommer att stå efter, hvarimot italienarne allaredan
öppnat en ångbåtslinie Brindisi—^Alexandria.

För lättare öfversigts «kull meddela vi följande sammanställning •
af den gamla Och den nya vägen till Indien pr ånga.

Via Kap.

Dagar.

Plymouth till Kap..........................	34

Kap till Natal............................ 5(?)

, Natal till Mauritius.................... 8

Mauritius till P:t S:t Galle (Ceylon) 11 = 58 dagar.
376	SUEZ-KANALEN OCH VERLDSHANDELN.

Via Suez.

Dagar.

Southampton till Gibraltar......................... 5

Gibraltar till Malta............................... 4

Malta till Alexandria	(Port-Said)....... 3|
Port-Said till Suez	>	.. i(?)

Suez till Aden..................................... 6

Aden till P:t S:t Galle............................  11	= 30 dagar,

Marseille till Malta .......................... 3

Malta till Port-Said............................... 3 J

Port-Said till P:t S:t Galle................... .. 17| = 24 dagar.

Brindisi till Malta................................ 3 J

Malta till P:t S:t Galle.........................	21 = 24| dagar.

Från Triest skulle åtgå ungefär .27 dagar.

Medelhafsfolken ha alltså framför England ett försteg af tre—sex
dagar på Suez-linien, medan de med 31 à 34 dagar öfverflygla linien.
öfver Kap. Detta är icke litet. Det oaktadt kan man antaga, att
liksom England nu redan till en stor del bemägtigat sig »the overland-
route via Suez (med jernväg från Alexandria till Suez 10 timmar) så
skall det ock i en framtid veta att bibehålla denna sin fördel. Den
senaste expeditionen till Abyssinien torde icke blott och bart ha före-
tagits för att skydda m:r Cameron m. fl. utan måhända mèra för att
hos de vilda folken å Afrikas östra kust injaga en helsosam respekt
för det engelska namnet, en omständighet af vigt i en snar framtid,
då genom en underlättad kommunikation dessa länder ryckas ett godt
steg närmare verlflshandelns medelpunkter.

Äfven fransmännen ha varit betänkte på en koloni i dessa trakter,
nämligen det lilla OboJc, i det inre af Tedschura-bugten på Afrikas
östra kust, och utom Röda hafvet. Men dess ringhet i förhållande till
det engelska Aden är liksom en fingervisning derom, hvilken flagga
sannolikt skall svaja högst äfven i dessa trakter af vår jord.

'	—N.
OM IDÉERNAS INFLYTANDE PÂ ETT FOLKS ÖDEN.	377

Om idéernas inflytande på ett folks öden.

(Ur en föreläsning af Ed. Laboulaye vid Collège de France.)

Det är min afsigt, att denna gång upptaga till behandling en
fråga af allmän natur, men som för öfrigt står i ett nära sammanhang
med de speciela frågor, med hvilka vi här hafva att,sysselsätta oss.
Jag ämnar undersöka, hvilket inflytande idéerna utöfva på ett folks
öden, på dess lycka eller olycka. Med idéer förstår jag alla de reli-
giösa, politiska, sedliga samt ekonomiska föreställningar, som man kan
göra sig om individen, samfundet och staten.

Vi möta då först en skola med mycket vidsträckt utbredning,
ehuru hon ej har någon erkänd chef, en skola, som icke tror på
idéerna, och som är öfvertygäd om att det i verlden icke gifves något
annat, än intressen och passioner. Jag känner flere af dessa store
machiavellistiska politici, ,som hålla före att skurkaktigheten är ett
bevis på andlig begåfning, men hvilka i allmänhet lyckligtvis äro
mindre spirituela, än de sjelfve inbilla sig» Sörjen för att intressena
blifva sedda till godo, säga de, tyglen passionerna, och I fyllen vil-
koren för en god styrelse! Någon annan regel än denna gifves ej i
politiken. Alla menniskor bchöfva lefva och alla åstunda att göra sin
lycka. Arbete — se der deras första omsorg. När del finnes bröd i
förrådskammaren, är bonden tillfredsställd; när köpmannen förtjenar
penningar, begär han intet mera. Men för att arbetet må blifva öfver-
flödande, fordras trygghet. Derföre måste ordningen vidmagthållas till
hvad pris som helst. Fyllas dessa båda vilkorî anskafiande af arbete '
och ordningens upprätthållande — då är hvarje styrelse god. Menni-
skan är öfverallt densamma; öfverallt är hon hemfallen åt sina in-
tressen och passioner; det tjenar då till intet att tala till oss om
i^éer; sådant kan duga för gamla professorer eller för helt unga stu-
denter, det är en prydnad, en lyx, men vi äro praktiskt folk och tro
ej på annat än på de penningar, vi förtjena.

De, som försvara denna vackra teori, desse s. k. »solida» menni-
skor, äro såsom alla inskränkta hufvuden: de äro andligt närsynta, i
det att de ej se annat än det de kunna gripa, med. händerna. Det är
visst sannt, att ordningen är det första behofvet i ett samhälle. Det
lider intet tvifvel, att under revölutionstider vid flera tillfällen ädel-
sinnade bemödanden hafva misslyckats, emedan man glömt just detta
förnämsta vilkor: att menniskan behöfver trygghet för morgondagen.
Sannt är äfven, att intressena, och i synnerhet det heligaste af dem
alla, arbetets, böra ses till godo; det är nödvändigt, att ett folk ar-
betar, att trygghet råder i sinneria och ordning på gatan. Men då
man kommit i besittning af allt detta, har man dock ej mer än hälften
af det nödvändiga. Det är icke sannt, att menniskan lefver endast af
bröd ; det är ej ens sannt, att säkerheten är fullständig, att arbetet är
betryggadt, om man ej skaffar tillfredsställelse åt vissa idéer. På det
att, bonden, på det att arbetaren ej må känna sig orolig för morgon-
dagen, fordras ofta åtgärder af rätt invecklad beskaffenhet.

En skomakare i Konstantinopel anser sig åtnjuta full trygghet,
om blott viziren icke har sett honom, och han kan hoppas att ej blifva
undfägnad méd käppslängar. En fransk skomakare skulle icke finna
378	OM IDÉERNAS INFLYTANDE PÅ.ETT FOLKS ÖDEN.

denna trygghet tillfyllestgörande; en engelsk skomakare åter skulle
anse sin säkerhet hotad, om han ej hade sin tidning och om han ej
egde tillfälle att när §om helst offentligen tillkännagifva, att han vore
missnöjd. — Idén om hvad som bör förstås med trygghet vexlar så-
ledes i olika länder och på olika bildningsgrader.

För öfrigt, är det väl sannt, att menniskan ej-förändras, ått hen-
nes behof, hennes passioner alltid äro desamma? Om man härmed vill
säga, att öfvefallt bland menniskorna finnes ärelystnad, kärlek, girig-
het, o. s. v. så har man i sjelfva verket sagt en mycket hvardaglig
sanning. Menår man derimot, att föremålen för våra passioner hafva
varit desamme under alla tider, misstager man sig betydligt. Det
skulle tvärtom vara lätt att viså, att i samma mån idéerna förändras,
vexla äfven föremålen för de menskliga passionerna, och till och med
moralen undergår vissa förändringar. Allestädes bör menniskan söka
det goda och undfly det onda, men hvad har man att förstå med dessa
båda ord: det goda, det onda? Här stå vi framför ett problem, som
ej uteslutande är af sedlig, men äfven af intellektuel natur, såsom jag
genast skall bevisa. Huru kommer det väl till, att man i vårt år-
hundrade börjat afsky träldomcn, negerslafveriet? Att man så skall
göra, synes oss nu helt naturligt. Men hvarföre hafva då ej våra för-
fader tyckt detsamma under 18:de århundradet eller under det 17:de?
Hvarföre kände man under 16.de århundradet så föga någon dylik af-,
sky, att man då tvärtom inrättade dettå slafveri? Detta kan endast för-
klaras derigenom, att den stora idén om menskligheten, hvilken mot
slutet af, 18:de århundradet vaknade till ett mägtigt lif, under 17:de
århundradet ännu befann sig i ett slumrande tillstånd.

Vi finna då här huru en förändring i idéer medfört en vexling i
moralen. Om vi hu gå till besvarandet af frågan om dét inflytande
idéerna utöfva, så kunna vi vinna upplysning harom genom ett exem-
pel från 18:de århundradet. Hvad som skiljer xlet 18:de århundradet
från det 17:de, är helt visst ej någon intelligensens öfverlägsenhet hos
dém, som lefde under Lndvig XlV:s tidehvarf, framför dem, som lefde
under Ludvig den XV:s. Det är allmänt bekant, att vi under Ludvig
XIV haft en litterär blomstringsperiod af större glans än under Lud-
vig' XV; men hvad som åt det 18:de århundradet ger en alldeles
egendomlig karakter är tvenne stora idéer: den religiösa fördragsam-
hetens och mensklighetens idé, tvenne idéer, för hvilka Voltaire gjort
sig till apostel, och hvilka åt hans namn tillförsäkrat en välförtjent ära.

Huru har dep religiösa fördragsamhetens idé kunnat vinna insteg
i historien? Detta är en fråga, som kan förefalla besynnerlig. Då
man ej har studerat historien från denna synpunkt,-förefaller det som
om de idéer, hvilka för närvarande äro allmänt gällande, städse hade
varit af alla godkända. Så är imellertid ingalunda förhållandet. Idéerna
hafva sitt datum, och detta datum kan man med bestämdhet fastställa;
detta studium Är något af det mest instruktiva, hvarmed man kan
sysselsätta sig.

Om vi gå två århundraden tillbaka i tiden, till år 1685, så finna
vi Bossuet försvara ofördragsamheten i religiösa angelägenheter nära
nog såsom eh trosartikel, och hans resonnemang går ut derpå,: att det
är ett brott, att ej tro det som läres af kyrkan. Det stälie i hans
skrifter, der han förfäktar denna sin åsigt, är så egendomligt, så oför-
enligt med vårt nuvarande uppfattningssätt, att jag anhåller om Edér
OM IDÉERNAS INFLYTANDE PÅ ETT FOLKS ÖDEN.	379

tillåtelse att här uppläsa detsamma för att göra klart för Eder, hvilket
betydligt afstånd skiljer detta betraktelsesätt från vårt eget. Det
ifrågavarande yttrandet förekommer’ i Bossuets Politik hémtad ur den
heliga skrift, l:åe boken, och är af följande lydelse:

»Regenten är det allmänna lugnets beskyddare; detta lugn hvilar
'på religionen och bör tjena till stöd åt thronen, hvars grundval det
utgör. De som icke vilja tillåta, att regenten brukar stränga åtgärder
i hvad som rörer religionen, emedan religionen bör rara fri, äro fångne
i' en gudlös villfarelse. Vore deras mening sann, så borde man ju
bland alla undersåter och i hvaije stat tillstädja afgudadyrkan, ma-
homedanismen, judaismen, all slags falsk religion, till och med guds-
försmädelsen och ateismen, och de allrastörsta brott skulle sålunda få
blifva utan straff.

Läggen märke till, att Bossuet sjelf gör den mest träffande anmärkning,
som kan göras mot hans åsigt ! Man invänder mot honom, att religio-
nen bör vara fri, emedan den är en hjertais öfvertygelse; han antager
detta sätt att uppställa frågan, och I hafven hört, hvilket svar han
ger derpå.

Vid sidan af detta ställe ur Bossuet, hvilket är ett uttryck af den
på hans tid rådande opinionen, skall jag för Eder uppläsa ett yttrande
af en vida mindre känd författare, hvilkens minne, förglömdt af histo-
rien, endast qvarlefver inom hans egen sekt, en af de minsta inom
kristenheten. Jag talar om Barclay, qväkaren. den på sin,tid rykt-
bare, som . stod i vänskapsförhållande till William Penn. Barclay in-
lemnade år 1675 till Karl II en Apologi för den sanna kristna teolo-
gien, sådan hon förkunnas af den menighet, hvilken man på gäckeri
kallar »qväkare». Denna apologi har blifvjt öfversatt på alla språk;
jag uppmanar Eder, att åt densamma skänka en plats i Edert bibliotek,
oeh i synnerhet att sorgfälligt i minnet bevara detta datum: år 1675,
ty det året föddes den religiösa fördragsamhetens idé till verlden.

4 »Alldenstund Gud • åt sig förbehållit herraväldet och magten öfver
samvetet såsom varande den ende, som kan på rätta sättet uridervisa
och styra detsamma, så är det ej tillåtet för någon, hvilken än
hans myndighet må vara i denna verlden, att tvinga andras samveten. —
Detta är orsaken, hvarföre vi måste anse att alla mord, bannlysningar,
landsförvisningar, inenniskors inspärrande, i fängelse och alla dylika
förföljelser, för hvilka de utsättas, som hafva en från den öfriga kulten -
afvikande mening i religionsangelägenheter, härflyta från ett sinnelag
sådant som det, hvilket fanns hos Kain, brodermördaren, och äro stri-
dande mot sanningen. — På det att ingen må skada sin like, hvarken
till hans lif eller till hans ‘ egodelar, under åberopande af samvetet
såsom förevändning, ej heller begå något, som är oförenligt med sam-
hällets lugn och samfärdseln mellan menniskor, bör det i lag stadgade
straffet tillämpas på den skyldige utan anseende till personen.»

I kunnen nu sjelfve afgörå, hvilken som är en sannare kristen,
qväkaren Barclay eller erkebiskopen Bossuet.

Men hvad är då orsaken till ått en man med stora vyer, sådan
som Bossuet, har kunnat göra sig till apostel för förföljelsen? Detta
beror på en af honom omfattad falsk idé. Bossuet betraktar den lära,
som af kyrkan förkunnas såsom sanningen, och till hvars försvarare
konungen gjort sigf såsom en en gång för alla faststäld lag. Han be-
traktar ej • frågan ur den individuela uppfattningens synpunkt; hart
380	OM IDÉERNAS -INFLYTANDE PÂ ETT FOLKS ÖDEN.

ser ej, att religionen är en fråga mellan menniskans samvete och
Gud ; han ser i densamma endast en yttre lag, som befaller och hvjlken
man måste lyda. Att ej vara denna lag underdånig, det är att upp-
resa sig mot kyrkans och regentens myndighet, det är en kränkning
af 'Guds och mensidighetens majestät. Under det att Bossuet utgår
från auktoritetens grundsats, utgår Barclay från den individuela frihe-
tens; och hvari består då skilnaden mellan dessa båda kristne, hvilka
båda åberopa sig på evangeliet? Skilnaden utgöres af ett sannt åskåd-
ningssätt å ena sidan, och ett falskt å den andra.

Det är ej svårt att inse, hvarföre den religiösa fördragsamhetens
idé är af så stor vigt och utöfvar ett så högst betydligt inflytande på
mensklighetens utveckling, och Öden. Knappast kunnen I göra Eder
en föreställning om hvilka olyckor och hvilket oerhördt elände, som
afhjelptes den dag, denna idé gjorde sitt inträde på händelsernas skåde-
plats. Det 16:de århundradet är uppfyldt af krig och af soldater, som
döda hvarandra för att bereda triumf åt idéer, på hvilka ofta nog
hvarken det ena eller andra partiet verkligen tror; det 17:de_ århun-
dradet är uppfyldt af blodiga förföljelser, i hvilka ofördragsamheten
döljer sig under religiositetens förklädnad. Den dag fördragsamheten
började, gjorde friheten ett underverk, som helt visst öfverensstämmer
med evangelii anda, ty öfverallt följer kärleken friheten i spåren.

En annan idé, som äfven leder sitt ursprung från det 18:de år-
hundradet, och som åt detsamma gifver denna prägel af storhet, som
det ej skall förlora i trots af alla dess fel, jag skulle t. o. m. kunna
säga: i trots af alla dess laster, är idén om mensklighetén.

Menskligheten i betydelsen af kärlek till menniskorna, är ett nytt
ord. Jag tror ej, att man kan finna något spår af detsamma, i denna
nya bemärkelse, före 18:de århundradet. Allt ditintills är mensklig-
heten endast ett annat namn för. menniskoslägtet; och Voltaire finner
sig nödsakad att särskildt betona den nya betydelse, han gifver åt det
gamla ordet. Denna nya idé är sålunda en det 18:de århundradets’
eröfring, och sin första tillämpning på bestående förhållandeh fick idén
i fråga om rätta beskaffenheten af straffet. Montesquieu i sina Lettres
Persanes är den förste, som uttalat den åsigten, att vissheten om att
drabbas af straffet vore af vida större vigt än straffets stränghet. En
brottsling ringaktar Jagen, den må nu vara än så sträng, så länge
'•han eger utsigt att kunna undgå straffet; han fruktar att kränka la-
gen, då han är viss om att träffas af straff, äfven om detta är af lin-
drigare art. z	,

/ Med ledning af denna ganska riktiga idé att straffets öfverdrifna
- stränghet tjente till intet, skref Beccaria ett arbete, som gjort hans
namn odödligt. Beccarias idéer upptögos åter af Voltaire, af alla ädel-
sinnade män under 18:de århundradet, och mensklighetens idé blef om-
sider en » ledande tanke i strafflagen. Förut voro denna lags stadganden
hållne i en anda af det grymmaste barbari; tortyren användes i en
mångfald af former ej blott mot dem, som befunnits skyldige, utan
äfven mot de för brott misstänkte, hvilka möjligtvis voro oskyldige;
lagbokens paragrafer tycktes ofta vara skrifne af bödelns hand. '

Vi finna då häraf, huru en reform föranleddes genom en ny idé.
Samma idé åvägabragte äfven en reform af fängelseväsendet. Fängel-
serna under 17:de och 18:de århundradena voro något fasaväckande.
Numera hafva vi visserligen börjat fatta, att inom detta område kräf-
OM IDÉERNAS INFLYTANDE PÂ ETT FOLKS ÖDEN.	381

vas stora förbättringar, men för närvarande synes dock denna fråga hafva mer än önskligt
vore råkat i glömska. Såsom fängelserna nu äro organiserade, öfverlemna vi åt fullständig
undergång ett antal menniskor, hvilkas olyckliga belägenhet just borde vara en bevekelse-
grund för oss att bistå dem i stället för att ytterligare öka deras förderf; hvarje år fälla
domstolarne en mängd .brottslingar, och genom den belägenhet, hvari de råka i fängelset,
döma vi dem nära nög till att begå nya brott, när de en gång åter försättas i frihet.
Detta är att följa engelsmännens politik, ,när de skickade sina brottslingar till Amerika.
»Godt!» sade Franklin, »skicken oss Edra förbrytare, men mottagen i utbyte våra skaller-
ormar». — Äfven vi hafva bland oàs en mängd sådane skallerormar, som vi uppvärma och .
sedan lössläppa i samhället; låtom oss då åtminstone försöka att först fråntaga dem gadden!

Dessa äro sålunda de två stora idéer under 18:de århundradet, som åt detsamma
gifva dess andliga prägel. Låtom oss nu söka utröna, hvilka de idéer äro, som i vårt
19:de århundrade beherrska den allmänna stämningen och angifva utvecklingens riktning
öfverhufvud! — Dessa nutidens ledande idéer, hvilka, enligt min uppfattning, skilja vårt
århundrade från det föregående, äro till antalet tre, nä^nligen: idén om framåtskridandet,
om arbetet samt om individens förhållande till staten, eller m. a. o. den för vår tid egen-
domliga uppfattningen af statens väsende och af uppgiften för dess verksamhet.

Tanken om ett framåtskridande är en ny idé; forntiden har ej varit förtrogen med
densamma, Den under forntiden rådande föreställningen är att verlden blir allt sämre
och sämre; samma föreställning tynger i lika grad p$ medeltiden; den begynte försvagas
först då, när under de första åren af 17:de århundradet, vetenskapernas pånyttfödelse tog
sin början. Huru stor vördnad man än hyste för den klassiska fornåldern, huru öfver-
tygad man än var, att Aristoteles utforskat alla 'vetandets hemligheter, så kunde man dock
ej undgå att, när Galilei uppträdde, eller när upptäckterna mångfaldigades i följd af an-
< vändandet af en ny metod, gifva vika för de handgripliga bevisen och medgifva, att åt-
minstone inom vetandets område gick verlden verkligen framåt. Den, som kände sig mest
träffad af denna sanning och som bäst förstod att genom dess upptäckande ett dödande
slag blifvit riktadt mot en gammal fördom, var Pascal.

Pascal har skrifvit några beundransvärda sidor angående framåtskridandet inom ve-
tenskapen. Han anmärker, att hos djuret, hvilket ej har annat än instinkt, finnes icke
något framåtskridande; biet är i dag detsamma som det var för sextusen år sedan; men,
säger han, förståndet utvecklar sig alltjemnt och uträttar allt större ting och alldenstund
det i denna mensklighetens fortlöpande tradition icke gifves något afbrott, så måste man
betrakta alla menniskor tillsammans såsom en enda menniska, en universalmenniska, som
utvecklar sig och åldras; och har man en gång, tillägger han; erkänt riktigheten af denna
uppfattning, så nödgas man ur densamma draga den slutsatsen, att de, som vi benämna
»de gamle», i sjelfva verket äro barn, och att det tvärtom äro vi sjelfve, som äro de gamle.
Och verkligen, om vi' betrakta alla menniskor tillsammans såsom en universalmenniska, så
är klart, 4 att vi äro äldre och hafva hunnit längre i utveckling än våra förfäder, och att
våra barn skola komma att blifva ännu äldre och mera utvecklade än vi sjelfve.

Den tanke Pascal framkastat, afsåg hos honom endast, framåtskridandet inom veten-
skapen. Turgot gjorde af den en tillämpning på de menskliga förhållandena betraktade
såsom ett helt och visade, att det finnes en lag, som leder verldsutvecklingen mot en
bättre framtid, hvadan det är oriktigt att säga, att menskligheten försämras eller att hon
ständigt vänder sig omkring i. samma kretsgång ungefär såsom en ekorre i sin bur; tvärt-
om råder i allt menskligt en oafbruten utveckling mot ett högre. Denna idé upptogs
ånyo i början af vårt århundrade af Madame de Staël, af Benjamin Constant m. fl. och
numera är dess sanning allmänt erkänd. Imellertid måste vi härvid skilja mellan två
olika skolor. Den ena af dessa ser i framåtskridandet något yttre och fatalistiskt, en me-
kanisk kraft, soin drifver menskligheten med eller mot dess vilja mot en okänd framtid;
ett annat och vida sannare åskådningssätt är det, som, på samma gång det medgifver
menniskoandens förmåga af en utveckling till allt större fullkomlighet, anser att denna
fullkomlighets ernående beror af oss sjelfve, och att det således är' för oss flapjligt att
genom, vårt eget förvållande stanna på en lägre utvecklingsgrad, samt att hvad som i detta
afseende gäller om individen äfven gäller om nationen. Det vetenskapliga framåtskridan-
det, det intellektuela och moraliska ligger helt och hållet i vår egen hand; derföre är det
äfven på oss ansvaret till sist återfaller.

i Detta nya uppfattningssätt har åstadkommit en förändring i politiken. Lefver man i
den tron, att menskligheten ständigt försämras, hvad är väl då naturligare än en fäderlig
styrelse, som hämmar civilisationens fortgång P Hvarje framåtskridande är då farligt, ty
i det onda ligger framför oss, det goda derimot bakom oss; stannom derföre på den punkt,
der vi befinnna oss, eller, om detta låter sig göra, åtefvändom mot det förflutna. Detta
är den rådande idén under medeltiden. Man vädjade då oupphörligt till traditionen och
382	OM IDÉERNAS INFLYTANDE PÂ ETT FOLKS ÖDEN.

till den förflutna tiden; det/ första folket begärde af sin furste, var att han måtte lysa
helgd öfver alla goda gamla sedvanor. I våra dagar hysa vi mera förtroende till sannin-
gens framsteg; vi hafva våra tankar ständigt riktade på att fullända oss sjelfve och att
förbättra våra samhällsinrättningar. Föreställningen att verldcn oupphörligt försämras har
till nödvändig följd, om ej våldsam förtviflan, åtminstone dyster misströstan, hvilken kan
leda till sedligt förfall och undergång. I motsats härtill är öfvertygelsen om att mensk-
ligheten är stadd i ett oafbrutet framåtskridande en sund och stärkande tanke, under förut-
sättning, att man alltid deijemte erinrar sig, att det tillkommer oss sjelfve att sörja för
vår fulländning och för att det goda vi göra må gagna ej endast oss, utan hela vårt land.

Ej mindre stor är den förändring, som i vårt århnndrade åvägabragts genom en an-
nan idé: den om arbetet, hvilken är af ett ännu nyare datum än framåtskridandets idé.
Jag talar nu ej om tanken, att arbetet är nödvändigt — denna tanke finnes uttalad redan
på första sidan i Genesis — utan om åsigten att arbetet är hederligt, ärorikt, att det är
den första af menniskans pligter. Denna idé är ny för vårt århundrade. Med arbete
förstår jag här naturligtvis ett aktivt, produktivt artfete; jag talar ej om det slags arbete,
som består uti att göra ingenting, och åt hvilket man understundom glfvit benämningen,
en syssla eller en anställning.

Om vi taga i betraktande den grekiska eller romerska forntiden, så finna vi der
slafveriet och den stora olycka, som åtföljer detsamma, hvilken består deri, att arbetet ej
blott minskas, men tillika stämplas såsom vanhederligt. Ofverallt der det finnes slafvar, är
den arbetande en varelse, som man föraktar. Aktning åtnjuter endast den, som gör
ingenting. Sysslolöshet an$es nödvändigt tillkomma den ädelborne. Men det är ej till-
räckligt att vara sysslolös; man måste lefva, och då man sjelf gör ingenting, kan man
lefva endast genom frukterna af förfädernas arbete, hvilka mau tagit i arf, eller också en-
dast genom att tillgodogöra sig afkastningen af deras arbete, som lefva samtidigt med oss,
det vill m. a. o. säga: man nödgas stjäla, bemägtiga sig, genom mer eller mindre lagliga
medel, den arbetande klassens egendom. Lagarne kunna på åtskilliga sätt gifva en annan
färg åt detta förhållande, men det sanna är dock, att de sysslolöse begå en stöld, ett
rofferi från de arbetande.

Föreställningen att arbetet pr vanhederligt fortplantades från forntiden till medeltiden
och höll sig uppe ända tills den franska revolutionen. Om en adelsman vågade idka han-
delsaffärer eller egna sig åt något yrke, förlorade han sitt adelskap. Också möta vi under
hela medeltiden ett fullständigt utbildadt plundringssystem. Vid Rhenflodens stränder resa
sig ännu i dag talrika ruiner af gamla fästningar och riddareborgar. Der bodde bandi-
terna, eller, såsom man äfven benämnde dem, de ädlo herrarne (namnet gör ingenting till
saken), hvilka tillbragte sin tid med att gifva akt på hvad som tilldrog sig på floden, och
hvilka, så snart de sågo ett handelsfartyg nalkas, nedskyndade från sina fästen för att
plundra köpmännen. Dessa röfvare kallades ädlingar och de köpmän, som af dem ut-
plundrades, vanbördingar.

Först under Ludvig XIV:s tidehvarf börjar arbetet vinna aktning eller åtminstone att
betraktas med undseende. Konungen förer stora krig; han behöfver penningar och måste
derföre fästa afseende vid indnstrien; men mot industrien ställa sig hämmande aristokratien,
administrationen och den militäriska audan. Denna sistnämnda har till följd att hvar och
en, som tillhör en adlig familj, ej kan befatta sig med något slags industri, i motsats till
förhållandet i England, der brodern till en lord gör sig en ära af att idka handel. Lika
hinderlig för industriens utveckling, var den öfverdrifvet i detalj gående administrationen.
I sin faderliga omtanka för undersåtarnes bästa sysselsätter sig konungen med att gifva
föreskrifter angående bredden af ett band, det antal trådar, det bör innehålla, huru söm-
maden bör verkställas o. s. v. Arbetet är misstänkt och arbetaren bevakas; frihet finnes
endast för den sysslolöse.

I våra dagar har i alla dessa förhållanden försiggått en stor förändring. Industrien
är numera fullständigt fri, hon gifver förmögenhet och börjar gifva anseende, och ju mera
vi utveckla oss i sann odling, desto allmännare blir insigten att den som arbetar är den
verklige ädlingen, men att derimot den sysslolöse, vore han än så rik, icke kan göra an-
språk på aktning. I Förenta Staterna betraktas den som icke arbetar såsom en/fiende
till det allmänna. Mödrarne hålla honom på afstånd från sina döttrar oeh de tänkande
medborgarne förakta honom. Den som ingenting gör, säger man, slutar med att göra
ondt. Och i detta resonnemang hafva amerikanarne helt visst ej orätt.

Den Uya uppfattningen af arbetets betydelse har åstadkommit en väsentlig förändring
i politiken. Från den dag ett folk på allvar börjar sysselsätta sig med handeln, industrien,
o. s. v. följer det af sig sjelft, att detta folk skall veta förskaffa sig den största politiska
frihet. .Historien vet ej af något folk, som bllfvit rikt genom arbete, ' genom industrien,
utan att detta folk derjemte egt politisk frihet. Orsaken härtill är lätt att inse. Den
OM IDÉERNAS INFLÏTANDE PÂ ETT FOLKS ÖDEN*	383

som inlåter sig i vidtomfattande handelsspekulationer hehöfver visshet om att han ej helt
plötsligt skall blifva ruinerad genom ett krig och deraf följande förändrad penningeställ-
ning, som han- ej kunnat förutse. Han hehöfver garantier för det allmänna lugnets be-
stånd, och på det att styrelsen ej må kunna kasta sig in i äfventyrliga företag, måste han
sjelf hafva del i styrelsen' vare sig personligen eller genom den af honom valde represen-
tanten. Det representativa styrelsesättet blir således nödvändigt hos de folk, som arbeta.
Sålunda har då arbetets rätta uppskattande och anordnande de vigtigaste följder; der han-
delsfriheten gynnas, kan man vara viss om att den politiska friheten ej länge låter vänta
på sig.	-

Jag kommer nu till den tredje af de idéer, hvilkas betydelse och verkningar jag här
velat, framställa. Denna idé är den yngsta af dem alla och -går, efter hvad jag tror, en
ganska vacker framtid till mötes. Jag vill ej påstå, att jag är dess fader, men måhända
skulle jag kunna anse mig vara åtminstone dess gudfader, och en gudfader har ju, som
bekant, alltid rättighet att kalla det barn mycket vackert, åt hvilket han gifvit namn.

Den ifrågavarande idén är -denna: hvad förstås med staten, eller m. a. o. har staten
gränser? Representerar den publika magten summan af alla de enskilda intressena i ett
land, eller är denna magt tvärtom endast en begränsad myndighet, hvars verksamhet ej
bör sträcka sig utöfver en särskild sfer?	1

Under Ludvig XIV:s styrelse hade en dylik fråga varit utan mening; staten, det var
kqnungen, och konungen var allt. Arbete, industri, krig, allt beror af honom. Först i
våra dagar har man börjat fatta, att ej allt är hjelpt dermed, att man eger en styrelse,
att det finnes verksamhetsområden, som böra vara fria från hvarje'inblandning från sty-
relsens sida. Så t. ex. hafva vi en eröfring, som daterar sig från revolutionen: den reli-
giösa friheten. Ingen medgifver numera, att styrelsen har rättighet att bestämma öfver
medborgarues religion, och styrelsen sjelf tänker ej på att för sig,taga i anspråk en dylik
myndighet. Men det finnes äfven en mängd andra punkter, i fråga om hvilka samma
förhållande borde rådä. Jag anser t. ex, ej, att den allmänna undervisningen uteslutande
tillkommer staten. Må/ staten hafva sina .egna anstalter för undervisnings meddelande;
men icke bör den kunna lägga hinder i vägen för den enskilde att utbreda bildning och
kunskaper i vidsträckta kretsar.

I allmänhet betraktar åtskilligt hederligt folk friheten såsom en lyx, såsom en fridag,
som man ger åt skolgossar. Då lugn råder i ett land kan styrelsen, anser man, släppa
efter något på tyglarne och bevilja en smula frihet åt undersåterna. De få ett visst mått
af frihet såsom belöning för ett. visadt godt uppförande, ungefär såsom när Harlequin ut-
delar leksaker till sina barn: se här trummor och trumpeter, roen Eder nu snällt, men
gören intet buller, ty då tager jag alltsammans tillbaka. Detta sätt att uppfatta myndig-
hetens och frihetens förhållande till hvarandra var det rådande under hela revolutionstiden,
under kejsaredömet, restaurationen och ända intill våra dagar. Det är ej så, jag uppfattar
saken. Jag är en ifrig anhängare af lagens myndighet, jag anser att. det är högst nödvän-
digt att ordningen vidmagthålles, den allmänna säkerheten betryggas, rättstillståndet vördas ;
jag är öfvertygad om, att der anarkien råder finnes ingen plats för friheten, men jag är
äfven fast öfvertygad om, att friheten ej medförer en försvagning af magten. Friheten är
något helt annat: den är den rättighet, som tillkommer hvarje individ, att utveckla sig,
att göra allt hvad han kan af sina fysiska, intellektuela och moraliska förmögenheter,

I hvad afseende kan väl denna individens utveckling försvaga regeringens magt?
Tvärtom utgör-den enskildes styrka äfven statens.

Staten kan sålunda vara ganska stark och medborgaren det oaktadt ganska fri ; hvar-
före? Emedan medborgarens fria verksamhet har en annan uppgift att lösa än staten med
sin verksamhet. Staten är ej mägtig, derföre att medborgaren är ofri, utan derföre att
staten eger tillräckliga hjelpmedel för att upprätthålla ordningen i det yttre och oberoendet
i det inre. Hvad nu beträffar dessa hjelpmedel — hvem skulle väl vilja njuggt pruta
med regeringen i fråga om hvad hon hehöfver för att verka för sitt ändamål? Må vår
regering vara Frankrikes svärd i hvad som angår landets yttre angelägenheter, må hon
rätt handhafva rättvisans vågskål i fråga om de inre: vi skola gifva henne allt hvad hon
hehöfver för detta ändamål. . Behöfver hon penningar, skola vi ej söka afknappa hennes
finansiela tillgångar, behöfver hon ambassadörer, skall hon få dem, behöfver hon en del
af den lagstiftande magten, skola vi äfven medgifva henne detta. Men när vi hafva gjort
alla de inrymmanden, - som det tillkommer oss att göra, skola vi å vår sida säga: nu är
turen hos oss! Äfven vi hafva rättigheter, och vi fordra att de respekteras! Låt oss tro,
hvad vi vilja, låt oss komma tillsammans för tillfredsställandet af våra intellektuela, re-
ligiösa och moraliska behof, låt oss i våra tidningar fritt afhandla de frågor, som särskildt
intressera oss och vårt land, med ett ord: låt oss göra allt det, som sker i Amerika och
i England,. der en ganska stark statsmagt består vid sidan af en vidsträckt, frihet. Det
384	ÖM IDÉERNAS INFLYTANDE PÂ ETT FOLKS ÖDEN.

tyckes som föreställde man sig, att de som vilja friheten, vilja undanrödja hvarje rege-
ring; nej, de vilja helt enkelt tillhålla regeringen att med sin verksamhet stanna inom
det henne med rätta tillkommande området. Efterforskar man hvad som varit förnämsta
orsaken till all den oreda och de förvecklingar, som åtföljt revolutionen, så finner man den
i den falska föreställningen, att friheten ej kan befästas med mindre att regeringens magt
' försvagas och att regeringsmagtens minskning nödvändigt leder till frihetens stärkande och
utvidgning. Denna åsigt, följdriktigt tillämpad, leder å ena sidan till anarki, å andra si-
dan till godtycke och despotism.

Då man studerar naturvetenskaperna, kan man ej undgå att känna sig lifiigt träffad
af den ordning, den fulländning, den noggranna beräkning,, som skönjes hos den minsta
blomma, hos det oansenligaste naturföremål; men då man studerar historien, vill det synas
som om mensklighetens utveckling ej lydde några lagar, såsom fallet är med naturens; i
menniskans verld tyckes den laglösa oordningen drifva sitt spel och våldet och listen der
alltför ofta vara de rådande magterna. Jag erkänner, att der är en sanning i detta er-
farenhetens sorgliga vittnesbörd. Ja, utan tvifvel hafva våldet och listen ofta nog vetat
begagna sig af folkens andliga tröghet; men är det väl derföre sannt, att det onda med
slumpens magt beherrskar verldshändelsernas utveckling? Nej; jag svarar med full.öfver-
tygelse: detta är ej sannt.

Vid studiet af historien finner man, att folkens välgång alltid är beroende af vissa
lagar, hvilka man kan uppdaga; det finnes moraliska lagar såväl som fysiska, och dessa
lagar göra dock intet intrång på friheten. Vi finira, att allestädes der menniskan miss-
brukar sin frihet, minskas hennes lycka, hvarimot den ökas vid frihetens rätta bruk.
Ingen stor nation finnes, som ej haft sina medborgares mod, energi, sparsamhet och rätt-
' skaffenshet att tacka för sin storhét. Betraktad ur denna synpunkt, får historien ett helt
annat utseende. 'Man fattar det stora och sköna, som ligger Len rätt uppfylld pligt, man
eger en tro, stnn kommer handling åstad, och af hvilken man uppehålles under lifvets
strider, och då ålderdomen nalkas, öfverlemnar man sig tillitsfullt i den Faders händer,
som ej fört oss genom stonnarne mot ett städse växande ljus för att ånyo hölja oss i
mörker och kullstöta vår farkost vid inloppet i hamnen.
Geologiska synpunkter ifråga om jordklotets
uppkomst och ombildning.

Om menniskan endast genom tänkande, oberoende af erfarenheten,
kunde förklar«, företeelserna i verldsalltet, då borde redan de gamle
egyptiske ' och grekiske vise hafva hunnit ett godt stycke på väg till
begripande af naturens hemligheter. Knappast finnes någon vetandets
gren, der de icke försökt sig och der de icke till och med uppnått
lysande resultater. Egyptierna kunde förutsäga sol- och månförmör-
kelser, och om man Öven måste medge, att de i viss mån stödde sig
på erfarenheten, så utgjorde likväl reflexionen helt säkert deras för-
nämsta vägledare. Flere af de äldre filosoferna hade lemnat bevis för
jordens klotrunda form; af dessa synes oss det, som gafs af Aristoteles,
isynnerhet utmärkt genom snillrikhet. Det är bekant, sade den store
tänkaren, att vattnet, hvilket utrymme eller rum det intager, alltid
söker den lägst belägna platsen; derföre måste alla punkter på hafs-
ytan ligga lika djupt och således vara lika långt aflägsna från en
viss medelpunkt. Men då denna egenskap endast tillkommer klotet,
så måste oceanen och således äfven hela j Orden hafva denna gestalt.
Likväl kände man sig icke öfverbevisad om jordens klotform, förrän
Fernando de Magelhaens och hans tappre följeslagare lyckats kring-
segla jorden; Magelhaens tillsatte visserligen sjelf lifvet, då han den
21 April 1521 skulle bispringa konungen på Zehu, en af Filippinerna,
mot en upprorshop; men skeppen fortsatte färden i vestlig riktning
och kommo med ett enda återstående fartyg, efter 1,124 dagar, åter
till hamnen San Lucar i Andalusien, från hvilken de hade utgått.
Exemplen kunna lätt mångfaldigas. Pythagoreerna lärde, att »ingen-
ting förintas i verlden, utan tingen endast vexla och ombyta form.
Att födas betyder helt enkelt, att ett ting blir någonting annat, än
det förut var; och att dö, att det upphör att vara detta ting. Likväl,,
ehuru ingenting i längden bibehåller samma form, är summan af det
hela ständigt densamma». Ingenting förintas! lärde de; och likväl
bevisade först Lavoisier i slutet af förra århundradet,', att de kroppar,
sonå bildas vid förbränning, väga just jemnt lika myc ketsom bränn-
materialet, tillsammans med den luft, som åtgått vid förbränningen.
Ännu i dag tror mången, när en eldbrasa eller ett ljus tar slut, att
veden eller talgen försvunnit. Men det är endast en formförändrings
386 GEOLOG.-A SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING.

som egt rum. De genom skorstenen bortgående gaserna, kolsyran och
vattnet, som bildas med ljusets förbränning, väga alldeles lika mycket
som veden eller ljuset. Pä samma sätt förvandlas de multnande krop-
parne; det mesta blir gas, resten till största delen fosforsyrad kalk,
hvaraf benen bestå; ingenting tages ifrån jordklotets massa, när krop-
pen multnar, och ingenting lägges till, när barnet födes och uppväxer. —
Att fastland hade blifvit sjö, och att sjö hade förvandlats till fastland,
var väl kändt för de gamle; hafssnäckor funnos långt ifrån stranden,
och ankaren träffades högt uppe på bergen; detta visste de. Och likväl
kämpades under 16:de, 17:de och 18:de århundradena en lång strid,
innan man erkände, att fossila lemningar tillhörde lefvånde varelser,
och innan man medgaf, att hithörande fenomener icke kunde förklaras
genom syndafloden. I sextonde århundradet böljade i Italien en liflig
strid, angående härkomsten och den verkliga naturen af de former af
hafssnäckor, som i riklig inängd funnos i halföns lager. Den berömde
målaren Leonardo da Vinci var-en af de första, som framställde
sunda åsigter i detta fall. Flodslammet, sade han, hade fyllt och be-
täckt snäckorna, medan de lågo på hafsbotten. »De säga oss, att
dessa snäckor bildats i bergen genom stjernornas inflytelser; men jag
frågar, i hvilka berg stjemorna nu bilda snäckor af skilda åldrar och
arter? Och huru kunna stjernorna förklara tillvaron af grus, som
träffas på olika höjd och som består af stenar, afrundade genom rö-
relsen af rinnande vatten; eller på hvilket sätt kan en sådan orsak
föranleda försteningar på samma ställen af mångahanda blad, tång
och hafskrabbor?» Ar 1517 företogos åtskilliga gräfoingar i Verona,
hvarvid en mängd besynnerliga petrifikater kommo i dagen. Åtskilliga
författare spekulerade äfven häröfver. De sundaste åsigterna uttalades
af Fracastoro, som ansåg,-att alla de fossila snäckskalen hade tillhört
lefvånde djur; han ådagalade orimligheten af teorien om en plastisk
kraft, som skulle hafva förmåga att förvandla stenar i organiska for-
mer, och med bindande skäl blottade han ohållbarheten af den åsigt,
som satte snäckornas läge i samband med den mosaiska synda-
floden. En dylik öfversvämning, menade han, var endast öfver-
gående; den bestod hufvudsakligen af flodvatten, och om den hade
transporterat snäckor till så stora afstånd, måste den hafva ut-
strött dem öfver ytan, icke begraft dem i bergens inre. Men Fracasto-
ros sunda mening kunde icke vinna anklang. Tre århundraden måste
åter förgå, innan så enkla och naturliga åsigter kunde bli herrskande.
Jorden var enligt den tidens.åsigt endast några få tusen år gammal;
man trodde, att sedan skapelsen var syndafloden den enda stora ka-
tastrof, som förändrat hennes yta. Å andra sidan trodde man nästan
lika allmänt, att planetsystemets slut icke heller kunde vara så aflägset,
om också drömmame om det tusenåriga riket numera förbleknat.
GEOLOG:A SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING. 387

Om i de gamle vises åsigter låg mycken sanning, så fanns der
äfven mycken villfarelse. Några stora grunddrag af naturens ordning
uppfattades, många missförstodos; och så snart frågan vände sig om
detaljer, var förvillelsen påtaglig. Menniskan kan göra sig naturlagarne
tillgodo; hon kan icke förändra dem; först genom trägen utforskning
af naturens företeelser kan hon’upptäcka den lag, som beherrskar dem,
‘ och först då hon känner lagen, kan hon förstå företeelsen; dessförinnan
förefaller densamma såsom något underbart.

De gamle arbetade icke på detta sätt; de gjorde inga försök
att aflocka naturen sjelf svaret på frågorna om hennes rörliga lif; de
lade ingen fast grundsten, derföre kunde de icke uppföra någon varak-
tig byggnad. De snillets ingifvelser, som vi beundra, voro blixtar, som
för ett ögonblick upplyste natten. ■

Men vidskepelsen stannade qvar! Tron på andar och underverk '
har fortleft från de tider, då Abraham bespisade englar i Mamres lund
och ända in i våra dagar. Deras tillvaro är ju ännu en trosartikel
för de om naturlagarne okunnige. Hvilken bland nutidens vidskepelser
. har till exempel spridt sig hastigare än tron på borddansen? Upplysta män
och qvinnor äro härvidlag troende.. Och likväl är det endast ett enkelt räk-
neexempel, att tio kunna lyfta mera än en, likasom det är en alldaglig
.företeelse, att vi icke känna de tyngder, som, i sig sjelfva ej alltför ,
stora, trycka på många punkter af vår, kropp, såsom kläderna, vi
bära, eller lufttrycket. Ingendera besvärar oss, emedan trycket upp-
bäres af många punkter. På samma sätt är vår känsel icke nog fin,
för att bedömma det svagare tryck, vi utöfva, med våra fingrar. Vi
hafva här för oss ett enkelt mekaniskt problem öch behöfva icke
vänta på upptäckten af en ny naturlag, för att förstå det. Lika gerna
kunde det kallas ett under, att en sten, som släppes från masttoppen
af ett fartyg under segel, faller ned vid mastens fot i stället för att falla
ett stycke bakom densamma. Stenen deltar i fartygets rörelse äfven un-
der fallet. Den skulle eljest nedfalla 40 fot bakom masten, om den-
samma vore 50 fot hög. Är det icke lika underligt, att stenen kan
deltaga i fartygets ' rörelse, oaktadt den sväfvar fritt i luften, som att
ett bord kan gå ikring, när tio ' personer hvila med armarne derpå?
Många mekaniska problemer förete sig såsom underverk för den okun-
nige; det är då okunnigheten, som skapar underverket.

Vi behöfva här icke uppehålla oss vid allt det onda, som vidske-
pelsen framkallat De ädlaste menniskor hafva genom henne förvand-
lats nära nog till vilddjur; bilan och bålet äro hennes standarer; sina
offer räknar hon i millioner; de mest upprörande brott har hon gjort —
och gör fortfarande — till himmelska dygder. Såsom ett nära till hands
liggande exempel erinra vi om de talrika afrättningame under Karl XI:s
tid, nämligen på grund af dé förmenta Blåkullafärdema. Personer vitt-
388 GEOLOG:A SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING,
nade, att • de sett andra i Blåkulla, och pä grund deraf hlefvo dessa
afrättade. De olycklige utfördes till afrättsplatsen, hotades, om de icke
ville bekänna, med att få gå till döden utan nattvarden, bekände och
hlefvo halshuggna. Detta tilldrog sig här i landet för icke mer än
tvåhundra år tillbaka. Det var inqvisitorernas sätt: att mörda kroppen,
för att frälsa själen; en välvillig afsigt, men vid tanken på denna slags
välvilja resa sig håren på ens hufrud.

Hvilken ädel uppgift föreligger icke då naturvetehskapen! Hvilka
frukter växa icke på detta kunskapsträd! De judiska heliga skrifterna
hafva lemnat oss kunskapen om det renaste gudsbegrepp, af hvilket den
förkristna tiden var mägtigt; men huru många vilseledande föreställningar
hafva dock ej äfven genom dessa skrifter fortplantats genom sekler! Men-
niskans mål är att utvecklas till fullkomlighet; hvarje hennes steg bör
syfta till att utvidga området för det goda, det sköna, det rätta; från be-
gynnelsen är menniskan den ofullkomligaste bland varelser; hennes
kropp är naken och utan försvar; hon saknar lejonets kraft, ömens
vingar och skarpa blick, hästens och harens snabbhet; hennes instinkt
är ringa och underlägsen djurens; hennes öfriga själsanlag voro från
början de mest underhaltiga; vilden är grym, tjufaktig, bedräglig,
lefver blott för sig sjelf; hans lynne är dystert, såsom Kellgren säger:
»han skrattar sällan». Sådan var urtypen för den nuvarande mensk-
ligheten. De nyaste upptäckter af menniskospår, hvilka föra menni- r
skans uppträdande i Europa tillbaka kanske 100,000 år, lära oss, att
en ständig utveckling till ett bättre egt rum. Först utgjorde grofva,
otympliga stenredskap de enda verktygen; sedermera lärde man sig
slipa dem; efter lång mellantid upptäckte man bruket af metallen;
man hamrade den först kall, derefter lärde man att gjuta den; koppar
och brons voro dë första käiida metallerna, jemte guldet. Först sed-
nare påfanns jernet, och .först dermed vaknade civilisationen till ett
mera verksamt lif. Föreställningen om en ursprunglig fullkomlighet
vinner ingenstädes bekräftelse. Var Kain en jordbrukare, så var han
icke Adams sön, det vill säga, han var icke af de ursprungliga men-
niskoma, ty konsten att odla jorden och skörda säd är'jemförelsevis ’
ung. Många vilda folkslag hafva ännu ej uppnått den. De äldsta
menniskor lefde af rof såsom djuren. Menniskan behöfver således icke
se med sorg tillbaka på ett förloradt paradis, hon bör med glädje
och frimodighet sträfva att vinna detsamma. Menniskans ursprungliga
tillstånd har så nära som möjligt liknat djurets; det är endast möj-
ligheten af högre utveckling, som skiljt henne från djuret.

Föreställningen om en skapelse, som blifvit fullbordad i en viss
tid eller i vissa perioder,' tillhör ett föråldradt tidehvarf. Men derifrån
kommer tron på vissa tider och vissa rum och vissa djur såsom heliga
framför andra. Hos oss betraktas ormen som oren, emedan djefvulen
GEOLOG:A SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING. 389

i en orms gestalt tros hafva förledt Eva i paradiset, och sjunde dagen
i veckan betraktas som en helig dag, emedan Gud pä densamma skulle
hafva hvilat från sin jskapelses verk. På samma sätt hållas vissa
platser såsom heliga framför andra. Men alla tider och alla rum äro
lika heliga, och Gud hvilar aldrig. Fröet uppvärmes i jorden, den
späda brodden skjuter upp, , den utvecklar sig till stjelk och blomma;
se på dess konstfärdiga byggnad, känn dess doft, hvila med blicken
på dess rena blad; är icke denna byggnad lika helig som det af men-
niskohand uppförda templet? Eller masken med sin lätta beklädnad
af fina hår, skalbaggen med sina bjerta färger, påminna icke dé om
den Onämnbares herrlighet? o4ch det höga blånande himlahvalfvet med
de många ljusen, är icke det Hans tempel! Skapelsen var aldrig skö-
nare, än den vi dagligen se för våra blickar. Betrakta snöflingan,
äfven den är ett verk af den evige byggmästaren. Naturen ger oss
bilden af en evig verksamhet, ständigt nya lifsformer uppstiga, medan
andra försvinna; någon hvila se vi aldrig.

Stödd på geologiens upptäckter, har man velat finna bekräftelse
på de sex skapelsedagarne, man har velat göra dem till perioder, på
hvilka verldsalltet tillkommit; men man har der inlåtit sig på en farlig
väg. Geologien är en ung vetenskap, och den har delat barndomens
lott, lättrogenheten; på detta sätt häfva hypoteser uppstått, hvilka en
tid gällt som sanningar, men hvilka snart åter fått ge vika. Att
grunda såkallade eviga sanningar på dylika hypoteser, är farligt. »Ja^
vet icke, hvilken. den hypotes om verldsskapelsen är, på hvilken icke den
mosaiska skapelsehistorien skulle kunna tillämpas», säger en känd för-
fattare En annan författare, som tillhör de främste i ledet, yttrar
följande:

»I början ansåg man, att de förhållanden, hvilka geologen hade att
dechiflrera, kunde tillskrifvas ett ursprungligt tillstånd hos jordklotet
eller tillhörde en period, då verkningame berodde på orsaker, som
både till arten och till graden skiljdc sig från , dem, som nu beherrska
naturens hushållning. Dessa åsigter modifierades småningom, och
somliga öfvergåfvos helt oeh hållet, allteftersom iakttagelserna mång-
dubblades och kännemärkena på förutgångna förändringar bättre tol-
kades. Många företeelser, som länge hade betraktats såsom vittnes-
börd om mystiska och .utomordentliga verkningar, erkändes slutligen
vara det nödvändiga resultatet af de lagar, hvilka ännu styra verldsalltet;
och upptäckten af denna oväntade öfverensstämmelse har slutligen
föranledt några naturforskare att antaga, att under de tidehvarf, som
utgöra föremål för geologien, intet afbrott någonsin har egt rum med
hänsyn till verkningame af samma oföränderliga lagar för omvexlingen.
De erkänna, att totaliteten af de allmänt verkande orsakerna bör hafva
varit tillräcklig, att, till följd af olika kombinationer, åstadkomma den
390 GEOLOG:A SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING,
ändlösa olikheten i verkningar, om hvilken jordskorpan bär vittne; och
i öfverensstämmelse med dessa grundsatser förväntas återinträffandet
i sin tid af likartade förändringar.»

Denna ståndpunkt betecknas såsom långt ifrån ohållbar. I äldre
tider betraktades flera företeelser, en solförmörkelse, en jordbäfning,
en störtflod, en komets ankomst såsom järtecken; sedermera har in-
träffandet deraf funnits bero på lagbundna orsaker. Naturforskaren
blir slutligen öfvertygad om deras ofelbarhet och likformighet, och då
hans tro lédes af dessa grundsatser, bedömer han derefter tillförlitlig-
heten af berättelserna om äldre tilldragelser, och han förkastar forn-
tidens fabelaktiga sagor, när han finner dem stridande mot en merä
upplyst tids erfarenhet.

Så förhåller det sig méd skapelsedagarne. Skapelseperioderna, till
hvilka man velat finna motsvarighet i de geologiska formationerna,
erhålla genom desamma endast en hpgst knapphändig begrundning;
ty dessa såkallade formationer hafva aldrig varit universella, de hafva
icke ens träffat de olika delarne af jordklotet på en gång. Somliga
äro landtbildningar, en del sötvattens-, andra hafsbildningar; de la-
ger, som utfällt sig i hafvet, hafva saknats på land; hvad som ned-
svämmats i flodernas deltaland, har saknats i öppna hafvet. Och om
man icke vill fördela skapelsen efter verldsdelarne eller verldshafven,
måste man erkänna, att mosaiska skapelsehistorien icke har det minsta
att skaffa med silur- och devon-formationen, med triasr och jura-
bildningar och dylikt. Snarare kan man förundra sig öfver huru öf-
versättare och uttydare hafva kunnat besluta sig för att genom skruf-'
vade och ohållbara tolkningar vränga det. sinnebildliga religiösa språ-
ket till en slags öfverensstämmelse med vetenskapens exakta resultater.

En af de förnämsta villfarelser, till hvilka geologien gjort sig
skyldig, var antagandet, att de äldre formationerna hade en mera uni-
versel utsträckning, än de, som nu äro under bildning. Man förut-
satte, att vattnet i äldre tider verkat i en annan och större skala än
i nutiden och grundade denna åsigt på de vidsträckta ytor, öfver.
hvilka likartade bildningar voro utbredda. Inga nyare aflagringar,
sade man, kunde följas från den ena jordhalfvan till den andra, såsom
. fallet är med många af de äldre formationerna. Men dels var man
mindre väl bekant med dessa bildningars verkliga art, dels kände man
icke, öfver hvilka vidsträckta rymder flodslammet under tidernas lopp
utsprides. Man öfverskattade ' enformigheten och vidden af de äldre
aflagringame och antog utan bevis den största omvexling i de nyare.
Inflytelsen af de krafter, som förut verkat, förstorades genom afstånden;
hvad som hopats under sekler har en imponerande storlek, dygnets
aflagringar äro så obetydliga, att de icke falla i ögonen, knappast
kunna mätas, men likasom de sammanlagda dagame bilda seklet, så
GEOLOG:A SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING. 391

■ *

bildar det knappast synliga flodslammet omsider hela berg. Pä ett
afständ af 500 eng. mil från sitt utlopp medför Gangesfloden under
regntiden 577 kubikfot fasta äinnen i sekunden. Under 122 regndagar
gör detta en summa af 6,082,041,600 kubikfot. Under hela året iitför
floden , så mycket af fasta ämnen, att en yta af 2281 eng. qvadratmil,
eller ytan af en qvadrat, der hvarje sida är 2J svenska mil lång, skulle
höjas en fot. Man erhåller en föreställning om betydenheten af denna
slammassa, då man erfar, att en flotta af åttio ostindiefarare, hvar
och en lastad med en vigt af 1,400 tons slamm, behöfde segla utför
floden hvarje timma dag och natt i fyra månader, för att från hög-
landet nedföra till hafvet en dylik slammassa, som fortskaffas af
Ganges under de fyra regnmånadema. Det fina slamm, som sprides
i hafvet, utföres öfrer ofantliga ytvidder; ju finare slammet är, desto
större tid behöfver det att sjunka till botten, under tiden gripes det
af hafsströmmame och föres till de aflägsnaste trakter. På detta sätt
fortgår ännu i dag bildningen af vidsträckta aflagringar på hafsbotten.

Det organiska lifret i djupet bidrager icke mindre till ett berg-
lagers bildande. En af de mest utbredda af de äldre bildningarne
är skrifkritan. Den träffas äfven i östra och vestra Europa samt i norr
och söder från Skåne till Krim. Detta var således ett fenomen, till
hvilket de i nutiden verkande krafterna icke erbjödo någon motsva-
righet. Men lodningarne för den atlantiska telegrafkabeln hafra lärt
oss, att hvitt slamm, bestående af likartade organiska kroppar, fort-
farande bildar sig öfver vidsträckta ytor; och nyligen hafva vi erfarit,
huru sänklodet i de nordligaste hittills besökta farvatten uppdragit
dylikt slamm från hafsbotten. Kritbildningen fortsättes således ännu
i dag öfver lika vidsträckta ytor som fordom. Hvad man kallat en
krittid och ett krithaf, säger en författare, derom veta vi intet annat,
än att de alltid varit och ännu fortvara. Korallrefven och öarne ut-
breda sig likaledes öfver de vidsträcktaste ytor. Korallbildningar äro
isynnerhet utbredda öfver de tropiska delame af Stilla hafvet; de gå
ända till 32° N. och saknas endast utefter Amerikas vestkust, der en
kall polarström stryker fram. Ostindiska öarne, östkusten af Afrika,
vestindiska öarne och södra Florida öfverflöda af korallref. Få af de
äldre bildningarne hafva vi spårat i en sådan vidd nmdtom jord-
klotet.

En af orsakerna till nämnde förvillelse bestod deruti, att man
endast på grund af öfverensstämmelse i mineralogiskt hänseende antog
lagrens samtidighet. Emedan till exempel röd mergel och röd sand-
sten, innehållande koksalt och gips, i England fans mellan lias och
stenkolen, så skulle alla andra röda merglar och röda sandstenar, i
hvilka salt eller gips förekom, tillhöra samma period, äfven om de
fannos i de mest skilda delar af jordklotet i Norra Amerika, Peru,
392 ßEOLOGfA SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING.

Indien, Asiens eller Afrikas saltstepper. Förgäfves framhölls orimlig-
heten derutaf, att alla verldens floder på en gång skulle varit upp-
blandade med slammassor af röd färg. Slutligen har man funnit, att
till och med inom Europas inskränkta område finnas röda sandstenar
och merglar, bildade i haf af olika åldrar; och i öfverensstämmelse
dermed hafva äfven många af de namn, med hvilka man belagt bild-
ningar, som ansetts samtidiga, såsom krita, grönsand, oolit, röd mergel,
stenkol, övergått till endast konventionela benämningar för vissa inom
hvarandra ganska skiljaktiga grupper. Till kritformationen hör så-
lunda en grå qvarzig sandsten utan spår af kalkartadt ämne, en hård
och tät kalksten, en brun sandsten eller grå mergel. Grönsanden re-
presenteras ofta af kalksten, i hvilken det finnes några gröna kom.
Inom, bolitperioden utgöras minsta antalet af bergarter med oolitisk
struktur och så vidare. De omfattande benämningar, som geologen
använder, för att beteckna vissa formationer, tjena således minst att
ange en likformighet i art eller bildningssätt, en homogenitet i de
haf, i hvilka lagren fällts till botten.,

En ytterligare anledning till villfarelse med hänsyn till den sup-
ponerade ringare utsträckningen af nyare bildningar ligger defuti, att
dessa bildningar försiggå under hafvets yta, medan de äldre bildnin-
garne genom upprepade underjordiska rörelser numera äro upplyftade
till land. Vi se dem derföre inför oss i deras hela vidd, under det
att korallernas arbeten på hafsbotten endast till en del ligger blot-
tadt och oftast endast anges af sänklodet på flera tusen fots djup.
Sålunda måste, nutidens bildningar förefalla oss mindre utsträckta,
mindre mägtiga, icke till foljd af en lägre utveckling af naturkraf-
terna, utan emedan icke tillräcklig tid förflutit sedan deras bildning
öch de sålunda icke hunnit att upplyftas öfver hafvet.

Med hänsyn till de organiska lemningarna, hvilka gifva en så
vigtig karakter åt de skildrade bergarterna, hafva många författare af
högt anseende imellertid antagit, att de fossila arternas utbredning är
mycket vidsträcktare i formationer af äldre datum, än i nutidens;
hvilket skulle ange en likformighet i klimat och andra haturförhållan-
den, som icke nu eger rum. Ett dylikt omdöme är i visst fall grun-
dadt; likväl gäller det endast om en del af stenkolsformationens arter,
nämligen om de kryptogama formerna. Hvad åter de egentliga landt-
växtema beträffar, så hafva dessa varit lika skiljaktiga från och med
de äldsta siluriska till de yngsta tertiära, som de äro i nutiden. Och
snäckor, koraller och andra organiska lemningar gifva vid handen, att
jordklotet förut, likasom nu, varit deladt i skilda zoologiska provinser
på ett sätt, som öfverensstämmer med den nuvarande geografiska för-
delningen af djurarterna. Detta vigtiga faktum vederlägger på det
bestämdaste det förutgjorda påståendet om jordklotets uniformitet i
GEOLOG:À SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING. 393
äldsta tider. På vetenskapens nuvarande ståndpunkt kunna ’vi icke
medge, att det funnits en tid, då hela jordklotet varit betäckt af
vatten. Ett dylikt antagande ligger helt och hållet inom den obevi-
sade hypotesens område. '

Detta antagande står i sammanhang med den af Laplace och
Herschel uppställda bekanta hypotesen om planetsystemets ursprungliga
ångform. Som bekant, utgick man från möjligheten att genom en
ofantligt hög värme försätta solen oçh alla planeterna, ja, hela uni-
versum i ångform. Ur denna ånga skulle sedan, vid kretsrörelsens in-
trädande, massan förtäta sig och himlakropparne skilja sig, isär och
intaga sina skilda banor. Ur förtätningen uppkom det flytande till-
ståndet, jorden blef ett glödande smält klot, som småningom afsval-
nade och stelnade, hvarvid jordskorpan bildades. Genom fluktuationen
i den glödande massan uppkommo bergskedjorna och så vidare. Den
Laplace’ska hypotesen understöddes af antagandet, att urbergen, de
äldstå kända bergarterna på jordklotet, voro af eruptivt ursprung, en
åsigt, som sedermera väsentligen modifierats. Laplace’s teori är i sjelfva
verket blott en vacker hypotes; ur geologiska förhållanden kan den
icke med ovederläggliga skäl bestyrkas. Således blir det, som sagdt,
ett farligt försök att med stöd af dylika hypoteser söka ådagalägga
öfverensstämmelsen mellan mosaiska skapelsehistorien och de natur-*
vetenskapliga upptäckterna.

Syndafloden och Noach’s ark behofva vi knappast tala om. Visst
är det sannt, att de flesta folkslags traditioner omnämna en syndaflod,
men derutaf kan man med desto mindre skäl sluta till vattenflodens
albnänlighet, som ju alla menniskor skulle förgåtts, utom Noach och
hans familj. Om alla förgåtts, så har ju ingen funnits qvar, för att
till de olika folken fortplanta traditionen. Orsaken till densammas
allmänlighet är det faktum, att marina lemningar träffas nästan på
hvarje punkt af jordytan. Hvarje del af landet har således på sin
tid varit nedsänkt under hafsytan, men enligt hvad vi veta, har ned-
sänkningen träffat de olika länderna på olika tider. Dessa nedsänk-
ningar, och således äfven hafvets uppstigande, ha skett långsamt, oför-
märkt, såsom ännu sker i våra dagar. De starkaste störtfloder vid jord-
bäfningame på Perus’ kuster gå endast några hundra fot öfver land;
bergkedjorna lyfta sig långsamt och oförmärkt. Att okunnigheten i äldre
tider tillskrifvit dylika fenomener en hämnande gudomlighet, Är icke be-
synnerligare, än då man i våra dagar menar sig böra anse dålig väderlek
såsom, ett himmelens straff. Vi känna icke, huruvida Korans fromme
och lärde uttolkare noga angifvit bredden och djupet af den ugn,
hvarur syndafloden, enligt den ifrågavarande religionsurkundens intyg,
framstörtade öfver den skuldbelastade jorden; troligen hafva de icke
försummat detta, likasom våra bibeluttolkare hugnat oss med den
394 GEOLOGzA SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPÈOMST O. OMBILDNING,
trösterika underrättelsen, att en af skapelsedagame motsvarade den
siluriska formationen, en annan den, permiska och så vidare. Skada
blott, att dessa formationer eller perioder endast existera såsom nöd-
vändiga klassificeringar i vetenskapliga verk, medan naturen sjelf icke
känner, till dyljka perioder eller språng i utvecklingen. Det gafs vis-
serligen en tid, då man betraktade jordlagrens uppresta ställning, när
de från det horizontala läget intagit ett lutande, såsom resultat af en
plötslig jordrevolution, och likaså har det, gifvits en tid, då den herr-
skande åsigten på samma sätt förklarat uppkomsten af de lefvande
varelserna på jorden. Man antog ett tillstånd af hvila, afbrutet i följd
af naturkrafternas rasande våldsamhet, då allt lif utsläcktes, alla berg
och dalar förvandlades ; men paroxysmernas tid är förbi, de tillhöra
åtminstone icke geologien i våra dagar.

På samma sätt som man i början öfverskattade verkan af vattnets
inflytelse i forntiden, så gjorde man äfven med , eldens eller het-
tans. Sednare fann man likväl, att såkallade trappartade berg«
arter, sådana som i smält tillstånd utflutit ur jordens inre, till-
hörde alla formationer från de äldsta till de yngsta, liksom man har
anledning tro, att vulkanismens verkningar icke äro svagare nu än
förr. Det största utflöde af smält massa i nutiden egde rum på Is-
land under . förra århundradet, och detta motsvarar visserligen icke
hvad som ligger blottadt från den förhistoriska tiden. Men man
får' icke förbise, att till följd af jordytans ständiga afnötning
synes det som träder i dagen från äldre eruptioner vara omfat-
tande; ty på djupet försiggår tvifvelsutan den största bildningen af
bergarter genom hettans inverkan, likasom de sedimentära bergarterna
afsätta sig på jordklotets yta. Förut trodde man,, att de mägtiga
granitmassor, vi känna i jordskorpan, utgjorde produkten af en plöts-
lig stelning af smält material, och man jemförde de granitiska berg-
arterna med de nyare vulkaniska. Numera antar man allmänt, att
graniten och porfym bildats på djupet under långsam afsvalning och
kristallisation. De väldiga granitmassoma lemna således ingen j em-,
förelse med lavaströmmame, som utflöda öfver ytan och hastigt stelna.
Graniten erhöll sitt namn af urberg, emedan den ansågs tillhöra vår
jords äldsta stelningsskorpa; numera anser man en granitbildning un-
der våra, fötter på stort djup långtifrån osannolik. Sålunda vexla be-
greppen af det äldsta och det yngsta, och de ofantliga krafter, hvilka
man anser ha varit nödvändiga för upplyftandet af Alpernas och Pyreneer- •
nas bergmassör, voro måhända icke af annan art, än de som nu hålla på
att lyfta Skandinaviens jord öfver dess förra nivå. Man känner icke
dessa krafter, men gissar på värmet eller , kristallisationskraften, hvilka
båda kosmiska krafter äro oemotståndliga. Om bergmassan småningom
uppvärmes mot djupet, till exempel i följd af ett blidare klimat, så
GEOLOG:A SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING. 395
måste den höja sig, eftersom kroppar utvidgas genom uppvärmning,
och om kristallisation i stor skala eger rum på ett visst djup, till
exempel under granitbildning, så kan detta åstadkomma samma re-
sultat. Den plötsliga upphöjningen af fjellkedjorna, som af somliga
författare påyrkats, är till sin natur -fullkomligt omöjlig. Profetens
förklaring i Koran, att jorden skapades på två dagar, och att bergen
sedan sattes dit, torde i sjelfva verket vara lika begriplig. Fransmannen
Eli de Beaumont, för öfrigt en framstående geolog, har med ifver be-
arbetat den förra åsigten, men, som det visat sig, utan annat resultat,
än att den förnuftigare läran om bergens långsamma uppstigande
blifvit ytterligare bekräftad.

Svårigheten att för tanken sammanfatta verkningarnè af de dag-
liga ombildningar, hvilka jordklotet är underkastadt, förökas i väsentlig
grad deraf, att vi äro innebyggare af landet i stället för af vattnet.
Öfver hafsytan afnötes jordskorpan, uppbyggandet sker under vatten.
Frost och regn söndersmula bergen, och floderna Jföra dem ut i hafvet;
der uppbyggas nya lager af sand och leror, och der bygga de små
flitiga korallerna och andra hafsdjur sina hus, som blifva till stora
berg. Vi befinna oss i samma belägenhet, säger en författare, som
då vi se, hùru blocken lössprängas ur stenbrottet och bortföras, och
vi i tanken skola föreställa oss, huru den tillämnade byggnaden skall
blifva beskaffad. För geologen vore amfibiens förmåga att lefva både
på vatten och land oskattbar, han kunde då iakttaga transporten of-
van land af det genom floderna bortförda slammet, samt huru det af-
lägsnades på hafsbottnen och huru växter och ■ djur inbäddades deruti.
Ännu mera än vattnet hindrar den fasta jordskorpan vår blick in i
naturens verkstad; ifråga om underjordiska - tilldragelser måste vår
kunskap till allra största delen stöda sig på slutledningar af likheter
ofvan jord.

Den vanliga föreställningen har äfven svårt att fatta det ofantliga
mått af tid, som erfordras för de geologiska förändringame. Våra
ögon befrias visserligen nu från den gamla inskriften på almanachan, att
detta år hålles före vara det 5,869:e sedan verldens skapelse; men ända
till sednaste tiden har man för menniskoslägtet knappast velat medge
en högre ålder, och de geologiska företeelserna hafra bedömts efter en der-
ined analog måttstock. Tvifvelsutan äf det ett af geologiens mest storar-
tade resultater, att hon kunnat afge vittnesbörd om hurusom en snart
sagdt omätlig tid erfordrats för jordklotets uppbyggande till dess nuva-
rande form.

Moderna författare hylla till och med åsigten om jordklotets evig-
het; såsom det nu tillgår, så har det alltid skett och så skall det
alltid ske; de förändringar, som nu inträffa, äro endast sidor af samma
eviga modifikationer. Om vi också icke obetingadt underskrifva detta,
så kunna vi å andra sidan icke förneka, att det tidsbegrepp, som
396 GEOLOG:A SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING,
geologien uppställer, närmar sig evigheten så nära som vi kunna tänka
oss dén, ty med år eller årtusenden låta de geologiska perioderna-
knappast mäta sig. Vi hafva, i detta fall icke kommit lâïigre än till
att ungefär kunna bedöma åldern af vissa bildningar, som tillhöra
menniskans eget tidehvarf, såsom af Missisippiflodens delta eller Nil-
dalens aflagringar, och vi måste redan då taga vår tillflykt till hundra-
tusental. Att uppgöra beräkningar för tidsutdrägten af äldre bild-
ningar tjenar till intet, åtminstone om man sträfvar att uttrycka den
i dr; tal erhållas då, hvilkas storlek fullkomligt öfvefstiga vår fattning.
De minsta dagliga förändringar stiga under sådana förhållanden till
jättar; representanterna äro Himalaya, Anderna med flera.

De olika åskådningssätt, som gjort sig gällande i geologien inom
den korta tid, under hvilken denna vetenskap funnit odlare, kunna på
intet vis alla anses representera vetenskapen sjelf. De första idkarne
förhöllo sig i viss mån som de gamle vise; af förra och mera lokala
iakttagelser uppbyggde de systemer; men tidens ande älskade icke nu
att hvila vid systemer, utan kriticerade den genom förnyade iaktta-
gelser. Dervid måste de gamla systemerna falla; spekulationerna ef-
terträddes af de mödosamma undersökningarne; geologien höjdes till
rangen af en exakt vetenskap; men dermed utplånades äfven många
af de tjusande målningar, som måhända gjort denna vetenskap fram-
för andra så behaglig för mängden. Den nyare geologiens sträfvande
är just att häfva dessa hypoteser om kosmiska tilldragelser, som huf-
vudsakligen tjenat att egga inbillningen, men lemnat föga öfver för
det bestämda vetandet. Dermed hafva vi icke velat säga att ju icke
under hela de$ tid af ungefär 100 år, som förflutit, sedan denna ve-
tenskap börjat antaga en bestämd form, ofantliga mässor af fakta
samlats genom talrika bemödanden i de mest skilda delar af verlden.
Men ju mera man uppskattar värdet af direkta iakttagelser, desto
mera har man äfven insett behofvet af deras fullföljande, och en för
vetenskapen gagnelig *försigtighet ifråga dm hypotesers uppställande
har inträdt. Följden häraf blir likväl, att en rätt uppfattning af geo-
logiens grundsanningar förutsätter i kanske ännu högre grad än ifråga
om andra grenar af naturvetenskapen en specialinsigt, som först med
någon möda kan förvärfvas; geologien har med ett ord blifvit mera
vetenskaplig och mindre populär. Resultaten af dess undersökningar
om jordlagrens uppkomst, genom hvilka jordytan antagit sin nuvarande
form, och om arten och beskaffenheten af de i jordlagren inbäddade
organiska lemningame, stödja sig på föregående undersökningar inom
mineralogiens, kemiens, djur- och växtrikets områden. Förhållandena
bli sålunda mera komplicerade; de retande bilderna förlora i sken, —
men de vinna i sanning. I slutet af 17:e århundradet publicerade
Bumet en bok med titel: Den heliga teorien om jorden; innehållande
GEOLOG:A SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING. 397
berättelsen om jordens ursprung och om de allmänna förändringar den
redan undergått eller skall undergå till verldens ända. Han omtalar,
der, huru jorden före syndafloden njöt af en beständig vår, visade,
huru jordskorpan remnade genom solstrålame och sprack, hvarigenom
diluvialvattnet störtade ut från afgrunden i det inre. Från de heliga
författame och från hedniska auktoriteter framhöll han profetiska
åsigter om klotets blifvande revolutioner, lemnade en fasaväckande
skildring af den brand, som skulle förtära jorden, och bevisade att en
ny himmel och en ny jord skulle uppstå ur ett andra kaos — hvar-
efter det heliga tusenåriga riket skulle följa. Enligt flera aktade skriftstäl-
lare från denna tid fanns i skriften en god grund för antagandet att
lustgården, som bestods åt våra första föräldrar, icke låg på j of den sj elf,
utan ofvan skyn i en trakt mellan jorden och månen. Detta högvig-
tiga ämne behandlar Bumet med passande värdighet. Han medger
villigt, att paradisets geografiska läge icke var i Mesopotamien, men
påstår likväl, att det var på jorden i södra halfklotet nära dagjem-
ningslinien. Efterklangen af dylika fina distinktioner bör numera
hafva tystnat, och en spridd kunskap om de verkliga tilldragelserna i
naturen befriar från hvaije tvifvel med hänsyn till utsagor af dylik art.

I likhet med flera af geologiens frågor har frågan om de orga-
niska varelsemas framträdande på jorden genom fortsatta upptäckter
erhållit ett olika svar. Numera antages allmänt åsigten om det orga-
niska lifvets gradvisa utveckling. Om ett totalt utsläckande af lifs-,
formerna och skapande af nya är icke längre fråga. I de äldsta af-
lagringarne träffas spåren af de lägst utvecklade växter och djuf, i
yngre lager blifva formerna talrikare, slutligen antar djur- och växt-
verlden nutidens prägel. De funna djurförmema bära iinellertid endast
negativt vittnesbörd. Att djurformer af vissa slägten och arter före-
komma i vissa bergslager utesluter icke tillvaron af andra arter och
slägten i andra delar af jorden. Röster hafva till och med höjt sig,
hvilka visserligen i likhet med den nyssnämnda åsigten framhålla den
genomgående artförändring, som eger mm, men deremot förneka den
gradvisa utvecklingen från ett lägre till ett högre. Af de nio hufvud-
fonnationer, säger man, i hvilka berg- och jordlagren indelas, äro de
sju äldsta hafsbildningar, den åttonde och nionde omfatta både landt-
och hafsbildningar. Att landtdjur blifva begrafna i hafvet och sålunda
bibehållna i fossilt tillstånd, är blott en slump, och en ännu större
tillfällighet, om vi återfinna dessa lemningar i de få stenbrott, som
förefinnas. Medgifvås måste, att ett dylikt betraktelsesätt är det na-
turligaste, emedan alla spekulationer angående det successiva fram-
trädandet ,af högre och högre arter då kan upphöra. Om nämligen
de nuvarande arterna endast utgöra formförändringar af ursprungligen
befintliga arter, så skjutes all uppkomst af nya arter åsido. Hvilken
398 GEOLOG:A SYNPDNKTEK IERÂGA OM, JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING,
framtid ' en dylik åsigt kan bära uti sig kan nu ej afgöras; för när-
varande har det LamarckrDarwinska åskådningssättet det största sken
för sig; att nämligen varelserna utvecklat sig ur en urform, att de nu
befintliga djuren och växterna äro alster af otaliga ombildningar, som
följt hvarandra under omätliga tider. , Denna lära besitter åtskilliga
fördelar framför den äldre pä Linné och Cuvier stödda åsigten om be-
stämda arter, som genom en klyfta äro skilj da från hvarandra; den
sammanstämmer med den i öfrigt vunna insigten, som från verldsbild-
ningen skjuter bort allt plumpt, våldsamt och menniskoartadt, och för-
klarar hvad. som förut tillskrefs plötsligt ingripande obekanta magter
såsom resultat af ännu befintliga krafters inverkan.

Det gifves endast dessa båda sätt för en naturlig uppfattning af
det skapade. Antingen måste vi föreställa oss verlden såsom någonting
gifvet, vi kunna tänka oss, att jorden från begynnelsen burit växter
och djur af mångahanda slag, liksom i våra dagar, att hennes utseende
alltid varit enahanda, ehuru i ständig vexling; eller vi måste tänka
oss en gradvis utveckling af allt lefvande ur ett ur-embryo. Orga-
nismerna äro produkter af naturens ordning; så snart det första lif
rörde sig på jorden var systemet fullständigt; ett öfvernaturligt ingri-
päiide, för att dana oxar och hundar, sedan verlden redan stått i
millioners millioner år, är en fullkomligt barnslig föreställning.

Bevisen för arternas föränderlighet äro mångahanda. Vi kunna
här endast anföra enstaka exempel. Enskilta arter hafva utdödt i
historisk tid, och så måste det hafva tillgått ständigt. Dronten, en
slags struts från Mauritius, är ett kändt exempel. Den var en stor
klumpig fogel af omkring femtio skålpunds vigt med lös dunartad
fjäderbeklädnad och ofullkomliga vingar liksom en kyckling. Talrika
exemplar ihjälslogos af matroserna på ett holländskt skepp 1598. Nå-
got sednare, år 1607, lefde besättningen på ett köpmansfartyg i 23
dagar af drontar och några sköldpaddor. 1684 omnämnes fogeln för
sista gången och i början af detta århundrade funnos icke ens lem-
ningar af benen, till och med minnet af den märkvärdiga fogeln hade
på ön försvunnit. Ett hufvud, två fotter och ett kranium är allt som
nu återstår, jemte teckningar af fogeln i några tyska resebeskrifningar.
Solitären är en annan utdöd fogel från samma ö. Jättefoglarne på
Nya Zeeland äro utan tvifvel utrotade af menniskohand, och kanni-
balismen har derigenom måhända uppmuntrats. En af dessa foglar
var Moa, som i storlek öfverträffade strutsen; den var 10 till 12 fot
hög. Äggen voro' så stora, att en hattkulle var en passande äggkopp.
Benen funnos jemte förkoladt trä, utvisande att fogeln ätits af infö-
dingame. Garfogéln lefde fordom vid Danmarks kuster, der den tje-
nade till föda åt kjökkenmöddingames uppbyggare. Den drog sig se-
dan tillbaka till nordligare haf och,har nu under flera år förgäfves
GEOLOG:A SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBLLDNING. 399
eftersökts. Det sista exemplaret fanns vid Island 1844. ^Bisonoxen
lefver numera i Europa endast i de lithauiska skogarne, der den sär-
skilt skyddas af regeringen. Den hade förut vidsträckt utbredning,
fans till och med i södra delen af vår halfö. Uroxen, som enligt Cæsar,
varit allmän i Galliens skogar och af hvilken mänga ben träffas fossila,
är alldelés utdöd. Stenbocken var förr allmän, men är nu så godt
som utrotad. På åtskilliga ställen finnas alldeles egendomliga arter
och slägten. N. J. Andersson berättar i fregatten Eugenies resa, att
på Galapagasöame i Söderhafvet funnos 26 landtfoglar, af hvilka 25
icke träffades annorstädes; egendomliga sköldpaddor och stora uttrar
funnos der; af 15 fiskar tillhörde allesammans nya arter; af 16 landt-
jnusslor äro 14 inskränkta till dessa öar; af 90 hafsmusslor äro 47
nästan obekanta på andra håll och nästan alla insekter tillhörde nya
arter. Ännu märkvärdigare äro Agassiz upptäckter i Amazonfloden.
Flere hundra fiskar tillhöra fullkomligt nya arter, som icke finnas i
andra delar af jorden. Orsaken ligger i naturförhållandena, i födan,
i vattnets temperatur, i dess halt af mineralämnen, i beskaffenheten
af den grund, hvarpå det flyter, liksom blommor förändras, när de
flyttas ur én jordmån i en annan.

En öfversigt af djurklassernas hittills iakttagna utbredning i de
geologiska formationerna från de äldsta till de yngsta ger begrepp om
utvecklingen, som egt rum, hvarvid äfven undantagen äro af betydelse.
Fyndet af ett enda exemplar af en enda fisk eller en ödla anger till-
varon af dessa djurklasser, äfven om de lager, der de funnits, i öfrigt
skulle innehållä uteslutande högre former. Ett enda dylikt fynd kan
till och med1 vända upp och ner på hela ordningen. De berglager,
der ödleartade lemningar isynnerhet träffats i stor mängd, tillhöra den
sekundära perioden. Isynnerhet äro de väldiga simmande ock flygande,
fjälliga och pansarbeklädda saurierna från Juraperioden bekanta;
många af dessa sistnämnda uppnådde en längd af 15 till 20 fot.
Ichtyösaurierna voro jättelika djur af 10 till 40 fots längd, som hade
paddlor liksom hvalen, långt hufvud och käkar, ända till 200 skarpa,
kägellika tänder, ofantliga ögon, tunna, tallricksformiga, konkava
ryggkotor. ‘ Öfver trettio arter äro bekanta. Plesiosaurus hade en
lång, ormlik hals, bestående af ända till fyrtio halskotor, ett smalt
hufvud, kort kropp, paddlor och konkava ryggkotor. Öfver tjugo
arter äro kända. Dinosaurierna uppnådde i somliga arter en längd
af 50 till 60 fot; de voro de högst utbildade af kräldjuren. Af Ptero-
dactylerna eller de flygande Ödlorna hafva talrika arter funnits, en
art var en fot i längd och tre fot mellan vingspetsame. De talrika
fynden af kräldjur i dessa bildningar hafva till och med foranledt be-
nämningen af kräldjursåldem för detta ofantliga tidehvarf. Man skulle
imellertid misstaga sig mycket, om man trodde, att kräldjur först nu
400 GEOLOG:! SYNPUNKTER IFRÅGA OM JOÉDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING.

uppkommit på jorden. Från den vida äldre stenkolsformationen hafva
kräldjur äfven erhållits, men hittills är detta de äldsta berglager, i
hvilka denna djurklass anträffats. Man har då skäl att påstå, att
kräldjuren framträdt först sednare i systemet, ty dén såkallade öfver-
gångsformationen eller de siluriska och devonska bildningame, som
omfatta lager af många tusen fots mägtighet och der fiskar och blöt-
djur i mängd blifvit begräfna, representera bildningar af vida högre
ålder. Fossila lemningar af fiskar hafva imellertid icke erhållits i
öfvergångsformationens äldsta lager, ut^n tvärtom i de yngsta; medan
molluskerna äro ytterst talrika i de äldre. Devonska formationen åter
utmärker sig genom stor talrikhet på fisklemningar. Dessa äro fakta
af icke ringa vigt för teorien om en gradvis utveckling. Hvilken bättre
öfverensstämmelse kunde man vänta, än att i de äldsta lagren finna
lemningar af de lägsta djurklasserna, af blötdjuren, derpå af de mera
utvecklade fiskarne, slutligen i ännu yngre lager af reptilierna! Bland
molluskerna, hvilka äro de till antalet långt öfvervägande af de fossila
djurformerna, träder likyäl denna utveckling från ett lägre till 'ett
högre i bakgrunden. Af de olika molluskklasserna, bryozoér, brachio-
• poder, lamchibrachioter, gasteropoder och cephalopoder, är ingendera
öfvervägande i de äldre lagren. Cephalopoderna eller bläckfiskarne,
hvilka äro de högst utbildade bland molluskerna, och som i organernas
utveckling, i nervsystemets koncentration till en hjerna, i sinnenas
skärpa, isynnerhet synens, i rörelseorganernas styrka till och med öf-
verträffa några af de lägsta bland ryggradsdjuren, uppväga de öfriga
klasserna äfven i de understa siluriska lagren, om vi undantaga de
äldsta, mera ofullkomligt kända,, från hvilka ingen bestämd slutsats
kan dragas. Icke heller kunna arterna inom de olika klasserna sägas
representera former af lägre utvecklingsgrad än de nu: lefvande mollu-
skerna. Visserligen öfverträffade brachiopoderna till antalet de mera
utbildade gasteropoderna, under det att i nutiden ett motsatt förhållande
eger rum, men å andra sidan öfverträffades gasteropoderna eller de
enskaliga snäckorna af cephalopoderna, de högst utbildade molluskerna.
Omvexlingen i typen är måhända större nu än i forntiden, men fram-
stegen i organisation äro så små, att derpå i det stora hela knappast
kan läggas någon vigt. Framsteget består bland cephalopoderna der-
uti, att i forntiden endast funnos tetrabranchiater, eller djur méd fyra
gälar,' medan dibranchiater, djur med två gälar, saknades. Att den .
gradvisa utvecklingen sålunda icke är gällande i den bland fossilierna
vigtigaste djurklassen, kunde måhända rubba vår tro på teoriens gil-
tighet, helst äfven bristen på fossila lemningar af fiskar och af reptilier
kan bero på tillfälligheten. Märkligt är,« att till och med på trakter,
der talrika fiskar lefva, äro deras lemningar ofta ytterst sällsynta;
kropparne ingå efter döden ånyo i materiens kretslopp. Djur, som
GEOLOG:A SYNPÇNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING. 4Q1
lefva i luften, träffas icke i de äldsta berglagren, hvilka äro af marin
natur och , endast innehålla marina lemningar. Men i stenkolsbäddarne,
som äfven innehålla landtväxter, komma insekter, fram. Foglar äro
ytterst sällsynta i de fossila lagren. Deraf kan man icke sluta till,
att fogellifvet varit mindre utveckladt förr i tiden än nu. Men genom
sina egendomliga fortskaffningsmedel äro föglame i stånd att lättare
undfly faror än andra djur; och af dem, som dö naturlig död, utan
att uppätas af rofdjuren, förmultna lemningarna. hastigt Huru ofta
' träffa vi i våra skogar eller på våra fält ben af foglar eller öfverhufvud
af andra djur? Ben af landtdjuren äro i mycket ringa grad egnade
att bibehållas fossila. Men fotspår af foglar hafva träffats i berglager
af , hög ålder, likväl icke äldre än sekundärperioden. Däggdjur, denna
djurrikets högsta afdelning, hafva äfven träffats i den sekundära perio-
den och i dess äldre afdelningar, men endast i sällsynta exemplar
Dessa måste således hafva ditkommit af slump; i nutidens haf, såsom
Indiska och Stilla hafvet, finnas ytvidder, stora som Europa och Ame-
rika, der man från botten uppdraggar tusentals snäckor och koraller,
. utan att finna ett enda ben af landtdjur. De nämnda fynden utgöra
derföre bevis på att en landtfauna funnits, men icke på dess karakter.
Det är först i tertiära formationernas söttvattensaflagringar, som dägg-
djur blifva allmänna. Hufvudresultatet blir således, att de benlösa
djuren framträda före bendjuren och att i denna sista afdelning, fiskar,
kräldjur, foglar och däggdjur framträda i kronologisk ordning i öf-
verensstämmelse med deras klassificering på grund af den fullkomli-
gaste utbildning, hvarvid vi likväl städse måste ihågkomma, att landt-
och söttvattensbildningar från äldre tider äro oss obekanta, utom un-
dantagsvis från stenkolsformationen. Upptäckten af dylika skulle må-
hända i icke så ringa grad förändra vår uppfattning. Den långsämma
artförändringen kommer imellertid alltid att stå fast. Naturlagame
beherrska det organiska lifvet på jorden likaväl som den oorganiska
kristallens lif. Uppkomst och slut äro båda beroende af den naturliga
utvecklingen. Hvad som än kommer att möta honom i det obekanta
bortom grafven, kan individen alltid med hugnad erinra sig, att lifvets
och dödens Herre icke låter honom slumpvis’ födas och dö, att döden
är den nödvändiga slutpunkten af hans jordelif, icke en hotande eller
straffande magt, som under vissa förutsättningar skulle hafva kunnat
eller bort undvikas. Den kroppsliga förintelsen genom naturens, egen
upplösande kraft är lifvets vilkor; den åldriga stammen faller omkull
och förmultnar, unga telningar förtorka, när de ej ega tillräcklig in-
neboende lifskraft eller sättas i giftig jordmån, stormen bräcker andra
i deras friska ålder, så har det ständigt gått och så skall det alltid gå
enligt naturens visa och oföränderliga ordning. Regelbundenheten i
den yttre verlden är oss en borgen, att vår .inre verld, om den också
26
402 GEOLOGzA SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING,
lider af dissonanser, likväl i det hela harmonierar med sitt mål. Det
beror af oss sjelfva att förr eller senare uppnå det.

I fråga om de förändringar, jordklotet undergått sedan äldsta
tiden, höra vexlingarne i klimat till de vigtigaste. Utgående frän för-
utsättningen af jordklotets långsamma afsvalning från ett glödande
tillstånd, har man’ velat betrakta klimatet i en viss tid oberoende af
det värme, solstrålarne tillföra; det, tropiska klimat^ som rådt öf-
ver hela jorden från pol till pol, skulle uteslutande hafva berott af
den inre jordmånens verkningar, icke af solvärmet. Länge antogs, att .
klimatet varit i béständigt aftagande ända till våra dagar, tilldess be-
visen på en istid före det nuvarande tidehvarfvet öfvertygade om orik-
tigheten af ett dylikt antagande. Sedermera Har man erhållit bevis
om »istiden» äfven i de aflägsnaste geologiska perioder, såsom i
kritan, och till och med i primära formationers lager, i permi-
ska och devoniska bildningar, tror, man sig märka spår af samma
verkningar. Dessa bestå i stenblock af egendomlig form, ofta förda
flera mil från moderklyftan, och af en sådan storlek, att de ej
kunna antagas hafva kommit med driftimmer, som också kan medföra
dylikt material. Om dessa upptäckter i sin mån icke litet bidraga att
rubba tron på ett likartadt klimat öfrer jordklotet, så har å andra
sidan den grundligare kännedomen om klimatets fördelning på jorden ,
i dess nuvarande form tjenat att bortnöta åtskilliga falska föreställ-
ningar. Beskaffenheten af klimatet på motsvarande breddgrader i
norra och södra jordhälfran, likasom på samma breddgrad i den östra
och den vestra, är i allmänhet så olikartad, att man på förhand icke’
kan ana det. Eqvatorialströmmarne och' polarströmmarne, hvilka '
blanda tropikernas, varma och polartrakternas kalla vatten, åstadkom^
ma olikheter, som träffa hela verldsdelar, men den med klimatet föl-
jande olikheten i växtlif synes stundom äfven bero på andra förhållan-
den. Vi skola anföra blott ett enda exempel. 44° nordl. bredd går
öfver Gibraltar och Greklands sydspets. Snölinien ligger så högt, att
endast de högsta topparna af Etna och Appeninema äro täckta med evig
snö. På samma breddgrad i Nya Zeeland nedgå glaciererna till 500 fot
från hafvet I närheten af dessa glacierer växa trädartade ormbunkar
och till och med palmer, medan palmerna i Europa först växa i de
sydligare delarne af Italien och Spanien. Furen är i Europa det
träd, som pryder dalväggame, der glacierer gå fram. Sådana olik-
heter kunna icke Ibero uteslutande af klimatet, utan måste äfven till-
skrifras andra naturförhållanden samt växtarterna sjelfva. Familjer
och slägten kunna hafva arter spridda öfver de mest skilda delar af
jordklotet. Af orten kan man derföre icke med bestämdhet sluta till t
klimatiska förhållanden. Så äfven inom djurriket. . Lemningame af
elefanter och noshörningar i Sibériens is skulle för alltid hafva utgjort
GEOLOG: A SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING. 403
en gâta, om ej kroppar bevarats, som genom sin starka hårbetäckning
visade, att djuren voro aipassade för nordliga klimat. Fynd af flod-
hästar jemte nämnda lemningar ha ända hittills förefallit besynnerliga.
Flodhästen, som nu vältrar sig i floderna under Afrikas, heta klimat,
har kunnat uthärda nordens is. Hvar vill man finna reglor förbe-
dömandet af de alldeles utdöda djurarternas klimat, när sådana af-
vikelser förekomma. Under reptilieåldem spriddes lemningar af dëssa
djur ända upp mot nordpolen, klimatet* i dessa trakter måste således
hafva varit,varmare än nu, ty kräldjuren trifvas icke i länder med långa
och kalla vintrar. Mén huru med visshet afgöra de skiljaktigheter,
som ligga imellan juraperiodens reptilier och våra dagars? Dinosauri-
erna hade flera egenskaper, som erinra om hvalarne, dessa de nord-
liga hafvens säregna djurarter. Försigtighet i bedömandet af forna
tiders klimat på grund af fossilierna är således af nöden. Resultaten
äf hittills gjorda undersökningar bestyrka imellertid den meningen, att
klimatet varit varmare i norra halfklotet från 30 parallelen och så
långt vi känna mot polen. Under pliocenåldern eller tiden före de
glaciala bildningarnas största utbredning var mellersta Europas fauna
och flora subtropisk. Under sekundärperioden var likaledes ett var-
mare klimat rådande, såsom isynnerhet angifves af de talrika kräldju-
ren och äfven af mollusker, snäckor och korallen Stenkolsperiodens
flora anger likaledes utbredningen af ett varmare klimat ända till
trakterna mot. polen. I de1 äldre afdelningama af primära formatio-
ner saknas vittnesbörd om växter, insekter och fiskar; men den allmänna
karakteren anses äfven derstädes ge bevis på en öfverensstämmande
utsago. Men på samma gång föreligga äfven bevis om en zonfördel-
ning i äldre tider; tillvaron af ett likartadt klimat öfver hela jord-
klotet har aldrig bevisats, och åtskilliga förutsättpingar om atmosferens
olika beskaffenhet, såsom ätt luften före stenkolsperioden skulle varit
mättad med kolsyra, som bortskaffats af den rika växtligheten, tillhöra
äfven hypotesernas område. Vi ega inga på fakta grundade skäl
att antaga, att luften i äldsta tider varit tjockare än nu, så att den
hindrat solljuset att nalkas ytan. De förändringar i klimat, som under
tidernas lopp inträdt, måste närmast härledas från geografiska för-
ändringar på jordytan,' från ombyte af vatten och land; i någon mån
torde de äfven bero af successiva olikheter i planetens rörelse i banan.
En förändring i jordbanans excentricitet och i dagjemningarnes preces-
sion åstadkomma klimatiska förändringar, hvilka likväl icke synas
kunna uppväga hvad som åstadkommes genom omvexlingén af haf
och land.

Af de korta betraktelser, vi framställt, finner läsaren, att om
också geologiens resultater i flera hänseenden modifierats, har vetenska-
pens utveckling likväl fortskridit mot ett bestämdt mål, nämligén att med
404 GEOLOGîA SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING,
uteslutande af det underbara ådagalägga lagbundenheten i naturens
utveckling. Jordklotets yta hade betraktats som oförändrad sedan
skapelsen, men geologien bevisade att d,en varit skådeplatsen för upp-
repade förändringar, och att dessa förändringar ännu långsamt fortgå.
Dalar och höjder, haf och sjöar hafva vexlat, och nya växter och djur
hafva uppfyllt dem. Ombildningame ange ofantliga tider, och i intet
ögonblick har stillestånd inträffat. Skapelsen fortgår ständigt och är
aldrig afslutad; den räknar eviga perioder. Menniskans framträdande
på jorden medförde ingen ny tingens ordning och förändrade ingenting
af det gamla, annatän för så vidt en dylik förändring öfverensstämde med
naturens orubbligt fast stående lagar. Vi ha intet skäl att antaga, att men-
niskans första framträdande åstadkom en större förändring i klotets fysi-
ska beskaffenhet, än som eger rum, när förut obebodda distrikter intagas
af nybyggare. Menniskan utöfvar inflytande på den geografiska fördelnih-
gen af djur och växter, hon förmår måhända att utdöda några arter, men
på de stora fysiska tilldragelserna utöfvar hon ingen inverkan. Äfven det
oräkneliga lifvet i sjöarnes och hafvens vatten röner mycket ringa infly-
telse af menniskan. 'Om, säger en författare, den ofruktbara marken om-
kring Sidney med ens blifvit fruktbar vid de första engelska nybyggar-
nes landstigning; om dessa sandiga trakter, i likhet med de lyckliga
öarne, hvarom skalderna gifva oss så glädjande beskrifningar, hade bör-
jat att sjelfmant alstra den erforderliga mängden af kom, så kunde vi i
sanning hafva väntat ännu mera märkbara förändringar i naturens hus-
hållning vid vårt slägtes första ankomst till jorden. Eller om, när en vul-
kanisk ö, såsom Ischia, för första gången uppodlades af de företag-
samma och flitiga grekiska kolonisterna, den undeijordiska elden hade
somnat och jordbäfningame blifvit mindre våldsamma och förstörande,
så kunde man haft någon grund för antagandet af de underjordiska
krafternas försvagande, när jorden först, kom under menniskans herra-
välde. Men efter en lång mellantid af hvila bryter vulkanen fram
med förnyad kraft, dödar hälften af bebyggame och tvingar återstoden
att boriflytta. Naturens lagar förbli tydligen oförändrade, och på
samma sätt måste vi antaga, att jordklotets allmänna tillstånd varit
detsamma omedelbart före och efter den period, då vårt slägte först
kallades till lif, endast med undantag af menniskans närvaro.

I moraliskt hänseende, icke i fysiskt, har förändringen skett genom
menniskans framträdande; vi kunna befalla naturen endast'genom ätt
lyda hennes lagar.

C. W. Paijkull.
-SVENSKA FOLKSKOLANS-ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. 405

Svenska folkskolans organisation och hittills
vunna resultater. .

Berättelser om folkskolorna i riket, afgifna af tillförordnade folkskole-
inspektörer. Stockholm 1867.

Vi skola börja med ,en framstaUning af de resultater folkskolornas
verksamhet lemnat, och meddela med afseende härpå några sifferupp-
gifter ur de ofvannämnda officiela berättelserna rörande så väl skol- -
gången som undervisningen,

A) Skolgången.

Stift.	Antal barn inom skolåldern.		Antal i skolan inskrifne. wi	Antal vid senaste .spektion närvarande.
Upsala				50,894.	24,542.	17,456.
Linköpings........	•				50,826.	. 34,299.	18,229.
’Skara				50,969.	28,528.	13,976.
Strengnäs.....			33,338.	20,568.	16,816
Westerås			50,734.	33,262.	12,735. .
Wexiö (2 inspektionsdistrikt)		24,646.	16,986.	7,272.
D:o (1 inspektionsdistrikt)		23,543.			 ■	3,785.
Lunds				100,022.	80,717.	40,695.
Göteborgs			69,418.	52,208.	21,520.
Kalmar			25,424.	5,544.	3,473.
Karlstads			66,331.	42,510.	19,770.
Hernösands 				34,365.	13,474,	6,301.
Wisby			7,334.	5,596.	4,208.
•	Summa	587,844. .	379,964. >)	186,276.
Vi anföra	dessa siffror	sådana de	kunnat utdragas ur de vid-	

lyftiga tabellerna, som åtfölja berättelsen; men tyvärr torde man icke
kunna dervid fästa allt det afseende, soin vore önskvärdt. Till en
början är det icke fullt klart, huruvida de uppgifha siffertalen få an-
ses gällande för något visst år eller såsom medeltal för åren 1864—
1866. Enligt tabellernas rubrik borde man förmoda det senare; men
enligt speciela uppgifter för en del distrikt har man skäl att äntaga
det förra. Hvad som menas med »skolålder», är icke lätt ätt'säga.
Någon legal skolålder finnes, såsom bekant, icke; ej heller torde det

') Söm för ett inspektionsdistrikt inom stiftet antalet inskrifne lärjungar ej finnes i
bestämdt siffertal uppgiftet, hafta vi efter meddeladt procentförhållande för år 1865 be-
räknat detsamma.
406 SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER.

vara rädligt att föreskrifva någon sådan. Under sådant förhållande är
klart att bestämmelserna i detta afseende måste ganska mycket va-
riera; men vi finna endast spridda uppgifter härom. I allmänhet torde
skolåldern börja med sjunde året. Detta synes likväl närmast gälla
för hvad man kallar den »egentliga folkskolan»; hvaremot uti den s. k.
»småskolan» helt visst lärjungar intagas vid en tidigare ålder. Upp-
gifterna med afseende härpå få imellertid troligen hänföras till den
»egentliga folkskolan». Någon terminus ad quem finnes ofta alldeles
icke bestämd; utan anses skolåldern räcka intill dess »nattvardsskolan
börjar». Det är under sådant förhållande verkligen svårt att fatta,
huru ens några bestämda sifferuppgifter kunnat lemnas; och att på
grund af dessa uppgifter draga några slutsatser i afseende på verk-
samheten — i extensivt hänseende — af vår folkundervisning, det våga
vi ej med något synnerligt anspråk på tillförlitlighet göra; framförallt
när vi äfven taga i betraktande den osäkerhet, som vidlåder de tvenne
följande kolumnernas siffror. Hvad antalet inskrifna beträffar, så
yttrades i de nästföregående berättelserna (1861—1863) af en inspektor,
aft »uppgifterna så väl på antalet inskrifne som dagligen i skolan när-
varande äro sväfvande, då på många ställen beräknats alla i skolåldern
varande barn och medeltalet af dagligen närvarande upptogs med
stor latitud». Huruvida dylika origtigheter vidlåda de anförda siffrorna
äfven i de senaste berättelserna; kunna vi ej bedöma; men i allmänhet
är det icke lätt att åstadkomma full noggrannhet i de statistiska
primäruppgifterna, med 'mindre en utomordentligt sträng och noggrann
kontroll utöfvas från den högsta myndighets sida, hos hvilken uppgif-
terna slutligen samlas. Sker ej detta, kan man yara viss att slarf och
liknöjdhet snart skola göra sig gällande och beröfva uppgifterna det
värde, man gema i dem ville finna. Det är oss obekant, i hvad mån
folkundervisningsbyrån inom departementet utöfvar en sådan kontrol-
lerande verksamhet i fråga om vår skolstatistik; men vi hafva ej
kunnat underlåta att här åtminstone fasta uppmärksamheten på nöd-
vändigheten deraf, såvida vi eljest vilja hafva någon skolstatistik af värde.

Andra omständigheter förtjena ock att uppmärksammas i fråga
om dessa uppgifter. I allmänhet hafva inspektörerna uti den ifråga-
varande kolumnen upptagit samtliga skolor och ej blott de af dem
besökta; men från denna regel finnas undantag. Likaledes synas de i
allmänhet , hafva upptagit så väl s. k. »egentliga folkskolor» som s. k.
»småskolor»; men man finner dock att många af dessa senare blifvit
uteslutna.' Detta är vid bedömandet af siffrornas betydelse af stor
vigt, enär en stor del af småskolornas lärjungar äro under skolåldern.
På en del ställen hafva i samma kolumn införts ej blott de offentliga,
Utan äfven de enskilda folkskolorna; men det förefaller högst sanno-
likt, att så ej skett på alla ställen.
SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. 407

Hvad antalet »vid senaste inspektion närvarande» beträffar, sä
torde man kunna antaga, att i allmänhet inspektörerna hafva — och
det ganska välbetänkt — på forhand låtit tillkännagifva sin ankomst, för
att försäkra sig om så många, barns och så många föräldrars närvaro
som möjligt: ett förfaringssätt, som naturligtvis icke skulle kunna
gillas, i fall inspektionen afsåge uteslutande eller blott hufvudsakligen
' kontroll; men som nu, då i följd af de förhållanden, hvilka i en föregående
artikel i denna tidskrift blifvit påpekade, inspektionens betydelse med af-
seende på kontrollen icke kan vara annat än temligen obetydande, otvif-
velaktigt är af flera skäl högst befogadt1). Imellertid finner man så
ofantliga differenser, att då t. ex. uti Göteborgs stads 39 småskolor
af uppgifne 1,200 inskrifne lärjungar äfvenledes l,200(?) varit närva-
rande vid inspektionstillfållet, så har uti Råda socken i Wermland af
uti 3 småskolor inskrifna 165, barn endast 9 (!) varit närvarande vid
ifrågavarande tillfälle, öfverhufvud torde man kunna antaga att det
ifrågavarande talet öfverstiger — och kanske ej obetydligt — det
sanna medeltalet.

För aty kunna göra sig ett något så när säkert omdöme om förr
, hàllandçt med skolgången'återstår under sådana omständigheter ingen
annan utväg än att rådfråga de hit hörande uppgifter, som förekomma
i sjelfva berättelserna, om än dessa uppgifter å ena sidan blifva vid-
lyftiga att meddela och å andra sidan ej kunna göra anspråk på någon
statistisk fullständighet. Frågan är imellertid af så stor vigt, att nå-
gon omständlighet dervidlag ej må anses såsom obehörig.

Upsala stift. Ehmström. »I Quists församlings folkskola voro af
40 skolbarn, 20 à 22 dagligen borta från skolan under Oktober månad
1866». »I Litslena hade af 45 läsdagar 2 skolbarn försummat 43 dagar,
en 42, en 41, tre 40» o. s. v. »I Boglösa hade af 29 skolbarn stundom
blott 1 à 2.varit i skolan närvarande» o. s. v.

Westin. — »Hvad barnens skolgång angår/ säges det att densamma
i 25 distrikt är ordentlig, i 56 icke ordentlig».

Dahlström. — Ur den särdeles detaljerade och upplysande berättelsen
meddela vi blott de uppgifna siffertalen för ett par församlingar i Gestrik-
lands kontrakt, såsom tillräckligt upplysande.

Antal inskrifne I medeltal närva-

K	lärjungar.	rande lärjungar. ~

1. Fasta skolan			158.	75.
Flyttande skolan		88. '	66.
D:o	d:O	45.	32.
D:o	d:O	47.	35.
D:O	d:0	93.	70.
1):O	d:O	97.	72.

’) Man finner likväl, att denna regel ej alltid iakttages, utan att inspektören fått an-
ledning klaga öfver det ringa antalet vid inspektionstillfällena närvarande barn i de fall
någon underrättelse om inspektörs ankomst ej på förhand gifvits.
408 SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER.

Antal inskrifne			1 medeltal närva-
	lärjungar.		rande lärjungar.
Flyttande	skolan	78.	56.
'	D:o	d:o	11. ,	8.
D:O	d:O	12.	9.
Småskolorna......		123.	82.
2. Fasta skolan			81.	50.
Flyttande	skolan	61.	36.
D:o	d:o	26.	16.
D:o	d.o	37.	18.
D:o	d:O	37.	19.
Skolgången i kontraktet	rubriceras af inspektor såsom »i allmänhet		
ojemn och oordentlig». Äfven	i öfriga kontrakter råder ungefär enahanda		
förhållande..			

Linköpings stift. Johansson. Det anmarkes att »skolgången ofta
dels icke börjar» i rätt tid, dels blifver mycket ojemn, dels afbrytes i
förtid.»	z

Lidberg. »Så vidt jag kunnat beräkna af de vid inspektionen in-
hemtade uppgifter, skulle ej mer än 57 procent af de skolpligtiga barnen
vara i folkskolans längder inskrifna, hvaremot skolrådens uppgifter för
år 1865 utvisa omkring 73. procent. Jag äger ingen utväg att med viss-
het afgöra, hvilkendera siffran som kommer närmast sanningen, emedan
så väl den ena som den andra är beroende af uppgifter, hvilka jag icke
kunnat kontrollera. Man finner nämligen icke på alla ställen en sådan
< förteckning öfver dé skolpligtige barnen som kongl. folkskolestadgan § 8
mom. 6 föreskrifver. På några ställen, der noggrann undersökning kunnat
anställas, hafva visserligen alla de skolpligtiga barnen befunnits erhålla
nöjaktig undervisning, antingen i elementarläroverk eller folkskola eller
enskild skola eller hemmet; men ställen hafva ock förekommit, der skol-
rådet icke . kunnat redogöra för | af de skolpligtige, huruvida de erhålla
vederbörlig undervisning eller icke. Bland de i folkskolan intagne räknas
äfven småskolans elever, af hvilka flere äro underåriga; härigenom höjes
procenten. Svåraste knuten i denna frågas lösning torde dock ligga i
ovissheten, huruvida ett skolbarn utgått e,ller icke från skolan. Man vet
väl, när barnet inträder i skolåldern, men der icke afgångsförhör och af-
gångsbetyg brukas, vet man ej så säkert, när det utträder derur. Mån-
genstädes räknas alla barn såsom skolpligtige till dess de inträda i natt-
vardsskolan; men då på många ställen åter en stor del barn icke besöka
skolan under sitt 13:de och 14:de år, inberäknas icke dessa bland de
skolpligtige1)». —---------»Att det finnes ett icke Tinga antal verkligen skol-
pligtige barn som icke erhålla den föreskrifna skolundervisningen, lider
dock intet tvifvel.»-------»En annan brist förekommer äfven i afseende
på skolgången, nemligen att de inskrifna harden äro esomoftast frånva-
rande på sina läsedagar och stundom under längre tider godtyckligt ute-
blifva». —

Augustinson. »Om man härmed» (skolgången) »förstår den flit och
ordentlighet, hvarmed skolan såväl af samtlige i skolålder varande barn
som särskilt af dem som sig »för termin» till skolgång anmält, besökes,

1) Man finner häraf att på sina ställen skolålder och tiAen for verklig skolgång for-
vexlas.
SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. 4Q9
sä är oordeatligheten häruti det lika sorgliga som vanliga ^prebärande,
hvarudder man tror sig finna skälig ursäkt för bristande kunskapsmått
inom skolan.»	'

Skara stift. Klefbeck. »Att i afseende på skolgången ännu mycken
ojemnhet råder, kan och bör icke förnekas».

Sundler. »I afseende på skolbarnens antal visar sig en gansk# be-
tydlig s^ilnad emellan de belopp, som finnas i de med denna berättelse
förenade tabellariska uppgifter, och de summor, som fås ur de pedagogiskt-
statistiska iippgifterna. Men det måste märkas, att i sistnämnda summa .
äro ock alla småskolornas lärjungar inberäknade, hvaremot blott hälften
af desse senare kunnat af mig upptagas, enär jag under sista inspektions-
perioden besökt blott hälften af de befintliga småskolorna; dels förekom-
mer den omständigheten att en högst betydlig del af mina anteekningar
blifvit gjorda under terminens början, hvaremot de statistiskt-pedagogiska
uppgifterna alltid afse förhållandet vid terminernas slut, då antalet af
lärjungar i de flesta skolor är Jångt större än vid deras början»------------
»Att skolgången blifvit ej obetydligt ordentligare än förut, visar sig af
följande sifferförhållanden. Under första inspektionen voro af 9,481 i sko-
lorna inskrifna barn 4,209 tillstädes vid inspektionstillfällena eller 44|
procent af de inskrifne, undér sista inspektionen åter af 10,617 inskrifna
barn 4,630 närvarande vid samma förrättningar eller 43 ? procent af de
inskrifna. Men under tiden har afdelningsläsning blifvit införd s i 94
folkskolor och åsskilliga småskolor, hvadan af de i dessa många skolor
inskrifna barnen dels endast hälften, dels blott en tredjedel skolat vara
tillstädes, hvadan, om skolgången icke blifvit jemnare än förut, man kun-
nat vänta en minskning af 14 à 15 procent, i stället för nu blott f
procent.»

Strengnäs stift. Schotte. »De skolbesökande barnens antal har
högst betydligt tilltagit. Enligt den år 1863 lemnade redogörelsen be-
fuùnos 5,493 barn inskrifna i skolorna, af hvilka 4,612 hade vid inspek-
tionstillfällena varit närvarande. Vid den under denna period genast för-
rättade inspektionen befunnos 9,940 i skolorna inskrifna, af hvilka 7,946 ,
voro vid inspektionerna närvarande. — För att kunna rätt göra jemförel-
sen, måste man afräkna j, med hvilken detta distrikt under den senaste
perioden varit förökadt. De inskrifnas antal inom det ursprungliga in-
spektionsdistriktet har således utgjort 8,698, hvaraf man finner, att de
tkolbesökandes antal under de tre senaste åren tilltagit med 58 procent,
en i sanning ganska glädjande tillväxt.» — — »Den på många håll,
ännu ytterst ojemna och vårdslösa skolgången---------------------jemte flera

andra orsaker lägga ännu mäktiga hinder i vägen för folkskolans höjande».

Bogren. »Enligt de uppgifter, som från skolråden influtit i början
af innevarande år, uppgår antalet af i skolåldern varande barn till 20,673. —
, Emedan i några församlingar för få år upptagas i åldersberäkningen1),
torde man efter vanliga sannolikhetsberäkningar kunna antaga, att antalet
barn inom skolåldern uppgår till ungefär 1,000 öfver den uppgifna sum-
man. Af dessa barn hafva 10,638 varit i skolan inskrifne och 8,870
varit närvarande i skolorna vid den af mig sist företagna inspektionen».

Wpsterås stift. Robson. »Antalet af barn inom skolåldern utgör

1) Jfr. hvad förut i detta afseende förekommit.
410 SVENSKA FOLKSKOLANS OEGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATES.

' 17,546. Vid. inspektionstillfallena har jag funnit i skolan inskrifne 6,683
samt närvarande 5,023.»

Åkerblom. »Skolgången har på långt när icke öfverallt varit till-
fredsställande, ty många barn hafva dels begynt långt efter terminens
början, dels slutat före terminens slut, dels ock under dess lopp afbrutit
sin läsning.» — — »Antalet af i skolåldern varande barn var år 1865
enligt skolrådens uppgifter i nämnda års pedagogiska tabeller 14,935 i
Dalarna och 4,428 i Westmanland, af hvilka enligt samma tabellariska
uppgifter 1'3,020 i Dalarne och 3,602 i Westmanland skola hafva begag-
nat skolundervisningen. Att dock detta sista tal (och sannolikt äfven det
nästföregående) är för. högt, bevisas genom den anmärkningen, att jag i
blott en enda af en församlings fyra skolor fann ibland dithörande barn
i sista skolåret flere, som på ett år icke besökt någon skola, än pastor
upptagit för hela församlingen».

Wexiö stift. Rundbäck. »Inom skolåldern d. v. s.'från det barnen
fyllt sju år intill dess de ’konfirmeras, funnos år 1865 enligt noggranna
undersökningar vid detta års inspektioner 23,543 barn»-----------------Enligt de
af domkapitlet för sistlidet år lemnade uppgifterna undervisades det året
- 58,3 procent af skolbarnens antal i folkskolor, nemligen 52 procent i
flyttande och 6,3 procent i fasta folkskolor, 34 procent i småskolor, 1
procent vid allmänt läroverk, 5 procent i hemmet eller enskild skola,
hvarjemte 1,7 procent uppgåfvos Sakna undervisning, hvaraf nära hälften
till följd af naturfel»------------------------------------------------»År 1864 utgjorde antalet af de vid inspek-
tionerna närvarande, till folkskolan hörande, barnen 4,706».------------------»År
1866 hafva 3,785 folkskolebarn varit närvarande vid inspektionerna».

Dahlstedt. »Hela antalet af de barn; som äro i skolåldern, utgör
7,278. Denna summa torde likväl vara för knapp, enär jag har anledning
förmoda att en del skolråd betraktat endast de barn såsom tillhörande
skolåldern, hvilka bivista den egentliga folkskolan, med förbigående af
barnen' i småskolan.»----------»Efter de anteckningar, jag vid inspektions-
tillfällena gjort, har den» (skolgången) »varit mycket god uti 6 skolor.
Deremot hafva de dagligen frånvarande barnens antal i medeltal uppgått1
till 10 procent i 7 skolor, till 10—20 i 5, till 20—30 i 6, till 30—40
i 6, till 44 i 1, till 50 och deröfver i 3 skolor. Om en saknas i detta
hänseende anteckning. Att dessa anteckningar ärö fullt exakta, vågar
jag ej påstå, men viss är jag att de närma sig det verkliga förhållandet.»

Nennes. »De i skolan inskrifne barnens antal är icke allestädes fullt
tillförlitligt».

Iiunds stift. Chiding.' »I)en. förmögnare allmogen låter sina barn
ordentligt besöka skolan till 10:e och ll:e året och sedan temligen regel-
messigi hvarje viriter ända till deras konfirmation, då arbetsklassens barn
efter 9:e året blott en ringa tid årligen komma till någon skola».---------------
»En duglig lärare med nit och kärlek för sitt kall visar sig alltjemnt som
det bästa medlet till jemnare skolgång».

Schönbeck. »Skolråd och lärare hafva ganska allmänt klagat deröfver
att skolgången är i hög grad ojemn och ofta afbrÿtes utan annan anled-
ning än barnets eget godtycke». ~ — »De dugliga och nitiska lärare,
som hafva rymliga undervisningslokaler och tillräcklig materiel, samt der-
jemte af skolrådet understödjes med den oriisorg, som de hafva rätt att
påräkna, hafva ännii aldrig klagat öfver några 'allmänna försummelser af
SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. 411

barnen, ej heller har jag på sådana ställen kunnat iakttaga att dessa varit
af betänklig beskaffenhet».

Götheborgs stift. Psilander. »Ar 1865 var barnens i skolålderns
antal 20,916. I afseende på undervisningen fördela sig nu dessa barn
sålunda : *

Undervisade i fast folkskola.............................................................................................. 5,669.
»........................................i.......................................flyttande folkskola...'................ 5,803.
»........................................i.......................................småskola............................... 4,396.
»........................................i.......................................allmänna, läroverket........................116.
. »......................................i.....................................enskilda skolor.............................. 610.
j........................................», i....................................hemmet..................................  3,806.
Saknat undervisning, till följd af naturfel 82.
»........................................» af annan anledning .'434.

Men då--------------hade helt visst många af de barn, som antecknats såsom
undervisade i hemmen bort föras bland dem som saknat undervisning.» —
»Beträffande skolgången så visar sig denna för nämnda år sålunda:

Antal z lärjungar som

bivistat fast skola	1—60 dagar 3,300.

»
»
»
»
»
Åberg.

»
»
»
»

»

»
»

.»
»
»

»
»
»
»
»

»

»
ambulat.

»

»

»
»
»
»
»

60—120
öfver 120
1—30

30—60
öfver 60

»

»

» ■

»

»

1,833.

544.

4,244.

4,136.

1,691.

»Skolbarnens

antal i hela

inspektionsområdet uppgår till
omkring 13,869, af hvilka 10,691 varit i skolorna inskrifna. Vid sist
hållna inspektioner hafva 4,290 barn varit närvarande.--------------Småskolornas
barn ärö ej i ofvanstående beräknade, då vid inspektionstillfällen vanligen .

endast ett mindre antal af dem blifvit tillkallade.

Leidesdorff. Enligt de af skolråden meddelade uppgifter utgjorde:

Antalet barn i skolåldern ,.		år 1865.  30,790.	ör 1866.  30,600.
Deraf undervisade i fast folkskola	  »	»	flyttande »			4,240.  12,999. .	4,390.  11,826.
»	»	småskola »		  »	».	'allmänt läroverk....  »	»	enskild	skola	  »	»	hemmet			7,395.  365.  1,142.  3,523.	8,120;  388.  1,094.  2,960.
'	Saknat undervisning, i följd af naturfel  »	»	af annan anledning	150.  976.	132.  1,690.

Hyad beträffar., de barns skolgång, som mer eller mindre begagnat
skolans undervisning, framgår af de vid inspektionstillfällena gjorda an-
teckningar, att af 10,005 å de besökta stationerna inskrifne barn endast
6,138 varit vid nämnde tillfällen närvarande, ehuru inspektionen varit i
de allra flesta fall förut tillkännagifven och barnantalet sålunda åtminstone
ej bort vara mindre än under vanliga förhållanden. Af de barn som be-
söka skolorna uteblifva sålunda enligt denna beräkning dagligen 39 pro-
cent. Ofverhufvud kan man antaga att i den ambulatoriska skolan ungefar
hälften af den knappa årliga undervisningstiden går för barnen fötlorad.
till följd af försumlighet i skolgången. Uti många skoldistrikt har vid
genomgåendet af skolans anteckningsböcker det normala förhållandet be-
412 SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH ÈITTILLS VÜNNA RESULTATER.

i

funnits vara, att flertalet af barnen bevistat skolan endast omkring | af
den bestämda tiden. Emellertid kunna pä grund af det ofullständiga skick,
hvari nämnde anteckningsböcker mångenstädes befunnit sig, några fullt
exakta, siffror rörande förhållandet i den ambulatoriska skolan ej uppgifvas.
Uti fasta skolan -åter, der noggranna anteckningar varit möjliga, har det
visat sig att 35 à 36 procent af barnen begagnat undervisningen endast
under } af läseåret, eller med andra ord besökt skolan 1 läsedag af 4;
att 32 à 33 procent derstädes infunnit sig ungefår halfva läsetiden samt
att 32 procent af barnen under större 'delen af läseåret begagnat skolans
undervisning.»	,

Kalmar stift. Inga åndra uppgifter än de som innehållas i ta-
bellerna.

Karlstads stift. Anderson. »Enligt skolrâdçns meddelade uppgifter
för år 1865 hafva af de barn, som under året undervisats i fasta folk-
skolor, 40 procent bevistat skolan 1—60 dagar, 41 procent 60—120 och
35 procent öfver 120 dagar; och af dem som under året undervisats i
flyttande folkskolor och småskolor, hafva omkring 40, pfocent bevistat sko-
lan, 1—30 dagar, 50 procent 30—60 dagar och 12 procent öfver 60 da-
gar; och hafva derjemte omkring 15 procent under året icke varit till
skolgång antecknade, af hvilka dock en del ansetts hafva haft undervis-
ning i hemmen. Uti 47 af stiftets skoldistrikt har uppgifvits att skolgången
varit antingen ordentlig eller någorlunda ordentlig och uti 88 har den
ansetts mindre ordentlig eller oordentlig, i somliga mycket oordentlig.»

Hernösands stift. Wagenius. »Hela antalet af de vid senaste in-
spektionstillfällena i de egentliga skolorna inskrifna barnen har utgjort
2,627 och de närvarande 2,066. — Hvad antalet barn i småskolorna an-
går, så har jag å tabellerna icke utsatt detta för någon skola, då jag
blott varit ' i tillfälle att besöka några få, och således icke kunnat fullt
noggrannt utsätta det för alla.»	,

Widen. Efter de uppgifter jag erhållit samt de iakttagelser och be-
räkningar jag klinnat göra vid senaste inspektionen, hafva i skolåldern
befunnits 13,521 barn, i skolan inskrifne 6,650, vid inspektionerna när-
varande 2,020. — Hemmets höstarbeten hafva, med eller utan skäl, an-
setts för giltiga hinder för skolans besökande under 4 à 6 veckor från
höstterminernas ^början, och likaså vårarbetena mot vårterminens slut.
Under den mellanliggande delen af läsåret åter har skolgången varit all-
männare, men tillbörligt jemn har den dock icke ens varit under denna tid.»

Englund. Skolbarnens antal »kan, i brist ~ på noggranna och full-
ständiga uppgifter, icke på siffran angifvas. Men så vidt slutas kan af
dem som förefinnas, är samtliga skolbarnens antal omkring 7,090, af
hvilka i rundt tal 1,810 undervisas i fasta skolor, 2,360 i flyttande, 3,640
i småskolor och 180 i enskilda undervisningsanstalter. — — Barnens skol-
gång är, i synnerhet i fattiga och vidsträckta socknar, der skolvägeu är
lång, förenad med sådana uppoffringar för föräldrarne, att man icke kan
rimligtvis vänta, att de förstnämndas antal skall vara så stort, att det
står i full proportion till folkmängden.-----------Hvad deremot ordentlig-
heten i barnens skolgång beträffar, i det de dels infinna sig långt efter
terminens början, dels den ena dagen besöka skolan och den andra äro
derifrån, så härrör väl detta till någon del från föräldrarnes fattigdom,
men likväl mera från vanan att i detta hänseende handla efter godtycke.»
SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. 413

. ■	'	•	-

Nordenstam.--------------»Redan här möter det, med undantag af städerna,
ledsamma förhållandet att barnens skolgång är ojemn, hvartill såsom orsaker
uppgifvas' nödvändiga göromål hemma höst och vår, svårigheten vissa tider
att kunna komma till skolan o. s. v. Denna ojemnhet i afseende på skol-
gången är och föranleder afvikelse från både reglemente och läsordning.
Så har någon gång händt, att höstterminen i sjelfv^ verket börjat senare,
än den enligt reglementet skolat börja, emedan barnen ej infunnit sig
förr än höstsysslor, vid hvilka de måst biträda, blifvit undangjorda, sjön,
öfver hvilken de hade att gå, tillfrusit o. s. v. samt att vid vårterminens
slut den i reglementet föreskrifna slutexamen ej blifvit hållen, emedan de
flesta barn dessföripnan upphört att besöka skolan».

Wisby stift. Gustafson. »Af 7,334 barn i skolåldern, hvilken här
ännu på de flesta ställen räknas enligt reglementet från 7 till 14 år,
hafva funnits inskrifne i skolorna 5,596, bland hvilka i ordinarie folkskolor
4,945 och i småskolor 651. I den enda här befintliga flyttande folkskolan
voro 66 barn inskrifna, alla de andra i fasta skolor. ■— •— Antalet af
barn, som vid inspektionen i hvarje skola varit närvarande, finnes upp-
gifvet å hosföljande tabeller. 'Dock torde dervid böra erinras, att några
säkra slutsatser icke deraf kunna göras i afseende på de dagliga skol-
besöken, emedan inspektionerna skett dels efter förut gjordt tillkännagif-
vande, dels oförberedt samt på olika årstider, bland hvilka September och
Oktober månader äro de, då skolorna i anseende till behofvet af barnens
hjelp vid hemarbete minst besökas».	*

Af dessa utdrag ur inspektöremes berättelser, jeinförda med hvad
förut blifvit anmärkt, finner man att vi i sjélfva verket sakna någon
skolstatistik i det afseende, hvarom här är fråga — åtminstone någon
statistik som är förtjent af förtroende. En omständighet, som i sin
mån synes bidraga till mindre reda och noggrannhet på detta fält, är
den olyckliga nomenklatur, som blifvit införd, i vårt folkskoleväsende
och som är så beskaffad, att mången gång, då det talas om folkskolan,
man icke vet hvad frågan egentligen gäller.	‘

Grefve Thorsten Rudenschöld införde, om vi ej misstaga oss, be-
nämningen småskolor. Han menade dermed de skolor (eljest af honom
kallade rotskolor), uti hvilka de mindre barnen, nybegynnarne, ékulle
undervisas uti det »för alla nödvändiga», under det sockenskolan skulle
utgöra en högre afdelning.för de äldre, mera försigkomne lärjungarne
eller, enligt Rudenschölds mening, egentligen »eliterna» bland dessa.
Utan att fästa sig .vid den ledande tanke, som légat till grund för denna
uppfattning af folkskoleundervisningen, och hvilken, om den tages i en
alltför inskränkt mening, lätt kan tydas — hvad äfven skett — såsom
ett verkligt nedsättande af denna undervisnings mål (hvilket vi för
vår del nogsamt veta icke var Rudenschölds afsigt, utan tvärtom), så
måste likväl kvar och en, som har någon erfarenhet af undervisning
414 SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. ,
erkänna det önskvärda deruti att de små nybörjarne, synnerligen abc-
dariema, skiljas ifrån de öfriga och erhålla särskild undervisning. En-
dast så blir det for läraren möjligt att åt de öfriga meddela de högre
kunskaper, söm man gerna. ville se meddelade i folkskolan. Detta har
äfven blifvit antage af statsmagtema, hvilka genom särskilt för ända-
målet afsedda anslag uppmuntrat inrättandet af dessa slags »små-
skolor», —nämligen såsom en lägre af delning af folkskolan. För den
högre afdelningen (sockenskolan) finnes ingen officiel benämning. Man
har på fri hand tagit sig före att kalla densamma för »egentlig folk-
skola» — ett oegentligt namn, då så val den lägre som den högre af-
delningen afser »folkets» bildning. Dertill kommer att alltför ofta
denna »egentliga folkskola» icke , är att betrakta såsom någon »högre
afdelning» — hvad hon i förhållande till småskolan skulle vara — utan
omfattar alla barn, både nybegynnare och de mera försigkomne. Hvar
och en inser, hvilken oändligt olika karakter som en skola får under
dessa olika förhållanden; men när man blott hör ordet »egentlig folk-
skola» nämnas, så vet man verkligen icke hvilkendera karakteren som
tillkommer denna läroanstalt; likasom, å andra sidan, närmanjiör
ordet »småskola», man icke vet huruvida denna läroanstalt är — hvad
den skulle va^a — en förberedande klass, som står i organiskt sam-
manhang med en befintlig» högre afdelning, eller om den — såsom
alltför vanligt lär vara fallet — utgör ett slags afslutadt helt för sig,
en lägre art af folkskola, som skiljer sig från de »egentliga» folksko-
lorna derigenom att undervisningen bestrides af oexaminerad lärare.
Såsom bekant, föreskrifver skollagen endast att uti hvarje församling
skall finnas minst en skola med examinerad lärare; men för öfrigt
äro skolor äfren med oexaminerade lärare tillåtna. Dessa senare slags
skolor, afsedda att, såsom en nödfallsutväg, der omständigheterna der-
till tvinga, ersätta de med examinerade lärare försedda och i allmän-
het bättre inrättade folkskolorna, äro nu naturligtvis af en helt annan
beskaffenhet och annat ändamål än de förut nämnda »småskolorna»;
men det vill synas såsom benämningen småskola skulle utan urskiljning
tillämpas på det ena slaget så väl som på det andra. En inspektor
nyttjar, för att hjelpa sig ur förlägenheten, äfven namnet rotskola,
för att beteckna sistnämnda slags skolor — en benämning, somhvarken
är legaliserad eller rätt lämplig. Stundom vill man,' enligt hvad förut
anmärkts, icke ens subsumera dessa slags läroanstalter under rubriken
»folkskola». Det vore verkligen högst Önskvärdt att genom tjenligare
och fullt bestämda benämningar söka förekomma all den villervalla,
som under närvarande förhållanden svårligen kan undvikas.

Allt. detta, oaktadt kan man utaf flere hrr inspektörers mycket upp-
lysande meddelanden få, om ej alltid ftdlt tillfredsställande sifferupp-
gifter, dock en temligen tydlig föreställning om huru det i sjelfva .
SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. 415
verket står till .med den vigtiga saken skolgången. Tyvärr är taflan
häröfver icke sådan man kunde önska. Uti hr Psilanders berättelse
(Göteborgs stift) finna vi t. ex., (se ofvanför) att af nära 21,000 barn,
i skolåldern endast varit ins kr if ne:

i fast folkskola..... 5,669.

i flyttande d:o ..... 5,803.

i småskola........... 4,396.

S:a 15,868.

Denna siffra är visserligen i och för sig icke alltför låg, i fail
skolåldern är tilltagen med någon latitùd; ty om denna t. ex. vore
7 år, så skulle följaktligen skolgången i medeltal kunna uttryckas så
som om Äuarje bam vöre inskrifvet i skolan ej fullt 5| år. Men när
man vidare tar i betraktande, att, enligt samme inspektörs äfven här
ofvan intagne sifferuppgifter, i medeltal för hvarje lärjunge i de fasta
skolorna kommer ungefar 64 dagars1) verklig skolgång, samt i de
flyttande ungefär 40 dagars, eller i medeltal för båda (med iakttagande
af proportionen'mellan lärjungeantalet i båda slagen af skolor) ungefar
49 dagars skolgång om året; så reduceras ofvannämde tid 5J år till
föga - mer än j år, d. v. s. att verksamheten af dessa folkskolors un-
dervisning i extensivt hänseende skulle vara sådan som om hvarje-}
barn ginge i skola blott j år! Fäster man sig endast vid de barn,
som verkligen äro inskrifne i folkskolorna, . och antages att dessa
samtlige stå insknfha fulla 7 år, så kommer ändock i medeltal icke
ett års verklig skolgång på hvartdera ! Och tänker man sig då hvad som
i undervisning kan medhinnas på ett år, när man har att börja med
abcd, så får man sannerligen^ en bedröflig föreställning om verksam-
heten, i stort taget, af vår folkundervisning.

Inspektor Leidesdorffs äfvenledes här ofvan anförda uppgifter från
samma stift gifva ett liknande resultat. Nu äro visserligen flera delar
af Göteborgs stift särdeles missgynnade i afseende på naturförhållanden,
som kunna bidraga att förhindra skolgången; men många andra delar
af riket befinna sig i samma predikament; och till och med i Skåne
visar sig, t. ex. af inspektorn Quidings uppgifter (ehuru inga siffertal
meddelats), att skolgången måste vara ytterst otillräcklig. Samma
klagan höres ock från alla inspektöreme utan undantag.

’) Härvid antages,- att då ett visst antal barn nppgifves hafva gått i skolan från 1—60
dagar^ så> hafva de i medeltal gått 30 dagar o. s. v.; äfvensom att de, hvilkà i de fasta
skolorna gått öfver 120 dagar, i medeltal gått 180 dagar, och de, hvilka i de flyttande
skolorna gått öfver 60 dagar, i medeltal gått 90 dagar: antaganden, som säkerligen icke
äro for låga. .

2) Således hade inskrifna och oinskrifna; äfvensom de, hvilka undervisas i hemmet,
eller gå i andra offentliga läroverk o. s. v. Men dessa sista rubriker äro jemforelsevis af
mindre betydenhet och ändra ej särdeles märkbart förhållandet.
416 SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HÏTTILLS VUNNA RESULTATER.

Hvad nu orsakerna till den ojemna (eller rentaf uteblifna) skol-
gången beträffar, så få de väl tyvärr mången gång sökas uti folkets
okunnighet och liknöjdhet, men i allmänhet, efter hvad det vill synas,
ännu oftare uti fattigdom, lång skolväg, klimatiska förhållanden 9 samt
behofv^t af barnens arbetskraft, synnerligen vissa tider af året. Den
som vet hvad bekymmer det gör en fattig torpares eller daglönares
hustru att, såsom det heter, »lägga matsäck», finner redan deruti en
orsak, som visst mången gång måste göra sig gällande; och denna
- omständighet, så väl som några af de öfriga här påpekade, gör det
till en angelägenhet af största vigt att flytta skolan så nära hemmet
som möjligt, hvarigenom, under en för öfrigt tjenlig anordning af
undervisningstiden, ifrågavarande hinder, kunna åtminstone i större
eller mindre mån förminskas, om ej alldeles upphäfvas. Hvad beträffar
barnens användande för arbete, så tro vi att detta hinder för en or-
dentlig skolgång icke får betraktas ur en ensidigt pedagogisk synpunkt
Det må väl vara, att härigenom skolgången göres mindre ordentlig;
men ehuru det naturligtvis icke kan bestridas, att undervisningen deraf
lider, så tro vi för ' vår del, att i detta fall skolan måste rätta sig efter
lifvets fordringar, men icke alltför diktatoriskt endast vilja göra sina
egna lagar — ' hvilka /eventuell kunna vara godtyckliga nog — gäl-
lande. När man alltför strängt endast söker hålla på s. k. klassläsning,
hvilken naturligtvis förutsätter en i högsta grad ordentlig skolgång såsom
conditio sine que non, så tro vi att man måhända mer än lofligt för-
biser lifvets nödvändiga kraf. Vi tro, att skolans pligt är att göra
sig så böjlig, att hon kan passas efter lifvets fordringar och behof; och
vi veta, att med god vilja och något förstånd i anordningarne detta
nog låter sig göra. Ått man bör göra allt för att stäfja hvad som
är ren försumlighet, säger sig sjelft; men dit hör nu icke barnens
deltagande, i synnerhet vissa årstider, uti arbetena. Vi vilja för öfrigt
för vår del lifligt protestera mot denna alltför ensidiga skolmästerliga
uppfattning af folkundervisningen, som icke ser något annat uti folkets
uppfostran än endast skolkunskaperna, och som, efter hvad det vill
synas, skulle anse det för särdeles eftersträfvansvärdt, att hvartenda
barn kunde hvarenda skoldag gå i skolan under hela skolåldern-—.
denna senare antagen t. ex. till 6 à 7 år. Man har ingen anledning
antaga, att ett sådant resultat någonsin skall åstadkommas; men
om det kunde åstadkommas, skulle vi sannerligen deruti icke se någon,
lycka. Det kanhända svåraste fel, som vidlåder uppfostringen inoupi
den förmögnare folkklassen, är det under en alltför lång skoltid full-
kömliga. frånvänjandet. från allt praktiskt arbete; och detta fel skulle
ännu ytterligare ökas, i fall det beginges i fråga om uppfostran af

1)	Se härom t. ex. uppgifterna från Norrland.
SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. 417
en klass, af hvilken, utan att man derför vill göra gällande någon
godtycklig predestination, ändock de flesta komma att inträda i kropps-
arbetarnes leder. För dessa är ingenting angelägnare än att tidigt
knrnma, in i det nyttiga arbetet; och konsten är blott att tillika och
bredvid detta arbete bereda dem tillfälle till andlig odling. I barn-
domen sker detta så, att visserligen skolan får brorslotten af tiden,
men att ändock någon tid lemnas öfrig åt arbetet; under en senare
tid så, att visserligen arbetet tager mesta' tiden i anspråk, men ändock
alltid lemnar någon tid öfrig för fortsatta studier. Under sådana för-
hållanden finnes intet hinder äfven för den fattigaste att gå så långt i
andlig utveckling, som hans anlag någonsin ïnedgifva; men härtill
fordras att undervisningsanstalterna äro, såsom sagdt, afpassade efter
lifvets förhållanden och fordringar, icke uppträda endast med styfva
reglementariska föreskrifter, uppgjorda efter ett pedagogiskt tycke,
som i sig sjelft möjligen hvilar på goda grunder nog, men som fram-
för allt på detta fält af undervisningen icke kan godkännas. Då så-
lunda efter vår öfrertygelse. skolgången icke lärer kunna erhålla den
fullkomliga regelmässighet, som man ur endast pedagogisk synpunkt
må vilja äska — åtminstone under närvarande sociala och ekonomiska '
förhålhmden — så återstår ingenting annat än att söka så vidt möj-
ligt motverka de för undervisningen skadliga följderna af skolgångens
öregelmässighet, hvilket efter vårt förmenande väsentligen kan ske ge-
nom trenne medel — oberäknadt det förut påpekade, att.föra skolan
så nära hpmTnpt som möjligt — nemligen 1) undervisningens ordnande
med den frihet och den inre rörlighet, som af de ifrågavarande
förhållandena föreskrifves, hvilket icke behöfver utesluta en pedagogiskt
sund undervisning; 2) årliga undervisningstidens förlängande så vidt
möjligt (vi ville hafva densamma vida längre än vid elementarläro-
verken), på det ändock dymedelst må i någon mån återvinnas hvad
som genom skolförsummelserna kunnat förloras; slutligen 3) fortsatt
undervisning äfven efter utträdet ur skolan, till och med om blott en
gång i veckan eller ännu mera sällan. Detta senare sker, enligt hväd
berättelserna upplysa, alltför litet; i det andra afseendet återstår ty-
värr endast alltför mycket att göra; och hvad den första punkten be-
träffar, så befara vi att pedagogiska åsigter, gående i en rakt motsatt
rigtning, alltför mycket gjort sig gällande.

För att återigen befordra ordentlighet i skolgången, är ostridigt
det bästa medlet hvad som t. ex. af båda inspektörerna i Skåne re-
kommenderats såsom mest verksamt, nemligen undervisningens för*
bättrande. I sjelfva verket uttalas den åsigten af ej blott desse, utan
äfven flere andra inspektörer, att så snart skolan kommer i verkligen
godt skick och undervisningen blir tillfredsställande, så följer en or-
dentlig skolgång af sig sjelf: till och med »naturhindren» tyckes gifva
418 SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER.
vika för detta mäktiga inflytande. Något mera behöfver icke sägas i
afseende härpå, om q det, att det verkligen icke bör förundra, om
föräldrar skulle tveka att, med kännbar ekonomisk uppoffring, skicka
sina barn I eller | mil bort till —en dålig skola, der barnet ingen-
ting får lära annat än möjligen allehanda »odygd». Det är i högsta
grad tillfredsställande, ehuru ingalunda öfverraskande för den ' som
har någon kännedom om vår svenska allmoge, att höra den ton af
öfvertygelse, med hvilken inspektörerne yttra sig i detta afseende;
och der har man således den rätta betydelsen af »kompulsorisk skol-
gång», nemligen att skolans egen beskaffenhet bör nödga till dess be-
gagnande. ‘

Att i speciela fall, om ej tvång i egentlig bemärkelse — hvilket
i allmänhet är föga rådligt på detta fält — men dock mycket tru-
gande kan erfordras, behöfver ej sägas; och öfverhufvud är tydligt,
att en noggrann eftersyn måste högst verksamt bidraga att lifva till
ett ordentligt begagnande af undervisningen. Följaktligen kan ur
denna synpunkt ingenting vara angelägnare än att skolråden göras
mera verksamma än de hittills visat sig vara, genom en så beskaffad
inre organisation af desamma som i en föregående uppsats blifvit an-
tydd; och man får dervid icke misströsta om personers qvalifikation for
det ifrågavarande ändamålet derför att de möjligen ej besitta de kun-
skaper, som fordras för den egentligen pedagogiska uppsigten. Tvärtom
torde just, hvad den här nämnda vigtiga punkten angår, en aktad boiide
kunna uträtta mer än någon annan. Nödvändigt är ock att pastors sjelf-
skrifna ordförandeskap upphör, på det att i de församlingar, der pastor
icke intres.serar sig för saken, man må kunna taga en annan som gör det
mera, och att återigen i de församlingar — hvilka vi antaga utgöra
flertalet — der ett motsatt förhållande eger rum, pastor må genom
sjelfva valfriheten erhålla ett större inflytande, synnerligen öfver med-
lemmarne i skolrådet, än för närvarande är möjligt, då han ensam
anses , bära hela ansvaret och i följd deraf gerna äfven får bära hela
bördan.

B) Undervisningen.

Om de tabellariska uppgifterna, hvad skolgången angår, sakna den
betydelse man skulle önska, så är detta icke mindre förhållandet med
uppgifterna angående undervisningen. Vi skola emellertid anföra dessa
uppgifter sådana de kunna utdragas ur tabellerna, för att sedermera
framställa de reflexioner hvartill desamma gifva anledning. Uti ta-
bellen (A)' upptages hvad som rör de egentliga läsämnena, i tabellen (B) •
hvad som rör sång, gymnastik och trädgårdsskötsel.
SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VÜNNA RESULTATER. 419



w & 'S  0 0  s o  CO  g g  ©  1 t  :c8 a  » 0  •2 ’S  04 OO a  ?  s <1	" i w		3 § 8 g S 3 3 5 3 2 2,2 S  CO o Ci CO Ci  23 1O 22 »O TH o Ci" CO co' Cfî io io co' r-n rn- i-H vH	CQ
	bi) 0  Ö a		»O	|>^ CO CQ 03 o Ci  Q co CO 03 Ci Ci Ci	in' 03 C? lgT co'  1—1	i-i	ci i—i
	•c å ti) «S.S a o-*,* v jd o  O o O •		»O	»Q	t—	Ci	O	C''-	CO	1—1	t—	00 -03 Oi  00	00	o	GM	CO	g,	o	O	HMin  tH	1—1	T-<	03	>	05	T-Î
	ci £ ’S  fe		2 g	§	§	§	3 8 .2 8	3 3  ’”1	o	CO	OOCiiHiO	CiGM  GM 03	GM CO	CO	CO*'	00	iC? CO*	GM	rH
	*§ r0  -g g êô .2 o o  w &		'SS S	GM	C^	O	r— I>*	i—<	CO Ci	▼—i	rra  çCO -Tfl ci 1O TjH co	co	co	co co	t—' cT	igT co'	t-h	yj-T
	©  &  Ä 'S g 02	'S g « o ni ©  bO 0^  .52?  <g £ g 5«  :Oi2 * ”	cOiOig^GO^-<COCiIr-COTf<I>,t« ^iH^CiCOr-COifC- tH CD CO 'Ci CO (X	CO GM Ci 1O 4 -^ Ci O N Gi  CO GM CO CM GM	CO*' GM	CO
		■à? t a’M	go	t-h	cm	o	t—	t—i	t—loosMCiCico  T“1	®	oo	1O	CM	t-  i>	co	io	i>	r-	H	it'	w*	o'	<xT	ço^  i-< i-I	T-l	tH	'	-r-1	. COH	1-4
	to  i  M		TH	1O	Ci	T—<	CO	1—1	b-	CM	b-	CO	O	CO	Ci  £5	22	$2	22	00	gm	co	co	oo  Ci	r—	co	co	ci	io	»o	cm^	co	co  CO	1Q	Ci	GM	Ci*	ei'	o'	CO	GM	iQ1	cO	’  T"^ TH	tH	T—I CO 1H	T—1
	Jd OS  .2 *S		SSjOlQ^oori-cooiMOOt-THTJj œ	t—t- t—' 0^ CO' CO Ci 1Q 1O  CO^OGMCi'GiCJ'GMr^GMCM'iO'cO'  T^ T—1 1—1 T-l	T-l CO tH	1—I
^"•2 S a siig i			GM' ei' CO CO	o 50 lq	ÇQ gm  t-OOCOCOi-ÎGMT-îô'i-îcO'CiCd'Tjî 1^ 1“’ 1—1 1“< 1—1 iH 1-4	GM	1—1
			H HÖ1 H H H  :	:	; 43 -Ö ;	:	;  :	;	.	. co »	  .	:  •	; :	: 'S ^C ’: - :	:	:  ^RÄÄÄftÄ5«Ä»»Ä  . I i « tail  is 5 ss-S'Häjl'B-S'

l)	För detta distrikt referera, sig uppgifterna rörande undervisningen tydligen ické till hvad rubriken angifver d. v. s de barn som vid inspek-
tionen varit närvarande, utan förmodligen till antalet inskrifne, hvarför dessa äfven upptagas särskilt från de ofriga.

2)	För ett distrikt saknas uppgift angående detta läroämne. Talet kan således vara för litet. I de båda distrikter, för hvilka uppgifter lemnats,
utgjorde antalet närvarande 7,272.	\	-
420 SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER.

Tab. .(B).

"		 ,■ t'	■  1	Åntal vid inspektio- nen när- varande.	Antal vid inspektionen närva- rande barn som undervisats i		
		Sång.	Gymna- stik och vapen- öfning.	Träd- gårdssköt- sel o. träd- plantering.
Upsala stift (två inspektionsdistrikt)	9,612	2,923	2,294	184
Linköpings » 						18,229	12,387	6,817	1,586
Skara	»			13,976	8,787	6,325	1,236
Strengnäs » (ett inspektionsdistrikt)	8,870	3,651	2,492	203
Westerås D » 	*				23,817	17,342	7,076	1,361
Wexiö	» (tvåinspekt-distrikt)...	7,272	6,113	3,762	1,517
Lunds	» 		40,695	10,711	9,716	1,533
Göteborgs » (tvåinspekt-distrikt)...	15,362	6,625	3,164	710
Kalmar	» 		3,473	2,235	1,362	71
Karl stad R	»  					19,770	16 356	5188	4 X  245
Hernösands » 					6,301	■ 4,255	1,359	Ätt t/  105
Wisby	» 	:		4,208	3,302	2,175	X\/t/  381

Härjemte uppgifvas från nedanstående inspektionsdistrikt antalet
skolor, der ofvanstående ämnen läras, nemligen:

	Antal vid in- Antalet skolor der undervisning	
	spektionen	meddelats i
	närvarauäe .  barn.	ö	Gymnastik W* skötsel.
Upsala	stift (ett inspektionsdistrikt) 7,844.	127.	89.	47
Strengnäs	» (ett inspektionsdistrikt) 7,946.	98.	• 97.	22.
Wexiö	» (ett inspektionsdistrikt) 3,785.	73.	66.	11.
Göteborgs	» (ett inspektionsdistrikt) 6,158.	74.	49.	6.

Frågas nu hvad betydelsen är af alla dessa siffror, så måste san-
ningsenligt svaras, att den tyvärr icke är synnerligen stor. Det torde
i allmänhet icke vara lätt att säga, hvad slutsatser som kunna dragas
af ett så beskaffadt statistiskt faktum som att bland en på måfå tagen
skara af skolbarn — utgörande hvarken samtliga i skolorna inskrifne,
eller medeltalet närvarande af dessa, eller några vissa klasser — så och så
många läst det ena och andra läroämnet. Dertill kommer att uppgifterna
i detta hänseende enligt all sannolikhet grunda sig på en hos olika lä-
rare eller inspektörer mycket olika uppfattning af sjelfva frågan. En-
SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. 421
ligt hvad nedanföre kommer att visas, är det t. ex.-antagligt att blotta
begagnandet af en naturhistorisk bok vid innanläsningsöfningarne på
somliga ställen rubriceras såsom »undervisning i naturläran», under det
man på andra ställen utan tvifvel haft högre fordringar i det afseendet
o. s. v. Under annat antagande är det ock svårt att förklara andra be-
tydliga skiljaktigheter som i vissa fall förekomma. I Linköpings stift upp-
gifves t. ex. att af 18,229 närvarande barn icke mindre än 17,984 d. v. s.
, nästan alla sysselsatt sig med »rättstafning och rättläsning». Samma
förhållande har ägt rum ’för Wexiö stift, der bland 11,057 närvarande
skolbarn 11,018 uppgifvas hafva sysselsatt sig med nämnde slags öf-
ningar. Emellertid finner man för Linköpings stift att 6,915 d. v. s.
mer än | Öfvats uti att »förstå och använda svenska språket», men
deremot i Wexiö stift endast 583 d. v. s. föga mer än hvaremot
för sistnämnde stift uppgifves 8,346 såsom sysselsatte med »naturlära»,
under det för Linköpings stift endast uppgifves 2,514 under denna
rubrik. För Westerås stift (2 distrikt) uppgifvas, bland 11,319 vid
inspektionerna närvarande, endast 7,107 såsom undervisade i rättstaf-
ning och rättläsning. Tillkännagifver nu denna stora skiljaktighet, att
i de förstnämnda stiften endast få lärjungar hade kommit öfver .»rätt-
läsningens» ståndpunkt, under, det att i det senare stiftet detta var
förhållandet med ett betydligt antal? Eller får man antaga att uti
Westerås stift funnits bland de vid inspektionerna närvarande ett
stort antal, som ännu icke hunnit öfver alfabetets ståndpunkt, under
det i de förstnämnda stiften högst få sådana varit närvarande?
Eller får man förutsätta olika begrepp om betydelsen af »rättstafning»
och rättläsning»? —- Emellertid finner man för Westeråsstift, med såsom
nämndt -7,107 stafvare och rättläsare icke mindre än 9,789 som läst
biblisk historia, 9,478 som läst katekes, 9,713 som räknat och 11,132
som öfvats i skrifning o. s. v. Vi öfverlemna åt läsaren att sjelf
draga några resultater af dessa siffror, och vilja för vår del blott
påpeka ytterligare en omständighet, som är af ännu betänkligare
beskaffenhet än de brister, som i allmänhet kunna vidlåda dessa upp-
gifter, i det densamma syftar att gifva en bestämdt skef föreställning
om verkliga förhållandet med undervisningen i folkskolorna. Vi hafva
redan förut anmärkt, huru i sömliga fall inspektörerna tillkännagifva
sin ankomst på förhand och då kunna hafva att påräkna en temligen
talrik församling af barn och föräldrar, men huru de i andra fall icke
iakttaga detta och då, i synnerhet om inspektionen sker på en mindre
gynnsam årstid, ofta finna skolorna ytterst glest besökta. Men hvad
som otvifvelaktigt i detta fall förtjenar en särskild uppmärksamhet är
det af inspektorn Rundbäck i Wexiö stift vitsordade förhållandet att
samtlige de närvarande barnen (3,785) erhållit undervisning i biblisk
historia, katekes, rättstafning och rättläsning, historia och geografi»
422 SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA EESULTATER.

naturlära, hvilket vi åtminstone hafva svårt att förklara på annat sätt
än att egentligen blott de mera försigkomne skolbarnen kommit till-
städes vid inspektionsbesöket. Då icke någon särskild kolumn i ta-
bellen förekommer for »välläsning», så torde denna böra subsumeras
under »rättläsningen», och säkerligen kommer ingen lärjunge i folk-
skolan (knappt nog i de högre skolorna) så långt, att han helt och
hållet kan undvara öfning deruti. Visserligen tyckes denna uppfatt-
ning motsägas af det ringa antalet (130) af sådana som öfvats i att
»förstå och använda svenska språket», men detta kan förklaras af en
särskild uppfattning af bety delsen af denna rubrik; hvarför vi tro, att
den förstnämnda slutsatsen har någon sannolikhet för sig. Att i sjelfva
verket det förhållande stundom äger rum som här påpekats bevisas
af följande yttrande af inspektom Nennes, äfvenledes i Wexiö stift.
»Vid inspektionsförrättningame», säger han, »hafva år 1866 ett antal
af 6,081 barn varit närvarande och fått redogöra för sina genomgångna
stycken. Af dessa barn har en ringa del tillhört småskolan. Större
har antalet varit af utexaminerade, emedan jag, då jag tillkännagifvit
min ankomst, vanligen särskilt uttalat den önskan, att de sedan sista
inspektionen utexaminerade barnen skulle komma tillstädes vid in-
spektionsförrättningen. Jag har derigenom sökt att kontrollera i hvad
mån fordringarne på full minimikunskap vid utexamen fasthållits.»
' Det kunde icke förvåna, om någon, utan att närmare granska för-
hållandena, ville uti tabellernas siffertal se en tafla af undervisningens
verkliga tillstånd uti skolorna; men man finner huru äfventyrligt ett
sådant antagande skulle vara, då, ifall ofvanstående förhållande möj-
ligtvis är något allmännare, man uti de ifrågavarande siffroma, om ej
ensamt, dock måhända väsentligen får en statistik som rör lärjungame
i ö/re afdelningame af folkskolan samt sådana som redan utgått
ur skolan, under det man svårligen kan förtänkaå för den föreställ-
ningen, att här verkligen är fråga blott om folkskolans närvarande
läijungar, och desse öfver hufvud tagne ur alla afdelningar.

De allmänna slutsatser man af siffroma synes kunna draga äro,
att katekes och 'biblisk historia ungefärligen och öfverhufvud intaga
samma ställning d. v. s. sysselsätta samma antal barn samt öfverhufvud
äfven en större proportion i förhållande till öfriga läroämnen, än som
för dessa ämnens rätta behandling borde behöfvas — i allmänhet ej obe-
tydligt öfver J af de vid inspektionerna närvarande och derutöfver;
att skrifningen sysselsätter stundom flere, stundom färre lärjungar än
de nämnda - läroämnena, men i allmänhet inträder senare i undervis-
ningen, än som, särdeles med afseende på innanläsningen, vore önsk-
värdt; att räkning i allmänhet sysselsätter ett inskränktare antal, som
i ett fall enligt tabellen nedgått ända till mindre än hälften af de
närvarande, men i andra fall höjt sig till öfver j; att »öfning att för-
SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. 423
stå och använda språket»1} icke i somliga fall kommit mer än till
del, hvaremot i andra fall bråket uppgår till nära att för historia
och geografi antalet varierar mellan ungefär | och för naturläran i
ett fall till emellan och men eljest omkring | o. s. v. ända-
till omkring att geometri och linearteckning är ett ännu sällsyn-
tare undervisningsämne, då antalet i detta ämne undervisade i ett fall
icke uppgått till mer än i andra till to °« s* v- samt i ett fall
ända till slutligen att sång, gymnastik och trädgårdsskötsel icke
på långt när intaga den plats i undervisningen som vederborde. Hvad
emellertid dessa' slutsatser i sjelfva verket till fullo innebära, är mycket
svårt att afgöra, när man tager i betraktande hvad förut i detta af-
seende blifvit anfördt. Vi skola derför äfven här taga den längre och
besvärligare vägen genom inspektörernas detaljberättelser, för att så-
lunda erhålla, om än en mindre fullständig (hvad siffran beträffar),
dock i det hela mera upplysande kännedom om dessa förhållanden.
Må läsaren icke tröttna att betrakta folkskolans arbete. Så litet
intressanta dessa frågor rörande den mest elementära undoryisningen
må förefalla, finnes det likväl ingen enda bland dem, som icke är af
den allrahögsta vigt ur det allmännas synpunkt. Må man blott besinna,
med hvilka hinder och svårigheter, enligt hvad förut visats, skolgången
är behäftad, och huru kort i följd deraf folkskolans undervisningstid
är, och man skall genast fatta hela betydelsen af hvarje tidsbesparing
vid undervisningen som kan vinnas, af hvarje yttre anordning eller me-
todisk förbättring som kan göras o. s. v. Vi ämna här visst icke i
detalj afhandla allt hithörande; vi skola blott vidröra ett och annat
som synes oss vara af mera allmän betydelse; och vi skola dervid
•börja/med det förnämsta undervisningsämnet, religionsämnet.

Till utgångspunkt skola vi, såsom särdeles genomfördt och upp-
Jysande, meddela inspektor Leidesßorffs anförande rörande kristendoms-
undervisningen uti hans inspektionsdistrikt (Göteborgs och Bohuslän
utom Göteborgs stad): •

»Uti intet ' annat ämne torde undervisningen öfverhufvudtaget vara
mera otillfredsställande än uti kristendom, detta skolans vigtigaste läro-
ämne. Såvida nemligen kristendomsundervisningen icke afser att vara ett
medel för minnets uppöfvande, utan har helt andra och högre ändamål,
kan man säga att skolan här i allmänhet blott i ringa mån löst sin upp-
gift, enär religionsundervisningen ännu på de flesta ställen hufvudsakligen
utgör en minnessak. Visserligen tyckes man på sednare tider hafva börjat
att något mera än förr söka utreda samt bringa till klarhet för barnen
de kristendomens läror, som föredragas; men att kristendomen äfvenledes,
och framförallt, bör vara en hjertats sak, såvida det är en sanning,

*) Härunder torde böra inbegripas satslära och grammatik, hvaråt man säkerligen
gifvit denna benämning i den mycket lofvärda afsigten att uppmuntra till att behandla detta
läroämne på ett mera lefvande och praktiskt sätt än hittills.
424 SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER.«
»att utaf hjertat utgår lifvet» —■ detta' synes man alltför mycket hafva
glömt.

Läsningen af bibliska historien börjar vanligen dermed, att barnen
läsa högt innantill i läroboken, som genomgås stundom med, men oftast
utan åtföljande analys af innehållet. Dessa öfningar kunna och böra der-
före rätteligen betraktas blott och bart såsom innanläsningsöfningar. Först
längre fram, och sedan ofta en betydlig del af katekesen utantill blifvit
genomgången, börjar den egentliga undervisningen uti biblisk historia.
De bibliska berättelserna inhemtas då merendels genom öfverläsningzi
hemmet, hvarvid föreskriften, »att intet lärostycke får föresättas barnet
till öfverläsning på egen hand, som icke förut blifvit med detsamma ge-
nomgånget och förklaradt», icke alltid behörigen iakttages. Följden deraf
blifver, att barnet utan eftertanke och begrepp om det lästa, ord för ord
inlär sitt förelagda pensum, och lika tanklöst läser upp detsamma, då det
infinner sig i skolan. Tyvärr händer det ofta, att läraren sjelf är alltför
mycket bunden vid lärobokens bokstafliga innehåll. Isynnerhet har detta
varit fallet, der Åkerbloms med särskilda frågor försedda lärobok vid un-
dervisningen begagnats. Man får då stundom, och' det har icke hört till
de sällsynta undantagen, höra läraren fråga och barnet svara (ord för ord
efter läroboken, - och detta så, att läraren, utan, boken i hand, haft svårt
att framställa sina frågor. Uti många skolor eger dock ett annat och
bättre förhållande rum, och man iakttager der i allmänhet den nyssnämnda
föreskriften om lärostyckenas genomgående och förklarande, innan de
lemnas barnen till öfverläsning på egen hand. I detta sednare fall har
ötvifvelaktigt en förändring till det bättre på de sista åren försiggått,
ehuru det sätt, hvarpå föreskriften i fråga tillämpas, icke alltid är så till-
fredsställande. Vanligen genomgås den bibliska berättelsen, som för till-
fället skall inläras, på det sätt, att läraren antingen sjelf uppläser den-
samma för barnen ooh sedermera i korthet förklarar dess innehåll, eller
ock låter barnen sjelfva läsa berättelsen innantill samt sedermera upplöser
deu i frågor och svar. Det fel, som såväl i ena som andra fallet vanligen,
begås, är, att förklaringen är alltför knapphändig och sker på ett sådant
sätt, att barnets sjelfverksamhet dervid alltför litet tages i anspråk. Or-
saken dertill är stundom att söka uti bristande förmåga eller erfarenhet
hos läraren; men oftast deruti, att ingen särskild tid är å läseordningen
anslagen till genomgående och förklarande af följande dagens hemlexor,
utan användas dertill gemenligen de få minuter, som af timman återstå,
sedan hemlexorna för dagen blifvit förhörda. Uti en och annan skola
låter man barnen så tidigt som möjligt öfvergå till läsningen af nya
testamentets berättelser. Det yanliga är dock att denna läsning först in-
träder, sedan det gamla testamentet fullständigt blifvit genomgånget,
hyarigenom händt, att barnet utgått ur skolan, utan att egä någon vidare
kännedom om den del af den heliga skrift, som för detsamma måste vara
af största vigt och betydelse. Uti några få skolor har man undvikit olä-
genheterna häraf, genom att låta barnen samtidigt inhemta gamla testa-
mentet efter läroboken och nya testamentet genom en sorgfälligare läsning
af evangelierna, hvarigenom man dessutom velat göra dem förtrogna med
den heliga skrift sjelf och låta dess väsentliga innehåll blifva för dem
rätt klart och lefvande.

Bibelläsning förekommer visserligen i hvarje folkskola, under morgon-
bönstunderna, men, der den icke helt och hållet betraktas såsom en ör-
ning för innanläsning, sker den dock, oftast på e-tt sådant sätt, att de
SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. 425
frukter, barnet deraf kunde och borde hemta, gå alldeles förlorade. En
lämplig förklaring af det lästa är sålunda sällsynt, en tillämpning deraf
på barnens lijertan ännu sällsyntare. Vers för vers, kapitel efter kapitel
genomläses, utan att barnet ett ögonblick får tillfälle att besinna vigten
och betydelsen af hvad det förehafver. Följden är, att barnet förblifver
i okunnighet om innehållet samt vänjer sig att läsa Guds ord med tank-
löshet och likgiltighet i stället för med den vördnadsfulla uppmärksamhet,
som dess heliga innehåll kräfver. Då man besinnar, huru fruktbärande
för lifvet en rätt läsning utaf den heliga skrift, framförallt af evangelierna,
skulle vara, måste man djupt beklaga, att denna den förnämsta källan till
kristendomskunskap och religiöst lif så ofta i sjelfva verket för barnen
blir tillsluten allt ifrån deras inträde i skolan ända till dess de en gång
gå derur, för att anmäla sig till nattvardsläsningen; således under de år,
då' hjertat är mest emottagligt för ordets kraft. Uti en och annan skola
har dock bibelläsningen skett på ett sådant sätt, att bönestunden blifvit,
hvad den bör vara, en andaktsstund.

Katekedäsningen börjar ofta redan vid barnets första inträde i skolan
på det sätt, att läroboken begagnas till öfning uti stafning och innan-
läsning, hvarvid dess bokstafliga innehåll dock så tidigt som möjligt i
minnet inpreglas. Men äfven der detta förhållande icke eger Tum, börjar
katekesläsningen gemenligen innan barnet vunnit obehindrad innanläsnings-
färdighet. Då härvid dels barnets begrepp är alltför litet utveckladt för
att fatta innehållet, dels läraren mången gång saknar förmåga att på ett
klart och enkelt sätt utreda detsamma, blir följden, att utanläsningen ute-
slutande eller åtminstone hufvudsakligen drifves, hvarigenom barnets första
kristendomsundorvisning blir en blott och bar minnessak. Och äfven se-
dermera, då barnets förstånd mognat för uppfattande af det icke alltid
så lättfattliga innehållet, blir dock utanläsningen af flera skäl fortfarande
en hufvudsak, äfven der läraren eger den bästa vilja och förmåga att
lemna en tillfredsställande undervisning i ämnet. Enligt de pedagogiska
uppgifterna för år 1865 hade 10,071 barn nämnda år erhållit 1—30 da-
gars undervisning; 7,451 30—60 dagars samt endast 4,835 öfver 60 da-
'gars undervisning. Barnen äro sålunda i allmänhet under större delen af
året i saknad af lärarens omedelbara undervisning samt öfverlemnade åt
sig sjelfva och hemmen, der de ofta glömma bort hvad de under den
korta läseterminen inhemtat. Då de nu dertill i de flesta fall redan vid
13 à 14 års ålder sluta skolan, kommer den egentliga undervisningstiden
att i sjelfva verket inskränkas till ett fåtal af månader, under hvilka dock
hela den Lindblomska förklaringen med tillhörande bibelspråk skall ge-
nomgås och i minnet inpreglas.

En annan, omständighet, som synnerligen försvårar en förnuftig och
fruktbringande läsning af katekesen, är, att barnen ej sammanhållas i
större grupper, utan splittras i en sådan massa lexlag, att lärarens tid
blir fullkomligt upptagen med. att endast höra det mekaniska och orda-
granna uppläsandet af den ena lexan efter den andra, utan att nödigt
tillfälle gifves att pröfva, huruvida barnen fattat hvad de läst. På det
att den föreskrifna utanläsningen af katekesen så fort som möjligt och
aldra sednast till nattvardsläsningens början må medhinnas, fordra nem-
ligen föräldrarne, att det ena barnet ej får i ringaste måtto uppehålla det
andra, hvarföre läraren, för att undvika obehag och ledsamheter från för-
äldrarnas sida, ständigt måste bilda nya lexlag.
426 SVENSKA FOiKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER.

En följd af allt detta är, att katekesutauläsningen forceras framför
och på bekostnad af alla de öfriga skolans läroämnen, så att den, jemte
innanläsning, stundom ut^ör skolans hufvudsakliga eller nästan enda un-
dervisningsämne, och att barnen ofta hafva genomgått en god del af
Lindbloms förklaring, innan de ännu erhållit den ringaste undervisning
uti skrifning och räkning. Detta framgår äfven deraf, att af de 3,750
barn, som under året konfirmerats, 1,692 icke ens uppnått den föreskrifna
minimikursen och sålunda varit i saknad af kunskaper antingen uti skrif-
ning eller räkning eller ock i båda dessa ämnen. Ja, småskolot hafva
funnits, der åtskilliga af barnen läst hela Lindblomska förklaringen utan-
till, utan att känna skilnaden mellan vokaler och konsonanter eller i all-
mänhet innanläsningens enklaste grunder. Denna öfverdrifna och oför-
ståndiga utanläsning har otvifvelaktigt utgjort och utgör ännu ett häm-
mande band på folkskolans utveckling, i det för densamma alla de öfriga,
medborgerligt bildande ämnena få stå tillbaka, utan att den verkliga
religionsundervisningen i något hänseende vinner. Uti en och annan
skola har man infört Schartaus katekes i stället för den Lindblomska för-
klaringen; uti 23 skoldistrikt begagnar man Schartau jemte Lindblom,
hvarigenom man sålunda, så att säga, drifvit utanläsningen till sin spets.

Orsaken till de här påpekade missförhållandena är dock icke att söka
hos lärarne; ty de beklaga i allmänhet det rådande förhålländet och önska
lifligt en förändring deruti; icke heller så mycket hos föräldrarne, ty de
betrakta oftast skolans undervisning hufvudsakligen blott såsom medel fpr
konfirmationen, hvarefter barnen kunna utgå i lifvet; utan den är egent-
ligen att söka dels uti den stora vigt, som vid husförhören lägges på
katekesutanläsningeu, dels och isynnerhet deruti, att presterskapet ännu i
allmänhet fordrar, att barnet skall ordagrannt hafva inhemtat hela Lind-
blomska katekesen; innan det får börja nattvardsläsningen. Så länge
denna fordran qvarstår, kan man icke hoppas någon rätt grundlig för-
ändring med afseendé på religionsundervisningen i folkskolan.

Uti åtskilliga skoldistrikt har man dock sökt noggrannt tillämpa den
uti kongl.' cirkuläret af den 12 Maj 1865 gifna föreskriften, »att endast
det väsentliga innehållet af kristendomssanningarna bör fästas i de ungas
minne», :— och detta till stör båtnad för kristendomsunderyisningen, som
derigenom vunnit i lif, klarhet och grundlighet. — A alla de ställen, der
en sådan förändring skett, hafva också både presterskap och lärare intygat
fördelarne deraf,. såväl i nyssnämnda hänseende, som med afseende på
.skolans öfriga ämnen. Men äfven der någon förändring ännu icke blifvit
genomförd, hafva nitiske och duglige lärare stundom förstått att minska
olägenheterna af den öfverdrifna utanläsningen samt bibringa barnen en
jemförelsevis god kristendomskunskap. Flere bland dessa lärare hafva visat
ganska myckfen skicklighet i. afseende på kristendomsundervisningen. I
allmänhet' har dock hos många lärare röjt sig en viss benägenhet att
sväfva ut i vidlyftigheter i stället för att på ett enkelt sätt för barnen
framlägga kristendomens läror, hvaraf åter följden blifvit oklarhet och
oreda i barnens kristendomsbegrepp. — Bäst har kristendomskunskapen
visat sig å de få ställen, der den blifvit ställd i så nära samband som
möjligt med bibeln. Slutligen bör nämnas, att presterskapet inom några
församlingar (Örgryte, Harestad, Thorsby och Lycke) sökt befrämja reli-
gionsundervisningen genom att antingen, helt och hållet eller till en del
öfvertaga nämnda undervisning med de barn, som följande året skola be-
redas till sin första nattvardsgång.»
SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER., 427'

Hvad här anförts rörande tillståndet och beskaffenheten af reli-
gionsundervisningen i folkskolorna bekräftas af de öfriga inspektörernas
berättelser. Den dödande bokstafskunskap, söm vid denna undervisning
hittills gjort sig gällande är i sjelfva verket sådan, att en inSpektor
(Augustinsson) kunnat rentut säga, att »någon brytning i detta för-
hållande måste inträda, derest icke barnen skola fostras till förakt för
de för lif och evighet oundgängliga lärogrunderna». Emellertid synes,
dels i följd af de föreskrifter, som lemnats från eklesiastikdepartementet,
dels genom inspektörernas bemödanden och i allmänhet en alltmera
allmän insigt i ämnet förbättringar i undervisningen hafva åtminstone
här och der samt i mer eller mindre mån gjort sig gällande. Allmänt
klagas öfver den envisa konservatism, med hvilken allmogen hänger
fast- vid katekesutanläsningen. Deruti ser man ett exempel, bland så
många andra, på huru felaktiga institutioner straffa sig sjelfva. Se-
dan kyrkan gjort allt sitt till för att i menighetens ögon förvandla
konfirmationen till ett opus operandum, vigtigt med afseende på alle-
handa yttre förmånér, kan ingen undra på att menigheten anser upp-
fyllandet i yttre måtto af denna andliga förrättning vara hufvudsaken,
och att ju hastigare och för ju bättre pris man kan vinna de åsyftade
förmånerna dess bättre. Ingenting lämpar sig bättre för en så be-
skaffad uppfattning af religionsundervisningen än just den katekesens
mekaniska utanläsning, hvaröfver man nu så bittert, och ej minst från
kyrkans sida, klagar. Hvad annat har man kunnat vänta af denna
förhårdnade formalism, hvari kyrkan alltmer och mer försjunkit, än
försvinnandet af allt inre lif, försvinnandet af allt det som med skäl
må kallas religion? Men detta onda afhjelpes ej genom en så enkel
åtgärd som att låta bibliska historien komma före katekesen uti sko-
lans läseplan, ej heller genom en i allmänhet något förbättrad metod
vid sjelfva undervisningen. Man föres här nödvändigt utom pedago-
gikens område; och det är icke till skolan, utan till kyrkan man måste
vända sig med både sida klagomål och sina förhoppningar. Vi skola
nedanföre förklara hvad vi härmed åsyfta. Det är emellertid ett ganska
anmärkningsvärdt faktum, att oaktadt folkskolan allt hittills så godt
som uteslutande stått till kyrkans förfogande, synes det såsom skulle
man på de fem och tjugu år, som förflutit sedan införandet af vår
folkskoleorganisation, i trots af den mängd hjelpare, som kyrkans herdar
fått till sitt biträde och under sin speciela uppsigt, likväl icke ens
i afseende på religionsundervisningen nu stå på bättre fot, an på den tid,
då endast jemförelsevis få skolor funnos. Det är äfven anmärknings-
vätdt, att på den tiden just inga synnerliga klagomål förspordes från
kyrkans sida — åtminstone inga som hos kyrkans målsmän uppväckte
någon synnerlig åtrå efter en skola till biträde vid religionsundervis-
ningen. Det var den borgerliga utvecklingens, icke kyrkans behof som
428 SVANSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER.
framkallade folkskolan (ehuru otvifvelaktigt röster äfven från det se-
nare hållet läto höra sig); men kyrkan var ej sen att tillegna sig bro-
derparten af detta nya undervisningsmachineri, hvaraf hon likväl ty-
värr synes hafva dragit så liten fördel.

Huru otillfredsställande än religionsundervisningen i folkskolorna
må vara, så är det dock denna undervisningsgren som upptager mesta
lästiden. Af de här ifrågavarande berättelserna får man visserligen ej
någon tillräcklig upplysning rörande timfördelningen1); men en inspek-
tor åtminstone tror sig kunna uppskatta tiden för ensamt katekesens
läsning till två timmar om dagen. - Skulle det vara för mycket att för
katekes och biblisk historia m. m. eller för kristendomsämnet i sin
helhet antaga halfva lärotiden, d. v. s. skulle man få uppskatta den
dagliga undervisningstiden för religionsämnet — oberäknadt bönestun-
der och bibelförklaringar, som väl torde upptaga | timme — till tre
timmar dagligen eller till 15 timmar i veckan (under antagande att,
hvad som ofta nog synes vara plägsed, lördagen är fridag)9 Då, såsom
antydts, de dagliga timmarne i allmänhet icke öfverstiga sex, så följer
att äfvenledes 15 timmar i veckan komma på alla öfriga läsämnen
tillsammantagna, nemligen rättläsning, skrifning, räkning, historia, geo-
grafi, modersmålet, geometri och liniarteckning, naturlära, kanske ännu
mera. Uti samma tid äro naturligtvis inberäknade nödiga fristunder.
(För sång och gymnastik, der de förekomma, torde man hafva särskilda
timmar utöfver de nämnda.) Tager man då i betraktande hvad som
förut anförts rörande skolgången, så lärer man sannerligen ej kunna
vänta särdeles stora framsteg i de här uppräknade läroämnena. Men
måhända lägger man i afseende på dem väsentligen an på hemlexor?
— Så vidt vi kunna sluta, i allmänhet icke; och deruti se icke vi nå-
got ondt. Hemmets biträde saknas emellertid icke; ty äfven till hem-
met följa, såsom vi tro i de allraflesta fall, bibliska historien och kate-
kesen i form af dagliga lexor, ofta nog beledsagade af bibelspråk och
psalmverser, som skola memoreras2). Det bör anmärkas, att man
nästan enhälligt klagar öfver försumligheten och odugligheten af det
extra lärarebiträde, som skolan sålunda anlitar (och som i teorien
upphöjes ' till skyarne under rubrik af »hemmets samverkan med sko-
lan)»; men huru än härmed må vara, så är ett gifvet, nemligen att
läsningen och utanläsningen af biblisk historia och katekes j ernte me-
morerandet af bibelspråk och psalmverser upptager det hufvudsakliga
af barnets tid så inom som utom skolan. Meddelas nu tillika under-
visningen uti religionsämnet på det själsförslöande sätt, som, enligt

’) I de flesta skolor torde någon bestämd läsordning ej Annas, hvartill den ojemna
skolgången anföres såsom skäl.

2) När man i folkskolan har ett schema och der ser vissa timmar till »lexors» för '

hörande, utan närmare specifikation, så torde väl hufvudsakligen menas de ofvanstående.
SVENSKA EOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. 429
inspektörernas utsago ännü är alltför vanligt, sä måhända man till och
med kan finna skal — och det i första rummet ur religionens' syn-
punkt — att icke alltför mycket sörja öfver den korta lärotiden och
den ojemna skolgången.

Låtom oss emellertid se till hvad man lyckats åstadkomma på de
verldsliga läroämnenas område. Inspektörsberättelserna innehålla åt-
skilliga data, som i detta afseende äro ganska upplysande. Uti tabellerna
lemnas uppgifter på antalet barn, hvilka vid konfirmationsåldem inne-
haft kunskaper öfver eller under »minimum«, och vi skola börja med
att meddela dessa uppgifter.

Tab. (C)	,

Antal barn, som vid konfirmationsåldem innehaft

		minimi- kunska- per.	kunskaper	
			öfver minimum.	under minimum.
Upsala	stift					2,490	1,308	2,428
Linköpings	» 						2,243	597	; 992
Skara	» 		2,069	3,228	2,257
Stregnäs	» 					553	105	683
Westerås	». 					2,136	1,923	2,017
Wexiö	» 			3,434	771	819
Lunds	» 		—	14,899	6,395
Göteborgs	» 		3,051	1,619	3,963
. Calmar	» 					433	284	491
Carlstads	» 			2,345	920	3,794
Hernösands	» 						1,441	644	2,012
Wisby	» 					.—	460	393

Med minimikunskap menas, enligt hvad förut erinrats, a) »ren och
flytande innanläsning af svenska språket, så latinsk som svensk stil;
y religionskunskap och biblisk historia, till den grad som erfordras
för att kunna hos presterskapet börja den egentliga nattvardsläsnin-
gen; y kyrkosång, ined undantag för dem, som dertill sakna allt an-
lag; d) skrifva; och e) de fyra räknesätten i hela tal». Sådant är. det
blygsamma måttet af den skolundervisning, hvarmed skollagep menar
att en svensk bondeson, blifvande valman och representant, bör kunna
vara belåten. Man finner att ett jemförelsevis mindre antal hinner
denitöfverf och detta »öfver minimum» är för öfrigt ett indefinit, hvaraf
430 SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER.

det är omöjligt att uppskatta sanna värdet. Några sidor svensk hi-
storia eller addition i sorter eller innanläsning uti någon naturhistorisk
läsebok o. s. v. — se der hvad som kan berättiga till ett mm under
rubriken »öfver minimum», bredvid måhända ganska vackra framsteg i
både ett och annat. Dylika slags uppgifter äro fullkomligt värdelösa.
Hvad deremot rubrikerna »minimum» och »under minimum» beträffar,
så äro de alltför vältaliga i afseende på det närvarande tillståndet af
vår folkundervisning, då man beklagligtvis finner att bland nattvards-
ungdomen den ojemförligt största delen icke ens hunnit så långt som
till det ofvannämnda minimum, eller nätt och jemnt så långt. Skulle
man vara rätt sträng i sina fordringar, befara vi att ett 'ännu mindre
antal kunde anses komna ens så långt som till minimum. Redan »ren och
flytande innanläsning» är, om man vill vara rätt noga, snart sagdt en
omöjlighet med så litet kunskaper i öfrigt som i folkskolorna meddelas.
Oökså heter det t. ex. från ett inspektionsdistrikt, bland annat, att
»innanläsningen sker i en släpande och enformig ton, utan tillbörlig
nyancering i rösten och utan iakttagande af skiljetecken, en följd,
bland annat, derutaf, att barnen ej vänjas att läsa med tillbörligt akt-
gifvande på innehållet, för hvilket de epdast mera sällan få redogöra'.»
I afseende på sång anmärkes från samma inspektionsdistrikt, »att nå-
gon sångundervisning uti egentlig mening endast meddelats uti inalles
11 folkskolor (af 116); och att uti de öfriga 78, deri sångundervisning
förekommit, »sångöfningarna merendels inskränkt sig till inlärande af
de få psalmer, som dagligen sjungas i skolan; ehuru det endast undan-
tagsvis händt, att bafnen kunnat rent och säkert utföra dessa psalm-
melodier, i synnerhet om de för tillfället saknat ledning af läraren».
Och rörande räkningen heter det, att »i allmänhet hinna barnen ej ’
utöfver quatuor species, många icke ens så långt», och att »den under-
visning, de deruti erhålla, dessutom oftast är af den beskaffenhet, att
de derutaf i det praktiska lifvet hafva föga eller ingen nytta». Ej
underligt då, att den inspektor (Leidesdorff), hvars mycket upplysande
berättelse vi här citerat, funnit, skäl t>ll det totalomdömet att »folk-
undervisningen inom länet ännu lemnar mycket öfrigt att önska, och
att den i allmänhet under de 25 år som förflutit sedan nådiga stadgan,
angående folkundervisningen i riket utkom, alltför litet närmat sig sitt
i- nämnda nådiga stadga angifna mål, nemligen »det uppväxande släg-
tets danande till kristlige och gagnelige samhällsmedlemmar». Jemför
man härmed hvad af öfrige inspektörer meddelats, så torde man utan
fara att misstaga sig kunna generalisera detta omdöme.

Att taflan Öfver vår folkundervisning således icke saknar sküggor,
och dessa af ganska mörk beskaffenhet, är tyvärr oförnekligt; men
lyckligtvis saknas icke heller ljusa punkter. Det är med folkundervis-
ningen som med jordbruket: utvecklingen i extensiv rigtning har måst
SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. ,431
till en viss grad fortgå innan förbättringarne i intensivt hänseende
kunnat på allvar vidtaga. Då man klagar öfver de i så hög grad
otillfredsställande resultaterna af folkundervisningen, sådan densamma
ännu gestaltar sig, må man icke glömma den omätliga omfattningen af
det organisationsarbete, som här är i fråga. Hvilka mödor och hvilka
kostnader hafva ej tagits i anspråk blott för anskaffandet af de allra
nödvändigaste skolhusbyggnader; och likväl saknar svenska folkskolan
ännu till en stor del eget tak öfver hufvudet! Hvilka hinder — af mång-
faldig beskaffenhet — hafva ej mött upprättandet af blott ett något så
nära tillräckligt antal skolor, der vare sig god eller dålig undervisning
kunnat meddelas; och huru långt äro vi ej ännu från att ens hafva
detta yttre vilkor uppfyldt! Man får icke heller glömma, att just un-
der de sistförflutna åren, då eljest dels genom det i allmänhet växande
nitet för folkundervisningen, dels särskildt genom inspektionens helso-
RamTua, och gagneliga ingripande, man bordt kunna hoppas de största
resultaterna, har landet beklagligtvis lidit af en mindre god jordbruks-
konjunktur, som icke kunnat annat än hämmande inverka på sakens
jemna utveckling. Men glädjande är det i sanning att erfara, huru
t. ex. en inspektor (Rundbäck, i Wexiö stift) kunnat vitsorda: »Vid
första inspektionen funnos inom mitt nuvarande inspektionsområde en-
dast 55 skolhus, under det skolstationernas antal utgjorde 262. Det
kom alltså blott ett skolhus på hvar 5:6 station. Nu uppgår deremot
de färdiga skolhusen inom samma område till 160, hvadan alltså 105
nya skolhus uppförts under de senare åren». Om icke'på alla ställen
framstegen i detta fall skett i lika stor skala — hvilket till en del
har sin förklaring deruti, att Småland just i detta fall haft mycket
ogjordt — så finner man likväl allmänt en på det hela gånska betyd-
lig verksamhet i dennayigtning.

Likaledes hafva förbättringar i afseende på skolornas inredning -
och skolmaterielen — dessa så högst vigtiga vilkor för en fullt ända-
målsenlig undervisning och ordning i skolan — synnerligen genom
Ekklesiastikdepartementets bemödanden temligen allmänt blifvit gjorda;
ehuru visserligen i det afseendet ännu ofantligt mycket återstår att
önskå. Erinrar man sig likväl hur en folkskola tillförene såg ut, så
måste det vara tillfredsställande att höra, huru t. ex. samme inspektor,
som nyss åberopats, kunnat omförmäla att »svart tafla.ûimes i alla
skolorna utom tvenne»; att »alla skolor, utom tvenne, ega någon karta
öfver Skandinavien»; att glob finnes i alla utom 5; att karta öfver
Europa finnes i 56, karta öfver Palestina i 32 skolor o. s. v.; atträkne-
tabeller, skriftaflor, förskrifter finnas i alla skolor m. m.

Lägges till dessa förbättringar i utvärtes hänseende den Ökade
omsorg som på senare tider skänkts åt lärarebildningen, så måste man
sanningsenligt erkänna, att mycket blifvit gjordt, ehuruväl visserligen
432 SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER.

ännu 'bristerna äro af särdeles framstående och svär beskaffenhet.
Hafva några goda resultater vunnits, så är obestridligt att vi derför
till en väsentlig del hafva inspektionen att tacka; och det är endast
af densammas fortsatta verksamhet vi kunna hoppas vidare framsteg.
I närvarande ögonblick torde vi allramest stå tillbaka med afseende
på det inre af skollifvet — sjelfva undervisningen; dock finner man,
huni allt mer och mer gammal slentrian får vika för bättre och mera
lefvande lärometoder; och i den mån mera utbildade lärarekandidater
komma att, utgå från seminarierna7, skall folkskolornas undervisning
utan tvifvel mer och mer förbättras. Förbättringarne må gå långsamt;
dock skola de utan allt tvifvel komma att gå betydligt fortare än hit-
tills — något som man visserligen också bör hafva all rätt att vänta.

Skall man emellertid på allvar kunna vänta detta, är likväl ange-
läget att, huru långsamt än framåtskridandet må vara^ likväl aldrig
släppes ur sigte den väg som säkrast kan leda till målet, och hvilken
till det mesta öfverensstämmer med den af statsmakterna redan an-
visade. Då emellertid röster än från ett, än från ett annat håll verk-
ligen höjts för afvikelser från denna väg, torde det icke vara olämp-
ligt att här i en sammanfattning påpeka några de väsentligaste punkter,
som man i detta afseende synes böra hålla fast vid. Vi skola uppräkna
dem utan någon slags ordning i afseende på den större eller mindre
vigt vi vilja tillmäta desamma; vi anse dem i sjelfva verket samtlige
såsom synnerligen vigtiga.

l:o. Folkskolan bör indelas i klasser under särskilde lärare för
de mindre försigkomna och de mera försigkomna barnen d. v. s. man
måste hålla på det s. k. småskolesystemet, äfven om småskolorna till
en början skulle missbrukas för annat än det med dem egentligen af*
sedda ändamålet. Principen om folkskolans klassificering får ej derför
uppgifvas. Dessutom är mycket vunnet redan derigenom att man under
detta system får en hel mängd af organiserade skolor. Hafva de egna
hus, så mycket bättre. Deras antal blir säkert på långliga tider icke
större än som motsvarar behofvet af det man kallar »egentliga»
folkskolor; och hvem Vet om ej i tidernas längd de småskolor man nu
upprättar kunna komma att förvandlas till sådana »egentliga» skolor,,
med ännu andra såsom en afdelning under sig? Detta låter visserligen
för det närvarande kanske alltför utopiskt; men underligare saker har
man sett.

2:o. Både för att hafva ett fullt giltigt yttre motiv för dennä
anordning af folkskoleväsendet — den enda som kan gifva några stora
resultater — och på det ej uppmärksamheten må' dragas åt sidan,
utan hållas stadigt rigtad åt skolan och skolans förbättring, må man
låta fara denna chimère som så vackert; kallas »hemmets samverkan med
skolan». Vi vilja visserligen också—på sätt här nedanför skall visas —
SVENSKA. FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. 433
taga hemmets medverkan i anspråk, men for ett annat och högre ända*
mål än att lära läsa och förhöra lexor: hvilket sednare äfven i fråga
om de högre skolornas lärjungar, hvilkas föräldrar hafva bättre tid och
bättre förmåga dertill, likväl oftast antingen icke alls göres eller göres på
ett sådant sätt, att en lärare, som vill en förnuftig undervisning, måste
önska sig befriad från denna hjelp, men hvilket i fråga om folkskolor-
nas lärjungar ofta blir af många skäl rentaf én omöjlighet. Vi äro ganska
ledsna att i detta fall hafva emot oss en stor mängd högt aktade skol-
vänner, hvilka med en synnerlig pietet hänga fast vid den s. k. Äem-
läsningen; såsom förhållandet, bland annat, visar sig vara med de flesta
inspektörerne, hvilka mycket beklaga frånvaron af något kraftigare
understöd från hemmen i detta afseende. Men detta oaktadt är det
oss omöjligt att tro annat än att man i detta fall sträfvar efter något,
som verkligen icke mera kan vinnas och, äfven om det kunde vinnas,
icke skulle kunna uthärda jemförelse med hvad som står att vinna
genom en förbättrad skolorganisation. Helt annat är förhållandet med
den hemmets rol, hvarom vi gå att nedanföre yttra oss.

3:o. Folkskolans förseende med tjenliga skolhus samt god och
tillräcklig materiel är af grundväsentlig vigt; och statsmakternas be*
mödanden i den rigtningen kunna ej nog lofordas. Saken är i sjelfva
verket af den betydenhet, att ehuru i allmänhet staten icke bör i det
fallet alltför mycket mellankomma med understöd, man likväl kan
sätta i fråga huruvida ej, med afseende dels på sjelfva sakens vigt
och angelägenheten att något hastigare än hittills påskynda folkunder-
visningens utveckling, dels på det högst väsentliga hinder derför som
ligger uti anskaffandet af tillräckligt många och ändamålsenliga skol-
hus, det vore skal att staten äfven härvid gåfve någon uppmuntran,
likasom den gör i fråga om materielens och i allmänhet undervisnin-
gens förbättrande.

4:o. Ingenting kan vara vigtigare än lö/rarnes bildning. Besinnar
man det omätliga inflytandet af desse lärare, som hafva den stora mas-
sans af nationen uppfostran i sina händer, så kan ingenting vara an-
gelägnare än att tillse att seminarierna i alla afseenden motsvara
sin maktpåliggande bestämmelse. Måhända vore det ur denna synpunkt
ej onyttigt att under vederbörlig kontroll medgifva dimissionsrätt åt
enskilda seminarier, som skulle kunna bilda sig. Så har skett i Dan-
mark, så^om man vet. Äfven blir angeläget att sörja för lärarnes till-
räckliga utkomst. Och tro vi, så väl ur denna synpunkt, som äfven
med afseende på öfriga fördelar som derigenom kunna vinnas, att det
är af högsta vigt att så vidt möjligt använda qvinliga lärare vid folk-
skolorna.

5:o. Angelägenheten af vederbörlig uppsigt inom kommunerna är
påtaglig, och vi hafva redan i en föregående uppsats visât huru nöd-

28
434 SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER.
vändigt det är att gifva skolråden en sådan inre organisation och en
sådan ledning, att de blifva verksammare än de synas i allmänhet hit-
tills hafva varit.

6:0. Slutligen blir ock angeläget att ät inspektionen gifva en så-
dan form och utsträckning, att densamma kan utöfva allt önskvärdt in-
flytande, för hvilket ändamål en så beskaffad organisation af densamma,
som vi i nyss åberopade uppsats förordat, torde böra ersätta den nu-
varande.

Med allt detta hafva vi likväl ännu ej kommit till det som måste
erkännas vara det allravigtigaste. Likasom man aldrig kan undvika,
så snart talet blir om den s. k. elementarundervisningens ordnande,
att stöta på frågan om de klassiska språken, så utgör äfven i fråga om
folkskolan religionsundervisningen den medelpunkt, omkring hvilken allt
annat vänder sig. Likasom man (d. v. s. det konservativa skolpartiet)
velat betrakta elementarläroverket såsom hufvudsakligen en »klassisk»
skola, så vill man äfven anse' folkskolan såsom hufvudsakligen en
»kristendomsskola». Likasom de klassiska studierna i elementarlärover-
ken upptagit den hufvudsakliga skoltiden och lemnat föga rum för
andra ämnen, så är förhållandet med religionsämnet i folkskolan. Lika-
som klassiciteten vanligen studerats på ett så förvändt, formalistiskt
sätt, att resultatet blifvit allt annat än hvad man med något skäl
kunnat kalla »klassisk bildning», så har äfven religionsundervisningen i
folkskolorna bedrifvits och bedrifves ännu mycket vanligt så tvärtemot
idén af allt hvad kristligt lif och kristlig anda heter, att man icke
kan annat än djupt beklaga den häfdvunna förvillelse, som kallar en
sådan undervisning för kristlig. Slutligen, liksom hvar och en, hvilken
uppträder mot de gamla språkens obehöriga inkräktningar på den
allmänna bildningen, eller till och med blott-mot mycket som påtag-
ligen är falskt eller ensidigt i sjeltva undervisningen deruti, gerna
bür ansedd såsom en fiende till klassiciteten och de gamla språkens
studium, likaså blir vanligen den, som vill på något sätt rubba det
bestående i folkets religionsundervisning, äfvenväl från| ett visst håll
gerna utskriken såsom antikrist. Icke desto mindre skola vi tillåta
oss att, med all aktning för andras tänkesätt rörande detta vigtiga
ämne, framställa huru vi för vår del tro att den kristliga bildningen
bäst skulle befrämjas, utan att, såsom för närvarande verkligen är
förhållandet, utgöra ett kinder för den öfriga bildningen..

Detta kan icke ske utan en stor reform inom kyrkan, och vi nöd-
gas sålunda yrka på den reformen. Till dess genomförande behöfvas
emellertid i hufvudsaken inga åtgärder hvarken af representationen
eller kyrkomötet eller regeringen, utan helt enkelt god vilja hos sven-
ska presterskapet; och hvad i lagstiftningsväg kan behöfvas, skall sä-
kert ganska lätt erhållas, om denna goda vilja ej saknas. Vi begära
SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. 435
således, att presten frigör sig från jordbruk med thy åtföljande span*
nemåls- och annan handel, med mera som kan hindra honom ifrån
att-vara en verklig herde för hjorden; att han till och med försakar
äran att vara ordförande i skölrådet och annat sådant, så vida han ej
af särskilda omständigheter dertill kallas; men att han deremoticke anser
sina pligter såsom prest uppfyllda blott genom att ex officio på sön-
dagen uppträda på predikstolen samt för öfrigt döpa barn och begrafva
döda m. m. eller genom allt detta, som väl heter »religiösa förrättningar»»
men som icke i och för sig är religion. Vi skulle äfven önska, att
presten befriades från dessa icke längre tidsenliga »husförhör» med
deras bismak af mantalsskrifning. Deremot skulle vi vilja, att presten
rätt ofta, och om möjligt hvar je vecka hela året igenom, besökte rotarne
i församlingen, för att sålunda inom mindre kretsar göra religionen
bättre känd * och älskad, för att ställa sig i närmare beröring med
hemmet samt dymedelst äfven der^ i det dagliga lifvet, ej blott i kyr-
kan och vid högtidliga tillfällen, göra religionen bofäst och sig sjelf
till en verklig rådgifyare i andliga ämnen — en rol, som den nuva-
rande formalismen lemnar åt förstkommande vinkelpredikant. Om
genom ett sådant inflytande det blefve sed att husfadren eller modren
dagligen med barnen gjorde sin andakt, läste sin bibel eller andra
religiösa Skrifter och i allmänhet föräldrarne i religiöst och sedligt afse-
ende gåfve en god ledning åt barnen, — hvilket ej är omöjligt
månne ej detta skulle verka bättre till religiositetens befrämjande än
de allrabäst inpluggade »hemlexor» ur katekes eller biblisk historia?
— Man svarar, att vi tyvärr icke stå på en sådan ståndpunkt i re-
ligiöst hänseende, att man kan hoppas någonting dylikt. Men vi tro,
att det verkligen beror på prestema sjelfva att skapa ett sådant till-
stånd; och misslyckas de äfven i enstaka fall, så skola dessa fall icke
vara talrikare än de, der nuförtiden man klagar öfver försummelse
uti förhörandet af »hemlexor». För öfrigt vilja vi ej, att religions-
undervisningen skall stanna härvid. Må gerna skolan afstå en del af
en skoldag eller af två skoldagar i veckan för detta ändamål; men vi
begära då, att undervisningen skall meddelas af presten, icke af skol-
mästaren. Hinner ej prestens tid till för alla skolorna i en församling,
så må han taga sig ett särskildt tjenstebiträde till hjelpj eller, än bättre, må
han taga enskilda nitiska församlingsbors biträde i anspråk för denna
verksamhet; ty vi äro öfvertygade derom, att det icke skall vara svårt
att finna både män eller qvinnor, hvilka i detta fall hafva lust att
medverka såsom frivilliga. Finnas de ej nu, så skall en verkligt krist-
lig och nitisk prest säkerligen ej hafva svårt att bilda, att framkalla
dem. Att äfven en skollärares biträde må emottagas, säger sig sjelft;
men endast’ i det fall att han af'inre drift och kallelse känner sig
dertill manad; icke så att det anses tillhöra tjensten,. eller qvalifika-
436 SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER.

tion härför anses såsom nödvändig för tjensten. I allmänhet kan man
säga, att det finnes något som, under för öfrigt lika omständigheter, syftar
att göra skolläraren mindre skicklig än mången annan just för denna del
af undervisningen. Eller bör det förundra, om den, som har till sin dag-
Jiga uppgift att meddela kunskap och förhöra lexor, och detta i alla äm- >
nen, äfven uti religionsämnet skulle egna sin uppmärksamhet hufvud-
sakligen eller till och med uteslutande åt blotta kunskapen och lexan?
Att i det fallet undantag finnas, veta vi alltför väl.

På detta sätt tro vi, att en lefvande kristlig undervisning och en
sannt knstlig anda skulle kunna göra sig gällande inom församlingarne
och bland det uppväxande slägtet; hvilken verkan deremot katekesläs-
ningen, med eller utan »hemlexor», med eller utan »förklaringar», d.v.s.
hela denna hittills brukliga skolastiskt-teoretiska s. k. kristendoms-
undervisning ännu aldrig visat sig i stånd att åstadkomma* Detta vore
en sida af saken. Den andra sidan vore att sålunda en omätlig vinst
skulle tillskyndas de verldsliga läroämnena i folkskolan, så ätt omsider
några verkliga framsteg deruti kuude göras; —- dels derigenom att
tillräcklig tid blefve lemnad för undervisningen uti dessa ämnen, dels
derigenom att man kunde hoppas att erhålla skollärare som vore sin
uppgift fullt vuxne.	.	'	'

Det är i allmänhet icke litet man begär af folkskoleläraren.
Då, såsom nu, folkskolan anses såsom företrädesvis en »kristendoms-
skola» och religionsämnet följaktligen såsom det vigtigaste af alla sko-
lans läroämnen, så är tydligt att man i första rummet måste fordra
af skolläraren att vara en sannt religiös och kristligt bildad person,
med förmåga att handleda barnen uti religionens sanningar. Detta
är emellertid kanhända den svåraste fordran man ställer till och med
på prestèn. Men vidare skall skolmästaren förstå att undervisa i alla de
verldsliga ämnena, innanläsning och välläsning, historia, geografi, na-
turvetenskap, geometri och räkning; han skall vara skönskrifvare och
, tecknare; han skall vära sångmästare, gymnastik- och exercismästare,
' trädgårdsmästare. Är han tillika klockare, så skall han förstå att
vaccinera och låta åder m. m. Det är ju ganska lyckligt, om man
kan finna sådana tusenkonstnärer; men erfarenheten visar det vara
klokast att i sådana fall hellre något inskränka sina pretentioner.
Toge man bort, på det sätt vi föreslagit, religionsundervisningen
från folkskolan, ville man erkänna skolläraren endast vara socknens
verldslige lärare, men låta presten vara réligionslärare; — så skulle
svårigheten att finna en fullt duglig skollärare säkerligen reduceras
till hälften af hväd den nu är1). Och religionsundervisningen skulle

*) Det vore godt om man äfven i afeeende på de öfriga ämnena, der omständighe-
terna så tillåta, gåfve åt skolläraren behöfligt biträde.	v
SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. 437

4

medelbarligen derigenom göra den ofantliga vinsten, att presten finge
uti sin skola, framförallt i nattvardsskolan emottaga barn, som, om de
än ej från folkskolan medförde en hop illa förstådda och illa sagda
katekeslexor, i stället hade god förmåga att läsa innantill och ett nog
odladt förstånd för att fatta hvad som sades — ett vida säkrare un-
derlag för prestens följande undervisning, än katekeslexorna.

Vi hysa mycket liten förhoppning att få se utförd en plan, som
vi för vår del tro skulle verksamt bidraga att befrämja kristendoms-
kunskap och sannt kristligt lif bland folket, och som är nödvändig
för åstadkommande af den medborgerliga bildning söm folkskolan just
varit afsedd att meddela; men vi kunna i alla fall ej underlåta att
ånyo upprepa hvad vi redan tillförene mer än en gång i det fallet
yttrat, och tro att saken förtjenar att begrundas. Ty det är just
har som, efter vårt förmenande, hela folkundervisningsfrågans tyngd-
punkt ligger; och under åberopande således af de grunder, som i det
föregående anförts såsom stöd for vårt omdöme i saken samt under
de förutsättningar vi der gjort, tveka vi ej att såsom förnämsta vilko-
ret för folkundervisningens rätta utveckling både i religiöst ochverds-
ligt afseende beteckna skolans emancipation från kyrkan och skol-
undervisningens sekularisering.

Inspektionsberättelserna upptaga äfven några underrättelser an-
gående sockenhibliotékerna; och då dessa institutioner äro af en syn-
nerligen stor betydelse för folkbildningen, hafva vi ansett skäl att äfven
meddela något derom. Uti tab. (D) innehålles antalet sockenbiblioteker
uti de särskilta stiften, sammandraget ur de berättelserna åtföljande
tabellerna.

Tab. (D).

Antar Sockenbiblioteker.

Upsala stift		v	 172.	Transport 969.
Linköpings stift		 127,		Göteborgs stift				 64.
'Skara	» 	 159.	Kalmar	» 	  35.
Strensmäs	» 	 116.	Karlstads » 		 130.
Westeråa	» 	 97,	AJlCuX *□ UiliUQ	r  TTévmÖRfindR » 	  20.
Wexiö	» 	 87.	AAvl JLA VQCVA&UkZ rr	■ ■ i i	—  Wisby	» 		 47.
Lunds	» 			 211..	;	. Summa 1,265.
	Transport 969.	

* Den första rörelse inom vårt land för att i någon större skala
åstadkomma sockenbiblioteker skedde, om vi ej misstaga oss, i Werm-
land (genom ett för ändamålet stiftadt sällskap); och för närvarande
saknas sådana uti detta landskap endast i 6 församlingar, hvilka se-
438 SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTA TER.

nare likväl åtminstone hafva en del årgångar af »Läsning för folket»,
(en något derutöfver). Enskild frikostighet, såsom af aflidne Fri-
herre Funk i Östergötland m. fl. hafva verkat mycket i denna riktning.
På 1850-talet föranleddes genom enskilda bemödanden en ny väckelse
i detta äfseende, och ej obetydligt gjordes för spridningen till alla
delar af riket af god och ändamålsenlig läsning. Ett ï Stockholm
bildadt sällskap föranstaltade om utgifvandet af en förteckning öfver
för ändamålet lämpliga böcker, och flere bokförläggare började att
intressera sig för spridningen af sina förlager på denna väg. Man
såg sålunda ; under några år" en ganska allmän och stark verksamhet
för åstadkommandet af sockenbiblioteker. Sedermera tycktes intresset
för saken minskas, men fick åter för någon tid lif genom den påmin-
nelse, som justitiekansleren lät, vi minnas ej hvilket år, utgå rörande
förhållandet med tidskriften »Läsning för folket», hvaraf flere årgångar
blifvit af riksdagen skänkte till församlingame, men detta oaktadt x
under. långliga tider ej kommit dem till godo. På sednare tider har
ett eller annat landsting tagit saken omhänder; och inspektörerna
tyckas lifligt intressera sig för detta vigtiga supplement till folkskolan
Ehuru sålunda mycket återstår att göra på detta fält, må vi likväl
hoppas att det ej skall dröja länge förr än hyarje socken i riket har
ett eller flere bibliotek. Hvad allmogens läslust angår, så variera upp-
gifterna; det är först genom läsning som hågen för läsning skapas.
Exempelvis anföres af inspektom Psilander (Göteborgs stift) att »bland
de 30 bibliotek, der utlåning pågått^ 9 varit mycket flitigt, 15 ganska
flitigt samt 6 föga anlitade. Rörande Fors (Foss?) pastorat (äfven-
ledes i Göteborgs stift) anför inspektom Leidesdorff, att från de »der
befintliga sockenbiblioteken, hvilka tillsammans bestå af 1,259 volymer,
under de senaste tre åren inalles utlemnats 9,291 lån, eller i medeltal
3,097 lån hvarje år». På många ställen synes allmogen ännu ej hafva
lärt sig förstå betydelsen och vigten af sockenbiblioteket; men det är
att förmoda att i detta fall exemplet kommer att smitta.

Såsom supplementära bildningsanstalter bredvid den egentliga
folkskolan får man anse söndagsskolor och repetitionsskolor för barn,
som redan utgått ur de vanliga skolorna. Dessa undervisnings-
tillfällen synas ännu icke vara omfattade med dét intresse som de
förtjena; flere orsaker kunna dertill medverka. Vore folkskolans un-
dervisning så ordnad som här ofvanföre blifvit antydt, och man i följd
deraf kunde hafva större anspråk på skolläraren, hvad de verldslig^.
läroämnena beträffar, borde det ingalunda vara omöjligt, helsi om en
och annan nitisk och kunnig församlingsbo derför intresserade sig, att
göra hvarje sockenskola om än i liten skala och med olika anord-
ningar — till en medelpunkt för just en sådan slags högre under-
visning som de s. k. folkhögskolorna åsyfta att meddela, Att på allt
'	OM LYXEN.	..............439

. k ■ ■	.

sätt söka befrämja dessa olika arter af supplementär folkundervisning
måste alltid komma att vara af stor vigt, huru goda folkskolorna an
må blifva; och än mer, då folkskolorna så litet motsvara sin be-
stämmelse som tyvärr ännu är förhållandet. Folkbildningens vänner
hafva således här ett rikt fält att bearbeta, och desto tacksammare
som det ofta nog är lättare att i detta fall vinna några resultater än
genom bemödanden, som direkt afse folkskolans förbättring.

Åtskilligt annat vore att tillägga rörande slöjdskolor och s. k.
högre folkskolor, m. m. för att göra redogörelsen för inspektionsbe-
rättelsema mera fullständig1); men vi inskränka oss, hvad slöjdsko-
lorna beträffar, till den anmärkningen, att dessa slags läroanstalter
äro mycket fåtaliga; och hvad de högre folkskolorna angår, sväfvar
ett visst dunkel öfver deras organisation, så att man icke vet hvad
man om dem bör tänka. Ej heller får man veta rätt mycket af be-
rättelserna. Så mycket synes emellertid gifvet, att då, enligt berättel-
sen för Kristianstads och Blekinge län, sex elever vid en examen af-
gått från Jemshögs högre folkskola, af hvilka fem vunnit inträde
i femte klassen af - Kristianstads och Karlskrona högre elementar-
läroverk, så vittnar detta obestridligen om en helt annan organisation
af de ifrågavarande slags skolorna samt ett helt annat mål för
desammas undervisning än man från böijan tänkt sig.	•

P. A. Siljestböm.

Om Lyxen.

En national-ekonomisk betraktelse.

På hvilken punkt som helst af det menskliga samhällets utveckling
man vänder blicken, visar ëig en företeelse, hvilken, ehuru på de lägre
utvecklingsgraderna af fullkomligt samma natur som på de högre, likväl
i samhällets barndom icke tager uppmärksamheten så mycket i an-
språk, som då det framskridit till en högre kulturgrad, kanske för-

1 ) Den form, hvarunder inspektionsberättelserna publiceras, gör hvarje försök till en
bearbetning af dessa rikhaltiga materialier till ett ytterst mödosamt arbete. Må man blott
föreställa sig 13 olika berättelser uti en och 15 i en annan volym, alla med hvar sin sär-/
skilda paginering och utan ens några kantrubriker inuti texten, sont kunde tjena till väg-
ledning i afseende på stift och inspektionsdistrikt! Dessutom försvåras ett sådant arbete
ytterligare genom den i ett eller annat fall temligen olika uppställning, som gifvitö åt be-
rättelserna, i det man dels (i ett fall) meddelat detalj uppgifter för hvaije skola, dels en.
väsentligen öfversigtlig framställning. I allmänhet har man valt en medelväg.
440	-	OM LYXEN.

nämligast derföre, att den då icke ännu antagit sådana dimensioner,
som blifva en följd af en högre kulturutveckling, ej heller iklädt sig
den karakter af förfining; som man är van att tänka sig förbunden
med densamma och hvilken ej kan åtfölja den annat än som en kul-
turens frukt på godt eller ondt Denna företeelse är Lyxen, Lyxen,
till följe af det bibegrepp, som nyss antydts alltid åtfölja densamma,
anses visserligen egentligen tillhöra blott det mera utvecklade sam-
hället, men i sjelfva verket är den lika gammal som samhället, ja, som
menniskan sjelf; ty njutningsbegäret nedlades vid menniskans skapelse
i hennes bröst. Detta begär, så djupt rotadt i menniskans natur,
torde ej heller försvinna förr än menniskoslägtet upphört att vara till,
och derföre framträda yttringame, af detsamma öfverallt på mennisko-
slägtets utvecklingsbana, olika visserligen till form och art, men alla
lätteligen härledda till samma ursprung. — Hvem har ej hört talas
om eller sjelf talat om lyxen? Hvem vet ej huru den ene fördömt den,
den andre prisat den, alla mer eller mindre njutit af den? Än hafva
sedolärare, statsmän och vetenskapsmän uttalat sin förkastelsedom
öfver den; än hafva de fört dess talan såsom befordrande kulturen,
äggande menniskan till ansträngningar och sålunda nyttig för samhäl-
lenas utveckling och rikedom, k den ena sidan har man framställt
den såsom en samhällets ädlaste krafter förtärande kräfta, ett symptom
af en djupt genomgående förstörelseprocess i dess inre; å den andra
vill ( man i densamma se en välgörande genius, hvilken i ett gyllene
regn utgjuter de rikes skatter till de fattiges uppehälle, och likasom
oförmärkt tvingar de förra, då de gifva efter för sitt njutningsbegår,
att tjena de senare, sålunda, ett medel i Försynens hand, verkande
till att förmedla den ojemna fördelningen af de timliga håfvorna. Den
enskilde har nog, hvar i sin stad, häpnat öfver de yttringar af lyxen,
hvilka han varseblifvit med egna ögon eller lärt känna af historien;
men. å andra sidan har han sannolikt i ganska ringa grad förmått
sig att lemna de beqvämligheter, lyckans skänk eller hans egen om-
tanka förskaffat honom, eller ens upphört att eftérsträfva dem i ännu
större mått, och vid ett sådant handlingssätt aldrig ett ögonblick tviflat
om att vara i sin goda rätt, aldrig ett ögonblick känt förebråelsen af
ett samvete, huru ömtåligt som helst. De största utgifter, alla enligt
det allmänna föreställningssättet fallande under kategorien af lyx, kunna
förenas med den ädlaste bildning, den renaste sedlighet. Och, om
man ser bort, ifrån den moraliska sidan af saken, finner man ej att
den enskilde, som offrar stora summor på tillfredsställandet af behof,
hvilka ej kunna anses annat än som lyx, likväl , går framåt i ekono-
miskt välstånd, likasom äfven att hela stater, der ofantliga summor,
antingen såsom statens egen eller såsom den enskilde medborgarens
OM LYXEN.	441

%

konsumtion egnas ât dylika behof, likväl äro stadde i ett oupphörligt
ekonomiskt framåtskridande?

En företeelse, så konstant, så allmänt utbredd, så genomgripande
i sina verkningar, torde väl redan derigenom vara ett föremål för in-
tresse. Uppträdande på hvarje kulturgrad, skiftande till form, men
aldrig till väsen, ligger upphofvet dertill säkerligen i menniskans egen
natur och är ej att söka i någon genom händelsen väckt eller genom
reflexionen framkallad kunskap om nya behof. Deraf frågans psyko-
logiska intresse. Icke mindre är det moraliska intresse den innebär.
Visserligen eger menniskan rätt att för sina ändamål begagna de na-
turliga tingen; men bör detta bruk sträckas utöfver tillfredsställandet
af de oundgängligaste behofven? — Är icke hvarje bruk, som går
utöfver denna gräns, otillåtet, en eftergift åt böjelser, som, lindrigast
sagdt, ej tillhöra vår ädlare natur, och hvilkas tillfredsställande hindrar
vår sträfvan för fullkomnandet af denna genom att draga våra krafter
från det bättre ändamålet till det sämre? Från denna sida sedd er-
håller betraktelsen öfver lyxen ett ännu högre och mera omfattande
intresse, ty denna betraktelse sammanfaller egentligen med hela'frâgan
om betydelsen och värdet af menniskans sinnliga natur, huruvida den-
samma är skadlig för utvecklingen af menniskans högre anlag och
således bör så mycket som möjligt undertryckas, eller huruvida den-
samma äfven kan vara, inom sin sfer berättigad och blott böra stå
tillhaka, när hennes kraf råka i kollision med de högre, andliga. Till
det intresse lyxen, ur dessa båda synpunkter sedd, eger, kommer äfven
det ekonomiska; ty af det sätt, hvarpå ett folk konsumerar hvad det
genom sin produktion vunnit, är dess ekonomiska utveckling helt och
hållet beroende. Då detta sätt till en stor del bestämmes af folkets
: sedliga ståndpunkt, så är härmed antydt huru nära i fråga om lyxens
bedömande de moraliska och ekonomiska sidorna äro förbundna. —
Så erbjuder denna företeelse redan i sig sjelf, genom det sammanhang
den eger med menniskans natur och hennes moraliska och fysiska ut-
veckling, flera sidor af intresse. Tager man då dertill i betraktande
de olika, ja rent af stridiga sätt, hvarpå den blifvit bedömd, så synes
deraf ännu ett ökadt intresse kunna tillvinnas densamma och gifva en
naturlig anledning till ett försök att utreda dess natur och väsen, ett
försök så mycket mera lockande, som litet hvarje nog eger en mera
eller mindre klar kuskap om hvad lyx är och deröfver fällt mera eller
mindre grundade omdömen, hvarigenom ämnet således är ett af de
mest populära, som kan väljas till föremål för en vetenskaplig be-
traktelse. Det är egentligen från den ekonomiska sidan, som lyxens
betydelse för samhället här skall blifva bedömd, men då, enligt hvad
nyss ofvan antyddes, den ekonomiska sidan på det närmaste samman-
442	OM LYXEN.

hänger .med den moraliska, kan den senare ej heller lemnas helt och
hållet å sido.

För att kunna göra reda för lyxens inverkan på ett folk, är na-
turligtvis nödvändigt, att först bestämma hvad lyx är, hvilken slags
konsumtion af naturens eller arbetets alster, som kan komma under
denna benämning. Ingenting är i sjelfva verket mera obestämdt än
begreppet lyx. Den flyktigaste blick på kulturhistorien visar nämligen,
att hvad som under ett tidskifte ansetts för ett alldeles umbärligt, till
och med skadligt, öfverflöd, under ett annat redan antagit karakteren
af en1 nödvändighetsvara. Det fanns sannolikt en tid, då behofvet af
skor var .föga kändt, och då fotbetäckningen utgjordes af ett stycke
oberedd djurshud; —- men faller det nu någon in att säga, det en
fotbetäckning af detta slag, hos folk, som stå på den kulturgrad och
bebo länder med ett sådant klimat som innebyggarne i Europa, kan
rubriceras såsom lyx? — På samma sätt som en stor olikhet i be-
greppet lyx visar sig från tidehvarf till tidehvarf, så röjer sig äfven
en dylik skiljaktighet under samma tidehvarf mellan olika folk och
till och med mellan olika klasser af samma folk. Så är t. ex. hos
folk, som bebo de länder, der vinet frambringas, förtärandet af denna
vara ingalunda räknad såsom en luxuriös konsumtion, såsom hvilken
det deremot anses hos andra folk, åt hvilka denna ädla produkt icke
blifvit skänkt af naturen. Hos ett och samma folk under samma tide-
hvarf röjer sig denna olikhet derutinnan, att den bildade mannen för
sig och sin familj — för att ej tala om hans andliga behof — tager
i anspråk större beqvämligheter i afseende på bostad, större omvexling
och finhet i afseende på kläder och föda, och måste göra det för att
ega den lifvets trefnad, hvarförutan han ej med full kraft kan egna
sin verksamhet åt det kall, han valt, än mannen af arbetsklassen,
hvilken kan, utan att drabbas af en sådan saknad, umbära allt detta.

Men likaså påtaglig som denna vexlande uppfattning af lyxens
begrepp hos olika tidehvarf och olika samhällsklasser är, likaså uppen-
bar är ock orsaken dertill. Hvad som drifter menniskan — likasom
äfven djuren — att bemäktiga sig de yttre tingen, det är behofven,
hvilkas tillfredsställande är beroende af de yttre tingen och sålunda
förutsätter ett välde öfvér dessa. Men då djuret blir stillastående
inom samma krets af behof, utvidgas denna hos menniskan oupphör-
ligt. Grunden dertill är menniskans perfektibla natur, den bildnings-
drift, som bor i hennes väsen; och då de ökade behofven hafva sin
grund i menniskans perfektibilitet, så blifver en tillvext i behofven
alltid en yttring af en högre kulturgrad, hvilken, för att blifva per-
manent, äfven medförer medlen för deras tillfredsställande. Ty ett
behof, som icke är ett rent naturbehof, måste upphöra, om medel ej
finnas för dess tillfredsställande. »Hvarje bildningsgrad», säger Roscher,
OM LYXEN.	443

»ger sig tillkänna genom en tillökning i behofvens antal och kraft,
hvilken dock blifver tillfredsställd.» Genom att sålunda tänka sig be-
hofven med kulturens fortgång stadde i en oupphörlig utveckling, är
det lätt förklarligt, huruledes det, som på en lägre kulturgrad ansågs
såsom en alldeles öfverflödig lyxartikel, kan, på en högre, komma att
betraktas såsom en ren nödvändighetsvara. Ville vi utbyta våra om-
sorgsfullt försedda boningar möt våra förfäders otäta timmerhus, utan
glas i fönstren och utan annan öppning för att utsläppa röken än ett
hål i taket? — våra yllekläder emot deras djurshudar? — På samma
sätt som hela menniskoslägtet framgår från den ena kulturgraden till
den andra, och behofven med detta framåtskridande växa, så äfven
inom ett särskildt samhälle, der en klass alltför väl kan tänkas i kultur-
utvecklingen hafva gått framom en annan, och sålunda, med ökade
behof, tager i anspråk en konsumtion, hvilken för en annan samhalls-
klass, som ej hunnit så långt i kultur och följaktligen i behof, anses
såsom öfverflöd. Att reducera behofven till sitt minsta möjliga, blott
för lifvets uppehållande nödiga, mått, det vore således att utrota civi-
lisationen och återföra menniskan till djurets ståndpunkt. Den gre-
kiske filosofen, hvilken bodde i en tunna och af Greklands och Asiens
beherrskare, ej hade att utbedja sig annan gunst, än att stiga ur solen
för sig, sträfvade efter denna behofvens inskränkning; — men också
gaf hans samtid honom benämningen den cyniske — den hundaktige
filosofen.

Att sålunda från behofvets och den detsamma åtföljande kon-
sumtionens art bestämma, hvad som är lyx eller icke, är, till följe af
hvad som ofran blifvit sagdt om behofvens relativitet, omöjligt. Att
åter förneka behofvens, på kulturens utveckling beroende, relativitet
och såsom berättigade erkänna blott dem, hvilkas uppfyllande kräfves
till lifvets oundgängligaste nödtorft, och att följaktligen såsom lyx be-
trakta hvarjé konsumtion, som föranleddes af ett behof, liggande högre
än dessa, det vore att förneka nödvändigheten af all kultur. En an-
nan heRtâmining måste sålunda sökas. I det föregående hafva vi, på
grund af det allmänna föreställningssättet, anticiperat, att två bestäm-
ningar, hvilka der blifvit använda, tillhörde lyxen, hvilka äfven efter
dess begrepp, d. v. s. såsom kännemärken, måste anses tillhöra den-
samma. Den ena är, att lyx innebär en konsumtion, den andra, att
denna konsumtion är öfverflödig. Konsumtion är hvarje förbrukning
af de materiella tingen, hvarigenom dessa undergå sådana förändringar
till substans eller form, àtt de upphöra att vara hvad de förut varit -
en åtgärd, som för öfrigt kan hafva såväl en förminskning, som en
förhöjning af de förbrukade tingens värde till följd; och då till lyxens
väsen just horer, att- menniskan genom den i ymnigare mått använder
de materiella tingen för sina behof, är det klart, att i lyxens begrepp
444	OM LYXEN.

först måste ingå bestämningen af konsumtion? Men derjemte horer
dit, att denna konsumtion skall vara öfverflödig. Här , är åter en re-
lativ bestämning, ty en qvantitet, som för ett eller annat ändamål an-
vändes, kan ej betecknas såsom öfverflödig annorlunda än i jemförelse
med en annan, som är nödvändig eller jemnt tillräcklig. Det blir så-
lunda nödigt, att söka bestämma hvar den gräns ligger, till hvilken
man skall taga hänsyn för att finna om en konsumtion är öfverflödig
eller icke, således om den faller under begreppet lyx eller icke. Men-
niskan konsumerar, är det sagdt, de materiella tingen för att tillfreds-
ställa sina behof. För hvarje behof är hon nödgad att taga i anspråk
en viss qvantitet af de materiella tingen. Men storleken af denna
qvantitet eger ett naturligt mått, bestämdt af det ändamål, för hvilket
hon använder dem. Detta mått är behofvets kraf. Men till hvad som '
går derutöfver är hon icke ovilkorligt berättigad, såvida nämligen som
man kan säga, att det blott är behofvets tillfredsställande, som be-
rättigar henne att förfoga öfver de materiella tingen och hennes rätt,
såsom varande grundad på behofvet, således blott sträcker sig så långt
som detta. Således, vilja vi säga, är det i första rummet en öfver-
flödig konsumtion, att, för ett gifvet behof, använda en större qvan-
titet matériella medel, än som för tillfredsställandet af detta behof
erfordras. Hvarje sådan användning är sålunda att anse såsom lyx.

Men saken torde behöfva att ännu närmare bestämmas. ïy om,
i det anförda fallet, öiverflödet eger rum med afseende på medlen,
som användas för behofvets uppfyllande, kan icke ett ofverflöd finnas
äfven med afseende på sjelfva ’behofvet? Blifver icke saken alldeles
densamma, om man använder nödvändiga medel på ett öfverflödigt
behof, som om man använder öfverflödiga medel på ett nödvändigt
behof? — Om så är, måste man gå ännu ett steg tillbaka, och under-
söka hvad som är ett nödvändigt behof, emedan, först sedan detta
blifvit utsagdt, frågan synes vara till fullo besvarad. Behofven äro
uttrycken af hvad ett väsen vill hafva af någonting utom detsamma
varande, för att genom att på ett eller annat sätt tillgodogöra detta,
afhjelpa en brist, som det förnimmer. Hvarje väsen är berättigadt
att erhålla hvad som för detsamma är nödvändigt,. för att det skall
kunna uppfylla sin bestämmelse; således är hvarje behof, som yttrar
sig i denna riktning, nödvändigt. Så t. ex. hörer det till hvarje lef-
vande väsens bestämmelse att uppehålla sin existens, och derföre äro
alla de behof, som hafva detta till ändamål, nödvändiga. Attförmen-
niskan, som har en annan, högre natur, än den sinnliga, undantag i
detta fall gifvas, är allmänt bekant; men dessa upphäfva icke regeln,
utan bevisa endast att hos menniskan den sinnliga naturens behof få
stå tillbaka för den andliga naturens fordringar. Nu har visserligen
hvarje väsen sin allmänna bestämmelse inom det slägte det tillhörer;
OM LYXEN.	445

*

men såsom individ har det afven sin särskilda bestämmelse, och deraf
kommer den oändliga skiljaktigheten i behofven hos olika individer.
Hos djuren och äfven hos menniskan på den allra lägsta kulturgraden
äro behofven bestämda genom instinkten. Denna är en yttring af
naturens sjelfuppehållande kraft, och de behof, som af densamma fö-
das, berättigade som naturen sjelf, men också inskränkta till samma
evigt enahanda lagar, efter hvüka denna verkar. Annorlunda hos
menniskan. Så snart hon öfverskridit det första tillståndet, i hvilket
> hon har sin tillvaro blott såsom ett naturting, löser reflexionen hennes
beroende af naturen, viljan frigöres och med detsamma förlorar hon
ock naturens säkra men hämmande ledning. Behofven mångfaldigas,
men genom frigörelsen från naturens ledande hand är ock vägen till,
misstag öppnad, så att med de berättigade de oberättigade kunna höja
sin röst. Detta behofvens mångfaldigande är, enligt hvad i det före-
gående blifvit anmärkt, just tecknet på kulturens framåtskridande, men
icke följer deraf, att hvarje behof är nödvändigt. Men likasom öfver-
hufvud hvarje hos en varelse framträdande behof är nödvändigt, af
hvars tillfredsställande verkliggörandet af denna varelses bestämmelse
är beroende, så äro ock bland de, på hvarje kulturgrad framträdande
behof, de nödvändiga, hvilkas tillfredsställande är oundgängligt för att
menniskan skall kunna uppfylla sin bestämmelse, sådan denna af henne
fattas på denna kulturgrad. Detsamma gäller ock för olika klasser,
för olika individer inom samma folk; hvad som är nödvändigt för
denna klass, denna individ för att uppfylla sin bestämmelse, det är
ock för henne eller honom ett nödvändigt behof. Till kulturens ut-
veckling hörer icke allenast ett mångfaldigande af de fysiska behofven;
i sinom tid komma ock de religiösa, de moraliska, de intellektuella,

1	de æsthetiska. Alla dessa äro nu nödvändiga, om menniskan fattar
dem såsom sådana för att verkliggöra'sin bestämmelse, lefva efter sitt
väsen. Behöfves nu — och detta var frågans utgångspunkt — för
uppfyllande af ett gifvet behof en konsumtion af materiella ting, då
är den icke öfverflödig när den sker för ett behof, hvilket här blifvit
sagdt vara nödvändigt. Annars är den det och att karakterisera såsom
en luxuriös konsumtion.

Lyxens kännemärke är således att vara en öfverflödig konsumtion.
Detta synes, i betraktande af behofvens relativitet, vara den enda be-
stämning man kan gifva åt densamma. Ätt inskränka den nödvändiga
konsumtionen till den, som för produktionen af materiella värden är
nödvändigt, deri visserligen inbegripet ’ allt hvad som erfordrades för
att gifva arbetaren nödig säkerhet, kunskap och smak, är att sätta
lyxens begrepp allt för vidsträckt, då derunder skulle falla allt hvad
af materiella ting offrades för menniskans religiösa, intellektuella, mo-
raliska och æsthetiska behof, förutsatt att de genom detta offer för-
I

446	OM LYXEN.

värfvade egenskaper ej användes till produktionens ökande. Ty icke
kan man anse egandet af en psalmbok, en blomkruka, förmågan att
läsa och skrifva, för lyx? Ville man åter, å andra sidan, från begreppet
lyx utesluta allt, som användes för att gifva lifvet förökad trefnad,
prydnad och beqvämlighet, det vore att fatta detta begrepp alltför
trångt. En enkel bönesal kan för det religiösa behofvet, förutsatt att
detta är rätt lifligt och icke genom yttre medel behöfver väckas, vara
fullt så tillräcklig, som den praktfullaste götiska domkyrka. Kan man
påstå, att de mattor, taflor, mahognymöbler, som pryda mången embets-
mans boning, äro nödvändiga för att han skall knnna uppfylla sitt
tall? Skrifves ett embetsutlåtande icke lika väl på ett bord af furu,
som på ett bord af mahogny? — Det synes således ej möjligt, att be-
stämma lyxens begrepp annorlunda än som skett; emedan man så-
lunda bibehållit det för detsamma allmänt antagna kännemärket af
öfverflöd, men tillika gifvit åt detta senare begrepp en bestämd gräns.
Men när lyxens begrepp blifvit på detta sätt angifvet, kan man väl
då undgå att räkna denna företeelse såsom en bland de menskliga
förvillelserna eller brotten och öfver densamma uttala en ovilkorlig
förkastelsedom? Och, om man ser till dess Verkningar såväl på ett
helt folk, som inom individen, måste ej dessa också innefattas i samma
ogillande? En förbrukning af materiella ting, som är öfverflödig, kan
väl ej annat än verka förderfligt, och den böjelse, som drifver för-
brukaren till en sådan skadlig användning af det timliga goda, kan
väl ej annat än härleda sig från en förderfvad sinnesförfattning. Så
skulle det väl synas böra vara. Men det oaktadt visar det sig, att
man, med fullkomligt erkännande af lyxen såsom en öfverflödig kon-
sumtion, på fullt allvar tagit den i försvar, icke allenast såsom i mo-
raliskt hänseende rent af välgörande/ utan, hvad som synes mest an-
märkningsvärdt, äfven för produktionen positivt befordrande. I förra
hänseendet har mau anfört, huruledes lyxem verkade till flit, till an-
strängningar, till ordning o. s. v. alldenstund begäret att förskaffa sig
lyxens njutningar gjorde, att man med all makt sökte att bereda sig
medlen dertill. Dessa voro visserligen egentligen de ekonomiska; men
som förvärfvandet af dessa i så väsentlig mån var beroende af dc
moraliska egenskaperna, så var det ock nödvändigt att vinnlägga sig
om de senare, om man ville komma i besittning af de förra. Samma
moraliska egenskaper voro ock nödvändiga för att bibehålla den en
gång förvärfvade förmögenheten; vanan vid åtnjutandet af lyxens be-
hag, hvilket var beroende af ätt ega tillräckliga materiella medel för
detta ändamål, manade derföre till ordentlighet och ansträngningar
att bibehålla det förvärfvade eller möjligen förvärfva mera. Dessa
skäl sakna ej sin giltighet och hafva blifvit framhållna af en så all-
varlig författare som' Rau. Erfarenheten lånar dem ock onekligen
OM LYXEN.	447

sitt stöd, såsom man kan se af exempel, såväl hos individer, som hela
folk. Se till exempel det franska folket! Få nationer torde vara så
njutningslystna som denna, helst om man tager hänsyn till de större
städerna.» •innevånare; men, den mindre franska näringsidkaren är dock
ett mönster af idoghet och sparsamhet, men detta hufvudsakligen i
ändamål att förskaffa honom en förmögenhet, som kan sätta honom i
tillfälle att njuta. Skälen ega sålunda — vi upprepa det ännu en
gång — sin vigt,1 men skada är, att lika många, ja, sannolikt vida
flera, exempel skola kunna änföras på lyxens verkningar till utveck-
ling af alldeles motsatta egenskaper hos menniskan. Der kulturen re-
d$n gått så mycket framåt, att en del af den öfverflödiga konsumtionen
användes på förskaffandet af föremål, som förhöja den fysiska tillva-
rons välbehag eller skänka njutningar af intellektuell, moralisk eller
æsthetisk beskaffenhet, der verkar naturligtvis begäret efter lyxens
föremål, såvida de nyssnämnda njutningarne deri ingå, onekligen för-
finande; men då med kulturens utveckling lyxen'torde gå icke blott i
danna riktning, utan äfven i en motsatt, så torde man kunna befara,
att begäret efter lyxens njutningar kan leda lika väl till njutningar af
det senare slaget/ som af det förra. För att ur ekonomisk synpunkt
försvara lyxen, har man visserligen också åberopat de skäl, som hämtas
från, den nödvändiga besittningen af de nyssnämnda moraliska egen-
skaperna, såsom vilkor för en kraftig produktion af materiella ego-
delar; men hufvudsakligen har man i detta afseende anfört följande.
Finner näringsidkaren icke afsättning för sina produkter, så måste
hans näring nödvändigt gå under. Hvarje producent är för sitt väl-
stånd beroende af konsumtionen. Ju mera som konsumeras, desto
bättre står sig producenten. Det må vara, att lyxen är en öfverflodig
konsumtion; men detta gör ingenting till saken, ty såsom en kon-
sumtion kommer den i alla fall producenten till godo och är det en
/ öfverflodig konsumtion — desto bättre — ty ju mera, som konsumeras,
desto mera produceras också. Yttrar,sig öfverflödet i ett stort antal
behof, desto flera näringsgrenar öppnas för de särskilda behofvens
tillfredsställande; gäller det åter den qvantitet, som erfordras för att
- uppfylla hvarje särskildt behof, desto mera blifver inom hvarje nä-
ringsgren tillverkadt. Denna föreställning är så allmänt spridd, att
den trängt ned till folket och i dess mun antagit formeln af det all-
mänt bekanta talesättet: »om den rike icke gaf ut sina penningar,
hvaraf skulle då den fattige lefva»? — Skälet har en sida af sanning,
så till vida, som producentens välstånd visserligen är beroende af att
han finner afsättning för sina produkter, men det. fäster intet afseende
vid en annan lika vigtig sanning, att konsumtionen är af två slag, af
hvilka det ena underhåller sig sjelft, det andra måste underhållas någor •
annorstädes ifrån, att det ena ökar, det andra minskar folkets förmö-
448

OM LYXEN.

genhet, och att således producenten, såvida som produktionen är be-
roende af konsumtionen och denna af medlen att konsumera för, i
längden står sig vida bättre vid en konsumtion af det förra slaget än
af det senare. På detta förhållande beror svaret på frågan om lyxens
betydelse i ekonomiskt hänseende, och en närmare utredning af det-
samma skall straxt nedanför gifvas.

Då de skäl,' ur hvilka man försvarat lyxen från såväl moralisk
som ekonomisk synpunkt blifvit något utförligt upptagna, så bör ock
nämnas — hvad för öfrigt visserligen är allmänt bekant — att den
funnit nästan ifrigare fördömare än försvarare. Det ligger visserligen
också närmare till hands, att öfver lyxen uttala en fördömelse än ett
försvar. Fördömelsen har hämtat sina skäl dels från det sedefÖrderf-
vande njutningsbegäret, från de många' brott deraf alstras, från det
för menniskan förnedrande att ej kunna inskränka de fysiska behof-
ven, m. m., dels från den ekonomiska förlust, som tillskyndas samhället
genom den öfverflödiga konsumtion, lyxen alltid medförer. Dessa ar-
gumenter äro alltför väl kända, att de grunder, på hvilka de stödja
sig, behöfva vidare anföras. Till en viss grad äro de utgångna från
sjelfva den naturliga känslan och hafva sedan blifvit vidare utförda
både inom sedoläran och den ekonomiska vetenskapen. Att har vidare
uppehålla sig vid dem, lönar på ofvan anförda skäl ej mödan. De
hafva blifvit i korthet anförda, egentligen blott för att få tillfälle att
erinra, det äfven åt dem ej kan erkännas, fullkomlig giltighet. Den
åsigt, som helt och hållet fördömer bruket af de materiella tingen,
när detta ej är påfordradt af ett oundgängligt behof, är behäftad med
ensidighet. Bruket af materiella ting kan i och för sig ej vara för-
dömligt; det blifver det först, när genom detsamma några högre in-
tressen kränkas. Hvad angår den ihoraliska sidan af de materiella
tingens bruk, så torde den djupaste sanningen ligga i religionens bud:
, att bruka verldén, men såsom brukade man henne icke; ty detta inne-
bär icke en fördömelse af bruket i och för sig, utan gör allt beroende
af sättet, hvarpå bruket sker. Det vore lyckligt, om den följande
uppfattningen af lyxen, såvidt deri afseende fästes vid dess betydelse
i moraliskt hänseende, kunde komma att anses blott såsom en för-
klaring, en tillämpning af detta sköna ord, emedan något sådant vis-
serligen vore bästa profvet på denna uppfattnings sanning.

Sådana äro i korthet de skäl man framställt å ena sidan till att
försvara lyxen såsom något nyttigt, å den andra sidan att framställa
den såsom något absolut skadligt/ De förra, såvida de angå den mo-
raliska sidan, innebära någon, men såvida de hänföra sig till den eko-
nomiska, ingen sanning; de senare äro ensidiga. Ser man emellertid
endast på den ekonomiska sidan af lyxen, då kan man ej annat än
finna den absolut skadlig. Detta skall visa sig vid ett närmare be-
.	OM LYXEN.	449

*

traktande af .produktionens utveckling och de vilkor, hvaraf denna är '
beroende, då tillfälle tillika gifves, att'fullkomligen ådagalägga halt-
lösheten af den åsigt,.som förmenar, att lyxen vore i ekonomiskt hän-
seende fruktbarande. <	'

För åstadkommande af produkter af hvad slag som helst, är nöd-
vändigt att konsumera en viss qvantitet af materiella ting. Arbetaren
behöfver uppehålla sig under det att produkten åstadkommes; en män^d
ting åtgå sålunda till föda, kläder och bostad åt honom. Verktyg och
maskiner, som begagnas vid. arbetet, förslitas; »dyrbara byggnader, uti
hvilka de senare förvaras, lida genom tidens åverkan. Är fråga om
att frambringa en produkt, som är en förädling af en annan, så åtgå
dertill råämnen, såvida som dessa upphöra att finnas till i sin förra
form för att kunna framställas i sin senare, förädlade. Den ull, som
blifvit förvandlad till kläde, finnes ej mera till såsom ull. AUt hvad
som sålunda användes för att åstadkomma en produkt, det konsumeras
för detta ändamål; de förändringar till substans eller form, som vissa
ting undergå, för att derigenom frambringa ett annat, är sålunda en
, ’konsumtion. Men är företaget, för hvilket denna konsumtion skedde,
väl beräknadt, så skulle värdet af den produkt, som genom denna kon-
sumtion åstadkommits, öfverstiga, eller åtminstone fullt ersätta värdet
af de ting, hvilka för frambringandet af nämnda produkt blifvit kon- /
sumerade och hvilka man med ett gemensamt namn benämner pro-
duktionskostnaderna. Derigenom länder denna konsumtion samhället
till vinst eller åtminstone icke till, förlust* och de kostnader, som ge-
nom den tillskyndats producenten, blifva honom ersatta genom den
frambringade produktens högre värde. Denna konsumtion, ett nöd-
vändigt vilkor för att någon produktion skall kunna ega rum, kallas
’ ock, med afseende på det resultat .den lemnar, produktiv koïisumtion.
Den konsumtion åter, som sker sålunda, att efter densamma icke finnes
qvar ting som i värde uppgå till de konsumerades värde, bär deremot
namn af improduktiv konsumtion. Likasom den produktiva konsum-
tionen är nyttig för samhället, emedan den frambringar värden, så är
’ den improduktiva skadlig, emedan den förstör sådana. Nu är det
.klart, att om produktionen icke skall gå med förlust, så måste af den
vunna produkten först ersättas hvad dess frambringande kostat eller i
framtiden kommer att kosta. Först sedan detta skett, kan, utan att
en ekonomisk förlust inträffar, en improduktiv konsumtion ega rum.
Men då den vunna produktens värde ofta kan betydligt öfverskjuta
produktionskostnaderna, så kan visserligen en improduktiv konsumtion,
och detta äfven i. betydligt mått, ega rum, utan att samhället derföre
‘ behöfver gå tillbaka i ekonomiskt hänseende. Men skall samhället i
ekonomiskt hänseende ej blott stå stilla, utan äfven gå framåt, så är
det ej nog att den improduktiva konsumtionen blott hålles inom så-
450	OM LYXEN.

dana gränser, att den icke förhindrar den fullständiga ersättningen af
produktionskostnaderna; den måste återhållas ännu mera. För pro-
duktionen erfordras,. såsom nyss blifvit sagdt, en mängd materiella
ting, hvilkas användning är nödvändig, för att af den produktiva verk-
samheten åstadkomma ett behörigt resultat. Dessa ting aro de, som
sammanfattas under benämningen kapital. Är det nu nödvändigt att
för produktionen använda sådana ting, så är det ock sannolikt, att ju
mera af sådana, som användes, desto större kan äfven produktionen
blifva. Detta är också hvad erfarenheten bekräftar, emedan produk-
tionen utvecklas endast i samma mån, som kapitalet tillväxer, men
också i lika stor utsträckning, som denna tillväxt eger rum. Men de
ting, som utgöra kapitalet, måste äfven hämtas från den årliga pro-
duktionen. Är nu en del af denna redan bestämd, att, för att upp-
rätthålla produktionen på sin en gång uppnådda höjd, ersätta produk-
tionskostnaderna, så kan någon tillväxt af kapitalet, förutsatt att pro-
duktionskostnaderna äro desamma, icke ega rum, utan att de ting,
som dertill användas, tagas ifrån den del af den årliga produktionen,
som annars var bestämd att improduktivt konsumeras. En inskränk-
ning i den improduktiva konsumtionen är således, om man antager att
någon besparing i produktionskostnaderna ej egt rum, ett vilkor för
kapitalets tillväxt.

Sammanhålles hvad som nu blifvit sagdt om. skilnaden emellan
produktiv och improduktiv konsumtion och hvarderas inflytande på
produktionen med hvad som ofvan anförts till lyxens karakteriserande,
så torde ej blifva svårt att bedöma dess verkningar i ekonomiskt hän-
seende. Lyxen var, sades det, till sin natur en öfverflödig konsumtion.
Hvarje öfverflödig konsumtion är tillika en improduktiv konsumtion.
Den är detta på ett sätt af två. Antingen förstöres genom den verk-
ligen en större massa-af värden än som frambringas, eller ock går en
qvantitet förlorad, som annars hade ktmnat bibehållas. . Det förra är
en absolut, det senare en relativ förlust, men i båda fallen en förlust.
En person behöfver för att uppehålla sina krafter tillräckliga för det
arbete, han har att uträtta, dagligen till sin middagsmåltid två rätter
mat, men i stället förtär han fyra. Om hans arbete icke ger honom
medlen ,till de öfverflödiga två rätterna, så är detta arbete icke sä
mycket värdt, följaktligen kqnsumerar han mera än han producerar
och hans konsumtion af dessa två rätter år således absolut impro-
duktiv. Men måhända är hans arbete så mycket värdt, att det ger
honom medel att, förse sig med dessa två öfverflödiga rätter, dem vi
antaga att han dagligen förtär; en arbetare kan t. ex. ega dubbelt
så stor arbetsförmåga som en annan/utan att likväl behöfva förtära
mera än denne. I sådant fall skall'han kunna bespara värdet af de
två rätterna, använda detta såsom kapital och derigenom befordra
OM LYXEN.	451

produktionen. Men enligt det framställda exemplet handlar han icke
sä. Hans konsumtion är derföre en förlust för samhället, men en re-
lativ förlust, emedan det till följe af den icke är så rikt som det an-
nars kunde vara. Sådant är resultatet af lyxen, i hvilken riktning
man än tänker sig dess verkningar: Antingen minskar den massan af
värden genom att tillintetgöra en qvantitet deraf utan att sätta något
annat i stället; eller ock åstadkommer den, att denna massa är mindre
än hvad den, utan tillvaron af lyxens konsumtion, skulle hafva varit.
Från hvilkenderå sidan man betraktar den, kan man sålunda finna att
den inverkar menligt på produktionen och måste från ekonomisk syn-
punkt sedd vara absolut förkastlig. Men man lägge noga märke till,
att den skall vara en öfverflödig konsumtion. Åtskilligt af hvad som
■synes vara från ekonomisk sida öfverflödigt, är det dock icke, om
man tager hänsyn till menniskans andliga förmögenhéter; ty äfven
dessa kräfva sin andel af de materiella tingen. Hvad som for dessas
utveckling erfordras, är icke öfverflöd. Men äfven åt dem får ej till-
mätas mera, än hvad de nätt och jemnt behöfva; ty öfverskndes detta
mått, eger en öfverflödig konsumtion rum, hvilken, dess bestämmelse
må vara hvilka höga och upphöjda ändamål som helst, är ekonomiskt
skadlig.	;

Oaktadt det sålunda borde vara klart, att hvarje improduktiv kon-
sumtion, och således äfven lyxen, borde, från rent ekonomisk synpunkt
sedd, vara förkastlig, hat man dock nekat 'detta och förmenat, att den
improduktiva konsumtionen, eller, kanske rättare sagdt, hvarje kon-
sumtion,' och således äfven den improduktiva, vore för samhället nyttig.
De skäl, hvilka ligga till grund för detta påstående, äro de, som blifvit
, anförda till försvar för lyxens oskadlighet eller rent af gagn i ekono-
miskt hänseende. De äro till en viss grad plausibla och förtjena der-
före att företagas till, närmare granskning. Det är samma föreställ-^
ning, som går igen i det redan förut anförda populära uttrycket: om
de rika ej gåfvo ut sina penningar, hvaraf skulle då deii fattige lefva.
Sannt är visserligen, att den rike lean använda sina penningar, så att
den fattige får en verklig fördel deraf; detta sker t. ex. om den rike
rent af skänker bort sitt guld, ty detta är för den fattige naturligtvis
fördelaktigare än om den rike hade det inläst i sin kassakista. Vidare
tillskyndas den fattige en uppenbar förmån, om den rike jänvänder
sina penningar att derföre direkte betala arbetare, som för honom
verkställa åtskilliga arbeten. Dermed ger han dem visserligen föda,
kläder, husrum. Fördelen för den fattige genom detta förfarande ligger
helt enkelt deri, att den rike förvandlat sina penningar från att vara
icke-kapital till att vara kapital. Men äfven här är en åtskilnad att
• iakttaga; ty äfven i detta fall har den fattige en väsendtligen olika
fördel af det ändamål, hvartill kapitalet användes. Sker detta för ett
452	OM LYXEN.

produktivt ändamål, t. ex. för att uppbryta en åker, att anlägga en fa-
brik, så erhåller producenten sina kostnader ersatta genom värdet af den
erhållna produkten: hvad af hans kapital åtgått till vinnande af denna
får han sålunda tillbaka, och eger följaktligen fortfarande ett kapital
att ' fortsätta sina operationer. Använder han åter sitt kapital för ett
improduktivt ändamål, t. ex. att anlägga en park, ett konstgjordt vat-
tenfall, att hemta ett parti vin, då ställer sig saken annorlunda. Ar- .
betaren, som sysselsattes vid detta företag, har visserligen, medan ut-
förandet pågick, haft sin bergning; men den produkt, han åstadkommit,
ger ingen afkastning, egaren får ej tillbaka hvad han för dess erhål-
lande utgifvit, upphemtar således ingen ny fond att underhålla nytt
i arbete. Det kapital som användts är borta, kan icke vidare gifva
■ underhåll åt arbete; vill den, som verkställt dessa företag, fortfarande
underhålla sina arbetare, måste han taga de dertill nödiga medel från
något annat håll. Af dessa exempel visas den högst betydliga skilnad
i afseende på de arbetande klassernas belägenhet, som eger rum allt-
efter som en större eller mindre del af samhällets kapital egnas åt
produktiva eller improduktiva arbeten. De förra betala sig sjelfva, de
senare måste underhållas från andra tillgångar. Då de fonder, med
hvilka de till lyxen hörande utgifter bestridas, användas till impro-
duktiva arbeten, så är det klart, att detta skall vara för de arbetande
klasserna mindre nyttigt, än om de användes till Verkligen produktiva
ändamål. Att de användas for något som helst ändamål, hvarigenom
arbetaren kan förtjena, är visserligen bättre, än om de voro inlästa i
egarens kassaskrin; men sättet för användningen är ej likgiltigt, eme-
dan det ena eller ' det andra tillskyndar arbetaren väsentligen olika
fördelar. Men i de exempel, vi här framställt, hafva vi egentligen
- tänkt oss de fall, då den rike sjelf använder sina tillgångar. Detta
kan dock understundom icke vara händelsen och dessa likväl komma
arbetaren vida bättre till nytta, än om den rike använde dein för en
improduktiv konsumtion. En rik man, hvars tillgångar öfverskridå
hans behof, skapar sig ej nya sådana, utän bespar en del af sina in-
komster. Ofta blir ett sådant handlingssätt föremål för fördömelse i
den arbetande klassens intresse, hvilket man trör blifva tillgodosedt
blott genom den rikes utgifter. Det är dock ingalunda så. Den ar-
betande Idassens intresse blir vida bättre tillgodosedt om den rike
bespar något af sina inkomster än om han använder dem for sina
personliga behof. Underlåter han att improduktivt förtära en del af ' ■
sina lülgàngar, så låter han dem visserligen icke ligga utan frukt.
När han icke använder dem sjelf, lånar han ut dem till någon annan,
i hvars hand de sannolikt i form af kapital på ett eller annat sätt '
komma industrien till godo. Detta kapital kan användas att skapa .
produkter, som äro föremål för en produktiv eller för en improduktiv
OM LYXEN. ,	453

J	'
konsumtion. För näringsidkaren är detta likgiltigt; får han genom
sin rörelse produktionskostnaderna ersatta och erhåller han tillika sin
tillbörliga naringsvinst, så är det för honom detsamma hvad slags
produkter, han frambringar. Men är detta ' likgiltigt äfven för sam-
hället? Har det ej något inflytande på arbetsklassens ställning, om /
produktionen riktas på sådana artiklar, hvilka ärö föremål för pro-
duktiv eller improduktiv konsumtion? — och, då konsumtion måste
finnas, för att produktion skall kunna ega rum, är icke hvarje kon-
sumtion, och således äfven den improduktiva, för arbetsklassens bästa
nödvändig? — Detta var den egentliga frågan, som uppställdes till
besvarande.

Under medgifvande att den improduktiva konsumtionen är för
samhällets ekonomiska. utveckling skadlig, kan man nämligen sätta i
fråga huruvida icke, sedan en sådan konsumtion uppkommit och en
mängd näringsgrenar, hvilkas ändamål är att lemna artiklarne för -
denna, konsumtion, kommit i gång, dess upphörande, skulle vara för
industrien och således för den arbetande klassen, menligt. -Man har
utgått från /den ganska riktiga satsen, att om näringsidkaren ej fick
afsättning för sina produkter, skulle han ej få tillbaka det kapital,
han på deras frambringande nedlagt, och således ej vidare kunna
lemna underhåll åt de i näringsgrenen anställda arbetare. Detta gäller
naturligtvis om alla näringsgrenar, ehvad slags produkter de lemna,
således, ock om dem, som äro föremål för en improduktiv eller luxuriös
konsumtion. Det är således nödvändigt, att då näringsgrenar af sist-
nämnda slag kommit i verksamhet, folk egnar en del af sina inkomster
att underhålla dem. Argumentet är plausibelt, men endast skenbart.
, John Stuart Mill har i sitt berömda arbete genom den vackraste
argumentation, uppställd egentligen för att bevisa en annan sak, åda-
galagt skenbarheten af dessa grunder. Han har visai, att, under en
viss förutsättning, det är för den arbetande klassen likgiltigt,-om en
konsumtion af ett visst slag fortfar, men att det ofta kan vara i dess
intresse att den upphör. Är denna konsumtion improduktiv, så måste
detta vara för samma klass ännu mera fördelaktigt. Vi vilja här be-
gagna det exempel Mill valt, för att bevisa sanningen af hans sats.
En person använder ett kapital för att producera sammet. Denna
vara kan på göda skäl antagas vara föremål blott för en improduktiv
konsumtion. En annan använder en del af sina inkomster för att
köpa denna sammet. Så fortgår det en tid bortåt. Men slutligen
finner den senare personen sig ej längre vid att fortsätta denna kon-
sumtion; han förkunnar v sammetsfabrikanten att han efter någon tid
ej kommer att vidare uppköpa hans sammet och ernar bespara sina
. penningar. Hvad gör då sammetsfabrikanten? Vi antaga att behofvet
af sammet är fylldt af andra fabrikanter, så att den ifrågavarande ej x
454	OM LYXEN.

finner uträkning vid att, sedan han förlorat sin gamle kund, fortfara
med rörelsen. Han använder sitt kapital i någon annan rörelse och
till arbetares underhåll 'finnes qvar precist lika mycket kapital nu som
förut. Ty ett antagande bör göras, för att denna förändring i kon-
sumtionen ej skall blifva menlig för arbetarne, nämligen det, att fabri-
kanten får rådrum att realisera sin vara, hvilket han får genom att i
tid erhålla underrättelse om konsumentens förändrade afsigt. KomTnor
han att sakna sådant rådrum och har sin vara osåld, då är visserligen
hans kapital förstörät och detta till skada för hans arbetare. Så har
genom den förändrade konsumtionen ingen förminskning skett af det
i samhället befintliga kapitalet. Men antaget att den fordne sammets-
konsumenten icke lägger de penningar, han genom sin indragna'kon-
sumtion bespar, på kistbottnen, utan, såsom troligt är, vill göra dem,
på ett eller annat sätt fruktbärande. I detta- fall använder han dem
antingen sjelf till något företag, som kan gifva någon afkastning, eller
ock lånar han dem till någon, som ger dem en sådan bestämmelse^
Hvad blir då följden? — Att samhällets kapital blifrit ökadt just
jemnt med detta belopp, en förändring, af hvilken den arbetande
klassen ej kan hafva annat än nytta. I stället för ett kapital — sam-
metsfabrikantens — finnas nu tvä — den fordne sammetsfabrikantens
och den fordne sammetskonsumentens. Dessa exempel visa sålunda
tydligen att ett upphörande af den improduktiva konsumtionen inga-
lunda behöfver lända till den arbetande klassens skada, utan, tvärtom,
merändels till dess högsta gagn. Den lära, som, utom möjligtvis på
andra ställen, högljudt förkunnas i den franska kejsarestaden och som
i de arbetande klassernas intresse predikar lyxen, är helt och hållet
stödd på en villfarelse, fullkomligt förfelande det mål, hvartill den,
med eller utan kunskap om sitt misstag, anser sig vilja leda. Med
kunskap om sitt misstag, säga vi; ty väl kan man sätta i fråga, huru-
vida eh lära, som . till den grad förfelar sitt mål som denna, kan vara
i okunnighet derom, och huruvida den icke i stället är ett storartadt
hyckleri, hvilket i sjelfva verket förer talan för helt andra intressen
än de arbetande klassernas, en fördold egoism, hvilken skyr att träda
fram, men som blifver endast desto vidrigare, då den sålunda söker
skyla sin nakenhet med filantropiens fikonalöf.

Om sålunda hvar je konsumtion, hvilken ej är produktiv, måste
bedömas såsom i ekonomiskt hänseende skadlig, vill detta då säga att
menniskan aldrig eger rätt att tillåta sig en sådan? Får hon, för sitt
personliga behof, ej tillåta sig annan förbrukning än den, som är
nätt och jemnt nödvändig, för att hålla hennes krafter vid magt till
arbetet? Är hvarje konsumtion, som ej är ekonomiskt nyttig, förkastlig?
— Det har redan blifvit erinradt, att menniskan för andra behof än
de sinliga, behöfver taga de materiella tingen i anspråk. Utan att här
OM LYXEN.,	455

\	-	. '	■

vilja afgöra den invecklade frågan, huruvida den konsumtion, som sker
for menniskans andliga behof är en produktiv eller improduktiv kon-
sumtion, måste , dock antagas, att en sådan konsumtion, improduktiv
eller icke, är absolut berättigad, såvida den inskränker sig till behof,
hvilkas fyllande ar nödvändigt för att menniskan skall uppnå sin be-
stämmelse; ty en gräns måste uppställas äfven för behofven, och då
kan den svårligen bestämmas annorlunda än som skett. 'Men nu upp-
står den frågan, huruvida den konsumtion, som går utöfver dessa de
absolut nödvändiga behofven — äfven under antagande att dessa ej
få tänkas såsom en gång för alla bestämda till ett visst mått, utan
med civilisationens fortgång stadda i en oupphörlig utveckling, men i
alla fall inskränkta till hvad som är absolut nödvändigt för att men-
niskan skall kunna uppfylla sin bestämmelse — huruvida, säga vi, en
sådan VonRumtinn må vara fördömlig, eller, med andra ord, att det
vore i samhällets intresse önskvärdt, att hvar je öfverflödig konsumtion
upphörde och att allt hvad som derigenom besparades oupphörligt
förvandlades till kapital. Deremot anmärkes först, att en sådan till-
dragelse är nästan omöjlig, emedan i ett samhälle, der behofven fat-
tades så inskränkt, att man ej tillät sig någon konsumtion utöfver
hvad för de nödvändigas tillfredsställande vore erforderligt, någon så
ymnig produktion, som kunde gifva användning åt en så stark kapi-
taltillväxt, ej kunde ega rum, äfven om man fäster tillbörligt afseende
på de med kulturens utveckling sig ökande nödvändiga behofven. Ty
menniskan producerar icke blott för att producera, utan för att kon-
sumera. Der inga' behof finnas, der finnes ej heller någon produktion.
För hvad ändamål skulle man producera? — Vidare anmärkes, att
ändamålet med menniskans tillvaro omöjligen kan tänkas vara blott
att producera och således i oändlighet hopa medlen derför. All pro-
duktion sker för att tillfredsställa behof, och om genom den förhanden-
varande produktionen samhällets nödvändiga behof äro fyllda eller
genom produktionens utveckling blifva det, i samma mån som kultu-
rens höjande fordrar medel för nya behof, vare sig att dessa äro till
arten nya, eller nya för den ena eller andra samhällsklassen, då kan
äfven utan fara, menniskan gifva efter för behof, hvilka ligga utom de
nödvändiga behofvens gräns, och en improduktiv konsumtion för dessa
förstnämnda’ behof äga rum. Ty utom all fråga finnes det en mängd
behof, hvilka icke höra till de strängt taget nödvändiga, hvilka man
sålunda visserligen kan undvara^ men af hvilkas uppfyllande lifvets
glädje, trefnad och skönhet är i så väsentlig mån beroende. Hvarföre
då försaka dessa, om af deras tillfredsställande ingen skada sker? —
Härmed må således vara rent ut sagdt, ätt den konsumtion, som skän-
ker tillfredsställelse åt ett sådant behof, förutsatt att ett väsentligare
ej derför får stå tillbaka, må vara tillåten, och att den menniska,'som
456	OM LYXEN.

' Åar råd att tillåta sig en sådan, bör tacka Gud derför, likasom det
samhälle, der alla eller de flesta menniskor hafva råd dertill, är af
Försynen högt välsignadt. Visserligen fick den fallna menniskan do-
men att lifnära sig i sitt anletes svett, och arbetet är menniskans be-
hof likasom hennes ära. Men menniskan arbetar dock för att lefva,
och lefver icke för att arbeta. Må arbetet drifvas så långt det är
pligt och må denna pligts fordringar sättas högt; men må njutningen
äfven taga ut sin rätt, såvidt den är tillåten — detta är en lära, vida
menskligare än den, som fängslar menniskan likt ett lastdjur vid ar-
betets ok och pålägger henne arbetet blott för arbetets skull. Man
glömme ej att arbetet dock är medel, icke ändamål.' Hvilken olika.
karakter ger ej denna olika uppfattning af arbetet åt hela nationer?
Huru ter sig ej lifvet gladare, friskare, skönare — man må säga
menskligare — hos söderns,folk än t. ex. hos den dystre engelsmannen.
De förra söka i arbetet blott ^tt medel att uppehålla lifvet, och egna
' den tid, som arbetet lemnar öfrig — och en lycklig natur medger att
för dem arbetets tid endast behöfver vara kort — åt njutningen; en-
gelsmannen åter känner ej annan sysselsättning än arbetet. Han är
rikare, det är sannt; men är han lyckligare? — I sjelfva verket finnes
det ingenting dystrare än de engelska fabriksstäderna, härdarne för
det ofantliga engelska arbetet. Ledande sitt upphof från dettå, bära
de i sitt yttre en trogen stämpel deraf. I sina dimensioner kolossala
såsom detta arbete, enformiga såsom det, färgade af arbetets materialiér,
äro de i sitt yttre lif toma på hvarje föremål för mensklig uppmärk-
samhet utom arbetet.	'

Vid åsynen af allt detta och oaktadt lyxens förkastlighet ur rent
ekonomisk synpunkt^ tveka vi dock ej att, vi våga nästan säga i den
menskliga naturens namn, uttala den meningen, att de behof, som
ligga utom de nödvändigas gränser, äro fullt berättigade och att således ’
den konsumtion dessa för sitt tillfredsställande taga i anspråk är det
likaså. Dessa behof vilja vi, med en inom svenska litteraturen boren
benämning, kalla »de glada». Men då vi sålunda erkänt deras berät-
tigande, fordra vi ock att de skola hafva sin gräns utåt, om vi så få
uttrycka oss, likasom de nödvändiga behofven begränsa dem inåt.
Denna gräns är trefaldig. Först och främst är hvarje behof eller,
hvilket här vill säga detsamma, hvarje yttring-af lyx, fördömlig, hvil-
ken kränker sedligheten. Såsom sådan bör förstås icke blott hvarje
sådan, hvilken i sig sjelf har ett osedligt ändamål, utan äfven ett så-
dant öfvermått af lyxens njutningor att menniskans ädlare krafter
derigénom kunna lida skäda. Pröfve menniskan sig sjelf! — förmågan
att kunna tåla njutningens rusdryck är hos olika folk, likasom hos
olika individer, himmelsvidt olika. Allt beror här på det andliga lifvets
styrka och der denna går i jemnbredd med lyxens utveckling, kunna
OM LYXEN.	457

såväl folk som individer bära en stor lyx, utan att derigenom lida till
sin andliga helsa. Historien företer märkeliga exempel huruledes råa
folk, hvilka plötsligt kommit i besittning af det högt kultiverade lifvets
njutningar, gått till en hastig undergång, i saknad af denna jemnvigt.
Betänker man den lyx, som råder hos de modema folken och jémför
den med den hos antikens folk herrskande, ligger icke deri ett talande'
bevis för den, modema bildningens öfverlägsenhet? De andliga kraf-
terna bilda lyxens motvigt; derföre hindra de den ock att öfverstiga
sedlighetens gräns. En osedlig lyx är derföre att anse «mera som ett
symptom af det andliga lifvets förfall, än som en orsak dertill. —
Den andra gränsen for lyxen är den rationella. Denna gräns öfver-
trädes, när man låter ett högre och vigtigare behof stå tillbaka för
ett lägre och lättare umbärligt, eller då man för behofvets tillfreds-
ställande, blott .af begäret att öka kostnaderna, använder öfverflödiga
medel. Kleopatra, som upplöste perlan i det vin, som förtärdes vid
hennes gästabud, öfversteg denna gräns; ty perlans med vinet blan-
dade atomer kunde omöjligen gifva detta en bättre smak, blott föröka '
njutningens dyrbarhet. Likaså dessa romerske frossare, hvilka göto
välluktande essencer i sitt vin, hvarigenom med all sannolikhet kan
antagas att vinets naturliga smak gick helt och hållet förlorad. —-
Den tredje gränsen ville vi kalla den ekonomiska. Denna gräns,
hvilken i många punkter sammanfaller med den rationella, ligger deri,
ati ingen må tillåta sig en sådan lyx, att hans ekonomiska bestånd
derigenom löper fara, således, ätt han för lyxens behof ej må1 offra
mera, än hvad hans tillgångar medgifva. Och vi vilja gå ännu längre;
då det tillhör en klok man att icke allenast bibehålla utan äfven om
möjligt förbättra sin ekonomiska ställning, så bör han ej heller sträcka
sin lyx längre, än att han kan af sina inkomster bespara något, en
sak desto vigtigare, som den ekonomiska ställningen af oförvållade
orsaker , kan lätt ombytas. Hvad som här blifvit sagdt om den en- -
skilde ger äfven en klav för att bedöma, huruvida lyxen hos ett folk
är skadlig eller icke. Detta sammanhänger nära med hvad som ofvan
blifvit sagdt om den improduktiva konsumtionen och dess verkningar*
Den enskilde får ej sträpka sin lyx längre, än att hans ekonomiska
bestånd förblifver tryggadt, så väl med afseende på det närvarande,
som för. framtiden. Så ock hos ett folk. Men dettas ekonomiska be-
stånd kan ej anses försäkradt, förr än ett sådant kommit alla sam-
hällets klasser till ^el. Ett folk, der några få lefva i öfverflöd under
det massan hungrar^ är ej i en ekonomiskt god ställning. En lyx,
som s'träcker sig ända derhän, att den i betydlig mån hindrar kapital-
samlingen, går sålunda öfver den tillbörliga gränsen. Men om, oaktadt
lyx herrskar hos den ena eller andra samhällsklassen, folkets ekono-
miska välstånd går skenbarligen framåt, nya industriella företag uppstå,
458 ‘

OM LYXEN.

framför allt den arbetande klassens ställning förbättras, dä är detta
_ ; ett tecken på att folket tål vid denna lyx och då må den gerna fortgå.
Må Englands och Amerikas exempel här tala! — Klart är för öfrigt,
att denna ekonomiska gräns måste vara ytterst elastisk, så att hvad ’
som Under en tid var att anse såsom ett öfverstigande af alla måttans
gränser, under en annan tid hemfaller långt derinom. Att utvidga
denna gräns, att låta allt flera behof tillfredsställas för allt billigare
pris, det är en af kulturens vigtigaste frukter. Roscher har-i detta
hänseende ett märkeligt exempel, som väl förtjenar att anföras. Hos
romarne ansågs det, och med rätta, såsom en lyx, öfverstigande alla
måttans gränser, då man hämtade påfåglar från Samos, höns från
Frygien, tranor från Melos, bockar från Aetolien, thonfisk från Chalce-
don, muräner från Spanien, gäddor från Pessinus, ostron från Tarent,
andra skaldjur från Chios, dadlar från Egypten, nötter från Thasos,
kastanier från Bætica. Och nu för tiden kan man vid samma frukost-
bord finna förenade arabiskt kaffe, chinesiskt thé, ostindiskt socker,
vestindisk rom, engelsk ost, rysk kaviar och spanskt vin, och detta
utan att hvarken värden eller hans tidsålder behöfva anklagas för en
straffbar lyx. Vi kunde tillägga ett annat exempel. Var det ej för
hundra år sedan en lyx att fara, t. ex. två svenska mil i timmen, så-
dan att knappast en konung egde dertill nog snabbfotade springare.
Och nu kan nästan den fattigaste medelst jernvägame på flamm«, tid
tillryggalägga tre gånger denna sträcka.

Dessa äro lyxens gränser. Man kan sätta i fråga, om de skola
iakttagas. Man kan frukta, att njutningsbegäret, en gång väckt, icke
skall kunna hållas inom sitt lofliga mått. Dertill svara vi, att den
dagliga erfarenheten bör aflägsna denna fruktan. I det enskilda lifvet
se vi personer omgifva sig med en stor lyx, och likväl hvarken lida
någon skada till sin sedlighet eller minska sitt ekonomiska bestånd.
På sämma sätt .hos hela folk. Lyxen kan hos dem taga ofantliga
dimensioner och folket gå framåt såväl i sedligt som ekonomiskt af-
seende. Ser man på orsaken, hvarför hos den ena individen eller det
ena folket lyxen kan hållas inom tillbörliga gränser, under det att den
hos andra såväl enskilda som folk, företer de mest förderfliga verk-
ningar, så kan denna icke vara någon annan, än den hos individen
eller folket rådande moraliska ståndpunkt, hvilken i detta, som i så
mycket annat, gifver det rätta måttet. Inom ett samhälle, der de
moraliska krafterna äro förstörda, der antager lyxen sådana förfärliga
dimensioner, som i det sjunkande romerska väldet; der njutes, blott'
för /att njuta, utan afseende om något högre intresse derigenom upp-
offras. Der känslan af det sedligas kraf är lifligt verksam, der blifver
deremot lyxen alltid hållen inom sina tillbörliga gränser. Och der-
före —- vi upprepa det ännu en gång — der lyxen antagit förderfliga
OM LYXEN.

459
dimensioner, def är detta vida mera ett symptom af än en orsak till
folkets förfall.

Så hiafva vi, genom den undersökning vi företagit oss om lyxens
natur och väsen, trott oss finna, att lyxen inom vissa gränser icke
kan anses fördömlig. Ty utöfver de nödvändiga behofven ligga andra,
hvilka synas oss äfven vara berättigade. Hvarföre? — emedan af
deras tillfredsställande så mycket af lifvets glädje, trefnad och skönhet
är beroende. Hvarföre förvisa detta ur lifvet, om inga högre, vigtigare
intressen lida derpå? — Vi vilja derföre ej heller obetingadt sluta
oss till dem, som beklaga lyxens tillväxt i allmänhet och isynnerhet
dess nedträngande-till *dé lägre folkklasserna. En sådan klagan lean
visserligen vara berättigad — och då bedj^ vi Gud bevara oss från
den olycka som gifvit den upphof. Men den kan ock vara en följd
af en blott ensidig uppfattning af förhållandena, och, om lyxen håller
sig inom sitt tillbörliga mått, kunna vi tvärtom icke se annat än ett
skäl till glädje att ett folk éller en samhällsklass nu har råd att unna
sig njutningar, hvilka förut varit dem förmenade. Just deri, att lyxen
icke är inskränkt till en eller annan samhällsklass, utan allt mera och
mera kommer hvarje samhällsklass till del, finna vi vara ett glädjande
tecken; ty det bevisar en förmögenhetens jemnare fördelning. Ända-
målet med all ekonomisk utveckling är, ej blott att öka massan af
värden, utan äfven att denna må fördela sig på så många af samhällets
medlemmar som möjligt. Må för oss gerna den dag uppgå, då vi
kunna se hela menniskoslägtet bo i marmorpalatser, pryda sig med
rnsenkransar och purpurmantlar, dricka nektar och ambrosia ur guld-
skålar! •— Ty vi tro att, med de moraliska krafterna oförminskade,
äfven den fullständigaste njutning af de materiella tingen är icke alle-
nast Qskadlig, utan äfven berättigad — ett brukande af verlden, men
såsom blefve den icke brukad — och det är under denna förutsätt-
ning, och endast under denna, som vi äfven här ansett oss i viss mån
kunna föra lyxens talan.

'	'	Th. Rabenius.
460

QVINNAN OCH SKOLVÂRDEN.

Qvinnan och skolvàrden.

Det framkastades pâ folkskolemötet i Örebro det förslaget, att
mötet borde uttala sig för en Önskan att ät- qvinnan måtte beredas
tillfälle medverka vid den offentliga skolvården och att hon derföre
* borde kunna inväljas till medlem af skolrådet.

Förslaget mottogs med delade känslor. Det kom icke till någon
allmän meningsyttring; men af de enskilda roster, som höjde sig der-
öfver, och af det sätt, hvarpå dessa mottogos, kunde man sluta, att,
om det från mötets sida kommit till ett uttalande, så hade detta icke
utfallit såsom bifall till förslaget. (. '

Måhända begick förslagsställaren ett fel, då han; för, att icke
pröfva församlingens tålamod, uraktlät att fullständigare uppgifva de
grunder, hvarpå förslaget stödde sig. Men utgången af öfverläggningen
hade helt visst i hvad fall som helst blifvit densamma. Sådana för-
slager kunna icke, böra icke ens antagas första gång de framställas.

Imellertid vill jag här till pröfning framlägga de nämnda grun-
derna, beredd ätt ingå på de svaromål, hvartill pröfningen kan komma
att leda.

Fortgår tillväxten af qvinnans andel i verksamheten för skolans
angelägenheter så som den hos oss börjat, — och detta kan ju svår-
X. ligen betviflas, — så skall det icke dröja länge, förrän Sverige har
tusentals folkskolelärarinnor. Redan år 1865 tjenstgjorde öfver 1,200
lärarinnor vid småskolan, 150 ordinarie och 62 extraordinarie vid den
egentliga folkskolan. Sedan dess har antalet betydligt ökats, så att
ensamt i Stockholm tjenstgjorde 1868 öfver 100 lärarinnor vid folk-
skolan, i Norrköping 21, o. s. v. — Antalet lärjungar vid statens folk-
skoleseminarier för qvinnor har ock under de sista åren ökats betyd-
ligt; så att då de ännu 1863 endast uppgingo till sammanlagdt omkring
« 60 vid statens dåvarande tre seminarier, uppgingo de hösten 1867 till
180 vid de nuvarande två qvinnoseminarierna.

Man kan, då man ser denna tillväxt i antalet af lärarinnor eller
lärjungar till lärarinnekallet, icke undgå att göra sig den frågan: skola
dessa qvinnor endast få män att göra med under deras arbete? Skall
lärarinnan i alla de mångfaldiga mål, der skolrådets och dess enskilda
medlemmars medverkan ifrågakommer, endast hafva män att vända sig
till| för erhållande af råd, upplysning, handräckning? Skall hon i och
för de disciplinära mål, som kunna förekomma rörande den eller den
skolflickan, endast hafvä den eller den mannen att rådfråga? Skall
hon ifråga om det eller det fattiga skolflickebarnets förhjelpande till
''	QVINNAN OCH SKOLVÂRDEN.	461

hvarjeEanda behofs uppfyllande endast hafva att med skolrådets män
rädpläga? Skall hon i och för alla sina egna angelägenheter, hvaraf
mänga kunna vara af den natur, att det behöfs qvinnlig omtänksamhet
och qvinnlig ömhet för att rätt pröfva och afgöra dem, — skall hon
i och' för dem endast bero af den eller den manliga skolrådsledamoten?

• Den som haft tillfälle att se in i den af en qvinna’ skötta skolans
förhållanden och dervid fått erfara, huru mången gång denna qvinna
sårats af den eller den i dylika mål oerfarna skolråds- och skolstyrelse-
ledamotens klumpighet/ taktlöshet eller oförstånd, — den skall lätt
fatta, hurusom ett sådant. förslag som det här ifrågavarande kunnat
väckas. Qvinnan behöfver för sin offentliga verksamhet i skolans tjenst
ha qvinnor att göra med, och icke blott män.

Halfva Sveriges folkskoleungdom består af flickor. Snart skola
äfven . högre flickskolor upprättas. Föreställer man sig väl, att dessa
hundratusental flickors skolvård samt deras lärarinnors alla vilkor
och förhållanden såsom lärarinnor skola fortfarande komma att bero
endast af män?

Man erkänner, att läraren har en alltför tung hand vid de smärre
barnens skoluppfostran, att han ifråga om skolflickan på alla skolans gra-
der.icke har lätt för att träffa det rätta hvarken i behandling eller under-
visning; man vet också, hurusom i alla högre flickskolor liksom äfven
vid vår slöjdskola i Stockholm det befunnits nödvändigt att i hvarje
klass hafva qvinnor att öfvervaka den af en lärare gifnå undervisningen.
Allt hvad flickskola heter blir sålunda med hvarje år alltmer intagen
af qvinnlig medverkan. Man vet och erkänner allt detta; — och man
vill dock förneka lämpligheten af qyinnans deltagande i skolrådens och
skolstyrelsernas rådslag och verksamhet!

Qvinnan vill icke, höt icke vara med om något enda offentligt
värf, — så lydde det förnämsta inkastet mot förslaget i Örebro; hon
må i hemlighet vara med, huru mycket^ som helst så i skolråd som på
alla, andra områden af offentlig verksamhet. Såsom biträde, men utan
åll offentlig karakter, kan ju qvinnan i fråga om skolvården uträtta
åtskilligt godt, liksom hon redan börjat göra detta inom fattigvården, —
så lydde det enda medgifvande som der gjordes.

Redan detta sistnämnda medgifvandes uppfyllande vore allt hvad
man till en böljan kunde önska att få se gå i fullbordan. Utan tvifvel
. kommer detta ock snart att ske, liksom det. äfven redan på ett och
annat håll skett.

Men bör det, kan det stanna dervid? Skall det ifråga om qvinnan,
och detta äfven i sådana mål som det här förevärande, alltid så för-
blifva, att mannen icke tillerkänner henne hvarken skyldigheter eller
rättigheter? Skall qvinnan endast beviljas rätt att biträda mannen
462	QVINNAN OCH SKOLVÂRDEN.

såsom tj enande, utan att tillerkännas icke blott rätt, utan äfVen skyl-
dighet, att deltaga i rådslagen? '

Ja, säger man, — den gamla vanliga invändningen, — qvinnlig-
heten. skulle lida derpå. Qvinnans verksamhet skall alltid vara be-
slöjad, alltid dölja sig bakom mannen. Hon skall både råda och
styra — det är hennes behof och hennes rätt; — men det skall alltid
ske hviskande, smygande, oförmärkt. Hon skall till och med så mycket
som möjligt söka inbilla både sig och andra, att hon icke i den rin-
gaste mån deltager i några andra värf än det enskilda hushållets.

Men detta är med andra ord att säga, det qvinnans medborgerliga
verksamhet skäll sky dagsljuset och gå smygvägar, så framt den näm-
ligen skall få finnas till. Hennes deltagande i allmänna medborgerliga
värf skall ske i form af sängkammarstyrelse. Hennes medborgerlighet
skulle skada hennes qvinnlighet. Gift eller ogift, ett bihang till man-
nen eller myndig och inför lag med honom jemngod, alltid bör hon
hålla sig i skuggan och kokettera med sin föregifna brist på både lust
och förmåga att vilja råda, leda, styra, verka, och detta äfven då det
gäller allmän barnavård, skolvård, lärarinnevård. '

Och skälen för denna åsigt? De äro »psykologiska», säger man.
Det är qvinnans egen andliga utveckling soin föreskrifver dénha ordning.
För öfrigt äro de derjemte bibliska. Gud sjelf har förordnat, — tänkte
man i Orienten, — att qvinnan skall vara mannen underdånig.

Det är icke här rätta stället att framlägga den teori vi i detta
fall hysa. Vare derom nog sagdt, att, om vi å. ena 'sidan sluta oss till
dem, som yrka att qvinnan har både skyldigheter och rättigheter i
medborgerliga mål och i sammanhang härmed äro öfvertygade om att
erkännandet häraf skall framgå i jämnbredd med erkännandebaf qvin-
nans juridiska rätt och hennes sjelfständighet i allmänhet, — en sjelf-
ständighet för hvilken i en framtid icke ens äktenskapet skall sätta
någon gräns, — så höra vi, å andra sidan, icke till dem, som sätta
menniskans högsta verksamhet i hennes verksamhet såsom offentlig
person. Vi hylla i detta fall kristendomens sats: gifver Gudi hvad
Gudi tillhörer och kejsaren hvad kejsaren tillhörer. Antaga och med-
gifva vi nu, att qvinnan, äfven om hon hår samma rättigheter och
skyldigheter som mannen i alla mål, dock ej är så utrustad som han
för det offentliga lifvet och att hon derför i detta fall alltid kommer
att öfverlemna det mesta arbetet åt houom; så sätta vi henne icke
.lägre för det. I allt det öfriga lifvet, för hvilket hon i flera fall är
rikare rustad än mannen, der bör hon fritt få verka Så att hon i och
med denna verksamhet måtte kunna uppfylla sin kallelse. .

Men hväd nu skolan beträffar — är dess verksamhet ett offentligt
värf eller icke? — Beggedera skall man svara. Den är ett offentligt
värf, så vidt den lyder under allmän lag och dess förvaltning har att
QVINNAN OCH SKOLVARDEN.	463 ,

derefter rätta sig: den är ett kommunalt värf, så vidt som den all-
männa lagen tillerkänner kommunen en viss rätt till sjelfstyrelse i
skolmål; den är ett enskilt värf, så vidt söm den enskilda verksam-
heten i skolväg hos oss har fritt spelrum.

Detta må nu vara en sanning. Men lika sannt är också, att folk-
skolan i all skollagstiftning, så vidt vi lärt känna den, blifvit angifven
såsom den der endast vill Jijélpa föräldrame att undervisa och upp-
fostra. Föräldrarnes rätt till detta har aldrig än blifvit förnekad.
Det är endast deras brist på vilja och förmåga som föranledt statens
. ingripande.	'

Då nu förhållandet är sådant, synes det vara temligen klart, ått
skolan såsom offentligt värf icke är detta i fullt samma mening som
andra offentliga värf, såsom~ domstolames, lagstiftarnes o. s. v. Dess
egenskap af statsinrättning beror endast på ett öfvergångsstadgande.

Redän om man betraktar Saken från denna sida; torde qvirinans
skyldighet och rätt att deltaga i förvaltningen och vården af skolan
icke med fog kunna helt tvärt afslås. Sker sådant, så är denna kla-
gan grundad, som påstår, att staten genom sin skola och sin skollag-
stiftning vill slita det band, som bör förena skolan med hemmen. Man
har då framför allt att underkasta denna lagstiftning en grundligare
granskning och i. fall det då befinnes, att staten öfverskridit sin be-
fogenhet, se till att den återföres inom sina rätta gränser.

Men äfven oberoende af alla teorier och äfven med erkännande
af den nuvarande ordningen såsom af tidens ~— om också icke all
framtids, —kraf förestafvad, tro vi oss dock ega rätt att påstå, att
qvinnan bör få ingripa i skolförvaltningen och skolvården. Skälen äro
- af tre slag: l:o för barnens egen skuld; 2:o för barnens och skolans
skuld; 3:o för samhällets skuld.

Qvinnan bör for sin egen skuld deltaga i : skolförvaltning och
skolvård. Hennes fosterlandskänsla, hennes medkänsla för allmänt
väl böra icke fÖrqväfvas: och utan att åt dessa känslor gifves tillfälle
att. verka, äfven utåt och i det offentliga, kunna de lätt nog i hem-
lifvet qväfvas af den sjelfviskhet, hvilken alstrar dennä »hemmets stilla
frid», som ofta nog är blott ett annat namn för den dolska likgiltig-
heten för nästans och för allmänt väl.

Man skall icke påtvinga qvinnan. några rättigheter, der hon icke
sjelf gör anspråk derpå, säges det på vissa håll, der man vill synas
öm om qvinnan, men der man väl i sjelfva verket endast är öm om
det gamla, bestående, traditionella, konventionella. Men skulle i så-
dant fall heller aldrig ha infört lika arfsrätten, aldrig tillåtit qvinnan
att blifva myndig o. s. v. Ty äfven i dessa fall hördes hon icke,
hvarken offentligt eller enskildt, framställa några lifligare eller hög-
Ijuddare yrkanden; också var det gamlas, det beståendes män icke
464	QVINNAN OCH SKOLVÂRDEN.

heller med om den nya rättvisa lagstiftningen i de fallen. Men yr-
kandena gjordes, och, ehuru en del qvinnor, i all enskildhet förstås,
yttrade sin ovilja mot de nya rättigheterna och de nya skyldigheterna,
som dermed följde, så blefvo de yrkandena lag, och qvinnan och sam-
hället befinna sig väl deraf. Det skall gå på samma sätt med yr-
kandet om qvinnans deltagande i skolförvaltning och skolvård; och
qvinnan skall i följd deraf växa till i krafter och hennes kärlek skall
vinna ett nytt, ett rikt, ett för henne särskildt lämpligt verksamhetsfält.

Invänder man nu, att den gifta qvinnan styr, förvaltar och råder
i tysthet genom sin man, och att detta bör vara den enda formen
för hennes verksamhet äfven i fråga om skolvård och skolförvaltning,
så må detta gälla för de gifta qvinnor, som gift sig på det vilkoret
att ej få hafva och icke bchöfva någon egen tanke annat än i allra
största , hemlighet och framför allt att icke få framträda i handling
utom köket och salongen, äfven om det gällde allmänt väl i den för
henne lämpligaste verksamhetsformen. Men yerlden har många andra
qvinnor än denna occidentaliska upplaga af orientens haremsqvinnor. —
Dét finnes gifta qvinnor, som, utan att i allraminsta mån öfverskrida
qvinnlighetens gränser, deltagit och deltaga i offentliga värf. Eller an-
ser man, att verksamheten inom dessa frivilliga föreningar, som i senare
tider bildats för hvarjehanda menniskovänliga och välgörande ändamål
och hvari qvinnor med framgång och välsignelse verkat, — anser man
väl att denna verksamhet icke är en offentlig? Går den också icke
i statens tjenst, så ingår den dock i samhällets, och sjelfva formen
för dess öfverläggningar och åtgärder är lika mycket offentlighetens
som hvilket annat offentligt värfs som helst.

Det finnes vidare, gifta hustrur, som förblifvit barnlösa, hvilkas
verksamhetsbehof icke uppfylles af onivårdanden om mannen och för
hvilka ep sådan verksamhet, som den här åsyftade, vore lifvets lycka
i högre och sannare mening än äktenskapet sjelft — Det finnes, än
vidare, gifta hustrur, hvilkas barn vuxit upp och lemnat hemmet, men
hvilka gifta hustrur ännu ega kraft och lust att medverka till slägtets
uppfostran, hvilka jtist i följd af sin erfarenhet ifråga om uppfostran
skulle vara de allrabästa och allravigtigaste att hafva med inom skol-
förvaltningen och skolvården. — Det finnes slutligen enkor och ogifta
qvinnor, hvilka, sådan uppfattningen hittills varit om qvinnans rätt
och pligt att verka för allmänt väl, för allmän barnavård och skola,
lemnats att förtvina i påtvungen overksamhet, hänvisats på fett »hemlif»,
som de i sjelfva verket saknade, eller, med andra ord, förvisats till
ett skymundan i samhället, der deras ädlaste krafter nödvändigt måste
gå förlorade,. deras lifsglädje släckas, deras hjertan småningom upp-
höra att slå för annat än deras egna små fröjder och små bedröf-
velser.
QVINNAN OCH SKOLVÂRDEN.	465

' " Men för alla dessa — hvilken välsignelse vore det ej, om det gåfves
dem tillfälle att deltaga i den allmänna barnavården!

Man har nu erkännt detta ifråga om lärarinnekallet. Hvad hin-
drar oss att utsträcka hennes verksamhet till sjelfva skolvården? Många
qvinnor, som icke hinna göra sig till lärarinnor, skulle derimot kunna
passa förträffligt till , medlemmar af skolrådet och detta både i de mål
som gälla gossarne och dem som galla flickorna.	s

För barnens och skolans skuld bör qvinnan deltaga i skolförvalt-
ning och skolvård, der före att hennes pligttrohet i alla de värf som
erfordra kärlek, .tålamod, uppoffring, välvilja och ett visst praktiskt
oförvilleligt förstånd skulle, om hon finge deltaga i alla skolans an-,
- gélägenheter, göra denna mera godt än någon af alla de åtgöranden
som hittills för densamma beslutats.

Hvilka äro nämligen skölrådens skyldigheter? Egentligen kunna
de alla hänföras till denna enda att vårda sig om skolan och barnen,
att »hafva inseendet öfver alla inom deras distrikt inrättade folkskolor,
sorgfälligt vårda deras angelägenheter samt vaka deröfver att under-
visningen samvetsgrannt besörjes och flitigt begagnas», ty alla sådana
särskilda uppgifter såsom t. ex. att »uppgöra reglemente för de under
dess uppsigt stående skolor», att »bestämma tiden för offentliga förhör
med barnen», att »bestämma den skilnad somxi hänseende till kun-
skapsfordringarne lämpligen må göras mellan gossar och flickor», o. s. v.
alla dylika särskildheter kunna dock hänföras till den s. k. skolvården^
Det finnas ingen af dessa uppgifter, som icke kan af en qvinna utföras
lika väl som af en man; men väl finnes det uppgifter, såsom t. ex.
ifråga om de qvinnliga lärjungarnes och lärarinnornas rätta behand-
ling, hvilka mången qvinna bättre förstår att lösa än mängden af män.

Vår folkskola behöfver ovilkorligt qvinnans biträde äfven ifråga
om dess organisation, dess riktning, dess anda. Dét börjar redan
blifva uppenbart, att folkskolan blifrit en skugga af den gamla lärda
lexskolan, att den blifvit én torr, kall, andefattig bokläsningsinrättning
i stället för en lifsskola, en uppfostringsinrättning anlagd på att för-
bereda för lifvet, att den sysslar med »pensa» och lexor för mycket
med åsidosättande af arbetsöfningar, att tonen deri är hård och kärf,
‘ att barnen behandlas såsom vore de vuxna och färdiga att mottaga
den otålmodige mannens > teoretisefande framställningar, att flickorna
behandlas på samma sätt som gossarne, att, med ett ord, den går att
blifva en bokskola för gossar, hvari å ena sidan flickan missbildas
för gossens skuld och å den andra sidan gossen under sin uppväxt
likaledes missbildas för bokens skuld. Bland alla de åtgärder, hvilka
nödvändigt erfordras för att styra till rätta aflt det ofog1, som på
detta sätt genom statens, låt vara nödtvungna, mellankomst fått in-
träde i skolan, är qvinnans uppkållande till verksamhet i detta fall en
30
466	QVINNAN OCH SKOLVÂRDEN. '	' .

i

af de vigtigaste. Mot «hennes sunda instinkt för hvad som i upp-
fostringsväg är rätt skola mänga af den gamla lärda skolans på folk-
skolan lämpade teorier icke kunna hälla stånd. Hon skall, med andra
ord, kunna afstyra mycket, som annars lätt kunde vinna alltför stort
spelrum. Ifråga om lärarinnorna och de qvinnliga lärjungarne skall
hon särskildt kunna verka oändligt mycket godt såväl ifråga om ord-
nandet af de yttre förhållandena och vilkoren som ock ifråga om
undervisningens ledande i den för samhället och hemmet, för den all-
männa och enskilda förkofran, bästa riktningen. Man skall härvid in-
vända, att qvinnoma icke äro vuxna en sådan uppgift. Vi svara
derpå: voro då skolråden, sådane de sammansattes af män, voro väl
de sin uppgift vuxna? Hafva de väl ännu i allmänhet ansetts den-
samma vuxna? Har man icke ansett dem behöfva en sjelfskrifven ord-
förande och dermed visat, huru litet man tilltror dem? Skulle man
derföre aldrig bestämt sig för att tillsätta några skolråd alls?

Detta ifråga om folkskolans, sjelfva institutionens behof af qvin-
nans deltagande i dess råd och styrelse. — Ifråga om Samens behof
torde meningarne icke vara delade. Icke heller ifråga om både lä-
rames och särskildt lärarinnornas behof af att inom sina kommuner
hafva dessas bästa qvinnor att vända sig till i alla de mångfaldiga
mål, der qvinnans biträde kan vara af nöden. Man ihågkomme härvid
blott, att vi med folkskolan afse icke blott denna statens eller denna
stats- och kyrkligt reglerade kommunala bok- och lexanstalt, som folk-
skolan nu är och som den blifvit under desse mans ledning, hvilka i
deras sjelftillräcklighet gjort en skollärare till liktydig med en väl in-
lärd lexa och som låtit skolans väl och ve bero af ett ~ examens-
betyg, — utan att vi med folkskolan afse den folkets skola, kvari
folket sjélft skall till duglighet i all lifvets gerning förbereda sina
barn. För den skolan blir qvinnans deltagande i skolvården ound-
gängligen nödvändigt. För lexskolan, som intet annat vill vara och
blifva, är han visserligen mindre nödvändig; men för att öfvergången
från den statskyrkliga, för hela riket uniformerade folkskolemekanismen
till den lefvande och för lifvet afsedda verkliga /byskolan skall blifva
möjlig och ske i den rätta riktningen, anse vi hennes deltagande i
arbetet dervid så mycket nödvändigare. Denna öfvergång skall då ej
ske efter teorien, brådstörtadt, utan med den varsamhet, som alltid ut-
märker förståndiga qvinnor.

För samhällets skuld vore det naturligtvis lyckligt, om qvinnan
dëltoge i skolvården, så framt nämligen detta deltagande visade sig
lyckligt för henne sjelf, för barnen och för skolan. Som detta nu,
enligt hvad här ofvan visats, måste blifva fallet, så torde en särskild
bevisning i detta fall icke behofvas. Den följer såsom-korollarium af
det föregående.' ‘	.
QVINNAN OCH SKOLVÂRDEN.	467

Förhåller det sig nu sä, att qvinnan både för sin egen skuld, for
skolans och för barnens samt följaktligen äfvén for samhällets i det
hela bör deltaga i skolvârden, sä äro pligt och rätt i och med det-
samma bestämda. Fattas -då blott, att qvinnan griper sig an med att
uppfylla denna pligt och att använda denna rätt.

Men det ligger, såsom förfäktarne af qvinnans overksamhet för
allmänt väl med rätta påstå, en ovilkorlig tillbakadragenhet i qvinnans
natur. Denna gör, att hon icke framträder offentligt utan att vara
påkallad. Långt ifrån att vänta uppå det qvinnan skall sjelfmant
framträda och fordra rättigheter, der det gäller att uppfylla skyldig-
heter, har mannen alltså att inbjuda henne att deltaga i de offentliga
värf, i hvilka han, om han vill vara ärlig mot sig sjelf, måste erkänna
sig behöfva qvinnans biträde. Han säger henne härmed icke en artighet.
Han blott erkänner hvad som är en sanning, nämligen sin egen för-
mågas otillräcklighet att ensam utföra allt, der det gäller slägtets upp-
fostran. Han uppfyller blott en af sina vigtigaste skyldigheter, den,
att för det allmännas väl lägga band på sitt egenkära öfverskattande
af sin egen förmåga samt oegennyttigt uppsöka och sätta i verksamhet
alla de krafter, som härvid kunna och böra gagna.

Må man nu också, ifråga om qvinnans deltagande i den offentliga
skolvârden, till en början endast tillkalla henne såsom biträde, det
synes dock temligen gifvet, att det icke skall kunna stanna dervid.
Sanningen måste taga ut sin rätt, och sanningen i detta fall är den,
• att qvinnan förstår och förmår bättre vårda sig om slägtets uppfostran,
än mannen. Mannen skall i tidernas längd icke kunna undgå att er-
känna detta äfyen ifråga om slägtets offentliga uppfostran, isynnerhet
. det yngsta slägtets, och qvinnan skall sålunda en gång utan^tvifvel
intaga den fria, sjelfständiga verksamhet i detta fall, som samhället af
henne behöfver och derför äfven skall af henne fordra.

Vi förstå mycket väl, att man för närvarande gema motsätter sig
detta; lika väl söm man länge motsatte sig qvinnans tillträde till alla
slags befattningar, vare sig inom skolan eller andra verksamhetsområden.
Men motståndet, huru starkt och stort eller listigt -i orden det än må
vara, gifver sig dock så lätt för sakernas tvingande magt och för den
bevisning,, som qvinnan i handling lemnar. Alla dessa föreningar för
hvarjehanda nyttiga och välgörande ändamål, som qvinnoma i senare
tider ingått, och hvarigenom de verka för allmänt väl fullt ut så
mycket som och mer än den eller den offentliga, af män styrda och
förvaltade inrättningen, äro bevis, som tala ett språk, mot hvilket de
der vanans gamla invändningar, de må nu formuleras såsom bibelspråk
eller såsom filosofiska auktoritetssatser, förmå intet. Qvinnan utöfvar
redan en skolvärd, mot hvilken mänga af män bestående skolråds
verksamhet träder i skuggan såsom ett litet officielt sken utan lif och
468	QVINNAN OCH SKOLVÅRDEN.

värma. Vi erinra i detta fall endast om de Stockholmska fri- och
aftonskolorna, hvilkas angelägenheter, vidsträckta nog såsom dessa'äro,
då de gälla inimot tusendé lärjungars väl, vårdas af qvinnor. Det är
ej genom att i smyg tillhviska männen sina önskningar som qvinnan
framkallat detta frivilliga skolväsende. Hon har gripit sig sjelf an
och dérmed bevisat både hvad hon vill och hvad hon förmår. Men
att under sådana förhållanden, med sådana bevis för ögonen förfäkta
sådana satser som den, att qvinnan har att deltaga i den offentliga
skolvården endast i och genom och bakom mannen, förstulet, i hem-
lighet — detta vittnar endast derom, att man fastnat så djupt i de
gamla föreställningarne, att man ej förmår hvarken se eller höra hvad
som sker under ens egna ögon och öron. Man ser ett eller annat
tusental qvinnor uppträda såsom lärarinnor i folkskolan, man ser.
tusentals mödrar besöka skolorna för att vid examina eller andra till-
fallen taga kännedom om egna och andra barns undervisning och upp-
fostran, man hör den fientliga verksamheten för skola och skolvård
gripa omkring sig bland de särskilda ländernas qvinnor, man ser' se-
minarierna för qvinnor utvecklas vid sidan af de för män, man erfar,
hurusom i det ena landet efter det andra folkskoleläraren tillerkännes
plats i skolrådet och måste dervid medgifva, att samma rätt äfven
måste tillerkännas lärarinnan, '■— man ser och erfar allt detta, och man
tror dock att detta allt icke nödvändigt måste leda till att gifva qvinnan
tillträde till deltagande i den offentliga skolvården. Det kan endast
vara en synvilla, beroende på vanan vid det gamla, vid de gamla teo-
rierna, som gör att man ej förmår se, hvad man redan har för ögonen
i handling. Och medgifver man då till slut, att qvinnan väl må få
tjena såsom biträde, så välan, qvinnan antager det tillbudet; men
der biträdet visar sig lika skickligt och: troligen mera nitiskt och ut-
hålligt, der får det snart ordinarie anställning, såsom det ock bör
hafva, — och* till denna qvinnans anställning lyckönska vi härmédelst
det folk, som i rikaste mått deraf får draga fördelarne.

Olof Eneroth.
ANMÄLNINGAR.	469

Anmälningar.

Om filosofiens förhållande till kristendomen. Af Anton Rosèll.
Upsala, 1863 (i bokhandeln nu utlemnad till förmån för de nödli-
dande i Småland och på Öland). . '

Pietism, Rationalism, Statskyrka och Reform. Tankar i
dagens kyrkliga frågor. Af Otto v. Feilitzen. Stockholm 1869.

Det är, såsom man finner redan af de båda småskrifternas titlar,
magtpåliggande och ingalunda lättlösta frågor dessa .skrifters författare
upptagit till behandling. Utom den betydelse de'religionsfilosofiska
och kyrkliga spörjsmålen ega i och för sig och under alla tider såsom
berörande menniskans vigtigaste angelägenheter inom vetandets och
det. praktiska lifvets områden, kunna de i våra dagar göra anspråk på
en särskild uppmärksamhet, då de just för närvarande, af flera anled-
ningar, blifvit inom det offentliga meningsutbytet snart sagdt öfverallt,
der ett sådant eger rum, mera än hittills framskjutna i förgrunden. '
På botten af vår tids utvecklingssträfvanden inom olika diktningar af
1 mensklig odling och samhällslif ligger samtidens hufvudfråga: den re-
ligiösa frågan. Kan ett skarpt 'och omfattande, den ändliga verlden
med dess yttersta grund sammanknytande tänkande, kort sagdt:. ett
förnuftigt vetande eller vetenskap i ordets egentligaste bemärkelse bestå
vid sidan af en sannt religiös tro? Kan filosofi förenas med kristendom?
Och kunna de historiskt gifna former, i hvilka kristendomen framträdt
under förflutna tiders kyrkliga utveckling, anses i allo tillfredsställande
också för vår tid? Eller gäller äfven för kyrkan den sjelfföryngringens
låg, som, der den ej åtlydes, låter död och upplösning blifva följden
af andligt stillastående? Så ungefår skulle man kunna formulera de
tvistepunkter, som fortfarande framkalla talrika litterära fejder inom
kristenhetens alla land, och till hvilkas utredning de ofvånnämnda skrif-
: terna vilja lemna ett bidrag. Frågornas vigt påkallar en, om ock kort-
fattad, granskning af svarens beskaffenhet.

För att afgöra, huruvida en kristlig filosofi är tnöjlig — säger hr
Resell — »måste vi först och främst bestämma filosofiens allmänna be-
grepp. Vår närmaste uppgift blir sedan att angifva några allmänna
grunddrag af den kristna religionens karakter, hvarefter vi hafva att
undersöka, huruvida det ligger i den förras begrepp, att stå i strid med
den senare eller icke.» Efter denna utan tvifvel riktiga uppställning'
af frågan öfvergår förf, till en redogörelse för filosofiens'betydelse och
stanna här vid den välbekanta definitionen: filosofien är »vetenskapen
om det absoluta eller gudomliga och den ändliga verldens förhållande
till detta.» Sitt ursprung har filosofien i menniskoandens behof att ur
en yttersta grund • vinna en fullständig förklaring af motsägelserna i
sinneverlden ; borgen för att det filosofiska klarhetssökan det icke kan
förblifva fruktlöst ega vi i den omständigheten, att bebofvet, som fram-
kallar filosoferandet, icke är ett tillfälligt, utan -ett för menniskan så-
som tänkande varelse väsendtligt, hvilket såsom sådant måste kunna
tillfredsställas; begränsningen, under hvilken en sådan tillfredsställelse
för menniskan står att ernå, är gifven i och genom hetmes vetandes
egenskap att vara ett abstrakt, d. v. s. hemfallet under den ofullkom-
ligheten att : klarheten i formen kan vinnas epdast på bekostnad afin-
470	ANMÄLNINGAR.

nehåll^ts rikedom. I begripandets kfara och fastståeude, men jemfö-
relsevis innehållsfattiga former, fattar tanken tillvarons gudomliga ur-
grund och ser allestädes, dit den når, motsägelselöshet och samman-
hang; detta är filosofi; behofvet, som genom filosofien afhjelpes, är ett
teoretiskt. Men menniskans djupaste behof äro ej de teoretiska; svå-
rare att lida än den brist på klarhet, från hvilken hon söker befrielse
genom filosofien, är den brist på inre harmoni, som har sin grund i
viljans sjelfförvållade förvändhet, och hvilken, då den är en brist Äos
viljan, icke kan genom denna åt sig sjelf lemnade, syndiga vilja af-
hjelpas. Skall den onda viljan blifva en god, på Gud riktad vilja, så
måste dess omvändelse åvägabringas genom Gud sjelf; han måste för
menniskan uppenbara sig, åt henne meddela det nya lif, i kraft af
hvilket disharmonien förbytes till harmoni och salighet. Han lean det,
ty Han är en personlig Gud; Han vill det, ty Han är den allgode,
kärleksrike; faktiskt har Han uppenbarat sig i kristendomen, som är
»Guds egen lefvande^ försonande och pånyttfödande verksamhet i mensk-
ligheten.» "Mot denna definition synes oss kunna anmärkas, att den är
för vid^ enär hvad här säges om kristendomen i sjelfva verket gäller
om all religion, då ju ingen religion finnes, som ej ytterst består uti
en dylik Guds verksamhet, alldenstund religionen i dess helhet och i
alla dess yttringar är att fatta såsom Gud sjelf, i menskligheten verk-
som för individernas och slägtets slutliga fulländning. Imellertid torde
den här angifna begreppsbestämningen af kristendomen få sin behöfliga
komplettering, om den samman hålles med författarens utsago å annat
ställe i afhandlingen, att nämligen det för kristna religionen särskildt
utmärkande är den tro^ hvilken till sin beskaffenhet icke får fattas
såsom en blott teoretisk, utan förnämligast såsom en praktisk bestämd-
het hos menniskan, och hvars föremål är Kristi person. Utan att uppe-
hålla oss vid författarens enligt, vår åsigt mindre exakta påstående, att
Kristus »aldrig» skiljer sin lära från sin personlighet (jmfr. t. ex. bergs-
predikans salighetsläral), att han »alltid» fåster vid sin egen person en
oändlig betydelse (jmfr. t. ex. liknelsen om den förlorade sonen !) med-
gifva vi, att till kristendomens djupast liggande, om ock ofta snarare
undandolda än öppet framträdande grundtankar, hörer uppfattningen
af Kristi person »såsom den egentliga medelpunkten för den nya verlds-
ordning, hvilken han var kommen att upprätta.» Kristendomens »ka-
tegoriska imperativ» finnes uttaladt i budet: tro på Kristus! Är för-
fattaren, såsom vi antagå, häri med oss ense, så torde lian äfven in-
rymma, att frågan om möjligheten af en kristlig filosofi, af honom så
uppstäld: kan möjligheten eller tänkbarheten af den kristna uppen-
barelsen bevisas? bör, närmare begränsad, kunna uttryckas så: kan
filosofien visa tänkbarheten af den för kristendomen egendomliga läran,
att det religiösa lifvets sanning och djup mätes efter sanningen i ett
visst den troendes personliga förhållande till religionsstiftarens person-
lighet? På hvad sätt denna kristendomens fordran af »tro på Kristus»
låter sig begripas såsom med nödvändighet framvuxen ur hela den
kristna vetldsåskådningen, derom hafva vi vid ett föregående tillfälle
sökt i denna tidskrift lemna några antydningar1).

Men är sålunda, enligt kristendomen, sann religiositet lika med sann
tro på Kristus, så blir frågan: hvari består denna tro? hvilka äro dess
närmare bestämningar? Och här upphör öfverensstämmelsen mellan

’) Jmfr. afhandlingen Får odlings framtid i l:sta årg. l:sta häft. sid. 17—19.
' ANMÄLNINGAR.	471

oss och afliandlingens författarei Helt plötsligt och utan skönjbart
sammanhang med det föregående framkastar nämligen hr Rosell under
ett polemiskt utbrott mot Parker det påståendet, att en rätt ställ-
ning till kristendomen icke låter förlika sig med bestridandet af »Kristi
gudom» eller med »den moderna bibeltolkningen, som vill göra Kristus
till en blott menniska.» Man skulle kunnat önska att förf, funnit
lämpligt anföra några skäl för denna sin åsigt, heldst söm den uppträder
i bjert motsats, till en temligén' allmänt utbredd och, åtminstone enligt
hvad den sjelf anser sig ha bevisat, på bibliska intyg hvilande öfver-
tygelse, den, att en rätt uppfattning af Kristi utsagor om sig sjelf icke
låter sig förlikas med antagandet att han var Gud. Från bevisnings-
skyldighéten frigör sig imellertid hr Rosell med ett: »Det skulle föra
oss för långt ifrån vårt egentliga ämne att här ingå i några exegetiska
undersökningar.» I stället väljer han den onekligen beqvämare utvägen,
att högtidligen försäkra sina läsare att, derest man ej fasthåller »Kristi
gudomliga natur», blir den betydelse, Kristus faster vid sin person, »rent
af obegriplig» — »för oss, åtminstone», såsom hr Rosell försigtigtvis
tillägger. Och hvarföre blir den obegriplig? Jo, ty Kristus förklarar
ju uttryckligen, »att endast i och genom honom finnes tillträde till
fadren, och att den, som ser honom, han ser ock fadren» o. s. v. Det
är att beklaga, att förf, ej tagit någon grundligare kännedom om re-
sultaten af den der »moderna bibeltolkningen» mot hvilken han synes
så ovänligt stämd; han skulle då måhända hafva besparat sig upp-
ställandet af det absurda dilemma, han nu vill påtvinga oss: antingen
måste Kristus, då han så kunnat tala om sig sjelf, ifråga om sin per-
sons betydelse varit en ortodox. luthersk teolog — »eller ock måste
han hafva varit den störste svärmare, som verlden ännu hafver skådat.»
Och vidare: hade förf, nogare betänkt, hurifvida icke utsagon att »all
gudomens fullhet» bodde i Kristus, möjligtvis kan tillåta en annan
tolkning, än dén, medelst hvilken man ur detta apostoliska vittnesbörd
med dess alltför ofta öfverhalkade, betydelsefulla tilläggord: kroppsligt
(cmfiaTixcoc) söker framtrolla läran om »Kristi gudom», skulle han
! sannolikt hafva undgått att, såsom nu, komma i strid med sina egna
förutsättningar med den påföljd, att hans resounemang, såsom vi med *
några ord skola söka visa, på alla punkter upplöser sig i motsägelser.
l:o. Filosofien bör och kan, enligt hvad förf, med rätta yrkar,,
icke låta sig nöjas med panteismens Gud, icke hos den absolut full-
komlige antaga något blifvande, någon förändring eller utveckling. Nu
innebär dock den ifrågavarande läran om »Kristi gudom» att Gud vid
en viss tidpunkt blifvit, hvad Han förut icke var: menniska. Skulle
än detta Guds menniskoblifvande med något sken af rimlighet låta sig
deduceras inom panteismen, synes derimot ingen filosofi, som i Gud
ser den evige, oföränderlige, i tidlös fulländning allt i sig inneslutande
personen, kunna bekänna sig till läran om ett Guds öfvergående eller
förvandling till ett annat väsende.

2:o. Kristendomen är, enligt hvad förf, å ena sidan framhåller,
icke företrädesvis en teoretisk åsigt, utan ett praktiskt, en viljan om-
skapande tro; å andra sidan åter binder han den sanna kristligheten
vid antagandet att Kristus var Gud. Kan nu detta antagande icke sägas
vara^en praktisk verksamhet, så återföras vi härigenom till det teorer
tiska såsom till sjelfva utgångspunkten. Ifråga om det i kristendomen
afgörande hänvisar oss förf, sålunda från det teoretiska till det praktiska,
men från detta tillbaka till det teoretiska; från tron såsom försannt-
472	DEN KRITISKA TEOLOGIEN OCH DEN KYRKLIGA TRON.

-hållande till tron såsom viljeriktning, men från denna tillbaka till den
blott teoretiska tron o. s. v. i cirkel.

3:o. Är »Kristi giidoms»-läran sjelfva kärnan i kristendomen, så
är möjligheten af en kristlig filosofi beroende af möjligheten att ådaga-
lägga denna läras tänkbarhet. I hela sin omfattning skulle frågan då
erhålla följande uttryck: kan filosofien bevisa tänkbarheten af den lä-
ran, att den förste af de tre personerna i gudomen låter, genom den
tredje, den andre personen födas såsom menniska hit till jorden, på det
att denne sistnämnde må genom sin blodiga försoningsdöd blidka den
förste personens vrede öfver synden och sedermera i sin ordning sända
den tredje personen för. att till saligheten leda alla dem, som blifva
faste och stadige i tron att den på korset döde var den andre gudoms-
personen o. s. v. Vill man göra denna ortodoxiens trosbekännelse till
att äfven vara kristendomens, och skulle hr Rosell vara i stånd att
filosofiskt bevisa äfven denna kristendoms tänkbarhet — då medgifva
' vi gerna, att xden ärade författaren kan hafva giltiga skäl att triumfe-
rande erinra sin samtids tänkare om Hamlets ord: »flera ting finnas i
'himmel och på jord, ån .man i eder filosofi någonsin drömt om!»

Bristande utrymme nödgar oss, att åt vårt omdöme om hr v. Fei-
litzens lilla skrift gifva en knapphändigare motivering, än vi skulle önskat.
Arbetets grundtanke synes kunna i sammanträngda ordalag återgifvas så:
en reform af statskyrkan är visserligen af behofvet påkallad, men kan
genomföras endast af denna kyrka sjelf, icke från någötdera af de läger,
der man »i kristendomens intresse vill lösslita kyrkan från staten.» Pie-
tismen har, oaktadt dess många och stora förtjenster, ofta haft ett familje-
och samhällsupplösande inflytande; rationalismen, »till sitt ursprung lika
gammal som den första menniskans fall, då hon ville i vetande höja sig
till Gud», hotar att än mera undergräfva kyrkan, enär inom denna rikt-
ning »den ödmjuka tron» får vika för »det menskliga högmodet.» — Vi
anmärka härvid följande: förf, har ingenstädes bevisat l:o att statskyrkan
Tean grundligt reformera sig och det oaktadt fortfarande förblifva stats-
kyrka; 2:o att de, som anse statskyrkan vara till sjelfva begreppet ett
oting, derföre nödvändigt vilja från hvarändra skilja begreppen samhälle
t och gudstjenst, »i afgudisk dyrkan för personlighetens rätt upplösa de*
ensamt. fast bindande banden af en gemensam tro» o. s. v. ; 3:o att ratio-
nalismen — hvilket är en af förf, ofta och i starka uttryck upprepad
älsklingssats — har sin grund i »det menskliga högmodet.» I den form,
hvarunder dessa yrkanden nu hos förf, förekomma, stå de såsom utta-
landen af en hans individuela åsigt, hvilken har för sig sin upphofs-
mans varma öfvertygelse, men imot sig både historisk och psykologisk
erfarenhet.

______________ Ç. v. B.

Den kritiska teologien och den kyrkliga tron i samtiden.

(Ett föredrag i tyska protestantföreningen af prof. ,J. E. Bluntschli vid universitetet
i Heidelberg).

( Under alla, tider, när det religiösa och vetenskapliga lifvet ej varit
fullständigt bundet eller försänkt i dvala, har det gifvits partier, som
representerat skiljaktiga åsigter och riktningar och inbördes bekämpat
hvarandra. Inom den protestantiska kyrkan under 18:de århundradet.
DEN KRITISKA TEOLOGIEN OCH DEN KYRKLIGA TRON.	473

uppträdde det ortodoxa och det pietistiska partiet såsom fiendtliga mot-
satser, hvilka båda partier numera med hvarandra ingått en nära före-
ning. Sedermera börjades striden mellan supranaturalister och ratio-
nalister, och dessimellan försökte åtskilliga andra partigrupperingar att
intaga en förmedlande ställning. Ej sällan fördes striden på ett häftigt
och lidelsefullt sätt. Spinozas bekanta yttrande, att intet hat är så
fruktansvärdt som »det teologiska hatet», fann blött alltför ofta sin be-
kräftelse genom faktiska förhållanden för dagen. Dessa förhållanden
äro i våra dagar nära nog desamma som för ungeför 100 år sedan.
Men historiens lugna och rättvisa dom bestämmes ,ej af de tvistandes
upphetsade förkättringar af hvarandra under kampen. Äfven öfver
partierna i nutiden skall en kommande tid afgifva en mera träffande
dom än den, som falles af dagens upprörda lidelser.

Den närvarande tidens stridigheter inom teologien och med teolo-
gien hafva dock numera antagit en alldeles egendomlig karakter. Det
verldsliga ' områdets ställning till det andliga, -har nämligen blifvit en
helt annan än i fordna dagar.	'	.	..

Tills omkring midten af 18:de århundradet intog teologien ännu
alltjemnt högsta rangen bland vetenskaperna. Hennes ställning var en
ledande och tongifvande; hon var en bindande och tvingande auktoritet
för alla andra vetenskaper och hämmade dem i deras fria utveckling.
Hvarje afvikelse från den traditionela kyrkliga dogmen, hvarje mot-
sägelse ifråga om kyrkans lära var förenad med fara. Staten under-
stödde med ängslig beredvillighet den teologiska myndigheten; furstarnc
och deras ministrar kände sig merendels afhängige af densamma.. En-
dast i det förborgade och i tysthet vågade enstaka individer i sina
åsigter äfverskrida de gränser, som ùppdragits af målsmännen för »den
rena läran.»

Men alltifrån nämnda tid började det dittills rådande förhållandet
mellan de särskilda vetenskaperna undergå en oafbruten och fullständig
förändring. Filosofien, historien, naturvetenskaperna lösgjorde sig små-
ningom ifrån det teologiska förmynderskapet och tillkämpade sig frihet
och oberoende. Inom alla vetenskaper yöjde sig nu en frisk lifaktighet,
en fruktbärande verksamhet. Först nù var den moderna vetenskapen
sjelfständig och fri, och i följd af denna dess sjelfständighet blef äfven
teologiens ställning till de verldsliga vetenskaperna en annan än förr.
Tidens sjelfmedvetande utpräglade sig nu företrädesyis i dessa veten-
skaper, och hvar. och en af dem tog för sig i anspråk rättigheter till
fri forskning och sjelfständig profiling, 1

Men när nu teologien och den verldsliga vetenskapen samman-
stötte inom samma område och dervid råkade i motsägelse med hvar-
ahdra, huru skulle denna motsägelse lösas? Katolska kyrkan har, som
bekant, för alla sådana fall en formel lösning af tvistefrågan i bered-
skap. Denna kvrka gör ännu ,i dag anspråk på att gälla såsom absolut
auktoritet i alla religiösa angelägenheter; hon förklarar sig stå under
den helige andes ledning och således vara fri från möjligheten af miss-
tag, hvarföre vetenskapen bör ödmjukt anförtro sig åt hennes ledning.
Men kyrkans kärna utgöres af den ordnade hierarkien', derföre böra
lekmännen vära presterna underdånige, såsom fåren sina herdar. Ifråga
om kyrkans dogmer tål hierarkien intet tvifvel, ingen motsägelse.
Inom andra områden kan väl en viss frihet medgifvas; när det gäller
kyrkoläran, duger intet annat än tro och lydnad.
474	DEN KRITISKA TEOLOGIEN OCH DEN KYRKLIGA TRON.'

Detta sätt att lösa frågan hade dock redan under 16:de århundra-
det förkastats af reformatorerna såsom i teoretiskt och sedligt afseende
lika omöjligt. Den protestantiska kyrkan kan ej godkänna en dylik
lösning utan att tillintetgöra sig sjelf. Och i vårt 19:de århundrade,
d. v. s. i en tid, då den verldsliga vetenskapen är i beföstad besittning
af sin vunna frihet och den allmänna bildningen redan för längesedan
vuxit ifrån det presterliga förmynderskapet, är denna lösning ännu
mycket mindre verkställbar; än för 300 år sedan. Staten, fordom i
tjenst hos den teologiska auktoriteten, står nu på egen grund och är
beredd att skydda vetenskapens frihet.

Men icke heller teologiens isolering är numera möjlig. Fastmera
'varseblifva vi öfverallt, att framåtskridandet inom de öfriga vetenska-
perna drager med sig äfven teologien. Alla vetenskaper måste till en
början beträda kritikens väg, och just denna kritiska riktning hos de
ungdomligt s uppåtsträfvande verldsliga vetenskaperna har nödgat och
äggat äfven den gamla teologien att gentimot dé ämnen, hon behandlar,
iakttaga en kritisk hållning.

Hade redan Chr. Wolfs kyligt beräknaade filosofi utöfvat ett märk-
bart inflytande på den protestantiska teologien, så mottog den seder-
mera af Kants kritiska filosofi en för lång tid bestämmande inverkan,
Följden deraf bief en nyktert förståndig rationalism af föga djup, men
af genomskinlig klarhet. Derefter öppnade den historiska skolans kri-
tiska forskningar nya vägar och bragte nya fynd i dagen. Den kri-
tiska metoden började användas äfven af teologerna vid granskningen
af de bibliska skrifterna och ledde till flera vigtiga uppslag i forsk-
ningen. Motsatsen mellan Petri och Pauli uppfattning af kristendomen'
samt den derpå beroende långa och häftiga striden mellan yWekristna
och Äednekristna, hvilken under fiera århundraden råkat i fullständig
förgätenhet, upptäcktes nu pånytt. Den gåtfullaste skriften i nya testa-
mentet, Uppenbarelseboken, källan och stödet för så många mystiska
villfarelser, gjordes nu för första gången begripligj derigenom att man
uppdagade dess hänsyftningar på kejsare Nero, hvilkens återkomst så-
som Antikrist allmänt väntades under det upprörda verldstillståndet på
denna tid, likasom de troende .kristne väntade den dödade Messias’
snara återkomst till yttersta domen.

En inverkan på teologien från naturvetenskaperna kunde ej heller
uteblifva. Äfven despa vetenskaper utöfvade en sträng krftik af den
gällande kyrkoläran. Deras noggranna iakttagelser af de yttre före-
teelserna, deras gång på gång upprepade, omsorgsfullt pröfvade expe-
rimenter, deras skarpa särskiljande mellan orsak och verkan, deras
sorgfälliga beräkning af vägbara och mätbara krafter hade den påföljd,
att en mängd länge tillitsfullt omfattade villfarelser ej längre ktfnde
hålla stånd, utan måste vika för den klarnande insigten i nya sanningar.
De nya upptäckterna i astronomien hade grundlagt eu alldeles ny
verldsåskådning. Hela forntiden lefde änna i den barnsliga föreställ-
ningen om jorden såsom en platt yta, öfver hvilken himlahvalfvet
höjde sig, upplyst af de vandrande ljusen, solen och månen, om dagen
och natten. I denna himmel bodde, äfven enligt judarnes och de
kristnes tro, den ende Guden, och derifrån skådade han ned på men-
niskornas handel och «vandel. Nu derimot förvandlades jorden till en
liten planet, som i klotrund form kretsar kring den väldiga solen, och
himmelen utvidgade sig till det omätliga verldsalltet, i hvars rymder
de oerhörda kosmiska kropparne beskrifva sina mägtiga banor. I bi-
DEN KRITISKA TEOLOGIEN OCH DEN KYRKLIGA TRON.	475

beln, liksom i de förkristna författarnes skrifter, var den gamla åsigten
om jorden och det fysiska universum den enda kända. Då nu denna
åsigt förstördes genom vetenskapen och ersattes med en ny, mera stor-
artad verldsåskådning, kunde denna vexling i åskådningssätten ej
blifva utan följder äfven ifråga om de religiösa föréställningarne om
Gud och meUniskan. Naturvetenskapen öfvértygade sig vidare derom,
att i naturen samma verkningar alltid och öfverallt framgå ur samma
-orsaker och att naturlagarne herrska med oimotståndlig nödvändighet,
från hvilken ej gifves ett enda undåntäg. Om således underverlc äro
att fatta såsom tilldragelser i strid mot naturlagarne, så förklarade
naturvetenskapen underverk vara onföjliga. Äfven detta påstående in-
nebar en afgjord krigsförklaring mot den ortodoxa kyrkoläran.

Alla dessa inverkningar på teologien från de verldsliga vetenska-
perna läto sig ej afvisas dermed, att man förklarade dem häryöra från
en otillbörlig förmätenhet. Det var ingalunda en anda af frivol lätt-
sinnighet, som besjälade dessa vetenskaper, icke heller af fräckt hög-
mod. Deras arbeten gåfvo intyg om en grundlig forsknings djupa
allvar och om en uppriktig åstundan att finna sanningen. ' Ville teo-
logien gälla såsom vetenskap, så måste hon ställa sig till efterrättelse
samma lagar för det logiska och kritiska tänkandet, som lågo till grund
för de öfriga vetenskaperna. Hon fick ej tillsluta Ögon och öron för
kritikens strängt följdriktiga bevis eller bestrida giltigheten af de nöd-
vändiga slutsatserna ur tankelagarne.	,

Imeller,tid är det visserligen begripligt, att många allvarligt sin-
nade kristna började befara, det denna kritiska riktning skulle åstad-
komma en rubbning och upplösning af den religiösa trons tillförsigt
och af det kyrkliga lifvets trygghet. Reformatorerna hade under stri-
den mot den romerska kyrkans tradition förnämligast åberopat sig på
den heliga skrifts oantastliga auktoritet. Var det ej fara värdt, att
kritikens angrepp på denna auktoritet skulle skaka sjelfva den grund-
val, på hvilken den protestantiska kyrkan blifvit upprättad? — Om
vidare den historiska forskningen lät Jesu lefnadshistoria undergå en
kall och skarp granskning, om den betvifläde eller till och med upp-
visade såsom ogrundadt mycket af det, man dittills allmänt betraktat
såsom fullt trovärdigt, om den böljade tala om blotta myter, der man
förut trott sig spåra gudomliga frälsningshandlingar, om den filosofiska
kritiken till och med afklädde Jesu person dess gudomliga majestät —
var ßj dett^ att angripa sjelfva kärnan och hjertpunkten i den kristna
tron, och blef ej derigenom kristendomens historiska anseende fullstän-
digt brutet? — Lyssnade man slutligen till naturvetenskapens lärdomar,
läte man af henne sig intalas att förkasta hvarje berättelse om under-
verk, såsom innebärande en naturvidrig orimlighet, gafs det endast.en
stel, kall, viljelös, omedveten naturnödvändighet — måste ej då 'men-
niskans religiösa' grundbehof^ behofvet att vända sig till Gud för att
hos; Honom söka tröst, styrka och hjelp, blifva utan tillfredsställelse?
Måsté ej framför allt bönen förefalla som en dårskap, en handling, af
barnsligt oförstånd ? Och var ej härmed all gudsdyrkan, all religion
en gång för alla tillintetgjord?

Dessa betänkligheter äro i sjelfva verket betydelsefulla nog, och
man behöfver ingalunda antaga, att de hårröra från någon ovanlig'
ängslighet och klenmodighet, ännu mindre från inskränkthet och bort-
kommenhet på förståndets vägnar. De ligga tvärtom nära tillhands
äfven, för den tänkande och opartiske .iakttagaren och böra derföre ej
476 DEN kritiska teologien och den kyrkliga tron.

behandlas med ringaktning. Men äfvén om vi medgifva, att de ifrå-
gavarande inkasten äro förtjente af uppmärksamhet — böra vi väl
derföre utbryta i ofruktbar klagan öfver framstegen i den bibliska
kritiken, i filosofien, i historien och naturvetenskapen? Helt visst böra
vi det ej. Hvarje framsteg inom vetandets olika områden är ett fram-
steg i kännedomen om sanningen^ och intet dylikt framsteg kan vara
förderfligt, alldenstund Gud är sanningen. Om Gud, såsom den religiösa
känslan så gerna tror, leder världshistoriens utveckling, så har säker-
ligen denna storartade och välsignelserika uppblomstring inom alla
grenar af vetenskapen ej försiggått i strid mot Hans vilja..

Men just på grund häraf står oss ingen annan väg öppen äh den
fria, utvecklingens, och detta gäller för teologien lika mycket som för
de öfriga vetenskaperna. Derföre är hvarje våldsamt ingripande obe-
rättigadt och dessutom långt mera skadligt än gagneligt. Vi kunna ej
undvika stridens faror; derföre böra vi lugnt invänta dem i förtröstan
på den bättre sidan af menniskonaturen och på sanningens magt, som
vinner sitt renaste och kraftigaste uttryck just genom frjheten.

Dessutom bör man ihågkomma, att vetenskaperna ej endast utöfva
kritik,1 samt att icke ens all slags kritik har en nedbrytande verkan.
Det gifves äfven positiva verkningar af den kritiska forskningen och
det logiska tänkandet. Vetenskapen ej blott aflägsnar gamla villfarelser,
utau upptäcker äfven nya sanningar samt gifver fastare stöd och bättre
utredning åt den redan kända sanningen. Jag betviflar ej, att när
man blott kan förmå sig att åt teologien inrymma full vetenskaplig
frihet — vi äro på väg dertill, men hafva ännu på långt när ej hunnit .
m,ålet — då skall äfven denna vetenskap blifva i stånd att utveckla
en verkligt positiv verksamhet. Derimot blir hvarje försök att hämma
eller undertrycka teologiens negativa arbete tillika ett hinder för hen-
nes positiva verksamhet, hvilken möjliggöres endast genom att ställa
sig på den vetenskapliga frihetens grundval. Ännu återstår dock
mycket att önska i afseende på rätta metoden vid teologiens forsk-
ningar. Jag vill här endast, från en lekmans ståndpunkt, fästa upp-
märksamheten på en riktning, hvars inslående vid forskningen, enligt
n|in åsigt, skulle- leda till stora resultater.

Den historiska behandlingen såväl af Jesu lefnad som af hela den -
kristna religionens och kyrkans utveckling kan helt säkert, utan att
blifva okritisk, göra mycket för att låta forskningens resultater blifva
tillgängliga för den stora allmänheten. Jag tänker mig här en verkligt
historisk metod, som håller sig fri från det gängse teologiska sättet
alt résonnera v och att uttrycka sig, och som med äkta historiskt sinne
framställer och bedömer historiska fakta och tilldragelser. Tvenne
tyska icke-teologiska skriftställare, Lessing och Johannes v. Müller,
hafva härvid anvisat en väg, som borde väl uppmärksammas äfven af
teologerna. Ifråga om kristendomens ursprung föreligger följande högst
märkvärdiga historiska faktum : i ett litet föga betydande land bland
ett fåtaligt, föraktadt folk uppträder såsom lärare en man utan yttre
magt, verkar endast några få år personligt bland sina landsmän och
afrättas derefter af de magthafvande myndigheterna såsom en förbrytare.
Och denne man utöfvar, genom dét intryck, hans lefnad och död qvar-
lemna, ett så ofantligt inflytande på den civiliserade meriskligheten,
att under en tidrymd af nära tvåtusen år individerna såväl som folken
hafva från honom mottagit de kraftigaste impulserna i afseende på den
allmänna riktningen af deras utveckling, Detta är ett så utomordent-‘
! DEN KRITISKA TEOLOGIEN OCH DEN KYRKLIGA TRON.	477

ligt historiskt faktum, att det, äfven om man alldeles ser bort ifrån
alla kyrkliga trosformler, är i och för sig i högsta grad förtjent af
historieforskningens uppmärksamhet och af en belysning ur den verlds-
historiska betraktelsens synpunkt. Det synes mig, att vår tids teologi
borde ‘ känna sig lifligt manad att söka medverka till genomförandet
af denna stora och svårlösta uppgift.

Vidare är det för vår tid ett trängande behof, att äfven menniskans
själ göres till föremål för ett grundligare studium än hittills, på det
att man må vinna en noggrannare och fullständigare känüedom om
menniskoandens natur och egenskaper. Härvid har psykologien en stor
framtidsuppgift att lösa. Förstår denna vetenskap ' att gå den rätta
vägen och att riktigt handhafva de medel, hon éger till sina insigters
ökande, skall hon sannolikt blifva i stånd att lemna oss de allra vig-
tigaste uppslag till ett djupare och allsidigare, begripande af vår reli-
gionsstiftares personlighet och af kristendomens uppkomst och historia.
Måhända är det psykologiska studiet just den väg, på hvilken Jesu i
sitt slag ållenastående individualitet kommer att af oss allt bättre och
bättre begripas, och på hvilken väg vi sålunda skola under mensklig-
hetens form återvinna och såsom en tryggad besittning fasthålla det ~
sanna i den tro, hvilken folkens och så många troende individers reli-
giösa instinkt omfattat såsom sitt högsta goda, i det de i Kristus dyr-
kade den till menniska vordne Guden.

Slutligen bör, enligt min åsigt, teologien, såväl som filosofien, låta'
sig angeläget vara att uppdraga en bestämd gränslinie mellan natur-
vetenskapen och den rationella eller förnuftsvetenskäpen. Dessa be-
nämningar äro visserligen föga egentliga, ty den förra vetenskapen är
ju ej förnuftslös och den senare får ej vara onaturlig. Men en skilnad
rdém i mellan finnes dock och plägar betecknas med dessa uttryck. En-
dast genom att skarpt fatta i sigte skilnaden mellan natur och förnuft
lärer man sig inse att anden, och särskildt den sedliga friheten, omöj-
ligen kan förklaras såsom en produkt af den yttre naturnödvändigheten.
Från insigten härutinnan kan man då,leda sig till rätta uppfattningen
af menniskoandens förhållande till sin yttersta grund, den gudomlige
anden, och af det personliga förhållande mellan menniskan och Gud,
i hvilket religiositetens väsende finner sin förklaring.

Ju mera teologien inom alla dessa områden tager sig till vara för
att endast pocka på »tro» och att vädja till känslan, ju mindre hon
söker medelst uppbyggliga talesätt beslöja de brister, som vidlåda hen-
nes bevisföring, ju naturligare, förståndigare, menskligt klarare hon ,
lägger sina skäl i dagen och utvecklar sina åsigter, desto mera skall
hon kunna påräkna gehör och desto förr blifva i stånd att göra den
kristna sanningen begriplig och antaglig för vår samtid.

Framför allt bör man ej förgäta detta : religiositeten består ej i
vetande och det religiösa lifvet är ej afhängigt af vetenskapen, icke
ens af teologien. En okunnig bonde kan vara en mycket religiös men-
niska, en lärd teolog kan vara ganska irreligiös. Understundom äro
just de otrogne, de s. k. kättarne, djupt religiösa naturer, långt mera
än den ortodoxa kyrkolärans tjénare. Apostlarne voro alla svage i
vetandef, men starke i tron. Stiftaren af vår religion hade under hela
sitt lif att kämpa företrädesvis' mot fariséerna; och dessa fariseer kunna
i alla afseenden betraktas såsQm den tidens ortodoxa teologer, hvilka
i trots af sin ortodoxi blifvit främmande för religionen i dess renhet
och sanning. ’ På den kyrkliga dögmiäran ligger ingen afgörande vigt.
47$	DEN KRITISKA TEOLOGIEN OCH DEN KYRKLIGA TRON.

Jesus har sjelf ej .uppstält några dogmer, utan förkunnat och utöfvat
en lefvande religion. Dogmerna äro alster af den judiskt-hellenska
sko Ilärdomen och äro ej väsendtliga bestämningar för Jesu religion.
Den som opartiskt betraktar kristendomens historia skall finna, att de
af dogmtron föranledda stridigheterna vida oftare skadat än främjat
kristendomens sak.' Angrepp på kyrkans dogmbyggnad äro derföre
ingalunda nödvändigt att anse såsom angrepp mot kristendomen.

Onekligen har kristendomen i våra dagar en helt annan gestalt
än i förra tider. Trosbehofvet hos dem, som bekänna sig till kristna
religionen, har, såsom vi lätt kunna finna, vid olika tidsperioder rönt
inflytande och till sin riktning bestämts af helt olika idéer.

1	De förste kristne voro ännu helt och hållet hänförde af den judiska
Messias-idéen. De väntade, att Messias skulle öfvervinna hedendomen
och det romerska väldet och grundlägga ett nytt, heligt gudsrike på
jorden, och Jésus var, trodde de, den utlofvade Messias. Ännu efter
hans död hoppades de med lågande tillförsigt på hans snara återkomst
till jorden, och från år till år, från dag till dag förbidade de den un-
derbara tilldragelsen: den afgörande striden och den derpå följande
yttersta domen. — Denna Messias-idé utöfvar numera intet inflytande
på de kristna folken. Det gifves för närvarande endast en helt liten
sekt, Irvingianerna, som fortfarande bemödar sig att upprätthålla den
gamla tron i ifrågavarande afseende. Kristenheten i det stora hela
lefver ej mera i förväntan på ett annalkande teokratiskt verldsrike i
hvilket den till jorden återkomne Kristus uppträder såsom domare af
deh undergående och såsom konung för den föryngrade, nya verlden.

Efter denna judiska idé följde den hellenska, hvilken sträckte sitt
inflytande till ännu mera vidtomfattande kretsar. Från urminnes tid
hade sträfvandet att förena det gudomliga med det menskliga varit ett
djuptgående karaktersdrag i den hellenska religiositeten. Grekerna
förestälde sig och bildade för den yttre åskådningen sina gudar i den
ädla menniskogestaltens former, och de bäste bland menniskörna tänkte
de sig upphöjda till gemepskap med gudarne. Skulle den hellenska
verlden, hvars, tro på en mångfald af gudar redan sedan lång tid till-
baka var undergräfd, kunna förmås att omfatta tron på den ende
Guden,' så måste äfven denne ende Gud hafva uppenbarat, sig i men-
niskogestalt bland menniskörna. För grekerna var det omöjligt att
tro på Kristus, såvida de ej fingo tro, att han var G-ud. Under denna
period och under det afgörande inflytandet af denna hellenska riktning
i åskådningssättet uppstod dogmen om treenigheten. Uppfattningen af
Gud såsom i sitt väsende inneslutande en trefaldighet af gudomspersoner
kunde på denna tid gå segrande ur striden med de motsatta åskåd-
ningssätten, derföre att menskligheten då var mottaglig för en dylik
trosform. — Äfven härutinnan har i våra dagar en stor förändring in-
trädt. Visserligen gifves ännu alltjemnt ett antal kristna, hvilka be-.,
trakta just treenighetsidén såsom företrädesvis helig och oantastlig.
Men ingen opartisk iakttagare af det närvarande faktiska tillståndet
inom kristenheten skall kunna- bestrida, att det öfvervägande stora
flertalet af de bildade i samtiden ingalunda dragas till kristendomen
derigenom, att man hos dem inskärper den satsen, att Kristus var
Gud, utan just detta påstående framkallar hos dem tvifvel och äggar
dem till motsägelse och blir sålunda en anledning till att ganska många
bortjagas från kristendomen.
DEN KRITISKA TEOLOGIEN OCH DEN KYRKLIGA TRON. v 479

Pä verldshistoriens skådeplats uppträdde nu de germanska folken
och kommo i beröring med kristendomen, hvilken af dem uppfattades
från en ny sida. Germanerna delade ej den judiska Messias-tron; de
väntade ej någon Kristi återkomst till jorden. De kände sig kraftiga
nog både att hjelpa sig sjelfva och att genom egen mannakraft be-
segra romarne. Äfven läran om Kristi gudom verkade snarare från-
stötande än tilldragande på det germanska sinnet. De fleste af de
ifrågavarande folken anslöto sig till en början till den arianska upp-
fattningen af kristendomen, hvilken skarpt betonade åtskilnaden mellan
Kristus och Gud, och framstälde Kristus visserligen såsom en gudalik
menniska, men icke såsom gu lamenniska i egentlig mening. Men hvad
som inverkade på germanerna till förmån för. kristendomen, det var i
synnerhet Kristi sedliga renhet och höghet, som gjorde att de i honom
sågo en frälsare från synden, samt derjemte kristendomens magt såsom
en källa för bildning, en kulturprincip, som nu ingått förening med
den antikt romerska civilisationen, och hvars andliga öfverlägsenhet
öfver den ieke-kristna odlingen gjorde ett djupt intryck på de ger-
manska barbarerna, och slutligen tron på Kristi undergörande förmåga
och på de underverk, som berättades hafva blifvit utförda af honom. —
Ännu i dag är den kristna sedligheten en verksam kraft, om ock i
andra former än fordom, men derimot har tron på underverk blifvit
betänkligt rubbad i sin grundval, alltsedan den moderna kulturen bör-
jat beträda de nya banor på hvilka kyrkan motsträfvigt vägrat att
vara honom följaktig. Underverkstron har för närvarande alldeles in-
gen magt öfver tänkesätten inom kristenheten. Ingen hoppas numera
sjelf få bevittna ett underverk, ingen tänkande sätter tro till de rykten
om underverksmessiga tilldragelser, som äfven i våra dagar en och
annan gång uppdyka. Helt annat var förhållandet i forntiden och
under medeltiden. Då Vehöfde menskligheten tron på underverk för
att' öfverhufvud blifva i stånd att tro; nuförtiden misstror manien
tro, som företrädesvis söker stödja sig på underverken.

Under hela medeltiden utöfvade ej något, annat ett så djupt in-
flytande på den romånskt-germanska kristenheten, som den kyrkliga
hierarkiens magt och herrlighet. Den romerska verldskyrkans stor-
artade byggnad, gudstjenstens prakt, det högre presterskapets anseende
och bildning, påfvedömets upphöjdhet, ordenslöftena och det fromma
klosterlifvet — alla dessa momenter blefvo en öfverväldigande aukto-
ritet för lekmannaverlden. Lekmännen trodde, emedan kyrkan lärde
så och så, emedan hierarkien med oantastlig, oimotståndlig öfverläg-
senhet fordrade att de skulle tro just på det och det sättet. — Äfven .
detta förhållande har numera undergått en förändring. Om ock kyrkan
fortfarande åtnjuter ett ej ringa anseende,, så är dock den af den mo-
derna bildningen uppfostrade samtiden ingalunda sinnad att blindt följa
hennes fingervisningar. Vår tids bildning går sina egna vägar och
tillbakavisar den ledning, som erbjudes henne af hierarkien, hvars
åsigter och sträfvanden temligen allmänt anses tillhöra en föråldrad
ståndpunkt. .

Reformationen, som bräckte den romerska kyrkans auktoritet, upp-
höjde i stället bibeln till afgörande norm i trosfrågor. Hvad som stod
att läsa i den heliga skrift, det borde man äfven tro; hvad som derimot
ej öfverensstämde med »Guds ord»,*borde förkastas, om ock hela den
kyrkliga traditionen betygade dess sanning. — leke heller bibelns myn-
dighet är i våra dagar densamma som under 16:de eller 17:de århun-
480	DEN KRITISKA TEOLOGIEN OCH DEN KYRKLIGA TRON.

dradet. Vår samtid har last och pröfvat alltför många böcker, för att
,den skulle låta sig beherrskas af en bok, hette denna bok än »bibeln.»
Man undersöker numera bibelns särskilda skrifter och afväger noga
giltigheten af deras utsagor; men att blott uta-n vidare åberopa sig på
att så står det skrifvet, tjenar ej längre till att öfvertyga någon. Man
ryggar tillbaka för att kränka sanningens ande, hvilket skulle ske, om
man fäste en öfverdrifvet stor vigt vid bokstafven.

Vi finna således, att alla de idéer, som i förra tider förmått men-
niskorna att omfatta kristendomen: den judiska Messiasidéen, den hel-
lenska idéen om Gud i menniskogestalt, den • germanska vördnaden för
kristendomens kulturbetydelse i förening med åstundan efter underverk,
den medeltida hierarkiens auktoritet och, reformationsperiodens dyrkan
af bibelordet — alla hafva de småningom, antingen helt och hållet
eller till allra största delen, förlorat sin dragningskraft. Derföre inne-
bär det ej heller någon så stor fara, att den vetenskapliga kritiken
riktar sina angrepp mot dessa idéer, hvilka i alla fall redan hafva
upphört att ega samma betydelse för kristenheten som fordom.

Är väl nu vår tids kristendom mindre ren än den förflutna tidens,
derföre att den afstått från anspråken på det yttre herraväldet öfver
verlden? Är den mindre religiös, derföre att den omsorgsfullare fast-
håller Guds enhet? Hvilar den på en mindre tryggad grund, derföre
att den försmår att till sitt stöd åberopa sig på obegripliga tilldra-
gelser? Är dess sedlighet , en mindre, derföre att den ej mera bländas
af hierarkiens magt och glans, eller dess andlighet,* derföre att den ej
.mera blindt hyllar en död bokstafslärdom?

Ménsklighetens religiösa behof hafva ingalunda utslocknat, men
visst är, att de i vår tid väckas och tillfredsställas på annat sätt än
fordom. Ännu alltjeitont känner menskligheten sig dragen till kristen-
domen, men af andra skäl än hittills. Vår samtid tror på Kristus,
emedan den i honom sér det förverkligade idealet af den högsta tänk-
bara religiositet, af den innerligaste och fullständigaste förening med
Gud, som för menniskan är möjlig att ernå. Betraktelsen af hans lef-
nad inger oss ännu i dag den djupaste beundran och vördnad; vi fatta7
betydelsen af hans verldshistoriska mission och vi inse, att den kärlek
till menskligheten, som var den ledande principen för hans verksamhet,
eger ett långt varaktigare och välsignelserikare inflytande på utveck-
lingen af våra öden än troh på underverk eller läran om »den gu-
domliga naturen» i Kristus.

Vi veta det ju: Kristus har endast till ringa del blifvit rätt förstådd
af sina samtida. Äfven under, de närmast följande århundradena grum-
lades den rätta uppfattningen af hans person af mångfaldiga orsaker.
Efter snart två årtusendens arbeten och erfarenhétsrön börjar omsider
ett riktigare och djupare uppfattningssätt rörande. Kristi person att ut-
breda sig, och ju närmare Kristus derigenom, bringas till de öfriga
menniskorna, under det att man på samma gång lärer sig fatta det
oerhörda afståndet mellan honom och alla andra, desto högre blir vörd-
naden för honom, desto renare och oimotståndligare hans inflytande
på det religiösa sinnelaget. Jag vågar påstå det: vår samtid är visser-
ligen mindre »troende» i kyrklig mening än någon föregående tidsålder
alltsedan kristendomens uppkomst, men om man aktar på andan och
på gerningarne, så är den innevarande tiden mera sannt kristlig än
någon tidigare period.	'
Svenska krigsförfattningens utveckling
och framtid.

' ' 1 ■ ' '

För att rätt kunna fatta den ståndpunkt, på hvilken frågan om
svenska krigsförfattningen för närvarande befinner sig, äfvensom vil-
koren för dess framtida lösning, är nödvändigt att kasta en blick på
dess historiska utveckling. Som denna utveckling likväl i flera hän-
seenden varit skiljaktig med öfriga länders, torde icke vara ur vägen
att i största korthet redogöra för de väsendtligaste olikheterna.

När den moderna monarkien reste sig på ruinerna af dé ùnder
medeltiden herrskande och stridande samhällselementerna, nämligen
adeln, de fria städerna och presterskapet, hvarigenom staten erhöll lugn
i det inre och styrka utåt, blef ett af dess förnämsta kännetecken stän-
diga skatter och stående arméer,. i stället för tillfälliga bevillningar
och särskildt för hvarje krig hopsamlade krigshärar. Båda komplette-
rade hvarandra. Genom de ständiga skatterna ensamt blef det möjligt
att underhålla de stående härarne, och allenast genom de senare för-
mådde man så ipycket förtrycka folket, att de förra utan motstånd
lunde utpressas. Resultatet blef äfven i de flesta länder enväldets
blömstring samt de penningebeviljande ständernas upphörande.'

Så -finna, vi förhållandena i Frankrike, Spanien, Portugal, de tyska
och italienska staterna, Danmark och Ryssland. Men i England ko-
stade försöket att införa en stående armé dess upphofsmän, Carl I
och Wentworth, lifvet ; den puritanerhär, som förskaffat Cromwell väldet,
skingrades efter anförarens död; derefter har engelska parlamentet med
ängslig noggrannhet vakat öfver sin rättighet att årligen (genom
mutinery-bill) bestämma arméns storlek. I Holland och Schweiz hin-
drade den republikanska författningen och styrelsens decentralisation
uppkomsten af stående härar, som kunde blifva farliga för folkfriheten.
Och i Polen låg armén (qvartianerna) helt , och hållet i händerna på
den ensämt herrskande samhällsklassen, nämligen adeln.

De flesta europeiska arméer uppsattes under denna tidrymd medelst
värfning, så inom landet som utomlands; ty äfven utländningar funnos
i många härar till icke ringa antal; så utgjordes t. ex. franska armén
482 SVENSKA KKIGSFÖKFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID.

före revolutionen till nära pâ en fjerdedel af utländningar; i den preus-
siska armé, som krossades 1806 vid Jena och Auerstädt, var icke min-
dre än tredjedelen utländningar; sammalunda i England, Italien o. s. v.
Såsom undantag från den allmänna regeln, att arméerna rekryterades
genom värfning, kan man nämna Ryssland, der krigsfolk, till en viss
procent af hvarje l,OOO:de innevånare, från Peter den Stores tid
skr efs, hvarvid likvisst godsherrame och kommunerna sjelfva fingo
utse rekryter. Något dylikt egde äfven rum i Preussen, der två tredje-
delar af armén rekryterades genom uttagande af de lämpligaste bland
de krigsduglige inom hvarje kanton. I några länder funnos äfren
qvarlefror af de feodala uppbåden, äfvensom i andra, under namn af
miliser, såsom en sorts landvärn eller ortförsvar. Nästan öfverallt voro
arméerna kasernerade i städerna; undantagsvis förekom dock någon
gång inqvartering hos befolkningen.

Bestämmande i afseende på krigshärarnes styrka var under denna
tid mindro staternas storlek och folkmängd, än beloppet af de årliga
statsinkomsterna. Sålunda kunde en mindre stat med en val ordnad
statshushållning hafva en lika stor eller talrikare armé, än en större
med sämre statshushållning. Tillgången på penningar var äfven mått-
gifvande i afseende på krigens omfattning och längd. De besoldade,
stående härarne kunde vid krigets utbrott ej göras större, samt af-
gången blott med svårighet ersättas, i följd hvaraf man så mycket
som möjligt sparade på soldaten. Upphörde krediten, så att man ej
kunde skaffa medel till nyvärfningar, måste krigen slutas. Prån denna
tid kan man äfren datera uppkomsten af statsskuldsystemet. För
öfrigt fördes krigen blott mellan regentema och hofren, ej mellan
folken; sällan voro7 de intressen, om hvilka man kämpade, af en mera
ingripande natur. Dessa omständigheter, i förening med andra som
utrymmet ej medgifrer att här anföra, inverkade förslappande och
försvagande på sjelfva krigföringen, hvilken inklämdes i en konventionel
tvångströja, om hvilken man nu knappast kan göra sig ett begrepp.

n.

Sedan den moderna monarkien fullgjort den uppgift, som gifrit
densamma ett historiskt berättigande, började de brister komma i da-
gen, hvilka skulle föranleda dess fall. Den styrka, staten erhållit utåt,
begagnades att föra ständiga krig, hvarigenom nationerna försvagades.
Det inre lugnet användes att förqväfra det naturliga framåtskridandet,
att hindra den menskliga utvecklingen, och att i enväldets intresse
splittra nationerna genom att tilldela vissa folkklasser särskilda före-
trädesrättigheter på de andras bekostnad.
SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID. 483

När mättet blifvit rägadt, började folken likväl afskaka sina fjett-
rar. Frankrike gaf signalen. Monarkerna., hvilka ganska väl insågo de
faror, som hotade dem, skyndade från alla håll att anfalla Frankrike
för att i blod qväfva revolutionen. Men nu skulle det visa sig, huru
föga de gamla och fåtaliga arméerna med sin utnötta krigskonst kunde
uträtta mot ett land, der folket sjelf tog del i kriget.

Sedan franska adeln, som utgjorde arméns befäl, emigrerat, och de
utländska regementena blifvit upplösta, öfvérgingo de inhemska trup-
perna till folket samt utgjorde första stammen till den talrika folk-
beväpning (nationalarmé), som bildades derigenom, att alla krig sdug-
lige inom det behöfliga antalet åldersklasser genom lagens tvång för-
klarades skyldige till krigstjenst. Härigenom blef tillgången på rekryter
outtömlig, och massor kunde uppställas, , hvarigenom icke allenast de
förenade monarkernas angrepp tillbakavisades, utan äfven de franska
arméerna segrande utbredde sig Öfver de kringliggande länderna för
att derstädes tillämpa revolutionens grundsatser. En ny, hänsynslös ,
krigskonst utbildade sig, som af Napoleon I bragtes till sin höjdpunkt.
Den förde fransmännens fahor till Moskwa, hvarifrån de återkastades
till Seinen af samma kraft,, som fört dem ^å långt, framåt, den upp-
vaknande folkandan hos dé af segraren hårdt förtryckta nationerna.

En följd af de krig, som kommo efter revolutionen, var att ar-
méerna, sedan folken inträdt i deras leder, blefvo flera gånger större
än förut. En annan följd var, att konskriptionen trädde i stället för
värfningen. Konskriptionen utbildades i Frankrike under de napoleon-
ska krigen samt infördes sedermera i de flesta europeiska härar.
Under de första revolutionskrigen uppbådades utan undantag aUd
krigsduglige inom vissa åldersklasser, d. v. s. värnepligten var allmän.
Men efterhand och då man icke alltid behöfdé så mycket folk, ut-'
lottades blott den erforderliga procenten bland de krigsduglige inom
hvarje åldersklass samt utbildades i garnisonerna, under det att återsto- -
den såsom reserv tillsvidare hölls i beredskap, utån att öfvas. Derjemte '
medgafs öfverallt legning, tjenstebyte, friköp o. s. v. Härigenom upp-
kom en öjemn fördelning af den personliga krigsbördan, söm var i
högsta grad tryckande samt stod i fullkomlig strid med den allmänna
värnepligten.

Under den stora, politiska reaktion mot revolutionen, som tinder
namn af »den heliga alliansen» efter Napöleons fall inträdde i Europa,
utbildade sig de byråkratiska polisstater, ytterst stödda på militär-
despotism, under hvilka folken ännu på många ställen sucka. Mo-
narkerna och de privilegierade folkklasser, med hvilka de förre fler-
städes måste dela magten, funno snart att de könskriberade arméerna
voro lika lämpliga för framåtskridandets och folkfrihetens undertryc-
kande, som förut de värfyade. Under förevändning att' den militära
484 SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID,
utbildningen erfordrade lång tid, qvärhöllos de en gång utlottade offi-en
under många, år i städernas kaserner, der de isolerades från den öf-
riga befolkningen samt snart glödde att de en gång varit medborgare
'och tillhört familjen, hvarigenom de blefvo villiga redskap i magtens
händer.

Trots de eröfringar folkfrihetens sak gjort genom 1820, 1830
och 1848 årens revolutioner, äfvensom genom de sednaste händelserna
i Italien, Österrike och Spanien, qvarstår ännu på de flesta ställen
den förhatliga konskriptionen såsom förnämsta medlet till arméers
bildande. I följd af några stormagters eröfringslystnad, samt regen-,
temas och de privilegierade folkklassernas ständigt växande fruktan
för de förtryckta folkens hämnd och folkväldets allmänna utbredande,
hafvå arméerna ytterligare blifvit uppjagade till en onaturlig storlek.
Man har härigenom blifvit tvungen att på många ställen göra med-
gifvanden åt den allmänna vämepligten, hvilka dock merendels allenast
bestått i okande af det antal åldersklasser, af hvilka arméen skall
utgöras, oçh i ökande af det antal värnepligtige, som årligen skola
■ utlottas. Reserverne hafva erhållit mera öfning, hvarj ernte" de hittills
/ befriade, äfvensom de äldre årsklasserna, under namn af landstorm,
landvärn, nationalgarde o. s. v. blifvit använde till ortförsvar. Blott
på få ställen har likväl ännu den personliga krigsbördan blifvit all-
deles jemnt fördelad, så att öfningstiderna för de krigsduglige blifvit
lika långa, äfvensom lega, tjenstebyte och friköp . upphört. Öe många-
handa skiljaktigheter, som förefinnas inom de särskilda arméerna, med-
gifver icke utrymmet att anföra. 'Må allenast i förbigående anmärkas,
att de flesta stater, som förut begagnade värfnin^, nu använda kon-
skription, att England, Ryssland oçh Schweiz ännu bibehålla sina
egendomliga krigsförfattningar, samt att allmänna värnepligten i Dan-
mark, Norge, Preussen och Schweiz mest gjort sig gällande.

Imellertid har denna arméernas orimliga storlek, oberäknadt de
dermed förenade politiska och sociala missförhållanden, förorsakat så
oerhördt ökade' kostnader, att folken förtvifla och nationalvälmågans
utveckling på ett betänkligt sätt hämmas. Till och med de magt-
egande, ehuru fullt beslutne att i blod qväfva hvarje försök till ändring
i detta onaturliga tillstånd, börja förskräckas för de oroande symp-
tomerna. Förgäfves skola de likväl söka hindra mensklighétens ut-
veckling och framåtskridande i de banor försynen bestämt.

■' m.

Sedan vi genom ofvanståendé öfversigt erhållit den ram, inom
hvilken taflan öfver svenska krigsförfattningens utveckling och framtid
SVENSKA. KRIftSFÖREATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID. 485
bor skådas, vilja vi.i korta drag angifva de historiska förhållanden,
som betingat dess närvarande ståndpunkt.	v

Under hednatiden och medeltiden utgjorde allmänna värnepligten
grunden för Sveriges krigsförfattning. Då den likväl under hednatiden
för alla var temligen likartad, utväxte den under medeltiden i tvenne
former, nämligen bondMren (fotfolket) och det verldsliga frälset (ryt-
teriet), hvartill sednare mot slutet af denna period kom ' värfvadt
krigsfolk. '

Om skyldigheten att deltaga i fäderneslandets försvar är rättvist
fördelad, består den i tvenne förpligtelser, nämligen;

skyldigheten för hvarje krigsduglig medborgare att i försvaret del-
taga med sin person, hvilket är allmänna värnepligten; samt

skyldigheten för hvarje medborgare, att efter förmögenheten betala
för försvarets gemensamma kostnader.	'

Under medeltiden uppbådades eller utskrefvos så väl bonden, som
frälsemannen, till landets försvar på grund af allmänna värnepligten.
Men då fotgängarens utrustning kostade föga, måste han (bonden) der-
jemte betala ordinarie skatter. Härifrån befriades' dock ryttaren (fjälse-
månnen), emedan hästens och rustningens /underhåll då medförde så
stora kbstnader, att de blott ansågos kunna uppvägas genom frihet
från de ordinarie skatterna. Ur principiel synpunkt kan man således
säga, att krigsbordan på detta sätt blef jemnt fördelad.

Mot slutet af medeltiden sammansmälte imellertid den ursprung-
ligen från ett militäriskt åliggande sig härledande frälser ätten med
adélskapet, som dertill efterhand blef ärftligt. Men ju mera adelns
magt, i förhållande till dess jordrikedom, ökades, desto mera visste
den befria sig från nämnde åliggande, på samma gång den tillryckte
sig ständigt ökade förmåner, hvarigenom fröet lades till den ojemna
fördelning af samhällsbördorna, som ännu i dag utgör hufvudgrunden
för jordens olika natur. Imellertid bör man icke glömma, .att det
var på grund af ett förutsatt uppfyllande af krigsbördans dyrbarare
form, som adeln åtnjöt dessa stora fördelar i afseende på skattefrihet
o. s. v., hvaribland äfven, med afseende på vårt ämne, må nämnas, att
alla extra-ordinarie skatter (bevillningar, tillfålliga gärder) af adeln
blott uttogos till halfva beloppet, samt att härtill räknades bondé-
uppbåden, i hvilka adelns bönder redan då blott till halfva antalet
deltogo.

Den moderna monarkien,i Sverige, hvars skapare Gustaf I kan anses
varaj utvecklade sig på ett något skiljaktigt sätt i förhållande till dess ut-
veckling i de flesta öfriga europeiska länder. Motsatserna voro mindre
skärande. Ty i Sverige blef enväldet aldrig stadigvarande, utan herrskade
blott tidtals. Likaledes bibehöllo ständerna med några få afbrott sitt
inflytande på allmänna angelägenheter. Följden blef äfven, att en stor
486 SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID.

del af skatterna blott beviljades såsom tillfälliga gärder samt att aldrig
en stående a/rmé kunde bildas, som i nämnvärd mån förtryckte folket.
Bredvid konungen stod den mägtiga adeln, och vid riksdagarne kunde"
äfven presterna, borgarne och bönderna låta sin röst höras.

Det inre lugn, som monarkien äfven i Sverige efterhand skänkte
samhället,- åtföljdes derstädes af en utåt rigtad kraftyttring, som i
styrka och våldsamhet knappast finner sitt motstycke i den nyare,hi-
storien. Då de flesta andra nationer genom handel, sjöfart och kolo-
nisationer tillfredsställde den efter renaissancen nyvaknade national-
andans öfrerskjudande lifskraft, koncentrerades densamma hos oss af
äregirige och snillrike konungar samt af en äfventyrsälskande och by-
teslysten adel nästan uteslutande på krig, yttre utbredning och eröfring.
Under halftannat århundrade blef krigförande det egentliga statsända-
målet, hvilket alla öfriga folkklassers intressen måste underordnas, och
hvarigenom landet i sjelfva verket förvandlades till ett stort arméläger,
till ett enda oerhördt rekryteringsområde. Då för närvarande hela '
personalen vid armén och flottan uppgår till 1 procent af befolknin-
gen, Sunderhöllos då under långa tider arméer, som uppgingo till 3, 4,
5, ja 6 procent af den dåvarande befolkningen.

Otvifvelaktigt är, att detta långvariga krigstillstånd i hög grad ut-
mattade nationen, fördröjde dess' framåtskridande, samt lade grunden ,
till många sociala missförhållanden och till många fel och lyten i. na-
tionalkarakteren, af hvilka vi ännu lida.

IV.

■	* '

När Gustaf Wasa kom till tronen, fann han inga andra materia-
lier till en krigshär, än den adliga rusttjensten, bondehärarne, samt
värfvadt krigsfolk. Men adeln hade redan vetat skaffa sig så stora
eftergifter, att det af densamma uppsatta rytteriet, oaktadt alla konun-
gens försök till reglering af rusttjensten, ej på långt när fyllde be-
hofvet af detta vapenslag. Bondehären kunde ej heller, vid de fram-
steg krigskonsten gjort, lemna ett pålitligt och öfvadt fotfolk. De
utländska värfvade trupperna voro kostsamme och förtryckte landet.

Konungen beslöt då att med de medel, som det andliga frälsets
upphäfrande och ,de andliga godsens indragning gifvit vid handen,
uppsätta en inhemsk värfvad armé, som vid hans död uppgick till
15,000 man eller omkring 1 procent af befolkningen. Derjemte fast-
ställde han for samtlige folkklasser bestämmelser angående ortför-
svaret och landstormen, eller skyldigheten att vid tider af högsta fara.
»man ur huse» utgå till gränsernas försvar. Under ryska kriget, mot
slutet af hans regering, befanns dock den stående hären för liten,
\ SVENSKA KRIGS FÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FÄAMTID. 487
hvarföre han till dess förstärkning nödgades uppbåda en man för hvar
ti^de bonde och borgare,' äfvensom en eller flera af hvarje prest efter
gallets storlek.	c	.	;

, I Detta var den första kända utsTtrifningen i ordets nyare mening»
OcK häraf begagnade sig de sedermera följande regenterna, ända till
det yngre indelningsverkets införande under Karl XI, för att rekrytera
infanteriet. Såsom beräkningsgrund för utskrifningen begagnades om-
vexlande antalet besutne bönder, manspersoner, hemman eller gårdar.
Vanligtvis uppsattes för hvar tfwn^e besuten bonde, mansperson eller
gård af krono- och skatte en fuXlt utrustad fotknekt, hvilken under
fredstid inqvarterades hos allmogen. Af städernas borgare och allmo-
gen inom kustmilen uppsattes på samma sätt båtsmän, i fred likvisst
blott till halfva antalet. Presterskapet visste redan i medlet af sexton-
hundratalet befria sig från utskrifinngarne eller derimot svarande ålig-
ganden. Utskrifningarne utgjorde för öfrigt under hela denna period
tillfälliga gärder, som vid hvarje riksdag särskildt beviljades.

Rytteriet rekryterades, under Gustaf Wasas Söner, till en början
äfven bland jordegarne genom deh frivilliga krigstjenst till häst, mot
åtskilliga förmåner i skatteväg, hvarifrån sedermera efterhand det nu-
varanderusthdUet utvecklade sig. Detta skedde sålunda, att ryttame,
som i början sjelfva brukade de hemman, hvilka de mot rustningens
fullgörande hade fria från ordinarie skatter, under de ständiga ut-
ländska krigen småningom utträngdes af andra brukare (rusthållare),
hos hvilka de sedermera blefvo drängar (sventjenare) och hvilka sva-
rade för utrustningen.

Den allmänna värnepligien, hvilken sedan ursprungliga tider ut-
gjort granden för Sveriges krigsförfattning utgrenade sig sålunda under
' femton- och sexfonhundratalet i följande åligganden, nämligen utskrif-
ningen, rusthåUsinrättningen och den adliga rusttjensten, utöfver
hvilka stod den för alla folkklasser gemensamma skyldigheten till
landstorm eller ortförsvar. (	«

: I olikhet med de flesta andra länder vid denna tid, hvilka hade
värfvade, ur statskassan besoldade arméer, hade Sverige följaktligen
i det äldre indelningsverket en inhemsk, stående armé, som till större
delen uppsattes och underhölls af jordegarne. Men derjemte fanns
äfven alltid ett stort antal värfvadt och utländskt krigsfolk. Och det
var endast genom denna sammansättning af indelta och värfvade trap-
per, som det lilla fattiga svenska folket iståndsattes till den oerhörda kri-
giska kraftutveckling, hvarigenom det åt alla håll utbredde sig, hos gran-
name injagade misstro och fruktan, samt en tid spelade rolen af stonnagt.

Några siffror må anföras för att gifva läsaren ett begrepp om
krigsmagtens styrka i förhållande till befolkningens storlek. Under
Gustaf II Adolfs regering beräknas innevånames antal, i svenska mö*
' 488 SVENSKA KRIGSFÖBFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID. /
narkien hafva uppgått till omkring 1| million. Är 1630 hade konun-
gen under sina fanor närmare 80,000 man (5 J procent af hef.), hvaraf
hälften värfvade; allenast i de gammalsvenska provinserna med om-
kring 750,000 innevânarè (nu 2,800,000) uppsattes 27,000 maniin-
hemska trupper., År 1648 uppgick svenska kri^smagten till ötver
100,000 man, hvaraf ungefär hälften värfvade och till större delen
tyska trupper, som med tyska penningar underhöllos.

Vid Karl X:s död 1660 antages rikets befolkning hafva uppgått
till omkring 2 millioner — samma landområde räknar nu 8 millio-
ner — hvaraf ungefär hälften kom på det egentliga Sverige, som då
likväl blifvit ökadt med de danska landskapen. Såväl under nämnde
konungs, som under Karl XI:s krig, uppgick svenska krigsmagten
till 66 à 67,000 man, hvaraf omkring. 20,000 värfvade.

Vid Karl XI:s död antages befolkningen hafva ökats till 2 J mil-
lion. Den stående krigsmagt, som han, organiserat och hvilken äfven i
fredstid underhölls, uppgick till 75,000 man (hvaraf 11,000 för flottan),
således till 3 procent af befolkningen; häribiand voro öfver 30,000
man värfvade. Det egentliga Sverige, som nu har 4,200,000 innevå-
nare, räknade då 11 till 1200,000; likväl uppgick antalet indelta sol-
dater ech båtsmän till ungefär detsamma nu, nämligen till 32,000 man;
bördan var då följaktligen 3J gånger tyngre. Tillräknas de nu under-
hållna 7,000 man värfvade trupper, så uppgår den stående hären för
närvarande blott till 1 procent af befolkningen. I afseende på det i
fred bibehållna värfvade krigsfolket må nämnas, att detsamma för-
nämligast underhölls af de eröfrade och Östersjöprovinserna, i hvars
fåstpingar de äfven utgjorde garnison. ’

, t ' Rörande Karl XII må nämnas, att han vid höjdpunkten af sina
framgångar, nämligen år 1708, uppbringade krigsmagten till 130,000
man, således till 4 j procent af den dåvarande befolkningen.

'	V.

Ofvanstående siffror, ehuru för de flesta förmodligen öfverraskande,
gifva imellertid blott ett svagt ‘ begrepp om den oerhörda krigsbörda,
våra förfäder burö, samt om de otroliga uppoffringar, med hvilka
de köpte den ära, öfter hvilken vi ännu i dag känna så mycken
Stolthet.

Ty först och främst måste man erinra sig, att den allmänna väl-
mågan sédan dess ökat sig i vida högre progression, än nyssnämnda
befolkningssiffror utvisa, samt, att den då förmodligen var mångdubbelt
svagare än for närvarande., Men dertill kommer ytterligare den ojemna
fördelningen af krigsbördan, liksom af alla andra samhällsbördor, på
SVENSKA KBIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH,FRAMTID. 489

de. olika folkklasserna. Den hjertlösa sjelfviskhet, med hvilken adeln,
som egentligen ensam hade nytta af de ständiga krigen, visste befria
sig frän de af dem förorsakade kostnaderna, är verkligen upprörande.
Den rusttjenstskyldighet,. för hvars fullgörande adeln hade- sina sätes-
gårdar fria från ordinarie skatter — oberäknadt en mängd andra so-
ciala företrädesrättigheter — nedsjönk efterhand till en obetydlighet.
Då år 1526 en ryttare skulle uppsättas för ungefär hvar 66} marks
ränta, behöfde hundrade år sednare en ryttare allenast uppsättas för
580 markers ränta. Följden blef, att adelsfanan, som under konung
Gustaf I:s tid utgjorde öfver tredjedelen af kavalleriets styrka, under
trettioåriga kriget allenast uppgick till fjortondedelen och under Karl
XLs tid allenast till tjugondedelen deraf.

Genom 1561 års adliga privilegier undantogos från rustningen en
mängd persedlar, utgörande tillsammans hälften af hela uppbörden,
hvarjemte återstoden värderades under gällande pris; Samma år ökades
säterifriheten, så att från rustningen undantogs 1 gård för adelsman,
2 för friherre och 3 för grefve. Under förutsatt uppfyllande af all-
männa värnepligten, var adelsman för sin person, jemte husfolk o. s. v.
fri från utskrifning. Genom 1569 års privilegier stadgades, att adelns
landbönder inom en mil från sätesgårdarne (rå och rör), skulle vara
fria från utskrifning, hvarigenom det s. k. ypperliga frälset betydligt
utvidgades. Att af adelns Öfriga bönder uttogos allenast halfva gärder,
således’ äfven halfva utskrifningar, är ofvan omnämndt Då således
inom krono och skatte vid utskrifningarne rotar af 10 besutne bönder,
manspersoner eller gårdar lemnade en knekt, uppsattes inom det s. k.
allmänna frälset allenast en knekt af hvar 20:de.

Samtidigt med -dessa s. k. adliga privilegiers ökande, öfvergick
'allt större del af jordegendomen i händerna på det mägtiga ståndet.
Vid slutet af Johan III:s regering lärer halfva antalet bönder i riket
hört under adeln. Under Gustaf II Adolfs regering såldes, förpantades
eller skänktes till adeln 8,900 hemman eller hemmansräntor, under
Kristinas förmyndareregering 4,850, samt under hennes egen regering
25,000, förutom all egendom som tillfallit adeln i Östersjöprovinserna.
Och vid Kristinas tronafsägelse år 1655 anses fyra femtedelar af ri-
kets jord hafva varit i adelns händer.

Klart är, att, allt eftersom sålunda ett växande antal utskrifnings-
skyldiga bönder kommo under frälset samt derigenom blefvo dels helt
och hållet befriade från utskrifhingarne, dels allenast till halfva an-
talet uttagne, de utskrifnes antal ständigt skulle minskas. Då utskrif-
ningarne efter mantal.(åh liktydigt med antalet manspersoner) i början
af trettioåriga kriget gåfvo omkring 8,000 man —\ för så vidt ej adeln
eftergaf sina privilegier, hvilket någon gång hände och-då mera folk
erhölls — lemnade de under Karl XI:s krig allenast 2 till 3,000 man.
490 SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS ÜTVECKLING OCH FRAMTID.

Utskrifningen efter gärdtal, som 1642 gaf 5,000 man, lemnade under
Karl XI:s krig allenast 1 till 2,000 man. '

I samma män utskrifningame sålunda blefvo mindre gifvande,
måste de naturligtvis ske oftare och blifva mera tryckande. Krono-
och skattebönderna utarmades genom de ständigt återkommande dyr-
bara rustningarne. Och knektar kunde allenast anskaffas genom lega,
hvilken uppdrefs till en oerhörd höjd.

Slutligen blef tjensten vid infanteriet sä förhatlig, att knekt blott
med största möda kunde anskaffas. I samma mån öfvergingo allt flera
jordbrukare till rusthållet, som befanns vida mindre tryckande. Rust-
hâllsrytteriet i de gamla svenska provinserna, som 1617 allenast upp-
gick till 3,Q00 man, räknade vid slutet af trettioåriga kriget 10,000
man. Vid slutet af Karl X:s krig var det inhemska fotfolket, oaktadt
täta tvångsutskrifhingar, 33 prooent svagare än vid deras början, då
derimot det frivilligt uppsatta rusthåUsrytteriet var 50 procent starkare.
Samma företeelse yppade sig under Karl XI:s krig. Fotfolket blef allt
svårare att rekrytera, uttdér det hos befolkningen visade sig allt större
benägenhet att rusta, hvilket dock ej var någon ringa börda.

VI.

Såsom en åf Karl XI:s förnämsta förtjenster kan anses den jem-
nare fördelning af skattebördan, som genom reduktionen åvägabragtes.
Man beräknar att i Sverige och Finland — der tillsammans 65,000 hem-
man vid trettioåriga krigets tider lära funnits — 30,000 kronohemman och
skatteräntor blifvit till statsverket återlemnade, samt i hela riket 40,000.
Man torde kunna antaga, att härigenom ungefärligen samma förhållande
inträdde mellan frälse samt krono och skatte, som för närvarande är
rådande, d. v. s. att det förra omfattade omkring J af hemmanens an-
tal och det sednare !•

Denna jemnare fördelning kom i främsta rummet de utskrifnings-
skyldige jordegare till godo, hvilka skulle rekrytera det inhemska in-
fanteriet. Ty det blef naturligtvis en stor skilnad att underhålla
samma styrka med tvä tredjedelar af samtlige hemman, än såsom förut
mèd en femtedel deraf.

Det yngre indelningsverket utgjorde för öfrigt mera en reglering
af det äldre, än en i och för sig ny inrättning.

Roteringsinrättningen, som trädde i stället för utskrifningarne,
kan i sjelfva verket anses såsom en i mån af behof fortgående ut-
skrifning efter gårdetal, fastän den fästes vid vissa gårdar och jord-
< lotter (vanligtvis eller 2 hemman), i stället för att förut hafva ut-
gått af dem, som för tillfället blifvit sammansatte till en rote (10
• SVENSKA KRIGSfÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID. 491

eller 20). Men dä utskrifningen förut varit en tillfällig gârd^XQÎ
roteringen nu en ständig och på den ,utskrifningsskyldiga jorden hvi-
lande skatf.

Rusthållsinrättningen reglerades i den riktningen, att å ena sidan
en tillräcklig och säker IcontroU åstadkom^ öfver rusthållarnes full-
görande af deras åligganden, hvilka noggrannt bestämdes, men äfven
å andra sidan medel härtill gåfvos dem genom rusthållshemmanets
förstärkande (medelst augmenter) i den mån, att de under fred hade
en sådan årlig vinst, att de i krig förmådde bära de betydliga kostnader,
som génom vakansers och defekters uppkommande kunde förorsakas.

BåtsrnanshåTlet blef dels roteradt, dels berustadt. Vid dess vote-
ring förenades 3 till 4 hemman om en rote, mot skyldigheten att vid
infallande krig uppsätta dubbelt antal., Det b&rustade båtsmanshem-
manet sattes äfven genom augmenter i stånd att fullgöra sin skyldighet.

. Genom torpinrättningen skulle krigaren å ena . sidan erhålla ett
’ eget hem och möjligheten af familjelif, samt blifva fri arbetare —-
dock i främsta rummet hos rote- eller rusthållaren — men å andra
sidan icke göras beroende af jordbruk, som allt för mycket faste ho-
nom vid torfvan, på samma gång det måste försummas, när han in-
trädde i tjenstgöring..

Den adliga rusttjensten ordnades närmare, men adelsfanan bibe-
hölls vid samma storlek som förut.

Såväl adelsmannen söm rusthållaren hade ursprungligen person-
ligen fullgjort sin allmänna vämepligt samt under denna förutsättning
äfven sedermera blifvit befriade från de utskrifningar, genom hvilka
öfriga folkklasser äfven personligen fullgjorde nämnde skyldighet. Men
när nu denna värnepligt genom det yngre indelningsverket förvandlades
till ett åliggande för jordegendomen^ såvUl den frälsade, som berustade
och roterade, var det klart, att samma jords innehafvare skulle be-
frias frän utskrifningar, så länge de uppfyllde sina åligganden. Alla
samtidens öfverenskommelser och kontrakter mellan kronan samt rote-
och ’rusthållarne äro äfven uppfyllde med försäkringar, att de jemte
deras barn, tjenstefolk o. s. v. för evärdeliga tider skulle vara fria från
utskrifningar och fördubblingar, under hvad form som helst. Detta '
kunde naturligtvis likväl ej gälla de delar af riket, hvilka icke under-
kastade sig indelningsverket.

Men om således de, som åtogo sig indelningsverket samt derige-
nom fullgjorde den ena delen af sin urgamla vämepligt, befriades från
utskrifningar, så kunde de likväl ingalunda fritagas från den andra de-
len deraf, nämligen att i tider af stor nöd och fara utgå i landstormen
till ortförsvaret. Som- Karl XI likväl ständigt underhöll en stående
krigsmagt, hvilken nu skulle motsvara 120>000 man och genom hvilken
landets försvar tillräckligt betryggades, fäste hans annars , så ordnande
492 SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID.

ande föga uppmärksamhet vid denna inrättning, hvüken derföre efter-
hand förföll, samt, såsom stridande mot följande tiders militäriska
åsigter, slutligen bortglömdes.

Bland det yngre indelningsverkets fördelar må för öfrigt nämnas,
att landet, sannolikt till billigaste pris, tillförsäkrades en ständigt lika
stor armé, äfvensom att krigarens sociala ställning förbättrades. Ej
heller kan nekas, att äfven rusthållarens belägenhet lättades genom
rusthållens förstärkande medelst augmentsräntor eller andra åtgärder.
Sammaledes måste niedgifvas, att rotehållaren vann åtskilliga fördelar,
såsom befrielsen från de -dittills vanliga orättvisorna vid utskrifnin-
garne, den tryckande inqvarteringen, den höga legan och den dyrbara
utrustningen, hvarjemte många förhållanden ordnades, samt lagen
trädde i stället för den förut under många former rådande godtyck-
ligheten.	i	'

* -	. *•

VII.

«

Men om man således å ena sidan måste medgifva, att det yngre
indelningsverket lättade och jemnare fördelade den krigsbörda, som
forefunnits under det äldre, kan å andra sidan icke nekas, att det-
samma fortfarande var behåftadt med åtskilliga brister och olägen-
heter, som dels genast gjorde sig gällande, dels först längre fram
blefvo synbara. '	’■

Bland dessa må. till en början nämnas, att ständerna, genom den
ständiga roteringens åtagande, beröfvade sig möjligheten, att genom
rekryteringars nekande hejda äregiriga regenters krigslystnad. Följ-
derna häraf skulle redan ühder Karl XILs regering på ett sorgligt
sätt göra sig gällande.

Vidare må . den militära olägenheten anmärkas, att armén i hän-
delse af behof ej kunde ökas genom något annat medel, än värfning.
Tröt den sednare, så fanns’ingen annan i institutionens egen beskaf-
fenhet grundad utväg att förstora krigshären. Ty så länge rot- pch
rusthållare höllo sina regementen samt adeln sin adelsfana fulltaliga,
kunde de ej derutöfver åläggas någon annan militärisk1 förpligtelse, än
det tillfälliga ortförsvaret.

Oaktadt reduktionens genomförande var krigsbördan likväl fort-
farande ganska ojemnt fördelad. Den privilegierade jordens vidd var
ännu ganska betydlig. Adeln bibehöll säteri- samt rå- och rörfriheten,
om man undantager några berustade säterier och'insocknehemman i
de «conquéterade» landskapen. Och liksom det allmänna frälset förut
blott varit underkastadt half utskrifning, så skulle det, enligt adelns
förbehåll vid 1683 års riksdagsbeslut, allenast till hälften mot krono-
SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID. 493 .

och skatte roteras, fastän den enväldige Karl XI sedermera pä många
ställen godtyckligt, roterade det lika med krono och skatte. Ännu
förefinnes likväl detta det allmänna frälsets privilegium på åtskilliga
' orter, och att det fortfarande såsom lag anses, bevisas genom förfa-
randet vid den nya ordinarie och. den extra-ordinarie roteringen efter
1825, der 4 frälsehemman indelats mot 2 krono- eller skattehemman.
Dertill kom ytterligare presternas och 'bergslagernas med .fleras frihet,
samt rättigheten för den . städerna tillhöriga eller inom strandmilen
belägna jorden, vare sig krono, skatte eller frälse, att i fredstid allenast
rotera hälften så mycket, som annan jord, hvilket naturligtvis var en
stor lindring.

Bland Öfriga olägenheter, vid det yngre indelningsvérket må äfven
framhållas den 'sHlnad, som förefanns i rusthållarnes och rotehållames
vilkor, då de förre under fredstid fingo på sina rustningsräntor åt-
njuta en vinst, som icke kom de sednare till godo, oçh hvarigenom
rusthållens värde efterhand jemförelsevis stegrades. Så länge icke
föraningar till ömsesidigt understöd, blifvit ingångne, rot- och rust-
hållare sinsimellan, kunde slutligen under långvariga krig ersättnings?
'skyldigheten särdeles hårdt och flera gånger drabba dem, som genom
slumpen dertill nödgades, under det de andfa gingo fria.

Men den olägenhet, som under tidernas lopp kännbarast skulle,
göra sig gällande, var jordens beständigt förändrade värde, allt efter
odlingens och fruktbarhetens olika beskaffenhet, äfvensom tillkomsten
af nyuppodlad mark. Med rusthållen jemkades och förmedlades under
Karl XI:s regering och långt derefter. En gång måste de likväl slut-
ligen fastställas. Men' med rotehållen gjordes intet. .Utan som de
voro vid knektekontraktens afslutande, sådane förblefvo de sedermera.
Om fullkomlig rättvisa skulle egt ruin, borde egentligen en fortlöpande f
eller åtminstone periodisk rote- och rusthållsjemkning egt rum.

- Klart är, att en inrättning, der det kunde, vara så tvifvelaktigt,
huruvida fördelarne öfvervagde olägenheterna, allenast med största be-
täriksamhet skulle mottagas, särdeles af rotehållame. På många ställen
måste indelningsverket äfven med lock och pock påtvingas allmogen.
Det enda exempel, som förefinnes, att det fasta knektehållet verkligen
begärdes , och eftersöktes, är i Dalarne och de norrländska provinserna.
Men detta skedde af den ganska naturliga orsaken, att frånvaron af
det adliga frälset, genom hvilket i andra delar af riket så många be-
friades, derstädes gjorde de täta utskrifningarne mera tryckande än
annorstädes.

De ojeninheter och orättvisor i krigsbördans fördelning, som så-
ledes redan från början förefunnos vid det yngre indelningsverket,
ökades under tidernas lopp genom åtskilliga fördelar, som de bemed-
lade klasserna visste förskaffa sig.	t
494 SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID.

Fastän dét pä allmänna vämepligten grundade åliggande, för hvil-
ket adeln och frälsejorden åtnjöt alla sina stora privilegier, allenast
bestod i uppsättande vid inträffande krig af 400 ryttare i Sverige och
150 i Finland, lyckades likväl det mägtiga ståndet efterhand till största
delen afskudda sig äfven detsamma. Ty år 1747 medgafs, att rust-
tjensten finge ersättas genom bevillningsafgift i visst bestämdt kontant
penningebelopp för hvarje rusttjenstmark, hvilken afgift skulle utgå
så länge rustningen icke uppsattes. Men i samma mån, som det no-
minella penningevärdet sjönk i förhållande till varuvärdet, minskades'
denna bevillningsafgift samt uppgår nu till en obetydlighet. Och som
aflöningen för befälet, hvilken statsverket bestod, numera är indragen
samt truppen icke varit uppsatt sedan 1743, kan hela frälserustningen
. betraktas såsom en försvunnen inrättning.

På samma sätt har borgerskapet förfarit. Detsamma hade, så-
som ofvan är nämndt, redan tidigt i fred åtagit sig hälften så stor
roteringsskyldighet, som arméns rotehåll, mot' skyldigheten att i krig
uppsätta dubblering. Men 1748 sattes städernas båtsmanshåll, med
undantag af Stockholms stads och läns (136 ordinarie rotar och lika
många dubbla af 892 ordinarie och 877 dubbla), på vakans mot en
kontant afgift, som då icke en gång fullt motsvarade den årliga kost-
naden, men som sedermera, i likhet med adelns bevillningsafgift, i
följd af det nominella pénningevärdets sjunkande i förhållande till
varuvärdet, fortgent minskades. När vargeringen 1810 afskaffades, be-
friades äfven kela båtsmanshaUet, således äfven städernas, från dubble-
ring mot åtagande af förstärkningsmanskapet. Detta innebar dock en
stor orättvisa i förhållande till arméns rotehållare, emedan båtsmans-
dubbleringen, såsom nedanföre skall visas, icke kunde sättas i likställig-
het med vargeringen; rätteligen borde äfven rotehållarne blifvit befriade
från halfva bördan. Hvad beträffar städerna, skedde J839 ytterligare
den förändring, att vakansafgiften förvandlades till en bevillningsafgift
enligt helt annan beräkningsgrund än förut och betydligt minskades,
samt att stadsjörden erhöll samina privilegieråde beskaffenhet, som
det ypperliga frälset. Enahanda reglering af vakansafgiften genom-
fördes slutligen 1842 med Stockholms stad och länets städer. Äfven
städernas bevillningsafgift har numera nedsjunkit till en sådan obe-
tydlighet, att man kan antaga, att borgerskapets på den urgamla
vämepligten grundade åligganden likaledes alldeles försvunnit.

Att presterskapet redan för tvenne århundraden sedan vetat befria
sig från nämnde åliggande, är ofvan omnämndt.

Under det således krono- och skattejorden samt dess innehafvare
städse med stränghet blifvit tillhållne att uppfylla sin roterings- och
rustningsskyldighet samt vid flera tillfällen till och med mot lag
blifvit pålagde ytterligare bördor, hafva frälsejorden, städerna och
SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID. 495
prestboställen o. s. v. genom adelns, borgerskapets och presterskapets
öfvennagt vid riksdagarne, i det närmaste blifvit befriade frän den
dem åliggande och frän den urgamla vämepligten härstammande krigs-
bördan. Hvad detta vill betyda, skola vi snart inse, dä den privile-
gierade jordens och städernas fastighetsvärden i förhållande till krono-
och skattejordens anföras, och dä man erinrar sig de oerhörda sum-'
mor, som från jorden utgå till presterskapets aflöning.

vm.

Då Karl XH redan i börjän af sina krig förde större delen af
indelta armén utom landets gränser, hvilka således måste skyddas af
andra trupper, kom han i erfarenhet af indelningsverkets nyssomnämnda
brist att icke medgifva , arméns ökande vid förefallande behof. Den
enväldige och krigslystne monarken begick,då, trots fadrens försäk-
ringar och kontrakter, mot rot- och rusthållare det våldet, att tvinga
dem till uppsättning af först tre- och sedan femmänningar, d. v. s.
att tre och fem rotar eller rusthåll förenade sigzom uppsättande af
en fotknekt, och eh ryttare, utom de ordinarie. De sålunda bildade
regementena iinderhöllos ända till hans död, hvarefter likväl rot- och
rusthållare tillerkändes särskild ersättning för underhållet. Finnarne
måste derutöfver uppsätta dubblering. Äfven hela adelsfanan dubble-
rades, hvarj ernte öfriga ståndspersoner måste uppsätta flera regementen.
Olagligheten tillämpades således åtminstone lika för alla folkklasser.

Genom dylika medel och genom omfattande värfningar lyckades
^arl XH uppbringa sin krigsmagt till den storlek, som ofvan blifvit
anförd. För öfrigt verkställdes fortfarande utskrifhingar inom de icke
obetydliga delar af landet, hvilka ej underkastat sig indelningsverket,
såsom den oberustade jorden i Skåne och Halland, hela Österbotten,
nyupptagne hemman, eller med ett ord, såsom förordningen lyder,
bland alla, som icke bodde pâ sådane hemman, hvilka bidrogo till in-
delta arméns underhåll. Rättigheten till dylika utskrifhingar *— hvil-
ken 1683 öfverlemnades till konungen allena, men hvilken efter Karl
XII:s död återgick till ständerna såsom tillfällig bevillning — stad-
gades såväl i regeringsformerna af 1719 och 1720, som i alla föl-
jande; och i de med anledning deraf förekommande ordaläg kan upp-,
hofvet spåras till de äfven i nu gällande regeringsform förekommande
motsvarande uttryck, hvilka * likväl, med afseende på rot- och rust-
hållames obestridliga rätt till utskrifningsfrihet, i praktiskt hänseende
måste anses såsom i det närmaste saknande betydelse.

Genom landförlusterna i frederna efter Karl XH:s död minskades
stående armén till omkring 50,000 man (hvaraf ungefär 12,000 värf-
496, SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID.

vade), under det sjöfolkets styrka genom den i början af nämnda ko-
nungs’ regering uppsatta, s. k. enrolleringen i Skåne, Halland och Bohus-
län blifvit ökad till 13,000 man. Och denna storlek bibehöll svenska
krigsmagten till början af innevarande århundrade. Liksom andra
länder under sjuttonhundradetalet hade sin varfvade stående här, så
hade Sverige sin indelta (med en liten tillsats af värfvad), hvilken i
forhållande till befolkningens fåtalighet och fattigdom och till de om-
gifvande grannländernas arméer ingalunda var obetydlig samt åtmin-
stone kunde bibehållas vid samma styrka, men hvilken med dåtidens
öfriga härar delade den olägenheten att i afseende på til!ökningen '
vara beroende af för handen varande penningtillgångar. Och under
de trenne krig, som i denna period fördes, nämligen 1741—1743,
1757—1762 och 1788—1790, kunde krigsmagten, fastän behofvet och
faran isynnerhet 1743 och 1790 voro ganska stora, icke förstärkas ge-
nom annat medel än värfhingar, hvilka dock i anseende till statskas-
sans tillstånd blefvo föga gifvande. Om statsmagterna ansett sig hafva
någon vidsträcktare . rätt till utskrifningar, än som nyss blifvit om-
nämnd, skulle de naturligtvis icke hafva uraktlåtit att begagna sig
deraf. Af den urgamla landstorinsskyldigheten ansåg man sig ej kunna,
hafva ' någon nytta, hvarföre den äfyen allenast vid få tillfällen och i
liten skala användes. Ja, man hade redan 1788 så bortglömt att den
var en skyldighet, ätt dalallinogens m. fl:s då gjorda erbjudande att
gå man ur huset allmänt anfördes såsom ett ovanligt bevis på foster-
ländska tänkesätt.

Under denna period uppkom för öfrigt en inrättning, som efter-
hand utvecklade sig till en olaglig och för rot- och rusthållare betun-
gande tillökning i deras bördai nemligen vargeringen. Den var i bör-
jan afsedd till deras lättnad samt bestod déri, att under fredstid en
karl för hvarje rot- och rusthåll mot vissa mindre förmåner förband
sig att i . krigstid fylla uppstående vakanser, hvärigenom de då så be-
tydligt -uppdyrkade legoma undvekos. Men efterhand började rege-
ringen icke allenast låta mönstra utan äfven på åtskilliga orter i freds-
tid öfva detta ersättningsmanskap, hvars antal dock nedsattes till
hälften, d. v. s. så att en vargeringskarl fanns för 2 rotar eller rust-
håll och hela vargeringen räknade 17 till 18,000 man. Och redan
under loppet af 1788—1790 årens krig uppbådades vargeringen sär-
skildt samt formerades och användes på . särskilda kårer, samt icke
till fyllande • i den ordinarie arméns vakanser. Slutligen måste hela
vargeringen år 1808 redan vid krigets början utgå, hvarjemte den for-
merades på särskilda bataljoner, en för hvarje regemente. Den kan
således då anses hafva utväxt till en sådan ny utskrifning eller dubble-
ring (åtminstone till tvåmänningar), från hvilken rot- och rusthållare
uttryckligen skulle vara befriade.
SVENSKA KRIGSFÖHFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID. 4Ô7

Den ^tskrifning ^af 30,000 man landvärn (som utlottades bland
de krigsduglige mellan 18 och 25 år), hvilken af den enväldige Gustaf
IV Adolf äfven 1808 verkställdes, måste ur nyssnämnda synpunkt lika-
ledes anses såsom olaglig och godtycklig, fastän å andra sidan torde
böra medgifvas, att, i tider af stor fara och våda, nöden och behofvet
stå öfver all lag. Derjemie bör erinras, att den skedde under in-
trycket' af de militära åsigter,' som gjort sig gällande efter den då
nyligen timade franska revolutionen och hvilka vunnit anklang genom
den franska arméns segrar. Den stod äfven i öfverensstämmelse med
det behof af armeernas ökande, som samtidigt inträdde. National-
beväpning och allmän värnepligt var då ropet för dagen.

Genom freden med Ryssland 1809 i Fredrikshamn förlorade Sverige
öfver en tredjedel af sitt område, en tredjedel af sin krigsmagt och
en fjerdedel af sin dåvarande befolkning (3 millioner). Dess gränser
blefvo på ett betänkligt sätt blottade, då Finland ej längre kunde
tjena såsom förmur mot östern; och dess flotta, med blott 7,000 mans
besättning, vär för svag att hindra en rysk krigshärs öfverskeppande,
då den återstående armén af 33,000 man gyntes alldeles otillräcklig
att kunna betrygga landets säkerhet. Kraftiga åtgärder till försvarets
förstärkande blefvo således af högsta nöden påkallade. Men å andra
sidan fordrade de icke privilegierade jordbrukarne med höga rop krigs-
bördans jemnare fördelning än hittillé varit fallet.

, Vid 1809 och 1810 års riksdag, som äfven i så många andra hän-
seenden skulle hafva inflytande på Sveriges framtida öden, ordnades de
nya förhållandena i afseende på försvarsväsendet.	<

Till en början upphäfdes va/rgeringsiwrättningen, såsom stridande
mot rot- och rusthållares otvifvelaktiga rätt, hvilket uttryckligen be-
tonades. Att i sammanhang dermed äfven båtsmansfördubblingen af-
skaffadés, ehuru oberättigadt, är ofvan omnämndt. Men i afseende
på krigsbördans jemnare fördelning kom man icke längre, än att hela
den privilegierade, jemte den hittills oroterade jorden, genom den s. k.
extra roteringen måste åtaga sig att i krig uppsätta soldater eller
båtsmän. Nämnde jord indelades i rotar, inuti landet af 2 till 3 hela
hemman och i båtsmansdistrikterna af 3 till 4 hemman. Men i fred
blefvo dessa rotar befriade från all dylik tunga, med undantag af den
ännu utskrifningsskyldiga jorden i Skåne o. S. v., som för hvarje rote
betalade en vakansafgift af 6 tunnor spanmål. Den styrka, som er-
hölls genom den extra ' roteringen, torde kunna beräknas till inimot
0,000 man.

32
498 SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID.

Men denna tillväxt var naturligtvis ingalunda tillräcklig för be-
hofvet. Hvad som felades, skulle ersättas genom förstärkningsman-
skapet, före hvars upptagande likväl hela extra roteringen borde utgå.
Af förstärkningsmanskapet skulle i hvarje krig högst 50,000. man få
uttagas bland de krigsduglige mellan 20 och 45 år;'anmälde sig icke
tillräckligt antal frivillige, borde lottning ske, hvarvid dock många kate-
gorier undantogos; förstärkningsmanskapet utrustades på bekostnad af
kommunens innevånare, efter samma grunder som bevülningen; det skulle
i krig dels införlifvas med andra trupper, dels bilda särskilda kårer,
men i fredstid ej få underkastas några öfningar. Genom detta åta-
gande befriades alla ordinarie rot- och rusthållare från hvaije rekry-
teringsskyldighet i krig, äfvensom från extra roteringen, sedan en gång
karl blifrit uppsatt.

Förstärkningsmanskapet trädde således närmast i stället för varge-
ringsinrättningen, hvilken äfren ursprungligen afsett rekryteringen under
krig. Men då ständerna uttryckligen förbehöllo sig, att förstärknings-
manskapet under fredstid ej finge uppbådas till exercis, så kunde dess
användande i kriget åtminstone ej ske förr än en viss tid efter dess
början. Imellertid hade man dock redan förutsatt, att genom nämnde
manskap indelta armén icke allenast kunde erhålla ersättning för
lidna förluster, utan äfren ökas tiU sin styrka, då införlifhing eller
formering på särskilda kårer blifrit medgifren. Härigenom erhöll för-
stärkningen ovedersägligen delvis karakteren af en ny utskrifning, Så
nödvändig denna åtgärd än må hafra varit i följd af den förut be-
fintliga krigsmagtens förminskande, så torde dock böra medgifras, att
derigenom rot- och rusthållarnes förmånsrätt, att icke vidare belastas
med några utskrifningar af hvad namn som helst, ur strängt rättslig
synpunkt kränktes.

I sistnämnde riktning togs ett ytterligare steg, när 1812 en annan
sorts utskrifning (såsom den i kungl. propositionen äfren benämndes)
eller beväringsinrättningen infördes. Som man känner, förorsakade
år 1811 utlottningen af 15,000 man förstärkningsmanskap i flera delar
af riket oroligheter, hvilket föranledde regeringen att vid 1812 års
riksdag framkomma med förslag till nämnde inrättning. Genom den-
samma närmade man sig allmänna vämepligten såtillvida; att med
vissa undantag alla krigsduglige i fem åldersklasser (20 till 25 år)
borde utgå, men utrustas af kronan. Befrielsen från vidare rekryte-
ringsskyldighet i krig (ersättning af lidna förluster) fortfor. Men der-
jemte medgafs icke allenast, att beväringsmanskapet antingen skulle
förstärka den indelta armén och båtsmanshållet eller ock utgöra sär-
skilda kårer under särskildt befäl, utan äfren att beväringsmanskapets
första klass skulle i fred, öfva sig under 12 dagar, förutom in- och
utryckningsdagame. Af beväringen upptogs för öfrigt en klass 1813,
hvaraf en mindre del till och med utfördes till Tyskland, men större
SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID. 499

delen tilldelades armén mot Norge samt deltog med densamma i 1814
års norska fälttåg. Första beväringsklassen räknade då ungefår 13,000 :
man approberade; genom befolkningens tillväxt har den sedermera
uppgått till 20,000.	;

Om beväringsinrättningen allenast varit afsédd att ersätta i krig ’
lidna förluster, då hade den fullkomligt motsvarats af den lindring,
som bereddes genom rot- och rusthållarnes befrielse från rekryterings-
skyldigheten under krig. Det hade då varit detta mot detta. Men
när den ytterligare afsåg indelta arméns förökande samt beväringens1
öfvande för detta ändamål i fred, då måste man verkligen anse deû
såsom en ny utskrifning såsom ett best^mdt intrång i rot- och rust-
hållarnes rättigheter, hvilket desse visserligen, för så vidt,de kunde
göra sin röst gällande, på ett fosterländskt sätt underkastade sig, men
som derföre ingalunda befogade till ytterligare intrång, åtminstone icke
utan motsvarande lättnad eller lindring.	,

Ett sådant ytterligare intrång skedde dock vid 1856—1857 års
riksdag, då beväringsexercisen ökades från 12 till 30 dygn samt för-
delades på tvenne år; hvarigenom äfven marschtiderna fördubblades
I friskt minne torde dock vara, att detta genomdrefs trots dåvarande
bondestånds enhälliga vägran och oaktadt dess lifliga protest. Och
i allenast obetydlig mån motsvarande den ökade bördan kunna de
lindringar anses, som under sednare tider blifvit dem beredde, nämligen
mötespassevolansens och furageringspassevolansens upphörande (1841
och 1858), äfvensom befrielsen från beklädnadsbidrag (1858), förutom
några mindre lättnader för rusthållarne.

Man har försökt försvara det ingrepp i rot- och rusthållares rätt,
som skedde genom 1812 års beväringsförfattning dermed, att den
ökade krigsbördan i lika måtto träffade alla rikets folkklasser samt
icke de förra allena. 1 detta hänseende må dock anmärkas, att, så länge
legan och friköpet qvarstått, d. v. s. vämepligten ej blifvit aUmän, så
länge har nämnde utskrifningsbörda nästan uteslutande hvilat på de
fattigare folkklasserna.	. . :

Vidare kan man sätta i fråga, huruvida icke, om full rättvisa
skolat ske, öfriga folkklasser egentligen borde hafra haft en ökad be-
varingsskyldighet i förhållande till rust- och rotehållare, på krono- och
skatte åtminstone. Af ofvanstående utredning hafva vi sett,; huruledes
adelns (särdeles det ypperliga frälsets), presterskapets och borgare-
ståndets på den urgamla värnepligten grundade förpligtelser, dels före
och dels efter det yngre indelningsverkets införande förminskades
till en obetydlighet, jemförelsevis med rot- och rusthållarnes, hvilka
derimot alltid med stränghet utkräfdes öch imellanåt olagligen ökades.
Äfven nya samhällsklasser hade tillkommit, hvilka icke alls hade någon
känning af värnepligten. Missförhållandet jemnades visserligen i någon
mån genom extra roteringen, hvilken likvisst allenast var en förplig-
500 SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID.

telse för en gäng i krig, dä rot-'och rusthällarnes derimot fortfor
äfven i fred. Under sädane omständigheter synes icke hafva varit
obilligt, att de folkklasser, som sålunda jemförelsevis i blott ringa mån
trycktes af den urgamla vämepligtens börda, blifvit uriderkastade
en ökad beväringsutskrifning eller annat derimot svarande åliggande.
Isynnerhet borde detta varit fallet med de oröterade oprivilegierade
jordegare, som redan förut varit underkastade utskrifhing.

Detta sednare erkändes äfven längre fram samt gaf anledning,
dels till de tvenne skånska fotregementenas inrotering (mot vakans-
afgiftens upphörande) åren 1815—1817, och dels, till den återstående
extra roterade jordens fördelande i extra-ordinarie röteringen saxat i
nya ordinarie roteringen, som beslöts 1823 och 1825 samt i större
delen af riket genomfördes mellan 1834 och 1853. Den förra skulle,
liksom hittills den extra roterade jorden, allenast i krig uppsätta man-
skap (eller trosshästar), men den sednare borde derjemte äfren i fred
erlägga vanlig vakansafgift. Den förra utgjordes 1855 af 3,258 rotar
och den sednare af 1,421 rotar.

Vid denna rotering bibehölls, såsom ofvan anmärkt är, den gamla
orättvisan, att inom frälse- och båtsmanshållet 4 hemman räknades
på roten, men inom krono- och skatte allenast 2. Vid samma tillfälle
extra-roterades äfren städernas jord, dock äfven der så, att stadsjorden
inom båtsmanshållet fick räkna 4 hemman på roten, under det stads-
j orden utom båtsmanshållen, äfren om städerna voro vid kusten be-
lägna (t. ex. i Skåne), blott fingo 2 hemman på roten. Från extra-
ordinarie roteringen har Dalarne hittills varit befriadt. Äfven bergs-
lagerna i Nerike och Wermland, som rättvisligen skulle blifrit under-
kastade nya ordinarie roteringen, hafva undsluppit med extra-ordinarie.
Likaledes hafva utsocknehemmanen (allmänna frälset) i Halland und-
sluppit dem åliggande ny ordinarie rotering, i fred och i krig, mot
erläggande allenast af | af den vanliga vakansafgiften. Alldeles be-
friade från rotering af hvad slag som helst, äro Herjedalen, Lapp-
, markerna, Svartsjö härad och Garpenberg i Dalarne.

Allt efter som Sverige upphörde att föra krig utomlands, på Tysk-
lands, Polens eller Rysslands slätter, samt arméns hufrudsakliga än-
damål blef försvär inom egna gränser, förminskades i följd af landets
brutna och genomskurna mark behofret af kavalleri. Af detta våpen,
som inom Sverige och Finland räknade öfver 10,000 man, fick derföre
öfver hälften, på olika tider afsitta. Af 7,600 rusthållsnummer, som
funnits i Sverige, uppsätta för närvarande blott 3,700 både karl och
häst, under det 900 (Bohusläns regemente) blifrit förvandlade till rote-
håll, men 3,000 blott uppsätta karl, men för hästen med utrustning
till statsverket betala en låg vakansafgift, på hvilken de årligen göra
en vinst af 417,000 rdr.
SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID. 501

■ X.

»

Vill man nu taga en allmän öfversigt af de under tidernas lopp
uppkomna djemnheter, hvilka föranleda indelningsverkets, liksom i all-
mänhet grundskatternas, svåra tryck på viss jord, under det annan
jord i blott ringa mån är betungad, så kunna de ordnas under föl-
jande rubriker:	,

1.	De till indelningsverket anslagna jordlotternas förändrade värde,
allt efter odlingens och fruktbarhetens olika beskaffenhet (vid ett rot-
hållsregemente vexla t. ex. rotarnes taxeringsvärde från 5,000 till
483,900 rdr, och vid ett rusthållsregemente från 2,300 till 173,100 rdr).

2.	Skilnaden mellan rothållen och rusthållen, i det de sednare,
visserligen mot skyldighet af rustningens uppehållande i krig, likväl
under långvarig fred göra en årlig vinst, som ej kommer de förra
till godo. ,	’	,

3.	Skilnaden inom de roterade regementena, dels i följd af tor-
pens och i allmänhet skyldigheternas olikhet, dels i följd af det un-
derstöd af statsverket, som åtskilliga erhållit (hvaribland icke får glöm-
mas den vid Bohusläns regemente delvis efterskänkta rustningsräntan).

4.	Skilnaden mellan de ännu uppsutna och de afsutna rusthålls-
regementena, i dét de sednares vakansafgift öfverhufvud på långt när
icke motsvarår den lättnad, de åtnjutit genom befrielsen från hästens
och hästmunderingens anskaffande och underhåll.

5.	Skilnaden mellan båtsmansroteringen och soldatroteringen, i
det den förra är allenast hälften så betungande, som den sednare,
ptan att derföre, såsom ursprungligen varit fallet, i krig dubblering
uppsättes.

6.	Städernas frihet från den dem ^ursprungligen åliggande båts-
mansroteringen, allenast mot erläggande af en ringa och äfven dem
imellan ojemnt fördelad bevillningsafgift (hvaraf Stockholm t. ex. be-
talar närmare hälften, under det Göteborg betalar blott t^).

7.	Vissa delars af riket befrielse från all sorts rotering.

8.	Vissa delars af riket befrielse från dem åliggande ny ordinarie
rotering (samt särskildt utsocknehemmanens i Halland mot blott J va-
kansafgift)..

9.	Den allmänna olikheten mellan den privilegierade och oprivi-
legierade jordens åligganden.	: i

10.	Olikheten mellan det ypperliga (insockne-) och allmänna (ut-
sockne-)-frälsets åligganden.

-11. Olikheten i afseende på stadsjordens frälserotering mot annan
ofrälse jord, äfvensom med afseende på dess rotering inom och utom
båtsmanshållet.
502 SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID.

' 12. Olikheten i förhållandena mellan de gamla svenska och de /
s. k. »conqueterade» landskapen, och hvilken särdeles yppar sig deri, ,
att alla rustnings- och augmentsräntor* både för rytteriet och båts-
manshållet, inom de sednare utgå efter gammalt kronovärdi, som nu-
, mera blott utgör ett obetydligt belopp, men inom de förra efter mar-
kegång.

Åtskilliga mindre ojemnhéter torde kunna förbigås.

Såsom vägledning' i afseende på betydelsen af dessa ojemnheter,
må följande märkliga sifferuppgifter meddelas: '

Enligt den gamla taxeringsmetoden uppgick år 1861 värdet af äll
fastighet i riket till 851,964,466 rdr. Men då 1862 ny taxering verk-
ställdes efter annan grund, höjdes nämnde värde till 2,247,074,177 rdr,
hvaraf 1,827,213,855 för jordbruksfastighet och 419,860,292 för annan
fastighet, d. v. s. städernas hus och tomter (men ej jord) samt fastig-
heter å landsbygden, som ej tillhöra jorden, såsom bruk, fabriker o. a. d.
Enligt en annan uppgift skulle taxeringsvärdet å jordbruksfastighet
1862 hafva uppgått till 1,803,165,329 rdr, hvaraf 1,203,892,945 rdr
krono- oth skattejord, 374,496,774 rdr allmänt frälse samt 212,274,828
rdr ypperligi frälse; frälsejordens taxeringsvärde skulle således uppgå
till en tredjedel af hela svenska jordens. År 1865 uppgifves i riks-
gäldskontorets generalsammandrag öfver årets bevillning taxeringsvärdet
för jordbruksfastighet till omkring 1,775$ million rdr, deri inberäknade
33 millioner för städernas jord, men derimot s. k. annan fastighet
till något högre än 1862, nämligen till omkring 4721 millioner, hvaraf
omkring 371 millioner för städernas hus och tomter samt det öfriga,
således öfver 100 millioner, för bruk, fabriker m. fl. fastigheter â lan-
det, som ej räknas till jorden. .

Hemmantalet uppgifves 1864 (enligt grundskattekommiténs betän-
kande)1 hafva uppgått till 66,171, hvaraf 38,512 skattehemman, 6,063
kronohemman samt 21,595 frälsehemman, deraf 15,180 allmänt frälse
eller utsockne och 6,415 ypperligt frälse och insockne.

Samtlige för arméns räkning berustade och roterade hemman ärö
till antalet 40,837 med ett sammanlagdt taxeringsvärde af 1,071,750,348
rdr. De roterade hemmanen särskildt äro till antalet 33,912 (med
20,313 rotar), med ett sammanlagdt taxeringsvärde af 822,574,164 rdr,
samt de berustade hemmanen 6,925 med ett sammanlagdt taxerings-
värde af 239,176,184 rdr, deraf för det uppsutna kavalleriet 3,772
hemman med ett taxeringsvärde af 149,413,624 rdr, samt 3,153 för det
afsutna kavalleriet med ett taxeringsvärde af 89,762,562 rdr.

Antalet båtsmanshemman uppgår till 12,688. Åsätter man dem,-
efter medeltaxeringsvärdet af arméns hemman, ett lågt medeltaxerings-
värde af 26,000 rdr, så erhåller man för dem ett sammanlagdt unge-
färligt taxeringsvärde åf 329,888,000 rdr, hvilka, lagda till taxerings-
värdet å arméns hemman, skulle utvisa en ungefärlig summa af
SVENSKA KRIGSFÖRFATTNIKGENS UTVECKLING OCH FRAMTID. 503
1,405,658,000 rdr såsom taxeringsvärdet å alla for indelningsverket i
anspråk tagna fastigheter. Härtill bör dock läggas taxeringsvärdet å
den nyroterade jorden, hvilket torde kunna uppskattas till närmare
100, millioner.	...

Sammanlägger man nu taxeringsvärdet å ypperliga frälset och s. k.
annan fastighet för år 1865, så erhåller man en summa af 684,774>828
rdr; och lägger man dertill värdet af städernas jord, en del bergs-
lagers, samt annail extraroterad eller befriad jord, så kommer man
till det resultatet, att indelningsverket allenast trycker på två tredje-
delar af all taxerad fastighet (hvaribland fem sjettedélar af jorden),
men att den återstående delen derifrån är befriad, dels mot extra ro-
teringsskyldigheten i krig, dels mot érläggande af en ringa bevillnings-
afgift.	x	'

Dessa siffror utvisa likväl på långt när icke indelningsverkets olika
tryck på landets kapitalvärde. Ty till fastighetsvärdet måste äfven
läggas värdet af lösa kapitaler, lösören, industriella anläggningar o. s. v.
Huru stort detta värde kan vara, är naturligtvis ganska svårt att be-
stämma. Den s. k. finanskommitén lärer uppskattat rikets kapital-
värde eller nationalförmögenhet till omkring 4 eller 5 milliarder. Denna
uppgift står äfven i öfverensstammelse med en annan, som nyligen
varit synlig (se riksgäldskontorets generalsammandrag öfvef 1865* års
bevillning), deri hela fastighetsvärdet, såsom ofvan är anfördt, antages
till 2,247,925,070 rdr, som skulle gifva i behåll en årlig inkomst efter
5 procent 112,396,253 rdr, hvarjemte all beskattningsbar inkomst af
kapital, rörelse, näring eller yrke samt allmän och enskild tjenstebe-
fattning eller pension antages till 122,811,807 rdr; antages nu sist-
nämnde summa såsom 5 procent af landets öfriga kapitalvärde och
arbete o. s. v.,, så skulle detsaipma motsvara ett belopp af2,456,236,146
rdr, hvilket, lagdt till fastighetsvärdet, ger en slutsumma af omkring
4,700,000,000 rdr.

Om dessa uppgifter och beräkningar icke äro allt för felaktiga,, så
skulle indelningsverket trycka allenast på en mindre del af hela landets
kapitalvärde, under det den vida större delen deraf icke hade någon
känning.

Tager man nu i betraktande, huruledes den ursprungligen för alla
lika, allmänna värnepligten under tidernas lopp blifvit ojemnt fördelad;
äfvensom huru olika det yngre indelningsverket — grundadt på denna
ojemna fördelning, hvilken sedermera blifvit ytterligare ökad — trycker
på olika jord, olika folkklasser och olika kapitalvärde, så kan man
svårligen åfvärja den tanken; att en inrättning, fotad på så orättvisa
grunder, sett sin bästa tid och snart måste upphöra. Det har aldrig.
504 SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS tTVECKLING OCH FRAMTID,
funnits någon orättvisa i samhället, som icke slutligen blifvit försonad.
Och så lärer det väl äfven gå i afseende på indelningsverket, hvilket
snörrätt strider imot grundsatsen af den ékonomislza krigsbördans,
d. v. s. de för försvaret: behöfliga, gemensamma utgifternas lika för-
delning.

Medgifves detta,, så har. man erhållit en fast punkt, från hvilken
man kan utgå, vid besvarandet af frågan, huru den svenska krigsför-
fattningen möjligen i framtiden kommer att utveckla sig. I samman-
hang dérmed måste likväl åtskilliga andra ämnen beröras, som på denna
utveckling kunna hafva inflytande.

I början af denna uppsats hafva de orsaker blifvit framställda,
. som på sednare tider föranledt arméernas oerhörda tillväxande samt i
förhållande dertill äfven kostnadernas ökande för deras underhåll. De
, lågo dels i den omständigheten, att folken efter franska revolutionen
började ingå i arméerna, dels i åtskilliga stormagters eröfringslystnad,
och dels i regenternas samt de privilegierade folkklassernas tilltagande
fruktan för folkväldets utbredande. Detta arméernas tillväxande måste
imellertid vara ganska olycksbringande för de små och svaga folken.
Ty de nödgas öfverhöfvan anstränga sig för att öka sina försvars-
krafter, utan att derföre alltid hafva en säker garanti att vinna målet.
Och förhoppningarne om en lycklig utgång af försvarskriget hvila
blott på den omständigheten, att den anfallande, om äfven en stor-
magt, allenast kan utföra en mindre del af sin krigsmagt (högst J pro-
cent af befolkningen) öfver egna gränser, under det den försvarande
jemförelsevis kan uppställa vida större försvarskrafter (2, 3, 4 och
ännu flera procent af befolkningen). Derjemte ärö de strategiska för-
. hållandena i allmänhet gynnsamma för försvaret, i hvilket hänseende
Sverige, omgifvet af haf och med stör yta samt med bruten mark,
kan räknas bland de lyckligast lottade länder.

- Imellertid har äfven i Sverige behofvet af arméns betydliga för-
storande allt mera gjort sig gällande. Då man förut trodde, att lan-
det skulle kunna försvaras med 50,000 man i första linien, anser man
nu knappast 80,000 ' eller ' 100,000 tillräckliga, och äfven detta blott
under den förutsättningen, att ett väl ordnadt ortförsvar samt talrika
ersättningstrupper förefinnas. Som den stående hären icke utan opro-
portionerliga penningeuppoffringar — äfven om ej andra orsaker före-
funnos — i nämnvärd mån skulle kunna ökas, så måste dessa massor
anskaffas genom utsträckning af den allmänna värnepligten, sådan
den sedan 1812 förefunnits i beväringsinrättningen. Och denna ut-
sträckning består närmast deri, att flera åldersklasser
kallas till landets försvar — förslagsvis 20 i stället för 5.

. Men det är icke , nog med att dessa åldersklasser förklaras skyl-
dige till krigstjenst inom vissa kategorier, utan de måste äfven under
fredstid öfvas så mycketj att de kunna fullgöra denna krigstjenst,
SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID., 505
hvilket innebär en utsträckning af allmänna värnepligten i annan rikt-
ning. Här komma vi nu till en ny omständighet, som blir måttgif-
vandé i afseende på öfningarnes längd, nämligen huruvida armén skall
vara sammansatt af beväring med stamtrupp eller allenast af beväring?
Lösningen af denna fråga i den närmaste framtiden är ovilkorligen
nödvändig, om krigsförfattningen definitivt skall kunna ordnad.

För det förra systemet talar ovilkorligen den ömständigheten, att
tillvaron af en väl öfvad stam kan béreda massan af värnepligtige en
betydlig lättnad i afseende på öfningarnes längd, d. v. s. den person-
liga krigsbördan, hvilket är af stor vigt i ett land mëd svag befolk-
ning, som under ett strängt klimat af en karg natur:måste söka sitt
uppehälle sämt derföre ej för krigsbildningens skuld under en längre
tid kan beröfva näringarne allt för många armar. '

Vi vilja tillsvidare låta detta skäl gälla samt tillse, hvilka utsigter
i. den närmaste framtiden förefinnas till bildande af en stam. I af-
seende härå erbjuder sig indelningsverkets bibehållande, såsom den bé-
qvämaste utvägen. Men nu intrada nya förvecklingar. Ty äfven om
man bibehåller den indelta armén, äro icke beväringens nuvarande
öfningar — fastän påtvingade rust- och rotéhållare i strid med deras
tydliga rättigheter — tillräckliga för att medgifva liniearméns förökande
i den grad, som ofvan ansetts nödvändig. Man har för,detta ändamål
antagit öfningarnes förlängande från 30 till 60 dygn såsom ett mini-
mum, hvilket blott kan möjliggöras genom förberedande öfningar i
skolorna och före inträdet i beväringsåldern.

Men denna förlängning af öfningarne skulle naturligtvis innebära
ett ytterligare och påtagligare intrång i rust- och rotehållarnes rättig-
heter, än det förra, såvida den ej uppvägdes af en fullt motsvarande
ïindring. Man har visserligen ej medgifvit detta, men dock föreslagit
en lindring pr synpunkten af jordbrukets lättande från de å detsammå
hvilande bördor. Imellertid synes redan nu för de flesta blifvit Hart,
icke allenast att denna lindring torde vara praktiskt outförbar, utan
äfven, att alla andra lindringsförsök skola stranda mot indelningsverkets
ojemna fördelning och jordens- ständigt vexlande värde.

Visar sig detta vara fallet, då har man i denna riktning kommit
in i en återvändsgränd, från hvilken man måste söka en annan utväg.
Såsom en sådan skulle kunna framhållas, en jemn fördelning af in-
delta stamtruppens underhåll på hela jorden, så att i afseende derå
alla olikheter och privilegier upphörde, samt frälset och stadsj orden
m.'m. lika roterades med krono och skatte. Imellertid synes denna
utväg, om den äfven principielt skulle gillas, hafva lika ringaxutsigter
till praktisk framgång, som lindringen. Ty obéräknadt att den förut-
satte ett så långvarigt och kostsamt arbete, söm ny upprefning oçh
skatteläggning af hela jorden, hvars värde dock i framtiden åter för-
ändrades, så skulle ett dylikt system likväl innebära den orättvisan, att
506 SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID.

jordbruksfastighet allena fick bära bördån, men ej annan fastighet.
Och äfven om man skulle lyckas uppfinna något sätt att ålägga stä-
dernas fastigheter o. s. v. nämnde börda, hvilket förefaller högst osan-
nolikt, så skulle dock fortfarande den orättvisan qvarstå, att allenast fa-
stighetsvärdet underhöll den indelta stamtruppen, under det landets hela
öfriga kapitalvärde, som synes större än det förra, derifrån befriades.
Att äfven sistnämnde kapitalvärde svårligen skulle kunna indragas i
indelta stamtruppens underhåll, torde knappast behöfva ådagaläggas.

De ökade. öfningar, som, äfven med stamprincipens, antagande,
måste åläggas beväringen, och hvilka förutsätta ett intrång i rust- och
rotehållarnes otvifvelaktiga rätt till frihet från ny utskrifning, synes
följaktligen svårligen kunna åvägabringas i förening med indelnings-
verkets bibehållande. Skall grundsatsen om den ekonomiska krigs-
bördans jemna fördelning pâ alla folkklasser, näringar och kapital-
värden tillämpas, måste indelningsverket följaktligen upphäfvas och
stamtruppens underhåll öfvertagas af statskassan, d. v. s, af hela folket.

Men öm icke den indelta truppen kan vara stam, då måste en
annan sådan bildas. Utsigterna att åstadkomma en dylik synas imel-
lertid ganska mörka. En i städernas kaserner gamisonerad stam, vare
sig värfvad eller utlottad bland beväringen, kan numera af många-
handa skäl svårligen ifrågasättas. Det förslag, som af försvarsutskottet
vid 1867 årS riksdag framlades — och enligt hvilket stammen skulle
utgöras af värfvade, men på landet bosatte soldater, som anskaffades
och underhöllos af statsverket, men åt hvilka kommunerna borde till-
handahålla bostäder — föll igenom och koinmer förmodligen icke att
mera upptagas. Och någon annan utväg att bilda stam, än de här
antydda, förefinnes icke.

XII.

Resultatet af ofvanstående undersökning blir följaktligen, att man
icke åt värnepligten kan gifva den utsträckning i afseendé på öfnin-
garnes längd, som för landets försvar är behöflig, om indelningsverket
bibehålies, och att icke heller någon annan stam kan åstadkommas.
Följden häraf blir den, att man måste öfvergifva stamprindpen.

Nästa fråga blir då: kan icke ett kraftigt försvar åstadkommas
utan stam, men med en beväringsarmé, d. v. s. en folkbeväpning? Svaret
lyder: jo visst, om man åt de värnepligtige gifver den härför erforder-
liga öfningenr samt i öfrigt sörjer för tillräckligt befäl och fullständig
krigsutrustning (materiel). Stammen har i sig ingen trollkraft, som
gör den oumbärlig, utan den medgifver blott, som ofvan är nämndt,
förkortande af de värnepligtiges öfningar. Men vill man underkasta
sig förlängda öfningar, d. v. s. ett ökande af den personliga krigs-
bördan, då kan den visserligen undvaras. . Frågas vidare, huru
SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID. 507

' mycket dessa öftiingar skulle behöfva förlängas, så blir mmmum den
saiuTnanlagda öfningstid, som förefinnes i Schweiz— hvilket land,
såsom bekant, har de kortaste öfningstidema i Europa — nämligen
100 till 120 dygn för infanteriet samt betydligt mera för de öfrigä vap-
nen och för allt befäl. Detta minimum kan imellertid blott i sådant fall
anses tillräckligt, om de ordinarie öfningarne föregåtts af ändamålsenliga
militäröfningar i skolorna, hvarigenom ungdomen ständigt erinras om
dess skyldighet att försvara fäderneslandet saint erhåller en förberedande
krigsbildning, samt om skjutfärdigheten, som är en bland krigsbildnin-
gens vigtigaste delar, förvärfvas före och bredvid de taktiskt militära
öfningarne, hvilket återigen blott synes kunna ske, om målskjutningsöfiiin-
gar, liksom i Schweiz, blifva ett allmänt och af alla klasser deladt folknöje.

Uppfyllas dessa oundgängliga vilkor för en folkbeväpnings införan-
de, då synes denna krigsförfattning blifva tillräckligt stark för ett kraf-
tigt försvar i eget land, särdeles Ined det läge och af den beskaffenhet
som Sverige. Och då kunna äfven öfriga skäl, som, med eller utan orsak,
anföras mot stamprincipen, göra sig gällande, t. ex. att en stående arme,
huru den än må vara sammansatt, aldrig upphör att vara farlig för
folkfriheten och framåtskridandet, att en sammanblandning af stam och
beväring i militäriskt hänseende ej är fördelaktig, utt inom en stående
- armé alltid utvecklar, sig en viss 'kastanda äfvensom pedanteri i öfnin-
garne m. m. d.

Imellertid är icke tillräckligt att man viïl en folkbeväpning, utan
man måste äfven hafva fullkomligt klart för sig, huruledes densamma
bör vara organiserad, äfvensom huruledes öfvergången från den när-
varande krigsförfattningen, hvilken med så många länkar ingriper i be-
stående förhållanden, skall verkställas.	;

Grundvalen för hvarje krigsförfattning, den må vara af hvad be-
skaffenhet som helst, är det mått af ekonomiska uppoffringar, som na-
tionen kan underkasta sig. Detta är det gifna förhållandet i eqvationen,
från hvilket alla andra måste uträknas. Gränsen för dessa uppoffringar
ligger i hämmandet af nationalvalmågans utveckling. Jemförande sta-
tistiska beräkningar utvisa, att Sverige för sitt förövar visserligen, om
man räknar efter den absoluta siffran, betalar mindre än de flesta an*
dra länder, men om man räknar efter dess tillgångar och utvecklingen
af dess nationalvälmåga, sådan densamma kan anses uttryckt genom
befolkningens täthet, budgetens storlek och det sammanlagda värdet af
in- och utförseln, förmodligen anstränger sig mera än de flesta andra
länder. Och den slutsats man häraf kan draga, är att Sverige, som
för närvarande årligen bekostar 13. till 14 millioner för landförsvaret
och 5 till 6 millioner för sjöförsvaret (indelningsverkets i budgeten icke
synlige kostnader inberäknade), sannolikt uppnått den gräns i afseende
på uppoffringar för sitt försvarsväsende, utöfver hvilken det ej kan gå;
utan att nationalvälmågans utveckling på ett betänkligt sätt hämmas.
508 SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID.

Om ofvanståénde medel med klokhet och sparsamhet användas, J
samt hvad möjligtvis felas för landförsvaret tages från det mindre be-
tydande sjöförsvaret, så torde ej vara osannolikt, att man dermed kan
åstadkomma en armé, som, enligt hvad ofvan blifvit påyrkadt, i första
linien uppgår till 2 eller 21 procent af befolkningen, d. v. s. 80,000
eller 100,000 man. Finnes för denna styrka ersättningstrupper till
minst halfva beloppet och ett ortförsvar med samma storlek som båda
tillsammanstagna, så torde dessa stridskrafter, i förening med norska
krigsmagten, vara tillräcklig för betryggande af skandinaviska halföns
sjelfständighet. I vårt fattiga och glest befolkade land, der underhållet
för stora massor på ett ställe erbjuder så många svårigheter, är af
mindre vigt att i första linien uppställa någon betydligare styrka, än
att ständigt bibehålla densamma vid samma storlek samt öfverallt
kunna möta mindre fiendtliga afdelningar med ett väl organiseradt ort-
försvar.

En armé af ofvanstående beskaffenhet skulle kunna sammansättas
sålunda,* att ersättningstrupperna bildades af de 2 eller 3 yngsta kl as-
serna, inom hvilka krigsbüdningen så mycket som möjligt samman-
trängdes, så att ingen inträdde i linien, hvilken ej förut erhållit all den
krigsbildning, som kunde bestås. Linien skulle efter behofvet utgöras
af de 4, 5 eller 6 derpå följande åldersklasserna, hvilka allenast under-
kastades 1 eller 2 repetitionskurser jemte öfningsläger. De derpå föl-
jande 4 till 6 åldersklasserna utgjorde landstormens första uppbåd,
som blott årligen mönstrades, samt öfriga åldersklasser landstormens
andra uppbåd. Af officerare skulle en armé med denna styrka behöfva
3 till 4,000, hvaraf åtminstone hälften fasta och hälften värnepligtige,
bland hvilka sednare den nuvarande, underofficersgraden bordé ingå
och hvilka slutligen skulle utgöra befälet i landstormen. Ätven af
underbefälet (korpraler och räkenskapsförare) borde hälften vara fast,
t. ex. 6 à 8,000, samt den öfriga hälften vämepligtig. Ville man vid
kavalleriet, artilleriet och ingeniörtruppen undvika den längre öfnings-
tiden för de värnepligtige — för hvilkas uttagande till nämnde vapen
det äfven alltid blir sVårt att finna någon fullt rättvis norm — kunde
man vid dem helt och hållet eller delvis uppsätta värfvad och gamisonerad
trupp, hvilken förmodligen äfven blef behöflig för garnisonerna i fäst-
ningar och större städer, till hvilka de värnepligtige annars måste in-
kommenderas.

xin.

Den sista frågan blir: huruledes skall öfvergången från den när-
varande krigsförfattningen till folkbeväpningen verkställas?

Härvid måste först tagas i betraktande, att rot- och rusthållare
svårligen i strid med kontrakter och öfverenskommelser plötsligen kunna
SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID. 509
lössläppa 30,000 soldater eller båtsmän, hvilket äfven i socialt och
national-ekonomiskt hänseende vore ganska vådligt. Indelta armén,
måste således förminskas allenast genom skeende afgång till en viss
tidpunkt, som skulle kunna fastställas till 10 högst 15 år, hvarefter de
återstående soldaterna användes vid befaX-kadern eller pensionerades
af statsverket. Denna öfvergångstid vore äfven nödvändig, på det att
nya beväringsklasser skulle kunna hinna inöfvas, samt isynnerhet på
det . den talrika materielen för den betydligt ökade armén utan natio-
nens öfveransträngning skulle hinna anskaffas. Sålunda borttogs icke
heller det gamla, annat än i den mån det nya fick tid att utveckla sig,
hvarj ernte försvarsväsendet intet ögonblick var urståndsatt att verka,
för den händelsen att landet under-tiden blefve anfallet.

Vidare måste den vigtiga frågan afgöras, om indelningsverket skall
upphäfvas med eller utan aflösning å rot- och rusthållares sida. jFör
aflösen anföres, att den roterade och berustade jordens nuvarande in-
nehafvare genom efterskänkande af besväret skulle få en skänk i deras
egendomars ökade taxeringsvärde, under det annan jordegendom samt
landets öfriga kapitalstyrka skulle tryckas af en ökad börda, om för-
svarets samtlige kostnader skulle uttagas efter bevillningsgrund.

Mot aflösen anföres, att denna ökade börda som för öfrigt allé-
näst uppkom genom tillämpning af den stora och sanna grundsatsen
om den ekonomiska krigsbördans jemna fördelning — allenast skulle
blifva en obetydlighet, i följd af den ringa' del af landets hela kapital-
värde, som representerades af den roterade och berustade jorden, hvars
börda naturligtvis äfven borde beräknas efter dess förhöjda taxeringsvärde.
' Vidare kan mot aflösen framhållas, att indelta stamtruppens under-
håll redan vid indelningsverkets införande orättvist pålades viss jord,
under det annan derifrån blef mer eller mindre befriad, hvarjemte sedan
dess åtskilliga folkklasser, representerande en stor del af rikets kapital-
värde, genom, sin sociala öfvervigt vetat utan aflösen till större delen
befria sig från denna, från den urgamla vämepligten sig härledande
börda, i följd hvaraf en aflösen särskildt för nuvarande rust- och rote-
hållare vore i högsta grad obillig.

Ett af de hufvudsakligaste skälen för indelningsverkets upphäfvande
skulle vara lättande af det för närvarande genom detsamma, i’förening
med grundskatterna, hårdt betungade jordbruket. Iméllertid skulle den
enda rättvisa grunden för aflösningen onekligen vara, att det mot rote-
ringen och rustningen svarande besväret efter årliga kostnaden uträk-
nades i vissa penningebelopp, som kapitaliserades genom ränta och amor-
tering under » en viss tid. Men dessa ännuiteter blefvo förmodligen, om
»tiden ej tilltoges allt för lång, större än den nuvarande bördan — sär-
deles om stammen, såsom nyss är antydt, blott efterhand minskades —
i följd hvaraf jordbruket ej finge någon lättnad, åtminstone ej i den
närmaste framtiden, om äfven taxeringsvärdet långsamt ökades.
510 SVENSKA KKIGSFÖR?ATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID.

Men det hufvudsakligaste hindret för aflösningen ligger dock i den
praktiska omständigheten, att densamma â ena sidan ej kan i strid
med lagar och kontrakter påtvingas rot- och rusthållame, under det
â andra sidan alla pâ en gång frivilligt måste åtaga sig densamma,
om icke arméens organisation skall förstöras. Huru mycket utsigt for
möjligheten af detta sednare alternativ förefinnes, torde häst inses, om
man erinrar sig den ringa benägenhet, som förefinnes i afseende på
grundskatternas aflösning.

Dem enda aflösning, som torde kunna ifrågakomma, och hvilken
man kan påräkna att rot- och rusthållare skola underkasta sig, är
den ofvan antydda, att de under öfvergångstiden, d. v. s. 10 eller 15
år fortfarande underhålla soldat. Men på det ej äfven denna börda
skall orättvist fördelas, synes billigt, att de, hvilkas soldater under tiden
afgå, för de återstående åren betala vakansafgift. Lemnade rust- och
rotehållare härtill sitt bifall, hvilket ingalunda synes osannolikt, så er- *
höll äfven statsverket, utan särskild beskattning, medel att bekosta an-
skaffandet af den talrika materiel, som för arméens ökade styrka vore
behöflig. ,

' Vi hafva nu hunnit målet för vår undersökning om svenska krigs-
författningens utveckling och framtid. Och vi hafva funnit, att denna
undersökning genom en naturlig slutföljd ledt till folkbevåpningen.
Indelningsverket, under. tider af orättvisa och förtryck påbördadt viss
jordegendom, har sedermera blifvit ännu ojenmare fördeladt och trycker
numera allenast på en mindre del af nationalförmögenheten samt hin-
drar, jemte öfriga på jorden ensamt hyilande besvär, landtbrukets upp-
komst i vårt hårda och ostadiga klimat. Äfven om det skulle kunna
lindras eller jemnare fördelås, hvilket dock svårligen synes kunna ske,
qvarstode dock den orättvisan att stamtruppens underhåll förnämligast
hvilade på jorden. Indelningsverket måste således, om grundsatsen af
den ekonomiska krigsbördans jemna fördelning skall åtföljas, upphäfvas.
Och som derefter knappast bildandet af någon annan sorts stamtrupp
har någon utsigt till framgång, återstår intet annat än folkbeväpningen.

Hvilka vexlingar, som än må inträffa i afseende på vår krigsför-
fattnings framtida utveckling, är man alltid på rätta vägar, om man
ihågkommer de tvenne stora och rättvisa grundsatserna:

att hvarje krigsduglig medborgare- bör i försvaret deltaga med sin
person, hvilket är allmänna värnepligten, och	'

att hvarje medborgare bör efter förmögenheten (årliga inkomsten)
betala för försvarets gemensamma kostnader.

.. :	.	.. k. .. J. Mankell. .. ..
UK SAMHÄLLSIDEALERNAS HISTORIA.	511

Ur samhällsidealemas historia.

Morus. Campanella.

I den nyare tidens början, då menniskoandens frigörelse genom
de uppvaknande konsterna, genom de nya upptäckterna och genom
feodalismens delvisa upphäfvande på alla områden föranledde de största
förändringar, begynte äfven poetiska naturer eller fria lynnen, hvilka
insågo betydelsen af de lidanden, under .hvilka man ännu till stor del
suckade, att mot samhällssjukdomarne söka ett läkemedel i den vise
Platos förrådskammare. En sådan tanke uppväxte först hos Thomas
Morus, Henrik VIILs i England frejdade kansler. Han skref år l515
sina två böcker om ön Utopia, hvilka gjorde ett oerhördt uppseende.
De lärde prisade hans snille. Det namn man ännu i våra dagar be-
gagnar för att beteckna diktade samhällstillstånd, hvilka väl äro önsk-
värda, men omöjliga att förverkliga och genomföra, eller utopi, härrör
från den titel Morus gifvit sin skrift. Detta namn skulle på svenska
kunna öfversättas med landet ingenstädes. Af de två afdelningar, i
hvilka detta arbete sönderfaller, är den andra affattad till tiden senare x
än den förra. Utpreglade kommunistiska tendenser besjäla verket, och
det visar sig äfven härigenom såsom ett märkligt alster af en tid,
hvilken utgör ett af de fyra skiften i mensklighetens historia, under
hvilka, socialistiska åsigtér varit mest verksamma. Och då dessa åsigter
ännu här och der äro rådande, samt det knappast är mer än på sin
köjd tvänne årtionden sedan deras målsmän uppträdde på ett för
Europas bestående samhallsinrättningar fruktansvärdt sätt, torde det
icke vara utan intresse för svenske läsare att iakttaga, huru några
framstående män för århundraden sedan uppfattade en fråga, af hvilken
vi väl kunna säga att vår egen tid eller åtminstone den närmast före-
gående blifvit våldsamt berörd. Det är ej här meningen att upprepa
de skäl, hvilka, af många tänkare segerrikt anförda, göra de kommu-
nistiska lärorna fullkomligt ohållbara, framförallt såsom oförenliga med
den individuella friheten och med familjens fordringar på sjélfständigt
Hf. En historisk framställning är här vår enda uppgift. Det är vis-
serligen klart, att dessa läror äro af upplösande natur; vi fasa för de
verldsförbättrare, af hvilka en stor del söker förinta den sedliga in-
stitution, hvilken enar make med maka, barn med föräldrar, som adlar
sinnligheten till ett organ för förnuftiga ändamål, och hvilka, nästan
samfäldt, vilja betaga oss rättigheten att ega hvad' vi på ärligt sätt
förvärfvat. Men det är dock säkert, att många af mensklighetens äd-
laste andar skattat åt denna förvillelse. Som exempel kunna vi anföra
512	UR SAMHÄLLSIDEALERNAS HISTORIA.

hedendomens djupsinnigaste tänkare, den aristokratiske Plato, och i'
nyare tider de varmhjertade svännarne Saint Simon och Fourier, samt
i viss mån filosofen Fichte d. ä.

Till kretsen af dessa ädle hör,äfven Utopiens författare.

Thomas Morus härstammade från en aktningsvärd engelsk familj;
hans fader, riddaren John More, var en rättskaffens man, full af qvick-
het och godt lynne. Man berättar om honom hvad han yttrat om det
vigtiga ögonblick i en mans lif, då han skall söka sig en hustru, näm-
ligen att det är som om man stucke handen i en säck full af ormar,
bland hvilka det finnes en enda ål, hvarvid det naturligen beror på
osedvanlig tur, om man griper ålen. Detta hindrar dock ej, att sir
John More gifte sig trenne gånger; han synes således hafva varit ett
verkligt lyckobarn. Sonen Thomas Morus föddes i London antingen
1480 eller 14821). Han tillbragte en del af sin ungdom hos John.
Mortön, kardinal och erkebiskop i Canterbury. Denne i rosornas fetrider
pröfvade statsman hade verksamt bidragit till Richard HI:s störtande.
Kardinalen skickade efter någon tid den förhoppningsfulle ynglingen
till Oxford, för att vidare utbilda sig i vetenskaperna. Denna tid var
återuppblomstringens, »renaissancens.» Den heliga elden, länge slocknad,
tändes åter uti skolorna i Rom och Florens, och snart skulle dess
lifgifvande strålar pånyttföda Frankrike, Tyskland och England. Studiet
" af det grekiska språket blef allmännare, och ett rikt vetenskapligt in-
tresse gjorde sig öfver. allt gällande. William Grocyn, Thomas Linacre
och William Lilly, hvilka' studerat under en Angelo Poliziano, en
Demetrius Chalwudylas, en Sulpicius, en Pomponius, verkade i England
för den antika litteraturens heliga sak. Ännu medan han vistades i
Oxford, gjorde , Morus bekantskap med en af denna sällsamma tids
mest sällsamme personligheter, den bottenlärde, epikureiske Erasmus
af Rotterdam, den spelande qvickhetsmakam, det rörliga snillet, den
djupe vetenskapsmannen. Vetenskapen var Erasmi lif; och hans in-
flytande på Mori utbildning var stort. Äfven den högaktning Erasmus
hyste för Thomas Morus synes hafva varit synnerligen djup, och ur
Erasmi bref t. ex. till’Hutten hemtar man värderika upplysningar om
den engelske kanslerns lif, vanor och förhållanden. Hos Morus fanns
dock i rikare mått än hos Erasmus det religiösa sinnet, det oförfärade
modet, karakterens fasthet. Ifrigt tillgifven den katolska läran, följde
han med stränghet äfven dess yttre bud; späkningar underkastade han
*

. D Se för detaljer ang. Mori lif Rudharts biografi (sid. 45/, Ångsburg) samt för fram-■
ställningen af hans läror bland andra Mohl Geschichte der Staatswissenschaften I, Thönissen
Le Socialisme depuis l’antiquité I, Sudre Historie du Communisme, James Mackintosh The
life of Sir Thomas Morus. I framställningen af Utopien följa vi här uteslutande boken
sjelf: Thomœ Mori Utopia, optimœ reipublica formam exhibens. Helmestadi, Typis et Sumtibus
Johannis Heitmulleri etc.	'•
UR SAMHÄLLSID GALERNAS HISTORIA.	513

sig ännu vid en framskriden ålder, påfvens och kyrkans sak egnade
han i allt den högsta vördnad. Efter att hafva studerat språken,
teologien och juridiken, inhemtade han i New-Inn och Lincolns-Inn
den nationela rätten, blef år 1504 medlem i underhuset, hvarest han
gjorde opposition, samt erhöll småningom under-sheriffs och freds-
domarevärdighet, tills han slutligen genom konungens nåd kallades till
den högsta platsen i England näst den kungliga, då han år 1529
gjordes till kansler. Hans stora kunskaper, hans angenäma sätt, hans
i alla skiften glada lynne gjorde honom alltmera omtyckt. Erasmus
säger om honom: swe seriis utendum est, nihil illo consultius, sive
visum est Regi fabulis amœnioribus laxare onimum, nullus comes
festivior. Om hans sista dagar och hans blodiga öde skola vi i det
följande nämna några ord.

, De hufvudsakligaste bland hans skrifter äro en samling poemer,
Richard IILs historia, en skrift mot Luther och Utopia.

I det sköna företalet till sistnämnda verk säger Morus, att hah,
för att skrifva det, måst stjäla från de timmar han annars egnat åt
måltid och sömn. Om dagen vär han upptagen äf embetsgöromål, och
•när han på aftonen hemkom, ansåg han det vara en kär pligt att
samspråka med sin hustru, jollra med sina barn, tala med sina tjenare.
Detta allt är nämligen nödvändigt, heter det, såvida man ej vill vara
en fränding i sitt eget hus. »Och detta allt», säger han, »räknar jag
såsom verkliga göromål, eftersom det är nödvändigt att sådant sker.
Man måste sträfva att vara så angenäm som möjligt för dem, hvilka
näturen eller slumpen gjort till ens lefnads följeslagare — •— —»l).
Planen' till Utopia bief uppgjord under en beskickning i statsärenden
till Flandern, dit Morus blifvit sänd af Henrik VIH i Cuthbert Tunstalls
följe, för att söka verka för nedsättning af tullen på engelska varor.
Under ett afbrott i underhandlingarna begaf sig Morus till Antwerpen,
der han sammanträffade' med sin vän Petrus Ægidius, denna stads
syndicus, och af denne fingerar sig hafva blifvit föreställd för en vidt-
berest sjöman, vid namn Raphaël Hythlodæus, hvilken »som Ulyssés
och Plato» färdats i fjerran trakter och följt Vespucci på dennes Upp-
täcktsresor. Det är denne Raphaël, som berättar om tillståndet på.
ön Utopia. För att rätt besinna, huru stort bokens inflytande bör
hafva varit på den tid, under och för hvilken den skrefs, må man
ihågkomma, att i de dagarne en ny verld för det förvånade Europa
upplät sig i fjerran Vestem, och att en skrift, som just då kunde för-
tälja om underbara ting och ovanliga institutioner i ett nytt land,
måste göra uppseende.	1

Den första boken innehåller endast en polemik mot de bestående

Utopia, cit. ed. sid. 4.	•

33
514	UR SAMHÄLLSIDEALERNAS historia.	.

europeiska förhållandena. Morus visar, huru folket är nedtryckt af
skatter, han omtalar, huru, en hop af adliga lättingar underhåller en
här af sysslolösa drängar, huru åkerbruket är förstördt, huru prelaterna
utarma folket och munkame samla allmosor såsom tiggare. Han an-
faller bruket att använda dödsstraff mot tjufvar och visar, att lifvet
ej är i värde lika med eh viss bortstulen summa penningar. Han mot-
sätter sig. i allmänhet den onaturliga grymhet, som lät dödsstraffen
åtföljas af upprörande stympningar. I allt detta förråder sig den ande
af humanitet, som lifvade Morus; man förnimmer den nyare tidens
vingslag. Slutligen bryter han löst mot eröfringsraseriet och förkunnar
fredens fördelar. Han väljer Frankrike som mönstér för en i eröfrings-
politiken fången stat. Till sist gisslar han furstar och konungar, hvilka
söka utpressa ur folket det sista öret och ej det ringaste fråga efter
folkets förmåga att bära bördorna. »Men det anstår ej den kungliga
värdigheten att herrska öfver tiggare, utan fast heldre öfver rika och
lyckliga undersåter». Dock, det vore fåfängt att söka förmå jordens
mägtige att ändra sitt uppförande. De skulle vara döfva för förnuftets
röst, och det vore nästan klokast att aihålla sig från allt tal om de
allmänna angelägenheterna.» Huru skulle väl sådana ord kunna vinna
insteg i bröst, hvilka på förhand äro intagna af en alldeles motsatt
åsigt? Bland vänner och i förtroligt samspråk är visserligen denna
art skolastisk filosofi éj så oangenäm; men i furstarnes rådslag, der
sfiora saker med stor magtfullkomlighét utföras, passar hon ej»1). Man
måste sjelf läsa Morus,, för att rätt uppfatta den bitterhet, med hvilken
.han på sitt sköna och lugna romarespråk utfar mot tidens missbruk
och mot dem, för hvilka det var en fördel att bibehålla dem. Ädlin-
garne och abboterne få sin beskärda del af förebråelser, och en ädel
harm, en libéra indignatîo röjer sig öfverallt. Men nu frambryta de
kommunistiska åsigterna. »I sanning, min Morus», säger Raphaël
Hythlodæus, »det tyckes mig, att öfverallt, der enskild egendom finnes,
och der alla mäta allt efter penningevärde, der kan det ej hända, att
det med staten står väl till, så framt den ej tilläfventyrs tror att allt'
står väl till der, hvarest allt godt tillfaller de sämste eller der, hvarest
alla egodelar äro lemnade åt ett fåtal menniskor. När jag då betänker,
huru väl allt är inrättadt i Utopia, der lagarne äro så få och allt så
väl ^kött, att både förtj ensten har sin lön och alla hafva god råd på
allt, då blifver jag blidare stämd mot Plato, och undrar mindre öfver
att han försmådde att stifta några lagar för dem, hvilka ej först och
främst ville antaga egendomsgemensamhet. Den vise fann, att endast
ett medel gåfves till allmän välfärd, det nämligen, om en allmän jem-
likhet påbjödes, något som säkerligen aldrig kan komma till stånd der

i. c. sid. 53. ’	■	.
UR SAMHÄLLSIDEALERNAS HTSTORIA. '	515

privategendom fortfar att existera1). Inga halfva mått och steg hjelpa,
och egendomsfördelning är, äfven den, blott ett halft steg.

Mot dessa Raphaels ' yttranden fingerar sig nu Morus anmärka:
«det synes mig som om intet kunde stå väl till der, hvarest allt är
gemensamt. Ty huru skulle val allt kunna förslå på ett ställe, der
alla nödvändigtvis kunna och vilja undandraga sig arbete? Ty intet
begär efter vinst kan här verka eggande; alla skulle lita på andras
krafter. Och om äfven fruktan för betryck skulle elda verksamhets-
begäret, så skulle, då «icke lagen tillförsäkras någon vinst af hans ar-
bete, upproret ständigt hemsöka staten, i förening med mycken blods-
utgjutelse. Särskildt bör detta blifva fallet, emedan edra embetsmän
ej kunna hafva någon egentlig magt och myndighet. Jag kan nämligen
ej tänka mig, att ett folk, som blott består af jemlikar, skulle kunna
ega någon öfverhet.» På allt detta svarar Hythlodæus, att han väl ej
kunde undra öfver att Mori mening vore sådan, men att han, just
med anledning deraf, beklägade att Morus ej varit i Utopia. På upp-
maning öfvergår han härefter till en beskrifning af detta land.

Vid anförandet af denna beskrifning begagna vi oftast författarens
egna ord. .	'

Ön har femtiofyra städer, alla rymliga och präktiga samt liknande
hvarandra till inrättningar och lager äfvensom med afseende på inne-
vånarnes tungomål och seder. Trenne af medborgarne i hvarje stad
sammanträda årligen i hufyudstaden Amaurotum, för att öfverlägga
om öns gemensamma angelägenheter. Men på landsbygden bo utopien-
serne i enstaka byalag, af hvilka intet har mindre antal medlemmar,
än 40, utom tvänne slafvar. Från hvarje sådan större familj inflyttar
. årligen hälften till, staden, och i de afflyttandes ställe utsändas andra.
Hvarje stad har ungefär 6,000 familjer. Men åkerbruket är öns huf-'
vudsakliga näringskälla, och alla måste, derföre tillbringa någon tid på
landet. Oaktadt man har noga utrönt, huru mycket säd hvarje stad
behöfver, producerar man dock mycket mera, för att kunna göra gratis-
utdelningar åt behöfvande grannstäder, om så genom någon anledning
skulle påfordras. Amaurotum, hvars läge beskrifves i öfverensstäm-
melse med Londons, ligger vid en flod; alla husen äro omgifna'af träd-
gårdar2).

Trettio familjer förena sig att årligen utvälja, sitt öfverhufvud, en
embetsmän, som kallas Syphogrant eller Phylarch. Tio Phylarcher
ufvälja tillsammans en styresman, kallad Trauibor eller Protophylarch.
Alla Phylarcherne utvälja till konung en af fyra, hvilka folket före-

l) 1. c. sid. 57.	,	'

2) Morus leker med orden pä ett ganska fint sätt. Amaurotum är bildadt af det
grekiska «.uavpoç (dunkel, osynlig).
516	UR SAMHÄLLSIDEALERNAS HISTORIA.

slagit. Denne furste utöfvar sin värdighet på lifstid, så framt han ej
visat sig eftersträfva envälde. Nya Phylarcher måste väljas hvart år,
då derimot Protophylarcherne gerha bibehållas vid sin värdighet, ehuru
visserljgen. årlig omröstning måste ega rum. Protophylarcherne sam-
manträda hvar tredje dag att rådpläga med fursten och afdöma en-
skilda rättsbrister. Att utom senaten och folkförsamlingen ens tala
om statssaker, är vid lifsstraff förbjudet.

Utom åkerbruket,, med hvilket alla måste vara förtrogne, har hvar
och en ett yrke. Phylarchernes värf är att tillse, det alla arbeta, och
ingen går sysslolös. Arbetet är dock ej tröttande; ty i Utopia använder
man blott sex timmar af dygnet till egentligt arbete, nämligen tre före
middagen och efter densamma tre, sedan man först tagit sig tvänne'
timmars hvila. Klockan 8 går hvar och en till sängs; mellantiden an-
■ vändes efter godtfinnande, mest med litterära studier och konstnjut-
ningar. Offentliga föreläsningar hållas. I en stad, der allt är gemen-
samt och der knappt penningar finnas, anser förmodligen riksförsam-
lingen med skäl det ej vara alltför kostsamt att föranstalta sådana.
' En timme efter middagen förnöjer man sig med lekar, om sommaren
i trädgårdarne, om vintern i de stora gemensamma matsalarne. Mu-
siken är älskad, alla hazardspel afskydda. Sex timmar af dygnet förslå
ganska godt till, allt det arbete, som skall utföras; ty-äfven qvinnofna
deltaga här i sysselsättningarne, hvarvid man dock bestämmer ät dem
de mindre onsträngande; dessutom äro ej i Utopia, såsom i Europa,
ädlingar och prelater med deras följe af dagdrifvare fritagne från mö-
dorna. Man undantager endast Phylarcherne, ehuru de ofta frivilligt
underkasta sig arbetet, samt dem, hvilka genom folkets beslut, på
prestemes rekommendation, fått rätt att; ensamt egna sig åt vetenska-
peme. Ur denna vetenskapsidkande klass tagas presterne, Protophy-
larcherne' och fursten. '

Äktenskapet är bibehållet, och dess helgd är stor. Presterne äro
gifte. Ingen familj får ega mera än ett bestämdt antal manbara med-
lemmar. Eger den flere, så öfverflyttas helt enkelt de öfvertalige på '
andra familjer med färre medlemmar. Men skulle folkmängden växa
öfver höfvan, så utsändas kolonier. Hustrurna lyda sina män, barnen
föräldrarne, de yngre hörsamma de äldre.

Hvarje stad är delad i 4 lika delar. I midten af hvarje finnes
ett torg; dit föras till bestämda förvaringsrum de saker hvarje familj
producerat, och der fördelas de särskilda slagen af produkter i särskilda
bodar. Från dessa uttager hvarje familjefader hvad han behöfver, och
J detta utan någon betalning. Ty hvarföre skulle man neka någon? Det
finnes ju god tillgång på allt, och. det är ej fara värdt, att någon skulle
begära mera än han behöfde. Ty hvarföre skulle den begära mycket,
'	ur samhällsidealernas historia.	517

hvilken vet, att intet någonsin skall kunna komma att fattas honom?1)
Hvarje qvarter har stora palatser för Phylarchen, och der intaga de
30 familjer, som lyda under honom, sina måltider. Dit samlas de vid
koppartrumpeters skräll; hvar och en kan visserligen, om han önskar,
få äta hemma hos sig, men detta anses ej fullt passande, och dessutom
vore det dåraktigt att besvara sig1 med att tillaga en sämre middag
hemma, när man har en lysande måltid sig beredd i sällskap. Vid
dessa måltider sköta slafvar — ty sådana finnas i Mori stat — alla
de lägre göromålen. Qvinnorna koka dock maten och ordna rätterna.
Musikens toner höras, oljor och rökelse utdelas, och bordsgästerna
upplifvas på allahanda sätt.	'

De som vilja resa för att se främmande länder, kunna få tillfreds-
ställa sin önskan på statens bekostnad, i så måtto att de få åkdon
och en slaf till sitt förfogande. Men skulle de under vägen uppehålla
sig i någon af öns städer, så böra de sköta det handtverk, som de
annars bedrifva, och ingen får någon mat, förrän han arbetat .åtmin-
stone tre timmar.	'

De olika produkterna fördelas öfver hela ön af folkrepresentatio-
nen; denna har att tillse, om på något ställe något fattas, och fyller
då af det på ett ställe förhandenvarande öfverskottet bristen på ett
annat, så. att det ena ställets öfverflöd får ersätta det andras brist,
och detta utan betalning, ty allt är gemensamt. Så är hela ön blott
en enda familj. Gruld och silfver brukas ej i Utopia utom för statens
yttre politik, och särskildt för att lega utländska trupper, hvilka man
heldre använder än sina egna. Guld och silfver är till och med för-
aktadt, så att det begagnas blott för de sämsta artiklar: de, hvilka
blifvit ärelöse samt brottslingarne bära gyllene ringar och kedjor.
Bamem få ädelstenar att leka med; när de växa till, märka de, att
äldre personer ej nyttja sådant kram, och börtlägga. det derföre lika-
som de bortlägga sina dockor, och af enahanda skäl.. Lysande kläde-
drägter försmå innevåname; de säga, att den fina yllemanteln, som
den förnäme bär, en gång burits af ett får, hvilket dock ej var eller
blef något mera än — ett får. All bördsadel är uppMfd. Utopien-
serne älska och lefva ett njutningsrikt och smärtefritt lif; deras lef-
nadsvishet är / en art epikureism, men, af högre art. Hufvudsaken är
den xaTaonjparix^ som dygden skänker.

I denna fria stat finnes det dock slafvar. Desse äro antingen
krigsfångar eller — vanligast — brottslingar; de hållas i bojor och
ständigt tvångsarbete.

Äktenskapet upplöses i Utopia blott genom döden, så framt ej
otrohet förekommit eller själsanlag och lynnen under en längre tid.
visat sig oförenliga.	. .

’) 1. c. sicl. 75.
518	'	UR SAMHÄLLSIDEALERNAS HISTORIA. .

Det sista kapitlet i boken handlar om religionsbruken, och är för.
den tid, pä hvilken det skrefs, synnerligen märkvärdigt. Alla religio-
ner äro pä ön- tolererade; à somliga städer tillbedes solen, i andra
månen, och somliga tillbedja någon förgudad menniska. Men den
största delen af innevånarne egnar sin vördnad åt en enda gudom,
som icke är de föregående lik, ett okändt, evigt, oändligt, outsägligt
väsende, som är höj dt öfver mensklig fattning, men i verlden imma-
nent. Detta väsende är »alltings början och slut.» Med gemensam be-
nämning kallas det Mythras; mén olika föreställningar herrska om
dess egenskaper. Kristi lära har på 'ön slagit rötter, först förkunnad
genom dit anlände främlingar; hon har blifvit innevånarne kär äfveri
derföre, att de anse stiftaren hafva hyllat åsigten öm egendomsgemeh-
samhet. I afseende på kyrkoförfattningen råder det stark strid på ön,
huruvida presterne alltid måste ordineras genom särskild invigning af
förmän, eller de af församlingen kunna väljas. Utopienserne synas
dock luta åt den senare meningen. Ingen medborgare får smäda en
annans tro; jemväl om en kristen tillåter sig sådant, följer landsför-
visning1). Hvar och en får visserligen söka att på fredlig väg öfver-
tyga andra om sin religions företräden; men hån och våldsamheter
äro förbjudna. De rena ateisterna kunna ej få några statsembetén;
»men de lida intet annat straff.

Utopienserne tro, att de dödes andar skåda de lefvandes förehaf-
vanden, och söka derföre, likasom i förlitande på dessa osynligt när-
. varande skyddsmagier, att desto ifrigare uppfylla sina pligter. Pre-
sterne predika en religion, ,som lämpar sig för alla de olika bekän-
nelserna, en tro på ett okändt väsende, af hvars magt allt beror. —
Man måste beundra dessa idéer om religiös fordragsamhet, dem Morus
i sitt sällsamma arbete antyder midt i förföljelsernas »och vantrons
tider, på samma gång man naturligtvis ej kan annat än anse den
religion, presterne i det landet Utopia sägas förkunna, vara alltför
abstrakt, för att kunna tillfredsställa individens djupa frälsningsbehof.
Dessa senare kände dock bokens författare sjelf ganska djupt.

Den första ’och sista dagen i hvarje månad firas helig; men vid
inga religiösa fester finnes i templet någon gudabild uppställd. Här-
igenom får en hvar frihet att tänka sig gudomen under hvad skepnad
han vill. Vid de högtider, hvilka vid månadens slut begås, bekänna,
innan gudstjensten börjar, hustrurna för sina män och barnen för
föräldrarne sina fel, och gå sedan försonade i templen, der Guds lof
sjunges och samtlige närvarande prisa den Högste, derföre att han låtit
dem födas i . det bästa af alla länder och samhällen, hvarpå bönen om
en lycklig död afslutar det hela.

’) 1. c. sid. 119.	i	z
I7R SAMHÄLLSIDEALERNAS HISTORIA.	519

Utom hvad vi nu ur Utopia anfört, finnes äfven ett kapitel om
den utrikes politiken, i hvilket, temligen i enlighet med Englands
system, anhefalles att, sällan föra krig, och, då sådant måste ske, föra
det mera med penningar än med trupper, att tillställa och underblåsa
oenighet mellan folken, skaffa sig hundsförvandter, och, under hvarje-
handa förevändningar, tvärt inkräkta de svagare rikena^ Dock finnas
vissa' folkrättsliga grundsatser framhållna: vapenstillestånd iakttages på
det samvetsgrannaste '), det fiendtliga området blir ej ändamålslöst för-
härjadt o. s v.

Raphaël Hythlodæus slutar nu sin .beskrifning med att fråga, hvad
som 'väl kan våra lyckligare än tillståndet i Utopia, der ingen behöfver
lefva i oro för morgondagen, och Morus anmärker härtill, att, ehuru
mycket af det beskrifna ej öfverensstämde med hans åsigter, han dock
funne mycket önskvärdt, — likväl, tillägger han misströstande, mera
ått önska, än att hoppas.

Morus har visserligen i Utopia lånat mycket från Plato; men hans
uppfattning är dock i mycket modern. Så t. ex. i fråga om upphäf-
vandet af alla ståndsföreträden och om religionsfrihet.. En olikhet
ligger äfven deri att Morus bibehåller familjen, oaktadt han förordar
egendomsgemensamhet. Genom detta uppträdande mot adels- och prest-
förtryck, mot trosförföljelser, samt genom sin likasom i förbigående
framkastade fordran att presteme skola väljas af församlingen, visar'
sig Morus som en siare. Egendomligt är ock, att en så högt uppsatt
man under en sådan tid kunde, om äfven i en fabelaktig dikt, för-
kunna något dylikt. Säkert är, att hans blick hade trängt djupt in i-
tidens missförhållanden. Felen i hans stat äro derimot, äfven de, i
ögonen fallande. Såsom de förnämsta anmärka vi slafveriets tillvaro
och egendomsgemensamheten, äfvensom att i allmänhet individens rätt
gentimot staten är för litet tillgodosédd.

Angående den saken, huruvida ej någon motsägelse finnes mellan
den teoretiska åsigt öm religiös tolerans och alla religioners värde,
som i Utopia är framställd,, och den lära Morus i sitt eget lif följde,
råder någon olikhet i uppfattningen. Hallam, som i sin inledning till den
europeiska litteraturen egnar Morus en sida, anser en sådan motsägelse
förefinnas, sanlt tillägger att sådana förändringar äro vanliga i alla
öfvergångsperioder. Mackintosh antyder, att det var åsynen af pro-
testantismens förirringar, sådana de inom vederdöparesekten bland
annat framträdde, som bidrog att närmare binda Morus vid den ka-
tolska läran och förklara kättame krig. Mori biograf i Tyskland,
Rudhart, söker förmedla klyftaii och utjemna förhållandet mellan dessa

’) Initas cum hostibus inducias tam sancte observant, ut ne lacessiti quidem violent.

1. c. sid. 116.	%
^20	UR SAMHÄLL8IDEALERNAS HISTORIA.

stridiga elementer i Mori lif. Författaren till denna uppsats; ansluter
sig till de förstnämnde. I alla händelser måste man, med åberopande
af Mori och Erasmi trovärdiga vittnesbörd, fasthålla att han aldrig
varit hvad t. ex. Burnet velat göra honom till, nämligen en fanatisk
prötestant-förföljare. Troligt är väl ock, att Moms ej i allt hade fullt,
allvar med Utopia eller hyste alla der framkastade meningar, utan att
det hela var en snillrik lek, genomskimrad af de djupaste tankar.

Thomas Moms var, såsom vi nämnt, allvarlig katolik och tillgifven
påfvens sak1). Han'hade manligt motsatt sig Henrik VIII, då denne
var i begrepp att skilja sig från Ferdinand och Isabellas dotter, för
att äkta Anna Boleyn. Han ville ej i dess helhet svära successions-
eden, egentligen med afseende på dess s. k. præambel, der konungens
förra giftermål förklarades ogiltigt, samt undandrog sig äfven supremats-
edens afgifvande, allt lifvad af samvetsbetänkligheter. Efter tusen för-
följelser, trugningar och frestelser fängslades han och insattes i Towern. '
Åt hertigen af Norfolk, som föreställde honom, att det vore farligt att
strida med furstar, emedan deras vrede bringar döden, svarade Moras
lugnt: »Är det så, mylord? Då är hela skilnaden mellan mig och Er
den, att jag skall dö i dag, ni i morgon.» Den ädle mannen, den
rättrådige domaren,, den lärde tänkaren föll omsider ett offer för Hen-
riks ovilja. Han halshöggs år 1535. Men tyrannen har ej dödat
hans minne. Det lefver, och med det bilden af en man med skarpt
förstånd och stort hjerta, en bild, ädelt skön, sådan som den Holbqin
en gång målade af honom sjelf.

Munken Campanella föddes i Stilo i Calabrien år 15682). Han
inträdde tidigt i Dominikanerorden. Men den unges lågande inbillning
kunde ej finna sig i de traditionela lärorna; han föU i ett tvifvel,
som då utsträckte sig till allt,, jemväl till de historiska fakta, så att han,
sjelf erkänner sig hafva tviflat, huruvida det någonsin i verlden funnits
någon Kai;l den store. »Då lär ar ne ej kunde besvara mina inkast och
bevis», säger han, »beslöt jag att sjelf genomgå alla böcker af Plato,
Plinius, Galenus, Stoikerne och Demokrits anhängare, men särskildt
Telesii, och sedan jemföra dem med naturens ur-codex, för att efter
det autografiska originalet tillse hvad sannt och falskt som funnes i
kopiorna.» Campanella bief nu afgjord motståndare till Aristoteles,
hvilken då ännu var norm; redan som ung slungade han djerft hand-
sken mot de herrskande åsigterna. Men snart kastar han sig äfven

’) Detta senare dock med mycken moderation.

2) Se, ntom Thönissen, äfven Cyprianus: Vita Th. Campanellæ, hvarifrån Thönissen
synes hafva hemtat sin framställning.
UR SAMHALLSÏDEÂLEKNAS HISTORIA.	521

in på det politiska området i syfte att befria sitt fädernesland från de
derstädes på den tiden herrskande spaniorerne. Han trodde sig guda-
sänd, och ansåg sig hafva läst i stjemoma, att en stor lott och ett
herrligt kall voro honom beskärda. Martyrens öde blef imellertid
hans. Munken med den brinnande anden måste framlefva 27 år i
fängelse, der man ofta lät honom undergå tortyr — en gång i hela
trettiofem timmar — för att framtvinga bekännelser, men fåfängt.
Han anklagades än för ett, än för ett annat. »Än sade man, att jag
■ af djefvulen fått min lärdom, äh att jag vore af Demokrits åsigt, än
' att jag vore kättare och upprorsmakare». Räddad genom Urban VlILs
bemedling, lefde han i Rom'någon tid,, tills han för nya förföljelser
måste fly till Paris, der han dog år 1639. Till denna senare flykt var den
franske ambassadören i Rom, greffe de Noailles, honom behjelplig.
Campanella säger, ställande sitt tal till denne Noailles, i dedikationen
af sina arbetens första del, bland annat: du gäckade mina fienders
konster, genom att nattetid afsända mig under lånad drägt, i din egen
vagn, försedd med flerfaldiga rekommendationer, till den aldrakristli-
gaste konungen». En annan person gaf honom under resan penningar,
hvaröfver Campanella bief så rörd, att han sade sig väl under tortyren
hafva haft nog sjelfbeherrskning att hejda sina tårar, men ej då.

Campanellas samhällsroman »Solstaten» *) utgör en del af hans
Ptälosophiä Realis.

I denna bok föres samtalet mellan Hospitalariernes Stormästare
och en genuesisk sjökapten. Denne senare beskrifver, huru han under
sina resor kommit till Ceylon, och der träffat på en talfik skara män
och qvinnor, hvilka fört honom till Solstaden.

• Från en väldig slätt reser sig en kulle, på hvilken större delen af
staden är belägen. Den är indelad i sju kretsar, hvilka afbilda de sju
planeterne, och alla dessa stå med hvarandra i sammanhang genom
fyra portar, vettande åt verldens fyra höm. Om eh fiende skulle an-
falla staden, måste han göra sju på hvarandra följande belägringar,
innan han kunde framtränga till dess hjerta. På den öfversta. berg-
platån reser sig ett tempel af underbar form. Det är helrundt; pelare
af ovanlig skönhet uppbära en stor dom, ofvanpå hvilken hvilär en
mindre. På altaret stå tvenne glober, afbildande himlen och jorden.
Golfvet k strålar af ädla stenar. Den främste i solstaten är en prest,
hvilken innevånarne på sitt språk kalla Hoh eller O; vi skulle på
vårt kalla honom Metafysikern. Han. är högsta myndighet i alltverlds-
ligt och andligt. Trenne furstar eller ministrar bistå honom, i hans
embetsutöfning; deras namn äro Son, Sin och Mor, hvilket på vårt

*) Den edition jag rådfrågat är: Th. Campanellæ Civitas Solis Poëtica. IdeaReipublicæ
Philosophie«. ^Ultrajecti. XLIII.
522	UR SAMHÄLLSIDEALERNAS HISTORIA.

språk betyder magt, vishet och kärlek. Magt har värden om krigets
och fredens värf, och är den högsta myndigheten i allt, som rör armé-
organisationen; dock står han ej öfver O. Han leder sjelf officerare
och soldater, öfvervakar allt, som angår befästningar, belägringar, till-
verkning af krigsmaskiner o. s. v. Under Vishets inseende stå de fria
och mekaniska konsterna, alla vetenskaperne och de personer, hvilka i
dem äro lärare. Sådana äro Astrologen, Kosmografen, Aritmetikem;
Geometern, Historiografen, Poëten, Logikern, Rhetom, Grammatikern,
Medikem, Fysiologen, Politikern, Moralisten. Det finnes nu en enda vo-
lym, kallad Visheten, i hvilken alla vetenskaper äro med stor klarhet
sammandragna. Ur denna föreläses för folket enligt pythagoréernes
sed. Efter Vishetens anordning äro alla murarne i staden så väl utan
som innantill prydda med målningar, som tjena att konkret föreställa
vetenskaperne och deras objekter. Så är t. ex. den första muren in-
nantill smyckad med alla de matematiska figurerna, »långt flera än
dem Archimedes och Euclides uppfunnit»; på den yttre åter är enbe-
sknfning öfver hela jorden, åtföljd af särskilda kartor öfver hvarje
provins, hvarvid äfven dess seder, lagar och materiela tillgångar äro
i korthet sammanfattade. På den andra muren finnes å ena sidan
anbragt en framställning af alla ädelstenar, mineralier m. m,. och å
den andra äro alla haf, floder, och sjöar afbildade. Så fortsättes för
hvarje mur, så att de tillsammans innehålla en total verldsbeskrifning
i bilder. — Den embetsman, som kallas Kärlek, och hvilken, såsom
är nämndt, var den tredje i ordningen af Stormetafysikerns ministrar,
har vården om alla förbindelser mellan personer af olika kön, hvarvid
hufvudändamålet är en skön afkomma. Likaså har han uppsigten öfver
den allmänna uppfostran, öfver medicinen, åkerbruket o. s. v. Stor-
metafysikern förhandlar nu alla dessa ärenden med sina tre ministrar,
och utan hans vilja sker intet. Alla statsangelägenheter skötas af
dessa fyra, och dit Metafysikerns åsigt lutar, dit lutar genast alla de
andras1). Under de trenne, Magt, Vishet och Kärlek, lyda alla de öf-
riga embetsmännen; de äro lika många till antal som dygderna, och
uppkallas efter dem. Så finnes en, som kallas Högsinthet, en kallas Mod,
en Kyskhet, 'en Frikostighet, en Justitia civilis, en Justitia criminalis
o. s. v. Hvar och en utses till det embête, för hvars speciela dygd
han i unga år uti skolan visat sig mest lämplig. Embetsmännen gå
ut och bese fälten och åkerbruket; de skratta åt det vanliga betrak-
telsesättet, enligt hvilket de grofva göromålen äro vanhedrande och
den sysslolösa vällusten ädel. De väljas af 0. och hans tre biträden,
samt tillsättas efter förtjenst Ingen kan komma till värdigheten af
Stormétafysiker utan att väl kunna alla möjliga vetenskaper, sär-

’) 1. c. sid. 16: »Quo inclinât Metaphysicus, concurrunt pari consensu omnes.»
UR SAMHÄLLSIDEALERNAS HISTORIA. .	£23

skildt de politiska, matematiska och metafysiska» och utan att hafva
fyllt 35 är. Han bekläder sitt embete på lifstid, så framt ej någon
finnes, som anses visare än han.

Något * égentligt äktenskap finnes ej i solstaten. Egendomen är
- gemensam. Egendom uppkommer, enligt innevånarnes mening, der-
igenom att man har särskilda. bostäder och egna hustrur och barn.
Men häraf uppkommer egenkärlek och sjelfviskhet, i det alla, för att
vinna fördelar åt sin familj, söka skinna det allmänna. Derföre äro
familj och egendom ej till i Metafysikerns rike. Qvinnorna deltaga i
alla arbeten, utom i de mest betungande. Musiken tillhör dem ute-
slutande; dock få de ej blåsa i trumpet eller slå på trumma. Alla
vanliga hushållsgöromål tillkomma dem äfven. Gossar och flickor
passa upp vid borden under de gemensamma måltiderna, ända tills de
blifvit tjugu år. Hvarje matlag har egna kök, förrådshus m. m., och
hvarje särskild af delning förestås af en gubbe och en gumma, hvilka
ega rättighet att piska alla lata eller olydiga. Under måltiderna får
intet .sorl höras: allt skall vara tyst, såsom i munkarnes refektorier,
endast att någon läser högt. Läkarne hafva att tillsäga kockarne,
hvilka rätter på hvarje dag böra framsättas. Embetsmännen böra få
större och fetare portioner än de andre; men de utdela älltid något
af( dem åt de gossar, hvilka pä'förmiddagen visat sig synnerligen flitiga
i läsning och i vapenöfningar.

Ingen qvinna får förena sig med en man, förr än hon fyllt 19 år;
mannen måste vara 21 år gammal. I allmänhet iakttages att tröga
personer förenas med lifliga, och tvärtom, så att egenskaperna supplera
hvarandra. — Campanella uppfattar kärleken mellan man och qvinna
från den lägre, sinnliga sidan, och fördjupar sig derföre i en mängd
utförliga bestämmelser, hvilka vi förbigå. — Mödrarna uppföda sjelfva
sina barn i de stora gemensamma salarne; när de små växa till, gå
de omkring murarne och se på ritningarne samt inläras under lek
. småningom alfabetet. Vid sex års ålder skola de egna sig åt natur-
vetenskapeme. Det utsäges bestämdt, att barnens uppfostran är en
ren statsangelägenhet.

' Som kuriositet kan anmärkas, att. Campanella stadgar dödsstraff
för en qvinna, som sminkar sig2).

Alla innevånare i solstaten måste arbeta; men arbetet räcker ej mer
än fyra timmar; hvilka förnötes under allahanda nyttiga och nöjsamma
kroppsöfningar. Egendoms- och qvinnogemensamheten gör alla på en
gång rika och fattiga; rika, ty de få allt hvad de behöfva, fattiga, ty
de ega intet. På så sätt tjena tingen dem, ej de tingen. I allmänhet
lefver hvarje medborgare 200 år; minipium är 100. .

*) 1. c. sid. 39. spectat prolificatio ad, rempublicam, non ad privatos.

. 2) s. s. poena capitali puniretur, si qua faciem fucaret, ut formosa flat.
524	UR SAMHÄLLSIDEALERNAS HISTORIA.

Domsrätten utöfvas af »den förste embetsmannen i hvar sin ve-
tenskap.» Straffen äro landsflykt, gissling, uteslutning från de gemen-
samma måltiderna o. s. v. Från desse embetsman kan vad ega rum
till de 3:ne ministrame och från dessa till Metafysikern, på det sätt
att han eger benådningsrätten. Vid svårare förbrytelser inträder döds-
straff. I allmänhet gäller vedergällningsteorien här i sin råaste form.
Campanella säger: öga för öga, näsa för näsa, tand för tand1). Vid
en afrättning jemra sig alla närvarande högt, bedjande Gud, att Han
ville aflåta sin vrede, och sörjande deröfver att de måst bortskära en
angripen samhällslem.

’ Stormetafysikern har, såsom vi sagt, utom alla andra värdigheter,
äfven den af högste prest. Alla embetsmän äro' prester. Alla med-
borgare yppa i hemlig öronbikt för embetsmännen sina feî, på det de
måtte förlåtas. Embetsmännen åter bikta för de tre ministrarne både
sina egna och andras fel; desse tre bikta för metafysikern, hvilken
sålunda får kännedom om alla synder, af hvilka statsmedlemmame
lida, och anställer försoningsoffer.

Solstadens innevånare tro på själens odödlighet och på en treenig
Gud, hvilken är den högsta magt, vishet och härjeh. Men de tro ej,
att i treenigheten finnas några bestämda personer, utan endast,ett
J Guds förhållande i sig, till,sig och från sig. Allt positivt i verlden
kommer från Gud. I sjelfva synden, som är negation, kommer det
moment af positivitet, som deri finnes, från Gud; negationen eller non-
entiteten kommer från oss2). Sådan är religionsåsigten hos detta folk.

Vi se att det är en despotisk hierarki, som är Campanellas ideal.
Ett strängt bestraffningssystem samt den påbjudna öronbikten göra
undersåten till ett viljelöst verktyg i herrskarens händer. Campanellas
uppfostringsmetod, enligt hvilken barnen få lära sig allt under pro-
menader omkring stadsmurame, liknar något Fouriers. Arbetets på
sätt och vis religiösa karakter kommer oss att tänka på Saint-Simo-
nisterna, och Stormetafysikem är ej sä olik le Père Suprême.

Thomas Morus hade bibehållit äktenskapet, Campanella har upp-
häft det. Ett hem är dessutom i den senares stat omöjligt att för-
verkliga; ty hvar sjette månad måste alla företaga stor flyttning, för-
modligen på det ingen under tidernas lopp annars måtte kunna tro
sig vara égaré till det ställe han bebor. I sjelfva verket lågo dock
redan hos Morus frön till familjens upplösmng; ty man har svårt att
föreställa sig dess existens, då den ej får hafva egendom och då barna-
uppfostran är en statsangelägenhet och icke angår familjen.

’) L e. sid. TO. oculum pro oculo solvunt, nasum pro naso, dentem pro dente.

2) — — peccàtum actus Dei est in quantum' entitatem et efficientiam habet. At in
quantum habet non entitatem — — est in nobis et a nobis. 1. c. sid,. 89.
FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.	525

Det intressanta i Campanellas vidunderliga arbete är egentligen
lians hyllning' af en art talangens hierarki, och hans sätt att systema-
tiskt ordna statsförvaltningen efter de olika göromålen, äfvensom hans
idéer om äfven det lägre arbetets ära.

Sådana skrifter som Mori och Campanellas höra till sällsamheterna
i litteraturens historia. Nationalekonomen skall hafva goda skäl att
åt dem skaka hufvudet, filosofen likaså. Men begge skola i dem finna
tänkvärda saker, blandade med bizarrerier. Det bizarra elementet har
hos Campanella öfvervigten, hos Morus åter det förståndiga. Både
Utopien och skriften »Civitas Solis» torde för öfrigt hafva sitt ursprung
i menniskonaturens oimotståndliga begär att från det närvarandes
tusen motsägelser förflytta sig till ett verldstillstånd, der dygden alltid
lönas med lycksalighet. Fantasien bjuder då gerna sin vinghäst, och
det är äfven detta fantastiska, som, ehuru vederbörligen uppblandadt
med många prosaiska detaljer, gör dylika arbeten underhållande och
ger dem ett egendomligt utseende.

C. D. af Wiesen.

Folkvandringar i nutiden.

Ï.

Det går genom vår tid en storartad folkrörelse, som, ehuru icke
af revolutionär natur i vanlig mening, dock helt visst tjenar att för-
bereda en väldig omgestaltning af vår jords alla samfundsförhållanden,
äfven de politiska. Ty ehuru denna rörelse i och för sig närmast är
af socialt ursprung, skola dess följder genom sitt någon gång öfver-
mägtiga ingripande i folkens inre lif, småningom utöfva ett ej ringa
inflytande äfven på de yttre förhållandena mellan staterna och folken.
Pen folkrörelse, vi syfta på, är den så kallade emigrationen. Huru verk-
ningarne af denna vigtiga företeelse inom det mo'derna samhällslifvet från
det sociala området kunna sträcka sig öfver till det politiska kan ses af den
handräckning, som fenierrörelsen i Irland kunde påräkna af de till Ame-
rika utvandrade irländarne. England, som i de flesta fall går i spet-
sen för de européiska nationernas kulturutveckling, har äfven varit det
första land i vår verldsdel, som fått erfara en påtryckning utifrån af
526	rOLKVANDRINGAE I NUTIDEN.

utvandringsrörelsen, hvilken ju i allmänhet, såsom vi redan påpekat,
till en början egentligen blott har en inre betydelse för de folk, som
deltaga i densamma. Vi åsyfta här naturligtvis blott sådana nationer,
hvilka i en mer eller mindre våsendtlig grad bidraga till fortgången
af denna iMlturföreteelse', som i våra dagar i allt högre mån börjar
taga hvarje bildad menniskas uppmärksamhet och eftertanke i anspråk.

Vi benämnde utvandringen en »kulturföreteelse», och vi vilja för-
klara, hvarföre vi om densamma begagnat just detta uttryck.

Den vesterländska, den europeiska anden har i det närmaste
eröfrat verlden åt sin kultur. Han har väl icke ännu underkufvat den
stora österns gamla kulturstater och, materielt taget, torde han icke
heller eftersträfva detta mål, men hän har allaredan med stark hand
lagt yxan till roten på de förflutna bildningsperiodernas numera på
många ställen så godt som förtorkade stam. Indien, Kina och Japan
ha ‘ öppnats, men också tillsvidare endast öppnats för den bildade
verlden, d. v. s. för Europa och Amerika. Återstår nu att till dessa
trakter af vår jord, till dessa millioner af våra bröder, bringa det ljus
och de välsignelser, som medfölja odlingen, och, väl att märka, odlin-
gen i vår anda. Om vi ined ett allmänt namn kalla denna anda
kristendomens, så torde vi icke löpa fara att alltför mycket misstaga
oss. Icke såsom skulle vi vilja påtvinga den »stora Orienten» just vår
egen religiösa kult, något som dessutom icke skulle lyckas och må-
hända icke ens vore en verklig fördel för de folk, som bygga och bo
»der solen går upp.» De ha en från den vesterländska alltför mycket skild
verldsåskådning för att kunna för sitt själslif antaga samma uttrycks-
former som vi, och att de så göra- är icke heller nödigt. Hvad vi
böra eftersträfva är en mellan alla folk sig utbredande inbördes för-
brödring. Vi vilja se verlden öppen för hela verlden, ett enigt men-
niskoslägte, — ej från hvarandra afstängda fragmenter af. ett sådant
Det är derföre vestern vill sätta sig i förbindelse med östern, och
denna stora samfärdsels naturliga föreningslänk är — Amerika. Det
har under årtusendenas lopp visat sig att den yestra verlden, såsom
vi kalla vår del af jorden, icke »öfver land» kunnat nå detta mål.
Perser, mongoler, tatarer, turkar och äfven ryssar, som bevaka gränsen
imellan vestern och östern äro, som kulturfolk betraktade, klena re-
presentanter af vårt slagte; de äro väl mottagliga för hyfsning, men
icke sjelfskapande inom civilisationen; de ha derföre alltid utgjort ett
hinder för kulturens framträngande åt öster. Med Amerikas upptäc-
kande och dess inträde i verldshistofien har en ny. historisk tidsålder
tagit sin början. Orienten tvangs att öppna sina portar och den i
Amerika uppspirande och i jättelikt omfång växande kulturen synes
bestämd att sprida ljuset öfver österns vida nejder. Englands magt i
Orienten — åtminstone dess öfvermagt — är ett öfvergångsstadium;
FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.	527

det är Amerikas bestämmelse att gjuta nytt lif i Ost-Asiens gamla,
tynande nationer.

Europa, som redan börjat dermed, känner fortfarande ett starkt
behof att, om vi sâ fä uttrycka oss, »europeisera» Amerika, att bringa
denna nya verld närmare sitt modershjerta och att äfven sjelf närma
sig densamma såväl i omgestaltningen af sitt lifs yttre former som
ock i ombildningen af vår i många afseenden ännu något asiatiska
verldsåskådning. Våra politiska reformsträfvanden och vår filosofis
allt mera praktiska riktning bebåda hvad som är i annalkande i detta
afseende. Amerika å sin sida känner ett lika starkt, om än mindre
medvetet behof, att »amerikanisera» hela verlden.

Om derföre Europas folk årligen utsända tusentals utvandrare till
»den nya verlden», så har detta fenomen sin ideella förklaringsgrund
deri, att Europa vill och måste närma sig Amerika, vill och måste
till antalet och i styrka befästa och öka de såväl andliga som materiela
band, hvilka böra med hvarandra förena humanitetens och den mo-
derna odlingens yppersta representanter på jorden. Det är w icke
mera fråga om någon kolonisation, utan frågan gäller Europas, den
europeiska andens åtminstone medelbara deltagande i Amerikas fram-
tidshistoriska verldsmissiom Detta anknytnings- eller riktigare anslut-
ningästräfvande från Europas sida har antagit formen af en stark
personälutvandring till Amerika. Att så är fallet, bevisas bast deraf?
att minst trefjerdedelar af utvandringsströmmen tager vägen till Ame-
rika, ehuru äfven andra nya länder vinka med lockande utsigter till
en underlättad ekonomisk bergning, men — det är en ny verld, som
i Amerika manar utvandraren till sig. Det är derföre vi kallat ut-
vandringen en kulturforeteélse.	'

Att utvandringar från ett land till ett annat egt rum i alla tider,
veta vi genom verldshistorien. Men alla dessa utvandringar, från dem
som försiggingo redan under den gråa forntiden till kolomsationerna
under 16—18 århundradena, förete i allmänhet blott tillfälliga likheter
med de former, som emigrationen i våra dagar antagit. En, historik
af utvandringsväsendets utveckling i tidernas lopp vore här måhända
på sin plats, men vi sakna utrymme att ingå i biomständigheterna af
vårt ämne. En kortfattad gruppering af hufvudmomenterna får er-
sätta den utförligare skildringen.

I utvandringens historia möta vi först feniderna, som i och
för sin handels skyddande anlade talrika handelsagenturer och till
och med kolonier, men detta folk var till hela sitt skaplynne så
ensidigt köpmannamessigt att den utvandring, som det kunde under-
hålla, aldrig vann någon egentlig politisk betydelse. Högre steg ut-
vandringens betydelse hos grekerna. Deras många och blomstrande
kolonier i främmande land blefvo mägtiga härdar för den hellenska
528	FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.

bildningen, kanaler för denna bildnings spridande vidt kring jorden.
Formerna för den, grekiska utvandringsrörelsen vbro dock helt och
hållet andra än för nutidens. Från de grekiska städerna utvandrade
talrika skaror och det oftast på en gång och ryckvis; de föranleddes
härtill merendels af rent politiska skäl. Det var nämligen i allmänhet,
något med de bestående förhållandena missnöj dt parti, som emigrerade
och grundläde en egen, g elfständig stat. På det nya landets urinne-
vånare utöfvade kolonien i de flesta fall ett ganska ringa inflytande.
Sålunda se vi de grekiska kolonierna i Italien (Stor-Grekland) först
ganska sent, komma i någon beröring med det romerska samhället. .

Romarne koloniserade icke; de byggde blott militärläger i främ-
mande länder.

Då det romerska väldet sjönk under slagen af de påträngande
barbarerna hade defl stora folkvandringens period inträdt. Folkrörelser
af samma slag ha ofta timat och tima ännu i mindre skala i andra
verldsdelar; men obekantskapen med dessas hißtoria gör att vetenska-
pen företrädesvis gifvit det fjerde och femte seklets folkrörelser be-
nämningen »folkvandring». Dessa och liknande rörelsers anledningar
och ändamål äro dock betydligt skilda från den företeelse i vår tid,
hvarom här är fråga. Det ar icke den råa naturmenniskans halft in-
stinktlika behof att söka sig en bättre boningsplats, icke heller krigisk
roflystnady som i vår tid föranleder beslutet att lemna fädrens jord.
Sistnämnda motiv se vi dock ännu verksamt omkring tusen år efter
den egentliga folkvandringen och länge efter det dennas höga böljor
börjat lägga sig och samhällena åter antagit fasta former. Ett mellan-
spel af egendomlig art föregick det nästföljahde stadiet inom ut-
vandringarnas historia. Korstågen, dessa fantastiska pilgrimsfärder till
»det heliga landet», voro också ett slags utvandringar, och dehna två-
hundraåriga folkrörelses inverkan på den europeiska kulturens gång
var af ej ringa djup och omfattning.	#

Så kom de stora upptäckternas för hela den nyare tidens kultur-
utveckling så djupt betydelsefulla tidehvarf. En verklig utvandrings-
feber spridde sig nu öfver en stor del af Europa. Portugal och isyn-
nerhet Spanien träda här i förgrunden. Dessa båda nationers upp-
trädande på verldsteatern såsom de förnämsta sjömagterna är dock af
snart öfvergående natur; de romaniska folken hafva jemförelsevis min-
dre anlag för oceantrafiken än för kustsjöfarten, och det har visat sig, '
att deras kolonisationsmetod icke är den bästa. Anmärkningsvärdt är,
att redan i denna upptäckternas begynnelseperiod den europeiska ut-
vandringen gestaltade sig i äfgjordt skilda former, hvad de skilda ny-
upptäckta länderna vidkommer. Portugisarne, hvilka på sin andel
tagit Indien, förde visserligen krig och gjorde eröfringar i detta land,
men dessa voro af snart återgående natur ; någon kolonisation af Indien
FOLKVANDRING A.R I NUTIDEN.	529

kom alldeles icke i fråga. Huru annorlunda blef icke förhållandet i
Amerika! Spaniorerne utvecklade ingalunda en mindre simpel vinnings-
lystnad, än portugisarne i Indien, men ockupationen antog här från
hörjan en helt och hållet annan karakter. Provinser organiserades*
ja, hela riken bildades, såsom Mexiko och Peru, och en stark ström
af utvandrare tog genast sin riktning hitåt. Att företrädesvis blott
äfventyrare utvandrade, är en omständighet, som ger den spanska emi-
grationen i sextonde seklet en viss likhet med den moderna europeiska
folkvandringen, liksom äfven det faktum, att tillvaron af och lystnaden,
efter ädla metaller voro de i första hand verkande individuela mo-
tivérna. Men här spelar, äfven i sextonde århundradets utvandring,
en mera ideel orsak ,en betydande, ja afgörande roll. Det förmärkes
här redan spår af en öfvergång till den karakter, så beskaffade
folkrörelser i våra dagar antagit. I Indien, hvars rikedomar voro lika
lockande som Amerikas, mötte europeerna en gammal kultur, hvilken
de icke förmådde öfrervinna. En bosättning i större skala kunde der-
före icke komma i fråga derstädes och har icke heller skett intill våra
dagar; Indien eröfrades blott åt handeln. I Amerika derimot rådde andra
förhållanden. Här yppade sig en möjlighet för den verksamme européen
att åt sig skapa en ny form för sin tillvaro och att genomföra en systema-
tisk, om ock till en början rå, kolonisering. Utflyttningarne eller expedi-
tionerna skedde till större delen under regeringens ledning eller åtmin-
stone med dess bemyndigande. Här kunde den i ett eller annat af-
seende med de bestående förhållahdena i hemlandet missnöjde ut-
vandraren skapa sig ett nytt fädernesland, börja liksom ett.nytt lif f
den »nya verlden». Denna märkliga omständighet, att genast en verklig
.utvandring fill Amerika uppkom, bekräftar yttermera riktigheten af
vår förutsättning, att äfven ett ideelt motiv, ehuru ofta djupt fördoldt
under simpelt egennyttiga sträfvanden, ligger till grund för , den euro-
peiska utvandringsrörelsen. Vi spåra, såsom redan blifvit nämndt,
dess rötter ända fram till sextonde seklets första företeelser i denna
riktning.

Denna flyktiga skizz visar oss, att utvandringsrörelsen i våra dagar
icke är af samma natur som föregående tiders. Hvad fordom i denna
väg skett voro kolonisationer; de nyvunna länderna blefvo besittningar
och deras innevånare i alla afseenden den gamla »kronans» undersåter.
Icke ens de brittiska kolonierna göra ett undantag från denna all-
männa regel, ehuru, å andra sidan, den stora kommunala sjelfbestäm*
ningsrätt, som medgafs dem, just utgör den frihetens modersmjölk, som
dessa stater insupit från början, och hvilken sedermera gaf dem kraft
att grundlägga en ny epok i verldshistorien, att ge ett helt och hållet
nytt uppslag åt utvecklingen af vårt slägtes kulturlif.. Provinser
voro de likväl i alla fall, och deras innevånare ansågos och ansåga
34
530	FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.

sig sjelfva för britter, vare sig att de blifrit födde i Amerika eller
invandrat dit.

Så är icke .förbållandet numera. I och med de norda.Tnmkn.nRkn.
staternas frihetsförklaring inträdde en förändring i detta afseende. Nu
blef utvandringens mål icke mera en koloni, utan ett nytt fädernesland.
I början var dock emigrationen ganska obetydlig. Franska revolutionen
och de derpå följande stora krigen lade så godt som uteslutande be-
slag på det allmänna intresset. Af den förra hoppades folken en
lättnad i sin ytterligt betryckta ställning, i de senare voro alla Europas
nationer så invecklade, att deras såväl andliga som materiela krafter togos
så godt som uteslutande af dem i anspråk. Men då år 1815 den »heliga alli-
ansen» lade sin blytunga hand på den europeiska verlden och det blef lugnt,
lugnt som på en kyrkogård, då började det oroliga, verksamma sinnet i
denna gamla verld varsna det nya lifvets stjerna, som lyste i vester.
På 1820-talet började utvandringen i dess moderna betydelse taga fart.
Den steg öfverhufvudtaget från år till år i alla Europas länder, isyn-
nerhet i Storbritannien och Tyskland. Åren 1848—1854 nådde den
sin största höjd, måhända öfverträffad blott under de allrasenaste åren.
Medan t. ex. Tysklånd på de 26 åren 1819—1845 utsände tillsammans
700,000 emigranter till Amerika eller i medeltal 26,923 pr'år, företer
samma land på de 16 åren 1845—1861 en utvandraresumma af unge-
fär 1,700,000 (enligt O. Hübner), hvaraf på de fem åren 1851—1856
komma icke mindre än 864,230 personer. Årliga medeltalet från 1845
till 1861 blir således för Tyskland allena 100,000 individer. Den eu-
ropeiska mensklighetén började omsider inse, att Amerika var ämnadt
att i. den Verldshistoriska utvecklingen spela en annan och högre roll
än den af en Europas koloni. Hvad som i den nya verlden, i dess
kraftiga, mångskiftande kulturlif trädde den dit anlände utvandraren
till mötes, det var icke endast och allenast ett aftryck af det gamla
välkända europeiska lifvet, utan något vida mer — det var ett nytt
uppslag i det civiliserade lifvets väsende och sätt att verka. Just
■ ( detta nya lif lockade otaliga, vi vilja icke säga äventyrliga, men oro-
liga, missnöjda lynnen. Det nya, obekanta har ju alltid sitt behag —
och är derjemte dess uppspårande förenadt med faror, arbete och för-
sakelser, så blir saken ofta ännu mera lockande för kraftfulla sinnen.
Det är icke heller ur någon synpunkt »dräggen» af sin befolkning, som
• Europa sändt till Amerika, om man just icke heller kan säga att det
varit »gräddan».

Det mest betecknande draget hos den moderna folkvandringen, ty
så må den. väl kunna kallas med anledning af de uttrycksfulla siffror
. den företer och för hvilka vi längre fram skola redogöra, är dess ka-
rakter af, så att säga, individualitet. Väl vandrar man äfven i våra
dagar ut i stora massor, men det är städse det individuela beslutet,
FOLKVANDRINGAR T NUTIDEN. '	531

som föranleder handlingen; staten, det allmänna, har med de enskildes
föresats att utvandra'intet att skaffa. Hela utvandringsrörelsen är
fastmera en nagel i ögat pä vissa regeringar* som genom densamma
gå förlustige en hel hop »värnpligtigt manskap». Betecknande är också,
att åtminstone dc fleste utvandrare frivilligt och med klart medvetande
om det offer de göra gå att .utbyta sitt gamla fädernesland imot ett nytt,
ty från Amerika återvända högst få, och alla de, som qvarstanna, upp-
gå — detta är ett ovedersägligt faktum — i den stora amerikanska
nationaliteten.

Från denna allmänna ståndpunkt skola vi i det följande gå att
statistiskt betrakta de skilda europeiska, folkens deltagande i den
stora folkrörelsen, med särskild hänsyn till Sverige, och skola då
försöka belysa, såvidt möjligt är, de motiver, som vid olika tid-
punkter och i olika länder framkallat ett stigande eller fallande af
utvandrareströmmen. Att härvid materiela bevekelsegrunder i främsta
rummet medverkat är gifvet, men vi hålla före, att dessa snarare böra
anses som yttre anledningar, än såsom sjelfva den afgörande grund-
orsaken till utvandringen.

n.

Den moderna folkrörelsen, i dess helhet betraktad, skiljer sig åt
i följande hufvudgrupper; 1) utvandringen från Europa före guld-
upptäckterna i Kalifornien och Australien; 2) utvandringen med an-
ledning af den af dessa upptäckter framkallade »guldfebern», och slut-
. ligen 3) utvandringen sådan densamma under allrasenaste tiden ge-
staltat sig. Betydelsefull och ej att förbise är den åtskilnad i mo-
tivema, som föranledt utvandringar från Europa under dessa skilda,
ehuru jemförelsevis korta perioder.

Då emigrationen i följd af den »heliga alliansens» småningom allt
kännbarare blifvande verkningar först började taga fart på 1820-talet,
så torde verkligen missnöje i politiskt afseende ha i någon mån till
densamma medverkat. Isynnerhet kan detta antagas ha varit fallet
efter de »burschikosa» rörelserna i Tyskland under början af sistnämnda
årtiondet. Follenii och Sands (Kotzebues mördares) politiska trosför-
vandter voro nog lättrogna att drömma om ett slags frihetens Eldorado
bortom oceanen. Till massan af folket hade föreställningen om en
möjligtvis lyckligare framtid i Amerika vid denna tidpunkt ännu icke
framträngt. I alla händelser var utvandringen från Europa ännu i
sitt barndomstillstånd. Der förefanns ingen egentlig organisation, in-
gen metod i det hela. Det var förbetiållet guldupptäckterna i Kali-
fornien att organisera utvandringen från Europa till den nya verlden.
532

FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.

»Auri sacra fames» spelade här samma roll som vid den första ocku-
pationen frän europeers sida på amerikansk mark. Mexikos och Perus
skatter verkade på sin tid näppeligen mera kraftigt till väckande af
Europas äfventyraranda, än Sutters upptäckt år 1848. Men allt ge-
staltade sig då annorlunda och naturligtvis i enlighet med den all-
männa bildningens uppnådda högre ståndpunkt. Det, är numera icke
enskilda företagsamma män, som hopsamla, iordningställa, utrusta en
utvandrareskara, utan det är den enskilde sjelf, den sjelftänkande och
af egen fri vilja handlande individen, som besluter att bryta med sina
fordna förhållanden och söka sig en ny verkningskrets. Ätt den närma-
ste bevekelsegrunden till beslutet att öfvergifva fosterjorden ganska ofta
Varit rentaf hvad man plägar kalla »lycksökeri», är ett faktum, som
för denna grupp inom vår tids utvandringshistoria, tyvärr, icke kan
förnekas. De högst betydliga försakelser och lidanden, som »guld-
sökarne» fingo underkasta sig för att nå sitt mål, ledde dock i all-
mänhet snart nog till den erfarenheten, att det åtminstone icke var ett
lätt arbete att eröfra rikedomar på denna väg, der mången hängifvit
sig åt ett bedrägligt hopp om att »skära guld» med endast ringa möda.
På Sakramentös guldfält, lika väl som i Ohios fruktbara floddal, gäller
samma lag som på de yppigt blomstrande vinbergen vid Rhenflodens
stränder och annorstädes,- der naturen slösat sina håfvor, den lagen
nämligen, att det är det sträfsamma arbetet, och endast arbetet, som
bringar välstånd och varaktig framgång. Detta lärde man sig snart
att inse. Utvandringen antog då småningom en annan karakter. Det
var icke mera den europeiske lättingen, det var, beklagligt nog för
oss, den duglige europeiske arbetaren, som nu började utvandra. Att
i trots af de australiska guldlagrens upptäckande emigrationens ström
äfven under det nu inträdande tidskiftet hufvudsakligen tog sin rikt-
ning till Amerika, är ett ytterligare bevis på sanningen af den sats, vi
uppställt, nämligen att det i främsta rummet är ett nytt fädernes-
land, utvandrame söka, ett nytt verksamhetsfält för sin personliga
kraft och icke blott ett tillfälle att med större lätthet förtjena penningar.

Från år 1819 till år 1829 invandrade till Amerika ungef. 130,000 personer,
» 1829—1839	»	»	» öfver 538,000	»
» 1839—1849	»	» »	»	» 1,427,000	»
» 1849—1855	»	»	»	» 2,118,000	»

Af dessa sammanlagda 4,212,624 nienniskor voro

Britter och irländare... .................................    2,343,445.
Tyskar.................. 1,242,082.
Fransman................ ..............................  188,725.
Schweitzare...................................,...............   31,071.
Svenskar oçh............norrmän.    29,441.
-	• FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.	533

Kineser (i Kalifornien) .........................        •	.... 16,714.

Mexikanare .............*........   ••••'.................      15,969.

Italienare................................................       7,185.

Ryssar....................................................         938.

o. s. v.	.

Från år 1855—1860 invandrade 849,790 personer. I detta antal
ingå likväl icke de öfver Kanada inkomne, hvilkas antal är icke
obetydligt. År 1861 invandradé, i trots af det då redan började upp-
roret, 65,529, år 1862 red^n 76,306, och år 1863 till och med 155,223

personer.	,

Af dessa voro:

Irländare.......... • * ..................................   92,681.

Tyskar...................................................... 38,236.

Engelsmän och skottar..................................      18,262.

År 1864 steg siffran redan till 208,936, deribland 96,342 irländare,
74,472 tyskar, 24,009 engelsmän Qch skottar, 14,113 schweitzare, ita-
lienare, fransmän, svenskar étc. År 1866 steg invandrareantalet till
233,717 och 1867 till 243,141. Året 1868 torde ha ökat summan med
några tusental, isynnerhet från Tyskland och— Skandinavien. Sverige
och Slesvig ha i detta negativa afseende visat sig särdeles produktiva
under sistförflutna år.

Af ofvanstående talande siffror synes, 'hviTka länder det varit, som
mest Bidragit till den stora folkströmmen åt vester.

Skulle man vilja bedömma folkens handlingskraft efter denna mått-
. stock, efter det genom utvandringen framträdande sträfvandet att vinna
nya ioch vidsträcktare verksamhetssferer, och noga räknadt torde en
sådan synpunkt icke vara alldeles förkastlig, så finna vi att:

l:o) De slaviska folken intaga den lägsta rangen. Från Ryssland
utvandrar ingen till »nya verlden». Det folket har sin verld för sig,
hvilken det ej öfvergifver för att söka en ny. Att från år 1855 till
år 1864 icke mindre än 400,000 personer utvandrat från det wnder-
kufvade Kaukasien bevisar ingenting i kulturhistoriskt afseepde, ty
dessa menniskor utvandrade till — Turkiet. Från Österrike, Europas
andra slaviska stat, med sin befolkning af ungefär 16 millioner slaver,
eger så godt som ingen utvandring rum. Slaverna äro i allmänhet icke
allenast ett sjelfförnöjdt, utan jemväl ett lått förnöjdt slägte. De
vandra icke ut, ty de behöfva det icke. Stora, nya kulturvyer äro icke
deras sak. De ryska annexationema i Centralasien försiggå i enlighet
med alla despotiers vanliga utvecklingslag; våldet måste utvidgas. Den
inre utvecklingen, isynnerhet den andliga, är det mindre fråga om. —
Från Turkiets slaviska provinser eger, trots det öfverklagade eländet
534

FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.

och förtrycket, icke heller någon utvandring rum. Slayernä äro nu
en gång, åtminstone i detta afseende, icke ett framtidsfolk; derest de
icke måhända, pänslavistiskt djerft, drömma om en splitterny, specifikt
slavisk kultur, som någon gång i tiden skall inympas på de vester- -
ländska folken. — Den race eller folkstam bland de civiliserade natio-
nerna, som följer demast, är de romanska folken.

2)	De så kallade romanska folkens höga kulturmission är oveder-
säglig — men den synes hafva varit af högre betydelse för den för-
flutna tiden än för framtiden. Vi hafva mycket att lära af dessa folk,
och af hvad de praktiskt uträttat, tänkt och diktat ■— ja, den romanska
kulturperioden utgör utan -tvifvel en af historiens skönaste glanspunk-
ter; den faller inom den europeiska odlingens blomstrande ynglinga-
ålder. Men tiden har gått framåt. Germanens koleriska temperament
har tagit försteget framoih romanens sanguiniska. Vi lefva icke i fan-
tasiens, vi lefva i arbetets tidehvarf. Individualitetsbegreppet, nästan
obekant hos slaverna och i vida mindre grad utveckladt hos de ro-
manska folkslagen än hos de så kallade germanska, är den rådande
driffjedern i vår tids kulturutveckling. Det är tillika ett egendomligt
faktum, att det företrädesvis är sjöfarande nationer, som skatta till
utvandrareströmmen. Det lilla, men såsom sjöfartsidkande nation fram-
stående norska folket lemnar härpå ett talande bevis. Vi tro väl icke,
att det är det ännu ej igengrodda vikingalynnet, som föranleder den

» stora emigrationen från Norge, men det vore orätt att förneka denna
under fordna tider så betydelsefulla nationalegenskap all vigt i före-
varande falk Huru nu än härmed må förhålla sig, säkert är, att de
sydeuropeiska folken i allmänhet visat en vida mindre benägenhet för
emigration än de medel- och nordeuropeiska. Vid en befolkning af
4,351,519 menniskor (år 1863) steg utvandringen från Portugal under
de 11 åren från 1855 till 1865 till 81,324, hvaraf 70,978 till Brasilien,
hvilket land dock i det närmaste kan anses såsom en dotterstat af
Portugal. — Emigrationen från Spanien steg'år 1861 till 24,351, hvar-
af 10,100 spriddes i Europa (hufvudsakligen Frankrike) och 8,888
gingo till Cuba, medan endast 198 kommo på Förenta Staterna. Vid
denna tidpunkt räknadé Spanien 15,673,481 innevånare. Det kom således
årligen i Portugal ungefar 1 utvandrare på 560 personer och i Spanien
1 på 630. Lika låga siffror företer Frankrike. Emigrationen från
detta land gestaltar sig sålunda:

År 1856
■ » 1857
» 1858
« 1859

Utvandrare,	deraf till utlandet:	till Algeriet
17,997.	9,433.	8,564.
18,809.	10,817.	7,992.
13,813.	9,004.	4,809.
9,164.	6,786.	2,378.
FOLKVANDRINGAR, I NUTIDEN.	535

'	,	Utvandrare, deraf till utlandet : till Algeriet: .,
År 1861			 8,752. MBA .	2,418. -
» 1862 			 6,800.	—			
/ » 1863	  ‘	5,771.	4285.	1,486..

Man ser häraf, att den franska utvandringen från år till år gått nedåt
eller belupit sig till ungefär 1 utvandrare på 620 invånare. Väl torde detta
till någon del kunna ha sin orsak i en stigande inateriel välmåga, men
hufvudskälet är dock en medfödd obenägenhet för kolonisation och
följaktligen äfven för utvandring. Ingen fransman lemnar gerna utan
yttersta nödtvång »la belle France», och hvàr han än sedermera slår
upp sina bopålar, i Kanadas vilda urskogar eller i Petersburgs guld-
skimrande salar, så längtar han tillbaka, bevekt kanske éj så mycket
af oegennyttig, klart medveten fosterlandskärlek, som fastmera af ett
slags naturlig drift att framlefva sitt lif och dö bland dem, med hvilka
han har så mycket gemensamt: härkomst, språk, historiska minnen,
seder, fädernesland. I motsats mot engelsmannen har fransmannen
svårt att hvarhelst i verlden finna ett nytt fädernesland. Han böjer
sig lika lätt under en »faderlig» centralisations spira som britten fri-
villigt tager på sig de hvarje sélv-government åtföljande ansvarsfulla
pligtema. Utvandrarens svåra försakelser och ett nybildadt samhälles
ännu outvecklade statsformer, der dessutom enhvar är hänvisad till
sig sjelf, till sin egen kraft och medborgerliga dygd, locka honom föga.
Kändt är också, att fransmannen i allmänhet är god hushållare; dét
äfventyrliga och med ekonomisk risk förenade uti förändringen af bo-
ningsort anslår således icke någon sympatetisk sträng i hans lynne,
såsom fallet är med den spekulerande engelsmannen. Kolönisationen af
: Algier har derföre också i alla afseenden misslyckats. Efter förloppét
af 37 år funnos i Algier, med dess ytinnehåll af 8,556 qvadratmil, blott
219,090 europeer, af hvilka 122,119 fransmän, de öfriga till större
delen spaniorer. Kolonien har kostat moderlandet tre milliarder francs
och 150,000 soldater, som mest aflidit i sjukdomar; endast 4,000 ha
stupat i krig. Huru annorlunda beskaffad-är ej derimot den taflå,
som erbjudes oss i Englands nyaste koloni, Australien! År 1850 steg
den invandrade befolkningen i densamma blott till 517,908 menniskor
och femton år senare (1865) allaredan till 1,599,580.

Det har öfverhufvud taget varit den anglosachiska racen förbehållet
att praktiskt utveckla hvad tyskame förmodligen djupsinnigt skulle
benämna »utvandringens idé» till densammas nuvarande ståndpunkt.
Denna härdade, företagsamma anglosåchsiska folkstam är det ju, som
„ gifvit första upprinnelsen till just den nation, hvilken nu upplåter sitt
välsignade lands portar för millioner medmenniskor, de der funnit eller
åtminstone trott sig finna det vara omöjligt att längre uthärda i Euro-
pas gamla förhållanden. Man skulle, då man följer den europeiska ut-
536	FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.

vandringens gång, dess i allmänhet stigande proportioner, samt härtill
lägger hastigheten af den assimilering till amerikanare, som de in-
vandrande skarorna undergå, nästan vara frestad att antaga emigrations-
rörelsen, folkvandringarne i nutiden, såsom ett slags föryngringsprocess
för menskligheten. Ledda ur denna synpunkt, skulle utvahdringsrörel-
sema i och för sig vara en välsignelse för de ålderstigna europeiska
folken, ett slags räddningsplanka för den här i vår gamla verld ofta
nog nödställda friheten. Men denna åsigt håller alldeles icke streck i
det stora hela. Vi ha redan i början af denna uppsats antydt, att
det ligger ett högre motiv, än endast simpelt vinstbegär, till grund för
den stigande emigrantströmmen; men huruvida verkningame häraf på
de europeiska länder, som mest skatta till denna »folkrörelse, i alla
afseenden är synnerligen helsosam, blir en helt annan fråga. De ut-
vandringen föranledande orsakerna må nu vara hvilka som helst, så
qvarstår dock det faktum, att utvandrarne icke allenast »exportera»
, ett betydligt penningekapital från Europa till Amerika, utan äfven på
annat Sätt åsamka Europa en stor förlust. Enligt öfverinspektor Ken-
nedy infördes till Amerika under årtiondet 1850—1860 af utvandrare
400 millioner dollars (= ung. 1,600 millioner riksdaler) och endast
50 millioner dollars ansågos ha blifvit återsända till hemorten under
tidrymden från 1848—1860. Den största förlust, som genom ut-
vandringen drabbar Europa, är dock den af intelligent, ungdomlig ar-
betskraft. Penningarne kunna ersättas genom en stegrad verksamhet,
men den lucka i den för staternas framtid vigtigaste och bästa ålders-
kategorien inom dess befolkning, som åstadkommes genom den i om-
fång växande emigrationen, är icke så lätt att fylla. De europeiska
folk, som mest bidraga till utvandringen, ha derföre allt skäl att med
bekymmer följa dessa de moderna folkvandringarnes ohejdade utveck-
ling. Visst synes oss åtminstone vara, att inga fördelar, om verkliga eller
blott inbillade, hvilka man tänker sig skola tillfalla en väl styrd och
sammanhållen svensk-amerikansk nationalitet, i framtiden bebyggande
de bördiga, till stor del ännu ouppodlade slätterna längst bort i vestern,
kunna gifva vårt eget fädernesland en tillfyllestgörande ersättning för
den kraftförminskning, den våldsamma blodförlust, för hvilken samhälls-
kroppen utsättes genom den tilltagande emigrationen.

Men vi återkomma till den tredje gruppen, anglosachser och
de öfriga nationerna af germansk och skandinavisk härkomst, det vill
säga länderna Storbritannien, Skandinavien och Tyskland. Hvad det
förstnämnda riket särskildt vidkommer, företer sig här ifråga om ut-
vandringen en från alla andra länder afvikande egendomlighet. Det
är här nämligen en främmande, undertryckt folkrace, som hufvudsak-
ligen fått på sin lott att fylla emigrationens djupa leder. Vi mena
naturligtvis Irlands befolkning. Under de 51 åren från 1815 till och
FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.	537

med 1866 utvandrade frän Storbritannien 6,106,392 personer. Åf
dessa begåfvo sig till engelska kolonierna i Nordamerika 1,286,020,
till Förenta Staterna 3,758,789, till Australien 929,182 och till andra
länder. 132,401. Pä årtiondet 1851—1860 kommer icke mindre än
tredjedelen af denna imponerande summa, eller. 2,287,215 personer.
Åren 1851—1854 figurera med öfver 300,000 utvandrare årligen.
Hvad de skilda nationaliteterna vidkommer, fördelade sig från 18511—
1860 utvandrareantalet från Storbritannien sålunda:

Engelsmän................ i.......... 620,401.

Skottar.............................. 173,817.

Irländare........^................... 1,106,500.

Främmaiide........................... • 189,955.

Okända............................... 196,532.

Summa 2,287,205.

Man ser af allt detta, att Irlands insats är hufvudfaktom i nu an-
förda siffertal. Utvandringen från detta beklagansvärda land gick och
går förnämligast till norra delen af Förenta Staterna Sålunda gingo
under åren 1835—1855 från Irland 2,323,312 utvandrare till Förenta
Staterna, men endast 729,982 till britiska Nordamerika eller i medel-
tal årligen ungefar 158,000 menniskor på en just i följd häraf sjun-
kande totalbefolkning af under denna period ungefär 8 till 5 millioner.
Från år 1841 till år 1861 utgjorde.minskningen i Irlands befolknings-
' siffra 30 procent. Äfven vid dessa siffror kommer det största antalet
emigranter på de första åren af femtiotalet. Historien lemnar aldrig
en oförrätt på längden ohämnad. Den engelska styrelsens religiösa
. ofördragsamhet har burit sorgliga frukter i Irland. Den oerhörda ut-
flyttningen och fenierrörelsen äro de mest synligä resultat af ett från
början föga samvetsgrannt förfaringssätt. Och hvarje tänkande men-
niska måste, trots all' den <aktning man är skyldig det kulturbefor-
drande britiska snillet, dock medgifva, att England gjort ett ofantligt
missgrepp i behandlingen af Irland och dess nationalitet. England
har på intet vis lyckats i sitt bemödande att sammansmälta den irländska
nationaliteten med den anglosachsiska, att, som det någon gång heter
på kabinettspolitikens kallt hjertlösa språk, låta »den lägre racen gå
upp i den högre». Den lefvande, besjälande, mångfalden till enhet
förknippande ande, som ligger till grund för nationaliteten, låter sig
ej så lätt förqväfvas. Väl har det engelska språket blifvit det för-
herrskande äfven i Irland, men ett folks andliga egendomlighet är
rotfästad äfven i annat än i språket. Derföre är och förblir Irland,
såvida icke stora medgifvanden i en snar framtid komma att göras
från engelsk sida, Englands Achilleshäl.— Englands Polen.
538	FOLKVANDKINGAR I NUTIDEN.

Vi komma nu till Tyskland, särskildt Nordtyskland, och kunna icke
underlåta att här anföra en bekant tysk statistikers yttrande rörande
emigrationen från detta land. »Med undantag af Irland har intet land
i Europa varit vittne till en sådan folkutvandring, som Tyskland. Den
germanska stammens naturliga böjelse för vandring är icke den enda
orsaken till denna kolossala exodus. Äfven sociala och politiska miss-
förhållanden ha medverkat till densamma, isynnerhet torde härvidlag
missnöjet med skyldigheten att förrätta krigstjenst ha spelat en vä-
sentlig roll.» Samme författare fortfar: »Betänker man, att det i all-
mänhet är den ungdomsfriskaste och kraftfullaste delen af befolknin-
gen, som utvandrar, så kan man göra sig en föreställning om den
förfärliga vidden af den förlust, som härigenom drabbar vårt land.
Om man också blott vill taga det rent materiela eller ekonomiska i
betraktande, så må män beräkna liuru många millioner varit erfor-
derliga för att från barnaåren uppfostra de utvandrande tills de
hunnit arbetsför åldern

Från Tyskland utvandrade allenast till Förenta Staterna, dit den
tyska emigrationen hufvudsakligen vändt sig, från år 1819—1855, från
begynnelsen af den »heliga alliansens» ingenting mindre än lyckliggörande
verkningar till följderna af 1848 och 1849-årens demonstrationers un-
dertryckande, icke mindre än 1,799,853 personer (enligt Gäbler).
I dessa tal äro utvandrarne öfver Havre och de från Preussen ut-
flyttande ofta nog alldeles icke medräknade. Hvad detta sistnämnda
land särskildt vidkommer, tyckes dess så ofta beprisade statsförfattning
icke ha kunnat skydda detsamma för ett ganska betydligt bidrag till
utvandraresumman. Från Preussen utvandrade nämligen:

med pass:	hemligen:

År 1856......................... 18,699.	6,327.

» 1857......-............  :..	23,972.	9,952.

»	1858....................... 13,329.	4,157.
»	1859.........................i....................... 9,881.	3,503.
»	1860....................... 10,385.	5,113.
»	1861...................     10,764.	3,450.
»	1862........................14,354.	4,447.
»	1863........................14,293.	4,837.

Af de hemligen utvandrade voro från och med år 1859 värne-
s pligtige resp. 1,170, 1,134, 1,141, 1,648 och 1,782 år 1863, eller i det
närmaste tredjedelen. Liknande företeelser möta vi i nästan alla tyska
länder. Den starka utvandrareströmmen från Preussen (1857), cirka
1 på 530, motväges blott i ringa grad af skeende invandringar. Så-
lunda inflyttade till riket år 1857 endast 3,296 personer och år 1863
FOLK VANDRINGAB l Kvints.	539

icke heller mera äü 4,444. Här lika väl som annorstädes undergår
utvandringsrörelsen starka vexlingar, men i allmänhet igenkänner man
dock de af oss angifna tre tidsgrupperna. Härvid kan öfverallt mär-
kas, att perioden efter guldupptäckterna, som sammanfaller med de
liberala rörelsernas frän 1848 undertryckande, och ännu en annan om-
ständighet, hvilken vi längre fram skola upptaga något närmare, är
den grupp, som företer det högsta siffertal. »Manien» aftager mot
1860-talet, men tilltager sedermera ånyo. Icke osannolikt är, att de
krigsmoln, som urladdade sig åren 1864'och 1866, redan några år
förut förebådats genom en allt mer omkringsiggripande militarism, och
att denna påtryckning framkallat en stegring i utvandringsrörelsen.
Vi förbigå här de tyska småstaterna såsom varande mindre väsentliga
för ämnets utredning och öfvergå till Skandinavien,

Den skandinaviska utvandringens historia är jemförelsevis kort.
Någon egentlig utvandring i ordets moderna betydelse från t. ex.
Sverige kan nämligen icke sägas ha egt rum förr än guldupptäckterna
i Kalifornien slogo det gamla Europas njutningslystna befolkning med
häpnad och framkallade den bekanta »utvandringsfebern». Att spridda
fall af emigration förekommit äfven förut, är gifvet, men sjelfva före-
teelsen i och för sig var af så rent tillfällig natur, att man omöjligt
kan jemföra densamma med våra dagars nära nog regelbundet1 åter-
kommande folkuttömningar från vissa europeiska länder.

Innan vi gå vidare i vår redogörelse för utvandringen hvad be-
träffar Skandinavien och särskildt Sverige, anse vi oss böra ett ögon-
blick dröja vid én egendomlig omständighet i utvandringsrörelsens
historia. Man har ofta påstått, att de underlättade kommunikationerna
: på Amerika underblåst och gifvit ökad fart åt utvandringslustan hos
Europas nationer. Detta är fullkomligt sannt, ' så tillvida nämligen,
som dessa nutidens fortskaffningsmedel beredt äfven den fattigare be-
folkningen en större möjlighet att förverkliga sin åstundan att ut-
vandra. Men som det nu ingalunda kan sägas vara endast fattiga, som
utvandra, så måste frågan äfven ses ur en annan synpunkt. Risken vid
utvandringen har genom de till hög grad af fulländning utvecklade kom-
munikationerna blifvit vida mindre än förut — ty återvändandet till
hemmet, i fall förhoppningurne besyikas, har jemväl blifvit underlättadt.
Och det är icke, såsom man skulle vara benagen att föreställa sig,
ångan på hafvet, som härvidlag är den i främsta rummet bestämmande
faktorn, utan det är åpgan på land, jernyägarne, som mera än något
annat underlättat och fortfarande underlätta utvandringen äfven för
de i yttre afseende mindre lyckligt lottade. Tänker man sig ett ut-
vandraretåg till den »stora vestern» från 1830- eller 1840-talet, der
det till fots måste genomtåga Amerikas ofantliga vildmarker, och jem-
för detta ytterst besvärliga sätt att färdas med en modern »utvandrare*
540	FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.

train» nuförtiden, som i beqväma waggoner och på några dagar genom-
ilar de sträckor, hvilka fordom måste »öfvervinnas» genom månaders an-
strängningar, försakelser och faror af alla slag, så skall man inse,
hvilken kraftig handräckning de utvecklade landkommunikationerna
gifvit utvandringsrörelsen. Äfven kommunikationernas utveckling på
Europas fasta land medverka till samma ändamål. Allt tränger
åt vester, längre, djupare inåt vester. Vi skola i det följande finna,
att jernvägarnes utveckling i Amerika sammanfaller med tidpunkten
för samma kommunikationsmedels uppblomstring i Europa och med
utvandrarerörelsens största höjd under åren 1852—1854, då äfven i
Sverige en ansenlig emigration började inträda. År 1844 hade Ame-
rika 4,311 eng. mil jernväg och år 1854 redan 15,672 eng. mil. Dessa
siffror tala.

Hvad den statistiska sidan af folkvandringarna hos de skandina-
viska folken beträffar, se vi först att Danmark intill senaste tid med
en blott obetydlig, bråkdel deltagit i emigrationen. Hos detta vårt
högt bildade grannfolk voro de ekonomiska och äfven de politiska för-
hållandena af så lycklig natur, att något behof af utvandring icke kom
i fråga. Men efter Slesvigs våldsamma förening med Preussen har i
förstnämnda land ett sorgligt omslag inträffat. Betydliga utvandringar
ha härifrån egt rum, sedan hertigdömet blifvit tyskt land, men vi sakna,
tyvärr, noggranna siffror rörande denna utvandrings detaljer. I alla
händelser kan antagas, att flera tusende personer lemnat sin fosterbygd.
Hamburger- och Bremertidningärne ha tid efter annan omtalat, huru-
som talrika skaror af Slesvigs innevånare lemna sitt land för att ut-
vandra till Amerika. Den ofriga delen af Danmark bidrager, ijem-
förelse med de* andra skandinaviska länderna, blott, i ringa mån till
utvandringsrörelsen. Derimot eger en icke obetydlig invandring till
Danmark rum, särskildt från Sverige. Åren 1861—1865 invandrade
isynnerhet från vårt lands södra och vestra län 2,604, personer till
grannriket. År 1866 allena steg summan till 924, hvaraf 781 ogifta
öfver 15 år, således ungt, arbetsdugligt folk^ År 1867 ökades antalet
till 1,408, af hvilka 1,169 voro ogifta personer öfver 15 år, med de
.skånska länen Malmöhus och Kristianstads till hufvudutgångspunkter.
Från förstnämnda länet öfverflyttade nämligen 625, från det senare 229
personer allenast till Danmark. För Norge gestalta sig siffrorna all-
deles annorlunda och beklagligtvis allt annat än glädjande. Utrymmet
tillåter oss icke att utförligare afhandla brödrafolkets förhållanden i
detta afseende; vi inskränka oss derföre till några siffror, som kunna
lemna’ läsaren tillfälle till jemförelse med andra länder.

Från Norge utvandrade åren 1840—1844 4,200 personer, alltså
icke 1,000 årligen; åren 1845—1849 redan 9,400. Derimot företer
perioden 1850—1854, innefattande till en del den andra af våra »tids-
FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.	541

grupper», d. ä. guldfeberns tid, och bildande öfvergängen till den tredje
gruppen, det nedslående talet af 22,370 utvandrare, hvilket för detta
land ger oss den förvånande siffran af 1 utvandrare på ungefär 300
innevånare, ett nästan irländskt förhållande. Årens 1855—1859 utflytt-
ning üppgick till 15,860 personer och qvinqvenniet 1860—1864 till
20,625 — allt höga tal, om Ock något vexlande. De amt, som mest
skattat till utvandringen, äro Christiansands, Nordre Bergenhuus, Söndre
Bergenhuus, Stavanger och Buskeruds amt. De nordliga trakterna ha, li-
kasom intill senaste tid äfven i Sverige, gått jemför else vis mindre härjade
ur den allt mer och mer kring sig gripande manien. Orsakerna till
denna starka emigration från ett i politiskt afseendé så lyckligt lottadt
x land som Norge torde till en del böra sökas i rent materiela om-
ständigheter i jordegendomens fideikommissartade natur, hvarigenom
en mängd unga män förhindras att bli »sjelfegare», äfvensom till ej
obetydlig grad i ett visst vikingaartadt drag i det norska folklynnet.
Religiös ofördragsamhet från statskyrkans sida torde jemväl ha i någon
mån medverkat till utvandringens förstorande.

Hvad det ur föreningen med Skandinavien lösryckta Finland be-
träffar, är derom, från synpunkten af vårt ämne, icke mycket att säga.
Från intet af de länder, som lyda under czarens spira, får någon ut-
vandring ega rum, Kaukasien i visst afseende undantaget. Det oaktadt
förekomma utvandringar från Finland och det till Sveriges och Norges
Lappmarker, der ett icke obetydligt antal finnar småningom bosatt sig.
Äfven tåga hundratals arma, utsvultna varelser; drifna äf de tätt återkom-
. mande missväxterna, årligen till Ryssland, der de merendels gå totalt
!under. Sistlidet år afgick en trupp af ungefär 70 finnar sjöledes till
Amurlandet för att der försöka anlägga en koloni. I kulturhistoriskt
afseende väga dock dessa små utflyttningar så godt som ingenting.

Sverige åter, med hvilket land vi afsluta denna statistiska öfver-
1 blick, har under de sistförflutna åren lemnat icke obetydliga bidrag
till utvandrarérörelsen. 1868 års statistik i detta hänseende är ännu
icke känd, men man torde komma sanningen någorlunda nära, om
man antager, att 20 à 25,000 personer under loppet af detta år lem-
pat sitt svenska fädernesland. De ha, likasom under de föregående
'åren, öfyervägande utgjorts af ungt folk. I öfrigt har emigrationen
från Sverige följande siffror att förete, om vi börja från och med år
1851, från hvilken tid de första tillförlitliga källor föreligga.

År 1851 utvandrade 1,102 personer. x
»	1852	»	3,314	»

»	1853	»	.	2,998	»

7	» 1854	»	4,243	»

»	1855	»	1,087	»
542	'	FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.

År 1856 utvandrade 1,130 personer.				
»	1857	»	1,831	»
»	1858	»	571	»
»	1859	»	276	»
»	1860	»	348	»
»	1861	»	2,286	»
»	1862	»	2,535	»
»	18Ç3	»	3,127	»
»	1864	»	5,177 .	»
»	1865	»	6,691	z»
»	1866	»	7,206	»
»	1867	»	9,334	»

Summa 53,256 personer.

De tvä åren 1866 och 1867 skola således, sammanlagde med 1868
års sorgliga resultat, utvisa ett nästan lika stort utvandrareantal, som
alla de föregående 15 åren tillsammans, eller i medeltal en fem gånger
större utvandring än förut. 1866 och 1867-årens emigration fördelar
sig efter åldersklasser och kön sålunda:

1866.

o g  hd  £  746	Ogifta öfver 15 år.		Barn under 15 år.	
	m.  2,653	qv.  1,373	m.  875	qv, 813

1867.

Si ?  886	Ogifta öfver 15 år.		Barn under 15 år.	
	m.  3,681	qv.  1,908	m. -  1,015	qv.  958

Man ser af det stora antalet »ogifta» öfver 15 år — 1866 icke min-
dre än 4,026 och 1867 redan 5,589 — att det är landets ungdom, som
utvandrar. Hvad bestämmelseorten vidkommer, står Amerika främst
eller år 1866 med 4.466 personer, hvaraf 1,447 ogifta män ofoer femton
dr och 608 ogifta dito qvinnor, tillsammans 2,055, gått till Amerika.
År 1867 har följande siffror allenast för Amerika: hela summan 5,893,
af hvilka 2,089 voro ogifta män och 859 qvinnor öfver feinton år.
När så var förhållandet redan då — hvilket oroväckande resultat skall
då ej utvandringsstatistiken för år 1868 gifva vid handen?

I allmänhet ha de /södra och vestra provinserna af Sverige lemnat
de drygaste bidragen till emigrationen och Gottland minst (se utförli-
gare Aftonbladet år 1867 N:is 268, 271—274 art. »Utvandringen» I-V).
Vi inskränka oss här till de två senaste årens 1866 och 1867 special-
uppgifter, som utvisa följande:	_
FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.	543

1866.	1867.

Stockholms stad		326.	691 (Amerika).
Malmöhus	län	652.	902 (mest till Danmark).
Kristianstads	»	572.	626 (Amerika och Danmark).
Göteborgs och Bohus »	581,	. 594 (Norge).
(mest till Norge).  Jönköpings	»	658.	919 (alla till Amerika).
Kronobergs	»	403.	351.
Östergötlands	»	352.	489 (Amerika).
Elfsborgs	»	641.	711 (Amerika och Norge).
Wermlands	»	690.	735 (Norge och Amerika).
(Amerika och Norge).  Gefleborgs	»	543.	778.

O. S. V.	x 0. S. V.

Frän de nordligare länen var emigrationen fortfarande ringa. Frän
Kopparbergs län utvandrade år 1867 inalles 202 personer, af hvilka
195 gingo till Amerika.

' Ifråga om utvandringens fördelning på de skilda yrkena föreligga

hos oss följande resultat:	
1866.  . Jordbrukare	 2,219.  Tjenstelijon	 2,108.  Fabriks- o. handtverksidkare	912.  »Arbetare»	 507.  Inhyses- och backstuguhjon	477.  Bergsverks- och bruksidkare	108.  Sjömän	  84.  Handlande.		 ••••••	83.  Artister och ingeniörer.......	15.  öfrige personer	   693.	1867.  2,549.  2,880.  1,443.  640.  556.  145.  134.  151.  51.  785.
Summa 7,206.	9,334.

Om man, som skäligt är, sammanslår rubrikerna »jordbrukare» och
»inhyseshjon», finner man, att det varit landets modernäring, som gått
förlustig af största antalet armar. Å andra sidan åter föranledes man
till följande antagande. Då det i de officiella uppgifterna särskiljes
mellan »idkare af jordbruk», samt »inhyses- och backstuguhjon», så
torde med de förra afses sådana personer, som i mer eller mindre grad
besutit egen jord, i hvilken förmodan man ytterligare styrkes deraf,
att på denna rubrik det största antalet »gifta par», eller för 1866 350
och för 1867 372, belöper sig— ett nytt och sorgligt bevis för emigratio-
nens skadliga inverkan på Sveriges såväl ekonomiska som sociala och
till och med politiska utveckling. Ty då ungt, »besutet», och gift folk
544	FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.

i större myckenhet besluter sig för att lemna fädernejorden för alltid,
då är det ju antagligt, att de drifvas till ett sådant beslut af synner-
ligen bevekande omständigheter. Det i jemförelse med andra länders
utvandringsförhållanden hoS oss så starkt öfvervägande antalet personer
af så kalladt »lägre stånd», som fyller utvandringens leder, gör det
troligt, att hos dessa »lägre stånd» mycket missnöje med det rådande
tillståndet i landet måtte förefinnas. Att i enskildheterna noggrannt
bestämma detta missnöjes orsaker, öfverstiger vår förmåga. Vaknande
personlighetsmedvetande, i bredd med ett otillfredsstäldt begär efter
större politiskt inflytande, torde, j ernte flera orsaker, vexlande på olika
tider och i viss mån på olika orter af vårt land, ha bidragit att fram-
kalla denna sorgliga stämning i folklynnet, hvars tillvaro icke kan för-
nekas, och som blifvit benämnd »utvandringsfeber», hvilken benämning
dock är något oegentlig, då stämningen ifråga snarare bär karakteren af
kall förtviflan. Under betrycket i följd af missväxtår och förefallande
oredor i affärsverlden uppstår lätt arbetslöshet och nöd, och finna då
dessa olyckor en förberedd jordmån i folkets allmänna missnöjda stäm-
ning, så är det naturligt, att utvandring tillgripes såsom en sista utväg
att vinna ändring i ett läge, som förefaller outhärdligt. Mennisko-
naturen är ju i allmänhet så beskaffad, att vi endast då med tålamod
underkasta oss materiela umbäranden, när vi i lifvets högre sferer er-
hålla liksom ett vederlag för. de försakelser, vi nödgas göra af det jor-
diska goda. Derimot bär väl svårligen någon med lätt sinne den so-
ciala och politiska betydelselöshetens börda, om han derj ernte nödgas
framlefva sitt lif i ett tillstånd af betungande armod och pinsam eko-
nomisk hjelplöshet. Att under sådana omständigheter förhoppningen
om. en ljusare framtid i ett annat land blir för mången ett nästan
oimotståndligt lockbete, är naturligt. Kommer nu härtill ett fantasi-
rikt sinnelag, en viss böjelse för det ovanliga, så blir det förklarligt,
huru äfven de i. valet af medlen mindre nogräknade utvandrare-
agenterna kunna lyckas vinna gehör och tillit hos massan af folket, '
då de uppduka sina förledande skildringar om det herrliga,!; afunds-
värdt lyckliga lifvet derborta i den nya verlden.

Vi vända oss nu till en sida af vårt ämne, åt hvilken måhända
endast få af våra läsare hittills egnat någon synnerlig uppmärksamhet.
Äfven vi kunna här blott i förbigående uppehålla oss vid densamma,
men skola dock försöka påpeka några dess förnämsta momenter. Vi
syfta på den år från år i omfång och kulturhistorisk betydenhet till-
tagande folkvandringen från »den stora Orienten» åt vester -t- ett fe-
nomen, ingalunda nytt, men som i följd af den numera på allt sätt
underlättade samfärdseln lean komma att antaga dimensioner och med-
föra följder af ännu ej anad storlek och' vigt för den framtida kultur-
utvecklingen i dess helhet.
FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.	545

Ett nytt lif har i vâra dagär börjat vakna i österns uråldriga
verld. Allt närmare och närmare tränger den vesterlandska civilisatio-
nen de gamla ostasiatiska kulturstaterna in pä lifvet, ja, den utbreder
sig, denna civilisation, med ohejdbar utvidgningskraft öfver hela den
egendomliga överld, som fyller och lifvar södra delen af Stilla ocëanen.
Från vester spänner det af den hvita racen helt och hållet i besittning
tagna Amerika sin vida båge, liksom ett jättefamntag, imot det hittills
så afskilda Asien framträngande icke blott till Stilla hafvets kuster,
utan äfven till dess öar. Sandwichsöarne äro redan så godt som ame-
rikaniserade och handeln på Amur, Japan och Kina ötVergår från år
till år allt mera i unionens händer. Från söder åter dundra engels-
männen med all magt på det gamla Kinas portar, medan norrifrån
Ryssland genom besättandet af Amurlandet och 6n Sachalin ryckt
Japan och sjelfva Peking, hufvudstaden i den »blommiga midtens rike»
tätt in på lifvet. Den befinner sig sålunda liksom inklämd i ett eurör
peiskt-amerikanskt skrufstäd. Det vore dock orätt att tro att dessa i
så många afseenden rikt begåfvade Österländska folk under overksam
slummer invänta resultaten af den stundande nya tiden. Ehuru på ett
ännu icke fullt ändamålsenligt sätt, sträfva likväl dessa nationer, isyn-
nerhet kineserna, att skaffa sig redigare begrepp öm den för dem
främmande kultur, med hvilken, enligt hvad de småningom lärt sig inse,
ett sammanträffande i stort blifrit för dem oundvikligt. De utvägar,
kineserna i detta afseende valt, äro af fullkomligt modernt skaplynne;
de ha nämligen satt sig i en i storhet tillväxande förbindelse med Ame-
rika. ' Från Kina eger en ganska betydlig utvandring rum till Förenta
, Staterna. Genast efter guldupptäckterna i Kalifornien begynte det
himmelska rikets idoga och vinningslystna söner hoptals strömma till
den äfven för dem »nya verlden». Ar 1855, således inom 7 år, hade
redan 16,714 kineser infunnit sig i Kalifornien och vid 1860 års folk-
census i unionen uppgick antalet af dem allaredan till 55,565, hvaraf
33,348 i Kalifornien och de öfriga spridda öfver unionens andra stater.
Det är icke heller blott vid guldvaskeriema som kineserna infinna sig,
utan de bedrifva alla möjliga slags yrken. Sedan 1866 har, trots
kriget, invandringen af detta folks medlemmar årligen stigit. För
närvarande äro bland annat ungefär 4,000 kineser anställde som
arbetare vid den stora jemvägen, som tvärsöfver den Nordameri-
kanska kontinenten skall sätta Atlantiska oceanen i omedelbar för-
bindelse med Stora oceanens framtidsrika kuster. Ungefär samtidigt
med den kinesiska utvandringen till Amerika inträffade äfven en sådan
till Australien. År 1863 funnos allenast i kolonien Victoria (guld-
distrikt) icke mindre än 24,732 kineser imot blott 10,418 tyskar. Nu-
mera möter man kineser öfverallt på Amerikas vestkuster, i Australien
och på Söderhafsöarne. De äro ett idogt, läraktigt, penningesamlande .

35
546	FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.

folk, som dock ytterst noggrannt undanhåller sig frän sammanblandning
med andra nationer. Det egendomliga förhållandet eger härvid rum,
att de flesta af dem återvända till sitt fädernesland. Men det är icke
blott penningar de återföra till sin hembygd —- de införa der äfven
nya kunskaper, kännedomen om en helt annan verldsåskådning, ja,
ideer, hvilka, när de en gång hunnit genomtränga massorna, måhända
kunna åvägabringa ett nytt uppslag i den kinesiska odlingens utveck-
ling och mägtigt medverka till »det himmelska rikets» höjande ur dess
mångtusenåriga försteningstillstånd. Redan har det gamla mandarin-
väsendet blifvit skakadt i sina grundvalar genom krigen med England,
och de till hemlandet årligen återvändande skarorna medföra från det ‘
demokratiska Amerika helt och hållet nya begrepp om personlig rätt
och frihet.

Sålunda möter oss, hvart vi än skåda — mot Europas gamla kultur-
länder, mot Ost-Asiens länge tillslutna verld eller de sköna öarne i
Söderhafvet — öfverallt ett böljande hit och dit, en stark, oaflåtlig rö-
relse folken imellan med det kolossalt mägtiga, ungdomsfriska Amerika
till medelpunkt.

Efter att i det föregående hafva redogjort för den statistiska si-
dan af våra dagars ifrågavarande folkrörelse, gå vi nu att yttra några
ord om den sociala och politiska sidan af utvandringsfrågan.

Lätt nog är att inse, att en Öfverdrifvet stor utvandring måste i
längden verka hämmande på ett lands såväl ändliga som materiela ut-
veckling, försvaga dess motståndskraft mot fienden, nedsätta dess be-
tydelse* och anseende bland folken och icke obetydligt bidraga till att
äfven hos de i fäderneslandet qvarstannande småningom alstra en
stämning af allmänt missmod och hopplöshet. Man har på grund
häraf.. i många länder varit betänkt på utflyttningens stäfjande. I
Ryssland till exempel är bortflyttning ur riket förbjuden; i andra
länder måste den utflyttande afstå någon del af sin förmögenhet åt
staten och åter i andra förbehåller sig staten rättighet att bedöma
huruvida »tillräckliga skäl finnas för individen att utvandra.» Detta
är dock alltsammans godtyckliga, den personliga friheten kränkande
åtgärder. Ty nekas kan ej, att hvarje med klar insigt i hvad hon gör
handlande menniska bör ha full frihet att, om hon så önskar, lemna
det samhälle hon dittills tillhört. Det sorgliga och oroväckande ligger
ej deri, att rättighet medgifves hvar och en att utvandra, utan deri,
att så talrika skaror år från år skynda att begagna sig af denna rät-
tighet För enskilda individer kunna de omständigheter, som föranleda
dem att lemna fäderneslandet, ofta vara af helt och hållet privat na-
tur, icke så då det blir fråga om en utvandring af flera tusen personer
årligen. I detta fall förefinnes natwrligtvis något allmänt ondt, som
verkar lika tryckande på en mängd individer. Ty att alla dessa tusen-
FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.	547

tal, som ärligen lemna sitt fädernesland, skulle vara dåraktiga eller
dåliga menniskor, »inbillningssjuke», oförmögne eller ovillige att fuUt
känna Och erkänna, huru godt de i sjelfva verket hafva det hemma
hos sig, är väl föga troligt. Hvari nu detta allmänna onda består,
tillhör »landets fäder» att utröna, likasom det är deras pligt att söka
afhjelpa detsamma. Oklokt handla i sanning de magthafvande, om
de endast låta sig angeläget vara att hindra och förqväfva sjukdomens
utbrytande, men derimot ej sköta om att uppspåra och undanrödja
den egentliga orsaken till sjukdomstillståndet. När frihetenoch den
.medborgerliga jemlikheten blir en lefvande verklighet allestädes i
Europas stater; när regenterna lära sig inse, att deras ansvarsfulla
kall ålägger dem helt andra och högfe förpligtelser än den att hård-
nackadt arbeta för militärlyxens och hoflyxens upprätthållande; när
upplysning, fosterlandskärlek och sann bildning blifvit en fast national-
egendom ej endast bland massorna, utan lika mycket bland dessa s. k.
»högre klassen>, hvilka nu hängifva sig åt den frossande yppighetens
njutningar under det attz tusende sinom tusende af deras landsmän
hemsökas af armodets bittraste qval — när allt detta en gång inträffat,
då skall utvandringsströmmen börja sakta sin brådstörtande fart och
de europeiska folken ej längre gå att på andra sidan verldshafvet söka
det tidsenligare samhällstillstånd, åt hvilket de nu kunna bereda insteg
äfven i fädernehemmen.

Hvad nu den politiska sidan af emigrationen vidkommer, eller de
verkningar på folkens yttre lif och förhållanden, som af densamma
kunna härröra, så råda i allmänhet derom de mest falska föreställ-
: ningar. De finnas, som drömma om ett ffihetslif i Amerika af så
ideala former att det nästan alldeles inga foriûer har. Socialister,
kommunister, »nihilister» trö sig i Amerika ha funnit sina önskningars
förlofvade land och hoppas med det till utgångspunkt kunna ombilda
hela den gamla verldén i sin anda. Men lyckligtvis är friheten i Ame-
rika lika nykter, som den är sann och stor. Utopierna dunsta snart
bort ur de nykomnes hjernor och de lära sig att praktiskt älska och
rättsligt njuta af friheten. Europa behöfver i sanning icke befara
någon wöd^eptälikcmsk» intervention från amerikansk sida, ehuru
tvifvelsutan republikanska åskådningssätt och tendenser derifrån skola
vinna allt större utbredning i Europa. — De finnas äfven, som i den
»nya verlden» se ett nytt experimentalfält öppnadt för de europeiska
folkens nationalitetssträfvanden, med hvilket vackra ord de tagit sig
före att bemantla sitt här icke fullt tillfredsställda magtbegär. I detta
afseende står Tyskland främst. En tysk, ganska lärd skriftställare
(Brater) yttrar bland annat i en afhandling om utvandringens politiska
betydelse följande med anledning af den starka utvandrareströmmen
från Tyskland till Amerika: »Många tro att Amerika snart skall ut-
548	'	' FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.

öfva ett politiskt »primat» öfver Europa och i detta fall vore det ju
af högsta vigt att der ega ett inflytelserikt tyskt parti, som kunde
hlifva af nytta för Tysklands intressen. Att frukta något af Amerikas
demokratiska anda är onödigt. Det gäller tvärtom frågan om det icke
just är tyskarne,/ med sina anborna monarkiska ideer’(sic!) förbehållet,
att äfven i 'Amerika förskaffa inträde åt dessa, renade likväl från abso-
lutism och skenbär konstitutionalism». — »Skulle», fortfar nämnde
förf., »utvandringen till Amerika af brytas och ledas åt något annat
håll, så skulle alla de millioner tyskar, som redan nu befolka Amerika
hemfalla åt en småningom försiggående anglisering samt icke allenast
gå förlorade för Tyskland, utan äfven öka Tysklands motståndares
magt. Men genom en planmessig anordning och koncentrering af ut-
vandringen till unionen — och blott derigenom — kunna desse ut-
vandrande tyskar räddas åt sin nation». Alltså skulle det i så stor
skala gästvänliga Amerika, till tack för upptagandet af millioner
»Europatrötte» tyskar, få sig beskärdt en stat i staten, ett evinnerligt
tvedrägtsfrö för framtiden! Den lärde tyskens uttalade förhoppning
innebär ett förnekande af Amerikas stora framtidsmission och vittnar
dessutom om bristande blick för de faktiska förhållandena, ty ingen-
städes på jorden har hittills ännu den specifikt* tyska nationaliteten
kunnat vinna öfverhanden på den engelskas bekostnad, af hvilken sist-
nämnda den amerikanska utgör det kraftigaste sidoskottet. Liknande
funderingar ha dock, såsom något hvar har sig bekant, på senare tid
dykt upp här och der äfven utom Tyskland. Om dem alla gäller, att
de grunda sig på en fullständig missuppfattning af nationalitetsprinci-
pens betydelse. Den som vill förblifva fransman, italienare, tysk, svensk
o, s. v. må stanna i eget land och ej föreställa sig, att förhållandet
mellan en viss bestämd nation och det land, der den fostrats, är ett
rent yttre, tillfälligt, ett som lika väl kan vara som icke vara, så att
det t. ex. för den svenska nationaliteten såsom sådan skulle komma
ungefär på ett ut, vare sig att den fortfarande odlar den fäderneärfda
torfvan eller hastar att taga i besittning de beprisade distrikterna i ;
Minnesota!	x

Men hvad vi svenskar och hvad jordens alla folk kunna och böra
lära af Amerika, det är den praktiska tillämpningen af frihetens
idé. Till detta höga måls uppnående anse vi de moderna folkvandrin-
game, genom det underlättade utbytet af idéer, de ovilkorligen fram-
kalla, mägtigt kunna medverka, utan att de derföré dock behöfva an-
taga så ofantliga dimensioner, att de hota folkens sunda utveckling
och sjelfbestånd.	,

Det är de folkliga styrelsernas uppgift att i hemlandet söka bota
de samhallsbrister, som ,i främsta rummet föranleda den öfverdrifvet
stegrade utvandringen. På de tidsenliga reformernas, det stadiga fram-
SVENSKA AKADEMIEN QCH SVENSKA SPRÅKET.	549

åtskridandets väg skall en utjemning småningom åstadkommas af de
sociala olikheterna mellan Amerika oçh Europa och utvandringen af-
taga i samma mån endast rent materiela förhållanden qvarstå såsom
möjliga anledningar till densamma. Kunna vi grundligt tillegna oss allt
det som i den amerikanska demokratien verkligen är förtjent af att
öfverflyttas på samfundslifvet i vår . egen verldsdel, så skall Europa i
jemnbredd med Amerika — icke under dess beskyddande ledning —
gå vårt slägtes gemensamma ■ kulturmål till mötes.

J. Alfthan.

Svenska akademien och svenska språket.

»Dyrbara skatter, sådana sow det icke bqr tillåtas någon tidens
tand att förtära, anförtroddes åt Svenska Akademien att vårda och
förkofra: språket, ( skaldekonsten, vältaligheten, häfdeforskningen, den
sistnämnda betraktad ej blott såsom vetenskap, men tillika såsom vitter
konst. Det har varit och skall alltid blifva Svenska Akademiens
orubbliga föresats, att icke genom ensidig förkärlek för någon viss
' del af sin mångsidiga verkningskrets låta de öfriga träda i skuggan.»

Det var på sin högtidsdag den 20 December 1866, som akademien
gaf denna både om stark sjelfkänsla vittnande och för svenska språket
löftesrika försäkran, hvilken förekommer i det tal, ined hvilket aka-
demiens dåvarande direktör, professor Svedelius, öppnade samman^
komsten. Vid många andra tillfällen har akademien yttrat sig om
modersmålet och om sin ställning till detsamma^ och det vore lätt att
ur hennes handlingar anföra flere sådana yttranden. Vi nöja oss
imellertid' här med ett och hafva valt det nyss citerade af de skäl,
att detta är jämförelsevis nyligen afgifvet, tydligt angifver gränserna
för akademiens verksamhet och redogör för de åsigter, det vittra sam-
fundet hittills följt och i framtiden ärnar följa. Det är ej mycket
öfver två år sedan dessa ord fälldes, och det kan derföre, icke lämp-
ligen blifva fråga om att undersöka, hiiru det gifna löftet infriats.
Man bör antaga såsom säkert, att det är ärligt menadt Och kommer
att lika ärligt hållas. Derimot torde det icke vara ur vägen eller
sakna befogenhet att tillse, huru den orubbliga föresatsen blifvit för-
verkligad under de föregående sjuttioåtta åren af akademiens verk-
550	SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET.

samhet; men vi vilja dervid hufvudsakligen taga i betraktande en, den
dyrbaraste, af de skatter^ akademien haft att yårda och förkofra, näm-
ligen språket, och antaga, att med detta mångtydiga ord här företrä-
desvis menas svenska språket.

I förbigående skulle vi likväl först vilja göra en liten påminnelse ’
vid sjelfva den omtalade grundsatsen såsom sådan. Det kan nämligen
sättas i fråga, huruvida icke omständigheter stundom inträffa, då det
för en vårdare af många vigtiga angelägenheter blir en pligt och en

i nödvändighet att egna så stor omsorg om en eller några af dessa, att
den eller de öfriga i någon mån få träda i skuggan. Det är ju det
vanliga, att äfven under tider af den ifrigaste verksamhet i den mensk-
liga odlingens tjenst icke alla grenarne på bildningens trä växa jämn-
fort, att än den ene än den andre af dem tyckes stanna i . växten,
under det andra med en förvånande hastighet växa, frodas och skjuta
nya skott. En mycket naturlig anledning till sådana företeelser i ve-
tenskapens och konstens verld är, att någon vigtig del af ett folks
andliga kultur af en eller annan orsak .varit undanskymd och glömd
och1 följaktligen försummats och stannat efter de öfriga. Samma lag,
som gäller för den kroppsliga organismen, att när en lem lider, så
lider hela kroppen, har i lika hög grad sin giltighet på dét område,
oin hvilket nu är fråga. Det är alltså af största vigt, att äfven här
ingen lem lider, att en harmonisk utveckling främjas. Det har också nier
än en gång visat sig, att en vetenskap, som länge varit försummad,
plötsligen framträdt och med öfverväldigande magt gjort sig gällande,
dragit den allmänna uppmärksamheten till sig, lockat just de bästa, mest
ungdomliga och entusiastiska krafterna i sin tjenst och tagit ett jätte-
steg framåt till båtnad både for sig sjelf och andfa grenar af veten-
skapen. Under sådana förhållanden gäller det för väktame på bild-
ningens tempeltinnar att akta på tidens tecken, att med kärleksfull
ömhet taga vård om de arbetslystna krafterna, uppmuntra och under-
stödja dem i deras mödor, rycka bort det ogräs, som så gerna vill
sticka upp i arbetets spor, och framför allt att gifva ledning åt den spridda
verksamheten, så att deraf må blifva ett helt, en fast grund för kom-
mande åldrars arbete. Det kan då också befinnas nödigt och nyttigt
att visserligen icke ställa, men lemna någon del af en verksamhets-
. krets i skuggan för att lyssna till tidens och nödvändighetens kraf och
så mycket mer beflita sig om en annan.

Oaktadt det myckna och fagra talet om svenska språkets skönhet
är det en bedröflig och ovederlägglig sanning, att det ännu i våra
dagar i många och ytterst vigtiga afseenden står uselt till med »ärans
och hjeltarnes ~ språk.» I kraft, välljud och, om dess tillgångar rätt
begagnas, rikedom, står det icke tillbaka för något annat; men det är,
såsom en af svenska akademiens ledamöter, Zibet, redan 1790 anmärkte,
SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET.	551

»förgäfves att ett språk äger rikedom, ljud och styrka, så länge det L
sin laglöshet finnes ett hinder för sin odling»1).

Rättskrifiiingen och ordböjningen i svenskan äro nu nästan helt
och hållet lemnade åt godtycket. Språkforskarne äro icke ense i alla
dithörande frågor, och äfven i de fall, der enhet i åsigter dem imellan1
finnes, sätter sig största delen af andra författare envist imot deras på
ojäfaktiga grunder fotade förändringar. När vetenskapen hunnit ännu»
längre framåt och antalet af språkligt bildade vuxit, så att motstånd ej
vidare är möjligt, kan väl den redan befintliga prosalitteraturen på sådant
sätt göras tidsenlig, att formen ändras till öfverensstämmelse med språ-,
kets fordringar; men med litterära alster i bunden stil har sådant sig:
icke så lätt, och värdet af mången äkta perla af svensk skaldekonst
förminskas, icke litet af oförbätterliga formfel, hvilka knappt varit möj-
liga, om en god svensk ordbok funnits. Rörande språkets rikedom
och stilen i detsamma skola vi vädja till en hemulsman, hvilkens ord
man troligen icke skall jäfva: »Törhända är det intet land, der språ-
kets tillgångar blifvit så litet begagnade, som hos oss. Kastar man
en blick tillbaka på de fjermaste tider, skall man härutinnan icke få
mycket att nu högmodas öfver. Jag frågar väl, hvad är skriftspråket
nu öfver hnfvud, mot hvad det var i gamla dagar? Hvilka styhstiska
konstvérk äro ej våra äldre lagar, gamla bibelöfversättningen, Stjern-
hjelms arbeten, och i allmänhet det, som skrefs före slutet af 1600^
talet? 2) Orden och vändningarna voro målande, dramatiska, uttrycks-
fulla, träffande; d$ voro äfven välljudande och veylande. Saken, som
uttrycktes, liksom växte upp framför ens ögon. Man tyckte sig se
> och känna handlingen, sådan den varit. Med ett ord, språket var
poetiskt, och detta är det icke mër. Det var äfven äkta fosterländskt,
och detta är det nu ej heller. Folkspråket, en samlad skatt af hä-
dangångna slägters odling, och på samma gång det mest lifliga utr
trycket af det närvarande, i dettas nationliga uppenbarelse, har ge-
mensamt med det gamla, blifvit utdömdt ur all skriftlig framställning;
hvarigenom det inhemska tycket allt mer förgått, och en tillväxt måst
grunda sig på förkonstling. Ingen vill inse, hvilket rikt malmfång är
att tillgå, i den outtömliga grufvan af de särskilta landskapens mun-
arter; eller ingen har mod att häruti trotsa fördomarna. Mången har
höjt sin stämma härimot, men utan verkan. —--------------------Oberäknelig är
mistningen, icke blott för skalden, men för skriftställare af alla slag.
Hvad man under tiden vunnit i lätthet, sirlighet och abstrakt mångfald,
kan ingalunda uppväga det, man på andra håll förlorat.»3) Det var

’) Svenska Ak:s Handl, ifr. år 1786, 3:dje del. s. 159.

2)	Svenska Ak:s Handl, ifr. 1796, 16:de del. s. 154.

3)	Rydqvist, Framfarna dagars vittra idrotter i jemförelse med samtidens. (Sv. Ak:s
Handl, ifr. 1796/XII, 452—454; äfven särskildt tryckt).
552.	SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET.

1827, som detta skrefs, och förhållandena i afseende på vårt modersmål
hafva sedan åess icke mycket förändrats. Ännu allt jämnt fortsättes
lånandet ur främmande språk lika ifrigt, som vore modersmålet utan
betydelse för nationaliteten och som om man ville göra svenska språ-
ket så obegripligt som möjligt för den egentliga kärnan af svenska
folket, och vill man visa sig riktigt fosterländsk, »gjuter» man en s/k.
»ny ordskapelse», d. v. s. man gör eller bildar ett nytt ord och menar
sig dermed hafva gjort språket en stor och, ovanlig tjenst, äfven om
det nya ordet är både olämpligt, oriktigt bildadt och öfverflödigt för
språket. Det borde likväl nu kunna inses, att de naturliga närings-
ämnena för vårt språk äro i första hand allmogemålen och dernäst de
nordiska fomspråken, samt att nybildningar, hvilka alltid äro vansk-
liga och derföre sällan lyckas, och lån ur främmande språk sist böra
komma ifråga såsom nya språktillgångar. Att äfven för satsbyggnaden
knappt finnas några allmängiltiga lagar, att den nordiska andan i
stylen allt mer håller på att vika, är likaledes en sorglig sanning.
Visserligen har den rent fosterländska språkforskningen äfven i vårt
land under de senare årtiondena gjort glädjande framsteg, och många
värderika arbeten på detta område hafva redan blifvit synliga, men
utom Svenska språkets lagar, hvilket verk, så länge ett svenskt
språk finnes, skall stå som en härlig minnesvård öfver sin författares
lärdom och snille, finnes i hela svenska litteraturen ingen källa, ur
hvilken den, som vill lära sig sitt modersmål, kan hemta kunskaper.
Men äfven nämnda arbete är ingalunda nog lättfattligt för den större
allmänheten för att kunna omedelbart verka på hennes språkliga bild-
ning, hvarjämte dess dyrhet för de fleste är ett hinder att kunna draga
nytta af detsamma. Dessutom är det, såsom bekant, ännu långt ifrån
fullständigt. För öfrigt har vår litteratur, icke att uppvisa hvarken
någon god och tillförlitlig svensk språklära eller någon svensk ordbok,
som motsvarar ens de billigaste fordringar på en sådan, och utan en
pålitlig. ordbok lär det knappast vara värdt att ens hoppas hvarken
enhet och stadga eller renhet i vårt modersmål. — Det ojämförligen
vigtigaste liksom ock det svårasté af svenska akademiens åligganden,
är derföre hennes ordboksarbete.

Huru olika man än må döma om konung Gustaf den tredje, en
god egenskap kan man icke frånkänna honom, en dygd, som ej nog kan
värderas isynnerhet hos en konung, och som häfdateckname icke skola
förneka, äfven då de falla hårda domar Öfver den flärdfulle vällustingen,
den intrigerande ränkmakaren, det är hans fosterlandskärlek. Sitt land
älskade han, för dess ära glödde han, och äfven de främmande fraserna
på hans tunga ledde otvifvelaktigt sitt upphof från ett fosterländskt
sinnadt hjerta. Liksom de störste bland sina företrädare på svenska
tronen insåg han värdet af en sant svensk odling och att grundvalen
SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET,	553

för en sådan är ett utbildadt svenskt språk. När han stiftade den
akademi, på hvilken. han slösade så mycken ömhet och om hvilkens
verksamhet han gjorde sig så öfverdrifna förhoppningar, förklarade
han, att han ville »upprätta ett Samhälle eller Akademi endast för
Svenska språket», och om han då fattade ordet språk i vidsträcktare
betydelse, än det nu' vanligen tages, så äro hans afsigter derföre icke
mindre tydliga. På verkliga språkforskare fans då lika litet som nå-
gonsin stort öfverflöd. Johan Ihre, Sveriges största språksnille, hade
icke långt förut lemnat det jordiska, och Gustaf kunde således blott
beklaga, det döden hindrat honom att räkna denne man såsom en
bland medleminarne i sin vittra stiftelse. Jakob Serenius, författare
till en fordom mycket värderik engelsk-svensk ordbok, var äfven död;
och den ende svenske språkforskare af någon betydenhet, som fans
1786, var författaren .till »Svenska! språket i tal och skrift» med flere
lärda arbeten, Anders af Botin, hvilken också af konungen fick en plats
i den nya stiftelsen sig anvisad. De ord, med hvilka han vid inträdet
af konungen helsades, äro betecknande för den höge stiftarens åsigter.
»På huru mycket sätt», heter det, »förtjenar icke denne ledamot sitt
säte i detta samhälle, och huru mycken, nytta bör man ej vänta af
dess förstånd och lärdom, af hopom, säger jag, som redan gjort en
så vacker början till det arbete akademien nu ålägges». Slutorden
hafva afseende på Botins ofvannämnda arbete, hvilket således var en
hufvudanledning till Botins ledamotskap.

Oaktadt bristen på män med djupare insigter i svenska språket
tyckes' dock ordboksarbetet hafva under de första åren bedrifvits med
diver. Konungen visade sig synnerligen angelägen just i denna fråga
och satt hela timmar såsom Åhörare vid akademiens öfverläggningar
rörande ordboken. Murberg och Adlerbeth sägas hafva inlagt stor
förtjenst både medelst samlingar till ordboken och förberedande åt-
gärder till hennes utförande. Demäst nämnas Kellgren, Stenhammår,
Nordin och Sjöberg såsom de, ' hvilka lemnat de rikaste. bidragen.

Det synes häraf, att man till en början gjorde allvar med ord-
boksfrågan; och ingenting kan bättre bevisa, att man tänkte högt om
ordboksarbeten än Rosensteins jämte de flesté af ledamöternas redan
vid akademiens stiftelse yttrade öfvertygelse, att författandet afen
ordbok aldrig bort lemnas åt ett samfund. Rosenstein gjorde till och
med »lifliga föreställningar mot stiftarens beslut i denna del». Leda-
möterna åtogo sig likväl det ansvarsfulla uppdraget, och hvarje ny
ledamot har sedan otvunget iklädt sig förpligtelsen att egna all upp-
märksamhet åt detta företag, hvilket naturligtvis blifver med hvarje
dag allt mer magtpåliggande, i samma mon som behofvet af ett sådant
verk gör sig mera kännbart.
554

SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET.

Vid flere tillfallen har akademien i sina handlingar vidrört denna
fråga. Det uppgifves, att ordboksarbetet äfven på senare tiden fortgått
med oförminskad ifver. 1853 voro 127,800 språkprof antecknade, för
hvilket ändamål icke allenast äldre arbeten, som kunde lemna upplys-
ningar till språkets historia, utan äfven de berömdaste författare från
Dalin intill våra dagar blifvit genomgångna. Ehuru uppteckning af
språkprof på intet vis utgör någon af de svårare uppgifterna vid ett
ordboksföretag, hvarken kan eller bör vigten och nödvändigheten af
äfven sådana förarbeten underskattas, och klart är, att urvalet af en
så betydlig mängd af språkprof, isynnerhet om det skett med nödig
urskilning, måste hafva fordrat mycket arbete. Skada blott, att aka-
demiens del i äran af detta mödosamma hvärf visar sig mindre, än
mången förmodar. Det är nämligen kändt, att dessa språkprofssam-
lingar gjorts för en obetydlig penning af akademiens amanuenser
eller andra utanför de adertons krets stående personer. Herr K. E.
Kindblad lemnar i förordet till en af honom 1854 utgifven skrift:
»Förslag till plan för ordbok öfver svenska språket» några upplys-
ningar, som icke sakna sin lilla märkvärdighet för bedömandet af
akademiens förhållande till ordboksarbetet. Efter fyra och ett halft
års verksamhet för svenska akademiens räkning anmälde hr K. 1850
sin Önskan att dermed upphöra, och öfverleinnade derefter till akade-
mien alla sina samlingar, innehållande bland annat öfver 64,000 språk-
prof.» »Svenska, akademien», säger författaren vidare, »som för en ringa
summa sålunda kommit i besittning af mina samlingar, fann kort der-
efter tiden vara inne att, på grund af de då samlade språkprofs be-
tydliga antal, begära för ordboksarbetets fortsättande ett årligt stats-
anslag, till belopp, nära dubbelt mot hvad sammanlagdt mig tilldelats
för mitt fleråriga arbete.»

Bland det myckna, som från akademiens sida anförts såsom ur-
säkter för den fördröjda utgifningen af ordboken, är åtskilligt, som det
näppeligen faller någon, som har omdöme, in att bestrida. Det härjämte
det vigten af de anmärkningar, som gjorts öfver dröjsmålet, blifvit er-
kända, talats vidt och bredt om de hinder, som lagt sig i vägen för
akademiens vilja och förmåga och om hennes rätt till anspråk på all-
mänhetens öfverseende och tålamod. Det har anförts, att ett sådant
.arbete icke är så lätt, som mången föreställer sig; att ett samfund icke
lämpar sig för utförandet af ett sådant företag; att hos oss på senare
tider icke funnits någon språkforskare af första ordningen o. s. v.
»Hvärje tid och hvar je folk har vanligen ägt sina tänkare och skalder,
men emellan stora språksnillens uppkomst förflyta stundom årtusenden»,
heter det på ett ställe, och på ett annat: »Hade fäderneslandet fram-
bragt en Johnson eller Adelung, eller hade Ihre tillhört vår tid, och
Akademien hade försummat att tillegna sig ett dylikt snille, för att
SVENSKA, AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET.	555

iippfylla det henne lemnade uppdrag, så hade hon förtjenat det stun-
dom mot henne riktade klander för ordboksarbetets försummelse». Vi
drista härvid anmärka, att om fäderneslandet nu hade en Johnson,
Adelung eller Ihre, eller ännu bättre, en Worcester, Webster, Zanders
eller Grimm, så vore den ordbok, akademien med sin sammansättning
kan åstadkomma, temligen uinbärlig. Men huru skall i vårt land ett
språksnille kunna bevisa sig som en Johnson o. s. v., utan att det får
tillfälle att pröfva sin förmåga, och huru skall åtér detta kunna ske
med ett språk, hvars ordbokslitteratur är så obetydlig som det svenska
språkets, öfver hvilket det, enligt hvad som framgår af akademiens
egen argumentation, nu är alldeles otänkbart för en ensam, vore han ock-
så det största snille i verlden, att författa en ordbok af större värde,
jämförlig med de bästa öfver de främmande språken. När dertill kom-
mer, att hvar och en, som inlåter sig på ett sådant företag, har att
frukta en så mägtig medtäflare som svenska akademien, så torde det
vara Ögonskenligt, att akademiens ursäkter i detta fall äro temligen
lösa. Dessutom skulle man kunna fråga, om ingenting kan göras för
en ordbok af ändra än sådana snillen som Ihre och om akademien
. bland sina representanter för skaldekonsten, vältaligheten och häfde-
forskningen endast räknat sådana, som i dessa ämnen varit lika stora,
som Ihre var i språkforskning. Vårt fädernesland har haft att upp-
visa språkforskare — språksnillen — om icke af första, så åtminstone
af andra ordningen, och genom att icke hafva i tid tillegnat sig dem,
och derföre att hon icke gjort något nämnvärdt för att framkalla en
språkforskning af grundligare art, har hon »förtjenat det stundom mot
henne riktade klander för ordboksverkets försummelse».

Om vidare inom svenska akademien ända från 1786 den öfverty-
gelsen varit rådande, att både hennes egenskap af samfund, och sjelfva
detta samfunds sammansättning och arbetsordning vore hinderliga för
utförandet af det allra förnämsta af hennes åligganden, hvarföre icke
i tid äfsäga sig ett arbete, som hon icke trodde sig om att nöjaktigt
gå i land med, eller företaga sådana ändringar i sammansättningen
och arbetsordningen, som nödvändigheten krafde? Gustaf den tredjes
stiftelse har i så många andra fall handskats temligen ovärdigt med
de stadgar, han gaf densamma, att hon icke behöfde i detta göra sig
samvete af en något fri tolkning. Dessutom kunna väl dessa stadgar
också efter behof ändras, och man bör icke djerfvas påstå, att Gustaf,
om han lefvat längre och funnit brister i dessa stadgar, skulle hafva
försummat att låta den undergå lämpliga ändringar. Om, såsom det
försäkras, franska akademien genom att hafva ett särskildt ordboks-
utskott kunnat, »såvidt möjligt i arbeten af denna art, ernå det dubbla
ändamålet af enhet och skyndsamhet, så tyckes det väl hafva varit
det enklaste att afvën i detta afseende följa sin franska förebilds
556	SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET.

exempel. När det vidare namnes, att akademien från och med Oktober
månads början till högtidsdagens förlopp (den 20 December) är oaf-,
brutet sysselsatt med läsning och bedömande af täflingsskriftema,
hvilkas antal stundom uppgått till 30, 40 och någon gång ända till
50, nästan alla i bunden stil, och detta anfores såsom ett af skälen
till ordboksarbetets fördröjande, så våga ,vi tro, att denna undskyllan
icke är så allvarsamt menad, som hon låter. Det är väl knappt möj-
ligt, att man upptager tiden för akademiens språkkarlar med att låta
dem läsa eller höra allt det versifierade elände, hvarmed akademien
uppmuntrat unga fåfänga versmakare att öfverhopa henne. Men om
så skulle vara, så är sannerligen en förändring i arbetsordningen af
nöden, och då uppstår frågan, hvarföre en sådan icke långt förut skett.

»Vid författandet af en ordbok öfver ett lefvande språk kan man»,
säger akademien, »välja hufvudsakligen tvenne utgångspunkter: antin-
gen att, med Franska Akademien till förebild, inskränka sig till för-
klaringen af det allmänna språkbruket med sjelfgjörda exempel, eller
att, på sätt som La Cruscaj Spanska Akademien, Johnson, Richardson
m. fl. antagit, hämta ordboken så till sägande ur klassiska författare,
hvilkas stöd åberopas genom ur deras skrifter anförda språkprof, till
upplysande af ordens rätta bruk». Först 1836 lyckades akademien
komma till insigt om, att den sistnämnda planen »närmare uppfyllde»,
hvad man fordrade af hennes ordbok, och öfvergick då till densamma,
samt började sàmla de språkprof, ' om hvilka vi ofvan talat. Dessa
ur akademiens handlingar hemtade uppgifter, samt ett påstående af
hr Kindblad, att han under det han i slutet af 1840-talet arbetade
för akademiens räkning, gj ordé hemställan om att få del af den plan,
akademien uppgjort för ordboksarbetet, men fick den upplysning att,
såsom hr. K. uttrycker sig, »någon sådan, besynnerligt nog, ännu icke
fanns uppgjord» jämte en försäkran på ett ställe i Handlingarna, att
»de ledamöter af akademien, som deltagit i ordboksarbetet, hafva deråt
egnat långt mera tid och möda, än åt de tryckta handlingarna, ehuru
det förra blifyit okändt, olönt och otackadt», är allt det hufvudsak-
liga, af hvad som ansétts böra offentliggöras om fortgången af akade-
miens arbete. Visserligen har akademien, enligt hvad det berättas,
tid efter annan låtit trycka profark, men, nästan ängsligt hållit dessa
dolda för allmänhetens blickar. De finnas troligen på de offentliga
biblioteken, men dessa äro icke tillgängliga för mer än ett fåtal af _
dem, som varmt nitälska för' modersmålet. Vi hafva sjelfva sett ett
litet häfte sådana profark, hvilket, om vi minnas rätt, saknade uppgift
om tryckningsåret; vi hafva äfven hört flere mer och mindre kompe-
tente domares meningar om dessa arbeten, och ehuru man icke har
befogenhet att döma akademiens blifvande ordbok efter dessa prof,
SVENSKA. AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET.	557

tillåta vi oss likväl nämna, att omdömena om desamma i allmänhet
icke utfallit synnerligen fördelaktigt.

Märkvärdigt blifver i sanning resultatet af en jämförelse imellan
hvad som på lexikografiens fält hos oss uträttades under tiden från
1700-talets början till akademiens stiftelse, 1786, och hvad som gjorts
under den ungefär lika långa tid, som sedan dess förflutit. 1712, så-
ledes midt under det betryck, i hvilket landet befann sig genom Kärl
den tolftes långvariga krig, utkom Glossarium Sveo-Gothicum eller
Swensk~Ordaboo\ af Haq. Spegel. 1716, således under ännu bekym-
mersammare förhållanden, utgaf J. Svedberg sin 'nSchïb'bolet'h. “Swenska
Språkets Ryckt och Richtighet», hvilket arbete väl icke är en fullstän-
dig ordbok öfver svenska språket i samma mening som Spegels, men
det utgör ett synnerligen värdefullt bidrag till en sådan, och innehåller
dessutom andra stycken af verkligt gagn för svenska språkets rykt.
I akademiens handlingar omtalas derjämte, att den ädle biskopen »egnade
en mansålder åt författandet af en ordbok, hvaraf en afskrift finnes
på Skara bibliotek». 1757 utkom första och 1773 andra upplagan af
Sahlstedts för den tiden goda ordbok, hvilken också tjenat till grundval
för nyare arbeten af samma slag1). Slutligen utgaf Ihre 1769 sitt
berömda och europeiskt namnkunniga Glossarium Sviogoticum, sonf
ännu i år fastän ett sekel gammalt, 83 år efter det samfunds uppkomst,
som ^f stiftaren egnades »endast till svenska språkets förbättring», och
sedan språkvetenskapen på alla håll gjort så omätliga framsteg med
skäl kan sägas vara »det förnämsta svenska lexikon vi ega». Dertill
kommer, ätt man under nämnde tid äfyen’ drog försorg om utgifningen
af goda ordböcker från svenska till de främmande språken och tvärt-
om; vi erinra om Serenii, Linds m. fl. arbeten. Men efter 1786! Med
undantag af A. F. Dalins högst bristfälliga och ofullständiga »Ordbok
Öfver Svenska Språket» och det i fjor utkomna något bättre samman-
draget af nämnda arbete, »Svensk Handordbok», har vår literatur icke
att uppvisa ett enda afslutadt ordboksarbete från denna tid. De nyare
ordböckerna från svenska till främmande språk äro i allmänhet jämfö-
relsevis sämre än 1700-talets arbeten af samma slag och dessutom till
ej ringa del utarbetade af tyskar och i Tyskland utgifna. Kanske
kommer en dag, då en flitig tysk till båtnad för vårt modersmål, men
till evig skam och nesa för vår nation förekommer svenska akademien
med en god svensk ordboks

Af föregående framställning visar sig, att alla de ordböcker vi
ega, äro utarbetade af enskilda persöner, och det är ju alldeles icke
otänkbart, '• att, om verkliga förmågor egnat sig åt sådana företag, vi

') Upplysande nog för den tidens rätta bedömande är, att Sahlstedt 1767 ansåg sig
böra och kunna/Utgifra ett särskildt »Veckoblad om Svenska Språket och Ordboken».
558	SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET.

smäningom skulle fått allt bättre och bättre ordböcker. Kanske skulle
då äfven i vårt land »en Adelung, en Johnson» uppstått. Andra, äfven
små land t. ex. Danmark, förete ju öfvertygande bevis på, att ganska
fullständiga och pålitliga ordböcker åstadkommits genom enskild före-
tagsamhet. Man kan invända, att akademien hvarken förbjudit eller
hindrat enskilda att utarbeta så många svenska ordböcker, de behagat.
Akademien här t. o. m. lemnat understöd åt enskilda ordboksförfattare.
Herr A. F. Dalin har sålunda blifvit, hugnad med det af konung Karl
XIV Johan stiftade pris, och om vi icke allt för mycket misstaga oss,
ansåg sig akademien böra med ett penningeunderstöd uppmuntra hr
K. F. Kindblads, enligt hvad en i hög grad billig och undfallande
kritik visat, i nästan alla afseenden underhaltiga ordboksarbete. Det
är oss obekant, om äfven C. J. L. Almqvist för sitt påbegynta svenska
lexikon erhöll något vedermäle af svenska akademiens aktning. A ka-
demien har sålunda i någon mori verkligen befrämjat arbeten på
samma fält, der hon sjelf är verksam. Men utsigten till ett understöd
af 500 à 1,000 rdr och t o. m. konung Karl Johans pris är icke till-
räckligt för att häfva de farhogor och betänkligheter, som en/ verklig
förmåga måste hysa för att inlåta sig på ett så vågsamt företag, som
ett ordboksarbete är, i synnerhet under nuvarande förhållanden, ett
företag, som i alla händelser fordrar tjogtåls år af mödor och upp-
offringar, kanske försakelser, då man dessutom har till medtäflare ett
samfund, bestående af inimot tjugu med lärdom och snille rustade män,
hvilket är försedt med ganska ansenliga penningemedel, och för hvilkét
det visst icke skall möta stora hinder att vinna fullt tillräckligt under-
stöd af statsmagterna, när« det blott visar sig, att någonting verkligen
är i görningen. — Dessutom har det, helt visst utan akademiens för-
vållande, flere gånger inträffat, , att dår någon enskild börjat utgif-
ningen af en svensk ordbok, rykten kommit i omlopp, att akademien
nu vore färdig med sitt verk, hvaraf första häftet redan vore under
tryckning o. s. v. Så skedde då Dalins större ordbok började tryckas,
så 1867, då Kindblad för andra gången företog utgifningen af en
ordbok. Vid nämnde tid måtte verkligen inom akademien någon tryck-
ningsplan hafva varit å bane, ty man hörde t. o. m. hennes egna leda-
möter försäkra, att första häftet, omfattande bokstafven A, innan årets
slut skulle lemna pressen. Det är vår innerliga öfvertygelse, vi upp-
repa det, att dessa utspridda, men ogrundade befunna rykten utkommit
utan någon ond afsigt hos svenska akademien, men tydligt är, att den
enskilda företagsamheten skall vid ett så stort företag och i ett folk-
fattigt land förslappas eller modstulen draga sig tillbaka för én så
öfvermägtig medtäfläre, hvilken då har all den magt, men också allt
det dryga ansvar, som tillkommer en enväldig herskare.
SVENSKA AKADEMIEN OCÊ SVENSKA SPRÅKET.	559

Öfverallt förspörjes en längtan, en otålighet, att svenska akademien
snart må infria sin skuld, sina löften, och allmänheten har både skäl
till otålighet och rätt att fordra, att den kommande ordboken blifver
ett verk af sant och varaktigt värde. Detta samfund är icke ett eii-
skildt vittert Sällskap, utan en öfver åttatioårig statsinstitution, som
ända från stiftelsen haft icke så obetydligt anslag af allmänna medel.
För 30 eller 20, t. o. m. för 10 år sedan hade akademien kunnat för
en ordbok béräkna den mildhet i omdöme, det öfverseende, hvarom
hon flere gånger på förhand gjort anspråk. Efter detta eger hon att
vänta rättvisa och billighet, men troligen icke öfverseende med allt
för stora brister. »Fordringame på språkforskarnes kunskaper äro
mångdubblade», yttrade friherre von Beskow redan 1856 med anledning
af svenska akademiens ordboksarbete, och man kan tryggt påstå, att
de sedan dess ytterligare ganska betydligt stegrats^ 1859 inrättades
vid våra universitet lärostolar för de nordiska språken, och på de få
år, som sedan dèss förflutit, har detta studium giort de mest glädjande
framsteg och redan burit vackra frukter, som af allmänheten mottagits
med lifligt intresse och väckt stora förhoppningar för framtiden. Hvad
som nu i främsta rummet erfordras, är en ordbok, i hvilken de genom
språkforskningen redan vunna resultaten äro tillämpade och gjorda till-
gängliga för allmänheten, hvilkens blickar nu mer än någonsin synes
vara riktade på modersmålet. Om också von Beskows yttrande 1856, >
att »alltifrån ordböckers första uppkomst har en svårare tid icke
gifvits för deras författande än den närvarande» är obestridligt, så är
det lika sant, att behofvet af en svensk ordbok aldrig varit större och
kännbarare än i vår tid, och dettä senare skäl bör vara starkt nog
att förmå akademien, att icke under förevändning af språkets ständiga
tillväxt e. d. ännu längre dröja. I följd af sin natur kan, bör och
måste språket ständigt tillväxa och vinna stadga, och en ordbok kan
således aldrig blifva fullkomlig, men hon kan blifva för sin tid god
och hon kan blifva en anledning till och en grundval för uppförandet
af ännu mer fulländade verk. Lika obetingadt som vi instämma i det
på ett ställe fallda yttrandet, att »utgifvandet af en ordbok för ett
språk, som ännu är' under skapelse och bildning, samt beliöfver och
erhåller snart sagdt daglig tillväxt, fordrar en fördubblad omtanka och
varsamhet», och dela förhoppningen att den förlust i tid, som genom
det långa dröjsmålet uppkommit, skall lemna »en gifven vinst i arbe-
tets rikedom, användbarhet och fulländning», lika ogrundad finna vi
den vid några tillfällen uttalade fruktan, att genom eh för tidigt ut-
gifven ordbok i förväg lägga band på språkets utveckling och hämma
dess tillväxt. Icke häller i akademiens anspråk på att genom sin ord-
bok »regelbinda» språket torde ligga någon fara. Äro reglerna goda,
så Önskar väl hvar oçh en att ställa dem sig till efterrättelse; äro de det
560	SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET.

icke, sä lär den språkligt bildade allmänheten — och denna blir allt
jämt större och större — icke af akademiens hemul låta förmå sig
att följa dem. I den nya skola af unga språkforskare, som helsa en
af svenska akademiens mest framstående ledamöter jämte en berömd
akademisk lärare såsom mästare, finnes knappt en enda, som anslutit
sig till de regler, hvilka akademien i sin grammatika uppställt och i
sina handlingar ännu temligen troget följer. Till och med hennes egna
medlemmars »akademiska samveten» tyckas finna sig ganska obesvä-
rade i förhållande till den nämnda auktoriteten.

Det går också nu mera näppeligen an att såsom ursäkter för
dröjsmålet eller för annat ändamål åberopa de förkastelsedomar, som
ordboksförfattare under förra tider så frikostigt utslungat öfver före-
gångares verk. Poitevin må hafvå kallat Bescherelles ordbok »une
oeuvre avortée», Richardson sin föregångare Johnsons arbete »ett enda
stort misstag», och en tysk recensent yttra om Grimms ordbok, att »das
Werk in seiner ganzen Anlage und grössentheils auch in seiner Aus-
führung durchaus verfehlt ist», — nu finnas dock arbeten af det nämnda
slaget, som något så när allmänt erkännas för goda, och det kan der-
före ej gerna vidare blifva tal om brist på lämpliga förebilder. Dess-
utom torde de nyss anförda omdömena få anses icke så litet obilliga
eller rent af orättvisa.

Äfven om akademiens ordbok redan nu är färdig att läggas under
pressen, så torde en rätt ansenlig tidrymd förflyta, innan arbetet kan
blifva färdigt, och naturligtvis kan endast en afslutad ordbok vara af
väsentlig nytta. Vore det då icke skäl att låta de väntande, som med
längtan förbida den klarhet, som den snart uppgående solen kommer
att sprida öfver de många hittills så dunkla partierna af svenska språket,
få for att vänja ögonen vid det framstrålande ljuset skåda en morgon-
rodnad med dämpadt sken. Det är sannt, att vi hafva Svenska språkets
lagar, om hvilket verk akademien sjelf yttrar, att det, »ehuru företaget
och utfÖrdt af en enskilt ledamot, likväl utgör ett af de vigtigaste för-
arbeten», men äfven dessa ord innebära, att många andra vigtiga för-
arbeten måste vara undangjorda. För en oinvigd vill det synas, som
vore meddelandet af några flere af de hundratals detaljundersökningar,
som äro nödvändiga förutsättningar för möjligheten att ens utgifva ett
profark, ett ingalunda otjenligt företag. '— Genom sina stadgar är icke
allenast akademien förpligtigad att genom framställda prisämnen fram-
kalla upplysande afhandlingar, utan hennes, medlemmar hafra äfven
förbundit sig att, om till den utsatta tiden inga täflingsskrifter inkom-
ma, sjelfra skrifva om dessa ämnen och insätta skrifterna i akademiens
handlingar »at tjena til mönster för ihem som i thylika ämnen tänka
skrifva.» I slutet af nästlidet år utgaf akademien 43:dje delen af sina
handlingar ifrån 1796; före nämnda år utkommo 5 delar. Att dessa
, SVENSKA AKADEMIEN OCK SVENSKA SPRÅKET.	561

skrifter, hvilka, som man finner, rédan utgöra en liten boksamling för
sig, isynnerhet i de senare delarne innehålla mycket af stort värde,
har blifvit temligen allmänt erkändt. Många inträdestal, många bland
de af en Franzén, en Nordin, en Beskow m. fl. öfver hänsofne store
män, som icke tillhört akademien, tecknade minnesbilder, med hvilka
akademien år efter år prydt sina handlingar, äro verkliga mästerstycken
af vältalighet och 'utgöra hvar för sig ett vackert bidrag till svenska
historiens eller den vittra odlingens häfder. Om det också icke kan
förnekas, att deras egenskap af äreminnen gör, att de måste vid den
stränga häfdaforskningen med en viss varsamhet anlitas, så kan väl
detta minska, men icke upphäfva deras värde. Om vi här äfven nämna,
att flertalet af de under de senaste femtio åren i akademiens handlingar
intagna skaldestycken samt ästetiska och historiska undersökningar äf-
venledes pryda eller åtminstone försvara sin plats, så sker det icke der-
före, att vi anse detta obekant för den bildade allmänheten, utan på
det man icke må tillvita oss okunnighet om eller bristande vilja att
erkänna det goda, akademien uträttat. — Men som nu »Academiens
yppersta och angelägnaste göromål», enligt 32 § af hennes stadgar, är
att äfven »uti Vettehskaper arbeta uppå Svenska Språkets renhet,
styrka och höghet», och detta ämne både i och för sig är det ojäm-
förligen svåraste och mödosanjmaste af dem, som höra till akademiens
verkningskrets, hvartill kommer, att akademien ännu för tio år sedan
stod utan medtäflare såsom modersmålets högsta vårdarinna, så kunde
man tro, att ett icke obetydligt utrymme i handlingarna egnats åt språk-
liga undersökningar. Vi hafva omsorgsfullt genomläst innehållsförteck-
ningarna och funnit — tre titlar, som häntyda på uppsatser af språk-
vetenskapligt innehåll. Den första af dessa är en »Afhandling om
Svenska Stafsättet» (266 sidor), hvilken bildar första delen af akade-
miens handlingar från 1796. Att detta arbete, om det för sin tid hade
aldrig så stora förtjenster, nu mera icke kan ega något synnerligt
värde, är alldeles uppenbart. Det skall dock alltid utgöra ett hedrande
bevis på, att akademien då för tiden gjorde allvar af sin uppgift.
Men derefter finnes i handlingarna icke ett ord i svensk språkforsk-
ning'förr än 1837, då i 17:e delen offentliggjordes en af Leopold
utarbetad »Undersökning om grunderna till Svenska Stafsättet, med
hänseende till Akademiens utgifna Stafningslära, och till fullständigare
utveckling af hennes grundsatser» (168 sid.) — ett alster af de mest
vidunderliga åsigter i språkforskning, som vårt århundrade haft att upp-
visa, och dertill uppfyldt af de gröfsta misstag i lingvistikens enklaste
grunder. Förf, är svåra förbittrad på det »etymologiska st af sättets men
inlåter sig likväl mycket på etymologiska undersökningar, och hans
påståenden att Hand är stam‘'till hämta (hemta), att säng enligt har-'
ledningen borde skrifvas song »för slägtskapen ined sjöng och sjunga»,
36
562	SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET.

att trogen borde enligt samma grundsats skrifvas trägen (s. 97), och
ovissheten om man bör skrifva hålla »af det isländska haUda, eller
holla af det lika isländska holdnu, i talesättet med heilu oc holdnu,
hel och hållen» (s. 94), äro icke bland det minst bevisande för detta
arbetes beskaffenhet. Akademien ansåg 1837 denna skrift vara lämpad
så väl att besvara åtskilliga anmärkningar, som blifvit gjorda vid den
förut nämnda aihandlingen onl svenska stafsättet, »som att i allmänhet
bestämma gränsorna och den rätta tillämpningen af Brukets och Här-
ledningens icke sällan stridiga stafningsprinciper», samt fann’skriften
»utmärkt ej mindre genöm tankames redbarhet, än genom den för-
fattaren egna förtjenst af klarhet och behaglighet i abstrakta ämnens
behandling». Man påminne sig härvid, att den moderna jämförande
språkforskningen redan var i full gång, då akademien ansåg sig med
detta arbetes utgifning böra lemna ett bidrag till uppfyllelsen af hvad
den höge stiftaren ansåg såsom en följd af det verk, han grundade:
»Svenska språkets (och språkforskningens?) namnldinnighet i fremmande
länder»; Rasks, Bopps och Grimms epokgörande forskningar hade då
redan åstadkommit en hvälfning i språkvetenskapen. Redan 1818 hade
den förstnämnde pä svenska utgifvit sin Anvisning tiU Isländskan
eller Nordiska Fornsp^äket, och äfven inom vårt land var redan vid
den tiden en grundlig språkforskning börjad. Det var orätt gjordt af
svenska akademien, hvilken lika litet bort vara i okunnighet om nyss-
nämnda förhållanden, som att Leopold aldrig trängt djupt i språk-
forskningen, och ju dess utom både hade tillfälle att granska och för-
bättra hans verk och skyldighet att bära ansvaret för detsamma, det
var orätt af akademiens då varande ledamöter att utsätta samfundet
och författaren, hvilkens förtjenster akademien så ofta framhållit, för
samtidens och efterverldens löje. Leopolds literära rykte hade till-
räckligt många svaga sidor förut.

Den tredje uppsatsen finnes i 39:e delen och har till titel: »Ljus .
och Irrsken i Språkets Verld». Man behöfvér icke veta mer, , än
att författaren är ,J. E. Rydqvist, för att vara Öfvertygad om, att den
är af helt annat värde än de båda förut omtalade. Men så lärorik
denna lilla afhandling (på omkring 50 sidor) än är, torde hennes för-
fattare dermed mindre åsyftat att lemna ett förarbete till svenska aka-
demiens ordbok eller språklära än att, likasom i Den historiska språk-
forskningen, skingra en hop villfarelser hos den utanför Språkforsk-
ningen stående allmänheten. Men denna uppsats är likväl den enda
af språkvetenskapjigt värde i alla de hittills utgiiha 49 delarne af
akademiens handlingar.

Men 1836 utkom Svensk Spräklära utgifven af Svenska Äkade-
thien, som hufrudsaldigen lär vara utarbetad af Enberg och onekli-
gen haft ett ganska stort inflytande på språkets regelbindande, ehuru
icke på dess vetenskapliga utveckling. Detta arbete vittnar visserligen
SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET.	563

oin fin iakttagelseförmåga, men förråder inga djupare språkstudier;
och att akademien sjelf lika litet som någon annan anser arbetet
motsvara nutidens fordringar, bevisas bäst deraf, att hon icke besörjt
ny upplaga, ehuru boken för längesedan är utgången ur bokhandeln
och ännu ingen annan utförlig, pålitlig och fullständig svensk språk-
lära finnes.

Jämför man nu, hvad t. ex. vetenskapsakademien uträttat för de ve-
tenskapsgrenar, som utgöra hennes mångsidiga verkningskrets, med hvad
svenska akademien gjort för sin förnämsta uppgift, så känner man sig
manad att instämma i den dom B. E. Malmström, sjelf en af de aderton,
ansåg sig böra fålla inför sin åhörarekrets vid universitetet, att »veten-
skapsakademien för den fosterländska bildningen likasom för fädernes-
landets anseende hos utländingen medfört långt vigtigare och mera
hedrande resultater än någon likartad inrättning af konung Gustaf III»1).

För att vinna riksdagens och allmänhetens förtroende torde aka-
demien vara nödsakad både att visa prof på, hvad hon sedan 1836
uträttat för modersmålet, och allvarlig ifver att fortsätta sina arbeten
i sant fosterländsk och rent vetenskaplig anda. För ofta återkom-
mande påminnelser om storheten af och svårigheterna i det ämne,
hvarmed vi här sysselsatt oss, beröm öfver hvad svenska akademien
gjort på andra områden: för poesien, vältaligheten, häfdaforskningen,
»betraktad äfven såsom vitter konst» o. s. v., mer skada än gagna
det vittra samfundets sak, när de störa orden icke motsvaras af
stora handlingar. — Oss vill det synas, som om akademien skulle kunna
genom ett mera anspråkslöst arbete i lexikografi, hvilket hon med sina
förarbeten borde kunna på jämförelsevis kort tid och utan större upp-
offring utföra, på samma gång göra allmänheten en ovärderlig tjenst samt
underlätta och främja sitt eget stora ordboksföretag. Eller skulle
akademien anse det olämpligt och under sin värdighet att till en bör-’
jan utgifva en mindre ordbok ungefärligen af samma storlek som Ba-
lins Handordbok, men pålitlig, eller helt enkelt en ordbok för rätt-
skrifning, endast upptagande ordens rätta fonfii, genus, böjning, antyd-
ning öm språkfel, som ofta finnas i skrift, men som, då de ärö fel,
naturligtvis höra undvikas, samt möjligen synonymer o. s. v., med ett
ord: en praktisk hjelpreda for dem, som vilja riktigt skrifva och tala
modersmålet? Af det förstnämnda slagét finnes t. ex. en Petit Diction-
naire de VAcadémie Française och af det sistnämnda hafva vi sett
flere tyska och danska ordböcker samt äfven ett mis'slyckadt för-
sök till »Svensk Ordbok för Rättskrifning». Att hvarje sådant - arbete,
som de här nämnda, genom sjelfva sin plan måste vara ofullständigt,
ligger i öppen dag, men de fördelar, en god svensk rättskrifningsord-
bok skulle medföra, vore så stora, att företaget att utgifva henne väl

' *) Grunddragen af Sv. Vitterhetens hist., II. 8.
564	SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET.

skulle vara mödan värdt. Vi vilja här påpeka ett par skäl för att
genast tänka på utgifningen af en sådan. Såsom redan nämnts, finnes
för närvarande ingen svensk ordbok, i hvilkén den, som vill bemöda
sig att skrifva sitt modersmål felfritt, kan få tillförlitliga upplysningar,
ingen som en samvetsgrann lärare kan med full, tillit sätta i sina lär-
jjmgars händer. Huru mycket det tillstånd af förvirring och godtyck-
lighet i rättskrifningen, som för närvarande råder, skulle förbättras
genom det här föreslagna] medlet, torde inses af en hvar. Men bri-
sten på en god och fullständig svensk ordbok har verkat i hög
grad förlamande äfven på andra ordboksföretag. Den, som är sys-
selsatt med att skrifva t. ex. en svensk-engelsk, svensk-tysk, svensk-
latinsk ordbok, har till sin ledning intet verk, der han finner alla de
svenska ord, han har att återgifva på det främmande språket, eller
någon säker anvisning för de svenska ordens rätta stafning, kön, böj-
ning o. s. v. En sådan vetenskapsman måste derföre på studier i mo-
dersmålet, ordsamlände o. d. använda en dryg del af den tid, som han
väl behöfde odelad egna åt det främmande språket. Det är en all-
mänt känd sak, att flere både kunnige och arbetsduglige män långliga
tider varit sysselsatte med ordböcker från svenska till främmande språk,
utan att det lyckats någon att åstadkomma ett i alla afseenden godt
arbete, och den förnämsta orsaken dertill anse vi ligga i oftanämnda brist.

Det nuvarande tillståndet med skollexika förefaller oss rent af
outhärdligt. Läraren, om han är sin,sak vuxen och har råd att köpa
de goda utländska verk, som finnas, har tillfälle att ur dessa inhemta
kunskap. Men lärjungen? Han rådfrågar flitigt och samvetsgrant sin
ordbok, han tror sig kunna lita på henne och han har väl i många
fall ingen annan råd; men det måste hända blott allt för ofta,
att allt hans sökande är förgäfves, men det är ock, om han fun-
nit, hvad han sökt och rättat sig . derefter, ingen säkerhet för, att
ju icke hvad ordboken sagt vara rätt, af läraren på goda grunder
anses såsom fel. Man erinre sig derjämte, att detta äfven gäller vid
mogenhetspröfningar, då icke sällan hela en lärjunges framtid står på
spel eller håns val af vita genus göres. Man kan icke rimligen fordra,
att läraren skall för hvarje särskildt fel i profuppsatserna söka i alla
de ordböcker, lärjungame kunnat hafva tillfälle att rådfråga, för att
efterse, öm de blifvit narrade af en felaktig ordbok. Det är temligon
tydligt, att allt språkstudium vid våra läroverk måste lida af ett så-
dant tillstånd.

Men är icke detta ett arbete, som en enskild person skulle kunna
företaga och utföra? Utan tvifvel vöre det väl och gagneligt, om en
språkforskare ville egna sina krafter åt ett sådant företag, enär upp- .
giften möjligen skulle kunna på ett ganska förtjenstfullt sätt lösas
af en enda person. Men först och främst fordrades då öfverlägsna
kunskaper och för det andra flere års arbete, Och vi våga betvifla, att
SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET.	565

det ändå skulle lyckas att göra arbetet både godt och fullständigt.
Män behöfver bara tänka på de tusentals ord, hvilkas kön, böjning
eller stafning o. s. v. ännu äro vacklande eller ovissa, samt att det
icke finnes någon enda på långt när fullständig äldre ordbok. J)ess-
utom hämmas äfven härvid den enskilda företagsamheten. En, som
vore sysselsatt med en sådan ordbok, hade ju intet ögonblick säkerhet
för, att icke svenska akademien beslöte sig för ett liknande företag,
eller genom utgifningen af sin större ordbok satte sig sjelf och hvar
och en annan i tillfälle att med jämförelsevis obetydlig möda utgifva
en ännu fullständigare och pålitligare bok af samma slag som hans
eget arbete. > Svenska akademien eger derimot redan i sin hand möj-
ligheten att på kort tid fullborda ett dylikt verk. Återstår endast
vilja att göra det.

För akademièn sjelf och hennes stora ordbok kunde en sådan
förberedande åtgärd blifva icke så litet fruktbärande. Hela den bil-
dade allmänheten sattes ju på sådant sätt i tillfälle att blifva med-
arbetare i det stora verket: att anmärka brister och otydlighet, fe-
lande ord o. s. v.; och med den varma kärlek svensken dock i grun-
den hyser till sitt modersmål kan det knappt betviflas, ätt många
och i främsta rummet lårarne både vid universitet och skolor, t. 6. m.'
yrkesidkare m. fl. skulle med glädje ställa sina iakttagelser i svenska
x språket under akademiens pröfning.

Det utrymme, öf^er hvilket vi hafva att förfoga för denna uppsats,
är snart iipptaget, och vi nödgas derföre, åtminstone tillsvidare, af-
bryta dessa undersökningar. Meningen var att, om tidskriftens utrymme
tillåtit det, se till, huru vida svenska akademien för svenska språkforsk-
ningen — betraktad ej såsom vitter konst, utan såsom vetenskap —
och hvad dermed står i nära och oskiljaktigt sammanhang, gjort, hvad
som kunnat och bort göras. Vi ämnade äfven pröfva, huru vida aka-
demien vid val af nya ledamöter, vid utdelningen af det anslag till
understöd'åt förtjente skriftställare, som riksdagen ställt till,hennes
förfögånde, samt i allmänhet då hon meddelat vedermälen af sin akt-
ning o. s. v. fäst ett rättvist och tillbörligt afseende på den del af sin
verkningskrets, som utgöres af »språket».

En synnerlig uppmärksamhet förtjenar akademiens sätt att fram-
ställa prisämnen. Åtminstone från 1796 hafva för hvarje år flere så-
dana üppgifvits, och antalet har småningom vuxit, så att man t. ex. för
år 1868 finner icke mindre än 25 »estetiska ochlitterärhistoriska ämnen»,
hvarjämte akademien »lemnar de täflande frihet att välja något estetiskt
eller filosofiskt ämne». För den historiska framställningen äro för
nämnda år 24 uppgifter framställda, men äfven här lemnas fritt val
af ämne »i den historiska stilen». I afseende på skaldekonsten har
akademien, såsom tillbörligt är, icke ens velat framlägga förslag, utan
lemnar alldeles fritt val. I språkforskning åter har ända från aka-
566	SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET.

demiens stiftelse icke, mer än ett enda ämne framstötts, och om fritt
val har häller aldrig här varit fråga. Vi lemna ät andra att afgöra,
om det ens varit tänkbart att förr än möjligen på senaste åren, då
åtskilliga nödvändiga förarbeten äro gjorda, gifva ett någorlunda till-
fredsställande svar på följande fråga: »Hvilka äro hufvudepokerna af
det svenska språkets utbildning, och hvad har det vunnit eller förlorat
vid de åtskilliga förändringar det undergått?» Säkert är, att akademien
först 1866 fick mottaga till granskning ett svar, som hon ansåg för-
tjent att omnämnas, och först 1868 ett, som kunde belönas ihed andra
priset.

Ändamålet med denna undersökning var likväl icke att företaga
en uttömmande granskning af svenska akademiens verksamhet såsom
svenska språkets vårdarinna, utan endast att, om möjligt, gifva uppslag
till ett offentligt meningsutbyte i denna fråga. Åsigterna om svenska
akademiens inflytelse, så väl på språkforskningen som på häfdaforsk-
ningen och skaldekonsten, torde vara mycket olika. Några hafva äfven
i våra dagar gått så långt, att de satt i fråga, huru vida denna infly-
telse bör anses alldeles — oskadlig. Det är af vigt, icke minst för
akademien sjelf, att de, som hafva en mening, öppet och ärligt gifva
henne tillkänna. Föremålen för akademiens verksamhet beröra i egent-
ligaste mening nationens heligaste intressen, och för dem har man icke
rätt att vara likgiltig.

På samma, gång vi uttala den oss närmast om hjertat liggande
förhoppningen, att någon annan, rustad med djupare och vidsträcktare
insigter, än dem vi ega, ville upptaga till behandling den fråga, vi här i
all korthet hafva vidrört, hemställa vi, om det icke vore skäl, att äfven
historiens och skaldekonstens målsmän utom akademien en gång öppet —
berömmande eller ogillande — sade sin tanke om akademiens verk-
samhet i och för dessa ämnen. Vi hafva hört mer än en grundlig
forskare. enskildt uttala sitt ogillande af svenska akademiens sätt att
behandla historien och biografien.

En jämförelse mellan poesiens tillstånd i de land, som äro välsig-
nade med särskilda statsinrättningar till skaldekonstens fromma och
förädling, och dem, i hvilka sådana, officiella drifhus icke finnas, utan
skalderna uppmuntrats endast af allmänheten, torde leda till ganska
nedslående resultat för de. förra. Oss har det länge förekommit, söm
om dét guldregn, som kommer från svenska akademiens bord, icke vore
särdeles lämpligt att framlocka blommor af äkta svensk skaldekonst.

'	'	—E., '
567

Anmälningar.

Två nya tidskrifter i Danmark.

Dansk Tidsskrift for Kirke- og Folkeliv, Literatur og Kunst, under
Medvirkning af H. N. Clausen, H. Martensen, C. Paludan-Müller,
William Scharling, J. L. Ussing, J. J. A. Worsaae, udgivet af
Henrik Scharling. 1—3 Heft. —7 Kjöbenhavn, Gyldendalske Bog-
handel 1869.	'

For Ide og Virkelighed, et Tidsskrift udgivet af R. Nielsen, Bjorn-
stjerne-Bjornson og Rud. Schmidt, totste Hefte. Andet Oplag.
April 1869. Kjöbenhavn, Chr. Steen & Sons Forlag.	\

Det finnes ett yttrande af »gamle Grundtvig», som ej illa »skulle
lämpa sig till ett slags svar på en bekant diplomatisk fråga för några
årtionden sedan rörande vårt danska brödraland: »pourquoi cette puis-
sance ne cesserait-elle pas d’exister?» Derföre att — blefve svaret —
»Vor Herre trænger til Danmark.» Orubbligare kunna ej »Borussia-
nismens» mest hänförde apostlar fasthålla sin öfvertygelse om »der
weltgeschichtliche Beruf Preussens», än danskhetens banérförare står
fast vid den tro, han under mer än en menniskoålder förkunnat med
»lefvande ord»: äfven det lilla landet, den svagare nationen, är, fullt
lika mycket som någon s. k. stormagt, ett oumbärligt redskap för ge-
nomförandet af Guds rådslag och den historiska utvecklingens ändamål!
At denna grundtvigska tanke om en viss för Danmark egendomlig,
högtstående, dess oersättlighet bland folken betingande uppgift inom
odlingens historia, har i våra dagar. ett yngre slägte, som med be-
undrande tillit vädjar till den gamle siarens stolta framtidssyner, vetat
gifva en ny och öfverraskande vändning. Ja, det förhåller sig i san-
ning så, säger man, en sändning af yttersta vigt är, just i innevarande
tid, förelagd det danska folket! »Olyckan, som .har öfvergått oss, är
blott ett andens vårtecken, ett vittnesbörd om att norden måste lära
sig känna sin besökelses tid. Vi hafva nått till den vändpunkt, der,
för första gången under ett årtusende, den grundsumma af innerlighet,
den skatt af en djupt etisk lifsbetraktelse, den tankrika blick på ande-
lifvets motsatser, hvarmed de nordiska folken gjort sitt inträde i histo-
rien, tränga igenom.----- — Den utlefvade kulturverlden kan ännu
få besanna, Luthers ord: »Im Norden ist ein Rückhaltpunkt!» Vi måste
lära oss inse det: nu eller aldrig har anden kallat oss!» — Samma
tankegång fullföljes vidare sålunda: »Skola vi gälla i menniskolifvets
stora samfuud, måste vi gälla genom det, som är vårt eget. Men detta
hvilar skimrande i forntidens fjerran ;■ poesien öppnade vår syn till att
se det, poesien gifver oss det ej i våra händer. Siaren gifver oss viss-
het om att vi kunna lyfta det högt i nutidens glans, men det lyftes
ej genom någon magisk besvärjelse----Skall den visshet, siaren har
568

TVÂ NYA TIDSKRIFTER I DANMARK.

gifvit ôss, hålla stånd, måste den sätta tankens krafter i arbete.------------
Men här stå vi åter vid Nielsens filosofi!»

I denna filosofi, i dess ledande grundtankar vill man finna rätta,
tydningen af »siarens» i ett profetiskt halfdunkel höljda utsagor och
det afgörande svaret på frågan om Danmarks framtid. Också är hän-
visningen till den af prof. R. Nielsen framställda verldsåskådningen en
ständigt återkommande refräng ej endast i de båda broschyrerna —-
B, Nielsens filosofi og den Grrundtvigske Anskuelse samt Til Oriente-
ring — af den anonyme författare^ vi ofvan citerat, utan i en hel serie
af smärre skrifter och tidningsuppsatser, hvilka utgöra den ena sidans
inlägg i den vidlyftiga strid »om Tro og Viden», som nu i flera år
nästan oafbrutet fortgått inom danska litteraturen. Den nya lärans
betydelse är således — yrka dess anhängare — ingalunda begränsad
till de egentligt filosofiska problemens område; alla vår tids kultur-
frågor, och särskildt de danskt-nordiska, skola genom nämnde tänkares
»grundidéer» finna sin slutliga'utredning. »Som en lågande stjernbild»,
heter det i .sistnämnda broschyr af signaturen Gb, »har Nielsens filosofi,
efter långvarig förberedelse i stilla vetenskapligt arbete, brutit fram
öfver den danska kulturens horizont»; den framträder såsom »en frukt-
bärande upptäckt» och har i ' följd -häraf blifvit »den medelpunkt, i
hvars strålar alla uppgifter vinna klarhet och bestämdhet» — »Vårt
kulturlif i innevarande århundrade bildar en underligt sammanknuten
väf, der de särskilda afdelningarne på det egendomligaste sätt gå öfver
i hvarandra. Der finnas estetiska, vetenskapliga, politiska och religiösa
kriser, mellan hvilka på många punkter varsnas endast mycket obe-
stämda öfvergångay. När nu ingen har försökt sig på att skilja denna
väf- isär och utreda trådarne, så är orsaken helt enkelt den, att man
saknat en hållpunkt. Denna hållpunkt är gifven i Nielsens filosofi.
Ehuruväl densamma är en fortsättning af en universel andeverksamhet,
af ett genom alla folk och tider fortsatt kämpaverk, så har den dock
sina djupaste rötter i rörelser, söm falla innanföre den danska kulturen.
Dessa äro dess förberedelse, den är deras sammanfattning och förklaring.
Häraf följer då, att dess resultat blott behöfva böjas tillbaka, så komma
dessa rörelser att visa sig i sammanhang och inre förbindelse, under
det att de nu antingen äro sammanblandade eller stå löst och mass-
artadt gentimot hvarandra. Oehlenschlægers poesi, Heibergs estetik,
Grundtvigs folklighet, Plougs politik och Kierkegaards reflexion : man
anlägge på dem såsom måttstock grundtankarne i Nielsens filosofi, och
man förstår dem; man underlåte det, och man förstår dem icke.»

Sällan, om ens någonsin förut har väl i nyare tider en filosofisk
teori vid sitt första framträdande blifvit helsad med hyllningsrop, som
mera närmat sig intill det kolossala. Vårt århundrades hittills mest
berömda tankebyggning får endast tjena till den fotställning, på hvilken
man triumferande reser den danska spekulationens ärestod. »De He-
gelska begreppen», skrifver en författare i Fædreländet, »likna de som-
marfåglar, som födas utan muri och ingen föda förmå taga till sig;
den filosofi, som med hunger efter det verkliga förenat förmågan att
fullständigt, göra dess innehåll till ett med tankens egen utveckling,
har hittills blifvit förkunnad allenast vid Köpenhamns universitet.»
Det säger sig sjelft, att de högstämda loforden på intet vis bragts till
tystnad af de talrika och hetsiga protester, som utslungats från det
läger, der man svurit »den kristliga dogmatikens» fana tro och lydnad.
TVÂ NYA TIDSKRIFTER I DANMARK.

569

Hvad vi derimot icke anse osannolikt är, att rätt mänga af prof. Niel-
sens lärjungar på sista tiden, i följd af en från annat håll utgången
väckelse börjat vackla i sin öfvertygelse om det höga värdet af mästa-
Tens »upptäckt.» Vid Nielsens sida står såsom universitetslärare i filo-
sofi professoren d:r H. Brochner. I allt en motsats till sin äldre em-
hetsbroder — lika klar och skarpsinnig, samlad, återhållsamt pröf-
vande, som Nielsen är fantasirik, vulkanisk, sjudande af lust och kraft
att producera — namnes han äfven af den senares anhängare såsom
den, hvilken företrädesvis synes fustad att upptaga de Nielsenska sat-
serna till granskning. >,Såväl Nielsen som hans kollega», yttrar förf.,
af Til Orientering, »stå på det filosoferande medvetandets grund; det
är tankar som mötas med tankar, och det kan aldrig, som vid den
tyska ortodoxiens motstånd mot Strauss, blifva fråga om någon lar-
mande förkättring.» En sådan granskning, skarp och inträngande, har
prof. Brochner låtit den Nielsenska teorien undergå i sin sistlidna år
utgifna skrift: Problemet om Tro og Viden. Enig med sin motståndare
i den absoluta förkastelsedomen öfver all teologisk ortodoxi, skiljer
han sig afgjordt från honom ifråga om ståndpunkt och metod vid det
uppbyggande arbetet inom vetenskapen. Den kritik, prof. Brochner
riktar mot den Nielsenska lärans hufvudpunkter, är ämnad att förbe-
reda framställningen af hans egen positiva åsigt inom religionsfilosofien,
hvilken dock ännu ej blifvit offentliggjord. Så mycket synes imel-
lertid redan på stridens innevarande stadium ligga i öppen dag,
att »Grundidéernas» högt uppburne författare, äfven om han hittills
med blott ringa möda parerat de visserligen våldsamma, men, som
vanligt, något klumpiga utfallen från filosofiens »bekännelsetrogne»
motståndare ex professo, hädanefter måste uppbjuda hela sin obestrid-
liga fintlighet för att värja sig mot dén nye angriparen, som ingalunda
är honom sjelf underlägsen i logisk styrka och smidighet.

Det är for denna gång icke vår afsigt att dröja vid de mellan de
båda ifrågavarande vetenskapsmännen rådande meningsskiljaktigheterna
eller öfverhufvud vid de inkast, som blifvit gjorda och kunna göras
mot prof. Nielsens egendomliga, lära om tro och vetande såsom »absolut
ueensartede Principer.»1) Derimot hafva vi ansett rätta tidpunkten nu
vara inne att fösta svenska allmänhetens uppmärksamhet vid vissa ge-
nomgående grundtankar i den nyaste danska filosofien, stadigt fast-
hållna, trots oförenligheten mellan deras åsigter i öfrigt, af denna
filosofis båda målsmän. Just dessa för både Nielsen och Br0chner ge-
mensamma grundtankar synas nu på väg att, särdeles i den inklädnad,
som gifves dem af den förstnämnde, erhålla en vida större utbredning,
än som förut kunnat blifva fallet. Förhållandet är nâmîigen, att den
filosofiskt-teologiska fejden i Danmark, änskönt den stått på’ dagord-
ningen i snart dryga fyra år, dock så föga kan sägas lida mot sitt
slut, att den fastmera innan kort torde flamma upp med större häftig-
het än någonsin. I början af innevarande år utkom i Köpenhamn det

/) En granskning af denna läras filosofiska förutsättningar och följder föreligger från
svensk sida i afhandlingen Om den religiösa tron och vetandet (Nordisk Tidskrift Jan.—
Febr. 1867) af prof. Axel Nyblæus, åt hvilken förf, den utan jemförelse mest framstående
bland den Nielsenska filosofiens teologiska motståndare gifver det vitsordet, att han »bevisar
och belyser med segerrik klarhet det alldeles ohållbara i prof. Nielsens dualism mellan det
teoretiska och praktiska.» (Jmfr Om Tro og Viden. Et Leilighedsskrift af H. Martensen,
sid. 145, — Kjöbenhavn 1867).
570	Tvl NYA TIDSKRIFTER I DANMARK.

länge förebådade stora arbetet: JReUgionspMlosophie af R. Nielsen. Ge-
, nom en uttömmande redogörelse för sina religionsfilosofiska åsigter vill
förf, här en gång för alla leda i bevis, att: »den långa striden mellan
religion och vetenskap har ursprungligen sin grund i en oklar sam-
manblandning af de olikartade principerna, och måste alltså upphöraj
när sammanblandningen upphör». Försöket att framtvinga »den eviga
freden» mellan teologi och filosofi synes dock icke heller denna gång
hafva någon utsigt att lyckas; ej förr har prof Nielsen blifvit synlig
på stridsplatsen med sitt grofva artilleri, än han från alla håll finner
sig kringsvärmad af fiendens lätta trupper. Upprättandet af Dansk
Tidsskrift for Kirke- og Folkeliv, Literatur og Kunst röjer den så länge
skoningslöst förföljda teologiens afsigt att nu i sin ordning gå plan*
messigt anfallsvis tillväga. Tidskriftens utgifvare. Lic. teol. Henrik
Scharling, som sjelf vid åtskilliga tillfällen i vredgade manifester tagit
till orda mot Nielsen och hans anhängare, har till medarbetare erhållit
Danmarks två förnämsta teologer: den allmänt vördade fosterlands-
vännen prof. H. N. Clausenj samt H. Martensen, Sjællands namnkun-
nige biskop, den spekulative dogmatikern med den eleganta, fint pole-
rade formen, inom hela samtidens »förmedlingsteologi» den måhända
mest glänsande virtuosen. Redan i sitt första häfte har hr Scharling
vid angifvandet af den nya tidskriftens »Standpunkt og Retning» skyn-
dat att kasta utmaningshandsken åt den uppfattning af kristendomen,
»som särdeles under nyaste tiden talat stora ord, ja, till och med ut- .
gifvit sig för den Messias, som skall lösa kulturlifvets smärtsammaste
förvecklingar.» Länge har ej den teologiska utmaningen behöft vänta
på svar, ty knappt hade Dansk Tidsskrift börjat sin bana, förrän den
möttes af en välrustad och stridslysten kämpe : For Ide og Virkeligked,
et Tidsskrift udgivet af R. Nielsen, Bjomstjerne-Bjornson ' og Rud.
Schmidt. I .förläggare-firmans anmälan af tidskriften yttras, att den
/ skall »söka göra tillfyllest för sitt namn i öfverensstämmelse med en
bestämd grundåskådning, för hvilken den mans namn, som har lemnat
den första afhandlingen, må ensamt tjena som program.» Denna första
afhandling — Idé og Virkelighetl — har till författare prof. R. Nielsen ;
sitt och tidskriftens program har han antydningsvis uttalat, då han
erinrar sina läsare om följande yttrande af Soren Kierkegaard:

»Att anbringa ett afgörande — och detta är uppgiften — låter '
sig icke göra på samma sätt som allt annat —• — — Nej, ett afgö-
rande anbringas annorlunda än ett annat. Som rofdjurets språng på
sitt byte, som örnens stöt i fallet, så anbringas ett afgörande : plötsligt
och samladt i ett. Och likasom rofdjuret förenar slughet med kraft,
först slugt håller sig alldeles stilla — så stilla kan intet tamt djur
vara — och derpå samlar sig helt i ett enda språng eller stöt —t så
kan intet tamt djur samla sig i ett eller resa sig i språnget på
sådant sätt anbringas eft-afgörande. Först stilla — så stilla är vädret
aldrig på en stilla dag, så stilla är det endast före thordön — och så
bryter det löst.»

Detta »afgörande», så energiskt påyrkadt,, detta,. som nu pånytt
»bryter löst» inom den nyasté filosofien i Danmark, men denna gång
inför en större allmänhet än den, som fyller universitetets hörsalar eller
läser filosofiska skrifter — hvari består då detta ena nödvändiga i
striden för idé och verklighet? — Vi skola vid besvarandet af denna
fråga gå något tillbaka i tiden för att höra, huru prof. Nielsen och
TVÂ NYA TIDSKRIFTER I DANMARK.	571

hans uttolkare under stridens olika skiften sjelfve fastställa de punkter,
på hvilka man företrädesvis måste lägga ton vigten.

Högsommaren år 1864 afslutade prof. Nielsen första delen af
grundidéernas Logik, som kort derefter utkom i bokhandeln. En läs-
värd anmälan i Dansk Ulaanedsskrift samma år af en icke namngifven
författare redogjorde för hvad i arbetet ville, gälla såsom i rent filo-
sofiskt hänseende nya uppslag. Det dröjde dock ännu någon tid bortåt,
innan den icke synnerligen lättfattliga läran började sysselsätta upp-
märksamheten i vidsträcktare kretsar. Skriftvexlingen för och mot
densamma tog sin egentliga ^utgångspunkt från en anmälan af. Grund-
idéernas I^ogik i Fcedrelandet (d. 9 och 16 September 1865), för-
fattad af hr Rudolf Schmidt. I denna uppsats gifves liksom första
utkastet till det uppfattningssätt, som sedermera med allt större be-
stämdhet velat i den Nielsenska filosofien se framför allt en dansk
nationalangelägenhet, ett ^på en gång folkligt och kulturhistoriskt
initiativ» som inom andens verld bragt »förglömda källsprång» i dagen.
Syftande på det ofvannämnda arbetets samtidighet med det danskt-
tyska kriget, yttrar anmälaren:

. »I sorgens . och blygselns tid har det tankefoster blifvit utsändt,
som ganska säkert är det betydligaste som sedan 1848 sett ljuset här
i landet; i förödmjukelsens stund har vår nationalitet trädt fram med
det segerrikaste tecken på egendomlighet, den på lång tid haft att
uppvisa. Vi inse, att vi genom att tillägga betydelse åt denna om-
ständighet lätt utsätta oss för ett vulgärt gäckeri; men detta får så
vara. Ty är den lärdom, historien, trots alla missvisningar, bjuder
menniskorna nu en gång denna, att ett folks, lif alltid är betingadt af
dess kraft till att häfda det andliga, och att der likaså lätt kan ut-
plånas en förg ur regnbågen, som ett folk med tillräcklig förmåga att
upprätthålla-sin andliga egendomlighet kan utplånas ur folkens antal,
så må vi väl häri se ett varsel för framtiden, men tillika, en finger-
visning för nutiden. Är vår utsigt utåt stängd, står det dock fast,
att overksamhet nu skulle vara vår farligaste fiende. Hvilar öfver oss
en tung, höstlig himmel, böra vi genom arbete hålla lifskällan varm
inom oss. Det gäller att ådagalägga vår rätt att vara till. I detta
hänseende har det unga slägtet en stor uppgift sig pålagd, hvilken det
måste möta med all den duglighet, det eger.-----------------Utsjunga ett
hopp kunna vi ej längre, men vi kunna blifva säkra på oss sjelfve i
tankens klarhet. — — Vill den danska ungdomen tillfyllestgöra de
kraf, som ställas på den, måste författarens sträfvanden hos denna ung-
dom finna sitt sjelfskrifna publikum.»

Dessa prof. Nielsens filosofiska sträfvanden äro nämligen, enligt
anmälarens åsigt, i full samklang med nutidens djupaste behof, hvilka
i allt väsentligt genom dem' finna sin förklaring: .

»Verklighet!» är tidens lösen och märket på alla de fanor, under
hvilka tiden kämpar. Nationaliteten, som i de mägtiges rådplägningar
betraktades som en skuggartad fantasi, - har nu blifvit en princip.
Metternichs ande fick se, att Italien var mera än ett geografiskt be-
grepp. Det är en verklighetslag, skalden har uttalat i de enkla, kraf-
tiga orden: »Det Skilte böjer sig sammen». — En större sammanslut-
ning med verkligheten röjer sig äfven i alla lifskraftiga sträfvanden
inom den nyare konsten, hvilka ofta genom förhastad ifver fått ett
barockt utslag, ss. t. ex. præraphaëlismen i England. Det uthålliga
'572	TVÂ NYA TIDSKKIFTER I DANMARK.

sinnet för det psykologiskt verkliga, hvilket i alla sina skiftningar
dock blir ett medel för idéens taktfasta utveckling, är det, som åt
Bjornsons poesi förlänar dess styrka. Och hvad vetenskapen angår,
hafva Bacos sköna ord: »endast som barn kommen J in i himmelriket;
endast derigenom, att förståndet såsom ett barn undervisas af erfaren-
heten; kommen J till herravälde öfver det verkliga» — ej någonsin
förut satt så mägtiga, undersökande krafter i rörelse, som i den tids-
ålder, i hvilken vi lefva. Men denna starkare fart mot verkligheten
ställer på hvar je område frågor till tanken, som den omedelbara erfa-
renheten , aldrig är i stånd att besvara. Efter att under loppet af ett
långt, lif hafva arbetat sig igenom alla vetandets och tänkandets regio-
ner, efter att hafva byggt sig mägtiga utanverk i en hel serie under-
sökningar, hvilka alla bero på den innerligaste vexelverkan mellan
den filosofiska forskningen och fackvetenskapens resultat, har författaren
omsider i Grundidéernas Logik I, som för sig är ett afslutadt helt, rest
det första tornet af den borg på tankens fjell, derifrån han bjuder
samtiden sin, af tidens egna kraf bestämda, åskådning af tillvarons
grundförhållanden.»

För att nu leda sig fram till denna åskådnings kärnpunkt, åt
hvilken allt det öfriga hos förf, är ämnadt att utgöra ett fast underlag,
ger hr Rud. Schmidt följande utveckling af prof. Nielsens lära om
filosofien såsom »en vetenskap om hvad som kan vetas»:

»Om någon påsfode, att malmen i bergen, stenarne i hafvet och
snön på de otillgängliga fjellen icke kunde vara till, så framt icke
ett öga såge dem : så skulle man säkert mena, att det ej stode rätt
till med hans förstånd. Icke destomindre går. författarens verk just ut
på att uppvisa, att intet som helst kan vara till, utan för en subjektiv
uppfattning, hvilken bestämmer det såsom det, som är till. Frågar
man nu: huru vet han det? så blir svaret: han vet det just genom
sin undersökning af vetandets eget väsende, i det han påvisar den
deri ingående dubbelheten, hvilken måste vara densamma i hvart och
ett medvetande, också i ett gudomligt. Denna dubbelhet består i ett
vetande af sig sjelf förmedelst ett vetande af annat och ett vetande af
annat förmedelst ett vetande af sig' sjelf. Endast i och genom denna
dubbelhet inser vetandet sin begränsning I djurets medvetande inser
vetandet icke sin begränsning; för snigeln har tillvaron inga gåtor,
ty blott det är till, som snigeln för sig objektiverar, och det är till
blott så, som den objektiverar det. Nu är det märkliga just detta, att,
i det att det 'menskliga vetandet fattar sig sjelft såsom ändligt och
begränsadt, fattar det i och med detsamma sin princip och i principen
sin oändlighet. Håller du upp en spegel framför ett föremål, så finnes
föremålet till, vare sig spegeln krossas eller icke: detta är den mensk-
liga subjektivitetens förhållande till tillvaron. Men lika litet som du
kan tänka föremålen • utanför rummet, lika litet kan du tänka dem
utanför vetandet, väl att märka: det gudomliga vetandet. Och då
vetandet, i följd af dubbelheten i dess princip, icke kan tänkas utan
en vetande, så måste äfven det gudomliga vetandet vara uppburet af
subjektivitet. ------— — Författaren vänder sig här polemiskt mot
det materialistiska uppfattningssätt, som utan att någonsin hafva under-
sökt vetandets förhållande till de fakta, det uppfattar, i uppblåst sä-
kerhet på sitt vetande om fakta, vill låta dem förklara sig ur sig
sjelfva. Men ,han vänder sig ej mindre polemiskt mot de förment
TVA NYA TIDSKRIFTER I DANMARK.	573

vetenskapliga sträfvanden, som vilja låta oss begripa tingen i deras
förhållande till ett ursprung, som ligger utanför det menskliga* vetan-
dets gränser Han visar oss, huru långt ett dylikt begripande på ra-
tionel väg är möjligt att ernå. Vi kunna, med vetandets egen fordran
till utgångspunkt, nå fram till begreppet om ett vetande, som i en
enhet äf eviga tankar breder ut sin klarhet öfver tillvaron i dess hel-
het; vi kunna höja oss till tanken om en magt; hvilken, såsom ve-
tandets reala utslag, bär upp hvart stoftgrand i universum. Men den
allvetande Guden, hvilkens öga finner dig vid det yttersta hafvet, och
den allsmägtige Guden, som kan göra månen och jorden till intet:
•Honom har du att söka endast i ditt eget inre, Lalande sökte Honom
med kikare i rummet, men fann Honom icke; och sök du Honom ej i
den spekulativa dogmatiken, tÿ du finner Honom icke der! Detta är
det afgörande; under det ätt förf, aldrig blir oense med uppenbarelsen
och religionen, kommer han i en väsentlig konflikt med teologien.»

»Detta är det afgörande», yttrar hr Bud. Schmidt; — och i sjelfva
verket xhar han här angifvit hvad som torde kunna betraktas såsom
den nyaste danska filosofiens starkast framträdande egendomlighet. Hos
Brochner såväl som hos Nielsen är »den väsentliga konflikten med
teologien» en gifven följd af deras allmänna ståndpunkt såsom tänkare,
hvilken naturligtvis nödgar dem att, ställa sig till efterrättelse en helt
annan logik, än »den bekännelsetrogna.» Men under det att den förre
merendels nöjer sig med att kallblodigt blotta och kortfattadt aflarda
dogmatikens quasi-spekulativa taskspelarekonster, egnar sig den senare
med rastlös, brinnande ifver — och dertill med den omisskänneliga
tillfredsställelse, man erfar vid en sysselsättning, bedrifven con amore —
åt undergräfvandet äf teologernas dogmbyggnad. Utrotningskriget mot
kristendomens maskerade fiender, deras förföljande på alla nya eller
sedan gammali kända smygvägar, uppspårandet och undanrödjandet af
det oäkta gods, de vilja insmuggla ömsom i filosofien, ömsom i religio-
nen — detta har nu i många år varit prof. Nielsens älsklingsuppgift,
och kan ur viss synpunkt sägas utgöra A och O i hela hans författare-
verksamhet. Man tage för sig nästan hvilken som helst af hans tal-
rika skrifter: väre sig att de röra strängt filosofiska eller andra ämnen,
märkes snart, huru bevisningen är alltigenom så anlagd, ätt den i sista
hand bör gifva ökadt eftertryck åt det »præterea censeo», man redan
från början ser framskymta; sällan tager prof. Nielsen pennan i hand,
sällan stiger den vältalige föreläsaren upp i en kateder utan att bittida
och sent —- man skulle kunna tycka: i tid och otid — i tusende
skiftande vändningar inskärpa hos alla, som lyssna till hans ord, sitt :
»för öfrigt är min öfvertygelse den, ati teologien bör utrotas från
jorden!»	*	•	.

Den förmodan ligger då nära tillhands, att de från den teologiska
kristendomsuppfattningén härrörande vådor, till hvilkas afvärjande den
genialiske universitetsläraren så enträget kallar Danmarks bildade ung-
dom i vapen, måste, åtminstone efter prof. Nielsens eget sätt att se
saken, bestå i en farligare missriktning, än den blott teoretiska. Alle-
nast för att motarbeta denna missriktning har prof. Nielsen ej satt sin
vidlyftiga lärdomsapparat i rörelse; det var en lätt uppgift för hans
uddiga satir, att, till menige mans förlustelse, framställa den ostadigt
vacklande, efter en »spekulativ» lösning af »trosmysterierna» famlande
dogmatiken såsom ur rent vetenskaplig synpunkt ett sannskyldigt:
574

TVÅ NYA TIDSKRIÏTER I DANMARK.

»Monstrum horrendum, informe, ingens, eui lumen àdemtum est.»
Men detta logiska vidunder, denna »mirakelmetafysik» som söker sin
räddning undan de besvärliga tankelagarne genom att hänvisa till »det
öfverlogiska»1), är, trots dess otymplighet inom det teoretiska, ingalunda
af ofarlig beskaffenhet, när praktiska lifsångelägenheter bringas å bane.
Likasom hos den enskilde de teologiskt-dogmatiska sympatierna ge-
menligen urarta till ett medvetet eller omedvetet köpslående med san-
ningen, till ett fegt mäklande om ett mer eller mindre ifråga om de
dogmer och undervferk, den rätta, »saliggörande» tron anses böra föra
med sig i släptåg, så skulle denna samma halfhetens och »ackordens»
ande, om den finge slå rot hos folket i dess helhet, snart nog blifva
en skadlig parasitväxt på folkbildningens och det nationela lifvets
friska stam. Denna filosoferande ortodoxi, som skyggt ryggar tillbaka
för hvarje klart och bindande »antingen—eller», denna — äfven i vårt
kära Sverige icke alldeles okända — nymodiga spekulation, som »&e-
^årar de Jialfbildade med dogmatiska talesätt och metafysiska tvety-
digheter» — om hela denna riktning förklarar prof. Nielsen beslutsamt,
att den, sedd i dess verkningar på odlingen öfverhufvud, endast tjenar
till att Mmma och iortfuska (forgyakle) det andliga lifvet i nutiden.»
Skall det moderna kulturlifvet i alla dess förgreningar genomträngas
af kristendomens närande safter, då måste det förvridna, det ortodoxt-
dogmatiska trosbegreppet vika för en bibliskt sann uppfattning af me-
ningen med det uttrycket: att tro på Kristus. Hvad vi behöfva, är
en religiös folkbildning, som, på samma gång den framställer sann
religiositet såsom det högsta af allt, ej försummar att tydliggöra, huru-
som denna väl låter sig förenas med den rikaste bildning, det klaraste
vetande. Hvad vi, för en dylik folkbildnings ernående, måste på lif
och död bekämpa, är, å ena sidan, den vanställande uppfattningen af
den kristna tron, som vill göra dennas vara eller icke-vara beroende
af försannthållandet af ett visst qvantum kyrkliga dogmer; å andra
sidan den ickc mindre vanställande uppfattningen af det filosofiska
vetandet, som synes vilja förnedra detsamma till att ännu en gång blifva
en »trons tjensteqvinna» i lägsta mening. Tron, sådan den af orto-
doxien predikas, hetsar de dogmatiskt troende mot de icke-dogmatiskt
troende — de förre, »Guds barn», kunna ju ej lätteligen sämjas med
»anhängarne af denna verldens fùrste» ! — »den rena läran» har i
längden alltid verkat splittrande, samhällsupplösande. Vetandet, sådant
det af vissa »kristliga filosofer» handhafves, bortblandar hufvudfrågan
och förslöar sinnet för sanningen, när apologeten erbjuder sig att —
visserligen ej fullständigt, men åtminstone »till en viss grad»! — »spe-
kulativt» begripliggöfa skapelsen af intet, inkarnationen, inspirationen
o. s. v. — alltid dock mèd användande på lämpliga ställen àf de
»ödmjuka inkonsequenser», hvilka lära vara berättigade vid bemödandet
att, mot »otrons» inkast, deducera dogmernas förnuftsenlighet ! Derföre
är denna tro och detta vetande det förnämsta hindret, deras undan-
rödjande det förnämsta vilkoret för det andliga lifvets uppblomstring
i. nutiden.

') Jmfr den bitande stridsskriften mot Martensen och teologien Om »den gode VUlie»
som Mögt i Videnskaben af R. Nielsen, (Kjöbenhavn 1867)< der förf, bland annat söker
visa, hurusom det icke är »den vetenskapliga kritiken», ntan tvärtom den s. k. »kristliga
apologetiken», som »undergräfrer kristendomen.»
TVÂ NYA TIDSKRIFTER I DANMARK.	575

Sådan är den allmänna grundåskådning, prof. Nielsen senast ut-
vecklat i sina föreläsningar, hösten 1867, vid Kristiania universitet,
dit han blifvit inbjuden af norska studentkåren, som önskade i sin
egen krets höra den man, hvilkens lära väckt sådant uppseende i
grannlandet. Här, då han för första gången skulle tala till ungdomen
vid ett främmande lärosäte,- försummade prof. Nielsen ej att ånyo upp-
taga sitt lifs stora tema: kristendomens seger genom teologiens neder-
lag. Han behandlar detsamma företrädesvis ur synpunkten af den
religiösa folkbildningens höga betydelse för vår tid med dess inom
alla områden Öfverhandentagande riktning åt det folkliga, demokratiska.
Det djupa tidsbehofvet af en sådan bildning' kan teologien icke fylla.
Ej ens bonden vid plogen, långt mindre de mera kunskapsrike, låta
sig i våra dagar intalas, att- de dogmatiska spetsfundigheterna inne-
bära den rätta tolkningen af kristendomen. Och hvad än värre är:
det teologiska betraktelsesättet rentaf vänder upp och ned sjelfva
principen i kristendomen, i det att vid bedömandet af det kristliga
efterfrågas, icke hvad menniskan, genomträngd af den religiösa sjelf-
försakelsens och kärlekens ande, är, vill och gör, utan först och sist
huru mycket hon tror i dogmatiskt hänseende. * Men ett sådant sätt
att framställa Kristi, lära kan och bör icke få förblifva oimotsagdt:

»En blick på den andliga ställningen i nutiden lärer oss», yttrar
rörande denna punkt prof. Nielsen, »att teologernas mångförgade dogma-
tiker icke längre äro i stånd att hålla sig uppe vid de i städse
växande antal och med, förnyad styrka frambrytande motsägelserna,
eller att åt den religiösa folkundervisningen gifva någon fast, allmän
giltig grundval. En revision af trosläran i dess helhet,, en utveckling
och framställning af kristendomens väsende, som kunde visa, huru de
personliga sanningarne i inbördes sammanhang framgå ur en enda, i
sig sjelf giltig princip, må väl, hvad det religiösa tänkandet angår,
sägas vara af nöden. Men skall en sådan revision genomföras, då
måste teologien bort, ty teologien bortfuskar principen. Skall ett
yngre slägte af folkliga religionslärare finna den rätta tonen, träffa
det «rätta målet och med den andliga öfverlägsenhet, som endast sä-
kerhet i tänkandet kan gifva åt ordets förkunnare, träda upp mot en
reflekterande tidsanda, då är en strängare, på lifsuppgifternas lösning
uttryckligen beräknad förskola alldeles nödvändig. Från teologiska
förutsättningar är en sådan förskola omöjlig; skola presterna komma
fram, måste teologerna bort, ty teologien bortfuskar principen!»1).

Ett härnadståg i det af förf, förordade syftet, för att stäfja »den
bekännelsetrogna dogmatikens» försök att »bortfuska» kristendomens
sanningar, pågår ock nu som bäst inom hela den protestantiska verlden.
Det nittonde århundradet har också sina korståg, hvilka omsider skola
åt församlingen återeröfra evangeliets förlofvade land ur trångbröstade
symbol-tillbedjares händer. Denna ny-protestantiska rörelses uppkomst
i Danmark skildras af prof. Nielsen på följande sätt :

»Det gällde vid början af vårt århnndrade något mera än att
blifva en smula anderik i en andefattig tid; det gällde att gripa trons
banér, bryta med vantrons väsende och göra brytningen så djup och

J) Jmfr Om Hindringer og Betingelser for det aandelige Liv i Nutiden. Sexten Fore-
jaesninger, holdte ved Universitetet i Christiania, September—Oktober 1867 af R. Nielsen.
Kjöbenhavn 1868, sid. 275.	*
576	TVÅ NYA TIDSKRIFTER I DANMARK.

oläklig, att den aldrig mera kunde helas. Så skedde då en brytning
med alla tidens magter, en brytning för trons skuld i menighetens
namn; det kom till kamp, inspirerad kamp för lifvets rätt, för andens
ljus, »for Gaaden i det Guddomsord, som skaber, hvad det nævner,
som fylder Dale trindt paa Jord, og Klipperne udjævner.» Det gällde
ej att gå på ackord med den formella upplysningen, smycka sig med
förnuftets skönheter och få sig en gloria genom att anbefalla en ny
medelväg; nej, medelvägstiden var förbi: det gällde att bryta igenom.
Hade uppgiften varit att på ett sinnrikt, för de bildade behagligt sätt
insmuggla ett qvantum satis af den gamla tron utan att stöta det nya
förnuftet: då skulle en smakfull, oratorisk sammansmältning af mycket
subjektivt med något objektivt, litet mystik och litet filosofi, litet
Johannes och litet Jakobi hafva varit fullkomligt tillräcklig. Men här
var fråga om något mera; det gällde just att icke glida öfver ojemna
ställen, utan trycka på plogen och plöja så djupt, att det spirande
sädeskornet kunde slå rot och menigheten se sin fruktbara grund med
de heliga källorna. Den upplysta tidsåldern menade nu visserligen,
att ett återuppväckande af fädernas enfaldiga tro var en lika stor
folklig omöjlighet som vetenskaplig orimlighet; men den upplysta tids-
åldern misstog sig. Den gamla tron stod upp »som Ax i Vang, som
Mai i Bogeskove»; den stod verkligen upp igen till allas förundran.
En påskmorgon — ja, huru obegripligt! — en påskmorgon gaf den
döda lif, »en Paaskemorgen kom og tog — det sorte Kors fra Graven.»

Den klarhet öfver de religiösa stridsfrågorna och den pålitliga
vägledning vid deras lösning; hvaraf vi i vårt eget land hafva béhof,
fullt lika mycket som i Danmark, står helt visst icke heller hos oss
att vinna på det håll, der man bjuder oss på »litet mystik Och litet
filosofi» och spiller krafter i gagnlös- äflan att lappa eri ny klut på ett
, gammalt kläde. Föga uträttar man för den nya tidens kraf endast
genom det känslosamma sysslandet med omstufningen af det gamla ;
ty — för att tala med prof. Nielsen i hans inledningsuppsats — först
der skola »massorna samla sig, der de ana en tanke»; der »lyssna de
till ordet; skönja ljuset, tränga sig fram att helsa frihetens dag.» Gerna
ville vi i den nye stridsmannen For Ide og VirTcelighed se en bud-
bärare om annalkandet af denna »frihetens dag»; håller han stadigt ut
i striden för den sanna tron mot den förvända, då skola äfven vi
kunna instämma i yttrandet: »Vår Herre har behof af Danmark.» För
våra danska läsare är det ej obekant, att den kamp mot den teologiskt-
ortodoxa knstendomsuppfattningen, till hvilken prof. Nielsen gifv.it
signalen i Danmark, redan sedan en längre tid lifligt fortgått i Sverige,
och de känna, hvjlken. ställning vår tidskrift i denna strid intagit. De
skola då äfven fatta, att vi — om vi ock i mycket skilja oss från
prof. Nielsen — likväl glädja oss öfver att ifråga om »det afgörande»
på vår sida firina denne väldige bundsförvandt, och att vi ur denna
omständighet hemta nytt stöd för vårt hopp, att på det maningsrop,
som riii inom de skandinaviska landen höres ljuda samtidigt från söder
och i norr, snart skola besannas den norske skaldens ord:

^Fngang, jeg ved, vil det reklie frem
Over de höje Fjeldel»

C. v. B.

----O-O^oo-—
bn

Den religiösa revolutionen i nittonde
århundradet.

La Révolution religieuse au dix-neuvième siècle par F. HUET.
Paris, Michel Lévy 1868.

I.

I dessa dagar för ungefär ett âr sedan spridde telegrafen frän
Rom en öfverraskande nyhet till den kristna^verldens alla kanter. Vid
en högtidlig sammankomst af ett större antal kardinaler och biskopar
i Vatikanen hade inför de församlade blifvit uppläst en påflig skrif-
velse, deri den katolska kyrkans öfverhufvud tillkännagaf sitt beslut
att -följande år sammankalla ett nytt ekumeniskt möte. Den långa
och vördnadsbjudande serie af allmänneliga kyrkomöten för hela den
rättrogna kristenheten, hvilken, likt en sträcka af klart flammande fyr-
båkar, kastar sitt vägledande ljus ut i århundradenas stormupprörda
natt, skulle nu, efter ett mellanrum af trehundrafem år, ökas med ännU
ett sådant, värdigt att blifva minnesstenen öfver Pius IX:s tjenstetid
såsom Kristi ståthållare på jorden. Och likasom af de föregående
kyrkomötena det första i Sicæa, år 325, med förkastande af de arian-
ska villomeningarne lade grunden till den oförfalskade lärans byggnad,
hvilken sedermera på det hittills sista konciliet — det i Trient år
1545—1564 — ytterligare påbyggdes och till skydd mot protestan-
tismens då kringsiggripande kätterier omgärdades med ett nytt antal
saliggörande formler, paragrafer och klausuler — så skall äfven det
nu utlysta tjugonde kyrkomötet veta att tillmöteskomma den närva-
rande tidens andliga behof genom högvigtiga och väl öfvervägda be-
slut och handlingar. Mötet sammanträder i Rom d^ 8 December 1869,
femtonde årsdagen utaf förkunnandet af den nya dogmen om jungfru
Marias »obefläckade aflelse.» Intilldess må de troende af alla nationer
ödmjukt förbida de nya sanningar, som den dagen skola för mensk-
ligheten uppenbaras.

Sådan var den underrättelse, som meddelades de i Rom försam-
lade kyrkofurstarne »den tjugonionde dagen i sjette månaden af men-
niskoblifvandets adertonhundrasextioåttonde år» och genast derefter
kringsändes till vidsträcktare kretsar genom den påfliga bullan: »A.eternî
Patris Unigenitus Filius.»

Vill man lära känna, hvilka de bevekelsegrunder äro, som kunnat
förmå Pius IX till denna under påfvemagtens närvarande ställning;
minst sagdt, oväntade åtgärd, så erhålla vi lättast upplysning härom
'	. • -	37
578 DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.

genom' sjelfva den ofvannämnda bullan. Hon förtjenar en viss upp-
märksamhet äfven derföre, att på mer än ett ställe hennes tankegång
och uttryckssätt framstå såsom typiska för allt hvad »bekännelsetrogen»
verldsåskådning heter. — Ståtligt draperande sig i romarespråkets drägt,
höjer sig det teokratiska aktstycket till en rhetorisk flygt redan i den
så lydände inledningen:

»Pius, biskop, Guds tjenares tjenare. Till framtida åminnelse.
Den evige Fadrens enfödde Son har på grund af den utomordentligt
stora kärlek, med hvilken Han älskat oss, nedstigit från sin himmelska
thron för att i tidens fullbordan befria hela menniskoslägtet från syn-
dens ok, från fångenskapen under Satan och ur den villfarelsens natt,
hvari det redan länge ömkligen försmäktat. Utan att bortlägga den
från Fadren mottagna glorian, har Han i sin födelse genom den .obe-
fläckade och allraheligaste jungfru Maria iklädt sig en dödligs om-
hölje, undervisat oss i den från himmelen härstammande läran, hvilken
han bekräftat med ett stort antal underbara gerningar, samt utgifvit
sig sjelf till ett försoningsoffer för oss, Gud till en välbehaglig gåfva.
Men innan Han efter dödens besegrande uppfor till himmelen, för att
der intaga sin plats på Fadrens högra hand, utsände Han sina apost-
lar i hela verlden, på det att de måtte predika evangelium för alla
kreatur, och förlänade dem myndighet att regera den kyrka, Han
köpt och grundlagt med sitt blod, hvilken är en sanningens pelare och
fasta borg, och hvilken, riktad med himmelska skatter, visar alla folk
frälsningens trygga väg i ljuset af den sanna läran, styrande sålunda
sin kosa framåt mot målet, likt en farkost på denna verldens högt
svallande sjö, så att alla, hvilka kyrkan sluter i sitt sköte, äro i säkert
skydd, när verlden en gång går under. : På det att nu ledningen af
denna kyrka alltid må försiggå i rätt ordning och hela kristenheten
allestädes och under alla tider blifva beståndande i en ^ro, fm lära,
kärlek och samhällighet, har Han såväl lofvat, att sjelf förblifvå hos
sin församling intill tidernas ända, som äfven bland’ alla utvalt den
ene, Petrus, hvilken Han insatt till en furste för apostlame, till sin
ståthållare på jorden, till sin kyrkas öfverhufvud, grundval och me-
delpunkt, på det att .han med oinskränkt magtfullkomlighet må vaka
öfver fåren och lammen, stärka bröderna och råda öfver hela kyrkan,
så äfven vara eh väktare vid himmelens portar, en domare öfver hvad
som bör bindas och lösas; hvilkens utslag i himmelen behålla samma
gütighet, som tillkolnmer dem på, jorden. Och emedan kyrkans enhet
och okränkbarhet samt hennes af Kristus förordnade regering måste
bestå för beständigt, så har Petri välde öfver hela kyrkan öfvergått
till de romerska påfvame, hvilka såsom Petri efterföljare sitta på hans
stol i Rom och äro innehafvare af hans jurisdiktion och hans primat
uti kristenheten.»
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 579

Efter att sålunda hafva medelst en korrekt hierarkisk slutlëdning
beredt sig öfvergången frän försoningens faktum till den verldshisto-
riska nödvändigheten af »embetet» såsom den oumbärliga genomlopps-
kanal, som leder den gudomliga nådens källsprång till de törstande
»fåren och lammen», utbreder sig sändebrefvets författare rörande de
stora gerningar i religionens och bildningens tjenst, för hvilka mensk-
ligheten står i skuld hos Petri efterträdare. »Alla veta», heter det,
»med hvilken outtröttlig omsorg de romerska påfvarne hafva arbetat
på trons stadfästande, på presterskapets tukt och dess heliga och
lärda undervisning, så äfven på att skydda äktenskapets helgd och
värdighet, att dagligen mera befrämja ungdomens kristliga uppfostran,
vårda fromheten och ärbara seder hos folken, försvära rättvisan och
sörja äfven för det borgerliga samhällets lugn, ordning och välfärd.»

Icke alltid har dock kyrkan för dessa sina sträfvanden fått upp-
bära den lön, hvarpå hon kunnat ega anspråk. Särskildt i våra dagar
synas onda magter vara på vag att vrida henne ur handen det seger-
pris, om hvars besittning hon fordom trott sig säker. Det gifves ett
hufvudvilkor utan hvars uppfyllande ingen, egde han än mångdubblade
det största helgons dygder,-kan beträda salighetens väg; detta vilkor
är: den undergifna tron på kyrkans lära. Så kunna ock dödssynderna
i sista hand sammanfattas i en enda, deras rot och upphof: högmods-
synden eller byggandet på det egna förnuftet. Men — när har väl
denna synd varit mera fruktansvärdt i svang, än just i vårt inneva-
rande fömuftsafgudande tidehvarf? När har »otron» djerfvare höjt
sitt hufvud eller tviflet, vädjande till föregifna upptäckter inom natu-
rens och historiens riken, med större ihärdighet stått fast vid sina
inkast mot hvad hittills blifvit trott »alltid, allestädes och af alla?»
»Bekant för alla är» klagar det högkyrkliga sändebrefvet, »hvilka fasa-
väckande stormar i vår tid skaka kyrkan i hennes fogar och af huru
många och stora vådor äfven det borgerliga samhället hemsökes. Ty
af förbittrade fiender till Gud och menniskorna bekämpas Och trampas
i stoftet den katolska kyrkan och hennes helsosamma lära samt den
apostoliska stolens ärevördiga myndighet; allt heligt föraktas, kyrko-
godsen bortröfvas, biskoparne och de ansedde, åt Guds tjenst invigde
män, hvilka utmärka sig genom sin sannt katolska sinnesstämning,
blifva på mångfaldigt sätt förorättade; ordenssällskapen utrotas, gud-
lösa böcker af hvarjehanda art, förderfliga tidningar och mångskif-
tande, ytterst förderfliga sekter vinna allestädes en stor utbredning,
hvarjemte den olyckliga ungdomens uppfostran nästan öfverallt är
presterskapet fråntagen, och, hvad som är ännu mera öroande, på
icke få orter öfverlemnad åt läromästame i gudlöshet och villfarelse.
I följd deraf hafva till stort bekymmer för oss och alla rättsinnade
gudlösheten, sedeförderfvet och den ohejdade tygellösheten, fördömliga
580 DEN religiösa revolutionen i nittonde århundradet.
meningars pestsmitta, laster och förbrytelser utan tal, kränkningen af
gudomliga och menskliga lagar till den grad tagit öfverhanden, att ej
blott vår allraheligaste religion, utän äfven dét borgerliga samhället
är utsatt för faran att dragas in i det allmänna upplösningstillståndets
gränslösa förvirring och oordning.»

Den målning, här för oss upprullas af det närvarandes outsägliga
uselhet och nöd, är lärorik derföre, att den i klar dager ställer fram
ett betydelsefullt faktum. Ett svalg, omöjligt att öfverskyla äfven för
den mest uppöfvade apologetiska konstfärdighet, har i vår tid befästat
sig mellan kyrkan och hennes »rena lära» â ena sidan och å andra
sidan det lefvande hela af insigter, grundsatser 'och sträfvanden, som1
vi med ett sammanfattande namn benämna: den moderna civilisatio-
nen. Alla de frihetens och upplysningens förmåner, hvilka af så många
nationer längtansfullt eftersträfvas, och hvilka de som redan lyckats
förvarfva dem, betrakta såsom sin skönaste prydnad — mot dem
riktas förbannelsen af rättrogenheten par excellence såsom vore de
utväxter på samhällskroppen, en dess helsa undergräfvande pestsmitta.
För oss, »denna verldens barn», som lefva och arbeta långt utom
prestkyrkans förgårdar, förete sig de från hvarje kulturperiod oskilj-
aktiga skefheter och brister såsom öfvergående missljud, hvilka under
utvecklingens fortgång småningom skola bortdö i en fullare harmoni.
För de utvalde teckentydare derimot, hvilka ännu i dag betrakta ve-
tenskap och samhällslif genom konciliernas välkända synglas, kan ett
sanningssökande, sådant som vårt århundrades, svårligen synas leda
till annat än, såsom ett yttersta, »till stad af jämmer och till folk
förtappadt», likt afgrundsporten, som i Dantes Inferno bär till öfver-
skrift:

»O, lémnen hvarje hopp, J som här ingån!»

Dock — en sista utväg står måhända ännu öppen till själames
frälsning ur »tidsandans» pandämonium. Under den öfverväldigande
tyngd ; af bekymmer, som hotar att nedtrycka honom till jorden, har
den helige fadren ej velat lemna oförsökt ett af ålder bepröfvadt me-
del till botande af kyrkans refvor. Detta räddningsmedel är — upp-
lyser oss bullan — sammankallandet af ett ekumeniskt möte, med
uppgift att »ur kyrkan utrota alla laster och villfarelser och i hela
vérlden återställa den katolska religionens upphöjda läror; ty endast
dessa läror kunna i längden befrämja äfven mensklighetens timliga
välfärd, ordningen, lugnet, framåtskridandet, den verkligt grundliga
vetenskapen p. s. v.»

Maningar, hotelser och löften sådane som de, af hvilka det påfliga
sändebrefvet öfverflödar, kunde ej annat än uppeldande inverka på
det kyrkliga parti, hvars anhängare nu såsom fordon) anse all tvekan
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 581
och lust till egna efterforskningar böra vika, så snart det heter: »Rom
har talat; saken är afgjordl» Inom alla katolska länder satte sig ro-
manismens vapendragare i rörelse för att redan på förhand hos mas-
sorna inskärpa nödvändigheten af ett förtroendefullt lyssnande till det
blifvande konciliets domslut öfver samtidens religiösa - splittringar.
Yttersta grunden till dessa splittringar anse de päfligt rättrogne böra
sökas i den vidtutgrenade riktning inom det moderna kulturlifvet, öf-
ver hvilken Pius IX uttalat förkastelsedomen i sin lyktbara encyklika
af d. 8 Dec. 1864, der han under den gemensamma benämningen »na-
turalismen» fördömer alla de villomeningar, hvilka gå ut på inskrän-
kandet af kyrkans herravälde öfver individerna och folken. Den en-
cyklikan åtföljande katalogen (Syllabus) meddelade en detaljerad för-
teckning öfver dessa nutida kätterier, 80 till antalet, grupperande ^ig,
i 10 hufvudafdelningar: absolut rationalism, moderat rationalism, in-
differentism, > socialism samt »hemliga föreningar och bibelsällskaper»,
irrlärorna rörande kyrkan, staten, moralen, äktenskapet, rörande påf-
vens verldsliga magt samt slutligen: den moderna liberalismens vill-
farelser. Dessa sistnämnda villfarelser, hvilka i sjelfva verket i sig
innefötta alla de öfriga, bestå uti yrkandet, att påfven kan och bör
försona sig med det s. k. framåtskridandet, folkfriheten och den verlds-
liga bildningen. För att nu bringa sitt fridsstiftande värf till ett
lyckligt slut, kommer kyrkomötet att med förnyad kraft satta yxan
till roten på det »otrons» giftträd, utan hvars fallande tryggheten och
lugnet ej kunna återskänkas det upprörda samhället. Genom tre de-
kreter skall mötet, enligt hvad de invigde redan veta att förtälja, på
nytt upptaga striden mot tidens omstörtningslusta. Afsigten är näm-
ligen att l:o stadfästa och ytterligare skärpa encyklikans fördömelse
öfver de ofvannämnde kätterska meningame; 2:o upphöja läran om
påfvens personliga ofelbarhet till rang af kyrklig dogm 3:o förtyd-
liga och till hela dess innehåll bekräfta den af Bonifacius VIII ut-
färdade bullan Unam sanctam, för att dymedelst fastställa såsom
kyrklig, lag »kyrkans» — d. v. s. enligt ultrakatolskt språkbruk: påf-
vens och de hans fingervisningar åtlydande biskoparnes —■ oinskränkta
herravälde öfver staten. Lçgnens brännmärkande, sanningsnormens

1	) Man betviflade till en börjati, att Pius IX verkligen umgicks med den djerfva
planen att på pafvemagtens innehafvare såsom enskild person öfverflytta den ofelbarhet, som
hittills ansetts ( tillkomma honom endast i och genom, hans ställning till kyrkan, såsom
högste uttolkaren af hennes på de ekumeniska mötena formulerade åsigter. Helt nyligen
har imellertid kardinal Antonelli på tillfrågan af ett bland de utländske sändebuden i
Rom förklarat, att konciliet otvifvelaktigt komme att proklamera den ifrågavarande ofelbar-
hetsteorien såsom én kyrklig trossats, hvars förnekande medförde uteslutandet nr kyrkans
gemenskap. Tidsomständigheterna, tilläde kardinalen, hade gjort detta steg till en nöd-
vändighet.
582 DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET,
framläggande samt anvisande af sättet för dess tillämpning pä lifvet •—
dessa äro uppgifterna för December-konciliets verksamhet. Såsom ett
litet efterspel till de troendes ytterligare uppbyggelsé lärer förkunnan-
det af en splitterny dogm vara att motse. Den kommer att handla
om »den högtlofvade jungfruns ärorika himmelsfärd» och synes vara '
ämnad att liksom sätta inseglet på den kristendomens omgestaltning
till »Marianismen», hvartill den nuvarande påfven tog étt så afgörande
steg, då han — genom bullan Ineffdbïliè Deus sd d. 8 December
1854 — af egen magtfullkomlighet ökade antalet af den katolska
trons dogmer med en ny: den om Marias, »gudaföderskans», »obefläc-
kade aflelse.»

Genom att på eget bevåg, utan medverkan af något koncilium,
fatta sitt beslut angående denna sistnämnda dogms upptagande i
kyrkoläran, har Pius IX redan då praktiskt för sin person tagit i an-
språk den ofelbarhet, han nu vill , låta det sammanträdande mötet teo-
retiskt definiera. Hans tilltagsenhet den gången understöddes af ni-
tiska handtlangare 1) och desse påfvedömets trogne väktare hafva icke
heller i innevarande tid lemnat sin öfverherde i sticket. Den romerska
kurian kan vid kritiska tidpunkter städse förfoga öfver skarpa pennor
och talande tungor. Pressorganer sådane som de energiskt redigerade
jesuiterbladen Civilta cattolica (grundlagd i Portici 1849 under Pius
IX:s landsflykt) och JJnita cattolica i Italien, hafva inom franska tid-
ningspressen sina motstycken i Le Monde och D Univers, i hvilket
blad Louis Veuillot — denne den hänsynslösa reaktionens ursinnige
berserk — sedan lång tid tillbaka utgjuter sin vredes öfverfulla skålar
öfver personer och förhållanden, som ställa sig .i vägen för »Jesu säll-
skaps» verldsuppfostrande planer. Honom tillkommer äran af jemfö-
relsen mellan ' Cavour och Judas Ischarioth, likasom af den märkliga '
upptäckten, att Roma innehåller samma bokstäfver som amoff Eva
som ave o. s. v. Då likväl hans ton och later — vare sig han bjuder
på Le Parfum de Rome eller, såsom i sitt senaste arbete, sänker sig
till Les Odeurs de Paris — oföranderligen utmärka sig genom den
plumpaste råhet och ilska, så har han ej befunnits vara rätte mannen
för situationen i närvarande stund. Stödjepelarne för ögonblicket äro
den lärda teologiens målsmän, predikstolens vältalare, litteraturens fint
bildade ördkonstnärer: en Père Gbatrt, författaren till det betydande
arbetet: Historié du dogme catholique; en Dupanloup, biskop i Orleans,
känd för den skicklighet, hvarmed han vet att lägga sina ord till för-
herrligande af den omhuldade »okunnighetens fromhet»; en kardinal

*) Den verksammaste bland dem var den bekante pater Passaglta, som till den nya
dogmens rättfärdigande skref ett arbete i tre starka band: De immaculate Deiparœ semper
Virginis conceptu.
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN' T NITTONDE ÅRHUNDRADET. 583

Manning, erkebiskop af Westminster, befordraren af det efter stor
måttstock och med häpnadsväckande framgång bedrifnä »omvändelse-
verket» i England. Främst i ledet bland den heliga stolens »enfants
terribles» står dock den i Tyskland vidtberyktade Freiherr von Kette-'
lek, biskop i Mainz, hvilken sällan låter något år gå förbi utan att
i ljungande broschyrer och »herdabref» belysa tidens brännande frågor
från den oförtäckta jesuitismens ståndpnnkt. ') Äfven detta år har den
stridslystne prelaten låtit höra af sig med en bitande flygskrift2), deri för-.
kunnas, att konciliet framdeles kommer att uppskattas såsom vårt år-
hundrades vigtigaste tilldragelse, alldenstund dess verksamhet skall blifva
en i sann mening uppbyggande, under det att samtiden hittills varit
stor endast i att bryta ned och förneka. Andra biskopliga stämmor
förena sig med hans i att hejsa den förestående kyrkoförsamlingen
såsom »en frälsningens regnbåge efter den sociala förödelsens synda-
flod.» Att konciliets inre förträfflighet är ämnad att uppbäras af en
motsvarande yttre glans, derom gafs förliden månad en vink i An-
nuario pontificio, som meddelar att, då Trient-mötets beslut under-
tecknades endast af 250 prelater, så uppgår nu antalet af den betit-
lade katolska hierarki, som eger rätt att i December infinna sig i Rom,
till 981 personer, kardinaler, patriarker, erkebiskopar, biskopar o. s. v. ।

Omgifven och högt beprisad af ett så väldigt »moln, af trosvittnen»,
ansåg sig påfven, kort efter den förstnämnda bullans offentliggörande,
kunna våga ett nytt steg i samma riktning. Den 13 September 1868
utgick från honom en «apostolisk skrifvelse» till alla protestanter och
andra icke-katoliker med uppmaning att de skyndsamligen, innan når
dens tid vore förbi, måtte afsvärja sina villomeningar och låta sig
undervisas i den trö, som hyllats af deras egnä förfäder. Skrifvelsen
är denna gång affattad i bevekliga, nästan smekande ordalag. »Med
glödande kärlek och med öppna armar», utbrister påfven mot slutet,
»afvakta vi de Vilsegångna barnens återvändande i den kyrkas sköte,
som ej känner någon högre åtrå än att få méd öm tillgifvenhet mot-
taga dem, visa demx vägen till den himmelske Fadrens hus och begåfva
dem med ovärderliga, aldrig trytande skatter.. Ty utaf denna deras
af oss med så brinnande längtan motsedda återgång till sanningen
och deù katolska kyrkans gemenskap beror ej blott den enskildes väl-

1 ) Ett af dessa v. Kettelers herdabref, utfärdadt vid d. h. Bonifacii sekularfest i Juni
1855, har fått én viss märkvärdighet pä grund deraf, att de deri förekommande ytterligt
hätska utfallen mot reformatorerna och protestantismen blefvo en hufvudanledning till den
ädle Ch. J. Bunsens djupt ingripande Zeichen der Zeit. Briefe an Freunde über die
Gewissensfreiheit und das Recht der christlichen Gemeinde. (Jmfr. detta arbete, Erstes
Bändchen; sid. 53 f.)

2) Das Allgemeine Concil und $eine Bedeutung für unsere Zeit. Dritte Auflage,
Mainz 1869. '
584 DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.
\	.

' färd, utan lika mycket hela det kristna samfundets, enär den sanna
friden först då kan blifva bofast på vår jord, här menskligheten sam-
lats i ett fårahus under en herde.»

Å intet håll hafva imellertid »de vilsegångna barnen» hittills röjt
någon benägenhet att hörsamma den ropande röst, som kallar dem
tillbaka till det romerska fårahuset. I Tyskland, Schweiz, Holland och
det protestantiska Frankrike beslöto domkapitlen och församlingsråden
på flera orter att aflåta ett svar till Rom såsom en opinionsyttring ,
mot den närgångna katolska propagandan. Dessa genmälen äro i all-'
mänhet hållne i strängt tillbakavisande ordalag, betona reformationens
berättigande och inskärpa eftertryckligt, i motsats till hvad bullan sökt
göra gällande, påfvemagtens otidsenlighet och katolicismens längesedan
afslöjade lyten. Till de kyrkliga myndigheternas protester har för
några veckor sedan fogats en ännu kraftigare, utgången mera Omedel-
bart från sjelfva folket. Ett upprop från tyska protestantföreningens -
ledande personligheter hade d. 31 sistlidne Maj samlat en skara af
närmare 30,000 lutherska trosbekännare i Worms, för att der, i den
gamla Luther-staden, rådpläga och fatta beslut angående inom kyrkan
nödigvordna reformer. Tyska tidningar och kyrkliga tidskrifter skildra
detta protestantiska mass-möte, dit deputerade från omkring 200 städer
och församlingar hade infunnit sig, som en af nyare tidens mest stor-
artade kyrkofester. Mötet, vid hvilket geheimerådet prof. Bluntschli
i Heidelberg var ordförande, fann sig böra vid protestens afgifvande
vända ogillandets spets åt två olika sidor. I det afslående svaret på
den erbjudna återföreningen med Rom inlades ett öppet misstroende-
votum mot de åsigter och syften inom lutherska kyrkan, hvilka, döl-
jande sig under det protestantiska namnets täckmantel, i tysthet ar-
beta på att »slå bryggor öfver till katolicismen.» Protestantföreningen
' och dess vänner förklara sig äfven för sin del tro på och eftersträfva
en mensklighetens framtida endrägt och samhällighet i det religiösa;
men de hålla före att dennas uppnående icke främjas, utan afgjordt
motarbetas genom den nuvarande kyrkliga reaktionens — protestantisk
såväl som katolsk — bemödanden att till hvad pris som helst in-
tvinga det religiösa lifvets hela rikedom inom det trånga utrymmet af
ett föråldradt bekännelséformulär, ohållbart inför förståndets granskning
och oförenligt med den under forskningens fortgång nu i allt fullare
belysning framträdande urkristendomen.

Sålunda se vi då i närvarande stund kristenhetens båda hufvud-
konfessioner ställa sig mot hvarandra i hotfull slagordning. För den
på sannt protestantisk botten stående betraktaren måste detta skåde-
spel synas desto anmärkningsvärdare, som i hans ögon den utma-
nande parten ovedersägligen kämpar för idéer, lånade från en verlds-
åskådning, den man merendels föreställer sig vara graflagd för alltid.
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ARUUNDRAliET. 585

Huru förklara detta, att medeltidsvålnader, sädane som desse öfverste-
presterlige advokater för en orimlig, försoffad myndighetstro, ännu
kunna drifva sitt spel, i trots af det stigande ljuset? I en tid, då bild-
ningssträfvandet öppnar ständigt nya rymder och hopar sina eröfringar
i nästan oöfverskådlig mängd; i en tid, då hvarje tiotal af år uträttar,
mera för vårt slägtes upplysning än fordom ett århundrade — då
höres en ingalunda utomordentligt snillebegåfvad gamma.! man, som
kallar sig »Kristi ståthållare», tilltala sin Samtid med de förmätna or-
den: »Jag, jag ensam är i besittning af den insigt i det sanna, som
J på andra vägar fruktlöst eftersöken! Den som tror på mig, har den
rätta tron! Min lära är vägen, sanningeii och lifvet!» Och under detta
vanvettiga anspråk böja sig godvilligt skaror af folkuppfostrare och
höglärda män, liksom vore det en röst från himmelen som talat!

Hela denna företeelse är, om ock i vår tid ensam i sitt slag, dock
mindre obegriplig, än till en början kan synas. Kraftyttringen från
Rom föranleddes ej af en oöfverlagd ögonblicklig ingifvelse; den var
tvärtom omsorgsfullt förberedd och, såsom hvarje vigtigare åtgärd från
detta håll, väl beräknad med afseende på tiden. Ty så otroligt det
än vill förefalla, är det dock lätt uppvisligt, att katolicismens nuva-
rande vinst- och förlustkonto i dess förhållande till de öfriga kristna
bekännelserna just i innevarande tid är egnad att hos Vatikanens
proselytmakare underhålla synnerligt högtflygande förhoppningar. Det
egendomliga eger rum ifråga om den moderna katolicismen såsom
andlig magt i samtiden, att dess förluster inom det egna området vis-
serligen äro i tilltagande, men ymnigt ersättas genom landvinningen å
främmande mark. Urgamla stamhåll för påfviskheten genomträngas
helt oförväntadt af den nya tidens luftrensande fläktar, under det att
jesuiternas försigtigt framsmygande propaganda — eller, såsom de
sjelfve vilja ha den benämnd: omvändelseårbetet, »missionen» — snärjer
protestantiska länder i sitt nät. I båda dessa afseenden råder en
bjert motsats mellan ställningen förr och nu.

Spanien, inqvisitionens och kätteriförföljelsernas förlofvade land, ;
har ända intill våra dagar varit ett slags jordiskt paradis för Loyolas
söner. Här ligger fanatismen i det brännheta blodet; ett sjudande
folklynne, i förening med okunnighet och vidskepelse, har betydligt un-
derlättat arbetet för den religiösa ofördragsamhetens apostlar. Med
samma passionerade hat förföljdes sekler igenom på den iberiska halfön
mohrer, judar, kättare, »fritänkare», alla som på ett eller annat sätt
tycktes vilja bryta den imposanta »bekännelsens enhet» rättrogen-
hetens kyrkoideal — hvilken endast genom strömmar af blod stått att
uppnå. Senast år 1857 vägrade den i öfrigt liberala Cortes-försam-
lingen att gå in på någon den minsta eftergift till förmån för främ-
mande trosbekännare, och ännu i början af förlidet år kunde försök
586 DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.

till bibelns spridande bringa den dristige på galererna, såframt han
ej »benådades» med landsförvisning. Nu har detta tillstånd, som hvar
man vet, undergått en fullständig förändring. En folkrörelse, åtföljd
af lysande framgång, har inom få dagar utöfvat en rättvis vedergäll-
ning på en djupt sjunken dynasti och en, om möjligt, ännu rättvisare
på den »allrakristligaste» herrskarinnans andliga rådgifvare. Jesuiterna
hafva nödgats lemna landet; en del af klostren har indragits; folk-
undervisningen sattes genast från början främst bland nationens fram-
tidsangelägenheter; religionsfrihet infördes och protestantiska tempel
öppna nu sina portar i de städer, som fordom belystes af Tobque-
madas kättarebål. Påfyedömets inflytande i Spanien har genom stats-
hvälfningen drabbats af ett förkrossande nederlag; påskyndandet af
detta torde måhända få betraktas ( som »den oskyldiga Isabellas» egent-
liga mission i historien. -

Icke mycket ljusare äro den kyrkliga »yttersta vensterns» fram-
tidsutsigter i katolicismens eget moderland, i Italien. Der liksom
annorstädes är det de senare årens politiska frihetssträfvande, som
gifvit luft åt det länge i tysthet närda behofvet af högre sanning och
friare utveckling inom det religiösa området. Men när italienaren
söker en religionsutöfningens och det kyrkliga lifvets medelpunkt i
det yttre, vända sig hans blickar nästan instinktlikt mot Rom. De
syner, der möta honom, äro dock oftast af för den sanna andakten
föga tilldragande natur. Erfarenheten har äfven under nyare tider
till öfverflöd bestyrkt riktigheten af Macchiavellis yttrande för mera
än trehundra år sedan: »åsynen af det påfliga Rom förqväfver religio-
nen i Italien.» I »den eviga staden», symbolen af det gamla Italiens
storhet och målet för det ungas hopp, ser det fosterlandsälskande,
frihetstörstande' folket, kyrkans öfverhufvud kringhvärfd af en från alla
håll sammanrafsad, till god del medelst hoptiggda penningegåfvor af-
lönad »trosarmé», bestående af halfvilda sällar ur alla nationaliteter,
i farans stund understödd af en främmande herrskares bajonetter.
Agget mot inkräktaren, mot »il foresiiere», riktar sig helt naturligt
med lika styrka mot alla dem, som med honom göra gemensam sak;
så har påfvedömet kommit i misstanka för landsförrädiska syften och
så kan man fatta det oerhörda jubel, som genljöd öfver hela Italien,
när Gabibaldi för ej länge sedan förklarade, att han bekände sig till
Kristi religion, men icke till påfvens och kardinalernas, hvilka voro
Italiens fiender, samt när hàn i de starkaste ordalag uppfordrade na-
tionen att utskära ur Italien »prestväldets kräftböld.» Fiendskapen
mot kyrkans verldsliga magt har blifvit en sjelfklar pligt för hvar
och en, som på allvar vill vara trogen sitt fäderneslands dyrbaraste
intressen. För den af patriotisk hänförelse lågande ungdomen gäller
påfven ej längre som religionens högste vårdare; man ser i honom
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 587
endast den svage despot, som hårdnackadt ställer sig i vägen för det
italienska enhetsverkets fullbordande. Och uppträden sådana som när
Pius IX läser välsignelsen öfver de franska tändnälsgevär, hvilka se-
dermera, enligt marskalk Niels triumferande rapport, »gjorde under-
verk» pä det blodiga slagfältet vid Mentana (d. 3 Nov. 1867), äro
naturligtvis endast egnade att ytterligare skärpa motpartiets hämnd-
begär, som väl blir mättadt den dag Garibaldi härnäst sätter sig i
spetsen för sin ynglingahär med det kända stridsropet »jRom
döden

Det unga Italiens religiösa pånyttfödelse är dock ej i sista hand
beroende af ett vapenskiftes ovissa utgång. .Väl har den franska mi-
litärdiktaturen hittills lyckats utestänga demokratiens friskaror från
Rom, men den har ej mägtat hindra vår tids idéer från att bana sig
väg öfver Alperna och sprida sig inom klostermurarne likt tändande
gnistor. Och öfverallt, der den nya tidens luftströmningar draga fram,
träda bland det hierarkiska systemets förra tjenare många öfver på
motståndarnes sida. Oppositionsmän i en med protestantismen be-
slägtad riktning hafva aldrig helt och hållet saknats i Savonarolas
fädernesland. Hufvudfrågorna äro äfven här de för nutidens reform-
sträfvande i dess helhet gemensamma. Hvarhelst »i våra dagar ett
kyrkligt framstegsparti brottas med reaktionen, der är’de kämpandes
främsta ögnamärke bestämmelserätten öfver folkbildningens angelägen-
heter. Att kunna leda' ungdomens uppfostran efter eget förgodtfin-
nande, är att vara herre öfver framtiden. Ingen kan bättre inse
detta än just de radikalt »bekännelsetrogne» inom hvarjehanda be-
kännelser; deraf den strid på lif och död, undervisningsfrågan fram-
kallar i nästan alla bildade länder. Kunde det blott lyckas tillbaka-
gåendets målsmän att allestädes få satt i gång en folkundervisning i
den anda, soin talar ur de påfliga rundskrifvelserna eller ur vissa
protestantiskt biskopliga »sändebref» — med hvilken stolt segervisshet
skulle de då ej träda upp mot »lögnprofeterna», d. v. s. mot dem, som
mena sig arbeta i den fria forskningens tjenst! Också har särskildt
den nuvarande påfven under hela sitt pontifikat varit oaflåtligt verk-
sam för att utestänga »otroshjeltarne» från all befattning med under-
visningen. Den uppseendeväckande prelatensiska klagan, som för nå-
gon tid sedan genljöd kring hela 'Sverige, begråtande landets, af »de
större tidningarne» underblåsta, »grofva otro, nådesförakt, ja, uppen-
bara fiendskap mot kristendomens heliga sanningar» — den och an-
dra röster af samma slag äro blott matta ekon af Pius IX:s lidelse-
fulla fördömelsedomar öfver de »illsluga planerna och brottsliga an-
strängningarne att bland folket utsläcka vår heliga tros gudomliga
ljus samt förföra och förderfra den oerfarna ungdomen.» En tid
bortåt hade äfven jesuiterna yunnit insteg öfverallt i högre och lägre
588 DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.

bildningsanstalter; inplantandet af en blind dogmtro blef följaktligen,
vid undervisningen det angelägnaste; barnen af det århundrade, som
varit Humboldts och Kants, skulle af sina presterliga lärare vänjas
vid legendernas mirakelverld och medeltidsskolastikens tankegång,).
Väsentliga hinder lade sig imellertid snart i vägen för »renlärighetehs»
tillämnade allenastyrelse inom skolan. Ett bland de vigtigaste var
Ricaso^is kraftfulla uppträdande för undervisningens ställande på
verldslig grund och kyrkans skiljande från staten. Fasthållande såsom
en grundtanke i sitt ministerprogram Cavours sats: »Fri kyrka i fri
stat», har han sammanfattat sina hithörande yrkanden i ett yttrande,
som kan anses såsom ett allmängiltigt uttryck för det liberala Italiens
önskningsmål ifråga om de kyrkliga förhållandenas ombildning:

»Kyrkans skiljande från staten», heter det i den ministeriella
broschyren: Svar på alla de anmärkningar, som blifvit framställda
mot lagen om kyrkans frihet, »är en hyllning åt friheten såsom grund-
sats, på samma gång som en borgen för dess förverkligande. Den
borgerliga lagen kan ej intränga i själslifvets helgedom. Inom det
religiösa området må hvarje medborgare fritt följa sin öfvertygelse;
han må, om han så vill, bilda associationer, vare sig de benämnas
konsistorier eller synoder, synagoger eller kloster. Hvarföre skulle
man hindra honom i en verksamhet, som endast angår hans eget
samvete, förutsatt att han ej' kränker andras rätt eller de lagar, som
gälla för hela mensidigheten? Lagen kan ej, utan att öfvergå till
despotism, förhindra en i och för sig oskadlig handling under före-
vändning att den icke öfverensstämmer med en viss troslära; icke
heller bör någon medborgare kunna af lagen tvingas att handla så
eller så, derföre att så föreskrifves af den religiösa bekännelse, som
omfattas af majoriteten. — — — Ingen juridisk lagstiftning är af
nöden ifråga om den enskildes personliga förhållande till Gud. Der-
före äro alla de band och tvångsreglor, hvilka staten påtrugar religio-
nen, ett våldförande af menniskans heligaste rättighet.»

Frågan om det nationellas, det folkligas rätta ställning till kyrkan
och hennes välförstådda intressen har på senare tid af lätt begripliga
skäl börjat tillvinna. sig en allt större uppmärksamhet. I vårt tide-
hvarfs politiska medvetande, taget såsom ett helt, har en ny idé <—
nationalitetsidén — fått ett afgörande insteg. Ju kraftigare nationëns
andliga lif pulserar, desto tidigare inträder för densamma den sjelf-

*) I Italien, likasom i åtskilliga protestantiska lander, stâr p'resterskapets bildning i
allmänhet djupt under medelmåttan. En framstående katolsk författare, abbé Bosmini,
har i en märklig skrift Delle cinque piayhe della santa chiesa, utkommen under Pius lX:s
första regeringsår, betecknat demia presternas låga bildningsståndpunkt aom ett af kyr-
kans fem sår, hvilka slutligen skulle komma henne att förblöda. Han och de med honom
liktänkande påyrka en genomgripande reform af kyrkan på församlingslifvets grundval.^
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 589
medvetandets mognad, då de många fatta sig såsom ett tillsammans«
hörande helt, ett folkligt jag, till anlag och utrustning skiljande sig
från hvarje frände inom slägtet och derföre äfven egande en särskild
kallelse att fullfölja. Nationalitetsmedvetandet är för folken hvad sam-
vetet för den enskilde: den inre genius, hvars maning han ej kan mot-
sätta sig utan att blifva sin högsta bestämmelse otrogen. Der detta
medvetande är rätt vaket, känner folkanden såsom en odödlig oförrätt
hvarje försök att grumla källan som är nationens lifsåder. När der-
före kyrkan, utgående från ett abstrakt verldsborgerligt betraktelsesätt,
sökt åvägabringa en folkens sammansmältning till en vidtfamnande
kyrkostat, i hvafs sköte de särskilda folkegendomligheterna småningom
kunde upplösas och försvinna, har hon genom att vilja det nattirvidriga
strandat mot det omöjliga. Hvarje onaturligt sammanlänkningsbemö-
dande inom kyrkan eller staten finner numera inom bådadera områ-
dena sin motvigt i det djupgående tidsbehofvet af förening mellan de
andligt beslägtade med slitande af alla artificiella enhetsband. Pius IX,
som så oförskräckt bekämpat »tidsandans» öfriga ingifvelser, har ej
länge dröjt med att kasta handsken äfven åt det moderna nationali-
tetssträfvandet; men i den kampen synes dock »Guds tjenares tjenare»
komma att draga det kortare strået; påfvemagtens ställning har under
stridens fortgång blifvit ohjelpligt undergräfd i Italien och vacklar
betänkligt i ett annat land, der nationalitetsfrågan länge varit och
ännu är en af dagens brännande frågor.

Tillgifvenheten för Rom och jesuiterorden har sedan gammalt
fortlefvat som en familjetradition inom habsburgska regenthuset i(
Österrike, Från slutet af 16:de århundradet till inimot slutet af det
18:de styrdes landet i full öfverensstämmelse med nämnde ordens
grundsatser; furstarne, jesuiterfädernas lydiga lärjungar, anslöto sig
alla till Ferdinand II:s valspråk: »hellre herrska öfver en ödemark,
än öfver ett land, befolkadt af kättare!» Detta åskådningssätt blef
rättesnöret för hvarje vigtigare statshandling; »otrons» undertryckande
gällde som regeringskonstens högsta triumf, för hvilken allt annat borde
-stå tillbaka; odlingen, den materiella såväl som den andliga, vanvår-
dades; åkerbruk, industri, handel råkade i djupt förfall; folkbildningen
var så godt som ingen; elände, slapphet, andlig sjunkenhet togo alle-
städes öfverhanden; men hvad mer? »Den rena läran» fick vara ostörd!
— En kortvarig förändring till ett bättre inträdde med Josef II:s re-
gering. Inseende bräckligheten af det samhällsskick, man i allt sökt
dana efter det ortodoxa idealet, ville han åstadkomma en reform i
dubbel riktning: det borgerliga samhället skulle, enligt hans plan, fri-
göras från presterskapets alltför starka inflytande och inom det and-
liga ståndet sjelft bildningen höjas, läran bériktigas. Genom tolerans-
ediktet af d. 13 Oktober 1781 införde Josef II religionsfrihet i öster-
590 DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.

rike; han stadgade derjemte, att ingen påflig bulla finge i hans stater
kungöras utan att vara godkänd genom ett kejserligt placet. Af
klostren indrogs halfva antalet; pilgrimsfärderna förbjödos, en mängd
kyrkliga fester afskaffades, talrika skolor upprättades. — Men Josef
II:s friare kyrkliga lagstiftning ledde ej till någon mera genomgripande
ombildning af det bestående. Under hans efterföljare återvann pre-
sterskapet sin förra magt; folkundervisningen gjordes åter liktydig
med innötandet af s. k. »kristendomskunskap»; följden blef att okun-
nigheten och den dolska likgiltigheten pånytt bredde ut sitt töcken
öfver landet. Revolutionsåret 1848 uppskrämde imellertid kyrkans
lycklige besittningshafvande ur deras angenäma hvila. Då lugnet blif-
vit återstäldt efter de förtryckta ^nationaliteternas kamp för sin till-
varo, frågade man sig, hvad som då -egentligen vållat den allmänna
oron. Svaret lät ej länge vänta på sig: man pekade på de josefinska
lagarne. Ingifna af det 18:de århundradets tvifvelsjuka anda, hade
dessa lagar — påstod det katolska presterskapet —bland folket ut-
spridt religionsfientlighetens frön, ur hvilka alstrats sjelfsvåld och upp-
studsighet mot den af Gud insatta öfverheten. Första vilkoret för den
politiska trygghetens grundliga återställande vore derföre att åt kyrkan
återgifva hennes fordna fri- och rättigheter inom staten. Genom skick-
liga bearbetningar i denna riktning förmåddes kejsare Frans Josef att
afsluta det bekanta konkordatet med Roin af d. 18 Augusti 1855.

Konkordatets upprättande betraktar Pius IX med skäl som sin
vigtigaste regeringsåtgärd. Östemkes kejsare har genom detta fördrag
xblifvit en påfvens vasall och romerska kyrkan har återvunnit en magt,
sådan hon ej egt den sedan medeltiden. Den hemliga bevekelsegrunden
till det förtroliga närmandet mellan Wien och Rom var: det ömse-
sidiga behofvet af ett anfalls- och försvarsförbund till skydd mot sam-
tidens demokratiska och anti-klerikala sträfvanden. Ett sådant för- *
hund ingicks genom konkordatet. Påfven utfåster sig att använda
hela sitt inflytande till stödjande af Österrikes välde i Italien samt
att söka medelst detta samma kyrkliga inflytande slå ett samman-
knytande band kring kejsarestatens många olikartade folkslag. Till
gengäld för så betydande tjenster kräfver den helige fadren inga utomor-
dentliga offer; han åtnöjer sig med en förbindelse från kejsarens sida,
som kan tyckas oskyldig nog, nämligen den, att »den heliga apostoliska
romerskt-katolska religionen skall för everldliga tider upprätthållas i
kejsaredömet Österrike och alla dithörande stater, med alla de rättig- .
heter och privilegier, denna religion bör åtnjuta, i kraft af gudomlig
ordning och de kanoniska lagarne.» Men läser man mellan raderna
i denna konkordatets första artikel, framstår den ékenbara anspråks-
lösheten i en annan dager.
' DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. '	591

Först och främst är genom de anförda ordalagen i fördraget re-
ligionsfriheten grundsatsenligt utesluten. Kyrkans rättigheter enligt
»de kanoniska lagarne», hetyder på Roms tungomål helt enkelt rättig-
heten att icke jernte’sig hehöfva tåla något annat religiöst samfund.
Och då kyrkan i .sin oförfalskade lära eger den enda dugliga slag-
rutan för sanningens uppdagande, så är det hennes tjenare, som
böra vara de styrande, äfven i verldsliga angelägenheter. Undervis-
ningens handhafvande tillkommer i främsta rummet kyrkan. Var det
ej till sina apostoliska sändebud, sedermera vordne kyrkoföreståndare
och biskopar, Kristus riktade uppmaningen: »gån ut i hela verlden
och lären allt folk!» Till åtlydnad af denna befallning böra biskoparne
noga vaka öfver halten af de läror, som i skolorna meddelas, samt
göra sig förvissade om att lärarnes rättrogenhet är höjd öfver allt
tvifvel.. Historien, kemien, geologien, logiken — all forskning och ve-
tenskap har att rätta sig efter bekännelseskrifterna och den kyrkliga
dogmen öfverhufvud. Detta gäller för den högre undervisningen ej
mindre äir för den lägre. »Kejsarens önskan är», heter det i en
af de tilläggsartiklar, som åtfölja konkotdatet, »att gudsfruktan må
blomstra vid universiteten. Han bestrider ej, att vetenskapen medfört
stora välsignelser, men deras verkan har förlamats genom otaliga vill-
farelser, i synnerhet sedan det 18:de århundradet, och det är derföre
nödvändigt fpr samfundet, att sanningens ljus skingrar det rådande
mörkret.» Bäst uppnås detta derigenom, att biskoparne sättas i spet-
sen för landets högskolor för att tillse det, föreläsningame hållas i
öfverensstämmelse med ortodoxiens anda. En obegränsad tryckfrihet
skulle för kyrkan medföra alltför stora vådor; biskoparne ega derföre
den vidsträcktaste befogenhet att genom censuren förekomma det skrifna
ordets missbruk. Derimot upphäfves det kejserliga placet: statsmagtens
samtycke är ej längre af nöden för att påfliga skrifvélser må inom
landet offentliggöras. För kejsaren återstår, i följd af konkordatet,
nästan ingen annan roll an den att underdånigt ställa sig de påfliga
bullorna till efterrättelse; vissheten om rik belöning i en annan verld
bör underlätta hans kall som kyrkans lydige tjenare på jorden.

Rättrogenhetens framgång inom Österrike har således derstädes
föranledt uppkomsten af ett fullständigt utbildadt strypningssystem
inom kulturlifvets alla områden. Konkordatet hvilar på absolutismens
princip; derföre verkar det förstenande på kyrkans inre lif, medan
det utåttill står i strid med ett könstitutionelt statsskick och med alla
sannt liberala sträfvanden. Österrike under »bekännelsetrohetens» träl-
domsok kan tjena som varnande exempel äfven för de protestantiska
nationer, der fåkunnige väktare för stat och kyrka, anstuckne af den
gamla »furor theologicus», bittida och sent ropa ut öfver landet, att
vilkoret för samhällets andliga helsa och välgång är »renlärighet»,
592 DEN religiösa revolutionen i nittonde århundradet.

först och sist »renlärighet.» Renlärigheten, den sä afgudiskt tillbedda,
har i de österrikiska staterna vunnit betydande segrar; men till hvilkét
pris? Hörom angående denna punkt en fransk skriftställare, som sjelf
på ort och ställe tagit kännedom om sakförhållandena!

»Under det att jag genomreste kejsaredömets olika provinser, för
att göra mig underrättad om orsakerna till de inre svårigheterna»,
skrifver Emile de Laveleye, »fick jag ganska ofta till svar: hela
vår olycka härrör från konkordatet. Om vi ej förstått tillgodogöra
oss våra naturliga hjelpkällor, yttrade man till mig, om vår industri
befinner sig i ett tynande tillstånd, om oordning råder i våra finanser,
om våra soldater på slagfältet visat sig underlägsne våra motståndares,
om, med ett ord, vi i alla hänseenden blifvit efter i utveckling, jem-
förde med vestra och norra Europas nationer, så beror detta på att
vi sakna initiativ, energi, sakkunskap. Och om vi lida brist på allt
detta, är det derföre, att konkordatet hindrat oss från att' få till stånd
en folkundervisning i jemnhöjd med innevarande tids behof. Om vi ej
skaka utaf oss denna blytyngd, som nedtrycker oss, är det förbi med
Österrike.» ’)

Ingen hemsokelse kan, enligt Laveleye, så i grund ödelägga natio-
ners sjelfbestånd och länders blomstring, som en kyrkligt-teologisk
syndaflod, lik den pågående öfversvämningen i Österrike. Farans stor-
het beror på den egendomligt försåtliga beskaffenheten af hvärje ståts-
kyrkligt förmynderskap, rörande hvilket Laveleye anställer åtskilliga
träffande betraktelser. »Statens despotism», yttrar han bland annat,
»kan vara hård och tung; men vanligtvis är han föga klarsynt och
har derjemte en mera begränsad verksamhetskrets. Kyrkans despotism
derimot — mild, förutseende, ‘faderligt beskyddande till och med, allt-
sedan bålen ej längre tända sig på hans befallning — förstår långt
bättre konsten att utsuga folkens lifsmust, ty denna despotism sträcker
sig till allt och gör sig efterhand till herre öfver den inre menniskan.
Det är ej blott öfver handlingarne, han befaller; det är öfver tankarne
och sinnesstämningen. Geologiens och antropologiens undersökningar
skrämma honom lika mycket som historiens eller bibelkritikens, och,
då den verldsliga jnagten åtlyder honom, uppkastar han i alla rikt-
ningar hinder för framåtskridandet, föga märkbara, men oöfverstigliga.
Han bränner ej mera sina motståndare, slår dem knappast; men han
insöfver dem, bedöfvar dem. Ju mera tryckande statstyranniet är,
desto ringare äro dess utsigter att blifva af lång .varaktighet. Helt
annorlunda förhåller det sig med det kyrkliga tyranniet. Har detta
en gång i sin fulla tyngd' lägrat sig öfver ett folk,' behöfver folket

’)' Jmfr. Laveleïes lärorika afhàndling L’Allemagne depuis la guerre de 1866. IX.
Le Concordat Autrichien i Revue de deux Mondes foi* d. 15 April och 1 Juni 1869.
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET, 593
århundraden för att åter räta upp sig, och det finnes nationer, som
sannolikt aldrig skola lyckas återvinna sin fordna styrka.»

Till antalet af dessa nationer synas imellertid de inom den öster-
rikiska kejsarestaten ej kunna hänföras. Jesuitismens förhoppningar
om att genom »lärans» besvärjelseformler lyckas tämja de stridiga
nationaliteterna hafva blifvit snöpligen gäckade. Hvarken den blinda
tron eller den viljelösa undergifvenheten tyckas komma att trifvås
på de håll, der man så gerna sett dem rotfästade. Ungrarne hafva
ihärdigt vägrat underkasta sig konkordatet, alldenstund detsamma ej
blifvit godkändt af den ungerska riksdagen; i monarkiens öfriga länder
är missnöjet allmänt och högljudt och har gifvit anledning till en
anti-katolsk rörelse öfver hela landet, hvars påtryckning blifvit så
stark, att den nuvarande österrikiska regeringen visat sig betänkt på
en genomgripande revision af den ingångna öfverenskommelsen. För-
gäfves protesterar man från Vatikanen; folket känner, att konkordatet
är ett uttryck för Österrikes forntid, hvilken politiskt blifvit besegrad
vid Solferino och Sadowa, och väntar sin räddning åf det nationélla
parti vid riksdagen, hvars mot ultrakatolicismen riktade tillbakaslag
måhända skall alldeles krossa statskyrkoväldet inom en af Europas
mägtigaste stater.

Stormlöpningen mot detta välde i Spanien, Italien och Österrike
har, såsom vi funnit, närmast föranledts af nämnde länders ännu ej
öfverståndna politiska brytningar. Ätt dylika brytningar, der de gå
mera på djupet, ovilkorligen måste framkalla en liknande oro, ett
uppvaknande till nytt lif äfven inom det kyrkliga området, ligger i
sakens natur. I hvarje politisk stridighet är det fråga om rätten; ett
folk, som reser sig mot förtrycket, vare sig det inre eller det utifrån
pålagda, kämpar för sin rätt att 'vara till såsom fritt verksam kollek-
tivpersonlighet, utåt häfdande sin oberoende ställning bland nationerna,
inåt utgörande ett helt af sjelfständiga, likaberättigade personligheter.
Men rättsangelägenheterna, behandlade i hela sin omfattning, röja sitt
väsentliga sammanhang med sedligheten och religionen. Det visar sig,
att de nya former för rättssamhället eller, staten, vår tids politiska
reformarbete söker utbilda på nationalitetsprincipens och demokratiens
grundval, icke kunna påräkna varaktigt bestånd, så länge det religiösa
samhället, kyrkan, står fast, i den ställning, hon af ålder intagit.
Mellan folkfrihetens målsmän och den, kyrkliga ortodoxiens blir sam-
manstötningen förr eller senare en nödvändighet. Hvarföre? Derföre
att kyrkan, fasthållande sitt från medeltiden ärfda åskådningssätt och
sina med detta öfverensstämmande yrkanden och anspråk, i våra
dagar representerar — dristigare än någon frihetsfientlig magt
inom staten— d&n allmänna, obeslöjade reaktionen. Detta deri-
genom, att hon, i motsats till vår tids betonande af personlighe-
38
594 DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.

fen — personlig öfvertygelse, handling, uppoffring — skjuter fram
såsom det angelägnaste och högsta, det opersonliga förhållandet till en.
teori, en abstrakt lärosats. Förhållandet ifråga benämnes på kyrkligt
språkbruk »tro»; trons föremål är »den rena läran.» Med denna lära
till måttstock på hvad som är sannt och godt, har kyrkan åt sig
skapat en egen verldsåskådning, som i allt hufvudsaldigt utgör, så att
säga, en upp- och nedpåvändning äf hvad som eljest plägar gälla så-
som det teoretiskt och praktiskt riktiga. Kyrkan vet af en vetenskap-
lighet, som på andra håll är okänd, likasom hon till sitt förfogande
eger en rätts- och sedelära af egen uppfinning. Filosofien tager hon
i sitt beskyddande hägn, blott tänkaren vet att sammanjemka sin
metafysik med gudsbegreppet i »Athanasii symbolum»; mot naturveten-
skaperna är hon vänligt stämd, såvida de ej för mycket nagelfara med
den mosaiska skapelsehistorien; sjelfva bibelkritiken kan hoppas på
öfverseende med hvad han fordom förbrutit, sedan det nu blifvit upp-
täckt, att den äkta kritiken är »den bekännelsetrogna»! Och hvad an-
går den allmänna uppfattningen af rätt och orätt, vill kyrkan gema
låta tala med sig ifråga om enskildheterna, blott det får gälla såsom
högsta rättsgrundsats, att på kättame bör i den borgerliga samman-
lefnaden utöfvas åtminstone »en lätt tryckning», ämnad att varnande
förbereda dem på det öde, som i evigheten väntar alla, hvilkas tro ej
sträckt sig till läran om jungfruns »obefläckade aflelse», eller till den,
att Marias son var Gud.

Men under det att kyrkan sålunda inskärper hvad från hennes
ståndpunkt måste förete sig såsom »det ena nödvändiga», rörer .sig
inom den moderna staten en otalig mångfald af nya behof, en ung-
domligt trotsig lefnadslust, sont gäckas med de rättrogne tuktomästar-
nes straffpredikan. Sjelfva den egendomliga karakteren hos detta vår
tids utvecklingsarbete förklarar, hvarföre angreppet sker med sådan
häftighet, när det gäller statskyrkan och hennes dogmtvång. — Dju-
pare måhända än någon föregående tid är vår samtid genomträngd
utaf bèhofvet -af sammanslutning och enighet inom de många områ-
den, der stora kulturuppgifter ännu vänta på sin lösning. »Freds-
ligor» hafva hittills visserligen bildats endast för omedelbart politiska
syften, men öfverallt, der den ene behöfver den andres stöd, är »den
eviga freden» målet för millioners önskningar. Tidsföreteelser, hvilka,
flyktigt uppfattade, synas tyda förnämligast på ett starkt söndrings-
begär, visa sig ur en annan synpunkt såsom yttringar af det väldiga
-unhetssträfvande, som arbetar på djupet. Inom statslifvet t. ex. bryter
visserligen nationalitetssträfvandet den gamla dynasti-politikens bänd,
men samma sträfvande lägger grunden till de skilda nationernas före-
ning i ett allmänt folkförbund, der det gemensamt menskliga kan
framträda rent och klart just på grundvalen af det kraftigt utpräglade
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 595

nationella. Med sektbildningen och de »negativa» riktningarna, inom
det religiösa området förhåller det sig på samma sätt; skaror af otill-
fredsställda vända sig bort från det officiella, auktoritetsmessiga i
kyrkans lära och samfundslif, men endast den ohjelpliga kortsyntheten
kan mena, att detta har sin egentliga grund i nutidens hemskt utmå-
lade »kristendomsfientliga» sinnesart. Sanna förhållandet är, att den
traditionella åsigten befunnits för trång och andefattig; man vill en
kristendom för alla, en »allmännelig kyrka» med utrymme äfven för
dem, som icke svurit trohetseden åt ortodoxiens katekeser.

f Af denna nutidens åtrå efter utvidgad samhällighet, innerligare
vexelverkan i allt godt och stort, skulle kyrkan, om hon rätt fattade
sin uppgift, kunna verksamt begagna sig till mensklighetens stora
båtnad. Intet föreningsband menniskor imellan är fastare än det af en
gemensam religiös öfvertygelse; der denna är rätt lefvande, blir den af
sig sjelf församlingsstiftande, enande de liktänkande i samma tro, hopp
och kärlek. En sådan öfvertygelse för hela menskligheten låter sig
imellertid ej tänkas, såframt dess tyngdpunkt förlägges till en doktrin,
hvars antagande ej beror på min egen fria vilja. Det gifves en tro,
som kan blifva allas, de der på allvar vilja ansluta sig till densamma;
' men det gifves äfven en annan slags tro, hvars omfattande förutsätter
ett visst själstillstånd, som icke genom viljan ensamt kan framkallas.
. Hvar och en, som verkligen vill det, kaù tro på »kristendomens pro-
• gram» i den s. k. bergspredikan; men icke allom är det gifvet att
sätta tro till påståenden sådane som att 3 är = 1 och 1 = 3 eller
att cirkeln kan på samma gång vara fyrkant. Grundfelet i den kyrk-
liga ortodoxien är nu det, att tron såsom dogmtro af henne göres till
hufvudsak, under det att tron i betydelsen af viljans anslutning till mensk-
lighetens personliga ideal får träda i bakgrunden. Tron enligt ortodoxema
blir derföre en motbjudande vrångbild af hvad Paulus, hvad Kristus sjelf
menade med tro. Deras »trosvetenskap» är ett slag i ansigtet på nuti-
dens ärliga forskning. Följden har blifvit den, att kyrkan, då hon,
sin bestämmelse likmätigt, bort stifta frid på jorden genom att såsom
det högsta framhålla den goda viljan, i stället varit och är en splitet
och tvedrägten främjande magt, liggande i fejd med alla, som ej »tagit
förnuftet tillfånga under trons lydnad.» Det religiösa samhället, bygdt
på de kristna grundidéernas nya och dock rent menskliga underlagd
borde kunnat växa ut till en sannskyldig idealstat, en folkens »Civilas
maxima», som bättre än diplomatiens »heliga allianser» skulle sörjt för
bevarandet af lugnet och lyckan. Men huru har väl kyrkan gått till-
väga? Till menskligheten, som af henne egt att vänta upplysning nr.h
ledning, har hon sagt: »välj mellan eviga helvetsstraff eller tron, att
för så och så många år sedan Gud lät sig födas till menniska!» Vår
samtid har svarat genom att vända ryggen åt kyrkan^ förskräckt öfver
596 DEN religiösa revolutionen i nittonde århundradet.

»affallet», inlåter hon sig nu i mäklingsförsök; men, obeslutsamt* vack-
lande mellan paradoxet och tanken, mellan Tertullianus och Cartesius,
förblir hon alltjemnt »obevingad för skyn och vingelfotad för jorden.»

Denna kyrkans inre hållningslöshet, döljande sig bakom den sken-
bara tillförsigt, hvarmed hon uppträder i det yttre, blottas på det
otvetydigaste genom en annan märklig företeelse inom den ortodoxa
reaktionen i våra dagar. Hvarje ortodoxt kyrkosamfund vill gälla så-
som den enda i egentlig mening sanna kyrkan; men under det att de
särskilda bekännelserna ännu, liksom ex officio, fortsätta med detta
anspråk, försiggår, mer eller mindre medvetet för dem sjelfve, ett in-
bördes närmande mellan de motsatta riktningafne, ett utjemnande af
olikheterna, ett framdragande af det gemensamma, af den bottensats,
hvilken både katolsk och luthersk »bekännelsetrohet» kan vidkännas
såsom sin egen. Särdeles i ögonen fallande är härvid den gradvis
stegrade anslutningen till katolskt åskådningssätt inom vissa hyper-
ortodoxa läger i den tyska protestantiska kyrkan ’). Här, likasom på
åtskilliga andra håll, der »ny-lutherska» m. fl. slika funderingar öka an-
talet af de vägar, som leda till Rom, söker man dock fortfarande med all
flit gifva sig sken af att innehafva en verkligt protestantisk ståndpunkt.
Inom en annan kyrka har man gått längre.

Underrättelserna från England gifva nämligen vid handen såväl
att antalet ständigt ökas af dem, som faktiskt öfvergå till katolska

*) Jmfr. skildringen af den nyaste tyska »repristinationsteologien», representerad af
Kliefoth, Stahl, Vilmar, Leo, m. fl. i C. Schwarz’ Zur Geschichte der neuesten Theologie
(Vierte Auflage 1869). Hos desse kyrkopolitiska agitatorer är den katoliserande tendensen
afgjord och påtaglig; »de konservativa intressenas solidaritet» är grundtanken. För nämnde
intressens tillgodoseende anses nödigt tned nästan vidskeplig dyrkan hänga fast vid det
bestående, »det objektiva» i kulten och läran. Med »bekännelsen» drifves ett formligt af-
guderi; så äfven med det »sakramentala» kyrkobegreppet. Kyrkans gudomliga institutioner,
stånd och embeten, »sväfva i en fullkomligt nyplatonsk præexistens öfver menniskan, blifva
ej till genom henne, utan bildas för henne, sänka sig från himmelens sky, från den heliga
treenigheten ned till jorden och hafva intet annat att skaffa med de menskliga subjekterna,
än att desse antaga dem och införlifvas med dem.» Prestembetet förvandlas från ett lä-
rarekall inom församlibgen till ett katolskt »nådemedelsembete», äfven henämndt »det
syndaförlåtande embetet»; åt de af presten förvaltade sakramenten tillerkännes en öfver-
naturlig magisk kraft, helt och hållet stridande mot den äkta lutherska läran, att tron
allena gör salig. — Jmfr. äfven rörande, denna »nylutherdom» och dess efterdyningar inom
svenska kyrkan ,K. Claesons Skrifter (Senare Bandet, sid. 19—24). »Hvad är», yttrar
författaren, »vår nya ortodoxis fordran af strängaste fasthållande vid kyrkans för 300 år
sedan antagna läror och sedermera af konungar och ständer faststälda ordningar annat än
katolicismens vördnad för en jemte skriften gående historisk tradition och hans helighål-
lande af påfrars och kyrkomötens beslnt? Också hafva våra nye statskyrklige nltras mer
än en gång öppet prisat den romerska kyrkans »kompakta, lugna och mägtiga samfund»
och framhållit hennes »storartade fasthet» såsom ett efterföljansvärdt mönster, i motsats till
den reformerta kyrkans »löshet». Historien lär oss, att det var från denna sida, som äfven
konung Johan HLs skrupler mot den lutherska kyrkan började.»
' DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 597
läran 9, som äfven att inom sjelfva den anglikanska kyrkan en rikt-
ning alltmera utbildar sig, hvilken knappast längre gör någon hemlig-
het af sin stora förkärlek för katolicismen. Denna riktning är den
s. k. y>ritualiSmen.y>

Den anglikanska kyrkan har visserligen redan sedan äldre tider
inom sig hyst en högkyrklig riktning, som, i olikhet med den bred-
kyrkliga, lagt mera vigt på sambandet med katolicismen än med den
öfriga protestantismen. Men först åt en senare tid var det förbehållet
att utdraga konseqvenserna af densamma. I September 1833 börjades
utgifvandet af de s. k. Tracts for the Times, som innehöllo utlåtanden
af Oxforder-professorerna Pusey, Newman, Palmee, Keble och Hook
angående kyrkans brister och medlen för deras afhjelpande. Här ,
framträdde redan den högkyrkliga, öfverdrifna uppskattningen af »den
apostoliska successionen», hvarjemte traditionen började att, vid sidan
af den heliga skrift, få anseende såsom rättesnöre för tron. Äfvenledes
tolkades rättfärdiggörelsen samt läran om nattvarden i direkt katolsk
syftning; åtnjutandet af Guds nåd gjordes beroende af ett riktigt full-
görande af de sakramentala handlingame; ett noggrannt iakttagande '
af fastan, liturgien, helighållandet *af de kyrkliga högtidsdägarne blef
en oeftergiflig fordran. Imellertid sökte man ännu en tid att åtmin-
stone till bokstafven fasthålla protestantismens principer. Först i den
berömda 90:de traktaten af Newman skedde en afgjord brytning med
protestantismen, som der benämnes »det förderfvade menniskohjertats
religioii», hvarimot den katolska kyrkan förherrligades såsom »den äldre
systerkyrkan», i förhållande till hvilken de protestantiska bekännelserna
ej äro annat än kristna »sekter». Den äkta anglikanaren, förklarade
Newman, kan erkänna alla den romerska kyrkans koncilier, äfven det '
tridentinska, och genom »de 39 artiklame» vore man ej förbunden att
utan vidare förkasta lärorna om skärselden, aflaten, bilderdyrkan, brö-
dets förvandling i nattvarden, helgonens tillbedjande, om förpligtelsen
för presterna att icke ingå äktenskap, om påfvens öfverhöghet o. s. v.
utan endast den form, i hvilken dessa satser dittills varit gällande.

Efter dessa yttranden afbröt vicekansleren för Oxford sin förbin-
delse med det traktarianska partiet (i Mars 1841) och erkebiskopen
af Canterbury förbjöd utgifvandet af flera polemiska traktater. Pusey
sökte visserligen försvara sin väns åsigter, dock följde han honom ej,
när Newman, år 1845, verkligen öfvergick till katolicismen. Derimot
följde ett stort antal af engelska presterskapet och aristokratien New-
mans exempel; på de senaste 20 åren hafva içke mindre än 233 en-

*) Vid . början af innevarande århundrade funnos i Storbritannien endast 60,000 ka-
toliker och 35 katolska kyrkor. År 1863 råknade man 4 millioner katoliker med flere
hundra kyrkor. Under de senaste åren har detta antal ytterligare högst betydligt ökats.
598 DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.

gelska prester öfvergått till katolska läran. Uppmuntrad genom för
Roms sak så gynnsamma omständigheter, beslöt Pius IX att söka
ytterligare befästa den vunna framgången. Genom en i September
1850 utfärdad bulla återställde han den katolska hierarkien i England
och upprättade derstädes tolf biskopsdömen under öfverinseende af ett
erkebiskopsembete, hvars förste innehafvare blef kardinal Wiseman.
Denna åtgärd framkallade visserligen stark ovilja hos sjelfva den pro-
testantiskt sinnade nationen; men motståndet ledde dock ej till annat
resultat, än att på Russels förslag år 1851 antogs en s. k. »kyrko-
titel-bill», i kraft af hvilken de katolska biskoparne förbjödos att göra
offentligt bruk af de dem tillagde titlame. Men till och med denna
»bill» bief endast en död bokstaf. Och efter Wisemans död, år 1865,
kunde hans efterträdare Manning, sjelf en proselyt från protestantismen,
tillträda sin värdighet med den offentligt uttalade förhoppningen, att
»den engelska schismen» skulle, likasom fordom den arianska och do-
natistiska, snart hafva en öfvergång och i historien qvarstå endast
såsom minnet af en sorglig förvillelse.

Det må vara, att dylika förhoppningar måste synas ej så litet
öfverspända, särdeles om man tager i betraktande engelsmännens pietet
för sina fädemeärfda institutioner och nationens alltsedan »blodiga
Marys» dagar segt fasthållna hat mot papismen, som mer än en gång
kommit parlamentshusets salar att genljuda af det vredgade ropet: »no
popery !» Men å andra sidan är det dock ett faktum, att, i följd af
det ritualistiska partiets framsteg, förkärleken för katolsk lära och
gudstjenstordning med hvarje år på ett oroväckande sätt tilltager bland
Englands presterskap. Ifråga om kyrkans begrepp och yttre författ-
ning är'likheten ögonskenlig mellan ritualismens åsigt och den egent-
ligt katolska. Den enligt häfdvunnet bruk (»rite») invigde biskopen är
apostlarnes representant; genom sin handpåläggning utrustar han det
lägre presterskapet med kraft att i bönen uppträda såsom medlare för
församlingen samt att utdela syndernas förlåtelse i bikten. Den en-
skildes religiösa öfvertygelse eger ingen rätt att göra sig gällande
gentimot den bestående kyrkoläran; i trossaker är hvarje »private
judgment» otillförlitligt. ; Pröfningsrätten i tvistiga mål tillkommer ute-
slutande kyrkans högsta myndighet, episkopatet, åt hvilket tillerkännes
nära nog samma ofelbarhet, som den påfven och koncilierna egg, enligt
katolicismen. Englands kyrka är den sannt katolska; från den romer-
ska skiljer hon sig genom sin läras verkliga renhet; från kontinentens
protestantiska kyrkor genom den endast inom den anglikanska kyrkan
fortlefvande »apostoliska successionen»1).

' *) Jmfr. angående den puseyistiskt-ritualistiska riktningen inom engelska kyrkan J. A.
Dorners Geschibhte der protestantischen Theologie (München 1867), sid. 906 f.
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 599

Mot dessa teorier svarar den kyrkliga praktiken. Times har nyligen
offentliggjort en detaljerad redogörelse för de förändringar i liturgien,
som blifvit införda i de engelska församlingar, der ritualismen räknar
sina flesta anhängare. I dessa församlingars kyrkor utdelar man nu-
mera, i öfverensstämmelse med det katolska bruket, vigvatten, bränner
rökelse, upptänder på altaret långa rader af vaxljus, pryder kyrkans
väggar med bilder af den heliga jungfrun, hvarjemte presterna börjat
uppträda i hvarjehanda brokiga skrudar, hvita, röda, violetta, rikt ut-
sirade méd broderier och förgyllningar. Främlingen, som hört talas
om den engelska gudstj enstens puritanska enkelhet, kan numera till
sin förvåning bevittna, hurusom kapellen äro fyllda af moln från rö-
kelsekaren, huru åhörarne vid inträdandet andäktigt fukta händerna
méd vigvatten och huru hela gudstj ensten har en så godt som full-
ständigt katolsk prägel. Times sjelf känner sig orolig och, uppfordrar
på det bestämdaste de engelska biskoparne att vidtaga kraftiga åt-
gärder till stäfjande af återfallet i »det gamla afguderiet.»

Möjligheten af ett sådant återfall synes imellertid, i trots af det
engelska presterskapets hängifvenhet åt hvad från motsatta sidan helt
ogeneradt benämnes »the ritualistic nonsense», vara för alltid aflägsnad
, genom den stora hufvudtilldragelsen i Englands kyrkliga lif under det
sistförflutna året: Gladstones bekanta förslag om upphäfvandet af
den engelska statskyrkan i Irland.1) Visserligen har äfven en helt
annan åsigt sökt göra sig hörd ifråga om detta förslags sannolika
följder. Ett af de argumenter, medelst hvilka Disraeli under debat-
terna rörande den ifrågasatta reformen sökte komma sin motståndare
in på lifvet, var nämligen det, att till grund för yrkandet om upp-.
häfvandet af »the established church» i Irland låg en, under masken af
religiös liberalism sig döljande, hemlig lutning åt katolicismen, Det
var i sjelfva verket, menade Disraeli, påfvedömets magt och inflytande
man komme att se till godo, om man läte benägenheten att göra efter-
gifter åt Irlands katolska befolkning leda sig derhän, att beröfva den
omtalta kyrkan hennes gamla företrädesrättigheter. Ty hade förstö-
relseverket en gång tagit sin början genom undergräfvandet af den
anglikanska kyrkans bestånd i det katolska landet — hvem kunde
väl då gå. i borgen för att icke, måhända snart nog, under påtryck-
ningen af en tygellös s. k. liberal opinion, ett anfall skulle företagas
mot sjelfva den vördnadsvärda moderkyrkan i England?

Dessa inkast, troligen mera ämnade som skrämskott än på fullt
allvar menade, verkade imellertid just motsatsen af hvad med dem

D Af Irlands 5,700,000 innevånare tillhöra icke fullt 700,000 den engelska stats-
kyrkan. Det oaktadt är denna kyrka den officiella, midt ibland en befolkning, som ener-
giskt stöter henne tillbaka, derföre att hon'kränker pâ en gång irländarens religiösa tro
och hans nationella traditioner.
600 DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.

åsyftats. Reformförslagets vänner inom och utom England skyndade
att taga fasta på Disraelis yttrande, att upphäfvandet af den irländska
statskyrkan måhända skulle medföra vådor äfven för kyrkan i sjelfva
i England; »men», frågade de, »förutsatt att denna spådom besannade
sig — »vore väl dermed något vunnet för katolicismens sak i Stor-
britannien? Nej, så föga skulle ett den ifrågavarande statskyrkan till-
fogadt afbräck innebära någon seger för påfviskheten, att denna, sist-
nämnda fastmera har allt att hoppas af den protestantiska högkyrklig-
hetens ostörda välde på platsen, men derimot måste darra af fruktan vid
hvarje denna högkyrklighets, denna luthersk-reformerta rättrogenhets ne-
derlag. Ty derom kan intet tvifvel råda, att, ifråga om den innersta grun-
den, det är en och samma princip, ett och samma religiösa åskådnings-
sätt, som förkroppsligat sig i de båda konfessionernas statskyrkliga insti-
tutioner och uttalar sig i deras ortodoxa lärobyggnader. A båda sidorna
är det samma ensidiga vördnad för det historiskt gifna, det af ålder för
sannt hållna 4 lära och kyrkligt samfundslif; samma räddhågade miss-
tänksamhet mot allt, som tyckes vilja bryta uniformiteten, enheten i
den tro, som hittills haft majoriteten för sig; samma sofistiska sling-
' ringar, när det t. ex. gäller att »apologetiskt» rädda första Mosebok,
utan att derföre synas uppoffra Kopernikus, eller att få den kyrkliga
inspirationsläran. att rimma sig med bibelkritikens upptäckter; med ett
ord: samma religiösa materidlisin, som förvexlar kärnan med skalet,
anden med bokstafven. Att katoliken tryggar sig vid påfvens domslut,
protestanten derimot vid .de symboliska böckernas, betyder mindre;
beröringspunkterna mellan de båda ortodoxierna äro i alla fall så tal-
rika, att man ej kan finna det underligt, om de känna sig dragne till
hvarandra på grund af gemensamma intressen. Angripes den ena,
fruktar den andra för sitt'väldes bestånd, ty »otron» är bådas hufvud-
fiende. Att släcka dess mordbrandsanläggningar, vare sig de äro rik-
tade mot påfliga bullor eller mot lutherskt renläriga dogmatiker, är
lika angeläget för båda parterna, ty å ömse sidor heter det:

»Tunc tua res agitur, paries quum proximus ardet.»

Katolicismens öfverraskande framsteg i det protestantiska England
skulle således, enligt detta sätt att se saken, i väsentlig mån låta sig
förklaras ur den starka inre frändskapen mellan alla arter och grupper
af statskyrklig »bekännelsetrohet», hvilkén drifver ortodoxerna inom
hvarje konfession att, med eller mot deras vilja, mötas på halfva vägen.
Besinnar man derj ernte, att den kryptokatolska riktningen ännu är den
förherrskande ej blott inom engelska kyrkan, utan, åtminstone hvad
den yttre magtställningen beträffar, inom protestantismen öfverhufvud,
kan påfvens utmanande hållning ej förefalla obegriplig. Han och hans
mångförfarne rådgifvare förstå till fullo, huru verksamt det ena slaget
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN T NITTONDE ÅRHUNDRADET. 601
af auktoritetstro understödjer det andra; derföre söka de i katolska
länder uppehålla den politiska ortodoxien såsom ett mägtigt ryggvärn
åt den religiösa, likasom de i den luthersk-reformerta rättrogenheten
helsa den bundsförvandt, som omärkligt, men kraftigt, bereder vägen
för »den allena saliggörande kyrkans» slutliga triumf äfven bland »de
affalliga» folken.

För egen del synes Pius IX verkligen lefva i den öjfvertygelsen,
att han personligen skall få bevittna, huru katolsk och icke-katolsk
ortodoxi pmsider uppgå i den romerska kyrkans enhet. Man anför,
såsom betecknande för hans förhoppningar i detta afseende, ett ytt-
rande ,af honom för någon tid sedan under ett samtal med »Schweiz'
apostel», abbé Mermedlod från Genève. Då abbén för honörn fram-
hållit det betydelsefulla deri, att der mi i Calvins stad ståt en präktig
kyrka, invigd åt »den obefläckade aflelsen», ocH att öfver hälften af
denna stads innevånare äro katoliker, utbrast påfven, liksom i profetisk
hänförelse: »Gud har bestämt mig ej allenast till att förkunna dogmen
om den obefläckade aflelsen, men äfven till att se dess frukter! Ja!
jag vill bryta den protestantiska trekant, som hotat det katolska Rom!
Jag har insatt en kardinal i London; jag skall insätta en biskop i
Berlin, och med jungfruns bistånd skall jag taga sjelfva det protestan-
tiska Rom (Genève) i besittning.»

Tomma ord! skall man måhända invända; men så alldeles bety-
delselösa äro dessa ord dock. ej. Påfven säger sig framdeles vilja in-
sätta en biskop i Berlin, och i sjelfva verket kan han redan nu hän-
visa på den omständigheten, att inom jemförelsevis kort tid 7 katolska
kyrkor uppstått i den preussiska ortodoxiens hufvudståd. Sannt är,
att »omvändelseverket» icke öfyerallt funnit portarne så vidöppna, som
å denna den grustorra konfessionalismens tillflyktsort, hvilken åtnjuter
äran att inom sina murar hysa den hjeltemodige pastor Knak, orto-
doxen quand même, han, som under sistförflutna året så länge fästade
det förvånade Europas uppmärksamhet på sig ocL sina bibel-astrono-
nomiska yrkanden. Men den genom Kladderadatschs försorg odödlig-
vordne pastorn är endast den förstfödde sonen af en talrik brödra-
skara, hvars medlemmar man finner utplanterade på predikstolar och i
katedrar kring alla hörnen af Europa; och hvarhelst desse den luther-
ska renlärighetens desperados storma fram, der följa dem deras ka-
tolska själafränder tätt i fjäten. Ställningar och förhållanden inom
de protestantiska bekännelserna äro för närvarande på ganska många
håll sådana, att man ännu i våra dagar måste finna sig träffad af

1)	Samma, tanke har blifvit uttalad i påfvena officiella blad Giornale di Rama, med
det, tillägg, att den sista afgörande kampen mellan katolicismen och protestantismen skall
komma att stå på Brandenburgs slätter.
602 DEN BELIGIÖSA REVOLUTIONEN l NITTONDE ÅRHUNDRADET.

hvad Gutter yttrade för 23 år sedan, på tal om »ortodoxiens återtåg
till hennes gamla fäste»: »Det är derföre som en hemlig ny katolsk
dragning genomgår verlden. Den röj es hos alla dem, soin, trötta vid
förvirringen, längta efter ett lugn, hvilket de säkrast tro sig kunna
njuta under den gamla kyrkans myndighet. På många ser man det
tydligt nog att, om de ännu hade att, välja, deras val snart vore
träffadt.»T) ,	,	• "

För att fatta, huru denna »katolska dragning» kunnat vinna så
vidsträckt utbredning inom den protestantiska ortodoxien, hafva vi att
efterse, hvarifrån ' den ifrågavarande moderna »bekännelsetroheten» leder
sitt ursprung. I omvändt förhållande mot hvad fordom egde rum; då
den gammallutherska ortodoxien genom sina öfverdrifter och ensidig-
heter framkallade den Spenerska pietismen, har vår tids ortodoxi sjelf
framgått ur en kombination mellan pietismen och dennas' förra mot-
rats. Pietismen, när han är oskrymtad och varm, rymmer inom sig
mycken allvarlig fromhet, försakelseförmåga, ett tuktadt sinnelag och
andra dylika egenskaper, förtjente af ett obetingadt erkännande. Men
vid sidan af den bättre pietismens förtjenster framträda inom flertalet
af de kretsar, der man sjelfbelåtet prålar med sin, såsom termen lyder
på det bekanta konstspråket, kristligt sinnade» andlighet, åtskilliga
grofva lyten. — Pietismens kristendom, sådan han inom dessp kretsar
sekteriskt utpräglar sig, skulle kunna karakteriseras såsom en ensidig
^rwa^-kristendom. Inom dess föga omfattande synkrets sammankrymper
Guds rike till den lilla, från »verlden» afsöndrade kretsen af de, enligt
godkändt schema, »väckte» och »troende»; och så välvilligt dessa senare
mottagas, likaså högmodigt medlidsamt behandlas .de icke vederbörligen
hallstämplade. Det andliga öfversitteriet är ingenstädes mera hemma-
stadt än inom konventiklarne;'ingenstädes, får den kristna ödmjukhe-
ten mera stå tillbaka för den uppblåsta herrsklystnaden och det oro-
liga jägtandet efter att »omvända» andra. Härtill kommer, ifråga om
det praktiska; en viss skygg misstänksamhet mot hvad som ej står i
omedelbart samband'med det religiösa; kristendomens bestämmelse att
blifva en hela den menskliga tillvaron genomträngande och förädlande

’) Jmfr. afhanälingen Också ett ord öfver tidens religiösa'fråga i E. G. Geijers Sam-
lade Skrifter I, 5, sid. 404. — Â annat ställe i samma uppsats yttrar sig Geijer på föl-
jande sätt angående den för ortodoxien utmärkande förvända kristendomsuppfattning, om
hvilken vi talat i det föregående : »Men det religiösa sinnelaget, har aldrig gjort kyrkan
tillfyllest såsom ett tecken, hvarpå hon kunnat igenkänna de sina; tvärtom har hon otaliga
gånger förföljt ett sådant sinnelag, så snart det hlef henne misstänkt såsom irrlärigt. Kyr-
kans egentliga kännemärke var icke ett praktiskt, utan teoretiskt, nämligen renlärigheten.
Att detta var en vetenskaplig ståndpunkt, som lätt kunde visa sig vara af annan natur än
trons, insåg man ej, så länge teologien ej blott var den herrskande, utan äfven den enda
vetenskapen. Med vaknandet af den moderna vetenskapen blef förhållandet annorlunda.»
(a. st. sid. 398).
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET; 603
magt bortglömmer man för det ängsliga sysslandet med »själens rädd-
ning» undan de tallösa försåt och faror, som försvära vandringen ge-
nom jordelifvets »jämmerdal.»	\	'

Sä länge pietismen stannar inom de enskilda samqvämens trängre
kretsar, är han någorlunda oskadlig för det allmänna; icke så derimot,
när han vill träda upp såsom eri magt på offentlighetens skådeplats.
Detta ar hvad han sökt göra genom förbindelsen med den under den
allmänna europeiska restaurationsperioden på nytt uppdykande Icon-
fessionalismen ; ur föreningen mellan den sjukligt osunda religiositeten
och den andefattiga teologiska formalismen föddes den moderna or-
todoxien.	.

Skiftande i olika färgbrytningar, så snart frågan är om åskåd-
ningssättets detaljer, sammanhålles denna ortodoxi af tvenne för den-
samma i dess helhet utmärkande egenskaper: exklusiviteten gentimot
hvarje annan ståndpunkt samt benägenheten att företrädesvis betona
det yttre, mindre väsentliga, lärans periferi i stället för hennes medel-
punkt. !) — Exklusiviteten förråder sig redan i benämningen »den rena
läran.» Under det att den historiska uppfattningen hos alla partier
finner åtminstone någon grad af sanning, sätter ortodbxen likhetstecken
mellan begreppen icke-renlärighet och lögn. Mot de åsigter, som i
något af seende skilja sig från hans egen, vänder han sig med ett ka-
tolskt: »non licet esse vos!» religiös ofördragsamhet följer här ur sjelfva
utgångspunkten. — Hvad åter beträffar det, som af ortodoxien betonas
såsom sanningen, så är detta ingalunda kristendomens egentliga grund-1
tanke: — menniskans genom Kristus förmedlade sanna lif i Gud —

9 Härtill skulle kunna läggas, såsom en tredje egenskap hos den moderna ortodoxien :
hennes — heterodoxi. Bekant är nämligen,. hurusom våra kyrkligt »bekännelsetrogne»,
under det för dem alla gemensamma bemödandet att upphöja hvar sin individuella mening
till rang af den verkligt ortodoxa, råkat i strid med hvarandra, samt huru de derunder,
för att skydda den egna ståndpunkten och vederlägga motståndaren?, nödgats tillgripa dog-
matiska formler och skrifttolkningar, hvilka alltmera aflägsnat dem från »renlärighetens»
trygga ankargrund och slungat dem ut på »otrons» stormiga vågor. Inom det ortodoxa
lägret i Tyskland finnes icke en bhnd de mera kände teologerna, hvilkens »renlärighet» ej
af någon annan fraktion inom »die Rückschrittstheologie» starkt sättes ifråga. »Kenotikern»
Thomasii »förnedringslära», apokalyptikern v. Hofmanns teosofi, Philippis »judekristendom»,
Kliefoths och Vilmars »nylutherdom», Hengstenbergs gammallutherska radikalism, upp-
träda alla i opposition mot hvarandra och äro saihtligen besmittade af mer eller mindre
skickligt dolda kätterier. Detta ortodoxiens inre upplösningstillstånd framhålles med lika
eftertryck af i öfrigt så olika dömande författare som Carl Schwarz (i det ofvan anförda
arbetet) och hengstenbergianen C. Scheele i den polemiska broschyren Die trunkene Wis-
senschaft und ihr Erbe an die evangelische Kirche. Ein Beitrag zur Beurtheilung der
neueren Theologie. Berlin 1867. författaren varnar särskildt för Erlangerteologens v.
Hofmanns lära såsom varande »ett förbannelsens arf» från Schelling, Sehleiermacher (Rothe?)
m. fl., prisar Becks »bibelteologi» och derjemte Hengstenberg, »den nyktre bland de
druckne.» — Ett liknande »allas krig mot alla» pågår för närvarande, som bekant, äfven
inom vår inheifiska teologi, särdeles bland äldre och yngre medlemmar af teologiska fakul-
teten vid Upsala universitet.
604 BEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET,
utan än en, än en annan af de under dogmbildningens fortgång upp-
komna tillsatserna, framför allt dock den abstrakt dogmatiska läro-
satsen om »Kristi gudom.» För öfrigt har i allmänhet hvarje af de
olika partiriktningarne inom ortodoxien sin älsklingsdogm, som före-
trädesvis omhuldas och utgör det schibboleth, på hvilket riktningens
anhängare igenkänna hvarandra.

I samma mån denna oberättigade förkärlek för religionéns teore-
tiska sida, för kristendomen såsom summan af de kyrkligt auktori-
serade dogmerna, fått inom den nyare ortodoxien undanskymma vigten
af det praktiskt-religiösa, har den protestantiska ståndpunktens spänn-
kraft slappats och anknytningspunkterna blifvit allt flera för de ka-
tolska idéernas inflytande. Till hvilken grad detta inflytande redan
lyckats befästa sig på flera håll inom den reformerade kyrkan, hafva
. vi funnit af det föregående. Men afven på ett mera indirekt sätt har
den till sin ytterlighet drifna konfessionalismen lagt sina för religiosi-
teten skadliga följder i dagen. Den har nämligen,, genom att af-
trubba och efter katolskt mönster liksom omstöpa den ursprungligt
reformatoriska läran om tron såsom företrädesvis en praktisk bestäm-
ning, »ett lifaktigt, arbetsamt, verkande och kraftigt ting», såsom Luther
uttryckte sig, satt skarpare vapen i händerna på målsmännen för den
riktning inom sjélfva katolicismen, som der representerar det teoretiskt-
dogmatiska intressets öfvervigt öfver det sedligt-religiösa, det operson-
ligas öfver det personliga. Det är denna riktning — inom romerska
kyrkan motsvarande hvad »bekännelsetroheten» blifvit inom protestan-
tismen — som nu, anslutande sig till December-konciliets program,
träder upp till strid mot såväl sann kristen trö som verldslig bildning.
I kyrkans historia ‘har densamma gjort sig känd och fruktad under
benämningen ultramontanismen.

Benämningen härstammar från Frankrike. I detta land herrskade
sedan längre tid tillbaka ett friare kyrkligt åskådningssätt, som fick
sitt första kraftiga, nationella uttryck i den pragmatiska sanktionen
under Ludvig den helige. Man kallade det gallikanismen efter den
franska (gallikanska) kyrkan, under det att ultramontanismen‘hade sin
medelpunkt i Rom (»på andra sidan bergen», ultra montes). Denna
sistnämndas grundtankar kunpa sammanfattas i följande satser: »påf-
ven, såsom Kristi ståthållare, innehar sin myndighet omedelbart från
Gud och honom tillkommer derföre ledningen af kyrkans angelägen-
heter»; samt: »den andliga magten, kyrkan, bör råda öfver den verlds-
liga; furstarne och folken böra vara påfven underdånige». Auktori-
tets-principen i hela dess omfattning är här fastställd, såsoin högsta
grundsats.

Ultramontanismen vill gälla som troget uttryck af den sannt ka-1
tolska läran och följaktligen äfyen af kristendomen i dess sanning.
Men lika litet som »den bekännelsetrogna dogmatikens» apostlar inom
, DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 605
lutherska kyrkan i längden kunna undgå att stämplas som affällingar
från den sannt protestantiska ståndpunkten, lika litet har det lyckats
de ultramontane påfveförgudarne att blifva något mera än ett parii
inom katolicismen. Imellertid är just detta parti för närvarande i
besittning af en ingalunda obetydlig magt, hvilkén, derest han ej i
tid bräckes, kan blifva fruktansvärd nog för frihetens och bildningens
intressen,

Hvilka äro nämligen denna vanslägtade kyrklighets egentliga syften,,
och af hvad art de faror, som göra de konfessionalistiskt-ultramontana
riktningarnes bekämpande till en tvingande nödvändighet? Ett svar
på denna fråga har Victor Hugo med eldskrift inristat i tidehvarfvets
minnesbok, då han — i nationalförsamlingen d. 15 Jan. 1850 — upp-
trädde mot förslaget till ny »undervisningslag» med sitt ryktbara tal
»om undervisningens frihet». Hans ord voro följande:

»Jag vill undervisningens frihet, men under statens uppsigt och
utan inblandning från biskoparnes sida. Jag vill, med andra ord, den
gamla, helsosamma skiljsmessan mellan kyrka och stat, och detta i
kyrkans eget intresse, såväl som i statens. Man svarar oss visserligen:
J utestängen presterskapet från öfvervakandet af undervisningen: J
viljen alltså icke mera veta utaf någon religiös undervisning. Men
jag vill uttrycka mig tydligare, på det att ingen må kunna missförstå
mig. Långtifrån att vilja undanrödja den ifrågavarande undervisnin-
gen, förklarar jag fastmera, att densamma, enligt min öfvertygelse, just
för närvarande är nödvändigare än någonsin; men liärméd menar jag
den sannt religiösa undervisningen, icke den, söm utgår från ett parti;
hvilket skiljt sina sträfvanden från nationens I Jag vill en uppriktig,
verklig, icke en hycklande religionsundervisning; icke en sådan; som,
under en antagen mask, fullföljer helt andra syften.

Derföre förkastar jag det oss förelagda lagförslaget. Jag vänder
mig till det kyrkliga partiet och säger till det: denna lag är Eder
lag! Och, rent ut sagdt: jag tror Eder icke. Att undervisa är: att
uPP^ygga. Men jag har intet förtroende till det, som J uppbyggen. —
Jag vill icke anförtro, Eder ungdomens undervisning, barnens själar,
det nya slägtets andliga utbildning, d. v. s. Frankrikes framtid. Jag
vill det icke, derföre att — anförtro Eder den — det vore att pris-
gifva den åt Eder!	'	’

Eder lag säger ett och .menar ett annat. Det är en träldomens
tanke, som försöker tala frihetens språk. Derföre vill jag ej veta
utaf den. — Men så gören J alltid. Så ofta J smiden en boja, sägen
J: detta är en frihet! Så ofta J upprättat en proskriptionslista, sägen
J: se här en amnesti!

Ja, vi känna hvarandra! Vi känna detta »andliga» parti! Det är
ett gammalt parti, som redan räknar en mängd tjenstår. Det är
detta parti, som håller vakt vid ortodoxiens portar. Åt sanningen
606 DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.

har det uppfunnit de båda herrliga stöden: okunnigheten och villfa-
relsen; snillet och vetenskapen förbjuder det att gå utöfver messboken;
tanken vill det inspärra i kloster. Alla de steg, Europas odling tagit
framåt, hafva tagits i trots af detta parti. Dess historia är uppteck-
nad i det menskliga framåtskridandets historia, men — på ryggsidan.

Det är denna liga, som lät piska Prinelli med ris, derföre att
han påstod, att stjemoma ej falla från himmelen. Det är hon, som
sju gånger fastskrufvade Campanella vid pinbänken, emedan han lärde,
att verldarnes antal är oändligt. Det är hon, som förföljde Harvey,
derföre att han bevisade blodomloppets verklighet. Galilei kastade
hon i fängelse på grund af Josua bok, och för St. Pauli skuld slog
hon Columbus i fjettrar. Att fatta verldsalltets lagbundenhet, det var
i hennes ögon én gudlöshet; att upptäcka en ny verld var värre äji
vansinne, det var — ett kätteri.

Och J — J viljen blifva herrar öfver undervisningen? J, som
icke kunnen tåla någon skald, någon vetenskapsman, någon tänkare!
J, som förkasten allt hvad snillet uttänkt, uppfunnit, bildningens rike-
domar, vetandets skatt, mödosamt hopsparad till arf åt våra efterkom-
mande! J, som, om det läte sig göra, skullen vilja utslita begrepps-
förmågan ur mensklighetens hjerna! Ja, tillstån det bara!

Låtom oss vara uppriktiga mot hvarandra! Den undervisnjngs-
frihet, J önsken, det är friheten att icke undervisa* Betraktom blott
Edra ihästerverk, frukterna af Eder undervisning! Denna härd, som
man kallar Italien — J haften utsläckt den; denna koloss, som heter
Spanien — J hafven bragt honom på fall. Den ene i aska, den
andre i ruiner! Detta är hvad J gjort af tvenne stora folk! Hvad
viljen J göra af 'Frankrike? ‘

Jag skall säga Eder det: J viljen komma åt dess menskliga för-
nuft! Hvarföre? Emedan förnuftet sprider dager!

Men vi, Edra motståndare, vilja frihet för vårt fädernesland och
icke förtryck, frodig blomstring och acke aftyning. J läggen uf snaror
för friheten och viljen nu, medelst Eder undervisning, lönnmörda tanken.
Likväl — tagen Eder i akt! Det nittonde århundradet — denna stora
period, full af nya, djupa drifter — drabbar Eder med sin vredes
ljungeldar! I dessa eröfringarnes, pånyttfödelsens Advents-dagar dröm-
men J om orörlighet. Men jag — jag, som hatar omstörtningar —
säger Eder: J hafven ej velat framåtskridandet; nåväl — J skolen få
revolutionen !»

Och denna religiösa revolution har redan flammat upp i Frankrike,
såväl som i det öfriga Europa. Till skildringen af dess utbrott och verk-
ningar återkomma vi i en följande afdelning af denna uppsats.

Cabl von Bergen.
607

Om forskningar för Sveriges äldre
konsthistoria.

Ända till senaste tider har man på fullt allvar dragit i tvifvelsmål,
att i vårt land försiggått en konstutveckling af'det omfång och den
betydenhet, att den kan blifva föremål för verklig historisk behandling.
Visserligen ha sedan förra seklet samlare och lärde hopfört ett i syn-
nerhet för den nyare konstperioden temligen ansenligt biografiskt ma-
terial, visserligen ha några, i öfrigt korta och flyktiga, öfversigter sökt
sammanställa det sålunda funna till ett helt, visserligen ha de högt
förtjente specialforskärne Bbunius och Mandelgren i sina arbeten
framlagt dyrbara bidrag till kännedomen om vissa granar af vår in-
hemska konst; men dessa vittnesbörd ha ändock, ej varit tillfyllest,
utan man har fortfarande vidhållit, att konsten hos oss allt ifrån sin
begynnelse varit en inflyttad, tvinande och svag planta, som endast
erbjuder betraktaren få knoppar, färre blommor, nästan ingen frukt.
Om det ock må medges, att denna åsigt haft skenet för sig, så länge
föga eller intet var gjordt för utredandet ens af någon enda, konstarts
öden, så kan å andra sidan icke bestridas, att vigtiga sjsäl tala för en
annan uppfattning, utan att man derför behöfver använda mycket
skarpsinne eller långvarig forskning. Ett folk, hvilket i likhet med
vårt, intagit och intager en-hög och betydelsefull plats bland kultur-
folken, skulle ej kunna inneha densamma, utan att äfven konsten ut-
gjort en vigtig faktor i dess bildande och förädling. Naturligtvis inses
lätt, att ett land af så ringa folkmängd, som den Sverige i synnerhet
fordom ägde, ej kunnat uppträda såsom lifgifvande och nybildande
inom konstfen; det kan endast till större eller mindre del visa sig mot-
tagligt för intrycken utifrån och i mon af stigande odling vidare om-
gestalta och utbilda det sålunda erhållna enligt sitt eget lynnes art.
Men att äfven på detta sätt en konstblomstring kan uppstå, hvilkens s
närmare undersökande bör vara af vigt åtminstone för det ifrågava-
rande folket, det torde ingen vilja neka, som känner hvad konsthisto-
rien i detta fall har att förmäla t. ex. om Tyskland eller Frankrike.
Om vi vidare taga i öfvervägande att, som sagdt, enstaka yttringar af
folkets konstsinne, särskilda arter af dess konstverksamhet, varit före-
mål för undersökning och visat förskarne öfverraskande rika utsigter,
så låter sig redan a priori sluta, att äfven öfriga 'konstslag under alla
skeden af detta folks historia. odlats med jemnföfelsevis lika, stor fram-
gång och_ lika, gynsamma resultat som de delvis kända.
608	OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.

/

Men innan Sveriges konst kan blifva föremål för en uttömmande
historisk framställning, måste ett arbete föregå, öm hvars utsträckning
endast den kan bilda sig eit något så när klart begrepp, som i likhet,
med författaren af denna uppsats under en följd af år sysselsatt sig
med ämnet. Det gäller att fortsätta och fullständiggöra det insam-
lande af konsthistoriskt material, som länge, fast utan egentligt sam-
manhang, fortgått hos oss; det gäller att för dessa forskningar upp-
ställa någon bestämd plan, påvisa, hvart de företrädesvis böra riktas,
och huru de ofantliga luckorna i vår kännedom i synnerhet om äldre
tiders konst skola kunna fyllas. Det är den högst betydliga bristen
på dylika förarbeten som gjort, att de få försökarne i vår konsthistoria
famlat i djupt mörker hvad data och ännu mer hvad sjelfva konst-
verken beträffar; och det är samma brist som förorsakat att ett till
afsigten så utmärkt företag som Estlandees framställning af vår se-
nare konsthistoria, trots det mödosamma arbete som derpå nedlagts, i
sitt utförda skick ger läsaren intrycket af en torftighet och ofrukt-
barhet hos vår konst, som ej motsvaras af verkliga förhållandet. För-
fattaren af dessa rader, som bättre än de fleste lärt sig inse, huru
svåråtkomligt och spridt grundlaget till den svenska afdelningen af
Estlandees verk varit, har just af detsamma bäst funnit, huru myc-
ket arbete som ännu återstår, hvilken mängd af data och konstverk
måste samlas och granskas, hvilket stort antal smärre undersökningar
måste företagas, innan det skall lyckas att i rikare och fördelaktigare
dager ställa vår förflutna konstutveckling, i synnerhet den äldsta. För-
fattaren har derföre ansett sig böra framlägga några tankar i det
ämne, hvarom här är fråga, viss om, att äfven det ringaste uttalande
har sin betydelse och sin verkan, då det gäller en nationalangelägen-
het: ty som sådan anser han åstadkommandet af en omfattande svensk
konsthistoria.

För svenska konstens äldsta tidsskede finnes ett ganska aktnings-
bjudande material samladt genom de vidsträckta och långvariga arkeo-
logiska forskningar, dem svenske lärde allt sedan sjuttonde århundradet
anstält. Men för den egentliga konsthistorien återstår ännu mycket
att uträtta. Det gäller att inom den stora mängden af plastiska före-
mål — ty några minnesmärken af byggnadskonst eller måleri äger
Sverige ej från denna tid — det gäller, säga vi, att derinom utfinna
stilarnes inbördes förhållande och utveckling ur hvarandra, att 'med så
stor noggranhet som möjligt sofra det svenska från det främmande
och uppvisa, hvari det förras egendomligheter bestå. Smyckena och
vapnen, som till sådant antal uppgräfts- ur vår jord, bilda här en
OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.	609

särskild flock, och utan fråga den som erbjuder de största svårighe-
terna. Att i denna särskiljä de olika formerna och bestämma den
ordning, i hvilken de småningom följt på hvarandra, fordrar trägna
jemnförande undersökningar, hvilka säkerligen bli ett af den framtida
konsthistoriens svåraste åligganden. Der hvarest det fomsvenska ur-
sprunget ar satt utom allt tvifvel, såsom vid hällristningarna och run-
stenarne, framte sig icke dess mindre andra frågor af ingalunda
obetydlig art. Hällristningarna, dessa högst egendomliga skulpturverk,
tillhöra något så när samma utvecklingsskede; men hvilket? I hvad
förhållande stå de till andra dylika minnesmärken i Europa? TTnr bar
deras bildskrift uppkommit och utbildats, och hur kunna förklara den?
Detta allt är frågor, som visserligen främst tillhöra fornkunskapen, men
äfven i hög grad intressera konsthistorien,, åtminstone då hon, som sig
bör, sammanhålles med den allmänna odlingens, och hvilkas lösning,
trots Holmbergs och Brunh förtjenstfulla arbeten, ännu på intet vis kan
anses framstäld1). Runstenarne, hällristningarnas efterträdare, förete
äfvenledes en under århundraden fortlefvande, länge i stigande befintlig
konst; och en undersökning af denna utvecklings förlopp och riktning
är sålunda fullkomligt berättigad, men ännu ej gjord. De talrika och
ofta noggranna afbildningar af dylika fomlemningar, hvilka tagits allt
ifrån äldre och intill närvarande tid, lemna en oskattbar grundval för
denna undersökning, ur hvilken äfven skola framgå åtskilliga uppda-
ganden rörande det ursprungliga skaplynnet hos vårt folks plastiska
fantasi. Ty att denna gör sig gällande i runminnesmärkena kan ingen
nekå, som sett t. ex. Upplandsristarne Bali’s, Osmuntr’s eller übir’s
prydliga arbeten. Redan här föreligger ett fullständigt konsthistoriskt
material: en konst, som genomlefvat sex till sju århundraden (från
omkr. år 700—1300) inom samma land, en följd af talrika minnes-
märken samt en ej obetydlig fad konstnärer. Ensamt för Uppland, som
dock visserligen var denna konsts hufrudsäte, känner författaren genom
sammanställning ur Liljegrens Runurkunder något öfver fyratio namn
på runristare, af hvilka åtminstone hälften varit män, som haft run-
ristning till sitt egentliga yrke, och flere på grund af sina arbetens
förträfflighet böra anses som verklige plastiske konstnärer. Konst-
historiens uppgift i detta fall ha vi ofran antydt; att hon måste gå
hand i hand med arkeologien, faller här som annanstädes af sig sjelf.

Med kristendomens införande och vår medeltids inbrott vidgar sig
området för konsthistoriska undersökningar högst betydligt. Icke nog
med att byggnadskonstens och måleriets talrika alster sluta sig till den

’) Holmberg har åtminstone tillnärmelsevis bestämt dessa hällristningars tidsålde
till 500 900 e. Kr.; Brunius åter i sitt Försök tUl förklaringar öfter hällristningar
(Lund 1868) vill hänföra dem till stenåldern. Sannolikt tillhöra de bronsåldern Qfr ree.
af H. Hildebrand i Svensk lÀteratwr-Tidskrift 1869, 183 ff.).	-	-

39-
610	OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.

t
plastiska flocken af konstverk; äfven dénna tilltager ofantligt i om-
fång. Härtill kommer, att metoden för forskningen måste, om icke
förändras, dock utvidgas. För den äldsta tiden kunna endast konst-
verken läggas till grund för undersökningen: ty några andra upplys-
ningar, än de meddela om sig och sina mästare, stå oss ej till buds.
Men med det nya tidsskedet vidtager en annan källa, nämligen de
skrifna underrättelserna och uppgifterna i permbref, krönikor, diarier
och andra uppsatser, dem vår medeltid i stor myckenhet efterlemnat.
Den konsthistoriske forskarens uppgift blir härigenom en dubbel: dels
måste han, som förut, uppsöka och efter deras inre frändskap ordna
de olika konstverken, dels skall han genomleta de samtida historiska
och litterära skrifterna för att ur dem hemta alla de uppgifter som
angå hans ämne och ställa dessa i sammanhang med föremålen för
sin undersökning. De vanskligheter detta dubbla sökande och denna
sammanställning' erbjuda äro hvarken få eller obetydliga, i synnerhet
när det gäller medeltidens äldre skiften. Den framstående konsthisto-
rikern Franz Mertens1) har, särskildt för de romanska byggnads-
verken, framlagt, huru svårt det är att med säkerhet knyta en diplom-
uppgift till ett minnesmärke, i det nästan alla nystiftade kyrkor till en
början uppfördes provisoriskt, och den egentliga byggnaden först sedan
företogs, vidare i det att merendels de urkundliga och bestämda data
gälla de försvunna byggnaderna, de muntliga och osäkra deremot de
nu befintliga, att samma former och stil uppträda på olika ställen vid
olika tider, så att t. ex. en äldre stil kan på ett ställe finnas' till sam-
tidigt med en yngre på ett annat o. s. v. Härtill komma äfven andra
omständigheter af vanligt slag: källornas stridiga uppgifter och opå-
litlighet, småningom vidtagna* förändringar och utvidgningar af bygg-
nadsverken o. s. v. För alla dessa tvistiga fall måste den konsthisto-
riska kritiken tillämpas, hvilken ur inre, af arbetet sjelf framgående
grunder ådagalägger dess ursprung och förhållande till beslägtade verk
af samma art.

Vända vi oss nu till de förhanden varande konstverken från vår
medeltid, så böra vi först sysselsätta oss med dess byggnader. Här
liksom öfver hela Europa möta oss en romansk och en gotisk stil, för-
medlade genom en s. k. öfvergångsstil2); men dessas historiska förlopp
i Sverige är ännu tämligen outredt. Visserligen äger vårt land en for-
skare, professor Brunius, som länge och nitiskt sysselsatt sig med
nppmätning och beskrifning af våra äldre minnesmärken och härigenom

1) I Die Baukunst des Mittelalters^ 1850.	'

2) Lübke har med skäl varnat for denna vedertagna, men förvillande benämning, som
i sjelfva verket utmärker den romanska stilens efterblomstring, men ingalunda någon öfver-
gång från denna till den gotiska.
OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.	,	611

i sina särskilda arbeten sammanfört ett rikt och pålitligt material;,
men en verklig konsthistorisk och kritisk behandling, sä väl af hvad
han samlat, som af det som ännu är oundersökt, återstår att utföra.'
Innan dock denna kan företagas, måste ett tillräckligt antal upprit-
ningar af enskilda planer, ornament och byggnadsdetaljer insamlas: ty
Brunii eljest utmärkta och strängt vetenskapliga beskrifningar kunna
likväl ej ersätta bristen på noggranna teckningar eller egen åskådning.
Och särdeles känbar är denna brist i hans senaste arbete, Götlands
konsthistoria, hvilket landskaps högst märkliga arkitekturutveckling
omöjligt kan fullt klärt fattas utan talrika jemnförande af bildningar?
På Gotland bör äfven för framtiden uppmärksamheten i synnerhet
riktas, emedan denna ö företer de flesta och bäst bibehållna profven
på den romanska och öfvergångs-stilens blomstring i Sverige och på
den omgestaltning dessa undergått i följd af det svenska konstsinnets
inflytande1). På Sveriges fastland och i Finland ha med få undantag
‘ de romanska egendomlighetema hos kyrkorna utplånats genom ständiga
senare förändringar och utvidgningar, och endast enskilda partin samt
vissa grunddrag i anläggning och utförande vittna ännu öm desamma.
Det vackraste minnet af romansk konst i Skandinavien, Lunds dom-
kyrka, åt hvilken Brunius egnat en ypperlig, på grundliga arkivforsk-
ningar stödd, beskrifning, tillhör nämligen icke den svenska, utan den
danska konstens historia, liksom alla äldre byggnadsminnesmärken i
de forna danska landskapen. För öfrigt böra alla möjligen qvarvarande
enskilda lemningar af den romanska byggnadsstilen i Sverige noggrannt
uppsökas och granskas, hvilket hittills‘ej skett.

Det öfvervägande antalet svenska medeltidskyrkor tillhör den
gotiska stilén. Äfven i afseende på denna kan det mesta sägas vara
ogjordt, så länge ej jemnförande vidsträckta undersökningar företagits
rörande byggnadsverkens frändskap till hvarandra och den ordning, i
hvilken de tillkommit. Här gäller det i än högre grad än förut att
ha ett skarpt öga fäst på formernas egendomligheter och skilja nyare
tillsatser från de ursprungliga byggnadsdelame. Professor Brunius är
i detta afseende efterdömlig, så snart det är fråga om granskningen af
ett enskildt konstverk, och han kan sålunda anses ha undangjort högst
betydligt af det förelöpande arbetet, hvaremot han synes mindre till-
fredsställande, när det rör den egentliga komparativa kritiken och den
konsthistoriska öfverblicken. Hans utredning af våra förnämsta dom-

*) Till och med utom Sverige har öns arkitektoniska betydelse -bemärkts. S& äga vi
"bland annat en förträfflig, af planschér åtföljd monografi öfver Helge Ands-kyrkan i Visby
af professor Höyen, samme man, som numera äfven är själen i det utmärkta och för
vårt land efterföljansvärda verket: Danske Mindesmairker. Befi. 1—10. Kjöbenh. 1860 —
68. fol. med 30 tabeller; så äfven én uppsats af J. W. Clark; On the churches in the
island of Gottland i The ecclesiologist 1858.	- .
612	OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.

kyrkors byggnadsförhållanden t. ex. Linköpings, Skara m. fl. skola
imellertid alltid qvarstå såsom högst samvetsgranna och allvarliga detalj-
studier., 1

Men uppmärksamheten bör ej blott riktas pä den kyrkliga bygg-
nadskonsten, ehuru denna otvifvelaktigt efterlemnat det största antalet
minnesmärken; äfven den krigiska och borgerliga konsten under vår
medeltid förtjena ihögkommas, och de få qvarlefvoma af densamma
att sorgfälligt uppsökas och granskas. Här torde, om ej alla tecken
slå fel, det egendomligt svenska framstå mest klart, i synnerhet i trä-
konstruktioner, i hvilka vårt land säkerligen hunnit lika långt som
Norge, fast odlingens raskare framträngande och landets större till-
gångar mer fullständigt bortsopat spåren af denna inhemska konstgren
hos oss än hos vårt grannfolk. Särskildt är aktgifvandet på dylika
verk af vigt derföre, att man i deras Ornamentik finner en ättling och
frände till runstenames slingor och således ett ursprungligt folkligt
behandlingssätt af rent nordiska motiv. Den som granskat byggnads-
detaljerna från de norska kyrkorna och jemnfört dem med en del ur-
gamla svenska kyrkodörrar, deras snidade eller af jembeslag bildade
prydnader, eller med vissa andra enskildheter, skall säkerligen medge
deras nära slägtförhållande till drakristningama och de underliga djur-
gestalterna på våra runstenar. Utan tvifvel skola framtida undersök-
ningar uppvisa långt flere och vigtigare likhetsförhållanden.

Än tydligare framlyser ett folkligt inflytande på gestaltandet af
vår äldre medeltids plastiska konstverk. Man ihogkomme först och
främst, att runstenarne till allra största delen härleda sig från skedet
1000—1200, och att sålunda sysselsättningen med dem omedelbart in-
verkade på öfriga mer särskifdt kristna skulpturarbeten, då båda slagen
bevisligen utgingo från samme mästare. Detta åter ådagalägges ej
blott deraf, att vi finna runskrifter på rent kyrkliga kärl och föremål,
såsom klockor, grafstenar, • dopfuntar, rökelsekar m. m., utan framför v
allt genom den frändskap med runstenarne de äldsta bland dessa röja
i de ornamentala enskildheterna. Vi behöfva blott erinra om den be-
kanta Botkyrkestenen i statens historiska museum för att bevisa vårt
påstående. Ofta förekomma runor och latinsk stil på samma minnes-
märke, till och med så sent som 1345 (på en klocka i Högsna kyrka
i Vestergötland, gjuten af Mäster Håkan1)- På dopfuntar finnas run-
inskrifter från 1100- och 1200-talen, och deras prydnader motsvara
ganska noga runstenames (så i fyra småländska, två gotländska och
ett par bohuslänska kyrkor). Att här föreligger åtminstone ett uppslag
till en sännt nationel konstutveckling, torde ej kunna nekas; och

’) Liljegren, Runurkunder, s. 233.
OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.	613

så mycket vigtigare är det att uppspåra alla qvarlefvor af det*
samma.

De nu anförda slagen af konstverk tillhöra vårt romanska tidsskede,
hvilket öfverhufvud förhåller sig sjelfständigare gentimot de utländska
inflytelserna än det egentligt gotiska. Vissa grenar af denna konst,
t. ex. myntsnidandet, äro imellertid helt och hållet grundade på ut-
ländska efterdömen och till och med utförda af utländingar. Med me-
deltidens framskridande och gotikens tilltagande öfverherrskap ökar
♦ sig denna främmande inverkan betydligt, och arbetena förlora i sjelf-
ständig halt hvad de vinna, i prydlighet och rikedom. För uppsökandet
. och aftecknandet af de talrika och olikartade lemningama af den se-
nare medeltidens plastik hos oss har föga gjorts, och snart sagdt in-
tet för deras klassindelning och konsthistoriska anordning. Man har
merendels åtnöjt sig med att ange »ett altarskåp från medeltiden», »ett
katolskt rökelsekar», »gammal monstrans», utan ens något försök att
bestämma den ungefärliga tiden för dessa arbetens tillkomst. De enda
konstverk, der sakens egen natur medför en tidsbestämmelse, äro graf-
stenar, mynt och sigill; och för dessa alster af skulptur är också det
bästa och mesta gjordt, hvad materialsamlandet angår. Af våra me-
deltidsmynt och sigill aga vi talrika, till en del förträffliga, afbildningar
och noggranna bestämningar, af grafstenarna finnas många beékrif-
ningar, lösa inskrifter och afritningar. Den egentliga konsthistoriska
granskningen återstår imellertid här som annanstädes. Deremot be-
finnas, som vi ofvan nämnt, våra helgonbilder, altarskåp, relikskrin,
dopfuntar och andra kyrkliga föremål i en fullkomligt kaotisk oreda:
hvarken har man sökt skilja det främmande arbetet från det svenska
eller ens tillstymmelsevis kronologisera det senare. Allt är således här
att göra: afritningar och konstverk böra samlas, alla möjligen befint-
liga inskrifter och anteckningar bevaras, alla äldre afteckningar gran-
skas, innan en tillfredsställande utredning af detta slags konstarbeten
kan företagas med någon framgång. Endast några ytterst få alster
från den senaste medeltiden, t. ex. den berömda S:t Görans bild (nu
i historiska museet), Vesterås domkyrkas altarskåp o. s. v., utgöra un-
dantag från hvad vi nu yttrat.

Svenska medeltidens monumentala måleri inskränker sig uteslu-
tande till hvalf- och väggmålningar i kyrkor. Trots århundradens
förstörelsenit finnes ännu en mäqgd minnen af denna egendomliga
konst bevarad i nästan alla våra äldre odlingslandskap, och det blir
sålunda möjligt, när en gång ett tillfredsställande antal afritningar blif-
vit insamladt, att följa henne ifrån hennes första ursprung till dess hon
förlorar sig i protestantismens likartade kyrkmåleri. Ty egendomligt
nog öfverlefde denna konstart katolicismen i vårt land och fortplantade
sig i småningom förändrade former ända ned till midten af förra år-
614	OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.

hundradet. Såsom den förste vägrödjaren på detta område har den
bekante forskaren Mandelgren uppträdt genom sitt rikhaltiga och i
mer än ett hänseende högst märkliga verk Monuments Scandinaves du
moyen-âge, der vi i atbildningar af åtskilliga kyrkmålningar äga prof
på denna konsts hufvudsakliga skeden och kunna iakttaga, huru den
svenske anden äfven på detta område verkat på de utifrån mottagna
öfverlemningarna. Nyssnämnda praktverk kan imellertid endast be-
traktas som början till ett samlande af våra kyrkmålningar. Vi veta
äfven, att dess utgifvare är i besittning af betydliga materialier till
dess fortsättande.

Om stafflibilder från vår medeltid kan ej bli fråga, så vida man
ej dit vill räkna de målningar, som talrikt nog förekomma på altar-
skåpens dörrar och underlag från tidsskiftets slut. Dessa äro hittills
alldeles oundersökta, och märkliga upptäckter återstå således ännu att
här göra. Säkerligen skall framdeles visa sig, att. det utländska infly-
tandet varit störst på detta område, och spår af flere tyska konst-
skolor komma i dagen. Ett sakförhållande af denna art är åtminstone
författaren bekant. I Linköpingstrakten ha påträffats några altar-
skåpsmålningar af ovanligt värde och med bestämd frändskap till den
berömda Kölnskolans arbeten. Förklaringen ligger utan tvifvel deri,
att biskop Henrik Tidemansson mot 1480-talet inkallade konstnärer
just från sagda stad till Linköpingsdömens fulländande, hvarom in-
skriften på en kalkstensskifva i koret derstädes ger bestämdt vittnes-
börd 1).	'

Den nu omnämnda inskriften leder oss öfver till frågan om de
arkivaliska forskningarna. Om vi först och främst till detta ämne
räkna alla gamla anteckningar på konstverken, så är detta visserligen
en oegentlighet, men som ursäktas genom bristen på öfriga mer sär-
skilda underrättelser rörande vår medeltidskonst. Dessa inskrifter äro
långt flere än man vanligen förestält sig och lemna ett dyrbart stoff
i synnerhet' till personalkännedomen, men äfven ofta till bedömandet
af sjelfva stilartemas utveckling. Vi påminna om anteckningarna i
Amene härads Råda kyrka af 1323 och 1494, ytterst dyrbara för den
fasta utgångspunkt de skänka, när det gäller vårt kyrkomåleri, om den
mängd namn på byggmästare, stensnidare och målare från medeltidens
slut, som sålunda lemnats, t. ex., för att blott nämna några få, den
nyss omtalade Gerlach från Köln (omkr. 1480—1490), stenhuggaren
och byggmästaren1 Lafrans Botvidsson från Eskilhem på Gotland (vid
1239), som byggde Helgvi kyrka derstädes2), bildhuggarne Ambjörn i

’) Den lyder: orate:, pro: me: magister: gierlàc: de: colonia: fecit: istam:
capellam: Brünius, Konstanteclcningar under en resa år 1849, s. 185. i

2)	Säve, Gutniska urkunder, runinskrifterna n. 9, 35. — Lemke, Visby stifts herda-
minne, 159.	'	•
OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.	615

Småland, Harald i Vestergötland (på 1200-talet), Håkan Gulleson i
Helsingland (vid 1500), målarne Albert (1460), Johan (1449) och Lars
Nilsson i Enköping (1470-talet), alla i Uppland, Olaf (1463) i Östergöt-
land, Amund (1494) i /Vestergötland, att ej tala om klockgjutare och
andre. Den skörd, som på detta fält återstår att insamla, torde éj
vara obetydlig, i alla händelser mer gifvande än den, som finnes att
hemta ur medeltidshandlingarna. Imellertid ha de redan gjorda' un-
dersökningarna af Bbunius och andra visat, att äfven här kan träffas
åtskilligt af vigt, i synnerhet för byggnadshistorien, hvarvid dock, efter
hvad vi ofvan visat, största försigtighet måste iakttagas, när fråga blir
om att knyta en skrifven uppgift till något befintligt konstminnesmärke.
En synnerligt rikhaltig, ej till fullo begagnad källskrift för ett enstaka
klosters konsthistoria utgör det bekanta Diarium Vadstenense, det
enda arbete från vår medeltid, der man får biografiska upplysningar
om konstnärer. Att för öfrigt hela massan af diplomer och öfriga
handlingar och skrifter måste genomsökas,, är klart, alldenstund konst-
uppgifter endast tillfälligtvis finnas i dem inströdda, och således ingen
visshet om materialets fullständiga samlande kan vinnas, innan alla
medeltidsskrifter af historisk ärt blifvit granskade.

Med Gustaf Vasa och reformationen träder vår medeltidskonst
plötsligt i skuggan; Den stora skiljaktigheten i hela grundåskådningen
tillät ej dennas öfverlemningar att öfva någon inverkan på ett tid-
skifte, som byggde borgar och slott, ej kyrkor, som fordrade en liffull
och sinnena smekande utsmyckning af sina verk, ej ett förandligadt
och asketiskt smäktande helgonbildande. Det gälde således för den
store konungen att börja om igen från början, och här som annan-
städes visade han sig vara en de kraftiga initiativens man. Renais-
sancen, i sin af Hollands och Tysklands konst påverkade form, får
under honom och hans söner fotfäste i Sverige, och dermed vidtager
en ny konstblomstring, som dock helt och hållet utgår från dem per-
sonligen. Deremot vann denna konst till en början knappt något
verkligt insteg hos folket, hvars konstsinne ännu ej omgestaltats efter
den nyare riktningens idéer; och sålunda har det skett, att den egent-
liga renaissancekonsten qvarlemnat få spår i det nationella lifvet.
Yngre slägten med lifligare men förändrad uppfattning af konsten
hyste ringa aktning för de visserligen storartade, men ej med deras
smakfordringar öfverensstämmande slotten och byggnaderna; vanda-
lismen svängde ohejdadt sitt förstörande gissel öfver dessas inre och
yttre, då ej heller deras betydelse som fästen och försvarspunkter mer
qvarstod: och sålunda ha lemningarna af renaissancen i Sverige nästan
fullkomligt utplånats, och betraktaren af tidskiftet från reformationen '
till drottning Kristina mötes vid första anblicken endast af en på
verksamhet och minnesmärken tom öken. Också kan med fog påstås,
,616	OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.

att intet skede af den svenska konstens utveckling är så sparsamt
undersökt som detta. Några enstaka data, några föga säkra konst-
närsnamn — se der allt, hvad de tryckta afhandlingarna och källorna
erbjuda. Minnesmärkena, der de ännu finnas qvar, äro så tämligen
oundersökta1), och de arkivaliska forskningarna likaledes nästan ogjorda.
Författaren, som af flere skäl ansåg afgjordt, att det skenbara tom-
rummet i vår konsthistoria för gustavianska tiden dolde ett ganska
lifligt och jemnförelsevis rikhaltigt konstarbete, har fått sin förmödan
bekräftad vid genomgåendet af räntekammarböckerna och andra räken-
skaper från sagda tid 2). Icke nog med, att de der bevarade, till utseen-
det torftiga och obetydliga, data lemna en klar och oförväntadt mångsidig
öfverblick af de konstnärskrafter, hvilka voro i verksamhet under Gustaf
och hans söner, utan man får äfven genom deras sammanställande
fullkomlig kännedom om de otroligt = storartade byggnadsföretag, som
utmärkte deras styrelse. Att här meddela någon öfversigt af dessa
forskningars resultat, tillhör ej ämnet och vore dessutom så mycket mer
olämpligt, som de nödvändigt behöfva fullständigas och fortsättas ge-
nom riksregistraturets och andra samtida källors undersökning. Sär-
skildt för den mångbyggande och i hög, grad konstälskande Johans
regering är registraturet af största vigt, enligt hvad författaren varit i
tillfälle att inhemta. Hvad man än i dag kan åstadkomma för utre-
dande af ett renaissanceverks konsthistoria, när alla samtida upplys-
ningar hopsamlas och förenas, det har förträffligt ådagalagts af adjunk-
ten G. W. Syl vandek i hans Kalmar slotts och stads historia, der
man (i 4:de delen) finner den fullständigaste och intressantaste redo-
görelse för detta fästes byggnadshistoria i synnerhet under nu ifråga-
varande tid. Utan tvifvel skall en nästan lika tillfredsställande kän-
nedom kunna vinnas om de öfriga byggnadsföretagen3), sedan alla
hithörande källor genomgåtts.	,

Med renaissancen och dess efterföljare, den äldre barocken, mång-
dubblas den arkivaliska forskningens användbarhet och vigt. Ett par
exempel må tillåtas för att belysa vår sats. Som bekant, finnas i
, Riddarholmskyrkans kor särdeles prydliga minnesvårdar öfver konun-
garne Magnus Ladulås och Karl VIH Knutsson, hvilka härleda sig
från Johan IH:s tid och hans stora omgestaltning af denna kyrka.
Mästaren till dessa vackra arbeten har hittills varit okänd. Men i ett

’) Brunius har visserligen meddelat några beskrifningar, men utan att ingå i egent-'
liga detaljer och i alla händelser utan de här alldeles nödvändiga teckningarna.

a) Förvarade i kongl. kammararkivet.

8) Vi behöfva blott erinra om Uppsala, Vadstena, Örebro, Vesterås, Nyköpings, Kro-
nobergs, Gefleborgs, Viborgs, Bråborgs och en mängd andra slott och hus. ,
OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.	617

kungligt bref frän 1574läses en »scbedel», der följande strof före-
kommer: »Dogh ther som förbe:de Lucas, holler vpå och vtthugger
the Griffter j Gråmunke Clöster som wij haffwe befalett honom, då
schall hann icke dragé ther ifrå,  ---» hvaraf ses, att de härleda
sig från en Lukas. Denne finnes flere gånger nämnd i andra konun-
gens bref, mest som Lukas stenhuggare. Man skulle imellertid ej
känna stort mer än hans namn, om ej räntekammarens böcker och de
gamla räkenskaperna för Uppsala slott lemnade vidare och fullständigare
upplysningar. Af dem framgår följande: hans holländsk härkomst ut-
visande namn var Lukas van der Wer dt, och redan 1554 var han an-
stäld vid o Uppsala slott, som allt framgent synes varit hans hufvud-
station. Aret 1559 och förmodligen flere gånger var han i Stockholm;
hans lön öktes 1563 af Erik till 300 mark, och 1567 hade han 8
mästersvenner under sig. Här föreligger således en mer än tjugoårig
bana, mest måhända som handtverkare, men äfven som konstnär, så-
som vi .af föregående sett. — Ett byggnadsminnesmärke, som länge,
fast af skilda skäl, fäste uppmärksamheten vid sig, var gamla De la
Gardieska palatset, det på sin tid kallade Makalös, som, uppfördt undér
åren 1647—1652, längre fram genom reduktionen, tillföll kronan, var
arsenal och slutligen förvandlades till Dramatiska Teatern samt, som
bekant, brann upp 1825. Ingenstädes i vanliga källor finnes namnet
'på dess mästare angifvet. Wieselgben i Sveriges sköna literatur-}
anför imellertid att en gravyr öfver detsamma in fol. pat. finnes, för-
färdigad af Sigism. Vogel, således samtidigt med byggnaden, och med
underskriften: H. J. C. v. Strasburgh inventor und Baumeister. Hvein
denne H. J. C. var, derom upplyser en Tyska kyrkans handling af 16393),
som nämner Af. Hans dess Hr. Feltherren Bawmeister [d. ä. Mäster
Sans, fältherrens (= Jakob de la Gardies) byggmästare], hvars full-
ständiga namn af flere andra handlingar i samma fråga finnes ha
varit Hans Jakob Christler el. Kristler. Samme man ombyggde näm-
ligen Tyska kyrkan i Stockholm 1636 och följande år, är sålunda^
bland annat upphofsman till det djerfva tornet samt synes äfven, att
döma af stilen, ha utfört Jakobsdals (Ulriksdals) byggnad4). Man ser
häraf, att den tyska barocken väsentligt inverkat på byggnadskonsten
här i Sverige under början af 1600-talet, hvilket äfven bekräftas af
andra underrättelser från denna tid.

D Bref till Anders Målare af d. 3 juni. Rilcsregistr.

2) 3,514. — Författaren till närvarande har ej haft tillfälle att se gravyren.

. ä) Anförd i Lüdeke', Denkmal, 98.

4) Afbildningen i Dahlbergs Sveda visar dess ursprungliga utseende. På frontispicen
synes årtalet 1644.
618	OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.

Förf, har i fråga om renaissancen först tagit uppmärksamheten i
anspråk för de arkivaliska forskningarna, emedan han anser dem af
större vigt för detta än för något annat skifte af vår konsthistoria.
Men det säger sig sjelf, att undersökningen af konstföremålen likaledes
är i hög grad angelägen, innan man kan bilda sig en någorlunda klar
föreställning om de konstnärliga sträfvandena och de vunna resultaten.
För detta ändamål måste de gustavianska slotten noggrant genom-
forskas och planläggas, och alla möjligen qvarvarande ornamentala
enskildheter aftecknas. Att detta företag skall bli i hög grad intressant
och gifvande, kan man sluta till af de få afbildningar vi äga från vår
renaissance’s konstverk, t. ex. Kalmar slotts brunnsöfverbyggnad, ett
verkligt mästerstycke af Dominicus Paar, kung Johans byggmästare
derstädes (inkallad 1572 t i Kalmar 1602 eller 1603). Särskildt böra
plastiska och målade prydnader i det inre uppsökas och granskas: ty
på detta område skola säkerligen betydliga upptäckter kunna göras,
helst när man vet, huru många »löfsnidare», »bildsnidare», »flamske
väfvare» och målare Gustaf och hans söner sysselsatte. Tyvärr har
Stockholms slotts brand omintetgjort de förnämsta och vackraste prof-
ven på hvad svenska renaissancen kunde åstadkomma; men så mycket
mera böra derför ansträngningarna riktas åt andra håll, förnämligast
Vadstena, Kalmar och Uppsala slott. Utom den ornamentala plastiken,
och måleriet återstår föga eller intet att studera i verldslig konst, om
vi undantaga de gamla konterfejen. Att kritik och noggrann under-
sökning här företrädesvis äro af nöden, kan hvar och en inse, som
känner, med hvilket lättsinne man för knappt mer än ett par årtionden
sedan döpte porträtt, utan afseende på gamla åteckningar, kostymer
och målningssätt. Ända till Gustaf Adolfs tid torde de verkligt äkta
porträtten vara jemnförelsevis ganska få. Och att bestämma mästarne
till dem eller rättare knyta de flere kända namnen till qvarvarande
målningar, blir säkerligen ett af de svåraste hvärf den kommande konst-
historien får att fylla.

Naturligtvis kunde medeltidens uteslutande kyrkliga konst ej spår-
löst och på en gång försvinna, fast hon, såsom vi ofvan nämnt, trädde
i skuggan i följd af de förändrade förhållandena. Reformatoremes
och deras efterföljares strängt ikonoklastiska riktning mildrades med
tidens lopp; och så kunde ånyo,måletiet få tillfälle att prydå kyrkor-
nas hvalf med bibliska föreställningar, hvilka, trots det märkbara in-
flytandet af renaissancens lifskraftige ande, likväl bibehållit mycket af
sina katolska föregångare. Den ofvan nämnde forskaren Mandelgren
har, efter hvad författaren känner, betydliga samlingar af feckningar
öfver dennä tids takmålningar, Och det af ganska intressant art. Myc-
ket återstår dock äfven här att göra. Helgonbildsnidandet var den
enda gren af kyrklig konst, för hvilken reformationens väsen satte ett
OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.	,	619

oöfverstigligt hinder. Men i stället utbildade sig grafvärdars uppfö-
rande i kyrkorna till en hög grad af fulländning, och de utfördes med
stigande efterfrågan snart i alla landsändar. De många bibehållna
verken, hvilkas tidpunkt i allmänhet är fullkomligt noggrant känd,
tillhöra visserligen delvis utlandet eller inkallade konstnärer: så Gu-
stafs och hans gemålers, Johans och Catharina Jagellonicas grafvårdar
i Uppsala, den banérska af Arris Claeson från Harlem 1629 äfven der-
; städes, Soops monument i Skara m. fl. Men, som' vi ofvan sågo,
utfördes redan på 1570-talet dylika konstverk i landet, och en del
måste således härröra från inhemske mästare. xEn närmare undersök-
ning af dem tillhör uppgifterna för kommande forskare.

Vanligtvis har man räknat begynnelsen af vår nyare konst från
Kristinas uppträdande; och onekligt är, äfven om man ej kan till
fullo medgifva denna indelnings berättigande, att konstförhållandena
under hennes inflytande antaga en annan och mer tillfredsställande
gestalt än under det föregående tidskiftet. De flere orsaker utom
drottningens personliga böjelse, hvilka bidrogo till framkallande af en,
om ock kort, konstblomstring under hennes sista regeringsår, tillkom-
mer det ej förevarande uppsats att utreda. Imellertid böra vi lägga
märke till åtminstone en punkt i denna blomstring, nämligen inkallan-
det af de månge utländske, till en del berömde konstnärerne; ty denna
omständighet medför för forskaren i vår konsthistoria en ny och ofta
ganska svåruppfyld förbindelse. Han skall ifrån > och med Kristina
och sedan allt framgent ända intill slutet af adertonde århundradet
sätta sig in i detaljerna af hela den europeiska konsthistorien, följa
spåren af de inflyttande, sedan äfven af de utflyttande konstnärerne,
förlika källornas ofta stridiga uppgifter eller rent af bringa hya säk-
rare i dagen samt slutligen noga aktgifva på huru stort och af hvad
art den nyare utländska konstens inflytande på vår egen varit För
detta ändamål har han ej blott att fortfarande söka upplysningar ur
arkivaliska källor, utan äfven och företrädesvis att genomleta den ut-
ländska speciallitteraturen, särdeles de mångfaldiga konstnärslexika
och biografierna, samt att sätta sig in i den konsthistoriska vetenska-
pen i allmänhet. IJvad särskildt drottning Kristinas tid angår, er-
bjuda de gamla räkenskaperna ett förträffligt och rikt material af
data, hvilkas sammanställning skall sprida ett oväntadt ljus öfver konst-
förhållandena på 1650-talet. Hur osäkra och felaktiga de få notiser
varit, dem man hittills ägt Öfver detta märkliga tidskifte, kan bäst
bedömas, då de sammanhållas med de arkivaliska källorna, äfvensom
med utländska arbeten. Det är på denna senare väg det lyckats när-
varande författare att t. ex. fullt noggrant bestämma tiden för David
Becks och Sébastien Bourdons vistelse i Sverige, två män af europeiskt
rykte, hvilkas verksamhet i vårt land, äfven om den ej utöfvat ett så
620	OM SVEKIGÏJS ÄLDRE KONSTHISTORIA.

stort inflytande på vår inhemska konst, i alla fall förtjenar uppmärk-
samhet Vanligen uppges intet -datum för deras härvaro, och man
föreställer sig derför lätt att de funnos här samtidigt. Verkliga för-
hållandet är imellertid att David Beck (så, och ej Beek, skrifver han
sig sjelf) erhöll sin fullmagt som drottningens »konterfejare» d. 8 maj
1647 och sitt afskedspass d. 25 okt. 16519, och att han således målat
den stora mängd porträtt, som Falck efter honom graverat, eller om
hvilken vi på annat sätt äga kännedom, på den jemnförelsevis körta
tiden af 4J år. Bourdon åter, hvars hitkomst stundom utsättes till
1649, anlände först ett år efter Becks afresa eller i mediet af okt.
1652, enligt ett bref af Naudé2), tillbragte blott något öfver lj år i
Stockholm, och medföljde drottningen på hennes utresa i juni 1654.
Också finnes endast ett ringa antal vedermälen af hans konstutöfning
i Sverige. Samma arkivaliska granskning är af nöden, då det gäller
att noggrant bestämma öfrige mer eller mindre namnkunnige utlän-
dingars vistelse här; i de flesta fall torde den ha varit kort nog, och
endast några ytterst få qvarstadnade, en omständighet, som förklarar,
hvarför hela denna konstgjorda blomstring nästan omedelbart efter
Kristinas tronafsägelse upphörde.

Imellertid hade de frön hon utsått ej alldeles fallit på hälleberget.
De tillfallen till lärdomar af Europas öfriga .folk, dem tretioåra kriget
beredde svenskarne, hade ej heller gått spårlöst förbi; och så finna
vi efter det sjutonde seklets midt konstsinnet åtminstone hos adeln
väckt i ovanlig grad, och följaktligen uppstår på nytt, sedan Karl
Gustafs korta och lysande, men för fredliga yrken ogynsamma krigar-
bana afbrutits, ett skede af kpnstemas blomstring, hvilken, grundlagd
under förmyndarestyrelsen, med jemna steg fortgår och vidgar sig under
hela Karl XLs regering, för att först under hans efterträdares olyck-
liga krig småningom bortdö. Detta är det första tidehvarf i vår nyare
historia, under hvilket man kan tala om inhemska konstskolor, en
nationel konst. Det är sålunda af nöden, i fråga om de förberedande
forskningarna för detta tidskifte, att ej blott, såsom hittills, fasta sig
vid några enstaka storheter och deras utveckling, ehuru äfven denna
gren af undersökningarna ej får försummas, utan äfven att i enskild-
heter följa mindre framstående konstnärer och deras verksamhet, ut-
reda dejörsta och de mindre betydande arbetenas förhållande till sina
vigtigare efterföljare eller samtidingar o. s. v., med ett ord, att samla
_ material till en hel och fullständig bild af den jemnförelsevis rika och
månggestaltade konstverksamheten. För att med ett exempel upplysa
hvad vi mena, välja vi den store Tessin. Äfven om man, som sig bör,

•	Båda i Riksregistraturet

N:o 18 bland bilagorna till Abckenholtz, Mémoires concernant Christine, T. 2.
OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.	621

uppskattar den djupa och omfattande begäfningen hos detta snille
för alla tider, äfven om man vill tillskrifva hans egen kraft större
delen af den konstnärshöjd han hann, sä är dock oförnekligt, att han
vore otänkbar, sådan han nu är, om han ej hade sin rot och sitt
ursprung i en föregående flersidig utveckling af byggnadskonsten i
Sverige, ungefär så som Shakespeare måste tänkas ej som en oas i en
öken, utan som den högt öfver underlaget sig resande domen på en
renaissancekyrka. Ett mer svårlöst problem i detta fall är Ehrenstrahl,
äfven han ett af db rikast utrustade konstnärssnillen Sverige ägt, men
stående utan samband med landets föregående målarekonst, och der-
för, trots sin ofantliga arbetsförmåga och den skola han bildade, ej
så betydelsefull som Tessin för senare tiders konstutveckling. Men
äfven för hans fullständiga begripande finnes ett rikt ämne, så väl i
skrifna handlingar som i konstverk, och studiet af dessa Renare kan
företagas så mycket lättare, som hans otroliga flit lemnat spår efter
sig, snart sagdt, i hvar je vrå af vårt land. Huru nödigt det imellertid
är, att från dessa båda konstnärliga kärnpunkter öfvergå till utredande
af de andra utöfvande konstnäremes verk och öden, visar sig bäst
deraf, att man äfven om de mer framstående bland desse sväfvat och
sväfvar i nästan fullständig okunnighet. Såsom bevis kunna, vi an-
föra Mijtens och Demke1). Om den förre har män blott känt, att
han föddes i Haag omkr. 1654, kom tidigt till Sverige och dog här
1736. Hvad man deremot knappt vetat, är, att han redan 1679 fanns
i Stockholm, att han i sina yngre år var en förträfflig porträttmålare, som
i lefvände karakteristik och glänsande färgbehandling täflar med Ehren-
strahl, samt att han grundläde en konstskola, som genom sonen Martin
van Meytens och brorsdottersonen Georg Des Marées, de många Richtrar-
ne, Raimund Faltz samt Lukas von Breda dels överflyttades till utlandet
och der vann stort bifall och rykte, dels i fäderneslandet utöfvade sin
_konst med mycken skicklighet. Lemke åter uppges alltid ha inkommit,
under förmyndarstyrelsen; först närvarande författare har2) ådagalagt,
att han inkallades från Nürnberg 1683, och att således äran häraf
tillkommer den för konsten ganska nitälskande Karl XI, förmodligen
i samråd med Ehrenstrahl. Då ett sådant mörker hvilar öfver de
förnämste konstnärerne, kan man lätt föreställa sig, hurudan känne-
domen skall vara om den stora mängden, om? landsortsbyggmästame,
bildsnidarne och målarne. De enda källor, för kunskapen om dem,
hvilka utom deras egna verk med någon framgång torde kunna råd-
frågas, är de enskilda adliga slägternas arkiv och räkenskaper, för så

l) Anda till namnen ha de varit mindre bekanta och kallas vanligen, orätt, Meytens
och Lembke.

2) Svenskt biografiskt lexikon, ny följd, 6.
622	OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.

vidt de änilu finnas i behåll. De utdrag ur De la Gardieska böckerna,
dem Wieselgben1) lemnat, samt hvad författaren ur dem sjelfva
kunnat inhemta2), bevisa detta. Och hvad De la" Gardie var i stor
skala, var hvarje annan länsherre i mindre. Bedan så tidigt som
1647 har författaren (i räntekammarböckerna) funnit nämnd en »fält-
marskalken välborne gref Lennart Torstenssons konterfejare» Salomon
de la Honne, och likaså sysselsatte de andre stormännen3) sina bygg-
mästare, målare, bildhuggare och andre konstnärer. Det är endast
genom en sådan konstnärskrafternas mångtalighet man kan förklara
rikedomen på konstverk från denna tid, en rikedom, som äfven till
qvaliteten erbjuder mycket af uppmärksamhet förtjent.

Hvad som för de särskilda konstarterna är att göra, faller så täm-
ligen af sig sjelf, hvarför vi här kunna fatta oss kort. Bland bygg-
nader från barocken förtjena först och främst de tidigare, från förra
hälften af 1600-talet, såsom hittills mindre uppmärksammade, att nog-
grannt undersökas och i detaljer genomgås. Att konsten redan då
förmådde åstadkomma verk af egendomlig karakter och sant värde,
derom öfvertygas man genom åtskilliga lemningar, som dels ännu äro
i behåll, t. ex. Riddarhuset i Stockholm, hvilket till utförandet tillhör
Jean de La Vallée, dels finnas aftecknade af samtida, t. ex. Viby-
holm, fulländadt 1626, afbildadt i Dahlbebgs Sveda, ett af de
bästa exemplen vi äga på den holländska renaissancen. Vi nämnde
Dahlbebgs verk och böra då äfven tillägga, att det, trots sina påtag-
liga dikter, är en ovärderlig källa för kunskapen om det sjutonde
århundradets byggnadskonst ända från den senare, förvildade renaissan-
cens slut genom de tyska och svenska barockformationerna till Tessins
ädla och värdiga stil, som af’ barocken endast har qvar dess lättare
fel. Hvad särskildt Dahlbebgs mycket omtalade fria fantasier be-
träffar, måste dock anmärkas, att hans ritningar till stor del härleda
sig från de af byggmästame sjelfve uppgjorda utkasten och planerna,
för hvilkas fullständiga utförande reduktionen sedan lade ett oöfver- ,
stigligt hinder i vägen, samt att env del byggnadsverk sedan hans tid
undergått de mest fullständiga förändringar och ombyggnader. , Der
hvarest sådant ej varit fallet, äro hans afbildningar utmärkta genom
ganska stor trohet. Vi anföra exempelvis en del stockholmsbyggnader,
Bondeska palatset (rådhuset), Rosenhaneska palatset (Frimurarordens
hus), Sparreska palatset (enkhuset), Steninge (Uppland), o. s. v. Den
sistnämnda byggnaden, Steninge slott, för oss öfver på ett annat om-"

•	____L	,

i) 1 De là Gardieska arkivet.	'	'

2) En stor mängd De la Gardieska räkenskaper förvaras i kammararkivet.

3) Exempelvis Ake och Klas Tott, Karl Gyldenhielm m. fl., hvilkas räkenskaper i
ofvan anförda arkiv författaren genomsett.
OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.	•	623

råde, nämligen utredandet af mästame och tiden för alla dessa ståt-
liga palats, som uppstodo öfver nästan hela landet under seklets senare
hälft. Detta är en vigtig fråga för att kunna följa konstens historiska
utveckling, och allt för litet är här gjordt. Man har nöjt sig med att
känna några data om,Stockholms slott, om Tessinernes lif och, på sin .
höjd, om Jean de La Vallée, deras samtida och medtäflare. Särskildt
rörande Nik. Tessin d. y. har aldrig utredts, till hvilka byggnadsverk
han egentligen är upphofsman, och hur han rört sig under andra för-
hållanden än dé storartade, till hvilka hans mästerverk, 'Stockholms
' slott, lemnade tillfälle. Mellan dettas kolossala proportioner och de
nästan minutiösa i nuvarande öfverståthållarehuset med sin på effekt
beräknade interiör, ligger dock en hel skala, hvilken-han både kunde
genomlöpa och verkligen genomgått. Vi erinra i detta hänseende om
det nyss nämnda Steninge, ett mästerstycke i den lätta landtliga stilen,
om karolinska grafkoret med dessa mägtiga, nästan tunga prakt, om
det ståtliga Strömsholm m. m. Än mer återstår att göra i fråga om
hans föregångare och samtida; en Kaspar Panten (t 1630), Hans Ja-
kob Kristler (vid 1640), Nikodemus Tessin d.’ ä., Simon de La Vallée
(1637-^-42 +) och hans son, den produktive Jean de la Vallée (t 1696),
Matthias Spiler, Kungsholms kyrkas och Salsta slotts byggmästare,
m. fl. Att uppmätningar och detalj aibildningar behöfvas i mängd, in-
nan någon verklig kännedom af detta märkliga skedes arkitektur kan
komma i fråga, torde vi knappt behöfva nämna.

Knapphändigast af alla konster under detta sekel känna vi skulp-
turen. Det har länge varit hardt när ^tt axiom, att Sverige före Sergel
ej alls ägt någon sådan; och ehuru barnsligt ett sådant påstående
måste förefalla, har det ända till senaste tid fått orubbadt qvarstå.
I följd häraf inskränker sig allt hvad man känner om vår föregående
' bildhuggarkonst till några få namn, och särskildt sjutonde seklet,
hvars många verldsliga och kyrkliga skulpturer än i dag möta våra
blickar öfverallt, har ansetts som ett barbarismens tidehvarf utan vi-
dare. Vi medge, att tiden utan tvifvel här som annanstädes i Europa
var särdeles ogynsam för denna konst, och att det rådande maneret
måste vidlåda dennas skapelser äfven hos oss. En annan vigtig om-
ständighet är att vi ej inom skulpturen för denna tid äga något snille
af den art, som Tessin och Ehrenstrahl voro för sina konster; ty
Burchard Precht, deras samtida och samarbetare, kan på intet vis
komma i jemnförelse med dem, ehuru han visst ej förtjenar den full-
komliga glömska, hvari han råkat. Utom på hans många verk böra
såledés forskningarna företrädesvis riktas på de äldre skulpturerna, de
kyrkliga framför allt, äfvensom på de många prydnaderna i slotten,
dem vi från denna tid äga. Vi anföra de, nio musabilderna i Drott-
ningholms slottstrappa, hvilka arbetats af Nicolas Millich från Brabant
624	OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.

(i Sverige 1669—76, 83—87), såsom bevis på hvad man redan ganska
s tidigt kunde här utföraf och en del otvifvelaktigt inhemska predikstolar,
altarprydnader o. dyl. gifva i sin art dessa stöder ej efter. Huru vidt
skulpturens utöfning under detta århundrade spriddes, och hvilka mä-
. stare till och med i en liten småstad kunde utbilda sig; bevisar exemplet
af Jan Andersson Silfverling i Vadstena (t 1693), hvars redan af
Hammarsköld berömda epitaf öfver Jörgen Claus i Vadstena kloster-
kyrka nyligen i afbildning utgifvits1). Alla mer betydande arbeten af
denna art förtjena således att undersökas, och i sammanhang härmed
skall den biografiskt-arkivaliska forskningen fortgå. Först derigenom
skall det bli möjligt att utreda skulpturens ställning under drottning
Kristina och hennes efterträdare ända till frihetstidens början, då en
något starkare dager faller öfver detta område. Och först då skola
namn, sådana som Johan Wendel Stamm (1643—66), Jost Schütz
(1641—70), Kaspar Schröder (1692—1710 t) och andra få sin rätta
betydelse.

I följd af egendomliga förhållanden är en särskild gren af skulp-
tur, nämligen medaljgravyren, undantagen från det allmänna mörker
som hvilar öfver vår bildhuggarkonsts historia under detta tidskifte.
Mynten och medaljerna ha länge varit föremål för våra numismatikers
granskning och beskrifhing; och denna omständighet har konsthistorien
att tacka för det rika och fullhaltiga material, som för detta fack står
henne till buds, och hvilket endast fordrar bearbetning och sofring,
äfvensom någon fulländning i den biografiska delen2). Namnen Karl-
sten, Meybusch, Parise, Faltz lysa här med eget ljus, och flere andra
stå dem ganska nära (Rethe, Breuer). En från estetisk och konst-
historisk ståndpunkt företagen’granskning af våra medaljer från denna
tid blir således ett jemnförelsevis lätt arbete, liksom det, i betraktande
af deras förträfflighet, blir ett gifvande och intressant.

Måleriet under sjutonde århundradet åter kan ej sägas vara
synnerligen noggrant kändt. Några namn utom Ehrenstrahl och några
meréndels oriktiga eller ofullständiga data, se der allt. Men i hvilket
sammanhang till hvarandra konstnärerne stå, hvad inflytande de tyska
och holländska, senare den franska, sist den italienska skolan öfvade
på vår målarekonst, och hvilken riktning denna öfverhufvud tog under
dessa, förändringar, detta är saker som ännu kunna anses fullkomligt
obekanta. Närvarande författare har visserligen lyckats ur handlin-
game sammanställa flere nya namn för det äldsta tyska skedet (till
1650 vid pass), såsom Cornelius Arendtson (förekommer 1611—33),

’) I Mandelgrens Samlingar, h. 2. (1868).

2) Bland de bekanta omfattande numismatiska verk vi äga intager, ur konsthistorisk
synpunkt, riksantiqvarien Hildebrands Minnespenningar (Sthm 1860) förnämsta rummet.
OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.	’	625

Laurentius Platz (1618—21), Jakob von Doordt (vid 1629), Jakob
Henrik Elbfas (1627—62) m. fl.; men till hvilka porträtt eller andra
målningar dessa namn skola knytas, återstår mest att utröna, liksom
uppspanandet af alla lemningar från denna tids ’måleri, särdeles det
omamentala, är en af den konsthistoriska forskningens vigtigare upp-
gifter. Kristinas tidehvarf är ej heller, trots de uppgifna namnens
större talrikhet, bättre kändt än det I föregående, och, af många,
konstnärer, som finnas i handlingar från denna tid, såsom Valafi,
Waldau, Münnichhoven, Coopér m. fl., känner man knappt något arbete.
De många andra endast kort tid här bosatte mästarnes verk borde
ock undersökas och förtecknas. Så känner man numera endast ganska
få af Becks porträtt, medan likväl Falcks samtida gravyrer utvisa, att
han här qvarlemnat ett betydligt antal sådana. En särskild uppmärk-
samhet bör egnas åt fortvaron af den gamla inhemska konstskolan,
under de utländska inflyttningarna. Ty särskildt hvad porträtten an-
går, kan en dylik fortplantning af en tysk-svensk riktning uppvisas,
fortgående, utan att särdeles märkbart röna något inflytande från en
Beck, Bourdon m. fl.

För den store Ehrenstrahl, med hvars uppträdande en helt ny
riktning, den italienska, plötsligt öfverflyttas till Sverige, har man i
allmänhet glömt att aktgifva, dels på den inverkan, som den holländska
skolan, representerad af Mijtens, Johnsson m. fl., haft på vårt måleri,
dels på andra ensamt stående företeelser, en Sylvius, Lemke och andra.
At dessa håll bör således under den närmaste framtiden farakningfin
vända sig, z äfvensom åt utrönandet af den gång, Ehrenstrahls skola
tog, och hur den modifierade sig olika hos David von Krafft, hos mä-
starens dotter, Anna Maria, gift Wattrang, och andra, öfverhufvud
känner man ganska litet om det kollektivbegrepp, man gifvit namnet
»Ehrenstrahls skola», af hvilka personer den bestod, huru deska sedan
spriddes o. s. v. Imellertid visar den stora mängden af kopior efter
mästaren, som i alla samlingar förekomma, äfvensom den otroliga
vidden af hans egna, delvis genom lärjiingar utförda, målningar, att
skolan måtte varit ej obetydlig. Några namn är väl bekanta, t. ex. Christo.
Thomas, Kaspar Kenkel, Joh. Starbus, David Kock; men dessa göra
ej på långt när tillfylles. Särskildt påaktande förtjena skolans flere
miniaturmålare, Elias Brenner, Erik Utterhielm, den förträfflige, i tysk
skola uppammade Anders von Behn1) m. fl. En annan omständighet,
som ej heller får förgätas, är det inflytande som de för slottsbyggna-
den inkallade franske målarne, en Jacques Fouquet m. fl., utöfvade
på vårt måleri under slutet af det sjuttonde och början af det ader-
tonde seklet.

’) Orätt kallad Adam Been.

40
626	OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA. '

,	r

Den i sambänd med sistnämnda konst stående gravyren är äfven
ganska litet känd. Imellertid äga vi ända från Gustaf II Adolfs tid
utöfvare a£ densamma (Valentin Trautman), att ej nämna Hieronymus
Nützel från slutet af sextonde seklet. Under drottning Kristina fick
den sin egentliga uppkomst, men utdog sedermera snart, för att först
‘ närmare seklets slut åter upplifvas för Sveciæverkets skull.. Namnen
Willem Swidde och Johan van den Aveelen, hvilka äran af detta verks
stickande hufvudsakligen tillkommer, skola alltid intaga ett aktadt
rum i vår konsthistoria.

Karl XH:s senare olyckliga krigsår bilda epok äfven i svenska
konsthistorien, i den meningen, att nationens tynande krafter ej längre,
erbjödo den unga konstplantan någon jordmån att lefva i, och att hon
sålunda utdog. De bästa konstnärskrafterna flyttade från hemlandet,
och de få som qvarblefvo gingo snart Under af hvarjehanda orsaker. '
När sedan ånyo en konst begynte trifvas hos oss, voro alla förhållanden
så i grund förändrade, att det gamla ej mer eller högst obetydligt
kan spåras.- Med vår frihetstid blifver i följd häraf samt med anled-
ning af källornas rikare och lättare åtkomliga skick forskarens uppgift
en tacksammare och enklare, ehuru äfven för detta och följande tide-
hvarf mycket ännu återstår att i konsthistoriskt hänseende uträtta.
Författaren anser sig derföre ej längre böra fullfölja sina närvarande
antydningar; alla dylika blifva öfverflödiga, i samma fnån de yttre vil-
koren för det' konsthistoriska arbetet blifva mindre mödosamma. Hvad
han med förestående uppsåts åsyftat var att påpeka, huru mycket ännu
återstår att undersöka och granska, innan någon bearbetning af vår
konsthistoria med utsigt till framgång kan företagas; och om derför
hans synpunkt mer varit den åt specialstudier egnade sökarens, än den
fältet öfverblickande historiske tecknarens eller den analyserande este-
tikems, har sådant legat i ämnets natur och ej kunnat undvikas. Att
skänka en något så när tillfredsställande öfretblick af vår konstut-
veckling skulle dessutom kräfva ett annat utrymme och vida mer fullän-
dade studier än de som stå honom till buds.

C. Eichhorn.
627

Panslävismen.

I vårt östra grannland, czarriket, gäller såsom en temligen allmän
trosartikel, för hvilken isynnerhet dess periodiska press gör propag-
anda, att det vestra Europas kultUrsol lutar mot sin nedgång och att
ett nytt civilisationsljus skall uppgå från Ryssland. Detta nya uppslag
i den bildade verldens utvecklingshistoria har visserligen ännu icke på
något, ^ätt häfdat sig såsom ett ljusfenomen af så hög ordning som
man älskar tro i Petersburg och Moskwa, men det kan icke förnekas^
att en sådan tro och förhoppningar i denna riktning förefinnas i Ryss-
land, om ock måhända , sjelfva massan af ryska folket ännu är ganska
omedveten af denna sin oktrojerade kulturmission. , Dessa framtids-
vyer ha numera antagit en ganska tydligt utpräglad form i den så
kallade parislavismen, eller sträfvandet att till en enda nation, till och
med en enda politisk stat, sammansmälta alla i Europa spridda folk
af slavisk härkomst. x	>

Genom det politiska lifvets i Europa brokiga virrvarr går, trots
alla skenbart oregelbundna kastningar och invecklade kombinationer,
- dock i våra' dagar en ledande tråd, en verkligt medveten grundsats;
och denna är,: nationalitetsprincipen. Denna grundsats har en så
mycket större betydelse i det praktiska lifvet, som den kommit till
fullkomligt klart medvetande inom folken och derföre äfven blifvit en
faktor af högsta vigt i alla nutidens politiska förhandlingar. En an-
nan företeelse, jemväl betecknande för vår tid, är sträfvandet att alle-
städes inom det offentliga lifvet bereda insteg åt demokratiska stats-
former. Men om detta sistnämnda sträfvande kan, tyvärr, icke sägas
att det' ännu vunnit synnerligen stora synliga segrar i Europa, ehuru
dock allaredan demokratiska tänkesätt torde bilda grundvalen för de
flesta tänkande menniskors öfvertygelse angående rätta beskaffenheten
af de former, i hvilka våra dagars samhällslif borde få sitt uttryck.
En tafla af högre lifaktighet erbjuda derimot, såsom sagdt, de natio-
nella sträfvandena. Italiens förening, ungrarnes fredligt segerrika
framsteg i detta syfte, Danmarks, eller riktigare nord-slesvigames,
fasta, ehuru passiva' motstånd mot den preussiska öfvermagten, Polens
kamp, den fallne riddarens mot de glupska ryska gamame — se der
talande exempel på att folken, såsom sådana, otvifvelaktigt vilja vara
sig sjelfva. Men dessa vår tids så djupt betydelsefulla sträfvandeii
inom statslifvets område hafva erhållit några all naturlig rätt hånande
utväxter, hvilkas bedröfligt motbjudande karakter ingen våra dagars
628	PANSLAVISMEN.

dialektiska förmåga kan lyckas bortresonnera. Så har väl den tyska enhe-
tens idé på sätt och vis gjort ett steg framåt i följd af Preussens segerrika
krig, men framåtskridandet i liberal, sannt folklig riktning har just i följd
af detta preussiska öfvervälde i betydlig mån hämTnats. De två stora
häfstängema för höjandet af tyska folkets allmänna politiska ståndpunkt
ha sålunda råkat i en bedröflig strid med hvarandra, och det är fara
värdt, att hela den tyska enhetsröreisen inför den ojäfviga historiens
domstol förlorar allt anseende för sanning och rättvisa, åtminstone
så länge densamma begagnar sig af så konungsligt otidsenliga me-
del att förverkliga sitt ideal, som hittills varit fallet.

Vända vi nu blicken från det bildade Tyskland mot den »uppåt- ,
gående solen» i öster, så möter oss en liknande företeelsé äfven här:,
ett väldigt »enhetssträfvande» men hvilket, egande jemförelsevis få
anor, är behäftadt med alla en uppkomlings vanliga fel: illa dold
råhet och gränslös hänsynslöshet mot öfvervunna likar. Denna, den
s. k. »panslavistiska» rörelsen, har ett vida större omfång och en ännu
tydligare monarkisk prägel, än den pangermaniska, samt utmärker sig
från första början genom en till och med för den tålmodiga verlds-
historien sällsynt och häpnadsväckande politisk ofördragsamhet. Rö-
relsen ifråga har ingalunda framkallats af »tidens anda», såsom dess
anhängare gerna vilja intala sin samtid, utan tvärtom af en verklig
separationslusta, hvilken åsyftar upplösandet af sambandet med hvarje
annan kultur. Den ryska statens åtrå går ut på att i sig upp-
taga ett möjligast stort antal folk, förryska dem och sålunda bilda
en verld i verlden, en rysk verld gentimot den med föga blidhet
betraktade vesterländska kulturverlden. Detta är panslavismens verk-
liga mission, med blod beseglad af det olyckliga Polens öde. Den
nationalitetsfana, som höjts af de ryska panslavistema, är blott den
gyllene kalf, kring hvilken de söka församla de öfriga slaviska stam-
marne för att genom dylika slugt valda lockelsemedel bringa dem så
mycket närmare den moskovitiska herrsklystnadens Moloch.

Rysslands hela utveckling har, en alltigenom asiatisk karakter,
icke så mycket påminnande om de gamla kulturstaterna vid Stilla
Oceanens stränder, som fast mera om Cyrus och Nebukadnezar, Ta-
merlan och Stora Mogul. Någon egendomlig och ny kultur kommer
egentligen icke annorlunda ifråga än i de ryska tidningarnes spalter,
i stället är det genom magtutvidgning, som den ryska andan sträfvar
att göra sig gällande. Men detta är icke en ändamålsenlig form,
hvarken för den europeiska kulturen eller den europeiska statsbild-
ningen, och minst af allt kan densamma låta rättvisa vederfaras natio-
nalitetsprincipen. Den med fanatisk ihärdighet fasthållna tron på
en specielt rysk verldsmission har också alstrat och alstrar fortfarande
en lystnad, som kan blifva farlig äfven för icke slaviska folks sjelf-
ständighet. Utom med den »slaviska brödrakärleken» slår den ryska
PANSLAVISMEN.

629

politiken nämligen äfven gema omkring sig med fraser om den »geo-
grafiska nödvändigheten» af sitt gebits afrundning — och det stannar
alldeles icke vid fraserna; Rysslands s. k. »naturliga gränser» ha al-
drig skridit tillbaka, ja, de ha vid ingen tidpunkt af landets senare
historia stått stilla, utan befunnit sig i en oafbrutet fortgående ut-
' vidgning. Först Svartahafskusten, Polen och Östersjöländerna, så Fin-
land och Kaukasien, Kiwa, Amur och Bokhara! Kaspiska hafvet är
numera en rysk insjö, och ryssafne ha intet imot att låta andra haf
följa samma exempel.	,

En kort öfverblick af Rysslands landutvidgning torde icke här
sakna allt intresse.

Rikets areal, som år 1462 under Iwan Wasiljewitsch I blott hade
18,000 qvadr.-mils utsträckning och till år 1580 småningom stigit ända
till 72,000 qv.-mil erhöll då, under czar Iwan II, genom Sibériens
eröfring 1581, en ofantlig tillväxt, och steg sålunda nästan med ens
till 237,000 qv.-mil under Alexej Michailowitsch (1650). Sedan dess
har förstoringen gått framåt i följande ordning:

Jr	Genom freden i	Landvinniny	Qv.-yta i qv.-mil Befolkning.
1707		Kamtschatka och östra Sibérien........	 33,790	nu .26,438.
1721	Nystad	Ingermanland, Karelen,]
1723		Esth-ochLiflandsamt? 2,400 nu 2,270,000. delar af Finland	J  Från Persien: Daghe- stan, Schirvan, Chi-

lan och Derbent, som		
t  1731  1742  1743	Åbo	dock till en del gingo förlorade 1732 & 36. Underkastade sig Kir- giskosackema.  Ossetema, ostligaste Si- bérien samt Aleuterna annekterades.  Kymmenegårds län.
1772]		Polens tre delningar;
1792 >  1795] 1774		Ryssland erhöll j af det fordna Polen.  Kutschuk Kainardschi,
1Ÿ83  1792 .	Jassy	fr. Turkiet : Azow och en del af Krim.  Togs resten af Krim - och Kabardiet.  Otschakoff och dess om-

råde.
630	PANSLAVISMEN.
Ar	Genom freden i	Landvinning	Qv.-yta i gv.-mil Befolkning.
1783	Kom Grusien under ryskt
	»beskydd».
1793	Kurland och Semgallen 495 nu 567,078.
1797	'	Fr. Persien: landet ända
	till floden Kur.
1801	Grusien underkufvas.
1807	Tilsit	Fr.Preussen: Bialystock
1809	Wien	Fr. Österrike: Tarnopol
	och Ostgalizien			då 400,000.
j	r» one Idå 8 a 900,000.  1809V/H Fredrikshamn Finland	 6,8361	1830000	
1812	Bucharest Bessarabien	 639	nu 919,107.
1813	Tiflis	Fr. Persien: delar af
	Kaukasien.
1815	Kongressen il  i Konungariket P ölen.
1828	Turkmanschai Fr. Persien: Erivan och
	Nachitschewan (nu nya
	Armenien)...	 500
1829	Adrianopel Fr. Turkiet: Anapa,'
	Poti, Achalzik och
	Achalkalaka 		 100
1859	& 1864 Kaukasiens fullkomliga underkuvande.

1860 Kalkas-Mongolerna underkasta sig. Samtidigt vinnes i all tysthet

hela Amurlandet.

1866 Stora eröfringar i Tatariet.

1868 Samarkand, en af mohamedanismens heligaste orter, faller i Ryss-
lands händer.

Derimot förlorade Ryssland ändtligen genom freden i Paris den
31 Mars 1856 venstra Donaustranden i Bessarabien, en landyta af
222 qv.-mil med 180,000 invånare.	>

Man har ofta vid Newans strand drömt en djerf framtidsdröm
om två verldsriken: ett Ryssland och ett Amerika. Några af den se-
nare tidens händelser och en viss »entente cordiale» mellan S:t Pe-
tersburg och New-York ha förlänat detta hjernspöke skuggan af en
verklighet. Att ryssame imellertid voro lifvade af förhoppningar, som
förespeglade dem en fast vänskap med Amerika, framgår af de hyll-
ningar, som egde rum vid det amerikanska lyckönskningsbesöket i
Petersburg i medlet af år 1866. Hänförd-af »ögonblickets betydelse»,
utbrast bland andra en rysk general vid någon af de talrika festerna:
»I dag börja vi blott, bekantskapen med våra transatlantiska grannar;
de band som förena oss äro ännu svaga, men de böra oundvikligt
PANSLAVISMEN.

631

( tilltaga i styrka, emedan ryssar och amerikanare äro naturliga vanner
I och allierade. Till och med i de yttre förhållandena finnes en slåen-
I de likhet mellan ryssar och amerikanare. Hvarken de eller vi äro
\ älskade af det gamla, vesterländska Europa. Då inbördeskrigets förö-
\ delser söndersleto den stora amerikanska republiken, gladde sig Europa
\ öppet åt denna olycka och höll unionens fiender under armarne; då
\ polska insurrektionen utbröt, ställde sig Europa på Rysslands fienders
sida. Det är endast i pröfningens stund som man lär sig känna vän-
ber och fiender, och nu efter revoltens slut räcka Ryssland och Förentä
Staterna hvarandra ömsesidigt handen etc.»

, Den värde generalens paralellisering af sydstatsupproret och polska
insurrektionen bär vittnesbörd om huru Ryssland betraktar hvarje
försök att sätta sig imot dess väldes utveckling. Det blir genast ett
! »heligt» krig utaf. Och de ryska massorna äro lätt fanatiserade. Hvad
nu vänskapen med Amerika vidkommer, så skola lyckligtvis den ryske
generalens ofvan citerade ord, att »det finnes en likhet i yttre förhål-
landen mellan ryssar och amerikanare» äfven stanna vid detta »yttre»;
ty ju förtrognare Amerikas politik blir med den verkliga halten af de
europeiska »frågorna», en desto klarare insigt skall då hoä det ameri-
kanska folket arbeta sig fram derom, att ett kosackiskt Europa inga-
lunda skulle, kunna tillfredsställa de fordringar, som den nya verlden
ställer på den gamla. Då man icke mera har att täfla med någon,
upphör all jemförelse, och då afstannar utvecklingen. Den europeiska
odlingens skiftande mångfald, dess olika strålbrytningar hos skilda
folk och nationaliteter, är ett af hufvudvilkoren för möjligheten af
denna odlings egen motsats: den amerikanska enheten. Två »verlds-
enhetsstater», en rysk och en amerikansk, är en omöjlighet. Skullé
’man lemna fria tyglar åt fantasien och föreställa sig någonting dylikt
i en kommande tid — så ligger det för hand, att' »yankees» snart
skulle kufva kosackerna, och hvad återstode väl då ännu af den genom
motsatser och deras öfvervinfiande betingade verldshistoriska utveck-
lingen? Drömbilden om en alla motsatser från sig uteslutande, i stort
z som i smått fullständigt likformig mensklighet leder' sitt ursprung
från ett såväl historiskt som filosofiskt misstag.

Det goda förhållandet mellan Ryssland och Amerika är derföre
verkligen mera ett ytligt, än ett innerligt, och hvad betydelsen af de
granna amerikanska talen i S:t Petersburg vidkommer, instämma vi
fullkomligt med den snillrike franske skriftställaren Ch. de Mazade,
då han säger att »amerikanarne såsom diplomater icke spara på ar-
tighetsfraser — ty dessa kosta ingenting».

Faran af ett förbund mellan unionen och Ryssland i fientlig syft-
ning mot Europa är således en tom skräckbild, ehuru en lifligare in-
632	/	' PANSLAVISMEN.

blandning frän Amerikas sida i Europas inre angelägenheter väl i en
icke så aflägsen framtid torde vara att förvänta. Unionen under-
handlar ju redan nu om anskaffandet åt sig af en lämplig marin-
station i Medelhafvet. Men den del af jorden, hvarest Amerikas och
vestra Europas, egentligen Englands, intressen verkligen korsa hvaran-
dra, ligger långt bortom Medelhafvet; dénha sammanstötning mellan
de två verldsdelarnes intressen sker nämligen vid Stilla Oceanens vestra /
kust. Och här gå, tyvärr, Rysslands och Amerikas intressen så jemnsi-,
des' med hvarandra, att en fientlig konflikt dem imellan icke är att hop-'
pas. Medan Ryssland blott söker landvinningar i östra Asien, äro sådana
likgiltiga för unionen, som endast eftersträfvar en allt större utvidgning
af sin handel. Det är genom sistnämnda omständighet som den ameri-
kanska sjömagtens utveckling i Stilla Oceanen och den ryskt-amerikanska
vänskapen blir hotande för England. Historien har likväl icke att
uppvisa något enda varaktigt förbund mellan stater med så himmels-
vidt skilda kulturhistoriska uppgifter, som de två ifrågavarande län-
dernas.

Af mera omedelbart hotande natur för Europa är Rysslands ställ-
ning gentimot Österrike och Turkiet. De fordna dynastiska, sympa-
tierna mellan Wien och Petersburg ha gifvit plats för moderna anti-
patier, och Ryssland uppträder mot Österrike likaväl i nationalitetens
namn, som det spelar rollen af religionens försvarare i Turkiet, väc-
kande medelst dessa mägtiga äggelsemedel stridslusten hos sitt eget
folk och upprorsandan hos de »undertryckta befolkningarne».,

För panslavismens åtrå finnes intet mått och Wenzeslaws bohmi-
ska krona skulle utan tvifvel blifva en af de vackraste prydnaderna i.
det vidtomfattande slaviska rikets juvelskrin. I stället för att förena
sina krafter har Tyskland stött ifrån sig Österrike och försvagat hela
dess magtställning. Följderna af detta okloka steg ha icke uteblifvit.
Österrikes slaviska provinser, upphetsade af Ryssland, framkomma med
allt djerfvarc och. djerfvare fordringar. Pangermanismens grundsats
har genom det senaste preussiskt-österTikiska kriget lidit ett svårt af-
bräck, och detta till förmån för Rysslands panslavistiska lustar, hvar—
jemte Tyskland tillika genom sitt rättskränkande handlingssätt i den
nördslesvigska frågan stött en naturlig bundsförvandt, de tre skandi-
naviska rikena, ifrån sig.	>

Stödjande sina planer på tillvaron af, hvad antalet vidkommer,
den största nationalitet i Europa, den slaviska, med dess 80 millioner
menniskor, kan Ryssland numera föra ett högt och trotsigt språk.
Dessa 80 millioner slaver fördela sig, enligt Kolb, Buschen, Arsenjeff
m. fl. sålunda på fyra olika stater:
PANSLAVISMEN.	, '633

I Ryssland:

Storryssar1....................................  :	33,000,000

Lillryssar (Rüthener) .....................      '	11,200,000

Hvitryssar................,.......................  3,600,000

Kossacker .. ... ............,............:.......  1,800,000

Lithauer och polacker............................... 7,000,000	53 300 ooo.

Alltså närmare 24 millioner ic^e-storryssar inom, sjelfva
kejsardömet. Beräkningen är dock icke fullt tillförlitlig,
ty hvad nationaliteten vidkommer afvika de ryska uppgif-
térna betydligt.

I Preussen (1861):

Polacker, lithauer, masurer och kosacker. ...... 2,351,878
Czecher .'....................................      58,820	2,410/758.

I Österrike:

Bulgarer............................................   26,040

Kroater och	serbier......................... 2,927,190

Slavonier........................................   1,193,330

Czecher mährare..........’................/........ 6,534,250

Polacker ................::........................ 2,327,720

Ruthenér.......................    ,............... 2,996,730,	16,005,260.

I Turkiet:

Serbier

Bosnier I

Montenegriner [ ..............................

Bulgarer

Rumäner........................................

6,200,000' 6,200,000.

4,000,000

eller till och med öfver............................... 81,000,000,
ty de ,4 mill, rumäner, som bebo Donaufurstendömena, kunna icke räk-

nas till den slaviska folkgruppen, ehuru de hysa starka sympatier för
Ryssland, om man nämligen får tro ryska källor. Mazade i sina ar-
tiklar om Ryssland (i JRevue des deux Mondes) antager dock endast
70,000,000 slaver i hela Europa.

De talrika, icke under czarriket lydande mer eller mindre obildade
folkgrupper, som till största delen tillhöra grekiskt-katolskå kyrkan,
har nu Ryssland på allt sätt försökt att fanatisera. För den mera
lörsigkomna befolkningen i de österrikiska länderna har naturligtvis
nationalitetsidén utgjort lockbetet, i Turkiets provinser deremot togs
den gemensamma religionen i den ryska spirans hägn och czaren blef
Guds sakförare imot sultanen och hans mohamedaner.

Den panslavistiska rörelsen är en jemforelsevis ny företeelse. Väl
förefunnos sträfvanden i denna riktning redan för en tjugu år sedan,
634	PAN SLA vismen/

men de voro nästan uteslutande af vetenskapligt-filosofisk eller ung-
domligt-fantastisk karakter. Först efter orientaliska krigets slut, år
1857, erhöllo de panslavistiska idéerna den starka politiska färg, som
de nu ega. Det är också först sedan 10 à 12 år som den »slaviska
frågan» småningom begynt antaga karakteren och vidden af en euro-
peisk framtidsfråga i politiskt afseende. '	~

Vi tillåta oss att här kasta en historisk återblick på den period,
som föregick och betingade denna nya tid i Ryssland. Efter freden
i Paris inträdde czarriket på en till en början alldeles ny bana: den
inre utvecklingens. Till hvilka frukter i den yttre politiken denna
inre utveckling ledt skola vi i det följande söka visa. Nu gå vi att
lyfta en flik af den ridå, som höljer lifvet i Ryssland före freden i
Paris, eller riktigare under kej sar Nikolai regering.

Sällan har någon af den nyare tidens monarker under sin rege-
ringstid blifvit så beundrad och slafviskt åtlydd som kej sar Nikolaus I
af Ryssland och sällan, om någonsin, har ett så konseqvent, med möda
och stora offer utbildadt styrelsesystem så hastigt gått öfverända vid
dess upprätthållares frånfälle, som det nikolaiska. Czaren dog af
»sorg i hjertat» öfver sin vid Silistria och på Krim så oväntadt för-
lorade militäriska ära; hans son slöt fred med vestmagtema och
Ryssland beträdde en ny bana. En feberaktig sensation bemägtigade
sig allas sinnen under de första åren af Alexander ILs regering, så •
, snart det blef bekant att regeringen ville bryta med det gamla syste-
met. Första ansatsen till det nya lifvet utgick således på sätt och vis
ofvanifrån, men den mark, de nya principerna förefunno, var förträffligt
förberedd till deras mottagande. Att detta omslag gick så hastigt för
sig, finner sin förklaring i rikets förhållanden under kej sar Nikolai
senaste regeringstid. Efter det segerrika ungerska fälttåget vidgade
sig nämligen kejsarens redan förut högt uppdrifna föreställning om
sin egen storhet och ofelbarhet snart sagdt öfver alla gränser. Han
kunde icke tåla den ringaste motsägelse och hela förvaltningen kon-
centrerades allt mer och mer i hans egen hand. Man kan tänka sig,
hvartill detta skulle leda. Nikolai fruktan för de »nya idéerna», gick
hand i hand med hans hat till dessa idéer. Men fruktan alstrar miss-
tro, och i följd deräf underkastades Ryssland en nästan kinesisk af-
stängning från utlandet, »den hedniska vestern». Resor utrikes nästan
omöjliggjordes, införseln af vesterländsk litteratur försvårades och öf-
vervakades på hvarje möjligt sätt. Ett afskyväckande spioneri- och
angifvelsesystem grep allt mer och mer omkring'sig, åtföljdt af en
bottenlös korruption hos hög och-låg. Från år 1848 var den af grefve
Oelow dirigerade beryktade »tredje afdelningen» af kejsarens kansli
(den politiska polisen), i ^jelfva verket rikets högsta embetsverk, statsma-J
skinens förnämsta beståndsdel. En vink från denna fruktade »afdelning»
PANSLAVISMES.	.	635

var liktydig med en kejserlig befallning. Och detta gällde lika väl un-
dervisningsväsendet som rättskipningen och till och med krigsministè-
rens heliga område. Kejsarens motvilja för allt utländskt stegrades
till det otroliga. Unga förnäma män, som händelsevis gjort sina stu-
dier utrikes, bemöttes med förakt af kejsaren personligen. Alla trängde
sig derföre till militärens leder och den civila tjenstemannabanan; en-
dast de gåfvo personligt anseende. Högre vetande beleddes och stu-
denternas antal vid universitetema begränsades till ett visst maximum:
300 vid hvarje af det ofantliga rikets 6 universitet. Af kejsaren sjelf
fastställda »kurser» utgjorde rättesnöret för studierna o. s. v.

Som en tung förtrollning, så hvilade på allas sinnen bäfvan för
en ogillande blick ur »allherrskarens» kalla öga. Det är icke för myc-
ket sagdt, då en fransysk referent från denna tid anmärker: »ännu
har aldrig någon menniska till den grad blifvit fruktad, som denna
monark, hvilkens ärliga, men inskränkta natur, hängifven åt tron att
»lydnaden för öfverheten» är hvarje konservativ politiks förnämsta
fordran, förvandlat det ofantliga riket till en blott flyktigt öfvermå-
lad graf.»

Nikolaus fick ett sorgligt slut. Underlägsen i striden mot fienden,
trots sin ända till minsta knapp i uniformen reglerade och dresserade
armé, måtte eländet i riket och de ofantliga försnillningarne, ha öfver-
tygat den förmätne om hans vanmagt. Han måste ha känt sig »omöj-
lig» och — han dog.

Men under tiden hade, oaktadt »tredje afdelningens» vaksamhet
och nit för Sibériens befolkande med politiska förbrytare, en jäsning
börjat utbreda sig pfverallt, ehuru till en början tyst och i smyg. Vid
t denna tid började äfven Alexander v. Herzen utgifvandet af sin be-
kanta tidning »Kolokol» (Klockan), som i tusentals exemplar fann vä-
gen till den ryska allmänheten. Vid universiteten i Petersburg och
Moskwa spriddes i hemlighet handskrifter och »förbjudna böcker» i
mängd. Publiken var fullkomligt bearbetad och förberedd på en för-
ändring. Men det var i Ryssland — och en signal ofvanifrån väntades.
En sådan gafs af Alexander H:s regering.

Efter de förödmjukande nederlagen på dess hittills drömda äras
fält, på krigets, blef nu, ehuru helt visst med harm i hjertat, »den
inre utvecklingen» dagens lösen i Ryssland. Landet öppnade sina por-
tar på vid gafvél för reformen och det såg en tid verkligen hoppfullt
ut i sjelfherrskarens väldiga rike. Den nu regerande kejsarens, Alexan-
der II:s syften, torde i början af hans regering ha varit de allrabästa.
Men förhållandenas magt har omintetgjort hela den löftesrika utsigten.
Polens blodiga förkrossande var den första akten af denna återgång
till ett sämre, och andra »Vackra drag» skola väl icke länge låta vänta
på sig. Vid början af denna »det nya lifvets» period såg dock, som
636	PANSLAVISMEN.

sagdt, allting ljust ut. i Lifegenskapens upphäfvande, raskt fortskri-
dande kommunikationsanstalter och ett högre lif inom den inhemska
pressen m. m. blefvo de snabbt pä hvarandra följande resultaten af
detta uppmärksammande af den inre utvecklingens nödvändighet.

Medvetandet af växande inre kraft alstrade dock småningom åter
lystnad efter en högre magtställning i yttre, politiskt afseende. ' Vi
skola i det följande se huru skickligt den ryska regeringen härvidlag
gått tillväga och huru hon med nationalitetssträfvandets vackra slöja-
vetat skyla sina glupska förstorings- och förryskningsplaner.

Vid universitetet i Moskwa hade länge redan i hemlighet inom
den akademiska ungdomen existerat två »framtidspartier». Det ena,
Herzens, lutade starkt åt de franska kommunisternas tendenser, det
andra, det slavofilska, hyllade den tyska naturfilosofien. Under Niko-
lai tid förföljdes egentligen blott det förstnämnda, emedan regeringen
log åt slavofilemas nationalitetsdrömmar. Nationalitet och liberalism
voro ju då identiska. Nu har bladet vändt sig. Det gammalryska
partiet har af slavofilerna skapat panslavister och gjort deras sak
jemväl till regeringens.

Redan i slutet af år 1857 uppkom i Moskwa idén att bilda en
komité för understödjande af »de rättrogna utomlands» äfvensom i
allmänhet af slaver, boende utom Ryssland. Medlen sammanbragtes
genom frivilliga gåfvor. Bland de 31 första stiftame .förekomma flera
bekanta namn, såsom universitetets kurator Bachmetjeff, grefve
Uvaboff, Samarin (förf, till, den bekanta boken om Rysslands gräns-
folk), Katkoff (Mosk. Wjedomosti), Pavloff, Solovjeff, Pogodin, furst
Obolenski m. fl. Bachmetjeff var komiténs förste ordförande, en
plats som numera innehafves af Pogodin,

Framför oss ligger en af komiténs sekreterare Popoff författad
berättelse om dess tioåriga verksamhet 1858—1868. Komiténs direkta
ändamål är i synnerhet att sprida rysk litteratur i de slaviska län-
derna samt att genom understöd bereda slaviska ynglingar tillfälle att
studera vid universitetet i Moskwa. Dess indirekta mål är naturligtvis
de panslavistiska sträfvandenas förverkligande. Hittills ha 46 unge
män erhållit understöd af komitén. Äfven ha några kyrkor och skolor
i de turkiskt-slaviska provinserna blifvit bisprungna, med penningar.
I det stora hela äro dock komiténs materiela resurser icke af synner-
lig betydenhet. Dess budget för 1867 t ex. visar följande ganska
blygsamma inkomsttitlar:

Af Kejsarinnan..........................................   300	rubel,.

» Undervisningsministeriet...........................      740	»

» Komiténs medlemmar.............................  !...... 436	»

Transport 1,476 rubel.
PANSLAVISMEN.	’	637

Transport 1,476 rubel.

Af tidningen Moskwas redaktion samlade vid sla-
vernas besök å etnografiska expositionen............... 212 »
Summa 1,688 rubel.

eller 4,240 rdr sv. Men det medelbara inflytandet är så mycket större,
ty man kan tryggt antaga att alla de i Moskwa uppfostrade ynglin-
garne från Serbien, Bulgarien m. m. utgå till sina fädernesland såsom
lika många fanatiska apostlar för det »heliga Rysslands» intressen.
Katkoffs och andra tidningar bearbeta i komiténs anda den ryska
publiken och finna en tacksam jordmån. Det stora »föreningsverket»,
alla slavers samlande under en spira, är dagens lösen för Rysslands
utrikes politik och går hand i hand, hvad den inre utvecklingep vid-
kommer, med »förryskningen» af de till Ryssland hörande skilda folk-
stammarne. Regering och folk understödja i detta afseende hvarandra,
uppburna och pådrifna af den panslavistiskt, eller riktigare, gammal-
ryskt sinnade'pressen. I spetsen för denna falang går herr Katkop^
redaktör för tidningen »Moskwa underrättelser», en map, mägtig ge-
nom sitt ockrande på ryska folkets anti-europeiska känslor. Han
följes närmast af petersburgerbladet »G-olos» (Rösten), af tidningen
»Moskwa» m. fl., hvilka alla i frågor hörande till den politiska eko-
nomien föra ett fritt språk och representera jemförelsevis sunda prin-
ciper. Denna deras liberala riktning i frågor af så stör vigt för ett
i materielt afseende, åtminstone hvad det yttre skenet beträffar, så
raskt framåtskridande land som Ryssland, inger allmänheten en viss
aktning för dessa tidningar, äfven då de röra sig på det politiska om-
rådet.

, Man må nämligen ingalunda tro, att den ryska pressen numera är
bunden af en sträng censur. Detta antagande är i många, fall ett
fullkomligt misstag. De ryska tidningarna innehålla ytterst skarpa
artiklar om embetsverkens tillgöranden, jernvägsstyrelserna, tull-lag-
stiftningen (senast en lång följd af uppsatser i såväl »G-olos» som '
Katkoffs blad). Äfven kreditlagstiftningen är underkastad deras
skarpa kritik och bysättningstvånget, ganska allmänt praktiseradt t. ex.
i Petersburg, har angripits på det lifligaste. Hvad åter rent politiska
frågor vidkommer, så gå tidningsskrifvarne samma ärenden som den
nuvarande styrelsen. På detta fält förefalla derföre högst sällan kon-
flikter och förekomma någon gång indragningar på kortare tid af
några blad, så är anledningen vanligtvis den, att den ifrågakomna
tidningen ansett regeringen icke ha handlat tillräckligt ryskt eller icke
nog kraftfullt, det är, våldsamt, ha genomfört den ena eller andra åt-
gärden i »förryskningens intresse». Gentimot utlandet åter för den
ryska pressen frivilligt samma språk som den ryska diplomatien samt
har fritt spelrum att få anfalla de utländska regeringarne så mycket
638	PANSLAVISMEN.

den vill och behagar. Napoleon III och v. Beust, påfven och Isabella
äro på intet vis fridlysta personer såsom de ännu för femton eller tio
år sedan skulle ha varit i följd af en censurparagraf, som förbjöd allt
missfirmande af »med kejsardömet i vänskapligt» förhållande stående
regeringar».

Det vore orätt att 'Säga, att slaven i allmänhet älskar centrali-
sationen. Polens _ historia bär vittnesbörd imot en sådan åsigt, men
ett patriarkaliskt-aristokratiskt samhällsskick synes vilja orubbligt bo-
fästa sig hos alla nationer af slaviskt ursprung. De adliga familjerna
ha magten i sin hand. — I Ryssland har nu detta förhållande burit
gyllene frukter för envåldsmagten och ehuru i närvarande stund den
ryska adelns magt är bruten, så har dock genom det sekellånga för-
trycket folket blifvit så väl och ihärdigt bearbetadt, att individualitets-
känslan nästan alldeles slocknat. För ryssen är det »allmänna fäder-
neslandet» till den grad allt, att han i dess personifikation, czaren,
ser sitt eget öde. Att lefva och dö för czaren är den äkta ryssens
uppgift på jorden. Häraf har hos sjélfva folket alstrats en ofantlig
förmåga af sjelfförnekelse såsom ett genomgående drag i national-
karakteren, farligt för andra folks säkerhet genom de stora offer ryssen
i sin blinda tro är villig att bringa på »den gudomlige czarens» altare.
Kommer nu härtill ett religiöst upprop, såsom det mot turkarne och
en nationalfåfängan smickrande appell, sådan panslavismens förkämpar
låta den ljuda, så sammanföras i czarens hand alla krafter, öfver hvilka
det ryska folket råder. En annan fråga blir, om dessa krafter äro
af den art, ätt Europa behöfver frukta för ett faktiskt utbrott af de-
ras slumrande vildhet.

Ryssarne uttala sig understundom ganska öppet i dessa frågor
samt förstå att anslå inbillningskraften och hålla vid magt rolen af
sina lidande bröders beskyddare. Derom vittnar bland annat den
krigssång, som för icke synnerligt lång tid sedan återskallade i
Balkans berg och på Bulgariens slätter, då ryssarne sistlidne sommar
företogo s. k. geografiska mätningär i dessa trakter. Vi kunna icke
underlåta att, enligt Mazade, här återgifva densamma:

»Resen Eder, söderns falkar, vaknen, betrakten lifvet omkring
Eder, söken att häfda slaviska namnet ! låtom oss gå, låtom oss räcka
handen åt nordens öm! Upp bulgarer, ryssar och czecher, serber och
montenegriner, söner ären J alla af samma moder, bröder ären J alla
genom blodet och tron. Hysen intet hopp till sultanen, förliten Eder
icke på löften af fransmän och britter, vänten allt af egen kraft och
af Edra bröders, slavernas, hjelp.1 Frukten J turkarne, så skänden J
Gud och höljen Eder sjelfve i vanära! Betrakten närmare dessa, turkar,
, hvilka J frukten! Hvad likna de väl? Jo, fega pultroner! Sen huru
PA NSLA VISMEN.	•

kandiotema slåss, sen huru turkame darra vid blotta namnet af kan-
dioter, montenegriner och ryssar!»

Detta om huru slaverna i Turkiet tilltalas. Till ruthenerna i
Galizien ropar herr Pogodin i Moskwa Tidning:

»Under iem århundraden hafva våra ryska bröder i Galizien ut-
härdat en grym tortyr och suckat, stekta vid sakta eld, under oket af
en fientlig race. De ha varit tvungna att sorgfälligt fördölja sin
härkomst, att förneka sin slägtskap med oss, att förfalska till och
med sina egna namn. Men måttet för deras tålamod är rågadt. Un-
der hotet af knifvar och dolkar, föraktande faran och icke skyggande
för den säkra undergång som hotar dem, utropa de med afbruten och
qväfd stämma midt i ansigtet på tyrannerna: »Vi äro ryssar!» och
vändande sig till oss tillägga de: »bröder, hören J oss?» — »Vi höra,
vi höra!» ,

»Följande de galiziska ryssarnes exempel, förklara äfven ryssarne
i Ungern sin nära slägtskap med befolkningen i vårt kejsardöme. Vi
anse det vara en helig pligt för oss att öppet uttala de känslor, som
våra bröders olidliga belägenhet väcker hos oss, och vi svara på deras
djupa suckar, som sönderslita våra hjertan,' med att tillskicka dem ett
enda ord: »Vi höra, vi höra», m. m., m. m.	-,

Det faller icke någon in att ogilla de slaviska folkens nationella
sträfvanden, så länge dessa hålla sig till utbildningen af sitt språk
och upparbetandet af sin litteratur; ja, det civiliserade Europa har
med mycket deltagande följt denna ädla kamp för bibehållandet af
nationel egendomlighet, och dess förnämsta förkämpar, czecherna i
Böhmen, hade att glädja sig åt alla bildades sympatier. Men sedan
några af sistnämnda folks målsmän, fantasirika professorer i Prag,
genom otidig ifver att förverkliga sina idealer förflyttat den slaviska
frågan på den praktiska politikens fält, och för att här vinna något
fotfäste, kastat densamma i Rysslands armar, har de vesterländska
nationernas sympati för alltid vändt de slaviska stammarn q ryggen.
Och detta med rätta. Hvad herrar Palacky, Rieger, Brauner m. fl.
den czechiska nationalitetsrörelsens bästa män, tro sig ha vunnit i
Moskwa, det ha de förlorat , i hela den öfriga verldens ögon. En dun-
kel aning om att de gjort, som det heter, bocken till trädgårdsmästare
i sina slaviska framtidsdrömmars örtagård, tyckes äfven någon gång
vakna hos dem. Men från den en gång beträdda banan är svårt att
draga sig undan, och, indragen på handlingens fält, skall det bli
nära nog omöjligt att hindra den czechiskt-tyska konflikten från att
blifva en rysk-österrikisk casus ïelli.

Österrikes 5,305,460 magyarer ha på egen hand lyckats tillvinna
sig en tillbörlig ställning inom kejsardömet, men dess 16,005,260 sla-
ver, hvaraf 6,534,250 äro czecher och mährare, ha misstrott sin egen
640	PANSLAVISMEN.

sak och kallat Ryssland till hjelp. Detta är följden, icke af den slaviska
nationalitetsrörelsen i Österrike, utan af det sä kallade panslavistiska
fantomets ödesdigra uppträdande inom Europas historia. Och Ryss-
land skall nog veta att häfda sin vid mötena i Moskwa åkallade Me-
fisto-ratt. — Ett glädjande undantag härvidlag utgöra de galiziske'
polackerne. För denna sin värdiga hållning ha de i väsentlig mån att
tacka en af Galiziens ädlaste söner, Agenor Goluçhowsky, född åt1
1812 i Skala, och 1866 generalguvernör i Galizien. Han hade redan
förut (1859) beklädt en ministerpost i Wien och har alltid visat sig
vara en ädelt tänkande, liberal man. Såväl han som hans parti ut-
göra i följd häraf Också ett ständigt föremål för den ryska pressens
anfall.

För öfrigt äro de medel Ryssland väljer för att' befordra sina in-
tressen i Galizien de vanliga. Hemliga agenter, prester (en del af
Galiziens befolkning är unitariskt-grekisk) samt penningar och gyllene
löften. Egna ryska tidningsorganer, såsom »Slowo» (Ordet) i Lemberg, sak-
nas icke heller. Dessa stämplingar bedrifvas ganska öppet under den
österrikiska regeringens ögon, som är nog liberal att, så länge det icke
kommer till uppenbart upprorisk handling, öfverse med alltsammans.
Den oftanämnde skriftställaren Mazade yttrar med anledning häraf
bland annat: »Det är besynnerligt att denna propaganda och dessa
demonstrationer få ega rum midt under ögonen på österrikiska sty-
relsen, de »främmande förtryckarne», som Moskwa-bladen kalla den-
samma. Skulle hälften af hvad som föregår i Österrike tilldraga sig
i Ryssland, så skulle det ej finnas tillräckligt af Sibérien för att
inrymma alla dem, som tillåta sig sådana frihetsfantasier. — Det var
midt under ögonen på myndigheterna : som man år 1867 organiserade
den ryktbara pilgrimsfärden till Moskwa».

Om man äfven från nationalitetsprincipens ståndpunkt skulle
kunna gilla panslavismens idé, hvilket vi dock i en ännu högre prin-
cips, i, frihetens namn, till en väsentlig del vilja betvifla, så vore det
likväl alltför naivt att verkligen lägga äkta nationalitetssträfvanden
till grund för Rysslands politik. Då Polen sönderslets, skedde detta
val icke i nationalitetens namn, förutsatt att denna idé då redan varit
»en vpgue», hvilket dock långt ifrån var fallet. Det var en enkel eröf-
ring med list, liksom Svarta hafs- och Östersjökusterna eröfrats med
svärdet. Men sedan dess har Polen kufvats med våld och de ryska
publicisterna ha icke blygts att kalla hvarje motstånd från polsk sida
ett »förräderi mot den slaviska saken» — och dock är just polska
nationen den ädlaste länk i de slaviska folkstammames kedja.

Rysslands eröfringslusta torde väl möjligen »vid tillfälle» sträcka
sig äfven till andra än slaviska bröder, derpå ha vi nordboer tyvärr
talande historiska bevis. Machinationema i Östersjöprovinserna' visa
PANSLA VISMEN.	' 641

tydligt att afsigten är att ryssificera dem. Fä se om icke turen med
förryskningen också en gång skall komma till vårt fordna brödraland
Finland, hvars befolkning dock omöjligt kan kallas slavisk. Vi hoppas
imellertid att denna katastrof fördröjes i det längsta.

Blickar läsaren nu tillbaka på hvad vi ofvanföre sagt, så skall
han möjligen framkasta den frågan: »hotas då den europeiska verlden
och dess frihet af Ryssland ,och innebär detta hot någon fara?»

Det kan icke höra till vår uppgift att här söka besvara den se-
nare delen af denna fråga. Hvad derimot frågans första del vidkom-
mer, torde hvar och en, som något blickat in i förhållandena, obetingadt
medgifva, att Ryssland, trots sina skenfagra fredsförsäkringar, »lurar på
rof.» Vi behöfva icke gå så långt tillbaka i tiden som till czar Peter den
förstes mytiska »testamente» för att inse halten af den ryska politikens
tro och sträfvanden. De-romerska skriftställarne i tiden ha talat om en
»fides punica», om med rätt éller orätt lemna vi derhän; men att en
»russica fides» i denna stund upprör hela Europas orient, tro vi oss ge-:
nom föregående korta framställning af de moderna ryska sträfvandena
ha ådagalagt. Vi hoppas också att de slaviska folk, som ha den lyckan
att ännu icke subordinera under Ryssland, ihågkommande Polens öde,
icke glömma den gamla satsen: Timeo Danaos et dona fer entes, utan
manligt och värdigt sin egen historiska bestämmelse arbeta på sin
utveckling med egna krafter, tillvinnande sig sålunda hela den bildade
verldens aktning.	s

Hon är sorglig, den tafla vi upprullat för läsarens blick, menton
är sann, för några af de invid Rysslands vida gränser boende folk-
stammarhe till och med af en hotfullt sann natur.

Väl visar oss vårt slägtes historia sällan bilden af en på fredlig
väg vunnen sammansmältning af beslägtade nationaliteter, men kanske
denna historiska lärdom just borde vara för oss ett varnande tecken,
att aldrig på våldsamt sätt söka vinna ett sådant vänskapens mål.
Äfven bröder kunna ju vilja lefva. åtskilda, ehuru i all vänskap med
hvarandra. Måhända undvikes också då allrabäst den historiska upp-
fyllelsen * af myten om Kain och Abel. Det moderna Tyskland, som
dock befinner sig på en vida högre ståndpunkt af bildning, än någon,
slavisk stam, ger verlden ett sorgligt bevis på sanningen af denna säts.

Annorlunda är det, då folken frivilligt närma sig hvarandra, då
de, ehuru under seklers lopp i fejd mot hvarandra, slutligen inse det
tomma och omotiverade i sitt brödrahat och frimodigt framräcka
handen ej blott till frid och försoning, utan till stadgandet af en för
dem gemensam odling. Då försiggår äfven sammansmältningen i yttre
måtto en gång på fullkomligt fredlig väg och ingendera partens rätt,
såsom folk betraktadt, blir kränkt. Man skulle i detta afseende kunna
uppdraga en jemförande öfversigt mellan de så kallade panslavistiska

41
642	1868 1rs svenska polarexpedition.

rörelserna och vårt skandinaviska sträfvande här uppe i norden, —
men vi lemna fullföljandet af denna parallel, ehuru den är anmärk-
ningsvärd nog, vid detta tillfälle åsido.

; Vår behandling af det ämne vi* valt är slut för denna gång. Måtte
det ha lyckats oss att meddela, våra läsare en något så när klar före-
ställning om det hotande moln, som under namn af »panslavismen»
uppstiger i österi Skulle det ej blifva möjligt för Europas statskonst
att på fredlig väg fördela de osunda dunster, som detta moln bär i sitt
sköte, utan detsamma en gång komma till ett våldsamt utbrott, så
torde vår verldsdel blifva utsatt för en skakning, som icke kan blifva
utan inflytande äfven på vårt eget land.

J. Alfthan.

1868 års svenska polarexpedition

under ledning af A. E. NORDENSKIÖLD och FR. v. OTTER.

Sistlidne 24 Maj höll The Royal Geographical Society i London sin
årssammankomst under Sir Roderick Murchisons ordförandeskap. Efter
sammankomsten följde en af prinsen af Wales samt ett större antal af
Englands vetenskapliga och litterära notabiliteter bevistad festmiddag,
dervid lyckönskningstal höllos för deltagarne i det förflutna årets mest
betydande vetenskapliga expeditioner och upptäcktsresor. Till sällskapet
hade blifvit insänd nedanstående redogörelse för 1868 års svenska polar-
expedition, författad af expeditionens vetenskaplige ledare, prof. A. E. Nor-
denskiöld. På grund häraf och såsom ett erkännande af det ifrågava-
rande företagets framstående fortjenster beslöt sällskapet att till prof.
Nordenskiöld öfverlemna sin stora guldmedalj för innevarande år. Å
nyssnämnde vetenskapsmans vägnar mottogs medaljen af den vid samman-
komsten närvarande svenske ministern i London, baron Hochschild, och
dess öfverlemnande motiverades af ordföranden med följande ord:*)

»Ehuru resultatet af d:r Petermanns företag ej svarade mot upphofs-
mannens förhoppningar, var likväl framgången anmärkningsvärd, när vi
fästa oss vid det faktum, att den lilla norska skonaren, Germania, under
många hinder och svårigheter uppnådde en så hög latitud som 81 gr. 0,5
min. Under det att ett sådant försök fortgick på Grönlands ostkust, ut-
rustade svenska styrelsen, till fortsättning af de nitiska och högligen
hedrande bemödanden den gjort sedan år 1861, en väl sammansatt veten-
skaplig expedition för att undersöka naturalhistorien. och den fysiska geo-
grafien å Spetsbergens vestra och norra kuster, äfvensom för att söka

’) Återgifna efter engelska tidningen Morning Post for d. 25 Maj.	।
1868 ÂRS SVENSKA POLAREXPEDITION.	. 643

framtränga från Spetsbergen norrut mot polen. Vi böra erinra oss, .att
initiativet till dessa märkliga svenska nordpolsexpeditioner togs år 1858
af prof. Otto Torell, som nämnde år besökte yestra delen af Spets-
bergen, åtföljd af A. E. Nordenskiöld, på ett för resan hyrdt fartyg.
Denna expedition sysselsatte sig hufvudsakligast med naturalhistoriska forsk-
. ningar och geografiska undersökningar. Den mera fullständiga naturhisto-
riska undersökningen börjades först under de af svenska regeringen ut-
rustade expéditionerna af åren 1861 Och 1864, den sistnämnda under
ledning af prof. Nordenskiöld. Vid 1868 års expedition uppnådde de
resande under försöket att framtränga å ishafvet en latitud af 81 gr. 42
min. den högsta, som ännu någonsin med visshet kan sägas hafva blifvit
nådd af något fartyg. Ensamt de naturvetenskapliga resultat, som vunnits
genom denna expedition, hafva rikligen ersatt företagets kostnader genom
det vidsträckta utvidgandet af vår kännedom om Spetsbergens geologi,
fauna och flora; den enda från andra nationer utgångna undersökning,
som bedrifvits på ett liknande systematiskt sätt, är den »Expedition du
Nord», som åren 1838 och 1839 utfördes af fransmännen under Gaimard.
Men hvad som i synnerhet tager vår beundran i anspråk är, att svenskarne
äro fullt beslutne att göra ännu en kraftig ansträngning, och att sålunda
verkligen gå i spetsen för de djerfva försöken att lösa det stora arktiska
problemet; och för deras ädla bemödanden i denna riktning har vårt
samfund rättvisligen tillerkänt sin stiftares medalj för detta år åt prof.
Nordenskiöld. Den redogörelse för Spetsbergens geologi som blifvit
lemnad af prof. Nordenskiöld, har med lifligaste bifall mottagits af na-
turforskare och geografer; och på grund af de data, vi redan erhållit, äro
vi berättigade antaga, att om det ligger inom sferen af det för menniskor
möjliga att framtränga inom polarkretsen och bestämma verkliga natur-
beskaffenheten af den stojra rymden kring nordpolen, så är god utsigt för-
handen, att detta skall blifva utfördt af Nordenskiöld och hans följe-
slagare.»

Red.

Undersökningen af den högsta nordens naturförhållanden har, så-
som bekant, på senare tid blifvit med så mycken förkärlek omfattad
i Sverige, att, 1868 års företag oberaknadt, under det sista årtiondet
icke mindre än tre1) särskilda expeditioner blifvit härifrån afsända till

’) Deasa utgöras af:

1858 års expedition, utrustad och bekostad af Otto Torell. Deltagare O. Torell,

A. E. Nordenskiöld, A. Qvennerstedt. Expeditionen besökte Spetsbergens vestkust och
K hembragte betydliga zoologiska och geologiska samlingar.

1861 års expedition. Bekostad af staten. Deltagare, utom expeditionens upphöfsman
och chef O. Torell, A. v. Goës, A. J. Malmgren, F. A. Smitt, G. v. Yhlen, zoologer och
botanister; B. Lilliehöök och W. Kuylenstjerna, befålhafvare på fartygen, samt C. W. Blom-
strand, C. Chydenius, N. Dunér och A. E. Nordenskiöld för geologiska och fysikaliska un-
dersökningar. Expeditionen besökte med sina 2:ne fartyg Spetsbergens norra och vestra
kuster, anstälde vidsträckta båtfärder för ögruppens topografiska och geologiska kartlägg-
ning, ntrekognoscerade norra delen af triangelnätet till den gradmätning, som nuvarande
presidenten i 'Royal Society generalen E. Sabine föreslagit att anställas i dessa högt mot
norden belägna trakter, samt hemförde i samlingar ett material för utredande af ögruppens
644	1868 ÂRS SVENSKA POLAREXPEDITION.

de arktiska farvattnen, och dä man sistlidne vinter åter bragte å
bane frågan om en ny expedition, hvilken skulle hafva till mål att
under hösten från Spetsbergens norra kust framtränga vidare mot
norden, så kunde de för expeditionen nödiga medlen inom några
få dagar åvägabringas nästan ensamt inom Sveriges andra stad,
Göteborg, genom en uppmaning af landshöfdingen derstädes, grefve
Ehbensväbd. Då regeringen dessutom till företagets befrämjande ut-
rustade och bemannade ett för ändamålet lämpligt ångfartyg, Sofia,
starkt byggt af svenskt jern och förut afsedt för vinterpostföring i
Östersjön, så kunde den nya expeditionen ærhâlla en vida större om-
fattning och utsträckning, än som först var afsedt.

De flesta likartade företag häfva haft till- hufvudmål, uppnåendet
af en så hög nordlig breddgrad som möjligt, men en blick på deras
historia visar, huru vanskligt detta mål varit och hurusom ofta eh
obetydlig tillfällighet' tvungit eljest väl utrustade expeditioner att åter-
vända utan något som helst resultat hvarkén'i naturvetenskapligt eller
geografiskt hänseende, ett förhållande, som knappast behöft befaras, om*
nödig omtanke användts på den vetenskapliga utrustningen och be-
manningen. För att såvidt möjligt var betryggå den nya svenska
expeditionen för en dylik utgång, beslöts derföre att i densamma, lik-
som i våra föregående svenska arktiska expeditioner, skulle ingå en
så omfattande fortsättning som möjligt af de naturhistoriska under-
sökningar, som nämnda expeditioner anstält på Spetsbergen. För
detta ändamål förseddes expeditionen genom K. Vetenskapsakademiens
i Stockholm försorg med en omsorgsftdl och lämplig vetenskaplig ut-
rustning1) och åtföljdes af en så talrik skara vetenskapliga fackmän,
som utrymmet och omständigheterna medgåfvo.

Enligt reseplanen skulle man under sommaren och den tidigare
delen af hösten med Sofia besöka Beeren Eiland och Spetsbergen samt
noggrannt undersöka dessa länders marina och terrestra fauna, deras
såväl fanerogama som kryptogama flora, deras geografi oeh geologi.
Dessutom skulle man sysselsätta sig med djuplodningar, meteorologiska
och magnetiska iakttagelser, m. m. En koldepöt skulle med enkom
för detta ändamål förhyrda fartyg nedläggas vid någon lämplig plats

Fauna, Flora och Gäa, som i fullständighet knappast torde öfverträffas af likartade sam-
lingar från andra, långt från civilisationens medelpunkter belägna länder. x

1864 års expedition, utrustad af staten, hufvudsakligast för fortsättande af gradmät-
ningsrekognosceringen. Deltagare A. E. Nordenskiöld, expeditionens chef, N. Dunér och
' A. J. Malmgren. Expeditionen besökte Spetsbergens södra del och Storfjorden, afelutade
rekognosceringsarbetet för gradmätningen, samt ■ hemförde rika geologiska, zoologiska oeh
botaniska samlingar.	'	.

O Bidrag till expeditionens instrumentsamling hafva dessutom blifvit lemnade af
Royal Society i London och af universitetet i Helsingfors.
1868 ÂRS SVENSKA POLAREXPEDITION.	' 645

pâ Spetsbergens länge tillgängliga N. V. höm, hvilken trakt Sofia der-
före skulle anlöpa under loppet af hösten och hvaxifrån en del af
vetenskapsmännen med ett af kolfartygen i början eller medlet af
September skulle återvända till Norge. De öfriga skulle med Sofia
söka framtränga norrut och i nödfall öfvervintra, helst i någon lämp-
lig hamn vid gamla verldens nordligaste ögrupp, Sju-öarna.

Deltagare i expeditionen voro:

A.'E. Nordenskiöld1), geolog.

Fr. W. v. Otter, kapten, chef pä-Sofia.

A. L. Palander, löjtnant, sekond pä fartyget.

C. Nyström, läkare.	,

S. Lemström, fysiker.

E.	Holmgren, )

A. J. Malmgren,? zoologer.

F.	A. Smitt, J

Sv. Berggren,) , x x	‘

m -o >• botanister.

Th. Frees, J

G.	Nauckhoff, geolog.

Fartyget var dessutom bemannadt med 14 man, hvartill kom en
zoologisk konservator, Svenson, och sex i Norge förhyrda fångstmän.

Sedan det till expeditionens förfogande ställda fartyget under
kapten v. Otters inseende blifvit behörigen i Carlskrona utrustadt och /
provianteradt för något öfver ett år eller med behörigt afseende på
den fångst, som i dessa trakter alltid kan påräknas, för omkring halft-
annat år, samt anlöpt Göteborg för att taga ombord den vetenskapliga
utrustningen och de vetenskapliga deltagame, lyftades änkar d. 7 Juli.
Den 16:de—20:de anlöptes Tromsö för intagande af kol m. m.

Den 22:dre ankrade Sofia vid Beeren Eilands sydhamn, hvarest
N en del af deliagame i expeditionen landsattes för. att undersöka detta
i följd af bristen på duglig hamn svårtillgängliga ställes naturför-
hållanden, medan andra på det i granskapet kryssande fartyget syssel-
satte sig med lödningar och undersökningar af traktens marina fauna.

Beeren Eiland utgöres, såsom bekant, af en liten mellan Spets-
bergen och Norge belägen ö, hvilken, sedan snösmältningen försiggått,
bildar en 50—100 föt hög, ytterst ödslig platå, som på södra och östra
sidan höjer sig till tvenne betydligare berg, mount misery (1,000—1,200
fot) och FogeTberget, och mot hafvet afslùtar med en tvärbrant stupa,
ett tillhåll för de underbart talrika, ehuru till arterna föga vexlande

’) Expeditionens geografiska och hydrografiska arbetep sköttes af Nordenskiöld, v.
Otter och Palander. De häda senare, af hvilka, till följd af deras tjenst, åtminstone en nästan ’
alltid var ombord, hade äfven åtagit sig de rent meteorologiska iakttagelserna. Nyström ,
biträdde zoologerna, samt egnade sig dessutom åt studiet af dessa trakters utomordentligt
intressanta hygieniska förhållanden.
646	Ï868 1rs svenska polarexpedition.

fågelskaror, som valt denna ö till rast- och kläckningsplats. Platån
upptages dels af otaliga små grunda sjöar, dels af härda, fullkomligt
jemna och kala sand- eller Jdapperstensfålt, dels af låga, milslånga
rös af kantiga stenar, hvilka man vid första ögonkastet vore färdig
antaga för väldiga »moräner», vittnen från den istid, under hvilken
dälden mellan Fogelberget och Mount Misery hlifvit bildad. Men vid
noggrannare granskning kan man härstädes se alla möjliga öfvergån-
gar, ifrån en jemn, hård och sprickfri sandstenshäll, till en sandstens-
häll med små springor, till en stenhäll afbruten af fots-, alns-
eller famnsbreda klyftor, till en samling kolossala klippblock/ som
ännu med sina fogar passa noga i hvarandra och slutligen till- oord-
nade, moränlika stenrös, bildade uteslutande af skarpkantiga sten-
' block. — Glacierer förekomma här icke och ej heller kunde verkliga
moräner eller slipade berghällar påträffas.

Hvarken dessa för fotgängare så besvärliga stensamlingar, som
utan tvifvel uppkommit genom frostens och vattnets inverkan på den
blottade berghällen, eller de nästan berghårda, kala klapperstensfälten,
eller sjöarnes genom fuktighetens inverkan af en sparsam mossa be-
täckta stränder erbjuda åt yexterna en jordmån nog bördig att trotsa
ställets omilda klimat. Det artantal, som här riktade våra botanisters
herbarier, blef derföre föga betydligt, ehuru af stort vextgeografiskt
intresse, isynnerhet hvad kryptogamerna vidkommer. Detsamma gäller
äfven om öns landtfauna. De på öns kuster kläckande fågelarterna
voro redan förut ganska fullständigt kända och öns Omis kunde der-
före riktas endast med en enda på norra kusten anträffad Loxia-
familj. Insekternas i sydligare luftstreck så formrika klass represen-
teras här af omkring 12 små oansenliga arter, bland hvilka ingen
enda koleopter, märkligt- nog nästan utan undantag tillhörande nya
egendomliga former. Några landt-snäckor, förekomma lika litet här-
städes som på Spetsbergen, ej heller kunde våra zoologer genom
draggning i dammarna uppleta ens någon enda liten Pisidium-art,
men väl påträffades härunder talrika skaror af sötvattenscrustaceer,
ofta af en jemförelsevis ganska* betydlig storlek.

Hafsfaunan, till hvilken vi sedermera skola återkomma, och geo-
logien erbjödo här de rikaste, och intressantaste skördar. Redan
Keilhau hade från Beeren Eiland hemfört några få, sedermera af
L. v. Buch beskrifna, till bergkalkformationen hörande 'brachiopoder,
och han lemnar dessutom några intressanta notiser om de stenkolslager,
som på öns norra del träda fram i dagen. Med full säkerhet kunde
man dock icke af hans beskrifning sluta till dessa stenkolslagers geo-
logiska ålder och framför allt hemfördes icke några vextaftryck, af
hvilka man kunde sluta till beskaffenheten af den flora, som under
fordna tider varit rådande i dessa trakter. Dess utredande utgjorde
1868 ÂRS SVENSKA POLAREXPEDITION.	647

äfven ett af hufvudmälen för expeditionens vetenskapliga afdelning och
vi voro nog lyckliga att i de vid eller mellan kolbäddame belägna
skifferlagren påträffa talrika sigillaria-artade vextlemningar, hvilka
i likhet med de fossila vexter, som vi sedermera funno i Isfjor-
den och Kings Bag redan blifvit öfverlemnade till bearbetning ät
den berömda utredaren af "den högsta nordens fossila flora, pro-
fessor Oswald Heer i Zürich. Ifrån de öfver kolen liggande
lagren insamlades massor af bergkalkförsteningar och dessutom blefvo
vi genom de vid öns kuster blottade profilerna satta i. tillfälle
att fullständigt utreda hufvuddragen af . öns geologiska byggnad. Åt-
skilliga mineralogiska fynd gjordes äfven, bland hvilka här må näm-
nas, återfinnandet af de ytterst obetydliga blyglans- och zinkblen-
deådror, som kort efter öns upptäckt förskaffade densamma ett, vi
behöfva ej tillägga, alldeles oförtjent rykte för mineralrikedom. Kol-
lagren äro derimot ganska betydande och sträcka sig förmodligen un-
der hafvet långt norrut. De kunna möjligen i en framtid, då indu-
striens utveckling fordrar uppletande af nya kolskattkammare i jor-
dens inre, blifva af praktiskt värde, ehuru å andra sidan ställets
nordliga läge och framför allt bristen på hamn länge torde förhindra
deras tillgodogörande.

Expeditionen lemnade Beeren Eiland den 27:de Juli. Kursen
ställdes till Spetsbergens af svenska expeditioner förut ej besökta ost-
kust, men redan vid Sydkap mötte vi is, som närmare Tusenöarne
blef allt tätare och tätare, så ätt vi nödgades vända. Efter någon
tvekan antingen man borde i trakten af Sydkap invänta gynnsammare
isförhållanden för framträngande mot öster eller genast påbörja de i
reseplanen angifna vetenskapliga arbetena vid Spetsbergens vestkust,
' beslöto vi oss för det senare, hvilket var ganska lyckligt, emedan vi
vid hemkomsten erforo, att ostkusten under hela sommaren 1868 varit
fullkomligt spärrad af ismassor.

Kursen ställdes nu till Isfjorden, hvarest Sofia kastade, ankar
_ den 31:sta Juli om morgonen. Vi uppehöllo oss fjorton dagar i denna
stora fjords olika hamnar och inträngde dessutom med båtturer till
det innersta af fjordens nörra arm, som de svenska expeditionerna
förut ej besökt. Härunder voro alla deltagare i expeditionen ifrigt
sysselsatta med vetenskapliga undersökningar och insamling af natu-
ralier. 'Utbytet blef också rikligt såväl i zoologiskt och botaniskt, som
i synnerhet i geologiskt hänseende.

Genom de föregående svenska expeditionerna voro hufvuddragen
af Isfjordens geologi temligen fullständigt Utredda, hvarvid denna
vackra fjord visat sig genom de på dess stränder vexlande, med djur
och vextlemningar af olika slag fyllda lagren, utomordentligt rik på
urkunder till den högsta nordens geologiska historia. Innerst i fjorden
648	1868 ÂRS SVENSKA POLAREXPEDITION.

påträffar man mägtiga, förmodligen devoniska bäddar af röd skiffer
och sandsten, hvilka dock härstädes icke innehålla några försteningar; på
dem hvila kalkstensgips och flintlager, fyllda med stora, grofskaliga
Ijergkalks-brachiopoder, derpå komma Tnas-bäddar med stora nautilus-
former och lemningar af krokodilartade djur, derpå Jwra-lager med
Am^noniter, sedan Tertiära bäddar, på vissa ställen rika på vextlem-
ningar, vittnande om ett forntida tempereradt klimat, derpå spar-
samma lemningar af posttertiära lager, med vexter och snäckor, hvilka
icke förmått uthärda den i dessa trakter nu rådande isperioden och
derföre i lefvande tillstånd först påträffas i det nordliga Norge. Från
alla dessa lager hade redan de föregående svenska expeditionerna1)
> hemfört profver, alltför fåtaliga dock att gifva en geologisk bild af
traktens fordna historia, så fullständig som ämnets vigt fordrar. Att
fylla denna lucka utgjorde ett af målen för 1868 års expedition och
vi lyckades äfven hemföra utomordentligt rika samlingar, i synnerhet
af véxtaftryck och triasförsteningar, hvilka, behorigen bearbetade, utan
tvifvel komma att sprida nya upplysningar rörande-de fordna klimat-
förhållandena och landfördelningen i den högsta norden. Spetsbergen
besökes såsom bekant för det närvarande af en mängd norska fartyg,
hvilka äro utrustade för fångst af hvalross och säl eller för »Haakjæ-
ring»-fiske på bankarne vid öns kuster (Scymnus microcephalus). Hval-
rossen förekommer dock numera endast högst sparsamt på Spetsber-
gens vestra del och dess fjordar anlöpas derföre endast, i förbigående,
dels för intagande af vatten, dels för anställande af rehjagt. I hvilken
skala denna jagt fortfarande kan bedrifvas, inses deraf, att under år
1868 ensamt de från Tromsö utrustade fångstfartygen enligt officiela
uppgifter fällt 996 stycken. Fångsten från Hammerfest är ännu betyd-
ligare, hvaraf man kan sluta, att oaktadt det utrotningskrig som under
namn af fångst lång tid bedrifvits mot dessa djur, 2 à 3 tusen stycken
ännu årligen dödas. Jemför man detta tal med den obetydliga arealen
af isfri mark på Spetsbergen, så blir man frestad att antaga, det en
invandring eger rum från Novaja-Semla, hvilket åter icke gerna är
möjligt, med mindje en betydligare ö eller ögrupp förmedlar kommu-
nikationen mellan dessa nära 100 sv. mil från hvarandra aflägsna länder.
Under de sista åren hafva norrmännen begynt åter upptaga det förut
af ryssarna använda sättet att med stora, af rep bundna nät fånga
hvitfiskeh (Délphinapterus leucas), och år 1868 voro åtskilliga fartyg
enkom utrustade för anställandet af denna jagt. Några af de hvitfisk-

’) De första bergkalkförsteningar på Spetsbergen påträffades 1827 af Parry vid
Cap Fanshawe och samma år af Keilhau vid Syd-kap, Juran först af Lovén 1837, de ter-
tiära vextlemningarna af Nordenskiöld under den svenska expeditionen 1858, Trias-lagren
af Blomstrand 1861, de posttertiära Mytilusförande lagren af Torell, Malmgren och
Blomstrand 1861. Sanrielagren af Nordenskiöld 1864.
1868 ÂRS SVENSKA POLAREXPEDITION.	’649

fångstmän, som vi träffade, hade en eller annan gång fått 12 till 20
stycken i ett enda notvarp — en ganska artig fångst; då man be-
tänker, att hvitfisken ofta i storlek överträffar sjelfva hvalrossen.

Liksom Spetsbergens flesta öfriga hafsbugter är Isfjorden bekran-
sad af mägtiga, i hafvet mynnande glacierer, hvilka erbjuda forskaren
tillfälle att studera detta för jordens utvecklingshistoria så betydelse-
fulla fenomen. Men äfven vidsträckta is- och snöfria dälder eller
bergsluttningar förekomma, i synnerhet i de inre delarne af fjorden,
och den bördiga jordmånen alstrar här en vegetation', yppigare än på
de fleste andra delar af ögruppen. Man kan här se hela fält gulfär-
gade af .Vallmo (JPapaver nudicaule) eller beklädda med én tät grön
och röd matta af den vackra Saxifraga oppositifolia. Den utanför
liggande, under sommarmånaderna oftast spegellugna ijorden hvimlar
af hafsdjur af olika slag. Allt bidrager att göra stället till en hufvud-
punkt för studerandet af den högsta nordens djur- och vextlif. Äfven
denna expeditions zoologer och botanister gjorde här rikliga, skördar,
bland hvilka vi exempelvis må nämna fångsten, af flera vackra laxar,
af fullt utbildade exemplar af den ätliga champignonen m. m.

Vi lemnade Isfjorden den 13:de Augusti. Vid. mynningen utsändes
ett båtparti norrut för att noggrannt kartlägga och geologiskt under-
söka Forelandssundet. Dess arbeten försvårades dock nu liksom under
1861 års expedition, då sundet genomseglades af Blomstrand och
Dunér, af en nästan ständigt rådande dimma. Fartyget gjorde här-
, under ett längre slag vestèrut för anställande af djuplodningar, hvilka
dock denna gång nästan helt och hållet omöjliggjordes genom den ‘
starka - dyningen. Man hade ’ stämt möte i Kings Bay, hvârest begge
partierna äfven inträffade den 17:de om aftonen. Sedan äfven här
åtskilliga zoologiska, botaniska och geologiska utflygter blifvit föré-
tagna ock en mängd miocena vextaftryck insamlade, afreste Sofia den
19:de Augusti vidare mot norden.

Vi hade hoppats att har kunna åtminstone något förstärka vårt
redan ganska medtagna kolförråd, men insågo snart, att detta vore
förenadt med allt för stor tidsutdrägt.. Medan nämligen tertiär-
formationen längre söderut upptager större delen af den ganska be-
tydliga halfön mellan Isfj orden och Beisound och der flerestädes bildar
öfver tusen fot höga berg, är derimot dess utsträckning vid Kings Bay
•ytterst obetydlig, så att den för närvarande endast utgöres af några
små, genom af glacier-elfvarne utskurna, insänkningar från hvar-
andra skilda kullar, bestående af starkt veckade lager. Koltillgången
blir härigenom oaktadt flötsernas ej obetydliga mägtighet och lätt-
tillgänglighet (de ligga endast några hundrade fot från stranden af en
bland Spetsbergens bästa hamnar) af föga värde, i synnerhet som
brytningen genom den ett litet stycke under ytan börjande kälen,
650	1868 ÂRS SVENSKA POLAREXPEDITION.

blir mycket svär, ja, i följd af det isdränkta kolets ytterliga seghet
utan ordentligt sprängningsarbete nästan omöjlig. Man kan till och
med motse, att hela den ännu återstående kolförande miocena-forma- '
tionen inom en jemförelsevis kort tidsperiod blir helt och hållet bort-
sköljd.

Sent på natten mot den 20:de Augusti ankrade Sofia vid Am-
sterdam-ön och vi hade följande dagen den glädjen att i samma hanm
helsa det första af de fartyg, som blifvit i Norge för expeditionens
räkning förhyrda till koltransport. Sedan en koldepot blifvit nedlagd
på den låga landtunga, som i S. 0. skjuter ut från^Amsterdam-ön, och
sedan fem af expeditionens vetenskapsmän blifvit med nödiga tält och
båtar landsatte i Kobbe Bay för att der anställa zoologiska, botaniska
och fysikaliska undersökningar, afreste Sofia med den öfriga delen af
expeditionen på ,en djuplodningstur mot Grönland. Meningen var att
söka framtränga dit längsmed den 80 breddgraden, men vi råkade
redan innan Greenwich longitud på ogenomträngliga drifismassor. Det
var tydligt, att den grönländska kùsten kunde nås endast på en långt
sydligare breddgrad, hvilket låg utom expeditionens reseplan. Vi
vände derföre mot norr och nordost, nådde småningom efter tallösa
bugter bland isen 81° 16'. Temperaturen hade nu sjunkit, till —6°,
med täta isdimmor och snöbyar. Hafvet betäckte sig tidtals med en
tunn hinna' af nybildad is och den gamla isen var norrut alldeles
ogenomtränglig, hvarföre vi nödgades söka oss en utgång i sydostlig
riktning. Efter ett ytterligare fåfängt försök att framtränga till Depöt-
udden i Brandewijne Bay, ankrade Sofia den 28:de Augusti i Liebde Bay.

Redan under Sofias öfverfart från Norge till Spetsbergen anställde
dess officerare, kaptenen friherre v. Otter och löjtnant Palander, en
mängd lödningar, på de större djupen med en »Bulldogg»-apparat af
samma beskaffenhet, som den hvilken för 1861 års resa i Tromsö kon-
struerades af Torell och Chydenius, och hvilken då visade sig synner-
ligen användbar. Dessa lödningar fortsattes isynnerhet med ifver un-
der våra kryssningar bland drifisen mellan 80:de och 82° och lem-
nade ganska intressanta resultat ej allenast rörande djupförhållandena
i de af oss besökta delar af polarhafyet, utan äfven rörande det ark-
tiska djurlifvef på de största' djupen. Det visade sig bland annat, att
Spetsbergen på sätt och vis kan betraktas som en fortsättning af den
skandinåviska halfön, i det att denna ögrupp icke skiljes från Norge
genom något djupare hafssvalg (icke öfver 300 famnar), medan man
derimot ett stycke norr och vester oin Spetsbergen mäter djup af
ända till 2,000 famnar och derutöfver. Från dessa stora djup upp-
hemtades med Bulldogg-apparaten lerprofver, hvilka vid omedelbar
noggrann granskning visade sig innehålla åtskilliga ej allenast mikro-
skopiska utan äfven större och temligen högt organiserade djurformer
1868 1rs svenska polarexpedition.	651

(t. ex. åtskilliga arter Crustaceer och Annulater). Det största djup,
frän hvilket prof erhölls, var 2,600 famnar och den här upphemtade
massan bestod nästan företrädesvis af hvita och röda fornminifarAr,
merendels af ett knappnälshufvuds storlek. Dessutom förtjenar om-
nämnas, att vi under kryssningen bland isen, påträffade och insamlade
ej allenast en mängd drifvedstycken utan äfven vid 80° 40* långt fråp
land glaskulor af det slag, som norrmännen använda som flöten vid
sina Lofoddsfiskerier, ett ytterligare bevis på det redan förut konsta-
terade faktum1), att golfströmmen når, ehuru mycket försvagad, ända
hit upp.

Liebde Bay hade aldrig förut varit besökt af någon vetenskaplig
expedition. Dess topografi och geologi voro således alldeles okända.
Ett båtparti, bestående af Malmgren, Nordenskiöld och Nyström med
tre man, qvarlemnades derföre härstädes, medan fartyget gick att af-
hemta de i Kobbe Bay qvarlemnade kamraterna. Båtfärden gynnades
af ett stilla och mildt väder med klar himmel, oaktadt en stark blåst
med snöbyar var rådande utanför, ett förhållande som är ganska van-
ligt på Spetsbergen och framför allt säges karakterisera denna vackra
och, enligt fångstmännens enstämmiga utsago, ganska träffande benämnda
fjord. Vi blefvo härigenom i tillfälle att under de få dagar, som båt-
färden varade, kartlägga densamma och utreda dess något AnforTniga
geologi. Stränderna upptagas nämligen uteslutande af samma röda,
gröna och mörkblå skifferarter, som i Isfjorden öfverlagras af Productus-
förände bergkalklager, och i Hecla Mount bilda öfversta lagren af den
af oss efter detta berg benämnda mägtiga schiktserien. Men hittills
hade några försteningar i dessa'lager ej blifvit anträffade. Deras
t ålder var således något tvifvel underkastad och de förmodligen devo-
niska fisklemningar, vi nu funno härstädes, bildade derföre ett för ut-
redande af Spetsbergens geologi ganska vigtigt fynd. De underliggande
skifferlagren innehöllo några vextlemningar, förmodligen likväl alltför
otydliga att kunna bestämmas.

Den 2:dre September träffades båtpartiet och det med våra kam-
rater från Kobbe Bay återkomna fartyget ett stycke utanför den udde,
som åtskiljer Wijde Bay och Liebde Bay ifrån hvarandra. Efter att
hafva dröjj; ytterligare ett par dagar i denna trakt, lyftade Sofia åter
ankär, anlöpte den nu isfria Depotudden i Brandewijne Bay för att
afhemta den 1861 derstädes nedlagda depoten af Pemmikan, en jem-
båt m. m. Derpå begåfvo vi oss norrut för att norr om Nordost-
landet uppnå Giles land. Större delen af deù mellan Sju-öarne,
Kap Platen och Nordkap belägna hafsviken, som 1861 redan i midten

‘) Bland förut funna bevis härfor må här omnämnas, att Torell 1861 vid Schoal-
point träffade en böna af den från Mexikanska viken stammande Entada gigalobium. ,
652 ,	1868 ÅRS SVENSKA POLAREXPEDITION.

af Augusti var fullkomligt isfri, funno vi dock nu, i början af Sep-
tember, belagd med ett fast obrutet istäcke. På denna väg kunde
Gilesland således ej nås, och vi nödgades derföre, efter att för bota-
niska och zoologiska undersökningars anställande hafva uppehållit oss
en kort tid vid Castréns öar och den ännu af en fast isgördel omgifna
Parrys ö, som nåddes genom vandring öfver is, söka på en annan väg
framtränga till vårt mål, nämligen genom Hinlopen Strait. Kursen
ställdes till dess södra del.	- '

Redan före September månads utgång hade åtskilliga tecken till
höstens annalkande visat sig och ofta hade bergshöjderna, någon gång
äfven marken, blifvit för någon kortare tid betäckte med ett hvitt täcke
af nyfallen snö, hvilket dock åter bortsmält och icke bildat något
varaktigt hinder för våra vetenskapliga ' arbeten. Ett ytterst rikligt
snöfall, hvilket omöjliggjorde alla yidare naturhistoriska undersökningar
på land, inträffade dock nu under nedseglingen till Syd-Wajgats-
öarne och gaf tydligen tillkänna, att tiden för våra rent vetenskapliga
arbeten kunde anses såsom afslutad. Vi vände derföre vid Lovens
berg i södra delen af Hinlopen Strait, sedan ytterligare en mängd
bergkalkförsteningar blifvit derstädes insamlade under ett fotshögt
snötäcke. Den 12:te September ankrade vi åter vid vår koldepot på
Amsterdam-ön och funno derstädes oss till mötes vårt 2:dra kolfartyg,
med hvilket en del af expeditionens deltagare (Fries, Holmgren, Malm-
gren, Nauckhoff, Smitt) återvände till Norge, medförande de rika natur-
historiska samlingar, expeditionen hittills lyckats förvärfva. Dessa
samlingar äro numera lyckligt anlända till Stockholm och komma, se-
dan de blifvit behörigen bearbetade, att fördelas mellan Riksmuseum
i nämnde stad, hvarest redan förut synnerligen rikhaltiga, af före-
gående svenska expeditioner hopbragta arktiska samlingar finnas för-
, varade, och museet i den stad, Göteborg, hvars frikostiga initiativ
gifvit första anledningen till den nya expeditionen. För att gifva ett
begrepp om dessa samlingars omfattning, viU'jag här blott erinra om
de notiser, som ofvanföre lemnats rörande våra geologiska arbeten,
äfvensom derom, att de zoologiska vetenskaperna inom expeditionen
representerades af 3:ne vetenskapsmän, till hvilkas disposition var ställd
, ej blott en särskild konservator eller præparatôr, utan äfven minst en-
med 4 man bemannad båt för draggningars anställande hvarje helgfri
dag, då fartyget låg still. Det blef härigenom möjligt ej endast att
grundligt undersöka den höga nordens marina 'fauna, hvilken åtminstone
i individrikédöm täflar med många sydligare nejders, utan äfven att egna
traktens terrestra, i synnerhet dess individ- och artfattiga och derföre äf-
ven mycket svår-undersökta insektfaunä behörig uppmärksamhet. Genom
dråggningarne erhölls äfven rikliga bidrag till hafvets algflora. Hvarje
lägenhet, som erbjöd sig till utflygter på land, begagnades af expe-
1868 ÂRS SVENSKA POLAREXPEDITION.	653

ditionens 2:ne botanister till florans undersökning och till insamling
af typexemplar för normal-herbarier öfver Spetsbergens fanerogamer,
mossor, lichener och alger.

Den 16:de September togo vi afsked frän våra hemvändande kam-
rater och styrde genast återigen norrut. Vår afsigt var att anlöpa
Sjuöarne, men vi funno dessa nu än mera isomgifna, än då vi ungefar
14 dagar tidigare besökte dessa trakter. I stället beslöts att begagna
en norrut om dessa öar befintlig temligen isfri ränna för att vidare
framtränga mot norden.

Efter en mängd zigzag-farder bland drifisen lyckades vårt fartyg
den 19:de att vid 171° Longit. Ost. f. Greenwich uppnå 81° 42' N. L.,
förmodligen den högsta af fartyg uppnådda latitud Norrut lågo ismas-
sorna visserligen fortfarande brutna, men så tätt packade, att icke
ens en båt kunde komma fram, och vi nödgades derföre vända mot
sydvest för att uppsöka en annan öppning bland isen, men i stället
funno vi gränsen allt mer och mer sydlig, ju längre vi kommo mot
vester, så att vi den 23:dje September vid Greenw. Longit. redan voro
söder om 79°. Under vägen hade vi flerestädes mött is, svartfär-
gad af sten, grus och jord, hvilket tycktes antyda ett längre norrut
beläget land. Sjelfra isen hade äfven ett betydligt olika utseende mot
den, som vi mötte i dessa trakter i slutet af Augusti. Den bestöd
nämligen nu ej allenast af större isfält, utan äfven af grofva isblock
och det tycktes sålunda, som om* den förra isen drifvit söderut och
blifvit ersatt af andra norrifrån kommande ismassor. Temperaturen
hade nu sjunkit till 8 à 9° under fryspunkten och den förut här tem-
ligon lösa isen hade derigenom så tillhårdnat, att hvarje starkare stöt
mot den var förenad med ej ringa fara. Dessutom var natten nu-
mera så mörk, att man under denna tid måste lägga till vid något
större isflak med fara att om morgonen finna sig instängd. .Redan i
början af September hade hafsytan efter ett starkare snöfall börjat
att mellan isstyckena betäcka sig med en ishinna, som dock då var
tunn och föga hinderlig för framkomsten. Numera var den dock ofta
så tjock, att den ej utan svårighet kunde forceras. Allt tydde derpå,
att den årstid, under hvilken någon möjlighet till seglaté i dessa trak-
ter förefanns, snart skulle vara förliden, och då vi ville anställa ännu
ett försök att från Sju-öarne framtränga norrut eller i nödfall der
söka vinterhamn, beslöto vi att återvända till vår koldepot.

Een 25:te September kastade Sofia åter ankar vid Spetsbergens
N. V. hörn efter att hafra lindrigt stött på en midt i Southgate be-
|ägen undervattensklippa, som är uteglömd i Buchan och Franklins
förträffliga karta öfver denna hamn, oaktadt det aï Beechys beskrifning
synes, som om de sjelfva äfvenledes råkat stöta på samma grund.
654	' .	1868 ÅK8 SVENSKA POLAREXPEDITION.

Efter några dagars rast, använd till maskinens förseende och kol-
intagning (sista resterna ur vår koldepot måste uppletas under ett
tjockt snötäcke) och sedan vi i »postlådan» på holmen i Kobbe Bay
nedlagt notiser om våra färder och framtidsplaner, ångade vi åter d.
l:ste Oktober norrut, oaktadt en stark blåst med snötjocka var rå-
dande i den hamn, vi lemnade. Vår förmodap, att denna endast var
lokal, tycktes dock besanna sig, då vi kommo litet längre norrut.
Vädret blef nämligen klarare och lugnare, men tillika mötte vi redan
vid 80° 14' spridda drifisstycken, hvilka längre norrut tilltogo i antal
och storlek. Den nordliga kursen fortsattes under loppet af följande
dag, men det visade sig snart, att på denna väg öppet vatten icke
kunde nås och mot aftonen styrdes derföre åter i sydlig riktning. Vi
lade under natten bi vid' ett större isflak. Temperaturen hade nu
sjunkit till — 14° 5, så att under lugnt väder hafsytan mellan isflaken
belade sig med en 2 à 3 tums tjock is, hvilket betydligt hindrade far-
tygets fart. Följande dag styrdes först mot söder för att uppnå något
så när öppet vatten, sedan följdes iskanten i nordlig och nordvestlig
riktning. På detta sätt uppnådde vi åter 81°, men här råkade Sofia
ut för en olyckshändelse, hvilken afbröt våra vidare sträfvanden mot
norden. Under en sydostlig storm med mycket hög sjö blef fartyget
nämligen d. 4:de Oktober om morgonen med den våldsamhet slungadt
mot ett stort isblock eller rättare ett mindre isberg, att en betydande
läcka uppkom. Vi måste derföre vända för att söka hamn, hvilken
äfven sent på eftermiddagen uppnåddes efter 11 timmars'svårt arbete
med att hålla fartyget läns. Oaktadt alla man deltogo häri, st'eg dock
vattnet oupphörligt, så att det,, då ankaret föll vid Amsterdam-ön, stod
omkring 2 fot högt på trossbotten. Lyckligtvis blef den i vattentäta
skott förvarade provianten oskadad och maskinrummet knnde, ehuru
med stor möda, hållas så vattenfritt, att eldarne icke slocknade. I
annat fall hade vårt fartyg utan tvifvel inom kort blifvit ett offer för
den storm och ytterst våldsamma sjö som nu, tvärt mot den erfaren-
het vi förut gjort, rasade bland de glest spridda drifisfälten. Genast
vid ankomsten till Amsterdam-ön krängdes fartyget och läckan tätades
provisoriskt, så att vi redan följande dag kunde söka en mera säker
hamn i Kings Bay. Här halades fartyget under flodtiden så högt mot
land, att detsamma, då ebb inträffade, stod på grund, hvarigenom läc-
kan blef tillgänglig och kunde fullständigt stoppas.

Den om sommaren nästan isfria Kings Bay var nu uppfylld med
otaliga från fjordens mägtiga glaciärer nedfallna isblock, hvilka, då de
af floden fördes närmare land, fullständigt spärrade den hamn, dit
Sofia tagit sin tillflygt, och oaktadt temperaturen härstädes var betyd-'
ligt högre än i nejden af 81°, så fröso dessa isblock dock under lugnt
1868 ÅRS SVENSKA POLAREXPEDITION.	655

väder sä fast tillsamman, att då vi den 12:te Oktober åter voro segel-
klara, vårt fartyg endast med stor svårighet kunde komma ut. '

Rasttiden i Kings Bay, liksom alla föregående längre uppehåll af
fartyget, begagnades af vår fysiker, d:r Lemström, för anställande af
magnetiska konstant- och variations-iakttagelser. Derimot var marken
redan alltför snötäckt att medgifva några geologiska eller botaniska
arbeten. Äfven de under sommaren vattenrika bäckar, som genom-
korsa låglandet närmast kolhamnen, voro numera genom köldens in-
verkan så utsinade, ätt vi förgäfves sökte innan afresan härstädes för-
stärka vårt numera ganska medtagna vattenförråd.

Vårt fartyg, som samtidigt med läckan erhållit 2:ne spanter brutna,
var numera alltför svagt för'att med den ringaste utsigt till fram-
gång kunna utsättas för ett nytt försök att forcera drifisfälten, hvilket
enligt all sannolikhet blefve nödvändigt, om man ville uppnå Sju-
öarne, det ställe vi bestämt till vår vinterhamn, och då en öfvervintring
på någon annan del af Spetsbergen icke låg i resans plan eller kunde
lofva resultater, motsvarande de méd öfveryintringen förenade kostna-,
derna, farorna och umbärandena,’ så beslöto vi att återvända till Norge.
Dock ville vi än en gång göra ett försök att förbi Spetsbergens förmod-
ligen ännu, isfria sydspets nå Giles land. Redan under nedseglingen
längs, med Spetsbergens under sommaren fullkomligt isfria vestkust, pas-
serades dock vidsträckta, ehuru spridda drifisfält, hvilka längre österut
mot Tusen-öame nästan fullkomligt spärrade vägen. Vi nödgades
derföre öfvergifva äfven denna plan och ställde kurs direkte på Norge.
' Efter att ännu vid de grunda bankarne utanför Beeren Eiland hafva
varit nära att blifva inisade under en svår storm med hög och i följd
af det grunda vattnet ytterst svår sjö, ankrade Sofia den 20:dé Okto-
ber åter i Tromsö hamn, hvarest vi fingo nöjet erfara, det våra
kamrater äfvenledes lyckligen och väl nått hemlandets strand.

Såsom af ofvanstående ses, lyckades expeditionen under sin 2:dfa
för hydrografiska undersökningar i polarbassinen afsedda del icke nå
någon synnerligen hög breddgrad och omfånget af det kända gebietet
af vårt jordklot har deiföre icke genom den i någon väsendtlig mån
blifvit ökadt. Jag hoppas dock, att' den lemnat ett ej ovigtigt bidrag
till den s. k. polarfrågans slutliga lösning.

En liflig strid har såsom bekant under de senare åren varit rå-
dande mellan de förnämsta geografiska auktoriteterna röraiide polar-
bassinens verkliga beskaffenhet, i det att en del geografer ansett den-
samma vara betäckt med ett oafbrutet istäcke, som lade ett, absolut
hinder för framkomst med fartyg, medan åter andra ansett detta en-
dast vara en gammal fördom, i viss mån beroende' på öfverdrifna
skildringar af de hinder, som vid vändpunkten mött seglaren. Att
denna senare åsigt, åtminstone hvad beträffar polarbassinens mot
656	4868 ÂB8 SVENSKA POLAREXPEDITION.

Europa belägna del under den egentliga seglationstiden i de nordiska
hafven, d. v. s. under sommaren, icke är enlig med rätta förhållandet,
har blifvit hevisadt ej allenast genom de äldre arcticis djerfva farder,
utan äfven genom en mängd under senaste seklet ofta enkom för
dylika undersökningar afsända expeditioner, bland hvilka här må
nämnås:	-	k

Tschitschagoffs l:sta expedition 1765, som med fartyg endast

kunde uppnå.......,.........................   80°	21'
Tschitschagoffs 2:dra expedition 1766......... 80°	28'

Phipps	»	1773............. 80°	37'

Scoresby	»	1806............. 81°	30'

Buchan och Franklin	»	1818............  80°	34'

Sabine och Clavering	»	1823............. 80°	20'

Parry	»	1827............. 81°	6'

Torell ’	'	1861.......... •	80° 30'2)(ungf.)

Att således något långt framträngande i polärbasinen under denna
tid af året icke var möjligt, kan derföre anses redan'förut fullständigt
afgjordt och ett återupptagande under samma årstid af dessa försök,
måste således anses såsom ett fortsatt trampande i gamla fotspår,
hvilka bevisligen icke leda till målet. Men ett tvifvel återstod dock'
ännu. Under den årstid, då ismassorna tillföljd af sommarvärmen,
hafsvågomas och hafsströmmarnes inflytande uppnått sitt minimum,
d. v. s. om hösten, innan den nya isen bildas, hade polarbassinen
aldrig förut varit besökt af fartyg. Med visshet kunde man förutse,
att det då vore möjligt att nå längre än under sommaren, och möjlighet
förefanns att vid den tiden kpnna nå ganska långt, kanske till något
norr om Spetsbergen beläget land, hvilket sedermera kunde tjena till
bas för ett vidare framgående. ' Dessa betraktelser lågo till grund för
arbetsplanen under den svenska expeditionens senare afdelning och
det har visat sig:

att man under hösten kan med fartyg uppnå en latitud, betydligt
högre än den, som uppnåtts af de flesta somnlarexpeditioner (skulle
ej detta år med afseende å dess isförhållanden varit ovanligt ogynn-
samt, så hade vi enligt all sannolikhet kunnat nå ännu betydligt längre,
kanske norrom 83°). Men vi hafva tillika öfvertygat oss derom, att
äfven under hösten den vidare framfärden snart hindras af ogenom-
trängliga massor bruten is. Sjelfva seglatsen under denna årstid blir
dessutom tillföljd af kölden, mörkret och de under denna årstid i
polarbassinerna med snöbyar förenade stormarna, samt den svåra sjö
dessa åstadkomma bland dnfisen, så farlig att den risk man utsätter

*) Med fartyg. Genom vandring på isen 82° 45'.

2) Med fartyg. Genom båtfärder och landvandring 80° 45'.
1868 ÂKS SVENSKA POLAREXPEDITION.	657

sig för icke motsvarar den ringa utsigten till framgång. Sjelfva idén
om ett öppet polarhaf är tydligen en hypotes utan någon grund i
den genom betydliga uppoffringar vunna erfarenheten och den enda
väg, som med utsigt till framgång kan försökas för att nå polen, är
den af Englands berömdaste arktiska auktoriteter föreslagna: att efter
en öfvervintring på Sju-öarne eller vid Smitt Sound under våren med
slädfärder framgå mot norden.

A. E. Nordenskiöld.

42
658

Anmälningar.

Nationalitetsprincipen. Angrepp och försvar.

Kofoed-Hansen: Nationalitet og Christendom. [Ugeblad for den
danske Folkekirke, 1866, N:r 3—6. Äfven särskildt utgifven å A. F.
Hösts förlag.]'

Densamme: Et Folk—Folket. Bidrag til Demotheismens Charak-
teristik. Kjöbenhavn 1869.

Claudius Wilkens: Nationalitetsideens Gyldighed. Kjöbenhavn 1866.

J. F. Tolderlund: Nationalitet og Christendom — og det danske
Folk. Kjöbenhavn 1866.

R. Nielsen: Skjæbne og Forsyn for store og smaa Nationer. Kjö-
benhavn 1866.

C.	St. A. Bille: Nationalitetsprincipet og Nationalitetsbegrebet.
Kjöbenhavn 1866.	'	,

E.	Holm: Nationalitetsstemningerne i det romerske Rige i Slutningen
af Oldtiden. Kjöbenhavn 1866.

E.	M.: Historisk öfversigt af de germanistiska idéernås uppkomst
och utveckling i vårt århundrade. Öfvers. från danskan. Upsala 1864.

Poinz: Staat oder Nationalität? Eine österreichische Studie. Leip-
zig 1867.

B.	Beckes: Der Missbrauch der Nationalitätenlehre. 2:te Aufl.
Wien 1869.	-	■	.

Jegör v. Sivers: Humanität und Nationalität. Eine livländische
Säcularschr;ft zum Andenken’ Herder’s und zum Schutze livländischen
Werfassungsrechtes. Berlin 1869.

Casimir Delamarre: Un peuple européen de 15 millions oublié dans
Thistoire. Paris 1869.

Det är mycket riktigt, hvad en af ofvan nämnde författare an-
märker, att »nationalitetsprincipen ännu aldrig underkastats en grundlig
och allsidig utredning.» Förklarligt nog, ty materialet för denna ut*
rednings verkställande ligger till stor del uti de historiska händelserna,
är att söka i en ännu i sin början 'varande utveckling, hvarför den
teoretiska betraktelsen först efterhand kan bemägtiga sig ämnets sär-
skilda sidor. Denna brist, hur betänklig mången än lär finna den,
hindrar imellertid ej nationalitetsidén att vinna den ena segern efter
den andra i samhällenas både inre lif och yttrë formationer. Mensk-
ligheten skulle ock vara illa faren, om hon först med en korrekt de-
finition i handen skulle drista sig att någonting företaga. Hon vore
då förmodligen ej långt kommen från sin utgångspunkt.

Så länge imellertid denna grundliga och allsidiga utredning sak-
nas, skola ock meningarna skifta, andarne nödvändigtvis drabba sam-
%	NATIONALITETSPRINCIPEN.	659

man och tukta hvarandra. På detta meningsskifte, denna kamp med
andans svärd, erbjuda de här ofvan uppräknade skrifterna ett temligen
rikhaltigt prof.

Vi vända oss först till en dahsk författare, som mot nationalitets-
principen riktat ett specifikt »kristligt» angrepp. Efter att redan till-
förene ha upphäft sin varnande röst i en kortare afhandling om Natio-
nalitet og Christendom, har prosten Kofoed-Hansen nyligen funnit sig
böra ytterligare taga ordet i en utförlig polemik mot den af honom
upptäckta, för att ej säga uppfunna, Demotheismen. Han framträder
i sin nyaste skrift med icke små anspråk på uttömmande grundlighet,
anspråk som imellertid blott alltför mycket svikas. Vi skola ej lägga
någon större vigt å det befogade klagomålet öfver en nästan outhärd-
ligt tröttande bredd och tavtologi, en stilens långsläpiga oöfverskådlig-
het, som söka sin like, och som låtit framställningen svälla upp till
fyrahundra sidors omfång, ehuru dess faktiska och begreppsinnehåll
godt kunde rymmas inom fyrtio. Derimot träffas förf, af en svårare
anmärkning mot de motsägelser, som oupphörligt afbryta tankekedjan.
Det är verkligen förundransvärdt, att dessa ständiga motsägelser kun-
nat undgå hans uppmärksamhet. Han gifver med ena handen, för att
taga igen med den andra. Mången gång fördjupar han sig ganska
långt in på den förderfvets väg, han androm till varnagel vill utstaka —
men så hejdar han sig plötsligt och förnekar sju resor, hvad han nyss
förut med en viss värme i tonen c»ch lyftning i uttrycket medgifvit.
Han bestrider ej, att nationaliteten har sitt »stora berättigande inom
timligheten» (s. 159), han säger mer än en gång vackra saker om
«folkandens» sätt att framträda och verka, om den »samstämning som,
under säregna omständigheter och vilkor, af ett folks mångfaldiga och
mångartade enskildheter danar en enhet, sammansmälter massorna, för-
länar en ovanlig klarhet i blicken och kraft i handlingen, samt mo-
mentant liksom höjer folket öfver sig sjelft» (s. 196), och han tyckes
då ej ha någonting imot nationalitetsprincipen, så länge man ej »i
förhållande till kristendomen» tillerkänner nationaliteten »någon vä-
sentligare betydelse, än andra rent menskliga förhållanden och former,
som tillhöra timligheten och innebära de vilkor, under hvilka menni-
skolifvet skall utveckla sig och förflyta i den ändliga verlden» (s. 160).
Ja, förf, är så pass smittad åf det förderf, mot hvilket han ljungar,
att han ej rätt kan värja sig mot den föreställningen, att för »folk-
anden» — med detta »primitiva anlag», hvari »ett folks egendomlig-
heter» ha sin rot — att för denna folkande, som »under afgörande
händelser kan gripa ett folk med underbar magt, så att det framträder
och handlar soin en enhet, för ett bestämdt mål, med åsidosättande
och glömska af de vanliga differenserna», måste finnas en evig, idéel
bakgrund, och att den ej kan hvila på ett tillfälligt — man vet ej
hvad (jfr. bl. a. s. 184 ff.). Men förf, förskräckes snart och vänder
om : tänker man sig folkanden annorlunda, än såsom en öfvergående
»stämning», tänker man sig den såsom en personlighet, så blir konse-
qvensen ingenting mindre, än att »forntidens nationella afguderi får
en modern skepnad och medborgarrätt midt i kristendomen» (s. 193).
Ty det gifves blott en ande som, verkande hos en mängd och närvaran-
de i ett samfund, hvilkas enskilda individer han genomtränger, dock är
en personlighet: det är Guds ande, »den helige ande.» Bredvid honom
660	NATIONALITETSPRINCIPEN.

kan förf, ej tänka sig folket såsom en personlighet, utan att »tillbedja
det skapade i skaparens ställe», utan att förfalla i afgudéri. Förf, rädes
synbarligen för den »konseqvensen», att nödgas uppsäga tredje personen
i sin ortodoxa guddomslära till afflyttning från det rum, den innehar
i hans teologiska system, och derför tager han snart tillbaka allt,
hvad han förut till nationalitetsidéns förmon erkänt. Man kunde här-
vid väl känna sig frestad att spörja förf., hvarför hans eget afgudéri
just skall vara bättre, afguderiet med någonting, som ock är »skapadt»,
ej af Gud, men af ett -— ekumeniskt möte. Äfvenså kan det synas
förunderligt, att han, på samma gång han erkänner åtskilligt godt hos
nationaliteten, ej låter sig mer angeläget vara, från »kristlig» synpunkt,
att taga vara på detta goda, leda, rena och höja det, än att fixera
dess absoluta oförenlighet med kristendomen. Och när han v de star-
kaste uttryck förkunnar, att ingenting annat, än den stundande »verlds-'
kampen», eller kanske den »slutliga katastrofen» skall förmå att tämja
»nationälitetsraseriet», hvilket ditintills skall fortgå med okuflig magt,
så framställer sig den frågan, hvarför förf, inlåter sig på det fullkom-
ligt ändamålslösa företaget att polemisera mot demoteismen. Och på
den frågan kunna vi ej ur hans bok leta oss till något svar, om ej
möjligen detta skulle vara det träffande:

Just derför att det ej hjelper (sad’ den vise) gråter jag.

När nu härtill kommer författarens envist doktrinära förfarande,
att oaflåtligt blott på sin inflammerade inbillnings duk måla fas- och
rysligheter, hvilkas tillvaro han ej ansett nödigt att med åberopande
af någon känd verklighet intyga, så är klart att läsaren ej för sin
möda vinner synnerlig belöning, åtminstone ej i ämnets utredning;
derimot är skriften onekligen så till vida lärorik, att i densamma af-
speglar sig en reaktionär tankegång, så hänsynslös, att man med ens
känner sig flyttad åtskilliga innehållsrika årtionden tillbaka i tiden,
till restaurationspolitikens bääta dagar.

Imellertid är det väl ej oantagligt, att författarens tendens skall
på visst håll med ifver och glädje hyllas. Hans i förordet uttalade
bittra förnimmelse af att stå »ensam», den ende kloke i en verld af
dårar, är säkerligen lika ogrundad som uppriktigt menad. Ty det är
den brutala auktoritetstrons, det förment »objektivas» banér han höjer:
konservatism och pietism äro hufvudmotiverna i hans långrandiga
tema. Och anrättningen är dertill kryddad på ett sätt, som för vissa
läsare ofelbart måste förläna den en synnerlig haut goût och fullkom-
ligt dölja beskaffenheten af dess närande halt. Derför här några
strödda anmärkningar!

Det är uppenbart, att förf, ej blott icke varit i stånd att försona
sig med vår tids universela kritik af all blott yttre, traditionel auk-
toritet, utan till och med deri ser ett allmänt mensklighetens uppror
mot guddomligheten. När det häfdvunnas vittrade - murar störta, då
synes honom samhället som ett bräckligt skepp i vreda vågors svall.
Han är gripen af ångest, rundt om sig ser han det »demoniska» drifva
sitt spel, han lyssnar med bäfvande hjertå till basunegället som bådar
en oerhörd kamp mellan verldsanden och den helige ande (s. 311), ja
för hans blick skymtar redan skuggan af den »sista katastrofen, som
Uppenbarelsen förkunnar» (s. 200). Sådan är den grundstämning, från
NATIONALITETSPRINCIPEN.

661

hvilken hans opposition mot nationalitetsprincipen utgår. Man kan i
densamma urskilja tvärme, om än nära beslägtade och ofta samman-
flytande källådror.

Den ena är, som redan antydts, politisk konservatism, starkt färgad
af hetsiga reaktionära lystnader. Han kastar längtansfulla blickar till-
baka till' absolutismens välsignade tidsålder, då »förhållandet mellan
befallande och lydande, mellan herre och tjenare, betraktades och för-
klarades såsom ett i följd af Guds styrelse satt förhållande, hvilket den
enskilde underkastade sig med tro på ett evigt ansvar» (s. 274). Att
verlden numera fattats af en oöfvervinnelig motvilja mot despotismen,
har sin väsentliga grund »i bristen på tro — tro på det absoluta och
på evigt ansvar» (s. 277). Den samfundsordning, öfver hvilken franska
revolutionen fällde domen, hon »grundade sig ej blott på antagande af
det osynliga, utan på tron på en personlig Gud och en kommande
uppgörelse», och i dennä en försvunnen tids princip »har kristendomen
från begynnelsen erkänt sanning och rätt», medan derimot nutidens
folkvälde är gudlöst, grundar sig blott i det, »man kan taga och känna
på», samt erbjuder en »fruktbar jordmon för demonernas utsäde» (s.
323 326). Hvad gör förf, här annat, än identifierar »det absoluta»
med — den absoluta monarkien, med de forna privilegierade ståndens
företrädesrättigheter m. m. dylikt, som han,/trots sin fiendskap mot
alla »doktriner», flerestädes (t. ex. s. 293 ff.) med en till det yttersta
dnfven doktrinarism underlägger en »ideal betydelse» och framställer
i ett härlighetens sken, som väl taga sig förträffligt ut, men dessvärre
af historien motsägas på hvarje dess blad? När han sjelf skrifver despo-
tismens och folkförtryckets apoteos och »sätter det skapade på skapa-
rens högsäte», så borde han ej i så profetiskt straffande stil fördöma
demoteistema, som för sina idolers skull — falla honom i embetet.

Naturligtvis nekar förf, å egna och den kristendoms vägnar, hvars
runor han för, att han eller den gör eller gjort sig skyldig till ett
afguderi, liknande det för hvilket han anklagar den moderna veten-
skäpens, de politiska frihetssträfvandenas och nationalitetsidéns måls-
män. »Man har smickrat och hycklat nog för konungar och fdrstar
och för de högtuppsatte på jorden, och hofsnokar ha krupit och hväst
omkring tronen, så länge troner funnits, men förgudade eller guddom-
liggjorda ha dessa dock aldrig blifvit inom kristendomens område, der
kristendomens ande gått fram öfver landen och vunnit magt. Det var
forntiden, soin slöt härmed, det var hedendomens sista verk, att göra
den enskilda menniskan till Gud, i det att den förde mängden till att
tillbedja och offra åt konungar eller kejsare.» Den eljest mot doktri-
närerne så spetsigt .kritiske förf, har äfven här råkat att blindt gå på
i sm hemmagjorda doktrins ledband, suveränt bjudande och befallande
de faktiska förhållandena i nutid och forntid .att rätta sig efter hVad
för honom och hans syftemål passar i stycke. Medan han ej anfört
ett enda vittnesbörd om denna folkens sjelfförgudning, som rödjer det
absoluta ur vägen och sätter sig sjelf i dess ställe, har han förgätit de
bevis, som finnas i hundra- och tusental, på det monarkiska afguderi,
hvars lära och , kult frodigt utvecklats af statsrättslärare och »hofsno-
kar», bland hvilka senare »hofteologerna» intaga ett betydligt rum.
Man får gå tillbaka till kristendomens första århundraden, för att inom
kyrkan höra en Minucius Felix utropa: »hvilken härlig syn för Gud,
662	NATIONALITETSPRINCIPEN.

när den kristne häfdar sin frihet mot konungar och furstar», eller åt-
minstone för att inom kyrkan finna någon verklighet bakom sådana
ord, ett lif i enlighet med läran l). Ty sedan 7— hvad finnes väl af
laster och brott, föröfvade af konungar och furstar, som ej kristendo-
men i sina målsmäns, statskyrkoprestemes, hand tjenat till att helga?
Så uttryckligt, som väl med klara ord ske kan, ha de »förgudat» tro-
nerna. Härom skulle förf, kunnat inhemta åtskilligt tänkvärdt t. ex.
af sin föregångare, den berömde predikanten, biskopen af Meaux—
Jacques Benigne Bossuet, som i sin Politique tirée de l’Ecriture Sainte
(1709) levererade en absolutismens bibel på höjden af sin tids fordrin-
gar. Denne fromme Herrans tjenare tvekade ju ej att förklara, att
»konungarne äro gudar och, på visst sätt taga del i den gudomliga
sjelfständigheten» ; — en utsaga, som i andra ord återfinnes i en par-
lamentspresidents yttrande till Ludvig XIII redan 1631, att »konun-
garne äro menniskornas synliga gudar, liksom Gud är menniskornas
osynlige konung»2). Och att denna konungaförgudnings apostlar skötte
sitt värf med verkande kraft och framgång, betygar duc de S:t Simon,
, när han i sina vidtbekanta memoirer omtalar festen på place des
Victoires 1686 med dess knäböjande folkmassa och rökelsemoln. »Jag
var der» — säger han — »och slöt af de lågheter, till hvilka jag var
vittne, att om konungen velat låta tillbedja sig, han oçk skulle funnit
tillbedjare.»

Nära förknippadt med deri politiska konservatismen är det andra
hufvudmotivet till vår förf:s öfver nationalitetsprincipen uttalade för-
dömelse. Det är en mörk, från »verlden och de ting, som i verlden
äro», bortvänd ultra-pietistisk pessimism, klafbunden i träldom under
bibelns bokstaf. Med Mose och profeterna slår förf, nutiden i ansigtet
och förkunnar Guds rättvisa hämnd öfver allt, allt hvad den känner,
vill och verkar. Visserligen tillstår han, att mensklighetens fördelning
i nationer har sitt syfte i Guds allmänna verldsplan. Men den har
blott en öfvergående betydelse och är bestämd att utplånas, när tidens
■fullbordan kommer. Derför *är den moderna nationalitetsprincipen
okristlig: det finner man tydligen ådagalagdt i berättelsen om torn-
byggnaden i Babel, i framställningen af pingstundret, samt på flere
andra ställen. Och en ytterligare bekräftelse härpå hemtar förf, från
kristendomens historia. Kristendomen har nämligen »under Kirkens Ly
faktisk hævdet Mennéskenes Enhed og Lighed ned igjennem alle Mid-
delalderens tallöse Krige og Forviklinger ud over âl national Forskjel-
lighed og trods alle Folkeconflikter. Dette er Catholicismens Væsen
og en Herlighed, den romerske Kirke ialfald medrette kan rose sig af.
Skulde nu Protestantismen i Medför af sin Opposition mod Catholi-
cismen Og sin Afsky for Navnet »catholsk» — et af Christendommens
Æresnavne — maaskee netop sætte sin Hæder som sin Stræben i at

1) P. E. Lind: Christendommens Indflydelse paa den sociale Forfatning fra dens
Stiftelse til Justinian, oplyst af Kirkefædrenes Skrifter, Conciliebestemmelserne og de Kej-
serlige Love. Et Bidrag til Kundskab om Christendommens Virkninger i Almindelighed.
Kjöbenhavn 1852. S. 161.

2) J. C. Bluntschli: Geschichte des allgemeinen Staatsrechts und der Politik. Mün-
chen 1867. S. 156, 161 ff. Jfr. W. Wachsmuth: Geschichte der politischen Parteiungen
alter und neuer Zeit.' III, I, 12.
NATIONALITETSPRINCIPEN.	. ßßß ,

s'

iföre den christeiige Aand Folkeeiendominelighederne,. saa kunde det
være at den dermed skrev sin Dom» (s. 181).

Mot denna apologi för kyrkan, såsom den der skall ha fostrat
humaniteten, medvetandet om »menniskornas enhet och likhet», vilja
vi endast i förbigående protestera. I^en vittnar, i vår tanke, om en
mycket .hänsynslös eller mycket fördomsfull umgängelse med sanningen.
Förf, är visserligen ej den förste och blir nog ej den siste, som hât-
drager historien, för att på kyrkans meritlista kunna uppföra en mängd
af mensklighetens yppersta framsteg, som i sjelfva verket arbetat sig
fram ej genom, utan i trots af kyrkan. Det är gammalt, detta ten-
densskrifveri, som bl. a. sökt förklara en del humana och ëedligt hög-
sinnade åsigter och sträfvanden under den' senare antiken såsom en
reflex, att så säga, eller en anticipation af den ännu ej till verlden
komna kristendomen, en morgonrodnad i förväg sänd af den sol, som
ännu ej framgått ur kaos !). Och det fortsättes oförtrutet: ännu helt nyss
har man samlat en stor volym »Christliche Klange aus den griechischen
und römischen Klassikern»2). Men med detta välmenta bemödande
gör man kyrkan en dålig tjenst, ty det utmanar nog till slut, ännu
en gång, en kritik, hvars arsenal är öfverfull af obetvingliga vapen.
Aldrig har humaniteten kommit värre till korta, aldrig omenskligheten
varit mägtigare eller mera raffinerad, aldrig »menniskornas enhet och
likhet» grymmare trampats under fötterna, än när kyrkan härjat lan-
den och bränt kättare för sina dogmers skull. Mot kyrkan fördes huma-
nitetens talan af en Locke, en Bayle och af den »gudsförsmädaren» Voltaire.
Hade ej de otrogna »verldens barn» upprätthållit och utbredt föreställnin-
gen om mensklighetens enhet, hade ej de arbetat på att förbrödra fol-
ken, då skulle kyrkan visserligen ännu vara anförare i ett omätligt
bellum omnium in omnes. På den tid, då kyrkan ej ännu intagit kri-
stendomens ställe, hördes en kristen skald, Prudentius, besjunga den ro-
merska civilisationen, som under sitt herradöme förenat folken, för att
göra slut på' råhet och barbari. Det är toner af samma klang, som
den frejdade Claudiani, då denne firar Rom, »som skänkt mennisko-
slägtet ett gemensamt namn, som gifvit medborgarnamnet åt dem, det
besegrat, och med kärlekens band knutit det fjerran skilda tillsam-
man» 3). Då var man ej ännu så »kristlig», att man ej kunde vara
sann och rättvis.	.	.

Vi ha sökt angifva den grundstämning, hvari Kofoed-Hansens
uppfattning af det moderna afguderiet, »demoteismen», har sin rot.
Låtom oss nu höra ett par af de mångtaliga, men föga varierande
vändningar, hvari han skildrar den nya hedendom, som f. n. lär vara
allsmägtig öfver alla land. Samtiden är materialistisk i hela sin verlds-
åskådning, liksom i allt sitt sträfvande; utgångspunkten för denna
riktning är franska revolutionen. I det att tron på ett evigt ord
vissnat bort, blir menniskoandens eget ord tankens högsta uttryck,
sanningens egen uppenbarelse. Först utvecklade sig snillets dyrkan
(»Cultus des Genius»), tillbedjandet af den framstående personligheten,

Jfr. F. Schterns granskning af P. E. Linds fornt anförda skrift i: Historiske
Stndier. Kjöbenhavn 1856—57. II, s. 78 ff.

2 j Af R. Schneider. Gotha 1865.

3) E. Holm, a. st. s. 20.

»
664	NATIONALITETSPRINCIPEN.

såsom en menniskoandens fullare manifestation^ tills omsider fqlkför-
gudningen blifvit den i det allmänna medvetandet herrskande formen
för åskådningen af det absoluta, och demoteismen samhällets egentliga
religion (s. 112—113). Föreställningen, att det hör till ett folks
väsen att ha ett särskildt historiskt embete, en mission i verldsstyrel-
sens tjenst, gör, sig gällande i alla bemödanden att förverkliga tidens
principer. Den framkallar, isynnerhet de europeiska folken imellan,
en inbördes svartsjuka, så att de betrakta hvarandra med en antici-
perad afund, under ångestfull förväntan hös hvart och ett bland dem,
att något af de andra kan komma att alstra det stora, som skall lösa
framtidens gåta och närma menskligheten till den anade, fullkomligare
tillvaron här i timligheten. Ty det är det betecknande, att den oer-
hörda brådska, som gripit menskligheten, går ut blott på ett lycksaligt
jordiskt tillstånd. Tanken om, att först i en annan verld vänta reali-
sationen af rättfardighetens idé, väcker en irriterad otålighet; det.eviga
lemnas i sitt värde och åt det privata »liebhaberiet.» Redan härskall
saligheten förverkligas, och hvarje folk koncentrerar alla sina krafter
på att lyckas först, eller att bli den »Folk-Messias», som kan visa de
andra vägen (s. 125—126).

' Vittnade ej förf:s skrift alltigenom om en oöfvervinnelig ångest,
en fasa och själskamp, vid hvilken ingen kan bli likgiltig och kall,
så skulle denna och dylika feberglödande teckningar göra ett munt-
rande intryck. Ty hvar finnes väl denna alltbeherrskande materialisms
och folkförgudnings vittnesbörd, och hvar se vi dessa, låt vara för-
derfliga, men dock högstämda, om mål och medel medvetna, hand-
lingskraftiga sträfvanden, som all verldens folk utveckla i en exempel-
löst ansträngd inbördes täflan? Förf, har ej ur samtidens historia
framdragit några intyg. Han har väl varit så lifligt gripen af sina
egna visioner, att det synes honom vara en sjelfföljd, att hans läsare
skola nöja sig med hans blotta försäkran, att han sett odjuret. Endast
några få antydningar om vägen till dess håla finna vi här och der,
och dem vilja vi följa i spåren, för att om möjligt få med egna ögon
taga fenomenet, folkförgudningens fetiss, i. skärskådan.

Härvid kommer man snart till det resultatet, sona just ej är egnadt
att öka sympatierna för förf., att hans bok, medan den ikläder sig
skenet af en öfver alla personliga lidelser upphöjd, universel profetia,
i sjelfva verket framför allt är en ytterligt bitter filippik mot förf:s
teologiska och politiska partimotståndare i hans eget fädernesland.
Man skulle väntat, att förf, uppsökt demoteismens hydra i dess hem-
ort, Frankrike, der den ju 1789 kom till verlden, hos det folk som
ännu, sedan det börjat frigöra sig från Napoleonskulten, i tid och otid
smeker sig sjelft med det namn af la grande nation, som general
Bonaparte gaf det i ett tal till direktoriet 1797 och sedan icke trött-
nade att upprepa. Än mer berättigadt hade det varit, om förf, gått
öfver till högra stranden af Rhein och ur den vidunderliga tendens-
litteratur, som beskrifves af d:r E. M. i ofvan anförda afliandling,
uppvisat en verldsåskådning, som särdeles i åtskilliga panteistiska,
tyska författares skrifter fullkomligen gör skäl för det »demoteistiska»
namnet. Kort sagdt, hos någon af de nationer, som göra anspråk på
att »gå i spetsen för civilisationen», borde man antaga att förf. Skulle
finna fårgerna till sitt hemska nattstycke : i Frankrike, der »mensklig-
NATIONALITETSPRINCIPEN.	665

hetens hjerta slår», i Tyskland, der »mensklighetens hufvud grubblar»,
i det hafbeherrskande England, industrialismens fädernesland, i Yankee-
nationens nya verld, eller i nödfall på den antikförgudande renaissan-
cens fosterjord i söder, der man ju vågat tala om »italienarnes borger-
liga och moraliska primat.» Men nej! I sitt eget land har förf, funnit
det original, han afbidar.

Detta framgår ganska otvetydigt af åtskilliga sidohugg, åtmin-
stone för den som känner förf:s litterära antecedentia. Det är öfver
sina nationelt och liberalt sinnade landsmän i allmänhet, han förkun-
nar den helige andes straffdom, och särskildt har han mycket otalt
med Grundtvigianismen. Dess »glada kristendom», dess fattning af
religionen ej såsom en minnesläxa att uppläsa, eller en söndagsdrägt
att påtaga vid högtidliga tillfällen, utan såsom någonting väsentligen
praktiskt, en bestämmande magt i menniskans hela lif och verksamhet,
är honom i all synnerhet en styggelse (se t. ex. s. 308 ff.). Ty Grundt-
vigianismen upphäfver denna skarpa dualisnr mellan det andliga och
verldsliga, som för personer af förf:s sjukligt pietistiska sinnesriktning /
allena innebär någon giltig borgen, alt ej det förra ohjelpligt förnedras
och besmittas af jordens stoft. Som man vet, är det ej synnerligen
utmärkande för denna riktning att se saker och ting så, som de verk-
ligen äro, utan helst bakfram eller upp- och nervända. När en C. A.
Agardh till sina landsmän riktar de manande orden, att enligt hans
öfvertygelse »den skandinaviska folkstammen är bestämd för något
särskildt och vigtigt ändamål i en, om än aflägsen framtid», att »tron
derpå borde finnas hos hvarje man i vår Nord och ligga till grund
för hvarje offentlig handling i Nordens trenne riken, ty om den funnes
der, skulle hvarje regeringshandling vara en handling, som syftade
till ett stort och ädelt mål, och hvarje enskilds handling vara helgad
åt det gemensamma, nordiska fäderneslandet», — trodde vi alltid att
hos en och hvar, utan uppror mot försynen och utan hädelse, hjertat
kunde få lof att slå starkare slag vid denna vältaliga väckelse till
högsinnad pligtkänsla. Men att det vore af ondo, läsa vi i torra ord
hos hr Kofoed-Hansen; särdeles i haris häntydningar till en viss »pro-
fessor», som i en ofvan anförd skrift vågat säga till sitt blödande
fädernesland, att äfven det — ett litet land, ett ringa folk — har sin
uppgift, att med trohet och kärlek fylla.

Mot förf:s åsigt uppträda, med anledning af hans första skrift i
ämnet, hrr Cl. Wilkens och J. F. Tolderlund, båda blottande det ohåll-
bara i den abstrakta kosmopolitism, som ej vill veta af någpnting
annat än det »allmän-menskliga». Ty detta »finnes öfverallt och in-
genstädes, det vill säga att det aldrig förekommer i sin rena allmän-
het, utan alltid på ett särskildt sätt bestämdt, eller individualiseradt.»
En utveckling vore ej tänkbar, om menskligheten vore blott ett upp-
repande af samma grundform, ett kollektivnamn för en mängd exem-
pla^ af samma typ : hon vore då ett aggregat, ej en organism. Hr
Tolderlund, som derjemte granskar de förmenta bibliska bevisen mot
fol k egendomlighetens betydelse och rätt, kommer dervid till ett resultat,
alldeles motsatt hr Kofoed-Hansens.

Härefter öfvergå vi till tvänne afhandlingar, som i korthet kunna
betecknas såsom uttryck af en tysk-österrikisk ovilia mot nationalitets-
principen.	)
666	NATIONALITETSPRINCIPEN.

Det vari en diplomatisk not år 1847 furst Clemens von Metter-
nich falde de bekanta orden, att Italien vore blott »ett geografiskt
namn.» Så trygg i sin förblindelse kände sig, ännu aftonen före den
hvälfning som skulle sopa henne bort, den heliga alliansens stats-
mannaskola, hvilken i folket såg blott ett letvande inventarium på
den furstliga domänen-staten. ‘ Strax derpå ljöd, under dånet af en
ramlande samhällsordning, fältropet: intet Österrike mer! Det genom
eröfpng och arf sammanbragta kejsardömet saknade ju, hvad den nya
tiden vill lägga till grund för statsbildningen, nämligen nationel en-
het. Italien har sedan dess tillräckligt visat, att det är någonting mer
än en geografisk term, medan det habsbürgiska land- och folk-konglo-
meratet både kringskurits och inom sig måst börja att utbyta den så
långe, så ihärdigt och så olyckligt tillämpade helstats- mot federativ-
principen.

Denna brytning i den häfdvunna österrikiska politiken bedömes
mycket olika från olika håll. Utanför stående, som kunna fördoms-
fritt betrakta den, äro böjda att deri se vägen till Österrikes räddning.
Om Österrikes ledande statsmän öfvergifva helstatspolitiken, som endast
är möjlig under ett absolutistiskt, men oförenlig med ett konstitutio-
nelt styrelsesätt; om de upphöra att förorätta den rumäniska och de
slaviska nationaliteterna, liksom de nödgats till rättvisa mot den
madjariskà; om de sålunda vrida ur Rysslands hand panslaviSmens
fruktansvärda yapen; om de uppriktigt beträda federationens väg och
oförbehållsamt tillmäta de särskilda kronländerna den frihet och sjelf-
styrelse, hvarefter de trängta, då skall Österrike ännu kunna ega be-
stånd och till allmänt gagn fylla en vigtig plats i det europeiska stats-
systemet. Dess läge, mellan Ryssland och Turkiet, anvisar det den
europeiska uppgiften att, när en gång »den sjuke mannen» går sin
förvandling till mötes, héjda den rofgirighet som af gammalt betraktar
sig såsom universalarfvinge, samt medverka till upprättande af en de-
finitiv folk- och statsordning på Baikalhalfön. En flerhundraårig histo-
risk tradition är ej något* dåligt bindemedel äfven för en stat, som
Österrike, om det rättar sig efter förändrade förhållanden, besluter sig
för en verklig kulturpolitik på bred frihetsgrundval : de hvar för sig
till fullt oberoende statsbildningar allt för svaga slaviska, rumäniska,
madjariska stammarne skola då för sitt eget välförsfådda intresses skull
fortfarande gerna foga sig under en dem alla skyddande, ingen föro-
rättande centralregering i Wien. .

Medan . man från ena sidan ser saken på detta sätt, höras imel-
lertid från det tyska, Österrike röster,, som förklara nationalitets- och
federativprincipens antagande för ett sjelfmord. Visserligen har ej den
germanistiska sjelfförgudningssvindeln så gripit omkring sig bland de
Österrikiska tyskarne, som bland Nordtysklands professorer och deras
stora åhörarekrets. Likväl är det alltför tydligt, att österrikiska rege-
ringens obenägenhet att, vi vilja ej säga, göra detsamma mot tsjeker,
polackar m. fl., som hon nödtvungen gjort mot madjarerne, men åt-
minstone mot de förre visa någon billighet, har ett starkt stöd i en
temligen. utbildad germanisk »Geist» hos kejsardömets tyska befolkning.
Bland de talrika bevisen derpå — hvilka isynnerhet i den periodiska
pressen äro ymniga — ha vi framför denna uppsats anfört ett par
ströskrifter, hvilkas förff. förmena sig gå nationalitetsidén starkt på
NATIONALITETSPRINCIPEN.	667

lifvet. Medan Poinz’ angrepp mot nationalitetsprincipen framgår ur
ett temligen obeslöjadt intresse för Österrikes dynastiska status quo,
medan han förklarar, att »nationaliteternas likaberättigande j ett stort,
polyglott rike» är en omöjlighet, att staten är vigtigare än nationali-
teten, och att denna i alla händelser bör underordnas den förre, samt
derför yrkar, att regeringen skall göra de tyska undersåterne till
rikets »politiska nation» och obesväradt »germanisera» staten, endast
lemnande en mycket begränsad rätt åt de andra, »inferiora» språken —
hvilka på sin höjd må användas i statsförvaltningens lägsta instans —
har derimot hr Bernhard Becker sökt att fatta frågan från en mera
allmängiltig och skenbart ointresserad ståndpunkt. Det är i den de-
mokratiska kosmopolitisméns, i humanitetsidéens namn han’angriper
nationalitetsprincipen. Det är en vanlig företeelse i historien — yttrar
han — att de ursprungligen revolutionära idéerna, sedan de fyllt sin
uppgift såsom civilisatoriska vägbrytare, sluta med att hemfalla till
byte åt reaktionen. Nationalitetsprincipen har för en mansålder sedan
haft ett relativt berättigande, såsom motvigt mot den heliga alliansen.
Numera har den förvandlats till ett reaktionärt frätmedel mot demo-
- kratien. Den, som ännu anser nationalitetsprincipen för en bestäm-
mande faktor i det europeiska folklifvet, lägger dermed i dagen, att
han befinner sig i det reaktionära lägret. Den idé, som för framtiden
är viss om herraväldet, är den »sociala».

Äfven i Norden har mari imellanåt hört en dylik uppfattning gö-
ras gällande af demokratiska politici. Det har sagts, att nationalitets-
principen är en afledare för folkfrihetssträfvandet, ett hinder mot sam-
hällenas fred och förbrödring, mot humanitetens, den sanna och giltiga
kosmopolitisméns utveckling, i det att den lånar sig till en häfstång
åt det monarkiska intresset, som med dess hjelp förlamar de mot
hvarandra retade och väpnade folkens demokratiska utveckling. Onek-
ligt är visserligen, att den gamla styrelse-maximen: divide et impera
haft ett rymligt fult, der skilda folk varit under samma spira förenade;
så i gamla och så i nyare tider. Liksom ungerske konungen Stefan
den helige var väl förtrogen med den af kyrkan honom ingifna läran,
att den kungliga magten är svag gentimot en enig ndtion l), så visste
ock habsburgarne 1848 att tända en folkkamp, ett guerre des idiomes,
hvarigenom de räddade sin vacklande tron. Men detta talar ju ej
imot, utan till förmon för nationalitetsprincipen såsom statsbildningens
grundval. Om det olikartade skiljes åt, det sammanhörande förenas,
hvarje folk får njuta till godo sin naturliga rätt att lefva sitt eget lif,
tryggadt mot andras intrång, så låter det ej längre missbruka sig så-
som vapen i ett dynastiäkt intresses hand. En slående analogi företer
sig vid jemförelse mellan det forna klass- och ståndsväsende, som den
uppåtsträfvande absolutismen begagnade sig af för att hetsa medbor-
garne mot hvarandra och sålunda neutralisera motståndet, samt å
andra sidan den jemnlikhet i frihet och rätt, som i vår tid mer och
mer arbetar sig fram och i samma mon låter ett helt folk, från de

’) Unius linguœ^ uniusque moris regnum imbecille el fragile est: äro Stefans ät efter-
verlden bevarade ord. Jfr. J. Boldényi: Das Magyarenthum oder der Krieg des Natio-
nalitäten in Ungarn. Aus dem Französischen. Leipzig 1851.
668	NATIONALITETSPRINCIPEN.

lägsta till de högsta lagren, genomströmmas af medvetandet om soli-
daritet, om gemensamma och harmoniska intressen.

Ser man vidare pâ de frukter, nationalitetsprincipens redan vunnq,
segrar alstrat, hvem kan neka, att det befriade och förenade Italien,
fordom mot. sin vilja ett ständigt slagfält, nu lägger en stark tyngd i
den allmänna fredens vågskål? Hur många stats- och tullgränser ha
ej försvunnit, hur många lokala och provinsiela fördomar ha ej utplå-
nats, hur många olika lagstiftningar ha ej sammanflutit, sedan den
styckade halfön förenats till konungariket Italien! Och ega ej de de-
mokratiska idéerna ett starkare stöd och vidare falt hos den nya, sjette
stormagten, som har kraft och trygghet nog att oaflåtligt arbeta på
sin inre utveckling, än i den ständigt hotade, till tänderna väpnade
militärmonarkien Sardinien, eller i de habsburgiska sekundogeniturerna
i mellersta Italien, eller i kung Bombas och lazzaronernas rike? Hvar
bjudes dem en bättre resonnans — i det nordtyska förbundsparlamen-
tet, eller i åtskilliga nordtyska landtdagar? Vid närmare påseende
torde väl sålunda nationalitetsidén och den rätt förstådda demokratiska
kosmopolitismen låta sig väl förenas. Man kunde säga, att det ligger
någonting för denna deras inbördes ställning karakteristiskt och före-
bådande deri, att en af dem, som i förra seklet gåfvo de litterära
uppslagen till den moderna nationalitetsidén, också var en af humani-
tetens främste apostlar, vi mena Johann Gottfried von Herder, för-
fattaren af Briefe sur Förderung der Humanität, samlaren af Stimmen
der Völker in Lieder. En af hans landsmän, filosofen J. Gottlieb
Fichte hyllade den mest abstrakta kosmopolitism, men när han fram-
lade sin statslära i Ler geschlossene Handelsstaat (Tubingen 1800),
yrkade han ej blott ett raffinerad t närings-, polis- och passtvång, utan
ville ock förbjuda all enskild handelsförbindelse med främmande folk
samt åt staten allena förbehålla handeln med utlandet. Derimot ha
nyare nationalekonomer ådagalagt att* nutidens industri och frihandeln,
som förutsätta en genomgripande utveckling af nationernas särskilda
egenskaper, en terri toriel arbetsfördelning, långtifrån äro kosmopoli-
tiska i ordets alldagliga mening.

De tvänne sista af de skrifter, vi ställt i spetsen för denna upp-
sats, rikta uppmärksamheten på nationalitetsförhållandenas politiska
betydelse i ryska riket. Jegör v. Sivers framträder såsom talman för
den tyska befolkningsminoriteten (171,000 eller 9| proc.) i de »bal-
tiska» provinserna Livland, Estland och Kurland, mot de russificerings-
sträfvanden, som sedan 1864' tagit så stark fart, eldade dels af den
storryska eller moskovitiska ofördragsamhet, som fick bloda tand i
sista polska resningens undertryckande, dels af den utmanande håll-
ning, den nordtyska .pressen intagit efter slaget vid Sadova ’)• En
annan nationalitetsfråga inom czarväldet; hvilkens historia ej såsom
den baltiska är inskränkt inom den litterära polemikens område, utan
redan tecknats i blodskrift, behandlas i hr C. Delamarres ofvan namn-
gifna afhandling. Förf., som är sekreterare i centfalkomitén för So-

') Jfr. blånd den rika polemiska litteratur, som under sista åren mylrat fram, isyn-
nerhet Ed. Kattner : Preussens Beruf im Osten, 1867. Han hotar oförtäckt med eröf-
ring, hvarimot de baltisk-tyska författarne, t. ex. W. von Bock, åtminstone gifva sig skenet
af obrottslig loyauté mot kejsardömet.
. LITTERATUR-ÖFVERSIGT.

669

ciété géographique, yrkar i sin franåställning, som i form af petition
varit underställd franska senaten, att lärarne i historia måtte förpligtas
att i sin undervisning, enligt de verkliga etnografiska förhållandena,
skilja mellan de med polackarne närbeslägtade rutenerna i Vestryss-
land och moskoviterna, hvilka sènarè utgöra en annan hufvudgren af
den stora slaviska stammen. .

Slitningar och strider således, hvart helst vi blicka? Visserligen______________
men skulden ligger ju ej hos det nya, som i kraft af en högre rätt
vill fram, utan i det orätta gamla, som skulle förneka sin natur, om
det ej med våld försvarade hvad det med våld tagit i besittning.
»Hvarje stor uppfinning», säger F. von Holtzendorff, »kräfver sin lön
för menniskoandens lyftning i form af smärtsamma förändringar i den
omedelbart deraf berörda tidsåldern. Skilnaden ' mellan det gamla och
det nya sättet att betrakta dessa saker ligger väsentligen deri, att den
gamla politiken, till de gifna förhållandenas försvar, sökte beherrska
vetenskapen och menniskornas föreställningar, samt i sin kamp mot
de plötsligen inträdande ombildningarna påskyndade statens undergång,
medan nutidens politik inser "sina medels otillräcklighet, låter mennisko-
andens rörelser gå sin fria väg framåt, och sålunda mildrar de nya
idéernas fiendskap mot den gamla traditionen.»

A. H.

Litteratur-öfversigt.

Åtskilliga värdefulla arbeten hafva under de sistförflutna veckorna
blifvit synliga i svenska bokhandeln. Till flera af de här nedan om-
nämnda skrifterna återkomma vi med utförligare anmälningar; för när-
varande medgifver utrymmet endast att lemna en kortfattad öfversigt
af några bland de vigtigare nyheterna.

Af Fredrik Axel von Fersens Historiska Skrifter, utgifna af R. M.
Klinckowström (P. A. Norstedt & Söners förlag), har tredje delen ut-
kommit. Dessa med så mycken begärlighet mottagna bidrag till en
fullständigare kännedom af vår inre historia under en af dess märkli-
gare perioder, komma, enligt hvad utgifvaren i sitt förord tillkänna-
gifver, yttérligare att tillökas med fyra återstående delar. Den nu
offentliggjorda tredje delen behandlar de egentligen goda och lyckliga
åren af Gustaf III:s regeringstid, eller till slutet af året 1777. Arbe-
tets sista afdelning går till slutet af 1789 års riksdag,

Svenska folkskolans båda förnämste målsmän inom vår litteratur
hafva i dessa dagar uppträdt med nya inlagor i den magtpåliggande
samhällsangelägenhet, åt hvilken de egnat sin verksamhet. Den sam-
manbindande grundtanken i hr P. A. Siljeströms Afhandlingar och
Smärre Uppsatser (P. A. Norstedt & Söners förlag), synes oss kunna
betecknas med den korta öfverskriften på en af dessa afhandlingar:
Om Sanning. Det är dock ej sanningen under formen af en abstrakt
teori, vunnen medelst logislta analyser, författaren gjort till sin hufvud-.
uPPgift efterforska. Hvad han företrädesvis betonar, är den sanning,
som gäller för lifvet, och hvilken, införd i vår andliga utveckling så-
670	LITTEBATUR-ÖFVERSIGT.

som dess bestämmande princip, omdanar menniskolifvet från ett otuk-
tadt, naturlighetstillstånd till ett idealt uttryck af det i sig goda och
sanna. Detta ombildningsarbete tillkommer det uppfostran att hand-
fa afva, och författarens undersökning går derföre ut på att fastställa
hvad sanning är med särskildt afseende på uppfostran. Härvid blir
naturligtvis uppfostrans ofvan angifna ändamål bestämmande med af-
seende på rätta förfaringssättet vid densamma; är målet: personlighetens
allsidiga utbildning, så måste bland möjliga metoder den riktigaste vara
den, som kraftigast rödjer ur vägen hvad som kan hämma det indivi-
duela, personliga lifvets fria tillväxt. Af denna sin grundåskådning le-
des förf, till en protest mot mycket som vid den allmänna undervis-
ningen i vårt land ännu smakar af fördom och slentrian: mot den flacka
s. k. humanistiska bildningen, der afseende icke föstes vid de individuela
olikheterna och anlagen, mot förbiseendet af det fosterländskas bety-
delse för folkbildningen samt mot det kyrkliga förmynderskap öfver
folkskolan, som — icke minst till förfång för väckandet och under-
hållandet af en sann religiositet — hotar att låta denna skola »upp-
sväljas af katekesläsning.» — Sitt nya arbete Riksdagen och folkskolan
(1867—69) inleder hr Olof Eneroth med följande yrkande: »Staten
bör låta en sund mensklig och medborgerlig upplysning spridas lik-
formigt och i obegränsad riklighet öfver alla sina barn, så framt den
vill sitt eget sjelfbestånd. Samhället är i fara, så länge den allmänna
undervisningen är sken i stället för verklighet.» Från denna utgångs-
punkt ger förf, en klar och sakrik redogörelse för de tre senaste riks-
dagarnes görande och låtande med afseende på nationens lifsfråga: folk-
skolan. Resultatet af dessa treåriga riksdagsförhandlingar rörande
nämnda fråga visar sig i sjelfva verket vara ett skäligen torftigt. Så
mycket angelägnare torde det vara att hädanefter skarpare rikta upp-
märksamheten på de vigtigare önskningsmålen för folkbildningens fram-
tid, bland hvilka hr Eneroth med särskildt eftertryck framhåller: sjelf-
styrelsegrundsatsens tillämpande inom den allmänna undervisningens
område samt skolans frigörande från statskyrkan och dess religiösa
dogmtvång.

Bland den akademiska disputationslitteratur, som blifvit tillgänglig
i bokhandeln, förtjenar särskildt omnämnas den om grundliga fackstudier
vittnande afhandlingen Från Jernåldern af Oscar Montelius. — Bland
öfversättningar: Smärre Skrifter i politiska och sociala ämnen af En.
Laboulaye (A. Bonniers förlag); Lyckans filosofi af Paul Janet (L. J.
Hiertas förlag); Ariostos Den rasande Roland, tredje delen, öfversatt
af C. A. Kullberg (P. A. Norstedt & Söner), samt romanen Rök af
Ivan Turgenjev.

Från Finland hafva vi mottagit senare delen af hr K. Gollans
förtjenstfulla öfversättning af Kalevala. I ett bifogadt supplement-
häfte uttalar öfversättaren den förhoppningen, i hvilken vi af hjertat
instämma, att hans arbete skall kunna lemna svenske läsare någon
vägledning till en närmare bekantskap med den herrliga nationaldikten
och blifva dem ett medel att på sitt håll:

»Lyssna till den granens susning,

Vid hvars rot vårt bo är fåstadt.»
671

Omdöme om konung Carl den Tolfte.

Utdrag af ett outgifvet manuskript af framlidne Riksrådet Anders
Johan von Höpken, med titeln:

minnesskrift öfver händelserna i Sverige ifrån den tiden jag Anders
Johan von Höpken tillträdde presidentskapet.

(Benäget meddeladt Redaktionen af Framtiden.)

K. Carl den tolfte var en sällsam menniskia, en slätt konung, en
oförliknelig capitaine, en ömkelig anförare och general, en hiälte för
gambla - gjöther i deras dristiga flyttningar och härfärder, men blott att
ansee som oförskräckt och modig i närvarande tid, då krig blifvit en ve-
tenskap och fordrar mer kunskap än den att slå ihiäl folk. Hans ung-
doms yrsla, uppeldad af dess svågers H. af Holstens politiska och vidt-
utseende afsigter; satte honom i en ringa omtanke 'hos alla sina grannar;
derföre trodde de äga säkert spel att angripa honom på alla sidor; men
som han förde krig utan afsikt, utan eftertänka och förstånd af blott
lystnad att slås, så kunde han icke nyttja sin första lycka, utan förlorade
allt samman i en slagtning, efter hvilken han icke förmådde repa sig,
men blef i sin största olycka lika orörlig, lika hugad att slås, lika till- >
tagsen, lika obenägen att nedlägga vapen och lika obekymmersam öfver
«tt stympat och af folk och penningar utblottat rike. Med ett hårdt
sinnelag hade den herrn fått en slätt upfostran, inrättad efter den tidsens
sätt, mycket latin, än mehra théologie, litet mathématique som efter in-
struktions innehåll blef blandat med dants och andra kropsöfningar vid
lediga stunder. Hans kiäraste auctor och hiälte var Q. Curtius'och Alexan-
der; som han läste på skölesätt för, latinens skuld, men som skiämde så ,
bort hans tankesätt, at han ingen annan än Alexander ville härma och
vid flyttningen för fienden öfver Niepern till Turkiet, var han mindre
rörd af sin stora olycka till bedröfvelse än intagen af glädie at see sig
nalkas de orter Alexander vistats uppå; som han ock under sin underliga
hvihla i Demotica, läsande för tidsfördrif Boileaus satyrer, kastade dem
bort derföre, att han tadlat Alexandri upförande. Hans dödssätt är en
gåta och lärer så altid blifva. En herre som stadigt för ro skuld och
utan nöd fant sig ibland dödsens pilar, kunde vähl engång lemna der sitt
lif. Men som konungar snart varda Gudar, när menigheter sättia till dem
deras tillit, så ansågs han som odödelig,' och när han föll, kunde i deras
tankar kulan icke komma ifrån fienden, utan ifrån förrädaren. Man för-
mente at å den sidan som var åth fästningen hållet var större än å den
andra, at man hade plockat uth kruthkornen utur ansigtet, at Sicre, som
hölls för banemannen, några åhr derefter bekiänt gierningen och blifvit
ansedt som ifrån sitt förnuft och' sedan bortsändt till Frankr. med en an-
senlig vedergällning, hvarest han ock under största plågor och fattigdom
gaf up sin anda. Folket var ock nog intagen af den tankan, at K. Carl
blifvit mördat, så at många blifvit olyckeliga derföre at de icke ägt åter-
672

OMDÖME OM KONUNG CARL DEN TOLFTE.

hålls gåfvan i deras tahl och omdömen och torde sahl. Statsecret. Kosen-
adler, hvilken sammanfattat Konungens epitaphium, hafva varit smittad af
lika tro, då han det samma slutar med dessa orden in magni Gustavi fata
festinavit; sed funus instat; cetera posteris. Mycket öktes denna misstanka
derigenom, at hofvet icke tog i akt en viss anständighet vid detta döds-
fallet, at dess bearbetande gick derhän at förringa sahl. K:s regering, at
straffa dess favoriter, fastän som de voro Hollstenare låg derunder en an-
nan hembligare afsigt förborgad: at försvara prester, som uppenbarligen
å predikostohlen tadlade Konungen och sade, at han fallit icke för våra
synder utan for sina egna synder. De som villia hafva en liflig afmålning
på den tiden, kunna finna den igen uti mémoires de Sullu på de ändrin-
gar och föreställningar vid hofvet straxt efter Henric den IV:s död. För-
öfrigit om Konuiigen efter alt utseende var ledsen vid at lefva, måste
man tillika bekiänna at man i landet var ledsen vid honom. Hans sista
regements tid var en plågsam tid och på hans krigslystnad ingen ända.
Intet ungt raskt folk var mehra öfrigit och man hade åthskilliga konster
at draga penningar ifrån undersåterne uti konungens kassor. Under en
sådan allmän förtviflan och allmänt missnöje kunde den nya regeringen
obehindrat erhålla sitt syftemåhl och tycktes för menigheten all olikhet
ifrån C. den tolftes regering, all nyhet vara säkra förebåd till bättre tider.
Dess utom var de förnämsta anförare kiöpte med de penningar, som till
armeens underhåll och betalning voro samblade, för hvilka penningar in-
gen räkning torde vara någonsin äskat eller gjordt. Jag sluter denna
berättelsen, som torde elliest blifva för vidlyftig, med en betracktelse hvil-
ken tjenar till bevis, af hvad i början anfördt blifvit om högst sahl. K:s
ömkeliga krigssätt, at ehuru officerarne blifvit likasom i aderton åhrs krig
upammade, förde de sig dock efter K:s död så slätt, som hade de aldrig
hört tablas om krig och fiender, intet mod, intet förstånd. Deremot lem-
nade G. Adolph efter sig generaler som liknade mästaren, som förde krig
par honneur och principe och icke af fruktan och tvång. Denna betrack-
telsen finner jag så mycket nödigare, som den visar at en Konung måste
kunna tänka vähl sjelf, om han vill skapa godt tänkesätt hos sina under-
såtare. Jag har ock aldrig uti mina samtahl med deras nu regerande
maj:ter trodt böra beskrifva denna Konungen såsom en nyttig Konung
och en rätt hiälte, hvilket dock flere giordt; men mina skiähl hafva varit
dehls at påminna Öfverhets personer at då deras stånd sätter dem utom
all tadel och allt ansvar medan de lefva, så stå de efter deras död under
lika fri om icke friare dom än andra menniskior; dehls at betaga konun-
gar den lusten at härma Carl den XII i sina stora fehl äfven uti krigs-
haudtverket, hvilket de mesta kunde falla på, emedan det är det minst
konstiga och värdigt allenast för underofficerare, som jag och fruktar före
at som Romaner skiämma bort fruntimmer och Quintus Curtius, en annan
art af Roman skiämt Carl den XII så lärer denna Konungs historia
skiämma många stora herrar och göra deras undersåtare olyckeliga.

--------------------
Darwinismen.

Tio är aro snart förflutne, sedan den bekante engelske natur-
forskaren Darwin offentliggjorde sina åsigter om den organiska natu-
rens ursprung och utveckling från några få hufvudformer eller typer
till all dess nuvarande storhet och mångfald; och under denna tid
hafva déssa åsigter framkallat en hel litteratur såväl i nya som gamla
verlden, der författare af olika rang inom vetenskapen förklarat sig
än som deras anhängare, än som deras vedersakare.

Man må ännu i den dag som är anse Darwins lära som en tom
och djerf hypotes eller erkänna den som ett oomtvisteligt axiom; så
mycket måste dock erkännas, att den i de naturhistoriska forskningamp.
åstadkommit en omgestaltning såväl af deras metod som syftemål, en
omgestaltning, som på dessa vetenskaper tryckt vår tids sköna prägel:
dén höga och fria tankens.	>

Darwins lära är icke fostret af en erfarenhetslös, djerf spekulation;
den är resultatet af de mest storartade och omfattande, de mest skarp-
sinniga och ärliga iakttagelser inom snart sagdt naturens alla riken, i
hafvens djup, i jordens innandömen och i hvad som lefver och rörer
sig derofvan. Det torde således vara att förutsätta och hoppas, att en
framställning af denna inflytelserika lära icke skall sakna intresse för
hvar och en, som anser sig ej böra ignorera vår tids sträfvan att åt-
minstone närma sig till lösningen af den lifvets gåta, som bör vara
och är naturforskningens innersta väsende och yttersta arbetsmåL

Hvar je steg vi taga på den alstrande jorden förer oss öfver oräk-
neliga millioner grafvar, öfver väsenden,- hvilka här lefvat såsom vi,
och njutit, kämpat och lidit, och det under myriader af år, dem vår
tanke ej kan mäta, knappast vågar fatta. BjCdan för länge sedan värs-
nade man väl dessa spår och qvarlefvor, men man ansåg dem såsom
frambragte af en spelande naturs lek eller man trodde dem hafva till-
hört en öfvernaturlig natur. Och ehuru till och med hos de gamle
greker redan för 2,400 år sedan den förmodan uttalades, att de till-
hört väsenden, som verkligen lefvat på vår jord, så har det dock
egentligen varit den allra yngsta tiden förbehållet att se inän uppträda,
som med oerhördt arbete och tålamod bragt tillsammans grundste-
.. 43
674	DARWINISMEN.

I

name till den lärobyggnad, paleontologies, som skall inrymma hvad
vi känna om dessa naturprodukters historia. Och ju mera vår tids
hjelpmedel låta oss blicka, in i jordens dolda gömmor, desto mera
uppdagar man der ett ej längre fördoldt innehåll, utan materialier till
en vetenskap, hvilken ej numera hvilar på hypoteser utan på fakta,
medelst hvilka vi kunna skåda oss omkring i urtiden och följa det
skapades gång intill våra dagar. Men vi måste härvid erinra oss, att
vi ännu känna blott en försvinnande liten bråkdel af fornverldens vä-
senden, hvaraf flertalet alldeles försvunnit dels för kraften af de dem
förstörande inverkningar, dels genom finheten eller mjukheten af deras
organisation; och de hårdare qvarlemningar, som här och der anträffas
någorlunda bibehållna, äro i de flesta fall blotta fragmenter; ty sällan -
lyckas man göra sådana fynd som det siberiska Mammuth, hvilket med
hull och hår anträffades infruset i den konserverande isen. Lägga vi nu
härtill, att J af jordens yta för närvarande är begrafven af hafvet, att
den öfriga tredjedelen är genom höga bergssträckor, ändlösa öknar eller
andra naturliga hinder alldeles undandragen vår forskning, att hela
kontinenter förblifvit okända i detta hänseende, samt att vår egen lilla
Verldsdel, Europa, blott ställvis genomforskats, så är det klart, att
fragmenterna i paleontologiens arkiv ej äro att anse annat än som
bokstäfver, demi vetenskapen stafvar ihop för att läsa och förstå me-
ningame i urverldens historia.

Dessa lära oss dock numera, att under de olika jordbildnings-
perioderna funnits olika väsenden, en hel verld af vexter och djur
olika mot de nu lefvande och destomera olika sinsimellan i olika
lager, ju mera dessa varit åtskilda i tiden. Man förklarade dessa
vexlingar vara följder af väldiga, 30—50 efter hvarandra upprepade
s. k. geologiska katastrofer eller revolutioner, och af nya, dérmed i
nödvändigt samband stående skapelseakter, hvarvid förut befintliga natur-
väsenden alldeles gått under och nydanade trädt i deras ställe. Ehuru
denna åsigt motsades af flera 'obestridliga fakta, och, främst bland
dem, deraf, att vissa gestalter, typer eller former af-lefvande varelser
temligen oförändrade genomlefvat flera dylika revolutioner, ja inimot
eller ända in i' nutiden, så ansåg man dock dåförtiden skäl förefinnas,
som förmådde de mest framstående naturforskare att hylla denna åsigt,
och ännu i dag finnas några som äro faste i tron på arternas oförän-
derlighet.

Men under de senaste 40 åren ha de geologiska upptäckterna blifvit
allt talrikare och bidragen till naturens kännedom allt vigtigare; och
med stöd af dessa har en motsatt åsigt arbetat sig fram, nämligen
1 öfvertygelsen derom, att hela den stora underbara mångfald, som
nu i jordens skilda delar tjusar vårt öga och stärker vår tanke, fram-
gått ur enklare former; att naturens bok ej upplefvat nya förbättrade
I

DARWINISMEN.	ß75

upplagor med skilda mellanrum, utan att det lif, som i tidens början
väcktes, begåfvades med förmåga att ständigt framgå till allt större
fulländning i kraft och skönhet. — Det är denna åsigt vi kalla Dar-
winismen.

Den engelske naturforskaren Charles Darwin föddes år 1808 och
deltog vid 24-års ålder i den jordomsegling på skeppet Beagle, som
åren 1832—37 företrädesvis undersökte Syd-Amerikas kallare delar.
Under denna vidsträckta resa, som Darwin sjelf på ett så hänförande
sätt skildrat, iakttog han, att ju mera han framskred från söder mçt norr
i Södra Amerika, desto flera sinsimeflan likartade naturalster efterträda
och ersätta hvarandra, att floran ( och faunan på närliggande ögrupper
visa, jemte en viss egendomlighet, ett obestridligt slägttycke med kon-
, tinentens, och att de rester efter utdöda djur, som man der uppgräfde,
på det närmaste erinrade om ännu- lefvande former. Tjugu år af den
mest ihärdiga och omfattande forskning använde Darwin derefter på
att vidare begrunda och ransaka frågan om orsaken till dessa före-
teelser; ritt lärda namn gjorde han ännu mera berömdt genom flera
vigtiga och epokgörande arbeten, såsom det öfver koralldjurens lef-
nadssätt och-arbeten i Oceanens sjunkande överld, den stora mono-
grafien öfter Cirrhipöäerna, djurrikets urväsen hardt när, och flerfal-
diga afhandlingar af zoologiskt, botaniskt och geologiskt innehåll; men
framför allt egnade han sig åt direkta försök på våra husdjur ocli
kulturväxter samt åt att förvärfra en den oerhördaste beläsenhet i allt
hvad som rörande dessa vigtiga frågor bliftit annorstädes utrönt och
bekantgjordt. ' Men resultaten af sin omfattande erfarenhet offentlig-
gjorde han ej förr än 1858, då den bekante resanden Alfred Walt,atm
till honom insände sina iakttagelser om de orgäniska varelsernas upp-
„ komst med önskan ' att lemna dem till Lyell för att offentliggöras. Då -
utkom Darwins arbete: On the origin of species, snart åtföljdt af
andra, nämligen om Orchideernas befruktning, om växternas dichogami
samt nu senast: On Animals and plants under domestication.

Men det är blott i sagan som Minerva fullbildad framspringer Ur
Jupiters hufvud. Darwin har haft sina föregångare, och den lära han
utvecklat har af forskare före honom bliftit åtminstone antydd. Linné,
som icke hade någon aning om, att geologerna snart skulle ådagalägga,
att en tid varit, som efter hvarandra sett skiljaktiga växt- och djurverldar
existera, ansåg, att de lefvande arterna redan vid skapelsens morgon
framträdt under sina nuvarande former; och det var först Lamarok,
som, ehuru de geologiska fynden och åsigterna då ej voro de samma som
nu, grundlade den s. k. »descendensteorien» hvarmed förstås åsigten, att
den organiska verlden hvarken varit eller är oföränderlig, utan tvärtom
under oerhörda tidrymder utbildats från en enkel början till sin nuvarande
storhet. Som orsaker härtill angaf Lamaror öfning, vana, behof, lef-
676	DA.RWTNISMEN.

nadssätt, olika bruk af olika kroppsdelar, korsning, yttre lefnadsom-
standigheter o. s. v., allt under inverkan af ärftligheten. Man skulle,
säger han, genöm att på ett barn ända från dess födelse binda för det ena
ögat och genom att under flera generationer fortsätta härmed, kunna
frambringa ett helt slägte af cycloper, och denna sin förändringsteori ut-
sträcker han äfven till menniskan, anseende att vårt slägtes rot varit
en menniskolik apa. Det är Hart, att ett så vågadt påstående ej
skulle kunna anses berättigadt vid vetenskapens ståndpunkt i början
af vårt århundrade; imellertid finna vi att så utmärkte lärde, som
Geoffroy St. Hilaire, och så framstående tänkare och snillen, som
Goethe, ställde sig på nära nog samma ståndpunkt som Lamarck,
ehuru den förre ßäg orsakerna till organismernas förändringar mera i de
yttre momenterna, såsom atmosferen, värmen o. s. v. Samtidigt här-
med framträdde Oken och lärde, att alla varelser uppstå ur hvad han
kallade ett urslem; men han blandade i sin framställning så mycket
dunkelt svammel, att den af honom grundade naturfilosofien snart kom
i vanrykte såsom konstruerande naturen efter spekulativa kammar-
funderingar utan speciela insigter i det lefvandes formrikedom.

Mot dessa åsigter uppträdde, bland andra, Cuvier, den utmärkte
geologen och paleontologen, och den 22 Februari 1830 utkämpades i
Franska institutet mellan honom och Geoffroy St. Hilaire, ba-
nérförarne för de motsatta partierna, en strid, der Cuvier vinner
segren, den förståndsmessiga iakttagelsens triumf öfver den filosofiska
naturåskådningen, som tillbakavisades såsom oberättigad och magtlös
gent imot erfarenhetens fakta. Man förklarade frågan om arternas ur-
sprung vara »transcendentel» och ligga utom naturvetenskapernas område.

Segren af 1830 var så fullständig, att under de derpå följaude
30 åren ingen mera vågade åter väcka jbvad man kallade »de gamla
drömmerierna». Men snart framträdde Lyell, Englands utmärktaste
geolog, och bevisade, ätt de dittills erkända jordrevolutionerna blott
varit lokala, samt att jordens historia är den långsamma,, men oimot-
ståndliga utvecklingens historia, betingad af krafter och åtföljd af
företeelser, som ännu i dag successivt omgestalta allt. Och sedan
Edv. Forbes uppvisat jord- och Idimatförändringarnes samt inflyttnin-
garnes stora inflytande på det lefvandes omgestaltning och samman-
hang, så var det nödvändigt, att läran om skapelsens kontinuitet skulle
ånyo upptagas; det är den, som i den mest glänsande och storartade
form framstäldes af Darwin, och som för närvarande hyllas af, man
kan väl säga, det öfvervägande flertalet af samtidens ryktbaraste natur-
forskare, och hvars grunddrag jag nu går att i korthet antyda.
DARWINISMEN.	677

Darwins åsigt om den organiska naturens utveckling utgöres, så-
som flera gånger antydts, af en tillämpning af det faktum, att de
lefvande varelserna sträfva att genom en eller annan egenskap afvika
från sin typ, att dessa individuella egendomlighéter dels ärfvas, dels i
viss om ock ringa mån alltjemt stegras, tills de under stora tidrymders
och långa generationers lopp, framstå såsom nya former, frambringande,
så att saga, nya arter.

Vi må granska, huru uppmärksamt vi kunna, de millioner blad,
som runda lindens krona; ej ett enda skola vi finna, som alldeles full-
ständigt till alla de minsta delar liknar det andra. Vi må uppsamla
hundradetals exemplar t. ex. af de smörblommor, som emalj era våra
gröna gräsmattor, och jemföra dem noggrannt med hvarandra, och ej
en enda skola vi finna absolut fik den andra. Vi må betrakta bar-
nen i en och samma familj, ungarne efter samma stam-par — hvilken
olikhet i skapnad, i lynnen! Och ännu mera: vi må begifva oss från
vår nord ned till fjällen i det södra Europa, och, ehuru vi der lycka
oss återfinna hemlandets natur, skola vi behöfva någon tid och någon
uppmärksamhet innan vi fullt fatta, att det är våra bergs, skogars och
ängars blommor, som der ånyo tjusa oss.

Dessa olikheter hos formerna icke allenast i samma trakt, utan
ännu mera i skilda länder, är också det, som vållat osäkerheten och
skiljaktigheterna i forskarnes uppfattning af det bestämda eller be-
stående i den lefvande naturen. Så' se vi t. ex. att en botanist vid
Rhen påstår, att i hans hemtrakt, blott af björnhallonslägtet finnes ett
par hundrade arter, medan andra, möjligen med samma rätt, anse att
de utgöra några få eller en enda art. Förhållandet är detsamma i
hvarje annat särdeles formrikt slägte, vi noggrannt undersöka,'och man
kan utsträcka detta påstående om-omöjligheten af fixa hogränsningaT» *
till de olika familjerna — ja, ännu högre upp.

Detta sammanhang, detta, om man så vill, virrvarr, som möter oss,
när vi till och med i den nu lefvande skapelsen vilja söka efter och
fasthålla det beständiga, är så stort, att månge tvungits till det på-
ståendet, att arterna ,utgöra, så att säga, subjektiva begrepp, beroende
dels på vidden af den erfarenhet, man förvarfvat, dels på rikedomen
af det material, man har att bearbeta och slutligen på skarpsinnig-
heten och takten hos naturforskaren sjelf. — Dessutom: de som fråga
huruledes arter kunna variera, de synas glömma, att de lefvande in-
dividerna skifta ständigt från födelsen till sim död. Den lefvande mole-
kylen, den lilla sammansatta byggnad, cellen, som vi kalla det lefvandes
formelement, allt har sin historia, sina utvecklingsstadier. I djurverlden
se vi ju oftast tvenne ganska olika individer bilda ett par, ett species; -
till arten bi behöfvas 4 former; och sammalunda hos många växter.
678	DARWINISMEN.

Är det nu möjligt att tänka oss, att alla dessa sä innerligt med
hvarandra sammanhängande former, hvilka sinsimellan likna hvarandra
och dock äro olika, under hela sin existens varit;oföränderliga och
absolut likna sina föräldrar, då måste vi ock antaga, att hvarenda
individ ensamt uppkommit af en individ och precis på den plats der
han nu befinner sig. Ett sådant antagande är omöjligt. Visserligen
är vår erfarenhet — bördig sedan några tiotal eller hundradetal af
år — otillräcklig att vederlägga eller bestyrka den hufvudformens
'oföränderlighet, som våra iakttagelser synbart erkänna. Men följderna
af ett sådant antagande äro omöjliga, och derföre också sjelfva ut-
gångspunkten.

Men å andra sidan lärer oss vår erfarenhet, att vissa égen-
domligheter hos artförändringame äro ärftliga. Ej blott kroppsliga
* egenheter (såsom ett flertal eller fåtal af fingrar och tår, albinism,
en borstbeklädd hud, vissa sjukdomar, som i vissa åldrar infinna sig
o. s. v.) utan äfven andliga (såsom fallenheter, böjelser,, vanor, karak-
tersdrag m. m.) äro med stor seghet ärftliga, och ofta se vi dem öfver-
hoppa hela generationer for att i senare, till och med sidolinier upp-
träda. Detta är allmänt kändt hvad vårt eget slägte beträffar, likaledes
hos djuren, der vi se fårhundar, jagthundar, dragoxar, snabbspringare
o. s. v. framalstra sina likar, och man kan väl vara berättigad för-
moda, att mycket af hvad vi kalla instinkt är en följd af ärftligheten
af en genom tvång framkallad, egenskap, såsom gökens sed att'her-
bergera Sina ungar i småfåglars bo, myrornas att göra slafvar m. m.
Och hos växterna är det en bekant sak, att i ju innerligare samman-
hang den aflösta delen befunnit sig med moderplantan, desto större är
ärftligheten hos dennas produkter, såsom t. ex. vid ympar, afläggare etc.

Imellertid ser man stundom, att ärftligheten af dylika afvikelser
ej hlltid infinner sig; ofta uppträda dylika tillfälliga egénskaper först
hos enstaka exemplar, sedan allt oftare, bli slutligen beständiga —
alstra en varietet, såsom det stora flertalet af våra prydnads- och kul-
turväxter. Och dessutom måste vi alltid ihågkomma, att en individ
har att ärfva egenskaper hos de 2:ne, af hvilka han är härledd, hvari-
genom helt naturligen en mängd kombinationer kunna uppstå.

Dessa båda omständigheter, nämligen att formerna i den lefvande
naturen äro föränderliga och att föränderiigheten är ärftlig samt olik-
heterna derigenom stegras, äro sådana företeelser,' som ingen ärlig och
fördomsfri iakttagelse kan neka och som erfarenheten snart sagdt dag-
ligen bestyrker; och. under det att’ Darwins lära grundar sig på dessa
fakta, har han vidare utvecklat, huru de framkallas och verka, hvilket
företrädesvis sker genom tvenne krafter, dem Darwin benämner det
naturliga urvalet och kämpen för tillvaro.
DARWINISMEN.	679

Vi skola främst betrakta hvad Daewin kallar det naturliga un*
valet.	.

Om vi tänka oss en individ, som af en eller annan orsak under-
gått vissa förändringar frän hufvudformens typ, och att dessa för-,
ändringar sedan blifvit ärftliga hos, de efterkommande, sä kunna de.
antingen vara för dem likgiltiga eller skadliga eller ock nyttiga. I
de båda förra fallen äro de utan betydelse, ty de hafva då ingen
positiv delaktighet i' just denna forms bibehållande. Men äro förän-
dringarne derimot gagneliga, så afse de att betrygga formen och gifva
den möjlighet till allt större utveckling. Allt sträfvar ock af detta
skäl att utleta och framlocka sådana egenskaper, som kunna blifva af
fördel för individerna och ärfvas af deras efterkommande samt i ota-
liga på hvarandra följande generationer likasom summera ihop sina
verkningar, så att resultatet blir en ny form, en ny art o, s. v. Huru
detta tillgår, skall blifva oss tydligt vid en blick först och främst på de od-
lade växternas historia. Hvad dessas ursprung beträffar, veta vi ännu intet'
derom med visshet, till den grad hafva de under menniskans hand förän-
drats. Ceres skänkte menniskan sädesslagen, sade de gamle grekerna, Bac-
chus lärde dem vinets njutning, Pallas gaf oljeträdet. Det var ock en
förklaring rätt så god som mången -annan, äfven från nyare tider. De
Candolle har uppgifvit, att antalet af våra kulturväxter uppgå till 157
arter, och af dessa antog han att 85 äro mera eller mindre säkert
kända i vildt tillstånd, men om de återstående 72 är inan ovissare.
Men äfven de, förstnämnda torde vara oss föga kända, ehuru de för
det mesta tillhöra knappt civiliserade folkslag oçh ej länge varit od-
lade. När våra allmännare matväxter först bragtes in i menniskans
tjenst, så måste de vilda folkslag, som ursprungligen använde dem,
otvifvelaktigt ej dertill hafva uppsökt sällsynta arter eller till utseendet
små eller sådane, som förekomma i öknar eller på nyligen upptäckta
öar, hvarföre det synes oförklarligt, att man ej skulle hafva funnit deras
urstammar i de länder, som man med någon grad af visshet antager
hafva varit skådeplatsen för menniskans. uppträdande. Antingen hafva
de derföre sedan den tiden alldeles utdödt, hvilket knappast synes
möjligt, eller ock hafva de genom odling så förändrats, att vi ej mera
igenkänna deras stamformer, hvilket också all erfarenhet bestyrker.
Att vi ännu i dag se vissa delar af vår jord, såsom Nya Holland och Syd-
Afrika knappast ega närjngsväxter, kommer sig utan tvifvel deraf, att
de folk, som der bo, ej åt dervarande växter egnat den vård, som
kunnat åt deras ursprungligen mindre gagnrika egenskaper gifva en
större utveckling, hvilket derimot, ofta kanske helt tillfälligt, skett hos
Orientens och Europas folk.

Huru går nu menniskan till väga för att frambringa dessa massor
af matnyttiga vegetabilier, denna mångfald af. växter för hennes nytta
680	DARWINISMEN.

och nöje? I fria naturen visa sig otvifvelaktigt växterna, såvidt vi
kunna iakttaga det, underkastade föga förändringar; men när de in-
föras i en bearbetad jord, börja de ofta nog först efter mänga på hvar-
andra följande generationer att mera märkbart afvikå genom den något
förändrade eller ökade näringen, som rötterna numera fritt uppsuga;
en annan fördelning af ljus, skugga, värma, Juft, vatten och mycket
annat verkar olikheter i vätskornas beskaffenhet, som har till följd, att
växtmassan i de olika organerna på olika sätt ökas eher minskas, att
bladen erhålla en större utvidgning eller sammandragning, att miss-
bildningar uppstå i blomdelarne, samt att frukterna på olika sätt af-
ficieras; och ofta se vi att de nutritiva organerna utbilda sig på de
fruktifikativas bekostnad eller tvärtom, såsom t. ex. man kan höja af-
kastningen af potatis genom att afskära blomknopparne och genom sam-
ma operation förvandla den tvååriga resedan till buskartad. Men, så-
som nyss sades, detta inträffar sällan genast. Om odlaren nu samlar
de frön, som uppkomma efter en af hans väl vårdade växter, och åter
utsår dem alla, skall han finna, att der har uppkommit ett större eller
mindre antal plantor, hvaraf många sinsimellan visa olikheter till kraf-
tighet, färg och dylikt. Af dessa utväljer han dem, som bäst lämpa
sig för något visst ändamål, som antingen äro starka, vackra eller
rent af nya former, och så fortsätter haù, generation efter generation, ;
med denna utplockning, med detta urval, tills han lyckats erhålla
någon fördelaktig form. På detta sätt ha otvifvelaktigt våra kultur-
växter uppstått, utbildande de delar, vi hös dem bäst och. helst an-
vända. Hvetet t. ex. varierar föga till strå och blad, ty de begagnas
mindre olika än dess så skiftande' korn. Hos kålslagen har man fram-
kallat ett öfvermått än af blad (bufvudkål) än af stam (kålrabbi) än
af knopparne (brysselkål) än af missbildade blommor (blomkålen).
Betorna skilja sig föga från hvarandra i blommorna, men mera i bla-
den, mest i stamknölarne, hvilka äro de som användas; fruktträdens
stammar, grenar, blad och blommor äro föga olika, men frukterna
desto mera, och till hvilken oerhörd yppighet och mångfald man på
detta sätt kan utveckla vissa örganer, visa t. ex. gurk- och melon-
växterna, der man af, som Naudin antager, 2:ne stamformer, frambragt
nära tusentals sinsimellan så olika, att ett fruktslag öfverträffai: ett
annat 2,000 gånger i storlek. Huru ha ej smultron och jordgubbar
blifvit jättelika hos nutidens trädgårdsmän; och i. hvilka obeskrifligt
många o.ch sköna former bryta sig ej nu våra kamelior, dahlior, löf-
köjor, astrar, tusentals andra Floras ljufva barn att förtiga! ’ ■

Alldeles på samma sätt kunna förändringar uppstå och fortplantas
genom knoppar. Trädgårdsmästare känna väl, att ej alla knoppar på
ett fruktträd äro lika goda i afseende på att utveckla tidig och yppig
frukt. De som bäst lämpa sig för, något visst ändamål, användas till
DARWINISMEN. ’	'	’	681 z

ympning; och på samma sätt uppstå dessa »sporting plants», med hän-
gande grenar, skäckiga blad t. ex. som utgör den nutida hortikulturens
förtjusning och triumf.

Ett annat medel till frambringande af nya växtformer äger man
i den s. k. hybridisationen, som består deri, att man på ett eller an-
nat sätt förer frömjöl från en blomma till märket uti en annan. För-
loppet härvid är temligen allmänt bekant, och likaså att härigenom
uppstå former, hvarigenom tvenne arters eller varieteters' egendom-
ligheter sammansmälta, oftast frambringande sådana, hvilkas plantor
ytterligare kunna på samma sätt »hybridiseras» samt föranleda fram-
bringandet af nya former.

Ett ytterligare moment i kulturväxternas förändringar-är deras
acclimatisation. Då hvarje växt helt visst ursprungligen är till sitt
yttre och inre på det nogaste afpassad efter de naturförhållanden,
der den har sitt hem, så måste hvarje till ett främmande land eller
lokal öfverflyttad växt också, derigenojm undergå vissa förändringar,
hvilka vi se i afseende på bladningen, blomningstiden, fruktproduktio-
nen etc. hvarigenom egendomliga förändringar jemväl kunna uppstå
såsom t. ex. flera af de för vårt land utmärkande äpple- och pä-
ronslagen. ,	'	.	'

Hafva växterna på detta sätt börjat att under menniskans hand
förändras, så bibehåller sig den deraf uppkomna varieteten under flera
på hvarandra följande generationer och öfverhufvud så länge de yttre
lefnadsbetingelsérna äro desamma. Det finnes imellertid knappast nå-
gon gräns för dem att alltjemt fortgå i förändringar, ehuru somliga,
mera (såsom hvetet), andra mindre (såsom rågen), Så hafva våra frukt-
slag sedan romarnes tid till den grad förbättrats, att De Candolle
med skäl yttrar, att »Luculli desertfrukter nu för tiden skulle föga,
smaka oss».

FÖr att ytterligare belysa detta vigtiga ämne, bör jag anföra
hvad som hörer hit rörande husdjurens förädlingar genöm »domestika-
tionen» och menniskans urval. Må vi betrakta dessa talrika förän-
dringar af hundar, hästar, nötkreatur, får, svin och dufvor m. fl. och
lägga märke till ej allenast den oerhörda mångfald af yttre olikheter, -
som härigenom framkallats, utan ock denna skiljaktighet i lynnen, va-
nor, instinkter och organisation, så skola vi icke kunna underskatta
vigten af det inflytande, som en förändrad näring, ökad vård och ett
noggrannt urväljande af de bästa stamformerna (hvilka vid expositioner-
na spela så stor roll) kunna utöfva på afvelns fullständiga omgestaltning,
så att det fordras en hög grad af skarpsinnig forskning att i dessa härledda
former åter igenkänna den ursprungliga hufvudformen. Stundom kunna
dessa förändringar inträda tidigt, men ofta först långsamt. Så yttrade
en af Englands bekantaste husdjursproducenter, att »han inom tre år
682	DARWINISMEN.	<

kunde frambringa en viss önskad fjederbeklädnad, men behöfde 6 är
för att åstadkomma en viss form af hufvud öch näbb».

Betänke vi nu alla de egendomligbeter, som härigenom likasom
nydanats, så äro de ofta så stora, att de karakterer, på hvilka vi sär-
skilja de vilda formerna, i de flesta fall äro mot dessa oansenliga.
Men det har dock icke alltid lyckats menniskan att i odladt tillstånd
fixera dessa karakterer; den för hvarje art egendomliga, om ock fördolda
ärftligheten är så stor, att urformen ofta nog likaäom bryter fram
igen. Hvilken skilnad tycker man t. ex. icke finnas mellan mandej
och persika, men det är satt utom allt tvifvel, att de båda öfrergå i
hvarandra genom fruktens olika utbildning, och såväl i Frankrike
som i England har man odlàt en s. k. mandelpersika, som än fram-
bringar mandlar än persikor; och enligt Koch skall en dylik vild form
finnas i ostliga Persien; jag har sjelf vid Buenos Ayres sett sådane.
Ej sällan ser man en qvist äf ett persikoträd frambringa en mandelfrukt.

Det skulle således, om karaktererna vore beständiga, vara alldeles
ute med transmutationsteorien; och man skulle från de odlade växterna
och från de domesticerade djuren ej kunna sluta till någonting med af-
seende på de vilda formernas utveckling.. Men först och främst måste väl
dessa förändringar bevisa en förmåga eller fallenhet hos varelserna att
förändras, ty sannerligen menniskan annars skulle på den organiska
naturen kunna hafva åstadkommit större och väsentligare förändringar än
på den oorganiska. Vidare måste vi besinna: huru många tusende år
har väl menniskan härpå arbetaf? och hvad är menniskoslägtets ålder: '
den nuvarande skapelseperioden mot de okända, oérhörda tiderymder,
hvarunder naturen utfört sina storvérk? Huru mycken planmessighet
har väl hittills legat i menniskans arbete? Hon verkar endast på synliga
och yttre karakterer och gör sitt urval blott för sin egen tillfälliga,
individuela fördel; hon uppöfvar sällan hvarje utvald egendomlighet
på ett för individen särskildt afpassadt sätt (vi gifva t. ex. alla de
hundradetals olika slagen af dufvor samma näring, samma bostad,
samma vård); vi förstöra ej alla de lägre formerna och börja ofta
vårt urval vid , några halft monströsa, former. Hùru böjliga äro ej.
våra tycken och önskningar och hurù begränsade våra medel att skapa!
Men naturen är helt visst en större mästare deruti; hon uppmärksam-
mar i hvarje ögonblick och allestädes den minsta olikhet i storlek
och konstruktion, samt söker draga nytta deraf; helt säkert stå större
krafter och medel till hennes förfogande och ofelbarligen ledes hon af
högre syften, än våra småaktiga.

Hvad • menniskan , på naturalstren verkar förändrande genom sitt
fria urval, det åstadkommer naturen genom

Varelsernas kamp om tillvaron. -

Erfarenheten lärer, att alla individer i växt- och djurriket äro
utrustade med en större förmåga att föröka sig, än möjlighet finnes
DARWINISMEN.	683

för deras efterkommande att finna plats och näring pä jorden. ' Om
vi besinna, att somliga fiskar lägga ända till 100,000 ägg, att en enda
. björk bär flera tusen hängen och i hvarje af dem minst hundradetals
frukter, att en röksvamp väl innehåller milliontals fröstoft, så är det
klart att, ifall alla dessa romkorn, dessa frukter eller detta fröstoft
komme till utbildning, de ensamme skulle inom några få år fyHa hafven
.och betäcka jorden. Ett af de djur, som långsammast förökas, är
elefanten. Från sitt 30:de till det 90:de året frambringar han blott
' 3 par ungar, och likvisst skulle ett par på detta sätt inom 500 år
alstra 15 millioner elefanter, om alla blefve vid lif. Redan Linké be-
räknade, att en enårig växt, som frambringar blott 2 frön (och det
finnes knappast någon sådan), skulle inom 20 år ha lemnat efter sig
en million individer, och sjelfva menniskan, som på hvarje hundrade år
16-dubblar sitt antal, skulle efter några tusen år så förökas, att jorden
ej mera hade någon plats för denne naturens herre.

Vi veta också, att en sådan förökning stundom temligen obehin-
dradt griper omkring sig, der de yttre vilkoren för densamma varit gynn-
samma. Så härstamma de vilda hästarne och nötkreaturen, som i tal-
lösa skaror nu beta på Syd-Amerikas ofantliga slätter, från några få
individer, som vid den spanska eröfringen ditfördes från Europa. Der
betäckas också pampasfälten, som från Atlanten breda sig mot Stilla
hafvets KordiUerer, af de tätaste snår af dill och kronärtskockor. I
Indien finnas växter, som för ej så länge sedan inkommit från Amerika
och nu utbreda sig från Kap . Komorin till Himalaya. I Australiens
stora hamnplatser och annorstädes lia växter, som ditförts från Europa
nu så förökats, att den inhemska Floran och Faunan af dem nu nära
fortränges; och allmänt kändt är, huru en vattenväxt, Anachdris Alsi-
nastrum, för några tiotal af år sedan inkom från Kanada och nu
fyller vattnen i England, Holland och delar af Tyskland, så att skepps-
farten deraf- nästan hämmas, Tusentals andra exempel kunde anföras
på denna organismernas spridningsförmåga. Men förödelsens anlag
hämmas af förintelsens lag. Växter, som med bomull blifvit införda
utifrån till sydfranska hamnar, lefva visserligen ännu i dag qvar i
deras närhet, men gå ej utom dem, och Europa synes i allmänhet ej
lika gynnsam för emigration som de nya verldsdelarne. Vi odla en
massa främmande växter i våra trädgårdar, men de kunna ej uthärda
striden med de kraftiga urinnevånarne och sprida sig ej. Det .finnes
slag af höns, som lägga talrika ägg, men dock äro bland de sällsyn-
taste, medan stormfågeln blott lägger ett ägg och ändå är én af de
talrikaste. Det finnes inelfsmaskar, söm inom kort tid lägga millioner
ägg, medan menniskan, som beherrskar dessa, blott långsamt förökes.'
En mängd Orchideer alstra tusentals frön och äro bland växtrikets
största sällsyntheter, mèn vissa Syngenicter, som. blott alstra några få .
684	"	DARWINISMEN.

frön, äro högst allmänna; Fäflugan, som blott lägger ett ägg, är tyvärr
särdeles taltik, och i allmänhet se vi, att ju större svårighet djuret
har att skydda sina ungar, desto flera ägg lägger det.

Hvad som nu motverkar följderna af , denna oerhörda frukt-
samhet är dels de enskilta individernas konkurrens sinsimellan, dels
brist på yttre betingelser samt den deraf inledda kampen om till-
varo. Millioner frön och grodder duka på mångfaldigt sätt under:
af 351 fröplantor fann Darwin 295 förstöras af insekter; och inom
ett lands fogelfauna förgås årligen lika många som födas. Derföre
strålar naturen öfverällt af kraft och fullhet utan öfverflöd, men i
sjelfva verket herrskar der en oafbruten, med alla förintelsens våpen
och med yttersta våld och grymhet förd kamp; — naturens vida, sköna
rike är i sjelfva verket ett oöfverskådligt slagfält, och lifvet är mindre en
idyll, än ett allas krig med alla. Och när du en strålande sommardag
hörer lunden återskalla af fåglarnes sånger och allt synes dig andas
frid och dofta förnöjelse »här i naturens sköte», huru'föga tänker du
då väl på, att allt detta herrliga är möjligt endast genom en storartad
tillintetgörelse af lif, och att dessa sånger i de löfklädda kronorna
blott äro segersånger från några få bröder, som icke dukat under för
rofdjur, för väderlekens oblidhet eller för brist!

Vid denna kamp för tillvaron ega helt naturligt de individer
största utsigt till seger, som utmärka sig genom något slags kroppsligt
eller andligt företräde eller någon nyttig egendomlighet, såsom styrka,
storlek eller litenhet, olika beväpning, sång, färgprakt, beklädnad, list
eller slughet att uppsöka sin näring eller att undvika faror o. s. v.
för hela arten en större fruktbarhet, för individen en större motstånds-
kraft mot yttre inflytande och lämplighet för jordmånen. Man be-
höfver, för. att öfvertyga sig härom, blott låta ogräset, som man
säger, »taga öfvefhand» och snart skola de odlade växterna, som
' äro bestämda för vissa lokaler, duka under, eller man må blott
i en skog inhägna, eller »freda» en inskränkt rymd, och snart skall
der uppväxa en vacker frodighet. Äfslår man en gräsmatta, så
qvarblifva blott de starkaste, de, som kunna motstå detta ingripande
i deras tillvaro; af 20 tillsammans stående arter såg Darwin 9 på
detta sätt alldeles försvinna. Sår man en kulturväxt i olika varieteter,
tager frön af dessa och utsår ånyo samt fortfarer dermed en viss
längre tid, så skall blott ett ringa antal af de ursprungliga qvarstå,
nämligen de starkaste, fruktbaraste och för marken lämpligaste. Vissa
raser och husdjur dö ut, när de blandas med andra, emedan de äro min-
dre lämpliga för de lefnadsvilkor, hvarunder de senare lefva; ja, detta
har man ock iakttagit hos blodiglar, som hållas tillsammans, och det ;
sker lika mycket i fria naturen. Tvenne sydeuropeiska fjellarter af
slägtet Achïllœa, nämligen A. moschata och A. atrata fördraga ej hvaran-
DARWINISMEN.	685

dras närhet, men trifväs båda tillsammans med A. millefolium. Så
är ock fallet med de båda alprosorna Rhododendron ferrugineum och
hirsutum samt många andra, hvarpå botanisterna ej nog reflekterat.
Den svarta råttan i England måste duka under för den gråa, som med
Wilhelm Eröfrarens skepp kom öfver kanalen, och i Kalifornien ut-
• öddes den hvita råttan af den svarta som dit infördes och slutligen
så förökades, att en katt betalades med många rdr. I Förenta Staterna
har eu svalårt förträngt en annan, och otaliga exempel skulle ytter-
ligare kunna anföras på huru det svagare dukar under för det starkare.
Vi tro ofta att blandningen af träd och buskar i en lund är tillfällig;
ingenting mindre! Och lätt kan man tänka sig huru i Amerikas ursko-
gar, der blandningen af former är nästan ofattligt stor, der träden stå
så tätt tillsammans, att deras hopflätade, hvalflika kronor ej genom-
släppa ljuset, der man ofta af en och samma art ej anträffar mera
än en individ och der på hvarje hundrade steg man upptäcker, som
redan Humboldt anmärker, en ny palmart, ehuru många af dem bära
tusentals frukter, hvilken strid der rasat genom mångtusén år mpilan
nya plantor, skadedjur/ hetta och många andra momenter. Ju äldre
och mera utlefvade formerna äro, desto kraftlösare äro de att bestå i
kampen mot dem, som äro bättre lämpade för de nya förhållandena,
och on försvunnen form vänder aldrig åter. Och slutligen bör upp-
märksammas, att alla s. k. medelformer helt naturligen måste snart
försvinna, ty de hafva att uthärda täflan från de tvenne sidor, hvilka.
de liksom tillhöra. Genom deras frånvaro uppstå derföre luckor, som
göra att arter eller former nu visa sig ofta mycket skiljaktiga, ja
extrema, hvilka dock-i sjelfva verket en gång varit sammanhörande.

Huru de särskilda organismerna i skapelsen på detta sätt inverka
på hvarandra och bilda ett helt system af betingelser, derpå finnes en
hel mängd högst intressanta exempel. I Paraguay förvildas aldrig horn-
boskapen, hästar och hundar, såsom fallet är i det öfriga Syd-Amprik«.,
och orsaken dertill uppgifves vara, att der förekommer i stort antal
en flugart, som lägger sina ägg i de nyfödda djurens nafvel och der-
igenom orsakar deras undergång. Kunde nu i Paraguay införas en in-
sektätande fågel, som förstörde denna fluga, så skulle nämnda hus-
djur kunna ökas och dermed orsaka en förändring i vaxtverlden, som
tjenar dessa djur till näring. Denna växtverldens förändring skulle i
sin ordning tillbakaverka på djurverlden, och sålunda gifva anledning
till en hel kedja af Ömsesidigt på hvarandra inverkande förändringar.

Ytterligare ett exempel. Det är numera allmändt erkändt, att
växterna högst sällan kunna frambringa mogna frön, om ej frömjölet
i deras ståndareknappar öfverföfes på märket i en annan blomma
med tillhjelp af insekter, såsom bin, humlor o. s. v., och afstänges
blomman från insekternas besök, så blifva de sterila eller ock bli de
-686	darwinismen/

det tillföljd deräf, att ingen insekt vill till den främmande växten, så-
som Lobelia fulgens i England och många af våra på kall jord eller
i varmhusen odlade växter. Nu beror t. ex. humlornas antal på åker-
mössens, som uppsöker och förstörer deras nästen, åkérråttornas antal
åter är beroende af kråkor, kajor, ugglor o. s. v. och dessa fåglar
'åter af en katt eller deras samslägting, så att, då nu endast humlor
kunna befrukta rödklöfvem, emedan bin ej kunna komma djupt nog
ned i dessa blommors ' kronpip, närvaron af ett kattarfadt djur be-
tingar skörden på ett klöfverfält, liksom småfåglarne i våra trädgårdar
af samma skäl betinga möjligheten af dessas afkastning. — I ännu
större skala se vi detta sammanhang t. ex. på S:t Helena. Denna ö
var på 1600-talét betäckt med tjock , skog, men europeema införde
snart getter och svin, som åstadkommo, att inom 200 år (fen blef all-
deles blottad på träd. Nu täckas de Vulkaniska åsarne och de djupa ra-
vinerna af en fullkomligt europeisk vegetation, och det är endast på
högsta punkten, på »Dianas peak», der man ser några och 50 växter qvar-
stå som minnen af det ursprungliga, som nu oåterkalleligt försvunnit.

Det anförda torde vara nog att ådagalägga, att hvarje individs
struktur och hela egendomlighet på ett det allra innerligaste, men ofta
fördoldt sätt sammanhänger med, de förhållanden, hvarunder den exi-
sterar, för att kunna kämpa sig till sin bostad, sin näring, sin till-
varo. När förhållandena förändras, måste organismen förändras —
eller duka, under. Striden afbrytes ej, afslutas ej; fruktan kännes ej,
gäller ej. Det svagare skall förtryckas, det friskare och lyckligare
öfverlefva och mångfaldiga sig. Så har det gått i myriader af tids-
längder, så skall det gå i everldliga tider. All naturen skall utvecklas
till allt större styrka och fulländning. Så är lagen!

. Vi hafva sett, att Darwins åsigt är den, att det gifves tvenne
magter i naturen som, så att säga, regelbinda lifvet och dess ge-
stalter, nämligen föränderligheten ochärftlighet en, samt att hvad men-
niskan genom sitt urval af den bästa afkomman åstadkommer för att för-
ändra eller förädla de varelser, som stå i hennes tjenst, det gör också
det urval i fria naturen, som der betingas af väsendenas kamp för sin
existens dels inbördes, dels mot de yttre betingelserna. Samma lagar,
som gälla i ena, gälla ock i det andra hänseendet; vi måste dock lägga
stor vigt derpå, att om dessa förändringar här inträda långsammare,
så blifva de derimöt så mycket bestämdare och beständigare, hvar-
före de i allmänhet undandraga sig menniskans iakttagelser, så att de
vilda formerna synas henne beständiga under de få tusental år hon här
existerat. Lamarck ansåg, att det var de lefvande^varelsernas förmåga
att sjelfva lämpa sig efter de yttre behofven, som framkallade deras
förändringar. Darwin tyder förhållandet på alldeles motsatt sätt, näm-
DARWINISMEN.	687

, ligen att de lefvande varelserna mera viljelöst omändras af de yttre :
förhållandena. •— Så hafva, enligt hans åsigt, de sympatetiska,
färgerna uppstått; vi se nämligen djuren, som lefva i länder, hvilka
om vihtren äro snöklädda, erhålla en hvit farg, de i öknen lefvande
en gul, de i ljungmarker en brokig, hafsytans djur en blå och genom-
skinlig, insekter, som lefva på växternas blad likna/dessas grönska
o. s. v. En mängd karakterer, som vi ofta anse alldeles obetydliga,
sammanhänga dock med organismens väsende, som t. ex. purpurfärgade
plommon som mera lida af en viss sjukdom än de gula, vissa frön
med glatt hud, som lättare förstöras af insekter. Andra hafva en mera
tydlig förklaringsgrund, såsom hackspettens tåriktning, starka stjért och
spetsiga, styfva näbb, roffåglarnes skarpa syn, rofdjurens starka klor
-0. s. v. Vi se, såsom exempel på organernas utveckling för vissa än-
■ damål, tama ankor hafva starkare ben i fotterna^ men svagare flyg-
apparat än de vilda, kor och getter få större, jufver genom mjölkning,
nästan alla slag af husdjur hängande Öron, ty de behöfva ej som i
vilda tillståndet med upprätta öron lystra efter hvar je fara. Foglar
som ej flyga, såsom pinguinen och casuaren, ha inga vingar, mull-
vaden har ej ögon, och de insekter, fiskar och flädermöss, som lefva
i de bekanta underjordiska grottorna i Steyermark och Kentucky, äro
blinda, ehuru de i sjelfva verket äga rudimentära ögon. På Madeira
hafva dé skalbaggar, som uteslutande tillhöra ön, så ofullkomliga
vingar, att de ej kunna flyga, medan sådane dylika, som annor-
städes äro talrika och starkt bevingade,'der fattas. Detta förklarar
Dabwin deraf, att om dessa djur på Madeira kunde flyga och höja
sig i luften, så skulle de af de starka vindarne från den högbergiga
Ön.föras ut i hafvet och omkomma, medan de svagare eller indolenta
der lefva och åt efterkommande lemna sin oförmåga att utsätta sig
för fara. De framkomma också först när solen skiner och vinden
hvilar. Deremot hafva de insekter, som på Madeira flyga, särdeles
starka vingar för att kunna motstå vindens våldsamhet.

Yttre förhållandens inverkan på organisationen belyser Dabwin
genom talrika exempel, hvaraf ett par ytterligare må anföras. Den
nu i Afrika lefvande giraffen härstammar från en längesedan utdöd
form, som ännu icke ägde denna långa hals och säkerligen äfven
i andra hänseenden skilde sig från den nuvarande. Denna mellan-
form kan ha lefvat en öbestämdt lång tid, tills en stor brist eller
torka inträffade, hvarunder de- flesta höga trad dukade under och blott
de högste och kraftigaste qvarlemnades. En nödvändig följd häraf
måste nu blifva, att af en stor giraffhjord blott de exemplar qvarblefvo, ’
som genom högre kroppsväxt och längre hals utmärkte sig från de
öfriga och hvilka med tillhjelp af denna egendomlighet kunde för-
skaffa sig näring, trots de ogynnsamma förhållandena. Denna egen-
688	DARWINISMEN.

skap ärfde deras efterkommande, tills efter en obestämd tiderymd
ytterligare samma feomen inträffade och framkallade samma verkan,
hvilket fortsattes, tills småningom den nuvarande formen uppstod
Ett annat exempel från växtriket! För att verkställa blommornas be-
stoftning ditlockas insekterna vanligen af någon körtelbildning i kronans
botten, hvilken afsöndrar nektar. Insekternas häraf orsakade besök gäller
nu ståndarné, ur hvilkas knappar de skola föra frömjölet på en annan
blommas märke. Pistillen i förenämnda blomma blir derföre obehöflig,
hvarföre vi ock se den ofta felslå eller bli blott rudimentär, såsom
hos nässlorna och en mängd andra.

Härjemte bör fasthållas en sak af stor vigt, det nämligen som Dab-
win kallar »utvecklingens vexelverkan», hvarmed förstås att alla organer
. eller delar af en organism stå i harmoniskt samband med hvarandra,
så att förändringar i en ock framkalla förändringar i andra. Så har
man iakttagit att förlängda ben åtföljas af ett förlängdt hufvud, att
dufvor med kort näbb ha korta fötter, att kattor med blå ögon äro
döfva, att hårlösa hundar hafva ofullkomliga tänder o. s. v. Så veta
vi, att ett enda litet ben ofta nog kan sätta den komparativa anato-
men i stånd att sluta till skelettets beskaffenhet och deraf till djurets
lefnadssätt och form.

Denna de yttre inflytandenas förmåga att under sin vexling, som
i tidernas lopp ständigt fortgår på det mångfaldigaste sätt, i nya for-
mer omgestalta organismerna, se vi visserligen tydligast hos djuren,
der organerna äro mera specialiserade för vissa- ändamål; men äfven
växternas delar erbjuda sådane omvandlingar. Hvilka olika gestalter
antager icke bladet, som egentligen är till för att genom sin rikedom
på det gröna färgämnet chlorophyll genomföra assimilationen; hilru
' se vi ej stammen än bli tjockare nedtill för att kunna uppbära en
årligen sig ökande gren- och bladkrona, än, som hos palmerna, höja
sig smärt upp med sina i toppen svajande blad. Bland de märkvär-
digaste bildningar äro dessa rankor eller klangen, som hos växterna
hjelpa dem att fästa sig vid ett stöd. Växternas topp har derföre en
rörelseförmåga för att kunna uppsöka det föremål, vid hvilka dess till
långa vridna klängen omvandlade grenar, blad eller blomskaft kunna
häfta sig. Vi känna alla den s. k. vilda vinrankan, som vi så
mycket begagna till' bersåer, och som på kontinenten slingrar sig
öfver murar och uppåt husväggar. Den har långa delade klängen
vridna som segelgarn; när den skall fästa, sig vid en yta, likasom
skickar den ut sina som skarpa klor böjda spetsar för att söka upp
en ojemnhet; tycker den sig hä funnit en sådan, börjar rankan der
fästa sig, men är punkten ej lämplig,'drager den sig snart tillbaka
och uppsöker en ny, bättre passande. Här griper den sig fast, spetsen
börjar svälla ut till en liten rödaktig kudde, som afsöndrar. en klibbig
DARWINISMEN.	689

vätska, hvarmed hVarje ojemhet limmas öfver, och snart är träden sä
fastgrodd, att den ej kan lösryckas. Klänget tillhårdnar nu och blir
vedaktigt, sä att det kan uppbära skälpundstyngder och således hjelpa
' en hel vedstam med dess grenar och rika bladverk ofta lOO-tals fot.
upp i höjden. En stor mängd växter,, som härdnackadt vilja fasthälla
sin en gång intagna plats utan att behöfva eller kunna bilda ved-
massor, bli mångåriga under jordytan antingen genom en förkortad
stambildning eller genom uppsvälda rötter, lökar eller knölar. Här-
ifrån uppsända de hvarje vegetationsperiod enskilda skott att i luften
assimilera näringsämnena, blomma och utströ sina frön. Här motstå
de stark och långvarig köld, häftiga temperaturyexlingar, klimatets
oblidhet. Derföre äro växterna på högfj eilen, och i höga norden på
detta sätt perennerande.

Men ej blott de vegetativa organerna inpassas pä detta sätt i
, lämpliga former för individens bibehållande, utan äfven de fruktifika-
tiva. Vi ha redan omnämnt huru kulturväxterna ökas och ändras
genom korsning, hybridisation. Visserligen är denna företeelse i fria
naturen mindre allmän, men troligen mera än man hittills ansett. Der-
, imot samlar man med hvarje dag nya och ovederlägghga bevis derpå,
att blott 2:ne olika individer framkalla en tredje. Sedan Darwin i ett
stort arbete om Orchideernas befruktning uppvisat, huru underbart
dessa växters blommor äro inrättade för att underlätta insekternas
hjelp vid fröets bildande, riktade han uppmärksamheten^ på de två
olika formerna af vår vanliga gullvifva. Den ena är mera storblom-
mig än den andra, och här se vi de 5 ståndarne fastade alldeles i
pipöppningen af kronan ofvan pistillen, som ej höjer sitt märke upp
till dem. Men å den andra är förhållandet omvändt; der skjuter
märket ända upp i pipöppningen och ståndarne äro fästade under
detsamma. När nu insekterna begifva sig ner i den första blomman,
påträffa de ståndarne och borttaga deras frömjöl; när de begifva sig
i den andra, möta de märket och afbörda på det frömjölet, hvarefter
här fullgoda frön uppstå. Men förer man med en pensel frömjölet
från ståndaren på märket i samma krona, blifva fröen ej fullt utveck-
lade. Denna skiljaktighet i blommorna hos samma art är funnen hos
det stora flertalet och hos somliga går den ännu längre. Så t. ex.
har fackelblomstret, Lythrum Salicaria, som lyser så rödt vid våra
stränder, tre slags blommor, alla frambringande frön i mängd, och så
olika som tillhörde de tre olika artet; hvarje af dessa blommor har
dessutom tre slags pistiller och tre slags ståndare^ olika i form
och funktionj och vi ha således här 5 slags frömjöl, hvilka äro
väsentliga för att bilda frukt. För att leda detta i bevis behöfde
Darwin 216 experimenter. Man kan häraf lätt ^luta till af hvilka-
sammansatta medel naturen begagnar sig för att åstadkomma sitt full—
44
690	DARWINISMEN.

ändade atbete. Lägga vi till dessa vigtiga iakttagelser den, att det
företrädesvis är de blommor, som blifvit begåfvade med lysande färger
eller doftande vällukter, eller honingsafsöndrande organer, hvilka kunna
påkalla och erhålla insekternas biträde.vid genomförandet af deras
vigtigaste lifsyttring, men att alla mindre ansenliga blommor och sär-
skildt sådane, som hafva hängande ståndare såsom gräsen, befruktas
genom vindens spel, så kan man häraf sluta, att växtverlden ej före-
tett några blommor med lysande färger före insekternas ankomst. Och
på samma sätt: af hvilka olikheter äro ej ofta föräldrarne sinsimellan
uti djurverlden!

En annan orsak till dessa förändringar är frukternas och fröens
bildning såsom medel för växternas spridning till lokaler eller trakter
med frfl.Tnmfl.ndft inflytanden. Eri mängd växtfrön äro så små, att de
af vindar, jordpartiklar, fåglar och menniskor lätt föras till aflägsna
trakter, somliga vaggas af vattnet och hafven ,till främmande kuster,
andra ha taggar, borst, hår, fjun m. m. att befordra transporten. Per-
fore äro ofta arter, mer eller mindre liknande hvarandra i sina for-
mer, utspridda öfver fjerran trakter. Nu se vi t. ex. att Ögrupper,
som ligga isolerade från närmaste fastland, hafva en växt- och djur-
verld, hvilken visserligen synes afvikande och egendomlig, men dock
oförtydbart bär de angränsande kontinenternas grundtyp. En sådan
framför andra märkvärdig ögrupp är Galapagos, belägen nära eqvatorn,
ungefär 15 grader vester om Sydamerikas fastland. Hittills känner
man derifrån 333 blommande växter; af déssa äro 154 gemensam-
ma med andra trakter af jorden och mera än hälften eller 179,
som det zsynes, här egendomliga former. Öarne förete trenne regio-
ner. Vid hafskusten förekomma de växtformer, som mera tydligt
likna dem, som finnas uti Ecuador, Central-Amerika och Vestindien;
högre upp i medelregionen framträda egendomliga varietetér och arter,
hvilka dock ytterst äro med hvarandra beslägtade och möjligen icke
skilda från sina stamformer österut, och högst uppe framstå ännu mera
egendomliga former, ja, skilda ifrån, ehuru alldeles analoga med de an-
tilliska. Man torde icke kunna nöjaktigt förklara detta otvetydiga sam-.
manhang och dessa skenbara egendomligheter på annat sätt, än att dessa
växter ursprungligen med vindar, hafsströmmar och sträckfoglar kom-
mit från Amerikas kontinent och Vestindien, och i den mån Galapager-
nas vulkaniska öar höjt sig — ty' vulkaner ryka der ännu — ha de
småningom förändrats så, att det mest olika nu finnes i de högre, de
äldsta delame, det mest likartade lägre ner och vid hafstranden. >

Vi finna också, att inskränktare och vidsträcktare rymder för-
hålla sig helt olika i afseende på växtantalet och föränderligheten.
På en mindre areal finnas flera arter, som sinsimellan uppehålla en
lika kamp; ty kampen är störst mellan slägtingarne, som konkurrera
DARWINISMEN.	691

om samma lefnadsbetingelser, hvarföre alla mellanformer också snart
utdö. Så fann Darwin på en rymd af 3—4 qvadratfot 20 växtarter,
hörande till 18 slägten och 8 ordningar; och detta torde vara ett
bland andra skäl, hvarföre t. ex. pungdjuren på Nya Holland kunna
ännu bestå, emedan de sinsimellan äro så olika, att somliga likna
rofdjur, andra gnagare, idislare o. s. v. En större och mera öppen
rymd, som sammanhänger med flera andra, är mera lämpad för upp-
komsten af nya former, dels emedan der förekomma flera individer
af samma species — och de allmännaste formerna äro just de, som
mest variera, emedan dem imellan råder den starkaste täflan —
dels emedan de yttre lefnadsbetingelserna äro mera sammansatta,
ocfl om någon af dess arter undergår förändring, måste denna äfven
inverka på de andra. Hvarje ny och starkare form skall sprida
sig mera och förtrycka dem, som ej kunna följa med i utvecklingen.
Deraf kan det förklaras, huru produkter från fastlanden rå på dem,
som finnas å ögrupperna, hvarjemte vi känna, att, der någon dylik kon-
kurrens ej funnits, der har föränderligheten ej varit stor, såsom t. ex.
på Nya Holland, der däggdjur från Europas sekundärtid ännu finnas
och på Madeira, som ännu har en europeisk tertiärflora. Vattnen
förhålla sig ock på samma sätt. Alla jordens söttvattensamlingar
äro till utsträckning ej att förlikna vid hafven; der ktmna således nya
produkter mindre lätt uppstå, och det är också i sött vatten vi finna
Ornithorhynchus och Lepidosiren, hvilka sammanbinda nu i tiden vidt
åtskilda djurformer. Har nu en vidsträckt landtrymd under långa
‘perioder och med långa mellanrum befunnit sig i ständig förändring,
än bildande kontinenter, än upplösande sig i ögrupper, än höjande, än
sänkande sig samt åter sammanflytande, så måste dessa vexlingar helt
visst i betydlig mån hafva sträckt sitt inflytande äfven till de lefvande
väsendena. När sambandet bröts mellan Australien och Afrika, Amerika
och dess Överld, mellan Europa och Amerika, paellan England, Frank-
rike och Norge o. s. v. — och när under skiftande vexlingar i jord-
ytans konfiguration och genom tusende storartade medel de lefvande
väsendena långsamt, men oimotståndligt, spredos än hit än dit och i de
nya hemmen myriader af år påtvungo dem tidens oundvikliga inverk-
ningar, och den svagare antingen gick under eller ständigt sträfvade att
bli jeinngod med den starkare — då uppstod denna mångfald, vi nu
beundra, då alstrades dessa former, hvilkas urtyper vi spåra djupt
nere i jordlagren och djupt i urtidens historia.

Mot, denna Darwins lära om naturens perfektibilitet har man
från vetenskaplig synpunkt gjort några invändningar, af hvilka jag i
största korthet skall anföra de vigtigasté.
692	DARWINISMEN.

Såsom bevis för formernas oföränderlighet har man städse framhållit,
att fornlemningar i Egypten, vare sig som målningar på tempelvag-
game eller såsom rester uti mumier eller jorden, ännu i dag äro iden-
tiska med nu lefvande, att fynd af frukter uti Pompeji, såsom dadlar,
oliver, hvete m. m. visa samma egenskaper, och Ungee har analyserat,
ett par tegel från en af de äldsta pyramiderna i Egypten, väl 4,000
år gammal, och der funnit qvarlefvor af växter, hvilka han kunnat be-
stämma såsom tillhörande äniiu lèfvande former. Hvad nu denna invänd-
ning beträffar, så är först och främst att märka, att Darwin ingalunda ne-
kar att formerna kunna under tusentals generationer bibehålla sig oför-
ändrade, ehuru man torde kunna draga i tvifvelsmål om bestämnin-
gen af dessa qvarlemningar är så ytterst noggrann och om ifrågava-
rande väggmålningar äro så tillförlitliga. Vi veta nämligen att exem-
plar af krokodiler i de egyptiska katakomberna afvika från de nu
lefvande, och hvad målningame angår, känna vi huru de finaste och
konstfullaste af nutidens afbildningar of|a nog ej fullt räcka till att'
med bestämdhet fixera en viss form. Dessutom må vi erinra oss, att
Egypten sedan årtusenden knappast undergått några. anmärknings-
värda förändringar i klimat- och jordförhållanden hvilka skulle fram-
kallat dylika hqs der lefvande varelser. Och slutligen hvad betyder
4—6000 år i naturens utvecklingshistoria!

Ja, har man härvid invändt, antagandet af denna lära om organis-
mernas föränderlighet erfordrar antagandet af oerhörda tidsåldrar. Lika-
som astronomerna uttrycka verldskropparnes afstånd ej i miltal, utan ef-
ter Srarus-längder, så har .forskningen i vår jords historia lärt oss att
mäta den ej efter år, utan efter geologiska perioder. Visst sjunka
hn.rigp.nnTn skapelsens gamla monuménter,, Drakblodsträdet på Teneriffa,
Baobab på Gröna udden, Wellingtonia i Kalifornien, Montezumas tall
i Mexiko och flera ändra, hvilkas ålder man anslog till 3—6000 år, till
blotta obetydligheter; men vi kunna ej hjelpa, att äfven myriader af
årtusenden för den nuvarande vetenskapen om naturens utveckling
äro som droppar i verldshafvet.

Denna naturens successiva utveckling står dock, säger man vidare,
föga tillsammans med erfarenheten, som.ådagalägger, att stora luckor
finnas mellan vidt skilda former, hvilka luckor af alldeles inga mellan-
former sammanbindas. Men sådana mellanformer finnas dock eller
ha åtminstone funnits, och det allestädes. När vi blott granska natur-
föremålen kring en stad, i en provins eller i ett land, så förefaller
det visserligen, som funnos der -stora tomrum mellan dem; men
ju mera vi utsträcka forskningen till dem alla i hela deras ut-
bredning, desto uppenbarare blir sammanhanget dem imellan. Den
nyare forskningen öfver. organismernas bildning har ock gifvit vid
handen, att många äro genom ärftligheten begåfvade med s. k. rudi-
DARWINISMEN.	693

mentära organer, som dock ej under de nuvarande förändrade lefnads-
förhållandena behöft utbildas. Sä finnas rudimentära ögon hos djur,
som lefva i grottor eller under jorden, rudimentära vingar hos foglar,
som ej behöfva flyga, rudimentära bakben hos ormarne, antydda tän-x
der hos foglarnes embryo o. s. v. Äfven hos menniskan förekomma
flera sådane ärftliga reminiscenser från ett sammanhang med de när-
mast stående däggdjuren, och det är nu kändt ej allenast att den
allraförsta början så till djur- som växtriket med alla dess former är
alldeles samma rörliga protoplasma-massa eller cell, utan äfven att
denna likhet bibehåller sig längre fram, så att t. ex. ett embryo af ett
däggdjur, en fogel, en orm, sköldpadda eller ödla äro hvarandra så
lika, att de endast kunna särskiljas'genom storleken. Ja, man har ut-
redt, att embryon af de lägre skelettdjuren och af menniskan under sin
utveckling småningom genomgår alla hufvudgrader af den under dem
stående djurverlden, och detta gäller icke allenast för de organismer,
som nu lefva, utan jemväl för dem, som förr existerat. Agassiz utta-
lar sig ock sålunda: »Det är ett faktum, som är helt allmänt, att
embryonerna och ungarne till alla nu existerande djur, till hvilken
klass de än må höra, äro den lefvande miniaturbilden af samma fa-
miljers fossila representanter». Baumgärtner uppställde år 1855 den
teori, att de högre djuren genom metamorfoser uppstått ur de lägre;
och .Steenstrups lära om »vexlande generationer» eller att organis-
merna, åtminstone de lägre, framträda under olika former, hvilka ofta
ansetts vara egna arter eller slägten, innan de afsluta sitt sista sta-
dium af utveckling, har öfver denna teori kastat mycket ljus. Kölltker,
som också anser, att organismerna ej kunna hafva uppstått fullfärdiga,
antager dock att utbildningen snarare skett så, att ett ägg eller frö
af en lägre organism kan öfvergå till en annan och till och med till
en högre form. Bin framalstra af vanliga arbetsbin, »visar» genom att
i äfsöndrade rum gifra dem en rikligare näring, och myrorna utveckla
på samma sätt könlösa arbetsmyror till fullkomligare^

Närvaron af dylika embryonala eller rudimentära organer äro så-
lunda att anse likasom otvetydiga historiska dokumenter ifråga om na-
turens fortgående utveckling. Antager man nämligen, att hvarje orga-
nisk form skapas direkte, så bör den i sig innehålla allt, som för
densamma är nödvändigt och intet mera, och då blifva dessa rudi-
mentära bildningar lika öfverflödiga som oförklarliga. x	1

Dessutom, huru många oförtydbara föreningslänkar gifves det ej
i den nuvarande skapelsen mellan vidt skilda former! Lepedosiren
är ett mellanting mellan fiskar och kräldjur, som liktidigt andas med .
gälar och lungor. Aniphioxtus lanceolatus, lansettfisken, lefver ännu i
Nordsjön såsom en sannolik qvarlefva af de lägsta formerna i forn-
tiden och står genom saknaden af skalle, särskild hjema, hjerta och
694	DARWINISMEN.

färgadt blod längt under de högre formerna af led- eller blötdjuren.
Men utom dessa lefvande exempel, som skulle till tusental kunna ökas,
lemna oss de geologiska upptäckterna snart sagdt dagligen rikare ma-
terialiér i händerna att ådagalägga utvecklingens sammanhang. Så har
man, för att blott anföra ett par af dessa bevis, genom upptäckten •
af fossilier i de österrikiska alperna, kunnat likasom inskjuta om-
kring 800 arter af hafsinnevånare, som uppfylla tomrummet mellan 2:ne
geologiska perioder. I Steinheimer söttvattenshalt fann Hilgendorf
69 varieter af en i millioner förekommande snäcka, en Planorbis, der
de olika formerna äro sinsimellan sä olika, att, om han hade blott
enstaka exemplar af dem, skulle de anses som goda arter; men
hvar och en varietet finnes nu i en helt bestämd zon af aflagringen
och alla lagrade efter deras förvandtskap, så att hufvudformerna äro x
genom öfvergångar förvarade i gränsregionerna, och vi här kunna se
en arts utvecklingshistoria, som försiggått under stora tidrymder. Man
har funnit, att fomverldens elefant, Mammuthdjuret, haft ej mindre än
26 föregångare af elefantartade djur, hvarigenom HPastodon förbindes
med denna typ, och Owen har funnit föreningslänkar mellan de idi-
slande och tjockhudade däggdjuren, mellan kamelen och svinet. 1861
fanns i Solehhofen Arcbœcopterix macrurus, hvars värde ansågs så
stort, att den såldes till England för 15,(XX) Rdr. Den har en ödellik
svans af 11 tums längd, som består af 20 tunna kotor, af hvilka hvarje
bar ett fjaderpar. Före denna upptäckt yttrade Andreas Wagner: »en
reptil, med en fogels vingar vote ett monstrum, som väl kan existera
i fantasien, men ej kan hafva egt praktisk tillvaro». Några veckor
derefter var Archæcopterix funnen, och .Giebel har ej vetat att skydda
sig mot de deraf dragna slutsatser på annat sätt än genom att för-
klara fyndet som ett falsarium. .

Dessutom måste vi vid detta sökande efter öfvergångar ej söka
dem mellan 2:ne lefvande former, som äro afkomlingar af en dem '
föregående lång utvecklingshistora. De olika förändringarne af duf-
vorna t. ex. härstamma ej från hvarandra utan från en gemensam form,
näml. klippdufvan, så att uttrycket: formernas utveckling ur hvarandra
måste ändras till: bredvid hvarandra ur en gemensam stam. Demäst
skola vi erinra oss, att det just är öfvergångsformema, som äro mest
utsatte att duka under i Ständen mellan sina samslägtingär, hvarföre
vi se sådane former, som äro stadda i utdöende ej lemna dylika öf-
vergångar, såsom strutsar, elefanter, giraffer m. fl.

Huru föga, känna vi . dessutom jorden1 i palæontologiskt hänse- «
ende! Knappast en TflJ^del. Huru mycket har ej spårlöst försvunnit!
År 1853 uttorkades det bekanta Haarlemer Meer i Holland, och ehuru
der tusentals skeppsbrott lidits, talrika sjöslag hållits och på dess
stränder folkmassor lefvat och försvunnit, så funnos på dess botten ej
DARWINISMEN.	695

spår af menniskoben, blott några skeppsvrak och vapen. —' De arter,
som fordom lefvat, torde ha bibehållit sig under hela geologiska peri-
oder i hundratusentals år, men deras qvarlefvor blott i tusentals år r—
och med hvad säkerhet kan man på dem bestämma om de varit arter
eller varieteter, då de nu lefvande göra oss så mycket hufvudbry?

Darwins lära, hvars grunddrag jag nu i största korthet sökt an-
gifva, har af många blifvit bestridd och förkättrad äfven på andra
grunder än vetenskapliga. Hon gör, har man sagt, all forskning i det
speciela öfverflödig eller omöjlig, då hon antager obeständighet som
lifvets karaktersdrag. Denna invändning är lika oberättigad som kort-
synt. Den ifrågavarande läran Tägger tvärtom deù allrastörsta vigt
på en den noggrannaste uppfattning af de existerande formerna och
deras sammanhang; varieteter, hvarpå man förr föga aktat, utan tvärtom
helst ignorerat, bli efter denna åsigt af största värde, såsom utvisande
hufvudformemas bildningsmöjlighet. Om hon ock postulerar naturens
utveckling, så förnekar hon dock ingalunda, att denna natur för vår be-
'traktelse företer sig så oföränderlig,‘ att vi kunna i vår uppfattning fast-
hålla formerna. Så länge menniskoanden finner sin fröjd och sin njut-
ning i att lära känna de skiftande varelserna ej blott till deras gestalter
och bildning utan ock till deras utvecklingshistoria, till deras geografi-
ska utbredning öfver jordytan, till deras sammanhang med och beroende
af jordgrund och klimat, så länge skall Darwinismen med Linné be-
känna, att »all sann kunskap hvilar på specialforskning». »Hvad vi
hittills kallat förvandtskap mellan naturkropparne blir imellertid efter
denna lära blodförvandskap, och systemet med alla dess förgreningar
en genealogi». Specialstudiet kan aldrig af Darwinismen undertryckas
eller ringaktas, utan tvärtom såsom oeftergifligt påyrkas och till sina
syftemål adlas, så snart det har till uppgift en forskning öfver lifvets
fenomener.

Darwins lära har ock kallats en skön dröm eller ännu värre: en
hypotes. Men hon är dock vetenskapligt berättigad, icke blott derföre
att hon mägtar på ett enkelt sätt förklara organismernas förhållanden
sinsimellan, utan också derföre att hon står i harmoni med alla kända fö-
reteelser i naturen. Hon visar oss, hvarföre der mellan de olika orga-
nemas former, byggnad och funktioner finnes en så stor öfverensstäm-
melse, att de kunna under olika förhållanden förbytas och ersätta hvar-
andra; hon ger förklaringen hvarföre varelsernas utvecklingshistoria är
densamma, ehuru somliga blifva stående lägre, andra komma högre
upp mot fortbilningens spets; hon ådagalägger det orubbliga faktum,'att
de former, som i skilda tidsperioder gått under, visa en konsequent
lagbundenhet i sitt uppträdande, och hon ger lösningen icke alle-
nast till de organiska väsendenas geologiska ålder och samman-
; hang, utan ock till en mängd företeelser i afseende på deras geogra-
fiska utbredning på jordklotet och deraf beroende egendomligheter.
696	darwinismen.

Denna lara vittnar med hvarje drag derom, att skapelsen är evigt gam-
mal och evigt ung, att den icke arbetar, som Penelope, med att ständigt
rifva upp sitt arbete och börja ånyo. Tidrymder utan gränser, se der
den duk, hvarpå Hon virkar sina storverk!

Hvad vill man då fordra mera af en hypotes fön att erkännas
som en sanning? Åtminstone kan forskningen säkrare än annars på
denna brygga framgå till sanningen.

Vidare uppställer man för att gendrifva Darwinismen ett annat på-
stående, nämligen att jordens utveckling skett genom allmänna omhvälf-
ningar, att en ständigt ny jord blifvit ryckvis danad med nya lefvande vä-,
sen, hvilka Under hela den perioden förblifvit oföränderliga, likasom väx-
terna och djuren nu synas vara det, i den tid menniskan existerat. Detta
är väl också en hypotes, med den skilnaden, att inga bevis kunna för
den förebringas, att den intet förklarar och att den strider mot all erfa-
renhet både om den natur, som nu smyckar jorden,'och om den fordna
blomstring, som nu hyilar i jordens moderliga sköte. Också har Darwinis-
men blifvit utsatt för de häftigaste anfallen derföre, att den föranleder
tvifvel öfver grunder, vid hvilka man länge tryggat sig, frågar efter la-
gar, der man varit belåten med omskrifningar af fakta. •

Och slutligen har man förevitat denna lära, att, medan teorien om
de plötsligt ingripande skapelsemagterna tror sig ej behöfva bekymra sig
med frågorna om tingens ursprung, utan föreställer sig menniskan såsom
lika omedelbart kallad till lif som infusionsdjuret i vattendroppen, så
framkalla konsequenserna af Darwinismen dessa båda frågor: huru upp-
stodo lifvets formelementer? — och: på hvad sätt är äfven menniskan
inbegripen i naturens oemotståndliga förvandlings- och utvecklingsgång?
Frågor, som mången anser oberättigade äfven derföre, att de anses
omöjliga att besvara.

Är då med Darwinismen »de vises sten» funnen? Ack nej ! Under
tusen och åter, tusen år har menniskoanden forskat ‘och iakttagit, frå-
gat och letat; den har samlat skatter af erfarenhet, förråd af ve-
tande. Men målet ligger ännu i det aflägsna fjprran. Det är, som
hade vi arbetat oss upp på en höjd, hvarifrån vi klarare kunna öf-
verse den tillryggalagda banan och blicka framåt mot hvad som åter-
står. Vår ståndpunkt ger oss ej blott insigt utan jemväl ufsigt. Vi
få, vi må ej numera tro det vara förmätet eller fruktlöst att till na- '
turens Sphinx ställa de frågor, som nödvändigt tillhöra vetenskapen.
‘ Fri, djup, ärlig och oförvillad forskning skall leda oss mot det, soin är
det starkaste, det ljufvaste i himmel och på jord — till sanningen.
Och hvad sanningen är skall menniskan, skall menskligheten lära känna,
när tro och vetande blifva ett.

\	N. J. Andersson.
697

Politiska betraktelser.

' : ' ... ■	' • 1. ■ /• • :.

Den nya representationen och regeringen.

Aldrig framstår inflytandet af en gammal frihet tydligare an vid
inträffande stora förändringar uti ett folks politiska tillvaro, och fram-
förallt aldrig tydligare än närmast efter det sådana förändringar timat.
En revolution kan under gynsamma förhållatiden aflöpa lyckligt och
väl bland hvilket folk som helst; men hvad som kommer efter revo-
lutionen visar först, huruvida folket verkligen varit moget för den nya
sakernas ordning som blifvit införd. ,

Såsom ingenting mindre än en revolution uti vårt statsskick kunna
vi anse den i vårt land för tre år sedan genomförda representations-
förändringen. Àtt nu en så stor förändring kunnat tillvägabringas
under det fullkomligaste lugn, endast såsom resultatet af ett mång-
årigt förarbete på den fredliga vägen af öfverläggning och diskussion
samt till slut såsom skenbart ingenting annat än frukten af en uttöm-
mande debatt på riksdagen, detta lemnar i och för sig ett tillräckligt
vittnesbörd om vårt folks förmåga af sjelfständig politisk utveckling.
Ej heller jäfvas detta vittesbörd, utan tvärtom stärkes i hög grad af
den nya riksdagens verksamhet. Redan den lätthet, hvarmed man
genast ifrån början satt sig in uti de nya formerna, och den förut af
många betviflade, men numera praktiskt ådagalagda möjligheten att
medhinna riksdagsarbetena inom den af riksdagsordningen föreskrifna
korta tiden af fyra månader vittnar om denna säkerhet och vana i
afseende på politiska förhandlingar som i allmänhet endast4 vinnes ge-
nom en långvarig besittning af den politiska frihetens förmåner. Ännu
mera visar sig detta vid betraktande af det inre af riksdagsarbetet. I
sjelfva verket har detta arbete i sin helhet just varit, efter vår upp-
fattning, sådant man af en naturlig och sund utveckling bordt vänta.

En del politic! hafva visserligen blifvit illa till mods derÖfver att
den nya riksdagen, efter deras sätt att se, uträttat alltför litet, genom-
fört alltför få reformer. Frågan är imellertid, om man egentligen
haft skäl att genast hos den ' nya riksdagen vänta någon synnerlig
produktivitet ifråga om detaljreformer. Eller månne det icke snarare
är en vanligare — och kanske naturligare — regel att efter ett
taget stort politiskt framsteg ett ögonblick stanna, likasom för att
öfverse den nya ställningen, innan man' går vidare, och för ätt ordna
sig till ett desto säkrare framåtskridande? Och har man ej framförallt
698	POLITISKA BETRAKTELSER.

skäl att vänta detta af ett folk, som är vant vid friheten och som
just till följd häraf icke drifves af detta oroliga begär efter förändrin-
gar, som utmärker länge förslafvade nationer, när de(en gång frigöras?
Men om så är, hade man ej i sjelfva verket, snarare skäl att hos den
nya riksdagen vänta en viss konservativ försigtighet än motsatsen?
För vår del kunna vi ej undgå att finna det dess karakter i väsentlig
mån varit sådan, och detta i trots af' hvad som blifvit yttradt om »rö- ’
reisen utför det lutande planet», hvilken rörelse åtminstone hittills varit
motad af en ganska verksam friktion; hvaraf, icke följer dock att riks-
dagen allt framgent skall hàfva en öfvervägande konservativ karakter;
ehuru vi å andra sidan ingalunda tro att densamma, med sin nuva-
rande sammansättning, någonsin skall på de politiska reformernas bana
göra några alltför vådliga saltomortaler. Ett jemnt och stadigt framåt-
skridande torde ock vara hvad man, enligt hvad förut antydts, hélst
bör vänta hos en nation, som redan hunnit till den grad af politisk
utveckling som den svenska.

Vid betraktande af hvad nu blifvit anfördt synes det temligen
klart, att till en början den nya riksdagens åtgöranden icke kunnat
annat än väsentligen inskränka sig till förarbeten. Men dessä för-
arbeten, som blifvit gjorda, hafva i sanning varit af en ganska om-
fattande och ganska genomgripande natur, synnerligen hvad ordnandet
af statsbudgeten, beskattnings- och försvarsväsendet angår, och skola
helt visst blifva i högsta grad fruktbärande för framtiden. Vore äf-
ven till dessa förberedande arbeten ingenting annat att tillägga — ehuru
detta visst icke är förhållandet — än att den nya riksdagen omsider
verkligen ur våra lagar borttagit den mörkaste fläck, som hittills van-
ärat dem, nämligen den religiösa intoleransen, så måste man rättvis-
ligen erkänna, att den förflutna treårsperioden af riksdagen varit allt
annat än betydelselös för vår samhällsutveckling.

Det är likväl ett helt annat slags arbete som, just i följd af sjelfva ,
den skedda förändringen, kommit att i främsta rummet och framför alla
mera omedelbart praktiska reformer taga de första riksdagarnes upp- '
märksamhet i anspråk. Detta arbete har helt enkelt varit bestämmandet
af den nya riksdagens egen politiska karakter ock politiska betydelse;
och det är egentligen om denna sida af riksdagens verksamhet vi här
velat yttra några ord. I sjelfva verket är, denna sida mera anmärk-
ningsvärd och af större betydelse än alla de detaljreformer, som åstad-
kommits eller rimligtvis kunnat tänkas åstadkomna.

Om man gifver.akt på partibildningame vid de sistförflutna riksda-
garne eller de försök till sådana som blifvit gjorda, finner man lätte-
ligen, hvad ofta blifvit sagdt, att det i sjelfva verket icke funnits några
legitima eller skarpt begränsade karaktersskjlnader mellan de förmenta
partierna. Den stridighet, som stundom tyckts ega rum mellan stads-
POLITISKA BETRAKTELSER.	' 699

och landtmaimaintresset, är en alltför onaturlig delningsgrund för
partigruppering, för att hafva någon egentlig politisk betydelse. Embets-
männens parti (det s. k. intelligenspartiet?) har visserligen ej saknat
betydelse i vissa anslagsfrågor, men har ej egentligen såsom sådant
föranledt någon partigruppering. ,Partifrågan har, med afseende på
sjelfva partibildningen i och för sig, varit, om man vill, af en ganska
underordnad vigt, men har derimot, efter vår uppfattning, ur annan
synpunkt icke saknat betydelse. Det ser ut som hade hufvudfrågan
varit ingen annan än den nya riksdagens frigörande från den gamlas
traditioner, i första rummet hvad personer beträffar, men äfvenväl till
en viss grad i afseende på riktningen af de politiska sträfvandena, —
en slags den nya riksdagens sjelfständighetsförklaring. Den strid, som
häraf uppstod/ slutades ej under 1867 års riksdag; men redan vid föl-
jande riksdagen var öfvervigtén gifven på deras sida som förfäktade
de nya förhållandenas^ rätt. De personer som man på förhand velat
uppställa såsom ledare, eller som sjelfve trott sig om att kunna spela
en sådan roll, voro ställda i bakgrunden; oçh en annan riktniiig, än
man velat, hade i väsentliga fall gjort sig gällande. Det var, för hvar
och en klart, att »det gamla var förgånget» och att man befann sig
i en ny politisk strömfåra. , Knappt hade imellertid detta förhållande
blifvit konstatèradt, förrän partier och partibildningar förlorade allt
sammanhang och mening. Vid 1869 års riksdag vore det oegentligt att
tala om bestämda partigrupperingar, ehuru partierna till formen ännu
qvarstodo sådane de, under de föregående riksdagame uppkommit: ett
bevis att partifrågan egentligen afsett ingenting annat än att, såsom
ofvan är antydt, häfda den nya riksdagens rätt till sjelfbestämmelse
och kraft att fortgå utan ledning af personer eller traditioner från stånds-
riksdagarnes tid, men att, sedan detta ändamål vunnits, partifrågan
för det närvarande icke haft någon synnerlig betydelse. Ur en sådan
synpunkt torde partistriderna under de sistförflutna riksdagarne för-
tjena någon uppmärksamhet, men svårligen ur någon annan. De verk-
liga politiska partier, söm kunna komma att dela riksdagen, skola sä-
kerligen gruppera sig efter helt andra grunder, än som hittills ansetts
betinga partidelningen och som i allmänhet varit af en mera tillfällig
beskaffenhet, ehuru fullt tillräckliga för vinnandet af dét närmast af-
sedda ändamålet.

- Men om det varit af vigt för den nya riksdagen att i det antydda
hänseendet ställa sig på sj elfständig fot, så har det å en annan sida
varit icke mindre vigtigt — och denna punkt förtjenar en synnerlig
uppmärksamhet — att densamma skulle klart och tydligt bestämma
sitt förhållande till regeringen. Äfven i detta fall var nödvändigt att
frigöra sig från ärfda traditioner' och att intaga en ny ställning. In-
700	POLITISKA BETRAKTELSE». ,

genting kan vara intressantare än att se huru denna fråga utvecklat
sig under den riksdagsperiod som förflutit.

Vid början af 1867 års riksdag uppträdde ett ministerielt parti
med icke mindre anspråk än att taga ledningen af affärerna om hän-
der till förmån för en ministèr, som lyckats genomföra representations-
förändringen och som härigenom ansågs hafva förvärfvat sig rättmä-
tiga anspråk på en obegränsad tillgifvenhet. Men det visade sig snart,
att den nya riksdagen icke ville gå i ledband ens hös dem, som den
hade att tacka för sin tillvaro. Det uppstod en ganska.bestämd op-
position, som omsider fann sitt förnämsta uttryck uti 1868 års decharge-
betänkande; och ehuruväl ingen ministérförändring härigenom åstad-
koms, kan man likväl säga, att ifrån och med denna tid regeringen
kommit i ett helt annat förhållande till representationen, än som till-
förene egt rum, — ett förhållande öfverensstämmande med andan' af
den skedda representationsreformen och hvilket allt mer och mer
stadgats genom sedermera tid' efter annan 'inträffande omständigheter
vid riksdagen. Men likasom i föregående fall, så var äfven här blott
fråga om att konstatera ett faktum. Så snart riksdagen häfdat sitt
oberoende af regeringen och intagit den ställning till densamma, som
de nya förhållandena bordt föreskrifva, så kan man säga att all egent-
lig opposition upphört. Det var således icke en opposition mot per-
soner; fråga var blott om att stadfästa en politisk grundsats. Men så-
som ett gifvet resultat af riksdagens verksamhet i detta hänseende må-
ste man iméllertid anse, att regeringens ställning tiff representationen
verkligen blifvit i väsentlig mån förändrad; och hurudan är denna
förändrade ställning?

Onekligt ,är att just denna synnerligen vigtiga punkt utgör det
förnämsta resultatet af den nya riksdagens verksamhet under den för-
flutna treårsperioden; men lika onekligt är ock, att det är ingenting,
hvarmed regeringen tyckes hafva haft svårare att göra sig förtrogen,
än just med detta resultat, som hon ändock mer och mer tyckts vilja
erkänna, ehuruväl hon ännu ej torde hafva insett de ofantliga fördelar,
som måste komma att härflyta deraf, ej mindre för det konstitutionela
lifvet i allmänhet, an särskildt äfven, om saken ses ur sin rätta syn-
punkt, för en konstitutionel regering. Några få exempel skola tjena
att visa, huru regeringen likasom både velat och icke velat sätta sig
in uti de nya förhållandena, samt huru hon ända in i sista tiden icke
synes hafva förstått sin närvarande ställning eller huru hon bäst bör
betrygga sin ställning för framtiden, men tillika huru insigtema i detta
fall alltmer och mer tyckas hafva mognat.

' Såsom en naturlig följd af det nya representationssättet och af
ministrärnes närvaro i kamrarne infördes redan vid början af 1867 års
riksdag interpellationsrätten. Justitieministern tillkäünagaf i kamrarne
POLITISKA BETRAKTELSER.	701

I

den önskan, att dä frågor framställdes till besvarande af konungens räd-
.gifvare, detta mätte ske uti en viss för ändamålet lämplig- ordning,
hvilken äfven af kamrarne antogs. Ingenting kunde vara lojalare än
detta handlingssätt å ministèrens sida, ingenting mera vittnande om
en rätt uppfattning af förhållandet mellan regering och representation,
ingenting mera bevisande en praktisk blick i afseende på riksdagens
verksamhet, enär det är gifvet att, sedan blott interpellationsrätten
hunnit utveckla sig till ett fullt rätt och ändamålsenligt begag-
nandé, skall derigenom lätt förebyggas mycket af det arbete och be-
svär, som nu alltför ofta onödigt spilles på motioner och utskottsbe-
tänkanden. Under sådant förhållande, och sedan vi i detta fall gjort
ministèren all möjlig rättvisa, måste man likväl förvånas öfver det
sätt, hvarpå en eller annan interpellation blifvit från ministerbänken
besvarad, nämligen då detta skett, såsom det velat synas, icke för att
öppet och rättfram svara på en framställd fråga och redogöra för den
sak som bragts å bane, utan snarare för att genom ett slingrande,
diplomatiskt språk endast söka att komma ifrån saken: ett förfarings-
sätt som, i fall det vunne efterföljd, naturligtvis måste tillintetgöra
hela betydelsen af interpellationsrätten och alla de fördelar hvilka man
deraf väntat sig. Ministrarnes närvaro i kamrarne är af en ovärderlig
nytta, då å ena sidan ingen kan vara bättre i tillfälle än i synnerhet
vederbörande departementschef att lemna tillförlitliga sakupplysningar
till ledning for omdömet och å andra sidan derigenom Jätt förekom-
mas tusen misstag och missförstånd, som eljest alltför lätt äro möj-
liga. Regeringen vinner härigenom ofantligt i styrka, men dock icke
mer än hon kan vinna på öfvertygelsens väg; och representationen kan
med större säkerhet. och tillförsigt fatta sina beslut, sedan hon på
stället hört 'hvad regeringens ledamöter haft att andraga för eller mot
en sak. Men skola dessa stora fördelar vinnas, och skola de ytterligare
ökas genom bruket af interpellationsrätten, så är nödigt att ministrarne
uppfatta hela betydelsen af detta nya förhållande — såsom de äfven
i allmänhet synas hafvå gjort — genom att ärligt och oförstäldt lemna
de upplysningar, som äskas och behöfvas. Interpellationsrätten afßer
ingalunda att liksom alltjemnt ställa ministrarne till ansvar — ehuru
en icke obetydande konstitutionel kontroll ligger äfven härutinnan —•
utan helt enkelt att från autentik källa få en upplysning, hvilken se-
nare, åtminstone då fråga ej är om diplomatiska hemligheter, både kan
och bör gifvas utan obehöriga omsvep eller förbehåll. Ty så mycket
torde vara gifvet i afseende på den nuvarande representationens för-
hållande till regeringen, att det numera verkligen blir nödvändigt för
ministèren att vara fullt ärlig, och uppriktig i afseende på sina åsigter
och åtgöranden, vare sig att dessa öfverensstämma med representatio-
nens önskningar eller icke. Att lovera och slingra blott för att hålla
702	POLITISKA BETRAKTELSER.

sig fast ,vid embetet, duger fiu ej mera. Att vara beredd att stå eller (
falla med sin öfvertygelse, måste härefter vara första egenskapen hos
en minister; och ehuru hårdt detta kanske skall förefalla, innan man
hunnit vänja sig dervid, skall likväl i detta fall nödvändighetens lag
ganska snart göra sig gällande.

, Eget nog har man sett från regeringens sida icke allenast ett
försök att liksom fullkomligt ignorera en sådan nödvändighet, utan en
uttrycklig 'protest mot allt som skulle kunna heta parlamentarisk sty-
relse. Det har ej otydligt förklarats, att det väl ännu kan gå an, att
konungen omgifver sig med ministrar, som sakna representationens
förtroende. Någonting annat kan väl i sjelfva verket ej afses med ett
bekant yttrande till statsrådsprotokollet år 1868 'i anledning af några
statsrådsledamöters ingifna afskedsansökningar. Man, har nämligen
blifvit erinrad derom att regeringsformens anda icke blifvit ändrad
genom den nya riksdagsordningen. Äfven inom norska regeringen har
man hört ett yttrande i ungefärligen samma syftning, så att i det
fallet båda regeringarne tyckas vara af lika mening. Denna mening
innebär hvarken mer eller mindre än ett underkännande af den ur
konstitutionel synpunkt visserligen högst legitima önskan att represen-
tationens åsigter må vara af något inflytande på valet af konungens
rådgifvare. Men utan ått på minsta vis vilja göra intrång på konun-
gens prerogativ i detta hänseende, måste det likväl ur en annan synpunkt
medgifvas, att detta prerogativ lean utöfvas i full öfverensstämmelse med
representationens tänkesätt; och om något annat är icke fråga. Att
, härvidlag gå imot representationens önskningar och åsigter, hoppas vi
ej skall på allvar komma i fråga i vårt land. Det är ett system, som,
der det i andra länder blifvit försökt,, alltid visat sig vara ett olycks-
bringande och farligt experiment. I sanning obegfipligt är det att
sådana tankar, vittnande om en fullkomlig missuppfattning af våra
nuvarande förhållanden och i allmänhet af ett sannt konstitutionelt
statsskick, kunnat omfattas af ett svenskt statsråd. Det påståendet att
andan af 1809 års regeringsform icke undergått någon förändring, är
i sjelfva verket en ohållbar sats. ,Icke ens allmän lag förblifver till
andan oförändrad under en så lång tidrymd som 60 år. Inflytandet
af förändrade seder och bruk, af industriens utveckling m. m. gör
sig ovilkorligen gällande. Äfven om lagens bokstaf icke ändras, äfven
om tillämpning sker i sträng öfverensstämmelse med bokstafven, kan
man ändock ofta säga att i sjelfva verket en förändring egt rum. Ett
och samma rättsförhållande kan i vissa fall hafva en helt annan be-
tydelse än för 60 år sedan; ett och samma straff kan hafva en helt
olika karakter o. s. v. Men framförallt gäller detta , i fråga om de po-
litiska lagarne hos ett folk som lefver ett politiskt lif, och som verkligen
befinner sig i politisk utveckling. Hvad Sverige beträffar, så behöfver
POLITISKA BETRAKTELSER.	703

man i detta fall visst icke tänka endast på den nya riksdagsordningen
såsom den der skulle förorsakat någon förändrad uppfattning af 1809
års regeringsform. Långt före representationsreformen hade regerings-
formens anda högst väsentligt modifierats. Eller hvem vet ej, att en
stor del af vår regeringsform är antiqverad och obrukbar? Att der
finnas paragrafer, som utan minsta betänklighet blifvit öfverträdda?
Att andra finnas, som väl till namnet äro gällande, men icke utan mo-
difikation följas eller kunna följas? Att under sådana förhållanden nu,
sedan vår nya representation och årliga riksdagar tillkommit, vilja
yrka något som icke ens före denna storartade förändring i vårt stats-
skick egde rum — det är verkligen mer än man bordt vänta af dem
som sjelfva verksamt intresserat sig för och slutligeh lyckligt genom-
fört representationsförändringen^ och torde bevisa, att de icke varit
fullt medvetne om hela betydelsen af sitt verk eller insett den stora
fördelen äfven för regeringen utaf den ordning som i detta, fall otvif-
velaktigt skall komma att göra sig gällande; att de verkligen ej för-
stått att hvad som kan vara en skenbar förminskning i konungamagten
i sjelfva verket är en ökad styrka för regeringen uti alla lojala före-
hafvanden och dymedelst äfven medelbarligen, en ökad trygghet för
monarkien. Ett nytt éxempel på det för öfrigt ej ovanliga förhållandet,
att de som lyckas genomdrifva en stor reform, ofta ej äro de skickligaste
att tillämpa densamma I Det är mången gång - såsom skulle de blifva
rädde för sitt eget verk och rygga tillbaka för, konseqvenserna deraf.
I sjelfva verket är det icke mångas lott att utföra mer än en stor
handling; och nya förhållanden fordra i allmänhet nya män. Ipaellef-
tid torde man få antaga, att åsigterna i détta .fall efterhand klarnat,
eliuru sådant endast skett ganska långsamt. Det måste ur denna syn-
punkt anses såsom ganska anmarkningsvärdt, att man ännu vid den
sist förflutna riksdagen trott sig kunna framlägga ett förslag till för-
svarsväsendets ordnande, som, hvilka förtjenster det i militäriskt hän-
seende må ega och hvilket rättmätigt beröm det i sådant hänseende
må vara egnadt att tillskynda sin upphofsman, likväl varit så stri-
dande mot hvad man väl på förhand kunnat veta våra representatio-
nens önskan. Också är det väl på detta fält som eftergifterna för
konstitutionalitetens fordringar kännas allratyngst.

Följande exempel visar, huru .öfvertygelsen i förevårande afseende
ändock mer och mer stadgat sig äfven hos regeringen samt gèr bevis
på ett. verkligen lojalt tillmötesgående och ett uppriktigt bemödande
att motsvara de nya förhållanden, i hvilka vi inträdt. Man erinrar
sig, hvilken uppståndelse som vid 1868 års riksdag förorsakades inom
regeringslägret af frågan om handels- och sjöfartsfondens indragning
tiU statsverket — ett förslag, som ansågs knappt mindre än revolutio-
närt till sin syftning och söm, menade man, om det antoges, skulle
704	POLITISKA. BETRAKTELSER. ,

bryta ned allt behörigt magtförhällande mellan regering och repre-
sentation. Dess antagande måste nödvändigt föranleda en ministerkris:
detta tillkännagafs tydligt nog af en konungens rådgifvare.' Ett år
' har sedan dess förflutit, och förslaget har icke allenast blifvit gilladt
af regeringen och antaget af riksdagen, utan en af ministrarne har,
såsom ledamot af första kammaren, uttryckligen reserverat sig mot
denna kammares beslut i en motsatt syftning, — visserligen icke egent-
ligen af skäl, som legat uti sjelfva sakförhållandet, utan på den grund
att det vore onaturligt att representationen skulle vägra att antaga en
eftergift som regeringen vore beredd att göra; men sjelfva sakförhål’-
landet, som nu af regeringen förordades, var dock detsamma som för-
lidet år så olika bedömdes.

Enahanda slutsats i afseende på regeringens långsamt mognande
öfvertygelse om en väsentligen förändrad inbördes ställning mellan
regering och representation tyckes man kurina draga af den vid inne-
varande års riksdag behandlade frågan om de ordinarie statsanslagen —
en fråga af utomordentligt större betydelse än den förutnämnda. Vis-
serligen har den rätt, riksdagen i detta fall för sig tagit i anspråk, blif-
vit bestridd af regeringens vid kamrarnes öfverlägguingar härom närva-
rande ledamöter — till bevis att det endast är steg för steg som re-
geringen, enligt hvad förut antydts, kommit till den insigt, hvarom ofvan
talats — men protesten i denna så ojemförligt vigtigare fråga var icke
på långt när så stark som uti den jemförelsevis underordnade frågan
om handels- och sjöfartsfonden, än mindre hörde man i sammanhang
härmed något tal om mihisterförändring. Hela dennä betydelsefulla
sak har i sjelfva verket aflupit så tyst och stilla som i fall frågan
gällt den obetydligaste angelägenhet.	' '

Flere andra omständigheter, om än af mindre vigt, skulle kunna
åberopas till stöd för samma antagande. Allt sammanstämmer att
ådagalägga att riksdagen, utan att hafva gjort något det'ringaste in-
grepp i regeringsmagten utöfver hvad grundlagen medgifver, likväl i
sjelfva verket erhållit en annan betydelse, en, annan magtställning än
7 tillförene, eller, om man så vill, att representationsförändringen verk-
ligen medfört en ändring uti andan af regeringsformen. Vore det ej
så, skulle ock hela representationsreformen till stor del hafva varit
ändamålslös; ty ett hufvudändamål, som med densamma afsågs, var
väl ändock att göra 1809 års konstitutionela principer gällande mer
än som under den gamla ståndsrepresentationen varit möjligt; och
x dessa principer sträckte sig i sjelfva verket vida längre än man af en
sträng bokstafstolkning af grundlagen skulle vilja sluta. I allmänhet
torde man kunna säga, att regeringsformen i mer än en punkt, såsom
den vanligen tolkats, icke uttryckt den anda äf konstitutionel frihet,
som verkligen förefanns hos 1809 års lagstiftare.
POLITISKA BETRAKTELSER.

705

Härmed må nu imellertid vara huru som helst, så är likväl klart,
att om man verkligen rätt uppfattar och inser betydelsen af de nya för-
hållanden som inträdt, så skall man-finna, att regeringens magt hädanef-
ter måste komma att hvila på en helt annan grundval, än den hon hit-
tills älskat att -stödja sig på, nämligen teorien om två hvarandra ömse-
sidigt balancerande statsmagter, med en ej obetydlig lutning åt allena-
styrandet. Denna nya grundval — visserligen icke helt och hållet ny i
vårt land — är i sjelfvä verket ingen annan än att regeringen, för att
kunna gagna och för att ega den kraft som hon för det allmännas
väl behöfver, ovilkorligen måste stödja sig på representationens ut-
talade åsigter, ja, vara ett uttryck af dessa. Endast i fråga om sjelf-
viska syften skall ett sådant system försvaga konungamagten; men i
fråga om allt som är allmänt väl skall regeringens magt mångdubblas,
likasom hon genom sjelfva den ställning, hon sålunda komTner att in-
taga i förhållande till representationen, skall kunna uppträda gentimot
denna méd en kraft och ett inflytande, som hon nu saknar: Hvad som
under de antydda förhållandena skänker en sådan ökad styrka är
förtroendet. Men för att förtroende skall kunna, ega rum, fordras, så-
som det första nödvändiga vilkoret, full kännedom om regeringens åsigter
och en derpå grundad öfvertygelse att hon verkligen vill gå i spetsen
för den politiska utvecklingen i deu riktning representationen önskar.

Med afseénde på en sådan uppfattning af regeringens förhållan-
de till, representationen — ett förhållande som öfverensstämmer med
alla sanna begrepp om konstitutionel styrelse — måste man medgifva,
att regeringens nuvarande organisation är särdeles ofullkomlig; ja, man
kan nästan säga, att med den nuvarande beskäffenheteii af denna orga-
,nidation det nästan är omöjligt att annat än på ett mycket lamt och
haltande samt ur alla ’ synpunkter ofullkomligt sätt uppnå det an-
tydda ; ändamålet. Är således det antydda konstitutiönela förhål-
landet nu mer än någonsin af en grundväsentlig vigt, så följer,
att frågan om statsrådets sammansättning och hela organisation
äfvenväl numera ' verkligen är ur konstitutionel synpunkt en lifs-
fråga. På en ändamålsenlig lösning af denna* fråga beror i högst vä-
sentlig mån huruvida regeringen skall kunna under nuvarande förhål-
landen ega den kraft och det anseende, som en regering, for att rätt
gagna, måste ega., och huruvida ett verkligt samarbete skall till det
allmännas båtnad kunna ega rum mellan regering och representation.

< Vi vilja egna några ord åt denna synnerligen vigtiga fråga.

Innan den så kallade departementalstyrelsen infördes, förvaltades
regeringsdepartementen af statssekreterare, under det statsråden närmast
icke voro annat än Konungens rådgifvare. Denna anordning, huru
mycket den än blifvit klandrad, hade likväl, åtminstone teoretiskt ta-
ladt, sina stora företräden. Derigenom att statsråden voro befriade
.	45z
706	POLITISKA BETRAKTELSEK.

*

frän all egentlig handläggning af de löpande göromålen, kunde de både
hafva tid och sinne för de stora frågorna. Vid deras val var ej nö-
digt att göra hufvudsakligt afseende på embetsmannaskickligheten,
utan det stod fritt att äfvenväl gifva sin rätt åt statsmannaegenska-
perna. Med ett ord, statsråden behöfde ej vara och voro ej ämnade
att vara ewhetsman, utan statsmän. In praxi vet man att sakén ge-
staltade sig mycket annorlunda, i det konungen alltför ofta endast
valde viljelösa verktyg för ett egenmägtigt allenastyrande och stats-
rådet i sjelfva verket förvandlades till ingenting annat än en kamarilla.

Denna sednare missriktning bröts väsentligen genom införandet af
departementalstyrelsen, hvilken ock medförde åtskilliga andra fördelar;
men olägenheter af annat slag inträdde i stället. I det .statsråden
blefvo departementschefer, blef äfven nödvändigt att de skulle vara
fackmän, med förmåga att skota de löpande regeringsärendena, och
detta så mycket hellre som, i följd af den alltför bristfälliga orga-
nisationen af konungens kansli, de i allmänhet icke haft att tillgå
det biträde i afseende på detaljer som bordt kunna påräknas. Stats-
råden förvandlades under sådana förhållanden till ingenting annat än
statssekreterare. De måste framförallt vara ernbetsmän; statsmän en-
dast i andra rummet. Denna tendens har i sjelfva verket gjort sig så
gällande, att äfven de så kallade konsultativa statsråden, hvilka man
kunde föreställa sig hade bordt bibehålla något af den fordna stats-
rådskarakteren, tvärtom äfvenväl betraktats ur samma synpunkt, så-
som man finner ej blott af den i grundlagen intagna bestämmelsen
att minst två af desamma skola hafva beklädt civilt embete, utan
äfyen af den vanliga praxis vid tillsättandet af dessa platser, hvar-
igenom dertill kallats icke män med erfarenhet, stadgadt politiskt
anseende och kända politiska åsigter, utan helst yngre personer som
varit användbara såsom ett slags tjenstebiträden åt departements-
cheferna. Detta system, som gör regeringen till föga annat än ett
embetsverk, representerar ock embetsmannaväldet, likasom det förra
systemet, på det sätt det tillämpades, representerade enväldet. Hade
statsrådet tillförene karakter af kamarilla, så får det nu i stället allt-
för lätt en karakter af cama/raderie. Statsrådet blir ett »concilium
familiäre» af kamrater i embetsverken; statsrådsembetet ett trappsteg
på embétsmannabanan för goda vänner^ hvilka på vägen till president-
eller landshöfdingeplatser passera in uti statsrådet och ut ur statsrådet
utan att svenska folket hört ens talas om hvilka politiska åsigter de
hysa eller om de ens hysa några. Allt reduceras sålunda till den
hufvudfrågan att kunna någorlunda oförvitligt behandla förekommande
»mål». Hvad den egentligen politiska ledningen af affärerna beträffar,
så blir densamma en sak af underordnad vigt; och ehuru, i trots af
alla häraf följande ogynsamma förhållanden, åtskilliga ganska betydande
POLITISKA BETRAKTELSER.	707

regeringsåtgärder verkligen d)lifvit vidtagne och åtskillige reformer med
regeringens medverkan genomförde— främst deribland representations-
reformen — så larer man icke kunna undgå att i detta Éänseende
nödgas erkänna systemets verkliga svaghet. Och denna,svaghet har
- på ett högst betänkligt sätt än ytterligare ökats efter införandet af
årliga riksdagar. Betänker man nämligen, att regeringsledamöterna
under fyra, månader af året måste med rätt mycken uppmärksamhet
följa riksdagsförhandlingarne; att de efter riksdagens slut hafva att
vidtaga de åtgärder, hvartill riksdagens fattade beslut kunna för-
anleda; att de vidare under årets lopp hafva att förbereda Kongl.
Maj:ts proposition till nästa riksdag; att de, jemte allt detta ständigt
återkommande extraordinarie arbete, som är en följd af det nu-
varande representativa systemet, tillika hafva att sköta de ordinarie
regeringsärendena, dessa otaliga löpande »mål», dessa tusen och tusen
bagateller, som med afseende på sin obetydlighet väl kunna bringa,
en regering i förtviflan, men ändock, så obetydliga de äro,> fordra
sin tid till afgörande;' betänker man allt detta, och tillika det i
så hög grad ofullkomliga biträde departementscheferna kunna på-
räkna inom sina resp, departement; så måste man medgifva, att
det , snart sagdt blir en fysisk omöjlighet för statsråden att i någon
högre, mening kunna vara statsmän, med den öppna och lugna blick
för och den djupa begrundning af förhållandena, «om mån af- sådana
fordrar. De reduceras till expeditionshafvande och ingenting annat.
Det torde knappt behöfva, sägas, att ett sådant förhållande icke kan vara
önskvärdt eller är af natur att kunna lända till det allmännas båtnad.
För att i detta fall åstadkomma en bättre sakernas ordning,
synas två vilkor»vara af noden: det ena en sådan omgestaltning af
konungens kansli, att departementen blifva fördelade,uti byråer med
sakkunniga byråchefer, hvilka ega förmåga att sköta de löpande ären-
dena på ett sådant sätt, att departementschefen ej behöfver till den
grad, som nu är förhållandet, upptagas af alla möjliga små detaljer;
det andra är en förändrad organisation af sjelfva statsrådet. Genom
byråsystemet blifva byråcheferna i hufvudsaken —. det vill säga, i
afseende på sjelfva förarbetet — hvad de fordna statssekreterarne
voro (och de borde vid behof äfven kunna göra föredragningen inför
konungen), och departementscheferna, hvilka under sådana omstän-
digheter blifva någonting annat än embetsmän och "kunna vara
någonting annat, få återigen sin väsentliga betydelse såsom stats-
män pch konungens rådgifvare; men det att statsråden tillika äro
departementschefer, med skyldighet att närmare öfvervaka och taga
kännedom af hvar sin detalj af statsförvaltningen, gör dem endast
skickligare äfven för rådgifvarekallet i allmänhet; och man vinner
sålunda härigenom båda de förut nämnda systemens fördelar.
708	POLITISKA BETRAKTELSER.

Hvad statsrådets organisation beträffar, kunna vi ej underlåta att
fästa uppmärksamheten på den stora betydelsen af dét förslag', som i
detta hänseende framställdes af 1868 års konstitutionsutskott och som,
ehuru det icke föranledde till' någon åtgärd, likväl i sina hufvudgrunder
temligen allmänt gillades. Detta förslag gick derpå ut, att statsrådet
skulle bestå af tio ledamöter, bland hvilka konungen utnämnde en
statsminister ; att statsdepartementens antal ej borde upptagas i grund-
lagen, utan skulle efter omständigheterna af konung och riksdag sär-
skilt bestämmas; samt att konungen bland statsrådsledamöterna skulle
utnämna chefer för de sålunda bestämda departementen, mellan hvilka
göromålen tillika kunde efter sig företeende omständigheter på ett
lämpligare sätt, än nu, fördelas. Såsom skäl för detta förslag anfördes
i utskottsbetänkandet:

»Utskottets förslag stöder «ig vid den grundsatsen, att alla be-
stämmelser om departementens antal och namn böra ur grundlagarne
försvinna och göras till föremål för en af konungen och riksdagen,
i den ordning 87 § regeringsformen föreskrifver, stiftad lag. Utskottet
behöfyer icke till stöd för ett sådant förfarande åberopa att, så vidt
utskottet har sig bekant, endast en mindre tysk stat, Würtemberg,
upptager departementsindelningen i sin grundlag; den historiska ut-
vecklingen af våra egna förhållanden visar tillräckligt tydligt hän på
en sådan, åtgärd. Den äldre lagstiftning, från hvilken vår främsta
grundlag härleder sitt namn, innehöll, såsom sjelfva namnet regerings-
form antyder, ursprungligen föga mer än stadgar och reglementen för
förvaltningen. Så var framförallt fallet med 1634 års regeringsform,
som, vid sidan af en vidlyftig framställning om statsförvaltningen ända
in i dess detaljer, endast hade några få §§ öfriga för ett högst flygtigt
och ofullständigt omnämnande af konungens och riksdagens konstitu-
tionela rättigheter. Men alltifrån denna tid har vår grundlagstiftning
småningom alltmera ifrån ' sig skiljt de administrativa bestämmelserna,
så att numera endast ett obetydligt antal qvarstår. Att, fortgående i
denna riktning, ur grundlagarne borttaga hvad som gäller departe-
mentsindelningen har synts utskottet i mer .än ett afseende önskvärdt.
Man vunne fördelen att, efter den plan som för förvaltningens ord-
nande kunde komma att utstakas, densamma finge efterhand utveckla
sig utan hinder af några bestämmelser i grundlagen; och åt Kongl. Maj:t
lemnades friare händer att, om han så för godt funne, företaga den
jemnare fördelning af ärendena mellan de särskilta departementen,
som enligt utskottets förmenande vore af behofvet påkallad, men som
nu kunde möta hinder redan af departementenas i grundlagen ut-
satta namn.»

»I sammanhang' med borttagandet af departementsindelningen ur
grundlagen anser sig utskottet äfven böra föreslå uteslutande derifrån
POLITISKA BETRAKTELSER.	709

af stadgandet om den -högre värdighet, som af endast historisk grund
finnes tillagd chefeme för justitie- och utrikes-departementen. Men
då statsministersvärdigheten icke torde böra ur våra grundlagar helt
och hållet borttagas, dels emedan det synes lämpligt, att konungen
kan med en sådan värdighet utmärka den bland sina rådgifvare, som
han anser böra' bland dem intaga främsta platsen, dels emedan de
unionela förhållandena till Norge torde förutsätta tillvaron af en
svensk statsminister, så länge Norge enligt sin grundlag skall ega en
embetsman med denna värdighet, har utskottet ansett att konungen
borde kunna utse statsminister bland samtlige sina rådgifvare.»^

Jemte dessa hufvudsakligen praktiska skäl, hvilka redan såsom
sådana hafva en synnerligen stor vigt, bör äfven särskilt betonas den
politiska betydelse, som utan tvifvel skulle komma att tillfalla det
föreslagna statsministersembetet, och som skulle komma att utgöra det
kanske väsentligaste i denna reform. Skulle nämligen detta embete
blifva något annat än en blott titel, så är klart, att den ifrågavarande
statsministern bör tänkas såsom verkligen konséljpresident eller Pre-
mierminister, det vill säga, såsom statsrådets politiske ledare, såsom
den, hvilkens kända tänkesätt skola åt regeringen gifva dess politiska
karakter, såsom den, hvilken enligt konungens uppdrag med statsrådet
införlifvar likartade krafter och åt regeringen ger enhet och samman-
hållning. En sådan man, hvilken må innehafva portfölj eller icke,
kommer sålunda väsentligen att framstå såsom en politisk personlig-
het, hvilkens grundsatser trycka sin prägel på regeringens hela hand-
lingssätt, och som sjelf i sin ordning uttrycker representationens
åsigter uti den eller de stora frågor, som främst ligga före till afgörande.
På sådant sätt kan ej blott ett fullt förtroende mellan regering och ,
representation åstadkommas, utan regeringen blir i sjelfva verket, så
att säga, äfven representationens ledare (såsom det heter i England);
och der kan blifva full“ och enig samverkan mellan regering och re-
presentation. Får jemte en sådan organisation af statsrådet regeringen
ett ytterligare stöd uti en-ordnad byråstyrelse inom departementen, så
torde man omsider kunna erhålla en på samma gång tillräckligt insigts-
full, kraftig och sannt konstitutionel regering.

Vi hafva yttrat, att den ifrågavarande statsministern eller konselj-
presidenten skulle vara ett uttryck af representationens åsigter i afseende
på dep eller de stora frågor, som närmast föreligga till behandling.
Härmed vilja vi hafva antydt, att då under samhällslifvets småningom
skeende utveckling det naturligtvis på hvarje tid måste finnas någon
särskild fråga, som företrädesvis fordrar sin lösning eller för hvars
lösning samhället är moget, så är det just med afseende på denna
fråga som det på denna tid är af vigt att en sann öfverensstämmelse
eger rum mellan regering och representation och att det är tänkesättet
710	POLITISKA BETRAKTELSER.

med afseende just på den frågan, som måste i det fallet vara bestäm-
mande. I allmänhet är det önskvärdt, sedan saiùhâllet uppnått en
viss grad af politisk frihet och utveckling, att inga reformer påtvingas
utifrån, genom initiativ från äfven den välvilligaste regering, utan att
desamma framträda såsom en produkt af nationens egen politiska sjelf-
verksamhet samt följaktligen först och främst förberedas och bearbetas
inom representationen och inom den politiska diskussionen i allmänhet,
innan regeringen tager hand derom; men det kommer dock alltid ett
ögonblick — och omständigheterna tillkännagifva sjelfva för den vak-
samme statsmannen, när det ögonblicket inträffar — då regeringens in-
gripande blir nödvändigt; och det är då som det är af vigt att rege-
ringens ledare är så genomträngd af och så införlifvad med det ifrå-
gavarande reformsträfvandet, både hvad allmänna principer och prak-
tisk tillämpning beträffar, att han, långt ifrån att motsätta sig- natio-
nens önskningar eller ängsligj; hålla fast vid halfmesyrer, som icke
längre tillfredsställa behofven, tvärtom ställer sig i spetsen för refor-
men och blir vid ' dess genomförande en verklig ledare äfven för re-
presentationen.

En sådan uppfattning af regeringens ställning är icke ny för våra
förhållanden; tvärtom kan man säga, att det förslag, hvarom här varit
fråga, i sjelfva verket endast afsett att genom en ändamålsenligare
form stadfästa hvad som i sak redan befunnits godt och nyttigt. Det
är just under sådana omständigheter, som’ nyss nämnts, som repre-
sentationsreformen kommit till stånd; öch man torde med skaf kunna
påstå, att aldrig någon‘svensk regering varit starkare än den, som
slutligen genom sin ihärdighet tillvägabragte denna stora, af nationen
så länge önskade , och väl förberedda reform. Det synes såsom rege-
ringen sjelf skulle förvånats öfver att se denna styrka så hastigt öch
på ett så märkbart sätt, som de senaste riksdagames historia gifvit
vid handen, förminskas, eller alldeles upphöra; men ingenting är na-
turligare. Regeringens styrka har försvunnit i samma ögonblick hon,
efter representationsreformens lyckliga genomförande, icke längre stått
såsom målsman för något dylikt stort nationelt arbete, sedan hon icke
längre haft, så att säga, någon fana, något visst program, utan inför
allmänna opinionen hufvudsakligen framstått endast i skepnaden af ett
embetsverk. Det. bör våra klart för hvar och en, att numera ingen
regering kan komma i åtnjutande af det anseende och det inflytande,
som en regering bör ega, med mindre hon har en bestämd mission.
Enligt hvad ofvanföre nämnts, anse vi ej för vår del att regeringen
bör, i allmän bemärkelse, vara den som skall taga initiativet till sam-
hällsförbättringar, hvilka derimot böra framkomma såsom resultat af
folkets egen verksamhet, men att det ändock alltid blir en tid, då
regeringen i afseende på sjelfva utförandet af en reform måste — uti
POLITISKA BETRAKTELSER.	711

i inskränktare betydelse — taga ett initiativ, om man sä vill kalla det.
i Vi skulle hellre vilja säga, att hon måste åtaga sig en mission. Hvarje
regering, som numera vill vara sin uppgift vuxen, måste känna sig
kallad ad hoc, till detta speciela reformarbete som skall genomföras, ej
ensamt till afgörande af löpande mål. Icke blott skall detta gifva en
nödig kraft åt regeringen och en enig samverkan med representationen
med afseende på det speciela föremål för reform, som är å bane, utan
äfven i allmänhet taget; ty just derigénom att sålunda uppmärksamhe-
ten företrädesvis riktas blott på ett föremål i sender, skall i väsentlig
mån stäfjas detta oroliga fikande åt alla möjliga håll på en gång,
som alltför mycket gifver sig tillkänna vid våra riksdagar pch som
sällan leder eller kan leda till något resultat, på samma gång rege-
ringens betydelse för. hufvudfrågan alltid måste gifva densamma en
Ökad styrka äfven i afseende på andra mindre frågor. Det parlamen-
taiiska styrelsesättet — för att, nyttja denna terminus technicus —.
blir sålunda, äfven ur synpunkten af regeringens eget intresse såsom
regering, en nödvändighet. Vill hon ej beträda den vägen, skall hon
ganska snart komma i ett förhållande till representationen och landet,
som säkert blir allt annat än afundsvärdt.

Vi klandra ej om vår regering ännu ej lärt Sig fullt inse denna
här angifna nödvändighet; men onekligt är, att hon lider af en be-
tänklig brist — en svaghetsbrist — just i det hänseende vi påpekat.
Skall hon förmå att lyfta sig ur den ofördelaktiga ställning, hvari
hon kommit? Skall, hon t. ex. kunna besluta sig och hafva nog energi
att ställa sig i. spetsen för det stora och öfvervägande parti, som vill
hafva försvarsfrågan löst på en verkligt folklig grund — efter detta
tyckes vara den storå fråga, som nu närmast står på dagordningen v
ä	Kan hon ej detta, eller kan hon ej lyckas att skjuta någon annan fråga
I	i förgrunden, så befara vi att hennes dagar äro räknade. Statsråds-
‘ embetet måste hädanefter komma att betraktas såsom väsentligt olikå
hvarje annat embete. Lika litet som man med heder gerna kan sitta uti
en komité, i fäll man ogillar de grunder, på hvilka denna komité har
att bygga sitt arbete, lika litet skall man med heder kunna sitta qvar
i statsrådet, i fall man ej delar representationens åsigter i afseende
på förhandenvarande väsentliga frågor; och lika litet som det ligger
någon förödmjukelse uti att, under de nämnda omständigheterna afstå
från ett komitéledamotskap, lika litet förödmjukande är det att, när
omständigheterna det påkalla, lemna taburetten. I vårt land, der man
, icke alltid kan påräkna ekononnskt oberoende personer såsom statsråd,
blir det likväl en ytterligare nödvändighet, i fal! detta system skall
kunna genomföras, att ingen må anses förhindrad att från rådsbordet
återgå till en annan lägre samhällsställning eller att, på samma gång
han lemnar den högre platsen med dess högre inkomster, äfvenväl
712	POLITISKA BETRAKTELSER-

lemna den högre titeln med dess högre anspråk. Ur denna synpunkt
är verkligen titelfrågan ej utan sin stora betydelse. Fasthåller man
jemförelsen med ett komitéledamotskap, så bör allt detta kunna ske
utan svårighet.

En af de finaste frågor inom hela det konstitutionela lifvet är
kanhända den att veta när en minister rätteligen bör afgå. Lika
otillständigt och stridande mot alla verkligt konstitutionela begrepp .
som det är att utan afseende på politiska tänkesätt och politiska
förhållanden endast för egen nytta sträfva att hålla sig fast vid
embetet, lika obefogadt skulle det vara, om ministéren blo'tt af en
viss tyckmyckenhet läte den obetydligaste anslagsvägran eller eljest
det obetydligaste motstånd förmå sig att afgå. Omständigheterna
kunna vara sådana, att bristande öfverensstämmelse till och med i
ganska vigtiga saker icke bör dertill föranleda. Det gifves tillfällen
— Englands konstitutionela historia visar talande exempel derpå —
då fäderneslandets väl fordrar att en ministér bjuder äfven repre-
sentationen spetsen. När skall han då rätteligen finna sig förpligtigad
att afgå? — Intet allmänneligt svar kan derpå gifvas. Det måste,
så att säga, kännas i den politiska atmosferen, när rätta tiden är inne;
och när det gått så långt, då kan alltför väl utgången af äfven en i
sig sjelf obetydlig fråga nog få vara afgörande. En så beskaffad fin
uppfattning af ställningen kan nu icke åstadkommas utan den lifliga-
ste beröring mellan regeringen och representationen, hvarigenom bådas
ömsesidiga tänkesätt och åsigter alltjemnt kunna med hvarandra jem-
föras och den inbördes ställningen alltjemnt bibehållas klar och bestämd.’
Det är bland annat äfven för vinnandet af detta ur konstitutionel syn-
punkt högst vigtiga ändamål som ministrarnes närvaro i kamrame är
af så stor betydelse,, ja, rentaf nödvändig, likasom, icke mindre, ett
rätt bruk af interpellationsrätten. Vår grundlag gifver dessutom ännu
ett annat medel vid handen för vinnande af samma mål, ehuru allt
hittills icke begagnadt. Så mycket mera, skäl kan det vara att, med
afseende på angelägenheten för oss af en politisk utveckling i den
riktning som här antydts, fästa uppmärksamheten på detta medel. •
Det ligger i konstitutionsutskottets rätt att granska statsrådsprotokol-
lema och att Öfver den verkställda granskningen afgifva utlåtande till
riksdagen. Dock förutsättes då en helt annan tolkning af 106 och
107 §§'regeringsformen än den, som allt hittills gjort sig gällande.-

Tolkar man dessa grundlagsparagrafer såsom hittills varit bruk-
ligt, så kan man knappast tänka sig mera absurda bestämmelser än
hvad de innehålla i afseende på statsrådets ansvarighet. Den enkla,
humana, sannt konstitutionela uppfattning af förhållandet mellan repre-
sentation och regering, som här ofvan blifvit framställd, skulle i så-
dant fall icke alls hafva föresväfvat lagstiftaren, hvilken derimot en-
POLITTSKA BETRAKTELSER.	713

dast skulle tänkt sig konungens rådgifvale såsom ett slags vanliga em-
betsmän eller förvaltare, af hvilka fråga vore att utkräfva ansvarighet
med största möjliga stränghet — åtminstone till utseendet och formen,
hvilken i sjelfva verket är mycket sträf. Att ändamålet kan vinnas
med mycket lenare former kunde imellertid icke vara obekant för
1809 års lagstiftare. Tillika följer af den sagda tolkningen af dessa
paragrafer, att hela regeringsarbetet egentligen vore att betrakta såsom
ingenting annat än summan af en hel hop »mål,» med hvilka rege-
ringen' tager befattning;' och att granskningen af detta arbete skulle
ske efter ungefär samma, grunder som granskningen af en direktions
räkenskaper (dä de enskilta »målen» motsvara de särskilta inkomst-
och utgiftsposterna) dervid det är revisorernas pligt .att anmärka lika
väl en liten som en stor felräkning, som möjligen kan förekomma.
- Man saknar ej anledning att antaga att grundlagens stiftare tänkt sig
saken något annorlunda, det vill säga så, att vid granskningen af stats-
rådsprotokollerna man ej borde fästa sig vid enstaka omständigheter,
minst vid obetydliga sådana, utan dervid. huruvida, regeringssystemet i
allmänhet varit öfverensstämmande med lagens anda och rikets sann-
skyldiga nytta. Imellertid, och då i alla fall ett sådant omdöme
måste grundas på flera eller färre enskilta fakta,, har man in praxi
alltjemnt följt den regeln, att om anmärkningar blifvit framställda,
desamma- framställts mot enstaka regeringsåtgärder, dessa mången gång
. af ganska obetydlig beskaffenhet. Men enär påföljden af anmärkning
skall bokstafsenligt blifva antingen riksrätt eller anmälan till entledi-
« gande, vare sig af en eller flera af statsrådets ledamöter, så är helt na-
turligt att, om äfven anmärkningsanledningarne äro i och för sig aldrig
så grundade, man likväl finner det motbjudande att, med så beskaffad
påföljd, anmäla ett eller annat bland de hundratals mål, som kunnat
förekomma på en departementschefs föredragning; och det konstitu-
tionsutskott, som det oaktadt, enligt en sträng bokstafstolkning, anser
sig böra så göra, undgår vanligen icke sjelft att umgälla detta med
ganska svåra anmärkningar för kitslighet, enskilda motiver o. s.. v..
Någon påföljd kommer ej i fråga. Resultatet af allt detta är att
vanligtvis konstitutionsutskottet tegat stilla, äfven der enstaka anled-
ningar till anmärkning ganska bestämdt funnits, samt inskränkt sig till
att lemna stadsrådet decharge in bianco, och detta uti ett betänkande
utan allt politiskt innehåll^ vanligen blott upptagande några rader.. I
denna händelse har det vanligtvis ej saknats, från en annan sida, lika
skarpa anmärkningar mot utskottet för en alltför stor »beskedlig-
het,» osjelfständighet o. s. v.; så att man verkligen kan på konstitu-
tionsutskottets befattning med stadsrådsprotokollernas granskning till-
lämpa det bibliska yttrandet: »vi-hafva spelat och J villen ej dansa;
vi hafva* sjungit sorgesång, och J villen ej gråta». Det ligger i sakens
714	POLITISKA BETRAKTELSER.

natur, att sä länge den uppfattning af grundlagens mening, som hit-
tills gjort sig gällande,, fortfar, måste hela denna protokollsgranskning
blifva fullkomligt ändamålslös. Sjelfva formen för anmärkning är allt-
för förhatlig och stridande mot vår tids begrepp; och det gifves, om,
man strängt håller sig efter bokstafven, ingen mellanväg imellan ett
ingenting och någonting otidsenligt och förhatligt. Det är imellertid
bekant att vid några riksdagar fråga uppstått inom konstitutionsut-
skottet om att åt dechargebetänkandet gifva en annan form, nämligen
en sådan, att man icke alls’ framställde några »anmärkningar», allra-
minst syftande till någon direkt tillämpning af 106 eller 107 §
regeringsformen, utan att man derimot ur allmän principiel synpunkt
upptoge till behandling den ena eller andrå vigtigare specialiteten,
som under årets lopp kan hafva utgjort föremål för behandling hos
regeringen, på det just under den diskussion i kamrarne, som deraf
föranleddes, ett sådant tillfälle till ömsesidigt meddelande mellan rege-
ring och representation, som ofvanföre omnämnts såsom önskvärdt,
måtte beredas. Då härigenom allt det förhatliga i formen vore un-
danröjdt, skulle det icke längre finnas någon anledning att, såsom nu
sker, med tystnad förbigå vigtiga regeringsbeslut, som man val finfier
ganska anmärkningsvärda, men hvilka man dock ej anser kunna för-
anleda någon tillämpning af i sig .sjelfva absurda grundlagsparagra-
fer; och dechargebetänkandet borde således alltid kunna tjena till att
sprida ljus öfver våra konstitutionela förhållanden och öfver regeringens
politiska' ställning, samt väsentligt bidraga att reda många hithörande
både i teoretiskt- och praktiskt-politiskt hänseende vigtiga frågor. Fråga
är således blott huruvida man grundlagsenligt kan medgifva ett sådant
mera tidsenligt och konstitutionelt sätt att gå tillväga, med bortka-
stande af allt detta anmärkningsväsende och thy åtföljande anklagelse
inför riksrätt eller anmälan till entledigande, som endast vittnar om
en viss barndom i de konstitutionela begreppens utveckling. I sjelfva
verket tro vi ock för vår del, att ehuru grundlagens bokstaf synes
tala för det förfaringssätt, som hittills gjort sig gällande, så talar den
likväl icke absolut imot det här ofvan omnämda; enär konstitutions-
utskottet otvifvelaktigt bör hafva rätt att, äfven om det icke vill göra
någon tillämpning af 106 eller 107 paragrafen, likväl åtminstone be-
handla sjelfva réciten eller motiveringen så som det för godt finnar
Och sedan man nu i så långliga tider funnit olämpligheten och den
fullkomliga gagnlösheten af det hittills nyttjade förfarandet, så vore
det verkligen högst önskvärdt, att något konstitutionsutskott en gång i
detta fall ville bryta isen. Sker icke detta, så är och förblifver kon-
stitutionsutskottets granskning af statsrådsprotokollerna en nullitet,
och kunde alltför gerna försvinna; men helt säkert skulle en förän-
dring i den syftning här angifvits verka, ganska välgörande till ut-
OM BARNETS RÄTT ATT ICKE LIDA VÄLD ETC.	715

, \	,	■■

veckling af det konstitutionela lifvet, ehuru det närmaste praktiska
resultatet icke kunde blifva annat än en debatt i kamrame. Man får
ej glömma, att ändamålet med en representation icke endast är att
bestämma statsbudgeten och stifta* positiva lagar, utan äfvenväl att
vidmagthålla och utveckla de allmänna konstitutionela begreppen och
i afseende på dessa bibehålla och fortplanta en tradition, som från den
ena riksförsamlingen öfvergår till den andra och som verkligen ensam
förmår att i sann mening upprätthålla ett konstitutionelt lif. Detta
senare är icke nödvändigt en frukt af äfven de bäst skrifna lagar;
ty lagar, äfven grundlagar, äro dock till slut ej annat än pappers-
mynt, hvars värde beror af den metalliska valuta soni ligger till grund,
det vill här säga: den konstitutionela andan hos representationen.

—ï—

Om barnets rätt att icke lida våld i religiöst-
dogmatiskt hänseende.

Religionsundervisningen bör upphöra i de allmänna skolorna och
öfverlemnas åt familjerna, säger man. Man afser då dermed tillgodo-
seende af den frihet som bör tillkännas hvar och en att i religiösa
mål följa samvéte och öfvertygelse. Skolan har endast att lyda den
för alla gemensamma lagens bokstaf, hvilken i ett land, der statskyrka
finnes, är statskyrkligt konfessionel eller påbjuder en och samma re-
ligion liksom en och samma religionsundervisning för alla. Genom att
frigifva denna undervisning skulle nu samvetstvånget i någon mån
lindras, intill dess all statens inblandning i den enskildes religiösa lif
kunde upphöra.	'

Visserligen vore ock härmed något vunnet. Man sluppe se den
borgerliga inrättningen, staten, hjelpa den gamla kyrkliga tvångsmagten
att bemägtiga sig barnens själar och med lagens rätt likformigt be-
lägga dem alla med tvångskyrkans hallstämplade dogmatiska stenar.
Man sluppe se religionsöfningarna drifna såsom exercis. Man sluppe
se hyckleriet, hvartill en gudaktighet, som af lag till tid och rum och
satt bestämmes, nödvändigt måste urarta, systematiskt tillämpas såsom
allmän barnauppfostran. Man sluppe se dessa skaror af skolbarn med
på samma gång knäppta händer, lexupprabblande läppar och’ blickar,
som förråda huru de arma små söka att uttrycka en fromhet, hvaraf
716	OM BARNETS RÄTT ATT ICKE LIDA VALE ETC.

deras hjerta ännu icke är mägtigt. Man sluppe med ett ord att se
statskyrkohyckleriet satt i system redan inom barnaverlden.

Men man har hittills stannat vid den allmänna satsen: religions-
undervisningen hör Öfverlåtas åt hemmet. Är väl då allt dermed sagdt?
Har man väl i och med detsamma tryggat religionsundervisningen mot
förvillelser? Har man dermed tillräckligt tillgodosett barnens rätt?

Antaget att bakom den allmänna satsen låge sådana tillämpnings-
satser som t. ex. dessa: att hvarje fader, moder eller målsman eger
rätt att inlära och påtvinga sina barn hvar och en sina godtyckliga
läror och föreställningar; att hvarje fader, moder eller målsman, som
icke sjelf egde lust och förmåga att befatta sig med barnens religions-
undervisning, egde att genom annat hvilket biträde som helst påtvinga
barnen hvilka läror som helst; eller ätt föräldrar och målsmän, med
ett ord, , skola ega Samma rätt att tvinga och misshandla barnen i
fråga om dessas religiösa bildning som statskyrkan och staten hittills
tillvällat sig; — vore väl dermed något vunnet? Vore väl föräldrarnes
våldsmagt öfver barnen i detta fall mera välsignelsebringande än sta-
tens varit det?	'

Jo, såvida som den kärlek till barnen, hvilken hos föräldrar och
målsmän måste förutsättas, bör antagas kunna gifva undervisningen en
bättre riktning än den, som den kärlekslösa staten förmår åstadkomma.

Detta låter visserligen icke illa. Men huru mycket denna kärlek
varit att lita på hos flertalet, då det gällt barnens undervisning, derom
vittnar all undervisnings historia tillräckligt, för att man numera skulle
låta sig dåras af de vackra uttrycken. Föräldrarna betrakta sig ännu
på'många håll såsom de der ega barnen och såsom de der följaktligen
ega välde öfver dem i alla mål. ' Då de. öfverläto sina barns själar i
statens våld eller, med andra ord, läto sig nöja med det lagbud, som
bestämmer, att staten må befatta sig med religionsundervisning, så af-
hände de sig dermed ingen af dem utöfvad rätt: de höllo endast till
godo med befrielsen från en mer eller mindre känd och erkänd pligt.

Af kärleken, i denna mening, torde. alltså föga vara att hoppas.

Icke heller på några föräldrarnes och målsmännens bättre insigter
än de, som hos den af stat eller kommun tillsatta läraren kan förut-
sättas, i fråga om religionsundervisning, torde den nämnda allmänna
satsen knnna anses vara grundad. Insigterna äro i detta fall allmänt
lexans, de utifrån inlärda lexornas.

Den allt oftare framställda satsen grundar sig väl alltså icke på>
föreställningen om någon hemmets större lust eller förmåga att med-
dela en bättre religionsundervisning ’ än den nu i statens skolor med-
delade. Möjligt är väl, att der bakom lefver en viss förhoppning om
att den moderliga instinkten numera, sedan folkupplysningen verkat sitt
verk, skall förstå att enklare, sannare, varmare fatta religionsundervis-
OM BARNETS RÄTT ATT ICKE LID A VÄLD ETC.	717

ningens uppgift, och att modren sålunda skall både bättre vilja och bättre
förstå att handhafva den religiösa uppfostran, sedan skolans konfessio-
nela tvångsundervisning upphäfts. Men det är väl icke egentligen på
sådana mer eller mindre osäkra förhoppningar som man grundar det
här åsyftade önskningsmålet. .Frågan härvidlag är, enligt vår förme-
ning, först och sist en rä^sfråga. Det är orätt, inser man, att staten,
att den borgerliga lagen skall hafva att råda öfver allas och hvarje
enskilds religiösa utveckling. Det är orätt, att staten, att den borger-
liga lagen skall härmed hafva något att skaffa. Det är orätt att
tvångslagar i detta fall tillämpas, att den statskyrkliga tvångsmagten
skall fortfarande få uniformera det uppväxande slägtets religiösa före-
ställningar och begrepp, samt dermed qväfva och krossa, den enskilda
öfvertygelsens brodd vid dess första uppspirande. Det ar orätt allt
detta, sedan numera religiöst sjelftänkande och,religiös bildning under'
tidernas lopp väl måste anses hafva blifvit allmännare, och statens
tvångsmagt i detta fall äfven allt allmännare börjat anses såsom
orättmätig. Det är orätt, och derföre måste man hejda sig, upphöra
att fortgå på en lagstiftningsväg som leder till död och domning på
lifvets högsta område, och söka att finna det rätta på en annan väg.
Hemmet, familjen är då den punkt, hvarpå blicken stannar, såsom den
enda, der det rätta i detta fall kan blifva tillgodosedt. Man har en
personlig erfarenhet om de djupa intryck, som fadrens eller modrens
ord i religiös riktning gifvit en. Man erinrar sig derjernte, huru skolan
genom dess själlösa, hjertlösa bedrifvande af en religionsundervisning,
som aldrig varit annat än minnets öfning på ofattljga dogmer eller
lösryckta stycken ur bibelhistorien, endast gjorde en utledsen vid allt'
hvad religion hette, — och man besluter sig för att hellre instämma
med dem, som vilja förlägga religionsundervisningen till hemmet, än
med dem, som fortfarande önska se den bedrifven i skolau.

Detta är, enligt vårt förmenande, grunden till det ifrågavarande, nu
allt oftare hörda yrkandet.

Men man fattar icke sitt beslut i ett så vigtigt ämne som detta,
utan att hafva betraktat frågan från alla sidor; och derföre här några
ord såsom bidrag till belysning deraf.

Frågan delar sig enkelt och naturligt i två:

Hvad bör och kan skolan göra?	** x

Hvad bor och kan hemmet, föräldrarna eller målsmatinen göra?

Statens skola, den allmänna skolan bor icke, kan icke bedrifva
konfessionel och dogmatisk undervisning utan att öfverskrida sin be-
fogenhet och utan att skada de barn,-som henne anförtros'; ty re-
ligion såsom en hjertats tro och bekännelse kan icke läras. Man
kan endast lefva sig till en sådan; oçh skall den blifva ratt varm
och rätt sann, så måste den vara personlig och enskild, icke en
718	OM BAKNETS RÄTT ATT ICKE LIDA VÅLD ETC. .

af andra på förhand fardiggjord, inhemtad styckevis eller hel på
minnesvägen. Skolan, den medborgerliga inrättningen, bör alltså
icke befatta sig med en undervisning, som äfven i bästa fall blir
ett påtvingande af något som icke bör påtvingas; ty, antag äfven att
detta påtvingande sker under lenaste och mildaste former, under .de
välmentaste förklaringar, — det blir dock ett påtvingande, så fort
det sker såsom tvångsundervisning enligt en och samma lagbe-
stämda konfessionela lärobok, på ett och samma för alla skolor
och lärjungar likartadt sätt. Vid' första vaknandet af religiös sjelf-
verksamhet inser nian det orättmätiga uti detta statens tilltag att söka
uniformera den religiösa bekännelsen, och man uppreser sig derimot
såsom mot ett våld, hvilket är kristna folk ovärdigt.

Hvad skolan åter bör och lean i detta fall, det är att bedrifva under-
visning i religionshistoria, och denna isynnerhet fattad såsom Kristi egen
historia i första rummet, och dernäst såsom historia om kristendomens
och dess profeters, martyrers och lärares öden i alla tider. Genom
att bedrifva en sådan undervisning rätt lefvande kan skolan förbereda
till möjlighet af den religiösa sjelfverksamhet, hvarur ensamt en sann
och lefvande bekännelse kan uppspira. Mera och annat kan icke
skolan åstadkomma i detta fall, och mera bör hon icke heller söka
åstadkomma.

Hemmet åter, hvad bör och lean detta? Detta är den fråga, till
hvars utredning vi för denna gång egentligen ville söka bidraga.

Hemmet, fader, moder och målsman böra icke i detta fall söka
åstadkomma mer än skolan; de böra endast samverka .med denna.
Äfven de böra alltså endast genom ord och handling, genom berättelse
och föredöme söka att väcka och stärka det religiösa och sedliga lif-
vets utveckling hos de unga, så att, när det sjelfverksamma religiösa
lifvet börjar hos dem vakna, detta må finna en god och väl förberedd
jordmån att spira uti. Vi antaga nämligen på grund af egen erfaren-
het, att det hos oss menniskor finnes ett religiöst behof, som med sina
förhoppningar, önskningar och fordringar öfverskjuter det sedliga lif-
vets; •— ett behof, som ingen sedlig handling tillfredsställer, och som
icke heller i någon summa af sedliga handlingar finner sig tillfreds-
stäldt. Men detta behofs vaknande förutsätter sjelfverksamhet, sjelf-
verksamt sedligt lif. Påtvingade léxor kunna och böra icke påskynda
dess vaknande, men väl kunna de undanskymma det eller blanda bort
det i och genom den villfarelse, de framkalla, då de förleda till den
falska åsigt att inlärd eller på god tro antagen speciel eller konfessionel
religionsiära är detsamma som religionen sjelf. Hemmet bör nu lika
litet som skolan göra sig skyldigt till det störa misstag, som begåtts
och ännu begås, då man för befrämjandet af statskyrklig enhet, —
detta konfessionelt' katolska ideal, som vi protestanter väl borde kunna
OM BARNETS RÄTT ATT ICKE LIDA VÂLD ETC.	719

lenma i sitt värde, sedan vi nu, såsom det är att hoppas, hunnit öfver
den mot katolicismen reaktionära ståndpunkt, på >hvilken religionen
fick sitta imellan för protesten, den speciela, mot påfvelaran uppställda
konfessionen, — då man för den statskyrkliga enhetens skuld, säga vi,
våldför både sedligt och religiöst lif hos våra barn eller, med andra
ord, lärer dem att ljuga en. tro, som de icke sjelfva förvärfvat och som
de alltså icke heller ega.

Hemmet bör alltså lika litet som skolan befatta sig med konfes-
sionel religionsundervisning i den mening detta ord allmännéligen går
och gäller. AU dylik undervisning bör upphöra. Guds uppenbarelse
i den yttre naturen såväl som i menniskolifvet, i historien samt i
hvars och ens eget samvete står öppen för oss alla, och vi hafva blott
att tillse ifråga om det uppväxande slägtet att dettas kunskaps- och
tankeförmåga genom uppfostran och undervisning så tillgodoses, att
det religiösa behofvet, när det en gång vaknar, måtte af den sålunda
utvecklade förmågan kunna regleras.

Detta förkastande af ' konfessionel religionsundervisning , för barn
utesluter imellertid icke all slags undervisning i de religiösa frågorna.
Det finnes en sådan som är rättmätig, och som vi hoppas en gång skola
träda i den nu allmänna konfessionela skolundervisningens ställe. Det är
den som hemmet kan gifva, i det att fadren, modren eller målsmannen
med svar ur deras öfvertygelse och lifserfarenhet besvara det förtroende,
hvarmed det till religiöst känslo- och tankelif vaknande barnet sig åt
dem hängifver.

Litet hvar ibland oss har väl erfarit, huru djupt ett sålunda gifvet
svar på våra första tvifvels och förhoppningars frågor rörande det
hpgsta på oss verkat.. Ett ord,, varmt af den personliga erfarenhetens
öfvertygelse, ett ord, som vi ovilkorligen känna vara lefvande personlig
sanning för den som det uttalar, — huru oändligt mycket större och
bättre verkan har icke ett sådanit ord än alla utifrån påtvungna, alla
pligtskyldigt inlärda konfessionela skollexor tillsamman! Det är sådana
ord och den undervisning de innebära, som det lyckliga hemmejb åt-
. minstone bör och kän gifva och detta bättre än skolan. Ty äfven
antaget att läraren är sådan han bör> vara, en man af hjerta, anda
och sanning, han kan dock icke, upptagen som han är af de många
barnen och de många ämnenas meddelande, personligen räcka till för
hvarje särskildt barn så som det, när det gäller religiösa mål, erfor-
dras. Fall kunna gifvas, då ett sådant innerligt förhållande mellan
lärare och lärjunge kan tänkas hafva uppstått; men de måste dock
anses höra till undantagen. Det religiösa, när det är af rätta sorten,
är för oss det heligaste, och vi vända oss derföre med våra frågor i
dylika mål helst till våra allra närmaste, till dem, af hvilka vi känna
oss vara älskade. Antaget också, att vi mottoge religionsundervisning,
720	OM BARNETS RÄTT ATT ICKE LIDA VALD ETC.

vare sig officielt eller icke? af en lärare; — vi känna oss dock behöfva
gå till våra närmaste med våra frågor och våra önskningar om när-
mare upplysning, och hemmet kommer alltså alltid att intaga den vig-
tigaste platsen i fråga öm den sanna religionsundervisningen för barn,
hvilken vi för vår del sätta i barnahjertats upplysande med de per-
sonliga erfarenhetssanningar om Gud och Kristus, om synd och rätt-
färdiggörelse, om helgelse och försoning, som den mera erfarne blir
satt i tillfälle att gifva den mindre erfarne.

Såsoin det nu går till, får det uppväxande' slägtet sällan eller
aldrig personlig sanning till lifs. Barnet skickas till skolan för att
der få de kyrkliga utanlexorna med mer eller mindre misslyckade för-
klaringar hos sig .inexercerade. Liksom de statskyrkliga föräldrarne
låta sig af de för tusental själars behof, enligt den kyrkliga föreställ-
ningen, tillräckliga själasörjarne servera's med färdiggjord religion, så
tillämpa de äfven samma regime på barnen. ^Religionen blir derigenomj
så väl i hvad på skolan som på hemmet ankommer, ett blott kunskaps-
ämne som alla andra ämnen och öfningar, och den andliga nafvelsträngen,
om vi så få uttrycka oss, mellan föräldrar och barn afskäres i förtid. Den
statskyrkliga religions-lex-exercisen går sin gång. På en del barn verkar
den så, att de för. all tid hemfalla åt overksam autoritetstro, till en
likgiltighet, som intet söker, medan den anser sig ega allt, då den in-
hemtat minneslexan. Men de barn, som icke låta sig nöja med utifrån
påtryckta meningar, de barn, som söka personliga svar på sina per-
sonliga tvifvel om skolans kyrkliga lexa, huru går det med dem? Hvem
är den fader eller moder eller målsman, som, sedan de eh gång af
okunnighet, obetänksamhet, likgiltighet, celler låt vara af öfvertygelse
om sitt handlingssätts riktighet, skickat barnet till den konfessionella
statsskolan, tror sig ega rätt eller pligt att tillmötesgå det till tvifvel
vaknande barnets frågor med någon annan själaspis än det undvikande:
tro på hvad presten, hvad läraren säger?

Konfessionelt våld i skolan, konfessionelt våld eller erkännande
af detta skolans våld såsom rättmätigt och oundvikligt, -t- se der vår
närvarande religionsundervisnings ställning! Och dock borde' ingen
sanning ligga oss närmare tillhands än den, att allt våld i andliga mål
är orättmätigt; och dét att påtvinga barnet en konfession, en bekän*
nelse, medan det ännu icke förmår, göra sig reda för hvad det bekän-
ner, medan det ännu är så vekt och oerfaret, att lydnaden är dess
första och förnämsta pligt i alla mål, — detta måste dock anses vara
ött våld, det må nu bedrifvas vare sig i skolan eller hemmet.

Aktning för barnasjälen! ... skulle vi vilja utropa. Aktning för
denna späda brödd, för att, sedan den blifvit rätt fostrad i de för *
alla menniskor gemensamma kunskapernas solljus, den religiösa grund-,
kraften derinom må komma till sin rätt, och densamma alltså, närd af
OM BARNETS RÄTT ATT ICKE LID A VÂLD ETC.	721

egen religiös erfarenhet, må blifva stark att växa upp, upp ända in i
Guds rike! Aktning för Guds ädlaste skapelse! Stöd den blott i dess
första sökande efter sanning, stärk den med allmän mensklig kunskap
äfven i religiöst hänseende, skydda den mot orättmätigt konfessionelt
tvång, vare sig från den statsborgerliga lagens, statskyrkans eller fa-
miljomyndighetens sida! Aktning för den blifvande religiösa öfver-
tygelsen, för den öfvertygelse, som skall danas och för hvilken nödiga
lifsvilkor skola beredas! Aktning fullt ut lika mycket för den som for
den redan stadgade personliga öfvertygelsen! Aktning för barnet och
för dess rätt, att icke i något som helst afseende blifva våldfördt!

Vi äro härmed inne på en fråga, som ännu icke varit föremål for
utredning, men af' hvars lösning, om denna kommer att ske i den
riktning som humaniteten eller aktning för menniska såsom menniska
föreskrifver, skall en gång ombilda hela vår religionsundervisning, —
frågan nämligen om barnets rätt med hänsyn till uppfostran och un-
dervisning.

Det är på barnets rätt till, undervisning/ som den nyare skollag-
stiftningen blifvit grundad. Dock endast i viss mån; ty betraktar mån
saken närmare, så .finner man, att döma af de ämnen som blifvit
gjorda till föremål för tvångsundervisning, att statskyrkans rätt ansetts
såsom ännu vigtigare. Den nya skollagstiftningen yrkar nämligen väl
uppå, att hvarje barn skall sättas i tillfälle att förvärfva de medel till
kunskap som ' bestå i färdighet att läsa, skrifva och räkna, men den
gör derjernte konfessionel religionslära till tvångssak och proklamerar
sålunda statens och kyrkans rätt att öfva våld mot den i andliga mål
värnlösa barnsjälen.

Mot denna efter vår förmening grundfalska uppfattning af rätts-
begreppen i fråga om undervisning skulle vi vilja ställa den satsen,
att barnet icke blott eger rätt till att blifva utrustadt med de allmänna
kunskapsmedlen, utan att det äfven eger rätt till att icke påtvingas
någon som helst konfessionel lära. Långt ifrån att göra sig till red-
skap för tvång och våld i detta fall, borde staten fast mer anse det
såsom sin skyldighet att skydda barnen mot dylikt. Barnets rätt i
detta fall gent imot staten vore alltså att skyddas, och statens i förr
hållande till barnet att skydda, — ett skydd som vi här tänka oss till
en början inskränkt till afhållande ifrån att sjelf begå proselytmakeri
till förmån för statskyrkan.

I fråga om föräldrarna lyder den närvarande lagstiftningen så, att
föräldrarna äro skyldiga att tillgodose barnets rätt till undervisning
eller åtminstone icke förmena dem den undervisning, som staten er-
bjuder. I fråga om religionsundervisning särskildt äro' de underkastade
ramma, våld som barnen och begå äfven sjelfva dylikt på god tro.
Det allmänt gängse föreställningssättet i detta fall tynger med tusen
46
722	OM BARNETS RÄTT ATT ICKE,LIBA VALU ETC.

atmosferers tryck på hvarje enskild. Det går icke an, heter det, att
bryta med allmän sed, isynnerhet som äfven det älskade barnet dervid
får sitta imellan, och så fortgår man hejdlöst på den väg, der de upp-
växande slägtena i århundraden uppoffrats för statskyrkornas skuld.

Men äfven här gäller det att vakna till besinning af hvad ens
frid tillhörer. Föräldrames rätt öfver barnen har tid efter annan
blifvit vid granskning befunnen allt för .långt utsträckt. Det skall helt
visst icke dröja länge, innan man griper sig an med att söka utreda,
huru långt föräldrarnas rätt i förevarande fall sig sträcker. Såsom en
allmän grundsats torde dervid först böra fastställas den, att föräldrarna
ega rätt att skydda barnen mot våld i andliga mål, detta må nu hota
från statens, kyrkans eller hvilket håll som helst, — en rätt, som förut-
sätter föräldrarnas pligt att sjelfva icke begå ett dylikt.

- Det skall aldrig i verlden kunna förnekas föräldrar att gifva sina
barn det bästa de ega äfven ifråga om öfvertygelser; och vi vilja icke
heller med det föregående hafva sagdt, att föräldrar skola afhålla sig
från all inverkan på barnens öfvertygelser. Vi hafva dermed endast
velat antyda, att föräldrarna icke likgiltigt skola låta barnen påtvingas
satser, dem deras egen lifserfarenhet tvungit dem att förkasta, dels
ock, att de icke sjelfva skola påtvinga barnen satser, dem dessa . icke
äro vuxna att mottaga. Det är sanningen, som det härvidlag först
och sist gäller; och detta icke autoritetssanning, utan det enskilda
samvetets lefvande sanning. Låt barnet, såvidt dess utveckling gör
sådant möjligt, få sigte på den sanningen; — det skall nog då i en
framtid blifva en värdig kyrkomedlem, medlem nämligen af den fria
fÖreningskyrkan, som ensamt rätt kan motsvara den fria, lefvande öf-
vertygelsen.

Det finnes ingenting, som mera förlamar de gamla samhällenas
utveckling än detta öfvergifvande af sig sjelf, som hvarje enskild begår
både för egen och sina barns räkning, då han åt konventionela yttre
magter uppoffrar sina religiösa öfvertygelser. Den utifrån påtvungna,
inlärda, ickç lifsförvärfvade sanningen ger ingen styrka. Vilja vi upp-
fostra ett starkt slägte, så hafva vi först och sist att tillse, det san-
ningssinnet hos de unga icke tillintetgöres genom tvång och våld i
hem eller skola. Ingen kan rätt älska den som visat sig likgiltig för
sanningen eller rent af mot bättre vetande låtit densamma våldföras.
Må de föräldrar, som vilja rätt älskas, besinna detta; och må samhället,
som väl borde veta, hvilken magt en rätt kärlek till fader eller moder
är äfven såsom samhällsmagt, ju förr desto heldre börja lossa på den
gamla våldslagstiftning, hvarpå hela vår närvarande religionsundervis-
ning är grundad.

Vi skola icke denna gång vara omständligare. De här gjorda
antydningarna torde vara tillräckliga för att viså, hurusom vi, då vi
OM BAHNE TS RÄTT ATT ICKE LIBA VÂLD ETC.	723

instämma med dem som vilja se all konfessionel undervisning upphäfd
ur skolan och förlagd till hemmet, dervidlag icke tänka oss en blott
öfverflyttnihg af det konfessionela våldet från den ena punkten till den
andra, utan äfven med detsamma påyrka, att föräldrarna skola låta
sina barn vederfaras rätt att få växa fritt i öfvertygelse och sålunda,
långt ifrån att våldföra sig på denna barnets rätt, omhulda dansammn.
i och genom personliga meddelanden i sådana ämnen, hvilka barnen
kunna vara förberedda att förstå och uppfatta. .

Härmed skulle vi för denna gång vilja afbryta. Men en anmärk-
ning tvingar oss att tillägga några ord.

Godt och väl, skall man säga, med Uppställande af denna grund-
sats om barnens rätt till att icke våldföras andligt lika litet som fy-
siskt, då det gäller barn af väl uppfostrade föräldrar eller af för-
äldrar, hos hvilka den sanna humanitetens grundsatser blifvit inre be-
stämmande lagar. Men hela den stora, vida öfvervägande mängdén af
'föräldrar, för hvilka sådana grundsatser äro obekanta, och som, sjelfva
ouppfostrade, svårligen kunna hafva några riktiga uppfostringsbegrepp,
huru göra med dem? Skola barnen, ifråga om deras religiösa begrepps
daning, öfverlemnaå åt sådana föräldrars godtycke, likgiltighet, okun-
nighet? Böra stat eller kommun icke tillerkännas samma magt att
tillgodose barnens rätt till kunskap i detta fall som ifråga om de
första och vigtigaste kunskapsmedlen?

På en sådan fråga ha vi endast ått svara, ,att genom den religions-
historiska undervisning, som äfven den allmänna skolan bör ega både
rätt och pligt att meddela, denna barnens obestridliga rätt bör kunna,
tillgodoses. Ått yrka uppå förvisning ur både skola och hem af kon-
fessionel religionsundervisning är långt ifrån detsamma som att påyrka
all religionsundervisnings upphäfvande.

Vigtigare vore då den invändningen, att hela vår lärarebildning
måste blifva en annan och bättre än den närvarande, innan man kan
frigifva religionsundervisningen. Bättre, skall man säga, att binda
densamma vid ■ vissa antagna konfessionela punkter, äfven om detta
ick;e skulle kunna försvaras vare sig ur religiös, psykologisk eller peda-
gogisk synpunkt, än att gifva godtyckligheten i detta fall fritt spel.

Häruppå svara vi åter endast, att erfarenheten om religiositet och
sedlighet hos de folk, söm medgifvit lärarne nämnda frihet ifråga om
religionsundervisningen, svårligen, kunna påstås befinna sig i sämre skick
än hos dem, der konfessionstvång herrskar. Må vara, att frågan är
en tidsfråga; men den är detta icke i den mening, att frigifvelsen måste
uteslutande bero på den mognad i de religiösa begreppen både hos folket
och dess lärare, som med tiden kan förutsättas skola inträda. Ty,om
i någon fråga den beryktade uppskofs-sofismen skall sakna grund, att
få göra sig gällande, så är det i denna. När skulle väl ett folk och
724	TIDSTECKEN ETC.

dess lärare af magtens innehafvare anses mogna för en sådan frihet?
I Europa finnes också ännu endast ett folk, som genom lag förbjudit
all religionsundervisnings meddelande i skolorna, nämligen Hollands;
och ehuru önskningar i samma riktning varit sedan hundra år utta-
lade på inånga andra håll i Éuropa,'så hafva de icke förmått göra
sig hörda. Skulle nämnda sofism fortfarande komma att tillämpas, så
kan man alltså vara viss, att någon mognad aldrig skulle komma att
medgifvas. Tages frågan åter som en rättsfråga, — och det är så
vi här tagit den, — så skall ingen sofism kunna hindra dess slutliga
och rigtiga lösning. Rättsfrågorna behöfva visserligen sin tid att mogna;
men rätten én gång känd, — och den gör sig gällande, upphofsmännen
må försöka hvilka invändningar som helst. När rätten i politiskt hän-
seende hunnit göra sig gällande i det allmänna medvetandet, förmå
inga uppskofsyrkanden något uträtta medelst de vanliga invändningarna
att de politiska begreppen ännu ega för liten mognad. Det skall gå
på samma sätt med de kyrkliga frågorna, när de hunnit blifva allmänt
menskliga rättsfrågor.	,

Olof Eneroth.

Tidstecken i den nyaste statsvetenskapliga
‘ litteraturen.

Révue de droit international et de législation comparée, publiée
par T.-M.-C. Asser, G. Rolin-Jaequemyns, J. Westlake, avec la
collaboration de plusieurs jurisconsultes et hommes d’état. l:re Année,
N:is I—II. Gand 1869. [Fyra häften årligen om 8 till 10 ark. Pris:
14 francs.]

Maurice Block: L’Europe politique et sociale. Paris 1869.

Fr. Xav. Neumann: Die Civilisation und der wirthschaftliche
Fortschritt. Wien 1869. [Utgör XVI H. af Officieller Ausstellungs-
Bericht, herausgegeben durch das k.. k. österreichische Central-Comité.]

E.	Laboulaye: Smärre skrifter i pohtiska och sociala ämnen.
Öfversättning. 1 H. Stockholm 1869.

F.	von Holtzendorfe: Die Principien der Politik. Berlin 1869.

F.	Bajer: Hvilket Forhold imellem Stat, Kirke og Skolè fremmer
bedst sand Frihed, Tro og Oplysning i Folket? Bidrag til Svar. Kjö-
benhavn 1868.

J. Frohschammer: Das Recht der eigenen Ueberzeugung. Leip-
zig 1869. /
TIDSTECKEN ETC.	'	725

Populära anteckningar i allmän statsrätt af en folkets vän. 1 H.
Stockholm 1868.	-

C.	Gr. Holck: Den danske Statsforfatningsret. Udgivet efter
Forfatterens Död ved C. Goos og J. Neilemann. I H. Kjöbenhayn 1869.

C.	V. Nyholm: Grundtræk af Danmarks Statsforfatning og Stats-
förvaltning. Kjöbenhavn 1869.

Orla Lehmann: Den isländske Forfatningssag i Landsthinget
1868—1869. Kjöbenhavn 1869.

J.	C. Bluntschli: Geschichte des allgemeinen Statsrechts und
der Politik. Seit dem sechzenten Jahrhundert bis zur Gegenwart. 2:te
Àufl. München 1867.

V.	Bolin: Europas statslif och filosofiens politiska läror. Den
nyare historiens hufvudepoker betraktade ur filosofisk synpunkt. I—III
H. Helsingfors 1868—1869.	•

An educated Democracy is the only final Conservatism.

J. Arthub Partridge: On Democracy. (London 1866).

När Michel Chevalier, i inledningen till den nyss fullbordade
samlingen af redogörelser från internationella juryn vid sista verlds-
utställningen i Paris, i stora drag skildrar vår samtids odling, betonar
han synnerligen den . rastlöst sig vidgande internationella samfärdselns
betydelse, och vigten af dé band, som i och genom likartade inrätt-
ningar knyta folken tillsamman. Medan å ena sidan nationalitets-
principen utför ett storskifte mellan folken, så att de må blifva herrar
livart och ett i eget hem, fortgår sålunda à andra sidan ett blott
skenbart derimot stridande arbete, syftande att i flere afseenden, om
man så får säga, upphäfva statsgränserna. Om denna riktning med
stigande styrka gifver sig tillkänna i statskonst, i lagstiftning, i den
enskilda företagsamhetens idrotter, så hår hon icke mindre i den nyaste
statsvetenskapliga litteraturen på samma gång ett mer och mer klar-
nande uttryck och en allt mägtigare häfkraft.

( Bland hithörande företeelser framstår, såsom i hög grad lofvande,
den tidskrift för internationell rätt och jemförd lagstiftning, som börjat
utgifvas i Belgien af hrr Asser, juris professor i Amsterdam, Rolin-
Jaequemyns, advokat i Gent, samt Westlake, l)arrister-at-law i London,
under medverkan af ett stort antal rättslärde ej blott i de flesta euro-
peiska stater, äfven Turkiet, utan ock i både Syd- och Nordamerika.
Af de tVänne första häftenas innehåll må nämnas följande uppsatser:
om det komparativa rättsstudiet; om schweiziska, engelska, österrikiska,
belgiska, franska och preussiska lagstiftningen rörande barns använd-
ning i fabriker; om Montesquieu’s Esprit des loix (af Laboulaye); om
följderna aï en regerings underlåtenhet att uppfylla sina förbindelser
med hänsyn till betalning af statsskuld; öm jernvägskoncessioner från
726	TIDSTECKEN ETC.

den internationella' rättens synpunkt: om den nya franska Société de
législation comparée, som sistlidne 16 Februari konstituerade sig och
till ordförande utsåg Laboulaye; anmälningar af nya böcker; samt en
särdeles läsvärd »intemationel rätts-krönika», hvilken stående artikel
tid efter annan kommer att meddela en fortlöpande öfversigt öfver de‘
vigtigaste tilldragelserna på folkrättens område, »de stora internatio-
nella handlingarna.»

I denna sistnämnda afdelning skola tidskriftens läsare med lätthet
kunna följa, huru folkrättens herradöme både, alltmera utsträckes utom
den »europeiska concertons» gamla område och inom detta vinner
ökad intensitet; Det sistförflutna året har att uppvisa ett ej obetydligt
antal af i detta hänseende rätt anmärkningsvärda fakta. Väl har i
Abessinien vapnens ultima ratio måst användas, för att skaffa euro-
peema skydd till lif och egendom mot österländsk despotism, men i
Japan har en diplomatisk mellankomst varit tillfyllest, och den hem-
lighetsfulla Östatens granne, »det himmelska riket», söker inträde i det
vesterländska ^statssystemet eller låter »presentera sig för dess kristna
stater», såsom presidenten Johnson yttrade, då han mottog den under
hr Anton Burlingames ledning stående, stora kinesiska ambassaden,
som den 14 Juli 1868 med republiken afslöt ett betydelsefullt fördrag,
hvars art. 3, 7 och 8 berättiga kejsardömets herrskare att förordna
konsuler med sedvanliga rättigheter i* unionsstaterna, uttala sig för ett
gemensamt mynt-, mått- och vigt-system, samt tillåta amerikanske
medborgare att upprätta skolor i Kina, hvarimot kinesiske undersåter
skola ega tillträde till, alla skolor i Förenta Staterna. Visserligen
anses det ännu nödigt, att genom konventioner ordna främlingars rätt
att besitta fast egendom i Turkiet — senast har en sådan den 10
hästlidne Maj på Danmarks vägnar afslutits af svensk-norska sände-
budet i Konstantinopel — men om det ingrepp i Portens suverä-
netet, som detta undantagsförhållande ostridigt innebär, sålunda fort-
farande påminner om barbariet hos »kristenhetens arffiende», så ifrå-
gasättes å andra sidan, med tilltagande utsigt att lyckas, afskaffandet
af de mot statshögheten ännu mera stridande s. k. kapitulationerna i
Levanten, bland hvilkas bestämmelser de europeiske invandrarnes sär-
skilda rättsskipning är den vigtigaste. Hr P. Pradier-Fodéeé, professor
vid Collège arménien i Paris, har i en sakrik uppsats behandlat denna
.fråga i tidskriftens första häfte. Förf, anser, att frågan är mogen till
afgörande, hvad storherrens kristna vasallstater angår, och i principen
löst, om ock utförandet tål något uppskpf, i de musulmanska provin-
serna. När således den europeiska vetenskapen förenar sina skäl ined
den egyptiske paschans ifver, för att få de åt europeer medgifna före-
trädesrättigheter upphäfda, så kan man i alla händelser ej annat än
hiäri se ett starkt erkännande af civilisationens och det allmänna rätts-
> TIDSTECKEN ETC.	.727

tillståndets utveckling i dessa muhammedanska stater, der man till-
förene, under den religiösa antagonismens blomstring, knappt kände
sig1 tryggad, annat än när vapenmagt stod redo att värna undfångna
privilegier: ostridigt ett tidstecken, väl värdt uppmärksamhet. Der
konfessionernas ensidighet och ömsesidiga bitterhet århundraden ige-
nom stält folken i harnesk mot hvarandra, gå nutidens bildning, idog-
het och handel försonande fram och förbrödra de forna fienderna.

Endast i förbigående kunna vi påpeka öfriga här samlade före-
teelser, som antyda en utveckling af de internationella rättsförhållan-
dena. Förf, nämner de af Förenta Staternas styrelse inledda förhand-
lingar, som afse att genom fördrag noga bestämma det ögonblick,
då en person ej längre tillhör den nation, han lemnat, samt bör anses
ha blifvit medborgare i en annan stat. En utredning af detta gran-
laga ämne är i tidskriften påbörjad af hr Westlake. Telegrafkonfe-
rensen i Wien, myntenhetsfrågan, konventionen om skeppsfarten på
Rhein, traktaten mellan Förenta Staterna och Nicaragua vidkommande
den tillämnade kanalen mellan Atlantiska och Stilla Oceanerna fram-
ställas i korthet. Derefter vidröras, med anledning af Alabama-tvisten
och den slesvigska frågan, de utvägar till fredligt slitande af mellan-
riks-konflikter, som en tredje magts skiljedom och allmänna kongresser
erbjuda. En berömd amerikansk rättslärd, Fbancis Lieber, har före-
slagit att skiljedomen mellan England och Republiken måtte öfver-
lemnas åt någon af de ryktbaraste juridiska fakulteterna; hos en så-
dan myndighet kunde åtminstone väntas ett kraftigt intresse att häfda
sin vetenskapliga ära. Åt samma tanke har Bluntschli i sitt nyaste
verk1) vågat gifva en ännu vidsträcktare användning: han föreslår, att
justitieministrarne eller de juridiska fakulteterna bland de mest er-
farne kännare af den offentliga rätten utse en internationell jury-
mannacorps, inom hvilken vid hvarje uppkommande tvist domstol
skulle väljas under presidium af en neutral statschef. Angående Slesvig
yttrar förf, otvetydigt samma uppfattning, som råder öfverallt utom
i Berlin. Vidare omtalar han freds- och arbetarekongresserna, de nya
uppslagen i frågan om fullständig okränkbarhet för enskild egendom
under krig — hvarvid särskildt med utmärkelse nämnas d:r Aegidi’s
ihärdiga bemödanden — och slutligen det bekanta ryska förslaget om
explosiva kulor, samt tilläggsartiklarna till 1864 års konvention om
sjukvården i fält. Fredskongresserna — yttrar han — vill man anse
for utopiska. »Men erfarenheten visar, att ingenting är svårare i ett
gifvet ögonblick, än att skilja en utopi från ett berättigadt och för-
nuftigt syfte. Plato skulle kallat den bland sina samtida för dröm-
mare, som förutsagt slafveriets afskaffande; och den, som under medel-
tiden varit nog dristig att tänka sig möjligheten att undertrycka de

*) Das moderne Völkerrecht der civilisirten Staten aïs Rechtsbuch dargestellt. Nördlingen 1868.
728	TIDSTECKEN ETC.

enskilda fejderna, träldomen, tullbommar och andra kommunikations-
hinder mellan särskilda landskap af samma rike, skulle ha blifvit an-
sedd för en utopist, vida mer fantastisk, än abbé de S:t Pierre och
hans lärjungar.»

Af listan å tidskriftens medarbetare finner den svenske läsaren
med glädje, att äfven den svenska vetenskapen vill bidraga till denna
löftesrika organ för några af vår samtids bästa sträfvanden.

En yttring af samma behof, som framkallat förenämnda periodiska
skrift, finna vi äfven i den högt ansedde Maurice Blocks nyaste arbete
VEurope politique et sociale, en framställning, på de statistiska siffrornas
grundval, af vår verldsdels nuvarande kulturtillstånd. I den första af
arbetets tre afdelningar redogör förf, för de politiska fri- och rättig-
heterna, parlamenten, pressen, område och befolkning, finanser, landt-
och sjöförsvar, jordbruk, industri och handel samt kommunikationer
och sjöfart; i den andra omtalar han kyrkorna, den offentliga under-
visningen, de sedliga framstegen, lyxen och nöden, välgörenheten och
sjelfhjelpen, priserna och förbrukningen, — allt i jemförande öfversigt;
i tredje afdelningen genomgår han hvart och ett af de förut kompa-
rativt behandlade ländernas kulturstatistik; till slut följer ett mycket
gagneligt sakregister. Utmärkande för detta arbete är den samvets-
granhet, hvarmed förf, vill handleda läsaren till en rätt uppfattning
af statistikens siffror, i det att han påpekar de förutsättningar och
inverkande omständigheter, som bestämma deras betydelse och utan
hvilkas behöriga uppskattning man så lätt kommer till förvillande slut-
satser, som åter i sin ordning kunna föranleda de otjenligaste prak-
tiska åtgärder. Det är genom att isolera statistikens data såväl in-
bördes, som från gällande lagbestämmelser m. m., genom att förbise
förhållandet mellan en föreskrifts bokstaf och dess verkställighet o. s. v.,
som man ofta gör de så lärorika siffrorna missledande: den ene finner
siffran »brutal», ovederläggligt afgörande, derför att den betraktas blott
i och för sig, medan den andre tycker och tror, att »med siffror all-
ting kan bevisas», derför att onekligen den bakgrund, på hvilken de
tecknas, kan vara på olika sätt, riktigt eller oriktigt, inrättad. Mot
båda, dessa afvägar tager förf, försigtighetsmått, som ej litet bidraga
att göra hans verk till en väckande och underhållande läsning, hvilket
f. ö. också härflyter af den sannt frisinnade, förtröstansfulla, att så
säga, sundt optimistiska anda, som talar derur.

Förf, förordar kraftigt fullständig religionsfrihet. Han menar der-
med ej en tolerans, mer eller mindre knappt tillmätt, för skams skull,
af ett fördomsfullt godtycke, utan han afser de medborgerliga rättig-
heternas fulla oberoende af trosbekännelsen och de religiösa förRam-
lingarnas befrielse undan administrativt förmynderskap. De regeringar,
som ännu tro sig böra bekämpa religionsfriheten och upprätthålla
TIDSTECKEN ETC.	729

statskyrkoväsendet, misstaga sig djupt i den från medeltiden fortlef-
vande meningen, att altaret är tronens bästa stöd. »Det förhåller
sig i sjelfva verket tvärtom: presterskapet kan nog hjelpa till ätt
kullslå en tron, men sällsynt är att det förmår bidraga att åter resa
den, och än mindre är det i stånd att upprätthålla den». Härvid
torde kunna anmärkas, att motståndet från regeringarnas sida har
äfven en annan grund, minst lika betydande som den vid hofven rå-
dande föreställningen om hierarkiens ovanskliga trohet och det säkra
stöd, söm derifrån är att påräkna. Så länge den olycksdigra teorien
om tvänne statsmagter splittrar »folket» och »styrelsen» i tvänne hvar-
andra misstänksamt bevakande läger, så länge magt och frihet upp-
ställas såsom fiendtliga motsatser, så länge följaktligen en regering
strider med folket, som hon betraktar såsom anfallande, i stället att
leda det, såsom dess af det allmänna förtroendet valde chef, så länge
skall det ock finnas ett guvernementalt skydd for statskyrkotvång, ett
omkring styrelsen sig koncentrerande motstånd möt religionsfrihet. Ty
denna skulle ju innebära en begränsning af statens allmagt, följakt-
ligen ock inskränka regeringarnas magtutöfning.

Kapitlet om den offentliga undervisningen erbjuder ett högt in-
tresse. Om folkundervisningen i Förenta Staterna säger förf., att den
»närmar sig idealet, så mycket det för en mensklig inrättning är möj-
ligt», och han tillägger att det är den amerikanska republikéns stora
förtjenst, att hon kan umbära det undervisningstvång, som han eljest,
särskildt, hvad Frankrike angår, vältaligt förfäktar. Det ser paradoxt
ut, säger förf., men är ej dess mindre sannt, att i allmänhet det ultra-
konservativa partiet i frihetens namn motsätter sig den obligatoriska
undervisningen, medan derimot de liberale och demokraterne kraftfullt
bekämpa denna »okunnighetsfrihet», hvilken de anse för samhällsom-
störtande. Inom Europa är förf. böjd, att tillerkänna företrädet åt
den holländska folkskolan, emedan hon är konfessionslös. Detta be-
tyder ingalunda, säger han, att skolan i Holland är fiendtlig mot reli-
gionen; ett sådant påstående kan endast göras mot bättre vetande, ty
1806 års skollag bjuder, att barnen skola »uppfostras till alla krist-
liga och samhällsdygder». Då nu dogmerna ej ha något samband med
de »kristliga dygderna», så är det följdriktigt, att läraren ej meddelar
konfessionel religionsundervisning i ett land, dbr många bekännelser
bestå bredvid hvarandra. Och för öfrigt är den förståndsutveckling,
som all undervisning afser, så långt ifrån att göra religionen afbräck,
att'hon tvärtom är öumbärlig för att höja och rena den religiösa trons
innehåll. »Man kan ej för ofta upprepa detta, att det är förstånds-
odlingen, som lyfter tron, genom att befria den från hvarje spår af
fetissism, och som lärer Oss att föredraga anden, som lefvande gör,
framför bokstafven som dödar.»
730	TIDSTECKEN ETC.

De, hvilkas forcerade religiositet i sjelfva verket mest består i tro
på det ondas sig mer och mer utbredande magt, skola ej känna sig
tillfredsstälda af förf:s åsigter. Ehuru han alls icke är blind för de
sorgliga missförhållandena i samhällslifvet, för lasterna, brotten och
nöden — hvilka imellertid vanligast ej föranledas, utan endast blottas
och erkännas af den fortgående civilisationen — förmå de ej qväfva
hoppets känsla i hans bröst eller döda dess ord på hans läppar. Han
är ej blott öfvertygad om ett framåtskridande till ökadt välstånd, han
ser ock den sedliga medelhöjden stiga, och han tror på en religiös
utveckling: »fanatismens brand efterträdes af den religiösa känslans
-välgörande värme.» Hans trosbekännelse är denna: nous sommes pour
les lumières, quand même.

Då Heeren i ett snillrikt verk, som äimu efter sextio år ej öfver-
left sin berömmelse, karakteriserar den gamla kabinettspolitiken,
med dess mekaniska uppfattning af staten, de^s arronderingslusta och
dess blott till materiella faktorer inskränkta räknekonst, utbrister han
i den harmsna frågan, om det inom vetenskapernas hela område gifves’
någon, hvilken så förnedrats till andefattigt fusk, som statistiken. Är,
säger han, uppgiften om antalet menniskor och boskap, är sts&skrop-
pens sönderstyckande tillika kännedom af staten; då vore äfven ana-
tomen menniskokännare, emedan han dissekerar kadaver I Längre fram
återkommande till samma ämne, anmärker hän att man ej kände, och
att det i sjelfva verket då ej heller gafs någon annan måttstock för
staternas styrka, än ,de stående härarne. Hvad återstod annat, än
underkufvande, när hären var slagen eller »skingrad. Sålunda kunde
dagarne vid Zama och Pydna återvända, och ott slag afgöra mägtiga
rikens öden!

■- På den tiden var visst sådant tal en ropandes röst i öknen. Men
skola vi väl drista oss att mena, att det nu står bättre till, nu då de
europeiska magterna rustat sig i en omfattning, då de årligen tömma
försvarsbudgeter, hvarom man tillförene, midt under ett verldskrig,
aldrig drömt? Är det icke ännu alltid militärstatistikens nakna siffror,
som' uttrycka staternas styrka? På. dessa frågor kunna vi hos förf,
uppsöka ett svar, som åtminstone bör fritaga nutidens statskunskap
för den svåra anklagelse, Heeren riktade mot sin tids statistici. Sedan
några år tillbaka — säger han — talar man mycket om jemvigten
och om nödvändigheten att folken imellan upprättjiålla en magtställ-
ning, som ömsesidigt tryggar dem mot eröfring och styrkans missbruk.
Ja de finnas, som yrka att man i nödfall med vapenmagt bör åter-
ställa den af en medlem af det europeiska statssystemet rubbade jem-
vigten. Mot denna mening gör förf, framför allt den invändningen
gällande, att det alls icke är den territoriella förstoringen, utan olik-
heten i inre framsteg, som på ett allvarsamt och varaktigt sätt bryter
TIDSTECKEN ÈTC.	(	731

den politiska jemvigten. »Politiska, ekonomiska, moraliska framsteg,
se der hvad som ökar nationernas magt, och det med en snabbhet
som har tycke af geometrisk progression. Samma område med dub-
belt så stor befolkning, samma folkmängd med ett allmännare välstånd
och rikligare tillgångar, samma nationalförmögenhet i ett upplyst och
fritt folks händer åstadkomma ojemförligt mera betydande verkningar,
och i en starkare proportion, än blotta siffrorna skulle gifva anledning
ätt förmoda.» Och häri ligger den uppfordran, som ingaf förf, att
sammanfatta sitt förträffliga arbete, hvilket vi skulle vilja kalla en
den intèrnationella bekantskapens handbok, i hvilken han oaflåtligt
tyckes ropa till folken: lären känna, akta och älska hvarandra. Ty
af det som han anfört om en stats verkliga magtelementér måste man
ju- inse, yttrar han, hur vigtigt det är att år från år, vi skulle vilja
säga från dag till dag, följa de särskilda staternas framåtskridande,
ständigt mäta det försteg, den ena kunnat taga framför den andra,
så att hvar je folk kan göra sig reda för orsakerna till sitt ofördelak-
tiga läge och återvinna, hvad det förlorat.

Om sålunda statskunskapen i vår förf:s hand visar sig framför
allt räkna med moraliska storheter, med andliga krafter, så vilja vi
till slut endast till läsarens eget besvarande framställa en fråga. Vi-
sar ej denna vetenskapens lyftning upp till en högre ståndpunkt,' visar
ej den tillbaka till ett motsvarande framsteg i samhällslifvet, det all-
-männa föreställningssättet, hela den nuvarande odlingen — det fram-
steget, att upplysning och fredens idoga värf vunnit öfvertaget öfver
statskonstens intriger och »militärandans ädla passioner»?.

Näst efter Blocks sakrika verk ha vi nämnt den af professorn
vid handelsakademien i Wien Fe. Xav. Neumann författade inlednin-
gen till den österrikiska centralkomiténs präktiga expositionsberättelse
som, utarbetad af ett hundratal fackmän under hr Neumanns ledning,
nu föreligger afslutad i sjutton dryga häften. Ty detta vällyckade
försök att ur de många specialredogörelsernas oändliga detalj samla
de stora, bestämmande dragen, samt att lemna en tafla af samtidens
»civilisation» i skildringen af dess »ekonomiska framisteg», tjenar för-
träffligt till att fullständiga kännedomen om ett af de områden, som
Block i sin öfversigt uppmätt, nämligen den materiella produktionens.
Det ligger utom syftet för denna uppsats, att vi skulle sysselsätta oss
med de rikhaltiga data ur arbetets och bytets statistik, som här äro
sammanförda: för tillfället ligger oss endast det om hjertat, att se i
hvilken anda förf, betraktar den materiella odlingens^ oerhÖrdt snabba
framåtgående. Har han väl, såsom nu för tiden ej så sällan sker, af
det genöm sin massa imponerande i denna utveckling låtit sig förledas
att i henne se icke medel, utan mål, eller att för arbetets mekaniska
hjelpmedel och yttre resultater glömma den arbetande tanken och
'732	TIDSTECKEN ETC.

viljan, att bli likgiltig för menniskan, när hon i de dristiga försökens
och uppfinningarnas vågspel, i konkurrensens förtviflade kamp, j kri-
sernas storm och oväder krossas af den moderna industriens fram-
ilande triumfvagn? Har han gripits af denna, med all sin optimism,
ganska ytliga och ej så litet fatalistiska verldsåskådning, som förgapår
sig i den yttre storheten och uppskattar menniskor såsom redskap
eller väggrus, ungefär såsom de i eröfrarnes ögon haft värde såsom
kanonföda? Dessa spörj smål besvaras bäst med att blott anföra förfis
egna ord.	,

»Om man jemför nutidens ekonomiska och sociala förhållanden
med förra århundradets, kommer man ganska snart till den öfverty-
gelsen,1 att dessa håda tidehvarfs karakteristiska skiljemärken låta sig
hänföra till de båda principerna för civilisationen: herravälde öfver
naturen och statsborgerlig frihet. Naturvetenskapernas framsteg ha
ledt produktionen in på helt nya vägar; friheten i den moderna rätts-
staten har gifvit upphof åt det fria arbetet, det stora kapitalet, samt
krediten. Arbetet var ovärdigt, så länge det gälde för ett straff, att
»i sitt anletes svett» förtjena sitt bröd, så länge menniskan handlade
och vandlade med sin nästas, på samma sätt som med den själlösa
naturens krafter: sin kulturhistoriska betydelse, sitt höga värde fick
arbetet först då, när nationalekonomien deri fann medlet att komma
till hela vår utvecklings slutliga mål.» Då förf, vidare går att skär-
skåda den fysiska och andliga arbetskraftens förstärkande, produktions-
förmågans höjande genom arbetsdelning, handarbetets ersättande genom
maskiner, afiöningarnas reglering genom arbetarnes af de nutida kom-
munikationerna förmedlade rörlighet, associationen och den stora in-
dustrien, förbättringarna i arbetsklassens; lefnadssätt, bemödandena att
minska lifs- och helsofarliga sysselsättningars skadliga verkningar, —
så ser han i den fria, af våld mot de ekonomiska lagarne ostörda ut-
vecklingen af dessa förhållanden den bästa borgen, att den sociala
frågan. skall lösas, så att både arbetaren befrias från arbetsgifvarens
herravälde och äfven det s. k. fjerde ståndets politiska likaberättigande
blir en verklighet. Vår tids industri gör ej menniskoma till slafvar,
utan hon hjelper till .att befria dem; hon är ett af de medel, menniskan
tagit i sin hand, för att främja, hvad . som är odlingens väsentliga mål,
nämligen att »ej blott för vissa folk ellér stånd eller klasser eller in-
divider, på de andras bekostnad, utan för alla utan undantag tillfälle
beredes att fylla sin personliga kallelse, att i ett blott af det sedliga
medvetandet begränsadt omfång tillfredsställa sina kroppsliga och and-
liga behof.» Det är således personlighetens frihet och rätt, som ytterst
är målet för det civilisationsarbete, förf, studerar i de ekonomiska
framstegen. Och såsom medel att komma derhän fordrar han icke
tvång, det vare hur välment som helst, utan frihet.
TIDSTECKEN ETC.	733

Ja, frihet ar ju tesen för tidens hela politiska debatt; men dess-
värre visar den sig ofta vara föremål för ett missförstånd, som om-
intetgör det flitiga meningsutbytets frukter. Detta missförstånd, hvar-
till i vårt som i flere andra länder uppriktiga frihetsvänner göra sig
skyldige, består i att uppfatta den nu pågående brytningen såsom en
strid om mitt och ditt mellan regeringen å ena samt folkrepresenta-
tionen å andra sidan. Ty denna företeelse är någonting tillfälligt och
öfvergående, medan derimot det väsentliga i den frihetsutveckling, hvari
samtiden är inbegripen, är utförandet af ett storskifte mellan statsinagten
å ena sidan, samt individen, kommunen och associationen å den andra.
Hvartill skulle väl alla de oerhörda ansträngningarna tjena, om deras
syfte och verkan endast vore, att sätta en riksdags allmagt, ett af
folkombuden utöfvadt statsförmynderskap, i stället för ett kungligt
allenastyrande, .en okontrollerad regerings envälde? Blefve t. ex. den
statskyrko-despotism, som gör de medborgerliga rättigheterna beroende
af trosbekännelsen, och som af de från flertalet dissentierande med-
borgarne utkräfver bidrag till upprätthållande af majoritets-kyrkans
kult, blefve väl den mindre orättvis och mera smaklig derigenom, att
den ålades oss ej af k. m:t, utan af kamrarne allena? Dét är den gamla
liberalismen af år 1830, som lefver i den föreställningen att allt är
ganska godt, så snart blott magtens tyngdpunkt ligger hos folkrepre-
séntationen; hvarimot det är den moderna demokratiens främsta upp-
gift att från statsmagten, den må ligga i en konungs eller en national-
församlings hand, återeröfra betydliga områden, der staten ännu herr-
skar, såsom Usurpator, med styrkans rätt. Detta är den politiska fri-
hetens kärnpunkt.^ Men hur litet den är förstådd, visar sig deraf att
mången, som ihärdigt står på vakt vid gränsen mellan representatio-
nens och styrelsens magtområden, ännu aldrig lär ha märkt, att stats-
magten sjelf har några förnuftsenliga gränser, och derför utan minsta
betänklighet lagstiftar om sådant, som Uteslutande tillhör individens rätts-
område. Vore det verkligen så, som De Lolme säger, att engelska par-
lamentet »kan göra allt som ej är omöjligt», eller med andra ord att i
England statsmagten, ej nöjd med full suveränetet inom sitt område,
äfven inkräktat utrymmet för alla andra berättigade magter i sam-
hället, då vöre den engelska friheten ej mycket värd, och den vore då
visst ej hjelpt dermed, att gränsen mellan parlament och regering ut-
plånats och den senare förvandlats till det förres verkställande komité.

Af den utbredning och magt, denna sanning kommer att vinna i
vårt land, beror väsentligen, om ett hufvudsakligt element i vårt poli-
tiska lif skall bestå af retsamma" och tröttande gränsfejder mellan
»regeringen» och »oppositionen», eller om de skola lemna rum för en-
drägtig samverkan mellan båda till statsändamålets befordrande. Från
en annan sida sedt, vill det säga, att den politiska praktiken, för att
734	TIDSTECKEN ETC.	,

bli helsosam, behöfver rådfråga en sundare politisk teori, än den som
ännu lefver qvar såsom en seg tradition från tiden för borgare- och
bondeståndens strid med »allenastyrandet». Måtte derför den fria stats-
lära, hvilkens vältaligaste tolk i nutiden är Ed. Laboulaye, blifva
med allvar studerad af dem, hvilka såsom lagstiftare skola bestämma
om vårt fäderneslands öden; och af hvilka allt för många ännu icke
synas ha inhemtat, att de ej i denna sin egenskap ha rätt att göra
»allt som ej är omöjligt.» Åt denna fråga — behofvet af en ny ego-
delning mellan staten å ena, samt individen och de privata samhällena
å andra sidan — har Laboulaye särskildt egnat sin afhandling om
L'état et ses limites, som sedan 1860, då den första gången offentlig-
gjordes, utkommit i fyra upplagor, och som nu blifvit till vårt språk
Öfverflyttad. Då den snillrike franske förf, hos oss blifvit i en sällsynt
grad populär, torde vi kunna hoppas, att äfven hans senast öfversatta
arbete skall läsas med begärlighet. Vi hoppas det derför, att vi fram-
för allt önska att den insigten måtte vinna mark, att statsförmynder-
, skåpet, denna isande vind för hvilken samhällslifvets växtlighet för-
tvinar och hopkrymper i dvergartade skepnader, är det föremål, mot
hvilket frihetssträfvandet numera har att rikta sitt hufvudangrepp.
Det öfverdrifna regerandet, med sina otaliga författningars mångfald
och sitt finm^skade byråkratiska nät, är egnadt att till ett minimum
nedtrycka både duglighet och god vilja hos de regerade. De, som
arbeta, ha att välja mellan lägre verksamhetssferer, medan rikedomen,
som ej behöfver anstränga sig, hänvisas till ett tomt njutningslif: det
är i ena fallet de tvingande behofven, i det andra en mera förfinad egoism
som utstakar lefnadsbanan, när staten äflas att lägga beslag, så vidt
möjligt, på all verksamhet af högre art, den verksamhet som har det
helas intressen i sigte, när den sålunda påtvingar den enskilde den
lefnadsregeln, att »hvar och en är sig sjelf närmast». Om staten åta-
ger sig att agera försyn, om den, som Bastiat säger, lofvar skaffa med-
borgarne »rikedom, arbete, penninglån med anstånd, upplysning, tro
och sedlighet», så undergräfver han någonting, som är vida mägtigare
' i det goda, än den formellt mest obegränsade statsallmagt, nämligen
den enskildes känsla af ansvar för det hela och för — sig sjelf. Denna
känsla, rätt närd och utvecklad samt fri att pröfva sin styrka i sjelf-
styrelsens böjliga former, är outtömlig på ressurser, medan man der-
imot står der, redlös och handfallen, så snart någonting kommer i
olag i statsstyreisens invecklade mekanism. Erfarenheten talar högt
härom, den uttalar sig för det engelska samhällsskicket med dess lo-
kala sjelfstyrelse och dess allmänna folkliga intresse för offentliga an-
gelägenheter, inen imot det franska, der den individuella och kommu-
nala hjelplösheten har staten till sin försyn. Ja, denna erfarenhet
säger oss att det kan hända att ett folk, som ej uppfostras till , med-
TIDSTECKEN ETC.	■	735

borgerligt sinnelag och som vänj es att vidskepligt vänta allt af sta-
ten-förmyndaren, förledes att vända sig ßendtligt mot denne, när
han ej uppfyller det omöjliga, gifver god årsväxt m. m., alldeles såsom
afgudadyrkaren vredgas mot sin gud, som ej bönhör honom, och slår
sönder den vanmägtiga bild, för hvilken han hyss låg på knä.

Om än visserligen mera i förbigående, uttalar sig i samma rikt-
ning äfven den preussiske författare, hvilkens märkliga skrift Die
Principien der Politik vi önskade anbefalla till allmännare uppmärk-
samhet. Han framhåller med eftertryck, att medborgarnes frihet en-
dast skenbart försvagar statens magt; ty ju värdefullare den person-
liga frihetens innehåll är, dess starkare är ock mestadels känslan af
den personliga kraftens otillräcklighet till hennes skydd inot våld-
samma rubbningar. Han erinrar, om, att inga militäriska magtmedel
förslå att trygga den allmänna säkerheten, när ej från befolkningens
sida kraftig medverkan är att påräkna, och han varnar mot den,öf-
verskattning af öfverhetens myndighet, som gör sig gällande i kretsar,
hvilka äro »afvanda från sj elfstyrelse.» Då man sedan 1864 sett, huru
i Preussen den nationella magtlystnaden förblindat äfven de radika-
laste bland de radikale och gjort 'die Fortschrittspartei till en junker-
ministers ödmjuka tjenare, som för den yttre storheten offrat den inre
friheten, förtjena dessa och dylika utlåtelser en viss uppmärksamhet.
Sammanlagda, med åtskilliga andra företeelser, synas de egnade att
låta oss hoppas, att dock ej tyskarne skola sofva bort sitt frihets-
förvärf i ruset äf en temligen tvetydig militärisk gloire.

Holtzendorff’s senaste verk utmärker sig framför åtskilliga nyare
tyska skrifter öfver samma ämne genom sin sjelfständiga hållning.
Det är helgjutet och genomarbetadt, ej en mosaik af utdrag ur andra
författare, såsom t. ex. schweizaren Escher’s »Handbuch der praktischen
Politik», ej heller aforismer öfver lösryckta delar, såsom Mohl’s behandling
af statskonstens teori. Genom eh hos tyske författare ovanlig koncen-
trering och skarp urskilning af hufvud- och bisak har han i ett mått-
ligt band lemnat en inom sig väl afslutad framställning: för vidare
detaljundersökningar har förf, samlat ett rikhaltigt och värdefullt för-,
råd af litterära hänvisningar. Särskildt ville vi framhålla andra bokens
femte kapitel, der han, talande om konflikter mellan den jositiva
rätten och politiken, betonar att teorien om statsmagtens delning är
ingenting mindre än grundvalen för en »permanent statskonflikt», samt
kraftigt förfäktar »det historiskt blifvandes rätt» mot . det bestående.
Ej mindre tankerikt är det nästföljande kapitlet om moralens för-
. hållande till politiken. En af förf:s tyske recensenter har yttrat, att
Holtzendorffs skrift på visst sätt är att anse såsom ett alster af 1866
års politiska hvälfningar. Må vara: hon är dock för ingen del en apologi
för styrkans rätt. »I staternas förhållande till hvarandra gälla otvifvelak-
736	TIDSTECKEN ETC.

tigt sedliga fordringar, rotade i kulturfolkens medvetande. Mot den
blinda eröfringslustan höjer sig en vall i aktningen, för folkexistensen,
tanken pä verldsmonarki och universalvälde är förkastad, likaså det
mera blygsamma anspråket hos en nation att, i spetsen för civilisatio-
nen, vara de andras vägvisare. Ett ideelt element, som tillföréne be-
tecknats såsom drömmerier,/ har inträdt i staternas inbördes förbin-
delser. Så gifs nu en internationel välgörenhet, som öfverskrider alla
den nationella eller konfessionella antipatiens gränser. Det råder nu-
mera en enhet i sedligt medvetande, hvilken ej fanns till på den tid,
då en yttre trosenhet förband den europeiska statsverlden. Hur be-
tydande en stormagts öfverlägsna styrka än må synas, hur mycket
man än må röna dess inflytelse: nationernas fredliga bestånd bredvid
hvarandra äf dock i outplånliga skriftdrag tecknadt i det nu lefvande
slägtets samvete.» Efter detta behöfver ej tilläggas, att förf, långtifrån
finner någon oförsonlig motsats mellan »mensklighetens idé och natio-
nalitetens, den kosmopolitiska och den historiska principen.» , De äro
tvärtom innerligt sammanhängande: »den allmän-menskliga kultur-
uppgiften löses endast genom folkens organisation i stater.» Förf,
hängifver sig väl icke åt illusioner om en snart förestående evig fred,
och från den praktiska politikens ståndpunkt skulle han finna det i
högsta grad fördömligt att blindt tro det, som man hoppas, och försumma
att främja statens »magtändamål», så länge ännu ett folk gör orätt-
mätiga fordringar gällande mot ett annat, och så länge åsigtema om
hvad som är rätt så mycket beherrskas af nationella föreställningar,
att väsentliga olikheter i uppfattningen deraf äro en nödvändig följd.
Men å andra sidan är det fullkomligt oberättigadt att neka betydelsen
af deras sträfvanden, som i våldets ställe vilja sätta opartiske skilje-
d,omares utslag, i stället för krigslyckan och de tekniskt fullkomnade
förstörelsemedlen en grundlig pröfning af tvistepunkterna, och sålunda
en ständig fred i fejdernas ställe. »Hvarje sådant bemödande är att
förlikna vid ett läroembete för den obildade ungdomen, ett prestadöme
gentimot mängdens lidelser.» ,

Till slut skola vi endast anmärka, att förf, från synpunkten af
statens »rättsändamål» fordrar full religionsfrihet, ej hämmad eller in-
skränkt af några som helst vid, bestämda konfessioner fastade före-
trädesrättigheter. Detta samma spörjsmål behandlas i hrr F. Bajee’s
och J. Frohschammee’s här ofvan anförda, skrifter. Samma grund-,
uppfattning talar ur båda författarnes arbeten, men deras närmaste
praktiska syfte är något olika i följd af de olika förhållandena i
hvarderas’ fädernesland. Medan löftet i danska Junigrundlagen, att
ingen för sin trosbekännelses skull kan beröfvas tillfälle till fullt åt-
njutande af borgerliga och politiska rättigheter, också från alla sidor
lemnats oanfäktadt och i tillämpningen ärligt upprätthålles — såsom
TIDSTECKEN ETC.	737

en interpellationsförhandling i danska riksdagen ej längesedan visade —
förhåller det sig ej så litet annorlunda i Baiern, der den åf författ-
ningen stadgade »fullkomliga samvetsfrihet» framträder i sin rätta da-
ger, först när man erinrar sig tvänne tillägg, af hvilka det ena säger,
att vanlig husandakt ej må förvägras någon af hvilken religion det
vara må, och det andra, att religionsförändring ej har någon inflytelse
å de allmänna statsborgerliga rättigheterna, »undantagaiides vid öfver-
gång till ett religionsparti, åt hvilket blott en begränsad delaktighet i
medborgarrätten är beviljad»! Den danske förf, har sålunda ej haft
anledning att taga ordet till försvar för sina från flertalet dissentie-
rande landsmäns medborgerliga likställighet, eftersom denna är af
lagen stadgad och af den allmänna meningen så fullständigt erkänd,
att ej ens från majoritetskyrkans ortodoxa presterskap någon invänd-
ning- derimot göres gällande. Men likväl upprätthålles ännu i Dan-
mark en med full religionsfrihet oförenlig grundsats: staten har näm-
ligen tagit under sina vingars skugga en majoritetskyrka, i det att
grundlagens § 3 förklarar, att »den evangelisk-lutherske Kirke er den
danske .Folkekirke og understöttes som saadan af Staten», hvarimot
grundlagen visserligen också uttryckligt fritager enhvar från utgörande
af'bidrag till någon annan kult, än den han sjelf tillhör (§ 77 i den
genomsedda grundlagen). En statskyrka i svensk mening, omgärdad
med grundlags- och andra bestämmelser, som betydligt kringskära dis-
senterneS medborgerliga rättigheter, finns sålunda visst icke i Danmark,
liksom f. ö. ej heller i samma omfång, som i Sverige, i något annat civi-
liseradt land. Men så djupt har dock i Danmark friheten genomträngt
det allmänna föreställningssättet, att den| rest af statskyrkoväsende,
som statsunderstödet åt majoritetskyrkan innebär, der kännes såsom en
kränkning af en stor princip och ett just för kyrkan sjelf och de in-
tressen, hon skall vårda, förderfligt privilegium

*) För jemförelses skull torde Jet ej vara ur vägen, att påminna om motsvarande
förhållanden i Frankrike. Sedan 1787 ett toleransedikt till protestanternes förmån ut-
färdats, proklamerade revolutionen full religionsfrihet.* Napoleons konkordat med påfven
tillerkänner katolicismen, såsom la religion de la grande majorité de la nation française, en
statskyrkas rättigheter, men samtidigt försäkrades lutherska och reformerta konfessionerna,
genom Artides 'organiques des cultes protestans, om statsskydd och statsunderstöd, hvarefter
äfven den judiska kyrkan, hvars medlemmar under revolutionen erhållit falla medborgerliga
rättigheter, ordnades genom en följd af åtgärder 1806—1808. Visserligen kom med re-
staurationen, äfven på detta område, en reaktion: 1814 års oktrojerade karta, på samma
gång hon lofvade religionsfrihet, förklarade katolicismen för la religion de Vetat, men detta
utbyttes i 1830 års karta mot ett omnämnande af det faktum, att katolicismen ex la reli-
gion professée par la majorité des Français. I sjelfva verket bestå f. n. i Frankrike (Al-
gérien medräknadt) fem statskyrkor eller cultes reconnus: den katolska, lutherska, refor-
merta, israelitiska, muhammedanska, allesamman inskrifaa i statsbudgeten. Att imellertid
majoritetskyrkan gynnas framför de andra, så väl i kraft af lagstadganden söm genom
administrativt godtycke, är onekligt: M. Block anför (s. 150) några exempel.

■ \	' 47 ’
738	TIDSTECKEN ETC.

Denna qvarlefva af statskyrkan angriper hr Bajer i sin väl genom-
tänkta och sorgfälligt utarbetade afhandling om förhållandet mellan
stat, kyrka och skola. Staten sviker sitt eget ändamål, rättens hand-
hafvande, om han understödjer ett trossamfund. »Hvarje tro bör vara
subjektivt sann, men allmängiltigt sann kan den ej vara. Ditt ja är
lika godt som mitt nej. Men detta förhållande gäller ej blott imellan
oss två inbördes, utan ock mellan oss två och en troende jude, en
troende turk, en troende hedning (ja, det gifves verkligen annan tro i
verlden, än den kristna) eller mellan dessa inbördes. Väl gifvas men-
niskor, som icke tro, men de vidkomma oss ej, ty för dem kan ej
vara fråga om kyrka. Så snart derimot någon på allvar säger: jag
tror, så kan jag ej, utan att kränka rättvisa och billighet, akta hans
tro ringare an min i mitt yttre förhållande till honom. Men än
mindre skall staten, den allmänna rättvisans handhafvare, akta det
ena samfundets tro ringare än det andras, — och staten skall blott
ha med yttre förhållanden att göra. Ett trossamfunds storlek kan
härvid lika litet göra något till saken, som rikedom, kunskaper, börd
o. d. kunna ega andra företräden, än de som följa af dessa förhål-
landens egen natur. Den der ej vill medgifva detta, nödgas följdriktigt
att finna sig både i penningvälde, embetsvälde, adelsvälde och alla
andra onaturliga statsordningar, som den famlande menniskoklokheten
under tidernas lopp skapat, ofta genom att öfvergå från en till en
annan ytterlighöt. Derför är det ej annat, än hvad man kunde vänta,
nar vår samtid nu visar sig böjd att frän envälde tvärt gå öfver till
flertalsvälde. Ty »flertalskyrkan» vore det rätta namnet för, hvad man
i Danmark kallar, »folkkyrkan.» Den sanna folkkyrkan skulle rymma
alla folkets trossamfund, stora eller små,. alla sanna troende utan hän-
syn till olikheten i deras tro; och af den skulle ingen del, ingen gren,
taga statsunderstöd, derest vi kunde uppnå sannt folkvälde (som är
motsatt flertalsvälde)». Som man bäraf kan sluta, yrkar förf, kraftigt
fri kyrka, ej tuktad och reglementerad af den »bekännelselösa» stats-
magten, i fri stat. I samma riktning önskar han en slutlig uppgörelse
mellan skolan och kyrkan:* ingen konfessionel religionsundervisning i
skolan, den måste förbehållas åt kyrkan allena, d. ä. åt presterskapet
och hemmet. Sådan är ock den tyske skriftställares mening, till hvil-
ken vi nu öfvergå. »Vår tids skola tillhör staten, icke kyrkan. Sitt
ändamål främjar staten numera hufvudsakligen genom den bästa möj-
liga utveckling af folkets andliga förmögenheter. Kyrkan derimot, för
hvilken tron på och lydnaden mot positiva guddomliga bud och kyrk-
liga anordningar är hufvudsak, har ej behof af någon särskild utbild-
ning af menniskans intellektuella krafter: tvärtom, ju mindre förstån-
det utvecklas, ju mindre menniskan ledes till sjelfständigt tänkande,
dess större äro benägenheten och behofvet att tro, dess lättare vinnes
TIDSTECKEN ETC.	739'

den äskade lydnaden mot kyrkliga föreskrifter. Inom kyrkan ha der-
för vetenskap och bildning egentligen ansetts vigtiga blott för herdarne,
för den klerikala vården om och herraväldet öfver själame; hvarimot
hjorden bildats blott för de kyrkliga ändamålen, det vill säga för
söndagen och för sina kyrkliga åligganden, men ej såsom statsborgare
för hvardagen, ej för att bli dugligare i sitt lefnadskall, således ej
för det, som staten måste ha till ögonmärke. Häraf följer, att staten
vida mer än, kyrkan känner sig uppfordrad att främja hela folkets
skolbildning. Han måste det så mycket mer, som ortodoxien förklarat
ett oförsonligt krig mot den moderna staten och den af honom repre-
senterade civilisationen. Skolan är det egentliga, i hvarje fall det
vigtigaste slagfältet. I och genom skolan förstår kyrkan att för sina
ändamål'bereda massan, i Guds namn ställa henne till sitt förfogande,
samt — ledande henne vid trons eller, ännu mer, vid vantrons tyglar —
göra henne till en för stat,• vetenskap och civilisation hotande, farlig
makt. Redan häraf är klart, att statsskolorna ej få ha en konfessionel
karakter. Och dertill kommer, att det strider mot statens ändamål
och folkets bästa, att genom de konfessionella motsatsernas upprätt-
hållande störa enheten och harmonien i staten och sålunda försvaga
dess politiska styrka. Dermed är för ingen del sagdt, att staten vid
folkskolans ordnande har att betrakta religion och sedlighet såsom en
likgiltig sak, ty den moderna kulturstaten uppfattar och behandlar ju
menniskan såsom ett förnuftigt-fritt, etiskt väsende. Sålunda är ej re-
ligiös-etisk undervisning utesluten från skolan, såsom sådan; men blott
det allmänna, ovilkorligt gällande bör der komma i fråga, medan det
specifikt konfessionella öfverlåtes åt de särskilda kyrkorna.»

, Vi ha éökt i korthet resumera den åsigt om skolans ställning till
stat och kyrka, som utvecklas i ett tillägg till det utmärkta arbetet ,
Das Hecht der eigenen Ueberzeugung. Författaren, som är professor
vid universitetet i München, har förut gjort sig känd genom ett större
verk om kristendomen och den moderna naturvetenskapen, hvilket bl. a.
genom sin framställning af processen mot Galilei väckte ogemen för-
trytelse i det ultramontana lägret. Den skrift, hvarmed vi nu syssel-
sätta oss och som, i förbigående sagdt,,utmärker sig genom en i'nu-
tidens tyska litteratur ovanligt flytande och läsbar, stil, är en lika
logiskt bindande, som vältalig, inlaga till förmon för frihandeln med
idéer, ett kraftigt käromål mot det till sanningens förmenta bästa
öfvade förbuds- och skyddssystem, som i sjelfva verket alltid varit
sanningens värsta vedersakare. Så långt vår kännedom sträcker sig,
hör förfis framställning till det allra bästa, som någonsin skrifvits öfver
dessa ämnen.

Det hår alltid förefallit oss anmärkningsyärdt, att den statsveten-
skapliga litteraturen, särskildt den statsrättsliga, så föga bearbetats i
740	TIDSTECKEN ETC.

vårt land, »hvars frihets födelsedag», — såsom en festtalare uttryckte
sig :— »man ej är i Stånd att nämna.» För jemnt ett fjerdedels sekel
sedan påbörjades den första och hittills enda framställning, vi ännu
ega, af den svenska statsförfattningsrätten efter 1809. Man torde väl
kunna antaga, att bristande interesse från allmänhetens sida för detta
berömliga företag ej är utan del i den långsamhet, hvarmed det
ännu ej afslutade arbetet fortgått och som dessvärre har med sig
att det, en. gång fullbordadt, skall vara i vissa delar antiqveradt.
Äfven de oumbärligaste hjelpredor saknade man, intills hr Che. Nau-
mann utgaf sina förträffliga grundlagseditioner: från den föregående
tiden har man föga annat att nämna, än en »Handbok för riksdags-
män» (1822) och ett »Försök att bringa Sveriges grundlagar i system»
(1828). Särskilda konjunkturer, nämligen dels det mer och mer inten-
siva arbetet fÖr.en representationsreform dels en vidtutseende unionel
konflikt, framkallade* å ena sidan grundliga utredningar af ståndsriks-
dagens uppkomst och utveckling, å andra sidan det i vår politiska
litteratur epokgörande arbetet om föreningen mellan Sverige och Norge.
Visserligen har man, vid jemförelse med andra länder — ej blott de
stora, utan ock t; ex. Danmark — velat förklara den i allmänhet ej
betydliga omfattningen af våra lärdes, särdeles universitetslärarnes,
litterära; produktion ur den bekanta svenska trögheten. Hur dermed
sig förhåller, må lemnas derhän. Förbises bör icke bördan af den
tidsödande administrativa detalj, som åligger universitetens professorer
och som afknappar tillfället till vetenskaplig författareverksamhet. Men
derjemte är väl ock otvifvelaktigt, att författareyrket, det vare for
öfrigt hur oegennyttigt som helst, ej derför kan göra sig oberoende
af allmänhetens interesse och deltagande, och att litteraturen i små
länder arbetar under ogynsamma ekonomiska vilkor. Detta i allmän-
heti särsldldt torde man utan fara för misstag kunna våga det på-
ståendet, att statsskicket sjelft — dess »konstitutionella» och af ålder
»fria» art till trots — ingalunda varit egnadt att bereda jordmånen
för en statsvetenskaplig litteraturs uppblomstring. Ståndsriksdagen, som
åtminstone till två fjerdedelar representerade endast försvinnande små,
privilegierade minoriteter, som stälde en stor part af folkets intelligens
utanför de politiskt berättigadés sfer, som dertill genom hela sin in-
rättning och sina traditioner ej annat kunde, än i väsentlig mon fram-
ställa det politiska lifvet såsom en föga uppbygglig kamp mellan klass-
och lokalintressen, skulle naturligtvis ej bidraga till utvecklingen af
allmänt medborgerligt sinne och ansvarighetskänsla. Men nu, sedan
en på samfälda val, med betydligt utsträckt politisk qvalifikation,
grundad folkrepresentation trädt i stället för ståndsriksdagen, har ock
vägen banats för en ny krafts inträde i samhällsarbetets tjenst: ett
vaket folkmedvetande, ett allmänt patriotiskt tänkesätt, som skall taga
TIDSTECKEN'ETC.	741

öfverhand öfver allt för länge närda föreställningar om de mångfal-
diga särskilda interessenas inbördes fiendtlighet och sammansmälta förut
hvarandra bekämpande sträfvanden. Men med denna förändring i insti-
tutionerna, hvilken ej kan undgå att äfven ombilda åskådningssättet,
och hvilken framkallar nya skaror till delaktighet i det politiska arbetet,
ha ock för den statsvetenskapliga litteraturen i vårt land öppnats
vidgade utsigter.

Om än de tvänne läroböcker i statskunskap, som nyligen af
svenske författare utgifvits, skulle föranledts blott af examensstudiemas
trängande behof, så angifva derimot de Populära anteckningar i
allmän statsrätt , af en folkets vän, hvaraf hittills ett häfte blifvit
synligt, genom sjelfva sin titel, att deras förf, ansett sig numera kunna
för ett sådant ämne påräkna en vidare krets af läsare. Det vore
önskligt, att den ymniga latinska terminologi, som utan tvingande
behof af förf, användes, ej måtte verka afskräckande på dem, som
söka en »populär» handledning till bekantskap med statsrätten.

Före den hvälfning, som för tjugu år sedan gaf Danmark politisk
frihet i en utsträckning, som de flesta folk kunna afundas det, hade
dess statsrätt redan flere gånger under detta århundrade blifvit syste-
matiskt framstäld: af Schlegel, af Lausen, af Benzon-Buchwakd.
Den omskapning, som betecknas af grundlagen d. 5 Juni 1849, kräfde
en ny bearbetning af ämnet, hvilken ock gafs af nyssnämnde J. E.
Larmen. Sedan helstats-episoden och den författningsstrid, som bör-
jade efter fredsslutet i Wien, omsider ändat med den under d. 28
Juli 1866 utfärdade, genomsedda Junigrundlagen, hvarmed tvifvelsutan
en period af längre hvila på grundlagsstiftningens område inträdt, var
çn framställning af Danmarks gällande konstitutionella rätt påkallad
af ett behof, som efter allt utseende kommer att väl afhjelpas genom
aflidne professor C. G. Holck’s i manuskript efterlemnade verk Den
Danske Statsforfatnvngsret. Nästan i de samma dagar, då dess första
häftet lemnade pressen, framträdde en för menige man afsedd, populär
handbok i dansk statskunskap, kallad Grundtrak af Danmarks Stats*
forfatning 6g Statsförvaltning, med största omsorg och i en folklig
stil utarbetad' af hr C. V. Nyholm. Det är lika karakteristiskt, som
hedrande för de nitiska bemödanden att verksamt höja folkbildningen,
som qga rum i brödralandet, att det är »Udvalget for Folkeoplysnings
Fremme», som låtit besörja och i sin i alla hänseenden förträffliga
»Folkelæsning» intagit detta arbete. Måtte vi snart få tillfälle at
helsa ett svenskt motstycke till denna tidsenliga folkskrift. Man talar
f. n. hos oss om djupt sorgliga företeelser, som bära vittnesbörd om
slocknande fosterlandskärlek. Kanske har denna kärlek aldrig blifvit
rätt väckt och fostrad. Man må ej undra, om en oklar instinkt ej
alltid håller stånd mot förledande röster, om denna alltför innehålls-
742	TIDSTECKEN ETC.

lösa, alltför litet medvetna tillgifvenhet för hp/mTnats mark ej är så
stark, som önskas kunde, när torfvan gång efter annan sviker odlarens
hopp. Men lär man att se och älska fosterlandet framför allt i folket,
dess språk och bildning, dess lagbundna frihet, dess bragder i tankens
och handlingens verld, dess minnen, dess frejdade namn, så torde visst
deri ligga en bättre borgen, att fosterlandskärleken, äfven i sorg och
nöd, skall stå stark och segersäll mot frestelsen.

Frågan om Islands statsrättsliga ställning i danska monarkien har
alltsedan. 1849 , varit sväfvande, ofelbart till skada för ön, till hinder
för den utveckling af dess hjelpkällor, som begripligtvis bör kunna
bättre främjas, under vidsträckt sj elf styrelse, af öbornas egna för-
troendemän, än af äfven den mest välmenta byråkratiska visdom, som
prentar sina reglementen i de kongl. kanslierna i det aflägsna Kjö-
benhavn. Men om det än svårligen kan nekas/att danska ministèren,
afskrämd af ett misslyckadt försök, allt' för länge visat brist på nödig
ihärdighet och kraft att åvägabringa frågans slutliga lösning, så är
det icke mindre visst, att en hufrudsaldig del af skulden ligger hos
den isländska provincialrepresentationen, det med rådgifvande myn-
dighet utrustade Altinget. Dess majoritet har röjt en sådan istadighet
och framkommit med så rentaf löjliga anspråk på ersättning till Is-
land för den skada, förflutna tiders absolutistiska styrelse tillfogat ön,
att det visserligen är förklarligt, om man i Kjöbenhavn ej känt någon
synnerlig lust att förhandla med dem, som visat sig vara stockdöfva
for alla skäl och som endast hos fanatiska schleswigholsteinare, hvilka
ansett alla vapen mot Danmark goda, kunnat finna medhåll.1) Imel-
lertid föreligga nu från danska riksdagens sida förslag till ordnande
af Islands finansväsen och statsrättsliga ställning inom riket, hvilka
väl äro för Island så fördelaktiga, som med någon rimlighet och bil-
lighet kan begäras. Hur dessa förslag tillkommit, derom upplyser
Orla Lehmanns skrift om Den isländske Forfatningssag. Ej mån-
genstädes har man bestämt ett bilands ställning till hufvudlandet med
så mycken libéralitet, som nu från dansk sida bjudes isländingarne.

Vi ha antydt demokratiska uppslag och riktningar i den nyaste
statsvetenskapliga literaturen. Men äfven om vi lemna å sido de teo-
rier och åskådningssätt, som i denna litteratur funnit ett uttryck, och
betrakta henne såsom en vara på bokmarknaden, så företer hon sig
ej mindre genom sin starka tillväxt än genom rent litterära egenskaper,
såsom ett tydligt tecknadt drag i tidens demokratiska anlete. I de första
halfannat hundra åren af sin moderna, historia, från Machiavelli ända
in i sista seklet, var statsvetenskapen ofta fjettrad i latinsk drägt, ett

D Se t. ex. Konrad Maurer’s ytterst partiska framställning i Historische Zeitschrift,
herausg. von H. v. Syhel, 1859.
TIDSTECKEN ETC.	7<3

noli me tangere för andra än de lärde. Sedan Machiavellis närmaste
man, Jean Bodin, år 1576 utgifvit sitt frejdade verk de la République,
öfversatte han det sjelf på latin, för att göra det läsbart äfven utom
den franska tungans område, och först i den tidigare hälften af sjutton-
hundratalet företog sig, i Tyskland, Mosee d. ä. den nyheten att på
modersmålet, behandla stats- och folkrätt. Det var visserligen första
vilkoret för en populär statsvetenskaplig litteratur, men huru litet man
ännu afsåg att vända sig till massan af de »själar», hvilka den tidens
statskonst handterade som ett dödt material, det kunna vi lära af
sjelfve den nämnde Moser. Han, »den tyska statsrättens fader»1),
kunde ej framställa det heliga romerska rikets författning inom mindre
rymd, än femtiotre qvartband, och de nödiga tilläggen fylde ytterligare
trettio volymer; den europeiska folkrätten beskref han i aderton band.
Dessa vidlyftiga arbeten, äfven som de likartade af den empirisk-
realistiska skolans öfriga ledamöter — Pütter, Moser a. y., Justus
Möser, Achenwall — kunna väl ej frånkännas värde för de dåvaran-
de praktisk-politiska göromålen i författarnes fädernesland och för den
tyska specialhistorién, säger Bluntschli, men för den allmänna stats-
vetenskapen ega de nästan ingen vigt, hvarför ock sedan länge ingen
mera läser dem. Häraf är lätt att sluta till deras betydelse för den
allmänna bildningens intressen, och behof på den tid, då de utgåfvos.

Förhållandet är nu ett annat och förändras stundligen mer och
mer. Bemödandet att popularisera statsvetenskaperne, att låta dem
' intränga i den allmänna bildningen, är i sjelfva verket väsentligt be- -
tecknande för nutiden, åtminstone i de stora kulturländerna. Väl
träffar man ännu, på det öfverfylda tyska litteraturtorget, ej sällan ar-
, beten i’ statsrätt och politik som, trots sina betydande vetenskapliga
anspråk, litet eller intet annat äro än mer eller mindre välordnade
materialsamlingar, alster af en lika osmält som vidfamnande erudition,
otillfredsställande genom sin hållningslösa eklekticism och tröttande
genom en »schlechte Unendlichkeit» i reproduktionen af gammalt låne-
gods: sjelfve den högt prisade Robert von Mohl har skattat åt detta
snabbhändta mångskrifveri. Men vid sidan häraf träffar man så genom-
tänkta verk, som Holtzendorffs och Frohschammers, och bemödandet
att närma sig den stofa allmänhetens ståndpunkt träder allt starkare
i dagen. I detta ögonblick bearbetas Bluntschlis och Braters bekanta
Staatswörterbuch till ett sammandrag om tre band, och samtidigt
börjar ännu en likartad politisk ordbok utgifvas. Den djupt ingri-
pande ombildningen.i Tyskland,efter Sadova-slaget har kallat i dagen
ett förträffligt statsvetenskapligt repertorium, det nordtyska förbundets

1) Herm. Schulze: Johann Jacob Moser, der Vater des deutschen Staatsrechts. -
Leipzig 1869.
744	TIDSTECKEN ETC.

»annaler», oumbärligt för hvar och en som vill följa den ny organise-
rade étormagtens inre utveckling.x)	.	'

Allmänbildningens behof tillmötesgå också de i öfverskriften nämnda
framställningar af statsrättens historia, om det eljest ej kan nekas, att
man i en filosofisk disciplins historia har en lätt åtkomlig inledning
till vetenskapen sjelf. Båda de anförda arbetena ha en populär håll-
ning. Stränga systematici skola kanske mot Bluntschli anmärka, att
han ej grupperar sitt ämne efter spekulationens hufvudriktningar och
allmänna historiska former. För egen del skulle vi för det första
kunnat önska, att hans framställning, mer än här skett, fått den all-
männa politiska och kulturutvecklingen till bakgrund att stödja sig
mot. Det synes oss nämligen felaktigt att teckna filosofiens allmänna
eller dess »särskilda grenars historia blott såsom strängt sluten inom
sig, i det att man låter en efterföljande bearbetare blott hos före-
gångaren finna vare sig uppslag att vidare utveckla, eller brister att
från en ny synpunkt afhjelpa, men dervid lemnar ur sigte inflytelserna
från öfriga vetenskaper och från hela det fortskridande samhällslifvet,
— inverkningar från hvilka forskaren ej kan frigöra sig, hur mycket
det än i hans system må se ut, som hans förutsättningar och motiver
blott vore att söka i ett annat, föregående system. För det andra
böra vi • anmärka, att arbetet lider af en viss ensidighet, hvartill den
bekanta tyska öfrerskattningen af allting tyskt torde hafva något bi-
dragit i förening med den plan, som föreskrefs af sjelfva den yttre
anledning, hvilken framkallat detsamma: det utgör nämligen första
bandet i den stora samling Geschichte der Wissenschaften in Deutsch-
land, som enligt förslag af Maximilian II utgifves af den historiska
kommissionen vid baierska vetenskapsakademien. Förf, har visserligen #
ej inskränkt sin framställning till blott tyska statsrättslärare och po-
litici — ty det har varit hans afsigt att på samma,gång skrifra sin
vetenskaps allmänna historia, och det är ju ostridigt att Frankrike
och England ha.större del, än Tyskland, i de politiska teoriernas ut-
bildning — men han har härvid kommit att göra något för mycket
väsen af åtskilliga bland sina kära landsmän, t. ex. Fe. Jul. Stahl,
medan han ej blott glömt en Algernon Sidney, utan ock med tystnad
förbigått hela den betydelsefulla litteratur, som förebådade och åt-
följde de engelska koloniernas skilsmessa från moderlandet och grund-
läggningen af den stora republiken i Nya verlden. Ett och annat i
den tyska politiska litteraturen, för hvilket förf, utförligt redogjort,

l)	Bluntschlis Staatswörterbuch in drei Bänden bearb. und herausg. von D:r Löning.
Zürich 1869. — Politisches Handbuch. Staatslexikon für das deutsche Volk in 2 Bänden.
Leipzig 1869. — Staatshandbuch für Gesetzgebung, Verwaltung und Statistik des nord-
deutschen Bundes und des deutschen Zollvereins, herausgegeben von D:r G. Hirth. Berlin
1868—69.	_
TIDSTECKEN ETC. -	745

har en underordnad betydelse^ jemfördt med dessa angloamerikanska
stridsskrifter. Ja, man kunde väl våga det påståendet, att i den all-
männa statsrättens historia äfven en Sieyès just icke förtjenar sin
plats bättre, än »Sjelfständighetsförklaringens» författare Thomas Jef-
febson.

. vm hr V. Bolins påbörjade framställning af Europas statslif och
filosofiens politiska läror är ännu för tidigt att fälla ett allmänt om-
döme. Att det stödjer sig på samvetsgrant studium, är lika tydligt,
som det är visst att de redan utkomna häftena fylla ej oväsentliga
luckor hos Bluntschli. En och annan oklarhet i stilen kunde man
önska bort, och likaså, utom några allt för starka germanismer, en
finländsk dialektbrytning, hvilken ej är lika behaglig i skrift- som i
talspråket. Af det hittills utgifha tro vi oss imellertid kunna sluta
att arbetet, en gång färdigt, skall erbjuda bildade läsare i allmänhet
en god inledning till den allmänna, statsrätten och politiken, hvarför
vi med stort interesse motse dess fortsättning, så mycket mer som det
får räknas till vårt språks litteratur, hvilken ej har mycket i detta
ämne att uppvisa, vare sig i original eller öfversättning. Heerens i
sitt slag utmärkta afhandling »om de politiska teoriernas uppkomst, ,
utbildande och praktiska inflytande, samt om monarkiska principens
upprätthållande ' uti det nyare Europa», utgifven i öfversättning 1826,
har länge varit ur bokhandeln utgången, ehuru den alltför väl kunnat
förtjena en ny upplaga. Naturligtvis saknar man f. ö. der hela vårt
århundrades rika arbete på detta fält. Matters för tjugufem år sedan
på svenska utgifna, bekanta verk öfver »de tre sista århundradenas
sedliga och politiska läror» stadnar vid 1830, och W. Herold’s »De
vigtigaste nyare lärorna i statsrätten» (1858), ehuru ej utan förtjenst,
är Rllt för ofullständig, börjande med Montesquieu och slutande med
Hegel.

Men om nu den politiska litteraturen i våra dagar mer och mer
tillmötesgår ett populärt behof, som hela samhällsutvecklingens rikt-
ning medför, hur ställer sig då skolundervisningen till detta behof?
Hon erkänner det ej, hon sätter derimot ett segt passivt motstånd.
Ingenting kan vara mera betecknande för den institutionernas egen
inneboende konservatism, som mer, än man kanske vanligen tror, åter-
verkar på personerna, genom hvilka de förre verka, att i en tid, då
interesset för skolans angelägenheter alltjemnt växer, och då dessa af
skolans egn^ män oaflåtligt å möten diskuteras, sjelfva principerna
för skolundervisningen, hennes mål och deraf beroende innehåll, ej få
något rum bredvid de pedagogiska detaljerna. Och likväl torde detta
vara kärnpunkten af nutidens »skolfråga», så i Norden som annorstädes.
Om det är sannt, att den menskliga kulturen befinner sig i oupphörlig
rörelse, för nytt innehåll skapande nya former, är det ej då en tem-
746	'	TIDSTECKEN ETC.

ligen hög grad af förmätenhet, att vilja en gång för alla fixera under-
visningsämnena, att afgöra t. ex. att studiet af tvänne fornspråk är
ett nödvändigt hufvudelement i all s. k. högre bildning? Hur är det
väl möjligt att förbise, att man på detta sätt mer och mer skall be-
fästa ett djupt svalg mellan den fortgående odlingen å ena, samt den
uppfostran, som af henne skulle vara en förminskad bild, å andra si-
dan? Är det ej uppenbart, att man sålunda till slut skall komma
derhän att med tomma ords och liflösa formlers slagg och grus föröda
växtligheten i unga sinnen, hvilka man nekar eller allt for sparsamt
beviljar den förfriskande drycken ur den lefvande utvecklingens böljor?
Om eljest skolan bör stå i omedelbart förhållande till det sig ständigt
förnyande och föryngrande odlingsinnehållet, kunna vi ej annat förstå,
än att hon har att släppa eller inskränka läroämnen, hvilkas betydelse
under tidernas lopp gått förlorad eller minskats, samt införa nya: och
bland dessa kräfver statsvetenskapen en plats, till dem hör stats- och
folkkunskap, så sannt det icke är blott ett förbigående sken, att det
innersta syftet af tidens arbete är en upplyst demokrati, der hvarje
tillökning i de vidgade rättigheternas utrymme också skärper och ökar
de medborgerliga pligtemas budord.

Redan nu kunde väl skolan i någon mon räcka handen åt detta be-
hof genom sin undervisning i historia, såsom hvars syftemål den af k. m:t
förordnade historiska kommissionens utmärkta betänkande vågat uppställa
»utbildandet af lärjungens nationelt politiska medvetande.» Men medan
den historiska vetenskapen undergår de djupaste förändringar, ej så
att bisaker beriktigas och ställas i en annan dager, än den häfdvunna,
utan deri att sjelfva det väsentliga i historieskrifningen nu är ett an-
'nat än förr, stadnar läroboken, hvilken väl i allmänhet kan anses i
det närmaste angifva undervisningens innehåll, qvar i sitt gamla skick,
till ej ringa del ett register öfver mindre betydande, stundom betydel-
selösa fakta. Bittra klagomål öfver den historiska undervisningens be-
skaffenhet höras ock från många håll1). Och om vi instämma i dessa
klagomål; så är det för att anklaga ett system, en tradition, men éj
både skicklige och nitiske lärare, som måhända ha mer böjelse än be-
fogenhet att dem ändra.

Tillsvidare har härvid, j ernte den populära litteraturen, den fria
undervisningen — den enskilda skolan, de populära föreläsningar, som
under sista åren synas ha blifvit en omtyckt vana i flere af våra större
städer — en vacker uppgift sig förelagd.. En sakkunnig författare har
nyligen i Journal des économistes lemnat en lärorik redogörelse för

*) Se t. ex. Julius Schulze: Ueber Geschichtswissenschaft nach der Auffassung
Buckle’s: i Populäre Vorträge über Sozialwissenschaft. Konstanz 1869. — Victor de
Laprade: Le baccalauréat et les études classiques. Paris 1869. — Otto Henne-Am Rhyn:
Die Kulturgeschichte im Lichte des Fortschritts. Leipzig 1869.
OM ERIK XIVfS DÖDSSÄTT. '	747

de fria kurser i politisk ekonomi, som i flere år egt rum i en mängd
franska provinsstäder och burit god frukt. Det vore ett föredöme att
följa äfven hos oss. När en man, som Henri Baudrillart, för några
månader sedan dristade yrka — i några artiklar i Le Constitutionnel,
som från många håll med bifall upptogos —• att politisk ekonomi borde
införas i primärundervisningen, glömde han ej att åberopa den engelske
statsmannens yttrande, att i dennes fädernesland arbetarnes sunda
nationalekonomiska begrepp vore det säkraste skyddet mot en falsk
socialisms förderfliga inflytelser.

Gripa sig de enskilda bemödandena an, att till massan sprida
stats- och folkkunskap, så skall nog den offentliga skolan till slut både
för denne nykomling öppna sina portar och bereda honom en heders-
plats. Den dagen förbida vi, för att med glädje helsa ett stort och
betydelsefullt tidstecken. '

i	A. Hedin.

Om Erik XIV:s dödssätt.

Från en ärad författare, som önskat förblifva anonym, har Red. fått
mottaga nedanstående uppsats med anhållan om dess införande i tidskriften.

« Lektor A. Ahlqvists historiska monografi Konung Erik XIV:s fän-
gelse och död (Stockholm 1868) har gifvit anledning till en vetenskaplig
kontrovers mellan honom och utgifvaren af Svensk ,Literatur-Tidskrift,
docenten H. Forssell. Den senare har, i en uppsats: »Har Erik XIV
dött af förgift?» (Sv. Lit.-Tidskr., h. 1, 1869) framställt yrkandet, att
den af flere äldre och nyare historieforskare, såsom Messenius, Pufen- ‘
dore, Celsius, Dalin, Lagerbring, Fryxell, Geijer, och senast
Ahlqvtst gjorda uppgiften, att Erik XIV blifvit förgiftad på Johan HI:s
befallning, bör utstrykas ur Svenska historien, såsom varande en obe-
styrkt romantisk sägen. Mot detta påstående har Ahlqvist uppträdt
med ett genmäle: »Bidrag till svar på frågan: Har konung Erik XIV
dött af förgift?» infördt i Sv. Lit.-Tidskr., h. 3, genomspäckadt af
Forssell med femton polemiska noter och dessutom försedt med ett
särskildt »Svar.» Hvardera vidhåller sitt ursprungliga påstående, dock
med en viss modifikation, i det att Ahlqvist medgifver att »saken är
insvept i mörker och väl äfven, trots alla försök kommer att förblifva
det», och Forssell å sin sida betonar att han icke angifver, eller an-
gifvit, sitt yrkande såsom ett historiskt »resultat», utan blott »såsom
ep sannolikare och naturligare förklaring af denna händelse» (Eriks
död). Frågan hvälfver sig således, på den punkt, hvarpå den nu be
748	OM ERIK XrV:S DÖDSSÄTT.

finner sig mellan hrr Ahlqvist och Forssell, omkring den större eller
mindre graden af sannolikhet för att Erik XIV blifvit förgiftad.

Det först och främst anmärkningsvärda härvid är att, äfven om man
kunde till komplett evidens bevisa, att Erik XIV dött naturlig död,
den moraliska domen öfver Johan IH:s karakter och' förhållande till
sin fångne broder icke derigenom underginge ringaste ändring. 'De
intyg Johan sjelf gifvit historien i händerna om sitt uppsåt, att, så
snart han ansåge sin egen säkerhet sådant fordra, låta genast bringa
Erik om lifvet, äro så öfverflödande och så autentiska, att broder-
mordets mörka skugga alltid förblir moraliter sväfvande öfver Johans
kungakrona. De otaliga, upprepade fullmakterna och påminnelserna
till Eriks väktare, att, vid yppandet af ringaste befrielseförsök, genast
döda Erik, likasom de, såsom äfven Forssell anmärker, »otäckt om-
tänksamma instruktionerna», i hvilka redan »hela ärtsoppshistorien
finnes in nuce», bevisa tillika att Johans uppsåt icke var en frukt af
ögonblickets frestelse och uppbrusning, utan af en under åratal rufvad,
ständigt återvändande tanke, beseglad med full öfverläggning. Till
stöd och värn för sitt uppsåt förmådde Johan redan 1569 biskoparne
och 1575 rikets råd och biskopar att uttala hemlig dödsdom öfver
den tidtals vansinnige, fängslade Erik. Såväl ordalagen i den förra
domen: »der som något uppror och obestånd, här inrikes blefve
begynt och företaget för Konung Eriks skull, så må förbemälte Ko-
nung Erik till sitt lif icke blifva förskonad, utan efter tillbörlighet
och förtjenst straffad varda», som följande uttryck i den senare: »vore
ock christeligare och bättre att en lider, än att månge skola blifva för-
derfvade», intyga, äfven hvad Johans underdånige och intresserade an-
hängare vidkommer, tidens grymma politiska jesuitism. Då alltså här
i intet fall kan bli .fråga om någon s. k. Ehrenrettung för Johan III
och hans män, i likhet t. ex. med den som v. Beskow anhängiggjort
för Gustaf III:s minne, och då man derjemte känner, att Johan 111:8
uppsåt att döda Erik ännu var vid fullt lif, en månad före broderns
timade död, tyckes det som om hela saken, invecklad i dunkel som
den är, skulle röra endast den jemförelsevis mindre betydande frågan,
huruvida det är mer eller mindre sannolikt att slumpen, genom sjuk-
dom, ryckte Erik undan brodermördarens lyftade hand eller ej. Här
föreligger dock ett större historiskt intresse än som så, än blott den
toma nyfikenhetens; ty om det med sannolikhet, gränsande till visshet,
liknar sig till att Erik verkligen blef dödad, så måste ett sådant re-
sultat alltid i väsendtlig mån kasta belysning öfver den sanna ka-
rakteren af Johan III:s tidehvarf, hvaremot, om sannolikheten kraftigt
talar för att Erik befriades från sina eländen genom sjukdom, den
tragiska knuten komme att sakna egentlig lösning, emedan då en
högre händ afhuggit densamma, ett resultat som ingalunda heller sak-
nar historiskt intresse i högre mening. Huruvida frågan innebär po-
sitift intresse, beror således helt och hållet derpå, om en påtaglig
grad af sannolikhet, vare sig för eller emot det omtvistade mordet på
Erik XIV, kan utsofras ur de fakta, som finnas för handen. Väga skä-
len för och emot ungefär lika, då blir naturligtvis resultatet fullkomligt
negatift, ehuru dock alltid ett resultat af den samvetsgranna forsk-
ningen såsom sådan. Men tvisten mellan hrr Ahlqvist och Forssell
erbjuder ännu ett alldeles specielt intresse genom det sätt, hvarpå den,

i
OM ERTK XIV:S DÖDSSÄTT.	749

å Forssells sida, blifvit förd, såväl i vissa detaljer söm genom de så att
säga kriminelt historiska och allmänna sedligt vetenskapliga principer,
Forssell under dess förlopp sökt att göra gällande.

Forssell tager, vid sitt angrepp på Ahlqvists åsigt, sin utgångs-
punkt i den senares anmärkning, att »den äldsta teckning (Messenii)
af konung Eriks öden, som innehåller någon antydan om att han
blifvit mördad, är icke mindre än femtio år yngre än de händelser,
som deri omtalas.» Denna omständighet, likasom de, enligt Forss'ells
uppfattning, underhaltiga bevis på mordets fullbordande, Messenius
eger att tillgå, gifva honom anledning att betrakta hela berättelsen
derom såsom en af dessa historista »trossatser», hvilka erhållit upphof
af misstanken och sqvallret,” och som sedan trygga sig, i brist på an-
nan grund, vid urhäfdens rätt såsom bevis för sin sanning. Den af
Messenius citerade fullmakten d. 19 jan. 1577 för Erik Andersson och
Johan Henriksson, att, om försök att befria Erik yppades, genast taga
honom af daga, hvilken fullmakt af Messenius och äfven af andra
historieskrifvare ansetts såsom en direkt befallning till mordet, är
blott en, såsom Forssell anser sig sjelf hafva ådagalagt, till Eriks väk-
tare förnyad instruktion, som redan, i fullkomligt lika lydelse, vid flere
föregående tillfällen blef utfärdad, utan att någon dödspåföljd förspor-
des. Att instruktionen just nu skulle, mer än förut, haft mordets omedel-
bara verkställande till afsigt, eger man, enligt Forssell, så mycket mindre
rätt att antaga, som hvarken något befrielseförsök eller någon vådlig
ställning öfver hufvud i riket förspordes i februari 1577, då Erik blef
död. Genom de många fullmakternas tillvaro i olika händer, spriddes
imellertid hemligheten af planerna, instruktionerna och de vilkorliga
befallningarne, och när Erik ändtligen ,dog, drog man den slutsatsen,
att de blifvit verkställda. Sägnen derom fortlefde i det fördolda un-
der en tid af partistrider, slägt- och religionshat; »den smög omkring
i hofvets salar, bland den lågbördiga tjenstemannahopen, som säker-
ligen icke var ovan vid kabal och skandal, bland de högadliga släg-
terna, som helt visst ej försummade att bevara minnet af Vasa-husets
fläckar; den framhviskades och troddes nog äfven i de lägre klasserna.»
Men, frågar Forssell en och hvar, »borde icke just dessa omständigheter
göra det till en pligt för historieforskaren att länge och noga granska,
innan Tian mottager detta sqvaller som sanning», borde man icke »inför
denna ohyggliga historia hafva samma misstroendets pligt som t. ex.
inför de många sagorna om Gustaf Hl?» Slutligen betonar Forssell
den grundsatsen, att sägner och berättelser om politiska tilldragelser,
hvilka ej blifvit till evidens bevisade, ligga utanför historiens område,
att blott anledningar och liknelser, isynnerhet om vitnesmålen i en
eller flere punkter kunna beslås med tvetalan eller oriktigheter, ingen
laga bevisningskraft ega, samt att den bevisning, hvarigenom sägnen
om ett politiskt brott kunde förvandlas till historia, uteslutande åligger
åklagame?

Då svenska historien företett på sina hittills skrifna blad rätt
många af dessa hemska »trossatser», som haft sin upprinnelse i par-
tiernas grumliga uppfattning af det rätta och sanna, eller i sqvallrets
skymningsprat, kan man icke annat än känna tillfredsställelse öfver
hvarje upprepad fordran på en laggrann forskningsmetod, emedan en
sådan dock slutligen måste medföra korrektivet mot det onda, förut-
750	OM ERIK XIV:S .DÖDSSÄTT.

satt att metoden är väl genomtänkt af den som tillämpar densamma.
och att tillämpningen i alla delar sker med förstånd och nödig insigt.

Den utgångspunkt, Forssell valt för sina deduktioner, är imellertid
falsk. När han jemför den af Ahlqvist gentagna uppgiften om Erik XIV:s
dödssätt med »sagorna om G-ustaf III» och, på ett annat ställe, med
ryktena om »Karl den elftes, Adolf Fredriks eller Karl Augusts för-
giftning» och gör anspråk på samma misstroendets pligt beträffande upp-
giften om Erik XIV:s förgiftning, som beträffande nämda historier, kan
man icke undgå att genast märka det olämpliga i jemförelsen och det
obehöriga i det till Johan III:s förmån gjorda vädjandet till misstroen-
dets pligt, emedan det är en så »ohygglig historia». Rysningen öfver ett
brott, ehuru naturlig i och för sig, innebär nämligen ingen rättsgrund att
misstro broitets verklighet; det ohyggliga i sin sanning ligger ej heller
blott i gerningen som sådan, utan fastmer i det brottsliga sinnelaget,
den sedliga upplösningen, den onda viljan. Ingen mildring kan ju inför
den moraliska känslan, som är en annan i än känslosamheten, hvilken
faster sig blott vid den yttre företeelsen, komma Johan III till del,
äfven om man kunde bevisa att han, måhända af fruktan för följderna,
uppskjutit så länge med verkställandet af sin afsigt på broderns Ef,
att han blef förekommen af förtviflans, fängelseHfvets och sjukdomens
verkningar. Det ohyggHga är således här redan tiUstädes; det kan,
tyvärr, icke mera, utplånas. Men, som sagdt, hela jemförelsen är
oriktig. När Forssell säger att många bland uppgifterna, om Gustaf III
äro sagor (skada att F. icke nedskref detta medan Beskow ännu lefde,
det skulle säkert gladt den gamle akademisten), likasom sägnen om
att Fersen förgifvit Karl August m. m., så säger han naturligtvis der-
med, att de anklagades egna' handlingar, vid närmare granskning, ej
innebära någon faktisk och rättshg grund, som kunnat gifva upphof åt
beskyEningarna. Men alldeles motsatt är ju förhåUandet med Johan
III! Uppkomsten af beskyllningen mot honom eger en dylik gnind i
Johans egna handEngar, i de dödsdomar, han låtit afkunna, de döds-
fuUmakter, han sjelf vid flere tiUfällen utfärdat. Äfven på förhand
medgifvet, att Johan ej kan med evidens öfyerbevisas att hafva låtit
döda Erik, förblir Forssells uppfattningssätt fullkomligt skeft. Om en
person bekänt att han ämnade döda en annan, att han legt mördare,
som åtagit sig uppdraget, om den sålunda hotade personen, dör i de
legda verktygens händer, men det icke kan ftdlständigt bevisas, att
han af dem blef mördad, ej heller å andra sidan styrkas att han dog
af sjukdom, skulle man väl derföre kunna säga, att misstankarna, hela
beskyllningen i denna sak bero endast på »sqvaEer», att de icke »sakna
all anledning, men ätt deras grund är mycket svag»? Sådan är Fors-
sells åsigt, men sunda förnuftet säger motsatsen. Sunda förnuftet säger,
under sådana förhåhanden, att mordafsigterna och tillredelserna icke
blott icke kunna dödas såsom misstankarnes och beskyllningens be-
rättigade grund, utan ock att de, ehär motsatsen icke bEfvit tillräck-
Egt styrkt, innebära ett öfverskott i anklagelsens vågskål, med andra
ord, att sannolikheten talar för, att mordet egt rum. ForsseU har
.icke blott dragit en ologisk slutsats, han har, genom att stäUa denna
slutsats såsom ett postulat vid ingången till undersökningen, beröfvat
denna dess enda rimEga utgångspunkt och ledtråd. Ty Eka klart det
är, att, om Erik XIV skulle hafva dött i fängelset under för öfrigt samma
förhåUanden som nu, men utan att några dödsdomar förut öfver honom
,	OM ERIK XIV:S DÖDSSÄTT.	751

afkunnats, utan att någon afsigt att döda honom hos Johan spårats,
ingen menniska skulle fallit på den idén att anklaga Johan III för
hans död, hvaraf alltså framgår, att ofta nämda domar och fullmakter
utgöra grunden och- kärnan i den resta anklagelsen; lika så klart är
det, att, om försvaret för Johan icke kan visa, att han före Eriks död
gifvit tecken på att han afstått från sin afsigt, att tidens politiska
ställning och Johans intressen undergått så väsendtlig förändring, att
Eriks död skulle varit ändamålslös, att intygen om att Erik dog af
sjukdom äro fullt ojäfviga eller bindande, Johans upprepade afsigter
och förberedelser mot sin broder måste bibehålla sin ursprungliga be-
tydelse såsöm rättsgrund för anklagelsen mot Johan samt tala för san-
nolikheten af att Erik slutligen blef afdagatagen. Låtom oss nu pär-
mare se till det inre sambandet i händelsernas kedja under förloppet
af Eriks fångenskap och död.

Erik afsattes 1568. I den skrift, hvarmed denna åtgärd, som året
derpå bekräftas af ständerna, vidlyftigt motiveras, stadgas att han
skall hållas i ständig, dock furstelig fångenskap. Men redan samma
år, omedelbart efter upptäckten af Per Larssons i Söderköping sam-
mansvärjning till Eriks förmån, finner man tanken på att låta döda
Erik i full verksamhet hos Johan. Den fruktan, Eriks person och fort-
varo i lifvet injagade hos honom, uppvägdes dock af en annan, väl-
grundad fruktan: den, att ett brodermord skulle, genom den fasa det
komme att väcka, beröfva honom den tron, på hvilken han ändteligen
uppstigit. Han ville derföre skaffa sig ett stöd, som kunde ge åt hans
önskan och afsigt karakteren af lagligt och politiskt berättigande, ifall att
anklagelse och efterräkning skulle, sedan gerningen fullbordats, resas
mot honom. Dessa afsigter och bevekelsegrunder finnas uttalade i den
dödsdom, d. 13 sept, samma år, Johan förmådde de tre på Ulfvesund,
der han sjelf var tillstädes, församlade biskoparne att afkunna öfver

Demon, eller rättare betänkandet, motiveras genom den kort förut
upptäckta sammansvärjningen och af fruktan för en ny sådan »anthen
nu mädan Högb:te Kongl. M:tt (Johan) är stadd på thenne företagne
rese emot Sverigis Rijkes Fiendher (kriget mot danskarne) eller och
framdelis». Grunden för domens eller det biskopliga rådets verkställ-
barhet är det helt allmänna af »uproor och obeståndh här inrijkes» för
Eriks skull. Intet inskränkande vilkor af högsta nödtvång under direkt
befrielseförsök af Eriks anhängare finnes ens antydt. Mellan raderna
kan man således läsa den tanken — som för öfrigt Johans lidelsefulla
uppfattning af sin ställning genast ger vid handen — att, om ett nytt
uppror visade att Erik fortfarande egde anhängare i riket, låta döda
honom, för att för framtiden förekomma hvarje fara i detta hänseende.
Biskoparnes under konung Johans personliga auspicier formulerade
betänkande innebär i sjelfva verket fullmakt för Johan Hl att låta
döda Erik, vare sig under eller efter ett uppror, för att göra honom
oskadlig, vare sig för tillfället eller med hänsyn till framtiden. Att
betänkandet hölls hemligt, ökar dess hotfulla karakter, emedan domens
hemlighetsfullhet äfven häntyder på hemlig exekution, hvarigenom
det utsedda offret helt och hållet öfyerlemnas åt fullmaktsinnehafva1-
rens skön. Domen meddelades ej heller åt heutig Carl, som dock del-
tagit i afsättningsupproret mot Erik, men som nu beröfvades sin na-
turliga rätt att åtminstone kontrollera förfaringssättet mot Erik, lika-
752	OM ERIK XIV:S DÖDSSÄTT.

som han, , mot öfverenskommelse, beröfvats andelen i riksstyrelsen. Med
skäl befarade Johan III, att Carls stränga, manliga och modiga sinne
skulle lika litet gilla hans på räddhåga grundade politiska Jesuitism,
som hans jesuitiska katoliserande. Men om ock afsigten att låta döda
Erik genast framträder, hvilket alltid är fallet med dylika politiska
mordbeslut, såsom ett tveeggadt svärd, som rigtar sina hugg lika mycket
åt alla sidor, så innehåller likväl biskoparnes betänkande indirekt
ett vilkor, som betydligt inskränker dess användbarhet. Det heter näm-
ligen i detsamma: »så haffve Wij förthenskuldh samptt medh the gode
Herrer i Rijkzens Råhdh, ock andre Sverigis Rijkes trogne inbyggere
thertill fullkomligen rådtt och samptychtt.» Då veterligen intet dylikt
beslut af riksrådet vid den tiden ännu blifvit fattadt, måste Johan
antingen hafva fört biskoparne i denna punkt bakom ljuset, eller ock,
hvad troligare är, utlofvat att ett dylikt med första skulle komma att
fattas. Huru de högvördige biskoparne äfven kunde åberopa ett dylikt
beslut af »andre Sverigis Rijkes trogne Inbyggere», är så mycket besyn-
nerligare, som dessa aldrig ens blefvo af Johan, uppmanade att fatta ett
sådant, hvilket väl hade sitt goda skäl i den omständigheten, att Erik
räknade sina fortfarande anhängare företrädesvis bland allmogen, med
hvilken han så att säga befryndat sig genom sitt giftermål och sina
angrepp på adeln, hvaremot Johan stödde sig på rådet, adeln och
prelaterna. Imellertid förutsätta dessa åberopanden, sådana de nu
förekomma i betänkandet, vilkor, som alls icke då ännu funnos för-
handen, hvarföre de ock innebära positiva inskränkningar i den af-
kunnade domens politiska kraft och värde, på samma gång de tillika
utpeka den väg, Johan egde att gå för att vinna sitt mål. Han gick
den ock, så långt och så fort han kunde. Ty långt ifrån att Perssonska
sammansvärjningens’ undertryckande och de Ulfvesundska biskoparnes
medgörlighet skulle hafva lugnat Johans farhågor och fruktan, finner
man dem tvärtom i ständigt stigande. Ej heller uteblefvo tidt och
ofta nya anledningar, hvilka, i förening med Eriks vägran att i
sina skrifvelser ur fängelset gifva Johan kungatiteln, eggade på en
gång Johans misstänksamma och bäfvande lynne och hans småaktiga
högmod och herrskarsjuka till vrede och hat mot den fruktansvärde,
vilde brodern, som ock genast i begynnelsen af sin fängelsetid blef
rått misshandlad. Ty det är väl att märka, att man aldrig hos Johan
upptäcker ett spår af det naturliga medlidandet för den fallne, ännu
mindre den maktegandes högsinthet och öfverseende mot den hårdt
straffade och besegrade; tvärtom finner man i alla Johans bref blott
en ängslig fruktan för sin egen person, uppblandad med hätskhet mot
den fängslade broderns person. Han åstundar att döda Erik, såsom det
ses af biskoparnes betänkande, men han är å andra sidan äfven rädd
att besluta sig dertill, och detta gör honom än mera bitter, under det
han släpar Erik omkring från det ena fängelset till det andra. Redan
i oktober 1569, kort efter att Erik blifvit så grymt misshandlad af
Olof Gustafsson Stenbock, hvilken den minnesgode hertig Carl tjugo år
dérefter lät i Finland binda vid ett träd och skjuta, skref Johan hot-
fullt, att han hade »nogsam orsak till att låta fast värre handla med
honom,» Aret derpå låter Johan, af fruktan för svenska allmogens
sinnesstämning, föra Erik till Abo i Finland, hans förra, tillgifna her-
tigdöme, hvars adel framdeles skulle bli hans son Sigismunds sista, en-
OM ERIK XIV:S DÖDSSÄTT.	,	753

visa stöd. Året derefter låter Johan, af fruktan för att ryske tsaren Ivan
skulle företaga sig orådet att befria Erik, flytta denne till Kastelholm
på Åland och derifrån, ännu sapama år tillbaka till Sverige, der Erik
insattes på Gripsholm, som' låg i hertig Carls furstendöme och dit
Erik anlände i december. Johans afsigt tyckes hafva varit att äfven få
hert. Carl atf taga del i någon åtgärd mot Eriks lif, att få honom, att
dela ansvaret derför; ty redan i januari 1572 skrifver Johan till honom
och förfrågar sig försigtigt »huru man skall taga saken före emot ko-
nung Erik, hvar man sådant förräderi försporde, efter vi väl föfnimme,
att vi aldrig få något roligt regemente här i riket så länge han lef-
ver.» Slutet af meningen yppar klart den omfattning Johans tanke, att
döda brodern, hade tagit; den innebär en kommentar, som visar att
de vilkor, som han inlade i de skriftliga fullmakterna för Eriks väk-
tare, ingalunda gällde såsom absoluta vilkor i Johans eget sinne, lika-
som man ock finner af Johans bref att fullmakterna tidt och ofta kom-
pletterades med utdelade »muntliga besked.» Johan tillvägagick dock
fortfarande försigtigt, af räddhåga att kompromettera sig, på samma
gång hans omsorger för Eriks bevakande mångdubblades i det ögonblick
denne åter beträdde det egentliga Sveriges jord och en rad af jäsningar,
uppror, sammansvärjningar, myterier begynte och fortsattes i Småland,
Upland, Vestergötland, bland Johans skotska legotrupper, till och med
bland besättningarna på slotten, der Erik förvarades. Johan hyste
misstro mot sjelfya hertig Carl, som afböjde den gjorda påkänningen
om Eriks afdagåtagande, och förbjöd hvar och en annan än Eriks
väktare tillträde till honom. Från maj sistnämda år, 1572, påträffar
man första skriftliga befallningen till Eriks väktare att, om de »al-
drig så litet förnumme» (af befrielseförsök), genast döda honom, hvar-
jemte Johan hänvisar till väktames erhållna-fullmakter (ej numera till-
gängliga) och muntliga besked. Johan hade således redan före denna
tid formulerat ett beslut att på eget ansvar låta förr döda Erik, än tillåta
honom befrias, och han emottager ännu samma, månad helig ed af fyra
personer, filand hvilka den sedan vid Eriks dödsbädd uppträdande Mats
Mårtensson lakej, att de icke skola låta Erik med lifvet undkomma ur
fängelset samt att de alltid skola förblifva fiender till dem, som un-
nade honom eller hans afföda något godt. Man finner häraf således
ock att Johan aldrig ämnade ingå på fredlig öfverenskommelse med
Erik, aldrig lyssna till hans förslag att få egna sig åt privatlifvet
eller att gå i landsflykt. Sistnämda förslag återfinnes i det af Ahl-
qvist meddelade, odaterade konseptet till ett href till Johan, i hvil-
ket Erik, med fiemsk känsla af broderns sinnesstämning mot honom
skrifver: »j wile betenckie thz eder föge kunnë ware berömeligit, att
j så göre emoot Oss, såsom Cain giorde emoot Abel, Och att Wij
hade wäl hafft rådh, att bringe Eder vm baissen, hwar Wij thz hade
göre welet, Men Wij haffwe Eder aff broderlig förwäntniss förschonedt.»
Men dessa ord endast påminte Johan om den harm och förfaran, han
sjelf utstod under sin fyraåriga fångenskap i Eriks våld, hvamnder
han dock fick hos sig behålla sin trogna gemål, hvaremot Johan slut-
ligen skilde från Erik den enda menniska, han egde förtroende till
och älskade, hans drottning Katarina Månsdotter. Sedan Erik följande
år blifyit från Gripsholm flyttad till Westerås slott, utfärdade Johan, d.

21 juni 1573, fullmakt åt Kr. Gabr. Oxenstjerna m. fl., bland hvilka
754	OM ERIK XIV:S DÖDSSÄTT.

J. Persson och J. Sandersson, som, jemte tvä af de edsvurne männen
från maj 1572 bestridt vakten på Gripsholm under uppsigt af riksr.
Erik Gyllenstjerna och Clas Fleming, att öfvertaga bevakningen öfver
Erik. Öenna fullmakt finnes i behåll och är i flere hänseendén märk-
värdig. Det heter i den, att Johan med sitt Elskélige Ryks JRådz sam-
tycke beslutit, att om något förräderi eller annan makt vore för han-
den, som ville eller kunde befria konung Erik, så skola väktarne, om
de sådant ingalunda kunna gå förbi, genast afdagataga honom medelst
gift (»Opium eller mercurium»). Ej heller skola väktarne dröia dermed
tills den förrädiska hopen, som har för afsigt att befria Erik, infunnit
sig utanför slottet, utan skola de, så snart de erfara att i så måtto
någon församling och uppresning vore på färde, strax göra af med
honom; hvarefter följa noggranna föreskrifter om öfriga olika sätt
‘ att döda Erik, mellan hvilka väktarne kunde välja. Ahlqvist yttrar
med anledning af dessa föreskrifter, att det nästan tyckes som om
Johan på förhand frossade i tanken på sin broders dödsqval, ehuru
egentliga anledningen till de noggranna instruktionerna tvifvelsutan
är att söka i hans önskan, att Eriks döda kropp så litet som möj-
ligt skulle bära spår af yttre våld. Med Johans lynne och intressen
torde måhända båda bevekelsegrundema låta förena sig. Denna ohygg-
liga fullmakt ådagalägger äfven, att Johans redan 1569 begynta bemö-
danden att hos sin politiska omgifning vinna ryggstöd för sin afsigt
att döda Erik numera skridit ett steg .framåt, ity att fullmaktens
text tyckes utvisa att riksrådet under hand, eller i hemlig session,
lemnat sitt bifall till Johans planer. Säkert är att tvenne riksråd, tvif-
velsutan med de öfrigas vetskap och begifvande, uttryckligen iklädt sig
ansvar för Johans nu vidtagna åtgärd. Fullmakten är nämligen kontra-
■signerad af riksråden Bengt Gylte och Clas Åkesson Tott., Inledningen,
som förevitar Erik, att han »dagligen hoöther och vndseijer icke alle-
nest Oss, Wäre käre Lijzarffwinger och Broder (som dock aldrig fick
!del af Johans hemliga fullmakter och anläggningar), vthenn haffwer
och i sinnett att bringe hele Swerigis Rijkes Adell vm halssenn», teck-
nar i bjerta färger det ömsesidiga, dödliga hatet mellan Erik XIV å ena
■samt Johan III och svenska adeln å andfa sidan, likasom Johans be-
mödande att hos den sistnämda underhålla fruktan för Erik. De
vilkor, under hvilka Erik må dödas, som fullmakten föreskrifver, in-
skränka visserligen Johans fulla handlingsfrihet mot brodern; men
de noggranna och bestämda föreskrifterna trygga honom dock för att
Erik, om för öfrigt hans väktare vore pålitliga, någonsin skulle kunna
ïned lifvet undkomma fängelset, på samma gång riksrådens kontrasig-
nation, i förening med biskopämes föregående betänkande, gifva ho-
nom, såsom sagdt, det politiska stöd och sken af lagligt bemyndigande,
utan hvilka han lika mycket fruktade för att döda Erik som att låta
honom Jefva. Ordalagen i fullmakten d. 21 juni 1573 tjena ock se-
defmera såsom konsept för de fullmakter, som, vid ombyte af väktare
hos Erik, utfärdas Under de följande åren. Dessa ombyten voro täta,
hvilket bevisar att väktarne ofta begärde aflösning. Förtroendeposten
Var ej heller, såsom Ahlqvist anmärker, afvundsvärd; ty hvar och en
ïnâste känna det ansvar, som drabbade honom, om Erik lyckades att
fly, likasom å andra sidan erfara bäfvan vid tanken på att nödgas
döda honom. Från juni 1573 till och med januari 1577 förekomma
OM ERIK XIV:S DÖDSSÄTT.	755

icke mindre än sex ftdlmakter för nya väktare. Stundom händer
dock att fullmakten gäller en gammal väktare, som, efter något års
permission eller hvila, ånyo inträder i vaktgöringen. Bland dessa
trogne stå i främsta rummet två af underordnad rang, J. Persson och
J. Sandersson. De äro med på Gripsholm, erhålla förnyad fullmakt i
Westerås och finnas tillstädes vid Eriks dödsbädd på Örbyhus. De
voro alltså af Johan kända såsom pålitliga. Maurits Göransson (Vinge)
till Djula tyckes hafva tjenstgjort stadigvarande från juni 1574, ty
utan att någon fullmaktsförnyelse för honom förekommer namnes han
såsom väktare i ett bref af Johan d. 27 aug. 1576 och förekommer
ännu i juni påföljande år, d. v. s. kort efter Eriks död, såsom be-
fälhafyare på örbyhus. Slutligen hör till denna klass Erik Andersson
till Bjurum, konung Johans »kökemester» (hofmästare). Han var Erika
väktare • på Vesterås slott, med fullmakt af d. 18 ofe. 1573, och be-
rättar sj elf, i bref till konung Johan, att Erik vägrade förtära öl, vin
och villebråd. Erik fruktade alltså att bli af honom förgiftad. Erik
Andersson afgår sedermera under något af de följande åren, uppträder
på nytt med fullmakt af d. 19 januari 1577 och är, jeinte Johan
Henriksson, hufvudmannen i tilldragelserna näst före, under och efter
Eriks död påföljande månad. Konung Johan saknade således inga-
lunda heller uthållige och »Ehrlige Menn», såsom det heter i fullmak-
terna, bland Eriks väktarepersonal, och borde i det afseendet hafva
känt sig fullt trygg. Att han dock icke låter sig nöja med de tagna
försigtighetsmåtten, hvilka, om hans afsigter mot Eriks Hf verkligen
varit begränsade blott till en yttersta nödfallsåtgärd, måste förekom-
ma honom i alla afseenden tillräckliga, utvisar att hans i brefvet d. 7
jan. 1572 till hert. Carl uttalade tanke, att han aldrig skuUe få nå-
got »roligt regemente här i riket sålänge han (Erik) lefde», sedan dess
icke lemiiat honom, på samma gång den form, Johans nästa steg i
denna rigtning antager, framstår i alla afseenden fruktansvärd. Den be-
står nämligen i en ny dödsdom öfver Erik af »Sweriges Rijkes Rådh samt
Bisper och Prelater». Den anledning, som närmast eggat Johan och af
honom begagnats såsom motiv, var Momay’ska upproret, hvilket, upp-
täckt i mars 1574, redan föregående sömmar, Johan ovetande, hade hotat
honom i hans eget palats, samt vidare upländska allmogens samman-
svärjning för att befria Erik, kort efter att denne hade blifvit flyt-
tad till örbyhus, hösten 1574, ett upprorsförsök som lifligt oroade
både Johan och hans adel. Isynnerhet den Mornay’ska sammansvärj-
ningen, som var omedelbart rigtad mot Johans eget lif, måste hafva
drifvit hans fruktan till dess spets och, i förening med den upprepade
sammansvärjningen bland Uplands allmoge, fört honom till det fasta be-
slut, att skatta sig fria händer med Erik. Blott ur denna, med Johan HLs
intressen, karakter och uppenbara önskningar öfverensstämmande, syn-
punkt kan man förklara meningen med den af riksråden, biskopame och
prelaterna gemensamt upprepade formliga dödsdomen öfver Erik d. 10
Märs 1575, hvilken upprepning deremot annars blir meningslös. Också
lemna domens ordalag åt Johan, ende bedömaren af rätta tidpunkten
för verkställigheten, den vidsträcktaste tolkningsrätt med hänsyn till
domens tillämplighet i och för sig. ' Ahlqvist har icke, såsom det före-
faller oss, tillräckligt gifvit akt på denna omständighet. Det heter lik-
väl i domen, sedan man upprepat den gamla föreskriften; att Erik må
756	OM ERIK Xiv.-S DÖDSSÄTT.

dödas, »sä frampt mann ingelunde kunne beholle honnom vdi thz fen-
gelse som han nv tilbörligen är stadd vdi», på följande sätt: »Och är
tilbefruchtendes, att man mere haffwer giort Gudh Alzmechtig emotth
änn till behagh, i dett att man honnom för hans höghetz schuldh så
lenge förskonedt och så gode welkor efterlattidt haffwer»; samt vidare
längre fram: »För sådanne orsaker schuldh, så och till atth förekomme
vpror och twedrecht, af hwilken Rijkett och Oss alle enn ewigh och
ovprättelig skade kunne hende och tillståå. Och allthenstundh banns
förlossningh och wällfärdh, ähr alles wåres och menige Rijkzens in-
byggeres skade och dödelige förderf, såsom man vdaf hans dagelige taal
begrijpe kann, Tesliges, efter och allrede (:ty werr:) altt för månge äre
för banns schuldh komne om baissen, både the som hann sielf vdi
sitth Regementz tijdh så wel Personligh som igenom andre lotth
mörde och ihielslå, så och månge andre andre som seden hann blef
fongen, för hanns förlossning schuldh, tilbörligen äre straffede blefne.
Dherföre och efter tbett (nu följer den teologiskt dogmatiska satsen, att
det är bättre och kristligare att en lider, än att många oskyldiga skola
bli förderfvade), Szå haffwe wij sampteligen» etc. Dessutom heter det
på två särskilda ställen, att Erik genom sina gerningar, grofva laster
och synder redan »både andeligh och werldzligb lijwet förbrutidt
hadhe» ; d. v. s., biskopame och prelaterna döma Erik till döden på
grund af religionen och Bibeln, på samma gång riksråden döma
honom från lifvet på grund af den borgerliga och politiska lagen.
Det tyckes att Johan bort vara nöjd dermed, och han var det väl
äfven. Såväl i sin helhet som i sina enskildheter saknar denna dom,
ännu mera än biskoparnes af 1569, karakteren att vara en politiskt
begränsad åtgärd, afsedd blott för ett visst ytterligt fall. Erik dömes
genast i inledningen både andligen och timligen till döden och ehuru
det, efter lydelsen i Johans fullmakter till väktarne, upprepas, att Erik
må dödas, ifall man ej pä annat sätt kan hindra honom att nndan-
komma ur fängelset, så betonas lika starkt vid sidan af denna be-
stämning att Eriks lif redan alltför länge blifvit skonadt (oak-
tadt intet sådant ytterligt fall, som i den nämda bestämningen afses,
ännui inträffat), att det är en fosterländsk pligt att förekomma uppror
och tvedrägt samt att sammansvärjningarna i och för Eriks befriande
redan kostat allt för många menniskor lifvet, hvilket allt ovilkorligt
leder till den slutsatsen, att det vore bäst och rättast att, när helst
det lämpade sig och så ske kunde, döda honom. Det Öfverlemnas så-
lunda åt Johan sjelf att välja mellan det vilkorliga och ovilkorliga dödan-
det, utan att dock alternativet upptages i konklusionen, hvilken i diploma-
tisk cirkelgång slutar med »hwadh som her tillförennde om Kongh Erich
är författedt.» Denna dodsdom, som äfven hölls hemlig såväl för hertig
Carl som för »menige Rijkzens inbyggere», lemnade alltså Erik fullkom-
ligt i Johans våld. Johan var tryggad för att i hvarje händelse, sedan
gerningen skett, ega mäktige medbrottslige. Han kunde nu när han ville
i hemhghet rigta slaget mot sin broder. Måhända öfverfölls han dock
af en rysning nar allt sålunda var förberedt; måhända erfor han till
en början den lugnande känsla, som blotta vissheten af ovilkorlig makt
plägar ingifva den som länge eftersträfvat och ändtligen ernått den-
samma. Alltnog, han lemnar Erik i fred, ehuru det på samma gång är
påtagligt att minsta nya anledning till oro, till fruktan numera måste,
OM JERIK XIDÖDSSÄTT.	757

mycket mera afgörandé än förut, hota, Eriks lif. Händelsen gör att
tiden frän mars 1575 till hösten 1576 är fri för alla inre jäsningar;
det är så lugnt, att till och med Johans många vanliga påminnelse*
bref till Eriks väktare, hvilka dock under tiden ett par gånger om-
bras, upphöra. Först i augusti 1576 skrifver konung Johan ett på*
minnelseoref till Maurits Göransson. Några månader senare, i no*
vember, upptäckes ^resten Maurits Rasmussons i Böne sammansvärj*
ning. Johan , Hl skickar sin beryktade sekreterare Johan Henriksson
ned till Vestergötland för ätt taga, del i undersökningarna, hvilka sluta
med Maurits Rasmussons dödsdom. , Undersökningarna fortgå imeller-
tid ännu i slutet af december.

hman vi gå längre vilja vi nu egna en blick åt det sätt, hvarpå
Forssell behandlar i det föregående anförda sakförhållanden. T sin
första kritik af Ahlqvists afhandling, framställde Forssell sina inlägg
till Johan HI:s förmån på sådant sätt, som om Forssell sjelf egentligen
voro den första som uppmärksammat lika ordalydelsen af fullm. d. 21
juni 1573 och 19 jan. 1577. I sitt genmäle erinrar Ahlqvist, att , han
dock redan i sitt arbete (sid. 72, 73, 77) bevisat denna ordagranna
öfverensstämmelse. Forssell medgifver, i en af sina femton noter, att
han begått »ett fel mot den vetenskapliga konvenansen», då hän ej
onmämde Ahlqvists med sin »öfverensstämmande uppgift» (borde hetas
sitt begagnande af den uppgift, som Ahlqvist gjort), men anser sig
ursäktas af den omständigheten, att han vid samma faktum an-
knutit en »bevisning», som man ej finner hos Ahlqvist. Härvid bör
anmärkas, att det är en besynnerlig åsigt, som omöjligt kan vinna
burskap inom vetenskapen, att en olika uppfattning eller tillämpning
af historiska sakförhållandens betydelse skulle kunna gälla såsom ur-
säkt för ett rent tillegnande af Uppgifterna om samma sakförhållanden
i och för sig. Vidare har Forssell i Riksarkivet påträffat konsept-
exemplaret af brefvet d. 21 juni 1573, å hvilket finnes en påteckning,
att tre andra lika tydande, fullmakter, utom den af d. 19 jan. 1577, blif-
vit utfärdade till Eriks väktare, en ömständighet, som Forssell, från den
ståndpunkt han valt, anser vara vida vigtigare än. den förut observe-
rade likheten mellan fullmakterna d. 21 juni 1573 och 19 jan. 1577,
emedan man nu först med visshet vet att de öfriga fullmakterna, ef-
ter 1573, äro ordagrant lika hvarandra. Äfven här fordras en erin-
ran. Forssell har glömt anmärka, att ej heller Ahlqvist inskränkt sina
uppgifter och slutsatser, beträffande fullmakternas likhet med hvarandra,•
endast till den observerade likheten mellan dem af d. 21 juni 1573
och 19 jan. 1577. I »Konung Erik XIV:s fängelse och död» sid. 73,'
noten, heter det: »Då derjemté Stjernman (i sin not till Teget a. st
s. 303) omtalar en liknande fullmakt för Gustaf Björnsson Båt, dat.
d. 8 dec, 1575, är man berättigad till den slutsatsen, att Johan under
few, år gaf ordagrant samma föreskrifter i afseende å Eriks dödande».
Betydelsen af det af Forssell påträffade Æowse^-exemplaret inskränker
sig således dertill, att endast bekräfta de redan af Ahlqvist gjorda
uppgifterna och dragna slutsatserna. Men Forssells vurm, vi kunna ej
finna ett lämpligare ord, att göra upptäckter på den af Ahlqvist upp-
rödjade marken, är så stor, att han icke märker, det sjelfva hörn-
stenen i hans »bevisning», nämligen åsigten att fullmakten d. 19 jan.
1577 icke kan anses i och för . sig såsom speciel befallning att döda
758	0M ERIK XIV:S DÖD88ÄTT.

Erik, äfvenledes återfinnes hos Ahlqvist! I »Konung Erik XIV:s fän-
gelse och död» heter det uttryckligen sid. 77 : »Man har trott, att
konung Johans href till Maurits Göransson af d. 27 Augusti 1576
äfvensom hans, d. 19 Jan. 1577, förnyade fullmakt för Erik Andersson,
skulle stå i något omedelbart sammanhang med konung Eriks död.
Det är dock svårt att finna skäl härför, då nämde handlingar endast
voro ordagranna afskrifter af äldre kungliga påbud». Forssell iakttager
alltså icke den »vetenskapliga konvenansen» ens vid den ursäkt han afgif-
ver, då han i samma andedrag yttrar, att Ahlqvist omnämt fullmakternas
likhet blott i »förbigående, såsom ett observandum», ehuru Ahlqvist i
sjelfva verket dragit samma slutsats af nämda faktum som Forssell,
med den skilnaden, att Ahlqvist stannar i detta afseende vid det rim-
liga, nämligen att fullmakten d. 19 jan. 1577 icke kan, om man håller
sig endast till den, anses såsom den formella befallningen eller orsaken
tifl Eriks död — med de skriftliga fullmakterna följde ju alltid, såsom
vi sett, muntliga besked — hvaremot Forssell fortgår till det orimliga
påståendet, att nämda fullmakt, emedan den till ordalydelsen är lika
med de föregående fullmakterna från och med 1573, hvilka icke hade
medfört Eriks död, förminskar liknelsen af att Johan III i februari
1577 fortfarande önskade sin broders död. Maria Stuart satt fängslad
i 19 år; dock blef hon slutligen afrättad. Tiden afkyler ej de poli-
tiska passionerna; tvärtom, den mognar dem så småningom. Ändtligen
bör det märkas, att de många lika lydande fullmakterna alls icke äro
endast i formel kansliordning förnyade kopior af den ursprungliga
fullmakten d. 21 juni 1573; de äro hvar och en original-fullmakter,
utfärdade af särskilda anledningar, vid ombyten af väktare hos konung
Erik. Att samma konsept blifvit för dem begagnadt, kan väl ej anses
förminska betydelsen af deras innehåll. Att ordalydelsen af fullm.
d. 21 Juni 1573 var kontrasignerad af de båda riksråden, kan må-
hända, förutom den utvecklade omständligheten i de instruktioner, den
innehåller, få anses såsom skäl hvarföre den begagnades äfven vid de
följande fullmakterna.

Betraktar man sålunda fullm. af d. 19 jan. 1577 blott såsom
sådan, såsom den sista länken i fullmaktskedjan, kan man omöjligt
komma till annat förnuftigt resultat, än att den innebär intyget om
Johan. III:s fortfarande afsigt att, under vissa yilkor, döda konung
Erik. Men denna fullmakt kan och får naturligtvis icke betraktas
endast i dess förhållande till de föregående fullmakterna, utan i dess
samband med hela den kedja handlingar och situationer, som löper
fram till och fortsattes efter henne. Detta inser ock Forssell; men hans
bevisning i denna rigtning blir; på samma gång den, hvilket bör er-
kännas, utvecklar sig mer och mer sjelfständigt, allt mindre och mindre
logisk. Från sin förutfattade och, såsom vi i det föregående visat, i
hvarje afseende ohållbara åsigt, att Johan III varit ett oskyldigt offer
för bara sqvaller, ökar han otillbörligt vigten af de omständigheter,
som kunna tala för att Johan icke lät döda Erik, på samma gång han
otillbörligt minskar betydelsen af'de omständigheter, som kunna anses
tala derför, och märker icke den motsägelse, han dervid invecklar sig
uti. A ena sidan betonar han med eftertryck, att den sista fullmakten,
i likhet med den första, endast är vilkorng, att den befaller väktarne
att döda Erik, blott i fall direkt försök att befria honom ur fängelset
OM ERIK XIV:S DÖDSSÄTT.	75$

blefve gjordt, och att, enär ett dylikt försök ingalunda förspordes vid
tidpunkten af Eriks död, fullmakten alltså bör anses bevisa mera emotj
än för att Erik blef dödad; à andra sidan söker han med icke mindre,
eftertryck göra antagligt — i motsats till Ahlqvists åsigt — att den
allmänna politiska ställningen i riket omkring tiden för Eriks död icke
var sådan, att man i den kan finna en af fullmaktens bestämning
oberoende orsak till Johans intresse och beslut att ändtligen låta döda
den dittills skonade brodern. Men skulle man böra antaga, att det
vilkor, fullmakten innehåller, utgör en pvilkorlig synpunkt för uppfatt-
z ningen af möjligheten af att Johan III kunde låta döda konung Erik:
hvilken betydelse skulle väl då i detta afseende-kunna inrymmas åt
den allmänna politiska ställningen i riket? Uppenbarligen ingen. Fors-
sell märker icke att han i och med sitt bevisningsförsök indirekt med-
gifver, att fullmaktens vilkor icke kan och får uppfattas på ett ovil-
korligt satt, utan att tvärtom möjligheten af konung Eriks dödande
måste uppfattas äfven från en annan synpunkt, nämligen från den som.
innehålles just i Eriks allmänna förhållande till rikets tillstånd och:
Johan III:s maktställning, i den fångnes egenskap att utgöra medel-
punkten för fortgående sammansvärjningar mot och framtida faror för
Johan III. Det är ur denna synpunkt, som Ahlqvist med fullt berät-
tigande följdriktigt skärskådat sannolikheten af konung Eriks rätta
dödsorsak, likasom före honom Geijer dömt på samma sätt. Geijer
yttrar, Svenska folkets Historia, del. 2, sid. 220- 221: »Man vet ej
att någon särskildt fara för tillfallet varit på fårde. Till fullmakten
lära således kommit andra befallningar»; och sid. 265: »Den röda
boken (så kallades Johans Liturgi) har utan tvifvel påskyndat den
olycklige Eriks öde: den har äfven gifvit oenigheten mellan Johan och
Carl det farligaste skaplynne». I »Konung Eriks fängelse och död»,
sid. 77—78, säger Ahlqvist: »I afseende på Johans beslut att mörda
sin broder måste vi således erkänna, att vi äro fullkomligt okunniga
om de skäl, som närmast förmådde honom dertill, äfvensom om tiden,
då det afgörande beslutet fattades; .dock misstager man sig säkerligen,
icke, dd man sätter Johans beslut i sammanhang med upptäckten af
Maurits Rasmussons sammansvärjning.» Hvad nu särskildt beträffar
det nämda vilkoret i fullmakten, så hafva vi i det föregåénde visat,
att det så godt som från början ej hade någon fast rot i Johans eget
sinne, att det endast var honom påtvunget af hans fruktan för följ-
derna, om han på eget bevåg utfärdade ovilkorlig befallning att döda
brodern, äfvensom att Johan ändtligen, genom dödsdomen i mars 1575, i
sjelfva verket förskaffade sig fria händer i detta afseende. Långtifrån
att en noggrann kritik af Ahlqvists arbete kan komma till det resultat
att, såsom Forssell gjort, anse Ahlqvist hafva fäst för liten vigt vid
nämda vilkor, måste den tvärtom anse honom icke hafva reducerat
detsamma n'og tillräckligt. Sin sunda historiska blick har Ahlqvist
icke desto mindre oförvilladt ådagalagt, då han förlägger Eriks döds^
orsak till det område, på hvilket farorna för, hotet mot Eriks lif från
början uppvuxit, nämligen till hans och Johans ursprungliga förhållande
till hvarandra, till den politiska ställningen och maktutöfningen inom Sve-
rige, d. v. s. gjort den till en logisk länk i den allmänna kedja af orsaker
och verkningar, som utvecklat sig ur brodertvisten och på nytt yppa^
sin ödesdigra beskaffenhet i den Maurits Rasmusson’ska sammansvärjnin-
760	OM ERIK Xiv:s DÖDSSÄTT.

gen. Med samma besynnerliga, formelt ytliga slutkonst, hvarigenom.
Forssell ser ett mindre farligt hot i fullmakten af d. 19 jan. 1577 än
i den af d. 21 juni 1573, på grund af att den förstnämdas ordalydelse
är lika med den sistnämdas, bestrider han sannolikheten af att presten
Maurits Rasmussons sammansvärjning kan utgöra motivet för en be-
fallning af Johan att döda Erik; ty, säger han, då Erik icke dödades
till följd af någon bland de föregående sammansvärjningarna fanns
det så mycket mindre skäl för Johan att göra det nu, som den sista
sammansvärjningen »af en prest» i en »långt aflägsen landsända» vär
mindre farlig än föregående oroligheter. Det ligger dock i öppen dag,
att, likasom det upprepade hotet af en person, som makten hafver, in-
nebär en stegrad våda, en sammansvärjning, som upprepas af samma
orsak som flere föregående, måste låta sjelfva orsaken dertill framstå
. såsom ohjelpligt farlig, såsom ett kroniskt sjukdomsämne i samhälls-
kroppen, hvilket bör angripas i roten, det vill med andra ord säga,
att redan blotta upprepningen af en sammansvärjning måste, enär den
icke kan betraktas såsom ett enstaka fenomen, återfalla, äfveii om den
i och för sig varit mindre farlig och redan misslyckats, med dubbel
och mångdubbel tyngd på upphofvet dertill, ty den slutsatsen är till
hands, att ingen säkerhet annars finnes, att icke sammansvärjningen
ännu en gång upprepas, och hvem vet om, icke då med bättre fram-
gång! I Johan III:s på en gång rädda och beräknande sinne måste,
efter all förnuftig sannolikhet, en dylik slutsats hafva borrat sig djupt
in, då, efter nära två års lugn, Maurits Rasmussons sammansvärjning
plötsligt ånyo utvisade, att den gamla faran fortfor att lura under
hans fötter. Forssells antydning, att Johàn III ej hade orsak att i
februari 1577 döda Erik, emedan »den siste sammansvurne fått sin dom»
redan i slutet af år 1576, betrakta vi blott såsom en lapsus calami, enär
det måste vara allom klart att ingen längre kunde sammansvärja sig
till Eriks förmån sedan denne väl, strax efter Maurits Rasmussons före-
tag, blifvit död, hvarimot ingen kan svara för att icke nya sammansvärj-
ningar och uppror skulle hafva uppstått, i fall Erik förtfarit att lefva
åtskilliga år tin.

Om nu presten Maurits Rasmussons vestgöta sammansvärjning,
i och för sig mer eller mindre farlig, måste anses såsom den der enda
droppen vin, hvilken kan kömma den redan öfverfylda bägaren att
svalla öfver, huru mycket större inflytelse på Johan III måste man ej
tillägga densamma, då det visar sig att den är, äfven för sig betrak-
tad, långt ifrån så betydelselös, Forssell vill göra antagligt på grund
af sådana omständigheter, som att i spetsen för denna samman-
svärjning stod en prest och att den bröt ut i en aflägsen landsort
(dock icke aflägsnare än t. ex. Småland, som förut gjort Johan så
många bekymmer). Den betydelse, man må tillmäta Maurits Rasmus-
sons sammansvärjning, måste naturligtvis bero af dess inre samband
med den politiska ställningen öfver hufvud taget och med de krafter,
som kunde bli farliga för Johans bestånd. Ahlqvist fäster i detta
afseende uppmärksamheten på två omständigheter, nämligen att de
sammansvurne, på samma gång de ville befria Erik, ämnade erbjuda
kronan åt hertig Carl samt att de utspridt rykten om Johans förkärlek
för katolicismen. Båda dessa omständigheter äro i hög grad vigtiga.
Man vet att Johan hyste misstro mot hertig Carl, sedan denne
OM ERIK XIV:S DÖDSSÄTT.	761

afböjde att taga del i åtgärder mot Eriks lif, att Johan misstänkte
honom att hafva skyddat medlemmar af föregående sammansvärjningar.
Allmänt bekant var hert. Carls ogillande af liturgien, hans trohet mot
protestantismens principer. En sammansvärjning, som kombinerade
medlidandet för den fångne konung Erik med protestantismens sak,
representerad af den kraftfulle hért.' Carl, öppnade i sanning ingen an-
genäm utsigt för framtiden åt Johan III, som väl hade skäl att
så snart som möjligt motverka förnyandet af en dylik, genom att
aflägsna den ena eller andra faktorn i densamma. Hertig Carl
var oåtkomlig, sina katoliéerande tendenser ville Johan icke öfver-
gifva; Erik XIV. var derimot i hans våld. Forssell anmärker, att
Johan väl ej behöfde 'omkring denna tidpunkt frukta för faror med
hänsyn till liturgien, enär den just kort innan Eriks död blifvit an-
tagen af ständerna pår allmänt riksmöte; men han glömmer, att Johan
afven just vid denna tidpunkt och strax efter Eriks död begynte drifva
sin katolska konspiration -mot protestantismen i Sverige vida längre
än liturgien angaf, och att den bakslughet, den hemlighetsfullhet, hvar-
med han härvid gick till väga, tydligt bevisa att han ansåg sin väg
full af faror, ett förütseende som till fullo bekräftades af de svårig-
heter, som senare häraf, äfvensom af sjelfva liturgien, uppväxte för
konung Johan. Ser man ställningen, såsom sig bör, ur denna allmänna
ståndpunkt, finner man lätt att den ledande tanken i Maurits Ras-
mussons sammansvärjning måste förekomma den räddhågade Johan
Hl ganska farlig, och att Ahlqvist har till fullo rätt, då han säger,
att Erik XIV:s död inträffade »på en för k. Johan särdeles lämplig tid.»
Forssell medgifver, att Ahlqvist i denna punkt »nedlagt sin största
styrka»; förklarar dock strax derefter, att han »icke mycket kan af-
pruta», på sitt en gång uttalade omdöme, och reducerar yttermera
denna prutmån, då han säger, att han icke kan »se att sägnens tro-
värdighet af hr A. är i någon väsendtlig mån understödd.» Dessa ytt-
randen äro högst egendomliga. Har nämligen Ahlqvist ådagalagt styrka i
sin bevisning, beträffande ifrågavarande punkt (uttrycket »största styrka»
innebär dessutom att F. erkänner A. hafva ådagalagt styrka äfven i
andra punkter af sin framställning), så borde väl konseqvensen deraf
hafva blifvit, att Forssell frångått sitt förra omdöme. Vidare innebär
»icke mycket» i prutningsväg dock alltid något, likasom det är klart
att hvar je afprutning, äfven en ringa, i omdömet öfver en tvistefråga,
som rör sannolikheter, måste anses vara af ganska väsendtlig bety-
delse för den större eller mindre graden af sannolikhet. När derföre
Forssell slutligen yttrar, att han icke kan se att Ahlqvist i någon vä-
sendtlig mån understödt antagligheten af den åsigt, han förfäktar, så
kan man omöjligt dervid se någonting annat, än att Forssell fullkom-
ligen godtyckligt återtagit sina egna föregående medgifvanden till för-
mån för den af Ahlqvist representerade åsigten. Men i vetenskapen
gäller mindre än på andra lifvets områden ett sic volo sic jubeo, ärren
om det uttalades af en autoritet, hvilket Forssell åtminstone ännu icke
är; i vetenskapen gäller blott den anspråkslösa, nakna sanningen och
stränga, logiska följdriktigheten. Vetenskapen bryr sig icke om de
små sår, den tillfogar egenkärleken, då den fordrar att en oriktig
åsigt må öppet frånträdas, så snart en, annan visar sig vara mera
riktig.
762	°1* ERIK XIY:S dödssätt.

Kastat vi en blick tillbaka på kedjan af vår föregående fram-
ställning och sammanknyta den med konung Eriks i februari 1577
inträffade död, så finna vi att Erik bortgick ur de lefvandes antal
kort efter en sammansvärjning, hvars grundtanke hotade den miss-’
tänksamme, ständigt fruktande Johan med allvarsamma framtida fa-
ror och som tillika var första nya samniansvärjning efter det Jo-
han, genom riksrådets och biskoparnes gemensamma dödsdom öfver
Erik, blifvit befriad från tvånget af det vilkor, som Johans egen för-
sigtighet dittills pålagt honom och som vid de föregående samman-
svärjningarna, af hvilka ingen hann utveckla sig till direkt försök att
befria den, fångne konungen, hindrade Johan då från att kunna låta
döda Erik. Vi finna att konung Johan , i sitt sinne, genast efter det
att Erik kom i hans våld, hyste absolut önskan att döda honom,
att han, jernte de oupphörligt upprepade dödshotelserna, fullmak-
terna, muntliga beskeden och föfeskrifterna om de olika, dödssätten,
med stigande begär och framgång sökte skaffa .sig fria händer i detta
afseende, att med det politiska hatet och fruktan, förenade sig hos
Johan inrotadt och lidelsefullt personligt hat mot den vilde brodern.
Vi finna slutligen icke något enda tecken till att denna sinnesstämning,
denna oafbrutet närda önskan beträffande broderns död, denna upp-
fattning af sin ställning, sina intressen och Eriks skadlighet för de-
samma undergått hos Johan III ringaste förändring efter utfärdandet af
fulhn. d. 19 jan. 1577. Tvärtom, sielfva utfärdandet sker under omstän-
digheter, som gifva nämda fullmakt ett, såsom oss synes omedelbart för-
hållande till Eriks död, hvilket Ahlqvist icke tillräckligt observerat, eme-
dan han hållit sig endast till dess ordalydelse. De föregående samman-
svärjningarna synas icke hafva utöfvat någon inverkan på af- och tillsät-
tandet af väktare hoS Erik; efter ingen af dem finner man att nya väktare
omedelbart blifvit utnämda. Väktames af- och tillsättning egde under
hela den föregående tiden rum endast på grund af att några önskade
aflösning, andra afsked, hvilka således måste efterträdas af nya. Det
kan då icke annat än väcka uppmärksamhet att, blott några veckor
efter det undersökningarna om Maurits Rasmussons sammansvärjning
afslutats, två nya väktare hos Erik utnämnas, utan att den förutva-
rande hufvudväktaren, Maurits Göransson, aflägsnas; ty, såsom vi re-
dan förut nämt, anträffas han ännu som befälhafvare på Örbyhus så
nära efter Eriks död som sommaren 1577. Det tyckes då temmeligen
påtagligt, att de sålunda utnämde nya väktame voro stadda i alldeles
särskilda .ärenden och att man, af försigtighet, för att undvika upp-
seende, på samma gång icke velat aflägsna den dittiUsvarande beial-
hafvaren för Eriks bevakning. Denna betydelsefulla karakter hos väk-
tarne af d. 19 jan. 1577 vinner yttermera bekräftelse, då man när-
mare betraktar hvilka personer de voro. Den ena af dem, Erik An-
dersson till Bjurum, var förut en bland väktame på Westerås slott,
hvilken sjelf, i okt. 1573, meddelar konung Johan att Erik misstänkte
bevakningen för afsigten att blanda gift i ölet eller vinet; den andra
var Johan Henriksson, Johan IH:s egen handsekreterare, som kort förut
deltagit i undersökningen om Maurits Rasmussons sammansvärjning,
en i sin herres hemliga värf flitigt använd person och en allmänt »ökänd
skurk». Att Erik XIV omkring en månad derefter dör uti dessa båda
eller åtminstone i en af dessa båda i dubbelt afseende ominösa personers
ÖM ERIK XIV:S DÖDSSÄTT.	763

händer, under det att den förre befalhafvaren pä örbyhus, ehuru der
närvarande, är helt och hållet skjuten å sido, måste ovilkorligt komma
fullmakten af d. 19 jan. 1577 att framstå i ett ödesdigert, nära sam-
band med slutkatastrofen i konung Erik XIV:8 dystra lefnadsdrama.
Då man besinnar att ett hemligt domslut förutsätter hemlig exe-
kution, med så litet uppseende som möjligt, måste den tid af omkring
en månad, som förflöt mellan de nya väktarnes utnämning och Eriks
död, anses vara den möjligast korta. Sammanställer man senast skär-
skådade förhållanden med alla dem, som vi förut konstaterat, så torde
väl ingen med historisk och juridisk omdömesförmåga begåfvad neka,
att de liknelser och skäl, som tala för sannolikheten af att Erik slut-
ligen blef afdagatagen af konung Johan äro så många och så bety-
dande, att det behöfves särdeles starka och ojäfviga vitnesmål emot
dem, för att man skall kunna omfatta en motsatt åsigt.

Hvilka äro då de vitnesmål, som skulle kunna fria Johan III i
denna historiska högmålsprocess? Låtom oss se till. Vi kunna nu
bli kortare, ty dessa vitnesmål äro i sanning — inga. Erik XIV dör,
enligt intyg, hvilkas sanningsenlighet i denna del af inga skäl kan
betviflas, kL 2 på morgonen d. 26 febr., sedan han två dagar förut,
söndagen d. 24, erhållit nattvarden genom sin af Johan III förordnade
predikant Andreas. Såsom närvarande under hans sjukdom och vid
hans dödsbädd, hafva sjelfva angifvit sig: Erik Andersson till Bju-
rum, Johan Persson, Johan Sandersson, Andreas Erici, kyrkoherden
i Vendels församling Johannes Petri samt Mats Mårtensson lakej, som
dock skickas såsom kurir, till konung Johan samma dag Erik XIV erhållit
sakramentet. De tre förstnämda personerna attestera, pennan har
blifvit förd af Erik Andersson, att konung Erik, efter att i sex då-
tid hafva varit illamående, d. 23 och 24 febr, hållit sängen, ansatt af en
sjukdom, som besvärat honom i bröstet och niagen. Detta intyg här-
rör, såsom man finner, af män, hvilka allesamman äro Johan III:s bepröf-
vade handtlangare, hans ombud hos konung Erik, och hvilka således,
likasom den edsvurné kuriren Mats Mårtensson lakej, stå jernte konung
Johan sjelf såsom anklagade. Deras intyg kan, enligt alla kriminella prin-
ciper, icke anses ojäfvigt och gäller derföre ingenting såsom bevis för
att Erik icke blef dödad. Men vidare förefinnes här ett annat intyg,
vid hvars innehåll Forssell fast synnerlig vigt, nämligen det af kyrko-
herden i Vendel efter Eriks död utfärdade och, jemte predikanten An-
dreas Erici undertecknade. Hvad berättar då Johannes Petri i detta do-
kument? Att han blef tillkallad aftonen d. 24 febr., då Erik redan låg
nära dödskampen, och att predikanten Andreas Erici berättat honom att
konungen i åtta dagars tid varit sjuk i bröstet och magen, hvilket
ordagrant öfverensstämmer med hvad Erik Andersson förut anfört
i »minnessedeln» åt Mats Mårtensson. Med andra ord vill detta säga,
a,tt mr Johannes säger sig ingenting sjelf veta om begynnelsen och egent-
liga förloppet af konungens dödssjukdom. Men nu hörde äfven predi-
kanten Andreas, enligt sakens natur, till Johan IHzs ombetrodde män; —
vid ett föregående tillfälle hade erkebiskop Laurentius Petri utsett till
fängelsepredikant »en stadig och allvarsam man, som icke skulle låta sig
af konung Erik förföras.» öfverensstämmelsen mellan de båda intygen
om konung Eriks sjukdom är således icke en öfverensstämmelse mellan
två vitnesmål, som afgifvits från olika sidor, utan den härrör deraf,
764	OM ERIK XiV:S DÖDSSÄTT.

att dessa vitnesmål afgifvits frän en och samma sida, af samma part,
af de anklagade sjelfva. Om således, å ena sidan, mr Johannes förfa-
rande, att skilja mellan hvad hai) sjelf erfarit och icke erfarit, intygar,
såsom Forssell anmärker, redharheten, vi skulle hellre vilja säga
försigtigheten i Johannes Petri karakter, så konstateras derigenom, å
andra sidan, blott så mycket bestämdare, att han i sjelfva verket in-
genting sagt, som kunde gifva en ledning för omdömet om konung
Eriks dödsorsak; ty af hvad han berättar om Eriks tillstånd efter d.
24 kan man omöjligt, såsom Forssell tyckes hafva för afsigt att göra
troligt, sluta till en naturlig sjukdoms indicier. Det behöfves knappast
heller, såsom Ahlqvist i sitt genmale anför, en läkares intyg, för att
man skall kunna inse, »att det lugn och dvallika tillstånd, som, enligt
dessa berättelser, under sista timmen föregick döden, icke motsäger
antagandet af förgiftning», likasom man kan förstå, att en person kan
lefva flere dagar i plågor och dödskamp efter det han erhållit förgift.
Detta beror, naturligtvis af den qvantitet gift, som man gifvit honom.
Då det slutligen är lika klart, att giftet skulle inges Erik XIV honom
ovetande, kunde den, för öfrigt redan i dödssmärta och afmattning
försänkte fången, icke heller yppa för mr Johannes någonting, som
han ej sjelf kunde ega kännedom om. Dock, dessa intyg innebära
icke allenast icke några vitnesmål, som tak för Johan lfi:s frikän-
nelse; de och de omständigheter, som med dem äro förbundna, tala
till och med för motsatsen. Man må alltid —- hvilket Forssell ej velat
veta af — erinra sig, att Johan III står här — vid dödstillfåilet —
redan på förhand på goda anledningar och skäl såsom anklagad för
mordafsigt och anläggning, och att det brott, hvarom är fråga, egdé
att utföras så hemlighetsfullt som möjligt, så att spåren efter detsamma
måtte kunna igensopas för alla oinvigda. Man eger således full rätt
att a priori misstänka alla de vitnesintyg, som härröra från Johan III
och hans män, och att, ifall de och förfaringssättet vid dödstillfåilet fö-
rete någonting besynnerligt, hemlighetsfullt eller motsägande, anse detta
bestyrka befogenheten af den anklagelse, för hvilken de stånda. De-
taljerna vid dödstillfåilet få icke isoleras för sig, de måste samman-
ställas med den erkända och konstaterade mordafsigten; de kunna er-
hålla sin fullständiga belysning endast genom att betraktas i samband
med situationen i dess helhet. Detta sätt att gå tillväga är så långt
ifrån att, såsom Forssell naturligtvis förmenar, utgöra en cirkelgång i
bevisningen, att det tvärtom är det enda naturliga och riktiga. För
det första, om Erik Andersson och hans kamraters intyg, äfvensom
det på deras begäran af Johannes Petri afgifna, utgått från oskyldiga,
men i en tvetydig ställning försatta mäns väl förklarliga sträfvan, att
såväl för egen, som sin herres räkning, förekomma orättvisa och för-
derfliga misstankar, borde ock, om man utdrager konséqvenserna af
en sådan förutsättning, alla deras öfriga åtgärder stå i harmoni med
en sådan sträfvan, i och för hvars riktiga och följdmessiga utförande
man ock borde kunna förutsätta meddelandet af noggranna instruktio-
ner af Johan III, som så noggrant angifrit t. ex. de olika sätten att
döda Erik. Med ett ord, man kan i enlighet med denna förnteättning
fordra, att Eriks väktare i tid, eller åtminstone i så god tid som möjligt,
fogat anstalt om att bereda opartiska, officiella personer tillträde till
Eriks sjukbädd, för att intyga förloppet vid hans sjukdom och död. Men
OM ERIK XIV:S DÖDSSÄTT.	‘	765

detta är alls icke fallet, och lika litet finnas några dylika instruktioner.
Först sedan Erik, enligt väktames egen berättelse, varit sjuk i sex
dagars tid och ytterligare tvä dagar legat till sängs dödssjuk, så att
han redan annammat nattvarden, skickas Mats Mårtensson med under-
rättelse härom till konung Johan, som knappast mera då kunde få tillfälle
att förordna några officiella personer till Eriks dödsbädd, — ett uraktlå-
tande som hertig Carl förebrår honom, —r emedan Erik med all san-
nolikhet, hvilket ock inträffade, vore död innan dessa personer skulle
hunnit inställa sig på örbyhus. Vidare tillkallas kyrkoherden i Ven-
del, Johannes Petri, först om aftonen d. 24, efter det att Erik re-
dan biktat, begått nattvarden, befann sig nära sitt dödsarbete och
alltså egde föga krafter mera att tala. Åtgärderna stå ej i har-
moni med hvarandra, i det att väktame sålunda, på samma gång de .
önska få intygadt att Erik dött af naturlig sjukdom, så mycket som
möjligt undanhållit dess förlopp för profana vitnens blickar; och af
denna inre motsägelse måste man draga den slutsatsen, att den af
dem uppgifna dödsorsaken icke måste hafva varit den rätta. Hvilken
då? Svaret kan endast bli ett För det andra förefinnes det en mot-
sägelse mellan de af Erik Andersson och hans medhjelpare utfärdade
dokumenten. Det ena af dem är ett résepass för Mats Mårtensson, i
hvilket det heter, att han färdas till konung Johan »med någre munt-
lige ärender och värf», hvilkas sanningsenlighet undertecknarne med
sina namn och signeter bekräfta. Det andra utgöres, såsom Forssell
mycket riktigt framhållit, endast af en minnessedel, skrifven af Erik An-
dersson till Mats Mårtensson, angående hvad han hade »att berätte K. M.»
Nu ligger det i sakens natur, att en dylik minnessedel, som till hela sin
form är blott en enskild promemoria för lakejen Mats Mårtensons räk-
ning, icke var på något sätt egnad att, såsom officielt dokument, öfverlem-
nas till konungen från hans tillförordnade väktare, så mycket mindre
som i sjelfva passet uttryckligen står, att budets ärender voro muntliga.
Icke desto mindre öfverlemnar den pålitlige Mats, som redan länge va-
rit Eriks edsvurne väktare och som säkert ej skulle blifvit af konung Jo- .
han dertill utsedd, om han hade varit så dum eller minnesslö, att Erik
Andersson kunnat befara att han på ett par dagar skulle glömma bort
hvad han under fem års tid och helt nyligen sj elf sett och erfarit, ifall
han icke fått det upptecknadt på en minnessedel, icke desto mindre öfver-
lemnar, såsom sagdt, Mats äfven promemorian i händerna på konung
Johan, som sedan sänder den, jemte kyrkoherdens i Vendel berättelse,
till hertig Carl, såsom vederbörligt, oskuldsfullt intyg om broderns död
genom sjukdom. Häraf vill det uppenbart synas, att de muntliga ären-
dena voro ett, och uppgifterna i minnessedeln ett annat, de förra hem-'
liga, den senare ämnad att kunna i hela sin afsigtslösa karakter visas
för alla, om Mats, väktame eller konung Johan sjelf efteråt antastades
i och för det budskap Mats Mårtensson bragte från örbyhus. För det
tredje måste, såsom vi redan anmärkt, det väcka uppmärksamhet, att
Maurits Göransson, enligt all sannolikhet äfven närvarande på Örby-
hus, hela tiden hålles eller håller sig undan; ty hans namn påträffas
icke i något af vitnesdokumenten. Erinrar man sig att konung Johan i
slutet af augusti 1576 skref till honom ett påminnelsebref, hvilket an-
gifrer att Johan icke var fullt belåten med Maurits Göranssons nit,
kastar dennes tillbakadragenhet ytterligare ett betänkligt ljus öfver
766	OM ERIK XIV:S DÖDSSÄTT.

tillgången på Örbyhus i februari 1579. Slutligen finnes i såväl min-
nessedeln, som i den af predikanten Andreas dikterade delen af kyrko-
herdens i Vendel berättelse några ord, som med skäl förekomma miss-
tänkta. I minnessedeln läses: »när han blef åtspord både först han
fick onth, Sade han, att han altid sedan han blef fången (hafft) onth
i brystedh och magan»; och i Johannes Petri berättelse: »han hade
tillförene bekänt för sin tillförordnade predikant Herr Anders, att mer
än otto dagar tillförene, än som han gick till Sakramentet, stod sjuk-
domen honom i bröstet och magan, ja ock en longe tillförene på någor
åår tilgörande, och icke på något annat utvärtes ledamot, såsom nog
synligt är.» Med skäl anmärker Ahlqvist, att då en så vigtig omstän-
dighet, som att konung Erik tidt och ofta varit sjuk, icke med ett ord
under den föregående tiden inrapporteras till Johan eller omnämnes i
Johans egna bref, det måste förefalla besynnerligt, att nämda farliga
sjukdomssymptomer i »bröstet och . magen» först nu, då Erik håller på
att dö, med ens uppdyka såsom gammalt ondt. Då detta låter fast
otroligt, likasom uttrycket »alltid» påtagligen innebär en anmärknings-
värd öfverdrift, måste man anse hela detta vitnesmål, som icke heller
härrör från ojäfviga personer, såsom i hög grad misstänkt, i likhet
med allt som bevisar för mycket. Slutsatsen blir, att anklagelsen äfven
genom denna omständighet vinner i styrka.

Nu är att märkä, att resultatet af denna skärskådning af de till-
dragelser, som stå i samband med Erik XIV:s sista fängelsetid, hans sjuk-
dom och död, icke i ringaste mån tagit stöd hos muntliga traditioner,
utan uteslutande af de historiska handlingar, hvilka så småningom kom-
mit i dagen, och hvilka, såsom Forssell sjelf anser, Messenius endast
till en mindre del egde att tillgå. Omöjligt kunna då de misstag i de-
taljframställningen, hvilka begås af Messenius, som hvarken var åsyna
vitne till eller ens samtida med de ifrågavarande händelserna, anses
kunna upphäfva detta resultat. Eller skulle t. ex. den omständigheten,
att Messenius, som med all säkerhet icke haft tillgång till passet, min-
nessedeln och kyrkoherdens i Vendel berättelse, hvilken i afseende på
Eriks dödssjukdoms sista data måste anses vara direkt upplysande, upp-
gifter dödsdatum oriktigt, innebära en sådan vitnesmotsägélse, att man
)å grund deraf skulle ega rätt att tillbakavisa hela anklagelsen? Detta
can ingen med blott någon eftertanke påstå, enär, såsom sagdt,
ivarken Messenius eller den af honom anlitade femtioåxiga, lätt grum-
ade traditionen kunna gälla såsom ursprungliga, juridiska vitnesmål
i denna sak. De misstag, som de i vissa afseenden kunna hafta be-
gått, stå blott för deras egen räkning numera, sedan vi genom auten-
tika handlingar kunna bättre kontrollera hela tillgången. Af samma
slags betydelse är Messenii oriktiga och väl otympliga uppgift angående
Eriks annammande af sakramentet i friskt tillstånd samt den tvifvelak-
tiga uppgiften, att giftet ingafs Erik af Johan Henriksson. Hvad den
förstnämda beträffar, tyckes Messenius hafta lagt till grund derför
det brutala ordalaget i fullmakten, som kan tydas så, att väktarne
egde att först, vare sig under någon förevändning eller ock med tvång,
bibringa Erik sakramentet och sedan döden, en instruktion, som, hvad
det öppet våldsamma tillvägagåendet vidkommer, förklaras af den om-
ständigheten, att den ursprungligen var utfärdad med afseende på
nödvändigheten af ögonblicklig skyndsamhet; men då detta icke var
OM ERIK XIV:S DÖDSSÄTT.	767

af nöden i febr. 1577 borde det ock förstås af sig sjelft, att sättet att
gå till väga skulle vara ett annat och beqvämare. Missuppfattningen
och misstaget stå, såsom sagdt, helt och hållet för Messenii egen räk-
ning. Hvad åter uppgiften om Johan Henriksson angår, så anser äfven
Forssell, att det icke är omöjligt att han, oaktadt hans namn icke före-
< kommer under passet, var närvarande på örbyhus vid dödstillfållet,
och således väl äfven skulle kunnat vara den som utförde sjelfva bö-
delstjensten; han var särdeles illa ansedd af alla och hans vitnesmål
således icke i något fall egnadt att ingifva förtroende. Imellertid, om
än traditionen är, isynnerhet med afseende på detaljen, en ganska osäker
• grund för historien att bygga på, så kan det å andra sidan icke nekas,
att om traditionen i sjelfva sin kärna öfverensstämmer med de slut-
satser, som härflyta ur tillgängliga dokument, hon måste anses gifva
en moralisk bekräftelse åt dessa slutsatser. Synnerligen måste detta
bli fallét, om den traditionella åsigten bevisligen kan ledas tillbaka till
män, hvilka voro personligen djupt invigda i den tids inre historia,
hvarom är fråga. Detta är fallet med den tradition, på hvilken Mes-
senius till en viss grad byggt sin berättelse. Ahlqvist erinrar i sitt
genmäle: »Hertigen (Carl) kände K. Johan i grund och förmodligen
voro honom ej heller de män obekanta, som utfärdat vittnesberättel- -
serna. Hade han fullkomligt trott på dessa, måste han hafva upphört
med alla misstankar angående K. Eriks död. Men trots vittnesbetygen
hade h. Carl, såsom hr F. säger, ej så alldeles klart för sig allt hvad
som härunder (rykten som ingåfvo misstankar) kunde vara sannt, d. v. s.
han var sjelf ej fri från misstankar». För det andra har Forssell på Riks-
arkivet ånyo framdragit — en förtjenst som utan afprutning må villigt
erkännas — en märklig anteckning af den bekante Erik Sparre, måg
till Per Brahe d. ä. (som främst undertecknat dödsdomen d. 10 mars
1575), och en af periodens mest betydande statsmän. Anteckningen
lyder som följer: »Kong Johans underskrifne och förseyglede fullmakt
för Erik Andersson och Johannes Secreterare till att ombringa Kong
Erik; denna sedel fandz i Johannis Secretarii huus sedan jag var der
inflyttad ibland andre gamble bortkastade handlingar som der låge på
vinden i hans huuss». Sjelfva^ sedeln, som anteckningen gäller, åtföl-
jer icke längre densamma; men antagligt ar att den innehöll fullmakten
af d. 19 jan. 1577, då knappast troligt är, att konung Johan, som, jemte
fullmakterna, alltid gerna meddelade muntliga besked, skulle med svart
på hvitt lemnat från sig en ovilkorlig befallning att döda Erik. Må
härmed vara huru som helst; i hvarje fall torde väl icke den stats-
förfarne, i stilistiskt hänseende särdeles öfvade och skicklige Erik Sparre
uttryckt sig så kort och godt, som att den funna »sedeln» innehöll full-
måkt att »ombringa Kong Erik», i fall han icke ansett att fullmaktens
utfärdande till nämde män haft Eriks ombringande till syfte och
påföljd. Då nu sålunda den äldsta traditionen om mordet på Erik XIV
låter återföra sig till tvenne sådana källor som hertig Carl och Sparre,
torde det icke kunna nekas att traditionen i denna säk, långt ifrån
att, såsom Forssell förmenar, göra de öfriga liknelserna och intygen
misstänkta, tvärtom i sin mån styrker deras bevisningskraft. Från
nämda källor fortplantades traditionen inom de högre politiske kret-
sarne, och möttes af misstankarna, ryktena från andra håll. Fullkom-
ligt orätt har alltså äfven Forssell, då han, för öfrigt i strid med sig
768	OM ERIK XIV:S DÖDSSÄTT.

sjelf, yttrar, att svenska folket, med undantag naturligtvis af Messenius
och dem som stödde sig på honom, ända inemot slutet af 17:e seklet
»sväfvade i ganska lycklig okunnighet om konung Eriks tragiska öde»,
så vidt man nämligen ej ur svenska folkets led kan utmönstra hertig
Carl, “Sparre, alla de »lärde», i hvilkas läger,* såsom Forssell sjelf
medgifver, ett »sådant tal gick», äfvensom medlemmar ne af de öf-
riga talrika samhällsklasser, hvilka Forssell likaledes, såsom vi re-
dan i början af vår uppsats anfört, sjelf anser hafva erhållit kun-
skap om de många fullmakterna och åtgärderna, misstänkt Johan,
och fortplantat sina misstankar och hörsagor, delvis i detaljerna
icke noggranna, såsom det alltid går med traditionen, till Mes-
senii tid. Ahlqvist yttrar i »Konung Erik XIV:s fängelse och död»:
»Den äldsta teckning af Erik XIV:s sista öden, som innehåller någon
‘antydan om, att han blifvit mördad, är icke mindre än femtio år
yngre än de händelser, som deri omtalas». Detta är sanning, men
också'någonting helt annat än Forssells påstående. Mycket troligt är
att de lärde, äfven före Messenii tid, haft kunskap om den fortlefvande
traditionen, misstankarna, berättelserna, men att de, enär de icke öf-
verkommo några dokument, som gåfvo dem stöd, icke heller ansågo
_ sig berättigade att återgifva- desamma. Att hvarken Carl IX eller
Gustaf II Adolf nämner något derom i sina krönikor, torde väl få
anses harflyta ur en förklarlig slägtpietet eller undfallenhet. Genom
Messenius deremot, som påträffar ett autentikt dokument, ingår tradi-
tionen i historien. Att urider tiden närmast efter Messenius, då käll-
forskningen ännu var föga grundlig, då inga nya dokument i denna
sak kommo i dagen, en del historieskrifvare skulle stöda sig uteslu-
tande på honom, andre åter, hvilka kanske icke kände hans arbete, —
»Scondia Hlustrata» trycktes ju först år 1700 — alls icke skulle säga
någonting om denna sak, är lika naturligt. Forssell har slagits för
hufvudet af de femtio åren, som förflöto innan den första uppteck-
ningen af berättelsen om mordet på Erik XIV skedde. Men icke kan
denna omständighet i och för sig göra berättelsen otrolig, allça minst
inför en vetenskapsman; huru många fakta hafva icke hundra- och
tusentals år efter det de egt rum uppfångats af forskningen ur det
förflutnas djup! Orimligt är det äfven af Forssell att påstå, att be-
rättelsen, sådan den förekommer hos Messenius, uteslutande bär tra-
ditionens pregel, då såsom hvar och en finner, det rätta är, att den
blott till en del, beträffande detaljerna vid dödstillfället,. är bygd på
tradition, till en annan del åter, nämligen liknelsen till sielfva befall-
ningen att döda Erik, hvilar på ett historiskt dokument, rullmakten af
d. 19 jan. 1577. Enligt vårt förmenande, torde Messenius äfven haft
' traditionel kännedom om de föregående fullmakterna likasom om döds-
domarne, men icke velat omnämna dem, emedan han icke påträffat
sjelfva handlingarna; han har ansett ensamt fullmakten till Erik An-
dersson och Johan Henriksson tillräckligt intygande, i betraktande af
den inre politiska ställning, under hvilken den utfärdades, en åsigt*
som verkligen icke, såsom vi i det föregående visat, är utan talande
skäL Man kan således alls .icke säga om Messenius, att han ingen
bevisning förebragt, utan blott att bevisningen hos honom ännu före-
kommer i ofullständigt skick. Vi tro icke, i likhet med Ahlqvist, att
Messenius haft att tillgå ändå flere och fullständigare intyg, än det
OM ERIK XTV:S DÖDSSÄTT.	769

han i sitt arbete citerar, men hvilka intyg, enligt Ahlqvists förmodan,
under tidernas lopp skulle hafva förkommit; vi tro att Messenius, om
han egt tillgång till sådana, äfven hade anfört dem, och vi instämma
med Forssell deruti, att man icke kan stödja en historisk åsigt på en
föregående historieskrifvares förmodade tillgång på dokument, hvilkas
beskaffenhet man ej längre sjelf kan kontrollera. ' Men så mycket
orimligare blir det då i alla fall af Forssell, att icke taga vederbörlig
hänsyn till de många historiska dokument, som verkligen, efter Mes-
senii tid, småningöm dragits fram i dagen, och på hvilka, likasom på
en kritik af den politiska ställningen, Ahlqvist ock, särskildt i genmälet,
stöder sin med Messenii öfverensstämmande åsigt; att fortfarande en-
visas med att påstå, att Johan III varit ett offer för endast sqvaller
och lös sägen, derföre att berättelsen om mordet på konung Erik
skulle hafva varit, hvilket alls icke är sannt, obekant för svenska folket
ända inimot slutet af 17:de seklet^ derföre att, hvilket alls ingenting
inverkar på saken, berättelsen derom upptecknades först femtio år
efter tilldragelsen, derföre att, hvilket alls icke heller är sannt, den
första berättelsen derom, d. v. s. Messenii, skulle hafva uteslutande
burit stämpeln af tradition, d,erföre att slutligen, hvilket är fullkomligt
oriktigt, historien skulle förderfvas för all framtid om den vid någon
tidpunkt stött samman med traditionen. Om än ett sådant förfarings-
sätt icke är oförklarligt — ty allt här i verlden låter ju förklara sig
— så är det dock i alla fall oförsvarligt.	•

Oss återstår nu endast konklusionen af vår granskning. Den är gif-
ven, och kan icke bli flere än en. Sammanställer man med hyarandra
traditionen och de autentika intygen i denna sak, den uppfattning,
som strax efter Eriks död påträffas hos sådana män som hertig Carl
och Sparre (att icke nämna konung Eriks dotter Sigrid eller de svenska
landsflyktige, som 1583 sökte hos Frankrike hämd för mord på Erik
XIV) öch den tilldragelsernas utvecklingskedja, som från Eriks fängs-
lande ’ löper fram till hans dödsbädd, kan man icke komma till annat
resultat, än att anklagelsens af »opium eller mercunum» uppfyllda vågor
slå samman öfver konung Johan III:s hufvud. Äfven helt och hållet
oberoende af traditionens bekräftelse hafva anklagelserna, stödda på
faktiska handlingar samt på tilldragelsernas och åtgärdernas konfronte-
ring med hvarandra, icke i någon mån kunnat gendrifvas af ojäfviga
skäl och omständigheter, som vore friande för Johan III. De måste allt-
så, enligt alla förnuftiga och juridiska principer, qvarstå i sin kraft ; åkla-
gande parten har, enligt Forssells eget yrkande, fullgjort skyldigheten
att styrka sitt ursprungliga påstående. Återstår dock för Forssell den
invändningen, att, enär en mediko-legal besigtning af Eriks döda kropp
icke intygat (ej heller längre kunde företagas med någon framgång)
att han blifvit förgiftad, anklagelsen icke heller kan anses vara till
ovidens bevisad, hvaraf följer att den anklagade borde frikännas. Vi
medgifva att en svensk brottmålsdomstol väl icke skulle döma en un-
der dylika förhållanden inför dess skrank anklagad till döden, utan
troligen blott ställa honom under framtiden; .men säkert är, att det
allmänna rättsmedvetandet skulle högt uttala sitt skyldig eller svårt
misstänkt. En sådan samvetsdomstol är historien,, härutinnan olika
med rättsskipningen, hvilken, på goda skäl å sin sida, måste gå strängt
juridiskt formelt till väga. Denna skilnad mellan jurisprudensen.och
770	( OM ERIK XTV:S DÖDSSÄTT.

historien har Forssell icke tillräckligt observerat. Hans blinda yr-
kande, att alla sådana sakförhållanden, som ej blifvit till full evidens
bevisade, böra helt enkelt utstrykas ur historien, komme, enär, såsom
han sjelf medgifver, det icke heller kan till evidens bevisas att Erik
XIV icke\ blifvit dödad, att leda till den orimliga följden, att man icke
skulle få säga någonting alls om Erik XIV:s dödssätt, icke göra någon
reflexion, icke draga någon konklusion af de många historiska data, som
i detta afseende föreligga, och som icke kunna undgå att hos hvarje
tänkande läsare väcka den frågan: huru dog slutligen konung Erik?
Historien skall, ty den kan icke göra annat, städse uttala just
den dom, det resultat, hvartill den genom samvetsgrann undersökning
kommit; den måste alltså om konung Johan Hl uttala, icke att han
blifvit fullt förvunnen att hafva dödat sin broder, men ddck att all
sannolikhet talar derför, att han och hans män, som med honom dela
ansvaret, begått denna hemska gerning. Sålunda komma både den
juridiska och den historiska principen till heders.

Af yttrandena om Gustaf Hl, likasom af åtskilligt annat, vill det
synas, som om den roll, v. Beskow nyligen spelat såsom revisor i svenska
häfdeteckningen, lockande föresväfvat hr Forssell. Vi uppskatta, lika-
som säkert hvarje annan, lifligt den humana tendens, som bjuder att
äfven i minnet skydda den anklagades rätt, den sköna känsla, som
manar att söka utplåna så många fläckar som möjligt från den fo-
sterländska ärans sköld; vi förstå äfven den raska företagsamheten
hos en ung man, som redan sträcker ut handen efter den gamle, bort-
gångne akademikerns mantel. Men vi hylla ändå mera sanningen och
anse att historien på sina mest dystra sidor ger icke mindro höga ,
lärdomar än på sina af ljus strålande blad. Vi måste derföre beklaga,
såsom en stor otur för hr Forssell, att han i sin första ifvér. har
råkat ut för en Johan IH, i stället för en Gustaf Hl eller Carl XH,
hvilka båda, man må nu säga om dem hvad man vill, dock förhålla
sig till den förstnämde som lejonet till Schakalen. Vi beklaga att nöjet
att spela en roll kommit hr Forssell att glömma en vetenskapsmans
främsta pligt, att söka blott sanningen, att rättvist anteckna äfven
andras mödor i sanningens tjenst, likasom vi måste förvånas öfver eû
anspråksfullhet, som högtidligt bär fram allmänna principer, utan att
ega förstånd att tillämpa dem. Vi hoppas att den historiska littera-
turen i framtiden skall emottaga af hr Ählqvists hand ett omfattande
arbete öfver den tid, som han redan med så stor framgång gjort till
föremål för grundliga studier.

'	Spectatob.
771

Nytt från Amerika.

Under ofvanstående rubrik ämna vi dä och dä, efter som anled-
fringar förekomma, meddela en eller annan företeelse inom det ameri-
kanska samfundslifvet, och göra i dag början med några notiser från
undervisningsväsendets område, som synts oss förtjente af uppmärk-
samhet. Öfverhufvud taget 'får den amerikanska civilisationen med hvarje
dag allt större betydelse för Europa. Senare tidens hastigare kom-
munikation mellan de båda verldsdelarne — ångbåts- och telegraf-
förbindelsen — hafva liksom fört dem i, beröring« med hvarandra; och
i den mån sjelfstyrelsens grundsatser mer och mer gjort sig gällande
inom de europeiska samhällena — åtminstone i teori — har äfven
mottagligheten för amerikanska idéer blifvit större. Ingenting vittnar
högre om betydelsen för Europa af amerikanska förhållanden än den
omisskänliga och endast illa dolda ifver, hvarmed konservativa rege-
ringar och partier i vår verldsdel intresserade sig för unionens splitt-
ring och framgången af secessionen, hvarigenom man naturligtvis
hoppades att den amerikanska demokratiens inflytande på Europas
politiska angelägenheter skulle blifva, om än ej, tillintetgjordt, dock
betydligt förminskadt. Så mycket sannolikare synes det vara att nu-
mera, sedan det inbördes kriget tagit en annan utgång än man på flera
håll väntat och sedan ordningen och friheten i den stora republiken
synas vara betryggade, det ifrågavarande inflytandet skall komma att
mer och mer göra sig kändt. Detta är ock något, hvaröfyer man icke
kan annat än glädjas, i den allmänna fredens och humanitetens in-
tresse.

I allmänhet måste man förvåna sig öfver det ringa inflytande,
'Amerika hittills utöfvat på den europeiska civilisationen.. Orsaken
härtill har visserligen till en del legat uti afståndet, men också
ej oväsentligen deruti att amerikanarne allt hittills varit ett föga
teoretiserande folk. Tvärtom hafva de i det fallet hufvudsakligen nöjt
sig dels med gamla engelska traditioner, dels med hvad de för öf-
rigt kunnat lära från-Europa; ehuru de sällan underlåtit att i mer
eller mindre mån i utförandet förbättra hvad de sålunda tillegnät sig.
Detta sätt att gå tillväga — i motsats till förhållandet i gamla verlden,
der vi hafva gudi nog af teori — har onekligen bevisat sig vara af
gagn för amerikanarne sjelfva, men har icke bidragit att gifva dem
ökad betydelse på verldsteatern. Det är teorierna som göra väsen af
sig i .verlden, under det att ett stilla, praktiskt gagneligt arbete föga sy-
nes annat än af dem, hvilkas lycka det bereder. I detta afseende har
under de senare årtiondena början till ett förändradt förhållande in-
trädt, i det den filosofiska spekulationen mer och mer vunnit insteg
på. amerikansk mark, dels till följd af allt rikare bildningstillfallen
genom högskolan, biblioteken och , andra vetenskapliga institutioner,
dels genom inflytandet af europeisk, bildning och europeisk invandring,
dels äfven derigenom att en inträdande stadga i folklynnet, som åtminstone
772	NYTT FRÂN AMERIKA.

i de äldre staterna följt på den förra obegränsade expansionen, med-
fört det lugn och den inre samling, som leder till sj elfständig forsk-
ning, på samma gång de litterära och vetenskapliga sysselsättningarne
kommit mera till heders och åtskilliga personer, hvilkas ekonomiska
tillgångar det medgitvit, börjat föredraga det kontemplativa lifvets lugn
framför ett rastlöst »money-making». På detta, sätt skall man efter-
hand få se det amerikanska samhällslifvets företeelser gjorda till före-
mål för teoretisk undersökning och bragta i system, och man skäll
då helt säkert komma att uppdaga mycket nytt och oväntadt. Men
framförallt torde »vestern» vara ämnad till medelpunkten för en ny
civilisation, — denna vester, der Europa och Amerika, så att säga,
sammangjutas till en ny statskropp. — Vid Lincolns val till president
visade denna del af Amerika för första gången i stort sin tilltagande
politiska betydelse inom unionen; men den skall ännu behöfva tid på
sig, för att kunna utöfva ett sådant inflytande, som det här ofvan an-
tydda. Denna tid skall dock omsider komma, och kanske snarare än
någon nu förmodar — en tid, då dessa ännu unga och i så många hän-
seenden outvecklade ståter torde komma att öfverglänsa både de gamla
staterna på östra sidan bergen och de stora sjöarna, och det gamla
ursprungslandet Europa.

Imellertid, och hur man än ser saken, synes det vara allt skäl
att mera uppmärksamma amerikanska förhållanden, än man i allmänhet
hittills hos oss varit benägen att göra. Hvad vi derifrån erfara i de
allmänna tidningarne är vanligen blott de allmänna politiska tilldra-
gelserna, men föga utaf det inre samfundslifvet. Det är derför vi, såsom
sagdt, ämna då och då meddela ett och annat från detta fält, som
synes oss vara af mera framstående intresse, Vi skola dervid i all-
mänhet vara blott Verättande. Hvad som först fallit oss under ögonen
äro nedanstående nyheter från den allmänna uppfostrans område.

1.	Undervisnings-departementet i Washington. Såsom bekant,
har kongressen och unionsstyrelsen intill senaste tid icke befattat sig
med undervisningsangelägenheter annat än för så vidt fråga varit pm
militärläroverken och skolorna i Columbia-distriktet, samt i så måtto,
att betydliga sträckor af publikt land blifvit i de särskilda staterna
upplåtna för undervisningsändamål. För öfrigt har ordnandet och un-
derhållet af så väl det högre som lägre undervisningsväsendet variten
de särskilda staternas angelägenhet, hvarpå kongress och unionsrege-
ring icke sökt att utöfva det ringaste direkta inflytande. I'detta af-
seende har sedan ett par år tillbaka inträdt ett något förändradt för-
hållande. Icke så att man sökt göra något intrång uti de särskilda
staternas sjelfbestämningsrätt i detta hänseende, men dock så att den
unionella representationen och regeringen vidtagit mått och steg i än-
damål att direkt befordra undervisningens sak — denna angelägenhet,
som af Förenta Staternas förnämsta statsmän anses såsom den vigti-
gaste bland alla allmänna angelägenheter.
NYTT FRÂN AMERIKA.	773

. Vid ett möte i Washington är 1866 af »The national association
of state and city school superintendents» heslöts att ingå till kongressen
med petition om inrättandet af en uppfostringsbyrå inom' unionsrege-
ringen (national bureau of education), väsentligen i det syfte, som här
nedan angifves. Förslaget inlemnades och upptogs såsom motion af
en ledamot af representanthuset, med tillägg att den ifrågavarande
uppfostringsbyrån skulle komma att blifva en byrå under inrikes-
departementet, samt remitterades till ett särskilt för ändamålet nedsatt
utskott, som förordade dess antagande med den förändring, att i stället
för en byrå skulle ett särskildt departement för undervisningsärenden
inrättas. Det så förändrade förslaget blef ock af representanthuset
antaget i Juni 1866 med 80 röster mot 44, samt, efter att hafva från
senaten bÙfvit återigen förvisadt till förnyad utskottsbehandling i be-
ständigt utskott (Standing Committee on the judiciary), enhäfögt af
senaten antaget den 1 följande Mars och af presidenten underskrifvet
den 2 Mars 1867.

Förordningen härom innehåller endast fyra paragrafer, hvilkas
hufvudsakliga innehåll vi här ordagrannt återgifra:

1.	Uti staden Washington inrättas ett uppfostringsdepartement
med ändamål att samla sådana statistiska upplysningar, som kunna
tjena att visa uppfostringsväsendets tillstånd och utveckling i de sär-
skilda staterna och territorierna, samt att sprida sådana underrättelser
angående ordnandet af ' skolväsendet samt undervisningsmetoder, som
kunna tjena till ledning för Förenta Staternas folk i och för inrättan-
det af verksamma skolsystemer, äfvensom att för öfrigt befordra upp-
fostringens sak i landet.

2.	Presidenten skall, med senatens råd och samtycke, tillsätta en
»Commissioner 'of education» till att förestå det ifrågavarande departe-
mentet, hvilken bör erhålla en lön af 4,000 doflars om året samt
rätt att tillsätta en expeditionschef (chief clerk) med en lön af 2,000
.dollars, en tjensteman (clerk) med 1,800 dollars och en annan dito
med 1,600 dollars årlig lön; och skola dessa tre tjenstemän kunna
efter »Commissioners» godtycke så väl till- som afsättas. ,

3.	Commissioner of education skall årligen till kongressen in-
gifva en berättelse innehållande resultaten af hans undersökningar
och arbeten, tillika med uppgift på sådana omständigheter, som, efter
hans omdöme, kunna tjena att befrämja det ändamål, för hvilket depar-
tementet blifvit inrättadt. I första årsberättelsen skall meddelas upp-
gift öfver de särskilda anslag af publikt land, som af kongressen blifvit
gjorda för undervisningsväsendets befrämjande, öfver det sätt hvarpå
dessa anslag blifvit förvaltade, beloppet af de fonder, som deraf upp-
kommit, samt årliga inkomsten af dessa senare.

4.	»Commissioner ' of public buildings» ålägges och befullmägtigas
att anskaffa nödiga embetslokaler för det ifrågavarande nya departe-
mentet.

Den 11 Mars 1867 utnämndes till Commissioner of education den
om uppfostringsväsendet i Amerika så högt förtjente Heney Babnard,
som den 30 Maj 1868 till senatén ingaf sin första årsberättelse, hvilken
i tryckt 8:o utgör en volym af omkring 900 sidor.
774	, NYTT mÂN AMERIKA.

Det visar sig häraf bland annat, att man i Förenta Staterna icke
länge »hvilar på hanen», då fråga är om en ny institution 1). Tillika
framstår uti denna nya åtgärd af kongressen temligen tydligt, hvilken
magt man i Amerika tillerkänner blotta upplysningen. Det inåste vis-
serligen förefalla oss, med våra vanor, något egendomligt att se upp-
rättas ett statsdepärtement för undervisningsväsendet i unionen utan
ringaste legala magt att infordra ens några uppgifter från ett enda
läroverk (utom från de få som direkt underhållas af unionsstyrelsen),
ännu mindre att utfärda några slags föreskrifter till ovilkorlig efter-
lefnad, — således utan annan magt än att helt enkelt uppsamla, ge-
nom de bästa medel det förmår (såsom genom officiella dokumenter,
korrespondens, lärare- ochinspektionsmöten o. s. v., i allmänhet de sär-
skilda staternas och alla för saken intresserade medborgares frivilliga
medverkan) nödiga upplysningar rörande det förhandenvarande till-
ståndet samt att på bästa möjliga sätt sprida kunskap om önskvärda
förbättringar i skolväsendet. Icke desto mindre är det ganska sanno-
likt, att detta nya departement skall komma att utöfva ett synnerligen
stprt inflytande på utvecklingen af undervisningsväsendet i Förenta '
Staterna. Hvad som närmast torde hafva föranledt den ifrågava-
rande åtgärden — ehuru derom ingenting förekommer hvarken i det
ursprungliga förslaget eller i kongressakten — torde väl vara »rekon-
struktions»-arbetet efter det slutade inbördes kriget och nödvändigheten
att sörja för en förbättrad allmän undervisning i slafstaterna. Detta
synes framgå af följande yttrande af M:r Gabfield från Ohio uti det
anförande inför representanthuset, hvarmed han förordade förslagets
antagande. »När» — sade han — »historien om z39:de kongressen en
gång skrifves, skall, det komma att sägas, att två stora ändamål inspi-
rerade densamma och tryckte sin prägel på alla dess åtgöranden: att
uppbygga fria stater på slafveriets ruiner och att till hvärje innevånare
i Förenta Staterna utsträcka rättigheten och privilegiet såsom med-
borgare. Innan den gudomlige byggmästaren lät ordning framgå ur kaos,
sade han: varde ljus! Skola vi begå det olycksbringande misstaget att
uppbygga fria stater, utan att utdrifva det mörker, hvari slafveriet
hittills höljt dem? Skola vi utvidga gränserna för medborgerliga rättig-
heter, utan att vidtaga någon åtgärd för att öka medborgares upp-
lysning9 Jag delar till fullo kongressens förhoppningar och ger mitt
varmaste understöd åt dess politik; men jag tror att dess arbete skall
komma att bevisa sig såsom endast ett olyckligt misstag, om den ej
tager skolmästaren till sin bundsförvandt och hjelper honom att göra ,
Förenta Staternas barn skicklige att fullborda det verk, som nu bhfvit
börjadt.» Dessa ord angifva i sjelfva verket den grundåsigt, på hvil-
ken hela det amerikanska samhället är byggdt.

2.	Cornellska universitetet i Ithaca i staten New-York. En
innevånare i nämnde stad eller by, M:r Ezra Cornell, har för några
år sedan genom en donation ,af 500,000 dollars grundlagt den insti-
tution vi här gå att omnämna. Jemte denna betydliga fond har han
tillika skänkt en farm af 200 acres areal med alla behöfliga byggnader,
äfvensom vetenskapliga samlingar och diverse till ett värde af 35,000

*) Jemfor härmed haruledes vi här i Sverige ännu, mer än tio år efter inrättandet
af läroverksbyrån inom ecklesiastikdepartementet, icke hafva en rad skolstatistik I
NYTT FRÂN AMERIKA.	\ 775

dollars,' samt låtit, till universitetets tjenst, uppföra ett bibliotek för -
en kostnad af 100,000 dollars; hvartill kommer'att han.lemnat ett
förskott af ytterligare omkring 300,000 dollars. Denna läroanstalt är,
såsom de flesta s. k. universiteter eller colleges i Amerika; visserligen
icke att i afseende på omfattning och fullständighet jemföra med våra
gamla universiteter i Europa, men har i åtskilliga fall en egendomlig
inrättning, som är väl värd att uppmärksammas. Institutionens ända-
mål är hufvudsakligen praktiskt och. afser. att »befordra allmän och
yrkesbildning bland de industriella klasserna». Bland läroämnena upp-
räknas äfven militärvetenskap (military engineering and tactics); för
öfrigt agronomi, mekanik, bergsvetenskap m. m. äfvensom gamla och
mödema språk och vanliga skolämnen. Med afseende på det antydda
praktiska syftemålet har till anstalten äfvenväl anslagits inkomsten af
försåldt publikt land till ett estimeradt belopp af omkring 1,000,000
dollars d. v. s. hvad som kommit på staten New-Yorks andel af den
gåfva af land, kongressen år 1862 gjorde till de särskilda staterna i
och för befrämjandet af undervisning i jordbruks- och tekniska ve-
tenskaper.	*

Hvad soin i den uppgjorda planen för denna läroanstalt (hvilken
lärer börjat sin verksamhet förliden höst) synes oss förtjena uppmärk-
samhet, är att icke allenast uti den högsta afdelningen det är tillåtet
for de studerande att blott välja ett specialämne (såsom mekanik,
civilingeniörvetenskap, historia, politisk vetenskap o. s. v.), utan att
äfven uti den förberedande -afdelningen (uti hvilken inträdesåldem är
antagen till 15 år, samt, »good common english education» bestämd
såsom inträdesvilkor) flere valfria kurser äro medgifna -— en modem,
en förenad klassisk-modern, en vetenskaplig och en »optional», med-
hvilken senare menas att lärjungen, efter samråd med fränder och
lärare, sjelf väljer tre ämnen, hvilka han behagär. Helt visst skall den
hos oss till öfverdrift bedrifna s. k. humanistiska bildningen en gång
få gifva vika för den slags ensidighet, det aktgifvande på individuali-
tetens rätt, som antydes genom den nämnda valfriheten. Men ännu
märkligare är den anordningen vid det Cornellska universitetet, att
dels vid den med läroverket förenade farmen, dels i de verkstäder,
soni antingen redan blifvit upprättade eller framdeles komma att upp-
rättas, de studerande kunna få tillfälle att mot betalning (at fair prices)
sysselsätta sig med praktiska arbeten någon del af hvarje dag, dels
för öfning skull, dels för . att sålunda förtjena sitt uppehälle. Genom
denna anordning, i förening med den förut nämnda valfriheten, torde
alla hinder vara undanröjda äfven för den simple arbetaren, att, i
fall han känner sig dertill kallad, förvärfva en högre bildning och dermed
följande qvalifikation för en högre samhällsställning, äfvensom studium
utan skuldsättning, med deraf följande olägenheter, möjliggöres.. Också
torde Cornellska universitetet komma att motsvara hvad man tilläfven-
tyrs väntat sig af det likaledes i staten New-York tillämnade, ehuru
ej till stånd komna s. k. »People College». I alla händelser måste det
blifva' af intresse att få erfara huru denna nya läroanstalt framdeles
kommer att gestalta sig.

3.	Döfstuminstitutet i Washington. Denna läroanstalt, inrättad
för få år sedan på unionsstyrelséns bekostnad, är, så vidt vi veta, den
enda i sitt slag, i det den åsyftar att åt döfstumma meddela full-
776	NYTT FRÂN AMERIKA.

ständig »college»-undefvisning, till erhållande af »master-of-arts»-graden,
samt sålunda göra dem skickliga ej blott till lärarebefattningar vid de
vanliga lägre döfstuminstituterna, utan äfven till andra sysselsättningar,
för hvilkas utöfning högre kunskaper fordras, men der frånvaro af
hörseln eller talförmågan ej är till hinders. Institutionen grundlädes
under det inbördes kriget; byggnadsmedlen assignerades till och med
just under de veckor, då, såsom man erinrar sig, Washington all-
varsamt hotades af sydstatsarméen, s— omständigheter, under hvilka
förmodligen ingen annan än yankeen skulle hafva mod och håg att
tänka på någonting sådant, som huru man skall kunna göra magistrar
af döfstumma. Äfven detta drag är karakteristiskt för Amerika. För
öfrigt synes denna läroanstalt, så vidt vi .hafva oss bekant, icke förete
några egendomligheter, åtminstone ej af allmännare intresse.

P. A. S.
777

Ånmälningar.

Svenska Riksarkivets Pergamentsbref från och med år 1351, för-
tecknade med angifvande af innehållet, n. 1383—1400.

Ett för vår tid utmärkande drag, som väl torde få tagas i afräk-
ning för de många lyten, hvarför man anklagar henne, är den ifver,
hvarmed hon söker sanningen. Hon nöjer sig icke längre med att
lefva på traditionen. Hon vill blicka till botten af källorna, och har
att skylla sina misstag endast på de stunder af förvillelse, då hon
glömmer att framtidens sanning har sitt säkraste grundfåste uti forn-
tidens visshet, och att de ovissa förhoppningarne, utan ett sådant stöd,
gifva allt för liten trygghet. Det är detta begär att fullt lära känna
källorna, som dag från dag riktar vår historiska litteratur med värde-
rika arbeten, på hvilka allvarliga forskare nedlagt stora mödor, endast
ledda af nitet att sprida ett klarare ljus. Visserligen händer att den
kritik, med hvilken man nu för sanningens spegel ställer förr fullt
trodda uppgiftef, är så skeptisk, att den endast ger oss nya hypoteser
för hvad vi fordom betraktade som verkliga fakta. Dessa hypoteser
blifva dock häfstänger för den fulla sanningens framtida uppnående.

Men det är ej blott deri, att hon söker sanningen, som tiden visar
en af sina bästa sidor, utan dit kan äfven räknas hennes bemödande
att så mycket som möjligt väcka intresse för den redan funna sanningen
och allmängöra det ökade vetandet, i hvad form det än uppenbarar sig.
Lärda verk, som fordom endast framträdde iklädda den tyngsta lär-
domsskrud och talande ett språk, som för den stora mängden var ofatt-
ligt, och hvilka derför för densamma förblefvo främmande, utgifvas nu
på ett sådant sätt, att från det alldagliga ganska aflägsna ämnen äfven
för den olärde få en tilldragande magt.

Och det är sålunda det arbete, som vi här gå att anmäla, i stället
för att, såsom fordom under en förfluten tid säkert skulle skett, stanna
vid ett torrt register med angifvande af några nakna data, kanske
alla förflyttade, på det latinska språket, nu i en med stör urskilning
gjörd framställning, inom en visserligen alltid trång ram, men der
intet af det väsentliga blifvit förbisett, gifver oss ett fullständigt be-
grepp om de ämnen, dessa pergamentsbref beröra. Lätt skall af hvar
och en inses det ökade värde detta register derigenom erhållit, och
skall detta värde ej ens kunna minskas, då de samma brefven komma
att ingå i ett till denna tid fullföljdt diplomatarium, ty äfven med
antagande af möjligheten att ett sådant diplomatariskt verk i en ej
alltför aflägsen framtid kan blifva utfördt, skall den verklige historie-
forskaren dock alltid finna sitt arbete betydligt underlättadt, då han här
mottager en i korthet sammanfattad anvisning på hvar han har att i
sin helhet söka just de uppgifter pom för ett särskildt ändamål äro
, af nöden. Och skulle man äfven, med afséendé på honom, anse det
på ett sådant register nedlagda utförligare arbetet såsom ett opus
778	SVENSKA RIKSARKIVETS PERGAMENTSBREF ETC.

operatum, qvarstår dock alltid den vinsten, att de många förut éj anade
intressen, hvilka här genast träda i dagen, allt mera skola öka deras
antß.1, som åt .dessa medeltidsskatter egna sin uppmärksamhet.

Ingen, som i någon mån gjort sig förtrogen med samhällsutvecklin-
gen, kan underkänna den betydelse, medeltiden har för deri nyare ti-
dens alla samhällsförhållanden. Må man säga, att den gamla historien
är ett afslutadt helt, som endast qvarstår som mönsterbild med sina
förtjenster och lyten. I medeltiden har dock den nyare tiden sin rot,
och det är endast genom att återgå till denna, som vi rätt fatta den
födslokamp, samhällskulturen haft att utkämpa, innan den kunnat
skapa det personlighetens fulla erkännande, som nu säges vara dess i
våra dagar vunna krona. Andra länder hafva äfven, jemte den för
alla gemensamma klassiska historien,, en egen historia före sin medel-
tid. 7« ega endast sparsamma lemningar af någon sådan. Vår gamla
historia är till största delen en sagovacker och poetisk, men i saknad
x af andra historiska, fullgiltiga vittnesbörd än dem, som förvaras i våra
antiqvitetssamlingår, der stenverktyget, det i jorden funna myntet, med
flera dylika minnesmärken, utgöra den enda ledningen för vår forsk-
ning; och derföre kan sjelfve geologen uppträda för att bestrida vår
uråldrighet, om ock etnografen vill föra våra minnen tillbaka, till de
mest aflägsna tider. Ensamt medeltidsforskaren kan visa oss spåren
af en lefvande historia ocb med urkunder bekräfta en verklig samhälls-
utveckling. Han tager till stöd för sina uppgifter det på runstenen
inristade korstecknet och säger oss: så uppgick äfven kristet ljus för
norden, och han framlägger för oss de osvikliga intygen på dess till-
växt i de första gåfvobrefven till kyrkor och kloster. Han fängslar
vårt intresse just^med dessa gåfvobref, ty han visar huru det andliga
behofvet då ännu med from och menlös enfald sökte sitt ängslade sin-
nes tröst i en yttre försoning. Och dessa gåfvobref blifvå för oss en
hel andlig kulturhistoria. Han förer oss vidare in i öfriga samhälls-
förhållanden och låter oss med förvåning igenkänna råmärken och gräns-
bestämningar, som ännu genom häfden blifvit bevarade, men som här
på pergamentet finnas noggrant angifna och bekräftade. Och dessa
nästan i stenstil affattade bref få för oss en betydelse, som vi ej förut
tillerkänt dem. De blifva ej blott tomma reliker, utan vi sätta de
-fakta, som de framlägga, i samband med senare förhållanden, och vi
fatta då, att i kanske intet land eganäerätten varit så skyddad och
betryggad som i vårt. Vi upptäcka en ny sida, hvarföre vi måste
' älska det, oaktadt alla de brister, vi der tro oss upptäcka. Vi se att
dess samhällsförfattning sedan urminnes tider , hvilat på en grundval af
lag och rätt, och vi fatta betydelsen af orden: land skall med lag
byggas, och förstå att i ett sådant land ej blott den som våldfördeden
vigda helgedomen och den i lagliga termer nedskrifna rätten, utan
äfven hvar och en, söm kränkte den oskrifna, men af häfd vunna be-
sittningen, måste betraktas såsom hvar mans niding.

Det är såsom de enda pålitliga medlen att fullt lära känna en
sådan medeltid, som alla de arbeten, hvilka för oss i klar dager, mer
eller mindre utförligt, framställa innehållet af de snart förbleknade och
af tidens tand hårdt medfarna pergamenten, få ett så stort värde. - På
samma gång de för historieforskaren utsträcka hans tid, då honom be-
sparas mödan att sjelf déchiffrera den mången gång hästan oläsliga
ETT KAPITEL UR DOGMERNAS HISTQRIA.	779

bokstafven eller utfinna rätta förklaringen af de söndersplittrade sigillen,
dèr ej en närmare kritik påkallar ett förnyande af detta mödosamma
arbete, blifva de för den i detta medeltidsspråk oinvigde de nycklar,
som öppna den skattkammare, der han visserligen ej alltid skall finna
de stora dragen af landets politiska historia nedskrifven, men dér han,
såsom vi sökt visa, alltid skall finna många af de delar, af hvilka ett
lands inre historia sammansättes. Och vi tro, att det väl förtjenar att
fösta äfven den stora allmänhetens uppmärksamhet på dessa gamla
pergaments värde, då denna allmänhet så lätt vill glömma den bety-
delse de hafva såväl för de små samhällenas som för det storas historia,
hvarföre ej sällan händer att de, qvarblifna i enskild mans ego, blifva
utsatta för den vandalism, som redan beröfvat vår historia månget
vigtigt och talande vittnesbörd.

Värdet af ofvanstående förteckning, på hvilken vi velat fösta läsa-
rens uppmärksamhet, skall betydligt ökas, då det i förordet utlofvade
person- och ort-regiètret utkommit. Vi önska blott att den person, åt
hvilken detta registers utarbetande blifvit uppdraget, icke måtte tröttna
under det utan tvifvel i ytterlig grad mödosamma och tidsödande arbetet.

F—N.

Ett kapitel ur dogmernas historia.

Albert Ré ville : Histoire du dogme de la Divinité de Jésus-Christ,
Paris 18fi9.

En och annan af våra läsare torde ännu erinra sig en liten upp-
sats, införd i Svensk Literaturtidskrift (3:dje årg. 1867, 4:de häftet), i
.hvilken förf, af dessa rader lemnade en kortfattad redogörelse för De
nyaste forskningarné rörande Jesu lefnad och urkristendomen. Hvad
jag derstädes ifråga om detta ämne sökte ådagalägga, var hufvudsak-
ligen följande:

Den lärå om Kristi person, som ännu i dag är den inom kyrkan
officiellt gällande, och som ytterst uppbär hela den s. k. ortodoxa
ståndpunkten i teori såväl som i kyrklig praxis, är icke — detta kan
numera, efter de nyaste forskningarné, en gång för alla fastställas så-,
som ett vetenskapligt faktum — öfverensstämmande med de bibliska
urkundernas, med apostlarnes och den första kristna församlingens
Kristus-lära. Långt ifrån att innehållas redan i den urkristna bekän-
nelsen, har den kristologi, som för närvarande sjelf benämner sig »den
bekännelsetrogna», tillkommit först såsom det slutliga resultatet af en
genom århundradena långsamt fortskridande utvecklingsprocess, hyars
särskilda stadier' nu framstå i klar belysning, på samma gång det blifvit
oss möjligt att i, detalj uppvisa de bestämmande orsaker — vare sig
inre, ur vissa religionsfilosofiska tidsmeningar härflytande, eller yttre,
stående i samband med mera^ tillfälliga historiska förhållanden — hvilka
haft till följd, att den kristologiska dogmen småningom gestaltat sig
så och icke annorlunda. Just detta, att . nämnde dogm obestridligen
780	ETT KAPITEL UK DOGMERNAS HISTORIA.

eger en historia, utgör, redan det, en vederläggning af det dogmatiska
antagandet, att de lutherska bekännelseskrifternas kristologi skulle till
alla delar sammanfalla med nya testamentets. Har nämligen läran om
Kristus varit underkastad en utveckling i tiden, så hänvisar detta na-
turligen på en mångfald af olika uppfattningssätt, hvilka till hvarandra
förhålla sig såsom lägre och högre grader i en uppåtstigande serie,
der höjdpunkten har alla de föregående till sina, förutsättningar och
sålunda sjelf icke är någon af dessa. Höjdpunkten inom den kyrkliga
kristologien utgöres af satsen: menniskan Jesus är tillika Gud (»den
andre personen i treenigheten»), är en person i tvä naturer. Sin ur-
sprungliga förutsättning har denna läroformel — icke i en förment
biblisk »Kristi gudomslära» (funnes, såsom de ortodoxe vilja göra tro-
ligt, en sådan formulerad redan i nya testamentet, blefve ju hela det
senare dogmbildningsarbetet ett öfverloppsverk, en ren obegriplighet)
utan — i det naturnödvändiga bemödandet att åvägabringa samstäm-
mighet mellan de inom den unga kyrkan hvarandra korsande före-
ställningarne om Gud, Kristus och menskligheten. Förloppet af denna
de första kristna århundradenas inre kamp för motsägelsernas öfver-
vinnande sökte jag i den ofvannämnda uppsatsen utreda sålunda:

»Alltefter den högre eller lägre uppfattningen af förhållandet mellan
Guds väsende och menniskans blef äfven den allmänna åsigten om
Jesu person under kristendomens första utvecklingsperiod en annan.
Så framställes Jesus inom judekristendomen företrädesvis såsom den
högste profeten, hos Paulus blir han den himmelska menniskan, i det
Çerde evangeliet det gudomliga ordet. Hufvuduppgiften för kyrkans
kristologiska arbete blef nu, att söka uppvisa ett sådant sammanhang
mellan dessa urkristendomens särskilda lärotyper, att de kunde sam-
manfattas i en motsägelselös totalåskådning. Då imellertid de ifråga-
varande lärotyperna skilja sig i tvenne klasser, af hvilka den ena före-
trädesvis betonar den menskliga sidan hos Jesus — vare sig att hans
personlighet fattas mera uteslutande empiriskt, eller att i densamma
tillika inlägges en allmännare och ideellare betydelse — den andra
derimot alltigenom beherrskas af tanken om det gudomligas fulla riär-
varo hos det inom ändligheten uppträdande Logos, så visade sig dessa
olika åskådningssätts sammansmältande vara förenadt med vissa svå-
righeter. På samma gång man nämligen hade att fasthålla den oin-
skränkta verkligheten af Jesu menskliga personlighet och historiska
lif. borde man äften antaga, att i honom bodde »all gudomens fullhet»,
så att han kunde säga sig vara ett med Gud. Men genom att med-
gifva möjligheten af ett dylikt enhetsförhållandé mellan ett ändligt
väsende och det oändliga, syntes man råka i strid med det mono-
teistiska gudsbegrepp, som utgjorde en af grundtankarne hos den mot
hedendomens mångguderi uppträdande kristendomen. Denna fara tycktes
kunna undvikas endast på följande yilkor. Skall Gud sjelf tänkas vara
till hela sitt väsende närvarande hos Jesus, som dock uttryckligen
skiljer mellan sig och Gud, som talar och beder till Gud o. s. v. —
och skall. Gud det oaktadt vara blott en, så är det.ta tänkbart endast
under den förutsättningen, att denne ene Guden i sig sjelf innesluter
en flerhet, hvilken, då det gudomliga hos Jesus ögonskenligen var ett
personligt, måste vara en flerhet af personer. En sådan uppfattning
af Guds väsende blef nu äfven den kyrkan sökte göra gällande. Der-
ETT KAPITEL .UR DOGMERNAS HISTORIA.	781

vid erbjödo de i nya testamentet förekommande talesätten om fadren,
sonen och den helige ande — yttranden, hvilka der visserligen höra
till ett helt annat tankesammanhang — ett önskadt stöd och tillika en
beqväm formel, och sålunda utbildade sig tidigt den till en början
ännu ytterst obestämda föreställningen om Guds treenighet. Bemö*
dandet att uppvisa möjligheten af Guds inneboende i Jesu-person blef
således én anledning, om ock ej den enda, till den kyrkliga treenig-
hetsdogmens uppkomst.	v

Snart visade det sig dock, att den medelst denna utväg försökta
lösningen af problemet endast från en ny sida framkallade alldeles
samma svårigheter. Är nämligen den i Guds väsende ingående fler-
heten en personlig flerhet, så kunna de gudomliga personerna väl till-
sammans bilda en enhet, men denna enhet kan omöjligen vara <en
numerisk. Men då just den numeriska enheten var oskiljaktig från
kristendomens i arf från judendomen mottagna monoteistiska guds-
begrepp, så syntes treenighetsdogmens uppställande innebära samma
våldförande af Guds enhet, som det man vid läran om Guds inne-
boende i Jesus sökt undvika. För att rädda monoteismens begrepp
hade man att välja mellan att antingen afdraga något från Guds verk-
liga varande i Jesus, hvarigenom man återgick till den gamla obe-
stämda föreställningen om honom såsom en menniska, som endast öf-
verhufvud stöd i ett synnerligt nära. förhållande till Gud, eller att
minska den personliga åtskilnaden mellan de trenne gudomspersonerna,
fadren,, sonen och den helige ande. Mellan dessa båda olika riktningar
uppstoä nu inom kyrkan en strid, och derjemte inom den sistnämnda
riktningen en strid mellan dem, hvilka öfvervägande lade vigt på an-
tagandet af det gudomligas fulla närvaro hos Jesus, och dem, hvilkas
hufvudintresse gick ut på fasthållandet af Guds numeriska enhet. Kam-
pen mellan dessa sistnämnde, de s. k. modalisterna, och de stränga
trinitarierna fortsattes länge, och under hela denna tid vacklade före-
ställningarne om Jesu person än åt en sida än åt en annan, tills slut-
ligen ett afgörandé framkallades, närmast föranledt af den alexandrinske
presbytèrns Arii uppträdande.... I motsats till arianismen, som, då den
antager att sonen, ehuru ett skäpadt väsende, dock kan dyrkas såsom
Gud, i sina konseqvenser leder till hednisk polÿteism, fastställdes på
det första allmänna kyrkomötet i Nicœa år 325 e. Kr. att sonen vore
af evighet född af fadren, således ej skapad, och att han vore af lika
väsende med fadren.» '

Ännu återstod dock att afgöra i hvad förhållande det gudomliga
står till det menskliga hos Jesus eller m. a, o. på hvad sätt Jesu
»tvenne olika naturer» äro i hans person förenade till en lefvande en-
het. Denna fråga, besvarades på, det fjerde kyrkomötet i Chalcedon
år 451 e. Kr. der åen rättrogna läran om Jesu person omsider fick
sitt definitiva uttryck. De tvenne naturerna äro i hans person före-
nade »oupplösligt och oskiljaktigt, utan sammanblandning' och utan
förvandling». — »Men med allt erkännande af dessa formlers betydelse
för sin tid, kunna vi dock ej undgå att göra oss den frågan: hvad har
det väl under den dogmatiserande kyrkans händer blifvit af den verk-
lige Jesus, evangeliernas, den första församlingens Jesus? Hvem kan
väl i denna chalcedönska gudamenniskas underligt tvehöfdade skepnad
782	-	ETT KAPITEL UR DOGMERNAS HISTORIA.

igenkänna honom, som benämnde sig sjelf »menniskans son», sina lär-
jungars vän och broder?»

Genom fortsatta studier inom den moderna religionsvetenskapens och
bibelkritikens områden har jag varit i tillfälle ytterligare öfvertyga mig om
riktigheten af min i den här citerade afhandlingen gjorda framställning af
kristologien under urkristendomen och kyrkans första tider.1) Ett indirekt
stöd gafs åt dessa mina åsigter, kort efter deras uttalande, genom sjelfva
det larmande angrepp, som i »bekännelsetrogna» broschyrer och tid-
skrifter riktades möt »den kritiska skolan» i allmänhet och uppsatsen
i Svensk Literaturtidskrift i synnerhet. Jag har redan å annat ställe ‘2)
tillbakavisat några bland de flera rentaf sanningslösa tillvitelser me-'
delst hvilka, för omkring två år sedan, en synnerligen högröstad »defensor
fidei» sökte förtjena sina sporrar vid sitt uppträdande mot vår tids icke-
konfessionalistiska bibelforskning — ett uppträdande, der de stora
gesterna och den lidelsefulla deklamationen syntes ämnade att, så godt
sig göra lät, öfverskyla bristen på sakkunskap och förmåga af genom-
tänkt bevisning. Nu likasom då måste jag betrakta dessa vidunderliga
fantasier om en Guds' »sjelfuttömning», genom hvilka vissa bland våra
ortodoxer af den yngsta generationen, söka, såsom med en slags »spe-
kulativ» fernissa, öfverstryka det *gamla manhaftiga »credo quia absur-
dum»— såsom ett det klaraste fattigdomsbevis, gällande för »bekän-
nelsetroheten» quand même i dess helhet3).

Dessa handgripliga orimligheter, till hvilka vår nymodiga orto-
doxi nödgas taga sin tillflykt för att upprätthålla en kristologisk åsigt,

?) Är denna framställning i det väsentliga hållbar, så är den ortodoxa kristologiens
ohållbarhet eo ipso bevisad. Utvecklingens begrepp — en af grundtankarne inom den nu-
tida religionsvetenskapen ;— konseqvent tillämpadt på Kristus sjelf (var han en sann men-
niska, så måste hos honom en sedligt-religiös utveckling hafva egt rum från en lägre fnll-
komlighetsgrad till den fulländning, han vid sin lefnads slut innehade) samt på det apo-
stoliska tidehvarfvets Kristus-lära (hvilken i en fortsatt stegring går från judekristendomen
genom paulinismen Öfver till det Q erde evangeliets ståndpunkt, der Logos, om ock — &fôç,
dock ännu alltid särskiljes från och underordnas p 6$ — »den ende sanne Guden»), ve-
derlägger i grunden såväl inkarnationsdogmen som den »renläriga» inspirationsteorien och
skänker oss en menskligt sann, menskligt tilltalande historia, i stället för mirakeltrons öf-
vernaturliga sagoverld. Mellan de båda motsatta åskådningssätten ifråga om Kristi person
har saken numera, i allmänhet uttryckt, gestaltat sig sålunda: antingen måste »de bekän-
nelsetrogne» punkt för punkt vederlägga den tes, Keim uppställer rörande »Jesu menskliga
utveckling», eller ock är, derest de - ej mägta åstadkomma en dylik motbevisuing, deras
ståndpunkt ohjelpligt till spillo gifven. — Till Keims och Schenkels arbeten hänvisa äfven
de båda svenske författare, som under de sistförflutna åren med så stort eftertryck'upp-
trädt mot den officiella kyrkolärans förirringar: prof. Axel Nyblaeus i Tvenne Religions-
filosofiska Uppsatser (sid. 153) samt hr, Victor Rydberg i Bibelns lära om Kristus, 3:dje
uppl. (sid. 289).

2) I förordet till min öfversättning af Keims arbete Den historiske Kristus (Upsala,
W. Schultz’ förlag 1867).

3) »När man uppfordrar oss», yttrar Keim om denna från Erlangens teologiska fa-
kultet till Sverige nyligen importerade »kenosis»-lära, »att tro' på en evig Guds son, som
förmår inskränka eller till och med uttömma sitt gudomliga väsende och sjelfmedvetände,
som försänker sig i medvetslöshetens slummer, i dess Lethe, ja, i ett embryoniskt vege-
terande, för att småningom (såvida det vore möjligt), i mensklig utveckling ånyo vinna en
mensklig själ, så hafva vi tydligen i det vackraste kretslopp blifvit förda tillbaka från
kristendomen ända till den hellenska mytologiens och de ovidiska metamorfosernas fanta-
stiska påhitt; och sannerligen, vi äro ej längre säkre, huruvida ej Gud sjelf, den oförän-
derlige, evige Guden, förr eller senare beslutar sig för att inskränka sitt väsende eller till
och med uttömma sig sjelf för att såsom menniska vapdra på jorden.» (a. st. sid. 2).
ETT KAPITEL UR DOGMERNAS HISTORIA.	783

hvilken likvisst uttryckligen fördömes redan af Könkordieformeln såsom
hvilande på »en hisklig och hädisk tolkning» (»horribilis et blasphéma
interpretatio»)1), äro ingalunda egnade att stärka »den rena lärans»
vacklande kredit hos allmänheten. Men ännu hopplösare synas denna
läras framtidsutsigter, om man gifver akt på de rastlöst fortgående
religionshistoriska forskningarne, genom hvilka nya upptäckter, äfven
rörande urkristendomen, alltjemnt bringas i dagen. Årligen utkomma
i Tyskland, Schweiz, Frankrike, Holland, på sista tiden någon gång
äfven i England talrika skrifter, hvilka, med användande af den/histo-
riska skolans metod, skildra åsigter och förhållanden under kristendo-
mens äldsta tider. Åter igen har ett värderikt arbete i denna rikt-
ning kommit oss tillhanda, och vi hafva en särskild anledning att för
detsamma påkalla våra läsares uppmärksamhet.

Albert Réville, den berömde lärde, en af de mest framstående
representanterna för den s. k. Strassburgerskolan inom den franska
protestantiska teologien, har för några månader sedan riktat litteraturen
med en förtjenstfull Hïs/ow du dogme de la Divinité de Jésus-Christ,
i hvilken hela uppställningen och ämnets behandling med en nästan
öfverraskande noggrannhet öfverensstämma med tankegången och en-
skilda satser i min här ofvan citerade afhandling i Svensk Literatur-
tidskrift. Boken, skrifven med stor klarhet och elegans i uttrycket,
vore väl förtjent af att öfversättas till vårt språk, såsom utgörande en
vederläggning in optima forma af den ortodoxa katedervishet, som
menar sig återfinna urkristendomens verldsåskådning i hrr Thomasii
och v. Hofmanns grumliga hugskott. 2) Utrymmet medgifver oss här
endast att > i största korthet gifva en antydan om hufvudinnehållet af
Révilles arbete.	•

För att afgöra, huruvida bibeln gifver stöd åt dogmen om »Kristi
gudom», måste vi till én, början, säger Réville, så skarpt och klart som
möjligt fixera hvad som utgör nämnde dogms egentliga innehåll. Vi
finna då, att hvad dogmen i dess nuvarande form vill inskärpa, är detta:
den menniska, som för omkring 1800 år sedan lefde här på jorden under
namn af Jesus af Nazareth,-är den andre af de tre personerna i treenighe-
ten, Sonen,: Gud i samma absoluta mening som fadren och den helige
aride, men egande sin tillvaro genom fadren, i kraft af en obegriplig
födelse. Vidare särskiljer sig sonen från de båda öfriga gudomsperso-
nerna derigénom', att han uti ett visst bestämdt ögonblick af historien
antog kroppslig gestalt i en judisk jungfrus moderlif och tillegnade
sig fullständig mensklig natur, utan att derföre gå miste om sin gudoms

') Jmfr. det skarpsinniga och, hvad dess grundåskådning beträffar, åtminstone ännu
icke vederlagda arbetet Die Christologie des neuen Testaments von W. Beyschlag (Berlin
: 1866), sid. 2. Anmärkningsvärdt är, att denne författare, ehurn han .opponerar sig mot
Schenkel och beflitar sig om en viss konservativ hållning — hvilka båda omständigheter
inbragt honom det vitsordet från en af våra »renläriga» hjerteransakare, att »han är be-
rörd af kristendomens verkliga innehåll och vill rätt gerna, om möjligt, rädda det» — det
oaktadt skrifvit sitt arbete just för att bevisa, att hvad som icke kan »räddas», såvida
man ärligt vill ställa sig på nya testamentets botten, är läran om »Kristi gudom.»

2) Pen som vill lära närmare känna rätta halten af denna halft hedniska »gnosis»,
med hvilken några bland den upsaliensiska teologiens ämnessvenner velat lyckliggöra svenska
allmänheten, hänvisa vi till prof. H. Hupfelds mördande kritik af V. Hofmann och hans skola
i broschyren: Die heutige theosophische oder mythologische Theologie und Schrifterklärung, 1861.
784	ETT KAPITEL UR DOGMERNAS HISTORIA.

egenskaper. — Till att tro allt detta förbinder man sig, om man säger
sig tro på »Kristi gudom.»

Men har då Jesus sgelf påbjudit omfattandet af . en dylik åsigt an-
gående hans härkomst och väsens beskaffenhet? Nej, ingalunda! Den
ortodoxa inkarnationsdogmen, som ännu af kyrkan anbefalles till anta-
gande »vid vite af eviga helvetsstraff», är helt och hållet främmande
för nya testamentets kristologiska åskådningssätt och har uppkommit
långt senare under inflytandet af åtskilliga samverkande orsaker.
Denna dogmens födelse och utbildning beskrifver Réville med mycken
åskådlighet. Han visar oss huru de nytestamentliga skriftställarne skilja
sig åt ifråga om Kristus, hvilken af dem uppfattas antingen såsom den
messianske profeten, »den himmelska menniskan» eller »det gudomliga
ordet»; huru genom Logos-läran småningom bereddes öfvergången till
ett slags »diteism», i det att man drefs att alltmera ställa »ordet» i
full jembredd med Gud sjelf; huru man, för att undvika en dylik två-
gudslära, efter långvarigt famlande leddes till trinitetsdogmens upp-
ställande, hvilket dock endast hade till följd, att' kristendomen hädan-
efter fick en afgjord prägel af ateism.

Maria-kulten inom „den nutida katolicismen utgör en slags fort-
sättning af dessa apoteoserande tendenser och står på väg att för-
vandla de troende katolikernas religion till en verklig tetrateüsm.

Mot detta kyrkolärans hedniska skaplynne inlägga tänkandet och
forskningen i våra dagar med förnyad kraft sina prptester. Treenighets-
och inkarnationsdogmerna, otillgängliga för förnuftet, vederlagda genom
den bibliska kritiken, gagnlösa för de religiösa behofven, hafva lefvat
ut sin tid, och de sanningsfrön, dessa dogmer utan tvifvel innehålla,
böra iklädas helt, andra former. Och visst är, att likasom kristendomen
egt en blomstrande tillvaro och skänkt tröst i lif och död åt tusentals
troende långt innan någon trodde Kristus vara Gud, så skall den äfven
fortfarande bestå, sedan dogmtron en gång nödgats afstå från sitt anspråk
på att gälla såsom »den allena saliggörande.» Kärleken till Kristus :—
och denna kärlek är ju det vigtigaste — skall ej dö bort inom mensk-
, ligheten, derföre att dogmtron i tidernas längd kommer att vika för
en högre och renare tro. Denna tro — den sannt religiösa — skall
kunna se formler och systemer vexla, utan att hon derföre förlorar
sin glada tillförsigt:

»... Comme d’oiseau posé pour un instant

Sur des rameaux trop frêles,	'

Qui sent ployer la branche et qui chante pourtant,
‘	Sachant qu’il a des ailes!»

C. v. B.

Offrfo-O —---"

I
Den religiösa revolutionen i nittonde
århundradet.

La Révolution religieuse au dix-neuvième siècle par F. HUET.
,	Paris, Michel Lévy 1868.

n.

i.

»Verlden befiimer sig i närvarande stund uti ett det mest djup-
gående och omfattande religiösa brytningstillstånd. Reformationen
under sextonde århundradet erbjuder ingenting med detsamma jemför-
ligt. Hon hyste ännu vördnad för de gamla troslärornas grundvalar
och hängaf sig vida hellre åt hoppet att kunna återupprätta ett för-
gånget, än att skapa ett nytt. Det oaktadt — huru begränsad hon
än var till sitt syfte — upprörde hön’ hela tidehvarfvet, skakade ur-
åldriga institutioner och ombildade Europas politiska kârta. I våra
dagar är det, inom det religiösa området, ej fråga blott om en refor-
mation, utan om en föråldrad verldsåskådnings utbytande mot en ny:'
det är en revolution, vår tid sett utbryta. Dén gamla trosbyggnaden
i hela dess utsträckning är på väg att störta tillsammans. Också
väntar och fruktar man på alla håll de mest genomgripande för-
ändringar.

Mellan de sociala institutionerna och de religiösa har städse funnits
ett inra samband* Enhetens okränkbara lag, hvars efterlefvande är ett
oafvisligt behof för menniskoanden, fordrar att så skall vara. Det
nittonde århundradet, som mödosamt och ej utan att tidtals vackla
under bördornas tyngd uppbygger framtidens stat, skall icke lyckas
fullända sitt verk, skall fastmera gång på gång se sig besviket i sina
förhoppningar, så länge det ej löst det religiösa problem, som förelegat
alltsedan den gamla tron råkade på obestånd. Af den religiösa revo-
lutionens framgång beror, huruvida den politiska kommer att nå det
mål, hon satt sig före.	'

I samma mån vårt århundrade nalkas sin slutperiod, träder den
religiösa frågan i hela dess fruktansvärda allvar allt längre fram i
förgrunden och sträcker sitt inflytande till alla samhällsområden. Hon
tager tänkarens ansträngningar i anspråk, invecklar och försvårar
statsmannens uppgifter, lägger sig som en tyngd utöfver de offentliga
lifvet och grumlar friden vid den husliga härden. Gafs det väl någon-.
786 BEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.

sin en mera magtpåliggände fråga? Alla samtida religioner äro utsatte
för öppna anfall eller undergräfvas i tysthet genom den nya anda,
som beherrskar vår tid. Det är ej längre, såsom under förra århun-
dradet, endast en liten utvald skara, som vänder sig bort från kyr-
korna; sjelfva maskan af folket har komniit i rörelse och fordrar,
såsom vid den tid, då kristendomen uppstod, en ny himmel och en
ny jord. Huru många farhågor, huru många förhoppningar anknyta
sig ej till detta religiösa) befrielsekrig, så väldigt och omfattande, så
ensamt i sitt slag!

Utom genom sitt större djup och sin utbredning till alla klasser
af folket skiljer sig vår tids religiösa rörelse från förra århundradets
genom en väsentlig bestämning, som utgör grunden till hennes styrka
och fasthet. — I entusiastisk hänfprelse för tanken om en mensklig-
hetens snara och fullständiga pånyttfödelse lösslet sig det adertonde
århundradet våldsamt från den förflutna tiden för att hasta mot en
otåligt efterlängtad framtid. Historien blef endast en anklagelseakt
mot det bestående, ett lätthandterligt stoff för tillverkandet af argu-
menter i de nya idéernas tjenst. Man bemödade sig ej om att begripa
religionerna; man arbetade endast på att frigöra sig från dem. Den,
allmänna meningens tvenne stora ledare, Voltaire och Rousseau^
öfverflyttade förhandlingarne till det filosofiska området och qyårhöllo
dem derstädes. Ändlösa diskussioner utspunno sig angående under-
verkens möjlighet, ^själens natur, Guds allmagt, vishet, godhet o. s. v.
Den faktiska verkligheten undersöktes ej för dess egen skuld; hon blef
endast det hjelpmedel, hvaraf man begagnade sig för att bekämpa
eller försvara vissa metafysiska abstraktioner och yrkanden för dagen.
Inom detta område egde teologien, alltid rik på spetsfundigheter, out-
tömliga hjelpkällor och sedan lång tid i beredskap liggande vapen.
Detta visade' sig bäst, när man ånyo började afhandla den gamla
tvistefrågan om underverken. Teologien förstod här att draga sig ur
spelet med skenet af bibehållen krigsära, emedan man dåförtiden i
allmänhet utgick från föreställningen om Gud såsom en från verlden
skild skapare, hvilket hade till följd, att striden måste utkämpas inom
de obestämda möjligheternas område, der fritt utrymme var lemnadt
åt den teologiska skolastikens lösliga funderingar och käcka an-
taganden.

Under en yta af lättfärdighet är Voltaire likvisst bättre än någon
af hans samtida rustad både med fömuftsgrunder och med sakkun-
skap; hans ståndpunkt är i sjelfva verket ej. långt aflägsen från den
historiska kritikens; han M vara opartisk och han lyckas stundom
vara det. Väl angriper han häftigt dogmerna och förklarar på ett
föga tillfredsställande sätt kristendomens ursprung och utveckling, men
detta hindrar honom ej från att göra rättvisa åt den kristna sedeläran,
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 787

likasom han ständigt lägger i dagen en uppriktig beundran för Jesu
personlighet, något som borde ihågkommas af dem, hvilka betrakta sig
såsom Voltaires lärjungar. De loford, han utdelar, bära imellertid
prägeln såväl af mannen, som ger dem, som af den tid, under hvilken
han lefde. »Jag smickrar mig med att hafva bevisat,» säger han, »att
Jesus icke var kristen; att han tvärtom skulle med fasa hafva stött
ifrån sig vår nuvarande kristendom, sådan han framställes i Roms
kyrkolära. Under hela sin lefnad skiljde han sig i intet afseende från
sina förfäders lag; för sina samtida framstod han såsom en rättfärdig
man, välbehaglig för Gud, förföljd af sina afundsmän och dömd till
döden af mot honom afvogt sinnade domare. Jag skulle nästan vilja
kalla honom en landtlig Sokrates: båda förkunnade de sedeläran, fingo
anhängare och fiender, uppträdde bestraffande mot presterna, föllo
som offer för desses hämnd och dyrkades sedan som gudar. Vi be-
trakta Jesus såsom en genom sitt nit, sin dygd och sin kärlek för den
broderliga jemnlikheten utmärkt man; vi vörda uti honom en israelitisk
teist, likasom vi uti Sokrates beundra den atheniensiske teisten.»

Men teismen, sådan han uppfattas af Voltaire, sträcker sig ej
synnerligen högt upp i de ideala rymderna. Filosofen från Femey är
ej alltid viss på huru det egentligen förhåller sig ^med hans Gud,
denne utom verlden varande verldsbyggmästare, som utifrån sätter
utvecklingen i rörelse. I det praktiska lifvet finnes religionen ej till
för honom; »teismen är ett slags sekt utan församlingslif, utan religiös
kult eller ceremonier, litan nitälskan och tvistigheter, .utbredd öfver
.hela verlden utan att hafva blifvit predikad.» Voltaire uppkastar,
efter Bayle, den frågan, huruvida ett folk af ateister kan finnas till.
»Det synes mig», säger han, »att man här måste skilja mellan folket
i egentlig mening och ett samfund af filosofer, hvilket står högt öfver
folket. Det är ganska sannt, att i alla länder massan bör kraftigt
hållas i tygeln, och om Bayle endast haft fem- eller sexhundra bönder
att styra, skulle han helt visst ej hafva underlåtit att för dem för-
kunna en Gud, som utdelar belöningar och straff. Men om en sådan
Gud skulle hari ej hafva talat, om han haft att ställa sina ord till
epikureema, som voro rikt folk, älskare af lugnet, hängifne åt alla
sociala dygder, i synnerhet åt vänskapen, flyende allt obehag och de
besvärliga statsangelägenheterna, för att öfverlemna sig åt njutningen
af ett beqvämt och oskyldigt lif.» Således: »om Gud ej fanns till,
måste man uppfinna honom», i synnerhet för folkets räkning.

Rousseau har bättre begripit den religiösa känslans magt, men
hans deism är dock ej mera värd än Voltaires, hvarjemte hans pole-
mik är mindre radikal, niindre träffsäker; äfven han förlorar sig ofta
i obestämda abstraktioner. Ur filosofisk synpunkt betraktad är håns
Profession de foi du vicaire savoyard ett svagt arbete; den allmänna
788 DEN ÄELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.

uppfattningen af förhållandet meHan Gud och verlden mynnar här ut
i en ofruktbar dualism, hvars ohållbarhet redan Diderot insåg. — Hvad
beträffar Rousseaus religiösa åskådningssätt, så har detta sällan blifvit
riktigt uppfattadt. Sjelf har han låtit sig vara angeläget underrätta
oss om, att det ej finnes fullständigt uttaladt i Emile, utförligare har
han redogjort för detsamma i sina Lettres écrites de la montagne,
ett slags offlcielt manifest till hans medborgare. I stället för- att, så-
som Voltaire, smycka sig med namnet »teist», harmas Rousseau öfver
att man vill förneka honom rättigheten att betrakta sig som en god
protestant, och drifva honom ut ur kristna kyrkan, inom hvilken han
viU qvarstanna. »Vi erkänna», skrifver han, »Jesu Kristi auktoritet,
emedan vårt förstånd fattar det sanna och sublima uti hans lära. Vi
tro, att han varit beklädd med gudomlig myndighet, och vi förstå, att
i hans vandel röjer sig en mer än mensklig dygd, i hans lära en mer
än mensklig vishet. Detta är hvad som står fast för oss. Jag för-
klarar mig vara kristen; mina förföljare säga, att jag icke är det.
Desse herrar, fast beslutne att, mot min vilja, göra mig till en förne-
kare af uppenbarelsen, anse det betyda ingenting, att jag erkänner
uppenbarelsens sanning på grund af de bevis, hvilka jag finner vara
öfvertygande; de vilja, att jag skall erkänna henne på grund af vissa
andra bevis, hvilka jag ej är i stånd att såsom verkliga bevis god-
känna; och emedan jag icke kan detta, påstå de, att jag förnekar
uppenbarelsen. Kan man väl tänka sig någonting mera orättvist, mera
narraktigt?» — I en annan skrift, der han‘ännu en gång offentligt
bekänner sin personliga tro, upprepar han: »jag är en kristen, en upp-
riktig kristen, enligt evangelii lära. Jag är kristen, icke såsom en lär-
junge af presterna, utan såsom Jesu Kristi lärjunge».

Hade Rousseau varit i besittning af något mera historisk kritik,
skulle han kunnat gälla som mönsterbilden af en liberal protestant i
våra dagar: en uppriktigt, fastän ej ortodoxt troende, som till de or-
todoxes stora förargelse, af varmaste öfvertygelse gör anspråk på, att
få gälla såsom kristen. Det är anmärkningsvärdt, att en protestant
har svårare att frigöra sig ur den gamla trons band, än en katolik.
Den sistnämnde går lika lätt till ytterligheter i sitt förnekande, som
han förut gjort det i sitt försannthållande. Voltaire och Rousseau
representera den ene det katolska, den andre det protestantiska lynnet
under adertonde århundradet. En Voltaire kunde uppträda endast inom
katolicismen.

Utan att förringa desse vägbrytande personligheters stora bety-
delse, har dock vårt århundrade i religiöst afseende ej följt dem i
spåren. Samtidens religiösa tänkesätt är vida aflägset från Voltaires
och Rousseaus deism. Hela tidsmedvetandet har, i fråga om uppfatt-
ningen af det religiösa, gjort, så att säga, en total omsvängning, be-
,	I

DEN RELIGIÖS A REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 789
roende i främsta rummet pä den historiska kritikens samt naturveten-
skapernas utomordentliga framsteg, hvilka genom sin återverkan på
filosofien öppnat hittills okända rymder för tanken och i vårt slägtes
utveckling grundlagdt en ny tidsålder. Intet af det för den religiösa
känslan väsentliga kommer att gå förloradt, men de gamla former, i
hvilka tron fattat det gudomliga, måste nu vika för ett högre och re-
nare åskådningssätt.

Om det adertonde århundradet var ett företrädesvis filosofiskt;
så är derimot vårt eget århundrade naturvetenskapens och de histo-
riska vetenskapernas gyllene tidehvarf. Denna vår tids förkärlek för
det faktiska, för erfarenhetskunskapen, bidrager att med framgång
kröna hans arbete på denK religiösa frågans lösning. Hvad äro i sjelfva
verket de uppenbarelser, som Egga till grund för alla positiva religio-
ner? öfvernaturliga tilldragelser, gudomliga hjeltedikter, som för den
troende framställa sig såsom historiska fakta. Berättelserna om dem
förvaras i böcker, hvilka tillskrifvas vissa bestämda författare; dessa
böckers äkthet, deras innehåll, bokstafliga mening, tiden, då de för-
fattades, deras likhet med dylika litterära minnesmärken hos andra
folk — allt detta ligger inom den kritiska undersökningens område
och är således åtkomligt för en direkt på saken gående 'granskning.
Här är det den storartadt anlagda, inträngande, opartiskt pröfvande
kritiken har en stor uppgift att fylla. Hon sitter i våra dagar till
doms öfver de fakta, hvilka utgöra grundvalen för folkens religiösa
tro, och hon skärskådar. på det noggrannaste deras halt och värde.
Deraf den ■ brinnande ifver, hvarmed naan omfattar de lärda under-
sökningame, de rent vetenskapliga problemen; exegetiken har blifvit
ett föremål för den stora allmänhetens deltagande, ja, man skulle
kunna säga: en herre Öfver lif och död, inom den nutida odlingen.
Det nittonde århundradets Voltaire heter Strauss; dess Rousseau är
Ferdinand Christian Baur. Bakom desse begge ordna sig de djupa
lederna af samtida kritici och exegeter, likasom fordom encyklöpe-
distemas härskara .följde patriarken från Femey eller medborgaren
från Geneve. Fälttågsoperationens tyngdpunkt har från Frankrike
blifvit förlagd till Tyskland; det germaniska tålamodet har trädt i
stället för den galliska hettan. Man betrakte dem, desse lärdomens
outtröttlige skattgräfvare, huru de från alla håll genomforska, om-
sorgsfullt syna hvarje den minsta del af den gamla trons tempelhus!
Utifrån synes det som om allt vore, tryggt och fast; men en dag upp-
täcker man, att byggnadens grundval blifvit fullständigt undergräfd,
att bjelklagret multnat, och innan man vet ord af störtar, till allas
häpnad, hela det gamla templet samman i ruiner.

Kristendomens ursprung och historiska utveckling utgöra föremå-
let' för dessa ihärdiga forskningar, hvilka äro af oberäknelig vigt för
790 DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.

vetenskapen. Redan har den allmänna meningen i alla kristna länder
rönt ett starkt inflytande af nämnde forskningars resultat; redan börja
Judaismen, islam och till och med det gamla Indiens religioner, be-
arbetade enligt samma metod, att framstå i en helt ny dager. — Frän
dessa allvarliga förhandlingar borde hvarje känsla af hat och oför-
dragsamhet vara utesluten. Opartiskheten, en frukt af rikare erfaren-
het och djupare historiska studier, är den mogna civilisationens pryd-
nad; efter sä många tunga pröfningar och gäckade förhoppningar
borde hon vara en det nittonde århundradets utmärkande dygd. Men
opartiskheten bör dock ej förvexlas med likgiltigheten; den förra är
én förtjenst, den senare derimot tyder nästan alltid på ett förvändt
sinnelag. Kritiken får ej handhafvas så som en medgörlig advokat
sköter sitt yrke; hennes utsagor och slutsatser böra stödja sig endast
och allenast på en uttömmande undersökning af det faktiska och icke
förestafvas af fördomar eller af för vetenskapen främmande intressen.
Den sannt vetenskapliga kritiken ryggar ej tillbaka för sina egna kon-
seqvenser; med stadig händ bortrensar hon villfa.relsp.ns och lögnens
ogräs och helsas derföre af samtiden såsom en befriande magt inom
det religiösa lifvets, område.

Denna verkligt historiska, opartiska kritik, om hvilken vi här tala,
har fått sin fulländning i det protestantiska,^ filosofiskt bildade Tysk-
land. Efter åtskilliga förberedande försök, vid hvilka vi här ej kunna
uppehålla oss, har den kritiska uppfattningen af de kristna urkun-
derna nu genomgått tre olika utvecklingsperioder. Den första af dessa,
ännu så godt som uteslutande negativ, i det att det sanna här häftigt
rycker sig löst från det falska, har sin förnämste representant i Strauss;
den andra, der de historiska beståndsdelarne af berättelserna om Jesu
lefnad och lära, likasom om kristendomens första århundraden, börja
ordna sig till ett helt, representeras åf Baurs och Tiibingerskolans ar-
beten; den tredje, rent historiska perioden, som med naturtrogna fär-
ger återuppfriskar den bleknade bilden af urkristendomen och stifta-
rens personlighet, är ännu stadd i sin början. Det- är svårt att an-
gifva någon för denna period afgjordt tongifvande representant; imel-
lertid hafva under de sistförflutna åren Keims och Schenkels arbeten
väckt största uppmärksamhet i Tyskland; i Frankrike äro Renåns
skrifter ett lysande, uppslag i samma riktning. Det första och andra
af dessa skeden i den moderna kritikens utveckling hafva förberedt
det nu innevarande tredje; rèsulatet af hela detta kritiska arbete kan
i största allmänhet sägas vara det, att den vigtigaste tilldragelsen i
vårt slägtes historia befunnits kunna inordnas under samma lagbundna
ordning, ' som visat sig gälla för den menskliga utvecklingen i Öfrigt,

Strauss såsom författare uppbär ensam hela den föregående ve-
tenskapens Atlas-börda; i hans Leben Jesu löper den negativa kritiken
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. ,	791

ut i en stingande spets. Denna bok samlar till enhet ett helt århun-
drades tåliga, grundliga, mot ett gemensamt mål riktade undersöknin-
gar. Polemiken, som ofta föres med en sällsynt öfverlägsenhet, vänder
sig ej mot kristendomen, utan mot teologiens läror. Intet exegetiskt
hårklyfveri undgår hans skarpt spejande öga; ingen af kommentatö-
remas många dårskaper undslipper sin tillrättavisning. Med orubbligt
lugn upptar han till besvarande alla motståndarnes inkast: den i själa-
tåget liggande ortodoxien får sina mest absurda drömmerier vederlagda
enligt alla konstens reglor. Ehuru den genialiske och uppfinningsrike
skriftställaren någon gång missbrukar den »mytiska metod», som genom
honom fått sin ryktbarhet, minskar detta dock ej giltigheten af det
allmänna slutomdöme, han fäller. Hvad han verkligen ådagalagdt är
att anmärkningsvärda, handgripliga, genomgående motsägelser förefin-
nas mellan de bibliska skrifter, hvilka man dittills betraktadt såsom
gudaingifna och ofelbara.1 Härigenom har Strauss riktat ett afgörande
slag mot den teologiska dogmatismen, — och om man än kan uppvisa
åtskilliga felaktigheter i hans arbete, så har det dock för alla tider
väckt till lif ett okufligt tvifvel och står qvar såsom en oafvislig pro-
test mot ortodoxiens grundlösa antaganden. Hvem djerfves väl hädan-
efter bygga sin religiösa tro, sedeläran, folkens undervisning, på ovissa,
klent bestyrkta fakta? Här är det blödande, dödliga såret, som ingen
hittills förmått läka, och som skall göra, att namnet Strauss injagar
fasa hos den siste ortodoxen ej mindre än hos våra dagars rättrogne.

Imellertid kunde vetenskapen ej blifva stående vid denna »Jesu
lefnad», Om än vissa delar af Strauss’ arbete måste anses såsom ové-
derläggliga, så har han dock, under bemödandet att visa huru de ny-
testamentliga skrifterna vittna imot hvarandrä, gått alltför långt i sin
'ifver att upplösa och synes stundom rent af hungra efter negationer.
I sin nya bearbetning af Jesu lefnad har han fruktlöst försökt afkläda
sig den gamla menniskan; man återfinner der, jemte nya förtjenstfulla
undersökningar, nästan alla det äldre arbetets brister. — Det var den
till ensidighet drifna mytiska metoden, som småningom aflägsnat Strauss
från det sannt historiska betraktelsesättet. Baur återvände-till det
dérigenom, att han egnade sin uppmärksamhet åt den kristna lärans
inre 1 utveckling. Hos hvarje nytestamentlig författare upptäcker han
en viss i hans skrifter, förherrskande dogmatisk »tendens»; han ledes
sålunda att beskrifva de kristna idéernas historia och skildrar åskåd-
ligt för oss de strider, som utkämpades inom den urkristna församlin-
gen under de båda fientliga härförames P.etri och Pauli baner. Genom
Baurs och Tübingerskolans uppträdande har nytt lif blifvit ingjutet i
den första kristna kyrkans historia. Man har ej längre framför sig
ortodoxiens orörliga, klumpigt tillyxade figurer: dessa stela, liflösa
helgonatyper, dessa .våxbilder, hos hvilka ej flyter någöp de menskliga
792 DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.	\

lidelsernas lifssaft; man har i stället partiernas kärlek och hat och '
inbördes fejder,- de rivaliserande personligheternas brinnande täflan,
lärornas sammanstötning och kamp om herraväldet. Under legendens
slöja skönjer man, verkligheten, och öfverallt har man en bestämd
känsla af att befinna sig på historisk mark, detta i trots af de miss-
tag, hvartill äfven »tendens-hypotesen» ej sällan gjort sig skyldig.

Att till menskligheten, till historien återskänka Jesu personlighet,
lära och lefnadslopp — detta var målet för den moderna kritikens
sträfvanden, hvilka äfven belönats med en storartad framgång. Äfven
den försigtigaste, skonsammaste kritik blir i alla fall tillintetgörande
för ’ de ortodoxa jneningarne, ty hon måste gifva Strauss rätt i flera
af hans mest radikala negationer. Från denna sidan betraktadt, har
kritiken fullständigt vunnit sin process mot ortodoxien och den reli-
giösa revolutionen har blifvit fullbordad.

För hvar och en, som i den evangeliska historien ser en mensldig
historia och som nöjer sig med en moralisk visshet, hafva dessa kriti-
kens resultat ingenting nedslående. Till gnind för de synoptiska evan-
gelierna ligger en stomme af historisk verklighet, som visserligen seder-
mera blifvit utsmyckad med hvarjehanda sagoartade tillsatser,, men
hvilken kritiken dock lyckats återställa i dess ursprungliga skick. Ju
längre arbetet härmed fortgår,, desto tydligare skiljer sig den store
Nazaréens bild från myternas och legendernas ohistoriska bakgrund.
Ord af en ursprunglig friskhet, ett oefterhärmligt behag, en naiv san-
ning hafva hunnit fram ända till oss; de uppenbara för ossj hvilka
tankar och beslut som lefde hos honom, som var Israels Messias, och
låta oss fatta orsaken till hans inverkan på menskligheten.

För att rätt förstå betydelsen, af Jesu uppträdande måste vi göra
oss redo för, hvilken den idé var, som i honom liksom förkroppsligat
sig, och i hvars tjenst han offrade sitt lif. Denna idé var Messias-
idén; Jesus betraktade sig såsom judafolkets Kristus: detta är det
faktum, kring hyilket alla tilldragelserna i denna utomordentliga lef-
nad ordna sig och från hvilket de erhålla sin rätta belysning.

Sedan urminnes tider synes én stor sedlig idé hafva rört sig på
djupet af det israelitiska nationalmedvetandet. Man känner ganska
litet om den gamle lagstiftaren Moses; enligt den lärde kritikern A.
Kuenen innehålla de .s. k. Moseböckerna ingenting utaf Moses, utom
de tio budorden; men detta är tillräckligt. Att åt en hop af arma
parias, undanryckte det egyptiska träldomsoket, hafva gifvit en sedelag,
som ännu i dag är den gällande hos alla bildade folk — hvilken ära
för Moses I Denna lilla nation var alltid medveten derom, att hon ge-
nom den i hennes religion inneboende magteh till slut skulle behålla
öfverhand öfver de mägtigaste nationer. Under det att romame gjorde
sig förhoppning om herraväldet öfver verlden på grund af sin borger-
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 793
liga och krigiska öfverlägsenhet, voro judame öfvertygade om, att detta
välde en gäng skulle blifva deras, derföre att deras religion var den
högsta. Jerusalems tempel var deras Capitolium. En social och po-
litisk reform, förberedd genom dygd och helighet, genom monoteismens
seger öfver afguderiet, och genomförd till hela verldens båtnad af Israel,
det utvalda folket, Guds älskade son — sådant var det ideal, som fo-
resväfvade judiska nationen. Profeterna, ett slags inspirerade folktri-
buner, siare eller visionärer, frammanade detta ideal och målade det
i glänsande färger för nationens blickar. Detta är hvad man kallar
messianismen eller kristendomen, derföre att en Messias eller Kristus,
en af Herren smord teokratisk konung, skulle förverkliga det ifråga-
varande idealet. I viss mening var sjelfva det israelitiska folket en
folk-Messias; åtminstone voro judame, genom deras brinnande, okuf-
liga tro allesamman messianister, d. v. s. ett slags kristne före Kristus.

Esaias i synnerhet kan betraktas såsom denna första kristendoms
apostel och lofsjungare. Messianismen eller Guds rike på jorden be-
skrifves af honom såsom den lyckliga sammansmältningen af det ym-
nigt öfverflödande andliga och jordiska goda; de öfriga profeterna,
från David till Daniel, skildra det nya verldstillståndet i samma anda.
Ingenting är glömdt; den åt de värdigaste öfverlemnade rättigheten
att befalla, förmånen af ett långt lif, naturens beherrskande genom ar-
betet, rättigheten till upplysning och till de jordiska egodelames oqvalda
besittning tillförsäkrad åt alla. Vi återfinna i dessa profetiska fram-
tidsbilder liksom grunddragen till nyare tiders »utopier» och »phalan-
sterer», men med en sédlig lyftning i det allmänna åskådningssättet,
hvilken dessa sistnämnda icke alltid i lika hög grad erbjuda. Den
messianska idén utgjorde sjelfva lifsnerven i det judiska folkets natio-
' nella tillvaro, och denna idés fullständiga förverkligande innebar grund-
läggandet af en helig demokrati öfver hela jorden. .

Denna messianska roll öfvertog nu Jesus i hela dess omfattning,
alldeles sådan den framställde sig för honom enligt den stora natio-
nella traditionen, således utan att i något afseende stympa densamma;
detta måste man, till hans ära, fasthålla. Hvarje afprutning skulle
här minskat uppgiftens betydelse. Jesus ville åvägabringa en religiös
. revolution^ som på samma gång skulle blifva er. social och politisk;
hans handlingar intyga denna hans afsigt, ännu klarare än hans ord.
Han var ingen trångbröstad jude, men han var en varm patriot, och
just derföre kunde han ej helt och hållet lösrycka sig från det all-
männa åskådningssätt, som omfattades af hans folk, en af den gamla
verldens ädlaste nationer. Han drefs ingalunda af någon vanlig äre-
girighet; men han ville bereda rättfärdighetens seger, rödja väg för Guds
rikes tillkomst på jorden, och för detta sitt syftemåls utförande räk-
nade han på bistånd både af Gud och af folket
794 DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.

I hvad afseende skulle väl dessa förhoppningar, dessa planer
kunna anses såsom ovärdiga en Jesus? Man måste förvånas, när män
ser författarne af Tübinger- och Strassburgerskolan, ifråga om denna
punkt nästan ännu skyggare än ortodoxerne sjelfve, lägga i dagen
en afgjord motvilja för att tillerkänna kristendomens stiftare ens
skymten af en afsigt att åvägabringa någon förbättring i mensklig-
hetens timliga och sociala läge. Hvilka stöd de nu än kunna åberopa
för sin uppfattning — icke är det den bibliska textens klara orda-
lydelse, som binder dem; fastmera äro de fångne under vissa half-
ortodoxa förutsättningar och ledas af en tankegång, som de, utan att
märka den motsägelse, hvari de härigenom inveckla sig, lånat från
det fjerde evangeliet. Dessa fördomar stå i samband med en lutning
åt mystiken, som redan från början kan spåras inom protestantismen,
och hvilken är en qvarlefva af munklifvets betraktelsesätt, af den
falska teorien om nödvändigheten att afsäga sig verlden. Reformen
förlägges från jorden till himmelen; man synes befara, att en vexel-
verkan mellan det religiösa ombildningsarbetet och det politiska och
sociala skulle besudla det protestantiska idealet. , Man underkastar sig
hellre att ingenting begripa ifråga om Jesu syften och handlingssätt
än att medgifva, det han varit, äfven i timlig mening, en vän och
hjelpare för de fattiga och förtryckta, och att han i visst afseende
^kan betraktas såsom den moderna demokratiens stamfader.

Historiens Jesus ’derimot uppträder såsom den af profeterna för-
kunnade Messias, som ej vet något utaf den af en senare tid upp-
dragna skarpa gränslinien mellan den religiösa verldsförnyelsen och
nybildningame inom samhällslifvets öfriga områden. Vi böra .akta
oss för den inbillningen, att våra egna system, frukten af en långt
framskriden civilisation, varit rättesnöret äfven för den förflutna tidens
heroer. De store männen måste man fatta i deras oupplösliga sam-
manhang med tiden och de. historiska omgifningarne; i annat fall
endast nedsätter man deras betydelse, just då man menar sig Upphöja
dem. Jesü uppträdande hade till följd ett storartadt religiöst framåt-
skridande inom menskligheten; men han hade aldrig för afsigt att
grundlägga hväd vi kalla en kyrka, ännu mindre påbjöd han antagan-
det af vissa dogmer, minst af allt ville han stifta en ny religion, uti
hvilken han sjelf skulle dyrkas som Grud.

Hvad har då Jesus egentligen uträttat? Han har inom historien
framkallat en stor förbidan, hos menskligheten väckt till lif en out-
släcklig, längtan efter den dag, då rättfårdighetens rike skall upprättas
på jorden. Genom denna sin ohibbliga tro på det godas seger satte
han hela sin samtid i rörelse och blef för alla tider skaparen af det
aldrig hvilande reformsträfvandet, af det tid efter annan frambrytande
revolutionära lynnet hos nutiden. Den brinnande nitälskan för framåt-
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 795
skridandet, som utgör grunden till de kristna folkens öfverlägsenhet,
leder sitt ursprung ifrån Jesus. Hon är det nya vin, han iskänkt ät
menskligheten i nya bägare. Ingen har varit djupare genomträngd af
medvetandet om alla menniskors jemlikhet och broderskap och från
hans stora själ flödade dessa känslor ut öfver folken. Forntiden, den
indiska, grekiska eller romerska, hade ej någon erfarenhet om dessa
känslor, åtminstone ej en så liflig, att de kunnat blifva ledande
grundsatser för samlefnaden menniskor imellan. I den omständigheten,
att mensklighetens idé i en förut aldrig känd styrka och omfattning
lefde hos Jesus, har man att söka förklaringsgrunden till det öfver-
väldigande inflytande, han utöfvat på menskligheten. Såsom sede-
lärare, såsom religiös reformator har Jesus medtäflare vid Granges’
stränder, i Persien, Arabien, Grekland; men ingen är med honom
jembördig, när han betraktas såsom Messias, d. v. s. såsom upphofs-
man till den hela verlden omskapande sociala reformen.»

S.

Så långt hafva vi ansett oss böra utan afbrott lemna ordet åt
den franske författare, hvilkens märkliga arbete vi satt i spetsen för
denna uppsats. Nära nog samtidigt med den påfliga inbjudningen till
innevarande års ekumeniska möte, utkom François Huets La révo-
lution religieuse au dix-neuvième siècle, en skrift, som, utan att sådant
kunnat vara författarens omedelbara syfte, fick hela utseendet af ett
fyndigt och slående svar på de bittra anklagelserna mot »tidsandan» i
Pius IX:s »apostoliska sändebref». Det är, kan man säga, det moderna
Paris, som genom denna bok inlägger sin protest mot Horn och dess '
eviga medeltid. Klostercellens skumögde svärmare ville sätta sig till
doms öfver tidens bästa och mest berättigade sträfvanden, i hvilka de
endast se yttringar af en »kristendomsfientlig» omstörtningslusta; men
nu uppträder den tänkande, högt bildade lekmannen, och de opåkal-
lade domarena nödgas sjelfve taga plats på de anklagades bänk.

Arbetets grundtanke finnes uttalad redan i den här ofvan i sam-
mandrag återgifna inledningen. Bullan af d. 29 Juni 1868 hade lik-
som tagit särskildt sigte på »den moderna liberalismens villfarelser»;
mot dessa — det vill med andra ord säga: mot nutidens högskattande
af bildning, folkfrihet, demokratiska tänkesätt — riktade hon sin
hvassaste bannstråle, förkunnande derjemte Decemberkonciliets uppgift,
att på nytt fastställa, såsom helig och oantastlig, grundsatsen om kyr-
kans herravälde öfver staten. Mot dessa öppet framträdande anspråk
tager vår författare i kristendomens namn till orda. — J fördomen
demokratien och århundradets frihetsbegär, säger han till det prester-
796 DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.

liga skråväsendets förespråkare, —> insen J då ej, att detta nya lif,
öfver hvilket J bryten stgfven, är med tusende rottrådar fästadt uti
de kristna idéernas jordmån? J ställen Eder okunnige om de tvenne
stora upptäckter, genom hvilka vår tids vetenskap åvägabragt en re-
volution i den allmänna uppfattningen af kristendomen, ty genom den
ena af dessa upptäckter — den, att Jesus, såsom sann menniska, varit
underkastad ' en mensklig utveckling — skakas Edér dogmbyggnäd i
sin grundval,/ under det att den andra: — Jesus ville en samhällets
utveckling till allas frihet och jemlikhet — stämplar Edert hierar-
kiska kyrkosystem såsom ett antikristligt! Men fåfängt söken J åter-
upplifva de tider, då jesuiten ledde händelsernas gång från biktstolen,
då »kyrkan» var allt, församlingen intet! »Vårt århundrades framtid
tillhör — alla erkänna det — demokratien. Men — hvartåt syftar
demokratiens utveckling i de katolska länderna, till och med i Irland,
i Spanien? Uppenbarligen till utrotandet af den för vår tid så förhat-
liga teokratiska religionen. På samma gång demokratien gör sig en
ära af att räkna Jesus till sina föregångare, stöter hon allt kraftigare
ifrån sig, såsom sin farligaste fiende, prest-tyranniet, den kyrkliga
absolutismen. Hela det moderna samhällslifvets mångsidiga och rikt
fruktbärande utveckling har lösgjort sig?från den gamla utlefvade
kyrkan, söm alltjemnt står qvar på samma fläck, orörligt stirrande på
sina ultramontana dogmer. Inom hennes egna landamären gör vid-
skepelsen allt större framsteg, under det. att lärdomen urartat till
skolastiska, rabbinska spetsfundigheter. Men en dylik religion, som
icke står att förlika med samtidens vetenskapliga, politiska och sociala
framåtskridande, gör sig sjelf omöjlig och måste, sedan hon mistat
sitt inflytände på de bildade klasserna, öfvergå till ett slags »bond-
religion», för att omsider, då äfven massorna vända sig ifrån henne,
dö bort, såsom den romerska paganismen. Pius IX:s regering kan
betecknas såsom den tidpunkt, från hvilken katolicismen brådstörtadt
ilar mot sitt förfall.»

Redan förut en gång har den man, som här förer reformatorns
djerfva språk, sökt utförligt ådagalägga frändskapen mellan den mo-
derna demokratien och kristendomen. Han anslöt sig dervid närmast
till det åskådningssätt, som före honom framstälts af en annan tän-
kare, Bordas-Demoulin (död 1859), »den kristlige filosofen», Huets
lärare, högt uppburen af sina talrika lärjungar på grund af sitt djupa
inblickande i det religiösa lifvets väsende. Sina egna och sin mästares
åsigter sammanfattade Huet i en skrift, som på sin tid väckte icke
obetydligt uppseende: Le regne social du christianisme (Paris 1853).
Den kristendom, hvars »sociala» mission Huet i detta arbete förkun-
. nade, var katolicismen. Han trodde nämligen vid denna tid ännu på
möjligheten af »ett slags kompromiss mellan ortodoxien och det fria
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 797
' tänkandet», och hän hängaf sig ät hoppet om en förening mellan
kyrkan och framtidens religiösa demokrati, hvilkens uppgift borde.
blifva att »krossa förtrycket, undantränga okunnigheten, afhjelpa elän-
det och på jorden grundlägga den allmänna kristna republikens

Men den katolska kristendom, om hvilken Huet ännu under förra
årtiondet föreställde sig, att hän, luttrad ifrån villfarelser och miss-
bruk, skulle kunna sämjas vid sidan af friheten och kulturen, har i
sitt nyaste utvecklingsskede besvikit alla den hängifne lärjungens för-
hoppningar. Tre af den senaste tidens kyrkliga tilldragelser — dekre-
terandet af den nyå dogmen om jungfru Marias »obefläckade aflelse»,
af år 1854; konkordatet med Österrike af år 1855, samt 1864 års
encyklika med åtföljande »Syllabus» — hafva, enligt hvad han sjelf i
1 sitt nya arbete bekänner, kommit honom att förtvifla om den romer-
ska kyrkans framtid. Af dessa Pius IX:s trenne storverk utvisar det
förstnämnda episkopatets nuvarande vanmagt gentimot Rom, i det att
påfven, tillvällande sig dogmbildande myndighet, kunnat påtvinga kyrkan
en sin enskilda mening, som dittills icke erkänts ega grund hvarken
i skriften eller traditionen. I konkordatet har påfvedömet häfdat
kyrkans välde öfver staten och den ofvannämnda rundskrifvelsen har
fulländat brytningen mellan kyrkoläran och nutidens bildning. Genom
dessa handlingar har den ultrainontana katolicismen inneslutit sig i
en trollkrets, ur hvilken den numera ej kan frigöra sig. Det ekume-
niska mötets sammankallande betecknar endast ett följdriktigt fort-
gående på den genom de närmast föregående årens kyrkliga öfvergrepp
redan beträdda vägen, dér alla åtgärder syfta åt samma mål; utbre-
dandet af »den påfliga ofelbarhetens kristendom».

I en tid sådan som den innevarande, då prestväldets falske Messias
söker rycka till sig spiran, må det väl ansep vara af nöden, att, till
de vilsefördes upplysning, framställa evangeliernas MessiaS i hans rätta,
. idealmenskliga gestalt. Så uppfattad, i enlighet med nya testamentets
utsagor, framstår Jesus såsom förkunnare af en lära, som med den
kyrkligt ortodoxa har ganska litet gemensamt. Grunddragen af denna
lära tecknar Huet med ledning af den moderna bibelvetenskapens
upptäckter och söker dervid särskildt visa, på hvad grund kristendomen
kan betraktas såsom demokratiens religion, innehållande, i outvecklad
form, äfven de politiskt-sociala idéerna om allas frihet, jemlikhet och
broderskap. Skola dessa urkristna idéer komma till sin rätt inom
kyrkan och staten, måste hierarki och ortodoxi drifvas ur de fästen,
derifrån de nu gifva stöd åt kifvet och förtrycket, sålunda försenande
annalkandet af den tid, »då en tro och en lag skall råda öfverallt i
mensklighetens stora brödrasamfund.»

Att vi något utförligare redogjort för den franske författarens
åsigter, har icke uteslutande sin grund i hans arbetes oförnekliga
798 DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.

förtjenster. Flera af dessa återfinnas hos andra forskare af samma
riktning; särskildt har bibelvetenskapen, redan temligen länge före
Huets uppträdande, insett, att nyckeln till nya testamentets lära om
Kristus är funnen, när man lyckats uttömmande besvara frågan:
är, enligt den bibliska föreställningen, Messias en mensklig eller
öfvermensklig personlighet? Hvad åter beträffar den för Huet mera
egendomliga åsigten, att Jesus, just i sin egenskap af Messias,
skulle åsyftat ej blott en mensklighetens réligiösa pånyttfödelse,
utan lika mycket en politisk och social reform af det bestående
samhällsskicket, så torde detta yrkande, i den nog djerfva utsträck-
ning det hos förf, förekommer, böra få gälla endast med betyd-
liga inskränkningar. Äfven om det ur viss synpunkt, i betraktande
af kristendomens allmänna anda, som otvifvelaktigt inrymmer den
vidsträcktaste befogenhet åt jemlikhetens och sjelfstyrelsens grund-
satser, låter säga sig, att Jesus var »den moderna demokratiens
stamfader», är det dock å andra sidan ett faktum, att intet af
hans tal, sådane de i urkunderna, föreligga, är af egentligt rättsligt
eller politiskt innehåll. Han yttrade sig ofta och utförligt om sede-
lärans kärna och de särskilda pligterna, ihen han lemnade inga före-
skrifter angående statens ledning eller rättsvården öfverhufvud.. Vi
sluta deraf, att han med afsigt undvek att ingripa i den verldsliga lag-
stiftningens angelägenheter, för att med desto större eftertryck odeladt
egna sig åt renandet af menniskornas inre lif, af viljan och sinnes-
författningen. Dessutom — om Jesus verkligen burit inom sig de
revolutionära syften, Huet synes böjd att tillägga honom, skulle, enligt
all historisk sannolikhet, händelsernas utgång blifvit en helt annan.
Den romerske ståthållaren skulle svårligen lugnt afvaktat stunden, då
sanhédrin i fanatiskt hat släpade Jesus inför hans domstol; sjelf skulle
han tagit första steget för att straffa den förvägne, som vågat drömma
om att åter upprätta Davids thron. Och detta judiska folk, som nu
villigt öfverlemnade honom i bödlames händer, skulle, om han fram-
ställt sig som befriare i verldslig mening, rest sig som en man, för att
till hans försvar gå i döden. De tvenne utsagorna af Jesus: »mitt
rike är icke af denna verlden», och »gifven kejsaren' hvad kejsaren
tillhörer» etc. skola alltid kunna anföras såsom motbevis ifråga om
hans förmenta plan att grundlägga ett jordiskt Messias-rike. Huet
har visserligen ej alldeles förbisett dessa skriftställen, men alltför lätt
halkat öfver dem, vid bemödandet att sammanknyta Jesu messianska
kall med »1789 års grundsatser».

Men oaktadt de ensidigheter och öfverdrifter, från hvilka förf, ej
kan helt och hållet frikännas, är dock hans bok, med dess fel och
förtjenster, i mer än ett hänseende hvad man plägar förstå med ett
»representativt» arbete. Ty dessa idéer om ett inre sammanhang mellan
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 799
kristendomen och vår tids demokrati, för hvilka Huet gjort sig till
målsman, detta yrkande på en de hierarkiska institutionernas ombild-
ning till öfverensstämmelse med den anda af allas jemlikhet och lika
rätt, som rådde under kyrkans tidigaste dagar — om detta står Huét
ej ensam; han är-tvärtom härvid endast den siste, utlöparen i en lång
sträcka af kyrkliga demokrater, protestantiskt sinnade personligheter
i ett katolskt land, hvilka i lifvet och litteraturen tolkat det religiösa
åskådningssätt, som, i dunklare former, lefver hos en stor del af franska '
nationen. I högre grad måhända än något annat lands företer Fränk-,
rikes nyaste kyrkohistoria en rikedom på dylika sj elf ständiga, kraft-
fullt utpräglade karakterer, män, ett hufvud högre än mängden, hvilka
hållit vid lif en i styrka och omfattning växande kamp mot de ultra-
montana teorierna oeh magtinissbruken. Af synnerligt intresse är att
följa utvecklingen af dessa liberala sträfvanden inom den franska ,
katolicismen, från de första skygga förmedlingsförsöken mellan rätt-
trogenheten och kulturen vid århundradets början, till det öppna
uppträdandet mot det kyrkligt bestående i förnuftets och frihetens
namn, dervid de mera framstående bland Roms motståndare fort-
farande stå qvar på kristendomens grundval, andra derimot förirra, sig
i ett orimligt och fruktlöst sökande efter en. ny religion, enkom
lämpad efter den moderna tidens anda. För skildringens fullständig-
het fordras dock att äfven taga i betraktande den motsatta sidans
inlagor i striden.

Sedd i denna belysning, såsom en tvekamp mellan, ett framåt-
sträfvande parti och ett ihärdigt tillbakahållande, visar sig den nyaste
katolicismens historia i Frankrike nära förbunden med trenne vidt-
beryktade skrifter af högligen olika inre beskaffenhet och yttre öden.
— Chateaubriands Génie du christianisme, som utkom år 1802,
återuppväckte, närmast genom att vädja till den estetiska känslan och
inbillningskraften, allmänhetens sympatier för en religion, i hvilken
Voltaires tidehvarf till stor del sett endast en väfnad af prestlögner
och dårskaper. Skriften Du Pape, af Joseph de Maistre, utgifven
år 1819, återkallade minnet af påfvedömets välgerningar och. upp-
ställde satsen, att den romerske biskopens kyrkliga öfverhöghet följde
med nödvändighet ur kristendomens grundåskådning. Slutligen för-
kunnade, år 1834, Lamennais’ Paroles ^un croyant, i. bjert motsats
till föregångarens arbete, att »allt ondt i verlden härrör derifrån, att
några upphäft sig till herrskare öfver sina bröder och att Kristi pre-
ster gjort gemensam sak med, desse tyranner. Det är derföre en
religionspligt, att störta: tyranniet, och icke erkänna någon annan lag,
än Guds egen, hvilken är rättvisans,, frihetens och. kärlekens.».

Lamennais’ arbete står vid ingången till en ny, epok i den mo-
derna katolicismens historia. Det gifver luft åt de länge undertryckta
800 DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN T NITTONDE ÅRHUNDRADET.
I
känslor af ogillande och harm, hvarmed frisinnade katoliker i Frank-
rike, såväl som annorstädes, betraktade den påfliga kurians reaktionära
åtgöranden, och frapakastar tanken, att Kristi evangelium äfven är
demokratiens, den politiska frihetens evangelium. Härmed är lösen
gifven åt den liberala katolska oppositionen mot Rom, hvilken på‘
senare tid räckt handen åt det politiska reformsträfvandet, och nu
gemensamt med detta arbetar på det cæsaropapistiska systemets under-
gräfvande.' Det andra kejsaredömet, som begått det grofva räknefelet
att åt sin politik söka ett ryggstöd i staden »på andra sidan bergen»,
hellre än i tidehvarfvets rättsmedvetande och nationens önskningar,
pliktar nu derför, då »de oförsonlige» såväl inom kyrkan som staten
samla sig kring samma fana i den knappast längre hemlighållna
afsigten, att åt napoleonska dynastien i monarkiens inre bereda en
Belle-Alliance, hvars åskor redan tyckas bullra kring den tynande
herrskarens sjukläger.	'

Vi skola i det följande söka, närmare redogöra, för de historiska
förutsättningar, som föranledt uppkomsten af denna friare riktning
inom franska katolska kyrkan, hvilken, sedan den en tid bortåt der
gått som en undervattensströmning på djupet, nu, just vid den tid-
punkt,, då den hierarkiska despotismen skenbart står på höjden af sin
magt, träder upp på skådeplatsen med ett mot påfve och kyrkomöte
riktadt: »allt härintill, och icke vidare!» — Från Frankrike fortplantar
sig den kyrkligt revolutionära rörelsen till Tyskland; vi skola seder-
mera följa den äfven dit, för att sålunda erhålla en så fullständig
bild som möjligt af det allmänna uppvaknande till nytt lif, till ny
tro, som man ej utan skäl benämnt den religiösa revolutionen i nit-
tonde århundradet.

3.	,

Söka vi bland verldshändelsernas mångfald en fast utgångspunkt
för öfverskådandet af den nyaste katolicismens utvecklingshistoria, är
en sådan gifven i den tilldragelse, som öppnar det allmänna euro-
peiska restauratiönstidehvarfvet inom kyrkan och staten: påfvedömets
återupprättande vid Napoleons fall.

Bekant är, huru förbindelserna mellan romerska kyrkans öfver-
hufvud och den stolte envåldsherren, sonen af revolutionen, från ett
kyligt höflighetsförhållande efterhand tagit en afgjordt fientlig riktning.
Inbjuden till Paris, mot slutet af år 1804, för att vid kejsarekröningen
meddela den presterliga välsignelsen åt stamfadren för en ny dynasti,
hade Pius VII till en början häruti med glädje sett ett erkännande
af den andliga magtens betydenhet. Snart skulle han dock nödgas
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 801
ändrg, uppfattning. År frän är, ju mera Napoleon lyckades utvidga
sin politiska magt, blef hans språk gentimot den påfliga stolen allt
mera befallande och hotfullt; den ena provinsen efter den andra från-
togs påfven och slutligen kungjordes i Rom, den 10 Juni 1809, ett
kejserligt dekret, i kraft hvaraf hela kyrkostaten införlifvades med
franska väldet, och påfvens verldsliga magt förklarades upphäfd för
alltid. Rom skulle blifva en fri stad; påfven fick sig ålagdt att välja
mellan Avignön och Paris, såsom framtida uppehållsort, hvarjemte
han, i egenskap af den förnämste biskopen, egde att uppbära ett
årligt underhåll af två millioner» francs ur franska statskassan. —
Dessa åtgärder besvarade Pius VII genom en bulla, deri formlig
bannlysning afkunnades öfver fransmännens kejsare. Detta hade imel-
lertid endast till följd att påfven, då'han vägrade hörsamma Napoleons
fordran, att han genast skulle återkalla bannlysningen, blef med mili-
täriskt våld förd från Rom till Savona och sedermera till Fon-
tainebleau, der han qvarhölls såsom fransk statsfånge. Ett af Napo-
leon under tiden föranstaltadt »concile national», genom hvilket han
hoppades kunna tvinga Pius till eftergifter, strandade mot de franska
biskoparnes obenägenhet att, så länge det spända förhållandet mellan
påfven och kejsaren ännu fortfore, foga sig eftér den sistnämndes
önskningar *).	'

Öfverallt i den katolska kristenheten hade de rättroende med
känslor af häpnad och förtrytelse mottagit underrättelsen om huru den
främmande inkräktaren lagt våldsam hand på »Kristi vikarie» och sökt
omstörta kyrkans af ålder helighållna ordning. Ett sådant handlings-
sätt måste, menade man, förr eller senare nedkalla himmelens straff-
domar öfver den gudlöse. När då budet kom om det fullständiga
misslyckandet af 1812 års fälttåg och om »den stora arméens» hemska
undergång på Rysslands stepper, när, en bister vinternatt, den fordom
segervane härföraren sjelf, en ensam flykting, anlände till sin hufvud-
stad, då hördes der på många håll en hviskning, att nu vore veder-
gällningens tiinma inne för helgerånaren. Napoleons lyckostjema sågs
i sjelfva verket från denna stund hölja sig i moln. Genom de snart
derpå följande tyska befrielsekrigen förintades sista spillrorna af hans
.magt; sedan fiendernas förenade härar redan inryckt i Frankrike, gaf
Napoleon befallning om påfvens frigifvande och återförande till Rom.
Den 24 Maj 1814, just i de dagar då Napoleon, efter sin nödtvungna
thronafsägelse d. 11 April s. å., måste anträda färden till den sorgliga
fångenskapen på ön Elba, höll påfven sitt intåg i Rom, välkomnad af
jublande skaror.

’) Jfr den för kännedomen om ^enna period af Frankrikes nyare kyrkohistoria vigtiga
artikelserien i Rèvue de deux Mondes L'Eglise romaine et le premier empire, af d’Hausson-
ville, hvars 23:dje och sista afdelning finnes införd i 15-Augusti-häftet af nämnde tidskrift.

51
802 DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.

Hade lyckans gudinna dittills ej visat sig Pins VH bevägen, så
tycktes hon nu derimot vilja på en gång återskänka honom hela sin.
ynnest. Furstame och folken täflade om att lägga i dagen sin vörd-
nad och tillgifvenhet för den helige fadren; i synnerhet voro de i
väldet återinsatta gamla dynastierna outtröttliga i upphöjandet af »den
påflige martyren». Den så ofta gjorda erfarenheten om intressenas
gemensamhet mellan thronen och altaret bekräftade sig äfven här;
bourbonerna i Frankrike, Spanien, Neapel hålla sig nästan tramp-
aktigt fast vid »den heliga stolen», och genom Wienerkongressens be-
slut återställes kyrkostaten till påfven.

Ju lifligare sympatier Pius VII lyckades tillvinna sig, desto vig-
tigare blef frågan, hvilken ställning det nyuppträdande påfvedömet
skulle intaga till tidens ledande idéer och sträfvanden. Länge skulle
, man ej behöfva sväfva i ovisshet härom. Den påfliga regeringen röjde
snart nog sin bestämda afsigt att sluta förbund med alla tidens re-
aktionära strömningar, att utplåna hvarje spår af det revolutionära
och napoleonska väldet och att i alla riktningar arbeta för det fprdna
tillståndets återupprättande. I sjelfva verket var denna påfvemagtens
frihetsfientliga hållning endast en gifven följd ur dess egendomliga
skaplynne i förhållande till den nya tidens. Under medeltiden var det
ännu möjligt för nämnda magt, atl, när, den så fann för godt, träda '
i spetsen för .civilisationen, emedan den allmänna bildningen då till
stor del grundlagts* och hägnades af kyrkan. Nu åter var ett vän-
skapligt förhållande till det samtida framåtskridandet en omöjlighet >
för kyrkans högste styresman. Samma anda, som i encyklikan af år
1864: afgifvit sin krigsförklaring mot tidens liberala och folkliga syften,
stod redan år 1814 som en skiljevägg mellan påfvedömet och folkens ,
längtan efter frihet. Liberalismen är nämligen städse förenad med
ett friare religiöst åskådningssätt och — såsom vi i föregående afdel-
ningen af denna uppsats sökt visa genom antydningar om förhållandet
mellan kyrka och stat i våra dagar — den politiska friheten alstrar
öfverallt ett» behof af frihet äfven inom det religiösa området.

Första yttringen af den mot de nyare idéerna afvoga anda, som
besjälade påfvemagten, var den ljungande fördömelsedom Pius VH i
Sept. 1816 afkunnade öfver de då mycket verksamma Ijibelsällskapen.
Dessa betecknas såsom »gudlösa påhitt af oroliga hyhetsmakare, sluga
uppfinningar, hvilka gå ut på religionens undergräfvande, ogräs, som
af den onde fienden blifvit sådt i den goda säden». Inga andra bibel-
öfversättningar. äro tillåtna än de, som blifvit af den heliga stolen
granskade och godkände samt försedde med passande förklaringar ur
kyrkofäderna. — Följde så bannlysningen af frimurarne och »carbo-
nari», återställandet af alla gamla, af revolutionen bortsopade andliga
ordnar och samfund (inqvisitions- och index-kongregationerna, m. fl.)
DEN BELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 803
samt af de upphäfda klostren’ Men allt detta var blott förpostfäkt-
ningar, ämnade att förbereda det ' stora hufvudslaget mot »otron», näm-
ligen jesuiterordens återupprättande.

Den 7 Augusti 1814 begaf sig Pius VII i högtidlig procession till
jesuiterkyrkan, läste der en messa vid den helige Ignatii altare och
utfärdade derpå den berömda bullan Sollicitude' omnium ecclesiarum,
som återinsatte jesuiteror den med dess gamla författning i alla dess
förra rättigheter. — »Omsorgen för den honom anförtrodda kyrkan»,
hette det i nämnda bulla, »pålägger påfven såsom en helig pligt, att
med alla medel, som stå honom till buds, tillmöteskomma de andliga
behofven hos folken. Sedan nu från alla håll en enstämmig och trän-
gande önskan låtit höra sig om återupplifvandet af »Jesu sällskap»,
förnämligast med anledning af den välsignelse och rikedom på goda
frukter, som åtföljt ordern öfverallt, der den utbredt sig, så vill påfven
lemna gehör åt den bön, som frambäres till honom af den troende
kristenheten. Det vore att göra sig skyldig till en svår synd mot
Gud, om han, midt bland de stormar, som rasa kring St. Petri skepp,
tillbakavisade de kraftiga och erfarna roddare, hvilka sjelfve erbjuda
sin tjenst för att föra fartyget genom de brusande vågor, söm hvarje
ögonblick hota det med undergång.»	s

För att denna åtgärd, genom hvilken påfven uppträdde mot Sin
föregångares beslut, må framstå i sin rätta belysning, är det nödigt
egna en blick åt bullan Dominus, ac redemptor noster d. 21 Juli
1773, genom hvilken Clemens XIV förklarade jesuiterorden »för everld-
liga tider upphäfd och utslocknad.» —Likasom Pius VII åberopar sig
de från så många håll till honom framförda Önskningärne om ordens
t återställande, så hänvisar Clemens XIV uttryckligen derpå, att »de
uppriktigaste och l)ästa katoliker hos honom bönfallit om ordens upp-
häfvande, såsom det enda verksamma medlet att betrygga Kristi kyr-
kas fortfarande bestånd». Under det att Pius VII ordar om jesuitis-
mens goda frukter för samhällslifvet, söker hans föregångare utförligt
ådagalägga, att »nästan alltsedan ordens uppkomst afund och tvedrägt
varit, rådande bland dess medlemmar och derifrån spridt sig till det
andliga ståndet öfverhufvud, till universiteter och andra läroanstalter;
att man med skäl tillskref orden ett alltför stort begär efter jordisk
rikedom samt att dess medlemmar stundom inlåtit sig på försvarandet
af tänkesätt och handlingar, hvilka den apostoliska stolen förklarat
för skändliga och oförenliga med sedlighet och god ordning.» — Blotta
sammanställandet af dessa båda bullor talar tydligt nog om den ofant-
liga förändring, som från slutet af förra till början af innevarande
århundrade försiggått i »Kristi ståthållares» åskådningssätt.

Från och med nämnda år träda jesuiterna således ånyo fram på
skådeplatsen, der deras inflytande sedermera varit i oafbrutet stigande.
804 DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.

Draga vi oss till minnes, hvilken den grundtanke är, som samman-
håller »Jesu sällskap», inse vi lätt hurusom påfvedömét, genom att
ännu en gäng kasta sig i jesuitismens armar, brutit ej blott med nu-
tidens bildning, utan med den sedliga grundvalen för hela den när-
varande samfundsordningen.

I de ryktbara »konstitutioner» (regulæ societatis), medelst hvilka
Ignatius Loyola sökte efter sin vilja bilda andan i den af honom stif-
tade orden, förekommer, rörande lydnadens pligt, följande yttrande:
»Man måste offra sin vilja, sitt omdöme, sin själ under den öfverord-
nades vilja såsom under försynens styrelse; man måste lyda blindt och
afstå från hvarje.sjelfständig tanke. Man bör vara såsom ett lik, som
låter vända sig åt alla sidor och, behandla sig på hvad sätt som helst,
eller som den staf, gubben håller i handen, af hvilken han betjenar
sig för att gå, hvarthän han vill, och som han begagnar såsom han
vill.» — Här, i denna »lydighet intill döden», hafva vi förklarings-
grunden till jesuitersamfundets fruktansvärda magt. Allenastyrelse’'
oinskränkt välde i kyrkan och staten har i alla tider varit ordens
yttersta mål, och för att ernå det stora, har den slugt vetat offra det
mindre. Inom orden afsäger sig den enskilde frivilligt hvarje indi-
viduell öfvertygelse, hvarje' önskan för egen del, för att såsom ett
lydigt redskap tjena sällskapets aldrig öfvergifna hufvudsyfte. Kärlek
och hat filmas visserligen till äfven för jesuiten, men endast i hans
egenskap af ordensmedlem; det är ordens intressen, tolkade af den
ledande viljan, jesuitergeneralen, som egga hans lidelser och bestämma
deras riktning. Men denna de blindt lydande meçllemmarnes sjelflöshet,
ur hvilken samfundet såsom ett helt hemtar sin styrka, ligger på samma
gång till grund för jesuitismens möt rätt och sedlighet fientliga håll-
ning. Ty då orden genom sin oböjliga disciplin tillintetgör den fria,
tillräkneliga personligheten, som har valet öppet mellan olika handlin-
gar, men derföre äfven bär ansvaret för sitt handlingssätt, öfverflyttar den
på samma gång ansvarets börda från den -enskilde på det organiserade
hela, i hvars tjenst individen är ett viljelöst verktyg. Den vanliga gräns-
skilnaden mellan ondt och godt har derigenom blifvit utplånad; godt
är allt, som främjar »det heliga ändamålet»; mened, historieförfalsk-
ning, sedeslöshetens underblåsande, folkuppyigling, konungamord —
detta och mera sådant kan under vissa omständigheter blifva ingalunda
förkastliga medel »till Guds äras förstorande», alldenstund »ändamålet
helgar medlet!» Det är denna djupa illistighet i sedebudets uttolkning,
detta hänsynslösa förtrampande af personligheten, denna ärelystnadens
förtärande och dock liksom kalla glöd, som åt jesuitismen ger något
förvridet, dämoiiiskt, hvilket förklarar den nästan instinktmessiga afsky,
det egentliga folket P alla tider hyst för Loyolas samfund, yttrande
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN 1 NITTONDE ÅRHUNDRADET. 805

sig i anspelningar och ordstäf sädane som det bekanta: Si cum Jesuitis, '
non ^cum Jesu itis.	. ,

Men med hvilken skicklighet har ej jesuitersamfundet, i trots af
den misstänksamhet, för hvilken det från folkets sida varit utsatt, för-*
' stått att än afväpna, än insöfva sina fiender och att kringgå de faror,
som kunnat på allvar hota dess bestånd! Hvilka menlösa, honungs-
: sota syften har det ej föreburit, skylande ormnaturen under en antagen
min af dufvooskuld!, »För trons utbredande», »till de heliga mysterier-
nas försvar», »den heliga grafvens», »den heliga rosenkransens sällskap»,
»Jesu heliga hjertas samfund» — dessa äro några af de benämningar,
med hvilka romanismens »kristligt sinnade» väktare paradera i kyrko-
historien. Under dylika förklädnader hade orden i tysthet fortlefvat
i flera länder, äfven sedan den af Clemens XIV förklarats vara upp-
häfd. Nu, sedan påfvedömet ånyo tagit sig an deras sak, bortkasta
jesuiterpa dristigt masken och äro innan kort på väg. att återtaga sin
förra inflytelserika ställning vid de katolska hofven. I Neapel, Piemont
och de små italienska hertigdömena imottagas »de fromma fäderna». •
med öppna armar' af de återinsatta regenterna; icke mindre hjertligt
välkomnas de i Spanien, der Ferdinand VII genom ett regerings-
manifest låter tillkännagifva, att alla beskyllningarne mot »Jesu säll-
skap» blifvit uppdiktade af »fiender till Kristi religion». I Österrike
blef deras ställning allt fördelaktigare, då de här verksamt understödde'
Metternichs antinationala system i Italien; i Baiern och preussiska,
Rhenprovinserna, i synnerhet i Köln, hade orden snart uppslagit fästa
bopålar; likaså utbredde den sig hastigt i Schweiz och Belgien och ,
närmade ?sig alltmera sin längtans mål, det mägtiga Frankrike. ' x

I detta land hade under tiden en stor förändring inträffat i me-
nighetens religiösa åskådningssätt. Man lefde ej längre i Voltaires
eller revölutionsårens tidehvarf, och med de nybildade politiska för-
hållandena hade äfven inträdt ett behof af en liffullare, personligare
tro, än den, som förkunnades af »det Högsta Väsendets» bloddrypande
prestér. Revolutionens män hade visserligen ej velat göra sig till re-
ligionslÖshetens eller ateismens apostlar; men de voro, såsom anhängare
af sitt århundrades filosofi, afgjorda fiender till läran om en särskild
- religiös uppenbarelse och öfverhufvud till den kyrkliga kristendomen.
Rousseaus allmänna uppfattning af de religiösa frågorna blef den be-
stämmande för skräckväldets ledande personligheter; i synnerhet var
Robespierre en hängifven beundrare af »den. store Jean Jacques, fri-
hetens härold, mensklighetens odödlige lärare.» Då omstörtningens
stigande vågor hade höjt Robespierre till magtens tinnar, ville han
förverkliga sin mästares idéer; början skedde genom det högtidliga
tillkähnagifvandet, att franska republiken erkänner det Högsta Väsendets
tillvaro och själens odödlighet. Mot gudsförnekelsen vänder sig Ro-
806' DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.

bespierre ur statsklokhetens synpunkt; han beskyller »ateismen» för
att vara »ett aristokratiskt tänkesätt», hvarimot »idén om en rättvis
försyn, som vakar öfver den förtryckta oskulden och straffar det trium-
ferande brottet, är helt och hållet social och republikansk» och bör
derföre hållas vid lif i staten. Men om ateismen är af samhällsvådlig
natur, så gäller detta i ännu högre grad öm »fanatismen.» Också är
det mot denna Robespierre riktar sina våldsammaste utfall. »Presterna»,
säger han, »äro för religionen hvad charlatanerna äro för läkarekonsten.
Huru olika är ej naturens religion presternas! Jag känner ingenting
som så liknar ateismen, som den af presterna hopgjorda religionen.
Det är de, soin skapat Gud till en afbild af dem sjelfve; de hafva
följaktligen gjort honom afundsjuk, nyckfull, lysten, grym, hämdgirig;
de innestänga honom i himmelen och vilja ej veta utaf honom på
jorden, utom när han der behöfves, för att åt dem sjelfve skänka ri-
kedomar, magt och ära.» — »Fanatiska prester», utbrister han i ett
annat af sina tal, »med hvilka bevis kunnen J väl styrka Eder före-
gifna fullmagt såsom Guds sändebud? Hafven J väl, högre än alla
andra, älskat rättvisan, sanningen? Hafven J omhuldat jemlikheten,
försvarat folkets rättigheter, afskytt och bekämpat tyranniet? O, nej!
J hafven tvärtom sagt till konungarne: »J ären Guds afbilder på jor-
den; Eder magt hafven J från Gud.» Och konungarne hafva svarat
Eder: »Ja; och J ären i sanning Guds högtbetrodde sändebud; förenom
våra krafter för att sköfla folken och dela rofvet oss imellan.» Så-
lunda hafva spiran och rökelsekaret sammangaddat sig till att vanära
himmelen och inkräkta jorden!»

Dessa vredesjudande utgjutelser, i hvilka en Robespierre, under
åhÖrarnes dundrande applåder, ger luft åt sin förbittring mot prestér
i gemen, röja de känslor af ett nästan tigerartadt hat mot det kyrk-
ligt bestående, som _ vid denna tid bemägtigat sig franska nationen.
Behofvet af näring för det religiösa lifvet hade dock ej utslocknat.
»Lemnom presterna», säger Robespierre, »men för att återvända till
Gud. Låtom oss ankyta sedligheten till dess eviga grundval genom
att bibringa menniskorna denna religiösa vördnad för menniskovärdet,
denna djupa känsla af pligtens helgd, som är den enda borgen för
samhällets lycka!» — GenQm denna utan tvifvel riktiga och sunda upp-
fattning höjer sig revolutionstidehvarfvet, åtminstone i teorien, öfver
den föregående tidens krassa materialism. Återstår blott att efterse;
på hvad sätt Robespierre och hans själafränder vilja i lifvet förverk-
liga sina oçh tidens religiösa idéer. Dé mena sig för detta ändamål
böra införa en allmän naturreligion, innehållande, i stället för dog-
merna, de förnuftssanningar (Guds tillvaro, själens odödlighet, dygdens
värde o. s. v.), om hvilka alla borde kunna förena sig. Dessa san-
ningars utbredande, och befästande’ blir uppfostrans åliggande. Men
, DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 807/
uppfostran kräfver lång tid för att grundligt fullborda sitt verk; hon
bör derföre få till bundsförvandt en ofta återkommande, kraftig väckelse
till det goda. En sådan väckelse kan, enligt Robespierre, ernås genom
anordnandet af nationalfester efter storartad måttstock, till hvilken
plan han ofta återkommer. »Fören menniskorna tillsamman», säger han
i ett af sina tal, »och J skolen derigenom förbättra dem. Gifven åt
deras sammanvaro ett stort sedligt eller politiskt motiv och kärleken
till det goda skall, under festens njutning, vinna insteg i många
hjertan!»	.	'

Men hela denna jakobiner-religion, med dess torftiga satser om
»dygden» och »l’Être suprême», var alltför obestämd, alltför vacklande
mellan det religiösa behofvets och den borgerliga nyttans synpunkt,
för att ur densamma skulle kunnat hemtas någon varaktig tillfreds-
ställelse. Religionen som verldshistorisk magt såväl som den enskildes
religiositet kan ej finnas till utan tro, lika litet som t. ex. en filosofi
kan finnas utan vetande. Men den religiösa tron är en hela menniskan
— hennes känsla, föreställning och vilja — omfattande personlig be-
stämning; , dess föremål måste derföre vara en person, till hvilken den
troende kan träda i ett förhållande af andlig lifsgemenskap. Inom hvar je
högre utbildad religionsform skönj es ett tillnärmande mot en sådan
trons personliga medelpunkt, af hvars rikare lifsinnehåll den religiöst
sökande vill, till fyllande af sin egen brist, delaktiggöras. Der detta
personliga trosförhållande saknas, kan visserligen finnas en vaken sed-
lighetskänsla, men det egentligt religiösa har ej kommit till sin rätta
utveckling, och det sålunda i menniskans inre lemnade tomrummet
fylles ické genom en än så stark kärlek till friheten, dygden o. s. v. —
icke ens genom denna »amour sacré de la patrie», hvilken i Marseillai-
sens toner frambryter nära nog med styrkan af en verkligt religiös
hänförelse; — Häri finna vi också anledningen till revolutionsreligio-
nens snara försvinnande från skådeplatsen. Då, år 1797, en medlem
af det fém-mannaråd, som vid denna tid stod i spetsen för republikens
styrelse, i franska institutet uppläste en redogörelse för »theophilan-
thropien» och de kultusformer, i hvilka denna nya religion borde klä-
das, genmälde Talleyrand: »Jag har blott en enda liten invändning
att göra med anledning af Eder framställning: då Jesus Kristus ville
‘ grundlägga sin nya religion, lät han korsfästa sig och uppstod der-
efter från de döda. J borden söka gå till väga på samma sätt som
han.» Händelsernas utveckling rättfärdigade snart detta ironiska råd.
Fyra år derefter hade både »theophilanthropien» och dess apostlar råkat
i glömska, och allas längtan vände sig ännu en gång mot den gamla,
evigt unga kristendomen.

Sträfvandet efter en religiös pånyttfödelse var vid århundradet^
början allmän i Europa. Î Tyskland bemödade sig romantikerna.
808 DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.

hvar och en från sin ståndpunkt, att återinsätta kristendomen i dess
fordna rättigheter; i Frankrike fick samma bemödande sin förnämste
målsman i Chateaubriand. JEn vek, melankolisk skaldenatur, med afsky
bortvändande sig från revolutionens fasor, hade han, i svärmisk hän-
förelse för romantikens idealer, »gråtit oöh trott» och lärt sig taga
känslor och fantasier för tankar. I sitt berömda arbete Génie du
christianisme uppträder han till kristendomens försvär mot förnekelsen
och väljer dervid med riktig takt sina vapen efter motståndarnes strids-
sätt. Med de egentligt lärde inom det fientliga lägret inlåter han sig
icke; den läsarekrets, till hvilken han företrädesvis vänder sig, är sa-
longernas »fina ' verld»; arbetets ton har han skickligt beräknat med
afseende på det tillämnade omvändelseverket inom »la haute volée’s»
förnäma kretsar. Voltaire hade uteslutande vädjat till sina läsares
s. k. »sunda förstånd», d. v.* s. till deras böjelse och förmåga att ur
ytliga iakttagelser draga ensidiga slutledningar. Han hade derj ernte
vid sitt härnadståg mot den kyrkliga kristendomen tillgripit åtlöjets
fruktansvärda vapen. Chateaubriand derimot söker i främsta rummet
anslå känslan och fantasien; »min uppgift är icke», säger han, »att
försona de otrogna sofistema med religionen, utan att rädda den verld,
som genom dem blifvit vilseförd. Man har vilsefört mensjdigheten, då
man påstått, att kristendomen vore en barbarisk religion, orimlig i
sina lärosatser, löjlig i sina bruk, fientlig mot konster och veten-
skaper, icke förenlig med förnuftet och skönheten. . Det gäller att
uppvisa, att af alla religioner, som någonsin funnits till, är kristen-
domen den mest poetiska, den menskligaste; att den nyare tiden har
denna religion att tacka för allt, från åkerbruket ända upp till den
exakta vetenskapen, från sjukhusen och fattigherbergena ända till de
af Michael Angelo uppbyggda och af Rafael smyckade templen. Man
bör: söka visa att kfisténdomen gynnar snillet, renar smaken, närer
dygden, stärker tanken, ger skriftställaren ädla former, konstnären
upphöjda idealer, med ett ord: »qu’il n’y a rien de plus aimable, de
plus pompeux, que le christianisme.»

Jemför man dessa den snillrike verldsmannens artighetsbetygelser
mot en religion, i hvars djup han aldrig inträngt, med t. ex. en Pascals
energiska mystik, hvilken, t. o. m. der, den rasar soni Kung Lear,
erinrar om menniskoandens ursprungliga majestät, förefaller den entu-
siasm, med hvilken arbetet mottogs, nästan obegriplig. Men — boken
var tidsenlig, populär och hållen i fransysk anda. Man hade hunnit
tröttria vid den torra matematiska bildningen; Chateaubriands konst-
närligt utförda skildringar ansträngde ej tankekraften och voro lika
underhållande som pikanta. Arbetet gjorde derföre epok och grund-
läde författarens odödlighet bland sina landsmän.
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 809

Det var dock ej uteslutande de estetiska behofven, Chateaubriand.
genom sitt arbete sökte tillgodose. Ehuru ingenting mindre än ett
spekulativt hufvud, kunde han ej motstå frestelsen att, till kyrkolärans
försvar, beträda de teologiska tvistefrågornas slippriga område. Här
blir han dock en så god »sofist» som någon af de utaf honom klandrade
sofistema. Hans funderingar angående tre-talets hemlighetsfulla egen-
skaper, de thibetanska munkarnes Om, Ha, Hum, de tre gracerna, de
tre helvetesdomame o. s. v. gjorde sannolikt ej treenighetsdogmeh an-
tagligare för allmänheten, men röjde derimot ganska tydligt författa-
rens åstundan, att äfven ifråga om den egentliga »bekännelsens» stycken
gå den kyrkliga restaurationens ärenden. Han lyckades härutinnan
såtillvida, som hans arbete onekligen bidrog till utbredandet af en
viss mystiskt-religiös känslostämning, hvilken gjorde sinnena mottagli-
gare för de snart derpå följande kraftigt ingripande försöken att ånyo
bereda insteg åt det kyrkliga system, revolutionen hotat sönderspränga.

Kortast kan detta system betecknas som den obegränsade aukto-
ritetstrons. Under den närmast föregående tidens lidelsefulla strider
var alternativet allt eller intet, antingen obetingad undergifvenhet eller
tygellös frihet. Hvart den senare ledde, hade man med förskräckelse
varsnat under revolutionstidehvarfvet; så mycket ifrigare bl ef nu, när
omslaget inträffade, sökandet efter en fast, oantastbar auktoritet till
stöd under den allmänna oförmågan att stå på egna fötter. Påfvens
auktoritet var ej blott den äldsta och redan »derföre tacknämlig för
omstörtningens fiender; den uppträdde äfven med starkaste sjelfkänsla
och i bestämdt utpräglade former. Inom de konservativa kretsarne
gällde snart som en trosartikel den satsen, att säkraste borgen för
den politiska tryggheten vore en inflytelserik och strängt disciplinerad
kyrka. Att den romerska kyrkan vore' nödvändig för revolutionens
betvingande, att hennes lära vore ett uttryck af det gudomliga för-
nuftet och påfven ett slags försyn på jorden — dessa paradoxer för-
fäktades med mycken »esprit» och glänsande stilistisk talang af den
mest betydande bland de skriftställare, som förde de kontra-revolutio-
nära idéernas talan, »reaktionens logiker», grefve Joseph de Maistre
(f. 1754 — d. 1821).	'

Genom härkomst och uppfostran tycktes denne man redan från
början bestämd att blifva det han bief: en ledare för det euro-
peiska restaurationspartiet. Hans familj tillhörde en af Frankrikes
gamla adliga ätter; född i Chambéry i Savoyen, tillbragte grefven sin
ungdom i en af dessa instängda alpdalar, der traditionerna från me-
deltiden förblifvit så godt som oberörda af de nya meningarnes ström;
af sin stränge fader lärde han sig vörda det bestående, auktoriteten;
hans fromma moder ingaf honom en glödande hängifvenhet för kyrkans
angelägenheter. Vid revolutionens inbrott förlorade de Maistre på en
810, ÖEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET,
gång sin samhällsställning och förmögenhet; han lemnadé Frankrike,
vistades länge i Italien och blef slutligen konungens, af Sardinien sän-
debud tid hofvet i St. Petersburg. Här stannade han 14 år och ut-
vecklade under hela denna tid, ofta kämpande med svårt ekonomiskt
betryck, en rastlös verksamhet, .såväl vid bevakandet af Sardiniens
diplomatiska intressen, som framför allt genom sina skrifter, i hvilka
han uppträdde som riddare för konungadÖmets och kyrkans sak ötver
hela Europa. Såsom skriftställare fullföljer han alltid bestämda prak-
tiska syften; till sin personlighet var han dock ej företrädesvis en
handlingens man, utan en grubblande Hamlet-hatur; hans sjelfbekän-
nelsé innefattas i yttrandet: »je voudrais vouloir, mais je finis toujours
par penser.»	;

De Maistres förnämsta skrifter äro till antalet tre. I Considé-
rations sur la France (1796) har han framställt sina politiska grund-
satser; i boken Du Fape (1819) sitt kyrkliga åskådningssätt; grund-
dragen af hans teologi återfinnas i det oafslutade arbetet Soirées de
Saint-Pétersbourg, söm utkom efter författarens död. Den genomgående
tanken i dessa skrifter är: bekämpandet af den nyare tidens idéer om
frihet och sjelfstyrelse inom kyrkan och staten.

Utgångspunkteh för hans uppträdande mot dessa idéer var öfver-
tygelsen om det individuella, omdömets och godtyckets otillförlitlighet
gentimot »det objektiva», det historiskt gifna i lära och samfundsför-
hållanden. Sanningen — menar han — kan aldrig vinnas endast ge-
nom den enskildes bemödanden såsom énskild; hon har en gång blifvit
menskligheten meddelad genom en gudomlig uppenbarelse och fort-
plantas sedermera från folk till folk, från århundrade till århundrade
genom traditionen. Då först togo villfåreisen och brottet fart på allvar,
när traditionens heliga skatt våldsamt förskingrades genom reforma-
tionen. Öfver Luther och hans verk utgjuter dé Maistre sin vredes
fulla skålar. »Belials välde på jorden grundlädes då, när en på vin
och vällust begifven munk trotsigt uppreste sig mot kyrkans gudomliga
Ordning för att kunna träda i äktenskap med en nunna. Från pro-
testantismen härstammar all den senare tidens tvifvelsjuka och andliga
oro: deisterna, toleransens apostlar, fritänkare samt den för tron så
farliga »slutledningärnes vetenskap, som smyger omkring i en trång,
nordisk drägt, med hufvudet instucket i en peruk, belastad med böcker
och instrumenter, nedsmutsad af bläck, blek af nattvak, med den få-
rade pannan sänkt mot jorden.» Derifrån kommer äfven det uppro-
riska förnekandet af »suveränitetstanken», hvilket ligger till grund för
revolutionen, hvars »sataniska» karakter de Maistre skildrar med en
verklig hatets vältalighet. -

Ännu gifves det dock lyckligtvis ett bålverk mot »la canaille», mot
gatu-upploppen och de vanvettiga ropen på »allmän rösträtt». Ett så-
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 811
dant' den hotade monarkiska , ordningens värn är— enligt hvad de
Maistre söker visa i skriften Du Pape — påfvedömet.% Påfvens öfver-
höghet säges har vara kristendomens hufvuddogm, hvilken, för att vara
berättigad, förutsätter påfvens ofelbarhet. Är den helige fadren ofelbar,
så följer deraf, att han ensam bör ega högsta ledningen af kyrkans
och. statens öden, och att man allestädes bör med förtroende och kärlek
mottaga hans trogne tjenare — medlemmarne af »Jesu sällskap» —•'
miéd hvilkas tillhjelp påfven vill uppfostra menskligheten till en bättre
framtid.

Dylika satser, öppet predikade just vid den tidpunkt, då jesuiterna
voro på väg att återtaga sin förra ställning i Frankrike, syntes liksom
enkom ämnade att främja ordens dristiga förhoppningar. Också vann
densamma ett betydande .inflytande under Ludvig XVIILs och ännu
mera under Carl X:s regering. De talrika medlemmarne à robe courte,
d. v. s. jesuiter, som, utan att hafva aflagt ordenslöftet, tjenade sam-
fundets syften, spridde sig öfver hela landet, fördelade i olika »sodali-
teter», af hvilka hvardera hade sig ålagdt att söka inverka på en viss
bestämd samhällsklass; sålunda gafs det särskilda jesuiterföreningar
för borgareståndets omvändelse, andra för allmogen, tjensteklassen,
soldaterna, ja, till och med för barnen. Tidningsorganer, som upp-
trädde mot jesuiternas framfart, ställdes under anklagelse för. »guds-
försmädelse», och undgingo med knapp nöd att fällas. Frankrike skulle
måhända i religiöst afseende gått Spaniens öde till mötes, om ej inom
den redan triumferande kyrkans eget sköte oförmodadt uppstått en
man, som med den ultramontana »bekännelsetroheten» börjat den kamp "
på lif och. död, som ännu i våra dagar fortsättes med lika häftighet.

Hugues Fjêlicitjê Robert de la Mennais l) (f. 1784 i St. Malo
i Bretagne) är obestridligen e'n bland vårt århundrades märkligaste
personligheter. Skiftesrika och ovanliga voro hans lefnadsöden. Efter
en fjerran från stora verlden i stilla obemärkthet tillbragt ungdoïn,
uppträder han på offentlighetens skådeplats med känslan af en reforma-
torisk kallelse och söker bereda erkännande och verkliggörelse åt de
idealer,' han i ensamheten åt sig utbildat. Deras skiljaktighet från
de herrskande' tidsidéerna, den djerfhet och 'hänförelse, hvarmed han
förkunnar dem, fästa allmänna uppmärksamheten på honom; snart
nämnes hans namn i jembredd med Frankrikes mest firade skrift-
ställare och redan ser kyrkan i honom en ny Bossuet, hvilkens glän-
sande vältalighet skall främja den katolska kristendomens uppblomstring.

Men denna lysande företeelse befinnes vara en orolig meteor, som
vexlar ståndpunkt och endast för kort tid kastar sina strålar öfver

1) Sitt namn »demokratiserade» han sedermera genom bortkastande af de och det
öfrigas sammandragning till ett ord: Lamennais.	7
812 DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET,
samma rymd af den andliga yerlden. Förkämpen för den medeltida
statsidén, för påfvens öfverhöghet och furstemagten med Guds nåde, (
blir till en början en svuren fiende till konungadömet, emedan han
tror att detsamma uppreser sig mot kyrkan; han söker derföre förmå
hierarkien till ett förbund med tidens demokratiska' sträfvanden. Då
detta visar sig outförbart, bryter han med kyrkan, för att egna åter-
stoden af sin lefnad åt folkets säk. Profetiskt förkunnar han den
nya tid, då kärlekens evangelium skall blifva den bestämmande drif-
kraften i vårt slägtes utveckling och ur samhällslefnaden undanrödja
allt okristligt förtryck, all obehörig kastskilnad. Under kampen för
de idéer, åt hvilkas tjenst han invigt sig, blef hans predikan ofta en
förhärjande eld, som brände mera än hon lyste och värmde. Men
afven uti öfverdrifterna förneka sig ej sinnesstämningens adel och af-
sigternas renhet; han trodde sig arbeta och lida i mensklighetens
tjenst och afstod fördenskull frivilligt från enskild lefnadslycka.

Under sin första skriftställareperiod träder Lamennais ännu helt
och hållet i de Maistres spår. I sitt berömda arbete Essai sur ^in-
différence en matière de religion, som från 1817—23 utkom i fyra /
band, och af hvilket inom några få år 40,000 exemplar afsattes, vänder
han sig med glödande nit mot likgiltigheten för religionen öfverhufvud,
i hvilken han ser orsaken till alla den senare tidens samhällslidanden
och omstörtningar. Religionen ensamt är den fasta grundvalen för en
god samhällsordning, nämligen den religion, som icke bygger på det
' vacklande individuella förnuftet, utan tager till utgångspunkt det i
mensklighetens historia uppenbarvordna »raison générale», det gudom-
liga förnuftet, som fått sitt uttryck i kyrkans läror och församlings-
ordning. Hvarken protestantismen eller det filosofiska tänkandet lemna
någon borgen för rättstillståndets vidmagthållande, ty båda hvila de
endast på den enskildes mening, söndrad från,det allmänna medve-
tandet; skepticismen och revolutionen lura • här i bakgrunden. Då
derimot, énligt hvad Lamennais söker visa, mensklighetens religiösa
. samfundsmedvetande, det i timlighetens former framträdande; eviga
förnuftet, troget afspeglar sig i katolicismen, och då dennas målsman
är påfven, så är hvarje olydighet mot påfven i sjelfva verket en af-
vikelse från förnuftet i dess sanning, således ett slags vansinne. —
De politiska följdsatserna af denna teori utveçklade Lamennais i sitt
nästa arbete: De la religion considérée dans ses rapports avec Vordre
politique et civile (2 band 1825—26). Han inskärper här, att den
verldsliga öfverheten kan fordra lydnad för sina befallningar endast i
samma mån hon sjelf är -underdånig den gudomliga lag, som för*
kroppsligat sig i påfvedömet. »Utan religion ingen samhällsordning,
utan kristendom ingen religion, utan påfve ingen kristendom.» ;
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I fclTTONDE ÅRHUNDRADET, 813

Hos franska presterskapet, i synnerhet det yngre, möttogos dessa
läror med stort bifall. För religionens tjenare, hvilka derjemte voro
barn af sin tid och dess bildning, kunde det ej vara annat än ange-
nämt, att se kyrkans oinskränkta myndighet fastställd, icke genom ett
dogmatiskt magtspråk, utan såsom en fordrän af sjelfva förnuftet, af
den gudomliga vérldsordningen. , Äfven i Rom var Lamennais’ namn
en tid högt uppburet; påfvén Leo XÏI helsade honom som »den siste
kyrkofadren» och ställde i sitt kabinett hans bröstbild bredvid kruci-
fixet; han erbjöd honom äfven kardinalshatten, hvilket anbud Lamen-
nais dock afslog.

Nu utbröt Juli-revolutionen. Hand i hand med densamma gick
en öppen fientlighet mot kyrkan, emedan man ansåg henne hafva
gjort gemensam sak med den hatade bourbonskä dynastien till folk-
frihetens undertryckande. Yrkandet på statskyrkans upphäfvande och
skolans frigörande Irån kyrkligt förmynderskap, på bekännelse-, asso-
ciations- och pressfrihet sattes från och med denna tid på dagordnin-
gen. Frågan blef nu: skulle kyrkan gå in på dessa nya idéer, eller
skulle' hon, bortvändande sig från demokratien, ödmjukt bära upp
släpet på Ludvig Filips, borgerliga konungadöme, påminnande sig sjelf
och andra, att »all öfverhet är af Ghidi?» Lamennais, söm redan förut
påyrkat, att kyrkan borde stå på egna fotter och bortkasta furste-
magtens krycka, innan ' densamma från en stödjande staf förvandlade
sig till ett tuktande ris, fattade nu det djerfva beslutet att försona
katolicismen med friheten. För möjliggörandet af denna försoning
borde kyrkan lemna politiken, lösgöra sig från beroendet af staten
och grundlägga sitt rike inom det religiösa lifvets område; hon skulle
då kunna svara sina fiender, när de sökte henne bland spillrorna af
sönderslagna throner: »Kristus är uppstånden; han är icke här!»

Det var i denna anda Lamennais började utgifvandet af tidskriften
L1 Avenir, som — d. 16 Okt. 1830 — med valspråket Dieu et liberté
gjorde sitt inträde i litteraturen. Kyrkan och demokratien, förkunnade
den nya tidskriften, böra, om . ock på olika vägar, fullfölja samma
syften; frihetens upprätthållande ligger äfven i katolicismens intresse;
derföre " söker statsdespotismen slå kyrkan i bojon Hon kan frigöra
sig endast på ett vilkor: genom att afstå från de ekonomiska fördelar,
staten har att erbjuda henne. Hvar och en som mottager betalning,
säger Lamennais, är beroende af den, som betalar honom; må prester-
skapet derföre upphöra att stå i statens sold; må det hafva mod att
bygga sin materiella tillvaro uteslutande på, församlingens frivilliga
gåfvor, att blifva fattigt, såsom under kristendomens första dagar, och
evangeliets förkunnare skola blifva folkets män: den fattiga, men fria
kyrkan skall ännu en gång eröfra verlden. — Så ljödo Arnold von
Brescias maningar ännu en gång inom katolska kyrkan; men nu, liksom
814 DEN KELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET,
under medeltiden, framkallade de blott förtrytelse och motstånd från
de rika prelaternas sida.	r

Utgifvaren af UAvenir inskränkte ej sin verksamhet endast till
pressen. I samråd med sina båda mest begåfvade lärjungar, Lacor-
daire och Montalembert, stiftade han en förening »för den religiösa
frihetens försvar» (Agence générale pour la défense de la liberté reli-
gieuse), hvilken snart växte till en för den konservativa kyrklighe-
ten farlig magt, som sträckte sitt inflytande äfven till andra län- '
der. De franske biskoparne, i allmänhet bourbonerna tillgifne och
derföre afvoge mot de nya idéerna om en samverkan mellan katoli-
cismen och demokratien, funno nu tiden vara inne att tänka på sjelf-
försvar. Med erkebiskopen af Toulouse i spetsen anklagade de Lamen-
nais hos påfven såsom orostiftare inom kyrkan och framdrogo ur
VAvenir 56 satser af, såsom dem syntes, bevisligen kätterskt innehåll.
Lamennais och hans tvenne ofvannämnde medarbetare begåfvo sig då
sjelfve till Rom för att lägga sin sak i påfvens händer. De inlemnade,
i Februari 1832, till Gregorius XVI en försvarsskrift för sina åsigter
och åtgöranden; men — jesuiterna hade kommit dem i förväg. Genom
bullan Mirari vos i September s. å. gjorde påfven ett slut på den korta
drömmen om en förening mellan kyrkan och friheten. Han atkunnar
här fördömelsen öfver »det afskyvärda högmodet hos. de män, hvilka,
ledde af en tygellös > åtrå efter en otillåten frihet, förneka att mensk-
ligheten är skyldig kyrkan en orörlig underdånighet (»immobilis sub-
jectio»).» Med särskildt eftertryck fördömas tidskriftens yrkanden på
religions- och pressfrihet samt de sympatier den lagt i dagen för det
olyckliga Polens angelägenheter.

Genom denna sakernas utgång kände Lamennais sig träffad i
djupet af sitt hjerta. Påfvemagtens oförtröttade försvarare såg sig
helt oväntadt, när han af omtanke för kyrkans framtid ville förmå
henne att sluta förbund med friheten och framåtskridandet, öfvergifven
och förkättrad af denna samnia magt, som han hittills vördat såsom
den högsta på jorden. Hvart skulle han väl nu vända sig? Med ko-
nungadömet _ hade han brutit för kyrkans skuld; nu, då han ville an-
taga sig folkets sak, fann hän sig utstött ur kyrkan. Då försiggick
en stor förändring i hans inre.. Val nedlade han sin tidskrift och lät
förmå sig att till påfven afgifva en underdånighetsförklaring, men
denna förödmjukelse och nödtvungna eftergift kastade honom in på
en ny banâÿ der hans, mål blef att nedrifva hvad han förut sökt upp-
bygga. ,	. ;

De Paroles dun croyant han, i Maj 1834, utslungade bland all-
mänheten, och af hvilka inom kort tid 100 upplagor utsåldes, angifva
den väg, han hädanefter ämnade beträda. I stället för kyrkan, låter
han nu ett annat begrepp träda i förgrunden: »le peuple», det fattiga,
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 815
förtryckta folket. Kristus var folkets vän; derföre spikade öfverste-
presterna honom på korset. Desse »Satans tjenare», som• djerfvas be-
nämna sig »Kristi prester», hafva i alla tider varit vetenskapens och
tänkandets fiender. Genom sina godtyckligt uppfunna läror underhålla
de splitet och söndringen bland folken och lägga hinder i vägen för
verkliggörandet af kristendomens stora grundtanke om »Za fraternité^
hvilken äfven framskymtar bland revolutionens idéer. Hierarkien har
sålunda visat sig vara mensklighetens fiende och derigenom äfven kri-
stendomens, ty det för kristendomen utmärkande är just dess öfver-
ensstämmelse med menniskonaturens djupaste behof. Derföre skall
äfven kristendomen ega bestånd för alltid, om ock framtidens kristen-
dom kommer att blifva en helt annan, än 'den nu gällande katolska
eller protestantiska pfestlärans. Hvad som dör, är icke det lifvets
träd, en gudomlig hand inplanterat i verldshistorien, utan endast den
förtorkade bark, som betäcker stammens yta.

Det säger sig sjelft, att »en troendes ord» ofördröjligen fördömdes
från Rom såsom »ett gudlöshetens mästerstycke, ringa till sitt omfångs
men oändligt i anseende till innehållets förvändhet.» Detta hade, dock
endast till följd, att Lamennais, år 1837, framträdde med ett nytt ar-
bete: Affaires de Home, deri han utförligt redogjorde för de skäl, som
nödgade honom att skilja sin sak från påfvedömets. Sin politiska
trosbekännelse sammanfattade han ännu en gång i skriften Livre du
peuple (1840), som ådrog honom en anklagelse för »uppvigling till hat
och förakt mot konungens regering», med anledning af ett der förekom-
mande yttrande, att folken varit till förr än både adel och konungar.
Hans senare politiska skrifter: Le pays et le gouvernement (1840), JDu
passé et de T avenir du peuple (1842), Amschaspands et Larvands
(1843), m. fl. gå i allmänhet i samma riktning. Efter år 1837 arbetade
han någon tid, i förening med George Sand och Pierre Leroux, i den
radikala tidningen Le Monde; år 1846 utgaf han en öfversättning af
nya testamentet med noter, i hvilka han tolkade evangelierna »i demo-
kratiens anda».

Då den nuvarande påfven Pius IX tillträdt sitt embete, i Juni
1846, gjorde han ett försök att återvinna Lamennais för Roms in-
tressen. Han inbjöd honom till Vatikanen, för att der »omfamna och
välsigna honom.» Lamennais efterkom dock ej inbjudningen, men
sände påfven det svar, att han orubbligare an någonsin stode fast
vid sin tro på en framtidens kyrka och stat, hvilande på kristen de-
mokratisk grundval. I denna tro framhärdade »den siste kyrkofadren»
till sin lefnads slut;, utan försoning med kyrkan afled han lugnt d. 27
Febr. 1854. Hans namn skall städse, hedradt, nämnas bland deras>
som med viljefast hängifvenhet kämpat för den religiösa frihetens sak.
816 DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.
för församlingen gentimot kyrkofurstame, för evangelii sanning gent-
imot »den rena läran.»

Såsom det allmänna resultatet af Lamennais’ uppträdande qvarstod
en vigtig erfarenhet. Det hade, nu en gång för alla blifvit ådagalagdt,
att ingen förlikning var möjlig mellan kyrkan och århundradets reli-
giösa och politiska frihetssträfvanden. Följden blef uppkomsten af en
hel litteratur af mot Roms system fientliga skrifter. Ultramontanis-
mens bekämpande blef dagens lösen; hatet mot jesuiterna skaffade sig
ett uttryck i talrika former; det tolkades af Edgard Quinet i hans
föreläsningar öfver jésuiterordens historia, af Michelet i den bitande
stridsskriften Du prêtre, de la femme et de la famille, af Cousin och
Thiers i deputerade-kammaren, men framför allt af Eugène Sue i
den verldsberyktade romanen Le Juif errant, hvars oerhörda spridning
kraftigt bidrog till att öfver hela Europa utbreda afsky för jesuitis-
mens samhällsupplösande tendenser1). Och när Béranger i sina
qväden svängde satirens gissel öfver jesuiterfäderna, såsom t. ex. i ,
det bekanta:

»Hommes noirs, d’où sortez-vous?

Nous sortons de dessous de terre, '
Moitié renards, moitié loups, ,
Notre règle est un mystère» etc.	'

eller när han t. ex. Î det gripande poemet: »Pauvres enfants, quoi! vous
croyez encore, qu’on peut crier: vive la liberté» etc. utbrister i frågan:

»Enfin mon Dieu, si clément, si bonhomme,
Est-il le Dieu du sbirre et du gêolier?

Est-il celui, que l’on invoque à Rome ?»....
då genljödo dessa ord af »le chansonnier de la France» .långt utom
Frankrikes gränser.

■

I intet annat land hade inverkan från den i Rom, alltsedan påfve-
domets återställande, herrskande stämningen haft så vidtomfattande följ-
der som i Tyskland. Den första af dessa följder var undergräfvandet
af det fredliga förhållandet mellan den katolska och den lutherska
konfessionen till förmån för teorien om den romerska kyrkans allena-

1)	Kampen mot jesuiterna fortgår alltjemnt inom franska skönlitteraturen. Så t. ex.
i George Sands för ett par år sedan utgifna mästerliga novell Mademoiselle la Quintinie;
i samma riktning skrifver den anonyme författaren till Le Maudit m. fl. arbeten, hvilka
väckt betydligt uppseende.
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 817
berättigande. Härigenom uppstodö talrika tvistigheter dels mèllan de
båda kyrkorna ihbördes, dels mellan dem och regeringame. Den vig-
tigaste bland dessa var, den preussiska kyrkostriden, föranledd genom' 1
det katolska presterskapets vägran att sammaüviga brudpar af olika be-
kännelser, såvida de ej på förhand förbundo sig att uppfostra sina barn
i katolska läran. Civiläktenskapets införande, genom hvilket man skulle
kunnat i nämnda fall frigöra sig från beroendet af kyrkan, föreföll då
ännu alltför vågadt; först efter långa underhandlingar mellan rege-
ringen och de katolska biskoparne kunde striden någorlunda biläggås.
— Att ingen friare vetenskaplig riktning kan bestå vid sidan af den
romerska auktoritetstron, blef klart i synnerhet genom den jffeme-
sianska striden, framkallad genom åtskilliga »irrläror» i den Kantiska
filosofiens anda af den berömde katolske teologen prof. Hermes i
Bonn (d. 1831). Äfven Anton Günther i Wien, »den romerske hof-
filosôfèn», hvilken gällde såsom upphofsman till ett eget filosofiskt
system, behandlades skoningslöst som kättare, när han en gång i sin
spekulation syntes förgäta, att »det menskliga förnuftet och filosofien
böra, ifråga om trosmysterierna, icke intaga herrskarinnans plats, utan
endast tjensteqvinnåns» (»non dominari, sed ancillari omnino debent»).
Samma öde drabbade Günthers trogne lärjunge prof. Baltzer; såväl
han som dem lärde filologen E. v. Lasaulx, hvilken Jagt i dagen en
otillåtet stor beundran för Sokrates, måste båda nedlägga sin lärare-
verksamhet. Mot Dr. Froschammer i München inleddes en kätteri-
process, derföre att han' vågat uppställa en annan lära om själens ur-
sprung, än Thomas af Aquinos, hvilken hyllades af jesuiterna. Froscham-
mers arbeten7 uppfördes på Index lïbrorum prokibitorum med den be-
tecknande anmärkningen, att de katolske lärde borde, gentimot kyr-
kans läror, vara »såsom stumma hundar». Och under allt detta för-
kunnade den myndige prelaten v; Ketteler, biskop i Mainz, i sin
mycket lästa skrift Freiheit, Autorität und Kirche, att påfven vore
: den vetenskapliga frihetens och det saiina framåtskridandets bäste
beskyddare!

Men just när romanismens yttre triumfer i Tyskland tycktes hafva
nått sin höjdpunkt, inträffade det länge i tysthet förberedda tillhaka-
slaget, som på samma gång visade hurusom den vunna segren var
mera skenbar än verklig. Detta skedde gepom .den bekanta reforma-
toriska folkrörelse, som fått namnet Der Keutschkatholicismus.

, Företa anstöten till den tysk-katolska rörelsen gafs genom ut-
ställningen af »den heliga rocken» i Trier. Med denna rock förhöll
sig på följande sätt: enligt en i Trier gängse, från medeltiden här-
stammande tradition, hade den heliga jungfrun åt sin son förfärdigat
en rock, som hade egenskapen att växa med sin égaré, så att den
alltid passade åt honom. Det var denna osömmade rock — en sinne-
818 J)EN keligiösa »evolutionen i nittonde århundradet.

k

bild af den odelbara kyrkan — om hvilken krigsknektarne kastade
lott vid1 Kristi kors. Konstantini moder, den heliga Helena, hade
funnit rocken i Palästina och låtit skicka den till Trier, der den se-
dermera förvarades i domkyrkan. Vid tre föregående tillfällen, då
man behöfde penningar till domkyrkans förskönande, hade reliken
blifvit utställd till beskådande mot en frivillig afgift. År 1844 beslöt
biskop Arnoldi i Trier att föranstalta en ny utställning af rocken,
till stärkande af menighetens' religiösa tro och för att göra Trier till
en besökt vallfartsort. , Detta sistnämnda ändamål uppnåddes äfven
på ett lysande sätt. Under det att rocken hängde under glas och
ram i choret bakom högaltaret, tågade, i dagarne från d. 18 Augusti
till d. 6 Oktober 1844, betydligt öfver en million pilgrimer ifrån alla
trakter af Tyskland förbi densamma i tillbedjande processioner. Rhens
och Mosels dalar fylldes af de vallfårdande skarorna, som drogp fram
under psalmsång, med svajande fanor; i hvarje stad och by helsades
de med klockringning, under det att folket jublande strömmade dem
till möte; på floderna styrde talrika festligt smyckade fartyg fram
mot den plötsligt heligvordna staden.z Naturligtvis uteblefvo ej heller
de under dylika förhållanden öfliga underverken; åtskilliga, berättelser
sattes i omlopp om sjuka, som blifvit botade endast genom åsynen af
rocken. Uppståndelsen var allmän, och icke ens en så grundlig ve-
derläggning af »det fromma sveket», som den H. v. Steel, den be-
römde historieskrifvaren, åstadkom i sin skrift Der heilige Doch su
Trier und die zwanzig andern ungenähten Docke, förmådde .rycka
mängden ur 'hennes vidskepliga hänförelse.

Den afgörande domen öfver gyckelspelet skulle iihellertid snart
komma från annat håll. I tidningen Sächsische Vaterlandsblätter
lästes d. 16 Okt. 1844 en uppsats: Das Drtheil eines katolischen Prie-
sters über* den heiligen Dock in Trier. Författaren vänder sig ome-
delbart till Trier-biskopen Arnoldi, hvilken han i skarpa ordalag
påminner om hans verkliga biskopspligter. Kyrkans stiftare har åt
sina lärjungar efterlemnat icke sin rock, utan sin anda; rocken tillföll
hans bödlar. Biskopen hade derimot skändligen bedragit de folkmassor,
hvilka för vallfartens företagande öfvergifvit hius och hem. Men den
nye Tetzel skulle snart få ångra sitt misstag! Tusende skynda till
honom, men hundratusende, vända sig med harm bort från honom och
kyrkan.

Den kraftiga protesten var ett ord i sinom tid. Inom få dagar
var den katolske prestens bref kändt öfver hela Tyskland. Inom några
veckor visste, man redan öfverallt, att författaren var en schlesisk kaplan
vid namn Johannes Ronge, att han öppet erkänt sig vara författare
till uppsatsen och, då han vägrat återkalla sina satser, blifvit afsatt
och belagd med kyrkans bann. Få månader derefter begynte redan
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 819
den nye refonnatorns triumftåg, sedan han i några andra flygskrifter
uppfordrat sina trosförvandter att skilja sig från Rom och grundlägga
en fri katolsk kyrka.	.

Med dessa tippmaningar vande sig Ronge företrädesvis till skol~'
lärarne. »Jag uppfordrar Eder», utropär han, »till en samfåld, afgörande
kamp mot Rom och dess prestkast, Det är Eder stora pligt att ge-
nom skolan befria folket ur dess andliga träldom och uppfostra det
till dygdens frivilliga utöfvande. J .kunnen uträtta ganska mycket, ty
J hafven barnens själar i Edra händer och genom barnen stån J i
nära förbindelse med föräldrarne. Man skall smäda och förfölja Eder,
men detta skall endast påskynda Eder seger. Vår tid går raskt
framåt'; lidandets dagar skola förkortas. Den romerska stolens vapen-
dragare, desse slafriske hycklare, skola fly för -dagens inbrytande ljus;
striden mot det nittonde århundradets 'romarevälde skall ej, såsom
våra förfäders befrielsestrid, utkämpas i Teutoburgerskogens mörker,
utan på den germaniske andens solbelysta höjder.»

Hvad omdöme man än nu må falla öm tonen i Ronges skrifter,
så bevisade deras framgång, att denna ton då var lyckligt vald, och
att hans uppmaning till bildande af en fri katolsk kyrka tillmöteskom.
ett. i vidsträckta kretsar utbredt behof. Det var så mycket lättare att
efterkomma denna uppmaning, som det redan lyckats en annan man
att stifta en från Rom skild, sj elfständig katolsk församling, En pastor
Czerski i Posen, som lefvat i hemligt äktenskap och derföre blifvit,
for öfverträdande af celibatslagen, suspenderad från sitt embete och
dömd till fängelsestraff, hade redan i Augusti 1844 utträdt ur romerska
kyrkan och, till rättfärdigande af detta stëg, utgifvit en broschyr, deri
han förklarade, att han endast förkastade hierarkiens irrläror, men
ville för öfrigt hvarken blifva lutheran eller calvinist, utan katolsk
prest såsom dittills. Tjugufyra medlemmar af hans församling anslöto
sig till honom; deras antal ökades sedermera och i början af år 1845
förenade de sig till ett religiöst samfund med egen trosbekännelse, i
hrilken de, n^ed förkastande af åtskilliga romerskt-katolska läror (hel-
gonadyrkan, öronbikten, aflaten, fastan, prestemas celibat, m. fl.), för-
klarade sig stå fast vid apostoliska symbolum och särskildt vid läran
om Kristi gudom.

Det af Czerski gifna föredömet ville Ronge nu efterlikna i stor
skala. I Januari 1845 bildades under hans ledning i Breslau en fri
katolsk församling, hvilken likaledes uppsatte en trosbekännelse, hvars
satser dock vorp betydligt moderniserade. Medlemmarnes antal växte
snart till flera tusen; i Mars höll församlingen sin första gudstjenst
och valde Ronge till sin pastor. Inom ett halft år hade 35 dylika
församlingar bildat sig på olika håll i Tyskland, uti hvilka själavården
merendels bestreds af prestmän, som utträdt ur romerska kyrkan. I
820 DEN RELÏGIÔSÂ REVOLUTIONEN I NIJTONDE ÅRHUNDRADET.

Leipzig höll derefter »den tyska katolicismen» sitt första allmänna
kyrkomöte, som bevistades af ombud för de nybildade församlingarne.
Med afseende på läran uppställdes såsom grundsats, att den heliga
skrift är enda rättesnöret för den kristna tron och att skriftens tolk-
ning bör öfverlåtas åt det fria förnuftet. Meningsskiljaktighet ifråga
om den ena eller andra af troslärorna borde ej vara någon grund till
ömsesidigt misstroende; den kristnes första pligt vore att bevisa sin
tro genom goda gerningar.

Ronge stod nu på höjden af sitt anseende. Händelsernas, utveck-
ling visade dock, att hans nit och sjelftillit varit större än hans för-
måga såsom reformator. Mellan honom och Czerski yppade sig snart
misshälligheter med anledning af Ronges förnekande af Kristi gudom;
den sistnämnde förklarade i ett öppet sändebref, deri han polemise-
rade såväl mot Czerski, som mot den kyrkliga ortodoxien, att en re-
formation, som ej ginge längre än den för trehundra år sedan, vore
öfverflödig. Visserligen föranstaltades sedermera en förlikning mellan
de båda ledande personligheterna, men tvistefrågan var dock snarare
undanskjuten, än bilagd. Det var i sjelfva verket samma tvedragtsfrö,
som gaf anledning till striden mellan Luther och Zwingli ifråga om
gudamenniskans närvaro i nattvarden.

- Till dessa inre svårigheter kom äfven yttre betryck med afseende
på de nybildade församlingarnes ställning till ländernas regeringar. I
Baiern förklarades »den Rongeska sekten» vara, icke en kyrka, utan
ett radikalt politiskt parti; förbindelsen med densamma stämplades
som högförräderi. I Österrike förbjöds ända till sjelfva namnet »tysk
katolicismen.» I Preussen betecknades rörelsen såsom ett affall från
kristendomen; endast i Sachsen och Baden funno tysk-katolikerna något
understöd. — I trots af dessa ogynnsamma förhållanden växte de fria
.församlingarnes antal oupphörligt; mot slutet af år 1847 hade de
stigit till 259, i spetsen för hvilka stodo 88 teologiskt bildade lärare.

Året 1848 med dess politiska hvirfvelvindar var till en början
mycket gynnsamt för tysk-katolikerna. Betydande församlingar stiftades
i Wien, München och å andra orter, och på flera håll funno sig myn-
digheterna föranlåtne att officielt godkänna deras tillvaro. Ronge var
äfven nu outtröttligt verksam på resor och folkmöten; meri den kyrk-
liga agitationen, som hittills varit hufvudsak, fick hädanefter, under
inflytandet af förhållandena för dagen, träda tillbaka för den radikalt
-politiska. Följden häraf blef, att under den snart derpå inträdande
reäktionen, de tysk-katolska samfunden betraktades såsom ett slags
revolutionära klubbar, behandlades med stränghet och slutligen i flera
länder, på regeringarnes befallning, alldeles upplöstes. Med åren
1848—49 kan sålunda tysk-katolicismens historiska roll anses ut-
spelad.
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 821

Vid den här. omtalade religiösa partiriktningens första uppträdande
gjorde man sig på många håll synnerligen höga föreställningar om hvad
Bonge och hans anhängare skulle kunna uträtta. Framstående pro-
testantiska teologer helsade med glädje grundläggandet af »den symbol-
fria kyrkan», och till och med en så djup historiekännare och bety-
‘ dande personlighet som Gebvinus lofvade sig stora ting af tyskkato- -
likernas »mission». I sin skrift Die Mission der Deutschkatholiken
(1845) utgår Gervinus från det kända förhållandet, att den gammal- '
ortodoxa uppfattningen af kristendomen, vare sig inom -katolska eller
protestantiska bekännelsen, icke kan fasthållas af någon med den mo-
derna bildningen förtrogen, hvadan, såvida ortodoxi och sann kristendom
vore ett och samma, man endast hade att välja mellan uppoffrandet
af kristendomen eller af den nyare kulturens eröfringar. Till presterna
ställer han den frågan, om de väl betänkt hvad det innebure att fort-
farande envist förfäkta en lära, från hvilken menigheten bortvänder
' sig med likgiltighet, ja, med förakt, och att i allmänhet söka upprätt-
hålla ett sakernas tillstånd så beskaffadt, att i de flesta länder sjelfva
kärnan af nationen nödgats skilja sin sak från kyrkans. Den sunda
religiösa utvecklingens fordran vore en tro, om hvilken alla kunde
förena sig, en lära och bekäninelse, som kunde blifva församlingens,
ej blott presterskapets. I den nya rörelsen på det kyrkliga området
trodde, sig Gervinus skönja énfriskare lifsyttring, som skulle undan-
rödja mycket af det odugliga gamla och åvägabringa ett närmande
mellan kristenhetens båda hufvudkonfessioner.

Om utgången ej motsvarade dessa förväntningar, torde detta till
väsentlig del få tillskrifvas den,ofvan antydda omständigheten, att le-
derne af den kyrkoreformatoriska rörelsen ej voro sin uppgift vuxne.
Betydelsefull såsom ett förebådande tidens tecken blir dock alltid denna
»tyska katolicism», som ett ögonblick syntes på väg att inom några
månader förstöra hvad romerska kyrkan behöft århundraden för att
uppbygga och befästa. Sin styrka hemtade tysk-katölicismen ur sin
folklighet; dess kristendom ville vara en praktisk, en hfvets och händ-
lingens: häri låg dess berättigande gentimot det ofruktbara, »öfvér-
förnuftiga» dogmatiska formelväséndet. Utgångspunkten var riktigt
vald, men krafterna sveko vid tillämpningen. En bekant kyrkohistorisk
skriftställare — prof Heinrich Gelzeb i Berlin yttrar i de »50
teser», med hvilka han inledde första årgången af den af honom ut-
gifna tidskriften Protestantische Monatsblätter für innere Zeitgeschichte
(1852): »Det var för romerska katolicismen en öfverraskande, oerhörd
lycka att tysk-katolicismen, genom sina upphofsmäns missgrepp, blef
en karrikatur. Rönge och Czerski hafra, just genom sin obetydlig-
het, gjort sig väl förtjente om Loyolas söner. Och dock har Rom,
vid tysk-katolicismens framträdande, darrat; ty bakom denna rörelse
822 . den religiösa revolutionen i nittonde århundradet.

låg der en tanke, som ännu i dag kommer hierarkien att darra. Grund-
satsens värde har ej kunnat förringas genom de handlande personernas
bristande förmåga; ej ens de medelmåttigaste skådespelare kunna göra
Shakespeare eller Sophokles till dåliga skalder.»

Oro och öppet framträdande missnöje rådde sålunda på flera håll
inom katolicismens hufvudländer vid den tid, då, efter påfven Gregorius
XVI:s död, kardinalen grefve Mastai Ferretti från Sinigaglia, 54 år
gammal, d. 16 Juni 1846 besteg ät. Petri stol* under namn af Pius IX.
' I honom erhöll romerska kyrkan till Öfverhufvud en man, livilkens
älskvärda personlighet och välmenande afsigter vunnit äfven motstån-
dämes erkännande, men hvilkens begåfning och tänkesätt i allmänhet
ej gjorde honom skicklig att höja kyrkan ur hennes förfall eller bilägga
den ingrodda missämjan mellan påfvemagten och nutidens samhällslif.

Sällan har någon regent fått, mottaga så många bevis på sina
undersåters tillgifvenhet som Pius IX under de första åren af hans
pontifikat. Skälet ligger nära tillhands. Åtrån efter politisk och kyrk-
lig frihet hade gripit omkring sig' äfven i Italien, oeh den nye påfven
tillträdde sitt embete med den offentligt afgifna förklaringen, att han
ansåge reformer i flera riktningar vara nödvändiga och oförtöfvadt
viUe skrida till, deras genomförande. Han började äfven sin regering
med bekämpande ^f de talrika missbruken och inskränkande af utgif-
terna. Kort derefter utfärdade han ett amnesti-dekret, genom hvilket
friheten återskänktes åt 6,000 politiska fångar. Såsom ett elektriskt
slag verkade underrättelsen härom på det lätt hänförda folket och
ropet * Evviva Pio nono ljöd med ökad styrka öfver hela Italien., I
Rom blef jesuiterpartiet oroligt; och den s. k. setta (Eregoriana, den
föregående påfvens reaktionärt sinnade anhängare, rustade sig till mot-
stånd. Häraf lät dock Pius IX ej afskräcka sig; då det gamla stats-
rådet visade sig motsträfrigt, upplöste han det och bildade ett nytt af
yngre prelater samt utnämnde den liberale kardinal Gizzi till stats-
sekreterare. Derefter följde en ny romersk municipalförfattning, upp-
rättandet af ett borgaregarde, pressens frigifvande, tillstånd att anlägga
jernvägar i kyrkostaten, vigtigare statsembetens bortgifvande åt lekmän,
> klostrens beskattande och ställande under noggrann öfvervakning, m. fl.
dylika åtgärder. När då Pius IX slutligen protesterade mot Ferraras
besättande genom österrikame, tycktes han hafva ställt sig i spetsen
för det nationala befrielseverket och firades som Italiens hjelte. På
årsdagen af . hans utnämning till påfve — d. 16 Juni 1847 —- var
hela Rom om aftonen ett strålande ljushaf; glädjebetygelsema fort-
sattes ännu mot årets slut, och påfven prisades lycklig såsom den furste,
hvilkens förnämsta bemödande måste gå ut på att något dämpa ytt-
ringame af sitt folks kärlek. Hvad det unga Italien ansåg sig kunna
z	DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.' 823

vänta af påfven framgår ur det bref, som, i September 1847, skickades
till Pius IX af Mazzini, hufvudmannen för det italienska »rörelsepar-
tiet». »Europa», heter det här, »slites för närvarande j en fruktansvärd
kamp mellan tvifvel och längtan. Genom tidsandans magt, ytterligare
skärpt genom hierarkiens åtgöranden, är tron numera död. Det gifves
i våra dagar endast vidskepliga eller hycklare, men inga troende. Vi
hafva ej mera någon himmel; derföre hafva vi ej heller något sam-
hälle. Menskligheten kan dock ej lefya utan en himmel. Vi böra
derföre återupplifva den religiösa tron; påfven bor söka utbreda, en
ny humanitetsreligion, som bekänner sig till grundsatsen, att mensk-,
ligheten är helig, är en Guds dotter. Men hans främsta pligt är dock
att arbeta på Italiens enhet.»

Snart skulle dock den villa skingras, som en kort tid lät Italiens
folk i den nye påfven se århundradets Messias, bestämd att åt mensk-
ligheten återskänka »nya himlar och en ny jord». Den af Pius IX
intagna ståndpunkten var alltifrån början skef och ohållbar. Inom
politikens område ville Pius vara liberal, under det att alla hans åt-
göranden i afseende på de kyrkliga angelägenheterna buro en afgjordt
reaktionär prägel — detta var den inre motsägelse i hans handlings-
sätt, hvars följder med öfverraskande snabbhet trädde i dagen. Just
det ofvannämnda brefvet från Mazzini bief den yttre anledningen till
omslaget. I allukotionen af d. 17 Dec. 1847 tog nämligen påfven till
ordet för att, med tillbakavisnnde af Mazzinis och det nationala par-
tiets uppmaningar, redogöra för sin ställning till tidens religiösa fråga.
Redan här anslår han nu den ton af bitter veklagan och häftigt för-
dömande af »otron» och »tidens ondska», hvilken sedermera ständigt
återkommit i hans talrika »herdabref». Huruledes han under de föl-
jande åren genom handlingar sådane som den nya Maria-dogmens på-
bjudande, genom despotiska konkördater och fanatiskt hätska encyklikor
gjort allt för att ytterligare vidga svalget mellan romerska kyrkan och
nutidens frihets- och bildningssträfvanden, hafva vi redan omtalat i
föregående af delningen af vår uppsats' — Äfven hans politiska reform-
ifver afsvalnade ganska hastigt. Vid Februari-revolutionen 1848 upp-
stodo öroligheter i kyrkostaten; folket fordrade, att påfven skulle un-
derteckna en krigsförklaring mot Österrike. Då han vägrade, med det
tillägget, att tanken på att man ville ställa honom i spetsen för en y
italiensk republik, 1 fyllde honom med afsky, öfvergick befolkningens
förra entusiasm för honom till hat. Ett våldsamt uppror utbröt i Rom;
massorna hotade storma Vatikanen, och under det att kulorna redan
inträngde i hans rum, flydde påfven nattetiden till Gaeta. Derifrån
återvände han till sin hufvudstad först i April 1850, under skydd af
franska bajonetter. Alltsedan denna tid har katolska kyrkans högste
styresman med ett hårdnackadt »non possumus^ besvarat hvarje upp-
824 , DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.
maning till eftergifter, hvarje bön, att han mätte något mindre beflita
sig om tillgodoseendet af »bekännelsetrohetens» intressen, något mera
om mensklighetens.

Genom att sålunda drifva det andliga förtrycket till déss yttersta,
har påfven sjelf i väsentlig mån bidragit till framkallandet af den
»religiösa revolution», som blifvit vårt århundrades måhända vigtigaste
företeelse. Dylika djupt upprörda brytningsperioder hafva förekommit
äfven under förflutna tider; men striden bär i våra dagar, inärkbarare
än någonsin, det slutliga afgörandets prägel. Det är en strid mellan
tvenne i ett och allt motsatta verldsåskådningar, af hvilka den ena
icke kan ega bestånd vid sidan äf den andra. En svensk författare,
har i träffande ordalag angifvit, hvarom frågan är i denna strid och
hvarifrån den leder sitt ursprung.

»Man kan icke, bära en sedel till valurnan», yttrar Victor Ryd-
berg i företalet till Den siste Atkenaren »icke tala eller skrifva om
en allmän fråga,, utan att medvetet eller omedvetet kämpa för den
ena eller den andra af de verldsåskådningar, i hvilka den civiliserade
verlden är delad, och hvilken strid utgör den verldshistoriska processen.
Finnas ej tvenne grundtyper, till hvilka alla menskliga varelser kunna
hänföras — en orientalisk och x en vesterländsk? Individerna af den
orientaliska typen känna sig,naturligt drågna till det reaktionära lägret,
den tillbakaskådande verldsåsigten, hvars paradis blomstrade vid men-
niskoslägtets vagga;‘de af den helleniskt-vesterländska typen välja ovil-
korligt den framåtskridande verldsåsigten, hvars paradis äretttillkom-
mande. Guds rike, för hvilket civilisationen skall rödja rent. Grund-
draget i den orientaliska typen är den fromma undergifvenheten under
' de yttre magterna. Stöpta i samma form vandra slägtena i en ändlös
rad mot grafven och hafva uppfyllt sin bestämmelse, »fullgjort lagen»,
när de under vägen offrat i templet och knäböjt för Herrans smorda«
Den helleniskt-vesterländska andan har deremot upptäckt,^ att de yttre
magter, som i statens, kyrkans, vetenskapens, konstens gestalter träda
menniskan till möte, äro formade efter de oklara, men klarnande mön-
sterbilder, som äro nedlagda i subjektet sjelft och utgöra dess idéer,
att således dessa yttre magter äro behäftade, med ofullkomlighet, hem-
fallna under subjektets dom och ämne för dess omgestaltningsförmåga.
Denna verldsåskådning ar således utvecklingens. Vi lefva, andas och
hafva vår varelse i striden mellan dessa motsatta riktningar.»

Men — »Orientaler födas icke blott vid Ganges, utan äfven vid
Seine och Mälaren.» Derföre — när vi lyssna till skildringen af
denna väldiga kamp mellan medeltid och framtid, som i våra dagar ’
fängslar Europas uppmärksamhet — må då hvar och en, äfven i vårt
land, eftersinna i hvad mening han kan säga till sig sjelf: »det är om
dig denna saga förtäljes!»	Card von Bergen.
825

<	.	-

Henrik Wergelands framträdande inom
norska litteraturen.

I

1.	Wergelands ungdomslif och tidigaste arbeten.

Det norska hufvudstadslifvet omkring 1830 betecknas måhända rik-
tigast som en eTterklang af lifvet i Köpenhamn; men denna antydning
öm ett på hufvudstadsvanor- och väsende bygdt lif ger å ena sidan ett
för lågt begrepp om den verkligt friska fläkt af en begynnande poli-
tisk utveckling, hvilken uppenbarade sig i den. enighet, hvarmed man
samlade sig kring grundlagen såsom den dyrbara egendom, man under
intet vilkor ville skiljas vid, under det att samma antydning å andra
sidan ger ett för högt begrepp om de former,' hvari det sociala lifvet
utvecklade sig. . Sällskapslifvet stod obestridligen utomordentligt lågt;
visserligen hade den unga hufvudstaden sina baler öch supéer, ja, till
och med sin teater; men aHa dessa företeelser buro prägeln af en
småstads tarflighet och under det en oöfvervinnerlig tåfatthet länge
var det utmärkande draget i sällskapskretsarne, stod teatern, ledd af
Strömberg och Saaby med deras dåliga teatertrupper, så godt som
under medelmåttan. Som den hemtade sina skådespelarekrafter isyn-
nerhet från de danska småstäderna, uppförde den hufvudsakligen'hvad
som såg ljuset i Köpenhamn, eller ännu längre bort, och uppdök nå-
gon gång ett originalafbete, var det, så när som på något enstaka
undantag, icke njutbart.

En aftpupromenad på de afsides liggande fästningsvallarna gaf
på en gång en ersättning härför och utgjorde ett motstycke till Kö-
penhamnarnes promenader på vallarne. Concerterna gåfvos hufvud-
sakligen af utländska virtuoser, oftast af underordnad betydenhet. Helt
visst var “dagbladspressen det mest egendomligt norska på denna tid;
den förde, ett mycket vexlande lif; man bör icke vänta sig att här
finna någon politisk hållning eher lösningen af någon bestämd uppgift.
Ännu flöto alla former tillsamman i den unga staten; ännu kunde
ingen publicist genöm sitt namn och sin penna höja pressen tiH en
folkets rådgifvare och ledare ; i de många -tidningar, hvilka uppstodo
öch hastigt åter försvunno, skref en massa insändare, söm behandlade
allting med samma bredd och samma naivitet. Är 1819 hade Morgen-
bladet blifvit uppsatt; men det var i början ej blott moderat och väl-
villigt, utan rentaf lamt. Betecknande för förhållandena är derimot
den omständigheten, att ett smutsblad sådant som »Statsborgeren»,
kunde .erhålla en viss betydelse och fortgå, till dess utgifvaren blef
dömd ärelös och försvann från skådeplatsen 1835. Hela detta yirrvarr
826 HENRIK WERGELANDS FRAMTRÄDANDE INOM NORSKA LITTERATUREN.

inom tidningspressen visar oss ett ännu omyndigt folk, som befinner sig
i sin politiska utvecklings första stadium.

' Vilja vi söka uttrycket för den vaknande lifaktigheten i hufvud-
stadens andliga sträfvanden, böra vi träda in i studentkretsen, hvarest '
pä denna tid de unga' krafter tumlade om, hvilka under den följande
tiden skulle omdana Norges andliga lif i alla riktningar. Student-
lifvet fick just vid denna tid en så hög betydelse för Norges kul-
turutveckling genom att uppställa dé två' anförame för rörelsens
tvänne hufvudriktningar, hvilka just år 1830 trädde bestämdt upp
imot hvarandra. Studenten har sin verld midt imellan borgarens de-
mokratiska kammare och de aristokratiska kretsarnes salonger; han
har i allmänhet fritt tillträde till dessa bägge sällskapsverldar och
hans eget rike gränsar intill dem båda. Derföre får man nästan alltid
se studenterna vid ett hufvudstadsuniversitet söndra sig i olika rikt-
ningar imot dessa tvänne poler; der uppstår1 ett med det lägre folkets
lif beslägtadt, ofta kraftigt och djerft, men stundom äfven bomeradt
demokratiskt element, och ett mot de högre umgängeskretsarnes lif
riktadt, ofta intelligent och anderikt, men stundom äfven tomt och
andefattigt aristokratiskt element.	«

Ett för olika kretsar olika förhållande rådde således mellan stu-
dentlifvet och hufvudstadens matta sällskapslif, der den unge eleganten
Ofta fick erfara, aft »hans björnklor stucko hålpå hans glacéhandskar».
Inom den demokratiska sferen gällde »patriotismen» som lösen i poli-
tik såväl som i kulturlif, under det att den aristokratiska sidan höjde
»intelligensens» fana. Och det skall sägas till ära för Norges univer-
sitet; ätt det räknade dugliga, varmhjertade ynglingar inom båda dessa
' riktningar. Men det låg i sakens natur, att det också inom dem båda
förekommo spridda hopar, hos hvilka patriotismen fann sitt egentliga
uttryck vid punschbålens orgier, och hvilka icke egde mera af intelli-
gensen än det yttre skalet; att, med ett ord, råhetens och tomhetens
dämoner stucko upp sina hufvuden bakom de ungdomliga riddareska-
rorna, som rustade sig till kamp. Det var då naturligt att från de
motsatta lägren, hvilka så småningom slöto sig tillsamman, skulle
förnimmas beskyllningar imot den andra sidan, hvilka tillskrefvo par-
tiet si elf de fel, som endast tillhörde partiets utväxter.

Ar 1830 få dessa två partier sina afgjordt såsom sådane fram-
trädande banérforare, hvilka framkalla striden, i det de i sina person-
ligheter upptaga tidens vidt kringspridda brännbara ämnen och med
hela nationens bildade del bakom sig, drabba tillsamman i ,en' häftig
kamp, hvilken betecknar hela den nya perioden som en ,stridstid, i
motsats till den föregående fredliga tiden. Dessa två personligheter
voro Henrik Arnold Wergeland och Johan Sebastian Welhaven,
hvilka båda hade kommit till universitetet år 1825, den förstnämnde
HENRIK WERGÉLANDS FRAMTRÄDANDE INOM NORSKA LITTERATUREN. 827
från Christianias, den andre från Bergens lärda skola. Henrik Arnold
Wergeland —- hvilkens personlighet vi först måste skildra, då han redan
framträdt i litteraturen innan striden utbröt — var född den 17 Juni
1808 i Christiansand, der hans fader Nicolai Wergeland, författare'
till »Mnemosyne» och »Danmarks politiska förbrytelser mot Norge»,
samt riksdagsman för Éjdsvold, då vistades som adjunkt. Fadren ut-
talade sig redan tidigt om barnets egendomliga anlag och sonen röjde
äfven tidigt de gåfvor, som naturen med frikostig hand hade strött
kring hans vagga. En vid 13 års ålder författad ryslig riddarehistoria,
»Blodstenen», hvilken blef tryckt och eftertryckt i »Elmqyists Lœse-
frügt er», der signaturen W—g genom en komisk misstydning, blef
tolkad som »Washington Irwing», vittnade visserligen ej om hvad som
sedermera skulle utgå från detta rikt begåfvade inre; men en omed-
veten trängtan till produktivitet uttalade sig såväl här, som i de ko-
medier han skref för att uppföra i hemmet under julhelgen. Förutom
de medfödda anlag han egde att blifva en varm fosterlandsvän, bidrögo
två yttre omständigheter i icke ringa grad att tidigt öppna hans blick
för fäderneslandets behof. Den ' ena var, att hans far var en af sin,
tids varmaste och driftigaste patrioter; den andra, att han uppväxte
på ett ställe i Norge, der han dagligen hade för ögonen det friska
minnet af fosterlandskärlekens nyss vunna seger, i det hans far hade
blifvit pastor i Éjdsvold.

Der, midt i en välmående bygd, bland bönder, som hade stått
omkring norska frihetens vagga, uppfostrad af en fader, som sjelf
hade varit med bland lagstiftarne, blef Henrik Wergeland snart för-
trogen med folket och dess angelägenheter. Detta hans uppväxande
bland allmogen bidrog säkert starkt att gifva honom denna i alla
skiften oföränderliga kärlek till folket, som utgör den skönaste sidan
af Wergeländs personlighet, kärnpunkten i' hans lif och skaldskap, och
gaf hans väsende denna styrka och detta djup, som var nödvändigt
för en man hvilken, såsom han, ville gå sin väg hänsynslöst rätt fram,
nödvändig för den, hvilken i sednare år kunde säga om sig sjelf, att
han var såsom lejontanden, som växer starkare ju mera den ned-
trampas. Wergeland var en äkta son af det norska folket. Genom
den »harmonia prestabilita», som i detta bamdomslif uppenbarades
och mognade mellan skalden och hans folk, förstod skalden folket
och folket skalden, såsom genom en lycklig instinkt; utan att förstå'
mängden af hans dikter, förstod folket hans hjerta, som slog så tro-
fast for detsamma, likasom den älskade förstår .älskaren utan ord.

Wergeland kom till universitetet 1825, började studera teologi
och afslutade dessa studier 1829. Men under det han läste på sin
examen, se vi honom redan 1827 och de följande åren uppträda som
skald med några farcer, skrifna under signaturen »Siful Sifadda» (hem-
828 HENRIK WERGELANDS FRAMTRÄDANDE INOM NORSKA LITTERATUREN.

tad från Ossian). Titlarne på dessa farcer voro »Ah» (1829), »Irre-
parqbile tempus» (1828), »Fantasmer efter Ravenekrogspoetens Manu-
script» (1829) samt »Harlekin Virtuos» (1830). Under det att de två
första af dessa satirer äro riktade mot tidens fel och brister i all-
mänhet, om än framkallade af bestämda yttre anledningar, äro derimot
»Fantasmerne» och »Harlekin Virtuos», likasom Wergelands sednare
farcer, som alla offentliggjordes under samma pseudonym, riktade mot
bestämda personér öch fakta.	x

År 1829 kom — Majoroligheternas år med dess 17 Maj. — Wer-
geland hade redan förut gjort sig bemärkt som ifrig opponent mot
det tryckande kungabudet; han hade 1825 skrifvit en 17:de Majsång
och ett 'Ode till Norges frihet; 1827 hade han icke heller låtit -denna
farliga dag gå obemärkt förbi; 1829 firade han ånyo dagen med en
17:de Majsång. Likasom ingreppet från högre ort på folkets frihet
persiflerades i »Fantasmerne», så framställdes i »Harlekin Virtuos» ob-
skura, främmande virtuosérs besök, hvilka alltid utbasunerades af dessa
sålongsmenniskor for hvilka allt utländskt var godt, emedan det var
utländskt. Här fick Siful Sifadda anledning att med full rätt svänga
sin gissel, och han gjorde. det af hjertans lust, ofta hänsynslöst och
personligt.

Men Siful var nu en gång Wergelands halfbroder, för hvilkens
dårskaper han ville vara fri från ansvar, om han än stundom försva-
rade dem. Dessa farcer utmärka sig lika mycket genom en i sanning
trollsk inbillningskraft, som genom den fullständiga bristen på en poetiskt
ordnande hand och på klarhet och åskådlighet, hvilka lyten vidlåda alla
Wergelands tidigare arbeten, ehuruväl dessa brister märkas mindre
här, der sjelfsvåldet kan fritt tumla om under farcens flagga. Der-
före blefvo farcema, trots alla svagheter, de förstå bidragen till Wer-
gelands popularitet som skald, ty de voro en skuggbild af hans per-
sonlighet sådan den var vid denna tid. Han ansågs som en ursinnig
entusiast, en blind svärmare för allt nationelt; och man kan, utan att
taga bort något af den ära, som tillkommer honom, medgifva att han
var det; men det var derigénom han blef folkets afgud, denne hjelpare
för alla, som aldrig frågade -efter om det medförde någon fara för
honom sjelf eller ej, att han åtog sig en rättfärdig sak. — Denna
hans obetänksamhet och hans ideella rättskänsla, invecklade honom
också mycket snart i obehagligheter. Först kom den bekanta »Garde-
möesaken». »Wergeland hade vid en revy öfverträdt lägrets demarka-
tionslihie, och blef nu af män, som hade ett hom i sidan till 17:de
Maj-hjelten, under 5 år (1828—1833) dragen inför alla domstolar, tills
hela saken uppgjordes genom en plikt på 30 Spd. Men straxt derpå
invecklades han i en rättegång med en känd prokurator, en sak, hvars
pinsamma enskildheter förbittrade honom många år, och slutligen ge-
HENRIK WERGELANDS FRAMTRÄDANDE INOM NORSKA LITTERATUREN. 829
nom rättegängsomkostnader vållade honom förlusten af största delen
utaf hans förmögenhet. Slutligen stod han nu frän den 14 Maj, om
icke förr, på regeringens »svarta tafla», hvarpå skaldens fader häntyder
i sin försvarsskrift (jemte en anspelning på statsrådet Vogts namn)
genom följande rader ur Schillers Wilhelm Tell:

»Der Vogt ist ihm gehässig, weil er stets

Für Recht und Freiheit redlich hat gestritten.»

Hans personlighet och dennas skugga, Siful, vUnno genom 'hans
ungdom ligt käcka frihetssinne och hans älskvärda karakter långt flera
varma vänner än hans allvarliga sångmö. Under det man så väl för-
stod hans satirer — massan har i denna riktning en utomordentligt
lätt fattningsgåfva, — var man icke i stånd att följa skalden på hans .
vilda flykt inom den högre poesiens områden: hvarken »Sinclairs Död»
eller »Opium» eller första bandet af hans dikter blefvo förstådda, och
detta kan man finna naturligt. .

När man nämligen fördjupar sig i dessa Wergelands första, vilda,
men ofta underbart storartade ungdomsdikter, får man en aning om,
att den ungdomlige Wergeland är slägt ined våra gamla skalder; det
är samma laglöshet i fantasien, samma vilda famlande mellan stora
bilder, som aldrig rätt vilja taga form, i det den ena bilden icke får
verklighet, men blir en ny bild på någonting annat, så att man ryckes
med genom fantasiens himlar utan hvila, och derföre utan sann ve-
derqvickelse, trots all den skönhet man upptäcker under färden: man
blir utan fotfäste. Jag vill här påminna öm ett ställe i »En Sangfuld
Sommermorgon på Skreia»:

' , »Og hist bejer Sovnen en lattermild Fjeldgjentes

lange 0jenhaar over tause Kinder...

(En Rad Natvioler, som . over de sOvnige

Roser praler, som Natten over Dagen).	. j

Et guult Haar om Fanden er Sommerons Maaneskin

Som Blomstérnes Dugg sig stille bad er ...

O ligt selv en Dugg over Himlen, saa Stjernerne
Liljer lige, bak Skyens Blade dukke.»

Bilderna störtade in på skalden och förledde honom till ett omått-
ligt jagande efter att fängsla dem alla; derigenom blef Wergeland i
sina ungdomsdikter visserligen skalden med den utomordentliga frisk-
heten och ursprungligheten, men också med de stora felen, med den
förvirrade inbillningskraft, som aldrig kunde vinna plastisk åskådlighet.

Denna inbillningskraftens envåldsmagt öfver de andra själsfor-
mögenheterna måste, så länge detta tillstånd räckte, göra hans diktér
snarare till psykologiskt märkvärdiga fenomener än till fulländade
830 HENRIK WERGELANDS FRAMTRÄDANDE INOM NORSKA LITTERATUREN.

konstföreteelser. Det skulle derföre vara en skriande orättvisa att
bedöma dessa arbeten utan att taga i betraktande hela den person-
lighet, utaf, hvars rika, men bundna inre de voro ett uttryck. Åf
denne man, som klädde sig i vadmal och reste landet omkring för att
anlägga folkbiblioteker och'uppleta genier och hos hvilken allmogen
ifrån aflägsna håll sökte råd; af denne man, som skref Messias och
17:de-Majsånger med samma värme, har man tvänne bekännelser, en
från början och en från slutet af hans offentliga lif, hvilka tillsam-
man återgifva hans bild. Han sade vid begynnelsen af sin bana:
»Mitt mål skall vara att blifva en god norsk borgare», och på sin
dödsbädd yttrade han: »Jag var ingenting annat än skald».

Huru dessa tvenhe skenbart motsatta utsagor kunna förlikas, blir
oss klart genom ett tredje yttrande af honom, angifvande hans upp-
fattning' af skaldekonstens förhållande till lifvet. Yttrandet förekom-
mer i en uppsats från 1834 i Morgenbladet om den svenske skalden
Ridderstad, hvilkens personliga bekantskap Wergeland hade gjort under
en resa till Sverige, dit han ledsagade sin fader. Vi citera hans ord:

»Ikke Dogenichternes Moro eller allene Kirke- og Fabel-Moralen
satte de sande Digtere sig som Maal. De indelukkede ikke sine Sjæle
i Gemakkerne. Verdensmoralen var dem anvist og de S0gte sin Plads
i Verden, forhen som Hærforere og Kongemes Lærere, nu som
Ide’anf0rere og Folkenes Lærere.---------Vi ville — — Digtere, som
ikke bo i Himlen for att spytte paa Jorden; som beherske sine Idea-
ler, — — som forstaa sin Tid, deltage i dens Krav, oplyse den derom
og paaskynde dens Idfœtter og Flugt, og, endelig, som idealisere ikke
derfor, men for at realisere, eller se eller häabe realiseret.»

Detta är den afgörande synpunkten för bedömandet af Wergelands
skaldelif, den brygga, som förbinder hans sista ord med hans första,
och. som gör, att hans lif såsom skald först framstår för oss i hela
dess skönhet, när vi betrakta honom som skald i den, mening, att hela
hans lif är ett skaldelif mindre på papperet än i den yttre verlden,
der han söker praktiskt realisera hvad han diktande skådar såsom
sina idealer.

Ännu mer än något af .de tidigare arbetena behöfver hans vidun-
derliga diktverk »Skabelsen, Mennesket og Messias», betraktas i ljuset
af hela hans personlighet^ bm vi uti detsamma skola kunna se annat
än en förvirrad, oskön massa af fantasterier.

Tänka vi oss Wergeland sådan han då var: excentrisk till sitt
lynne, gigantisk i tron på sin poetiska kämpakraft, dertill ungdomligt
hänförd och svärmande för det stora, snart sagdt för det oändliga, så
förstå vi, den stämning, i hvilken han skref denna dikt om det stora
helas uppkomst, utveckling och mål. Han kallar sjelf dikten: »Re-
HENRIK WERGELANDS FRAMTRÄDANDE» INOM NORSKA LITTERATUREN. 831
publikanerens Bibel, Menneskehedens Epos», och säger, att han der.
har »framställt sitt inre i dess helhet». — Men hvilket inre!

Dä Wergeland skref det ifrågavarande arbetet, var han 22 år
gammal, jäsande som ett upprördt haf, med en obändig, tygellös fan-
tasi — hvad under då, att han trodde sig finna hvilå för sin vilda
kraft endast genom att störta sig hals öfver hufvud ut i oändligheten?
I den egendomliga dikt, som inleder hans epos, besjunger han . också
den svindlande känslan af att »alltet» brusar in på honom och fordrar
att blifva besjunget af honom. Den betydelse poemet har för hans
eget inre lif, angifver han genom det i sanning häpnadsväckande ytt-
randet: »Mitt fortsatta sträfvande skall alltså gå ut på, att göra mitt
eget lif till, en så trogen och prosaisk kommientar som möjligt af
poemet». Här hänvisar Wergeland till enheten mellan hans lif och
hans skaldskap, hvilken är så nödvändig att inse för att, rätt förstå
hans personlighet. Hade han i detta poem besjungit andens seger
öfver egoismen och det materiella, folkens frihet, kärleken som verlds-
alltets grundprincip — så skulle hans lif visa att han. sjelf lefde för
just dessa samma idéer. Vi vilja i korthet betrakta poemets form.

I dess första afdelning, »Skabelsen», rör sig skalden i fantasiens
dimmigaste och mörkaste regioner, — det är mensklighetens fysiska
och andliga daning, som besjunges, såsom orsaken till menniskans
sednare olycka; den Zoroasterska dämonologien ligger till grund för
uppfattningen. Andame Phuur-Abiriel, den manliga, tviflande, for-
skande — och Ohebiel, den qvinliga, troende, älskande anden, upp-
träda. Abiriel drifves af sitt tvifvel och sitt forskande att inkarnera
sig i den nyskapade menniskokroppen, som ännu är försänkt i med-
vetslös slummer, och den älskande Ohebiel följer honom af längtan
och kärlek, för att trösta honom i hans jordiska fängelse.

Abiriel förlorar som menniska, som man, medvetenheten om sitt
andelif, hvilket blott sväfvar soin en dunkel dröm för honom.

Denna på orientaliskt-theosophiska läror baserade fiktion, synes,
enligt skaldens mening, förklara den ständiga dubbelhet, som uppen-
barar sig i menniskans natur: den döda, råa massan, materien, är
upphofvet till allt det låga i menniskonaturen — den i kroppen ned-
stigna anden är menniskans himmelska del. Men just denna eviga
ande har, genom ett förmätet bruk af sina krafter,' förvisat sig sjelf
från himlen och sålunda blir Adam ett förnuftigt, men syndigt vä-
sende; hans tillvaro är en upphöjelse af det djuriska i hans mensk-
lighet, en förnedring af det himmelska, andliga deri. Den ursprung-
liga synden är missbruket af andens frihet — tviflet. Öfver denna
menniskans skapelse, sväfvar, såsom medlare mellan Gud och det ska-
pade, den himmelske Messias, den eviga verldshistoriska uppenbarelsen
af den gudomliga vilja, som genomgår århundradena.
832 HENRIK WERGELANDS FRAMTRÄDANDE INOM NORSKA LITTERATUREN.

I poemets andra afdelning, »Mennesket», utvecklar sig mensklig-
hetens olycka såsom en följd af hennes brott, menniskans första synd,
Kains brodermord, Adams död, hvarefter Abiriel' återvänder, luttrad,
till andarne. Syndafloden drager i formlösa bilder förbi oss; man
ser våldet uppstå. i verlden och vid sidaü deraf rofferiet; den förste
kungen framkallar den förste röfvaren; andens tyranni uppstår i form
af prestväldet och vantron tar ut sin rätt vid sidan af tron. Natur-
lifvet, guldåldern skildras, men den kan icke bestå, och man ser den
snart försvinna, då kastväldet förtrycker folken; slafveri, adel och
presterskap äro tyrannernas nämn. I en vidlyftig skildring, som
hvimlar af de mest olika bild-grupper, ser mån sålunda menskligheten
sjunka ned i sin djupaste uselhet under bedrägeri och våld. Afguda-
dyrkan kräfver menniskbblod, krigen mellan konungarne och de mäg-
tige kräfva menniskoblod, de stores orättfärdighet och njutningslystnad
kräfver menniskoblod ’— och snart ryker hela jorden af blod, utgjutet
af det förtryckta folkets konungar, af de afgudiska och okunniga men-
niskomas prester. Messias, hvilkens röst man hittills alltid förnummit
genom seklernas lopp, förstummas här alldeles — allt är ett mörker,
hvari blodiga skepnader och bleka, vånmägtiga skuggor vältra sig.
Slutligen frambryter ljuset genom profeterna och filosoferna — profe-
ternas skara slutas af honom, som förkunnar den störste lärarens an-
komst. Jesus konjmer — tidens fullbordan är inne. Den drama-
tiska diktionen aflöses i denna framställning af repliker, som uttala
Messias’ åsigt af, dom öfver, och inflytelse på de särskilda moménterna
i utvecklingsgången; slutligen drager han sig tyst tillbaka för det onda,
som får rådrum i verlden — till dess han omsider frälsar det fallna
menniskoslägtet.

Den tredje afdelmngen ger oss nu en poetisk framställning af
förlossningsverket, hvilket utföres af menpiskan JesuS, hvilken utgör en
jordisk sidobild till den evige Messias, som meddelar honom’ sin ande.
Det är dock icke sjelfva förlossningens hufvudpunkt: syndaskuldens
upphäfvande genom Kristi död, skalden besjunger; det är beständigt
förlossningens förhållande till menskligheten; han besjunger den för-
ändring i mensklighetens seder och tänkesätt, som Jesu lära, kristen-
domen såsom. Verldsreligion i etisk riktning, utöfvade på mensklighetens
jordiska lycka genom dess inflytande på hela kulturlifvets utveckling,
genom kärleksprincipens införande i menniskosjälarne. Poemet slutar
med uppståndelsen och himmelsfärden; Jesu lekamen sjunker i grafven,
han sjelf uppstiger till Messias och de himmelska, hvarefter en hymn
af slutar det hela.	.

Vi’behöfva icke säga, huru oändligt lätt kritikens-hand skulle
kunna rifva ned hela denna i sig sjelf svaga byggnad. Den som vill
se poemet på det oharmhertigaste dissekeradt, men med den oimot-
HENRIK WERGELANDS FRAMTRÄDANDE INOM NORSKA LITTERATUREN. 833
ståndligaste klarhet och styrka, må läsa Welhavens kritik deröfver i
»Henrik Wergelands Digtekunst og Polemik»; — vi inskränka oss till
värt gifna referat och låta reflexionerna göra sig sjelfva.

Det var det allvarligaste ordet i Wergelands hela utveckling, detta
ofvan anförda ord, att hans lif skulle blifva en efterföljelse af grund-
tanken i det ifrågavarande poemet. Kunde han än ej infria detta sitt
löfte, så hade dock tanken på ett sådant lif föresväfvat honom. Var Mes-
sias hans ideal, så var hans fädernesland den jord, på hvilken han ville
förverkliga den himmelska synen. Hans uppfattning af fäderneslandet
och af sin egen ställning till detsamma var derföre af den inest prak-
tiska natur. Han förstod väl, att den man, som satte sitt lefnadsmål
i att verka genom skaldekonst och handling for sitt land, måste bryta
med alla illusoriska föreställningar, med alla estetiska drömmar om
folklifvets skönhet och idylliska lugn, såväl som med de patriotiskt-
fraseologiska ropen om eröfrade lagrar — måste stryka bort grann-
låten och se folket sådant det är, i de illaluktande stugorna, i trasor
och smuts. Och i sanning, han skydde icke att se det i sin rätta
dager, då han reste omkring för att väcka det omyndiga folket, för
att med sitt ord och sin person, sina varmhjertade handlingar och
sina folkskrifter tränga in i hjertan och hyddor. Långt ifrån att för-
tvifla eller ens frukta för folkets framtid, grep han verket an med
hela omedelbar/iétens magt, med den stora tro på den oförderfoade
naturen, som utgjorde grunden till hans skaldskaps storhet.

Med denna omedelbarhet och denna tro är Wergelands hela skalde-
lif på det nogaste förbundet. Men han visste det icke sjelf, och sväf-
vade derföre blindt ut i rymden; ty fanns det ett ord, som aldrig hade
träffat hans innersta, så var det Goethes:

»In der Beschränkung zeigt sich erst der Meister».

2.	Den Wergeland-Welhavenska striden.

Ville man konstruera en diametral motsats till denna sällsamma
uppenbarelse inom poesiens område, så kunde man icke finna en skar-
pare, än den som verkligen uppträdde i hans motståndare.

Johan Sebastian Cammebmeyer Welhaven (f. i Bergen d. 22
December 1807) kom till universitetet från Bergens skola samma år
som Wergeland (1825). Ett ljust hufvud, en genomträngande blick,
en genom inre öfverlägsenhet berättigad frihet och djerfhet i den unge
studentens väsende, måste snart väckä uppseende, och isynnerhet måste
kamrater med så framstående egenskaper, som han och Wergeland,
snart få öga på hvarandra. De voro också, som vi nämnde, i de första

53
834 HENRIK WERGELANDS FRAMTRÄDANDE INOM NORSKA LITTERATUREN.

studentåren hvad man i dagligt tal kallar »umgängesvänner», men en
djupare, på inre öfverensstämmelse och sympati grundad vänskap mellan
så motsatta naturer, kunde icke ega rum/ De voro båda varma, hvar
oçh en på sitt sätt inspirerad för det sanna och sköna, och hos båda
fann denna värme sitt uttryck i skaldskapet, men dermed var också
likheten slut.

Wergelands värme var glödande och genomströmmade såsom en
eld allt hvad han företog sig; när denna vulkaniska glöd lystervar
det med glödens naturliga, dunkelröda låga, djup, men utan ljusets
klarhet; Welhaven derimot förstod att med sin inre värme tända ett
ljus, som klart och genomträngande strålade öfver hvad han dermed
belyste; men det strålade så, att man ofta för ljusets skull icke märkte
den eld, som hade tändt det, oçh man ansåg honom för kall, eme-
dan hela hans klara verk genomflÖts af en dold och jemnt fördelad
värme. Wergéland förvånar oss, emedan han så djerft spränger alla
skrankor; Welhavens förnämsta styrka som skald, ligger i den har-
moniska jemnvigt, hvarmed alla den diktande fantasiens krafter om-
slingra hvarandra; och häraf följde hos honom förmågan att bestämdt
afsöndra de ämnen, hvilka hans skaldegåfva var mägtig af att behandla,
från dem, som voro densamma främmande.

Likasom vi anförde ett yttrande af Wergeland, som gjorde oss
förtrogna med hemligheten af hans skaldelif, kunna vi citera ett dylikt,
långt senare, af Welhaven, hvilket likaså säkert bestämmer hans stånd-
punkt, som det förra Wergelands. »Vid denna tid» (då han blef med-
veten om sitt konstnärskall) säger han, »kunde jag skrifva vers med
en i sanning strömmande produktivitet, hvilket kanske en och annan
af mina ungdomsvänner ännu är i stånd att erinra sig. Behofvet att
yttra mig, gaf sig luft, innan jag egentligen både något att säga. Men
en djupare inre erfarenhet och den mognare sjelfmedvetenheten gaf
mig, jemte* idéer, öga för mina anlags gränser och för deras rätta
utvecklingsformer. De poetiska uppgifter, som omedelbart tilltalade
mig/ voro just de, hvilka jag med tanken kunde genomtränga och
bringa till verklig afslutning; all annan skaldekonst har jag lemnat
oförsökt och betraktat såsom mig icke vidkommande.»

Denna Welhavens klarsynta sjelfbegränsning, som väl stundom
kan häfva verkat hämmande på hans produktion, gaf honom i den
strid, som begynte, en högst fördelaktig position. Under det att Wer-
geland hade bragt i ljuset en mängd omogna ungdomsarbeten, gick
Welhaven framåt endast på den mera enskilda litteraturens mark, i
studentföreningens handskrifha tidning, der han för första gången,
drabbade samman med Wergeland.

Betrakta vi nu innehållet af den strid, som uppstod mellan desse
män, få vi det intryck, att de stridandes ungdomliga obetänksamhet
HENRIK WERGELANDS FRAMTRÄDANDE INOM NpRSKA LITTERATUREN. 835
verkade en blindhet, som hade till följd den högsta grad af ömsesidigt
missförstånd. Ty, ehuru det är två ytterst olika danade personligheter,
som här uppträda mot hvarandra, är det så långt ifrån två principiella
motsatser, hvarom striden föres, att de stridande tvärtom, genast under
kampens hetta, mötas och förenas i en varm, sann, gemensam kärlek, kär-
leken till fäderneslandet, hvars väl båda parterna önska, ehuru de äro
oense om sättet, på hvilket man borde förskaffa folket de välsignelser, som
åtfölja nationalitetens rätta och sunda utveckling. Man uppställde blindt
såsom hvarandras motsatser två idéer, hvilka i hvarjemoget folklif betrak-
tas såsöm oumbärliga korrelater: »patriotismen» glömde att den, för att
vara berättigad och för att kunna lefva ett sannt och evigt lif, måste
ega eller sträfva efter att tillegna sig intelligens, och »intelligensen» å
sin sida glömde, att den icke kan existera utan såsom frukt af ett
sännt och friskt patriotiskt folklif. — Att ett sådant, ömsesidigt miss-
förstånd kunde uppstå, dertill var den föregångna, knappt tillrygga-
lagda perioden skulden, i det den, för att gifva luft åt patriotiska fraser,
sköt ifrån sig den ännu, icke uttalade, men hos allä jäsande frågan:
hvad skola vi göra för att blifva friheten värdiga? Båda de tvistande
partierna buro, ehuru i dunkel form, sanningen i sitt sköte; striden
var således nödvändig för att föra denna sanning fram i ljuset, för
att å ena sidan genom kritikens magt afkläda nationalkänslan det
frasens stofttäckelse, hvarmed hon blifvit inhöljd, och för att å andra
sidan genom inspirationens värme smälta den misstro till denna känslas
sanning, hvilken som ett skal hade lagt sig kring hjertat på den in-
telligenta delen af nationen.

Striden var således en botgörelse för de förflutna femton årens
synder; den var ett nödvändigt genombrott för nationens vaknande
sjelfkännedom och för en verkligt nationell litteraturs uppkomst. Stri-
den var nödvändig, derför kom den. De förut skildrade partigruppe-
ringarne bland studenterna, ställde sig nu under de två anförarnes
banér.

Wergeland såg sig snart i spetsen för den patriotiska hänförelsens
läger, hvarest man såsom grundprincip fasthöll, ätt nationalitetens vä-
sende uteslutande fordrade en utveckling inifrån utåt, hvilken, iör att
vara fullständig, måste hålla sig oberörd af yttre påtryckning. Wel-
haven blef anförare för »intelligenspartiet»; hans fylking kämpade för
den sanningen, att ett ungt folks politiska och sociala oberoende beror
på dess andliga mogenhet, och att, så länge det ännu ej hunnit ur
omyndighetsåldren, det måste finna sig i att lära af andra, hvadan
man borde fasthålla och befordra förbindelsen med det allmänna euro-
peiska kulturlifvet och låta utvecklingen af nationens inneboende krafter
rätta sig efter de gemensamma lagarna för folkens allmänna utveck-
lingsgång. Då Danmark genom geografiskt läge, språk och en tidigare
836 HENRIK WERGELANDS FRAMTRÄDANDE INOM NORSKA LITTERATUREN.

politisk förening var den naturliga vag, pä hvilken resultaten af det
europeiska kulturlivet nådde upp till Norge, fick Welhavens parti
snart namnet »det danska», ehuruväl detta namn icke noggrannt an-
giVer partiets innersta riktning. Äfven slungade man mot detsamma
beskyllningen för kosmopolitism, hvilket säkerligen berodde pä bristande
vilja eller förmåga att fatta den ifrågavarande riktningens innersta
väsende. Det kan visst icke nekas, att det ju innanför den krets, som
slöt sig till Welhaven och hans vänner, fanns en mängd personer, som
verkligen icke förmådde sätta sökandet efter beröring med det all-
männa ' kulturlifvet i förbindelse med kärleken till det norska folkets
egen utveckling, personer, för hvilka det utländska var godt, blott
derföre att det var utländskt, för hvilka intet inhemskt dugde, emedan
det var inhemskt; korteligen — sådana figurer, som Wergeland skil-
drade i »Harlekin Virtuos», »Kringla» och flere af sina farcer; men vi
vilja hänföra dem till partiets »svans». I dess medelpunkt rådde styrka
och klarhet i uppfattningen såväl af nationens litterära som af dess
sociala och politiska behof; och just derföre att så många sjelfständiga
förmågor här samlade sig, fick Welhavens personlighet aldrig den all-
rådande betydelse på denna sidan, som Wergelands på den motsatta.
Vi behöfva blott erinra om, att partiet räknade bland sina medlemmar
män sådane som P. A. Munch, Schweigaaed, Slbbern, Stang, Biech-
Reiohenwald, Fojjgstad, och under sednare åren, äfven A. Munch,
P. J. COLUETT o. fl.

Partierna voro bildade — striden bröt lös.

Den yttre anledningen till utbrottet var en obetydlighet. Werge-
land vistades hemma på Ejdsvold julen 1831, och kom der att tänka
öfver ett och annat i studentlifvet, som icke var som det borde vara,
isynnerhet på de osedliga visor, hvilka oftast stodo i samband med dryc-
keslagen och åt dessa gåfvo en ännu gröfre karakter, än de ofta nog,
utan detta retmedel, allaredan hade. I anledning deraf skickade han
ett sändebref till studentföreningen, med uppfordring att låta epigram-
mer aflösa dessa sånger, och medsände ett prof på dylika så kallade
»Stumper» till den just då från Joh. L. Helbeegs »Kong Salomon og
Jorgen Hattemager» bekanta melodien: »Ecce qvam bonum». Bland
dessa epigrammer förekommo två, för hvilka Welhaven var skottaflan;
det ena lydde:

»En Flyvetorsk tror sig være Fugl,
Naar over en Sjo den sqvætter,
Welhaven skref et Vers til Jul,
Og tror sig Apollos Fætter.»

Detta följdes af flera dylika, under hvilka Wergeland hade satt
sin signatur: »Sifiil Sifadda»; och Welhaven, som visserligen icke tycktes
HENRIK WERGELANDS FRAMTRÄDANDE INOM NORSKA LITTERATUREN. 837
hafva gifvit någon anledning till dessa angrepp, ehuru de kunde vara
motiverade genom hans versifierade anfall pä Wergelands 183Outgifna
dikter och genom den ställning till hvarandra, de båda skalderna re-,
dan för längesedan hade intagit, kände sig särad, och trodde sig dess-
utom i flera af epigrammerna mot andra se »hederliga män och tadel-
fria qvinnor gifna till pris åt den yttersta fräckhet och hån.»

Welhaven inskränkte sig till att besvara Wergelands »Tolv Stum-
per» med »en tolft» epigrammer, »Supplementer till Siful Sifaddas
Stumper», hvilka åter framkallade nya, der striden tillika gick in på
moralitetens område. Längre kunde man icke gerna gå. Welhavens
»Tylvter» cirkulerade i manuskript och blefvo, ehuru utan författarens
vetskap^ genom skalden Schwachs indiskretion, tryckta i Throndhjem,
under titeln: »Tre Dusin Complimenter til Henrik Wergeland», hvari-
genom de vunno en obehaglig offentlighet, och gjordes till föremål för
en förpostfäktning i »Nordenfjells Journal.» Wergeland trodde uppen-
barligen, att det var Welhaven' sjelf, som låtit trycka dem, isynnerhet
som det i Morgenbladet tryckta angreppet på Wergelands dikter redan
förut af en af Welhavens umgängesvänner hade blifvit sändt till Dan-
mark och der aftryckt, hvilket Wergeland tillskref Welhaven sjelf.
Poemet i Morgenbladét hade Wergeland redan dagen derefter be-
svarat i samma blad med en kort, men mycket häftig tillrättavisning,
som slutar med, att om den högre domstol, inför hvilken hans poem
blifvit instämdt, fäller samma förkastelsedom deröfver som »Anonymen»,
ville han erkänna sig vara vansinnig, frånträda en skådeplats, hvarest
han då skulle spela den jämmerligaste roll, och söka förmå sig att
strida för det monstrum, hvilket han dittills med hela sin kraft sökt
bekämpa.

Dessutom gjorde han ett obetänksamt och ursinnigt utfall mot
Welhaven i tvänne samlingar »Sifuliner», hvilkas titlar äro ganska be-
tecknande: »Sifuliner til Student J. Welhaven med ovrige opbragte Com-
pagni af poetiske och estetiske Bagateller» (Throndhjem) och »En
lumsk Avindsmand trukken frem og skildret efter Naturen», i en annan
samling »Sifuliner til en Student Jan Welhaven» (Christiania).

Denna strid mellan de båda anförarne föranledde snart en splitt-
ring inom studentcorpsen, som visserligen blott indirekt framgick ur
sjelfra striden, men som dock var ett barn af dess anda.

Vi hafva nämnt, att inom studentcorpsen hade till den Werge-
landska sidan slutit sig ett parti, som väl egentligen endast kunde
räknas dit, emedan det hade en sida gemensam med Wergelands an-
hängare, då det derimot hade alldeles ingenting gemensamt med Wel-
havens parti: det var den kohort af råhet, som trifdes inom student-
lifvet, och som gjorde det mycken skada, genom att i allmänna me-
ningen befästa en dålig tanke om studenternas lefnadssätt. De spefullt
838 HENRIK WERGELANDS FRAMTRÄDANDE INOM NORSKA LITTERATUREN.

så kallade »Intelligensridda,rne» begagnade tillfallet, då en förargelse-
väckande bedrift af dessa »föreningens» styfbarn hade uppretat sinnena,
och anmälde sig i massa att utträda ur »Studentföreningen». I stället
stiftade de nu »Studentförbundet» (1832), som skulle bilda en elit-
corps inom corpsen, och ega en öfvervägaude litterär karakter, hvilken
genöm utgifvandet af tidskriften »Vidar» uttalade sig i litterära alster,
som dock på grund af förbundets polemiska ställning, måste blifva
allt för ensidiga för att ega någon djupare prägel af estetiskt eller
vetenskapligt värde, ehuru flera utmärkta författare skrefvo i denna
tidskrift.

Welhaven lemnade ett vackert inledningspoem, flera »skizzer» och
recensioner, som isynnerhet angingo den föregående Etteraturperioden
i Norge; Stang (sedermera statsråd) skref en afhandling i statsrätten,
hvilken, likasom Welhavens kritik, framkallade åtskillig polemik; Schwei-
gaard väckte oro i lägret genom en uppsats om språkstudiets stora
omfång i skolundervisningen, och skref flera andra afhandlingar om
den gammalnorska skaldekonstens karakter och metrik, samt åtskilliga
öfversättningar från gåmmal-norskan; U. A. Motzfeldt skref flere re-
censioner och anmälningar; Fougstad offentliggjorde här först sin skrift
om Storthinget 1833; Birch-Reichenwald skref om universitetet i Up-
sala och lemnade åtskilliga öfversatta artiklar o. s. v. — Korteligen:
här funnos utmärkta förmågor; icke desto mindre vann tidskriften al-
drig rätt fotfäste och upphörde snart. Skälet härtill, för så vidt det
skall sökas djupare än i rent yttre förhållanden, låg säkert deruti, att
förbundets mera kritiskt nedbrytande an positiva sträfvanden, aldrig
kunde samla sympatier omkring detsamma från de kretsar, som utan-
för sjelfva studentcorpsen alltid måste finnas, för att ett sådant företag
som »Vidar» skall kunna finna tillräckligt stöd, isynnerhet hos ett folk
som ännu ej hade begrepp om kritikens betydelse.

Det egentliga litterära punctum qvæstionis mellan det Welhavenska
»Förbundet» och det Wergelandska »Samfundet» kan uppställas sålunda:
Skall en nationell litteratur skapas genom en sträng bortrensning af
det medelmåttiga och oklara, genom en sann och klar utveckling af
nationens verkligt poetiska krafter och derj emte åt den allmänna europei-
ska litteraturen inrymma ett ledande inflytande? Eller skall den skapas
genom en sorgfållig vård om alla nationella krafter, till och med om
de skulle befinnas vara mindre lofvande? Och skall man föredraga det
mindre goda och sköna, derföre att det är sprunget ur nationens eget
lif, framför inflytelsen af främmande krafter, som kunde hota med att
gifva nationallitteraturen en för nationens lif främmande riktning? Om
detta uttalande angående stridens litterära kärnpunkt (såsom den fram-
ställer sig för ett yngre slägtes öga, sedan alla ytterligheterna på båda
sidorna äro bortstrukna) är riktigt, skall man i rent estetiskt hän-
HENRIK WERGELANDS FRAMTRÄDANDE INOM NÖRSKA LITTERATUREN. 839
seende finna en icke ringa likhet mellan denna strid och den
som i det förra århundradet fördes mellan »det norske Selskab»
och den Ewaldska poesien. Det fanns också der en Öfvérlägsen,
ehuru oklar och öfverspänd genialitet, hvilken stod såsom national-
poesiens skenbara eller verkliga representant gentimot en skola, som,
ehuru mindre rik på fantasi, likväl med bestämdhet Och kraft förfäk-
tade satsen om det för nationaliteten ofruktbara i hvarje oklar, om
än så fantasirik diktning — och som försökte att sjelf fràmbringà
fruktbarare saker, än dem hon förkastade, och att åstadkomma klarare
skapelser, isynnerhet inom den fosterländska naturbeskrifningen.

Vi anse således den s. k. Wergeland-Welhavenska striden såsom
en, inom sjelfva nationen förd, naturlig fortsättning af den strid, den
norska diktareskolan i Danmark förde för poesiens klarhet och enkelhet,
mot oklarheten, och vi se i denna strids fortsättning på nationell mark
ett kännetecken både på det verkligen mer än provinsiella, på dét
nationella i den äldre norska diktareskolans opposition mot den Ewaldska
poesien, och på en vårt folks nationalkarakter tillhörande kärlek till
klarhet och enkelhet i poesien, söm alltid skall uttaga'sin rätt, hvar-
helst oklarhet eller svulst uppträder anspråksfullt inom litteraturen.
Denna sida af striden, den rent estetiska, betonades mest från Wel-
havens och hans partis sida, och erhöll ett koncéntreradt uttryck i
Welhavens kritiska arbete: »Henrik Wergelands Digtekunst og Pole-
mik ved Actstycker oplyste», hvilket utkom samma år, som »Vidar*
stiftades.

Detta arbete lider af en bitterhet och ensidighét, som forsvagår
tron på dess opartiskhet och beröfvar detsamma mycket af det värde,
det i egenskap af kritiskt samtidsomdöme eljest skulle hafva, och ställer
det bland de arbeten, om hvilka gäller: »cum ira et studio». Kritiken
gick ut på ingenting mindre än att med ett slag krossa Wergelands
hela anseende som skald. Welhaven tillvitar Wergeland uppskrufvad
affektation, vanmagt, matthet, andlig fattigdom, ett småsinnädt le-
tande efter bilder — och en fuskareaktig efterhärmhing af Byron och
Shakespeare.

Men vid sidan af dessa genom stridens hetta framkallade öfver-
drifiia påståenden, riktade han äfven den rättmätiga anklagelsen mot
Wergeland, att brist på klarhet i uppfattningen och ännu mer brist
på sans i utförandet, var ett utmärkande drag i hans skaldskap, Och
att sanningen ofta nog gick förlorad genom onaturliga vidlyftigheter
och öfverdrifter, korteligen, att den harmoniska samverkan mellan ar-
betets alla delar, som allena kan gifva åt dikten dess sanna afrund-
ning — att »diktens högre plastik» .saknades i Wergelands skaldskap.

En likaså ensidig försvarare, som Welhaven var ensidig angripare»
fann Wergeland i författaren till skriften: »Retfærdig bedommélse af
840 HENRIK WERGELANDS FRAMTRÄDANDE INOM NORSKA LITTERATUREN.

H. Wergelands Poesi og Karakter». Den anonyme författaren var
skaldens fader, N. Wergeland. — Henrik Wergeland var, dä Welhavens
skrift utkom, icke i Christiania och lät, dä han kom tillbaka, öfvertala
sig, att i hettan icke svara sjelf, utan öfverlemna sitt försvar åt sin
far. Fadrens skrift lider af alldeles samma fel som Welhavens; den
saknar kritisk värdighet; den är en apologi, som i lika så starka ut-
tryck, som det ofvannämnda arbetet, nedsätter motparten, ehuru det
vid upphöjandet af Wergelands poesi, får en varmare och mera po-
sitiv färg.

Försvararen, medgifver väl i allmänhet Wergelands oklarhet, men
synes anse den såsom en nödvändig följd af hans poesis höghet, som
nu en gång icke var skapad att förstås af mängden; i alla händelser
försvarar han denna oklarhet och detta förakt för formens skönhet
och afnmdning öfverallt, der han närmare skärskådar skaldens arbe-
ten, och efter denna detaljundersökning behandlar han den personliga
striden mellan Welhaven och Wergeland, hvilken han hänför till rent
privata motiver.

Det var i sjelfva verket en dålig artighet Wergelands försvarare
sade sin skyddsling, då han tillgodoräknade honom oklarheten på grund
af diktens höghet; ty Wergeland visade i senare arbeten, att dessa af
Welhaven påpekade fel voro en ungdomssynd, som lemnade rum för
en sann formens renhet och skönhet, allt efter som hans inre luttrades
i lifvets kamp, allt efter som, i följd deraf, en större innerlighet och
djup aflöste den svindlande flygten i hans skaldskap och en mildare,
mera välgörande värma den glöd, som brann i hans ådror. Striden
skalle imellertid snart bryta ut på nytt.

Man hade länge vetat, att Welhaven arbetade på ett skaldeverk,
som för den läsande verlden skulle uppenbara skaldens uppfattning af
det lif, som rörde sig inom norska nationen, och åtskilliga mindre
uppsatser i »Vidar» hade redan till icke ringa grad gifvit publiken en
förkänsla af den förkastelsedom, detta samfundslif hade att vänta, när
verket en gång utkom.

Det kom — en liten samling af 75 sonetter under titeln »Norges
Dæmring» (1834). Sjelfva titeln angaf verkets hufvudåskådning. I det
norska språket har man nämligen en benämning för morgonens half-
Ijus, en , annan för aftonens. När det om aftonen blir allt mörkare,
kallas det »Skumring» (skymning), när det om morgonen blir allt lju-
sare kallas det »Dæmring» (gryning). Skalden betraktar alltså tids-
tillståndet som en gryning, hvilken lofvar dag och skaldestyckets inne-
håll kan, belyst af dess titel, samlas i följande tre rader af en annan
samtidig skald:

»Dit Lys gjenfodtes efter lange Nætter,
Men tro ej, Norge, at dets Middags-glands
Alt sine Straaler om din Isse fletter.»
HENRIK WERGELANDS FRAMTRÄDANDE INOM NORSKA LITTERATUREN. 841

Skalden döljer icke, att det framför Norges uppgående sol har
samlat sig en mängd skyar, och han försöker öppna folkets öga för
det falska i nästan alla dagens företeelser, från den råa materialismen
till patriotismens falska patos. Dikten är en skarp apostrof mot folkets
andliga omyndighet, och i det han anställer en revy längs kusten till
alla Norges stiftsstäder, ifrar han mot den sömngifvande sjelfbelåtenhet,
som förlamar alla folkets af naturen friska krafter. Han sparar icke
den falska hänförelsen, den omogna patriotismen; tillika berör han all
högre andeverksamhets, poesiens och konstens stillastående och hela
sallskapslifvets uselhet:

»Se Fjeldet vinker med de hoje Tinder;

Men ingen did paa Gangergriffen rider

At skue vidt om Land, hvad Tiden lider,

Og lofte Nuet mellem Kraftens Minder.

Ak — intet Vingeslag, naar Solen rinder,

Kun Taagens Flaggren, der langs Aasen glider,

Og Klager over byrdefulde Tider;

Men ingen Aftensang, naar Dagen svinder!

Og blege Luer selv i Visdoms Haller,

Hvor Musen træller for det kjsere Foder,

Og driver Ploven i den golde Fure.

Se rundt om Helligdommens snævre Mure

Fremvælde Glemseis sorgelige Floder,

, Og Laurens ædle Fro i Dybet falder.

I Throndhjem trumfer man de andre Steder,

Med Kjernenorskheds pralende Besyver,

En Dukke-Olaf, der sin Vælde lyver

Bag Olafskrinets odelagte Bræder.

Du bolde Thronder med de norske Sæder,

Hvor har du Vingerne, hvormed du flyver?

Hvor er den Skat, hvor findes blot den Styver,
Hvormed du gründe vil din Thronderhæder?

Er det dit lærde Selskab til Exempel,

Den gamle Ko, der endnu ej har malket,
Der nu staar blind og lam blandt Stov og Skimmel?

Mon det er hint vandaliserte .Tempel,

Som Helte hvælved til en Marmorhimmel P
Som Svensken plyndred og som du har — kalket?»
342 HENRIK WERGELANDS FRAMTRÄDANDE INOM NORSKA LITTERATUREN.

Men i trots af detta hårda strafftal märker man snart, att det icke är
köld, som är författarens fel: är, enligt hans uppfattning, »Aanden bunden
til den lave Tue», är han än »blind for dette ydre Rere», kan han än
icke »samle disse spredte Stemmer»j så är det icke för det han icke
vill se det goda, som lefver hos folket. Det är så naturligt för deh
unge; skalden, som, med tro på idealet, ser detta fly undan, hvarhelst
han vill fatta det i det enskilda, att utgjuta sig i denna klagan, men
på samma gång bevara en tillit och tro, som bär honom öfver det K
närvarandes upprörda böljor till den eviga strand, dit dessa snart för-
svinnande vågor strömma, och med full innerlig värme sluta såsom
han gör:

»Thi Glandsen, der i Ahne-Hallen brænder,

Kan ej fortabes, — er en heilig Arv,

Der falder renterig til Folkets Tarv,

Naar det kan hæve den med voxne Hænder;

Og medens Hallen sine Funker sender

Til Aandens Virken og til Plov och Harv,

Gror atter Helteoldets faste Marv

I klare Hjerner og i stærke Lænder;

Ôg derfor fly ver med sit Varselsord

Den hoje Saga over Fjæld og Fjorde,

Og Folket undres ved den sære Klang.

Din Hjemstavn, Bonde! er en heilig Jord;

Hvad Norge var, det maa det engang vorde

Paa Land, paa Bolge og i Folkerang!»

Denna varma dikt med all dess straffande allvar, var en mycket
naturlig utgångspunkt för ett skaldelif, som var utkoradt att varmt
och kärleksfullt sluta sig till sitt fäderneslands folk och natur, men
som också tidigt måste lära sig bryta lansar och svänga gissel, så att
skalden väl på ett och annat ställe, af ifver, blef orättvis mot det
unga folket, och fordrade af detta nya folksamfund hvad det ännu
omöjligt kunde prestera. När skalden klagar öfver, att man otåligt_
fordrar att straxt se frukt, och icke vill gifva utvecklingen tid, så
torde man kunna anföra detta yttrande mot honom sjelf och med
hans egna ord fråga:

»Skal Folelsen, mens den i Barmen gjærer,
Mens den endnu maa kjæmpe for sin Flugt
Forcere sig til Ydelse af Frugt?»
HENRIK WERGELANDS FRAMTRÄDANDE INOM NORSKA LITTERATUREN. 843

Imellertid innehöll dikten en mängd sanningar, som vederbörande
hade nytta af att lägga pä hjertat, och som voro af vigt att fasthälla:
hela denna klagosång, hela denna anklagelse, var ett uttryck af det
varmaste intresse för fäderneslandets väl, om detta än söktes på en
annan väg, än den det patriotiska partiet tänkte sig.

Verkan af diktens utgifvande var utomordentlig. Den väckte stör
uppmärksamhet på båda sidor, men isynnerhet var det raseri, den fram-
kallade hos Wergelands anhängare, omåttligt. Man kunde eller ville
icke se i den annat än en rå smadeskrift mot det älskade fädernes-
landet.

Att Wergeland icke kunde finna annat än hån och förakt i dikten,
var naturligt; ty hans fosterlandskärlek var af rent positiv och prak-
tisk natur. Han, som arbetade för folkets utveckling genom att sjelf
med personliga ansträngningar och uppoffringar resa omkring bland
folket, för att utbreda lust för läsning och bildning, kunde icke förstå
den skald, som ansåg det för sitt kall att befrämja andens verk genom
att uttala förkastelsedomen öfver så mycket, som för den andra parten .
måste synas höra till nationalitetens väsende, men hvilket för Wel-
havens mera kritiska blick visade sig såsom hinder för folkets andliga
lif. Men hela det Wergelandska partiet var ursinnigt, och icke blott
det; sansade män, som trodde »Norges heilige Grav vel förvaret», och
ogerna hörde »Morgenhanerne gale», blefvo uppbragta öfver den unge
skaldens starka ord, och litteraturen genljöd snart deraf; en hel »Dæm-
ringslitteratui*» kom i dagen, af hvilken, då den naturligtvis företrädes-
vis knöt sig till frågans nationelt politiska sida med uteslutande af den
estetiska, vi här blott hafva att påpeka det vigtigaste.

, Förutom vidlyftiga kritiker i »Morgenbladet» med antikritiker och
svar, och förutom två danska gillande anmälningar (af Lehman och
0bsted) samt en dikt i Morgenbladet, »Norges Skumnng», en politisk
dikt på Welhavenska rim, framstodo flera sjelfständiga skrifter om
»Dsemringen.» Först kom: »En norsk Borgers Stemme i Anledning af
den Welhavenske Norges Dæmring» af dåvarande studenten Christian
Bruun (f. n. prest i Stavanger); dernäst: »Et Par Ord om Norges
Dæmring og Welhavens polemiske Digtekunst» och slutligen det be-
tydelsefullaste af alla dessa skrifter, Nie. Wergelands »Forsvar for det
norske Folk, og udforlig Kritik over det berygtede Skrift Norges
Dæmring», som återigen framkallade en »Motiveret Protest imod Skrif-
tet: Forsvar for det norske Folk», af en af »Vidars» förra medarbetare,
dåvarande Theol. Candidaten Stenersen. Likaledes utgaf Sylvester
Sivertson, år 1835, en öfversättning af Tegners Svea, som motstycke
till »Norges Dæmring». Tonen i alla dessa skrifter var fanatisk, och
detta var i icke mindre grad fallet med de enskilda opinionsyttringar,
som gjorde sig gällande imot »Dæmringen», som framställdes som ett
844 HENKIK WERGELANDS FRAMTRÄDANDE INOM NORSKA LITTERATUREN,
verk af förräderi mot ett fädernesland, på hvars ^fullkomliga utveckling
och storhet det icke var tillåtet att tvifla. — Författaren blef föremål
för en obetingad fördömelse, stundom äfven för pöbelaktig råhet, alltid
för ett misskännande, mot hvilket han länge hade att kämpa, om
också icke med så sorgliga följder, som de för hvilka den motsatta
sidans anförare blef ett offer.

År 1832 skulle en tilldragelse inträffa, som blef af stort infly-
tande på skaldens följande lif, i det den gaf de minst ädla af hans
fiender vapen i händerna, vapen, hvilka kunde synas vara rättfärdig-
hetens svärd, och som icke blefvo sparade, under det Wergeland ut-
förde en barmhertighetsgerning. Vi hafva nämnt smutsbladet »Stats-
borgeren». Dess redaktör rymde plötsligt, på grund af att han blifvit
dömd ärelös. Wergeland hade alltid i »Statsborgeren» hvars sätt att
gå till väga han likväl ingalunda gillade, sett landets enda oppositions-
organ; han hade icke så sällan lemnat uppsatser till densamma och
fann det olägligt, att tidningen skulle upphöra, hvarigenom »Morgen-
bladet» ensamt blefve herre på platsen. Då infinner sig »Statsbor-
gerens» förläggare hos honom, klagar öfver redaktörens flykt, sin
fattigdom och omöjligheten att tillfredsställa sina subskribenter, och
den godmodige Wergeland åtager sig redaktionen af de återstående
numren mot löfte om anonymitet. Men innan ännu de sista numren
af tidningen voro utkomna, hade hans stil förrådt honom — och nu
var allt förbi! Huru mycket lättare är det icke för det orena att i verl-
dens ögon smutsa till och med det renaste, än för den största renhet
att utplåna en fläck, som en gång funnits! Wergelands barmhertig-
hetsverk riktades, som en förgiftad pil, mot hans eget bröst.

Hans tanke, hvilken han uttalade : i en artikel »Om Humanitet»,
var naturligtvis den, att då en ny, renare ande kommer in i bladet,
betyder det gamla vanryktade namnet intet. Men verlden sade: »Stats-
borgeren är Statsborgeren» — och Wergeland är dess redaktör!». Ja,
det var icke långt ifrån, att man gjorde honom ansvarig för den för-
rymde redaktörens ärelösheter.

Den stämning, som vid denna tid beherrskade Wergeland, finner
ett förträffligt uttryck uti hans i »Statsborgeren» införda dikt till stats-
rådet Collett: .

»Jeg hilser Dig; men et Morads
Mig kalder Slægten nu som for.
Der soger kappende sin Plads
Nu i din Fiendes Dor.

Ja, derfra sprang en Padde plump
Jo engang over dine Been?
HENRIK WERGELANDS FRAMTRÄDANDE INOM NORSKA LITTERATUREN. 845

Det ligner ganske da en Sump

Nuvel, jeg er da en,

Javel, en Sump; men rundt dens Bred
Gror sunde bittre Bukkeblad.

Der er Nymfæens Yndlingssted

Den Venusblom i Bad.

Og Heiren gaar der, stolt og stor,

- Med spraglet Slange i sit Neb.

Og i den tyste Vildhed bor

En Aand, man ei begreb.

Og rundt i hoje, gyldne Siv

Er Alfers Æolsharpe spændt.

Der ender mangt et Kvad sit Liv,

Som ï)0d ei har fortjent.

Men sidèn Skjæbnen skjod en Piil

I Colletts gamle Bryst,

Miskjendelse er bleven til

Triumf, og Klagen tyst.»

Det kan icke nekas, att den hänsynslöshet, som alltid hade ut-
märkt Wergeland, bief dubbelt farlig nu, då han framträdde, som fol-
kets politiske ledare, lika litet som det kan ursäktas, att han i en
serie af artiklar riktade obetänksamma anfall mot de redan tillräckligt
svaga unionsförhållandena, och derigenom uppretade stämningen i
Sverige. Det blef nödvändigt att organisera ett motstånd, och detta
sattes i verket, i det flera af »Vidars» äldre medarbetare o. a. slöto
sig tillsammans och utgåfvo dagbladet »Den Constitutionelle», vid hvars
grundläggande isynnerhet Ü. A. Motzfeldt, hvilken då var lektor vid
universitetet och sedermera blef »Hejesteretsassessor», var verksam.

Med detta blad låg Wergeland i vidlyftiga fejder, hvilka fortsatte
den gamla striden; äfven Welhaven tog en gång till ordet i »Den
Constitutionelle», i sin bekanta artikelserie »Om de norska pressför-
hållandena».

Den tid, då »Den Constitutionelle» utgafs, och Wergeland redige-
rade »Statsborgeren», var en i politiskt hänseende upprörd tid i Norge.
En allmän känsla af det för Norge otillfredsställande i den af Carl
Johan fasthållna internationella politiken, hade gripit sinnena; ehuru
redan i många år närd, hade denna ovilja varit i saknad af ett organ
inom pressen, under det att svenska blad, ständigt och ostraffadt, fram-
ställde unionsförhållandena i det ensidigaste ljus. Denna norska folkets
846 HENRIK WERGELANDS FRAMTRÄDANDE INOM NORSKA LITTERATUREN.

ovilja fick nu luft i »Den Constitutionelle», soin med kraft försvarade
det i Norge rådande föreställningssättet om unionsförhållandena. Wer-
geland gick i sin »Statsborgere» längre: uppbragt öfver den smuts-
kastning, för hvilken hans verksamhet varit utsatt, och ursinnig öfver
1836 års storthings plötsliga upplösning, blef han agitator för känslor,
som i sig sjelfva redan voro heta nog. Är 1836 hade Wergeland, den
19 Maj i Studentföreningen, låtit uppföra sin farce »Norge 1800 og
1836», hvilken i en intressant tidsbild jemförde den Ankerska kretsen
år 1800 (Anker-Falsen-Pram) och dess politiska fordringar för Norge
med landets tillstånd sistnämnda år. Då han nu, den 17 Maj 1837,
i Studentföreningen lät uppföra sin farce »Stockholmsfareren» med
anledning af det icke ovanliga oskicket bland embetssökande, att resa
till Stockholm för att personligen göra sin uppvaktning hos höga ve-
derbörande, och i detta stycke tillika gaf en släng, såväl åt den svenska
uppfattningen af unionsförhållandena, som åt svenskame sjelfva, ansåg,
man i Sverige detta hetsiga och i vrede skrifna stycke, uttala den
allmänna opinionen i Norge.

»Den Constitutionelle« näpste Wergeland grundligen för hans olycks-
bringande framfusighet, och detta med rätta. Imellertid får man ej
heller glömma till hvilken ytterlig grad af missmod Wergeland var
drifven genom de misstydningar, som från alla håll träffade honom,
och hvilket fullkomligt förklarar, hvarföre hans goda lynne öfvergaf
honom och lemnade rum för en retlig, halft gråtande, patetisk vrede,
såsom vi se den uppenbara sig i »Stockholmsfareren» och i den under
polemiken med »Den'Constitutionelle» skrifna »Stockholmsfareren N:o 2».

Men uppsättningen af »Den Constitutionelle» gaf också Wergeland
anledning till en af hans fantasirikaste, farcer: »Den Constitutionelle»
(1838), i hvilken han, med hela Siful Sifaddas uppsluppna lustighet,
slog till, så att det sved, just emedan han här, hvilket han så sällan
förstod i sina satiriska dikter, förmådde orubbligt hålla sig qvar på
diktens egen botten, hvarigenom hans »Doktor Motzius» bief en mera
utpräglad typ än kanske någon annan af Wergelands figurer. Sam-
tidigt härmed skulle stridens sista akt komma, — dess blodiga ka-
tastrofi

Den förut omnämnda »Strömbergska teatern» hade brunnit och
man hade år 1837 kommit så långt, att en ny teater var uppförd i
närheten af Akershus fästning, på platsen vid banken. Denna teater
skulle nu invigas med ett original-arbete, pch ett pris blef utsatt för
det bästa drama, som skulle kunna antagas till uppförande vid invig-
ningen.

Den unge skalden Andreas Munch, son af den äldre skalden, biskop
Johan Storm Munch, hade nyligen (1836) debuterat med en lyrisk dikt-
samling: »Ephemerer» och täflade nu med Wergeland om priset. Wer-
HENRIK WERGELANDS FRAMTRÄDANDE INOM NORSKA LITTERATUREN. 847

geland inlemnade »Campbellerne», Munch »Kong Sverres Ungdom».
Munch segrade och teatern öppnades med hans stycke. Det rönte ett
temligen kallt mottagande, och direktionen beslöt att äfven, låta upp-
föra Wergelands stycke. Detta steg, som i grunden var oförsigtigt,
dä man borde kunnat veta, att Wergelands motståndare blott väntade
på den obetydligaste anledning, för att på det mest handgripliga sätt
visa honom sin missaktning, helsades med glädje i dessa hans mot-
ståndares läger och man beredde sig på att rikta ett hufvudslag mot
Wergelands skaldeverksamhet. »Campbellerne» var — som man på
förhand kan ana, när man känner Wergelands natur och tidigare dra-
matiska försök ett svagt arbete, och innehöll, j ernte enskilda för-
tjenster, stora synder mot de fordringar, man ställer på en dram.
Några af karaktererna innehålla åtskilligt kraftfullt och godt, men
ingen af dem frigör sig från skaldens individuella väsende och står
såsom någonting för sig sjelf verkligt — ingen af dem är fullt ge-
nomförd; flera äro öfverdrifna. Styckets obetydliga handling är ut-
spunnen till en tröttande bredd och enskilda sköna lyriska dik-
ter förmå naturligtvis icke hålla dramen uppe. Och likväl finns
det kanske knappt ett enda af Wergelands arbeten, hvari hans skal-
denaturs väsentliga egendomligheter framträda så slående, som just
i Campbellerne. Den varma och inspirerade tron, att det ädla och
redbara, trots alla nederlag, dock slutligen skall och måste segra, att
det dåliga skall och måste dragas fram för att skämmas ut, ja, till
och med genomgå denna skam inför deras ögon, som blifvit förtryckta,
gör skalden här till en verklig »Apollo Tortor», som ej drager i be-
tänkande, att liksom inför publikens ögon flå huden af den lefvandë
Marsyas, på det rättvisan må tillfredsställas. — Skalden står här, icke
som en försyn, men som en skolmästare i sin lilla verld, utdelande lön
och straff, och man har skäl att beklaga sig öfver, att man i poesien
får se menniskan öfva så mycken vedergällningsrätt, att det blir intet
öfrigt att göra för den gudomliga Nemesis.

Straxt efter styckets första uppförande, som gick för sig i all
stillhet, var dess fall beslutat, och man beredde sig nu alldeles hän-
synslöst till planens utförande. Man skaffade tillhopa alla pipor,
skramlor, barntrumpeter etc., som kunde kommas öfver, och biljett-
kontoret belägrades af »Troppister» — med detta namn, bland flera,
benämndes Wergelands motståndare, som bildade en »tropp»; vi skulle
i våra dagar säga: »ett kotteri.»

Aftonen kom; publiken samlades. Wergeland var sjelf närvarande
i sin författareloge, och nu inträffade denna tilldragelse, som mer
än allt annat visar, huruledes ungdomlig hänsynslöshet, fanatism
och råhet å båda sidorna räckte hvarandra handen och blandade sig
med de bästa och varmaste intressen för litteraturens framgång hos
848 HENRIK WERGELANDS FRAMTRÄDANDE INOM NORSKA LITTERATUREN,
det unga folket — denna tilldragelse, som i norden blott eger ett
sidostycke, och knappast det — fejden vid uppförandet af Bredals
»dramatiske Journal» — och som man fullkomligt sannt har kallat
teaterslaget) CampbeTlerslaget.

Hvisslingen tillkännagaf sig såsom ett uttryck af fanatism derige-
nom, att den redan begynte vid prologen »Den forste Gang», som är
en af de förträffligaste dikter i hela norska litteraturen. Larmet blef
outhärdligt; hvisselpipor, trumpeter och skramlor fortsatte sin verk-
samhet med ihärdig säkerhet hela aftonen; alla möjliga instrumenter
voro i rörelse och kämpade mot Wergelandianemas applåder och bravo-
rop. »Troppen», som hörde till den fina verlden, befann sig i synner-
het på parkett, hvarest derföre det värsta larmet rådde. En af de
hvisslande hade till och med den råheten att hålla en hvisselpipa tätt
intill örat på skaldens gamla fader. Förgäfves talades det till publi-
ken, förgäfves ljöd gongonen — andra medel behöfdes för att göra
ett slut på raseriet: en af parterna måste bringas till absolut tystnad.
Wergelands anhängare befunno sig till största delen, såsom äkta de-
mokrater, på parterren, och voro således på ett annat område än mot-
ståndarne. Men plötsligt brötos alla skrankor: som på en gifven sig-
nal och likt en ström, som våldsamt bryter sin fördämning, störtade
skaldens ursinniga vänner in på parketten öfver sina motståndare, och
en strid begynte, hvilken, i det man alldeles glömde stället der man
befann sig, medelst knytnäfvames begagnande beredde piparena ett
afgjordt nederlag och författaren en tvifvelaktig seger, som man dock
kunde hafva önskat vunnen med andens vapen och ej med handkraft.
Det haglade till den grad käpprapp och knytnäfveslag, att »Intelligens-
riddarne» ej kunde tänka på annat än att taga till flykten; men till
och med detta skedde med en så panisk förskräckelse, att, enligt en
samtidig berättelse, några togo fel om vägen, som förde ut, och stör-
tade sig midt in bland fiendens haglande slag; andra åter, som redan
hade kommit ut, trodde sig förföljda och rusade, skrämda af en till-
fälligtvis förbitågande vakt, åter in i teatern, der striden fortfor med
samma raseri. Några togo miste om hemvägen, så att de kommo ut
till den inörka fästningen i stället för till kyrkogatan o. s. v. Under
hela denna förvirring fortsattes kampen inne i teatern, tills polisens
ankomst och fiendens försvinnande gjorde ett slut på striden.

Men med rätta yttrar Wergeland i sina »Hasselnodder», just i
anledning af »Campbellerslaget», att han är som lejontanden, som växer
så mycket bättre, ju mer den trampas ned; ty hans popularitet steg
med hvarje nytt hugg; han var en folkets man, trots alla fiender, och
i medvetandet om att han egde folkets kärlek, fick han styrka att bära
mycket. Men snart skulle ett hårdare slag träffa honom; den kärlek,
som var hans styrka, äfven den skulle man till en del beröfva honom.
HENRIK WERGELANDS FRAMTRÄDANDE INOM NORSKA LITTERATUREN. 849

»Campbellerne» blef, anledningen både till Wergelands lycka , och
olycka. Stycket skaffade honom en brud och bragte honom i en ställ-
ning, der han med rätta på sig sjelf kunde tillämpa benämningen »dén
fredlöse». För de penningar^ han erhöll i honorarium för »Camp-
belleme», hade nämligen Wergeland köpt sig ett litet hus och ett stycke
jord utanför Opslo, och han brukade ro öfver till detta landställe
från slottsbryggan i sin egen båt, hvars åror han lemnade in hos en
vid bryggan boende man. Detta blef anledningen .till en bekantskap,
som hade vigtiga följder. Tvänne tilldragelser i hans lif härleda sig
omedelbart derifrån. Dottren af denne man, hos hvilken, han satte in
årorna, blef hans hustru, och på en öfverfart till sitt lilla landställe ,
var det, som han, jemte några vänner slogo 6ig ned i vaktstugan i
slottet, der han komprometterade sig under ett champagnerus och
dérigenom gick miste om Nannestads .komministerbefattning, som Carl
Johan hade lofvat honom; detta åter hade å ena sidan till följd för-
fattandet af en bland Wergelands vackraste dikter »Smukke Skyer»,
och å den andra, Carl Johans personliga, nådiga löfte om en årlig
pension af 200 Spd. af kungens kassa. Detta blef hans olycka. Utan
-att ana något ondt, mottog Wergeland tillbudet, men med det uttryck-.
liga förbehållet, att han ville godtgöra pensionen genom utgifvandet
af fritt valda arbeten till folkupplysningens befrämjande. Han utgaf
nu bladet »For Arbejdsldassen.»	'

Wergeland hade nu en gång varit kallad en »Smudsbladsredacteur»,
och då bördan af »Statsborgerens» förut begångna synder blef honom
för tung, och han kröp ut ur nätet med den dyrköpta erfarenheten,
att en väsentlig del af hans, arbete var förspildt, hade han allaredan,
blifvit beskylld för »affall» just af samma persöner, som hade dömt
hans redaktionsverksamhet så hårdt. Hvad under då, att man nu, då
han mottog en kunglig pension, om det än var af Carl Johan, hvars
personlighet han alltid, hade älskat så högt, utbasunerade, att nu hade
»frihetsmannen» Wergeland blifvit »Hofpensionist» — hvilket var det-
samma som »Spion», »såld», »fosterlandsförrädare». Tidningarne slöto ■
sina spalter, Atheneum sina salar för honom. Flera af hans fordna
vänner vändé honom ryggen, och han såg sig ännu mera misskänd
' och förkastad än någonsin förr; den krets, som hade slutit sig om- •
kring honom, värnat och beskyddat hans Sak med värma, föll ifrån
honom /— hvad gagnade det då, att han hade folket bakom sig? Trä- -
det hade nog rot i folkets mark — men den beskyddande barken
hade blifvit sliten af detsamma.

Men för Wergelands, skaldelif bar den förföljelse, som tryckte
hans enskilda lif, gyllene frukter och detta i tvänne riktningar; ty nu,
då hans motståndare trodde sig hafva krossat hans ära som med-
borgare, medgaf man långt allmännare än förr hans värde som skald;

•	54
850 HENRIK WEEGELANDS FRAMTRÄDANDE INOM NORSKA LITTERATUREN.

nu, dä man kunde sätta ett svart, ödesdigert »men» vid hans mennisko-
värde, trodde man, att man utan fara kunde säga: »Han är väl stor
som skald, men» — Tanken på ett affall och det till på köpet
af så låga bevekelsegrunder, på ett bedrägeri, var alldeles främmande
för Wergelands karakter och i sjelfva verket trodde ingen derpå, men
det var så beqvämt att ropa ut det, för att frånröfva honom hans
popularitet.	•

Under det att hans fiender ofrivilligt bidrogo till att höja hans
anseende som skald, i det de nedsatte honom som menniska, utveck-
lade sig Wergelands diktande förmåga allt mera genom betrycket i
det yttre. Från publicitetens stridsfält fördes han in på poesiens stilla,
doftande skogsmark, och der uppgick nu för hans själ de syner, han
framställde för sitt folk i dessa herrliga dikter, som tillhöra hans
sista år.	'

Från år 1838—1845 stiger han beständigt högre i fantasiens
åskådlighet, i känslans milda värma och innerlighet, i formens klarhet
och styrka. Han kan från denna tid fullt njutas som lyriker. — En
ljusare tid syntes, genom det allmänna bifallet och genom hans ut-
nämning till riksarkivarie, vilja uppgå för honom, då7 sjukdomen sände
honom bud från en högre verld. Huru stark han än var, hade sorger,
strider, ansträngningar för folkets,väl, misskännande och en rättmätig
harm, en stor del i undergräfvandet af hans helsa; hans bröst led,
Och han kände på förhand, att det var förbi med honom. Då sam-
lade han sig, som den döende fågeln, hvars toner eljest blott klinga
brutna oeh disharmoniska, men som vid dödens annalkande får sån-
gens fulla gåfva, till de svanesånger, af hvilka några ännu höra till
den norska litteraturens bästa prydnader, huru mycket skönt den än
sedermera har imottagit.

Här möta vi nu, af större arbeten, den förut omtalade farcen
»Den Constitutioneile», hans blad »For Almueklassen» samt farcen
»Kringla», ' ett fälttåg mot de moderna, men misslyckade försöken att
tillvägabringa ett salongslif i Christiania och det dermed sammanhän-
gande stiftandet af ett danssällskap. Stycket innehöll sanna och träf-
fande karaktersstudier af Christianialifvets mångahanda småstadsaktiga
löjligheter, som utmärkte. »Troppen», och de af densamma smittade
borgerliga klasserna. Alla dessa arbeten tillhöra året 1839.

Året 1841 utkommo hans två sista farcer, båda riktade mot hans
fordna vän, Ludvig Kristensen Daa, med hvilken han, i anledning
af »Hofpensionen», hade blifvit invecklad i en lång och, på grund, af
den fordna vänskapen, för båda parterna ’dubbelt, sårande strid. In-
genstädes framlyser Wergelands hjertegodhet mérà än just i dessa
farcer, der han visserligen skarpt, men dock alltid försonligt. fram-
ställer sinj motståndare. Under det att »Engelskt Salt» sålunda allt
' HENRIK WERGELANDS FRAMTRÄDANDE INOM NORSKA LITTERATUREN. 851
igenom bibehåller satirens ton, i det han skämtande polemiserar mot
Daas anglomani, och under det att genom »Vinægers Fjældeventyr»
det går en fläkt af den rika kärlek till fosterlandet och dess ensliga
natur, som inspirerade skalden, lyfter sig återigen epilogen i »Engelskt
Salt» till en storartad lyrisk flygt i den förunderligt varma sång, hvar-
med han helsar Norges natur, i det de fordna fienderna, hvilka upp-
träda i farcen,"försonade sitta på klippkanten, se ut öfver dalen och z
gripna af dess herrlighet utbryta:

»Det var min Sjæl en frydfuld Trang

At gjæste Norges Dale;	/

Den gamle Fjældkoll elsker Sang,'

Den glade Hjerters Tale:
Kom til den fagre Maridal,
Til Kleivens svimlende Portal,	'

Kom hvorsomhelst, og Norge skal

Dig i sin Pavn husvale —».

Slutversen lyder:

»Hist slanken Silje, Hæg og Piil	,

Og Rogn sig sammenrankej

Det nogne Ejæld de dække vil,
Det er en kjerlig Tanke.

Saa norske Brodre, Bry st vid Bry st,

Vi ville med vemodig Lyst

Vor Moders Brost selv hylle til,
Det er en kjærlig Tanke!»

Samma år utkom äfven »Svalen, Et Skjærsommermorgenseventyr
for Modre, der have .mistet Bom», hvarest isynnerhet inledningsdikten
utmärker sig genom samma rikedom af syner, framställda i de må-
lande strofer, som karakterisera nästan alla hans sista dikter.' '

Ännu en gång efter Campbellerslaget visade sig Wergelands sång-
mö på scenen; det var i »Venetianeme eller vänskap och kärlek», som
uppfördes år 1841. Till denna dram hade Wergeland taget motivet
från den gamla berättelsen om två romerska vänner, af hvilken den
ena af hängifvenhet för den andra, som älskade hans .brud, hemhgen
lät honom gifta sig med henne; then då saken slutligen yppades och
han blef förjagad, och sedermera, till följd af en falsk sjelfangifvelse,
dömd för ett mord, förklarade hans lyckligare vän, som satt ibland
domarena, af tacksamhet sig såsom mördaren, hvilken scen grep den
verklige mördaren så djupt, ^tt hän angaf sig sjelf. Denna berättelse,
hvilken, som man ser, hvilar på den rent antika uppfattningen af
852 HENRIK WERGELANDS FRAMTRÄDANDE INOM NORSKA LITTERATUREN.

vänskapen och dess öfver alla andra förhållanden upphöjda betydelse,
v kunde visserligen lemna ett brukbart stoff till en dramatisk framställ-
ning i antik form och ande — men Wergeland inlade detta förhållande,
med några nödvändiga förändringar, i en medeltids situation, i en tid
och hos en nation, der vänskapsbegreppet således ingalunda stod höjdt
öfver andra menskliga förhållanden, utan tvärtom trädde djupt i bak-
grunden för medeltidens romantiskt ridderliga begrepp om kärleken —
en djup motsägelse i hela styckets anläggning, som redan var stor nog
att beröfva det dess inre. sanning.

Känslan af den rika skatt, vår nation eger i sitt folkspråk, var
under Wergelands tid blott föga väckt. Sedan Storms Visor hade in-
tet af betydenhet blifvit skrifvit på folkets språk. Wergeland kände
den norske bonden for väl för att icke veta, att han längtar att höra
sång och dikt klinga på sitt eget hvärdagsspråk, och att icke blott
hemta det ifrån den för honom halft främmande litteratur, som i vårt
land endast tillhör de genom studier bildade. Detta förmådde Werge-
land att försöka sig i cn samling dikter för den norske bonden, och
han utgaf år 1842 »Langleiken», en Krands af Digtninger i Dolemaal.»
Men Wergeland var för litet van ätt taga sin diktaregåfva fången un-
der fordringen af en jemn, lätt förstådd framställning, för att verkligen
förmå fängsla allmogen genom sina sånger; dessutom beherrskade han
icke rätt den ovana språkformen, och hans dikter på folkspråket blefvo
sålunda, likasom så mycket annat af hans verksamhet, en röst i öknen,
men en röst, hvilken dock, som åtskilligt annat, hade »den f0rste Gangs»
, oändligt stora betydelse framför de sträfvanden, hvilka sedermera med
större framgång äro gjorda i samma riktning, på ett mera fullständigt
underlag’ af språkkunskap.

En desto rikare verksamhet anknyter sig till »judefrågans» be-
handling i det norska stortinget samma år. Wergeland uppträdde här
sista gången på Norges politiska skådeplats såsom framställare af ett
förslag till förändring i grundlagens 2:dra paragraf, hvilken förbjöd judar
tillträde till riket. Som humanitetens och den religiösa toleransens'
förespråkare samlade han här nationens bästa män omkring sig, ehuru
saken först gick igenom 7 år efter hans död (1851).

Denna verksamhet återförde honom icke blott i journalistiska
kretsar genom en följd af artiklar, isynnerhet i »Den Constitutionelle»,
utan gaf anledning till den varma framställningen af storthingsförhand-
lingarna i denna sak: »Jodesagen i det norske Storthing», och fram-
bragte den vackra diktkransen: »Joden, ni blomstrende Tomekviste.»

Wergeland var skald, och uteslutande skald, och det säger sig så-
ledes sjelft att den högsinnade värme, hvarmed han omfattade jude-
frågan, måste kulminera i den för honom naturligaste uttrycksformen:
poesi. »Joden» var den renaste, mest helgjutna, till ostörd njutning
HENRIK WERGELANDS FRAMTRÄDANDE INOM NORSKA LITTERATUREN. 853

bäst egnade dikt, som Wergeland hittills hade frambragt. Den sympati
och det erkännande, hvarmed hans verksamhet i judefrågan följdes, ut-
vecklade fullt och harmoniskt blomman af hans skaldegåfva, -och lät
hela sötman af dess doft här för första gången förnimmas.

»Julaftonen», skildringen af Juden, som har räddat de kristnes
barn i snöstormen, men, för det han är jude, stänges ute af de hård-
hjertade föräldrarne, som ej veta att han bär deras barn vid sitt bröst,
och hvilken tillika med barnet fryser ihjäl, är val en af de mest ge-
nomarbetade dikter, som flutit från Wergelands penna; man spårar
deri tydligen den mognade skalden, söm förmår att gifva dén starka
tanken ett motsvarande uttryck. — År 1844 fortsättes denna diktkrans
af »Jödinden», hvarest en ännu renare och mera fulländad formbehand’
ling visar sig, och der isynnerhet »Torneqviste», »Rost i Orken» och
»Kvinderne paa Kirkegaarden» genom en egendomlig, rhetorisk höghet
i diktionen måste tilltala.	'	'

»Joden och Jodinden» tillhöra detta slags poesi, som .man kunde
kalla tendensdikter, för så vidt de närmast tjena både såsom uttryck
for en sanning och såsom redskap för denna sannings inträdande i
sina rättigheter, för att verka på det norska folkets och isynnerhet det
norska Storthingets stämning i förhållande till det af skalden sjelf
framlagda grundlagsförslaget; men icke desto mindre är dek den fria
skönheten, som herrskar i dem, och i detta hänseende innehålla de en
vigtig lärdom för bestämmandet af den ensidiga och den berättigade
tendenspoesiens gränser. I dessa dikter är det blott känslans och.
fantasiens rena språk, som talar; intet koketteri med iporalfraser, ingen
demonstrerande utveckling, inga skefva eller falska teckningar till fördel
för. en särskild idé, förstöra njutningen af denna dikt, för hvars san-
ningstanke skalden kämpar.

Den 8 Mars 1844 dög Carl Johan — och de ord, hvarmed Wer-
geländ mottog underrättelsen om sin välgörares och beundrade hjeltés
sjukdom:

»At der var en Helsebod
I den varme Strom af Blod
I mit friske Hjerte!»

tycktes vilja blifva sanning! — Med kungens död begynte också Wer-
gelands; han visste, att han skulle dö, och beredde sig till att afsluta
sitt skaldelif, i det han företog omarbetningen af sin vilda ungdoms-
dikt »Skabelsen, Ménnesket og Messias» under namnet »Ménnesket.»
Dikten utgafs samma år som skalden dog, med understöd af sällskapet
för vetenskapernas befrämjande i Throndhjem. Förutom den utmär-
kelse, som sålunda från detta sällskaps sida kom den sjuke skaldén
till deb mottog han nu också från många andra håll bevis på erkän-
854 HENRIK WERGELANDS FRAMTRÄDANDE INOM NORSKA LITTERATUREN.

. . . r
nande, hvilka, ehuru de, tyvärr, nu kommo för sent för att glädja
hans lif, likväl hunno förljufva hans sista dagar, så att haù nu kunde
med rätta skämtande säga:

»Nu, då jeg blegner,

Byster man gjnr og Portrætter man tegner.»

Under sin sjukdom skref han sitt lifs bekännelse, de friska och
frimodiga »Hasselnodder», som mera än något annat af hans arbeten
gifva läsaren tillfälle att förstå hans personlighet, hans innersta vä-
sende, samt den ofulländade dramen »Fjeldstuen», i hvilket stycke före-
komma flere ansatser till ett verkligt drama än i något annat af hans
dramatiska verk. Det utkom, likasom sångspelet »Sokadetterna i Land»,
efter skaldens död. , '	.

Från sin dödsbädd utsände Wergeland slutligen dessa förunderligt
herrliga dikter, hans svanesånger, hvilka utgöra höjdpunkten i hela
hans skaldeskap, likasom han i dem nedlade hela den glödande värme
och lefnadsfriskhet, hvaraf detta sårade bröst var så fullt, x Hvilken
glädje af lifvet och hvilka syner från en högre verld ligga icke i de
två dikterna: »Til Foraaret» och »Den smukke Familie»^

Till »Foraaret» ropar han om räddning, 'om lif i de mest gripande
böner:

v	*•*	, ...

»O Faraarf Foraar! red mig!

Ingen har^élsket dig ommere end jeg!

Dit forste Græs er mig mere værdt end en Smaragd,

Jeg kalder dine Anemoner Aarets Pryd,

Skjont jeg nok ved, att Roserne' ville komme.»

Den 12 Juli 1845, kort efter sedan dessa dikter voro skrifna, ut-
andades han sin rika skaldesjäl, och den krans, folket hade blifvit
honom skyldig, jnedan han lefde, blef nu,, löfrik och fuktad , af tårar,
lagd på hans kista. Han hade hållit sitt ord; dét hade blifvit san-
ning, detta: »Jeg er kun Digter» — och: »det er mit Maal at blive
en god norsk Borger.»

Den nu afslutade striden hade i ett och allt omskapat tillståndet
på den norska parnassen. I stället för ett lugnt omyndighetstillstånd,
der hvarje fogel hade lof att sjunga efter sitt näbb, hade en kritik
inträdt, hvilken, såsom det ofta går vid dennas första framträdande,
' till och med blef anspråksfull och skoningslös. Men denna kritik,
som fortplantade sig äfven till vårt sällskapslif och gjorde salongernas
figurer ängsliga och osäkra, blef af oberäkneligt gagn både för litte-
raturen och samfundet, ty den rensade luften som ett välgörande åsk-
HENRIK WERGELANDS FRAMTRÄDANDE INOM NORSKA LITTERATUREN. 855
regn, om ock den här och der nedslog en eller annaii blyg markens
lilja, som icke hade nog motståndskraft. Med ett långt större intresse
och medvetenhet om sin ställning deltog den norska allmänheten nu. i
dagens politiska förhandlingar, än då samma allmänhet för aderfon
år sedan uthvisslade »fredsfesten». Det var dock icke blott den i
hemmet förda striden, utan äfven uppmärksamheten på det genom
J. L. Heiberg- och hans omgifning i Danmark väckta estetiska lif, på
de genom Tittmann och Ploug derstädes frammanade skandinaviska
idéer, som införde hållning och högre intressen i lifvet. I det första
nordiska studenttåget hade blott en enda norrman deltagit, men år
1845 rustar sig en hel flotta af norska studenter till deltagande i det
skandinaviska studentmötet i Köpenhamn, och det är icke utan bety-
delse, att i samma dagar, då dessa norska ynglingar ingå fostbrödra-
förbund och aflägga den ed, med hvilken Orla Lehmann plötsligt väckte
det unga nordén till medvetande om hvad skandinavismen var: »Lofven
J, att vi vilja hålla tillsamman till dess, vi frälst vårt fädernesland?-
Veten J, att vårt fädernesland är icke den eller den trakten, men hela
den stora skandinaviska norden? Veten J, att ett sådant »ja» är ett
heligt löfte, hvarmed ingen ärlig man får lättsinnigt leka — ett heligt
löfte, genom hvilket J sätten i pant Eder mandoms ära och Eder själs
frid?» denna ed, som ännu ej blifvit fullt inlöst, men som ofta för-
nyats — i samma dagar, då de allvarlige, om sin nationalitet så öm-
tålige dalens söner styra ut från Christianiafjorden — utandas Henrik
Wergeland, den ifrige, exklusive patrioten sin sista suck der hemma.
Och dock — just genom den nu uppstående vexelverkan mellan de
olika andliga krafterna, mellan norskhet och skandinavism, vinnes hvad
hans varina, men ensidiga fosterlandskärlek ej kunde skänka oss: en
sannare, fruktbarare uppfattning af nationalitetens väsende och verkan
i lifvet såväl som i dikten, hvilken uppfattning omsider bief en för-
lossning för den norska skaldekonsten.

L. Dietrichson.
856

Anmälningar.

Fosterländsk Läsning för Barn oeh Ungdom, utgifven af Artur
Hazelius. Första Samlingen. Stockholm, 1868. ' (1: 50).

' Hvar och en,' som fått sina ögon öppnade för hvad vårt fosterlands
sanna väl, dess framtida frihet oeh oberoende kräfva, har också insett
den omätliga betydelsen af hela det uppväxande slägtets fosterländska
bildning och af en på kunskap grundad fosterlandskärlek. Den tid,
under hvilken en sådan insigt varit något allmännare utbredd i vårt
land, är för kort för att många storvferk ännu hafva kunnat medhinnas.
Men redan nu är hon, väl icke på långt när allmän, men kanske
allmännare äh någon föregående tidsålder, och den, som längtar att
se goda tecken i vår teckeriförbidande tid, kan med glädje vända
blicken åt de fält, der det arbetas i nu nämnda syften. På många
håll verkas med en kraft, en segervisshet, en framgång, som båda
gyllene skördar.

Den lilla bok, vi här skola med några ord omtala, har. redan tem-
ligen länge varit för allmänheten tillgänglig och, efter hvad vi med
visshet känna, mottagits med ett ovanligt förtroende. Af den offentliga
kritiken har, oss veterligen, intet annat arbete af samma slag rönt så
mycken välvilja. Denna stora, framgång har för sakens och sanningens
och ungdomens skull gladt oss innerligen, ty äfven här se vi ett af
vår tids goda tecken. Vi hafva fått ett välkommet bevis för att både
ungdomens ledare och granskningens män förstå att rätt uppskatta ett
godt företag, äfven då det för oerfaret eller tanklöst folk möjligen ser
lätt och enkelt ut. — Då »Framtidens» redaktion äfven för sin del
velat i denna tidskrift hafva-en anmälan af Foster ländsk Läsning,, så
har det varit både för att bidraga till arbetets spridning till ännu flere,
af vårt lands ungdom och för att egna utgifvaren sin gärd af tack-
samhet och högaktning.

Ännu i våra dagar torde det icke helt och hållet saknas men-
niskor, hvilka anse utgifningen af en läsebok för ungdomep för ett
temligeri lätt företag. Erfarenheten visar åtminstone, att vissa personer
skrida till sådana verk med mycket oklara föreställningar om deras
betydelse och om de förutsättningar, de kräfva. Att ur berömda för-
fattares verk rafsa eller samla ihop stycken i tillräcklig mängd för
att bilda en volym af godt innehåll och utan vidare omständig-
heter låta trycka det, är, sanningen att säga, ingen trollkonst. Men
att utvälja af det bästa, af det skönaste, som vår litteratur har att
erbjuda, och som tillika är njutbart och lämpligt för ungdomen, att
i grammatikaliskt afseende gifva enhet åt det hela och »från moders-
målets synpunkt' bidraga till ungdomens, fosterländska uppfostran» —
det är, isynnerhet under vårt språks nuvarande tillstånd, en af de mest
svåra och grannlaga uppgifter, någon kan föresätta sig.

Herr Hazelius hade redan förut ett aktadt namn bland svenska
språkets målsmän, och han har ytterligare gjort det mer kändt och vär-
deradt genom detta arbete. Han har deri ej sjelf skrifvit mycket mer än
FOSTERLÄNDSK LÄSNING FÖR BARN OCH UNGDOM.	857

ett flärdfritt och innehållsrikt företal, hvilket vi särskildt förorda till
allvarlig begrundning af alla dem, som vilja Sveriges'ungdom och
Sveriges språk väl; men på hvarje sida möter oss hans säkra och
klara blick för de ungas andliga behof, en lågande nitälskan att af det
slägte, som kommer, bilda ett ännu bättre än det, som går.

»Fosterländsk Läsning» intager, hvad valet af läsestycken be-
träffar, ett mycket högt och i afseende på den formella behand-
lingen af språket obestridligen det främsta rummet- bland hittills
utgifna svenska läseböcker. Der finnes icke ett enda stycke, som ej
är valdt med omsorg, icke en enda rad, som vanpryder .sin plats. Ut-
rymmet tillåter ingen utförlig redogörelse för de särskilda styckena;
det är också alldeles nog att nämna, att de äro hemtade ur de bäste
svenske författare i Sverige och Finland, hvarjämte några goda bitar
ur den' isländska eller fornnorska litteraturen (naturligtvis i öfversätt-
ning) meddelas. Vi erinfa särskildt om den lilla förtjusandé berättelsen
om »Njål och hans söner» (ur den med skäl berömda Njålssagan) — ett
litet mästerstycke i den alldeles icke lätta konsten att öfversätta från
fornisländska till svenska, och i hvilket den kanske mindre goda åter-
gifningen af otiginalets lagmadr med lagman i st. f. lagkarl,, lagkunnig
man, på sin höjd kan betraktas som en liten skönhetsfläck — samt om
de väl valda tänkespråken ur Håvamål, hvilka gerna kunde fått i
sällskap några fler ur samma rika förråd. Vidare förekomma gåtor,
ordspråk, folkvisor, folksagor öch barnsagor, sägner om troll och jättar
m. m., allt valdt med omsorg och säker blick och väl egnadt att
väcka ocff underhålla de ungas intresse och läslust. I afseende på
anordningen af gåiiofna och ordspråken vilja vi tillåta oss uttala ett litet
tvifvel om det varit så alldeles nödvändigt att, såsom här skett, fördela
hvardera af de särskilda rubrikerna i så många små flockar på olika
ställen i boken. De förekomma på icke miödre än 5 olika ställen, ehuru
fortlöpande nummerföljd iakttagés för hela antalet. Enligt vår mening
är detta lilla förmynderskap öfver barnens enskilda läsning — ty för
läsning i skolan kunna ju åtminstone icke gåtorna och ordspråken vara
beräknade — icke behöfligt.' Äfven ett temligen föga försigkommet
barn gör sig. snart hemmastadt i en bok, som det tycker om, och
sinnet för ordning och gruppering af hvarje sak torde icke vinna på
en sådan söndersplittring. — I särskilda anmärkningar har utgifvaren
förklarat några mer ovanliga ord, som förekomma i läsestyckena. Må-
hända hade det icke skadadt, om dessa förklaringar utsträckts till ett
något större antal ord och uttryck, i synnerhet som boken ju är beräknad
äfven för läsning i hemmet. Sådana ord som substantiven bläddraj falla.,
horfvind, porte, vätte, verbet ljustra, m. fl. kunna näppeligen anses fullt
begripliga för denna boks läsare, ja det kan hända, att t. o. m. fagerlek,
hamn (foglahamn), logskulle m. fl. d., ehuru så rent svenska som
möjligt och som derföre borde kunna förutsättas vara bekanta för vår
tids ungdom bland de bildade klasserna, skola förefalla mången såsom
främmande och obekanta och derföre i behof af förklaring.

Hvad beträffar ordet stenkaka (s. 135), hvilket likaledes lemnats
utan förklaring, frukta vi, att Hyltéh-Cavallius, från hvilkens förtjenstfulla
arbete »Wärend och Wirdarne» det stycke, i hvilket ordet förekommer,
är lånadt, och med honom herr H. begått ett misstag. Vi hafva ej
förut hört några berättelser om att jättarne kunde äta sten. Dessutom
brukas ännu i andra delar af Sverige, särskildt Småland, stinkkaka, ett
858	FOSTERLÄNDSK LÄSNING FÖR BARN OCH UNGDOM.

slags plätt eller pannkaka, som bakas med ister eller smör. Af de
nämnda tillsatserna vid beredningen förklaras namnet på ett ganska
enkelt sätt.

Hvarje barnalärare har utan tvifvel haft tillfälle att erfara de ungas
intresse att. få veta något om de författare,', hvilkas skrifter de läsa.
Herr H. har genom små biografiska meddelanden om de skriftställare,
af hvilka bidrag till »Fosterländsk Läkning» blifvit lånade, sett äfven
detta intresse till godo, och det vore helt visst skäl att i alla läseböcker
gifva sådana ledtrådar för ett begynnande litteraturhistoriskt studium.

Det är, likväl utgifvarens sätt att behandla rättskrifningen och
ordböjningen, söm gifvit arbetet dess största värde.

Herr Hazelius hat på goda skäl först och främst satt sig till mål att
i dessa afseenden söka gifva enhet åt arbetet i det hela, och när han
härvid talar om farhogor, så kan han knappt hafva. menat annat, än
att han möjligen fekulle kunna utsättas för klander af personer, som
hafva så litet intresse för ungdomens och modersmålets sak, att de
anse det för helgerån att taga bort uppenbarar stafnings-, böjnings-
eller interpunktionsfel ur de stycken af en författares skrifter, som
skola inrymmas i en. läsebok för ungdoûien, och att det är alldeles i
sin ordning eller åtminstone likgiltigt, om de ungas ögon gå miste om
den uppfostran, som vinne§ derigenom, att de i sina böcker finna enhet
och följdriktighet i modersmålets behandling; att, för att taga ett van-
ligt ord till exempel, det vore alldéles i sin ordning att på ena sidan
skrifva nâmligen,, på den andra nemligen, på ett ställe nämnligen och på
annat nemriligeri, derföre att samma ord af olika författare stafvas på
dessa olika sätt. Det kan aldrig nog inskärpås, att följdriktighet måste
anses såsom en bland de vigtigaste fordringarna, isynnerhet på hvarje
läro- och läsebok, och att utgifvare af sistnämda slags arbeten äro
ensamme ansvarige för felen i detta afseende. Det gläder oss, att herr
H., om också icke alldeles utan farhogor, följt denna regel, och vi
hoppas att hädanefter alla andra läseboksutgifvåre skola göra på
samma sätt.

Men det är ej nog med att följdriktighet iakttages. Det kommer
så7 otroligt mycket an på huru. Vårt språk lider-i hög grad af brist
på stadga i både ordböjning, rättstafning och interpunktion, och då hvar-:
ken tillräckligt noggranna undersökningar af språket sjelf ännu medhun-
nits, eller de, hvilkas ord har något att betyda i dessa frågor, äro på
långt när ense om grundsatserna, så är det ej ens att hoppas, att det af
alla efterlängtade målet så snart skall hinnas. Men genom allvarligt
arbete och endast derigenom kan det en gång uppnås. Det nuvarande
tillståndet af laglöshet, osäkerhet och oreda blifver med hvarje dag
alltmer olidligt, Många krafter verka imellertid för ett bättre, och
bland dem är herr H. en af de ifrigåste; frukterna af hans arbeten visa
sig äfveq i Fosterländsk Läsning.

Rörande rättskrifningen och ordböjningen i detta arbete har redan
ordats ganska mycket och? omständligt, och vi vilja såväl derföre som
af andra orsaker icke här föra dessa frågor å hane. Det visar sig
lätt; att herr H. hvarken slafviskt anslutit sig till någon äldre skola
eller äflats att onödigtvis bryta med det ; bestående. Tydligt är, att
han icke nedskrifvit ett ord, en hokstaf utan att väl göra sig reda för
skälet. Liksom hvarje annan språkforskare, som på allvar önskar sitt
modersmåls utveckling, går han varligen till väga med sina förbätt-
,	'	GAMLA SVENSKA FOLKBÖCKER ÊTC.	.	859

ringar och lotsar sig försigtigt fram med ledning af uttalets, härled-
ningens och brukets fyrar, hvilka. ty värr så ofta visa åt olika håll.
Utom det att i dessa fall billigt afseende måste fästas vid äldre
och i språkfrågor icke bevandrade personers vanor, har bruket ännu
många anhängare äfven bland bildade personer, och då det här mer
än någonstädes gäller att få hela vårt folk med om behöfliga refor-
mer, enär språket ju är hela nationens gemensamma egendom, så är
det nödvändigt att i böcker, som äro beräknade för allmänheten, lägga
band på en i och'för sig fullt berättigad förbättringslust. Oaktadt
herr H. uttryckligen förklarat, att han icke vill gå bröstgänges till
väga eller försöka att med.ens >uppnå enhet eller öfverallt bevara den
historiska troheten mot språket, oaktadt han i ytterst få' enskilda fall
torde sakna aktningsvärda1 författare att Stödja *sig på, har han likväl
icke gått fri från beskyllningen att vilja införa onödiga nyheter. För,
vår del tro vi, att de allraflesta af dessa »nyheter» hvarken äro onödiga
eller onyttiga, utan hafva framtiden för sig. Måhända skola vi vid
tillfälle taga oss dristigheten att yttra' oss om några af de många tvist
underkastade spörsmålen rörande Svensk rättskrifning och ordböjning,
och vi få då tillfälle att redogöra för de fall, i hvilka vår åsigt icke
stämmer öfverens med herr H:s.

En särskild gärd af tacksamhet förtjenar bemödandet a^tt återgifva
förvridna och förfuskade svenska ord deras rätta former. Såvidt vi
minnas, är Fosterländsk Läsning den första nyare bok, i hvilken det
oriktiga, fula och på allt sätt föttretliga/öZyesZ^are (följe-slagare, följes-
lagare?) utbytts mot det riktiga och vackra följes-lage (pl. följes-lagar).
Blott en enda sådan förändring till ett bättre vore en icke obetydlig
vinst för vårt språk. Att herr H. äfven i andra fall, der han utan
att behöfva' införa nyheter haft att välja mellan felaktiga och riktiga
former, icke tvekat i valet, förstås af sig sjelf.

Vi kunna icke sluta denna korta anmälan utan att uttala den
önskanj att utgifvaren måtte fortsätta sin så väl och lyckosamt började
yerksamhet att förse vårt lands. ungdom med god, bildande och
fosterländsk läsning. Han har gifvit ett löfte: vi anse ^onom följakt-
ligen stå i skuld, Och han har många fordringsegare, som kanske
äro folk — ätt leka med, men som ogerna lära skänka efter sådana
fordringar, isynnerhet vid jultiden.	s

Gamla svenska folkböcker å nyo utgifna. Neo 1—6. (Örebro

1868, 69).	. '

Det är en alldeles oriktig föreställning, om man tror , att det
egentliga folket i vårt land ej behöfver näring för sin fantasi lika väl
som för sitt kunskapsbegär, att, med andra ord, man i litterärt hän-
seende gjort, allt för detsamma, då man gifvit det afhandlingar i landt-
bruk. eller uppsatser om fäderneslandets öden eller lefnadsteckningar
af dess märkvärdigaste söner. Så visst som hvarje annan menniaka
skall arbetaren och bonden utveckla sig harmoniskt, om han skall er-
hålla ep verkligt fruktbärande bildning. Det är visserligen sant att
han ej har så mycken tid öfrig för sin läsning som de s. k. bildade
860 '	GAMLA SVENSKA FOLKBÖCKER , ETC.

klasserna; men så mycket angelägnare är det, dels att h,vad han får
läsa är verkligen godt och sundt, dels att hans förstånd ej ensidigt
utvecklas på bekostnad af hans inbillning och känsla. Men vi befara
att denna sanning — denina vigtiga sanning — något för mycket för-
bisetts af dem som för närvarande ifra för vår folkupplysning och folk-
undervisning, och att detta förbiseende kan medföra ganska betänkliga
följder.' Ty det behof, som vi ofvan antydt,, söker sin tillfredsställelse
i alla händelser, oberoende deraf om man vill sörjo, derför eller ej;
och det kan sålunda ske och'har skett, att folkets skönlitterära läs-
ning är af underhaltigaste slag, hvarken lyfter och renar dess fantasi
eller ens utvecklar dess formsinne. Det är mot ett sådant förhållande
vi för vår del vilja inlägga ett ord, till hvad kraft och verkan det
ske kan. Vi kunna rimligtvis ej anklagas för att vilja tillskapa ett
slägte af vittérhetsläsande dagdrifvare, derför att vi yrka på tillgodo-
seendet äfven af annat än förståndsbildningen hos folket. Ett sådant
försök innebure dessutom sin egen dom. Vi underkänna visserligen
ipke de spridda anlopp som gjorts att skänka oss en skönlitteratur för
bonden och arbetaren; men vi tro att den väg man vålt ej är den
rätta. Scener och typer ur sitt eget lif finner denna klass af , läsare
alla dagar, utan att söka dem i böcker; och det .fina i framställnings-
sättet, det djupa i. anläggningen, som skulle höja,det berättade till
konst, undgår henne af naturliga skäl. Det är också ett erkändt sak-
förhållande i alla land, der en »byhistoria» uppstått, exempelvis i Tysk-
land (Auérbach) oçh Norge (Björnstjerne* Björnson), att detta slags
diktning funnit verklig genklang endast hos de bildade klasserna, ej
hos det lägre folket» Detta behöfver, så i dikt som i berättelse, något
som lyfter sinnet ut öfver den hvardaglighets trånga gränser, inom
hvilken det eljest dväljes, något som angenämt smeker dess inbillning
' utan ait anstränga eftertanken eller spänna nyfikenheten för mycket:
det behöfver det romantiska, sagolika, ungefar af samma anledning
som barnet, derför att det underbara, det i ljusa, bjärta färger spe-
lande, mest tilltalar dess smak,'hvilken vi väl skola akta oss att kalla
obildad och rå, derför att mången i sin estetiska öfverförfining med
medlidsamt löje draga på axlarne åt hvad som förnöjer henne. Och
här stå vi nu vid vår utgångspunkt, vid folkböckerna.

Det är bekant att' man med denna benämning betecknar en all-
deles särskild gren af litteraturen, nämligen den mängd kortare,- meren-
- dels romantiska, historier, sagor och berättelser, hvilka, ursprungligen
härledande. sig från medeltidens stora dikter, sägner och berättelse-
kretsar, med den nyare tiden småningom trängde ned till folkets djupa
leder i bearbetad prosaisk form och, »tryckta i år», sedan två, tre
hundra, år tillhöra hela det moderna Europa. Kännedomen om dessa
folkböcker, deras bibliografi och förhållande till hvarandra och till sina
, källor, har under vårt århundrade utvecklat sig till ett särskildt, mycket
bearbetadt fack af litteraturhistorien. De förtjena också utan tvifvel
den möda som ofirats på deras undersökande, emedan de äro det
testamente medeltidens herrliga diktning skänkt den nyare tiden och
följaktligen, ehuru stundom i något vanstäld skepnad, bevarå étt rikt
förråd af de skönheter och företräden som utmärka de österländska och
tidigare vesterländska diktskapelserna. Sammanhållna med hvarandra
samt med sina fränder, folkvisorna och folksägnerna, skänka de också
en storartad utsigt öfver de nationella egendomligheterna inom Europa,
/ ’ UR EN SAMLARES PAPPER. 1, 2.	861

i det den gestalt, de för flertalet gemensamma grundämnena iklädt sig
hos de olika folken, Tättar sig efter hvarje sådants skaplyûné, seder
och tänkesätt. Deras värde ur estetisk synpunkt är naturligtvis ojemnt ;
men oftast innehålla de, så i anläggning som utförande, en skatt af
skönhet, trohjertenhet och ädelhet, som än i dag måste verka angenämt
på hvarje läsare med oförvillad smak. Äfven inom svenska litteratureii
ha folkböckerna under förflutna tider intagit ett betydande rum; en
vetenskaplig samling, bearbetning och belysning af dem som för mer
än tjugo år sedan utgafs af P. O. Bäckström (Svenska folkböcker. B. 1, £• <
Sthm 1845, 48. 8:o), ådagalägger detta till fullo. Detta sistnämnda
försök -att göra våra folkböcker bekanta äfven för de egentligen lä-
sande klasserna förtjenaf allt erkännande, i synnerhet för det mångsidiga
och trägna arbete utgifvaren nedlagt på den bibliografiska och litte-
raturhistoriska delen, der numera dock mycket vore att rätta, tillägga
och utvidga. Derimot har han kanske förfarit något fritt och moder-
niserande vid offentliggörandet af sjelfva texterna, hvilkas kritiska be-
handling onekligen utgör ett sådant företags kinkigaste sida. Likartade
tyska samlingar, sådana som Marbach’s och Simrock’s, ha med ända-
målet att ge den boksamlande publiken ett bibliotek af sitt lands folk-
böcker sökt förena det .att trycka spridda häften för den egentliga folk-^
boksmarknaden. Detta tillgår helt enkelt på sådant sätt, att tvenne
afdraé af hvarje, folkbok göras: ett med särskild paginering på gröfre
papper för folkets behof, och ett annat på bättre papper med pagine-
ring efter det band, hvaraf boken skall utgöra en afdelning. Sedan
ett band blifvit färdigt, utgifves det med lärda kommentarier och upp-
lysningar. Det har visat sig, att ett dylikt förfaringssätt äfven ur
ekonomisk synpunkt medfört önskvärda resultat.

Något dylikt hade äfven förtjent iakttagas, då ett liknande företag
begyntes i Sverige. Men så synes ej vara fallet med det nu förelig-
gande. Folkbokens text är aftryckt efter Bäckströms nyss nämnda
arbete, och på titelbladets baksida lemnas ett kort sammandrag af
hennes historia, efter samma källa. De olika häftena fortlöpa i eri
nummerföljd. Samtliga dessa anordningar ge det hela en något sväf-
vande och ohållbar karakter« För det egentliga, folket äro de lärda
upplysningarna liksom numreringen öfverflödiga ; äro de åter afsedda
för mer bildade läsare, göra de ej till fylles. Éj heller köpa sådana
personer småhäften, utan delar och band. Önskvärdt hade varit om
detta försök skett efter de tyska mönstren, och framför allt att sjelfva
texterna undergått en ny kritisk behandling, som återstält dem i ett ur-
sprungligare, med folkets uppfattning och föreställningssätt mer öfver-
ensstämmande skick. Hväd söm nu imellertid är gjordt kan ju anses
som ett prof, och fortsättningen af det i sig berömliga verket företagas
efter annan måttstock. Vi skulle, om så sker, äfven tillråda användan-
det af antiqua i stället för fraktur till stil; ty den senare bör ju ut-
rotas så vidt möjligt.	/	;

Ur en samlares papper. 1, 2. Upsala, 1868, 69. 8:o.

Dikten har i $lla tider stått i närmaste sammanhang med lifvet
och odlingen hos folken; äfven der “hon tyckts som mest söndra sig
från båda, der hon uppgått i abstrakt och nykter stelhet, har döck
862	ÜR EN SAMLARES PAPPER. 1, 2.

alltid funnits qvar en liten vrå, i hvilken hon gifvit folkets egendom-
lighet, tidens seder och tänkesätt. ett bestämdt och lifligt uttryck* Det
är för tidehvarf, sådana som dem vi nu antydt, som den lilla vrån bör
nogare än eljest undersökas; ty det är här, hos de små flygverserna,
conterna och visorna, »pièces fugitives»? såsom fransmännen förr kallade
dem, vi ertappa de finaste och mest betecknande dragen hos tiden,
drag som vi aldrig, sökte vi än så länge, skulle kunna återfinna hos
de ståtliga odena, de könstmässiga epopéerna elley de tunga tragedierna.
Vi syfta, som man finner, företrädesvis på det långa tidskede, då den
franska smakriktningen utôfvaçle sitt välde öfver snart sagdt hela Euröpa
och jemväl sträckte sina anspråk på inflytande till Sverige. Det är,
under sådana förhållanden, ett särdeles intressant och gifvande studium
att samla och undersöka ströverslitteraturen äfven hos oss, och det är
en ganska god början dertill vi välkomna i ofvannämnda arbete af en
sedan länge för vår vitterhet verksam samlare.

Redan vid första samlingens genomgående visar sig att på detta
fält ingalunda förkastliga skördar stå att vinna. Detta häfte är, som
utgifvaren i förordet yttrar, hufvudsakligen egnadt åt sådana poem,
»der författarne sjelfve sig imellan vexlat beröm plier satir öfver hvar-,
andras vittra idrotter», således ett ganska intressant bidrag till vår
diktkonsts inre historik, synnerligast under gustavianska tidehvarfvet.
Större delen af de intagna dikterna framträda här för första gången
, i tryck, och de öfriga, förut tryckta, ha mestadels varit så sällsynta
att de först nu blifvit tillgängliga, för vår äldre vitterhets vänner. Den
inblick i skaldernas umgängeslif och inbördes lofprisningar eller tvi-
ster, som här skänkes oss, tillhör de mest lefvande och omedelbara
intrycken från denna ännu på långt när ej kända tid, och äfven deras
artighetsbetygelser mot personer, som stå utom deras egen krets, visa,
hur egendomligt fin och smakfull den högre klassens bildning då var.
Mönstret i den eleganta artighetspoesien är Leopold. När han t. ex.
sänder fru Lenngren sina skrifter med följande vers:

Euterp, Pölymnia eller Klio^
(Jag vet ej hvilket namn ni bär på Helikon)
Med godhet tag emot af en bland aderton
Det offer han bär fram för en ibland de nio.

eller när han skickar frii Schröderheim två ljusknektar i följande
ordalag:	'

Två knektar, tvenne vackra nipper,
Begära rum i edert hus,	1
Begära hålla edra ljus,
Som andras ljus så gerna klipper.

1 ' så -är det som finge man i ett litet kort sammandrag hela den sirliga
finhet, den uddiga infallston som utgör tidens mest framstående känne-
tecken. Lika eleganta äro hans öfriga »skaldebref», i hvilka man först
rätt lär sig värdera denne skalds bättre sidor. Den skämtsamt förebrå-
ende dikten har här framstående representanter i Tilås, Bergklint och
Oxenstjerna, alla tre förenade genom det vänskapsband, som gemen-
samma sträfvanden i det skönas tjenst så fast knyta. Den förstnämndes
aldrig förr tryckta Apollos svar på poemet Afsked från Apollo, (af
,	UR EN SAMLARES PAPPER. 1, 2.	863

Oxenstierna) är särskildt' märkligt för den qvickhet, hvarmed författa-
ren tecknar de många olycklige rimmare som den tiden alstrade. Af
andra kände äldre skalder återfinna vi äfven Lidner, Bellman, Kell-
gren och Thorild (hela jden stora polemiken om orimmad vers, som
kulminerar i den senares i ovettets styrka aldrig uppnådda straffsång)
m. fl. Bland mindre bekanta, ja till och med förut okända nämna vi
Engzell, Clas Horn, Lund, Falén, Adr. Hertzenhjelm, Georg Adler-
sparre, Paykull och andra, allå lemnande dyrbara bidrag till den ,
gustavianska vitterhetens rätta begripande. Äfven ett och annat nyare
versifieradt skämt har funnit plats, såsom Wallins och Gravanders
q vicka helsningsepistlar, Tegnérs och Erik Högbergs polemik om den
förres dikt TiU min hembygd o. s. v.	'

Den andra * samlingen är egnad åt frihetstidens och det derpå föl-
jande tidehvarfvets »politiska poesi». Det är här alls icke personlig-^
heterna som skrifvjt, utan tvärtom innehållet, som utgör det förnämsta.
Också gifva dessa paskill, skämtvisor o. dyl. en ganska roande och
framstående belvsning af de historiska tilldragelserna och det allmänna
tänkesättet under dessa tider. 'Så andas frihetstidens hela bittra parti-
hat i mössornas och hattarnes nidvisor och epigram, så förtjusningen
öfver Gustafs statskupp i de dikter som tillkommo vid dennas tid, så
slutligen oppositionens häftiga utfall, bländade med den annalkande
revolutionens stora grundsätser, i dem från hans' senare år. Bland de
i poetiskt hänseende värderikaste af den gustavianska politiska vitter-
hetens alster kan' räknas sällskapet Utile Dulcis lyckönskan vid krö-
ningen 29 maj 1772, hvars af utgifvaren ej namngifne författare var
Gudm. Göéan Adlerbeth. I allmänhet förekomma här inga författare-
namn för de flesta styckena, emedan utgifvaren, såsom han i förordet
uppger, ej känt dem. Vi kunna lyckligtvis upplysa ett och annat i
detta hänseende. Så är W:s bref till hertigen af Södermanland af
Johan Widén, som fördenskull måste gå i landsflykt; så är vidare
Hans Järta den som diktat tre af de »jakobinska» visorna p..7O—74,
Byxorna^ Ständernas morgonböner 1800 samt den skarpa parodien på
Leopolds Bet slutande århundradet. - Hans politiska diktareverksamhet
är den första egentligen framstående af detta slag som vår litteratur
kan uppvisa ; och han besitter i hög grad de egenskaper som fordras
för att lyckas i denna, i öfrigt något tvetydiga, ärt: glänsande qvick-
het, god kännedom om partiernas ställning och åsigter satot mycket
formvälde. <Som ett mästerstycke än i dag af fin politisk persifflage
kunna vi ej underlåta att anföra det ypperligt karakteristiska stycket:

Morgonböner,
brukade vid riksdagen i Norrköping 1800.

Aristokratens.

Herre, låt mig §tädse dyrka
Frihet utan skyldighet
Och gif mina lungor styrka,
När jag skriker: rättighet!
Låt mig få min .bonde pina, '
Fast jag talar jemnlikhet; >	‘
Styrk ock privilegier mina
Nu och i all evighet!	,
864	UR EN SAMLARES PAPPER. 1, 2.

Prelatens.
Herre, tänk på prester alla.
Men på mig i synnerhet!
Värdes mig till himlen kalla,
Om det blir en ledighet!
Låt mig här i tiden njuta
, Allsköns tiond’, som kan fås,
Och som biskop saligt sluta '
Mina dar i Vesterås!

Agiotörens,

Herre, låt ej kursen falla,
Stegra agiot efter hand,
Minska ock exporter alla
1 I vårt kära fosterland!

'	Öka denna villervalla
Med en mängd af missväxtår!	■	•
x	Värdes mig se’n till dig kalla,
När som allt till fanders går!

Patriotens.

x Herre, värdes undanröja	,	.
‘	Hushållskomiténs försåt,	'
Tillåt oss i nåder höja
Skjuts'afgiften till en plåt!	.	’
Låt all tionde försvinna,
Som vi ge åt presterna!
Helge And, låt bränvin rinna
Hemma och på vägarna!

I Det slutande århundradet går Järta illa åt Leopold; märkligt
är att man här tycker éig finna en förklang af den kritik för hvilken
skalden sedan så obarmhertigt utsattes af Nya skolan. Den berömda
fabeln Räfvarne, som gaf ett så olycksdigert uttryck åt de smvgande
ryktena om Karl Augusts förgiftning, är bär införd; författaren, som
uppgifvits vara än Adole Regnér, än Holthusen eller andra, är i
sjelfva verket den 'bekante Bengt Johan Törnebead, så^om Sondén,
hvilken kände den sistnämnde personligen, bestämdt uppger (i Svenska
Vitterheten, 2:a uppl.). Ett par poem af en skolrektor i Karlstad, Nils
Leonard Spak (f 1819), uppdaga, en hittills okänd, ganska aktnings-
värd landsortsskald. '

Det vore önskligt att dessa samlingar kunde fortsättas, och så
medels den mängd »poésies fugitives» småningom komma i dagen som
hittills hvila i handskrift, fastän de lemna så" utmärkta bidrag till be-
lysande af vår odlings och vår vitterhets häfder.

;	—en.

'-------»O^O-o------
Politiska betraktelser.

2.

Den nya representationen och svenska folket.

Vi hafva sökt visa, huru förhållandet mellan representationen och
regeringen må kunna ordnas på ett sådant sätt — allt utan någon
förändring i gällande grundlagar — att den förras tillbörliga infly-
tande gör sig gällande, på samma gång den sednare vinner den inre
styrka, hvarförutan en regering numera icke kan vara regering, och
båda tillsamman kunna så som sig bör gemensamt verka för det all-
männas väl. Vi hafva ock antydt, huru en sådan uppfattning mer
och mer framträdt inom representationen och äfven af regeringen, åt-
minstone i viss mån, vunnit erkännande, ehuruväl mycket återstår att
göra, innan den nya grundval för statslifvets framträdande i handling,
som deraf angifvés, vinner fullt burskap inom vårt konstitutionella lif.
Hum snart derimot fördelen, ja nödvändigheten häraf kan komma att
af både representation och regering så klart inses och erkännas, att
detta nya, grundväsentliga konstitutionella förhållande — ehuru oskrifvet
i konstitutionen — må anses en gång för alla betryggadt, är en
annan fråga; och vi vilja ej tillåta oss några ' förutsägelser på ett fält,
der det är så vanligt att spådomarne jäfvas af erfarenheten. Men så
mycket tro vi oss hafva anledning att säga, att om inga ovanligare
händelser —i vårt land eller i vår verldsdel — inträffa, de der kunna
utöfva något inflytande på den sak som är i fråga, så är det sannolikt
att det skall vara förbehållet en riksdag med öfverhufvud mera 'kon-
servativt lynne att befästa denna reform. Ty vi tro att äfven en så
beskaffad riksdag skall i detta fall häfda representationens rätt, på
samma gång det skall förefalla regeringen behagligare att ur sådana
händer mottaga en gåfva, som meddelad af andra måhända skulle
förefalla alltför motbjudande. Huru som helst måste en gång ett
konkret fall komma att inträffa af beskaffenhet att blifva bestämmande
i frågan äfven för framtiden, och det kan för sjelfva saken vara
likgiltigt, hvilket parti som förmår framkalla en sådan händelse.
Skulle, såsom vi antydt, detta vara förbehållet det konservativa partiet,
så har detsamma deruti en stor och vacker uppgift; så mycket mer,
som utan en tillfredsställande lösning af denna uppgift vi svårligen

55
366	POLITISKA BETRAKTELSER. -

skola lyckas att göra några betydande framsteg i politisk utveckling.
Återstår att se, huruvida tilläfventyrs redan den nu sammanträdande
riksdagen är kallad till ett sä högt värf. Att densamma — att döma
efter åtskilliga omständigheter — ehuru tillräckliga data saknas för
en sannolikhetsberäkning i detta fall — kommer att gestalta sig ej
obetydligt mera konservativ än den, föregående, synes åtminstone ganska
antagligt, i fall nu detta kan göra något till saken.

Det är likväl en annan omständighet, som härvidlag och i allmänhet
i fråga om den betydelse, som rätteligen bör tillkomma representationen,
är af yttersta vigt. Uttrycker representationen verkligen svenska fol-
kets politiska tänkesätt? Eller — för' att till en början se frågan från
en mindre omfattande synpunkt — uttrycker den valkorporationernas ?
Gör den (Jet icke, är den tillkommen blott på slump, då måste man
finna det ganska naturligt, om dess magt och inflytande gentimot re-
geringen högst betydligt försvagades, och om regeringen skulle tveka att
erkänna dess magtbefogenhet i den utsträckning som förut antydts
såsom rättmätig och önskvärd. Vi måste tillstå, att i detta fall endast
alltför mycket återstår att önska. Ett enda exempel visar tillräckligt
huru otillfredsställande det närvarande förhållandet är. Då under
fullkomligt lugna tider det kan inträffa, såsom nu skett, att valen till
andra kammaren medföra ett personalombyte till mer än 50 procent,
så kan man deraf svårligen draga någon annan slutsats, än att an-
tingen de föregående valen skett alltför obetänksamt och på slump,
eller ock att de nya valen tillkommit genom slump eller något ännu
sämre. Men förhåller sig saken så, då må man icke vänta att repre-
sentationen skall kunna hvarken af regeringen eller landet tillvinna
sig den aktning, som ensam förmår att i längden gifva magt; man
skall förgäfves vänta att få se legitima politiska partier uppstå, för
' att under allvarlig och ärlig strid föra samhällsutvecklingen framåt;
utan man skall i stället hafva faktiösa sammanrotningar, vexlande
från riksdag till riksdag, fladdrande och görande mycket väsen af sig,
men utan kraft att åstadkomma varaktiga resultater. Med ett ord,
vi skola under sådana omständigheter komma att befinna oss på föga
bättre ståndpunkt än vi gjorde under de gamla ståndsriksdagames
tid. Det enda, vi genom representationsförändringen skulle hafva vun-
nit, vöre det som blifvit en följd af förenklade former; men redan
detta är af icke liten vigt äfven med afseende på sakförhållanden.

Under den gamla ståndsrepresentationens tider minnes man väl
huru det tillgick med valen till de ofrälse stånden. Hvad presteståndet
beträffar, bestämdes vanligen kandidaten genom en »lätt tryckning» af
biskopen — en åtgärd som sällan saknade Önskad verkan. Om dylika
krafter, ehuru ingalunda utan inflytande, likväl mindre gjorde sig
gällande inom de båda öfriga ofrälse stånden, så kom å en annan
POLITISKA BETRAKTELSER.	867

i

sida föga någon annan synpunkt i fråga vid valen, än att finna en person
som kunde något så när »skicka sig» vid riksdagen. Först och främst
i utvärtes åthäfvor; var han tillika i besittning af allmänt anseende,
kunskaper, andra goda egenskaper, desto bättre; men huru litet
vägde ej vanligen de politiska tänkesätten i vågskålen! Och huru litet
kände man ej mången gång äfven gamla riksdagsmäns åsigter uti de
vigtigaste frågor! Den skamliga grundlagsbestämmelse, i följd af
hvilken omröstningen vid riksdagen var hemlig, och som beklagligtvis
ännu qvarstår i den nya riksdagsordningen, lade ett stort hinder i
vägen ej blott för en sådan kännedom, utan äfven för utbildandet af
politiska karakterer. Man har visserligen velat försvara denna be-
stämmelse derigenom att de svaga eller de i ett eller annat afseende
'beroende skulle under den slutna omröstningens skydd kunna bibehålla
en frihet att votera efter öfvertygelse, som de eljest skulle i många
fall sakna; men man förbiser, att så vigtig än denna grundsats må
ur rént praktisk synpunkt vara, då fråga är om primärvalen, så är
den likväl fullkomligt ogiltig, då fältet förflyttas till representantkam-
maren; ty den första och högsta egenskap man måste fordra af re-
presentanten är väl ändock sjelfständighet under alla förhållanden;
den som ej är i besittning af den egenskapen, har i och med det-
samma förverkat all rätt att vara folkrepresentant. Ingenting skulle
bättre än öppen votering befria det politiska farvattnet från alla der
befintliga bidevindseglare; och ingenting skulle kraftigare verka att
både fostra och framhålla de politiska karaktererna. Men om det är
af vigt att regeringens och de särskilda regeringsledamöternas politiska
hållning är klar och bestämd, så är detta icke mindre förhållandet
med representanten. Han måste, hvad politiska tänkesätt beträffar,
vara klar och genomskinlig som kristall; han måste ingenting högre
önska än att hvar och en, hans valmän i första rummet, må kunna
öfvertyga sig huruvida han i hvarje särskilt fall handlat i öfver-
ensstämmelse med sina uttalade tänkesätt; och han måste finna det
lika litet förödmjukande att lemna sitt förtroendeuppdrag, när kom-
mittenterna icke dela hans tänkesätt i förevarande vigtiga frågor, som
det är i ringaste grad förödmjukande för en statsrådsledamot att
under de omständigheter vi förut angifvit lemna sin plats. Represen-
tanten likasom statsrådsledamoten må hafva full frihet att äga sin öiver-
tygelse oantastad; och det är endast skamligt att antingen icke hafva
någon öfvertygelse, eller söka att dölja sin öfvertygelse eller att på
ett sätt, som icke är konstitutionelt, göra densamma gällande.

Hvad här blifvit sagdt rörande förhållandet under ståndsriksda-
garnes tid gäller ännu i lika mått. Lägger man dertill, att icke alla
ledamöter af riksdagen yttra sig ens i de vigtigaste frågorna — dét
är alltför lyckligt att det finnes många som hafva* den moderationen —
868	POLITISKA BETRAKTELSER.

så finner man att det för valmännen icke är lätt att känna riksdags-
mannens åsigter; allrahelst när, såsom hittills varit och ännu allmän-
nast är förhållandet, riksdagsmannen eller riksdagskandidaten icke
ens mellan riksdagarne eller före valet offentligen meddelar sig med
valmännen i politiska ämnen. Under sådana omständigheter kan det
icke vara annat än slumpen eller intrigen, som bestämmer valet; men
af dé beståndsdelar, som sålunda vinnas för en representation, bildas
icke partier, utan faktioner, och fältet lemnas öppet för obehöriga,
ofta lumpna bearbetningar, sådana som alltför ofta kastat en skugga
öfver vår representation. På samma gång valen göras beroende af
lyckträff, är det äfvenväl åt lyckträff som fäderneslandets angelägen-
heter gifvas till spillo.

Vi se imellertid nu gryningen till något bättre, — ehuru allt
hittills icke mer än gryningen. Men äfven i detta afseende skall re-
presentationsförändringen, såsom vi med säkerhet trô oss kunna an-
taga, ganska snart komma att visa sin verkan. Politiken skall icke
längre kunna göras i skumrasket, utan man skall nödgas att träda ut i
öppen dag, och det af allt som erfordras. Kandidaturen vid valen,
som redan, ehuru i ringa grad, blifvit införd, j ernte fordran att hvarje
riksdagsmannakandidat skall, genom förklarande af sina tänkesätt i
de vigtigare frågorna, framstå med öppet visir på den politiska arenan,
är dertill första steget. Men man får ej stanna härmed. Det är en
ofantlig fordel, att riksdagsmannauppdraget fortfar under några år, ej
blott ur andra vigtiga synpunkter, utan icke minst derför att derigenom
tillfälle beredes riksdagsombudet att oftare offentligen sammanträffa
med valmännen — något som ovilkorligen borde ske, mellan hvarje
riksdag — och sålunda både göra sig sjelf, det vill säga, sin egen
politiska färg allt bättre och bättre känd för valmännen, och äfven
riksdagsförhandlingame och de allmänna angelägenheterna bättre
kända, samt härigenom på ett verksamt sätt befordra intresset för dessa
allmänna angelägenheter. Man kan icke nog högt uppskatta vigten
af dessa slags sammanträden mellan ombuden och valmännen, vare
sig att man företrädesvis afser de förra eller de senare. För sjelfva
valen, således för riksdagens sammansättning, kunna de icke annat än
vara af den allrastörsta betydelse. , Skola någonsin politiska opinioner
utbildas och blifva allmänna, måste det ske på detta sätt.

Och här äro vi inne på rätta fältet för partibildningar. Ty dessa
få icke göras vid riksdagen — de urarta då endast alltför lätt till
faktioner — utän de måste hvila på och hafva sitt ursprung uti verk-
ligen befintliga opinioner i orterna. Endast så blifva de fullt legitima.
Endast så få de någon djupare politisk betydelse. Riksdagens uppgift
är endast att uppsummera de i och genom representanterna afgifna
vota från orterna. Men då måste valen hafva utgått från ett verkligt
POLITISKA BETRAKTELSER.	*869

politiskt medvetande hos valmännen, och ett medvetande som gjort
sig gällande. Visade sig derimot, att liknöjdhet och okunnighet till
och med om kandidaternas politiska tänkesätt vore det vanligaste för
hållandet, då skulle valen reduceras till en komedi och riksdagen föga
bättre motsvara sin bestämmelse än om man rentaf genom ett hasard-
spel afgjorde de allmänna frågorna.

Man kan icke neka att, om det äfvén icke står alldeles så illa
till som här yttrats, så återfinner man i verkligheten mer af denna
bild än tillbörligt är. Man skall icke komma till något bättre än det
närvarande, åtminstone ej till ett sådant tillstånd som vore önskvärdt,
med mindre man inom de resp, valkretsarne inför någon slags politisk
organisation. Vi hafva förut antydt och en hvar har sig nogsamt
bekant huru litet i sjélfva verket politiska lagar betyda, om de ej
uppehållas af en sannt konstitutionel anda hos representationen; men
denna betingås åter af den anda som råder inom valkretsarne, i
fall, såsom önskligt är, sjelfva valen 'ske på ett verkligt konstitutionelt
sätt, och allt berör då ytterst på att detta sednare blir en verk-
lighet. Vi tro ej att detta, någonsin kommer att ske så vida ej de
särskilda valkretsarne, eller de särskilda politiska partierna inom dessa
organisera sig på något sådant sätt, att en stadigvarande politisk sam-
manhållning äger rum äfven imellan valen. Sådant kan endast ske
genom utseende af en kommitté, som må äga att föranstalta om val-
förberedelser, om möten mellan riksdagsombudet och valmännen för
vare sig redogörelser för riksdagsförhandlingame eller öfverläggningar
och debatter rörande allmänna ärenden, äfvensom att i allmänhet un-
derhålla och lifva det politiska intresset och åstadkomma den endrägt
och samverkan, som är nödvändig, om något godt resultat skall kunna
vinnas. Detta är hvad som måste göras och hvad som äger rum annorstädes
der man finner någon högre grad äf politiskt lif. Det är ock framförallt
nödvändigt med afseende på den inagt grundlagen tillerkänner rege-
ringen att upplösa kamrarne och påbjuda nya val; ty det är företrä-
desvis vid sådane val som det är angeläget att icke slump, utan mogen
besinning gör sig gällande; och finnes då icke någon slags politisk
organisation på förhand, så kan man vara viss att gentimot regerin-
gen — som alltid är i tillfälle att bevaka sina intressen —folket skall
komma att draga det kortare strået.

Lagens bestämmelser utgöra endast, så att säga, samhällets for-
mella konstruktion; det är andan hos folket som skall deråt gifva
innehåll och lif. Men andan kan ej i verkligheten göra sig gällande
annat än förmedelst en ny slags form, men som står bredvid lagen,
tjenande .att gifva verklighet och betydelse åt lagen. Den åsyftar att
sätta organiskt lif i stället för form uti politiken, och må således väl
870	POLITISKA BETRAKTELSER.

uppkallas med det namnet politisk organisation. Man må, om,man
vill, och med icke mindre skäl, säga politisk nationaTbeväpning.

Alla bemödanden, borde för det närvarande gå ut på att åstad-
komma ett så väsentligt tillägg till eller en så nödvändig utveckling
af vår nya representativa författning, så vida man ej allt framgent
vill att slump och af slump beroende faktioner skola regera Sveriges
öden. Men man ser, tyvärr, ganska liten tillstymmelse till någonting
sådant. De gamla traditionerna äro ännu alltför herrskande. Derimot
har det härvidlag, såsom det oftast händer i politiken, inträffat att,
under det man förbisett det närmaste behofvet, man slagit öfver till
en ytterlighet, det vill säga till något som, om än i sig sjelft godt,
likväl afser mål som äro för ögonblicket mera aflägsna, följaktligen
mindre afsevärda. Men man vet ock, att det oftast endast är genom
att syfta till det aflägsna som man kan nå dét närmare. Det är ur
den synpunkten företrädesvis som man torde böra tillmäta någon vigt
åt de så kallade »folkmötena», ehuru dessa till dato endast företett
bilden af ett

monstrum horrendum, informe, ingens, cui lumen, ademtum est.

Ty man torde kunna hoppas, att denna politiska rörlighet inom en
sfer, dit ännu de politiska rättigheterna icke sträckt sig, skall bi-
draga att föranleda en större politisk vaksamhet och lifaktighet der,
hvarest densamma för det närvarande företrädesvis är af nöden, det
vill saga ibland valmännen. Äfven ur en annan synpunkt äro dessa
möten långt ifrån att sakna betydelse, enär de, om väl ledda, kunna
vara af stort gagn att sprida sanna politiska insigter till den stora
allmänheten, äfven till den del deraf som ännu icke har, men förr
eller senare skall blifva delaktig af politiska rättigheter. Under en
tid, då dep politiska utvecklingen går i en så afgjordt demokratisk
riktning, måste man med tillfredsställelse omfatta hvarje medel som
erbjuder sig att befrämja den politiska bildningen; ty af den fram-
gång, hvarmed detta bildningsarbete bedrifves, beror ytterst framtidens
öde. Och efter vi sålunda kommit in på kapitlet om folkmöten, vilja
vi äfven från ännu en. annan synpunkt yttra några ord derom.

Man har på vissa håll endast med åtlöje betraktat dessa folk-
möten och förnekat desamma all betydelse såsom opinerande. På det
sätt de varit anordnade, må man hafva haft skäl dertill; men märkligt
nog är imellertid att, i trots af deras hittills varande stora oformlighet,
de plébiscita, som fattats — om man håller sig vid dem som, efter hvad
vi tycka oss minnas, med största samstämmighet fattats — verkligen
öfverensstämma med hvad en temligen enhällig upplyst mening gifver
vid handen. Vi vilja i det fallet icke strängt hålla oss vid de for-
mulerade besluten eller vid deri ingående detaljer; men ur allmän
POLITISKA BETRAKTELSER.	871

synpunkt sedt — och längre torde man icke här kunna sträcka sina
fordringar — tro vi åtminstone att endast de allramest ensidiga skola
förneka behofvet af en förändrad banklagstiftning, af en förenklad
administration och af en rättvisare fördelning af de medborgerliga
rättigheterna; och detta är egentligen allt hvad man synes kunna an-
taga såsom en mera allmänt uttryckt mening pä folkmötena. Full-
komligt klart är, att om man vill gifva någon vigt åt sådana slags Opi-
nionsyttringar, måste de endast för hvarje gång afse en enda fråga;
och att i sådant fall de äro långt ifrån att sakna betydelse, har er-
farenheten äfven i vårt land visat. Det är imellertid en nödfallsutväg,
som endast behöfves då, när den lagliga folkrepresentationen alltför
mycket försummar sina pligter; men man må lyckönska de nationer,
hos hvilka den politiska bildningen och den allmänna upplysningen
, gått så långt, att man tillgriper denna fredliga utväg i stället för
revolutionens, som är den enda, hvilken mindre bildade folk veta att
begagna. I de allraflesta fall skola de s. k. folkmötena säkert blifva
öfverflödiga, om de mera reguliera sammankomster, om hvilka förut ta-
lats, göras så offentliga, att den stora allmänheten kan hafva tillträde
till desamma. De skola derigenom, jemte sitt egentliga och närmaste
ändamål, äfven uppfylla' ett annat af ganska mycken vigt, nämligen att
verksamt bidraga till spridande af poliitsk kunskap till den stora
massan af nationen.

, Detta sednare är verkligen af en utomordentlig vigt; ty låt vara
att det ännu kan komma att dröja innan den allmänna rösträtten blir
hos oss införd, så skall likväl utan tvifvel den tid komma, då detta
inträffar; och hvad kan väl vara vigtigare än att genom alla till buds
stående medel sprida upplysning till dem, som sålunda en gång skola
få magten i sina händer? Skolan kan, huru man må ordna densamma,
svårligen i det fallet göra tillfyllest; och månne man kan med full
trygghet öfverlemna hela detta uppfostringsarbete åt pressen? Utan
att på något sätt vilja underkänna pressens betydelse och stora gagn
i détta hänseende, tro vi likväl att mycket skulle vinnas genom att
icke göra sig alltför beroende af densamma; och äfven denna negativa
fördel skulle genom det antydda medlet kunna vinnas.

öfverhufvud kan man säga ätt ju mer det representativa lifvet
utbildas, ju mer således folket sjelft deltager i behandlingen af de all-
männa angelägenheterna, af desto mindre inflytande blifver pressen.
I despotiska stater och der yttranderätten är bunden, der utöfvar den
politiske skriftställaren en oerhörd magt: en pamflett, en tidning kan
eventuelt omstörta en regering. I fria stater åter, der medborgame
hafva laglig rätt både att uttala och att i vederbörlig ordning göra
gällande sin mening, der får det skrifna ordet endast betydelse och
inflytande i den mån det uttalar medborgarnes mening: det är endast
872	POLITISKA BETRAKTELSER.

såsom organ för ett parti, hvilket i och för sig betyder något, som
en tidning får betydelse. Pressen blir, likasom under alla förhållanden,
ett kraftigt medel till upplysning, men oändligen magtlös till upp-
vigling. Hos oss har pressen utöfvat sitt största positiva inflytande
på den tid, då vi hade riksdag endast hvart femte år. Mellantiden var
ett interregnum, då pressen föreställde folkrepresentationen. Deremot
har dess magt efter införandet af årliga riksdagar blifvit utomordent-
ligt förminskad; och om folket vet att politiskt organisera sig såsom
ofvan blifvit framstäldt, skall pressens inflytande i högsta grad redu-
ceras. Dess politiska rol skall väsentligen inskränkas till att under
en del af året registrera riksdagens åtgöranden, under' en annan del
af året derimot förhandlingarne vid valmöten och folkmöten. Dessa
skola nödvändigt komma att ställa sig så i förgrunden, att en
tidnings egna opinioner blifva i jemförelse dermed föga bemärkta.
Pressen skall icke längre vara ledande, men icke mindre vigtig såsom
upplysande; och till följd häraf skall man äfvenväl få se huru efter-
hand på det politiska området, vid jemförelse med nuvarande för-
hållanden, boken och tidskriften komma att tillvinna sig ökad betydelse
vid sidan af pamfletten och dagbladet.

Men vi återgå från denna afvikelse från vårt egentliga ämne.
Vi hafva kommit att vidröra frågan om vårt samhällsskicks vidare
utbildning , i demokratisk anda. Knappast har den nya riksdagen
trädt tillsamman, förr än man fått se flere förslag väckta i denna
syftning. Man måste ock 'erinra sig, ätt den nya riksdagsordnin-
gen ingalunda kan anses såsom något tillfredsställande uttryck af
det liberala partiets tänkesätt; tvärtom vittnar den i flera fall en-
dast om en kompromiss, nödvändig för reformens genomförande. 1
sjelfva verket torde man imellertid kunna säga, att om verkligen
folket — det vill här säga, den politiskt berättigade delen af folket
— med den yttersta omsorg och uppmärksamhet iakttoge sina in-
tressen, så skulle äfven med denna riksdagsordning de demokra-
tiska tendenserna i samhället icke vara ur stånd att göra sig gäl-
lande; men onekligt är att detta då måste förutsättas i en högre
grad än som nu äger rum eller kanske någonsin kan antagas komma
att äga rum. Är det åter så, och är demokratien tidens lösen, såsom
den är, det vill säga, om demokratiens anspråk hvarken kunna eller
böra åsidosättas, då blir det en fråga af högsta vigt att tillse, huru re-
formen ytterligare må fortsättas på ett sådant sätt, att ett godt mål
kan vinnas. Vi vilja afsluta dessa betraktelser med att äfven yttra
några ord i denna fråga. Likväl icke så som skulle vi vilja under-
söka rättmätigheten af demokratiens anspråk —: vi anse den frågan till-
räckligt afhandlad, och hafva för vår del ingenting nytt att tillägga;
ej heller så som skulle vi vilja framlägga något nytt förslag till riks-
POLITISKA BETRAKTELSER.	873

dagsorclning — äfven i det fallet saknas ej materialier, och vi lägga
för vår del, såsom man lärer funnit, icke all magt på blott de
skrifna lagarne. Derimot har det synts oss vara af någon vigt att
undersöka, hvilka materialier för sjelfva demokratien som förefinnas i
vårt land, och hvad möjligen kan göras till dçras förbättrande. Ty ett
godt material är dock ett väsentligt vilkor for en god byggnad. Finnes
eller saknas detta vilkor i vårt fädernesland? Det är hvad vi vilja
undersöka, efter att hafva förutskickat några allmänna anmärkningar,
som föranledas af frågan.

3.

Demokratien i Sverige.

Man kan icke neka det: demokratiens timma är slagen för Europa.
Ehuru i det yttre d. v. s. hvad samhällsinstitutioner beträffar, den-
v samma ej må hafva vunnit några mefå betydande segrar — ehuru
1848 års revolution i Frankrike endast haft till påföljd ett nytt kej-
sardömes envälde, har likväl allmänna tänkesättet under de 21 år,
som sedan dess förflutit, tagit en så afgjordt demokratisk riktning, att
vi äro fullt berättigade att fälla ett sådant omdöme som det vi här
ofvan uttalat. Demokratiens fråga är numera endast en fråga om
tid, och i våra dagar löper tiden med en förvånande hastighet. Vörd-
naden för det gamla — öfver hvars förlust Guizot klagat — är
ohjelpligen förlorad. Magten »med Guds nåde» betraktas knappt nog
såsom annat än på sin höjd ett nödvändigt ondt. Klassprivilegier,
rikedomens företräden anses endast såsom orättvisor. Jemnlikhetens
grundsatser äro af alla erkända; eller om de ej erkännas, så röna de
likväl endast svagt motstånd. Äfven de, som ifrigast bekämpa dem,
sakna den tro på seger, hvarförutan seger aldrig vinnes. Den ene
helsar demokratiens annalkande såsom gryningen af en välsignelsens
dag för menskligheten; den andre såsom en kommande natt, endast
ämnad att i sina skuggor begrafva allt hvad hittills ansetts såsom
stort, — mörk såsom den naturliga natten, men äfven oundviklig såsom
denna.

Under sådana omständigheter framställer sig sjelfmant den frågan:
huru bör demokratien mottagas? Och huru bör man bereda sig på dess
ankomst? För dem som i likhet med oss vänta något godt af den
nya gästen, är det af vigt att han inträder under förhållanden, som
ej motarbeta detta goda; för dem, som hysa en motsatt åsigt, måste
det vara icke mindre vigtigt att göra sådana förberedelser, att man,
874	POLITISKA BETRAKTELSER.

så vidt möjligt, må åtminstone i någon mån undvika de befarade olä-
genheterna.

Hvad som kanhända mer än någonting annat — näst den natur-
liga utvecklingen af. de politiska idéerna — bidragit att befästa de
demokratiska tänkesätten i vår verldsdel, har varit utgången af det
amerikanska inbördes kriget samt hvad derpå följt; hvilket allt varit
fullkomligt olika mot hvad Europas konservative väntat och — tilläg-
gom det — hoppats. En oerhörd armé som, långt ifrån att föranleda
någon militärisk diktatur, tvärtom efter slutadt värf upplösts utan
ringaste svårighet; en oerhörd statsskuld, som föga tynger, men afbe-
talas, ifrån samma ögonblick den åsamkats, med en förvånande hastig-
het; och det oerhördaste af allt — sjelfva statschefen ställd till an-
svar inför vanlig domstol, under det att det rebelliska partiets chef
endast for syns skull synes hafva blifvit lagförd; — se der underverk,
som endast demokratien förmått åstadkomma I Huru vanmägtiga, po-
litiskt och ekonomiskt vanmägtiga, framstå ej vid en jemförelse de
europeiska folken! Och hvilka talande bevis for stadgan och fastheten
af det demokratiska styrelsesättet, som man från den konservativa
sidan så mycket velat ifrågasätta, har man ej här för ögonen!

Den senaste parlamentsreformen i England har måhända icke
någon synnerligt stor vigt, for så vidt fråga är om en derigenom för-
orsakad förändring uti sjelfva parlamentets sammansättning, och skap-
lynne; men blotta den omständigheten att den blifvit företagen med
det hufvudsakliga ändamålet att inrymma ,ökad politisk magt åt ar-
betsklassen gifver åt* densamma en ofantlig betydelse; och'man kan
ej tvifla, ätt denna reform måhända snart nog skall komma att följas
af andra ännu mera genomgripande. Bestämda och utpräglade demo-
kratiska tänkesätt äro i sjelfva verket långt mera allmänna i England,
än man på kontinfenten gerna föreställer sig.

I Frankrike har det nya kejsardömet i det hela varit en god
drifbänk för uppdragande af demokratiens planta. Redan det för-
hållandet, att den nya regimen stödt sig, åtminstone nominelt, på
folkets uttalade opinion, förlänar åt demokratien i detta land ett er-
kännande, som ej längre kan jäfväs, under det händelserna i synnerhet
under de senare åren varit synnerligen väl egnade att väcka till poli-
tisk eftertanke, huru en på en gång friare och tryggare framtid må
kunna beredas. Det är i högsta grad anmärkningsvärdt att man under
denna tid mer än någonsin i Frankrike studerat och grundligt stu-
derat i synnerhet amerikanska förhållanden. Man synes hafva allt
skäl att hoppas, att då Frankrike härnäst går g,tt tillegna sig friheten,
skall denna icke längre förlora sig i socialistiska dimmor — ehuru
POLITISKA BETRAKTELSER.	875

sådana ännu märkas här och der pä den politiska horizonten — utan
byggas på en fast och varaktig grundval O-

Vi skola icke ingå i några ytterligare detaljer rörande främmande
länder; men det har synts såsom ett och annat förhållande här hemma
vore ur den ifrågavarande synpunkten förtjent af uppmärksamhet.

Betrakta vi till att börja med vår nuvarande representativa för-
fattning, så kan sanningsenligt sägas att densamma är bygd på allt
annat än demokratisk grund. Vi känna landtkommuner med 12- till
1500 innevånare, der valmännens antal uppgå till omkring — tjugo.
Ensamt detta säger nog. Äfven der proportionen utfaller något för-
månligare, är i alla fall valmännens antal relativt mycket obetydligt.
Förhållandet i städerna är icke väsentligen olika. Stockholm, med
öfver 130,000 innevånare, har några få tusen valmän — en ringa
bråkdel af den till myndig ålder komna befolkningen. Om man så-
lunda tror sig hafva skäl att klandra den närvarande representatio-
nens sammansättning, så kan det svårligen vara på grund af något
dess alltför demokratiska ursprung. Tvärtom är det temligen påtag-
ligt att en förändring i detta afseende icke länge kan låta vänta på
sig. Det är då af intresse att undersöka hvilka de nya elementer
äro, som det kan komma i fråga att upptaga i den politiska sam-
hällskroppen.

Vi afse i det föregående naturligtvis endast den afdelning af re-
presentationen som närmast är ämnad att representera det egentliga
folket. Hvad första kammaren beträffar, finnas visserligen de som på
fullt allvar velat tillbörda densamma en ännu mera demokratisk ka-
rakter, än andra kammaren, enär den ytterst hvilar på den kommu-
nala rösträtten, hvilken, såsom bekant, sträcker sig vida lägre ned än
den politiska; men när man ser att resultatet blir en kammare, be-
stående till omkring 50 proc, af högre embetsmän, så kan man endast
le åt ett så naivt yrkande. För vår del hafva vi aldrig haft den
pretentionen att företrädesvis i ett öfverhus finna demokratien.

Den del af befolkningen, som motsvarar det gamla bondeståndet
— vi böra numera icke nyttja detta senare ord — och som är be-
stämmande i afseende på andra kammarens politiska färg, är utan
tvifvel ett förträffligt demokratiskt element — till sin natur bland det
bästa som kan finnas — men som dock ännu för närvarande är be-
häftadt med en väsentlig ofullkomlighet, som det nog lärer fordra lång
tid att undanrödja. Der det demokratiska tänkesättet vunnit stadga
och verkligt erkännande, der försvinna alla klasskilnader: hög och;
låg, rik och fattig äro lika: inbördes afund och split mellan klassemå

’) De senaste händelserna i Frankrike synas bekräfta denna förf:s förmodan.

Red:s anm.
876	'	POLITISKA BETRAKTELSER.

kan ej finnas, emedan under allas jemnlikhet och den oupphörliga
vexling af vilkor, som naturligen och nödvändigtvis eger rum, alla an-
ledningar dertill saknas. Detta kan man imellertid ännu icke tillämpa
på vår för öfrigt ypperliga allmoge. Gammalt förtryck, sekelslånga
orättvisor hafva qvarlemnat ett minne, som icke lätt bortdör och som
ännu uppenbarar sig såsom en temligen utpräglad misstro, om ej hat
mot den s. k. herremannaklassen; ehuruväl det numera är svårt och
nästan omöjligt att uppdraga gränsen mellan »herre» och »bonde». Man
må icke undra häröfver. Ty den förbannelsen åtföljer all slags orättvisa
af det slag som här antydts, att äfven om den upphör att finnas till,
qvarstår likväl det hat, den framkallat, för att drabba personer, som
äro fullkomligt oskyldiga i samma orättvisa, ja som afsky den Eka mycket
som någonsin de, hvilka utgjort föremål derför. Och tyvärr qvarstå
hos oss uti vårt beskattningssystem, ej blott minnen af orättvisor, utan
endast alltför många verkliga orättvisor, hvilka, om de än ej de jure
kunna sägas tynga på någon särskild folkklass, dock de facto egent-
ligen drabba allmogen. Under sådant förhållande vore det förgäfves
vänta att allmogen skall uppfatta sin politiska ställning ur den allmänt-
folkliga synpunkt, som här ofvan antydts. Så länge ännu något af
dessa bedröfliga hågkomster från tider af våld och förtryck qvarstå,
skall den komma att känna sig såsom en klass, och såsom sådan i
många hänseenden låta sig vilseledas samt följaktEgen icke komma att
utöfva ett så gagneEgt inflytande på vår poEtiska utveckEng som den
under andra förhållanden skulle göra. Vi böra icke heller dölja, att äfven
i andra hänseenden vår allmogeklass, likaledes i följd af föregående för-
håUanden, icke aUmänt är sådan man kunde önska i fråga om kärnan
af en demokrati. Må ingen missförstå eller misstyda vår mening; men
om ingenting vore i det faUet ått anmärka, skulle man nödgas erkänna
att effekten af ståndsrepresentationen, bränvinslagstiftningen, banklag-
stiftningen, den andliga och verldsliga byråkratiens ingrepp varit ingen,
och att det är utan skäl som man i afseende på allt detta hört så
många klagomål yttras. I dessa afseenden hafva nu imellertid lyck-
Egtvis tiden medfört en förändring till det bättre; men aUtjemt
qvarstå de förut nämnda orättvisorna i beskattningsväsendet. Bort-
tagas åter dessa anledningar till misstro och missämja så skaU för-
hållandet på det rent politiska, likasom det sociala området ganska
snart forändas; och allmogen tiUsamman med de öfriga, äfvenväl för-
träffEga beståndsdelarne af den för närvarande politiskt representerade
landtbefolkningen komma att utgöra en stam i vårt representations-
system, som skall söka sin Eke. Hvad härvidlag icke minst förtjenar
omnämnande är den jemförelsevis ganska talrika jordbrukande medel-
klass, som finnes i vårt land, och som otvifvelaktigt är ett förträffligt
politiskt element. Huruvida ur ekonomisk synpunkt det ej skulle vara
POLITISKA BETRAKTELSER.	877

fördelaktigare om jorden vore långt mera sönderstyckad, an detta för-
utsätter, lemna vi för närvarande derhän. Derimot böra vi påpeka
en ganska stor politisk och social olägenhet, som visserligen icke natur-
nödvändigt sammanhänger med systemet af stora eller medelstora jord-
bruk, men dock faktiskt visat sig i vårt land följa dermed. Vi få
deraf anledning att kalla uppmärksamheten på en af de största re-
former som det hos oss återstår att göra.

Vi vilja tala om jordbruksarbetaren. Bonden, för så vidt han sjelf
lägger hand vid arbetet, är visserligen en sådan; äfven den större
jordägare, som sjelf leder sitt jordbruk, är en intelligensens arbetare
inom detta område; men båda äro det icke rent^ utan framstå på det
politiska fältet väsentligen såsom ägare af jord, mer än såsom jord-
bruksarbetare. Äfven arrendatom och jordtorparen — hvilken senare
icke kan anses såsom annat än arrendator '— äro, helst öm land-
boförhållandena blifvit på tillbörligt sätt ordnade, i ungefär ena-
handa ställning. Den egentliga arbetsklassen på landet — med få
undantag — existerar blott såsom tjenande klass. Såsom ogift får
arbetaren oftast — ej alltid — sitt underhåll.vid husbondens bord;
såsom gift inträder han i de s. k. statkarlames leder. Det är denna
sistnämnda klass af arbetare som vi tro vara — ur flera synpunkter
— förtjent af högsta uppmärksamhet.

Den som vistats på landet vid flyttningstiden den 24 Oktober har
icke undgått att se någon af dessa migrerande familjer — någon af
dessa Oxvagnar lastade med de nödtorftigaste (och torftigaste) bo-
hagsting och husgerådssaker för ett hushåll, tillika med den ofta tal-
rika familjen sjelf, begifvande sig från en gård till en annan, fråri en
socken till en annan. Det är en flyttande statkarlsfamilj. Det är
den nye husbonden som drager försorg om dess afhemtande. An-
komne till bestämmelseorten, inhysas de vanligen uti en större eller
mindre kasemartad byggnad, der flera andra familjer, likasom de
sjelfva, hafva hvar sitt rum att bebo, och der de,, utan att hafva nå-
gon af de fördelar som stadslefnaden i andra hänseenden kan skänka,
likväl erfara alla de olägenheter och all den otrefnad, som stadslef-
naden gema medför genom sammanförandet af alltför många familjer
inom en trång lokal. Det som på landet skänker en ersättning för
många försakelser,. det som ger åt landtlefnaden dess behag — en
egen boning, en friare ställning, en egen torfva att odla — allt detta
måste de sakna. För öfrigt torde man icke kunna neka, att de i åt-
skilliga hänseenden hafva ej oväsentliga företräden; och ehuru den di-
rekta aflöningen i allmänhet ej är hög, torde man kunna säga att
vilkoren äro fullt jemförliga med stadsarbetarens. Fri bostad och fritt
bränsle äro redan värdefulla förmåner, att icke tala om sol och
frisk luft, som stadsarbetaren alltför ofta nödgas sakna, afvensom ett
878	POLITISKA BETRAKTELSER.

i allmänhet friskare arbete. Det oaktadt visar erfarenheten att nöd
och fattigdom ej gerna kunna utestängas från dessa boningar, helst
om familjen är något talrik. Sällan eller aldrig kan någon väsentlig
förbättring vinnas i lefnadsvilkoren. Först när barnen uppnått den
ålder, att de kunna sjelfve försörja sig, inträder en något drägligare ställ-
ning; och när slutligen ålderdom eller sjukdom brutit arbetskraften,
Öppnar fattighuset sina portar för den nödställde, kanhända icke utan
efter många processer om rätta »försörjningsorten». Sådant är i sjelfva
verket statkarlens hopp; och i fall han öfverhufvud tänker på framtiden,
så ser han näppeligen något annat. Vi hafva hört exempel af statkarlar,
som snart sagdt endast med våld låtit tvinga sig in uti en ställning,
ämnad att gifva en oberoende och sjelfständig utkomst för lifstiden,
blott emedan de ansett sig vedervåga något i afseende på det påräk-
nade fattigunderstödet, och som först efter en längre tids erfarenhet
af sin nya ställning kommit till insigt af att det dock finnes något
som är bättre att räkna på än fattighuset.

Imellertid, huru tröstlös en sådan lefnadsställning än må vara,
så är likväl statkarlen, så snart årsstädjan är mottagen, säker om
brödfödan åtminstone för ett år. Men uti sjelfva denna omstän-
dighet ligger ett ofantligt ondt för både husbönder och tjenare. För
den senare är det i allmänhet ingen svårighet att erhålla plats; och
frågan kan blott blifva att möjligen en gång om året underkasta sig
flyttningsbesväret — ett besvär, hvilket man har desto lättare att under-
kasta sig som det egentligen blott gäller att välja mellan ett något
mer eller , något tnindro af otrefnad. Sjelfva ombytet förnöjer gerna
under sådana omständigheter. Men den sedermera följande årslånga
tryggheten å ena sidan samt å andra sidan den allmänna hopplöshet
för lifvet, som vi ofvan skildrat, är icke någon sporre till flit och
ordning. Huru skulle den tvärtom kunna annat än, frambringa lojhet
och liknöjdhet? Tyvärr äro dessa senare resultat endast alltför
vanliga; och vi tro; icke att vi misstaga oss, om vi just häruti finna
en väsentlig orsak till en allt allmännare vorden pauperism. Det är i
sjelfva verket rentaf en uppfostran till pauperism. Hvad husbonden
åter beträfiar, så är han genom dessa årsackorder icke heller uti någon
afundsvärd belägenhet; omöjligt som det är att blifva qvitt äfven den
odugligaste, äfven den lättjefullaste arbetare, som han en gång tagit i
tjenst; ty de utvägar, som lagen i det fallet angifver, kunna i allmän-
het icke begagnas, och han saknar allt medel till korrektiv mot en
tredskande tjenare. Det återstår för honom å sin sida icke annat än
att afvakta tjenstårets slut för att då göra ett ombyte, kanske med
icke bättre resultat. På detta sätt skapas ovilja mellan husbönder
och tjenstefolk; och då lättjan och odugligheten har ingenting att
frukta, men fliten och skickligheten ingenting väsentligt att vinna, så
POLITISKA BETRAKTELSER.	879

är klart att all den uppmuntran saknas, hvarigenom en flitig och
omtänksam arbetafeklass skulle kunna skapas. Om någonting förvå-
nar oss, så är det att under ett sådant system den arbetande klassen
icke blir helt och hållet depraverad.

Ur rent ekonomisk synpunkt och med afseende på den vigtiga
angelägenheten af fattigvårdens ändamålsenliga ordnande gifves, efter
vår öfvertygelsé, ingenting som mera förtjenar att tagas i öfvervägande
ån den här vidrörda frågan; ty erfarenheten har tillräckligt visat, att
all fattigvård är otillräcklig, så vida man ej söker att skapa en driftig,
omtänksam, på egen kraft litande arbetarebefolkning. Men skall man
någonsin vinna detta resultat med afseende på den talrika del af våra
jordbruksarbetare, som befinna sig uti den här nämnda kategorien,
då måste man ovilkorligen vidtaga den utvägen att förkorta ensté-
ackorderna. Vi våga icke ens yttra huru korta vi tro att de redan
nu kunde sättas. Vi veta, hvilka invändningar som kunna derimot,
och ej helt och hållet utan skäl, framställas. Man kan säga, att
under sådant förhållande skulle under sommarhalfåret arbetsgifvarne
eller jordägarne helt och hållet vara i arbetarnes händer. Desse sed-
nare skulle kunna fordra hvad aflöning de önskade, och skulle säkert
begagna sig af tillfället för att utöfva ett oerhördt prejeri. Â andra
sidan skulle under vinterhalfåret fördelen ligga alltför mycket på ar-
betsgifvarnes sida, med lika vådliga följder i motsatt riktning. Arbets-
lönerna skulle obilligt nedtryckas, och arbetaren oupphörligt vara blott-
ställd för uppsägning och kanske vräkning just under den årstid, då
sådant skulle vara förenadt med de allrastörsta olägenheter. Vi neka
icke, att, isynnerhet under en öfvergångstid, dessa och andra svårig-
heter verkligen kunna i enstaka fall komma att uppstå; likasom ej
heller, att ju hela denna öfvergång är af en särdeles ömtålig beskaffen-
het och bör såsom sådan behandlas;, men detta hindrar oss ickehvar-
ken att erkänna den fulla giltigheten af de grunder, på hvilka en för-
ändring i detta afseende har att stödja sig, eller att hysa den på många
goda skäl grundade öfvertygelsen att öfvergången långt ifrån skulle
komma att gestalta sig så betänklig som en eller annan förmod-
ligen är benägen att föreställa sig. Å ena sidan finnes ingen naturlig
grund för ett sådant förhållande som att en tjenare för ett helt års
tid skall vara bunden' vid en husbonde, som han möjligen icke alls
kan förlika sig med, ej heller att en husbonde skall lika lång tid
nödgas behålla en tjenare, med hvilken han är och har skäl att vara
missnöjd — helst man måste taga i betraktande att i allmänhet ingen-
dera kan vid kontraktets uppgörande besitta den kännedom af andra
partens karakter, som för ingående af en så beskaffad förbindelse na-
turligtvis vore så högt af behofyet påkalla^; men derimot är å en
annan sida klart att, der ej de nämnda grunderna för uppsägning finnas,
880	POLITISKA BETRAKTELSER.

skall sjelfva möjligheten af uppsägning verka till större samdrägt, i
det husbonden blir mer intresserad att uppmärksamma och uppmuntra
en god tjenare, och tj enaren blir mera mån att genom flit och trohet
bibehålla husbondens bevågenhet. Detta system skulle sålunda tjena
att skapa både goda husbönder och goda tjenare. Sjelfva den om-
ständigheten, att fördelame stundom låge på husbondens, stundom på
tjenarens sida, skulle nödvändigt leda till ett ömsesidigt tillmötesgående;
och i verkligheten skulle man få se ganska litet af de förespeglade
vådorna. Efterhand skulle denna migrerande tjenarebefolkning lemna
rum för en fastboende befolkning af fria arbetare. Med migrationerna
skulle äfven kasernerna komma att försvinna. Hvarje arbetare skulle
hafva sitt hem, sin lilla stuga, och sin täppa (härmed menas icke det-
samma som torp). I ett land sådant som Sverige, der areal icke är det
som fattas, måste man i sanning beklaga att ej detta senare förhållande
allmänt äger rum. Men härigenom skulle ett omätligt steg vara taget
till denna del af den arbetande klassens lyftning både i ekonomiskt och
sedligt afseende, på samma gång en utomordentlig vinst skulle till-
skyndas samhället äfven i rent politiskt hänseende. Och det var hit
vi ville komma genom denna något långa digression. Vi gå att för-
klara, hVaruti den antydda vinsten skulle bestå. I förbigående bör
endast anmärkas, att det skulle vara mycket orätt, om man ville jem-
föra den fria arbetåreklass, om hvars uppkomst här talats, med de
s. k. backstugusittame eller inhyseshjonen, hvilka nuförtiden, under det
ett helt annat system är rådande, ofta endast representera ett utskum
af arbetsklassen eller sådane som redan med ena foten stå på fattig-
huströskeln.

Man misstager sig ofta, vid bedömandet af nutidens politiska
sträfvanden, om verkliga betydelsen af personlighetsprincipen. Dermed
af ses i sjelfva verket icke att taga i anspråk politiska rättigheter åt den
naturalhistoriska egenskapen att förete ett menskligt anlete. Djupare
ligger frågan. Allt samhälle är en produkt af menskligt arbete. Det kan
anses utgöra dels ett ackumuleradt arbete, dels ett fortgående arbete.
Ingenting annat än arbete förlänar värde åt menniskolifvet: blotta exi-
stensen kan hvarken skänka värde eller rättigheter. När man således
talar om menniskans rättigheter i samhället, menar man således egent-
ligen arbetarens. Den menskliga individen har såsom sådan sina sär-
skilda rättigheter, uti hvilka samhället icke får ingripa; men detta är
en fråga för sig. Ur den synpunkt, vi här uppställt, kunna vi gerna
påstå, att millionären, som icke arbetar, utan blott vegeterar, är lika litet
förtjent af politiska rättigheter, som den uslaste tiggare, hvilken be-
finner sig i samma predikament; emedan ingendera kan anses bidraga
till samhällets upprätthållande och utveckling. Det är arbetsbien, icke
dröname som det tillkommer att ordna samlifvet i kupan. Blotta inne-
POLITISKA BETRAKTELSER.	881

hafvandet af egendom (= ackumuleradt arbete) bevisar icke att man
sjelf är arbetare, lika litet som blotta ägandet af mensklig gestalt Men
å andra sidan är onekligt. att egendom i allmänhet — och dess mer ju
mer samhället blir ordnadt på naturliga grundvalar — äfven gör inne-
hafvaren till arbetare; likasom äfven sjelfva lifvets gåfva för den,
som ej har andras arbete att lefva utaf, nödvändiggör det arbete,
hvarförutan lifvet icke kan underhållas: följaktligen måste man be-
trakta såsom arbetare och såsom aktiv samhällsmedlem hvar och
en som lefver af egna tillgångar eller eget arbete; och på detta sätt
återkommer man i sjelfva verket till personlighetsprincipen såsom grund
för de politiska rättigheterna, med de inskränkningar som naturliga
omständigheter föreskrifva.

Betydelsen af den egentliga arbetsklassen — vi räkna dit såväl
intelligensens arbetare, som kroppsarbetarne d. v. s. alla som uteslu-
tande eller väsentligen lefva af sitt arbete — i politiskt afseende ligger
just deri att den representerar sjelfva arbetet, under det rikedomens
målsmän egentligen representera arbetets resultat. Redan detta utta-
lande visar på hyilken sida man har att söka det rörliga, på hvilken
' det stationära elementet: arbetet sjelft är lif och rörelse; arbetets re-
sultat, en gjord gerning, är stillestånd. Men dertill kommer, att ar- '
betet, äfven det gröfsta, utgör ett omedelbart uttryck af tanke, under
det den tanke, som blifvit förkroppsligad i arbetsresultatet, alltför lätt
döljer sig bakom det relativa värde, mätt med penningens måttstock,
som man tillägger arbetsresultatet såsom den i här förevarande afse-
ende vigtigaste karakteren. Det vill med andra ord säga, att — såsom
erfarenheten äfven gifver vid handen — den egentlige arbetaren, så väl
på intelligensens som kroppsarbetets område, ar i allmänhet, cæteris
paribus, mera idealist än representanten af egendom. Men om uti
den förra omständigheten ligger någon berättigad anledning till far-
håga för en möjligen alltför stor oro och rörlighet, så medför derimot,
efter vår öfvertygelse, ehuru tyärtemot det vanliga föreställningssättet,
den senare omständigheten en verklig trygghet; ty hvad kan vara
tryggare än de eviga idéerna af sanning och rättvisa? så vida eljest
man vill bygga samhället på grundvalarne af sanning- och rättvisa.
Må man ej låta i detta fall förvilla sig af skenet, som alltför ofta
synes tala härimot: hvad har man kunnat vänta, så länge samhällena
i hela sin organisation utgjort så skarpa motsatser till just dessa idéer?
Måste ej sjelfva denna kontrast nödvändigt ofta leda till en öfverdrift,
som icke ligger i sjelfva sakens natur? — Det är tvärtom vida natur-
ligare att den som företrädesvis låter beherrska sin tanke af det be-
stående, af »faits accomplis», skall blifva utsatt för allahanda för sam-
hället vådliga irringar, helst i detta fall alltför ofta den egna nyttan
kommer i spel för att förvilla omdömet. Det är således^ ur sådan

56
882	POLITISKA BETRAKTELSER.

synpunkt och ej blott för att tillfredsställa en abstrakt rättvisas for-
dringar som vi tro det vara för samhället af en väsentlig vigt att
befordra uppkomsten af ett sådant slags politiskt element som ofvan
nämnts. Det är för att befria, så vidt möjligt, samhället från hvad
som utgjort en kräfta för alla, så äldre som nyare samhällen — en
tjenande klass på det industriella området — en samhällsklass, hvars
tillvaro — vare sig att fråga är om slafveri, lifegenskap eller mildare
former af samma sak — alltid ledt och måste leda till demoralisation
och ekonomisk vanmagt. Redan hus-tjensten visar i detta fall de för-
derfligaste följder; men denna torde på samhällets närvarande utveck-
lingsgrad få anses såsom oundviklig (ehuru vi tro att den tid skall
komma, då man förmår att undanrödja äfven denna). I högsta grad
olycksbringande är derimot, på samma gång den är obehöflig och så-
ledes ur ingen synpunkt kan försvaras, en tjenande arbetsklass inom
industrien; och första vilkoret för att densamma skall kunna upptagas
såsom ett godt element i demokratien är att densamma undandrages
allt som heter tjenstehjonsstadga. Men här måste man äfven taga en
annan fråga i ögnasigte, nämligen den om arbetarens upplysning.

Vi hafva antÿdt att, under för öfrigt lika omständigheter, arbets-
klassen ägde vissa företräden såsom politisk klass. Jordbruksarbetaren
besitter dessa företräden framför bonden, om båda stå på samma bild-
ningsgrad. Bonde eller arbetare, blir det imellertid lika nödvändigt för
honom att göras delaktig af den bildning, som må kunna fordras för
ett värdigt uppfyllande af hans politiska mission. * Dervid är likväl
att anmärka, att dessa båda saker, upplysningen och den politiska
befogenheten, måste gå hand i hand med hvarandra. Då, såsom man
ofta får höra, de konservative förklara sig gerna vilja medgifva arbets-
klassen allt möjligt politiskt inflytande, blott den förut blir tillräckligt
upplyst, så hvilar detta på ett stort misstag och på ett förbiseende
af allt hvad i det fallet erfarenheten lärt. Hade ett visst kunskaps-
mått gjorts till vilkor för vårt bondestånds deltagande i det politiska
lifvet, så skulle bondeståndet aldrig kommit till ett sådant deltagande,
och folkets upplysning skulle ej heller kommit till den ståndpunkt,
hvarpå den nu befinner sig. För arbetsklassen sjelf finnes, enligt er-
farenhetens vittnesbörd, ingen så kraftig sporre till sjelfbildning och
till intresse för allmän undervisning som just deltagandet i det offent-
liga lifvet; och hvad de högre klasserna beträffar, har erfarenheten
likaledes gifvit vid handen, ätt det är ingenting som så mycket intres-
serar dem för folkets bildning, som den politiska nödvändigheten af
folkbildningen, hvilken är förknippad med den stora massans politiska
magt och inflytande. Det är insigten af vådorna för samhället deraf
att en politiskt inflytelserik arbetsklass är rå och okunnig som åstad-
kommit de stora och välsignelsebringande arbeten till befrämjande af
POLITISKA BETRAKTELSER.	883

folkundervisningen som vi uti flera länder haft att bevittna; under det
att i länder, der intresset för folkbildningen väsentligen grundat sig
blott pä en allmän menniskokärlek och på en allmän kärlek till upp-
lysning, den ifrågavarande bildningen vanligen inskränkt sig till nå-
gonting ytterst otillfredsställande, och aldrig skall blifva sådan, att
egentligen derpå kan byggas något politiskt berättigande.

Sammanfatta vi nu hvad i det föregående blifvit anfördt, så finner
man att för en naturenlig utveckling af demokratien i vårt land for-
dras väsentligen — för så vidt fråga är om förhållandena på lands-
bygden — att dessa tvenne vilkor uppfyllas, nämligen först att den
jordägande allmogen befrias från de orättvisa och tunga bördor, som
ligga på jorden och som väsentligen drabba denna klass, på det att så-
lunda omsider klasslynnet må upphöra och gifva vika för en liberalare
uppfattning at de allmänna angelägenheterna, än som gerna är möjlig
så länge alltjemnt denna uppfattning grumlas af beräkningar och sträf-
vanden som, om än berättigade, likväl icke kunna annat än alltför
ofta framkalla dåliga passioner; samt för det andra att en stor del af
den arbetande klassen på landet befrias från det ok, som tjenstehjons-
stadgan pålägger densamma, på det den må i stället förvandlas till
en klass af fria arbetare och dymedelst först' göras fullt skicklig att
deltaga i det politiska lifvet. Båda dessa stora reformer böra, såsom
förut särskilt anmärkts i afseende på den ena af dem, anses såsom
icke blott politiska, utan äfven såsom vigtiga ekonomiska reformer; ty
det är ganska säkert att äfven den orättvisa jordbeskattningens af-
skaffande skall komma att verka i högsta grad välgörande, i första
rummet visserligen på den stora massan af nationen, som omedelbart
blir delaktig af dermed följande förmåner, men i andra rummet och
medelbart äfven på nationen i sin helhet, då otvifvelaktigt hvad som
i ekonomiskt hänseende gagnar de nio tiondedelarne af ett folk äfven
medelbarligen kommer att i längden gagna den återstående tiondedelen.
Huru denna reform skall genomföras, ligger ej inom gränserna för
denna uppsats att afhandla; vi tro dock, att om man blott fördoms-
fritt och utan passion samt under noggrann beräkning af de sannolika
ekonomiska följderna ville taga frågan under ompröfning, dess lösning
icke skulle medföra några synnerliga svårigheter. Hvad åter den
sednare reformen beträffar, som innebär en förändring af ett helt
system i den enskilda ekonomien, så kan den icke annat än vara för-
knippad med åtskilliga svårigheter, ehuru, enligt hvad förut anmärkts^
säkert, icke så stora man torde föreställa sig; och för dess fullständiga
genomförande, i hela den utsträckning vi antydt, måste nödvändigt
komma att fordras temligen lång tid, äfven sedan lagstiftningen i det
fallet gjort hvad den kan göra. Men förr än en förändring i detta
afseende skett, kan man icke ens tala om någon egentlig demokrati i
884	POLITISKA BETRAKTELSER.

vår politiska byggnad, åtminstone hvad landsbygden och dess repre-
sentation angår. Att imellertid redan nu, och utan någon förändring
af förhandenvarande förhållanden, denna representation skulle kunna
genom en högst lämplig och berättigad utsträckning af valrätten till
alla dem, som betala skatt efter 2:a artikeln eller som äga talan i de
kommunala angelägenheterna — såsom varit föreslaget — väsentligt
förbättras, må gerna erkännas.

En mera aflägsen utsträckning af demokratien på landet är den,
som blir en följd af en framtida större sönderstyckning af jorden.
Äfven detta är en förändring, som man ur ekonomisk synpunkt icke
kan annat än lifligt önska och som äfven, om än långsamt, sker, och
skulle fortare försiggå, om ej fideikommisser funnes. Den jemförelse-
vis ringa afkastning, som de stora egendomarne gifva sina ägare, imot
hvad de, fördelade i många små lotter, skulle af kasta, är tillräckligt
skäl imot det stora jordbruket; ty det jordbrukssystem, som ger hög-
sta afkastning, måste, redan ur den synpunkten sedt, vara det bästa.
Förstode fideikommissinnehafvarne sitt eget bästa — och för upprätt-
hållandet af en familj eller ett namn torde det numera knappt löna
.mödan att uppoffra något — skulle de helt visst sjelfve önska att
vara .befriade från detta onaturliga privilegium. Ganska säkert skall
den tid komma, då hvarken kapitalisten eller — ännu mindre —
icke-kapitalisten lägger sig till stora egendomar, utan äfven den rika-
ste i det fallet inskränker sig till en villa eller, på sin höjd, en farm,
der jordbruket skötes för nöjes skull, under det att det egentliga in-
dustriella jordbruket kommer i händerna på mindre jordägare. Detta
system, hvarigenom kapitalema skulle ledas på sina rätta vägar och
jordens afkastning mångfaldigas, är det enda som i synnerhet för vårt
land, med dess klimatiska förhållanden, duger; likasom den demokrati,
som derigenom blefve grundlagd, utgör det enda politiska system, som
passar för våra förhållanden. De aristokratiska »pretiosa» — för att
låna. ett uttryck af Geijek — som blifvit införda i vårt land och
hvaraf vi, oaktadt tidens sköflingar, ännu hafva alltför mycket i behåll,
kläda endast illa nordens enkelhet och allvar.

Hvad våra städer beträffar, så äro de ännu tills vidare i sig sjelfva
af mindre politisk betydenhet, med afseende på sin ringa folkmängd i
jemförelse med landsbygdens; likväl ökas denna betydenhet i väsentlig
mån genom det proportionsvis stora antal representanter som städerna
äga att skicka till riksdagen. Staden London, som innehåller ungefär
10 procent af hela Storbritanniens folkmängd, skickar till parlamentet
ungefär 1 à 2 procent af ledamöternas antal, under det Stockholm,
med blott omkring 3 à 4 procent af rikets folkmängd, tillsätter öfver
6 procent af andra kammarens ledamöter. Vi tro att i begge länderna
man för närvarande ej saknar skäl att gifva en viss relativ öfvervigt
POLITISKA BETRAKTELSER.	'	885

åt ena och andra hållet. För öfrigt kan man endast önska, både ur
ekonomisk och politisk synpunkt, att stadsbefolkningen må tillväxa i
relativ betydelse. Detta är ock tingens naturliga gång, ehuru stads-
elementets utveckling hos oss sker temligen långsamt. Att en stor del
af våra småstäder endast föra ett skenlif såsom städer betraktade och
långt hellre borde räknas till landsbygden är något, som vi här endast
i förbigående anmärka. För öfrigt är genom skråväsendets afskaffande
redan en sådan slags reform genomförd för städerna, som den vi om-
nämnt såsom önskvärd för landet; och intet skäl kan i det hänseen-
det anföras imot arbetsklassens delaktigblifvande af politiska rättig-
heter — något som otvifvelaktigt skulle lända till fromma för vår
samhällsutveckling.

Sedan vi sålunda granskat de hufvudsakliga elementefna af en
demokrati i vårt land, återstår äfven att undersöka naturen af de
antidemokratiska elementer som kunna förefinnas. Såsom sådant
kan icke med skäl räknas monarkien. Det finnes visserligen en
och annan, som förblandar begreppen demokrati och republik; men
detta kan icke falla någon in som förstår betydelsen af dessa
båda ord. Ingenting hindrar i sjelfva verket att med en verklig de-
mokrati förena den politiska organisation, som gör statschefens funk-
tion beständig och ärftlig; om man än icke kan frånse att en annan
riktning mer och mer gör sig gällande inom vår verldsdels politiska
medvetande. Tvärtoin hör man ofta de konservative anföra såsom
ett förment skäl imot demokratien, att den alltför lätt ger zupphof åt
envälde; och man åberopar i det fallet gerna Frankrikes exempel.
Vi tro dock, å ändra sidan, att detta är ett spöke, som visserligen
rqå kunna för effektens skull användas, men som icke på allvar skräm-
mer någon här i landet.

Hvad aristokratien beträffar, så är densamma politiskt död och
kan icke såsom aristokrati mera återuppväckas, om det ock ännu
skulle finnas en eller annan individ som i det fallet ingenting lärt
och ingenting glömt. Äfven dessa torde vara ganska få. Den kan
numera endast betraktas såsom en död massa, som verkar något genom
sin vis inertiæ, men icke annorlunda. Det fordras imellertid fideikom-
missernas upphäfvande för att den i full mening skall såsom en lef-
vande beståndsdel ingjutas uti och sammansmälta med den öfriga
samhällskroppen.

Med mera anspråk och mera inneboende kraft uppträder sjelfva
administrationen, eller hvad man är van att kalla byråkratien. Eget
nog, att detta skall utgöra ett verkligt antidemokratiskt element uti ett
land, der embetsmännen — hvad deras personer beträffar—till allra
största delen hafva ett plebejiskt ursprung. Der ser man inflytelsen
af häfdvunnen form. Den egna uppfattning af embetet, som hos oss
886	POLITISKA BETRAKTELSER.

blifvit en följd af det, olyckligt ryktbara »tjenstebetänkandet» frän
1750-talet, har ock i väsentlig grad verkat att inom tjenstemanna-
klassen alstra och underhålla traditioner och åsigter, som äro allt
annat än gynsamma för en demokratisk samhällsutveckling. Detta är
i sjelfva verket ett oundvikligt ondt, emedan det i högre eller lägre
grad måste följa med all administration; och vill man vidtaga sådana
förändringar i befordringsväsendet, med hvad dit hör, som ensamma
skulle kunna i detta fall åstadkomma ett annat förhållande, så utsätter
man sig för andra svårigheter, som icke heller få förbises. Det rätta
synes vara att så mycket som möjligt reducera statstjensternas antal,
genom att lemna mer och mer rum, åt sjelfstyrelsen. I mån detta
sker skall det menliga politiska inflytandet upphöra, under det man
bibehåller, till fromma för administrationen, de många goda egenska-
per, som i andra hänseenden onekligen fördelaktigt utmärka vår tjen-
stemannaklass.

Huru skulle egentligen ett kristet presterskap kunna vara annat
än af själ och hjerta tillgifvet demokratien? Läsom urkunderna! —
Imellertid visar beklagligen erfarenheten ett motsatt förhållande, eller
att vårt presterskap, betraktande sig såsom hierarki, föredrager att
gå i flock och farnöte med den verldsliga byråkratien. Mot detta fin-
nes ingen annan hjelp än utbredandet af sann kristendom inom vår
kristna kyrka; hvilket åter icke skall kunna ske med full framgång
förr än en statskyrka upphört att existera. Mycket är dock redan
vunnet derigenom att stafskyrkligheten upphör att vara förtryckande
i dogmatiskt hänseende. Skulle det en gång inträffa, — hvad man
af den religiösa utvecklingen bör hoppas och vänta — att presterna blifva
till sina tänkesätt sannt kristna, kan icke vara något tvifvel om att
demokratien skall uti dem, äfven om de finna skäl att afhålla sig
från direkt . deltagande i de politiska angelägenheterna, hafva både
varma vänner och goda rådgifvare.

Återstår att taga i betraktande rikedomen, såsom nuförtiden van-
ligen ansedd att vara en naturlig fiende till folkväldets uppkomst och
utveckling. Det kan väl så tyckas och erfarenheten har väl alltför
ofta gifvit exempel derpå, men naturligt är det helt visst icke, att
penningen och arbetet d. v. s. det ackumulerade arbetet och det verk-
samma arbetet, resultatet och orsaken, skulle stå i ett slags opposition
mot hvarandra; utan fast hellre att de skulle väl sämjas, framförallt
när kapitalet nyttigt användes och sålunda sjelft kan sägas blifva ett
aktivt arbete. Detta i allmänhet taladt. Vi lemna derhän' de anled-
ningar, till missämja mellan arbetare och arbetsgifvare, som kunna
uppkomma rörande arbetslönen. Det är en ekonomisk fråga, som nog
kommer att lösas i samma mån riktiga begrepp rörande kapitalets
och arbetets natur hinna göra sig gällande, och väl äfven i många
POLITISKA BETRAKTELSER.	887

fall genom ett ändamålsenligare ordnande af både kapitalets och ar-
betets verksamhet; men någonting sådant som att sätta klass imot
klass i politiskt hänseende, kan icke gerna uppstå af dessa slags för-
hållanden annat än temporärt och såsom följd af missuppfattnin-
gar från ena eller andra sidan. Sådana missuppfattningar äro utan
tvifvel mycket vanliga bland arbetarne, men ej mindre bland kapi-
talisterne. Detta senare röjer sig bland annat och företrädesvis uti
det alltför vanliga förbiseendet af den enkla nationalekonomiska san-
ningen att de mångas väl är allas väl, att ingenting är så egnadt
att öka nationalrikedomen som hvad som syftar att höja den stora
massans vilkor, och att ju mer detta sker, ju lättare skall det äfven
vara för den enskilda företagsamheten att förvärfva rikedom. Dessa
satser, ehuru de må tyckas vederlagda, der man ser enstaka exempel
af personer som riktat sig på sina underhafvandes och arbetares be-
kostnad, äga btvifvelaktigt sin giltighet såsom allmänna grunder for
lagstiftning; och det är ur denna synpunkt som demokratien blir af
en så väsentlig vigt såsom häfstång äfven för det ekonomiska framåt-
skridandet. När man talar om Förenta Staternas utomordentliga ma-
teriella blomstring, brukar man uppgifva allahanda mer och mindre
medverkande orsaker; men man lägger i allmänhet icke nog vigt på.
den här antydda. Imellertid kan den ifrågavarande striden mellan
demokratien och penningeväldet endast småningom genom upplysningens
magt upphäfvas; att den för närvarande — ehuru, såsom vi sökt visa,
icke till följd af sjelfva sakens natur — existerar, är tyvärr oför-
nekligt.

Efter att sålunda hafva sökt teckna demokratiens ställning, dels
i, allmänhet, dels särskilt i vårt land, vilja vi endast tillägga ännu
några ord angående demokratiens betydelse. Vi upprepa det: rätt-
visans fordringar äro heliga och få icke förbises; men det är inga-
lunda endast för tillfredsställandet af en abstrakt rättvisas fordringar
som vi för vår del finna demokratiens anspråk berättigade, utan.icke
mindre med afseende på de stora sociala fördelar den är äiimad att
medföra och utan tvifvel skall komma att medföra. Dr den syn-
punkten kan man aldrig lägga nog stor vigt på en omständighet som
vi härvidlag tro vara af en grundväsentlig betydelse, nämligen den
förändrade ställning, hvari arbetsklassen genom sednare tiders poli-
tiska och nationalekonomiska reformer kommit.' Vi afse närmast ar-
betarens ställning i förhållande till arbetsgifvaren, tj enarens och lär-
lingens eller gesällens i förhållande till husbonden och mästaren. Man
kan icke neka, att det gamla patriarkaliska förhållandet, så länge det
var hvad det borde vara, medförde sina fördelar äfven för arbetaren.
Han tillhörde på sätt och vis arbetsgifvarens familj. Han hade uti
denna både ett ekonomiskt och ett moraliskt stöd. Han kunde anse
888	POLITISKA BETRAKTELSER.

sig genom denna representerad i det stora samhället. Der samman-
smälte oftast bådas intressen. Sålunda blef detta förhållande, som
visserligen höll arbetaren i ett stort beroende, dock tillika ett fÖr-r
hållande af kärlek, af trygghet och, om ej af individuel sjelfkänsla,
dock af den slags sjelfkänsla, hvaraf clans-mannen är lifvad med af-
seende på sin elan, vasallen med afseende på den högre statsenhet,
hvarunder hans län lyder; och äfven denna känsla är i stånd att för-
läna en ej obetydlig moralisk styrka. Helt olika är ställningen för
närvarande efter arbetsklassens frigörelse från det ifrågavarande bandet.
— Hvem måste ej, när allt öfverväges, glädja sig öfver denna frigörelse?
Och likväl är onekligt att den till en början medfört stora olägen-
heter. Vi befinna oss ännu i den öfvergångsperiod, då dessa olägen-
heter kännas till sin fulla betydelse. Vi se arbetaren, i saknad af
det vare sig ekonomiska eller moraliska stöd, som förut nämnts, hän-
visad endast till sina egna krafter. Vi se honom i en sådan ställning
utan att han, i allmänhet taget, besitter den vare sig sedliga eller intel-
lektuella styrka som borde förutsättas. I stället för ömsesidigt för-
troende mellan arbetsgifvaren och arbetaren har kommit täflan och
misshällighet. I det stora samhället förlorar arbetaren sig. Han kan
snart sagdt sägas vara utstött. Det är endast af barmhertighet som
han åtnjuter skydd osh rättvisa. Man måste finna, att ett sådant
isoleringstillstånd icke kan annat än väsentligt verka att beröfva ho-
nom den moraliska styrka och den tillförsigt, som ingen kan utan
farå sakna. Hvad har man såsom följder häraf kunnat vänta annat
än denna kräfta, som fräter de moderna samhällena, pauperismen, och
detta missnöje, alstradt af en falsk ställning, hvars orsaker icke äro
medvetna, och hvilkét alltför ofta gör den samhällsklass som borde
vara samhällets grundval, fientligt sinnad både mot andra samhälls-
klasser och mot sjelfva samhället? Vi tro ej att ett sådant missför-
hållande kan häfvas annat än genom att åt arbetarne inrymma
ett berättigadt deltagande i de allmänna angelägenheterna. Derigenom
skola de finna sig lika eller mera införlifvade med samhället, än förut
med husbondens eller mästarens hus eller med skrået. Jemlikheten skall
göra dem till goda medborgare. Medvetandet att äga någon betydelse
biedvid andra medborgare skall stärka sjelfkänslan, öka den moraliska
kraften. Men denna ökade moraliska kraft och sjelfkänsla skall visa
sig verksam i många andra riktningar än den politiska; den skall
drifva till sökande efter upplysning och ekonomisk sjelfständighet; och
man skall få höra mindre talas om pauperism och fattigvårdslagr
stiftning. Bedraga vi oss häruti? Eller bedrager sig icke den som
vill bygga ekonomiska systemer på annat än moraliska grundvalar? —
Och om äfvén det värsta skulle inträffa, om detta spöke, hvilket brukar
frammanas af dem, som frukta demokratien, skulle antaga gestalt och
OM DEN S. K. BIBLISKA HISTORIEN SÅSOM LÄROÄMNE ETC. 889
verklighet, — om demjokratien. verkligen skulle leda till något ensidigt
lättande af den fattiges bördor och ökande af den rikes — vi hafva
oss ej bekant att erfarenheten i det fallet vet att tala om några svårare
orättvisor — skulle detta egentligen vara något att frukta? Kan någon
tvifla, att hvad som bidrager att öka det stora flertalets välmåga äfven
skall bereda den rike ökade tillfallen till förvärf, och att således me-
delbart skulle återvinnas — måhända i en ojemförligt högre grad —
hvad som i fråga om beskattning förlorats? Må man aldrig glömma,
att de mångas väl är allas väl. Detta är demokratiens stora hemlighet.

—t—

Om den s. k. bibliska historien såsom läro-
ämne vid religionsundervisningen.

Rätt mycket har på senare tid blifvit taladt och skrifvet i vårt
land angående behöfligheten af en förändring till ett bättre i det sätt,
hvarpå den allmänna religionsundervisningen ännu alltjemnt hos oss
bedrifves. Sedda i deras sammanhang med den närvarande ställningen
inom svenska kyrkan, framställa sig ifrågavarande reformyrkanden så-
som ett uttryck, bland många andra, af den rådande missbelåtenhet
med en mängd af våra kyrkliga förhållanden, hvars faktiska tillvaro
det vore fruktlöst söka förneka och om hvars berättigande åsigterna
knappast borde kunna vara delade. Ty huru skulle väl — för att nu
blott fästa oss vid en enda sida af det omfattande ämnet — den
opartiske betraktaren kunna dölja för sig, att den likt en ny pro-
testantisk tradition fortplantade, på yttre auktoritet antagna, ofta till
tanklös slentrian urartade »kristendomskunskap», som genom stats-
kyrkans försorg meddelas, svårligen är egnad att kraftigt väcka och
bringa till sund utveckling det religiösa lifvet inom församlingen? De
grofva lyten, hvarmed nämnde undervisning såväl i afseende på inne-
håll som metod är behäftad, hafva så ofta och så eftertryckligt fram-
hållits — icke minst ur rent pedagogisk synpunkt — att hvar och en,
som åt frågan skänkt någon uppmärksamhet, numera bör kunna, ega
890 OM DEN S. K. BIBLISKA HISTORIEN SÅSOM LÄROÄMNE ETC.
sitt omdöme stadgadt rörande värdet eller ovärdet af detta inplug-
gande i barnets hufvud af ett torrt skolastiskt material, denna tyn-
gande barlast af psalmverser och bibelspråk, dessa ändlösa minnes-
lexor i långkatekesen och dryga kurser i dogmatiken, medelst hvilka
de unge af sina kyrklige läromästare oförtrutet dresseras till »rättrogne»
bekännare af den »saliggörande» läran. Detta, att hufvudvigten lägges
på det lydiga instämmandet i vissa teoretiska lärosatser och att så-
lunda den sanna fromheten, den religiösa karakterens utbildning kom-
mer i betraktande först i andra rummet, såsom ett slags bihang till
»renlärigheten» — detta den ensidiga konfessionalismens förfarande
vid den högsta, mest magtpåliggande af all undervisning förklarar till-
räckligt det ihärdiga motstånd, som rest sig mot ortodoxiens fikande
efter att leda uppfostrans vigtigaste angelägenhet efter sina meningar
och tycken.

Utgången af striden mellan reformvännerna och deras motstån-
dare kan härvidlag nästan med visshet förutsägas. Påtryckningen från
det allmänna tänkesättet i denna fråga har blifvit alltför stark för
att det beståendes förfäkfare i längden skulle kunna bibehålla den
ställning de intagit. Såsom ett tidens tecken kan anföras det beslut,
hvarvid förra årets kyrkomöte stannade ifråga om det väckta förslaget
att utbyta den gamla katekesen mot en för religionsundervisningens
ändamål lämpligare. I* strid mot en temligen manstark minoritet, som
icke ville höra talas om någon ny katekes, och bland hvilken en bi-
skoplig talare gick ända derhän att påstå det den Svebilii-Lindblomska
katekesen vore kär för svenska församlingen l) förordade kyrkomötets
majoritet motionen om utarbetandet af en ny lärobok för religions-
undervisningen, på skäl, som finnas sammanfattade i den af en yngre
prestman utan omsvep afgifna förklaringen, att »hvarje bonde» önskade
få en ny katekes; lång tid hade redan blifvit använd på fruktlösa
försök att revidera den vi nu hafva. »Denna vore ingalunda, såsom
man påstått, kär för folket, utan tvärtom. En allmän klagan öfver
långkatekesen förspordes öfver hela landet. Och vidare, månne vi här
i landet endast skola oupphörligt reparera och lappa det gamla, utan
att någonsin sätta något nytt och dugligt i stället för det gamla och
odugliga? Månne det ej vore bättre att, då odugligheten är bevisad,
helt och hållet rifva ned, då man har en fast grund att bygga på?»2)

För vår del anse vi imellertid att kyrkomötet, långtifrån att ut-
tömmande afhandla frågan om en förbättrad religionsundervisning,
fastmera betraktat denna fråga endast ur jemförelsevis underordnade
synpunkter. Godt och väl att man vill ställa det så, att de ande-

9 Jmfr. Allmänna Kyrkomötet 1868, 5:te häftet sid. 298.

2) a. st. sid. 303.	(
OM DEN S. K. BIBLISKA HISTORIEN SÅSOM LÄROÄMNE ETC. 891
fattiga, själsförslöande nainneslexoma nödgas maka åt sig; godt och
väl att »långkatekesens» envälde nästan allmänt fördömes af både
lekman och klerk — med allt detta har dock den allra vigtigaste
sidan af ämnet ännu knappast kommit på tal. Det är frågan om den
kyrkliga religionsundervisningens inverkan på barnet i sedligt och
religiöst afseende, vi här åsyfta. Är denna inverkan en god, en sinnet
och viljan renande, förädlande, eller är den det icke? Detta är huf-
vudfrågan. Må vara, att det är illa nog, om undervisningen, som
borde utreda, befästa, i stället inför dklarhet och förvirring i lär-
jungens tankeverld; illa nog, när man nödgar skolynglingen att öfver-
lägga och välja huruvida han vill skänka sin tillit åt läraren i teologi
eller åt lärarne i logik och naturvetenskap — ännu olidligare än denna
redan under barnaåren grundlagda söndring mellan »tro» och »ve-
tande» är dock det vacklande ifråga om begreppen godt och ondt,
rätt och orätt, hvilket visat sig kunna blifva en följd af det sätt,
hvarpå ortodoxerna vid barnaundervisningen handskas med bibeln.
Utan tvifvel förtjehar denna sida af saken hela den uppmärksamhet,
som kommit henne till del i utlandet, särdeles i Schweiz och Tysk-
land, inom hvilka länders teologiska litteratur ett lifligt meningsutbyte
i frågan nyligen egt ruin med anledning af en liten skrift, som gjort
betydligt uppseende och som innehåller åtskilligt begrundansvärdt äfven
för oss i Sverige.

En ung professor vid akademien i Neuchatel, F. Buisson, utgaf
för någon tid sedan en broschyr om Die biblische Geschichte in der
Volksschule (Basel 1869), deri han företager sig att undersöka huruvida
den s. k. »heliga» historien verkligen gör skäl för denna benämning
och huruvida hela det brokiga innehåll i de många bibliska böckerna,
för hvilket kyrkan påkallar vår obetingade vördnad såsom varande,
så att säga, i klump »Guds ord», verkligen utan undantag kan anses
som ett ofelbart uttryck af det i sig sanna, goda och rätta. Såsom
sådant uppfattas det af den strängt ortodoxa inspirationsteoriens an-
hängare, hvilka derföre ock tvingas att, genom allahanda apologetiska
hocus pocus, göra svart till hvitt, när det gäller att rädda särskildt
gamla testamentets anseende som gudaingifven urkund. Annorlunda
faller utslaget från vetenskapens och den naturliga sedlighetskänslans
domstol.

Uppfostrans ändamål, yttrar Buisson i det ofvannämnda arbetet,
är att utbilda barnet till en klart tänkande och rättrådigt handlande
personlighet. Något förnuftigt skäl, hvarföre man åt judafolkets hi-
storia bör tillerkänna en så utomordentligt hög betydelse i och för
barnauppfostran, finnes sålunda blott såvida det låter sig ådagaläggas,
att berättelsen om detta folks öden, sådan den af kyrkan meddelas,
är af ett synnerligen fördelaktigt inflytande på förståndets och viljans
892 OM DEN S. K. BIBLISKA HISTORIEN SÅSOM LÄROÄMNE ETC.
utveckling. Eger nu denna »bibliska historia» ett dylikt inflytande?
Nej, ingalunda!

Hvad först beträffar hennes inverkan pä förståndsutvecklingen hos
barnet, erinrar Buisson om den för mosaiska religionen utmärkande
dualistiska uppfattningen af Guds förhållande till naturen och mensk-
ligheten. Gud och verlden befinna sig, enligt detta föreställningssätt,
utom hvarandra i rummet. Guds verldsstyrelse försiggår ej i öfver-
ensstämmelse med vissa faststående lagar, utan genom ett oförmedladt,
underverksmessigt ingripande. Alla mellanliggande orsaker öfver-
springas på den semitiska verldsåskådningens ståndpunkt; grunden till
hvad som sker är uteslutande att söka i Jahves oberäkneliga god-
tycke. Men detta vill med andra ord säga, att ingen tillräcklig grund
kan uppvisas; förståndets bemödande att finna en sådan gäckas öfver-
allt och tankelagens fordran lemnas ouppfylld. Kan man väl nu
vänta, att barnets själsförmögenheter skola komma till sin rätta ut-
veckling, så länge den gryende vetgirighetens frågor, dess »hvarföre?
huru är det möjligt?» ständigt afspisas med det ingenting förklarande
svaret: »emedan Gud så behagat; emedan Gud är allsmägtig?» —
»Huru är det möjligt», frågar barnet t. ex., »att patriarkerna kunde
uppnå en ålder af öfver niohundra år? att Elias for till himmelen i
en eldsvagn? att oljan aldrig tog slut i enkans kruka? att Bileams
åsna kunde tala?» o. ’s. v. — »För Gud är allting möjligt. Gud är
allsmägtig.» — »Men är det verkligen sannt, att så skedde?» -r- »Om
det är sannt, olycksbarn! Det står ju i bibeln!» — »Ja, men kunde
Jonas verkligen lefva tre dygn i fiskens buk?» — »Stode det i bibeln,
att Jonas uppslukat hvalfisken, i stället för att sjelf uppslukas af
honom, så måste du tro det, emedan det — stode i bibeln.» — Denna
replik — ett bekant yttrande af en ifrig ortodox — är betecknande
för det vidskepliga fasthängandet vid bibelordets bokstaf. Förståndets
inkast besvaras ej; man endast nedtystar dem genom magtspråk och
skrämskott.

En annan stötesten för förståndet är den råa antropomorfismen,
som är utmärkande för gamla testamentets gudsbegrepp, i synnerhet
på mosaismens tidigare utvecklingsstadier. Menskliga affekter, lidelser,
ofullkomligheter återfinnas i ymnighet hos Gud. Jahve vredgas, låter
blidka sig, sörjer, blir åter glad, glömmer, drager sig till minnes,
känner ånger, medlidande, hämndlystnad o. s. v. Han betraktas som
den högste guden (till en början icke som den ende, utan: Israels
nationalgud), men är utrustad med menskliga kroppsdelar: talar,
vandrar omkring på jorden, brottas med Jakob, skrifver budorden på
stentaflorna »med sitt finger», visar sig för Moses »från ryggsidan»
o. s. v. Offren äro hans föda, rökelsen en söt lukt »för hans näsa.»
Tilläte man barnet att i dessa materialistiska föreställningar om Guds
OM DEN S. K. BIBLISKA HISTORIEN SÅSOM LÄROÄMNE ETC. 893
väsensbeskaffenhet och yttre uppenbarelser se produkter af den öster-
ländska fantasien och ingenting vidare, vore man inne på rätt väg.
Nu derimot är fordran den, att vi skola fasthålla tron på Gud såsom
gamla testamentets Jahve pâ samma gäng vi tro på honom såsom
den af Kristus förkunnade rent andlige guden. Deri ligger det mot-
sägande, det orimliga.

Men ännu vida betänkligare är den ortodoxa bibelläsningens in-
verkan på barnets sedlighets- och anständighetskänsla, på rättsbe-
greppet och samvetet. — Hvar och en vet, att gamla testamentet är
rikt på helt nakna skildringar af könsumgänget mellan man och
qvinna. Ingen litteratur innehåller mera cyniska berättelser än dem
vi påträffa i vissa kapitel af Moseböckerna och Domareboken, hvilka,
om man företoge sig att uppläsa dem högt i ett bildadt samqväm,
helt visst skulle jaga åtminstone de qvinliga åhörame på flykten.
Dermed är ej sagdt, att gamla testamentet tager osedligheten i för-
svar; de bibliska författame omtala med naturbarnets naivitet mycket,
som vi helst förbigå eller beslöja; men visst är, att icke allt, som i
bibeln förekommer, lämpar sig till »läsning för barn och ungdom.»
Och dock är det ganska vanligt, att man vid andaktsstunderna i
hemmet och skolan gör. sig till en pligt ätt med barnen genomgå
bibeln från perm till perm. Våldtägts- och blodskamshistorierna äro
ju »ingifna af den helige ande», de såväl som allt det öfriga!

Det gagn eller den skada, läsningen af en bok kan medföra,
beror dock ej i främsta rummet på de enskilda ställena, utan fast-
mera på den anda, det allmänna åskådningssätt, som uppbär det
hela. Hvad mari förnämligast har att befara ifråga om »bibliska
historiens» inverkan på barnasinnet är : rättskänslans grumlande. Detta
i följd af den ledande grundtanke, hvilken som en röd tråd genomgår
hela gamla testamentet. Man har på olika sätt sökt angifva denna
tanke; riktigast betecknas den som idén om det gudomliga urvalet af
de, på de öfriges bekostnad, särskildt gynnade, nådavalet, beroende,
icke på de utvaldes förtjenst, utan på Guds fria godtycke. Gud har
funnit för godt af evighet utvälja ett visst folk till redskap för ge-
nomförandet af sina planer med mensidigheten. Med detta folk sluter
han ett förbund, som aldrig kan brytas. Judiska nationens fram-
stående män blifva Guds omhuldade skötebarn. Förtjenä de denna
ynnest genom ovanligt ädla egenskaper och handlingar? Denna fråga
besvarar Buisson genom utförliga hänvisningar till de förnämste is-
raelitiske nationalhjeltarnes historia, hvaraf framgår hurusom desse
»Guds män», patriarker, domare, konungar, på intet vis kunna be-
traktas som ideala dygdemönster, utan tvärtom ofta nog bryta mot
sedlighetens och rättens enklaste fordringar. Bedrägeri, osannig, onda
lustar, herrsklystnad, osedlighet, oerhörd grymhet mot fiender äro i
894 OM DEN S. K. BIBLISKA HISTORIEN SÅSOM LÄROÄMNE ETC.
svang hos judafolkets store frân Abraham till och med David, ej
mindre än hos de hedniska folken. Det oaktadt kunna de sålunda
brottslige oföränderligen påräkna Guds särskilda, beskydd, derföre att
de tillhöra hans »egendomsfolk.» Kan en sådan framställning af
Guds förhållande till menniskorna — frågar Buisson — anses egnad
att hos barnet utveckla en sann uppfattning vare sig af den gu-
domliga rättvisan eller af hvad i våra egna handlingar är rätt och
orätt?

Författaren slutar med några ord af varmt erkännande ifråga om
den upphöjda skönhet och djupt religiösa lifsåskådning, som i gamla
testamentets skrifter på så många ställon träda oss till mötes. Bibelns
höga värde har han genom sitt uppträdande ingalunda velat under-
känna; han har endast velat inlägga en protest mot det gängse system
vid religionsundervisningen, som påtvingar barnet en längesedan för-
åldrad verldsbetraktelse och framställer såsom rätt och för Gud väl-
behagligt ett tänke- och handlingssätt, som af hvarje oförvilladt sed-
lighetsmedvetande förkastas. Uppfostrans högsta syfte skall ohjelpligt
förfelas, då man genast från början såsom motsatser uppställer å ena
sidan bibeltron, å andra sidan förståndets och samvetets utsagor.
Den nya tidens uppgift gentimot förflutna tiders blinda myndighetstro
är att, äfven hvad beträffar de bibliska skrifternas innehåll, prof va
allting och behålla en'dast det goda.
VÂK TIDS MOSKOVITER.	895

Vår tids Moskoviter.

Rök. Roman af Ivan Turgenjev. (Öfversättning. Komplett i ett band. Stockholm
1869. F. C. Askerbergs förlag. 231 sidor. Pris 2 rdr. )

»Rök»! Hvad vill det säga? Är det hjeltens eller hjeltinnans namn?
Nej, det är namnet på en bok, som för öfrigt icke är någon roman,
utan en novell, en skiss blott, om man så vill, gjord med en bit kol
på en grå duk eller med en stilettudd i någon lefvande, oformlig
massa. Rök, det är både hjelten, hjeltinnan och bipersonerna, alla
tilldragelserna, hela resultatet, det förflutna, det närvarande och det
tillkommande! Rök, det är hela lifvet, och fram för allt Ryssland,
det »gamla Ryssland», det »unga Ryssland»!

Låtom oss höra hjelten sjelf, som är ryss och, enligt Turgenjevs
åsigt, en bra ryss. Han har öfvergifvit i en handvänning sin
fromma, milda fästmö, han har velat enleverera sin första kärlek,
numera gift med en annan, efter det att hon —: hvarom hjelten har
en viss aning —' varit en »högt stående» persons mätress; han har
för andra gången lemnats i sticket af henne och sitter nu allena i
jemvägskupén, som med honom jagar bort från Baden-Baden och dess
ryska spelande, dagdrifvande, pladdrande koloni. Himlen är grå, luften
fuktig. En skarp vind sveper kring bantåget; hvita rökmassor från
lokomotivet, blandade med tappar af mörkare färgton, draga i långa
hvirflar förbi fönstret vid hvilket Litvinov, ,så lyder hjeltens nomen
proprium, sitter. Än höja sig rökhvirflarna i luften, än sänka de sig
mot marken, än krypa de i buskarna längs vägkanten. Stundom äro de
alldeles försvunna; men de återvända innan kort i ändå tätare massor,
oupphörligt förändrande sig, oupphörligt upprepande för ögat samma
enformiga, tröttande lek. Nu gör banan en krökning och vinden
kommer från annat håll; hela rökmassan försvinner, men blir efter ett
ögonblick synlig genom motsatta fönstret. »Rök, rök!» upprepar Litvinov
för sig sjelf, och allt synes honom plötsligt som ett tomt, fladdrande
rökmoln: hans eget lif, det ryska lifvet, allt menskligt, synnerligast
allt ryskt! Han,påminner sig många af de senaste årens tilldragelser,
som åstadkommit stort buller utan att dermed egentligen någonting
uträttats. »Rök», hviskar han, »bara rök!» Han erinrar sig diskussionerna
och skriket i Baden bland högre stående personligheter, bland fram-
tidsmän och reaktionära, bland gammal och ung; han kommer ihåg
åtskilliga statsmäns yttranden och försäkringar och äfven allt hvad de
mest opartiska och oegennyttiga velat genomföra. »Allt är blott rök
och dimma!» utropar han. »Allt synes inbegripet i ständig rörelse, öf-
896	VAR. TIDS MOSKOVITER.

verallt ser man nya gestalter bilda sig, den ena företeelsen förjagar
den andra, men i sjelfva verket äro de sig alla lika. Allt ilar med
fart mot ett fjerran vinkande mål; men allt försvinner spårlöst, utan
att hinna fram. Så blåser det plötsligt en annan vind, och hela
massan kastar sig öfver på motsatt sida, för att der börja om igen
samma oroliga, ändamålslÖsa lek!» Slutligen erinrar han sig sina egna
sträfvanden, sina föresatser, sina känslor, sitt öde. — Han gör en
bittert afvärjande åtbörd med handen!

Sålunda lyder refrängen i den teckning af ryska typer och ka-
rakterer, som Turgenjev senast utfört med mästarehand, så tendens-
löst i politiskt och så omedelbart, så okonstladt i éstetiskt hänseende,
att de snarare framstå som psykologiska fotografier, hvilka blott af-
speglat sig på en märkvärdigt imottaglig, sympatisk plåt, än som
några i något slags afsigt urvalda och styliserade figurer. Tvifvelsutan
är Ivan Turgenjev, den redan kring Europa bekante ryske natur- och
karaktersskildraren, en poetisk själ, en skald i själ och hjerta, dock
icke, såsom oss synes, i samma mån äfven konstnär, så vidt man med
den sistnämda förstår en skald, som diktar med fullt medvetande om
det sköna såsom absolut idealitet. Turgenjev är, oaktadt den
bildning han genom studier och erfarenhet förvärfvat sig, en natur-
diktare; han är sjelf ännu bunden inom den trollkrets af dunkelt
känslolif, inom hvilkët hela hans nation öfver hufvud fortfarande qvar-
står. Stoffet, ämnet uppfyller så hans fantasi, att det ofta icke
lemnar plats öfrig för den konstnärligt ordnande, idealiserande kraften,
hvarigenom de enskilda delarna kunde sammangjutas till en högre enhet,
som gifver en rent mensklig, allmänt giltig bild af lifvet. Såsom folk-
visornas skalder, skildrar han ypperligt situationer, tecknar lifslef-
vande karakterer; men kompositionen är stundom oklar och ofull-
ändad; det konstnärliga elementet är, såsom sagdt, hos honom ännu
ofullgånget. Turgenjevs diktning gifver bilden af ett rikt landskap,
insvept i solrök eller morgondimma. Man ser tydligt blott de när-
maste föremålen, allt efter som man vandrar fram; men längre bort
förtona sig föremålens konturer, och horisonten bildar rundtomkring
ett mystiskt täckelse, icke ett klart genomskinligt perspektiv. Turgen-
jevs estetiska blick begränsas af hans eget folks dimmiga horisont..

Men det stoff, som uppfyller Turgenjews skaldefantasi, uppfattar
han, sådant det i sig är, med stor universalitet och skarpsinnighet.
Detta stoff är hans folks egendomliga, ärfda lynne, den ryska
nationalkarakteren i dess närvarande lif och uttryck. Nästan med
lidelse försänker han sig i den barnsliga vekhet, den mildhet, smi-
dighet och ömhet, hvilka utgöra denna karakters poetiska skatt, det
försoningsljus, som framstrålar ur djupet af folkets själ och sprider
sin skära, melankoliska dag öfver de vilkorliga förhållanden, den ofull-
vIb tids moskoviteb.	897

gângenhet så i sedligt som i socialt hänseende, hvilka fängsla ryska
folket i dunkla, hemska bojor i roten af dess väsende; med bitterhet
varsnar han de missbildningar i nationalkarakteren och nationaltillvaron,
som uppstå af detta inre och yttre fånglif: svårmodet, hopplösheten,
den passiva resignationen, slafviskheten, slöheten, den egoistiska
grymheten, den blinda sinliga passionen, den ytterliga despotiskheten,
den slappa blaseringen, de högmodiga, fantastiska drömmarna, den
förnedrande resultatlösa verkligheten! Så vandrar han från by till
by, från herregård till herregård, öfver de vida steppema, genom de
susande lindskogarna — af hvilkas bark, som begagnas vid läderbe-
redningen, den bekanta ryska lukten härleder sig — och afteckna.r,
såsom en målare i sin skissbok, alla de honom mötande gestalterna,
från den usle lifegne fäherden till den i kräslighet och utsväfning
stormande bojaren, som fantiserar om Rysslands, om panslavismens
herravälde öfver den »förderfvade occidenten», under det han sjelf sak-
nar all sedlig sjelfbeherrskning och de enklaste rättsbegrepp i borgerligt
och politiskt hänseende. För , de magtegande kretsarne, som ändteligen
befria de lifegne ur aristokratiens våld, men tillika så mycket star-
kare binda dem vid sig sjelfva, synas dock Turgenjevs ädelsinnade,
gripande skildringar, genom hvilka ryska litteraturen egentligen gör
sitt sjelfständiga inträde i den allmänna europeiska, anstötliga, och
den fosterlandske skalden nödgas ofrivilligt lemna sitt fädernesland!
Han undslipper dock Sibérien såsom nationalbelöning för sin kärlek
och sitt snille. Han drager i stället bort till Vestern och slår sig ned
i södra Tyskland, hvars yppiga löfträdsnatur måhända kärt påminner
honom om lindarna i hans hembygd. Snart ser han kring sig skarpr
af landsmän, som nomadiskt befolka, antingen för s. k. studiers be-
drifvande eller rätt och slätt ;af dagdrifvarlust, de herrliga orterna i
Rheindalen och dess omgifning, såsom Baden-Baden och Heidelberg.
Han börjar strax att med oförminskad ifver studera dem, och resultatet
af dessa studier är hans näst sista arbete, hans med bitter smärta ut-
ropade: 3okl Han har skådat der, midt i den europeiska vestems
sköte, representanterna af sitt eget , stora fädernesland, af Europas
orientaliska hälft, det yngsta, framskridna Ryssland; han har sett dem
i deras obevakade tillstånd, i all den sjelfbehaglighet och karakters-
öppenhet, åt hvilka man vanligtvis öfverlemnar sig på resor, och han
har tecknat dem, såsom Dickens sina engelsmän, lefvande med
några drag! •

Scenen är Baden-Badens promenader, hoteller och »ryska trädet»
utanför konversationshuset, kring hvilket en del af dé ryska nomadfa-
miljema och individerna slå sig ned under musiktimmen. De helsa der
hvarandra med den »högdragna stolthet och säkerhet, som tillkomma
personer, hvilka stå på spetsen af vår tids bildning», vända derpå
898	VÂR TIDS MOSKOVITER.

hvarandra ryggen, och egna sig antingen ât en melankoliskt tom och
tråkig sjelfbeundran eller åt konversationen med någon ci-devant fransk
litteratör, som gifver dem till bästa qvickheter, hemtade ur gamla
nummer af Charivari, eller orimliga historier, uppdiktade af honom
sjelf för tillfället. Här finner man sjelfvaste fine fleure af den ryska
societén, t. ex. den ständigt leende furstinnan Sisi och den ständigt
sörjande furstinnan Soso, furstinnan Babette, i hvars armar Chopin
dog (man lärer, enligt Turgenjevs påstående, räkna omkring tusen
fruntimmer i Europa i hvilkas armar Chopin skall hafva dött), vidare
furstinnan Annette, som förut varit tvätterska, furstinnan Panchette,
hvars man, sedan han nyss erhållit en ansedd post, plötsligt lät af obe-
kant orsak prygla borgmästaren i en småstad och bestal staten på 20,000
rub., samt framför allt lagstifterskän i modets verld, grefvinnan 8-,
som med sin ynnest uppmuntrar icke blott fransmän, utan äfven ita-
lienare, moldauare, amerikanska spiritister, till och med en och annan
förvägen rysk legationssekreterare eller, i brist på någon individ af
dessa kategorier, sjelfva de blyga tyskame. Här finner man, på herr-
sidan, eldiga och trogna kameliadyrkare, med de skönaste kala fläckar
Î bakhufvudet, präktigt nedhängande kindskägg och fullständig engelsk
kostym; vidare hr R. R., en gammal, sprätt från fyrtitalets generation,
som ännu sorgfälligt betraktar sina egna fingrar och naglar, faller
andra gäspande i talet, nedtrycker plötsligt och utan orsak hatten i
pannan o. s. v. Här påträffar man grefve C., en djupt musikalisk natur,
som fraserar sina sånger oefterhärmligt, men som ej kan träffa två
toner riktigt, utan att först angifva dem med fingret på pianot; den
glänsande general O., som besegrat fiender och intagit fästen, om
hvilka man icke eger någon den minsta kännedom; den rike hr R.,
som anser sig mycket sjuk och mycket klok, men som är frisk som
en nötkärna och tjockhufvad som en stock. Slutligen felas här icke
heller statsmän och diplomater af första rang, hvilka ganska väl känna
till, att den gyllene bullan är utfärdad af en påfve bch att engelska
poor tax är en skatt, som man lägger på de fattigal

Jemte denna lysande och extravagant sammansatta krets, finnes
i Baden en annan rysk koloni, mera koncentrerad, mera homogen, re-
presenterande det politiska och magtegande Ryssland. Dess kärnä
utgöres i första rummet af generaler, i andra rummet af generaler
och i tredje rummet af generaler. De äro ännu ganska unga dessa
generaler, de flesta af oklanderlig aristokratisk börd med gardes-
regements-esprit. De bära åtsittande öfverrockar, grå underkläder,
glänsande svarta hattar. Den smala svarta halsduken är tätt åtdragen
kring halsen, deras mustacher glänsa, likasom deras hvita tänder, kin-
dema skimra i rosenrödt, hakan i mörkblått. Somliga äro glada,
andra allvarsamma; men alla bära pregeln af stor yttre värdighet,
VÂa TIDS MOSKOVITER.	899

t

hvar och en är genomträngd, af medvetandet om sin egen storhet, af
vigten af den roll de med all säkerhet skola spela i statens tjenst.
Deras fömämhet ger sig luft i deras stela hållning, deras behagligt
nedlåtande småleende, i den frånvarande blicken, i täta, stumma axel-
ryckningar, i en viss vaggande rörelse hos öfre delen af kroppen, i
sjelfva röstens tonfall. De uttala de alldagliga tyska orden bayrisch
Bier med ett ogement eftertryck och djupsinne. De spela kort med
en högtidlighet, som vore de gudar, ehuru det i ett obevakadt ögon-
blick kan hända att någon af dem lättar sitt hjerta med ett ljudeligt:
»Den satan har spader!» De äro på en gång löjliga och öfvermodiga
i sitt väsende, platta och godmodiga i sin konversation, råa ochkarak-
terslösa i sitt handlingssätt. Några opponera sig, i ord, mot slaf-
emancipationen och dess sociala följder. De ha ingenting imot framåt-
skridandet i och för sig, visst icke! »Men alla dessa universitet, semi-
narier, folkskolor, edsvurna, advokater, valda tjenstemän, studenter
prestsöher oßh små tjenstemän, hvartill skola de val tjena? Behöfver
Ryssland för sin storhet, sitt framåtskridande på civilisationens väg
annat än disciplii}? Hvartill tjenar det att göra pöbeln alltför klok, ,
då i alla fall sanningen och kraften finnas endast hos aristokratien
och armén!» Men denna opposition mot den moderna tsarismens de-
mokratiska Eebhaberier göra de, med all »aktningsvärd fasthet», blott
i principens namn, så att de alltid kunna bevara sin personliga hand-
lingsfrihet, att ovilkorligt lyda och tjena tsarens befallningar. Andra
återigen hafva valt en motsatt utgångspunkt. »Det går icke numera an,
säga de, att vända fullständigt om. Framåtskridandet är en företeelse
,af det offentliga lifvet, det är ett symptom, som icke får lemnas ur
ögonsigte. Det offentliga lifvet är af stor vigt, ty detsamma betingar
folkets utveckling och så att säga fäderneslandets öde!» Denna djupa
uppfattning af framåtskridande och utveckling har det goda med sig,
att den som gjort sig känd för en sådan skickas t. vex. att stilla ett
bonduppror och kan då så mycket mera opåtaldt piska ihjel ett halft
hundrade bönder. Sålunda sammanträffa de konservativa och de libe-
rala generalerna med endrägtig slughet och beräkning vid målet —
magten; ty tsaren, från hvilken all god gåfva kommer, är ju sjelf
despot och demokrat på samma gång. För öfrigt roa sig generalernas
fruntimmer i aftoncirklarna med att låta magnétisera kräftor, med
spiritism och spådomskonster, med att höra musikgeniet Kulibin spela
sin enda komposition, en vals, för etthundrasjuttionde gången o. s. v.

Men den originellaste, mest betecknande af de ryska kretsarne i
Baden är dock en tredje, representerande det rena framåtskridandet i
Ryssland, den oblandade ryska demokratien. Den kan med ett ord kal-
las kaos, ty här löpa alla om hvarandra i ett vildt idé-tummel, blottadt
på allt positift innehåll, hvarje hållpunkt. Blott en dunkel känsla
900	Via TIDS MOSKOVITER.

af något stort, mägtigt, nytt, som skall komma, men hvafs gestalt
eller princip ingen ännu fattat eller ens sökt att allvarligt fatta, sveper,
i kapp med tobaksmolnen, sin rök kring de ifrigt diskuterandes sinnen
och anleten. Hela den naiva, barnsliga förtroligheten, sällskapligheten
och meddelsamheten, det djupa behofvet att beundra och entusiasmeras,
hvilka egenskaper karakterisera det ryska nationallynnet, återfinnas
här, men ock deras afvigsidor: hållningslösheten, bristen pä sjelf-
känsla, ytligheten, oredan. Som en svärm bin klunga sig alla kring
en med blindt förtroende utsedd vise, en viss hr Gubarev, en
inbilsk tomskalle, som af egen magtfullkomlighet upphäft sig till de
andras orakel, som samlar materialier till ett arbete, hvilket aldrig
blir af, som ämnar en dag tvinga aristokratien och regeringen att »af-
lägga räkenskap,» men som sjelf utarrenderar sina egendomar åt sin
broder, en grym bondplågare. Gubarev har Rysslands och Europas
öde i sin ficka; ty genom hans hjemas arbete skall Rysslands framtid,
stor och lysande, uppenbaras. Kring honom gruppera sig anspråks-
lösare grundläggare, ehuru icke mindre entusiastiska beundrare af denna
framtid: unga officerare, som docera i kriastil, dumma, hederliga och
beskedliga fredsdomare, oduglingar och industririddare, gamla fruar,
proppfulla af tallösa sqvallerhistorier, såsom balongen är fyld med
luft, o. s. v. Icke ens den sedvanliga spionen saknas här. Låtom oss
höra Turgenjev sjelf skildra slutet af ett aftonsamqväm i denna krets:

Samqvämet varade till öfver midnatt och utmärkte sig genom
mångfalden af de ämnen, som kommo under behandling. Suchantschi-
köv (den gamla frun) talade om Garibaldi, om en viss Karl Ivano-
vitsch, som straffade sitt folk med slag af piskan, om det qvinliga
arbetet, om Napoleon, om köpman Pleskatschev, som med flit lät tolf
af sina arbeterskor träla sig till döds och derför erhöll en medalj
med inskrift »för nyttig tjenst», om proletariatet, om grusinska
fursten Tschaktschevlisev, som sköt ihjel sin hustru med kanonkula,
och — om Rysslands framtid. Pistschalkin (fredsdomaren) talade om
Rysslands framtid, om bränvinsförpaktningen, om betydelsen af natio-
naliteterna och slutligen om sitt förakt för allt lågt. Äfven Voro-
schilovs (den docerande officeren) vältalighetsström, började nu att
flöda Öfver, och han talade i ett andedrag, utan att en enda gång
göra uppehåll, öfver Draper, Virchow, Schelgunov, Helmholz, Stahr,
Reymond, Johannes Müller, fysiologen, och Johannes Muller, historikern,
hvilka han uppenbart förvexlade med hvarandra, Taine, Renan, Slit-
schapov, Thomas Nash, Peel, Green. »Hvad är det för fåglar?» frå-
gade förvånad Bambajev (entusiasten par préférence) med en hvisk-
ning. Shakspeares föregångare, hvilka förhålla sig till honom som
* Alpernas förgreningar till Montblanc, anmärkte Voroschilov i förbi-
gående och uttalade sig till sist om — Rysslands framtid. Äfven Bam-
VÂR TIDS MOSKOVITER.	, 901

bajev talade iderom och utmålade den i de skönaste färger. I största
entusiasm försatte honom tanken på den ryska musiken, i hvilken han
såg någonting märkvärdigt storartadt, till bevis hvarpå han gnolade
en sång af Varlamov, men bragtes genast till tystnad af det allmänna
ropet att hvad han sjöng var »miserere» ur Trubaduren. Den ene af
de tillfälligt närvarande officerame (hvilka gladde sig åt att få
umgås med kloka om också farliga personer, dock med vederbörlig
försigtighet och utan att förlora ur sigte sin aktade regementschef och
sitt avancement) utlät sig ganska ifrigt öfver ryska litteraturen,
under det att den andre reciterade några strofer ur »Gnistan». Enklast
förfor Titus Bindassov (spionen), som kort och godt förklarade, att
»man borde vrida halsen af alla dessa spetsbofvar», utan att han dock
särskildt angaf, hvilka, han menade med dessa spetsbofvar. Cigarröken
var qväfvande. Alla svettades, alla blefvo hesa och fingo röda, uppsvullna
ögon. Flaskor med iskyldt bäjerskt öl försvunno lika hastigt som de
serverades. »Hvad var det jag ville säga?» hördes en fråga. »Med
hvem 01101* hvaröfver var det jag nyss disputerade?» hördes en annan
utropa. Midt under detta larm och bland denna rök gick Gubarev
oupphörligt fram och tillbaka och lät sina långa naglar glida genom
skägget, än lyssnande på hvad som sades, än uttalande då och då ett
enstaka,' menande ord, så att alla närvarande både högt och sins
emellan i tysthet erkände, att han icke blott var en artig värd, utan
äfven en vis man.

Förefaller det en icke, när man läser denna märkvärdiga teck-
ning af de moderna moskoviterna, afkomlingarne af Ivan den grymmes
och Peter, den stores folk, som om man befunne sig kastad in i en
oorganisk lifsprocess, stadd antingen i upplösnings- eller damngs-
tillstånd, med de tusende molekylerna dansande fram och åter i virr-
varr kring en blott inbillad medelpunkt? Förefaller det en icke, då
man betraktar dessa målningar af de ryska koloniernas lif i Baden,
som om man såge för sig en mongolisk interiör, ett nomadtält, fyldt
af hvirflande rök och af menniskoskaror, hvilka just för tillfället äro
försatta i febersjukt, ekstatiskt tillstånd af den besvärjande schamanen
(ömsom en Gubarev, ömsom en Katkov, att icke tala om tsaren-
påfven), hvars röst och trumma doft ljuda ur dunklet och tumlet?

Hvar, bland öfriga europeiska folk, träffar man på ett dylikt hop-
gyttradt samqvämslif, en dylik person-, idé- och konversationsröra?
Ingenstädes, skulle vi tro. Förhållandet är specifikt ryskt. Ryssen
älskar mi-nst. af allt att lefva och tänka allena, han har ett lidelsefullt
behof af samlif; men hans vekhet, och slapphet göra att han med lätt-
het uppgifver sin personlighet och förlorar sig uti det hela, som der-
vid sväller ut till de mest fantastiska, kaotiska former, enär det saknar
all bestämdhet och sjelfständighet hos sina delar. Ryssen eger’ ännu
902	VÂR TIDS MOSKOVITER.

qvar nomadhordens karakter, som känner sin styrka icke hos individerna,
utan hos massan, hvilken i klump följer hvem som stält sig i spetsen
for densamma. Hvar och en enskild känner sin personliga, underläg-
senhet och söker derföre stöd hos de andra. Äfven de ryssar i Baden,
hvilka icke vilja umgås med sina landsmän, samlas dock kring »ryska
trädet», för att der, i sällskap, vända hvarandra ryggen i himlens alla
väderstreck. De förnäma och sjelfbelåtna generalerna gruppera sig
kring den förmätna, sluga mätressen. När Gubarev reser till Hei-
delberg, följer honom hela den demokratiska skocken, tills någon ny
opinions- eller sympativind rycker den med sig åt annat håll. Ty än
skola alla ryssar studera Hegels filosofi i Berlin, än kemi och natur-
vetenskaperna i Heidelberg, än politik och ekonomi i England, att
icke tala om den högre kamelia-kulturen i Paris; än hylla de full-
komligt kosmopolitiska idéer i socialt och politiskt hänseende, än dyrka
de med den mest exklusiva fanatism den ryska nationalitetens »mission»
och imotsedda verldspånyttfödande välde öfver den »förderfvade Vestern»,
hvilken kort förut varit föremål för en lika exklusiv, okritisk be-
undran. Vinden har vändt sig, hela hprden har gjort höger om,
och de som förut följde med på släptåg i eftersta ledet stå nu helt
oförmodadt i spetsen och rusa fram med vild fart, följda i hälarna af
alla de öfriga.	V

Det är' i denna sfänming, i det nationella högmodets, den nationella
fanatismens stadium, hvilket inträdde senaste gången — ty denna
blinda fanatism är, likasom tyskames »kulturmission», en kronisk sjuk-
dom hos vederbörande — under och efter sista polska upproret, som
Turgenjev anträffar sina i Baden-Baden kringströfvande landsmän.
Vid Rheins sköna stränder göra de icke annat, än drömma om »Ryss-
lands framtid», uppgöra planer för Rysslands framtid, vänta på Ryss-
lands storartade, öfver allt annat herrliga framtid, såsom läsaren re-
dan till öfverflöd erfarit genom det citerade profstycket ur afton-
samqvämet hos hr Gubarev. Med bittert leende lyssnar Turgenjev på
dessa drömmar, dessa planer, dessa förväntningar, ungefär såsom nå-
gon af gamla testamentets profeter melankoliskt lyssnade på huru
»Guds utkorade folk» anropade en kommande Messias, under det att
det stenade dem, som ville visa det rätta sättet att bedja, på det att
det måtte bli hördt och frälsadt, icke dömdt och straffadt. Den lands-
flyktige patrioten och skalden, som oegennyttigt och brinnande älskar
sitt folk, sitt land, sörjer i sitt hjerta öfver att det icke vill se den
enda väg, som leder från dunklet till ljuset, från drömmarna till
verkligheten: sann bildning, sedlighet, humanitet, karakter. Han
uppträder dock icke predikande i egen person. Med fin, rörande
skaldeinstinkt lägger han sin djupa känsla af det ryska väsendets inner-
sta brister i hjertat och munnen på en rysk pudelnatur, ett anspråks-
VÂR TIDS MOSKOVITER.	903

löst, godmodigt original, hvars ömma trohet pä det hjertlösaste tages i
anspråk af föremålet derför, och som det oaktadt icke har hjerta att
hryta de tunga, nästan förnedrande bojor, hvilka blott hans egen,, allt
uppoffrande kärlek pålagt honom. Mannens namn är Sofon Ivano-
vitsch Potugin, en petersburgsk embetsman, som i Baden-Baden likasom
hemma har tillträde till de olika ryska samhälls- och sällskapskret-
sarne och som derföre förenar god personalkännedom och verldserfaren-
het med sin på ryskt sätt, när den väl en gång kommit i farten, högst
rörliga och smidiga åskådningsförmåga.

Låtom oss nu höra en stund på Sofon Ivanovitsch Potugin,
der han på en bänk under ett träd i Lichtenthal-allén huller om bul-
ler lättar sitt hjerta i humoristiska utgjutelser för den yngre, mera
oerfarne och optimistiske Litvinov. Potugin är en bredaxlad män,
med höghvälfdt bröst, korta och starka ben, krusigt hår, kloka me-
lankoliska ögon under buskiga ögonbryn, stor men regelbundet formad
mun, ojemna (förmodligen mycket starka) tänder och en näsa af den
sorten som man kallar potatisnäsa och som, enligt Turgenjews för-
säkran, är äkta ryskt nationel, ehuru den nog har många systrar i
det vestra Europa. Hans väsende tillkännagifver oföretagsamhet, till
och med tafatthet, men icke någon vanlig personlighet. Detta signa-
lement af Turgenjevs alter ego, såsom mannen väl i viss mån bör anses,
torde icke sakna särskildt intresse.^

Ni frågade mig nyss, så talar Potugin, hvilka mina åsigter om
det vestra Europa äro. Jag beundrar det, jag är tillgifven dess prin-
ciper ända till dyrkan och anser icke det ringaste behöfligt, att dölja
dessa känslor. Jag har, Gud vare lof, upphört att lämpa mina be-
grepp, åsigter och öfvertygelser efter dem, med hvilka jag talar; jag
känner ingenting sämre, än denna onyttiga feghet, denna föraktliga
beredvillighet! Ja, jag är vän och anhängare af det vestliga
Europa, eller, för att uttrycka mig korrektare, en vän till den bild-
ning, öfver hvilken man i Ryssland förstår att göra sig så lustig, —
af civilisationen, detta ord synes mig ännu bättre; jag älskar den af
hela mitt hjerta, jag tror på den, en annan kärlek hvarken kan jag
eller skall jag hafva. Detta ord civilisation är ensamt fattligt för
alla, rent och heligt, under det att de öfriga derimot, såsom natio-
nalitet, ära m. fl., lukta blod. Rysk nationalitet, rysk originalitet! Jag
anser som en galenskap detta rop på rent nationel, ursprungligt naiv
och omedelbar skapelseförmåga. Ryssland har under loppet af tio
århundraden icke frambragt någonting sjelfständigt, vare sig i rätts-
väsende, förvaltning, vetenskap eller konst, ja icke engång på indu-
striens område. Men vänta blott, heter det ständigt, gif er till tåls, allt
skall en dag komma! Och hvarifrån? Från oss bildade? Men bildningen
beler man ju. Från folket alltså? Ja, det är ett stort folk! . När
904	vIb tids moskoviter.

àlla Jindra gudar och afgudar blifvit störtade, vilja vi ännu tro pâ
böndrocken. Men om äfven denne skulle svika våra förhoppningar?
Vore jag målare, skulle jag teckna följande bild: Den bildade man-
nen står framför bonden och bugar sig djupt för honom: »Bota mig,
far lille, ty annars dukar jag under för min sjukdom!» Bonden
å sin sida bugar sig ännu djupare för den bildade: »Under visa mig,
herre, ty annars drunknar jag i råhet!» Naturligtvis kommer in-
gendera ett steg ur fläcken. Jag är af den åsigten, att mensk-
ligheten har civilisationen att tacka icke blott för konst, veten-
skap, lag, utan äfven för sjelfva känslan, det sunda sinnet för dem;
sjelfva kärleken förädlas genom den. Slavofilerna skulle säkert hänga
mig för ett sådant kätteri, om de icke vore så vekhjertade. I alla
fall skola dessa original-ryssar och autodidakter en dag oroa mig i
mingraf! Här löper omkring en tjock herre, som anser sig för en ytterst
musikaliskt begåfvad menniska. »Jag är», yttrar hr Kulibin ironiskt
anspråksfullt, »naturligtvis ingenting, en nolla, derföre att jag ingenting
har lärt, och likväl eger jag oändligt flera melodier än Meyerbéer!»
Härpå svarar jag först och främst: Hvarför har du icke lärt dig nå-
got? Och vidare: Icke blott Meyerbeer, utan den obetydligaste tyska
flöjtblåsate, som utför ett parti vid orkestern i någon undangömd
småstad, har tjugo gånger fleré verkliga idéer, öfverallt der det felas
sann bildning träffar ’man originalgenier. Det är derföre hög tid på att
Upphöra med detta skräfvel, dessa fraser om den ryska naturens geni-
alitet, dess instinkt för allt stort och högt, dess Kulibiner! Hvari
består då deras genialitet? I ett sömndrucket lallande eller en simpel
kompilation. På samma sätt är det med vår målningskonst och våf
poesi. Instinkt! Likasom instinkten vore någonting att skryta med!
Tag en myra och släpp ned henne på marken en verst från sin stack,
och hon skall söka sig dit tillbaka igen! Ack, himlen bevare oss i
Ryssland från den tron, att man hinner något mål, utan att lära
något! Nej, om du är aldrig så klok, ditt ABC måste du likväl lära
dig. Vill du icke det, så blif sittande der du är och tig still. Jag
besökte för icke längesedan Kristallpalatset i London, der allt fins
sämmanfördt, som mensklig flit kunnat frambringa, en mensklighetens
ehcyklopedi, så att säga. Då jag gick der kors och tvärs och betraktade
alla dessa maskiner, verktyg, industri- och konstalster samt bildstoder af
framstående personligheter, tänkte jag vid mig sjelf: Om, till följd af
en högre vilja, någon länk i nationernas syskonkedja plötsligt skulle för-
svinna från jorden och med den äfven allt hvad här finnes utstäldt
af dess uppfinningar, då kunde det gamla Ryssland lugnt sjunka ned
i Tartarens natt, ty i Kristallpalatset skulle derigenom icke rubbas
én spik. Till och med teköket, bastskorna, lokan och knutpiskan,
dessa våra beryktade produkter, äro icke uppfunna af oss. Våra
VÂR TIDS MOSKOVITER.	905

gamla uppfinningar hafva vi fått österifrån, våra nya från vestern.
Men vi hafva så förträffliga råämnen? Ja! Dock märk väl, våra rå-
ämnen äro så utmärkta just derföre att allt annat, som vi ega, är så
dåligt: våra svinborst äro så långa och fasta, emedan; sjelfva svinen
ar så dåliga, vårt läder är tjockt och fast, emedan våra kor äro ut-
magrade, talgen är så hård, emedan den innehåller en god del af
sjelfva köttet. Likväl upphöra vi ej att tala om ryska näringar, rysk
konst, ryska uppfinningar, till och med om rysk vetenskap ! Det är
sant, att äfven hos oss gör två gånger två fyra, ehuru vi bruka yttra
oss om detta faktum med större tillförsigt än andra folk. Vi skrifva
uppsatser om den historiska och närvarande betydelsen af proletari-
atet i Frankrike; men då jag en gång uppfordrade en dylik national-
ekonom att uppräkna tjugu städer i samma Frankrike, hittade han i
sin förtviflan endast på Montfermeil, som han synbarligen påminte
sig ur Paul de Kocks romaner. Jag frågade en gång, stadd på
jagt, en köpman i en bondby: Fins det något moras i granskapet
ôch fins det några snäppor der? »Gå ni bara på», svarade han med
så .glad ton som om jag hade skänkt honom en rubel, »och ni skall
finna ett förträffligt moras och vildfågel i mängd». Jag gaf mig i
väg, men såg till hvarken fågel eller moras. Hvarföre älskar ryssen
lögnen så högt? Hvarföre ljög denne nationalekonom, hvarföre ljög
denne köpman? Det ryska afspärrningssystemet känner jag äfven,
och den ryska vanmagten, ty den kommer från lögnen. Den vester-
ländska bildningen skulle , icke duga för vårt klimat, för vår jordmån,
vår natur? Det är icke sant! Man besluter sig väl icke att använda
en uppfinning, innan man insett hvad den duger till; var sedan
obekymrad för resultaten, de skola icke uteblifva, de skola helt visst
ock motsvara: alla möjliga egendomlighetér hos folket, ja, sjelfva jord-
inånen och klimatet. Jag måste visserligen medgifva, att vi icke
kunna veta, om allt det som vi hemta utifrån är gift eller det vän-
tade brödet; men detta står nu en gång för alla icke att ändra.
Hvarföre skjuta skulden på Vestern för hvad som i allmänhet ligger
djupt grundadt i den menskliga naturen? Från det dåliga fort-
skrida vi aldrig omedelbart till det bättre och sedan till det goda,
utan först till en jäsningsprocess, som är ett sämre, och äfven gift
kan under vissa förhållanden blifva ett botemedel. Blott trånghuf-
vade menniskor kunna med skadeglädje hänvisa på böndernas fattig-
dom efter emancipationen, på dryckenskapens ökande efter upphäf-
vandet af brännvinsförpaktningen. Först måste det blifva ännu
sämre än förut, innan det kan blifva. bättre. Mitt fel är det icke att
vårt folk måste genomgå en sådan skola; jag har icke skapat det.
»Ja, ropa våra slavofiler, tyskarne hafva haft en normal utveckling;
gif äfven oss en sådan, och ni skall få se!» Tomma undflykter! Erhölle
906	VÂR TIDS MOSKOVITER.

vi den äfven, visste vi dock ej huru vi skulle börja. Vi började med
inkallandet af ett främmande öfverhufvud, och denna oegentlighet upp-
repas af oss ännu i dag. Regeringen har befriat oss frän lifegen-
skapen, och vi böra vara henne tacksamma derför; men vanan vid
träldom har slagit alltför djupa rötter i vårt väsende, att vi på en
gång skulle kunna göra oss fria derifrån. Vi behöfva i allt och öfver
allt en herre. Vanligtvis är denne herre ett lefvande subjekt, men
stundom ock endast en viss riktning. Hafva vi nu funnit en sådan
herre, följa vi honom blindt och se ned med förakt på allting annat.
Idel slafnatur, slafvens stolthet och slafvens kryperi! Kommer sedan
én ny herre på Scenen, bort då med den gamle; Jakob, som är uttjent,
förhånas, och för Isidor, som följer honom, kryper man i stoftet.
Hvilka omkastningar. hafva vi icke i detta afseende upplefvat! Vi
påstå, att negationen är vår mest praktiska egenskap; men icke ens
denna negation är den frie mannens, utan drängens på hans herres
befallning. Jag förundrar mig dagligen öfver mina landsmän. Alla
blygas, alla låta de hufvudet hänga, och likväl äro de alla fulla af
hopp och färdiga att storma månen; de lefva under inflytelsen af en
blandning af förtviflan och handlingslust, de äro verkliga framtids-
drömmare. Komma tio engelsmän tillsammans, samtala de om under-
vattenstelegrafer, pappersskatten, bästa metoden att bereda råtthudar,
med ett ord om någonting positift, någonting reelt. Komma tio tyskar
tillsammans, står ofelbart Slesvig-Holstein på dagordningen. Tio frans-
män i samma sällskap kunna icke tala om annat än pikanta kärleks-
äfventyr. Men komma tio ryssar samman, så uppdyker genast frågan
om betydelsen af Rysslands framtid! Och denna fråga afhandlas
då i allmänna uttryck och fraser, såsom barn tugga på ett stycke
gummi-elasticum, utan kraft, utan skärpa och alltid utan resultat.
Naturligtvis talas vid sådana tillfällen med icke synnerligt stor vörd-
nad om »det föråldrade, murkna Vestern!» Högst besynnerligt detta
Vestern, som öfvergår oss i alla riktningar, och som dock skall
vara föråldradt. Och om det ändå vore sant, att vi verkligen för-
aktade Vestern! Men äfven detta är icke annat än lögn, skryt
och fraser! Skymfa, skymfa detsamma, det kunna vi; men vi frukta
dess dom! Sjelfva pariser-lorettéma förundra sig öfver det vörd-
nadsfulla sätt, hvarpå våra unga landsmän, förskrämda och hög-
tidliga, göra dem sin cour. Ja, ja, vi äro förträffliga menniskor,
men vår verksamhet är lika med noll; beståndsdelarne äro bra, men
hela anrättningen är onjutbar!

Älskar ni då icke Ryssland, ert fädernesland? frågade den lyss-
nande Litvinov.

Jag älskar och hatar mitt fädernesland, lidelsefullt på samma
gång, svarade honom Portugin. Ja, jag älskar och hatar mitt Ryss-
VÂB ) TIDS MOSKOVITER.	,	907

land, mitt besynnerliga, kära, usla, dyra fädernesland! Jag har lem-
nat det för att se mig om i verlden, sedan jag i tjugu års tid suttit
fastläst vid det röda bordet, jag har lemnat Ryssland, jag finner här
allt väl, och dock kan jag icke annat än snart återvända. Trädgårds-
jorden är god, men hjortronen trifvas icke på den!

De sista orden, så talande i all sin enkelhet, gifva oss säkerligen
en inblick i den landsflyktige skaldens eget hjerta, i de känslor af
hemlängtan, som gripa honom när han ser sina landsmän, som stoft-
moln för vinden, ånyo jaga bort mot östra horisonten, vid hvilken hans
»besynnerliga, kära, usla, dyra fädernesland» hägrar för hans syn i
jättekonturer.	>

Af den nationella kritik öfver Ryssland, Turgenjev lemnat i sin
»Rök», finner man, att han icke är en politisk landsflyktig. Han
är, kan man säga, en sedlig, en moralisk sådan, och derföre framstår
ock hans kritik så mycket mera sträng och omfattande, hans patrio-
tiska sorg så mycket djupare. Han angriper icke något visst stats-
system, vissa politiska åtgärder, som han missbilligar; han framställer
hvarken någon opposition mot tsardömet eller agitation för konstitu-
tionalism eller republikanism. Gamla system kunna öfvergifvas, dåliga
åtgärder kunna återtagas, nya stats- och samhällsformer utvecklas, ofta
nog i en handvändning, på allt detta kan man ju ännu i sjelfva, lands-
flykten vänta och hoppas; men om en nation saknar all bestämd
karakter, saknar sedligt medvetande och konseqvens, saknar redlighet
och rättrådighet mot sig sjelf och andra, då mörknar horisonten rundt
omkring, då insvepes det närvarande i tjocka dimmor, som i ändlöst
tåg drifva långt in i framtiden, som lofvar nationen och menskligheten
lika1 liten hugnad som gifvits af det konvulsiviska och slappa, dröm-
likt i skumma förflutna. Det är ryska nationalkarakterens närvarande
grundlyten, Turgenjev med lidelsefull smärta har framstält till sjelf-
åskådning; det är hela det ryska nationallifvets formlöshet, dess fanta-
stiska högmod och dess sedliga omogenhet, som frampressat ur hans
bröst det hopplösa, förtviflade utropet: »rök, rök, rök!» hvilket utrop
nu ljuder kring vestra Europa, som i dess dofva återldang i sitt lyss-
nande inre återfinner rätta orsaken till sin egen oro, då det blickar
mot sin östra hälft.

Det egendomliga, nästan dämoniska intrycket af alla dessa med så
påtaglig inre sanning och naturfriskhet tecknade gestalter, hvilkas lif
och väsende dock förekomma oss så hemska och främmande, ökas i viss
mån af sjelfva kompositionen i »Rök». De flesta af detalrika figurer,
som här framställas, komma nämligen och gå endast i förbigående,
uppträda blott som flyktiga gäster i Baden-Badens hotelier och alléer,
bortom hvilkas synhåll de fantasmagoriskt upplösa sig. De uppen-
bara sig blott ett ögonblick på scenens förgrund och försmälta i det
908	VÅR TIDS MOSKOVITER.

nästa med den böljande, omätliga massa, som uppfyller hela bak-
grunden. Den extravaganta, hyperfömäma kretsen kring »ryska trä-
det», de högtidliga generalerna, de diskuterande och disputerande demo-
kraterna, alla försvinna — sedan de i yttre och inre måtto passerat
skaldens prisma och der afgifvit sitt »streck» — i obestämda öden. Man
erfar sedermera om deras värda personligheter icke annat än sådana all-
männa saker, som att mätressens man gör carrière, att »den dystre»
generalen gått förbi men »den förbindlige» blifvit efter honom, att
Gubarev hamnat hos sin broder bondpinaren, att fru Suchantschikov
rest till Portugal, att entusiasten Bambajev, usel och förnedrad, fort-
far att beundra det »herrliga Ryssland» — i dess feta gäss, att »vinden
vändt sig» för hela den i Baden-Baden fantiserande demokratiska
horden. Denna obestämdhet, denna .saknad af både handling och
slutmål hos massan af de i »Rök» uppträdande figurerna harmo-
niera i estetiskt hänseende fullkomligt med det sedliga patos, den
djupà klagan, som uppfyller »Rök», att allt är tpmhet, blott lösa töc-
ken, formlösa dimmor 1 Detta naiva sätt att poetiskt symbolisera sin
idé måste dock, oinskränkt tillämpadt, leda Turgenjev till att teckna
blott en rad personalskisser och psykologiska arabesker, utan den
strängare genomarbetning och gestaltning, som en egentlig konstpro-
dukt kräfver. Turgenjev har varsnat denna fara och sökt att imötesgå
den, genom att ur den allmänna massan lösgöra några figurer och
gifva dem individuel sjelfständighet och fulländning, likasom historie-
målaren, när han framställer sina stora scener, koncentrerar i förgrunden
eller på midtelplanet vissa ideal-representanter af den handling, som
försiggår. På sainma sätt låter Turgenjev i »Rök» tre eller fyra ge-
stalter fristående afteckna sin^ konturer mot den jättebreda, dimmiga
fond, som bildas af de öfriga i hvarandra löpande figurerna. Natur-
ligtvis måste dessa gestalters egenskap af fristående och sjelfständiga
bestå i ett utveckladt större sjelfmedvetande och deraf följande sjelf-
bestämningsförmåga och sjelfkännedom, som ur deras inre kastar sin
flamma äfven in på de öfriga. För utförandet af denna sant poetiska
kompositionsidé egde Turgenjev att välja mellan två utvägar. Antingen
kunde han låta sina hufvudpersonligheter, i motsats till .den stora
massan, utveckla sitt medvetande till full insigt af det intiga, tan-
taliska lif de föra och i smärtan häraf frivilligt gå under, eller ock
kunde de, genom inre och yttre konflikter, utveckla sitt medvetande
till full sedlig klarhet och seger och sålunda positift uppenbara ide-
alet gentimot de öfriga. I sjelfva verket har Turgenjev försökt hvar-
dera utvägen, men han har, såsom oss synes, icke rönt tillräcklig fra-m-
gång i någondera riktningen; han har visat att, såsom vi redan i bör-
jan anmärkte, hans konstnärsblick i viss mån begränsas af hans eget
VÂR TIDS MOSKOVITER.	909

folks dimmiga lifshorisont. En kort redogörelse för sjelfva fabeln i
»Rök» skall, såsom vi tro, rättfärdiga detta omdöme.

Litvinov, tillhörande en måttligt fönnögen familj af embetsmanna-
klassen, älskar som yngling Irina Ossinin, dotter till en i Moskva
bosatt, afsigkommen furste af Ruriks fullblodsstam. Trots sitt med-
födda begär efter rikedom, njutning, magt, glans och ett lif tout à
fait comme il faut, älskar den undersköna, i sina drömmar högtfly-
gande flickan honom tillbaka, uppriktigt, ehuru alltid förnämt. Då
händer sig att hofvet kommer på besök till Moskva. Adelsklubben
ger sin sedvanliga bal för de kejserliga, och den gamle furst Ossinin,
som för sin framtida utkomst räknar på det uppseende hans sköna
dotter bör vid detta tillfälle framkalla, för henne på balen efter det
att hon, med en dämonisk instinkt af hvad som skulle deraf följa,
länge vägrat att efterkomma faderns önskan. På balen och efter ba-
len går allt enligt Irinas aning eller predestination. Hon här på balen
väckt mycket »högtståendes» uppmärksamhet, hon får plats i Petersburg,
hon skiljes vid Litvinov utan att våga återse honom, hennes föräldrar
äro för framtiden försörjda. I Petersburg blir Irina en mycket högt
stående persons mätress, giftes bort med general Ratmirov, som gör
carrière, under det att Irina, genom sina ovanliga inre och yttre gåfvor,
fortfarande utöfvar ett magnetiskt, mägtigt inflytande på sin omgifning.
Under tiden har Litvinovs djupa hjertesår småningom blifvit läkt, han
har, efter åtskilliga vidriga öden, studerat agronomi och ekonomi i
vestra Europa, förlofvat sig med en ung slägting, Tatjana Petrovna,
en oskuldsfull, redbar, älskvärd flicka, och står just i begrepp att i
hennes och hennes tants sällskap återvända till Ryssland, för att der
öfvertaga vården om sin faders egendom, då han i Baden-Baden oför-
modadt träffar på Irina. Med djerf passion, raffineradt koketteri och
hänsynslös egoism förstår hon att på nytt fängsla Litvinov, väcka
-hans medkänsla och skilja honom från den hederliga Tatjana, som
.med passiv resignation gifver vika för den lysande, äldre medtäfler-
skan. Men då Litvinov å sin sida fordrar att äfven Irina må bryta
med sitt föregående och för framtiden oinskränkt egna sig åt honom,
saknar hon förmåga dertill, erbjuder honom i stället den förnedrande
ställningen af hennes älskare, med utsigt till framgång för sina talenter
i Petersburg. Med två ord, hon bedrager honom på nytt, på sammå
gång hon kränker hans manliga sjelfkänsla. Med förtviflan i hjertat
reser Litvinov från henne, sätter sig allena ned på sin egendom i hem-
met, sträfvar, sedan han återhemtat sig från den första bedöfningen, att
utveckla sin ekonomiska och moraliska sjelfständighet, att höja sitt
jordbruk och aflägsna från sitt hjerta Irinas förrädiskt lockande bild
så långt som möjligt, tills den visar sig blott såsom en bakom fjer-
ran moln »lurande fara». Slutligen blir han en dag erinrad om Tatja-
910	VÂK TIDS MOSKOVITER.

nas närvaro pâ en egendom i granskapet; han skrifver ett href till
henne, blir inbjuden pä besök, kastar sig efter sin ankomst ögon-
blickligt till hennes fötter, kysser, underdånig som en slaf, fållen af
hennes klädning och blir strax upptagen i nåder.

Man torde af denna korta redogörelse för sjelfva upplösningen inse
att den konflikt, ur hvilken Litvinov och Tatanja, enligt Turgenjevs
afsigt, skola anses slutligen hafva utgått med seger, icke är i sanning
genomförd. Faran för karakterssvaghet är icke aflägsnad och besegrad,
den blott lurar bakom ett moln; det finnes i sjelfva verket ingen sä-
kerhet för, att icke den veke Litvinov, ifall slumpen ännu en gång
förde honom i Irinas väg, skulle ånyo duka under för hénne, lika-
som det är föga troligt att den godsinnade men passiva Tatjana skulle
ega någon sedlig kraft att kämpa för Litvinovs och sitt eget väl och
ve. Lika oafgjordt lemnas Irinas inre tillstånd. Hon tyckes blifvit
gripen af sorg öfvér förlusten af Litvinov, men fortsätter dock sitt
forna lif. Äfven Potugin försvinner i en dimma; både han och Litvi-
nov hafva, just såsom öfriga ryssar, djupt behof af en herre, en
herrskarinna. Närmare skärskådade, upplösa sig således äfven dessa
fyra hufvudfigurer i obestämdhet, i sväfvande töckenformer. Det hela
erhåller till slut, en egendomlig ofullgången, skissartad karakter och
blir derigenom äfven i konstnärligt hänseende en exponent af vår tids
moskoviter. Äfven i'Turgenjevs egen barm drömmer ännu det ryska
sedliga idealet och bidar framtiden. Genom hans nationella skildrin-
gar af Ryssland, genom den sjelfåskådning och sjelfkritik, till hvilka
den ryska folkanden fortskridit genom honom, har imellertid, åtmin-
stone på ett håll, väg blifvit banad för den »normala utveckling»,
z efter hvilken de ryska fosterlandsvännerna dunkelt trängta, och der-
med äfven porten öppnad för den inre vexelverkan mellan Ryssland
och det öfriga Europa, genom hvilken en varaktig och välsignelserik
försoning mellan vår verldsdels occident och orient allena kan åväga-
bringas. Att denna försoning ännu ligger och drömmer långt bort i
framtidens skyar, att den ej heller kan uppnås utan bittra lidanden
och offer å ömse sidor, dertill bär väl ock det vestra Europa i viss
mån skulden, genom sina politiska felsteg och synder under de tider
som förflutit.

E. von Qvanten.
ETT HITTILLS OKÄNDT DRAMA FRÂN 1600-TALET.	911

Ett hittills okändt drama från 1600-talet

Dä författaren af förevarande uppsats 1863 hade nöjet att åt vän-
nerna af vår gamla vitterhet öfverlemna den året förut af honom
upptäckta Tisbe, som sedan ådragit sig så stor uppmärksamhet, kunde
han med fog yttra, att »Sveriges äldre dramatik var till sin egentliga
beskaffenhet och sina öden den kanske minst kända delen af hela vår
litteratur». Genom ett alldeles ovanligt sammanträffande af olika for-
skares arbeten och undersökningar måste detta omdöme nu, efter blott
sex års förlopp, rent omvändas. Redan samma år det framstäldes, 1863,
utkom början af Klemmings Sveriges dramatiska litter^wr, året derpå
Ljunggrens Svenska dramat intill slutet af sjuttonde århundradet
och slutligen 1866 Dahlgrens Anteckningar om Stockholms teatrar,
allesammans grundliga och förträffliga arbeten, hvart i sin art, utar-
betade med begagnande af alla de rika hjelpkällor nutidens litteratur
erbjuder. På det sålunda uppbrukade fältet återstå numera blott efter-
skördar att göra; men måhända skola de ej blifva så obetydliga som
man kanske vill föreställa sig. Sedan uppmärksamheten blifvit riktad
åt detta håll, komma nog nya aktstycken i dagen, hvilka tjena till
att göra bilden af vår äldre dramatik och vårt teaterväsen fullständi-
gare och rikare. Författaren, som genom en egen ödets nyck tills
vidare synes fått nyupptäckterna på det förra området sig tilldelade,
talar härvid af egen erfarenhet. Knappt var Klemmings första häfte
utgifvet, förr än förf, på våren 1864 i Nordins handskriftsamling å
Upsala universitetsbibliotek påträffade ett qvartband (n:o 537), som
bland åtskilligt annat innehöll Enn Lustigh Comedia om Doctor
Simon, ett kort »bispråk» eller intermezzo från omkr. 1610, utgifvet
från trycket (af G. E. Klemming) lß65, samt en fullständig afskrift
från samma tid af Comoed. om Christus i Templet pä sit tolfte dhr,
förut endast bekant i en äldre, något ofullständig handskrift. Och
han går nu att redogöra för ett tredje fynd, som eget nog utgöres af
ett tryckt, men hittills okändt drama från år 1639.

Sedan längre tid tillbaka har i Strengnäs läroverksbibliotek för-
varats ett litet oktavband i smutsigt och nött pergamentsband, utan
titelblad och defekt i början. Den nitiske bibliotekarien på stället,
d:r J. O. Pontén, har först på sista tiden uppmärksammat det och
öfversände det. slutligen, då han ansåg det förtjena en granskning
äfven af andra, till undertecknad, med anmodan att söka vinna när-
mare underrättelser deröm, helst det icke återfunnes i Klemmings
x912‘	ETT HITTILLS OKÄNDT DRAMA FRÂN 1600-TALET.

ofvan nämnda bibliografi. Författaren fann genast att här förelåg
ett hittills okändt stycke; och det torde således vara af intresse att
meddela så många upplysningar som möjligt om detsamma.

I sitt nuvarande skick utgöres boken af bladen Aiiij, Av af första
arket samt af 6 följande (B—G-), af hvilka dock G- saknar det sista
bladet, som varit blankt. De båda bladen af A innehålla, slutet af
»dedicatio»; Av slutar med kustoden Jesu, som anger första ordet af
styckets titel. Prologens början felas; den fortsättes ännu på s. 7,
hvarmed ark B begynnes, samt slutar med s. 9. Derpå följer stycket
fullständigt till och med s. 95, och slutligen »epilogus» ss. 96—99. Lö-
pande kolumnrubriken är Jwle- (eller Jwla-) Comoedia, formatet, som
nyss nämndes, liten oktav. Sidorna prydas ofvantill och i margen af
linier; på senare stället finnas här och hvar anförda bibelställen eller
fraser, hvilka motsvara det som yttras i texten. Såsom en egenhet
kan anmärkas, att i hela den löpande texten â är af stilsorten schwa-
bach, medan allt det öfriga, äfven ä och ö, är vanlig fraktur. Detta
förhållande gör det mer än sannolikt, att stycket offentliggjorts i Ro-
stock, i hvars grannskap tillegnan är undertecknad, i synnerhet som
samma â förekommer på liknande vis inmängdt i andra Rostocks-
tryck från 1600-talet, och ett dylikt förhållande ej äger rum i något
svenskt tryck.

Tillegnan, som nu börjar midt i en mening, innéhåller först en i
predikostil affattad inledning öfver julens betydelse för de kristna,
hvarpå författaren fortfar;

För thenna Orsaak skuld, hafwer jag wågat (wille Gudh, jag
hade wäll och lyckelig träffat) min Andeliga Jwlafrögd och gode nyie
Tijdender, om then lille JEsu, och nyfödda Juda Konungen vthi thenna
Comoedia, effter Poetisk Art och wijss, Eder, I Edle och Wellborne,
Högtachtade och storgunstige Befordrare, sampt Edle och Wellborne,
Högtährade, Gudfruchtige och Dygdesamme Frw och Matroner, mijne
günstige Befordrerskor, tillschriffuä och dedicera.

Häraf ses att stycket varit tillegnadt flere personer. Efter ytter-
ligare några ord slutar författaren:

Hwar medh jagh E. W. W. och G. vthi then alldrahögstes Nåde,
beskydd och beskerm, till lyckeligh och långh lijffz beständige Sund-
heet, och till många Frögderijke Jwlafester aldratroligast will hafwa
befalat. Aff Warnemynde Skantz then 1. Maij Anno 1639.

E. W. W. och G. tiänst-beredwillige
Laurentius Oest. Bastadius
Vask.Concionator Castr.

Efter slutet af prologen, hvilken, som vanligt, utgör endast en
öfversigt af styckets innehåll, begynner detta sjelf. Författaren har vid
hvar scen satt en öfverskrift, som anger dess hufvudsyfte, och hvilken
ETT HITTILLS OKÄNDT DRAMA FRÄN 1600-TALET,	913

vi också skola anföra, då vi nu taga innehållet i närmare skär-
skådande.

Actus I, Scena L Och Herren Gud ångrade, att han
giorde Menniskian på Jordenne, och thet bekymrade ho-
nom i hans hierta, Gen. 6, 6.

Gud Fader uppträder, skildrar sin treenighet, säger sig kunna
vara nöjd med blott’sin ende son och ej behöfva något annat, ej ens
änglame. Imellertid har hans godhet och eviga barmhertighet tvungit
honom att skapa jord och himmel, allt lefvande och sist menniskan.
Han beskrifvér derpå i korthet efter Genesis paradiset, förbudna fruk-
ten, syndafallet och utbrister sist med en viss godmodig förtrytelse:

Ther om war migh aff Hiertat Ledt,
At jagh haar henne nåd betedt,
Och henne med mång Gåffua skön
Begåffuat, är nu thet min Lön?
Thet klagar min Bettfärdigheet,
Och min allwarlig Veritet,	•

Om theras synd och stora Fall, .
Och fodrar them i dödzens Quail,

Andra scenen. Sanning och Rettferdigheet komma till
hopa, och tala vidh hwar andra, om then falna Menskian.

Rättfärdighet och Sanning presentera sig för åskådame och be-
gynna så ett samtal. Veritas frågar hvar Justitia var, medan hon
vistades här (i himlen), hvarpå Rättfärdighet svarar:	-

Jagh gick uthi then örtegård,
Ther Menniskian holt wacht och wård,,
Och mente at alt wäl tilstodh:

Men» jagh fick strax itt annat modh,. 4
När jag fick see meäh stor förtreet,
Att Adam vthaff äplet beet,
Som aff thet trädh afskurit war,	'

Som HErren Gudh förbudit haar.

Hon viR derför anklaga dem »för rätten». Sanning instämmer,
men fruktar. att Guds barmhertighet skall hindra dem i detta deras
förehafvande.

Ach käre syster see hwem står
’	Ther borte medh gulldfärgat håår.

» Wist ähr thet en Gudinna skär,
Som rätt och sanning hafwer kär,
Hon är Sorgfull i Hiertéroot,
Hwem tro haar brutit henne moot ?
' 58
914	ETT HITTILLS OKÄNDT DRAMA FRÂN 1600-TALET.

Wij wele tala henne till.
Och fråga om hon föllia will..

Men Rättfärdighet vill ej träffa henne, utan de draga sig undan.

Tbedjescenen. Nä.dh ochBarmhertigheet weeklagar öffuer
then Fallna Menniskians Straff.

Barmhertighet ömkar sig deröfver, att hon skall se Adam och
Eva stå till rätta, och fruktar för deras dom, emedan de visserligen
förtjent döden. Rättfärdighet och Veritas »fordra dem af denna verld»
och vilja att de förkastas »uti det djupa helvete, der som är evig sorg
och ve». De mena kanske att hon förlorat saken.

Jagh finner ingen Advocat,
Som för then höga Magistrat,
Kann thenna saak så settia till,
Som iag thet gerna hafwa will,
Ty här måste förlijkning skee,
Jagh tror wist Gud will Nådh betee.
Ther till migh twingar min Godheet,
Som månger well beröma weet. '
Jagh theras Nödh will taga an,
Jagh hoppas mit Intent går fram.

Fjekdéscenen. Rettferdighett, Sanning och Barmhertig-
> heet, stå hwar andra till tetta in för Gud Fjäder, om thet
fallna Menniskio schlechtet.	.

Rättfärdighet anklagar nu menniskan för hennes olydnad mot
Guds uttryckliga befallning och yrkar rättvist straff härför.

Stört ned y pijnan y than Nådh,
Then som försmår titt wijsa Rådh.

Barmhertighet derimot ber öm nåd:

Tänck på migh tin Barmhertigheet,
Som bliffuer i all Ewigheet,
Tin Godheet är hwar morgon ny,
Och räcker vp till Himmelssky: '
Så widt som Himmel står från Jord,
Ar hon öfwer them frommom spord :
Så långt från östan wästan är,
Skill från them synden HErre kär.

Menniskan är svag och sviken af ormens list. Gud skall derför
finna medel att ställa både Rättfärdighet och Barmhertighet till freds.
Sanningen tadlar den senare och påstår sig vara lika vigtig som hon;
ETT HITTILLS OKÄNDT DHAMA FRÂN 1600-TALET.	OlÖ

yrkar äfven pä meimiskaiis straffande, då Adain visat sådant öfver-
mod att han vill bli Gud lik. Rättfärdighet gillar hennes tal och
uppmanar Gud att nu genast skrida till verket:

Stat HErre vp i wreden tin,
' Tagh svärdet, Spänt tin boghe fijn,
Legg. tina pijlar ther vppä,
Och Menniskian förderfua så.
Lät regna af tin Himmelsthron,
Eeld, Swaffuel, och them ey förskon.
Till lön tu them Owäder Send,
» Vplyft tin Hand och war behänd.

Nu fort titt Swärd widh Sijdan binn,
Och straffa them i thetta Sinn,
Lät see att tu Rettfårdig äst,
Lät onskån få sin rätta räst.

Ansatt af båda, finner nu Barmhertighet plötsligt en utväg: Guds
enfodde son skall nedstiga från himlen, • taga en menniskas skepnad,
lida döden och så frälsa sina bröder, samt förvärfva dem salighet.
Omedelbart utbrister Gud fader:

'	Nu må tu siunga Gloria,

Hoos tigh fins nu Victöria, :
'	Tu haffuer wunnet, mijn. Godheet, ,

Och min fromma Barmhertigheet,
hvarpå han uppmanar sonen att förbarma sig Öfvér menniskan, hvil-
ket dfinne med glädje bejakar. Fadren lofvar honom herlig be-
löning härför: hela verlden skall blifva hans, och han skall höjas
'-öfver änglarne. »Then H. Anda» beskrifver hans underbara födelse,
och fadren uppmanar till sist sonen att fara ned till jorden.

Actus II. Scena. I. Octavius Augustus beskattar heela
landet.

Augustus presenterar sig som den der har »verlden i sitt våld»
och nu regerat i fyratiotvå år. Han har alltid bemödat sig om
rättvisa och billighet. Sitt välde har han främjat med magt och list.
För att skydda riket mot möjligen infallande barbarer har han be-
slutit att	•

------léggia Contribution,

På Herrar så och Lege hion,
' På högh och lågh, på Frw och Mann,

I hwadh stand en tå . finnas kan. :
' 916	ETT HITTILLS OKÄNDT DRAMA FRÂN 1600-TALET.

Andea scenen. Joseph medh Maria göra sigh färdiga att
Reesa till Bethlehem, pch låtha sigh beskatta, besluta ther
aff Messiæ födzlp tijdh wara förhanden.

Joseph frågar Maria om hon hört talas om det nya påbudet,
hvarpå han förtäljer dess innehåll och säger, att de böra resa till
Bethlehem. Han påminner om profetian, det hjelten Siloh kommer,
när spiran tages från Juda. Gud har ock så skickat; ty Maria, »jung-
fru ren och skär», bär redan denne hjelie i sitt sköt. Han har fått
veta det genom ängelens ord, dem han omtalar. Maria å sin sida
tackar honom för hans goda tanke om henne och berättar sitt möte
med ängelen Gabriel. Under samtalet ha de kommit till Bethlehem,
fråga efter härberge, men anvisas blott ett stall, hvilket båda finna
väl torftigt; men de besluta sig till sist att taga in deri, ty »nöd bry-
ter jem», som Joseph säger.

Actus Hl. Scena I. Christi Födelse kundgörs Heerderna
igenom itt stort skeen, aff hwilket the förfärades, och åter
tröstade bleffuo aff Engelen Gabriel.

Tityrus klagar öfver herdars släta lif: de måste slita ondt som
hundar i ur och skur, och allra värst är ätt de ej få höra evangeliet
om Messias predikas. Melibæus finner ock samma sak ledsam: »jag mins
ej när jag i kyrkan var», säger han helt nedslagen. Men i alla fall
längtar han efter Messias och önskar att Gud snart må nedstiga. I
detsamma varsna de ett så starkt sken, att de af fruktan falla ned;
men ängelen Gabriel ber dem ej rädas, utan säger, att denna nya
klarhet bådar den fröjd som skall allt folk vederfaras. Barnet, som '
är verldens frälsare, skola de finna i en krabba på Strå. Derpå in-
stämmer änglakoren sitt: »Ära ske Gud i sin högsta troni»

Andea scenen. Tityrus och Melibæus, medh förvndran aff
thetta Lius, skynda sigh med hwar andra till Bethlehem,
att skoda barnet som Engelen sade.

Melibæus beskrifver bådas rädsla och deras fröjd öfver det her-
liga budskap de fått. Tityrus uppmanar honom att gå till krubban,
och de bege sig af.

Teedje scenen. Heerderna förkunna Mariæ och Joseph
hwadh the sedt och hördt haffua.

De äro nu framkomne. Tityrus frågar hvem pilten i krubban är; .
Maria svarar: »Jesus, vår frälserman», och herdarne helsa honom öd-
mjukt välkommen. Maria frågar huru de fått veta hans vistelseort,
och Melibæus förtäljer deras syn och ängelens tal, efter hvilket

-----Englarna siungo tillijk,
Medh sin wellklingande Music,
ETT HITTILLS OKÄNDT DRAMA FRÂN 1600-TALET.	917

Ach! huru hörde wij ihet Säng,
Och vthi höga Himlen kläng,
Huru the figurerade,
Och liuffligt musicerade, .

Och mykit Jubilerade,

Och lustigt Triumpherade,
Att Hiértat för Frögd i oss språng
Tå wij hörde then liufflig Klång, ,
Migh tychte iagh i Himlen war,
När iag hörde then Himmelsk Skaar.

Tityrus upprepar sedan, på Marias begäran, änglahelsningen och
beder att få fanmtaga barnet, hvarpå herdarne draga sin kos, med
löfte att vidt och bredt utsprida hvad de sett och hört, samt betackas
af Joseph. x	>

Fjerde scenen. Magnificat Dominum virgo Maria suum.

Maria uppstämmer härpå hela den bibliska lofsången: »Min själ
prisar storliga Herren» o. s. v.

Femte scenen. Diefflarna ängzlas och söria offner
Christi Födelse.

Lucifer känner sig nedslagen och orolig för »det ebreiska barn»,
som födts förliden natt. Han kan nogsamt inse att något inpass
skall göras honom genom tron på Jesum; inen han tröstar sig med,
att han i alla fall får en stor skara, »som med mig hoppar i en
grop». Beelzebub presenterar sig nu som den, hvilken rest mycket
kring verlden och uträttat stora ting; han varsnar strax Lucifer, som
synes »vred och grym. Visst har han en Cornelium». Lucifer »talar
vid sig sjelf» och smädar både sig och i synnerhet jungfru Maria och
Jesus, som han kallar en »förbannad qvinnosäd». Men ängelen Ga-
briel kommer genast till och håller ett ganska skarpt försvarstal (på
prosa) för de båda sålunda skymfade, deri han bland annat kallar
Lucifer »en Guds- och äreförgäten lögnare, som gör Marias ofÖr-
kränkta adeliga jungfrudom den högsta öfvervåld och orätt». Den
sålunda, tillrättavisade blir nu het och »månar Kristum till strids»;
han besvärjer honom vid Flegeton och Styx, vid Cerberus och Megæra,
vid eld och svafvel, att komma ned, då ett stort blodbad skulle bli
följden. Bäst han är i farten, utbrister Beelzebub:

Ach hwem är then så skäller här,

Then Saak- wist icke ringa är,

och frågar honom hvarför. Men se, svarar Lucifer:

— — är thet ey Beelzebub,
Min trögne Wäu, doch, vthi miugg,
918	ETT HITTILLS OKÄNDT DRAMA - FRÂN 1600-TALET.

Wår Rikes Rådh och Cantzeler? -

'	Höghborne Greffue och Frijherr?

Jagh honom min Nödh klaga will,
Och .säijaf, huru nu står till.

( Till lycka Beelzebub min Son,	'

Beelzebub.
Glück zu, min Herre och min Cron, ‘

:	Huru står till Ehrs Wyrdigheet
Medh eder högha dignitet?

/	Lucifer.

Stor skada wij nu lijda må,
Hedningarna gå oss ifrå,

Beelzebub.
Huru tå?	'
Lucifer.

Aliéna tu en Fremling är,
Som icke weet hwad skedt är har!

Beelzebub.

Käre! hwad haar sigh dragit till,
Thet är iagh gerna weta will.

Lucifer förtäljer nu hur ett barn födts som kommer ätt bringa
skam öfver deras hufvuden; men Beelzebub invänder att ingen kunnat
göra Lucifer något inpass hittills, hvarken Achilles, Xerxes eller ens
Alexander, Nebukadnezar eller Julius, hvafför han tviflar på att »denna
arma mus» skall kunna uträtta något. Lucifer står dock fast vid sin
åsigt: ty barnet är den Jesus, på hvilken, som skriften förmäler, pa-
triarker och profeter hoppats. Beelzebub föreslår imellertid att man
ej skall fälla modet, utan

Alla Ständer Convocera,

Och en Krigzhäär Conscribera,
och Lucifer, något uppmuntrad, tillägger att man äfven bör begagna list.

Actus IV. Scena I. Huru, the wij se'män sigh emellan
discurrera om then nija Stiärnan, och ther aff besluta Mes-
sias w ara kommen.'

Melchior omtalar för Caspar och Balthasar att han föregående
natt upptäckt en ny stjerna på fästet, om hvilken de böra öfverlägga.
Enligt hans mening är hon hvarken planet éller komet. Caspar visar
också att hon ej kan tillhöra de vanliga stjemornas antal och anför
vetenskapliga bevis härför. Balthasar uppkastar ytterligare frågan om
ETT HITTILLS, OKÄNDT DRAMA *FRÂN 1600-TALET.	919

h p-nn ps kometbeskaffenhet, som han dock förnekar, och sluter att hon
måste förebåda någon särskild händelse. I fråga om ärten af deima
betydelse visar Melchior att hon måtte, på grund af Esaias, Daniels
' och andra profeters anförda utsagor, dem hän underkastar en astro-
nomisk iberäkning, beteckna Kristi födelse; och han föreslår de andra
att resa till barnet. Caspar instämmer, och rörande den väg de skola,
taga för att få se den nyfödde judakonungen, upplyser Balthasar, att
stjeman nog skall bli deras ledsagare. Melchior uppmanar de andra
att genast begynna resan och taga skänker med sig.

Aoïus V. Scena I. Herodes Ascalonita weeklagar offner
then nyfödde Juda Konungens födelse, och hoos Clerkerijt
sigh rådhfrågar.

Herodes presenterar sig, lemnar en kortfattad Öfversigt af sin hi-
storia samt omtalar huru främlingar kommit långt ifrån att skåda
den nyfödde, och att han derför sammankallat »det ganska klerkerit»
för att af dem erfara hvar han födts, på hvilken fråga han fått till
svar: i Bethlehem.

Andra scenen. . Medh stor förvndran tala the wijse män
sigh emellan om then herlige Jerusalems Stadz, såsom och
om templets bygning.

Melchior uttalar sin beundran för staden, hvars make han aldrig
skådat, och räknar honom bland verldens sju under; och templet är
likaså herligt samt öfvergår Dianæ berömda tempel, på hvilket arbetats
i hundratjugo $r. Caspar gillar hans ord, men påminner om att, de
rest hit för att skåda Jesus och uppmanar de andra att »gå upp
på slottet» och fråga konungen om sättet att komma till deras före-
sätta mål.

! TR.-Rin.TB scenen. Herodes frågar the wijse män, om then
nyfödde Juda Konungen, hwar han är till finnandes, till-
sägher them sijna Trabanter på Reesan, och att han will
them medh Proviäpt försöria.	-

Herodes helsar de tre magerne välkomne, säger sig ha rådfört
klerkeriet om orten för judakonungens födelse och fAtt till svar Beth-
lehem, samt Önskar, veta när de först varsnade stjeman. Melchior
tackar för hans nåd mot dem och omtalar att tecknet syntes för första
gången för ett fjerdedels år sedan; de ha rest öfver tvåhundratretio
mil och haft en mödosam väg. Herodes lofvar dem »commeat och
stort pomitat», mon Caspar säger att de ej vilja besvära honom.

!	Herodes.

Ehr Persiaaisk Wyrdigheet,

' Är ähra wärd som man well weet.
920	ett hittills okändt drama, frän igoo -talet.

Hwarföre welen i försmå

Then ahran Eder bindas må? '
Och taga ey någon Trabant
Medh eder, eller Proviant?

Balthasar tackar ånyo för hans välvilja, men tycker att hvarken /
proviant eller följe behöfves pâ sä kort väg. Herodes ber dem göra
soin de vilja, hvarpâ de ta afsked.

^jerde scene#. The wijse Män borttapte stiernan, eme-
dan the ginge och skodade Stadzens Jerusalems, sä och
Templets bygning, hwar offner the nu klaga.

Melchior sörjer öfver deras företag att beskåda staden, emedan de
demnder förlorat sin ledstjema ur sigte.	*

Caspar.

Weràzligh Pracht hon wåro fijn,
Om hon ey förde skada inn:

Thet Himmelska förtager hon,
Att en ther på ey tenckia' mon,
ïà sidstonne drager hon fram

Spott, Harm och Wee, och ewigh Skam.

Det förnimma de nu väl som mist den klara stjernan. Balthasar in-
’ stammer häri, men varsnar i detsamma något frambryta ur molnet
och gläder sig af hjertat Öfver den återfunne ledsagaren.

Femte scenen. The wijse Män hellsa Mariam och Joseph^
sampt Werldennes Messiam, och offra honom sina skenekor;
Öffuer hwillket Maria sigh förvndrar, att fremmande Hed- .
ningar honom sådan stoor ähra göra, och honom tillbiddia,
effter förrättade ärander biuda the Valet och godh Natt.

Stjeman stadnar öfver ett hus i Bethlehem, dit magerne ingå och
helsa Maria såsom frälsarens moder; hon tackar och frågar från hvad
land dé komma. Melchior berättar att de äro från Persien och heta
på sitt språk magi, sysselsätta sig med astronomi samt funnit att Guds
son nu födts, hvarför de ock hitrest Maria utbrister i psalmens ord:
»Ö hvilken djuphet vare månd’ i Guds vishet och kännedom!» o. s. v.
Caspar prisar jungfrun såsom utan like i verlden och hennes son som
den högste på jorden, för hvilken Alexander och Octavius måste falla
till fota; äfven Balthasar lofvar honom och yttrar sin tillgifvenhet för
honom. Slutligen tillbedja de tre vise männen barnet i särskilda allo-
kutioner; så yttrar .

Melcbior, .

Min HErre Konung och min Gudh,
Hielp migh att wandra i tin Budh,
ETT HITTILLS OKÄNDT DRAMA FRÂN 1600-TALET.	921

Tu äst then retta Hielten båld,
Som haffuer alt vthi titt wåld,

I tigh står all min Saligheet,

Min Frögd, min Lust, min Herligheet,

Tu äst min JHiertans högste Tröst,

Och haar migh reda återlöst:

Ty tu haar i omskärelsen, -

Bewijst tigh wara Frelsaren,

Titt dyra Blodh tu ther först lät,
För all min Synd: nu weét iag*thet. ö. s. v.

Caspar.

.O Hielte och,Fridförste högh,

Tu Hiertat mitt in till tigh bögh.

Och tungan min regera så,

Att hon tigh wärdigt prijsa må. .

Thet är sant, iagh är stofft och mull,
Doch är iagh lijkwell Frögde full.

Och såsom Hiorten ropar fast,	'

Och skyndar sigh alt med en hast,

»	Tijt som han frijskt watn finna mår,

■Ther medh han törsten sleckia får:-

Rätt äffuen så stod till medh migh,	,

x Förr än iagh nu fich skoda tigh.

Tu äst Gudz Faders Edla Ord,

Tigh hörer Himmel till och Jord, . ,	, \

,	‘ Och hwad som ther, i finnas kan

Är titt, tu sanne Gud och Mart,

. Hwarför syns ey behoffuas thet,

Att man titt höga Majestet

En sådan skenck till handa bär,

Som vthaff Jorden samlat är.

Doch effter tu en liten tijdh	y

Will wistas här, O HErre blijdh,

' I synligh måtto, weet hwar man

Att något well behoffuas kan,

Till tigh och tiri förälldrar kär,
Som äre och nu här oss när.

Tagh förthenskull vthaff wår Hand,
Thet som wij haa fördt (vhr wår Land.

De skänka honom mirrha, rökelse och guld, don förra betecknande
Kristi pina och död som är fadren i himmelen »en söt lukt», och det
, sista förebildande den krona med hvilken sonen skall höjas till fadrens
922	ETT hittills okändt drama frän igoo-talet. ,

sida och öfver all kreatur. Äfven Balthasar uppstämmer en lofsäng,
der han säger sig ej nogsamt kunna prisa hjelten af Israel, öm han
ock hade ord sä många »som sand i haf och stoft på jord», och i
hvilken han med Simeon utbrister: »Herre, nu låter» etc. Joseph tackar
de »vyrdige herrar vise män» för den ära de betett jungfrun och hen-
nes son, hvarpå de tre taga afsked, afböjande Marias anbud att »längre
töfva här». Maria önskar dem derför lycklig resa, och

Att alt må finnas i godh lagh,	. *

När som J ifrån reesan then,
- Til Edre kommen heem igen. ’

Epilogen slutligen upprepar i korthet hufvuddragen af det före-
gående dramat och säger- att återstoden af händelserna, om hur de
vise män kommo hem igen, och om Marias vidare vistelse i Bethlehem,

•	Thet spar man till en annan gång

Ther till behöffs en dagh well lång.
Tack haffuen J som haffuen bijdt,
Till thes thet vthfördt bleff så wijdt,
Nu ändas och beslutet mitt,
Står vp och går hwar heem, till sitt.
Finis.

Det bibliska ämne som i det nu granskade dramat behandlas är ett
af dem som under medeltiden och äfven sedan oftast varit föremål för
dramatisk gestaltning. Denna omständighet beror helt naturligt derpå
att de gamla trettondagsspelen (»trettondagsstjernan») voro en öfver
hela det katolska Europa utbredd' sed och äfven fortforo i norden
sedan protestantismens läror der vunnit öfvertaget. Inom den svenska
literaturen är det just vid den tid Jwla-Comoedian framträder som be-
rättelsen om de tre vise männen och Kristi födelse oftast dramatiseras. Så
äga; vi i tryck En lijten AndeUgh Tragoedia. Om the tree wijsa Män
af Hans Olffson (Linköp. 1635), Salutaris Jesu. Christi Nativitas-2Å
Peteus Pachhts (Sthm 1638, på tyska) och slutligen G-enesis Aetherea
eller Jesu Christi Födelse af Eeik Kolmodin (Åbo 1659). Att samt-
liga dessa i följd af det gemensamma ämnet förete drag af likhet in-
bördes och med det nu förevarande dramat är säkert; men lika säkert
är att intetdera kan anses som någon direkt efterbildning af något
bland de öfriga eller af någon utländsk förebild. Vi hänvisa för be-
styrkande af detta omdöme till Ljunggrens utförliga redogörelser för
de tre nyssnämnda styckena samt vår ofvanståehde analys.

Hastadh dikt är till sin art en förening af moralité och mystère
och så ursprungligt uppfattad som man gerna kan tänka sig ett pro-
testantiskt drama. Hela första akten, fadrens samtal med de andra
personerna i guddomen och med sina tre egenskaper, är alldeles hållen
ETT HITTILLS OKÄNDT bRAMA FRÄN 1600-TALET.	'	923

i de gamla moralitéernas stil, der dylika personifikationer utgöra ett
af de väsentligaste kännetecknen. Hastadius har häri fått ett par
efterföljare i Chæbbeeus (1642) och Caestenius (1674), för hvilkas
dramer vi äfven hänvisa till Ljunggrens arbete; sannolikt äro de dock
alla sjelfständiga i förhållande till hvarandra. De fyra senare akterna
i Jwla-Comoedian vitna om en trohjertad och enkel uppfattning'af
evangeliernas berättelser och skilja sig ganska'litet från de gamla
mystèrernas hållning. Den dramatiska anordningen är öfverhufvud
naiv och föga utvecklad, medan dock enstaka delar äro utarbetade med
omsorg och en viss liflighet. Skildringen af änglalofsången och her-
'darnes tillbedjan är ganska utförlig och planmässig. Ej heller saknar
författaren ' fantasi och humor; som bevis härpå tjenar tredje aktens
•famte scen,, mellan Lucifer, Beelzebub och Gabriel, i hvilken, alldeles
på mystèrernas vis, djefvulen får uppbara de komiska beståndsdelarne.
Här råder i dialogen en viss raskhet, som i förening med den pole-
miskt-humoristiska framställningen i öfrigt gör denna scen till en af
styckets originellaste och roligaste. Men lika litet som det lustiga
fick ett undervisande och vetenskapligt element felas; och åskådarne
få det äfven till lifs i de' tre vise männens lärda undersökningar af
stjernans »qvalitet» samt af profetiornas tillämpning på hennes upp-
trädande. Genom det hela går för öfrigt en ande af oskrymtad from-
het, som ger sig luft i de många bibliska vändningarna och framför
allt i de vise männens lofprisningar, hvilka andas en sant kristlig
hänförelse. I versbildningen erbjuder stycket ej ringa märkvärdighet
genom den synbara omsorg författaren nedlagt på densamma. Han
anmärker särskildt i margen hvar gång metern afviker från det van-
liga' åttastafviga skemat: så talar sonen i första akten »heptasyllaba»,
Melibæus och änglakoren »enûeasyllaba». Rimmen äro med högst få
i undantag manliga. Jemnförd med sina närmaste föregångare och ef-
terföljare inom dramat, om vi undantaga Stiernhielm, intager således
Hastadius en öfverlägsen ståndpunkt, framför allt derigenom att han
bestämdt öfvergifvit knittelversen. En sä noggrant efter uttalet in-
rättad ictus som hos honom finnes till och med sällan hos den be-
römde samtida vi nyss nämnde. Om stycket verkligen uppförts, kan
nu ej afgöras; men af epilogens slutord synes att det åtminstone var
skrifvet i afsigt att ges på scenen.

Efter allt hvad i det föregående anförts, är det med synnerlig
ledsnad författaren häraf måste, tills vidare åtminstone, erkänna sig
ur stånd att om styckets iipphofsman, Laurentius Oestani Hastadius,
, meddela några andra upplysningar än dem han sjelf i sin underskrift
lemnat. Af denna ses att han var från Vadsbo härad i VestergÖtland
(»Vasb.») och 1639 fältprest (»concionator castrensis») på Warnemünde
skans vid Rostock hos något der garnisoneradt svenskt regimente.
924 .	VERLDSHANDELNS GEOGRAFI.

Tyvärr finnes ej offentliggjordt något herdaminne för Skara stift; men
i ett handskrifvet sådant af And. Ol. Rhyzelius, Wester-Gothia
ecclesiastica et literata (fortsatt och fullständigadt af O. A. och C. J.
Knös, tillhörigt Kongl. Biblioteket) upptas ingen med detta namn
bland kyrkoherdar eller sacellaner. Deremot förekommer en enda per-
son ined samma slägtnamn, Jonas Petei Hastadius, som dock ej kan
vara broder till vår författare, att döma af fadersnamnet, och hvilken
3 sept. 1639 befordrades till Hassle pastorat i Vadsbo härad, tillträdde
det 19 april 1640 och afled 2 juni 1677 såsom stamfader för en
ganska stor slägt, hvars manliga medlemmar antogo namnet Hasselgren,
och såsom hvars yppersta prydnad räknas sonsonen, den lärde orien-
talisten, professor Habald Hasselgben. Det är på grund af denna
negativa visshet författaren tror sig kunna med temlig trygghet påstå,
att Hastadius aflidit ung i sin egenskap af fåltprest, helst hans namn
fÖrgäfves sökes i våra tryckta herdaminnen, och han för öfrigt veter-
ligen ej utgifvit något arbete. Det vore också en egen tillfällighet,
om en person med så pass framstående författaregenskaper ej skulle
gjort sig känd inom Ren vittra eller vetenskapliga litteraturen, i fall
han lefvat någon betydligt längre tid efter sitt första uppträdande.

Med dessa få och obetydliga upplysningar öfverlemnar författaren
sin nya*upptäckt åt vår litteraturhistorias kännare och vänner, i hopp
om att hvad han meddelat skall leda till vidare efterforskningar så
väl rörande detta stycke som vår gamla vitterhet i allmänhet, på hvars
vida fält ännu mycket står att uträtta för en oförtröttad hog och en
uppriktig kärlek till ämnet.

C. Eichhobn.

Verldshandelns geografi.

Geographie des Welthandels von D:r KARL ANDREE. Stuttgart 1867—69.

Vårt innevarande tidehvarf, praktiskt frihetsälskande inom så många
andra af samhällslifvets områden, är det äfven inom det fria lytets,
den fria samfärdselns. Folken anse det numera hvarken för sig nyttigt
eller nödvändigt för bibehållandet af sin nationella sjelfständighet att
afstänga sig från alla andra länder. Kina och Japan äro i våra dagar
icke mera Kina' och Japan, sådane vi som barn lärde oss betrakta
dessa uråldriga, årtusenden igenom i en, skenbart åtminstone, nästan
' VERLDSHANDELNS GEOGRAFI.	z z 925

liflös dvala slumrande stater. De utgöra nu, äfven de, utifrån påver-
kade och sjelfverkande länkar i den stora ring, som veMshandéln
slagit omkring jorden. Hvad man skulle kunna benämna: »behofvens
filosofi», hvilken fått sin praktiska tillämpning i handeln, har vunnit
insteg och åt sig bildat lärjungar äfven i dessa förufafstängda trakter.
Hela verlden står .numera öppen för den europeiska civilisationens in-
verkan — om ock) vår kuUwr icke så lätt torde kunna vinna insteg i
de gamla ostasiatiska »kulturländerna».. Vår civilisation derimot, re-
sultatet af det yttre materiella lifvets framåtskridande och allsidigare
utbildning inkräktar från dag till dag allt vidsträcktare område, lika
väl vid Bramaputraströmmen som vid Jangt-se-kiang och Hoangho-
eller vid den stora metropolen vid Peihofloden, »det himmelska rikets»
hufvudstad, det ofantliga, folkhvimlande Peking. Denna vår civilisa-
, tions förnämsta budbärare och befrämjare är handeln. Dess egenskap
att ha utbredt sjg öfver hela verlden har framkallat begreppet verlds-
handd. En sådan, en verldshandel nämligen, fanns fordomdags icke
till; den är en skapelse af vår tid, af dess uppfinningar och upptäckter.
Ånga och elektricitet ha möjliggjort dess uppkomst. Fenicier och kar-
tager, greker och araber, ja, till med venetianame; ha aldrig repre-
senterat en verldshandel, i den betydelse, vi numera gifvit åt detta
ord. Dess morgongryning randades på historiens horisont då portugi-
sarne och spanjorerna gjorde sina stora upptäckter, men det behöfdes
vår tids uppfinningar för att -sätta denna verldsmagt fullständigt i
rörelse.

Samtidigt med den rikare tillgången på och högre utvecklingen af
medlen för öfvervinnandet af de yttre naturhindren, gör sig äfven be-
hofvet gällande att närmare och, om vi så få,säga, innerligare lära
sig känna sjelfya denna naturs väsende. /Den magtpåliggande kampen
för vinnandet af kunskap om de »inre» naturlagame, tillhör det natur-
vetenskaperna, geologi, fysik, kemi, att genomföra. Hvad derimot den
yttre sidan af vårt kunskapsbehof ifråga om naturens kännedom vid-
kommer, åligger dess, tillfredsställande den vetenskap, som fått namn
af geografi. Denna vetenskap står likaväl i tjenst hos som den å
andra sidan sjelf i ännu högre grad beherrékar den kulturföreteelse,
som det moderna uttryckssättet betecknat med benämningen: verlds-
handeln. Utan en utvecklad och sig allt mera utvecklande geografisk
kunskap är • en utveckling af verldshandeln otänkbar och omöjlig.

Länge nog har den geografiska vetenskapen slumrat i den trånga
. vaggan af en vanlig skolkunskap, men omständigheternas väldiga kraf
har väckt äfven denna gren af menskligt kunskapssträfvande till ett
högre lif. De senaste tiderna, , med sina storartade upptäcktsresor, till
större delen utförda af verkliga vetenskapsmän, ha gjutit nytt lif i de
gamla formerna, ja, sedan Alexander von Humboldts tid till och
926	' VERLDSHANDELNS GEOGRAFI.	-	.

med ledt geografien in på en alldeles ny bàna. Den geografiska, ve-
tenskapen är icke mera en blott kunskap om jordens yttre »konfigura-
tion»; hon är en vetenskap, som omfattar och ingriper i en oändlig'
mängd af icke allenast det praktiska lifvets förhållanden, utan jemväl
kan ge och allaredan gifvit anledning till stora civilisationsföretag. Ja,
till och med i kulturhistoriskt afseende är vårt slägte, och isynnerhet
vår närvarande tid, denna vetenskap skyldig mycken tacksamhet. Hon
har för oss aftackt det inre Afrikas hittills hemlighetsfulla lif och ba-
nat oss en väg öfver Andes’ bergskedjor, likaväl som öfver Södra Ame-
rikas Savanner och L’lanos. Bröderna v. Schlagenweit’s resor i
HiTnalayn. och tysken Tschudis i Södra Amerika ha kastat ett nytt
ljus på naturförhållanden, som hittills varit så godt som alldeles obe-
kanta. De talrika jordomseglingarne i senare tider, utsända från nästan
alla mera betydande nationer, ha icke i ringa mån medverkat till ut-
vidgandet af kunskapen om vår jords utseende och naturförhållanden.
Väl ha inga nya länder blifvit upptäckta, ty vi känna nu redan nästan
alla, till och med de minsta öar i Söderhafvet, men vinsten i etno-
grafiskt afseende har varit ofantlig,. liksom äfven otaliga nya källor
till merkantil verksamhet ha öppnats genom de erfarenheter man gjort
och de insigter man samlat.

Derför måste också hvarje framstående litterärt arbete, som af-
handlar till detta område hörande frågor ovilkorligen väcka det allmänna
intresset. Det verk, vi ofvanföre angifvit såsom det egentliga ämnet
för denna uppsats, är ett af de bästa, som vi i ifrågavarande väg känna.
Kart, Andbees namn, såväl som geograf som ock kulturhistoriker, är alltför
väl kändt för att^ af oss behöfva rekommenderas. Hans vidlyftiga resör
hans djupa lärdom och hans omfattande studier i socialt och etno-
grafiskt syfte, tillförsäkra denna hans nyaste bok den största upp-
märksamhet från den bildade allmänhetens sida. Den eleganta, be-
hagliga stilen underlättar dessutom i väsentlig mån en riktig uppfatt-
ning af ämnets vigt, äfven då, när torra siffror användas för att bevisa
det på fakta grundade i de ofta stora idéer, som författaren uttalar.
Den nästan till öfvermått gränsande, måhända specielt tyska, grund-
ligheten i äiiinets behändling blir derigenom mera lättsmält. Man glöm-
mer vid läsandet af denna bok att man läser ett arbete af »en lärd».

Grundtanken i Karl Andrees arbete är den enkla, men stora san-
ningen, att det är vattnet, hafvet, som utgör det förbindande elementet
menniskorna iméllan. Att han i följd deraf med förkärlek afhandlar
icke blott de sjöfårtidkande nationerna, utan äfven hafvet och dess före-
teelser i allmänhet, är naturligt. Sjelfva framställningen blir i följd
häraf ofta mera historisk en blott geografisk. »En blick på kartan»,säger
Andrae (Isid. 431), »visar oss huru många trakter imottagit ett befruktande
inflytande af Atlantiska oceanen och åter å sin sida gjort dess bölja frukt-
' VERLDSHANDELNS GEOGRAFI.	927

bar. Pâ den Östra sidan ha vi de skandinaviska länderna, Ryssland, Tysk-
land, Holland och Britannien, Frankrike och Pyreneiska halfön samt me-
delbart till och med Italien, Grekland och Jde osmaniska länderna, äfven-
som delar af Asien, Egypten och Afrikas nordkust; vidare hela vestra
kusten af sistnämnda kontinent. I Amerika: de britiska kolonierna
Förenta Staterna, Mexico och Centralamerika, Westindien, Venezuela
Nya Granada, Guyana, Brasilien Och La Plata staterna.--------- Det
årliga varuutbytet dessa länder imellan beräknas i milliarder och till-
växer från åf till år. De flesta verldshanäélshamnar af första rangen
äro omedelbart eller medelbart atlantiska: S:t Petersburg, Kjöbenhavn,
Hamburg, Bremen, Rotterdam och Amsterdam, Antwerpen,' London,
Liverpool, Havre, Bordeaux, Cadiz, Lissabon etc.; Marseille, Barcelona,
Alexandria, Konstantinopel och Odessa. Vidare på véstra kusten: Boston,
New-York, Philadelphia, Baltimore, New-Orleans, Havana, Bahia, Per-
nambuco, Rio de Janeiro och Buenos Ayres.» Andrees arbete, som
ännu icke är fulländadt, har gjort till sin uppgift att i vidsträcktaste
mening omfatta icke blott geografien, sådan den hittills behandlats,
utan äfven hela den intressanta läran om det för handeln vigtegande
växtriket, mineraliernas fördelning på jorden, -äfvensom det för menni-
skan användbara djurriket. Författaren meddelar dessutom fängslande
skildringar öfver handelns ursprung, »messor och marknader», samt
andra primitiva yttringsformer för menniskans förvärfsbégär. Karavan-
handeln i alla sina förgreningar afhandlas vidlyftigt. Läsaren är i till-
fälle att följa författaren såväl till Saharas öken, som till Centralasiens
stepper, till de isiga Hudsonbai-ländernai i Norra Amerika och de Andes-
öfverstigande tågen i södra delen af sistnämnda verldshälft.

’Af särskildt intresse ar kapitlet om de särskilda i handeln förekom-
mande sädesslagen och andra handelsväxter» (I, sid. 559—588). Här
intager naturligvis hvetet främsta rummet, »kungen» ibland sädesslagen,
såsom Andree kallar denna välsignade frukt. Hvetet, få vi erfara, be-
hofver en medeltemperatur af 13 0 C. samt afkastar i mellersta Europa
6:te, i Chile och Lä Platastaterna 12:te samt,i Mexico till och med
17:de till 24 kornet. Men det mest populära sädesslaget är i alla fall
majsen, ursprungligen en amerikansk växt, men som efter upptäckten
af denna verldsdel méd otrolig hastighet spriddes öfver hela den del
af verlden, der densamma kan trifvas — och denna är ganska vid-
sträckt. Redan år~ 1525 odlades detta importerade sädesslag i Spa-
nien. ’ »Jag såg,» säger Karl Andree, »vid ett silkesspinneri i Botzen
(Tyrolen) huru arbetamé tillredde sin middagsmåltid. De italienska
talande rörde med en trästaf om i en stor kittel, hvari majs kokades
till «polenta», de tyska talande kokade potatis med fläsk — men såväl
de förres som de senares näringsstoff härstammar från Amerika» —
»Majsen har mildrat hungersnöden i Irland», säger vår förf, och vi tro
928	VERLDSHANDELNS GEOGRAFI.

honom gema, ty det ligger någonting sä att säga kosmopolitiskt i detta
sädesslag. Ursprungligen obekant i vår jordhälft odlades redan år 1580
detsamma i — Kina. Läsaren kan göra sig en ungefärlig föreställning
om majsens betydelse, då man till exempel får se följande officiella
uppgift' från Förenta staterna. År 1860 skördades här nämligen:
171,180,000 bushels koete, 21 m. bush, råg, 172 m. bush, hafre, men der-
imot 830,451,707 bush. majs. — Äfven i östra indiska arMpelagen delar
majsen herraväldet med ris och vissa rotfrukter, som nära nog växa
vildt. v I södra Europa odlas jemväl majs allt mera från år till år.

Det är för oss omöjligt att här följa den lärde och tillika under-
hållande författaren i detaljerna af hans grundliga undersökningar på
detta för hvarje menniska, som gör anspråk på bildning, högvigtiga
område, men vi kunna i alla fall meddela några' betraktelser af all-
männare intresse, hvartill de af Andree hopförda och skickligt sam-
manställda fakta och data beredt oss tillfälle. Men innan vi gå att
sålunda redogöra för nämnde verks innehåll, se vi oss föranlåtne att
förutsända' några inledande anmärkningar om det geografiska studiet
i allmänhet och särskildt om nödvändigheten af dess ändamålsenliga
idkande i vårt eget land.

Såsom vi redan nämndt, är geografien i våra dagar icke mera
begränsad'inom den trånga ramen af en vanlig skolkunskap; hon är
tvärtom, i ordets vidsträcktaste bemärkelse en verldsTcunskap. Det är
numera svårt att särskilja denna .vetenskap, såsom de äldre geograferna
gjorde i »politisk» och »fysisk» geografi. Hvar slutar i våra dagar den
fysiska och hvar* börjar den politiska geografien? Numera, då vi i
det närmaste öfveryunnit åtminstone^ en god del yttre svårigheter hvad
de geografiska af stånden vidkommer, torde den fysiska geografien nöd-,
gas för sig uppställa ett väsentligen annat, utvidgadt program. För
vår tid är det icke mera namnregistret, som utgör kunskapen, utan
ett verkligt lefvande vetande om förhållandenas inre väsende, jemfördt,
eller riktigare, stäldt i bredd med de yttre företeelserna. Begreppet
af stånd har numera erhållit en annan uttydning än det fordomdags,
eller ännu i våra fäders ungdomsdagar egde. Alla förhållanden hvad
rum och tid vidkommer ha undergått en så total omhvälfning, att
äfven geografien, såsom vetenskap betraktad, fått i sig upptaga en
en mängd förut för densamma såsom alldeles främmande ansedda ele-
menter. Dßss innehåll äf numera af så djupt ingripande kulturhisto-
risk vigt, att en bekantskap med detsamma i det närmaste blifvit ett
oeftergifligt vilkor för hvarje bildad menniska. Detta gäller isynnerhet
de länder och folk, som äro något afsides belägna från de förnämsta
tummelplatserna för verldshandelns gång. Det är derföre de nord-
europeiska länderna, särskildt Skandinavien, ha sig förelagd den upp-
giften, att inom sin moderna offentliga undervisning egna en synnerlig
VERLDSHANDELNS GEOGRAFI.	929

uppmärksamhet åt geografien. Förklaringen härå är ganska enkel.
Hos de blott medelbart i verldshandelns gång ingripande folken er-
fordras naturligtvis öfverhufvud taget en noggrannare kännedom af
den terräng, på hvilken operationerna skola ske, än hos folk, som ome-
delbart ingripa i tingens gestaltande i stort. Arbetet är mera »för-
deladt» i de länder, hvilka i sitt allmänna lif innefatta och representera
sjelfva handelns brännpunkter. I och med detsamma behöfver den
enskilde köpmannen på långt när icke den mångfald af vetande, som för
honom är ett öafvisligt vilkor, då han arbetar i lederna af ett folk,
hvars merkantila läge är mera aflägset från verldshandelns egentliga
medelpunkter. Köpmannen i de bestämmande handelsemporierna har
sin »varukarta» på börsen i sin verldsstad. Det är för honom mindre
nödvändigt att veta hvar Arekanöten växer, än hvartill hon behöfves,
ty hon är i alla fall tillgänglig å hans stora marknad; men för den i
smärre förhållanden lefvande trafikanten är det derimot af yttersta
vigt att äfven känna produkternas geografiska utbredning. Detta är
ett exempel, men såsom vi förmoda skall läsaren fatta, hvad vi åsyftat
med detsamma. Nödvändigheten af en noggrann kännedom om han-
delsartiklarnes ursprungsorter gör sig mera gällande i små än stora
samhällen, inen är i synnerhet märkbar i sådana, som äro aflägsnare
belägna från de stora verldshandelsstråterna. För handelsplatser af
sistnämnda slag och rang har. en grundligare geografisk kunskap dess-
utom den stora fördelen, att densamma skyddar sina égaré från att
hemfalla, åt den småaktigt beräknande krämareanda, hvilken så lätt
bemägtigar sig menniskosinnet, då detta sistnämndas yttre verksamhet
är inskränkt till trånga sferer. En vidgad jordkunskap är kälkborger-
lighetens argaste buse, liksom de utvécklade naturvetenskaperna äro
det kyrkliga bigotteriets värsta fiender. Men till och med i rent prak-
tiskt ' afseende kan en stegrad geografisk kunskap vara af gagn för
köpmannen, isynnerhet om denna vetenskap uppfattas och utbredes så
som vår författare gjort till sin uppgift. En kort öfversigt af de äm-
nen Andree, behandlar i dén fullständigt utkomna första delen af sitt
verk kan lemna ett bevis derpå. ,

De åtta kapitlen afhandlä inom ett utrymme af 654 sidor följande
frågor. Inledning: Den nya tiden och veridssamfärdseln; Kap I. Köp-
mannen såsom samfärdselns förmedlare; II. Handelns skilda arter;
HI. Skilda värdemätare, penningar; IV. Tolkar och handelsspråk;
V. Messor och marknader; VI. Karavanhandeln i dess skilda förgre-
ningar; VH. Verldshandeln på oceanen; VIII. De vigtigaste handels-
produktemas geografiska utbredning. — I det sista kapitlet ger för-
fattaren oss en verklig handbok i handels varukännedom; men det vid
första påseendet torra ämnet blir på ett angenämt sätt njutbart ge-
nom meddelandet af rikhaltiga historiska och statistiska upplysningar.
930	VEBLDSHANDELNS GEOGRAFI.

Vi ha redan nämnt, att afdelhingen om de skilda sädesslagen är syn-
ligen anmärkningsvärd. Men äfven mineralriket afhandlas på ett läro-
rikt och intresseväckande sätt. Sålunda försäkrar författaren oss, att
vi ingalunda hehöfva frukta för att jordens stenkolslager skulle taga
slut. »Kolregionerna på jorden upptaga en yta af mer än 100,000
qvadratmil och hvarje år upptäckas nya kolfält». —De flesta och
största kollager äro belägna på norra halfklotet, i Europa, mellan
47 0 och	56 nordlig	bredd,	i Nordamerika, på	östra sidan, mellan
36 ° och	45° nordlig	bredd.	»Redan för tio år	sedan uppskattades
stenkolsproduktionen till mer än 2000 millioner centner, men sedan
dess har	densamma tilltagit i	betydlig skala och vi torde icke misstaga
oss, om	vi för våra	dagar i	rundt tal anslå den	årliga vinningen af
stenkol till 4000 millioner centner». '

Hvad de ädla metallerna beträffar, erfara vi bland annat, att sedan
år 1500 till 1848, då de stora guldupptäckterna i Kalifornien egde
rum, vunnits

Guld: 8,800,000 U, i värde ungefär 9,216,000,000 sv. riksd.

Silfver: 2,950 mill. ’S,	»	» 20,000,000,000	»
alltså dubbelt mera silfver än guld. Från år 1848 till år 1863 hade man
vunnit 5,000,000 S guld till ett värde af cirka 5,180 milliöner svenska
riksdaler. Äf^en produktionen af silfver har tilltagit i stor skala.

Såsom en egendomlighet i verldshandelns gång och »såsom spe-
lande en vigtig röl inom densamma redan f forntiden», omnänmes den
ofantliga exporten af silfver från Europa till Orienten. Åren 1851 till
1857 utfördes från England och medelhafsländerna till Indien och
Kina: guld till ett värde af närmare 98 millioner riksdaler, men der-
imot silfver till ett belopp af l,020,0Q0,000 svenska riksdaler. Detta
är siffror, som tala och hvilka tydligast ådagalägga, i hvilken hög grad
det civiliserade Europa står i beroende af den »stora Orientens» varu-
produktion — ty det är den så kallade »handelsbalansen» 'mellan
Europa, och Indien—Kina, som täckes med dessa massor af silfver,
Asien fyller sina behof till större delen genom sin naturliga produk-
tion, inedan Europa —■ och detta är måhända nyckeln till hemligheten
af dess storartade kulturutveckling — ovilkorligen måste arbeta sig till
möjligheten att fylla sina jemt växande fordringar’ på ett komfortabelt
lif. Enligt officiella uppgifter från Calcutta, Madras och Bombay, ut-
gjorde importen af metalliska valutor, till största delen silfver, under
de 32 åren från 1830 till 1862 inimot 2,520,000,000 riksdaler. Den
största exporten af europeiskt silfver gå, öfver Egypten — en omstän-
dighet af vigt för den snart öppnade Suezkanalens bestämmelse såsom
en af verldshandelns blifvande pulsådror. Men vi lemna detta dyrbara
tema och nämna ännu blott i förbigående, att värdet af de i civilise-
rade länder såsom bytesmedel kurserande ädla metaller af Andree an-
VERLDSHANDELNS GEOGRAFI. '	931

slås till nära 1000 millioner riksdaler, då derimot de till husgeråd,
smycken m. m. d. använda qvantitetema guld och silfver uppnå blott
hälften af denna summa.

Särdeles intressanta och ofta alldeles nya äro de med äkta tysk
flit sammanletade och sammanställda notiserna om jemförelsevis ännu
mindro allmänt kända trakter af vår jord. Den hithörande framställ-
ningen börjar med 2:dra bandet. Éär lemnas liffulla skildringar af
Afrikas först i senare tid för civilisationens ihflytande öppnade länder:
Senegambien och Kap, Nubien, Zansibàr och det riktbefolkade Sudan.
Man erfar, att ångan banat sig väg till Senegalfloden, hvars bölja
klyfves af franska ångare, som framtränga långt in i detta hemlighets-
fulla område. Folk, seder och religion, statsförfattning, om en sådan
kan komma i fråga, kolonialpolitik och kolonisation athandlas, och de
stora ämnena fylla det efter kunskap törstande sinnet med rika bilder.
- Så uppfattad, är »verldshandelns geografi» en af de modernaste veten-
skaperna och insigt i densamma blir lika väl ett behof för tänkaren
som för den praktiske affärsmannen. En stor del af de vigtigaste
vilkor for lösandet af lifvets stora kulturfrågor framställa sig sjelfmant
för blicken, då man för sig ser upprullas taflan af huru det i verklig-
héten står till på jorden. Och denna verklighet saknar* ingalunda sin
höga poesi, så handgripligt »materiel» än den första scenen af det
stora skådespelet tan förefalla. Men just det stora i alla förhållanden
ger det hela en anstrykning af höghet, som det måhända i annat fall
skulle sakna. Den sanna kunskapen om verldshandelns gång är att
betrakta såsom en kunskap7 om möjligheten att lifnära så eller .så
många millioner menniskor.

. »Det är först i våra dagar» säger Karl Andree, »som handeln om-
gestaltat sig till en verklig verldssamfäråsel. Alla kulturfolk på hvar-
dera jordhalfvan taga en verksam del i densamma, medan äfven de
mindre utvecklade folkeii ovilkorligen åtminstone beröras af denna
verldsmagt. Ty blodomloppet i denna verldssamfärdsel och dess puls-
slag äro fullare och kraftigare i vår tid än vid någon annan tidpunkt
af vårt slägtes historia. Ångskeppsfarten har blifvit oceanisk^ likasom
jemvägarne och telegrafen blifvit interkontinentala. De ömsesidiga
intressenas gemensamhet utsträcker sig öfver alla handelsplatser på
jorden och bildar en verklig förbindelse dem imellan. Det slag, som
drabbar en trakt, verkar elektriskt på alla andra. Året 1B57 med sin
handelskris har för oss bekantgjort det ofantliga omfånget af denna
intressenas gemensamhet.»	'

För att bevisa eller, riktigare sagdt, omedelbart ådagalägga san-
ningen af detta påstående, kunna vi anföra följande fakta. Europas
spinnerier förarbeta årligen icke mindre än 80,000 balar bomull hvar je
' vecka. Samma verldsdel komsumerar 80 millioner skålpund kinesiskt
932	VERLDSHANDELNS GEOGRAFI.

thé och 60 till 70,000 balar silke från samma land. Palmoljan från
Afrikas vestkust, i synnerhet från Guinea, gutta percha och kautschuk,
vegetabilier och elfenben, ja, till och med fruset vatten, is, ha blifvit ar-
tildar af vigt, i de internationella handelsbalansernas vågskål. Hval-
fiskfångsten, som fordom inskränkte sig till de grönländska farvattnen,
har nu funnit en väg för sig bortom Behrings sund. »I Brittanniens
. hamnar inlöpo år 1860 icke mindre än 204,945 skepp under alla sjö-
farande nationers flaggor», tillägger vår författare, »om den ofant-
liga drägtigheten af 29,176,196 tons» eller 583,525,920 centner =
2,917,619,600 lispund. Äfven spanmålshandeln har fullkomligt omge-
staltats. »Redan år 1854 kommo 1000 fat mjöl från Chicago vid Mi-
chigansjön till Triest och afgingo derifrån till kantonen Appenzell i
* Schweiz I» Sålunda gör den djupt in i landet belägna amerikanska han-
delsstaden konkurrens åt en af den gamla hveteharidelns förnämsta
punkter, Östersjön.

' Vi anföra ytterligare Andree’s ord (I sid. 9): »sockret, beredt af
hvitbetor, konkurrerar med kolonialsockret». Och vidare: »på afsätt-
ningen af en giftig drogue, oftiwn, beror det engelska herraväldet i
Indien, likasom äfven Englands hela framtid måhända beror på till-
förseln af bomull från Nordamerika.»

Så långt Karl Andree. Vi ha anfört den djuptänkande författa-
rens reflexioner och statistiskt styrkta beräkningar, men vi kunna
icke i allo ge honom rätt i hans åsigt om den engelska magtställnin-
gen i »den stora Orienten.»,

i)et är. visserligen sannt, att England har sina Achilleshälar —
och det två1— vid Stora, eller om man så vill, Stilla oceanens stränder,
eller åtminstone belägna inom inflytandet af det kulturlif, som börjat
utvecklas rundtomkring detta verldshaf. Men af dessa farliga punkter,
Oregontrakten i Amerika och de Britanniska besittningame i Ostasien,
äro i alla fall de sistnämnda fastkedjade vid Britanniens öde med en
kraft, som är den mägtigaste i verlden, vi mena kulturens alltöfvervin-
nande segermagt och nödvändigheten för de ifrågavarande länderna
att ansluta sig till en europeisk storstat för att undgå att falla i Ryss-
land eller Amerikäs armar. För sig sjelfva kunna de icke bestå såsom
kulturländer, åtminstone icke i bredd med de europeiska eller europe-
iserade amerikanska staterna. Det är dock icke vår afsigt att här i
allmänhet inleda en polemik och minst af allt mot den värdefulla bok,,
vi gått att anmäla. Det är endast den af författaren uttaladé åsigten,
att Englands verldshandelsvälde och dess magtställning i Indien beror
på en enda handelsartikels mer eller mindre stora afsättlighet, vi tillåta
oss att tyifla. Den britanniska flaggans öfvermagt är en följd af högre
kulturmotiver än blotta handelsintressen kunna utgöra, ehuru handeln
verkligen är den största synliga häfstång, hvaraf det kraftfulla och för
VERLDSHANDELNS GEOGRAFI.	933

sjöfart liksom särskildt danade kritiska folket* kunnat begagna sig för
att praktiskt utföra sin mission i historien. Men vi afstå frän vidare
reflexioner för att återvända till vår författares verk. ;

Karl Andree säger: »utbytet af tankar är snabbt, den andliga verk-
samheten stegrad. Vi ha elektriska telegrafer och brefposter’ till alla
jordens tillgängliga länder. Redan har ett förslag väckts om in-
rättandet af en skillingspost öfver hela jorden. Till denna grad har
handeln för oss utvidgat yerlden». Och han fortfar: »Denna nya tid
ställer nya fordringar säväl på köpmannen som på hvarje annan yr-
kesidkare. Att följa med denna utveckling och rätta sig derefter är
hvarje bildad' verldsmans, och en sådan är köpmannen väl i främsta
rummet, pligt, såvida han vill följa sin fana och icke slafviskt låta hän-
delserna handleda sig, i stället för att sjelf verksamt ingripa i desam-
mas gång, något hvilket såväl är hans rättighet som ock hans skyldig-
het såsom verksam [och| sjelfmedveten medlem i ett civiliseradt samhälle.»

Vi äro icke alltför stora beundrare af köpmansyrket, men hvad vi
på det högsta påyrka, det är en öfverhufvud taget högre bildning inom
detta stånd. I detta afseende kan ingenting verka så välgörande, som
spridandet af en större geografisk kunskap inom denna samhällsklass
för att lära den känna det fält — verlden — för och på hvilket den
arbetar. »Då jäg engång egnat mig åt detta yrke, torde väl den grund-
liga bekantskapen med detsamma icke vara för mycket'begärdt af dem,
som just särskildt åtagit sig att vara den menskliga samfärdselns
omedelbaraste befordrare.»	'	'

Med synnerlig förkärlek behandlar vår författare hafvet. Icke
blott den rent fysiskt-geögrafiska sidan af detta element framställes på
ett uttömmande sätt, så att ebb och flod, vågsvallets fortplantning,
hafvets temperatur, kalla och varmä hafsströmmar, de periodiska vin-
dame, passader, monsuner m. fl., soin äro af så oändlig vigt för de
sjöfarande i vissa regioner — utan äfvem om vi så få säga, hafvets
statistik underkastas en grundlig afhandling, sammanförd under föl-
jande hufvudrubriker: »Skeppet och sjöfarten», innehållande reflexioner
bland annat om jern- och träfartyg, skilda slag af skepp o. s. v.;
»Sjöfartens faror», der läsaren är i tillfälle att erhålla detaljerade upp-
gifter om räddningsanstalter, isbergens drift, fyrbåkar, meteorologisk
telegrafi med mera. Vidare ha vi framför oss kapitlet bm »sjöröfvare»
och sjörof —- en sorglig men lärorik monografi öfver detta slags be-
drifter, som börjat i den grå forntiden och slutar med den bedröfliga
underafdelningen »Englands system». »Sjukdomarne och deras inverkan
på handelns gång»; »Verldshafvet och dess delar»; »Hafsströmmar och
sjövindar» med flera rubriker (i förbigående nämndt, 16 skilda afdel-
ningar allenast om hafvets betydelse); den sista innehåller intressanta
meddelanden om »de stora fiskerierna i Oceanen.»
934	VEBLDSHANDELNS GEOGRAFI.

En djup inblick i vårt slägtes lif och kulturutveckling innehåller
kapitlet »om drycker». Jemte det läsaren erhåller en‘fullständig histo-
rik af de skilda dryckesslagen hos skilda folk, från det ädla vinet vid
Rhen och i Frankrike till »Kamtschadalens dekokt på en giftig flug-
svamp», lemnas äfven specielt statistiska notiser af intresse. Ölets
historia är särskildt anmärkningsvärd, ty denna dryck inkräktar, såsom
hvar man vet, allt mer och mer terräng. Vi behöfva numera icke
resa till Tyskland för att se och möta »öldrickare af det akta slaget».
Vår skandinaviska nord har i sanning i senaste tider gjort stora fram-
steg i denna idrott. Men till och med i det vinrika Frankrike, af
hvars 89 departement endast 11 icke producera vin, har ölet vunnit
stor utbredning. Om vinets egentliga hemland kunde noga bestämmas,
torde detta kunna förläggas till sydöstra hörnet af Kaspiska hafvet, i
Mingrelien, der vindrufvan växer vildt. — De nordiska länderna ut-
märka sig företrädesvis för sin konsumtion af sädesbränvin. Detta
allt är af intresse och vigt för den bildade samhällsmedlemmen att
undersöka och lära sig känna. Utrymmet tillåter oss dock icke att
här ingå i ett vidlyftigare skärskådande af dessa rika ämnen! för efter-
tanke och studium.

Innan vi sluta denna korta anmälan af Karl Andrees förtjenstfulla
verk, anse vi pss skyldige att egna några ord åt författarens uppfattning
af de skilda menniskoracernas af verldshandelns utveckling föranledda
och framkallade-sammanblandning med hvarandra. Författaren yttrar:
»utvandringarné utöfva ett djuptgående inflytande på, verldssamfärdseln
och ha i våra dagar utbildat sig till verkliga folkvandringar. Genom
desamma åstadkommes ett slags jemkning eller fördelning, som skaffar
rum i verlden och i allmänhet utöfvar ött välgörande inflytande. I
stället för de tolf- till trettonhundra millioner menniskor, som nu befolka
vår jord, kan densamma under händelsernas fortgång vid en riktig för-
delning lätt lemna möjlighet till uppehälle åt tio tusen millioner, ty det
förefinnes rum för detta antal i de beboeliga trakterna af vår planet.
De stora menniskostämmarne ha till en viss grad blifvit kosmopolitiska.
Vi finna den svarta afrikanen i alla jordens varma länder, malabaren
i Vestindien, kineser i Amerika och Australien., Européen, såsom en
företrädesvis aktiv menniska, framträder numera öfverallt. Och öfver-
allt der han uppträder, dit den Iwite kommer, utöfvar han ett natur-
ligt öfvervälde, så läqge han kan afhålla sig ifrån beblandning med
mörkare färgade racer. Der, hvarest han icke bevarar »hudens aristo-
krati», syndar han svårt imot kulturen.»

Vi sluta med denna författarens verkligen kosmopolitiska sats. Den
är djerf — men den är ické menniskovänlig i stor skala, ehuru den
tyvärr torde vara sann. Ti känna också af Andrees förra skrifter (sär-
skildt h&nss&eographischç Wanderungen, Dresden 1851), att hans åsigt
menniskoslägtets âlder etc. ,	935

är, att den hvita racen öfverflyglar och jemväl småningom utdödar
alla andra. Vi för vår del ville dock — alldeles anspråkslöst—be-
strida denna förutsättning, åtminstone hvad den s. k. gula racen och
den svarta beträffar — ett ämne till hvilket vi tprde något utförligare
återkomma i denna tidskrift.

.	J. Alfthan.

Menmskoslägtets ålder och urtillstånd i Europa.

Nedanstående uppsats af den värderade unge vetenskapsmannen d:r C. W.
Paijkull blef oss tillskickad någon tid före författarens plötsliga bortgång.
Utrymmet har ej förr än nu medgifvit dess införande i tidskriften. Bed.

Det är numera allmänt bekant, särdeles genom de vigtiga under-
sökningar för hvilka vi stå i skuld hos den nordiska fornforskningens
veteran, professor Sven Nilsson, att de redskap och lemningar af
sten och brons, som träffas i jorden, dels i torfmossar, dels i ätte-
» högar och på andra ställen, måste anses tillhöra tvenne olika kultur-
tillstånd, af hvilka det äldre benämnes stenåldern, det yngre brons-
åldern. Under det förra hade menniskän icke ännu uppnått känne-
domen om metallers bruk och lefde följaktligen i ett vildt tillstånd,
hufvudsakligen erhållande sin näring genom jagt och, fiske; under det
senare var brons — en blandning af koppar och tenn — jemte guldet
den enda kända metallen. Menniskorna hade då visserligen höjt sig till
en något mångsidigare kultur ; de odlade säd och idkadé boskapssköt-
sel; men de hade icke ännu upptäckt j er net, den metall, hvars vin-
nande och bearbetning alltid står i närmaste samband med odlingens
högre utveckling.

Man känner nu något så när den tidsperiod, som utgör gränsen
mellan bronsåldern och jernåldem. De grekiska hjeltame i trojanska
kriget nyttjade hjelmar och harnesk af koppar (eller rättare brons),
men svärd af både koppar och jern. Derföre antager man, att denna
tid, omkring 1,200 år före vår tideräkning, utgjorde gränsskilnaden
imellan de båda åldrarne. Men om man sålunda eger temligen be-
stämd kännedom ifråga om tiden, då det blå stålet som stridsvapen
'undanträngde den rödaktiga kopparn,,så är man destomefa villrådig,
när det gäller att afgöra, vid hvilken tidpunkt bronsen först infördes
i vår verldsdel. Det gafs én tid — och, såsom vi känna, ligger den
ej särdeles långt tillbaka — då man temligen allmänt antog en tids-
period af 6,000 år såsom högsta måttet för menniskans tillvaro på
jorden. Nu har vetenskapen funnit, att 6,000 år knappast räcka till
' för. bronsålderns tidehvarf. Och begär man något mått för stenålderns
936	MENNISKOSLÄGTETS ÅLDER ETC.	,

dagar, sâ föres man genom de undersökningar och upptäckter, som i
' senaste tid, egt rum, tillbaka till en period, för hvilken icke ens ett
hundratusental år tyckes förslå. Tidsmåttet för mensklighetens till-
varo på jorden blir, när man vänder tillbaka till de flydda åldrame,
knappast längre mätbart i år; man måste taga sin tillflykt till geo-
, logiska perioder, och dessa, som vi veta, behandla århundraden och
årtusenden snart sagdt\som nollor, så .att man vid den räkningen
nästan känner sig gripen af svindel.	,

De lemningar från stenåldern, som träffas i vårt land, och hvilka
i monumentalt hänseende förnämligast representeras af ättehögarne,
och för öfrigt utgöras af huggna och slipade yxor och mejslar, pilar,
knifvar, lansar och andra redskap af sten, samt nålar och andra verk-
tyg af lera jemte kärl af bränd lera, tillhöra dock icke de äldsta
bland de inom vår verldsdel funna lemningarne af menniskor. Det är .
fastmera ådagalagdt, att under det geologiska tidskifte, då den skan-
dinaviska norden var betäckt af ständig is och snö, under den s. k.
»istiden», då inga menniskor eller djur härstädesr kunde finna sitt
uppehälle, var likväl det, öfriga Europa, ehuru klimatet äfven der var
betydligt oblidare än för närvarande, åtminstone i vissa delär redan
befolkadt.	-

Istiden var en period af lång varaktighet, och den tidsrymd, som
-förflutit från istiden till våra dagar, är säkert af mycket stort omfång.'
Man kan bedömma detta af de geologiska omhvälfningar, som sedan
den tiden. inträdt. Under istiden, det vill säga medan landet var be-
täckt af ofantliga snömassor, likasom fallet är med Grönland ännu
i dag, var dess belägenhet öfver hafvet sannolikt högre än det nuva-
rande; men efter istiden eller mot dess slut sänkte sig landet, så att
hafvet steg minst 500 fot upp öfver detsamma, räknadt från den nu-
varande vattenytan. Dylika oscillationer i jordytan ske dock högst
långsamt, ja, omärkligt. Man anser, att vårt fädernesland för närva-
rarande är inbegripet i en dylik höjning eller uppstigande ur hafvet,
men densamma är så långsam, att den knappast gör sig märkbar på
ett århundrade. Om den belöpte sig till 2 i fot på århundradet —
och mycket hastigare är den icke,— så skulle en höjning eller sänk-
ning af 500 fot motsvara en tid af 25,000 år. Nu %har landet sedan
istiden jemte nedsänkningen undergått en motsvarande upphöjning —
genom hvilken den nuvarande begränsningen mellan land och haf in-
trädt — och således måste nämnde tid fördubblas, för att få ett mått
på den följd af år, som försvunnit sedan »jöklar» eller glacierer i stor
utsträckning betäckte vårt fäderneslands yta. Och minst så långt till-
baka skulle man således hafva att förlägga menniskans första uppträ-
dande i Europa. I sjelfva verket har man anledning tro detta gå
ännu längre tillbaka i tiden.
MENNISK08LÄGTETS ÂLDER ETC.	937

I de danska torfmossarne, hvilkas djup vexlar från 10—40 fot,
finner man skilda lager, som innehålla trädstammar och andra växt-
. lemningar från olika växtperioder. I de understa lagren finner man
endast stammar af gran; i de öfre derimot björk, hvilka trädslag tyda
på en fjällvegetation och således på ett kallt klimat; derofvanpå följa
lager af barrträd, hvilka äfven häntyda på nordligare regioner; derpå
träffas i torflagren stammen af ek, hvilken går nordligare än boken,
och hvilket trädslag alltsedan romarnes tid betäckt Danmarks slätter
med rika skogar. En långsam mildring af klimatet har således här
tydligen egt rum. Det ena trädslaget har fattat fäste, utbredt sig och'
åter fördrifvits af det andra; och till dylika förändringar , såväl i växt-
lighet som klimat fordras naturligtvis en lång följd af år. Och likväl
var barrträdsperioden i Danmark icke främmande för menniskan. I
dess lager i torfmossarne träffas stenredskap, som uppenbarligen äro
arbetade af menniskohand. Landet var således redan då bebodt, må-
' hända samtidigt med den period, då det högre belägna Skandi-
navien ännu var betäckt af glacier-is; likasom Grönland är be-
bodt vid kustlandet, medan det inre af denna vidsträckta kontinent,
som är nästan lika stor med halfva Eiiropa, genom is och snö, är
alldeles otillgängligt och obeboeligt. Det synes till och med som. om
i Danmark en stegrad hyfsning hade gått hand i hand med en mil-
dring af klimatet. Man har trott sig kunna ungefär parallelisera barr-
trädsperioden med stenåldern, och ekperioden med bronsåldern, medan
bokens tidehvarf, söm vi veta, sammanfaller med vårt eget' eller jem-
' åldern.

' Att i ett visst antal år söka bestämma tidslängden af dessa ofant-
liga^ perioder, är för närvarande omöjligt. De hittills gjorda upptäck-
terna ge dock allesamman intrycket af en särdeles lång varaktighét
för de timade fÖrändringame; äfven om direkta årtal fattas, tvingas
man att i föreställningen förlägga dem till en mycket aflägsen forntid.
Eller hvilket språk tala väl eljest följande arkeolögiska fynd, som äf-
ven tillhöra Danmark?

På flera ställen utefter kusterna af de danska öarne träffas vallar
af ostronskal och andra snäckskal, af arter, som ännu ätas af’men-,
niskan. Dessa skalhögar äro icke naturens verk, utan lemningar från
gamla boningsplatser för en urbefolkning, om hvilken icke finnes den
ringaste tradition. Skalen äro icke blandade med grusad sand, såsom
de skulle vara, om de blifvit hopsköljda af vågorna; i ängarne träffas
i stället talrika ben af fiskar, fåglar och åtskilliga däggdjur, hvilka,
jemte musslor och snäckor", tjenat urbefolkningen till föda. Derjemte
finner man äfven massor af flintredskäp, såsom knifvar, yxor och
isynnerhet ett slags grofva redskap, som af Steenstrup anses hafva
utgjort sänken' för nät, jemte verktyg af ben, trä och horn, samt lem-
938	. MENNISKOSLÄGTETS ÂLDER ETC.

ningar af bränd lera, kol och aska. Dessa högar, som äro till 10 fot
höga med en längd af ända till 1,000 fot och en bredd af 150 till
200 fot, hafva ögonskenligen bildats af afskräde, som bortkastats vid
måltiderna; de kallas, derföre också af danskarne »Kjökkenmöddinger»,
som på svenska skulle kunna öfversätfas med sophögar. Af deras
högst betydliga storlek finner man, att en ansenligt lång tid måste
hafva åtgått för deras bildning, och detta angifves äfven af de djur-
lemningar, som träffas i dessa snäckbankar. Hvad först snäckskalen
beträffar, så äro dessa af samma storlek och utbildning, som de i Ocea-
nen, medan derimot samma arter, hvilka nu lefva utanför kusterna,
der snäckbankarne ligga, uppnå en storlek, som endast är hälften eller
tredjedelen af den dåvarande. Detta anger en förändring i vattnets
salthaltighet, hvilken i sin ordning beror på långvariga geologiska om-
bildningar. . De funna djurbenen angifva äfven likartade förändringar.
Der träffas bland annat ben af den högnordiska garfogeln, Alca im-
pennis, en i de sista åren sannolikt utdöd pinguinart, som under den
historiska tiden lefvat vid Islands och det nordliga Norges kuster.
Bäfvern träffas äfven allmänt, denna djurart, som nu är på väg att
fördrifvas ur våra lappländska ödemarker. Likaså finnas talrika ben
af en skäl, som nu sällan förekommer vid Danmarks kuster. Lem-
ningar af uroxen finnas äfven i stor mängd, samt ben af flera rofdjur,
såsom lodjur, räf och varg, men icke spår af något annat husdjur än
hunden. Ben af öfriga husdjur, såsom nötboskap, häst och får, träffäs
först i de lager i torfmossame, som sammanfalla med brons- och jern-
åldern. I »Kjökkenmöddingerne» derimot hafva aldrig några vapen
eller lemningar af metall blifvit funna. Dessa'bankar tillhöra således
en mycket uråldrig folkstam, som lefde före upptäckten af metallers
bruk i denna del af verlden. Likväl,;ehuru åldern af dessa lemningar
är högst betydlig, träffas i »Kjökkenmöddingerne» inga djurarter, om
hvilka man icke känner, att de i historisk tid lefvat i Europa, fastän
de genom klimatiska och geologiska förändringar undanträngts till
nordligare trakter. Genom upptäckter i andra länder har imellertid
ådagalagts, att menniskan i Europa lefvat tillsammans med de ko-
lossala utdöda djurarterna från den sista geologiska perioden, mam-
muth, den ullhåriga rhinoceros, grottbjörnen med flera, hman vi in-
låta oss på detta äldre tidskifte af mensklighetens historia, vilja vi
först betrakta några minnesmärken, som, ehuru aflägsna, dock ligga
oss något närmare i tiden, och hvilka tillhöra de danska »Kjökken-
möddingernes» period, jag menar de schweiziska pålbyggnaderna eller
sjöbyarne.

Vid stränderna af de flesta större sjöarne i Schweiz, såsom
Bodensjön, Neufchatelsjön, Genever- och Zürichersjön, äfverisom vid
flera mindre samt i mossar, har man i sednaste tid funnit tal-
me\tniskoslägtets âlder etc.	939

rika lemmngar efter en urtida befolkning, som uppfört sina bo-
städer på pålar öfver vattnet, antagligen för att finna skydd imot
anfall af fiender och vilda djur och för att kunna på ett lätt och
lämpligt sätt tillgodogöra sig de rika förråder af fisk, som sjöarne
innehöllo'. Dessa pålbyggnader tillhöra såväl stenåldern som brons-
åldern, men i intet fall har någon tradition om dem bibehållits. Pål-
byggnader äro dock, icke något så alldelés ovanligt, som man kunde
föreställa sig. Infödingarne på Borpeo och flera Öar i Indien byggde
på samma sätt, och likaså på Sydamerikas nordvestra kust, hvarföre
spaniorema vid landets upptäckande benämnde denna trakt Venezuela
eller »lilla Venedig». Ty denna stad är ju också till betydlig del byggd
på pålar öfver vattnet.

Heeodot berättar om inbyggame i Thracien, att de uppförde sina
boningar på plankor öfver sjön med en smal brygga från land. På-
lame, som uppburo plankorna, nedslogos fordom på allmän bekost-
nad, men sedermerä stiftades en lag af innehåll, att när en man gifte
sig, skulle han nedslå tre pålar för hvar je hustru. Hvarje familj be-
bodde en öfver plankorna eller den af dem bildade platformen upp-
förd koja. I golfvet till densamma vär en lucka ned till sjön; de
små barnen bundos med rep om foten, så att de icke skulle falla ned
genom luckan. Sina hästar och lastdjur gåfvor de fisk till föda, ty
af denna fanns sådant öfverflöd, att de endast behöfde nedsänka en
korg genom en lucka i golfvet, för att efter en stund draga den upp,
full med fisk,	.

Den gamla keltiska befolkningen i Irland brukade äfven anlägga
befästningar öfver vatten, hvilka uppfördes af öfver hvarandra skiktade
trädstammar; dessa befästningar tillhöra dock den historiska tiden.
Urgamla byggnader, uppförda efter samma plan, hafva äfven funnits
i Schweiz. »

Vanligen utgöras dock de schweiziska pålbyggnaderna af ned-
slagna pålar, som uppburit -platformen, på hvilka kojorna stått. 1 I de
större sjöarne finner man numera endast lenmingar af pålarne,' hvilka
uppsticka obetydligt öfver botten, emedan de blifvit affrätta af vå-
gorna och af tidens tand. Men deras antal är otroligt stort, så att
man på platsen för en enda dylik by kan finna ända till 40,000
pålar.

Upptäckten af dessa fornminnesmärken tillhör den allrasénaste
tiden och måste uteslutande tillskrifvas slumpen, Under vintern
1853 och 1854 var vattenståndet i Zürichersjön ovanligt lågt, och
detta tillfälle begagnades af inbyggarne, för att uppdämma land från
de grunda sjöstränderna. Dervid träffades i närheten af byn Ober-
meilen allehanda lemningar, dels af pålar, kol och svärtade stenar,
dels åtskilliga stenredskap, såsom hammare, yxor, m. m. Professor
940	MENNISKOSLÄGTETS ÅLDER ETC.

Keller i Zürich var den förste, som utförligt heskref och bestäihde
dessa lemningar såsom pålbyggnader och således gjorde oss bekanta
med en uråldrig kulturform, af hvilken man utan ofvannämndé lyck-
liga omständighet måhända eljest icke skulle på länge hafva fått nå-
gon kännedom. Sedermera har man funnit dylika lemningar, utom i
Schweiz, äfven i Bayern, Österrike och Italien, samt till och med i
Mecklenburg och Pommern, men derimot icke i Dan-mark eller de
vestligaste delarne af Europa.

Pålbyggnaderna tillhöra såväl sten- som bronsåldern; i somliga
träffas nämligen endast föremål och redskap af sten och ben, i andra
derimot äfven af metall. Man kan till och med följa den fortskri-
dande utvecklingen, då man på somliga ställen finner, huru -de undre
lagren innehålla endast stenredskap, medan i de öfre derjernte före-
komma dylika af brons. Sjöbyarnes antal är ganska stort. Ar 1860
hade man upptäckt öfver tjugo i Geneversjön, tolf i Neufchatelsjön.
Man har vidare -beräknat, att hyarje koloni kunnat innehålla omkring
300 kojor, uppförda af trä och smetade med 1er, samt omfatta en
befolkning af 1,000 personer.

Pålbyggarne hade uppnått en högre grad af hyfsning än de danske
bankbyggarne. De odlade säd och drefvo boskapsskötsel; lemningar
af förkoladt hvete och af platta, runda brödkakor finner man i byar
frånstenåldern; och likaså lemningar af husdjur, såsom htmd, nötbo-
skap, får och' get. Förkolade äpplen och päron af arter, som ännu
växa vilda i Schweiz, vilda plommonkärnor och bär af smärre busk-
arter, äfvensom hasselnötter i mängd, träffas äfven. Del förkolade till-
ståndet har i hög grad bidragit till bibehållandet af dylika föremål,
Jikasom af lerstyckena, hvarmed kojorna varit belagda. På de ställen,
der märken efter eld saknas, brukar män derföre icke träffa några ,
fynd eller åtminstone i ringa antal. Förkoladt träd, som antages.
hafva utgjort delar af platformerna, hvarpå kojorna varit uppförda,
träffas äfven, och till följd häraf antager man, att byarne blifvit för-
störda af eld, hvilket antagande äfven har sannolikhet för sig, då^
byggnaderna, till följd af det hastigt tilltagande djupet i de schweitzi-
•ska sjöarne icke kunde läggas -långt ifrån land och derföre nåddes af
kastade eldbränder, om de också icke direkt kunde anfallas från land.
Af denna omständighet beror äfven tillvaron i pålverken af den mängd
dyrbara vapen och redskap, som der finnas,, men som saknas i »Kjök-
kenmöddingerne», dit kostbara föremål af ena eller andra slaget icke
blefvo kastade^ 7

Vid Morges vid Geneversjön, en koloni från bronsåldern, hade
för några år sedan öfver fyratio bronsyxor blifvit uppdraggade och
inalles är den mängd vapen och husgeråd som vunnits i sjöbyarne,
verkligen förvånande. Deras antal belöper sig till många tusen. An-
MENNISKOSLÄGTETS ÂLDER ETC.	. 941

märkningsvärdt nog äro alla sjöbyar från bronsåldern hittills inskränkta
till vestra och mellersta Schweiz, ty i de östra sjöarne, såsom Boden-
sjön, hafva inga,. föremål af metall blifvit upptäckta, utan endast af
sten, ben, lera, trä, hvilket motsvarar den äldsta kulturgraden. Längre
mot vester komma allt talrikare föremål af brons; och slutligen har
Desor i Neufchatelsjön äfven funnit redskap af jern och mynt, me-
daljer af brons och silfver, slagna i Marseille och af grekisk typ,
samt tillhörande den äldsta afdelningen af jernåldern. Men då det
icke är tänkbart, att tvenne'folkslag med så olika utrustning som sten
och metall lefvat samtidigt så nära intill hvarandca, kan man af den
anförda omständigheten vara berättigad att draga den slutsatsen, att
pålbyggame i östra Schweiz blifvit långsamt 'undanträngda af en ny
folkstam, som, medfört bronsvapen. Från dessa har den nya kulturen
sedermera småningom utbredt sig öfver/ den inhemska befolkningen.
Detta bestyrkes ytterligare deraf, att de första bronsvapnen redan
från början hafva uppnått en sådan fullkomlighet och omvexling, att
konsten att arbeta dem tydligen icke kan hafva upprunnit hos ur-
befolkningen, ehuru man visserligen äfven bland pålverken finner gjut-
formar, och det således är tydligt, att pålbyggarne äfven lärt att gjuta
bronsen. I hvilket fall som helst måste imellertid utvecklingen från
det lägre till det högre kulturtillståndet hafva fortskridit ganska lång-
samt.

t Att imellertid en viss handelsförbindelse måtte hafva egt rum till
öch med under stenåldern, synes af flera skäl troligt. Bland stenvap-
nen finner man sålunda redskap af en stenart, som knappast är
känd annat än från Orienten. De befintliga husdjurs- och sädes-
artema torde äfven vara införda österifrån.

Dè djurlenmingar, som erhållits från pålbyggnadema, äro ganska '
talrika. Af vilda däggdjur och husdjur hafva erhållits icke mindre än
trettiosex arter'och af foglar tjugo arter. Största antalet af djur
har användts till föda, hvilket synes deraf, att benen äro splittrade
för erhållande af märg, alldeles som förhållandet är i de danska
snäckbankarne. Dessutom gäller som allmän regel, att isynnerhet de
fasta och täta benen äro bäst bibehållna, hvartill höra underkäkar
och tänder. De mera broskartade eller lösare delarne af skelettet
hafva, såsom professor Steenstrup visat för Kjökkenmöddingerne,
blifvit afgnagda af hundarne.

Alla djurarter, som blifvit funna i sjöbyarne, lefva ännu p Europa,
. med undantag af uroxen. För öfrigt träffas lemningar af hjort, rådjur,
elg, stenbock, bisonoxe, svin, get, häst, ekorre, hund, varg med flera,
och af foglar svan, gås. och and m. m. Man har uppmärksammat, att
antalet af husdjur är större i lemningarne från bronsåldern än från -
stenåldern, hvilket äfven anger ett framsteg i kultur. Bäfven var i
942	menniskoSlägtets âlder etc. ■

början ganska allmän och åts af inbyggame, men. försvann sedan
småningom, och i stället kom en stor jagthund, söm troligen infördes
till Schweiz från annat land. Den hundart, som begagnades såväl af
ostronätarne på Danmarks kuster som af pålbyggame, var eljest af
medelstorlek; den genomgick oförändrad hela stenåldern. Hare saknas
nästan alldeles, hvilket sannolikt beror på den fördom mot dess kött,
som rådt hos flera gamla, folk, likasom ännu i dag lapparne och grön-
ländarne skola hellre äta räf än hare.

Djurlemningarne gifva äfven vittnesbörd om den långsamhet, hvar-
med förändringame försiggingo i dessa äldre tider och således äfvén
om periodernas egen långvarighet. Eigen och bäfvern dö småningom
ut. Bisonoxen synes äfven hafva försvunnit från Schweiz omkring
den tid, då bronsvapnen kommo i bruk. Huskatten träffas först i
några af de yngsta sjöboningarne.

Ytterst få menniskoben hafva erhållits från sjöbyame, hvaraf
man sluter till att urinnevåname härstädes icke voro kannibaler. En-
dast en menniskoskalle har erhållits, men denna är af den nu lefvande
racen. Skallar, som funnits i danska torfmossama och i ättehögar
från stenåldern, äro af en annan race. De hafva tillhört en stam
med små eller runda hufvuden och framskjutande ögonbryn och likna
derföre temligen de nuvarande lapparnes. Anmärkningsvärdt är, ätt
ingen lemning af ren träffats, hvarken i Kjökkenmöddingerne eller pål-
verken. Derimot finnas ben af detta djur i stor mängd i berggrottor
i Frankrike, hvilka derföre tillhöra en äldre tid, och om hvilka vi
senare skola tala.

Det är en fråga, huruvida de schweiziska sjöbyarne gå lika långt
tillbaka i tiden, som de danska snäckbankame. I dessa senare funnos
inga husdjur, med undantag af hunden, och intet spår af kom eller
hvete. Likväl' är det tydligt, att folkslag af olika kulturgrad, förr
likasom nu, kunna hafva lefvat på samma tid i skilda delar af verlden.
Bankbyggarne med sina rika förråder ur hafvets sköte drefvos heller
icke att ur jorden söka den näring, de icke saknade; de tillhörde för
öfrigt ett. nordligare, mera kallt klimat, der sädesodlingen sannolikt
senare vann insteg.

' Då ingen historisk underrättelse om pålbyggnadema föreligger, så
är det knappast möjligt att med visshet bestämma den tid, under
hvilken de voro bebodda. Imellertid har man på grund af vissa geo-
logiska företeelser åtminstone på ett ungefär sökt att bestämma denna
tiderymd. Flera pålverk, som ögonskenligen varit byggda i sjöarne,
befinnas nu på torr mark: de sjöstränder, der de anlades, hafva små-
% ningom under tidernas lopp blifvit uppgrundade, och under den fort-
satta igenvallningen har sjöns område allt mera förminskats. Under
förutsättning, att denna uppgrundning fortgått likformigt, och med
MENNISKOSLÄGTETS ÂLDER ETC.	943

»	/

aktgifvande på den hastighet, hvarmed ( igenvaliningen numera fortgår
under t. ex. ett. århundrade, kan man beräkna den tid, då dessa pål-
verk ännu voro ' kringspolade af vatten. Man har dervid funnit en
ålder för dem af 4000 år, så att de således skulle hafva existerat om-
kring 1000 år före trojanska kriget.

De förhållanden, hvarpå denna beräkning grundar sig, äro imel-
lertid ganska osäkra. En jemvägsgenomskärning, som gjordes år
1863 genom det delta eller den gruskägla, som bildats af bäcken
Tinière vid dess utlopp i Geneversjön nära Villeneuve, lemnar må-
hända en säkrare grund för beräknirigen.

Hela käglan har blifvit genomskuren på en längd af tusen fot
och till ett djup af trettio och en half fot. I denna genomskärning
iakttog Morlot trenne särskilta lager eller så kallade »kulturskikter»,
af hvilka det öfversta låg 4 fot under jordytan , och innehöll teget och
ett romerskt mynt; dét andra lagret var beläget 10 fot undeY ytan
och innehöll stycken af bränd lera jemte brönsredskap; i det tredje,
som låg 9 fot under det andra eller 19 fot från jordytan,' funnos
groft arbetade stycken af bränd lera tillsammans med djur- och men-
niskoben, hvilket till följd af likheten med andra fynd ansågs tillhöra
stenåldern. Lagren från de olika tiderna följde dessutom mycket re--
gelbundet på hvarandra, hvarföre en beräkning, grundad på käglans
likformiga tillväxt, har all sannolikhet fö^ sig. Med antagande af en
ålder af sexton till aderton århundraden för det romerska tidehvarfyet
erhåller Morlot sålunda för bronsåldern en tid af 2,900 till 4,200 år
och för stenåldern från 4,700 till 7,000 år; för hela käglan åter — ty
det understa kulturskiktet träffades ej på käglans botten utan öfver
denåamma — erhölls en ålder af 11,000 år.

- En likartad beräkning af Gllliéron ger för sjöboningen vid Pont
de Thièle nära Neufchatelsjön en ålder af 6,750 år; och som dessa båda
beräkningar öfverensstämma, synes man med skäl af sannolikhet kunna '
antaga, att Schweiz för en tid af 7,000 år sedan var bebodt af en
folkstam, som nyttjade slipade stenredskap; men huru länge denna
hade vistats der, eller med andra ord huru lång tid söm förflutit före
metallers upptäckande, hafva vi ingen möjlighet att afgöra. ,

Undersökningar af samma art som dessa vinna sin hufvudsakliga
betydelse, när de bestyrkas af iakttagelser från skilda delar af jord-
klotet och från olika förhållanden. Jag vill icke här uppehålla mig
vid det kända faktum, att de på fornegyptiska monumenter funna af-
bildningarne af olika menniskoracer, afrikaner, asiater, europeer, ange
alldeles samma ansigtstyp t. ex. för negrerna som den, söm ännu är
herrskande. Negerracen har således icke i någon mon förändrats inom
en tid af minst 3,000 år. Hvilken ofantlig tidrymd skall då icke
hafva förgått, innan denna race, jemte de öfriga racema på jordklo-
944	MENNISKOSLÄGTETS ÂLDER ETC.

tet, hunnit utveckla sig frän ett enda menniskopar! Andra iakttagelser
från det gamla kulturlandet Egypten berättiga oss äfven att för dess
befolkning antaga en särdeles hög ålder. B. v. Cotta omnämner för-
fattare, som vilja visa, att faraonerna hérrskat i Egypten redan 6,000
år före Kristi födelse, och fyndet af en gammal djurkrets i samma
land låter, genom ställningen af dess tecken, sluta till en lika hög ål-
der, då således redan en viss kultur varit rådande derstädes. Beräk-
nar man en tid af tvåtusen år för utvecklingen af en sådan kultur,
hvilket icke synes öfverdrifvet, så erhålla vi som resultat, att menniskor
funnits i Egypten redan för 10,000 år sedan.

Ytterligare hafva under åren 1841 till 1854 borrningar försiggått
i Nilens alluvialland, till en början med understöd af engelske veten-
skapsakademien, mèn sedan på bekostnad af den egyptiska vicekonun-
gen, för att undersöka det af floden uppslammade landet. Man ned-
gick- dervid på flera ställen först med skakt af 24 fots djup och der-
på med borrhål af 601 fot. Dervid uppnådde man visserligen icke
slamlagrets botten, men äfven på det största djup träffade man spår
af menniskohand, såsom tegelstensbitar, stycken af krukmakaregods och
dylikt, äfvensom skal af söttvattensmusslor, som alla öfverensstämma
med lefvande arter.	'

För att af dessa iakttagelser vinna någon ledning för bedömandet
af lemningarnes ålder, måste man känna den hastighet, hvarmed Nilen
vid sina öfversvämningar. förökar sitt alluvialland. På grund af flera
iakttagelser antar man denna tillökning till 6 eng. tum på 100 år,
hvadan det således skulle hafva erfordrats en tid af 12,000 år för
bildningen af de vid borrningame genomgångna lagren. Härvid hafva
vi. likväl icke uppnått. botten af aflagrihgen; dess varaktighet nedåt
känna vi icke. Man finner imellertid, huru detta öfverensstämmer med
förut meddelade beräkningar, och huru det derföre ger ett ytterligare
stöd för åsigten om menniskoslägtets höga, ålder. -

Nästan allestädes, dit vi kasta våra blickar, finna vi spåren af en
förgången kultur från ett folk, hvars saga är fördold i den mörkaste
natt. Äfven den nya. verlden bringar vittnesbörd derom. Från Mis-
sisippiflodens delta, från Floridas halfo möta oss företeelser, som för
menniskans tillvaro synas ange en ålder af 50,000 till 100,000 år.
Dock, dervid vilja vi icke nu uppehålla oss; de derstädes gjorda iakt-
tagelserna tillhöra måhända ännu icke fullt bestyrkta fakta. Likväl
kunna vi icke undgå att fästa uppmärksamheten på de ofantliga jord-
vallarne i .Ohio-dalén — tempel, befästningar, grafhögar eller hvad
det nu är —hvilkas massa stundom uppgår ända till 20 millioner ku-
bikfot, och som hafva en ålder så hög, att derom bland de nuvarande
indianerna icke herrskar den ringaste tradition. På några af dessa
växa träd, hvilkas årsringar ange en ålder af 800 år; flera sådana
MENNISKOSLÄGTETS ÄLDE^ ETC.	945

generationer af träd, hafva följt på hvarandra, och de vidsträckta
skogar, som betäckte dessa platser, när de först intogos af de euro-
peiska nybyggarne, måste hafva varit af betydlig ålder. Från flera
af dessa vallar hafva lemningar erhållits af lerkärl, af koppar, silfver
och stenvapen. Minnesmärkena äro för öfrigt spridda äfven i Missi-
sippis flodbassin; och det är alldeles tydligt, att vallbyggarne måste
hafva haft temligen vidsträckta handelsförbindelser, emedan de hem-
tade koppar från Öfre sjön, glimmer från Alleghanybergen, hafssnäckor
från Golfen och andra naturprodukter från Mexiko. Dessa trakter
hafva således en gång i forntiden varit bebyggda af en folkstam, som
hade en viss grad af kultur, men hvilken numera är helt och hållet
försvunnen från jorden.

De nu omnämnda fornminnesmärkena tillhöra alla, enligt Lyell,
den »recenta» perioden eller nutiden. Åtskilliga förändringar i klimat
och geografiska förhållanden hafva visserligen inträdt sedan de danska
bankbyggarnes och de schweiziska pålbyggarnes tid, men likväl hafva
inga så stora omvexlingar inträdt att de berättiga till uppställandet
af en förfluten geologisk epok. Istiden hade redan väsentligen förgått,
innan Europa befolkade^ med stammar, som nyttjade slipade sten-
redskap, och innan de djurarter blefvo de herrskande, hvilka seder-
mera fortfarit till våra dagar.

Men aflagringar förefinnas, hvilka innesluta lemningar äfven af
utdöda arter af däggdjur, af sådana, om hvilka icke den historiska
tiden bär något vittne, aflagringar, som äfven från rent geologisk syn-
punkt visa sig vara af ett äldre datuin, än de, som hittills blifvit be-
traktade. De lemningar, som der träffas, tillhöra derföre ett äldre
tidehvarf än vårt; de tillhöra en för dessa delar af Europa afslutad
geologisk epok, nämligen istiden.

Men öfvergången från den ena tidsperioden till den andra sker
icke ryckvis utan omärkligt, icke genom våldsamma naturrevolutioner
utan genom långsamt , inträdande förändringar, vare sig i landets nivå
eller på grund af andra förhållanden. På samma sätt finna vi äfven,
då vi följa spåren af menniskans uppträdande i Europa, huru dessa
endast småningom och efterhand leda tillbaka till allt äldre tider; de
minnesmärken, som vi nu först skola omnämna, synas tillhöra en
dylik öfvergångsperiod.

I kalkberg i vissa delar af England, Frankrike, Belgien och andra
vesteuropeiska länder träffas talrika urhålkningar eller grottor, som
bildats i forna tider af genomgripande vatten och sedan till större
eller mindre del utfyllt sig, dels genom tillslammad sand och lera, dels
genom lemningar af djurarter, som tagit sin tillflykt till dessa hålor,
och hvilkas ben nu finnas ibland leran och gruset eller i den kalk-
skorpa, som efterhand bildats som en betäckning af grottans botten.
946	MENNISKOSLÄGTETS ÂLDER ETC.

I dessa grottor har man, isynnerhet på sednare tid, funnit talrika
lemningar af menniskohand under sådana förhållanden, som häntyda
på en mycket hög ålder. Redan år 1828 hade visserligen dylika lem-
ningar blifvit funna i södra Frankrike, bestående af bitar af bränd
lera jemte menniskoben och tänder, blandade med lemningar af ut-
döda djurarter; och åren 1833 och 1834 bekantgjordes på grund af
undersökningar af grottor nära Liège i Belgien tillvaron äfven der-
städes af menniskoben och grofva flintredskap jemte lemningar af
mammuth och rhinoceros, grottbjörnen och grotthyenan, allesammans
för länge sedan utdöda djurarter. Dessa upptäckter, äfvensom andra
af samma art, som gjordes i England kring år 1840, betraktades af
den lärda verlden med sådan misstro och tvekan, att de till och med
rentaf förföllo i glömska. Öfvertygelsen om menniskoslägtets korta
tillvaro på jordklotet var ännu så stark, att tron på möjligheten af
ett annat förhållande icke kunde slå rot.

Andra upptäckter, som gjordes af Boucher de Berthes nära Abbe-
ville i Sommedalen, hvarest i gammalt flodgrus funnos ben af utdöda
däggdjur jemte redskap af flinta, hvilka visat sig tillhöra en ännu
äldre tid än grottfynden, lemnades äfven ouppmärksammade. Boucher
de Perthes, som år 1847 utgaf en skrift »Antiqvités Celtiques et Anté-
diluviennes» med talrika illustrationer af stenvapnen kunde icke göra
några proselyter; han betraktades såsom en entusiast, nästan som en
dåre.' Upptäckterna hopade sig imellertid alltmera, och, likasom en
envis morgondimma ändtligen skingrar sig för det frambrytande sol-
ljuset, så klarnade det omsider upp för den lärda verlden, och till sin
förvåning fann man, att medan man förut skådat tillbaka till östern,
till gräfningarne i Egypten och Assyrien, till Ninive eller Heliopolis,
för att finna de äldsta spåren af menniskan i verlden, så hade man
dem här alldeles inför sina ögon i Frankrikes och Englands grottor
och grusbäddar.

Grottfynden bilda imellertid, såsom nämndt, liksom en öfvergång
mellan lemningarne i de schweiziska sjöbyame öch ättehögarne samt
de uräldsta reliker, hvilka genom Boucher de Perthes’ ihärdighet
kommit i dagen.

För att kunna rätt framhålla tidsföljden för de fynd, om hvilka
vi i det följande i korthet skola tala, måste vi till en början fästa
uppmärksamheten på de förnämsta däggdjursarter, som förekomma i
grottorna och deras relativa ålder. De äro: grottbj ömen, grotthyenan,
grottlejonet, mammuth, den ullhåriga rhinoceros, flodhästen, jätteelgen,
muskusoxen, renen, bisonoxen och uroxen. Af dessa djurarter, som
då lefde öfver Europas fastland, voro de första sju efter all sannolik-
het utdöda inom historisk tid. Den enda, om hvilken någon tvekan
kan uppstå i detta fall, är jätteelgen, men då ben af denna djurart
MENNI8K0SLÄGTETS ÅLDER ETC.	947

aldrig funnits tillsammans med bronsföremäl, utan endast med sten-
redskap, tillhör den sannolikt äfven de för längesedan försvtmna djur-
arterna. Af de lefvande arterna finnes bisonoxen ännu endast i de
lithauiska skogame, der den genom en särskild kejserlig förordning
skyddas för utödande; renen äter är, som man vet, tillbakaträngd till
det nordliga Europa och till Sibérien, men i vestra Europa är den en
utdöd djurart. Likväl träffas dess lemningar i stor mängd i bengrot-
torna, isynnerhet i Frankrike. Mammuth och rhinoceros äro alldeles
utdöda; men dessa djurarter lefde i Frankrike tillsammans med renen,
ty deras lemningar träffas alltid tillsammans med detta djur.

Tillvaron af rendjuret häntyder med säkerhet på ett klimat, som
är kallare än det nuvarande, ty i Frankrike kan detta djur under nu-
varande förhållanden icke lefva. De båda utdöda tjockhudingame,
mammuth och rhinoceros, ange äfven, genom sin tjocka ullbeklädnad,
att de lefvat i ett nordiskt klimat. Jag erinrar äfven om de fynd af
djur af dessa arter, som funnits i välbehållit tillstånd med hull och
hår infrusna vid flodstränder i Sibérien, och hurusom ben och betar
af mammuth träffas i otrolig mängd längst i norr i Sibérien och till
och med på öar i norra Ishafvet. Med dessa data för hand är hvar
och en i tillfälle att göra sig en föreställning om de genomgripande
förändringar i fysiskt hänseende som inträdt, och den följd af år, som
böra hafva förrunnit, sedan dessa bestar trampade vestra Europas jord.

Grottfynden äro ytterst talrika. Man skulle kunna fylla volymer
med beskrifningar öfver hvad som genom dessa undersökningar lagts
i dagen. Vi måste här nöja oss med ett eller annat exempel, som i
största korthet skall omnämnas.

, Åtskilliga bengrottor i Dordogne i södra Frankrike hafva, sedan
år 1864, blifvit omsorgsfullt undersökta af Christy och Lartel. Trak-
ten är der genomskuren af bäckar, som flyta i djupa dalar, hvars
väggar bildas af kalkklippor, i Jivilka grottorna äro belägna. Flint-
vapen äro här isynnerhet funna tillsammans med talrika lemningar af
renen; huruvida mammuthbenen äro af samma ålder är ännu tvifvel-
aktigt. Alla ben af renen äro bräckta för erhållande af märg, många
bära äfven märken efter knifvar; en ryggkota har funnits, genomborrad
af ett flintvapen. Det kan således icke vara något tvifvel, att men*
niskor lefvat i dessa grottor, på samma gång som talrika renhjordar
ströfvade öfver landet. Att dessa menniskor stodo på en mycket låg
kulturgrad, är äfven tydligt De hade inga bendjur, ty lemningar deraf
hafva icke blifvit funna, icke heller hafva några ben af hunden erhål-
lits; allt häntyder således på en mycket primitiv befolkning.

De flintredskap, som funnits, äro ytterst talrika; man kan utan
öfver drift kalla dem oräkneliga. Deribland träffas flintspån, skrapor
948	MENNISKOSLÄGTETS ÂLDER ETC.

sylar, lansspetsar, hammare med mera. Inga slipade stenredskap träffas
i grottorna; dessa tillhöra städse en sednare ålder.

I andra grottor har man erhållit ovedersägliga bevis för menni-
skans tillvaro jemte de stora utdöda djurarterna, mammuth och rhino-
ceros. År 1858 undersöktes i England en grotta vid Brixham i De-
vonshire. De resultat, som der vunnos, äro ganska märkliga. Först
genombröts en kalkskorpa, Som på somliga ställen var ända till 15
tum tjock, bildad genom afsättning af kalk ur vatten, som nédsipprat
genom grottans tak. Derunder följde 1er och slam, så kallad benjord,
stundom ända till 15 fot mägtig, och derunder träffades rullstenar,
som på sina ställen lågo 20 fot tjockt, I det mellersta lagret eller
benjorden funnos lemningar af mammuth, den ullhåriga rhinoceros,
grottbjörnen, grotthyenan, grottlejonet, renen m. m., men inga menni-
skoben. Derimot funnos talrika flintredskap, isynnerhet i de undre
delarne af det benförande lagret. Bland djurlemningarne fanns ett
björnskelett i så oskadadt tillstånd, att man måste antaga att det blifvit
aflagradt på stället efter djurets död; och, då nu flintvapen funnos un-
der detsamma, så är tydligt, att björnen icke kan hafva varit äldre än
flintredskapen.	-

Ett annat exempel är hyenagrottan vid Wokey Hole nära Wells.
Åtskilliga, ben och flintredskap träffades deruti, och att dessa jemte
benen icke blifvit ditslammade med vattnet, är tydligt af flera orsaker;
dels äro de sednare alldeles hela och oskadåde, dels ligga flera ben,
som tillhöra sa-mTna, skelettdelar, tätt intill hvarandra, hvilket väl icke
vore fallet, om icke djuren dött på stället, dels träffas bland flintvap-
nen inga oarbetade stenar, och det vore naturligtvis omöjligt, att en-
dast vapnen, men inga andra stenar, skulle hafva spolats med vattnet
i grottan. Ett ytterligare bevis, att hyenorna lefvat samtidigt med det
folk, som nyttjat flintvapnen, finner man deruti, att Öfver dessa träffas
i grottan flera lager med exkrementer af hyenan. Hvarje af dessa
lager motsvarar en tidsperiod, då grottan varit bebodd af djuren, och
det är tydligt, att de hyenor, från hvilka exkrementerna härstamma,
måste hafva varit yngre, än de vildar, som nyttjat flintredskapen.

Vi öfvergå nu till att betrakta de lemningar af menniskor, som
äro de äldsta hittills kända på jordklotet. Vi hafva redan omnämnt
de upptäckter, som för öfver tjugu år sedan gjordes af Boucher de
Perthes i Sommedalen nära Abbeville, och huru dessa betraktades af
såväl arkeologer som geologer med mycken tvekan och misstro. Först
sju år efter offentliggörandet af Boucher de Perthes’ verk fästade en
annan fransk naturforskare, Rigollot, sin uppmärksamhet vid dessa
förhållanden, och först i slutet af sista årtiondet, sedan engelsmännen
äfven börjat rikta sina blickar mot Abbeville, vann saken den upp-
märksamhet, den förtjenade. En engelsk fornforskare, Evans och en
MENNISKOSLÄGTETS ÂLDER ETC.	949

geolog, PRESTWICH, återkommo från sitt besök i Sommedalen, öfver-
tygade, dels att de grofva flintredskap, som först beskrifvits af Boucher
de Perthes verkligen voro tillverkade af menniskohand, — något som
man i början betviflät — dels att de grusbäddar, i hvilka de träffades,
i ålder öfvergingo alla de fyndställen för menniskolemningar, man hit-
tills iakttagit. Nu började en hel vallfärd af engelska vetenskapsmän
till Sommedalen, hvilka följdes af franska fornforskare och geologer,
och från att vara en i arkeologiskt hänsende hittills försummad ort,
blef trakten kring Abbeville och den längre upp efter floden belägna
Amiens en bland de mest beryktade och föremål för de noggrannaste
undersökningar. Vi finna således, att upptäckten af de äldsta menni-
skolemningame tillhör den i full mening nyaste tiden, om också dylika
lemningar i sjelfva verket redan för längre tid tillbaka blifvit träffade,
ehuru då ej påaktade.

Sedan man nämligen lärt känna de egendomliga flintvapnen från
Sommedalen, hvilka tillhöra en egen typ af illa'slipade redskap — de
äro till formen dels ovala, delsspjutfor miga, i flera fall alldeles skilj-
aktiga från alla de stenredskap, som förut erhållits — började man
granska i museerna, om tilläfventyrs dylika redskap möjligen redan
förut blifvit upptäckta. Man fann då äfven i brittiska samlingen flera
dylika redskap, af hvilka ett träffats jemte en mammùthtand och bar
årtalet 1715; det var således funnet redan för öfver hundrafemtio år
sedan; andra voro funna och beskrifna i slutet af förra århundradet.
Saken var således» i sjelfva verket ingeii nyhet, ehuru den troligen
länge fått hvila, om den icke genom de nyare och fullstämligare upp-
täckterna blifvit bragt fram i ljuset. Ty tviflarne voro många och
fördomen, som skulle besegras,.var stor. Men på historien om dessa
upptäckter kan med skäl tillämpas, hvad Agassiz säger, att när ett
nytt och häpnadsväckande faktum framträder, säga folk i början, »det
är icke sannt», men sedan, »det strider imot bibeln», — ty man hade
äfren genom dylika argumenter velat nedslå den nya upptäckten —
och slutligen, när öfvertygelsen om dess sanning är vunnen, »detta
visste hvar och en förut».

För att förstå den höga ålder, som tilldelas grusbäddame i Somme-
dalen, måste man taga i betraktande åtskilliga geologiska företeelser,
som för Öfrigt äro gemensamma för större delen af Europa. Floderna
i England och Frankrike — likasom på många ställen hos oss i Sverige
— framflyta numera icke öfver sina ursprungliga bäddar, utan hafva
i tidernas längd nedgräft sin fåra och dervid lemnat efter sig i däl-
sluttningarne gamla strandterasser och grusbäddar, som bildats medan
floden intog en högre nivå. Klarelfven i sitt öfre lopp omgifves af
dylika grus- och sandvallar, som stiga femtio till hundra fot öfver
elfvens nuvarande vattenyta; så är äfven förhållandet med Dalelfven.
950	MENNISKOSLÄGTETS ÂLDER ETC.

Men hos oss hafva inga lemningar vare sig af flintvapen eller utdöda
djurarter hittills .blifvit träffade deruti.

En beskrifning öfver Sommedalens geologiska sammansättning ger
den bästa föreställning om. den tid, som måste tagas i anspråk för
dess förändringar i jordytans form. Dalens bredd mellan Abbeville och
Amiens är omkring sextusen fot, de omgifvande höjderna tvåhundra
till trehundra. Botten är betäckt med vidsträckta torfmossar, der
torfven når en mägtighet af tio ända till trettio fot, hvilande på grus-
bäddar, som vexla från tre till fjorton fot i tjocklek. Sommeflodens
nuvarande fåra ligger i dessa torfbäddar, som äro de yngsta bildnin-
game i denna trakt. Der träffas likväl lemningar af åtskilliga djur-
arter, såsom bäfver och björn, hvilka numera icke längre äro inhem-
ska i Frankrike. Däggdjuren i mossen öfverensstämma för öfrigt med
dem, som funnits i sjöbyame och i de danska snäckbankarne och torf-
mossame; der finnes äfven stenredskap och lemningar efter bränd lera.

I sluttningen af dalen på vexlande höjd öfver torfmossen träffas
de grusbäddar, som beteckna flodens gamla vattenyta. De äro stundom
terassformiga, och belägna på olika höjd öfver hvarandra och beteckna
derföre en långsam nedsänkning af flodbädden. De lägre belägna grus-
bäddarne äro tjugu till fyratio fot tjocka, de högre i allmänhet trettio
fot; de äro för öfrigt' betäckta med lerlager af ända till tjugu fots
mägtighet.	'	‘

Geologen skall lätt förstå, hvilken ofantlig tid, som erfordras för
dessa i korthet antydda bildningars uppkomst och förändringarne i
flodloppet. Floden har runnit fram och utsvämmat sanden och gruset,
som bildade den gamla botten och utfyllt dalgången ända till hundra
fots djup; derefter har dep, måhända till följd af försiggångna höj-
ningar och sänkningar i jordskorpan, åter börjat gräfva sig en väg
genom dessa bäddar ned till sin nuvarande fåra. I de marschland, som
dervid bildats i dalens botten, har mossan fattat fäste och ånyo ut-
fyllt dalen med mägtiga torflager. Till dylika förändringar åtgå
många tusen år.

Flintvapnen, hvilka träffas i de gamla grusbäddame eller strand-
terasserna, ofta i botten af desamma, tjugufem till trettio fot under
jordytan, ligga alldeles orubbade i gruset och visa sig, genom det till-
stånd, hvari de befinna sig, vara af samma ålder som detta. Der de
ligga i qvartssand eller kritsand äro de mer eller mindre glättade med
en blänkande yta, i leraktig sand hafva de derimot blifvit gula och
i jernhaltig sand äro de af brun färg. Det synes deraf, att de legat
så länge i sanden eller gruset, att de tagit inverkan af detsamma.
De hafva äfven funnits af de mest framstående geologer och fornfor-
skare, som sjelfva hafva upptagit exemplar från grusbäddame på ställen,
MENNISKOSLÄGTETS ÂLDER ETO.	951

der gräfningar icke förut egt rum, och man kan derföre icke betvifla,
att’ de äro af samma ålder som grusbäd darne sjelfva.

St. Acheul nära Amiens är ett beryktadt fyndställe för de urgamla
flintvapnen. De återfinnas der i en grusbädd, betäckt af flera andra
jordlager af sammanlagdt tolf eller tretton fots tjocklek. Benafmam-
muth förekomma der jernte flintreskapen; på andra ställen finnas grott-
björnen, rhinoceros, ren med flera.

Andra lemningar af samma ålder finnas flerstädes både i Frank-
rike och England. Ouse-dalen i Bedfordshire är en ganska instruktiv
fyndort för ben af utdöda djurarter och flintredskap. 1 Seine’s och
Thames’ floddalar träffas de äfven.

De med flintvapnen funna djurlemningarne utgöra i och för sig
ett vittnesbörd om det strängare klimat, som herrskade i vestra Europa,
under det vildame i Frankrikes floddalar jagade mammuthdjur med
sina flintvapen. Men de geologiska förhållanden bära äfven vittne om
detsamma. I grusbäddame, om hvilka vi nyss talat, träffar man ofta
större stenblock, inlagrade i gruset, hvilkas fyndort man igenkänner
längre t upp efter flodloppet. Det är tydligt, att dylika block icke
kunna hafva framvältats med ett vatten, som endast afsatt grus och
sand. Få samma sätt hafva icke heller flyttblocken i vårt land förts
direkte med vattnet, utan genom drifisen. Man kan icke förklara till-
varon af de stora blocken i grusbäddarne i Sommedalen, Seinedalen
och annorstädes, annat än under antagande, att kölden i forntiden i
dessa trakter varit tillräckligt stark för att isbelägga floderna, hvar-
efter stename kunnat transporteras med drifisen vid islossningen om
vårarne. Vi se således, huru såväl geologiska som zoologiska fakta
sträfva att lemna oss ytterligare bevis för, tillvaron af detta kallare
klimat, hvilket här i Norden gaf sig tillkänna som en tid af nedisning af
allt land, men som i vestra Europas lågländer antagligtvis endast yttrade
sin inverkan, genom mer eller mindre nedtryckta klimater. Den tem-
peratur, som erfordrats, för att belägga de fransyska floderna med
en så tjock isskorpa, att stenblocken derigenom kunnat transporteras,
beräknas från 10 0 till 16 0 C. under nu rådande medeltemperatur om
vintern. Men vi. få ihågkonmma, att vestra Europas klimat, tack vare
golfströmmen, är ytterst mildt. På motsatta sidan af Oceanen, i Nord-
amerika, och likaså i Asien på motsvarande breddgrader, är det be-
tydligt strängare.

De lemningar* af menniskoben, som funnits bland grusbäddame
vid Amiens och Abbeville, äro ytterst fåtaliga. Endast ett enda tvifvel-
aktigt fall finnes angifvet. Detta synes desto besynnerligare, som de
funna flintredskapen icke äro synnerligen sällsynta. Men om man
granskar öfriga minnesmärken af lemningar efter menniskor, finner
man samma förhållande upprepadt. I de danska Kjökkenmöddingerne,
952	MENNISKOSLÄGTETS ÂLDER ETC.

der flintvapnen äro mycket talrikare, äro meimiskoben likväl ytterst
sällsynta. Och äfven i de schweiziska sjöbyame, hvilkas befolkning
icke tyckes hafva varit så tunnsådd — Troyon antar för sjöbyarne
under stenåldern en folkmängd af 32,000 och för bronsåldern 42,000
personer — hafva högst få menniskoben blifvit funna. Flintredskapen
från Sommedalen belöpte sig år 1865 endast till 3000 stycken, medan
man i sjöboningen vid Concise vid Neufchatel funnit 24,000 stycken,
utan att .träffa ett enda menniskoben. Redan i de äldsta tiderna synas
menniskorna således haft vanan att begrafva eller bränna sina döda.
För öfrigt träffas i: grusbäddarne i Sommedalen inga lemningar af
djurarter, som äro så små som menniskan. Smärre däggdjursarter
funnos naturligtvis äfven på denna tid, men endast benen af de största
däggdjur hafva undgått förgängelsen. Härmed finna vi tydligen ett
fullgiltigt bevis, hvarföre inga menniskoben kunnat träffas derstädes.

Man eger imellertid tvenne skallar, som med någon sannolikhet
kunna hänföras till samma tidehvarf som de utdöda djurarterna. Den
ena är funnen i Engisgrottan nära Liège; den andra i en grotta i
' Neanderdalen nära Düsseldorf. Den första är till formen en vanlig
europeisk skalle, hvarföre af densamma inga slutsatser kunna dragas
angående en uråldrig folkstam; den andra derimot är af egendomligare
art. Den är af en mycket aplik form med långslutt nacke och tjockt
framskjutande pannben^ men detta fynd står dock alldeles för enstaka,
för att man derutaf skulle kunna draga några allmänna slutsatser. Vi
måste derföre ifråga om den menniskorace, som befolkade Europa, då
mammuthdjuret vandrade härstädes, vänta ytterligare upplysningar af
framtiden.

Alltnog, de mest bestämda vittnesbörd ådagalägga, att den urbe-
folkning, som i vårt land uppbyggt ättehögame och stenkumlen, som
fiskat vid danska öarnes kuster, och som uppbyggt de schweiziska pål-
verken, och hvars ålder, som vi förut visat, går tillbaka minst 7000
år, långt ifrån att vara bland jordens uräldstabebyggare, tvärtom före-
gicks af menniskor, som lefde samtidigt med de utdöda djurarterna
och under en geologisk epok, då förhållandena i vår verldsdel voro helt
annorlunda än nu. Att i år ange den tid, under hvilken dessa men-
niskor lefde, är utom vår förmåga. Lyell beräknar, att för bildningen
af MissisippiflodensL delta erfordrats en tid af omkring 100,000 år,
under hvilken tid således denna mägtiga flod oförändradt flutit fram
i sin bädd. Och han anser att grusbäddarne i Sommedalen icke äro
af yngre datum. Detta ger ett begrepp om den tid, som är i fråga.
Men dessa tidsmått äro för en geologisk epok ingenting öfverdrifvet.
Korallrefven vid Florida uppnå, enligt Agassiz, en ålder af 135,000 år
och tillhöra dock en nutidens bildning. Man har till och funnit men-
' niskolemningar deruti, som uppskattats till 100,000 år.
MENNISKOSLÄGTETS ÂLDER ETC.	-	953

Att de äldsta menniskor vi känna på jordklotet, varit vildar, som
icke känt metallers bmk, icke haft åkerbruk och troligen icke heller
nyttjat husdjur, är i det föregående angifvet. Vi hafva äfven kunnat
följa dragen af den långsamma utvecklingen från en stenålder, då
menniskan på sin höjd begagnade sig af sten, för att lättare nå sin
föda, till en mera utvecklad stenålder, då husdjuren och äfven åker-
bruk bidrog till menniskans näring, och då vapnen voro slipade och
af en mera prydlig och ändamålsenlig form, och från denna till brons-
åldern, då metaller först kommo i bruk till vapen och redskap af alla
slag. Derifrån har utvecklingen till vår höga kultur, som vi veta,
varit, ganska långsam och skiftande.

Gå vi nu tillbaka från stenålderns dagar, kunna vi åter af ana-
logier sluta till, att de menniskor, vi då kunde möta, icke ens förstodo
bruket af stenredskap, ty detta bruk är ju också ett, om ock ringa,
steg till civilisation. Men då var menniskan icke mycket upphöjd
öfver djuren; ty vi kunna antaga, att förnuftets gåfva, som menniskan
fått före djuren, då ännu icke framträdt för. henne annat än i ett
högst dunkelt ljus. Af bibeln lära vi om Kain och Abel, att den ene
idkade åkerbruk och den andre boskapsskötsel. Vi hafva funnit, att de
äldsta folkslag hvarken kände den ena eller den andra af dessa idrot-
ter; och vi kunna deraf förstå, att likasom de sex skapelsedagarne
beteckna perioder af omätligt omfång, likaså har den bibliska krono-
logien uti benämningen det första mennislcoparet inneslutit alla de
oräkneliga generationer af menniskor, som blifvit födda och förgåtts,
innan den kulturgrad, som representeras af Kain och Abel, blifvit
uppnådd.

.	C. W. Paijkull. f.
954

Anmälningar.

Hya arbeten i utländsk statskunskap,.

Statskunskapen, i hela dess omfattning och i alla dess delar, om-
i fattande både förgångna och närvarande tider, behandlande förvaltning
och författning, materiel och intellektuel kultur o. s. v., är en modern
vetenskap, en af dem i hvilka nu för tiden mycket skrifves, och väl
äfven mycket läses. Också har denna vetenskap under sednast för-
gångna och under innevarande år haft att uppvisa månget godt och
gediget arbete. Här må nämnas några af de vigtigaste.

L’Europe politique et sociale par Maurice Block. Paris 1869. —
Författaren, till härkomst elsassare, om vi ej misstaga oss, är en af
dem som med tysk grundlighet förena fransk lätthet och behag i stil;
äfven en af dem som i tysken Petermanns spår sökt behandla statisti-
ken geografiskt. Ett af hans äldre arbeten, utgifvet på båda språken,
på tyska benämndt Machtstellung der europäischen staaten, (Glotha 1862),
är åtföljdt afen kartong från Petermanns officin; likasom hans Bevölkerung
des französischen Kaiserreichs (Gotha 1861). Blocks Statistique de la
France (Paris 1860) 'bief prisbelönt; hans Dictionnaire général de la
politique (1862—4) är hittills det mest omfattande af hans arbeten;
Annuaire de Véconomie politique et de la statistique redigeras af honom
sedan flera år tillbaka.

Det nu utkomna verket är ett slags om- och öfverarbetning af det
från 1862, men utan kartor. Dess betydelse framstår 'imellertid bäst
vid en jemförelse med det för några år sedan af Brachelli utgifna Die
staaten Europas (Brünn 1867). Brachelli är österrikare, och Österrike
utgör ett slags medelpunkt för hans arbete, likasom Frankrike för
Blocks; Brachellis är alltigenom jemnförande; af Blocks gäller detta
- endast om första hälften; den andra behandlar de särskilta staterna;
Brachelli är mångsidigare, fullständigare, rikare på detaljer, Block mera
räsonnerande. För öfrigt hade Brachelli den oförvållade motgången,
att medan hans arbete trycktes, inträffade den stora tyska omhvälf-
ningen af 1866, för hvars resultat han blott fragmentariskt kunde i'
tillägg redogöra; Block har fått göra sig_dessa resultat fullständigare
tillgodo, och har i allmänhet naturligtvis kunnat framlägga nyare upp-
gifter. Till de officiela källorna synas båda efter bästa förmåga hafva
sökt vägen, båda med erkännande af dessa källors i flera fall olika
pålitlighet.

De ämnen Block med förkärlek behandlar, äro de statsekonomiska,
statens och den enskiltes tillgångar och omkostnader, varuproduktion
och varupris, bergningssätt och vilkor m. m.; men derjemte behandlas,
mera eller mindre rikhaltigt, öfriga sidor af staternas materiela och
intellektuela krafter, och dessa krafters utveckling. Att Frankrike
under det nya kejsaredömet gått framåt, visas, men ärligt, med erkän-
NYA ARBETEN ETC.

955

nande att mera k-unnat ske, och att andra stater, särdeles Storbritannien,
Belgien och sednast Preussen, gjort större framsteg. För Sverige har.
Block begagnat C. E. Ljungbergs till sednaste expositionen i Paris på
franska utgifna arbete, men begår, i afseende på författningen, några
^grofva misstag, som han kunnat bespara sig'. Af siffror har han i all-
mänhet måttligt och mestadels väl nppstälda; någon gång skulle de
ha vunnit i åskådlighet genom tabellarisk uppställning; men torde då
kanske ha fått dela tabellers vanliga öde, att ej förstås eller förbigås.

Af helt annan art till både innehåll och framställningssätt är en
ny handbok i författningsrätt, af Laferrière och Batbie: Constitutions
^Europe et d’Amérique, (Paris 1869). Det är hufvudsakligen en samman-
ställning, på originalspråket för Frankrike oeh Belgien, i fransk öfversätt-
ning för öfriga stater, af nu gällande grundlagar; utan räsonnemang, utan
försök till jemnförelse eller slutsatser, för hvilka förf, hänvisar till Batbies
större verk Traité théorique et pratique de droit public et administratif
(7 vol.). — Batbie är juris professor i Paris, Laferrière advokat.

Boken innehåller, i ett slags inledning, de franska konstitutionerna
från och med 1791 till och med 1848. Derpå göres början med fran-
ska republikens konstitution af jan. 1852, i oförändradt skick, men
med utmärkande af alla delar, som i december samma år, då kejsare-
dömet återstäldes, och sedermera till och med 1867 förändrats, och
med tillägg af dithörande senatskonsulter rörande styrelse, högre för-
valtning, lagstiftning, valordning o. s. v.

Derpå följa de andra staternas konstitutioner, och en del konstitu-
tiva stadgar, särdeles för val till representationen: för Tyskland särskilt
Nordtyska förbundets, Preussens samt Baierns, Badens och Würtembergs
grundlagar, och för de andra tyska staterna hvad som angår deras för-
hållande till Preussen. Under Österrike upptagas de särskilta grund-
lagsstadgar af dec. 1867, hvilka tillsamman innehålla det nya stats-
skicket för länderna «cis Leitha», och för det förenade kejsareriket, men,
besynnerligt nog, ej Ungerns grundlag.

För Storbritannien som, såsom bekant är, ej eger en egentlig grund-
lag,’ men många efterhand tillkomna, och derjemte mången häfdvunnen
rättsvana af grundlags betydenhet, upptagas icke, såsom i Schuberts
verk (Verfassungsurkunden und grundges et sie, 1848—50), de flera .verk-
ligen tidtals utfärdade författningslagar ; derimot har förf, sökt uppställa
alla gällande konstitutiva rättsförhållanden i form af en uti paragrafer
fördelad grundlag efter andra staters mönster. Företaget är vanskligt
i sig sjelf; huru det lyckats, derom torde meningarne blifva delade;
nog saknas ett och annat moment, som kunnat upptagas.

Under Schweiz finnes äfven särskilt kantonen Genèves författning.
Under Sverige, regeringsformen och riksdagsordningen, båda i nyaste
form, men ej andra konstitutionela stadgar, ej något ur kommunal-
stadgarne, hvarförutan vår första kammares sammansättning förblir
oklar; efter Norge upptages 1815 års riksakt. Under Italien, äfven
vallag och kommunallag, uti noter; under Belgien, äfven vallag. Ru-
mäniens grundlag finnes, men ej Serviens. Under Turkiet finnes för-
ordningen af 1868 om bildande af ett statsråd; under Egypten den af
1866 om en representativ församling. För Nordamerikas Förenta stater
finnes dels den gemensamma förbundsförfattningen, med nyaste för-
956	nya arbeten etc.

ändringar dels staten Newyorks konstitution; slutligen upptages Bra-
siliens författning, men ej Mexikos, ej de sydamerikanska staternas.

Detta är i korthet uppränningen till den både dryga och rikhaltiga
volymen, som afslutas med ett god t sakregister. Arbetet är imellertid
mindre innehållsrikt än Schuberts var på sin tid, äfven mindre än
Rauchs af nyare dato, men mera systematiskt än det sednare, som, ut-
kommet häftevis, upptager om hvarandra de mest skilda länders grund-
lagar> äldre och.yngre.

Verwaltung, justis, rechtsweg, Staatsverwaltung und staatsverfas-
sung — von K. Gneist, Berlin 1869; är såsom den både långa och
något besynnerliga titeln i sin ytterligare fortsättning angifver, i viss
mån ett slags tendensskrift; ämnad att visa, hvad förf, redan i förord
till sina större skrifter (Englisches Verwaltungs-recht, och Englische
communalverfassung, båda i sednare åren omarbetade) antydt, att Tysk-
land i allmänhet står långt efter England i statsskickets utveckling,
men inom sig hyser egendomliga medel och vägar till framsteg. Det
är för öfrigt en kortfattad, redig och klar sammanfattning af de större
verkens innehåll, hvartill under hvarje särskilt afdelning kommer en
framställning af Preussens förhållanden.

Alpheus Todd, On parliamentary government in England. I tysk
öfversättning af Assman, Berlin 1869. Författaren är kanadenser; han
behandlar sitt ämne ur både historisk och politisk synpunkt, i något
konservativ riktning; klart och grundligt, om det ock ej kan göra en
May, Cox, Gneist o. a. öfverflödiga. Ämnet är i sig sjelf så rikhaltigt,
att äfven de yppersta krafter från alla håll dermed hafva tillräcklig
sysselsättning.. Men också blir det från alla sidor behandladt, med det
intresse, som en stats utveckling måste ingifva, hvilken under goda och
onda tider, äfven under svaga ledare gått framåt, derföre att allmänna
ärenden der följas med ett mera allmänt deltagande äh annorstädes.

Bluntschlis Staatswörterbuch in drei banden, bearb. von Löning,
Zurich 1869, är ett sammandrag af Bluntschlis och Braters ännu allt-
jemnt utkommande stora lexikon; synes blifva rikhaltigt, och fullstän-
digare än ett dylikt Staatslexicon für das deutsche volle, som i 2 band
utgifves hos Brockhaus.

Om vi återgå till den statistiska litteraturen, är först att anmärka
det tilltagande offentliggörandet af officiela berättelser, dels i stor skala
att framläggas för representationerna, dels i sammandrag för allmän-
heten. I detta sednare fall står Storbritannien sedan länge främst med
sina lika rikhaltiga som för godt köp tillgängliga Statistical abstracts,
agricultural returns, mineral statistics o. s. v. De två första utgifvas
af handelskollegiets (board of trade) statistiska byrå; mineralstatisti-
ken åter af den under konseljens committee on education hörande geo-
logical survey. Englands statistik är nämligen ännu mindre koncentre-
rad än vår; och den omfattar ej heller ännu allt hvad dit borde höra,
föga af fabriker, och af bergverksdriften ej manufakturen fullständigt.
— På grund af den samling af Miscellaneous statistics, hvarur Abstracts
äro hemtade, har en enskilt man, Leone Levi (1867) utgifvit Wages
and earnings of the working classes, behandlande en af den politiska
ekonomiens mest svårlösta problemer.

I Frankrike fortgå dels storartade statistiska redogörelser, dels en
mängd af annuaires o. s. v. Nyligen har ock utkommit Progrès de
NYA ARBETEN ETC.	957

la France sous le gouvernement imperial d’après les documents officiels.
Paris 1869; åsyftande att visa resultaten af det andra kejsaredömets
styrelse. Tyvärr kan med all ansträngning ej döljas att framstegen
äro relativt mindre, särdeles hvad folkökning, jordbruk, bergsbruk
o. s. v. angår, än i flera än ett af grannländerna; och allmänheten
vill ej låta öfvertyga sig,, att allt står så till, som det borde och kunde.

, Österrike har sednare inträdt på offentlighetens bana. Ett stor-
artadt verk är den först nu afslutade österrikiska redogörelsen för sed-
naste expositionen i Paris. För österrikiska staten sjelf har man sedan
några år att tillgå bland annat Statistisches jahrbuch der österreichisch
ungarischen monarchie; ganska rikhaltig, utom för den icke montana
industrien : under »Gewerbe-industrie» förekomma endast hvitbetssocker-
fabriker, brännerier och bryggerier. — Ficker har utgifvit en ny be-
arbetning af sin med kartor beledsagade Österreichs bevölkerung.

Från Ryssland får man Statistische mittheilungen, aus dem S:t
Petersburger kalender. Vi skulle kunna tillägga, från Kjöbenhavn,
Sammendrag af statistiske oplysninger ang. kongeriget Panmark; och
från Christiania, Brochs utmärkta Statistisk årbog for kongeriget Norge;
om det nämligen nu mera gick an att räkna dessa två länder för
utrikes.

I Preussen utgafs ett par år, jemte de stora officiela verken, ut-
drag aus dem kgl. preussischen staatsanzeiger^ som nu synes ha upp-
Rört. Det var en högst egendomlig förening af olikartade uppgifter,
t. ex. om k. Wilhelms militära jubileum, om förvaltningens form och
om förvaltningsåtgärder, om näringar och handel, deribland den för
Pariser-expositionen uppsatta berättelse, vidare om konstsamlingar, och
otaligt annat.

Ett specialverk från Preussen må här nämnas, ehuru ett par år
gammalt, men ämnadt att fortsättas: Pie grossindustrie Rheinlands
und Westphalens, von N. Hocker, Leipzig 1867. Utgörande början till
ett arbete som skall omfatta hela Tyskland, är detta ett af de både
till anläggning och utförande mest storartade enskilta företag, och i all
sin rikedom på detaljer ett af de mest lefvande. Efter en noggrann öfver-
sigt af lokalen, ur industriel synpunkt, en öfversigt som man blott på
de fullständigaste kartor kan följa med, behandlas industriensliistoriska
utveckling i landet, derpå transportmedel, grufrörelse, hytterörelse, me-
tallvaruproduktion, vidare produktion af .mineraliska och kemiska han-
delsvaror, af ätbara ämnen, af väfnader, läder, papper etc.; allt med
hänsyn äfven till den mindre industrien; och allt med en fullständighet,
värdig ett sådant de stora framstegens land, verkningskretsen för Krupp
och hans likar, den engelska industriens snart farligaste medtäflare;
och möjlig endast i en stat der både styrelse och allmänhet kan och
vill samla och meddela upplysningar.

Ett geografiskt arbete af högt värde är: Greographie von Griechen-
land, von Conrad Bursian, II, 1, Leipzig 1868; fortsättning till första
bandet (af 1862) som omfattade Hellas, behandlar detta den östra och
södra delen af Morea. Det är ett lärdt och grundligt arbete, beslägtadt
med de af Curtius utgifna hufvudsakligen antiqvariska, och bör läsas
med hjelp af de hos Curtius befintliga kartor, eller ännu hellre det
stora, af franska generalstaben utgifna kartverket öfver Grekland. Och
vill man få rätt lif i lärdomen, läser man derjemte de något äldre men
958	VETENSKAPERNAS HISTORIA I TYSKLAND.

ej föråldrade Erinnerungen und eindrücTce aus Griechenland, von
Wilh. Vischer (Basel 1857). Schweizaren har gerna med sig från
hemlandet ett öppet sinne för natur och folk.

En alltmera rikhaltig del af den geografiska litteraturen är den
först från England och Schweiz utgångna, som omfattar Alpernas to-
pografi. Vi vilja här blott nämna, att i detta som i åtskilliga andra
falï Österrike synas vilja raskt efterhemta hvad försummadt blifvit,
och täfla med det bästa från andra länder. Dess som andra alpklubbar
lemna nu bland de yppersta alster i kartväg.

De bästa kartverk i stort äro framgent de särskilta staternas
generalstabers, alla under fortgående utarbetning, utom det schweiziska
under Dufours ledning, som redan är afslutadt i den egentliga hufvud-
skalan (1:100,000). Med detta verk täflar det franska i skönhet, re-
dighet och -pålitlighet, i lagom af detalj, och väl graderad följd af
större och mindre stil, samt öfverträfiar det uti natursanning, genom
att undvika den sneda belysningen. Ett af de sista franska bladenr
Briançon, omfattande en del af Alperna, är kanske den bäst utförda
karta i denna stund — Det engelska kartverket fortgår i sin art af
otroligt, någon gång öfverdrifvet rik detalj ; det preussiska i sin enkla,,
nästan tarfliga ütstyrsel, men pålitligt och särdeles brukbart för krigs-
historiskt studium, liksom det lär vara för krigsoperationer ; det öster-
rikiska är mera prydligt, men hittills åtminstone mindre korrekt än
det preussiska.

T—M.

Vetenskapernas historia i Tyskland.

J. C. Bluntschli: Geschichte des allgemeinen statsrechts und der poli-
tik. Seit dem sechzentem jahrhundert bis zur gegenwart. Zweite
auflage. München 1867.

J. A. Dorner: Geschichte der protestantischen théologie, besonders in
Deutschland. München 1867.

Hermann Lotze: Geschichte der ästetik in Deutschland. München 1868.
Theodor Benfey: Geschichte der Sprachwissenschaft und orientalischen
philologie in Deutschland seit dem anfange des 19 jahrhunderts
mit einem rückblick auf die früheren Zeiten. München 1869.

Fyra digra oktav-volymer — den minsta på 667, den största på
924 sidor — behandlande de ämnen, ofvanstående boktitlar angifva,
ligga på vårt bord; ytterligare fyra, anslutande sig till samma serie,
äro i bokhandeln tillgängliga; de återstående sexton äro under utarbet-
ning, egande till författare, likasom de redan utgifna, ansedde veten-
skapsmän, hörande till de olika fackens mest framstående representanter.
Den vackra boksamlingen i dess helhet skall, när företaget hunnit full-
bordas, stå såsom ett hedrande intyg om tysk lärdom och arbetsamhet
och utgöra en värderik hjelpreda för hvar och en, som vill följa ve-
tenskapens utveckling från nyare tidens början och särskilt vetenska-
pernas historia i Tyskland.

Närmare underrättelser angående tillkomsten af detta betydande
litterära företag meddelas i den utförliga prospekt förläggaren — J. G.
VETENSKAPERNAS HISTORIA I TYSKLAND.	959

Cotta i München — låtit medfölja det första af de ofvannämnda ar-
betena. Hösten 1858 sammanträdde, på föranstaltande af konung Maxi-
milian II i Bayern, ett större antal historieforskare och andra veten-
skapsmän till rådplägande om planen för en Geschichte der wissen*
schäften in Deutschland. Ledningen af det hela anförtroddes åt kom-
missionen för tysk historia och källforskning vid bayerska vetenskaps-
akademien och utgifvandet tog sin början år 1867 med Bluntschlis
»Statsrättens och politikens historia». Sju andra författare hafva sedan
dess offentliggjort hvar och en den af honom bearbetade vetenskapens
historia, nämligen, utom Dorner. Lotze och Benfey, Werner Geschichte
der katholischen théologie, v. Kobell Geschichte der minéralogie, Fraas
Geschichte der landbau- und forstwissenschaft samt Peschel Geschichte
der Erdkunde. Flera nya bidrag till samlingen äro med det snaraste
att motse. Filosofiens historia kommer att framställas af Zeller i
Heidelberg, den politiska ekonomiens af Roscher i Leipzig, den ger-
maniska filologiens och fornkunskapens af v. Raumer i Erlangen, krigs-
vetenskapens af Bernhardi i Berlin, matematikens af Gerhard i Eis-
leben, astronomiens a^ Wolf i Zürich, botanikens af Nägeli i München,
zoologiens af Carus i Leipzig, o. s. v.

Vi hafva med detta omnämnande endast afsett att fösta våra läsa-
res uppmärksamhet på det rika förråd af historiskt vetande, som er-
bjudes oss i dessa arbeten af namnkunniga forskare. Någon vidlyfti-
gare redogörelse för innehållet af de oss tillhandakomna skrifterna
kunna vi här ej lemna; vi måste inskränka oss till att i korthet på-
peka ett och annat, som synes värdt att teckna sig till minnes.

Bluntschlis skildring af de statsrättsliga åsigternas utveckling går
från Machiavelli till och med John Stuart Mill och Laboulaye. Det
behöfves föga mera än att ställa dessa namn vid sidan af hvarandra
för att erhålla en föreställning om den politiska vetenskapens storartade
framsteg i, nyare tider. A ena sidan den florentinske skriftställarens
H principe, med dess till ordspråk vordna »machiavellistiska» råd och
anvisningar om huru man bör gå till väga för att vinna magt inom
staten — å andra sidan skrifter sådana som On liberty eller L’état
et ses limites, i hvilka tänkarens dialektiska skärpa och den lärdea
grundlighet samverka till uppvisandet af frihetens och sjelfstyrelsens
oumbärlighet för det moderna samhället. Den nutida, tongifvande sam-
hällslärans tvenne stora grundsatser kunna sammanfattas i orden: de-
mokrati, nationalitet. Båda dessa grundsatser äro i sjelfva verket endast
ett uttryck af det klarnande personlighetsmedvetande, som ytterst ligger
till grund för vår tids framåtsträfvande i olika riktningar. Ett läro-
rikt studium är att följa de nämnda idéernas historia i olika tider och
länder. Nationalitetsprincipens betydelse såsom en ny politisk grund-
sats insågs, såsom Bluntschli framhåller, redan af Machiavelli, om han
ock, ifråga om dess tillämpning, närmast afsåg endast sitt eget land^
»Italiens befrielse och enhet var det mål, för hvars uppnående hvarje
medel syntes honom berättigadt. Likasom hans skrifters svaghet och
farlighet förklaras ur hans likgiltighet för medlens sedliga beskaffenhet,
så länder hans sträfvandens reformatoriska och nationala riktning ho-
nom till varaktig berömmelse. Likasomj enligt kristendomen, många
synder förlåtas den, som mycket älskat, så äro ock folken benägna att
960	VETENSKAPERNAS HISTORIA I TYSKLAND.

tillgifva många af de felsteg, som föröfvats i afsigt att främja deras
frihet och nationela utveckling.»

Till prof. Dorners omfattande, sakrika och i allmänhet, såsom oss
synes, af en ädel opartiskhet uppburna framställning af den protestan-
tiska teologiens historia torde vi få tillfälle återkomma. Författaren,
hvilken våra inhemske »bekännelsetrogne» temligen ogeneradt sökt in-
registrera såsom hörande till deras sida, intar en moderat liberal stånd-
punkt, hvilken, i all sin måtta, dock är vida mera framskjuten, än som
med den svenska konfessionalismen, följdriktigt genomförd, är förenligt.
Man jemföre t. ex. det milda, sorgfälligt öfvervägda omdöme Dorner
uttalar öfver Theodor Parker, redan i sitt föregående stora arbete
öfver kristologiens historia, med de plumpa utfallen mot den i vårt
land så högt Värderade religionsläraren i Teologisk tidskrift från
Upsala! I det nu föreliggande arbetet yttrar Dorner om Parker, att
denne »lofvat mera än han hållit»; derimot fäster han betydande för-
hoppningar vid den amerikanska protestantismen öfverhufvud. »Pro-
testantismens framtid», yttrar han, »beror i väsentlig mån af den ut-
veckling, som kommer att försiggå i det kraftiga, numera äfven från
slafveriets förbannelse befriade Amerika, hvarföre upprätthållandet af
sambandet mellan den tyska protestantismen och den amerikanska är
af oberäknelig vigt.»

Herman Lotze, filosofie professor i Göttingen, är bland Tysklands
nu lefvande tänkare måhända den, hvilkens ord anses väga tyngst vid
de filosofiska förhandlingar, som uti vår helt visst med föga rätt s. k.
»materialistiska» tid aldrig afstannat. Till hans föregående betydande
filosofiska och kulturhistoriska arbeten ansluter sig värdigt det gedigna
verket om estetikens historia, hvilket bör kunna blifva af mycket gagn
för de många, som vid våra universitet sysselsätta sig med estetikens
studium. Både i afseende på innehåll och form — hvilken sistnämnda,
såsom i Lotzes skrifter i allmänhet, är synnerligen vårdad — har hans
arbeten stora företräden framför Zimmermanns svårlästa bok öfver samma
.ämne.

Vi beklaga att utrymmet ej medgifver oss att annorlunda än helt
flyktigt omnämna prof. Benfeys intressanta skildring af den jemfö-
rande språkvetenskapens historia. Nya rymder öppna sig för tanken,
då man läser berättelsen om dessa om ett oerhördt skarpsinne och en
den mest uthålliga forskareifver vittnande arbeten och undersökningar
af män sådane som en W. von Humboldt, Bopp, bröderna Grimm,
E. Burnouf, m. fl. Språkvetenskapen är, synes det oss, alltför litet
känd och till sin fulla vigt uppskattad i vårt land. Prof. Benfeys ar-
bete borde för oss kunna i detta afseende blifva ett uppslag till ett
bättre.

C. v. B.

-----------------
Om husfliten i Sverige och dess betydelse
för vårt land.

'	Den mindre kraften, uthålligt använd, är lika med

en stor kraft.	Leibnitz.

Ur summan af det myckna lilla uppkommer det stora.

1	Smiles*

Värt land är icke rikt, och det skall väl äfven svårligen kunna
blifva det, i någon grad jemförlig med vissa af naturen mera gyn-
nade länder; men är det äfven så armt, så oåterkalleligen dömdt att,
till större eller mindrç del, försmäkta i nöd och brist, som man skulle
kunna sluta af dessa år efter år från olika landskaper upprepade rop
om hjelp? Är det en ovilkorlig ödets lag, som icke kan afvändas, att
en stor del af vårt folk skall tid efter annan decimeras af hungers-
nöd eller, åtminstone i vissa trakter, genomgå lidanden och försakelser,
tyngre och mera bittra än döden? Vi tro det icke. Vi hysa den
öfvertygelse att Sveriges land är nog stort och godt att kunna skänka
det lilla folk, som der funnit sitt hem, ja ett ännu mera talrikt sitt
uppehälle, om detta folk blott vill Och förstår begagna sig af de rika
skatter landet hyser inom sig, om vi med allvar och flit bemöda oss
att utveckla dess materiella tillgångar samt, såsom vilkor derför, fol-
kets intellektuella och moraliska krafter.

Det har utan tvifvel varit rätt och, under närvarande förhållanden, för
staten nödvändigt att med gåfvor och understöd i hvad form som helst
bispringa nödlidande landsdelar; men när bidrag af detta slag, stundom
uppgående till en million riksdaler och derutöfver, måste år efter år upp-
repas, när en enda felslagen skörd kastar tusendetal af våra medbor-
gare på landsvägen för att, bettlande, vid de bättre lottades dörrar
söka sitt uppehälle, , och hvarken statens storartade uppoffringar eller
den enskilda välgörenhetens rika bidrag förmå stilla alla de nödlidan-
des hunger, då måste erkännas att landets nationella ekonomi icke
är hvad den borde vara, och att något måste göras för att åstadkomma
ett bättre sakernas tillstånd.

Det är ett lands förmåga af produktion, som utgör källan till dess
välstånd, och denna förmåga är åter beroende af folkets arbete, af
det nit samt den kraft och omtanke, det inlägger i sina sträfvanden.
Det är följaktligen icke nog att hafva ett vidsträckt arbetsfält och
att inom dess område ega stora skatter att upphemta. Arbetets frukt

61
962	OM HUSFLITEN I SVERIGE.

eller resultat beror af dess omfång och beskaffenhet; och om förbruk-
ningens städse växande behof icke motsvaras af en stegrad tillverk-
ning, utan det kapital, som skulle utgöra dennas näringsmedel, går till
andra länder, samt tid och arbetskrafter lemnas obegagnade eller illa
användas, så kan den nationella produktionen icke uppehållas vid en
ståndpunkt, som gifver ett helt folk välmåga eller ens nödtorftig berg-
ning..

Ännu, såsom förr, söker svensken sin utkomst hufvudsakligen i
vissa hufvudnäringar, såsom jordbruk, bergsbruk, skogshandtering och
fiskerier m. fl.; och af dessa näringar har, i sednare tider, åtminstone den
förstnämnda vunnit en glädjande utveckling; men i dem alla hafva vi
föga hunnit öfver de första stadierna af råämnets bearbetning, och
uppenbart är att de icke numera lemna tillräckliga medel till befolk-
ningens bergning och till gäldande af rikets stora införsel. Trots den
oerhörda skogsafverkning, som ännu fortgår, men hvars fullföljande i
samma skala förbjudes af skogarnes förhärjelse, och oaktadt vår stora
hafreutförsel och jemexportens utsträckning ej blott till tackjem, utan
äfven till blotta malmen, stiger dock hela vårt lands exportvärde, en-
ligt sednaste uppgifter (för 1867) till endast 128,639,000 rdr, till upp-
vägande af en införsel å 134,181,000 rdr, under det att det lilla, men
i industrielt afseende högt utvecklade Belgien exporterar varor till
värde (1864) af omkring 440 mill, rdr och Nederländerne, hvars folk-
mängd understiger Sveriges och hvars ytvidd är knapt ^del af detta
lands, exporterar varor till värde (1864) af mer än 660 mill. rdr.
Grunden till denna skiljaktighet kan icke ensamt vara olikheten i
dessa länders naturförhållanden, utan ligger visserligen äfven, må vi
öppet bekänna det, till icke ringa del, i befolkningens olika sträfsam-
het och produktionsförmåga. Vare långt ifrån oss att påstå, det icke
svensken kan och vill arbeta. Den kamp imot nöden och till de råa
naturkrafternes bekämpande, som modigt upptogs af våra förfäder
vid Sveriges första bebyggande, och hvilken deras efterkommande allt
intill denna dag med ihärdighet och tilltagande insigt hafva fullföljt,
denna strid kan icke till sitt värde misskännas, än mindre förnekas;
ja, det är, efter vår öfvertygelse, icke i allmänhet brist på flit och
arbetslust som kan tillvitas vårt folk, hvilka fel och svagheter det än
i öfrigt må ega. Men under det man hos oss uppbjuder alla sina
bemödanden för att afvinna våra gamla, för alla väl bekanta hufvud-
näringar den största möjliga af kastning, förgäta vi blott allför mycket
det arbetes vigt och betydelse, som i så många andra länder fyller
arbetarens mellanstunder och lemnar de små, men i sin ringhet ändock
ofta så välbehöfliga och välkomna bidragen till den enskildes eller fa-
miljens utkomst. De millioner armar, som under en del af året med
så oförtruten flit ur skogar, marker, berg och vatten upptaga våra
OM HUSFLITEN I SVERIGE.	963

hufvudsakliga närings- och bytesmedel, finna vi dem alla under den
tid vintern lägger sitt hvita dok öfver land och sjö lika oförtrutet
sysselsatta? Se vi icke under denna tid allmogen pä landet förnöta
en stor del af sin dag under hvila och sysslolöshet, och hvem räknar
de mänga fattiga hem, der tid och arbetskraft lemnas obegagnade och
der barnen uppväxa utan någon vägledning att bruka tanke och hän-
der till något nyttigt arbete? I länder, dem naturen riktat med mång-
faldiga förmåner i anseende till luftstreck, jordmån och mineralier, som vi
sakna, möter oss dock öfverallt och hvarje tid på året den lifligaste.
verksamhet, ej blott inom den ena eller andra hufvudnäringen, utan
i hemslöjder och binäringar af alla tänkbara slag, en verksamhet,
hvilken i hög grad höjer produktionen och lifvar handeln samt, i för-
ening med folkets allmänna sparsamhet, inom alla klasser sprider en
större välmåga. Den utmärkte fosterlandsvännen AlsteÖmeb anmärkte
redan på sin tid den sorgliga skilnad, som egde rum mellan det
blomstrande näringslifvet i utlandet och den dystra näringslösheten i
Sverige. »Utomlands», sade han, »ehvar jag kom och framfor, krälade
folk som myror, både i städer och på landet, men ganska få tiggare,
utan hvar ôçh en hade sitt göromål. I sjöstäderna fann jag utrikes
handel, sjöfart, skeppsbyggeri samt rederier och fiskerier. I uppstä-
derna allahanda manufakturinrättningar; uti platta landet landtbruk,
boskapsskötsel, spinnerier och planteringar.» Då han eftersinnnade
orsaken, hvarföre Sverige, i jemförelse med dessa länder, befann sig i
så stor vanmagt, fann han grunden dertill vara den, att man hos oss
försummat »de fyra grundpelame, hvarpå våra grannar fotat deras
välgångsbyggnad», bland hvilka grundpelare han i första rummet näm-
ner »handaslöjder» och demäst landtbruk, sjöfart ooh handel. Icke
nöjd ’med att inse bristerna, egnade Alströmer sin själs hela energi
till deras afhjelpande; och om han dervid hufvudsakligen verkade för
fabriksindustriens utveckling, hade detta sin naturliga grund deruti,
att denna industri vid Alströmers återkomst till fäderneslandet var
mest försummad och måste nästan helt och hållet nyskapas. Trots
alla omskiften -har imellertid fabriksverksamheten här i landet sedan
denna tid utvecklat sig till den betydenhet, att omkring 30,000 arbe-
tare finna deruti sysselsättning; men under det att äfven denna industri
är alltför vanmägtig att förse landet med sina förnödenheter i manu-
fakturvaror och vid sidan af en öfvermåttan stor införsel icke i jem-
förlig mån erbjuder ämnen till export, har den husflit, som fordom
här i landet egt rum, starkt aftagit. En gammal känd författare från
Sveriges medeltid, Olaus Magnus, har uti ett på latinska språket efter-
lemnadt arbete (»de gentibus septentrionalibus») gifvit oss en målande
och intressant skildring af arbetsfliten i norden på hans tid, hvilken
visar huru högt vissa hemslöjder under denna aflägsna tid utvecklat
964 ■	OM HUSFLITEN I SVERIGE.

sig. »De nordiska qvinnorna», säger han, »äro i högsta grad skickliga
att väfva lin och ull. De färga linnegarnet och vafva det så väl, att
man skulle tro det vara väfdt i sjelfva Italien, der väfningen likväl
sker hufvudsakligen af männer, och med den skilnad, att, då man i
Italien begagnar mönster af de utmärktaste målare, så efterbilda nor-
dens qvinnor blommor, svärdsliljor och trädens blad, speglande sig i
vattnet. Uti virkning öfverträffa de alla jordens konstnärer; och der-
med sysselsätta sig äfven de förnäma fruame för ått fömöta tiden.—
Med dessa virkade dukar bruka de allmänt pryda taket i deras dag-
liga stuga, då de förnäma derimot pryda sina palatser med siden.» —
Man vet äfven att allmogen uti Kinds och Maries härader i Vester-
götland redan i medeltiden dref gårdfarihandel med svarfvade kärl,
askar, smiden samt linne- och ylleväfnader; och Helsingarne hade af
gammalt rätt att med alstren af sin jord och sina handaslöjder fara
imellan köpstäderna i riket.

Vid samma tid som hågen för fabriksindustriens utveckling här i
landet vaknade, började statsmagtema äfven egna någon uppmärksam-
het åt husfliten, och den 17 Juni 1740 utkom en kongl. förordning,
hvaruti premier utfästades för »fina inrikes gjorda kläden, blomme-
rade sidentyger och finare lärfter». Man slog skådepenningar att
utdelas till belöning för finspånad, och äfven andra äreskänker utde-
lades i detta syfte. ' År 1764 reste, på manufakturkontorets be-
kostnad, i Ångermanland lärarinnor från by till by för att sprida
linneväfnadskonsten; och den norrländska väfnadsslöjden vann efter-
hand det anseende, att i denna slöjd skickliga qvinnor från denna
provins blefvo efterskrifna till Dalame, Vermland och Finland. I sed-
nare tider har imellertid den finare lärftstillverkningen år efter år
aftagit, hvartill orsaken uppgifves vara dels att tillverkningen för hand
icke kan täfla i pris med maskintillverkningen, dels ock att den ut-
ländska fabriksvaran är mera begärlig än den inhemska, enär man
icke kunnat tillegna sig de nyare metoderna för linets sortering och
väfnadens appretering. Under de förflutna 20 åren (1846—1865) hafva
inga tillverkningar af de fyra finaste klasserna varit till premier
uppvisade.

Likasom i Norrland har i Vestergötland den länge så blomstrande
väfnadsslöjden under sednare åren aftagit eller åtminstone företett ett
beklagligt vacklande. En hufvudgrund till denna slöjds första egentliga
aftagande var den af amerikanska kriget föranledda bomullskrisen; men
äfven sedan denna upphört, synes någon stark och varaktig förbättring
i tillståndet icke följa. Äfven i andra län, från hvilka underrättelser
om husfliten hittills plägat officielt meddelas, börja uppgifteme här-
om blifva alltmera torftiga; och då man på annan väg (såsom t. ex.
för ej längesedan genom den af svenska slöjdföreningen nedsatta hus-
OM HÜSFLITEN I SVERIGE.	965

flitskomité, hvilken till alla delar af riket kringsandt förfrågningar
angående husslöjdernas tillstånd) försökt inhemta verkliga tillståndet
i detta fall, kommer man till den sorgliga, erfarenhet, att ej allenast
husfliten i allmänhet är i Sverige högligen försummad, till den grad
att den i vidsträckta delar af landet kan sägas knappast vara till, utan
äfven att den bildade allmänheten, likasom allmogen, allför mycket
underskattar det arbetes värde och betydelse, som på hemslöjder borde
. nedläggas. Den bildade mannen förnekar visserligen icke nyttan af
arbetarens sysselsättning med en eller annan binäring, som kan lämpa
sig for hans fristunder; men, alltför mycket benägen att hylla den
obetänkta åsigten, att det är likgiltigt hvarifrån ett folk hemtar sina
förbrukningsvaror, endast de erhållas till godt pris, åtnöjer han sig
lätt med den kategoriska förklaring, att vår arbetande klass hvarken
kan eller gitter arbeta som den borde; och hos sjelfva denna klass
förmärkes högst ringa sinne, håg och förmåga i detta hänseende.
Man kan intet, man har mycket ringa lust att lära något och det
skulle ju, som det heter, »ej löna sig», om man än kunde göra något.

Ett så modlöst betraktelsesätt, en så allmän liknöjdhet borde
måhända afskräcka oss från att vidare med detta ämne sysselsätta
oss; men vi anse tvertom att, ju mera husflitens värde underskattas,
af desto större vigt är att söka derom sprida en allmännare känne-
dom, emedan det endast kan vara obekantskapen med dess natur och
värde som föranleder denna likgiltighet; och vi äro, för vår del, så
varmt öfvertygade om sanningens magt och så innerligt förvissade,
att en god och allmän husflit skulle öfver hela vårt land sprida mång-
faldig välsignelse ej blott i ekonomiskt afseende, utan äfven af mo-
ralisk art, att vi icke vilja från oss släppa hoppet att, äfven med de
alltför otillräckliga insigter och krafter för ämnets behandling, som
stå oss till buds, kunna på vår sida vinna någons öfvertygelse, som
förut icke häråt egnat något intresse.

Skulle man fråga oss hvad med 'husflit egentligen förstås, så
skulle vi, med erkännande att detta ords begrepp ännu icke är fullt
bestämdt och af många tolkas olika, vilja säga, att vi med husflit
förstå all till förbättrande af den arbetandes utkomst afsedd verksam-
het, hvilken, vid sidan af någon hufvudnäring, såsom bisyssla tager i
anspråk fritidens lediga krafter. Den hemslöjd, som, från att utgöra
en binäring, öfvergått till hufvudnäring, torde väl i allmänhet och
rätteligen vara handtverlc, öm man ock ännu ofta tillägger den namnet
husflit, och man ofta (såsom äfven vi stundom här nedan) till åtskil-
nad från annan näringsverksamhet, nödgas på sådan slöjd begagna
ordet husflit. Men af hvilken synnerlig betydenhet, frågar man kan-
hända, kunna dessa småsysslor blifva? Ringa tid har bonden till öf-
966	OM HUSFLITEN I SVERIGE.

verlopps att derät egna; och huru vinna afsättning ät det lilla, som
han skulle kunna tillverka?

Vi erinra oss att, för några är sedan, dâ en felslagen skörd för-
anledde en ofantlig införsel af säd till England, en statistiker beräk-
nade att all denna spanmäl, fördelad pä Englands hela befolkning ej
skulle för mera än 17 dagar lemna densamma bröd. Ett dylikt be-
vis hvad millioner vill säga skulle man erhålla, om man ville, efter
en mycket låg beräkning, i penningar uppskatta värdet af hvad endast
vår landtbefolkning skulle, med användande å en eller annan hem-
slöjd af endast ett par timmars tid hyarje söcknedag under vintermå-
nademe, kunna producera. Om af denna befolkning, hvars numerär
uppgår till omkring 3,700,000 menniskor, endast 3 millioner antoges
vara oförhindrade att under 150 dagar på året använda 2 à 3 timmar
om dagen å husflitsarbeten, så skulle, om äfven värdet af dessa ar-
beten ej skattades högre än till 10 öre om dagen, i följd hvaraf
hvarjé persons årstillverkning ej komme att uppnå ett högre penninge-
värde än 15 rdr, sammanräknade produktionen af den svenska hem-
slöjden å landet uppgå till det betydliga belopp af 45 millioner riks-
daler om året. Hvilken ansenlig stegring i landets exportvärde och
framför allt minskning i dess höga import skulle icke detta medföra;
ty om äfven, helt naturligt, den aldra största delen af hvad sålunda
tillverkades ej skulle kunna med fördel exporteras till andra länder,
så kan dock icke betviflas, att rätt mycket deraf, t. ex. möbler och
andra ; arbeten af träd eller jern, skulle, om ej på annan grund, åt-
minstone genom det billiga pris, hvartill det kunde lemnas, kunna i
andra länder afyttras; och med säkerhet kan sägas, att vi nu impor-
tera en ofantlig mängd småsaker, hörande såväl till herr- och frun-
timmersklädseln som till husgerådsartiklarne och andra nödvändighets-
varor, hvilka mycket väl kunde här tillverkas, ja,hvilka i sjelfva verket
redan här förfärdigas, men genom husflitens allmänna försummande
i så obetydlig skala, att de icke på långt när tillfredsställa behofvet,
hvaraf följer att våra köpmän med större lätthet hemta de stora
qvantiteter som erfordras från utlandet, am från eget land. Då man
härvid ihågkommer, att, i förestående beräkning det dagliga arbetets
frukt är mycket lågt uppskattad, samt att vi helt och hållet ur räk-
ningen lemnat den icke obetydliga del af städernas befolkning, hvars
hufvudsakliga sysselsättningar ganska väl skulle tillåta dem egna någon
tid åt husflitsarbeten, så torde icke kunna betviflas, hvilken stor rike-
domskälla en allmänt utbredd husflit är. Se blott, i det enskilda,
huru välmågan samlar sig, man vet ej hvarifrån, om ej omedelbart
från himlen, omkring den man och den familj, som nyttigt använder
hvårje ledig stund, under det att den största förmögenhet på ett
nästan oförklarligt sätt försvinner från det hus, der tiden användes
s	OM HUSFLITEN I SVERIGE.	967

illa eller gagnlöst förspilles! Den för sin ädla skriftstaUareverksamhet
så berömde norrmannen Eilert Sundt, omtalar, bland en mängd andra
exempel, huru bland allmogen i hans fädernesland de lediga timmarne
genom flitigt användande förvandlas i klingande mynt, att en bonde»
Ole Skattum, blott genom att förfärdiga trädskedar beredt sig eri årlig
biförtjenst af 100 speciedaler (nära 400 R:dr R:mt). Han satt på en
gård i Thoten; men gården var liten och barnskaran stor — det såg
farligt ut, och likväl förlorade han icke modet. På en ledig stund till-
verkade han flera skedar, än de många munname behöfde, och sålde
dem i nabolaget; detta upprepades oftare; med öfningen gick arbetet
lättare och lättare från handen, han kunde sälja billigare och billigare,
och nu kommo bygdens handelskarlar, som plägade utvandra med
traktens husflitsvaror, och köpte dussinvis.

Sålunda räddade Oles flit gården för hans slägt. Sjelf är han nu
undantagsman, men den af sönema, som öfvertog gården, fortsätter
trädskedsarbetet med sådan raskhet och ihärdighet, att han vid sidan
af jordbruket, med tillhjelp af en tjenstedräng, förfärdigar trädskedar
för öfver 400 R:dr om året eller öfver 1,000 dussin, värderade till 40
Öre dussinet. För att vara försäkrad om råämne har han arrenderat
en björklund till afverkning efter behof, och på jemn afsättning är
han likaledes saker.

Och exemplet smittade. Nu tog en, nu en annan i nejden efter,
så att der nu är mellan ett och tvåhundra menniskor, som mera eller
mindre tillverka trädskedar till afsalu. Det finnes derföre icke en trakt
i Norge, der man icke känner dessa gula Thotens-skedar, med en ros
eller en tupp inristad i bladet. Handelskarlame utbjuda dem i olika
delar af landet, och de utföras i stor mängd till Danmark och isyn-
nerhet till Sverige. Arbetet går nu helt fabriksmessigt, och den färdiga
skeden har gått 13 gånger genom händerna, innan den är tjenlig till
försäljning. En rask man kan göra 5 dussin om dagen; men det van-
liga dagsarbetet är 4 dussin, och så hjelpa barnen gerna flitigt till
med att putsa och skrapa dem.

Det är bekant huru i äldre tider allmogen i Sverige gerna sjelf i
hemmet förfärdigade allt hvad familjen behöfde af kläder och skodon
m. m., men att man numera äfven på landet temligen allmänt köper dy-
lika förnödenheter hos handtverkare eller i handelsbodarne. Härom är
föga eller intet att säga, om tillgångame medgifva ett dylikt anlitande
af främmande persöners flit, och om den sålunda öfrigblifnä tiden i
hemmet väl användes på annat arbete. Men der, såsom tyvärr alltför
ofta fallet är, bonden och hans tjenare endast härigenom komma sig
ifrån den gamla händigheten och fliten, samt de uppväxande barnen
i följd deraf hvarken från de äldres sätt att använda sina lediga stun-
der hemta något godt föredöme eller lära något nyttigt, att dermed
968	OM HUSFLITEN I SVERIGE.

bidraga till sitt underhåll, der kan detta öfverlåtande af en mängd
arbeten, hvarmed mången ledig stund, som nu kanske rätt illa använ-
des kunde sysselsättas, ,ej anses gagneligt. I allt fall skall väl ingen
utan intresse läsa följande vackra drag af äkta gammaldags patriar-
kalisk husflit, som meddelas från Sandfjord i Bergens stift, der det
ännu, såsom på flera ställen vid Norges vestkust, är sed att hvarje
man är skomakare för sitt hus, likasom hustrun är skräddare, i det
hon icke allenast syr sina egna, utan äfven mannens kläder. Denna
raskhet och flit är en vacker frukt af barnens uppfostran, till hvars
reglor det hörer, att bygdens flickor skola med egna händer hafva
från först till sist förfärdigat, både väft och sytt, de kläder som de
bära på deras konfirmationsdag, likasom att gossame sjelfve skola
hafva sytt deras konfirmationsskor. En hederlig skollärare i denna
trakt har, efter hyad församlingens kyrkoherde berättat, styrt , sitt hus
och uppfostrat sina barn med den drift, att då den äldste sonen var
7 år, kunde han sy sina egna skor, och då han var 9 år kunde kan
undervisa sin yngre broder i arbetet och sjelf garfva hudarne, hvilken
berättelse sedermera bekräftats af bönder från trakten såsom något
icke ovanligt. Vid ett valmöte, för utseende af Stortingsman i Aske-
vold, der alltså traktens bästa män voro församlade, hörde sålunda
Sundt, till sin öfverraskning, att de alla gingo och stodo i, skor, som
de sjelfve hade sytt. Att sådant sjelfgjordt arbete var något groft,
är väl naturligt, men så var det så mycket varaktigare, menade de.

Hela nejden igenom, från Senjen ända ned till Bergens stift,
kan man glädja sig öfver en sådan husflit, som fyller hvarje stund
mellan hufvudarbetena och sysselsätter hvarje hand i familjen; det
är denna äkta ursprungliga husflit, hvarigenom hvarje hus lägger an
på att berga sig sjelf, så att bonden är sin egen smed och snickare,
garfvare och skomakar^, medan bondhustrun spinner och väfver, färgar
och syr för hela huset.

Byhandtverkarne — i synnerhet skräddare och skomakare — äro
sålunda i dessa trakter en onödig sällsynthet, emedan ingén behöfver
dem, då invånarnes förnöjsamhet och öfning i att sjelfva utföra hvad
som förefaller, gör deras hjelp onödig. Och att de sålunda kunna
vara sig sjelfve nog, är af det föregående lätt att förstå; ty i det att
barnen tidigt tillhållas att göra nytta och deltaga i arbetet, utvecklas
både deras fingrar och förmåga sålunda, att de under uppväxandet
lätt tillegna sig den ena färdigheten och handteringen efter den andra

Äfven för vårt eget land skulle säkerligen många vackra exempel
kunna anföras om en flit och slöjdskicklighet i den torftiga kojan, som
skänker bröd och välsignelse; men sannolikt förfikomma. de numera
hos oss mera sparsamt; och ingen menniskovänlig forskare har heller.
OM HUSFLITEN I SVERIGE.	969

såsöm i Norge, från trakt till trakt spanat derefter. Uti en tidskrift*)
hafva vi imellertid läst en berättelse, som torde förtjena återgifvas.

Uti Mogata församling, en half mil från. Söderköping, lefver en 45-
årig ogift qvinna, vid namn Maja Lisa Bengtsdotter, som i synnerhet
under de sednare åren utmärkt sig genom storartad välgörenhet.

Hvad man vid besök hos henne först varseblifver, är hennes spar-
samhet och flit, båda gränsande till det otroliga. Denna sparsamhet
är äfven i hög grad aktningsvärd; ty den visar sig endast i umbäran-
den för hennes egen person. Fliten är och har alltid varit så ytter-
lig, att liknande exempel knappast någonStädes står att finna. Genom
dessa båda egenskaper har hon lyckats förvärfva en för en sådan
qvinna icke ringa förmögenhet, hvilken hon dock använder endast till
välgörenhet.

Till Mogata församlings folkskola har hon skänkt 7,500 R:dr,
hvaraf 3,500 R:dr (utgörande värdet af hennes del i fastighet, det enda
hon ärft) skola utgå efter hennes död. Återstoden, 4,000 R:dr, har
hon redan lemnat i kontanter. För hälften af denna summa har hon
väl förbehållit sig 5 procents ränta under sin lifstid, men andra hälf-
ten, således 2,000 R:dr,' har hon skänkt utan alla vilkor, afböjande
uppmaningen att äfven för denna summa taga ränta under sin lifstid.
Spinning af ull för hand, på s. k. långråck, har varit hennes hufvud-
sakligaste sysselsättning. Flertalet i församlingen har för detta ända-
mål anlitat henne, ty hon har spunnit icke allenast utmärkt väl, utan
också för godt pris. Och likväl är det genom detta arbete, som i vår
tid anses så föga vinstgifvande, som hon samlat sina betydliga bespa-
ringar — ett lysande bevis hvad flit och sparsamhet förmå.

Vi sökte i det föregående visa, hvilken ofantlig tillväxt i landets
produktion, som skulle uppkomma, om allmogen använde blott en ringa
del af sin tid på hemslöjder. Men det är icke endast genom hand-
arbeten i vanlig mening eller slöjdskicklighet, som landtmannen kan
bereda sig god biförtjenst, Detta kan äfven ske genom ett mera sorg-
fälligt tillvaratagande af många nu förbisedda eller förgätna inkomst-
källor.

På åtskilliga af de danska öarne har odlingen af frukt och andra
trädgårdsalster blifvit uppdrifven till den höjd, att densamma grund-
lagt ett allmänt välstånd; och hvarken klimat eller jordmån förhindra
åtminstone det södra Sveriges invånare att idka en högt lönande träd-
gårdsodling. Denna odling lemnar för öfrigt ett rikt förråd i hushåll-
ningen af smakliga och helsosamma födoämnen och drycker, bidrager
i hög grad till glädjen och hemtrefnaden samt mildrar sederna. Det
gifves derfore knappt något område inom den enskilda ekonomien,

*) Svenska Nykterhetssällskapets Meddelanden, N:o 13, &r 1868.
970	OM HUSFLITEN I SVERIGE.

som mera vore förtjent af att omhuldas och beredas en allmännare
spridning inom den stora befolkningen, än detta.

I flera främmande länder, men synnerligast i Frankrike, har svamp-
odlingen utvecklat sig till en ny och egen gren af landtbruket. Kemien
har gjort den öfverraskande upptäckten, att qväfvehalten i svampar är
nästan lika stor som i 'kött*); och den enskilda hushållningen har der-
efter icke underlåtit att tillegna sig ett sä förträffligt näringsmedel.
För att öka tillgängen derå har man utomlands, sedan länge, börjat
odla svampar; och genom noggrannt aktgifvande på de vilkor, som för
svampodlingens framgång erfordras, (jordens särskilda beredning, till-
räckligt mörker, lagom fuktighet och en viss temperatur) har man nu
kommit derhän, att man åt en i grunden så vansklig industri kunnat
gifva en nästan fullkomlig regelbundenhet. Så snart odlingen kommit
i gång, plockas för hvarje dag de svampar, som skjutit upp sedan
gårdagen, och dagligen gro nya. Detta fortgår i 7 till 8 månader,
då jorden blir utmattad och måste på nytt beredas till svampodling.

De gamle romarne, hos hvilka vällefnaden var högt uppdrifven,
hemtade den välsmakande tryffeln från Libyen och Spanien; men
denna svampart, af hvilken förbrukningen och med denna priset i sed-
nare tider betydligt tilltagit, odlas numera så allmänt i Frankrike,
att årliga skörden deräf uppskattas till ett värde af 18 millioner francs
eller omkring 13^00,000 R:dr R:mt. Den har ock blifvit en handels-
vara af icke ringa vigt, som funnit sin väg äfven till Sverige. Vi infora
nämligen årligen för åtskilliga tusen riksdaler tryffel och champignoner,
under det att vi alltför allmänt försmå de mångfaldiga ätliga svamparter,
som vårt eget land, icke minst i Norrland, erbjuder. Glädjande är
emellertid att se, huru kännedomen om och intresset för denna växt i sed-
nare tider vunnit en större spridning. I flera af de norra länen och äfven
i Westerås län hafva, å landstingens sida, åtgärder blifvit vidtagna
för att utbreda en allmännare kännedom om svampars insamlande
och beredande till födoämne; men det vill synas, att dessa matväxter
icke skola blifva till någon större allmän nytta förr än en ordnad
svampodling blifvit införd. Först då kunna vi påräkna en stadig pro-
duktion, lika säker , som och i Norrland säkrare än spanmålsodlingen
nu är; och sysselsättningen med denna odling, äfvensom med insam-
landet af de vanligen förekommande ätbara svampar, skulle kunna
blifva en god och allmän binäring. Genom införandet af denna in-
dustri vunne vi ock en ny exportartikel, som åtnjuter en lätt och nä-
stan obegränsad afsättning. Personer, som länge vistats i Ryssland,
påstå att vi der skulle kunna påräkna en ständig marknad för vår
svampproduktion.

*) Denna qväfvehalt utgör 44 i murklan, 31 % i tryffeln och 66 % i blomkäls-
svampen.
OM HUSFLITEN I SVERIGE.	971

Då vi tillfälligtvis nämnt Ryssland, till hvilket land vår utförsel
nu är så ringa, i jemförelse med den införsel af talg, mjöl och hampa
m. m., som nedtrycker vår handelsvåg, kunna vi icke underlåta om-
tala en annan artikel, hvilken kunde utgöra ett föremål af stor vigt
för den husliga industrien i Sverige och en god exportvara till det
stofa grannriket, men som nu är härstädes helt och hållet försummad.

Då man genomgår kommersekollegii berättelser, finnes bland vårt
lands exportvaror en icke obetydlig qvantitet bark, hvaraf likväl största
delen utgöres af eÄ-bark. Nu är visserligen denna bark ett förträff-
ligt garfämne; men, vi hafva imellertid en vida lättare bearbetad och
allmännare utbredd tillgång på ett annat slags bark, som ganska väl
skulle egna sig till exportartikel, i synnerhet på Ryssland (Petersburg
och Riga), der ofantliga qvantiteter af denna vara förbrukas. Vi
mena vidébark. Utförseln af denna artikel, ehuru det icke gäller nå-
gon verldshandelsvara, kunde dock.utjemna några hundratusen riks-
daler å Sveriges med Ryssland så ofördelaktiga handelsbalans, om den
blott ändamålsenligt ordnas och bedrifves. Denna bark är väl icke
på långt nära ett lika godt garfämne som ekbarken, men dess upp-
samling sker icke heller på bekostnad af ett ädelt trädslag, utan skulle
tvärtom i många fall bidraga att rensa och rödja våra busklupna
ängar.' Den fattiga befolkningen på landet skulle ock genom samling
af videbark kunna bereda sig en ny inkomstkälla. En qvinna eller
ett äldre barn kan dagligen, der god tillgång på vide finnes, afskala
och i bundtar uppbinda! så mycket bark, att densamma, sedan den
torkats, väger 4 lispund.

I Finland, från hvars östra delar i synnerhet betydliga qvantiteter
• videbark öfver Ladogasjön utskeppas till Petersburg, har denna hem-
slöjd vunnit mycken betydenhet. I Viborgs läns östra socknar kallas
viden af allmogen »elimä-puu», lifsträdet. Och under fattiga vårar
lefver ofta öfver hälften af församlingame i några månaders tid
uteslutande på den förtjenst barksamlingen lemnar. Den lilla staden
Kexholm exporterar i medeltal årligen 300 à 400,000 lispund videbark.
Skulle här af uppköpame också blott betalas 12 öre lispundet, så-
kulle dock en qvinna eller ett större barn kunna förtjena 40 à 50
öre dagligen.

Den norrländska väfnadsslöjden lemnar ett intressant bevis, af
hvilken ringa början, med hvilka små medel och huru stundom genom
allenast en eller par nitiska individers bemödanden en god utkomst-
källa kan beredas tusenden.	'

Redan i 16:de århundradet idkades i Ångermanland en icke obe-
tydlig linodling och lärftstillverkning*), den sednare likväl af gröfre

*) Linet odlades redan hos Romame, som använde det till tyg och segel ; och i Skan-
dinavien var bruket af denna växt temligen utbredd redan i 9:de och 10:de århundradena,
972	OM HUSFLITEN I SVERIGE.

slag. Linet ansågs alltid särdeles godt, och denna råämnets förträff-
lighet förde, i medlet af 18:de århundradet, några qvinnor i Ånger-
manland på‘ den tanken, att det äfven skulle kunna beredas till finare
spånader. Första försöket, hvilket väl lyckades, gjordes i Nätra soc-
ken af en bondhustru, Sigrid Olsdotter i Vik. En hennes dotter och
en annan hustru följde exemplet. Spinnskolor inrättades, den första
af prostinnan Norberg i Nätra, hvilken socken blef stammoder för den
fina linneväfnaden; och denna industri har derifrån utbredt sig i flera
socknar, särdeles i norra Ångermanland och Helsingland.

År 1769 uppskattades de lärftsväfnader, som i Norrland tillver-
kades, till ett värde af 3 tunnor guld; på 1830-talet, beräknades år-
liga afkastningen af premielärftets försäljning till öfver 100,000 R:dr
B:ko, hvaraf endast 2,900 R:dr ansågos afgå for rudimaterier, och år
18^0 ansåg Konungens Befallningshafvande i Hernösands län hem-
väfnadsslöjden till länet inbringa minst 200,000 R:dr B:ko.

U Äfven i Elfsborgs län har, sedan äldsta tider, idkats mången god
hemslöjd ej blott i väfnadshandtéringen, utan äfven i förfärdigandet af
allahanda träd- och bleckslageriarbeten m. m. Den magra jordmånen
i vissa trakter af länet gaf icke landtmannen tillräcklig utkomst, och
sedan han derföre med den ifver vinnlagt sig om hvarjehanda hem-
slöjder, att orten sjelf ej kunde förbruka all hans tillverkning, beredde
han sig särskilda privilegier för att genom s. k. gårdfarihandel å an-
dra orter föryttra desamma. Denna handel har väl icke varit den
enda i sitt slag, men dock den enda som grundats på särskilda rättig-
heter, hvilka, af ålder förunnade de 7 sydöstra härademe i länet, i
sednare tider nästan endast begagnats af Kinds, Åhs och Redvägs
härader, hvarimot allmogen i de öfriga sysselsatt sig hemma med till-
verkningar för gårdfarihandeln, i synnerhet inom Marks härad, der
största delen af väfnaderna tillverkas.

Det sätt, på hvilket i denna ort fabriker och hemslöjder hand i
hand arbeta för att skapa en hög och gifvande produktion, lemnar ett
glädjande bevis, att dessa båda hvar för sig så yigtiga, näringar inga-
lunda af nödvändighet äro mot hvarandra fientliga, eller att, såsom
man vanligen föreställer sig, fabriksindustrien städse måste tillintetgöra
den husflit, som arbetar i samma fack. Den högt utvecklade husväf-
nadsslöjden synes i dessa trakter hafva framkallat den mängd af gam-
emedan icke blott jarlarne, ntan äfven de fria bönderna nyttjade linne, trälarne derimot
icke.

Bomullens användande har i värt århundrade betydligt inskränkt linets. Fabrikatet af
förstnämnda råämne, som måste hemtas från Amerika och Ostindien, kan nämligen lemnas
. ’ billigare än det af linet, som växer i Europa; men detta har sin orsak i maskinerna.
Linet kan nämligen, i anseende till tågernas styfhet, icke så lätt maskinbehandlas som
\	' ? bomullen. Också dröjde det länge, innan man lyckades spinna linet med maskin. I Sve-
rige funnos ännu 1867 endast 2 linnegarns-, men 20 bomullsgarns- (32 ullgarns-) spinnerier.
OM HUSFLITEN I SVERIGE.	973

spinnerier, fabriker och färgerier, som här finnas, och hvilka på en
gång stödja och stödjas af 'husfliten. Marks härad har genom de
många der anlagda fabriker och den allmänt utbredda väfnadsslöjden
erhållit karakteren af ett fabriksdistrikt, ehuru af ganska egendomlig
art. Med undantag af den mindre del af befolkningen, som är boende
vid fabrikerna, äro de arbetande samtlige bosatta på landsbygden, en
stor del i förvärfvade små stugor, med en tillhörande potatistäppa och
bete för en ko, de öfriga i hyrda bostäder. Äfven den jordegande be-
folkningen, som i allmänhet har små jordlotter, sysselsätter sig med
husväfnad. De mottaga af vissa förläggare gam och återlemna det
tillverkadt till väfnader. Denna husväfnad idkas ock, ehuru i något
mindre skala, i Kinds och Ås härader och delas, med afseende å dess
olika beskaffenhet, imellan de olika orterne, så att i en trakt tillver-
kas de vanligast förekommande klädningstyger, i en annan andra
bomullstyger, dukar eller byxtyger, i en tredje uteslutande gardintyger,
i en fjerde gröfre ylleväfnader, blandade med hår, såsom hästtäcken,
i en' femte drällväfnader m. m., hvarigenom arbetsskickligheten ökas;
och uppskattades, af Konungens Befallningshafvande i länet år 1862,
värdet af örtens tillverkningar af detta slag till öfver sex millioner r:dr.

Den vid denna tid så blomstrande bomullsväfnadsindustrien hade
på hela ortens idoghet utöfvat ett särdeles gagneligt inflytande; och
de sju härademe bildade och utgöra väl ännu i sin industriella
verksamhet ett sammanhängande helt. Sedan, forslade af allmogen,
synnerligen inom Bollebygds härad, råämnena blifvit förda till spinne-
rierna och der beredda, mottages garnet, dels vid väfverifabrikerna,
dels af de s. k. förläggarne, hvilka utlemna detsamma hvardera till
flera hundra väfverskor, förnämligast i Marks och Kinds, men till en
del äfven i Wedens härader. De sålunda å fabrikerna eller genom
husslöjd tillverkade väfnaderna utlemnas af förläggarne till de gård-
farihandlande, hufvudsakligen boende inom Kinds, Redvägs och Ås hä-
rader samt städerna Borås och Ulricehamn, hvilka sprida dem öfver
hela riket, äfvensom till Norge. Den häraf alstrade idoghet har, säger
Konungens Befallningshafvande (i femårsberättelsen för 1856—60) fram-
kallat en företagsamhet och spekulationsanda, som icke allenast bi-
dragit att i denna i allmänhet magra bygd underhålla1 en stark be-
folkning, utan äfven beredt tillgång på kapitaler, hvilka, särdeles i
sednare tider, med förkärlek nedläggas på jordbruket och väsentligen
uppdrifvit detsamma, så att spanmålsproduktionen växt i ännu större
proportion än befolkningen. Den i statsekonomien uttalade grund-
satsen om förmånen af konsumentens grannskap med eller närmande
till producenten samt af olika näringsgrenars bedrifvande inom ett
land har således här visat sig sann, och detta till den grad, att, un-
der det dessa näringar med en förvånande hastighet tillväxt, jordbruket
974	OM HUSFLITEN I SVERIGE.

samtidigt förbättrats, sâ att, om det fortfarande utvecklar sig såsom
under dessa fem är, orten snart torde kom-ma. att producera spannmål
tillräcklig att nära den talrika befolkningen.

Af hvilken stark utveckling husfliten är mägtig, när folkets idog-
het blifvit väckt och deråt riktad, visar sig deraf, att 'bomullsväfnads-
slöjden i de 7 häraderne, hvilken ännu år 1830 blott lemnade en till-
verkning af 1,880,578 fot, år 1855 uppgick till 27,142,518 fot, under
det att samtidigt i samma härader bedrefs en Zinnefabrikation, föga
mindre än den i Vesternorrlands län, samt en betydlig ylleväfnadsslöjd.
Men beklagligtvis har dels den kort derefter vidtagna förändringen i
tullagstiftningen, i förening med den inträffade handelskrisen, i hög
grad förlamat den då så blomstrande husslöjden, dels har den i följd
af amerikanska kriget inträffade bomullsbristen utöfvat en särdeles
menlig inverkan på hemslöjden i denna provins. Tyvärr visar sig äf-
ven i andra provinser ett dylikt aftagande af den slöjdflit, som for-
dom herrskade i de svenska hemmen.

Väfnadsslöjden här i landet är för behofvet så otillräcklig, att vi
införa omkring 2 millioner skålpund väfnader mera än vi utföra, och
vår allmoge kläder sig till en stor del uti främmande, fabriksmessigt
tillverkade, i stället för i eget hem förfärdigade tyger; hvilket äfven
haft till följd en genom den tunna, för norden otjenliga beklädnaden
försvagad kroppskonstitution. Det är ej nog att vi för vår beklädnad
införa råämnen och halffabrikater, såsom hudar och väfnader (de
förra äfven ’beredda)*, vi inköpa utifrån äfven fardiggjorda kläder för
en half million r:dr jemte en myckenhet skomakeri- och sadelmakare-
arbeten» En mängd af de enklaste handtverks- och husflitsalster,
jemte hvarjehanda småsaker tillhörande .fabriksindustriens område,
hvilka, om denna industri understöddes af hemslöjden, med lätthet
skulle kunna här åstadkommas, måste nu i ofantliga qvantiteter hem-
tas från aflägsna länder. Se här en liten jemförelse mellan vår in-
och utförsel i dylika artiklar, hvilken dock till undvikande af vidlyf-
tighet, ingalunda upptager aUa, som tilläfventyrs kunde i detta fall
vara förtjenta af uppmärksamhet.

Till Sverige in- Från Sverige ut-
fördes 1867:	fördea 1867:
Askar och dosor.....				 &	7,831.	—	•

S. k. Etuis  ....................................... »	10,894.	—

Bast och bastrep................................   C:r	43.	—

Bastmattor........................................ »	2,042.	—

Brefkuverter............................................ 20,482.	592.

Broderade arbeten.................................R:dr 37,201.	10.

Fartyg och båtar — ............................      »	1,810.	—
Färglådor........................................................................................................................   ’S	2,943.	—
OM HUSFLITEN I SVERIGE.

975

	Till Sverige in- fördes 1867:		Från Sverige ut- fördea 1867:
Färdiggjorda kläder....		R:dr 505,512.		11,293.
Handskar				«	2,425.	809.
Harts											»	836,892.	37,971.
Hattar af halm eller strå		st.	6,885J	
» andra slag	:		»	69,918.)	äU.
Hattflätor af halm och strå och ej spe-			
cificerade hahnarbeten		«	2,696.	-—
Hudar, beredda		»	430,346.	5,341.
Hängslen	......:		»	31,895.	—
Knappar				»	25,784.	12.
Korgarbeten		»	3,953.	4,477..
Leksaker				»	28,813.	10.

Läster till skoarbeten........................ »	1,591.

Mattor af strå				»	26,492.	4,869.
Munlack....:			 »	1,985.	—
Paraplyer och parasoller					 st.	38,052.	1.
Pottaska, raffinerad		■ 	C:tr.	9,999.	• —
Sadelmakarearbeten									../	 «	6,316.	84.

Segel................................. R:dr 2,760.	—

Skomakeriarbeten.............................. 3,800.	17.

Skostift............................... »	35,769.	50.

Slöjdvaror.................................R:dr 118,018.	7,489.

Säckar, tomma.............................. »	19,707.	4,333.

Terpentin........................:......... ft 11,667.	—

» -olja och spiritus.............. » 145,393.	—

• Tågvirke...........'...................... » 299,302.	2,900.

Tälglmifvar.................................. »	8,745.	345.

Vantar.............. ......................     »	6,004.	—

Vekar, lamp-	och ljus-................ »	3,277.	—

Verktyg.................................... R:dr 226,288.	14,326.

Då man talar om näringarnes betryck här i landet, är det van-
ligen endast den af handelsfriheten orsakade stora införseln samt de
svenska fabrikernas oförmåga att täfla med utlandets industri, som
detta betryck tillskrifves; men hvilka åsigter man än må hysa om de
förändringar i tullagstiftningen, som i sednare tider blifvit vidtagna,
och huru högt än den utländska fabriksindustrien må i vissa delar
vara den svenska öfverlägsen, så är likväl oförnekligt — hvad äfven
den ofvan intagna förteckningen å införseln af en mängd industri-
alster utvisar — att svensken icke för närvarande gör allt hvad han
kan för nyttigt användande af sin tid och sina råämnen. Det är,
bland våra allmännaste förbrukningsartiklar, en mängd småsaker, till-
samman dock bildande betydliga värdebelopp, hvilka nu hemtas uti-
976	OM HUSFLITEN I SVERIGE.

frân, men lätteligen kunde här åstadkommas helst de i allmänhet ej
fordra stor konstfärdighet, såsom tillverkning af husgeräd, handskar, verk-
z tyg och redskraper, slöjd- och smidesarheten, halm- och korgflätningm.m.

Det utgör icke någon heder för ett land, hvars landtmän under en 6 à 8
månaders vinter hafva god tid till hvarjehanda arbeten, att nödgas från
andra länder införa bastmattor, skoläster, skopligg och skostift, askar,
brefkuverter, ljusvekar, munlack, vantar, hängslen och säckar m. m.
dylikt; och månne icke den oerhörda och, man kunde väl säga, gräs-
liga verksamhet, som svenskarne nedlägga på sina skogars utrotande,
kunde bättre användas på bearbetningen och förädlingen af de pro-
dukter desamma lemna; månne vi icke borde något mera än som sker
spara yxan, för att i stället gripa till den nu så försummade knifven
samt till huggjernet, hyfveln öch svarfstolen? Huru mycket större
värde får icke den förädlade produkten, i jeinförelse med den ofull-
komligt eller allsicke förädlade; och hvilken vidsträcktare arbetsför-
tjenst lemnar den icke, utan att dock, såsom nu, sjelfva ämnet till
framtida afkastning och vinst behöfde förstöras. Ett vanligt, vedträd
kan t. ex. genom slöjdskicklighet gifva en inkomst af flera riksdaler;
och en enda liten leksak eller en nyttig, väl skuren artikel af träd
har ofta ett högre värde än en hel tolft bräder eller massor af stäf-
ver eller grufstolpar, men denna lilla artikel verkar dock icke till sko-
garnes förstörelse, utan tvärtom manar, i följd af det intresse till-
verkaren har uti god tillgång på råämnet, till skogens bevarande, un-
der det att derimot den hejdlösa timmerafverkningen föröder den
svenska jordens sköna och vigtiga beklädnad samt pitpropshygget till-
intetgör sjelfva brodden till blifvande skogar. Det har icke längesedan
blifvit af Sakkunnige personer beräknadt, att afverkningen af de sven-
ska skogarne redan nått den höjd, att årliga återväxten ingalunda
kan ersätta hvad årligen förbrukas utan med 4,800,000 famnar under-
stiger detta sednare. Denna brist i produktionen kan ej fyllas annor-
lunda än genom sjelfva skogskapitalets förminskning; men när från
trakt till trakt förhärjade marker träda i dagen, der stora, lummiga
skogar förr gåfvo skydd åt fälten samt timmer och bränsle åt deras
odlare, då skall Sverige snart se sin nu så betydliga trädvaruexport,
hvilken gifver tusentals arbetare sysselsättning och inbringar landet
många millioner riksdaler, upphöra och förbytas till en stark införsel
af denna nödvändighetsvara, under det att bergsbruk och industri skola
förtvina i brist af en bland de vigtigaste häfstänger för deras bedrif-
vande. Det skall då vara för sent att tänka på en allmännare hus-
flit, såsom redan visar sig på åtskilliga orter inom fäderneslandet, der
man klagar att skogarnes borthuggning beröfvat folket nödigt virke
till bearbetning. Skulle det då icke vara skäl att till sådant ädlare
bruk tillvarataga de skogstillgångar vi ännu ega; och om nationen en
OM HUSFLITEN I SVERIGE.	977

dag skulle i detta fall komma till besinning af hvad nödvändigheten
bjuder, hvarifrån skola vi, om hemslöjder och binäringar inom värt
land ej vinna en större utveckling, taga bröd och medel att betala
' vår stora införsel från främmande land, när skogarne och bergsbruket
icke mera gifva den afkastning, hvilken vi hittills för betäckande af
denna import i så hög grad tagit i anspråk?

Nyttan af en mera utbredd husflit inskränker sig icke till de
materiella fördelar som deraf uppkomma; den är äfven af moralisk
art. Under det att sysslolösheten skapar lättingar, förqväfver de goda
anlag, som kunna förefinnas, samt föder armod och brott, alstrar åter
fliten i hemmet, då alla arbeta för eget och de sinas bästa, tillfreds-
ställelse, inbördes tillgifvenhet, sjelfkänsla och oberoende. Husfliten skil-
jer icke, såsom fabriksindustrien, makar och barn från hvarandra; den
tvingar icke medlemmar af samma familj att, på skilda håll, dag efter dag,
tillbringa sitt lif inneslutna inom fyra väggar, i en qvaf, förskämd och ofta
med för bröstet skadliga partiklar uppfylld luft, hvars förstörande in-
flytande på helsan, arbetaren känner, men ej kan undandraga sig.
Arbetet i hemmet kan vara mödosamt och gifva en ringa penning,
för dag räknadt; men det är ett fritt och sundt arbete; det bevarar
hemlifvets trefnad, och det löser icke, utan fastmera stärker familje-
banden. I fabriken har arbetaren, under det döfvande slamret af
maskinernas gnisslande och rasslande gång, knappt andra föremål att
betrakta än de fuktiga väggarne och den enformiga taktmessiga rörel-
sen af maskinernas armar; menniskan känner sig der snart försatt i
en ställning, lik någon af de döda mekanismer hon behandlar; och
lifvet förlorar sitt värde för den, som ej deraf har någon glädje att
njuta. Vid arbetet i hemmet är arbetaren herre öfver sina rörelser
och sin tid. Han kan stadna när han så vill; han kan efter behag
arbeta fort eller sakta; han kan samtala med sin familj, och i en
snygg, luftig kammare skänker arbetet honom helsa, kraft och för-
nöjsamhet.

Välsignelserik är husfliten framför allt i sitt inflytande på barnen.
När de små se föräldrar eller syskon städse med något arbete syssel-
satte, vänja de sig att betrakta fliten såsom något naturligt och nöd-
vändigt; de vilja då ej heller gå sysslolösa, och de söka gema efter-
likna hvad de äldre företaga sig. Sålunda växer hos dem arbetsam-
hetens dygd vid sidan af en duglighet och förmåga att hjelpa sig sjelf,
som under äldre år kommer dem väl till godo. Då barnen tidigt till-
hållas att göra nytta, utvecklas deras fingrar och förstånd i riktnin-
gen att tillegna sig den ena färdigheten och handteringen efter den
andra; och man skall hos ett sådant folk icke återfinna den klumpig-
het och oförmåga att reda sig vid förfärdigandet af de simplaste red-

62
978	OM HUSFLITEN I SVERIGE.

skap eller i andra göromål, som tyvärr nù sâ ofta förmärkes både
bland allmogens barn och hos våra ynglingar af annat stånd.

Man skulle tro, att den fattigdom, hvaröfver man här i landet
så ofta klagar, och hvarom tyvärr alltför många beklagansvärda före-
teelser vittna, är en saga, då vi hafva råd att låta en så stor del af
,den långvariga, mörka årstiden förspillas utan arbete och sysselsätt-
ning för en ansenlig del af vår allmoge, och då tusendetals barn i
våra bondstugor och torparekojor få uppväxa utan att tillvänja sina
händer vid någon slöjd och sitt sinne vid arbetsamhet. Men blott ett
arbetsamt folk kan bebo och behålla Sveriges jord; och vår ekono-
miska ställning jemte folkmängdens aftagande innebära, såsom oss
*synes, den kraftigaste anmaning som väl kan gifvas, att se till,
det vi allmänt lära oss det första vilkoret för ett folks lif, det att
" kunna föda sig. Detta vükor fylles icke af våra hittillsvarande hufvud-
näringar; och ögonskenligt är att en af dessa, nämligen skogsafverk-
ningen, snart måste, antingen genom skogames utrotande eller genom
ett förståndigare hushållssätt, förlora en stor del af sin förra vigt.
Det återstår oss då endast att tillegna oss den inkomstkälla, som
andra nationer redan länge funnit i husflit och binäringar. Men ju
mera dylika bisysslor gifva ringa förtjenst, af desto större vigt är att
arbetaren får rätt sinne för arbetets ära och välsignelse samt att
sysslolöshet och lättja äro’ honom motbjudande; ty med sådant sinne
följer den förnöjsamhet som gifver tålamod och uthållighet, om äfven
penningeförtjensten är ringa.

Tyvärr hörer denna förnöjsamhet med det lilla och denna ihär-
dighet i förvärfvet till de dygder, som svensken alltför mycket saknar.
Inom handtverksklassen såväl som bland allmogen, och väl äfven i
andra stånd, är intet mera vanligt än att det arbete som gifver blott
en ringa penning, men lättare och oftare kan erhållas, försmås, samt
att samma personer, som med ifver eftertrakta de större beställnin-
game eller förtroendena, hellre gå med sitt folk sysslolösa, än de
mottaga den lilla förtjensten. En af våra vänner fann sig en dag
vara i behof af en mindre reparation å några fönster, och efterskic-
kade derföre en snickare; men när denne hörde, att arbetet skulle
blifva af ringa betydenhet, hade han icke tid dertill. Samma svar
erhölls af flera andra mästare inom samma yrke; men då budet slut-
ligen påträffade en inflyttad tysk snickare, var denne genast villig att
emottaga arbetet. Några veckor derefter behöfde samme man, som
haft det lilla arbetet att utbjuda, ett betydligt reparationsarbete; och
hvad var då naturligare än att han, med förbigående af sina alltför
anspråksfulla landsmän, hvilka nu ingalunda skulle saknat tid, gaf
hela den icke obetydliga förtjensten af det nya arbetet åt den tyske
handtverkaren, som visat sig villig och förnöjsam i det lilla. Man
OM HUSFLITEN I SVERIGE.	979

har i vårt land intet imot att blifva rik; men man förstår icke vägen
dertill. Penningen måste vinnas hastigt och i stort, om man skall
derför göra sig besvär; att med stilla flit och ihärdighet lägga öre till
öre, dertill har man ej håg och tålamod. Men det är just på detta
sätt penningen vill hopa sig; och det är emedan vi så allmänt försmå
detsamma, som så få förmögenheter skapas, men derimot ett så all-
mänt obestånd råder.

Man förebrår lyckan hennes blindhet; men hon är icke så blind
som menniskorna. De, som blickat in i det praktiska lifvet, finna att
lyckan vanligtvis står på den flitiges sida, såsom vind och vågor på
den bäste seglarens.

Framgången går i hvarje ärligt bemödandes spår; och för att
vinna densamma fordras i allmänhet icke" några utomordentliga egen-
skaper; de egenskaper som fordras, kunna, i de flesta fall, samman-
fattas i dessa tvenne: sundt förnuft och ihärdighet*). Men huru vill
man att ett folk skall blifva välmående, som med ringa uppfinnings-
gåfva och företagsamhet i det stora, försmår att använda tanke och
tålamod för begagnande àf de små hjelpkällor för dess utkomst, som
förhållandena erbjuda.

Apotekarne i Sverige måste ofta från utlandet införskrifva så-
dana växter, som växa vilda på våra skogsbackar, emedan vår all-
moge vill för dem hafva mera betaldt, än hvad både insamling och
transport från utlandet kosta. Och det är icke allenast medicinska
växter, utan tusentals andra saker som hemtas utifrån, derföre att
man hos oss tycker det icke löna mödan att befatta sig med dylika
småsaker. Så t. ex. läste man, för ett par år sedan, i »Tidning for
Trädgårdsodlare»: »I Stockholms handelsbodar kostade i Februari
torkade päron 75 öre och torkade äpplen 67 öre skålpundet. På intet
ställe, der vi gjort förfrågan, fanns torkad svensk frukt, utan var den
införskrifven från utlandet.» Om nu våra landtbrukare, särdeles de
som hafva liten jordrymd, planterade fruktträd och på lediga stunder
samlade och torkade frukten, dels för egen räkning och dels till för-
säljning, skulle de sjelfve få en smaklig tillökning i kosthållet och en
ej ringa förstärkning i kassan, på samma gång penningar för sådan
frukt ej behöfde gå ur landet. Barnen kunde ju äfven i så lätta
göromål biträda.

Vårt land, ännu rikt på barrträd, börjar dock blifva ännu mera
rikt på kala och afverkade marker. För besåning af dessa sednare
behöfva vi tall- och granfrö. Sådana kunna i mer än tillräcklig mängd
fås här hemma; men vi försumma att insamla dem och köpa från
utländningen hvad vi sjelfve hafva. Med våra skogar bedrifves en

*) Buffon, den store naturforskaren, sade om snillet: »Det är tålamod».
980	OM HUSFLITEN I SVERIGE.

stör misshushållning, icke blott deruti att de öfvermåttan afverkas,
utan äfven genom underlåtenheten att tillgodogöra oss de råämnen till
bearbetning och det affall, såsom barr, frön och kåda m. m., som
skogame lemna. Ett och annat exempel på hvad i detta fall kunde vara
att göra har i det föregående blifvit lemnadt.

Ett lands rikedom beror mindre af dess naturliga förmåner, än
af befolkningens idoghet och sparsamhet. Utan dessa dygder blifva
naturens förråder, vore de än så ymniga, otillräckliga; och är naturen
sträng, ja till och med, såsom i en stor del af vårt land, karg, skall
det folk, som icke vinnlägger sig om dessa egenskaper, förr eller sed-
nare duka under eller se sig undanträngdt från sina fäders jord.

Må vi imellertid icke stanna vid upprop och föreställningar! De
som inse vigten af att återupplifva fliten i de svenska hemmen, ja,
hela samhället bör gifva arbetet den uppmuntran, som ligger uti att
ära och främja dess utveckling.

Hvarje steg menniskan tillryggalägger för att närma sig sitt mål:
hennes egen och slägtets förädling, måste ske genom arbete, genom
sträfsam, ärlig ansträngning. Det är arbetet vi ha att tacka för
hvarje socialt framåtskridande; det är arbetet allena som förädlat
folken såväl som den enskilde. Derföre må icke arbetets värde, i hvilken
ringa skepnad det än framträder, ringaktas; derföre bör den godtyck-
liga gradering af medborgares sträfvanden man nu så allmänt iakt-
tager, och hvarigenom handtverkarens arbete skattas lägre än köp-
mannens och dennes arbete lägre än embetsmannens m. m. d., förvi-
sas till området för de talrika fördomar, som så länge tjenat att
söndra menskligheten och tillbakahålla hennes utveckling.

Hand i hand med arbetets erkännande måste dock gå allvarliga
bemödanden att lifva och höja det; och härvid måste menigheter och
enskilde med nit och omsorg samverka. Att öfver hela landet bringa
det husliga arbetet till heder och gifva det sin tillbörliga plats såsom
en gifvande inkomstkälla för tusendetal af menniskor, som hittills ej
förstått att till gagn för sig och medmenniskor använda mer än en
ringa del af sin tid och sina krafter, detta är en stor uppgift, hvars
lösning ej är att vänta af några få enskilde, och hvars omätliga svå-
righeter icke få underskattas; men det har i sig sjelf sin belöning; ty
det skall sprida välsignelse öfver land och stad, och något kraftigare
medel att hämma fattigdomens, lösdrifveriets och brottens tillväxt torde
visserligen icke kunna upptäckas.

Men hvilka äro de medel, genom hvilka det husliga arbetet skulle
kunna upplifras?

Det ligger icke egentligen i planen för denna uppsats att härom
framställa förslag; men några åsigter i detta hänseende må det dock
OM HUSFLITEN I SVERIGE.	981

tillåtas oss att framställa, för att fästa uppmärksamheten på en och
annan omständighet, som härvid kunde förtjena att ihågkommas.

Hvad som egentligen förhindrar vår allmoge att mera allmänt
egna sig åt husslöjder är, utom en viss tröghet och obenägenhet för
allt som fordrar nå^on tankemöda eller ej hastigt gifver en större
vinst, en alltför allmän okunnighet om sättet att tillverka något
hemslöjdsarbete som kan afsättas.

Denna brist i folkets uppfostran synes således först böra afhjel-
pas, och ligger dervid den största vigt derpå, att åtgärder vidtagas
för meddelande af undervisning och handledning i dylik slöjd. Härtill
' erbjuda sig nu flera utvägar, såsom t. ex. öppnandet af skolor for
hemslöjder, kringsändandet af undervisare, anskaffandet af modeller
och förbättrade verktyg, inrättandet af industrimuséer, i hvilka folket
städse hade tillfälle att se och jemföra prof af husflitsalster från olika
delar af landet — i vissa fall sammanställda med likartade produkter
från andra länder — samt anordnandet af tillfälliga, men periodiskt
återkommande, utställningar med belöningar för de med större skick-
lighet utförda alster; och säkerligen bör ingen af alla dessa åtgärder,
af hvilka den sistnämnda äfven skulle verksamt bidraga till husflitens
uppmuntrande, lenmas å sido, der man allvarligen vill det sökta målet.
Af synnerlig vigt vore äfven att på tjenligt sätt underlätta afsättnin-
gen af hithörande alster, för hvilket ändamål agenter borde utomlands
uppsöka och bereda tjenliga afsättningsorter, hvarjemte man i våra
större städer och framför allt i hufvudstaden borde anordna perma-
nenta utställnings- och försäljningslokaler för husslöjd.

Spridda bemödanden i den syftning, vi . här antydt, hvilka åt-
minstone vittna att intresset för denna industri återvaknat, hafva
redan förekommit. Både i Kronobergs och Blekinge län hafva lands-
tingen uttalat sig för nyttan af belöningars utfåstande för alster af
hus- och hemslöjd, men öfverlemnat till hushållningssällskaperne att,
så kraftigt omständigheterna medgifva, befordra husflitens utveckling.
I Hallands län beslöt landstinget sistlidne år att hos kommersekolle-
gium begära en torgdag i Augusti månad för handel med husslöjds-
alster, till dess en särskild marknad för sådan handel kunde blifva
anordnad; och i Vesterbottens landsting bifölls, år 1867, en fram-
ställning af Konungens Befallningshafvande om anslag till inköp af
sådana handaslöjdsalster, som skulle kunna å annan ort afyttras. Man
beslöt för detta ändamål upptaga ett lån å 45,000 rdr, att inom tre
år återbetalas, hvarjemte en komité tillsattes, som, biträdd af filial-
komitéer i olika delar af länet, skulle för ändamålet vidtaga nödiga
åtgärder.	’

Ï Stockholms län har slutligen landstinget sistlidne år nedsatt
en centralkomité, bestående af dels fem af tinget utsedde personer
982	OM HUSFLITEN I SVERIGE.

dels ock ett lika antal af hushållningssällskapets förvaltningsutskott
valde ledamöter, hvilken komité fått sig upppdraget:

l:o) att inom hvartdera af länets hushällsgilles-distrikter bilda en
förening med syftemål att hvar i sin ort verka för husflitens
upplifvande ;

2:o) att föranstalta utgifvandet af mindre och lättfattliga skrifter i
ämnet, hvilka, genom lokalföreningarne eller på annat sätt, skulle,
till en början kostnadsfritt utdelas;

3:o) att antaga och afskeda undervisare;

4:o) att söka genom anordnandet af försäljningsställen, så väl i hufvud-
staden som i landsorterna, äfvensom genom expositioner och be-
löningar betrygga och uppmuntra den husflit man vill uppkalla; och
5:o) att med råd, upplysningar och tilläfventyrs äfven med penninge-
medel understödja såväl lokalföreningarne som hvarje uppspirande
folknäring och enskilda, af sådan uppmuntran förtjenta bemödanden.

Till understödjande af denna centralkomités åtgärder och sär-
skildt till inköp af modeller, till arvoden åt kringresande eller i or-
terne antagne undervisare i husslöjd och till utställningar af härtill
hörande artiklar m. m. d. anslog landstinget, för en tid af 5 år, ett
årligt belopp af 1,500 rdr, och då en betydlig del af denna summa
komme att användas till, en för hushållningssällskapets vanliga års-
möte i Januari bestämd, större utställning af husslöjdsalster, har KongL
Maj:t beviljatt- ett anslag af 500 rdr till bestridande af kostnademe
för utgifvande af lättfattliga mindre skrifter angående husflitens värde
och de derför lämpligaste föremål m. m., äfvensom länets hushållnings-
sällskap, för samma utställning och öfriga centralkomiténs ändamål,
till dess förvaltningsutskotts förfogande ställt icke obetydliga belopp.

För att fullständiga denna framställning af de åtgärder, som i
sednaste åren här i landet blifvit vidtagna för husflitens befrämjande,
kunna vi slutligen icke underlåta omnämna den s. k. landtbruksriks-
dagens beslut, en institution, egentligen bildad i följd af de åsigter
som vid det 12:te allmänna landtbruksmÖtet, 1868, uttalats, att näm-
ligen samtlige hushållningssällskaperne borde, genom ombud, årligen
sammanträda i Stockholm, för att öfverväga och förbereda dé åtgär-
der, som för husflitens befrämjande kunde befinnas lämpliga. Desse
ombud fattade, under sina sammanträden i Februari och Mars må-
nader innevarande år, de beslut att, till befordrande af husslöjdens
och den inhemska industriens utveckling, hos Kongl. Maj:t skulle göras
underdånig framställning, dels att Kongl. landtbruksakademiens förvalt-
ningskomité erhöhe uppdrag att med unge män, som med utmärkelse
genomgått högre teknisk läroanstalt, träffa aftal, hvarigenom de för-
bunde sig att under viss tid, mot åtnjutande af årligt stipendium,
inom eller utom riket så teoretiskt som praktiskt utbilda sig i
ÔM HUSFLITÊN I SVEBIGE.	983

särskilda industrigrenar, samt sedan under vissa år ställa sig till
landtbruksakademiens förfogande, för att, mot faststäldt arvode och
särskild ersättning af enskilda, som påkalla deras biträde, gå dessa
tillhanda med råd och upplysningar; dels ock att Kongl. Maj:t täcktes
låta genom dess beskickningar vid utländska hof eller genom dess
konsuler eller, der sådant ansåges lämpligt, genom särskildt utsända
agenter, inhemta samt på lämpligt sätt meddela upplysning om ut-
sigteme för afsättning å utrikes ort af svenska tillverkningar, samt
om och å hvilka orter upplag till försäljning deraf kunde beredas;
och skulle för öfrigt ombuden hos hushållningssällskapen hemställa:
l:o) om anskaffande till folkskolorna eller, i de orter der slöjdskolor
finnas, till dessa af erforderliga ritningar, modeller och verktyg,
särdeles med afseende å den i orten gängse industri;

2:o) om inrättande i de orter, der en befintlig industri anses behöfva
understöd eller utbildning, af s. k. läroverkstäder; samt

3:o) om föranstaltande, antingen för hvart län särskildt eller gemen-
samt för ffere län å vissa större afsättningsorter, af utställning
till försäljning af svenska industri- och husslöjdsalster.

Då man ser dessa talrika, spridda bemödanden eller förslag att
upphjelpa den svenska hemslöjden, kan man icke sakna allt hopp, att
en ny morgon randas för denna gren af vår näringsflit. Men det är
hög tid att vi i detta fall komma från ord till handling och från för-
slagens mångskiftande färgspel till utförandet och den praktiska verk-
lighetens allvar. Fattigdom och elände, moraliskt såväl som ekono-
miskt, hota här i landet att taga öfverhand. Ej nog att vid hvarje
felslagen skörd hela befolkningen i de af olyckan hemsökta trakterna
befinner sig hjelplöst hemfallen åt den bittraste nöd, och att staten,
hvars skattemedel icke äro upptagna i ändamål att föda folket sjelft,
måste se sina tillgångar uttömda för att rädda tusendetal af menni-
skor från hungersdöden; arbetslösheten drifver äfven i vanliga år
massor af unga män och qvinnor ut på vägar och gator att tigga sitt
bröd eller ock att utvandra. Med allmosor och en förbättrad fattig-
vård kan det onda icke hjelpas. Det är dertill alltför stort och för
djupt rotadt. Att förse- menniskoma med arbete och nya utvägar att
försörja sig är att bota sjelfva eländets sjukdom.

Bristfällig uppfostran är hufvudgrunden dertill att så stort antal
menniskor sakna anställning och arbetsförtjenst; ty naturligt är att
okunniga persöner icke kunna användas vid befattningar eller göromål,
der det fordras insigter eller skicklighet, och om personer äro illa
eller alldeles icke undervisade skola de i de flesta fall förblifva okun-
niga och oanvända. Derföre är det lika fåfängt som obilligt att städse
klaga öfver lyckan eller ödet eller lagstiftningen, då ménniskor, soin
hafva föga vilja och än mindre duglighet, stå bröd- och hjelplösa.
984	OM HUSFLITEN I SVERIGE.

Det är nödvändigt att enhvar, hvilken samhällsklass han än må till-
höra, uppbjuder all sin förmåga att lära något nyttigt och att upp-
öfva både sina själs- och kroppskrafter; och de bättre lottade böra
ej förgäta att de, just i följd af sin lyckligare ställning, hafva pligter
ej blott mot sig sjelfva, utan äfven mot andra.

Snille äges af få och är icke nödvändigt i det dagliga lifvet; men
alla kunna i sitt arbete nedlägga förstånd och flit; alla kunna Än-
lägga sig om att väl göra det de förehafva; och mera behöfves i all-
mänhet ej för att vinna framgång. Likväl är det just detta, hvilket
ögonskenligen ej öfverstiger någon menniskas krafter, som mest för-
summas.

»Jag ber Er, M:r Opie, var god och säg mig, hvarmed blandar
ni edra färger?» sade en ung, liflig dilettant till den store engelske
målaren. »Med förstånd! min herre!» var det vresiga, men riktiga
svaret. Det gaf icke mycken undervisning, i detta ords vanliga me-
ning; det förklarade icke konstens grunder och reglor; men om frå-
garen egde den ofvannämnda gåfvan, väckte det honom att med fram-
gång försöka att tänka och måla.

Tanke, kunskap och ihärdighet taga öfverallt, i de lägsta som i
de högsta yrken, ut sin rätt. Det är ej nog att vilja något: man
måste vilja det med allvar, man måste så att säga deri nedlägga sin
själ och icke förakta hvad man har om händer. , En fransysk mode-
handlerska tillfrågades om orsaken till hennes landsmaninnors öfver-
lägsenhet i detta yrke Öfver medsystrame på andra sidan kanalen.
»De äro stolta öfver sitt arbete,» svarade hon, »och engelskor äro
det icke.»

Vi hafva bland medlen att upphjelpa den husliga industrien talat
om slöjdskolor och undervisares kringsändande m. m.; men dessa me-
del, huru goda de utan tvifvel skulle vara, kunna knappast blifva
tillräckliga för den ofantliga myckenhet af äldre och yngre personer,
som behöfva undervisning i binäringar, deri så få ega någon känne-
dom. I hvarje samhälle finnes dock bland mängden af mindre väl-
lottade en och annan i ekonomiskt eller intellektuellt hänseende mera
begåfvad, som åt de obemedlade i sin omgifning kunde meddela något
för dem nyttigt att inhemta. Det nämndes i det föregående, huru en
bondhustru Sigrid Olsdotter i Vik, jemte prostinnan Norberg i Nätra
socken gifvit upphofvet till den fina spånads- och väfnadshandteringen
i Ångermanland, hvaraf sedan tusenden hemtat en god utkomst. Dy-
lika drag, utvisande huru de bättre lottade genom någon liten upp-
ofiring af tid eller medel kunna i vida kretsar sprida bergningens
frön, kunna äfven anföras från andra håll. Den vackra folknäring af
spetsknyppling, broderi och finare sömnad, som nu bedrifves i Irland,
leder sin uppkomst från 1820, då ett välgörande fruntimmer utrikes
OM HUSFLITEN I SVERIGE.	985

ifrån införskref en skicklig lärarinna i broderi och lät deruti under-
visa 300 flickor i sitt grannskap*). Derifrån spridde sig rörelsen i
alla riktningar, och inom ett tiotal af är hafva icke mindre än
15 millioner pund**) (270 mill, rdf rmt) betalats för irländska spet-
sar, broderi, virkning etc.; ett beundransvärdt resultat afen liten
början. Genom dylika medel kunde måhända svenska fruntimmer
lyckas förbättra våra landsmaninnors smak och skicklighet och sätta
dem i stånd att kämpa mot utländska medtäflare.

Trädsnideri är en i sig sjelf behaglig konst och mycket fördel-
aktig såsom yrke; och unga fruntimmer, som i sitt hem lefva i be-
qvämlighet och sysslolöshet, kunde icke sysselsätta sig på ett mera
nyttigt och behagligt sätt, än att först inhemta denna konst och sedan
meddela den åt andra som äro mindre lyckligt lottade än de sjelfva.
Att skära ut i elfenben eller göra artificiella blommor eller färglägga teck-
ningar eller inbinda böcker kunde också med fördel läras och meddelas.

Önskligt vore för öfrigt att skolråd och skolstyrelser, vid sidan
af sina omsorger för gossars och flickors bokliga undervisning, äfven
med uppmärksamhet tillsåge, huruvida harnen i hemmen tillholles till
arbete och deri öfvades. En prest i Norge (i Valders) har visat huru
sådant kan, äfven utan allt inträngande i familjelifvets inre, låta sig
göra. Då han i kyrkan pålyste skolbesöken för året, tilläde han den
önskan att de äldre barnen måtte glädja honom med att medtaga prof
på ett eller annat, söm de med sina händer arbetat. Han uttryckte
sig med försigtighet, fruktande att allmogen kanske icke skulle tycka
om denna sammanblandning af skolans religiösa och arbetets verlds-
liga väsen; men det gick godt; intet missförstånd förmärktes. Vid
skolhögtiderne tillgick derefter så, att der förhördes i religion om
förmiddagen, i geografi och räkning m. m. på eftermiddagen, och när
sålunda hela den egentliga förrättningen var slutad med tal och sång
påminde presten om sin anmodan, och några af flickorna kommo och
framlade prof på spinning, stickning och häckling, och en gosse hade
att förevisa en knif med urholkadt skaft, en annan en räknetafla, en
tredje litet trädskäming. Det var icke många prof första året, men
likväl så vida, att prosten fick lust att fortsätta året derefter och de
följande. Vid arbetenas förevisning blef tillfälle att framställa én och
annan vägledande och uppmuntrande anmärkning; liksom till premie
kunde prosten köpa ett och annat stycke; för andra stycken måste
det bero på »hederligt omnämnande».

Detta exempel synes oss förtjena efterföljd; men vi skulle vilja
vidare utsträcka omsorgen om skolbarnens uppfostran i arbetsduglig-

*) »Irish Industry», af J. F. Maguire, M. P.	-

“) Artikeln om »Female Industry in Ireland», af Mrs Meredith, nti »Englishwomens»
Journal för September 1862.
986	OM HUSFLITEN I SVERIGE.

lighét. Månne det skall vara så alldeles nödvändigt att de omkring
500,000 barn, som nu, med en årlig kostnad af omkring 4 millioner
rdr, undervisas i våra folkskolor, skola förnöta flera års tid på inlä-
randet af bibliska historien, katekesen och något litet af räkning och
geografi m. m. d., för att, när de omsider återgå till sina i allmänhet
fattiga hem, stå lika oförmögne att bidraga till familjernas utkomst
som när de först började sin skolgång? I rikare länder än vårt för-
spiller man icke så ungdomens lärotid.

Belgien, som på sin ringa yta föder en folkmängd, större än den
Sverige och Norge tillsammans hysa, har gjort ofantligt mycket för
att, genom teckningsskolor, läroverkstäders och arbetsskolors förening
med folkskolorna, stegra den manliga ungdomens skicklighet och för-
måga att försörja sig; och man har der äfven sörjt ganska väl för
det qvinliga könet. Uti arbetsskolor erhålla de små flickorna under-
visning i sömnad, stickning, handsksöm och spetsknyppling m. m., och
blott tvenne timmar hvarje afton äro anslagna till de i folkskolorna
öfliga ämnen. En liten flickas medelinkomst i skolan uppgafs år 1851
utgöra, i svenskt mynt, 30 öre rmt om dagen. Barnen lära alltså ti-
digt att förtjena sitt bröd genom eget arbete och förtära icke sina
föräldrars knappa sparpenningar. Det kapital, hvarmed de sedan
träda i lifvet, består i ett kunna, icke blott i ett abstrakt och för
lifvet ofta onyttigt veta. Arbetsskolorna för flickor äro upprättade
genom enskilda eller genom kommuner, ofta äfven genom qvinliga för-
eningar. I provinsen Ostflandem funnos, bland en befolkning af
800,000 innevånare, 369 sådana arbetskolor med 17,000 qvinliga lär-
jungar..

En herr Arnoldt, som, på uppdrag af Engelska regeringen, gjorde
en inspektionsresa vid skolorna i Frankrike, för att iakttaga derva-
rande undervisningssystem, uppgifver att man derstädes vid skolor för
flickor fäster mindre uppmärksamhet vid de teoretiska än vid de
praktiska undervisningsämnena, vi mena dem som åstadkomma en be-
stämd nytta genom att sätta flickorna i stånd att förtjena sitt bröd. Det
är för barn omöjligt att studera mera än ett visst antal timmar, och
vi uppoffra i Sverige mycken tid på undervisning i historia, geografi
o. d. m.; men med sin. större skarpsinnighet inse fransmännen att
dessa studier föga hjelpa ungdomen att förtjena sitt bröd, och de
egna dem följaktligen, i synnerhet hvad flickorna angår, mindre upp-
märksamhet samt använda de sednares tid och kraft på det som är
af verkligt gagn, nemligen aritmetik och stilskrifning. Detta förkla-
rar huru qvinnor i Frankrike kunna antagas vid befattningar, för
hvilka de i andra länder anses alldeles odugliga.

Fransyskors öfverlägsenhet i klädsömnad och några andra fär-
digheter kan på lika sätt förklaras. Skolflickor undervisas såväl i
OM HUSFLITEN I SVEÉIGE. -	987

kläders tillkUppning som i sömnad; och att lära en flicka att sy
utan att lära henne klippa till, är, i sjelfva verket, att lära henne
endast hälften af sitt yrke, samt dertill den sämst aflönade hälften.

I städer och stora hy ar i Frankrike, der det finnes flera skolor,
förena dessa sig om inrättande af ett arbetsrum, der flickorna
om qvallame, sedan de lärda skolorna äro tillslutna, undervisas
i all slags sömnad, äfvensom i tillklippning, under en erfaren och
skicklig handarbeterskas uppsigt; och man afhjelper sålunda en svå-
righet, som i andra länder är så vanlig, att finna en lärarinna som
på en gång kan undervisa väl i sömnad och i de högre undervisnings-
ämnena. I dessa arbetsrum läres också ortens förnämsta qvinliga in-
dustri och bringas till fullkomlighet. Der broderi är den förnämsta
industrien anskaffas goda mönster från ritskolorna, dem barnen läras
att utföra; sålunda öfvas deras skicklighet, förädlas deras smak och
sprides goda mönster ibland dem som lefva af sitt arbete. Det kan
derföre icke väcka förundran, att fransyskorna äro oss öfverlägsna i
broderi. Vi hafva sett omnämndt, att spetsknyppling läres på samma sätt.

Då vi nu betrakta de stora fördelar fransmännen åtnjuta genom
denna vidsträckta och gagneliga undervisning i industriella handte-
ringar, kunna vi icke längre förvånas öfver deras öfverlägsenhet på
detta område, men väl deröfver, att vårt fattiga folk försmår de medel
som erbjuda sig och som de af denna och andra industriösa nationer
längesedan kunnat lära sig, att inom sig utbreda en idoghet och skick-
lighet, som satte oss- i tillfälle att i större mon hos oss behålla ar-
betsförtjensten vid de alster af näringsfliten, som vi förbruka. Fri
handel är dagens lösen och allt hvad andra nationer göra bättre än
vi, hemtas hitöfver och köpes framför våra egna varor. Det är ej en lätt
täflan vi hafva att bestå, ty de stora industriidkande nationernas öfver-
lägsna undervisning och arbetsflit gifver dem ett fruktansvärdt öfver-
tag; men vi måste likväl försöka att vinna, ty vi hafva intet val, och
om vi förlora, förlora vi vårt dagliga bröd. Måtte då alla och en
hvar sträfva att här i landet bringa arbetet till sin rätta heder, hvil-
ken det uppnår först då när hvarje man och qvinna företager sig
något till sann nytta för sig och medmenniskor; och må ingen ring-
akta den visserligen i allmänhet i början föga betydliga inkomst som
kan vinnas genom hemslöjden! Myrorna i de tropiska länderna bygga
hus, som äro tolf fot höga, men hvarje myra hemtar på en gång
endast ett stoftgrand. Pyramideme äro de största och högsta bygg-,
nader på denna jord, men hvarje mejselslag och spadtag, som åstadkom
dem, var endast en lapprissak. Medlen, som framkalla en verkan, äro
ofta obetydliga; men vi få icke förakta dem, så framt icke resultatet
också är obetydligt. Och detta är icke husflitens allmänna utbred-
ning i Sverige. Den skall utomordentligt höja vår nationella pro-
988	OM INSTRUMENTALMUSIKEN.

duktion och folkets utkomstmedel; och större ännu än landets
nomiska vinst häraf vore måhända den moraliska; ty flitens frukt är
ej blott bergning, utan äfven sedlighet och frid i hemmen.

C. E. L.

Om instrumentalmusiken.

Några betraktelser med anledning af G. G. GERVINUS’ bok om Händel.

Den ryktbare tecknaren af Det nittonde århundradets historia
har nyligen offentliggjort ett arbete om Handel1), hvilket tvifvelsutan
kommer att ådraga sig den uppmärksamhet, hvarmed den store histo-
rikerns öfriga skrifter allestädes omfattats. Med sin senaste skrift
infriar Gervinus, som bekant, ett i sina lärorika betraktelser öfver
Shakespeare gifvit löfte 2).' Omständigheterna hafva dock gjort boken
om Händel till allt annat, än ett motstycke till de snillrika kommen-
tarierna öfver den britiske skalden. En analys öfver den store ton-
sättarens skapelser fann förf*, hafva omsider blifvit öfverflödiggjord
genom en för några år sedan utgifven lefnadsteckning öfver Handel3).
Till denna bok sluter sig Gervinus’ arbete förfullständigande. Det ser
ut, som lemnade den åberopade föregångaren högst litet att komplettera
rörande. Händel sjelf. Ty om denne handlar endast en tredjedel af
boken, deruti en parallel uppdrages imellan giganten inom tonernas
rike och den på. tiljans underbara verld; de begge öfriga tredjedelarna
— eller, med andra ord, bokens egentliga innehåll — egnas åt en,
på historia och psykologi grundad, framställning af musikens väsende.
Att den snillrike förf, just härigenom förlänat sitt arbete ett synnerligt
värde, inser enhvar, som någotsånär känner den oreda, hvaruti insig-
tema rörande musiken i allmänhet befinna sig. Filosofiskt spekule-
rande och melomanskt frasmakeri, hvilka företrädesvis fört ordet vid
diskussionerna om tonkonsten, hafva gjort allt sitt till, för att undan-
hålla en saktrogen uppfattning af densamma. I öfverensstämmelse med

’) Händel und Shakespeare. Znr Ästhethik der Tonkunst. Leipzig 1868.

a) Shakespeare, von G. G. Gervinus, i företalet (2:a upplg. Leipzig 1850 i 4 voll. —
3:e upplg. 1862, i 2 voll.) -

’) G. F. Händel, von Fredr. Chrtsander, 2 voll. Leipzig 1858—60, — ett sakrikt
och betydande arbete, som rönt välförtjent erkännande.
OM INSTRUMENTALMUSIKEN.	989

sin uppgift, att stödja sin undersökning på historien, är Gervinus sjelf
medveten af att bygga sin framställning på satser, hvilka mången
gång blifvit uttalade under tonkonstens långa tillvaro, och hyser han
till och med icke större anspråk ifråga om sitt arbetes betydelse, än
att i ordnadt sammanhang och med strängt vetenskaplig bevisning
hafva sammanställt det här eller der redan uttalade. Det lider imel-
lertid intet tvifvel, att icke den med lika mycken sakkunskap som
kärlek för ämnet skrifva boken är i hög grad egnad, att, mera än
flertalet af nyare arbeten inom den musikteoretiska litteraturen, bi-
draga till vinnande af faktä och bestämda begrepp rörande den konst,
hvilken för det allmänna vetandet, noga taget, är likaså obekant, som
den i det allmänna lifvet länge utgjort en för enhvar känd företeelse.

Man kan i sanning icke annat än med största tillfredsställelse
läsa allt det sunda och upplysande, uteslutande på sakförhållanden
och exakt forskning grundade, som författaren meddelar om musikens,
resp, sångens, ursprung, om den helleniska tonkonsten, om de för-
tjenster, medeltiden eger om den musikaliska konsten. Med ej ringare
intresse följer man förf:s teckning af folkvisan och af musikens sam-
mansmältning med dramat, samt inhemtar mycken lärdom från hvad
han har att säga om instrumentalmusiken, både såsom ledsagande
sången och i sin tendens att vara en särskild konstart. En fördomsfri
musikkännare kan imellertid svårligen undgå, att under loppet af den
städse fängslande framställningen stöta på en betänklighet. Den frej-
dade förf, röjer nämligen en så afgjord förkärlek för den af mennisko-
rosten uppburna tonkonsten, att instrumentalmusiken inför honom synes
vara ett affall, en trolöshet mot musikens uppgift, att vara känslornas
tjusande språk. Bokens syfte går helt öppet ut på att bemöta den
under de senaste decennierna uppkomna och inrotade »fördomen», att
den sanna musiken vore den af ord och skaldekonst oberoende. Eme-
dan denna hufvudsakligast varit odlad inom musikens nyaste och re-,
naste skede, har man, med tyske teoretici i spetsen, trott henne vara
tonkonstens egentliga yttringsform. Detta bestrides af Gervinus på
det. bestämdaste, och söker han för sin del visa, att instrumentalmu-
siken saknar all sjelfständig konstbetydelse.

All konstutveckling har, jemlikt all annan mensklig verksamhet,
en kulminationspunkt och ett förfall. Musiken kan naturligtvis icke
undgå denna lag; och att hon verkligen, i åtskilliga af sina produkter
vid olika tidpunkter af sin historiska tillvaro, röjer förfall, kan Ijka
litet bestridas med afseende å denna som ifråga om hvarje annan
konstart. Nu eger det verkligen grund, att Vokalmusiken är ton-
konstens-ursprungligaste och mest utbredda, hennes äldsta och tidigast
till konstnärlighet bragta yttringsform. Det är likaså säkert, att in-
strumentålmusiken kommer till betydenhet under ett senare skede af
990	0M INSTRUMENT ALMUSIKEN.

musikens utveckling, emedan hon förutsätter ett vida större och för-
månligare kulturmått, än odlandet af vokalmusiken fordrar. Kan man
väl derföre sluta, att det ursprungligare hörer till Tdomstringsperioden,
det senare till for fallet? — Ett dylikt rousseau’iserande tankeförfa-
rande hade man säkerligen icke bort vänta hos en historieskrifvare,
och det en af de ypperste, den heliga Clio någonsin räknat bland sina
adepter.

I konstfrågor är ett slikt resonnemang likväl icke enstaka. Man
drage sig blott till minnes de sträfvanden, hvilka under vårt århun-
drades — på sin tid nog utbredda — romantiserande svärmeri gjort
sig gällande såsom prœrafaèlitisni inom måleriet. Man sökte då efter
den veritabla mälarekonsten, sedan realister, kolorister och andra »af-
fallingar» profanerai den helige Lucas’ hedervärda yrke till att tjena
en sinnesberusande, fantasiförvridande skådelystnad. Att denna åter-
gång till helgonmåleriet »i renaste styl» icke stäfjat målarekonstens
förfall, är så säkert, som att »det sanna måleriet» icke uteslutande för-
blifvit inom det kyrkliga eller saknat en egen betydelse, då det tillegnat
sig de rön, som blifvit förvärfvade af måleriets teknik på den tid, som
närmast åtföljdes af sjelfva denna konsts förfall. Den af Gervinus till
förmån för vokalmusiken förda argumentationen röjer en så slående
likhet med det nyssberörda tänkesättet rörande måleriet, att vunnen
insigt om oriktigheten hos'den ena åsigten omedelbarligen leder till
en likartad uppskattning af den andra.

Imellertid kunde det synas, som vore försigtighet i slutledningar
på grund af analogier mera rådlig, då det gäller tvenne i grunden så
olika konster som måleri och musik. Om det kan vara sannt, att
paletten och penseln med rätta utöfva sin tjusning genom att jcke
inskränka sig blott, till gestalter, som danats af en andaktens fantasi-
verksamhet; så kunde ändå musiken innehafva sin egentliga betydelse
inom den form, uti hvilken hon omedelbarast sluter sig till sin ur-
källa de skatter, som hemtas från bergets skakter, må kunna på tusen-
faldigt sätt användas och ega bestånd under århundraden, utan att
någonsin komma i samband med de krafter, hvilka medverkat till deras
första uppkomst; den trollverld åter, som växtriket framalstrar, måste
ohjelpligen förkomma, ifall hon aflägsnas från beröringen med det
som utgör dess första och ständiga lifsvilkor. Hvad målaren, under
troget iakttagande af sin konsts tekniska och estetiska lagar, fram-
ställer på duken, borde aldrig förfela sin verkan på ett för det sköna
mottagligt öga; derimot vore det mer än vågadt, att antaga det musi-
kens skapelser skulle kunna vinna odeladt erkännande. Medan Vokal-
musiken öfverhufvud taget — när hon är en verklig tolk af känslans
språk — tränger till allas hjertan, förblifver den egentliga instrumental-
musiken inskränkt till en musikälskande utvald krets, som icke en
OM INSTRUMENTALMUSIKEN.	991

gäng vågar hysa något »hat» mot den »profana hop», för hvilken sym-
fonier, qvintetter, qvartetter, trior, sonater och annat kammarmusiks-
kram gema finge dela den hellenska tonkonstens totala förgångenhet.

Huru ringa än den aktning är, den gedigna instrumentalmusiken
öfverhufvud taget åtnjuter, och huru stor den misskredit än må vara,
hvaruti allt i vårt sällskapslif bedrifvet »musiserande» omsider råkat1),
torde det dock blifva något vanskligt, att stödja vokalmusikens före-
gifna sjelfständigare konstnärlighet på en lätt antagen enhällighet i
tänkesätt och smakrikning, hvilken, för att vara bevisande, borde vara
statistiskt fastställd. Mot de stora siffror, hvilka utvisa en benägenhet
för tonkonsten i sjungen form och en gehörlöshet för den instrumentala,
borde en nog betydande kontingent — äfven med förbigående af samt-
liga icke-positivhatare — kunna ställas med hänsyn till älskare af
trädgårds- och militär-musik, salongs- och kammar-musik m. m., att
icke förglömma de goda själar, hvilka ogerna försumma något tillfälle
att höra kyrkorgeln (— ty näppeligen är det den samtidigt presterade
sången, som lockar dem till templen? —). Ville man i sådant fall
göra skilnad emellan god och trivial musik, så kan den instrumentala
tonkonstens försvarare tryggt inlåta sig på en slik dividering. Vokal-
musikens stora anhang smältes ohjelpligen ihop till en nog, lätt räknad
elit, ifall det konstnärliga allena skall få ega giltighet vid afgörandet
öfver den verkliga mottagligheten för denna form af tonkonsten. Utan
att vokalmusikens påfågelsfjädrar såsom opera — så mycket än denna
sistnämnda för sin popularitet står i skuld hos dekoråtionsmålaren och
tiljans öfrige teknisi — skulle behöfva antastas, är det fara värdt, att,
om samma råmärke emellan gedigen och banal sång uppdrages, slag-
dängan jemte den pjunkiga salongsromansen, Verdi’ska galopp- och
polkamelodier och Offenbachs cancanmosaiker taga brorslotten i för-
hållande till den åhörareskara, som verkligen gripes af den klassiska
operan och de store mästarnes oratorier jemte den sannt-musikaliska
visan.

Såsom vår nuvarande bildning står och våra sociala förhållanden
äro beskaffade, kan det ej undvikas, att icke det sanna kännareskapet
i all konst såsom sådan — icke blott hvad gedigen musik allena vid-
kommer — tillsvidare är inskränkt till en nog fåtalig krets. Målaren
och, om möjligt ännu mera, bildhuggaren veta nog, i huru ringa grad
öfverhufvud taget deras skapelser fullständigt uppfattas, och både god
sång och god kammarmusik finna ganska »litet vänskap» ehuru nog

*) Inom litteraturen har man hittills icke sä ofta gifvit luft ät denna ovilja emot
den musikaliska dilettantismen, desto oftare befcjdas den af hvardagslifvets humor. Den
bekante tyske novellisten Beethold Auerbach har uti sin Volkskalender for 1867 med
en rolig surmulenhet, utgjutit sin harm imot pianot, som af honom döptes till »musik«
krinolinen».
992

OM INSTRUMENTALMUSIKEN.

»mänga vänner». Den fördragsamhet Gervinus l) sist och slutligen låter
vederfaras dem, hvilka hafva ett behof att höra och idka den i hans
tycke underordnade rena instrumentalmusiken, torde näppeligen kunna
undvaras af dem, hvilkä svärma för Händel och Bach, för Graun och
Cherubini, för Pergolere och Palestrina, jemte det andra konstarters
betydenhet ej heller kan mätas efter beloppet af de individer, hvilka
icke blott med läpparna bekänna sig till dem.

Naturligtvis kan en så sakkunnig och musikälskande man som
Gervinus med sin ifrågavarande bok icke tåga i härnad imot instru-
mentalmusiken. Hans mening är endast den, att beröfva henne den
ahspråksfhlla ställning, dit hon af berusade entusiaster och ensidige
systemspinnare blifvit upphöjd. Genom sin framställning vill han be-
visa, att instrumentalmusiken icke är den sanna musiken, och det an-
tyddes redan, hvad han anser utgöra tonkonstens egontliga uppenba-
relse. Någon förtrogenhet med konsten öfverhufvud kommer oss likväl
att misstänka, huruvida det kan vara riktigt och lämpligt, att ställa
en sådan fråga alternativt, såsom Gervinus gjort det. Hvart komme
man väl med måleriet, om man ville utreda, huruvida detta framstode
uti sitt egentliga väsende såsom behandlade kyrkliga ämnen, eller så-
som historieporträtt, landskap, genre m. m.? I alla dessa olika grenar
är måleriet städse en och samma konst, deruti snillet utmärker sig,
medan stymparen försyndar sig lika lätt imot dem alla. Det kan
näppeligen vara förmätet, att anse tonkonsten vara en och närvarande
med hela sitt väsende i både vokal- och instrumentalmusiken.

Om det är obefogadt — och deruti måste man hålla med Ger-
vinus — att uti instrumentalmusiken allena vilja erkänna den verkliga
tonkonsten2); så är det ej mindre ensidigt àtt dela hans åskådnings-
sätt. Han sjelf kan icke, undgå att under loppet af sin framställning
bereda sådant, på grund hvaraf de begge yttringarna af tonkonsten
måste betraktas såsom jembördiga.

Visserligen är det ett nog långt syndaregister, Gervinus upprättar,
närmast för att åskådliggöra instrumentalmusikens underlägsenhet och
benägenhet till förfall. Imellertid är det visst icke han, som skulle
behöfva påminna om alla de snedsprång och villovägar, hvartill yokal-
musiken under alla stadier af sin utveckling likaledes gjort sig skyldig 2).

') Händel u. Shakespeare pp. 158, 178.

2) Det är otvifvelaktigt alldeles förfeladt att vilja se instrumentalmusikens företräde
uti hennes oberoende frän text och poesi öfverhnfvnd. Om vokalmusiken finge anses såsom
underlägsen på grand af de många »lån», hon måste taga för sin subsistens, huru komme
det då att gå med måleri och skulptur, hvilka sannerligen icke förskonas från »lån» och
det oaktadt af estétici med samma betraktelsesätt ställas öfver arkitekturen, som skapar
mera än hon lånar?

*) Sådant kan näppeligen uppvisas på ett mera öfvertygande sätt än det sker å pp.
60—80, 89 m. m.
OM INSTRUMENTALMUSIKEN.	'	993

Förfallet har pâ alla tider kunnat öfverkomma vokalmusiken, och om
instrumentalmusikens fel möjligen äro talrikare, bevisar sådant lika
litet hennes underlägsenhet, som den nation kan anses röja en gedig-
nare sedlighet, hvilken under en råare kultur företer en ringare mång-
fald brott, än fallet är inom ett mera civiliseradt och tättbefolkadt
samhälle. Gervinus sjelf framhåller till och med betydenheten af dessa
samma felgrepp1), hvilka »tillåtit tonkonsten, att uppmäta omfånget
af sin verld åt alla gränser till, dit vokalmusiken allena aldrig hade
framträngt.» Man har i sanning svårt att fatta, huru den konstform
kan betraktas såsom underlägsen, hvilken genom sina fel bringar
tonkonsten till insigt om sin magt och sina tillgångar, medan de af-
vägar, som beträdas af Vokalmusiken, hafva till påföljd ett förfall som
påkallar en genomgripande reform.

Äro sålunda instrumental- och vokalmusik i lika grad utsatta för
möjligheten att fela, kunna de med hänsyn till en ytterst vigtig, af
Gervinus mästerligt framhållen omständighet anses räcka hvarandra
handen till en förening, deruti ingen rangskilnad är tänkbar. Ehuru
sången utgör musikens tidigaste form och i så måtto kunde i allmänhet
gälla för den musikaliska konstverksamhetens ständiga förutsättning —
i den bemärkelsen ungefär som ägget är grundvilkoret för det orga-
niskt-lefvande —; har dock det instrumentala elementet en väsendtlig
betydelse för vid den vokala musikens utveckling. Den tarflighet och
otymplighet, den monotoni och osäkerhet, hvarmed sången i dess ur-
sprungsskick städse är behäftad, öfvervinnes först i och med förhanden-
varon af musikaliska instrumenter och den motsvarande skickligheten i
deras handhafvande. Innan denna fördel blifvit förvärfvad, finnes ingen
harmoni, ingen modulation, ingen kännedom af och intet välde öfver
tonförhållandena, ingen säkerhet uti behandlingen af tonmaterialet och
ingen hållning vid utöfvandet af sjelfva den naturgifna sången2). Må
denna sistnämnda vara aldrig så mycket förutsatt för musikens upp-
komst, så utgör det instrumentala' en icke mindre oeftergiflig förutsätt-
ning för tonkonstens bestånd. Det vokala elementet upplåter för mu-
siken dess naturligaste, första material, hvilket af det instrumentala
lyftas till sann konstnärlig användning och behandling. Vokal- och

*) Händel und Shakespeaee, p. 158.

2) Jfr. Händel und Shakespeare pp. 136—139, der allt det här ofran påpekade med
synnerlig åskådlighet och öfvertygande bevisning är framhållet. Det borde dock tilläggas,
att sjelfva sången såsom ursprunglig naturgåfva höjes till konstnärlighet först sedan rösten
undergått en behandling, liknande den man måste underkasta sig för att kunna bruka ett
musikaliskt instrument. En icke skolmessigt utbildad röst tränger sällan »till hjertat»; den
veritabla »natursången« skänker i längden' ingen större njutning än t. ex, det egyptiska
akablonmåleri, som i konstvärde upphinnes af skolbarns fårgkludd.

,	63
994	0M INSTRUMENTALMUSIKEN.

mstrumentalmusik befinnas alltså vara tonkonstens hvarandra ömsesidigt
uppbärande förutsättningar.

I öfverensstämmelse med detta grundväsentliga förhåUande mellan
vokal- och Instrumentalmusik, kommer Gervinus att ej blott på det
utförligaste belysa den mångsidiga uppgift, instrumentalmusiken er-
håller såsom ledsagande och tolkande sångens verksamhet, utan finner
han tonkonstens båda yttringsförmer förena sin samverkan till en
konstart, deruti musiken uppnår höjdpunkten af sin konstbetydenhetl)-
Detta är det musikaliska dramat, sådant det företrädesvis odlats af
Händel: en uteslutande på musikaliska hjelpmedel, sång och instrumenter,
hvilande framställning af känslans underbara verld, utan att dertill af
tiljan skulle »lånas» annat än dikten, hvilken dock behandlas efter
andra än sceniska fordringar. Men om tonkonsten upphinner en sådan
betydenhet genom vokal- och instrumentalmusikens förenade tillgångar,
i det att den sistnämnda öfvertager återgifvandet af sådana känslo-
elementer, hvilka af sången icke kunna fixeras och på lämpligt sätt
uttryckas, ( så borde intet vara mindre befogadt, än att anse den ena
grenen af tonkonsten vara underordnad den andra. Beror konstverket
på dem båda, så kan ingendera yttringsformen gälla för den, hvaruti
musiken »egentligast» skulle hafva sin tillvaro.

Gervinus stöder sitt påstående om instrumentalmusikens under- •
lägsenhet förnämligast på det som han anser vara hennes syfte. Han
anser henne sakna sjelfständighet af det enkla skäl, att instrumental-
musiken rätt och slätt är en »imitation af sången». Medgifvas måste,
att om instrumentalmusiken i och för sig, alltså i de fall, då hon
uppträder utan att sången anlitas eller hon finnes till för dennas skull,
förstärkande och utvidgande dess verkan, — verkligen blott skall efter-
härma sången; instrumentalmusiken under dylika omständigheter obe-
stridligen icke kan hysa anspråk på sjelfständig konstbetydenhet.

Eger detta verkligen grund? — Så stötande detta Gervinus’’på-
stående må förefalla — och han sjelf väntar en sådan inverkan deraf
— kan det stödjas med obestridliga fakta. , Den musikaliska produk-
tionen, specielt den under de senare årtiondena, har att uppvisa
rikhaltiga kataloger öfvcr transkriptioner, nokturner, elegier, ballader,

’) Jfr. Händel und Shakespeare pp. 139—144, 126 ff. Jag ber, att i förbigående ,
få fasta läsarens uppmärksamhet vid, huru Gervinus vid sitt betraktelsesätt, att fråga efter
den egentliga musiken, inom den af honom såsom sådan erkända musikformen sålunda
kommer till en punkt, der det musikaliska dramat visar tonkonsten i hennes egentli-
gaste väsende, der han sig i sin fulla glans uppenbarar. Det är mig omöjligt, att
inse vigten af dylika gradationer med afssende å det konstnärliga: en enkel, sann, melodi-
frisk och harmonisk visa står för mig icke »lägre» än en kör ur »Jephta» eller »Judas
Maccabæus.»	' -

2) Händel und Shakespeare, pp. 4 f., 144 ff., 159 ff.
OM INSTRUMENTALMUSIKEN.

995

»musikaliska dikter», »sånger utan ord» m. m. d. — idel skapelser,
som fordra ett »sjungande» instrument och en helt och hållet vokalmusik-
enlig uppfattning och utförande hos föredragaren. Men äfven tonverk af
mindre »elegant» och lättfattlig halt, byggda pä stränga kontrapunk-
tiska lagar, såsom andante^ adagior, larghettor m. m. d. röja en be-
nägenhet att småstjäla på sångens bördiga och vidsträckta fält 1) för
att så mycket säkrare fängsla åhörarens musikaliska andakt. Otaliga
af Haydns orkestersatser prisas för, sin »sångbarhet»; man framhåller
med beröm det sångartade uti Mozarts behandling af instrumental-
melodierna, och i fordna tider använde man benämningen »sonater» om de
musikstycken, som från sång blefvo transporterade för att utföras af in-
strumenter. Ja, äfven fugan har uppstått ur den harmoniska upprep-
ningen af en sångmelodi, medan rondo’n (eller den sedermera allmänt
s. k. finalen) uppkommit genom anlitande af rundsången. Sjelfve
den för instrumentalmusiken så betydande Beethoven har uti sin 9:e
symfoni och sin s. k. könsertfantasi »tagit menniskorösten till hjelp,
för att derigenom ådagalägga gränserna för instrumentalmusikens
magt».2)

Uti denna anslutning till »den egentliga tonkonsten» har instru-
mentalmusiken, enligt Gervinus’ förmenande, ännu en hållpunkt den hon
uppenbarligen går ' miste om, ■ ifall hon försmår detta sitt naturenliga
beroende. Den afväg, som närmast beträdes, är det s. k. tonmaleriet,
då man genom det hörbara vill framställa sådant som egentligen och
omedelbarast uppfattas af ögat. Utom det att salongmusikens mata-
dorer, genom sina »morgongryningar» och »solnedgångar» m. m. d.,
skörda en stor del af sina lättförtjenta lagrar, hafva äfven de ge-
dignaste mästare icke kunnat motstå frestelsen att måla med toner.
Detta musikaliska oväsende kulminerar uti den företrädesvis af Hector
Berlioz kultiverade programmusiken, der biografier och tragedier ut-
fördes af orkestern allena. Instrumentalmusiken har dock redan i
‘ förra seklet varit böjd för en dylik osed. Man har i toner, genom
blotta spelet, trott sig kunna skildra Telemachs äfventyr, bibliska

1 ) Den fördomsfrie läsaren torde väl dela min förvåning öfver den obillighet,
Gervinns i sin ifver att framhålla instrumentalmusikens underlägsenhet, låter komma sig
till last mot densamma. Han finner (p. 180) hennes »sjelfständighet» bland annat vara
påtagligen undertryckt deruti, att hon . »vid betecknandet af sin» skapelser icke förmått
öfverskrida den rena formalismen, i det att hos henne både det hela eller dess delar benämnas
efter tidsmått och föredragssätt». Men efter hvilken mera musikalisk princip betecknas
vokalmusikens alster?

2) Jfr. Händel und Shakespeare p. 169, dessutom pp. 147 ff. — Vid detta tillfälle
vill jag rekommendera den ryktbare Da^id Strauss’ snillrika href om Beethovens 9:de
symfoni, intaget i första samlingen af hans läsvärda ^Kleine Schriften» (1862). Den
berömde forskaren är af annan åsigt än Gervinns rörande sångens anlitande uti sagda
tonstycke. '	.	,
990,	OM INSTRUMENTALMUSIKEN.

historier, Ovidii metamosforer, Alexanders härnadståg o. s. v. Senare
grep man till mera innerliga motiver, föregifvande sig skildra rese-
intryck, poeters intentioner i vissa bekanta och omtyckta dikter, ja
till och med skulle i toner ätergifvas den sinnesstämning, hvaruti man
blifvit försatt genom anblicken af någon berömd målning. Äfven
Haydn skall i någon symfoni hä velat skildra en stor syndares om-
vändelse, och Beethoven, som för en af sina sonater hänvisar till
Shakespeares »Stormen» såsom nyckel, har flerfaldiga gånger genom in-
strumentalmusik velat framställa allahanda tilldragelser och själsstrider,
så att hans symfonier och sonater — och hvarföre ej lika gerna haùs
öfriga instrumentalkompositioner? — af entusiastiske beundrare blifvit
kallade »förklädda operor».1)

Hvad bevisa dessa fakta mot instrumentalmusiken? De kunna med
ungefär samma fog läggas henne till last som alla de förrycktheter, dem
vissa musikyra kommentatorer behagat intolka uti och uttyda ur de
store mästarenäs instrumentalkompositioner. Gervinus är billig nog,
att tillbakavisa detta melomanska oskick, utan att begagna det såsom
stöd för sin tolkning af instrumentalmusikens betydelse, dock döljer
han ej en viss tillfredsställelse öfver att kunna påvisa den dårhusaktiga
feberyrsel, till hvilken man ledes genom den öfverspända dyrkan af in-
strumentalmusiken ^). Det är tvifvelsutan anmärkningsvärdt, att ett
dylikt uppfattningssätt af instrumentala tonskapelser varit möjligt och
funnit en rätt stor anklang. Men om sagda omständighet eger någon
bevisande kraft, så är det närmast den, att man talat om instrumental-
musiken som den blinde om färgen. Att ypperlige tonsättare, Haydn
och Beethoven icke att förglömma, sjelfve gifvit anledning till samma
oskick, bevisar ingenting härimot. De ifrågavarande kompositionerna
kunna ega ett stort musikvärde, utan att derföre tonsättarens egna
begreppsbestämningar deröm behöfva vara riktiga.

Denna villrådighet ifråga om den gedigna instrumentalmusikens
betydelse afhjelpes icke genom den af Gervinus anlitade utvägen, att för-
klara denna gren af tonkonsten vara en härmning af vokalmusiken. Ty
huru många och uppenbara beröringspunkter instrumentalmusiken än
må ega med den vokala, så fullföljer hon i och för sig en uppgift,
som näppeligen är löst genom det obestridligen sångbara elementet
inom det instrumentala. 'Den'betydenhet, hvartill instrumentalmusiken
kommer, den omfattande odling, henne vederfarits genom tonkonstens
ypperste mästare — allt detta hindrar, att 'antaga henne endast vara en
imitation af Vokalmusiken och att dertill gifva henne den ännu mera

1) Händel und Shakespeare pp. 150, 160 ff.

2) Anf. arb. pp. 164, 168.
OM INSTKÜMENTALMUSIKEN.	997

underordnade betydelsen, att för öfrigt ega ett blott och bart in-
struktivt syfte1).	,

Skall instrumentalmusiken innehafva en betydelse bredvid den
vokala och således icke vara en härmning deraf; så är det gifvet, att
hon måste komma dertill i förmedelst något, som är oberoende af
sången. Ett sådant något finnes verkligen och har, jemte det närmast
i rösten sig yttrande känslolifvet, sedan uråldriga tider varit ett af vil-
koren för musikens förhandenvaro. Det är dansen. Ursprungligen eger
musiken — såsom förhållandet ännu är hos nationer af lägre bildnings-
grad — sin tillvaro uti sång och dans i gemensam och samtidig ut-
öfning. Då, jemlikt all utvecklings grundlag, en särskiljning af det
ursprungligen förenade inträder, fortgår musiken icke uti odlandet äf
den ena yttringsformen allena, utan bibehåller sig i en samtidig till-
varo af dem båda. Den del af musiken, som beständigt framhärdar i,
konstnärlig sj elf ständighet och ofta anlitas till att ingjuta nytt lif Uti
den hos religionen tjenande sången 2), — folkvisan: — förblifver ock
i närmaste frändskap med dansen, sådan denna fortplantar sig från de
muntra svängningarna vid marknads- och byfester (kermess) ända ned
till den högtidliga och till och med sorgtyngda gången under marschen.
I dansen finnes uppenbarligen ett element, som icke är identiskt med
sången och ändå eger det närmaste samband med musiken. Instru-
mentalmusiken blir här en tolk för sådant, hvartill rösten och sången
befinnas vara otillräckliga. När den ystra glädjen och, den dystra
sorgen, ehuru djupt och innerligt kända, icke mer komma till ordet
kan ännu instrumentet, genom anlitande af hastiga löpningar eller
långt-uthållande ackorder tydligen uttrycka det, hvarvid rösten för-
stummas.

Att den särskilda betydelse, instrumentalmusiken eger oberoende
af sången, erhålles genom den funktion, denna konst eger vid dansen,
framgår enklast ur instrumentalkompositionernas beskaffenhet och ur
den vigt, dansen för tonsättare af denna klass städse behåller. Sym-
fonien och kammarmusiken öfverhufvud hafva menuetten, marschen,
rondo’n, d. v. s. ringdansen, intill denna dag till sina väsentliga
delar. Anlitande derjemte fugan och canon’et — men dessa, .väl
att märka modifierade genom deras begagnande vid orgelspelet —
hafva den klassiska instrumentalmusikens hufvudarter tillika uppstått
genom anslutning till de s. k. suiterna, hvilka, som bekant, bestodo
af en i viss ordning sammanställd följd af dansstycken. Den så-
lunda utbildade typen för större kompositioner inom instrumental-
musiken har haft ett århundrades giltighet och har uppburits af de

*) Händel und Shakespeare pp. 147, 151 ff.

») Anf. arb. pp. 93, 107.
998	OM INSTRUMENTALMUSIKEN.

ypperste bland tonsättarne. Under impulsen af den geniale Chopin
hafva, visserligen närmast för pianot, valsen, magurkan och polonåsen
blifvit förvärfvade åt den konstnärliga instrumentalkompositionen samt
torde icke förblifva utan inverkan på dess framtida fortbildning såsom
ensemblemusik. Helt nyligen har ock den riktbegåfvade artisten och
tonsättaren Anton Rubinstein försökt, att uti serier af — likaledes
för pianot afsedda — nationdldanser uppställa ett modernt motstycke
till de af sjelfve Händel så mycket kultiverade och för instrumental-
musiken så betydande »suitema»,). Ehuru det för närvarande ännu
icke kan med visshet beräknas, torde det stå dock vara sannolikt att
dessa nya anslutningar till dansen komma att medverka Jtill en framgångs-
rik nygestaltning af den sjélfständiga instrumentalkompositionen. Ty så-
som vokalmusiken så ofta blifvit uppfriskad och främjad till vidare utbild-
ning genom folkvisan, borde instrumentalmusiken blifva delaktig af
samma fördel genom folkdansen.

Den ställning, instrumentalmusiken intager till dansen, är särdeles
lämplig, för att visa denna gren af tonkonsten i dess sjélfständiga be-
tydelse. Det inses lätt, att en menuett i en symfoni, en rondo, en
sonat, en Beethovens sorgmarsch, en orkesterbolero af Glinka, en vals
eller mazurka af Chopin, en czardas eller lesghinka af Rubinstein
aldrig åsyfta, att hos åhöraren framkalla ett intryck, hvarigenom han
i sin fantasi skulle konstruera en till det motsvarande stycket passande
dans- eller rörelsebild. Fullkomligt obekant med menuetten såsom
dans — oeh detsamma gäller om de Öfriga hithörande kompositions-
, formerna — kan man blifva delaktig af all den musiknjutning, ett
sådant tonstycke förmår bereda. Den rikhaltighet i melodi och mo-
dulation, en Haydn allena — för att icke tala om de öfriga mästarne
i orkester-, ensemble- och pianosatsen — utvecklar i någon del af
' en symfoni eller öfriga kgmmarmusikformer, äro i sig sjelf ett före-
mål för musikalisk konstuppfattning. . Grundmotivet och dess olika
gestaltningar, dess gömmande och framläggande, dess transposition
och sammandragning, — med ett ord, allt det, som kompositören
inom den af honom valda formen åstadkommer med den förmedelst
inspirationen uppfunna tonförbindelsen, detta utgör sjelfva det konst-
närliga i en sådan tonskapelse. Att så verkligen är fallet, intygas
enklast af förhållandet hos den ifrågavarande kompositionsartens
»sångbara» del, hvilken, om äfven hvilande på ett rent sångmotiv,

’) Den moderna dansen har redan före Chopin blifvit af C. M. v. Webeb och Fb.
Schubert begagnad för instrumentalkompositionen; och äfven före Rubinst^n har dennes
utmärkte landsman M. Glinka, Rysslands genialaste tondiktare, direkt anlitat national-
danser, både ryska och spanska, till storartade orkesterkompositioner, hvilka i eö icke så
aflägsen framtid torde komma atf ställas vid sidan af det bästa, den stora ensemblemusiken
har att erbjuda.
OM INSTRUMENTALMUSIKEN.	999

består af, ofta till och med skarpt frän hvarandra åtskilda, variationer,
bildade efter en strängt musikalisk princip l). Den genom sådana musik-
verk fullt vunne åhöraren frågar icke, "hvad kompositören med denna eller
denna sats velat uttrycka eller framställa, utan huru han behandlat
och gestaltat ett af honom upptaget tema. Den konstnärliga njut-
ningen af utmärkta, arbeten öfverhufvud kommer oundvikligen till
denna sistnämnda ståndpunkt, ju större den förtrogenhet. är, man
genom upprepad beröring eger med sjelfva konstverket. Medan de
bildande konsterna och poesien, samt ej mindre den till henne sig
' slutande vokalmusiken, till en början bjuda åskådaren eller åhöraren
ett hvad, det han eger att jemföra med ett visst original inom verk-
ligheten, för att först derefter, men då för alltid, finna konstnjutningen
uti uppfattandet af sättet; huru konstnären gått till väga; försätter
instrumentalmusiken oss omedelbarligen under de njutningsvilkor, som
betinga ett uppfattande af konstförfarandet.

Af det nu sagda följer naturligtvis, att instrumentalmusikens konst-
närliga betydelse främst ligger uti det formella och att den dermed
åstadkomna njutningen bestämmes af det nöje, en på strängt konst-
närliga lagar grundad och af konstnärlig fantasiverksamhet uppburen
lek förmår skänka. All konst vill gifva njutning, under iakttagande
af vissa hennes eget väsende, inneboende, lagar, sådane de afse ge-
staltandet af något genom fantasien fixeradt innehåll. Såvida fantasien
. utgör den oeftergifliga förtitsättningen för all konstverksamhet, går
också hvarje konst ut på en lek 2), så allvarligt den än må vara menad
och så mycket allvar dess åstadkommande och genomförande än må
fordra. Uti instrumentalmusiken framstår denna sida af konsten ome-
delbarast i den skenbart oförmedlade produktionen och den mera i
konstnärens magt liggande gestaltningen af det till föremål för lek
tagna innehållet. Fantasiverksamheten uti de öfriga konsterna är

■	:	✓

1	) Om den platta salongsmusiken och det ihåliga virtuosväsendét gjort variationerna
till en värdelös trivialitet, så är detta lika litet ett bevis mot förf:s argumenter till förmån
för instrumentalmusiken, som rimsmidares ömkliga olåt bevisar något mot diktkonstens
betydenhet. Abusua non tollit usum. — I sammanhang med det här ofvan om det sångbara
i instrumentalmusiken yttrade vill jag påminna; att nokturn.er, ballader och andra till
sången sig slutande instrumentalkompositioner icke stå på en linie med s. k. transskrip”
tioner, utan äro sjelfständiga, för instrumentet beräknade tonverk.

2	) Till och med en så doktrinär och för en nog öfverspänd uppfattning af konsten bé-,
nägen estetiker som Schilleb kan icke undgå att framhålla leken såsom utgörande kon-
stens grundval (jfr. Briefe über die ästhetische Erziehung des Menschengeschlechts, br. 15 &
2ö). Jag anför denna märkliga omständighet, emedan man i våra dagar tyvärr icke ännu
hunnit alldeles frigöra sig från den genom tysk spekulation i omlopp satta skefbeten, att
i konsten se något mysteriöst-ärevördigt, som borde ställas i närmaste grannskap till —-
man vet ej rätt,'om högre eller lägret än religionen.
z 1000	OM INSTRUMENTALMUSIKEN.

derimot mindre oberoende, emedan de till konstnärlig lek deruti in-
gående elementerna anlitas uti en i flerfaldigare måtto begränsad och
af fantasien direkt adopterad bestämdhet af gifven beskaffenhet och
sammanhang än fallet är med. den, hvaruti den för örat allena be-
räknade instrumentalmusiken förefinner och begagnar tonverldens obe-
gränsade materialier. Genom denna frihet hos den. motsvarande fan-
tasiverksamheten åstadkommer den instrumentala tonkonsten sådant,
deruti hon icke upphinnes af de öfriga konsterna — man påminne
sig den rikedom af omvexling, styrka, rörlighet, stämningens skiftande
humor m. m. som här, samtidigt och efter hvartannat, kan utvecklas —
men åtskilligt af det, hvaruti dessa finna sin betydenhet, förblir i sin
tur oåtkomligt för instrumentalmusiken. Icke desto mindre har hon sin
egen konstnärliga betydelse, såsöm hvarje konstform' och konstart har
sin, och derföre har hon äfven, omhuldad af tonkonstens mest begåf-
vade koryféer, gestaltat sig uti bestämda, ett helt för sig utgörande,
konstverk med en af andra yttringar af konstverksamhet icke repre-
senterad riktning och egendomlighet i förfarande hos den bildande
fantasien.

Från rent konstnärlig synpunkt kan intet vara mera fåfängt och
obefogadt, än att mellan de olika konsterna vilja fastställa en rang-
skilnad, med afseende å, bjiruvida konstens väsende skulle i den ena
uppenbara sig egentligare än i den andra. Men detta gäller lika
mycket de enskilda arterna- inom en och samma konst. Derföre är
det ock alldeles betydelselöst, att inom tonkonsten vidhålla en rang-
skilnad mellan den vokala och den instrumentala musiken, helst det
kan faktiskt konstateras, att den senare utvecklade grenen af ton-
konsten — ehuru den eger en innerlig "beröring och frändskap med
sången, med hvilken den för öfrigt står i ömsesidig vexelverkan —
innehar till den tidigare utbildade vokalmusiken ett vida sjelfständigare
förhållande, än det, som råder mellan kopparsticket eller ritningen i
svartkrita och den egentliga målningen.

.	W. Bolin.
1001

Svenska postväsendet

* och. något om
postreformen pä 1860-talet.

Det svenska postväsendet är icke särdeles gammalt. Regeririgarne
begagnade i fordna tider ilbud vid brefsändningar. Riksdagsbeslutet
1529 och konung Gustaf Wasas resolution 24 Juli s. å. ålade länsmän,
rättare och nämndemän att »förskaffa dem, som hade konungens bref
att föra, fri skjuts till nästa länsman». Man sammanblandade således
skiuts och post.' Om allmänhetens bref var aldrig fråga. Såväl Gustaf
som hans söner, alla tre, ifrade eftertryckligt emot våldgästningen och
våldskjutsningen, så att endast konungens brefbärare skulle hafva
rättighet till fri skjuts och förtäring. Men derutöfver kom man aldrig,
till någon reglering af postgången sjelf. Först 1620 fingo landshöf-
dingarne ordinarie gångpost emellan länsresidenset och hofvet, hvartill
skulle användas unga bonddrängar, smyckade med ett stort »postvapen»
och utrustade med »postpass». Från Carl den niondes och de första
åren af Gustaf Adolfs regering har man för öfrigt inga bevis att
någon i Sverige varit betänkt på en verklig postinrättning; men kort
efter det svenska styrelsen genom eröfringen af Riga 1621 på när-
mare håll kommit till kännedom om tyska »Bptenväsendet», började
man i Sverige umgås med likartade funderingar. Den 20 April 1624,
några få dagar efter riksdagens öppnande, utfärdade konungen ett
mandat om skjutsning och gästning, och i svenska riksarkivet har man
ännu qvar ett i Mars 1624 dateradt, af Axel Oxenstierna egen-’
händigt corrigeradt, förslag till »ordinantie om gästning och skjuts-
färder»; den sista af dess 24 paragrafer är tillräckligt målande för
tillståndet på den tiden:, »Sedan äro icke alla ärenden af sådan hast,
att dertill behöfves ridande post, hvarföre hafve vi det så förordnat,
att gängande poster och bud skola öfver hela riket hållas, de der
dagligen postera till fots landstråten åter och fram, bärandes så våre
och våre officerares href till och ifrån oss och vårt hof, såsom ock
alla privatpersoners, det vare sig af hvad stånd de äro, bref och bud
' till de orter som hvar är beskédd att gå. Men efter ty detta väl
aktas för ett det bästa medel ätt afskaffa de olaga skjutsningar, här-
till icke så enkannerligen brukligt, och det fördenskull vill något klar-
ligare blifva beskrifvet och uttydt; hvarföre hafve vi vissa postmästare
och poster öfver hela riket låtit förordna och dem en särdeles ordning
föreskrifvit och göra låtit, derefter de sig och alla andra rätta kunne.»
Ett förslag till kansliordning, 1626, som i femte punkten omtalar »post-
1002 SVENSKA. POSTVÄSENDET OCH POSTREFORMEN PÄ 1860-TALET.
mästare och skj ut sfär dsor dningar», blef likväl icke stadfäst adt. År 1633
påminde Oxenstjerna ånyo.

Långt före denna tid, ja långt innän något postväsende fanns
inom Sverige och Danmark, hade dessa länder insett nödvändigheten
af att skaffa sig utländska postförhindelser, isynnerhet genom en ut-
post å den stora verldsmarknadsplatsen Hamburg. Sveriges förbindelser
med Hansestäderna äro mycket gamla. Kort efter första Hansadagen
i Lübeck, 1260, afslöt Hamburg handelsfördrag med svenska hofvet,'
hvilket tillförsäkrade staden fri handel och trafik uti svenska besitt-
ningarne, samt medgaf mildring uti svenska strandrätten, sådan ock
danske konungen Abel beviljade. Skånefararesällskapet i Hamburg,
hvilket gille idkade köpenskap och fiske öfver hela Östersjön, egde
bestånd redan före Kalmarunionen, och detta sällskap var ett af dem,
som för egen räkning underhöllo budskickningsanstalter: »Botenpost».
Deras affärsvänner skickade äfven »Boten» och hade i Hamburg om-
bud, brefsamlare, postfaktorer. I den mån brefantalet ökades, antogo
dessa anstalter bestämdare form och stadigare fot; ehuru man icke
ens då kunde förutse att postväsendet skulle växa ut till en betydande
inkomstkälla, att regeringarne skulle taga hand derom och slå det så
alldeles under sig att postregalet bief en grundsats i statsläran. Didrik
Matthiassen fick 1618 antagningsbref till anläggande af ordinarie post
emellan »Kongl. Maj:ts rike och de förenadé Nederländerna». Svenska
regeringen tog också direkt besittning af svenska postanstalten i Ham-
burg, och detta så tidigt, att man till trots äf eldsvådor och andra
tidehvarfvens tänder ännu har qvar posträkningar och dokumenter,
som omtala »Kongl. Maj:ts poster öfver Hamburg» redan från 1613,
under det att nordiska rikenas egen inre postinstitution ännu låg så i
linda, att t. ex. i Danmark dess första postinrättning, genom K. F.
24 Dec. 1624, var så outbildad att den bestod deruti att borgmästare
och råd i Köpenhamn ålades utse fyra köpmän att med postmästare,
bud och poster hafva inseende.	*

Svenska kungliga postförvaltare funnos tidigare i andra länder än
man hade sådane regelmessigt inom Sverige. Åtminstone känner man
i Hamburg: 1613 Peter Topzen, 1620 Hans Jacob Kleinhaus, 1621
Lænart von Sorgen, och något senare Walter Schörling, utnämnd post-
mästare den 14 November 1635. Under trettioåra-kriget förskaffade
sig Gustaf Ådolf »fältpostmästare», och historien förvarar uttryckligen
hurusom, sedan konungen den 7 September 1631 segrat vid Breitenfeld
och besatt Leipzig, »infann sig der i staden den svenske fältpost-
mästaren Andreas WeiChel, upprättade svenskt postkontor, drog till
sig hela postinkomsten, dref ut de Taxiska posttjenstemännen och gjorde
svensk postordning öfver hela landet gällande». När svenskarne 1637
utrymde staden, ville Taxis återtaga sina poster, hvilket kurfursten
SVENSKA POSTVÄSENDET OCH POSTREFORMEN PÄ 1860-TALET.	1003

nekade. Svenskame äterkommo 1642 och när stadspostmästaren Mühl-
bach vägrade träda i deras tjenst, utnämnde Torstenson en Johan
Dichpaul till svensk chef för hela sachsiska postverket, det han ock
såsom svensk egendom förvaltade intill svenskarnes nya aftäg 1650.
Ofvannämnde Weichei (Wechel, Weigel) hade under tiden fått en
ännu högre bestämmelse, ty Oxenstjerna hade år 1635 skickat honom
till Stockholm, der han den 20 Oktober fick af regeringen 100 daler
silfvermynt till sitt hushålls inrättande, deltog med Johan Skytte, Pehr
Brahe, Axel Bançr och Klaes Fleming i öfverläggningarne det året om
det inhemska svenska postverkets ordnande och fick, 20 Febr. 1636,
regeringens fullmakt att vara svenska postverkets förste postmästare-
En Olof Jönsson beställdes samma dag att resa omkring i landet för
att tillsätta postförvaltare och postbönder, och den 27 Februari följde
privilegium för postförvaltare i städerna. Till Finnland skickades
1638 Riks-schuhen B. S. von Stenhusen, och fem år derefter äfven
den nyssbemälte Olof Jönsson. Den första svenska postförfattningen,
»Kongl. Förordningen om Post-Bådhen», utfärdades ändtligen 20 Fe-
bruari 1636. Andreas Wechel afled straxt efter utnämningen och
hans enka, Gesse Wechelin Althna — eller såsom hon sjelf skrifver
sig: »Gesella Altena, Sveriges Reichs Postmeisterinn» — började redan
1636 att förestå embetet, i hvilket hon den 25 Oktober 1638 af rege-
ringen formligen bekräftades. Uti raden af svenska generalpostdiri-
genter är hon hitintills den enda af qvinnokönet, men icke bland raden
af öfriga postbetjente, ty , ännu länge betraktades postkontoren mindre
såsom en kronans tjenst än såsom ett borgerligt yrke, och postmästaré-
enkorna fingo sitta rätt ofta i orubbadt bo. Nu for tiden utnämnas
till oçh med ogifta qvinnspefsoner till postexpeditöser. Gesella efter-
träddes 1643 af Johan Beyer.

Nu haglade postförfattningar: man visste uppenbarligen icke rik-
tigt hvar man var hemma, utan experimenterade med nya postord-
ningar tidt och ofta: 1636, 1642, 1643, 1645. Hvar vecka afgingo
fem poster från Stockholm: till danska gränsen söderut, till Göteborg,
till Kopparberget, till Torne och österut till Finland. Posten till
Torne utsträcktes snart kring bottniska viken till Åbo, så att denna
stad och. Stockholm blefvo de första svenska hufvudorter, emellan
hvilka två poster i veckan gingo fram och åter. 1688 gick afven från
Stockholm till Helsingborg (och Helsingör) posten två, och 1693 mellan
Stockholm och Üpsala, äfvensom mellan Stockholm och Örebro, två
gånger i veckan. 1705 voro äfven posterna Stockholm—Gefle, Stock-
holm—Göteborg och Stockholm—Ystad på detta sätt »dubbla». JFmnjte-
ringstvång för inrikes bref infördes 1645, äfvensom portofrïheten för
ernbetsbref; denna sistnämnda upphäfdes 1 Maj 1669, men återkom
snart. Eget är att dess upphörande precist 200 år senare ifrågasättes
1004 SVENSKA POSTVÄSENDET OCH POSTREFORMEN PÄ 1860-TALET.

uti Poststyrelsens nya förslag till Poststadga. Brefvens chartering anbe-
falldes 19 Juli 1645. Posttidningen har sin tûlvaro ur detta unga sven-
ska postväsen: redan 1643 fick postchefen åljggandet att redigera och
trycka »posttidningar» och skicka omkring dem i landet till postför-
valtarne; dittills hade endast bref fått sändas, men nu tillkommo tid-
ningar och. »små saker.» 1646 års förordning om postbönder och
postiljoner jemte de föregående af 20 Februari 1636 och 6 September
1638,'måste betraktas såsom upphofvet till de sedan så bekanta Post-
hemmanen.

De två första decennierna betraktades postchefens plats såsom
arrende eller entreprenad, så att både Wechels enka och Johan Beyer
behöllo till god del postöfverskotten. Men 1654, efter det man börjat
märka att postväsendet bief en indrägtig sak, beslöt man att dermed
förläna förnämligare personer, som icke voro fackmän. Så gafs det
åt riksrådet Wilhelm Taube, och Beyer afspisades med ett adelsdiplom.
Kristinas efterträdare aflägsnade Taube redan följande året, men han
återfick præbendet 1658, med rättighet att disponera verkets inkomster.
Nu försökte Beyer anlägga egen post, men denna blef af vederbörande
rentut förbjuden, i rådsprotokollet, för 20 September 1660, hvilket
sålunda utgör sjelfva hjertbladet af läran i vårt land om postreÿa?et
Taube bortköptes 1661 mat en årlig pension och en domsaga, hvar-
efter postpenningen i Sverige, Finland, Skåne, Halland, Blekinge,
Bohuslän äfvensom Hamburgska postgången genom Danmark 1662
förpaktades till Beyer, hvilken nu'fick benämningen postdirektör. Efter
hans död kom verket under kanslikollegium, men gafs snart i förläning
åt kollegii ordförande Magnus Gabriel de la Gardie. En Kongl. För-
ordning 10 Juni 1673 anbefallde postförvaltarne i landsorten att nöja
sig med hvad staten dem bestode, men lemna till konungens dispo-
sition öfverskottet af postmedlen; och 1677 gaf konungen de la Gardie
sjelf tillkänna att postkassan måste till kronan indragas. Nu återtog
kanslikollegium öfverstyrelsen, och cheferna blefvo konungens förval-
tande embetsmän, i stället för arrendatorer; man kan deraf lättare
förstå, huru och hvarföre postverkets inkomster ända in till senaste
tider förblefvo oberoende af ständerna. Postmästareinstruktionen af
1686 gjorde väl hufvudsakligen slut på postkontoren såsom yrkesplatser,
ehuru ändå till 1707 ett och annat landsortskontor bortgafs såsom
förläning; och i viss militärisk mening kan detta förläningsbruk ännu
sägas fortfara.

Bruket att rekommendera infördes 1660 för bref, som innehöllo
penningar, men Ï707 för andra angelägna bref. Sjöpostföring (— mellan
Stockholm och Upsala! —) börjades 1667, då Olof Rudbeck utverkade
privilegium för Johan Lårman m. fl. att på tvenne resj akter, tvenne
gånger i veckan, föra resande, och utvidgades 1669 då Frans Sheldon
SVENSKA POSTVÄSENDET OCH POSTREFORMEN PÄ 1860-TALET.	1005

fick enahanda privilegium mellan Stockholm och Södertelge, dock utan
rättighet att föra bref. Palmsköldska samlingarne uti riksarkivet inne-
hålla ett förslag (trån 1636 à 1658) att införa äfven personpost
till lands regelmessigt, i förening med brefpost. K. Förordningar 10
Juni 1673 och 17 Mars 1685 sökte reglera denna fråga. Karl Xl
skréf 13 April 1670 till alla landshöfdingar i Sverige och Finland,
om vägförbättringar. Posttaxan för Stockholms stad af 12 December '
1692 medgaf att bref, som vägde öfver 1 lod, icke skulle betalas dub-
belt om ej dess vigt befanns uppgå till 1J. Posterna till utlandet
gingo dels öfver Helsingborg och Helsingör genom Danmark till Ham-
burg, dels öfver Ystad till Stralsund. Om portot för brefven från
Hamburg längre ut kunde »hvar och en postmästare få kundskap af
Kongl. May:ts Postcommissarius uti Hamburg».

Hade Oxenstjernas verk med ömhet vårdats under de begge store
Karlarnes regeringstid, så att svenska postväsendet inom de första
sextio åren af sin tillvaro med förvånande fart utvecklats, så måste
häfdatecknaren ännu mer förvånas öfver den lyftning, det yttermera
erhöll under den krigiske Karl XH:s regering, och att impulsen dertill
utgick från-honom sjelf personligen. Så befalldes från Stockholm 13
Mars 1700 kanslikollegium att inrätta extra ridande post emellan
Stralsund och Stettin; från Karlskrona 7 Juni 1700 samma kollegium
att inrätta en eller tvenne echalouper för korrespondansen genom
»Ystädische farten» med stark rodd; från Wesenberg 9 November 1700
särskild vinterposts inrättande mellan Sverige och Liffland. Från
Heilsberg i Preussen 8 Januari 1704 gaf konungen vidlyftiga förord-
ningar mot fribrefsrättens missbruk, ej mindre för Sverige och Liffland,
än för Pommern och Wismar; från högqvarteret Muttelin i Polen 23
Juni 1704 tog han uti sitt synnerliga hägn och beskydd, »genom nådigt
Protektorial- och Beskyddsbref, samtelige hti dess rike och derunder
liggande och eljest hörige, så tyske som andre hertigdömer, herrskaper
och länder förordnade postbetjente och deras underhafvande både till
lands och sjös, ehvad embete de ock under Postväsendet hafva kunna,
tillika med postkontoren, postjakter och postvagnar». År 1705 hade
det unga svenska postverkets vingar så vuxit att man kunde förbjuda
allmänheten att »göra eller emottaga kuverter till eller ifrån främ-
mande postbetjente och undersåter på de orter, der svenska postkontor
voro att tillgå». Från Blonie hemskickade konungen 9 November 1705
befallning att tullen på gods,. som fördes å postjakterna, skulle be-
talas efter den halffria taxan, och samtidigt utfärdades privilegium
»för samtelige Wäre postgalliother och jagter». Deremot var det
Rådet, som 1711 i Arboga privilegierade göteborgs-rådmannen Sebastian
Tham vid tvenne postgalliothers anläggande för farten-emellan Göte-
borgs och Wesern; Rådet, som 1712 anvisade postverkets öfverskotts-
1006 SVENSKA POSTVÄSENDET OCH POSTREFORMEN PÄ 1860-TALET.

medel för året att, i stallet för att till statsverket öfverlemnas, använ-
das till postverkets eget upprätthållande.

Men konung Carl tröttnade sjelf icke, huru än hans lyckas sol
började luta till nedergång. Från Demotica hemsände han 3 April
1714 plakat om den betungande skjutsningens upphäfyande för alla,
med det enda, lika humoristiska som radikala, undantaget: fång-
skjutsen. Knappt anländ till Pommern, hemskickar han från • Stral-
sund 10 Maj 1715 befallning till kanslikollegium att, i stället för den
upphäfda postgången mellan Stralsund och Stettin, öppna en annan
postroute öfver Güstrow och Braunschweig. Från Ystad tillskrifver
han 16 December 1715 general Mömer om posts inrättande medelst
postjakt från Götheborg till HoUand, minst en gång i veckan, och den
23 December kanslikollegium om postgång mellan Ystad och Stock-
holm fyra gånger i veckan. Den 10 Januari 1717 befaller han i cir-
culär från Lund alla guvernörer, landshöfdingar och kollegier att trycka
och skrifva på tunnt och fint papper, till posternas lättande och till
befrämjande af deras snabbare gång. Den 17 Januari 1718 gaf han
från Lund instruktion åt öfverdirektören Bunge »om de ridande och
åkande posters inrättande»; den 4 Februari s. å. till generalmajo-
ren, landshöfdingen Ekeblad om de ridande och åkande posternas in-
rättande genom sekreteraren Klinkowström, »emedan Bunge ej hinner
så hastigt som tiden fordrar göra det uti Ekeblads län»; den 10 Fe-
bruari s. å. till alla landshöfdingar och guvernörer om posthemmanens
indragning; samma dag den märkvärdiga förordningen angående post-
väsendets och gästgifveriernas sammanfogande — ett storverk, som
innebar ett fullbildadt postväsende, vida öfverstigande allt, hvad sven-
ska postverket ditintills och hitintills mäktat, åstadkomma, ett storverk x
hvarigenom Sverige i ett språng skulle öfverträffat alla andra länder
uti postfrågorna,, en för oss utomordentlig, så godt som omöjlig lifs-
yttring, i trötts af alla de tillgångar, en alsvåldig konung i en stor-
maktsstat har att tillgripa. Alla gästgifvargårdar skulle blifva post-
stationer, dels under posthållare(»ombyten»), der blott hästar, dels un-
der postmästare(»skiften»), der både hästar , och åkdon ombyttes, dels slut-
ligen »landsskiften» under landspostmästare, som förde uppsigt öfver
alla postmästare söderut (eller norrut) intill nästa landsskifte. Sex
olika poster skulle vara i gång: 1) paketpost, vagn, två gånger i veckan,
åtföljd vid béhof af extra vagnar (Beywagen), 2) ständig post, ridande
postiljon med brefven, 1 mil på | timma, 3) ryttarepost, personpost,,
skyndsammast och dyrast, ömsom åkande, ömsom ridande, undan för
undan, med företräde framför all annan post; utgjorde hvad i nutidens
persontrafik skulle få namn af kurirpost, 4) riinnpost, brefpost med
postiljoner, en häst och en mil på half timma, 5) ridpost, der resande
färdades i sällskap med postiljonen, 2 à 4 hästar, 6) extrapost, för
SVENSKA POSTVÄSENDET OCH POSTREFORMEN PÄ 1860-TALET.	100?

resande i egen eller i postvagn, med rättighet för hvarje person att
medföra 100 skålpunds packning... Men denna nyhet dödades genom
skottet vid Fredrikshall. Redan den 13 och 29 December 1718 till-
intetgjorde Ulrica Eleonora den nya inrättningen fullständigt.

Det skottet delade svenska postverkets annaler i tvenne hälfter :
den stigande, som dermed slöts och dep fallande, som dermed börja-
des. Det svenska postområdet omfattade vid denna tid icke blott Sve-
rige, utan äfven Åland, Finland, Nyland, Karelen, Ingermanland, Est-
land, Liffland, Pommern, och en ofantlig mängd svenska postlinier utan-
före det egentliga Sverige, t. ex. från och till Reval, Riga, Stettin, .
Anclam, Greifswald, Stralsund, Wismar, Hamburg, Bremen. Huru det
sedan aftagit, detta område, huru det minskats och försvagats, huru
det lemnat alla sina fotfästen på andra sidan Östersjön, stycke för
stycke, tills den aldrasista punkten skänktes bort den 31 Mars 1869
— låtom oss hastigt förbigå detta sorgespel. Man inskränkte sig nu
till ett negativt, ett sjelfuppoffrande system; man skänkte, manafstod,
man försakade, man lät sig nöja, lade händren i kors öfver alla sina
eftergifter, eller dolde dem under en ström af ord, som skulle dölja
gemingen: att öfverallt gå baklänges. Hela historien om svenska post-
politiken från Carl den Tolftes död intill närvarande tid är en outsäglig
lista öfver nederlag och återtåg. Man reglementerade hellre ifrigt
inomlands, t. ex. om posthemmanen 1636, 1707, 1719, 1720, 1721,
1723, 1734, 1752, 1801,1812, om postskjutslegan 1704, 1801, 1812,
1818, 1830, 1832, 1835, 1842, 1843, 1845, 1851, 1854; om blåsning i
posthomen 1745, 1816; om förbudssedlar 1841; om postpersedlar 1823,
1831, 1837; om postsäckar 1834; om postvapen 1839, 1841; om tid-
ningsförsändning 1834, 1858; om breflådor 1855; om frimärken 1855,
1858; om posttaxorna 1710, då portoafgiften med en tredjedel förhöj- :
des, 1719 då denna förhöjning borttogs, 1747, 1767 då för hvarje lod
ett öre silfvermynt tillökades, 1770, 1785 då portolindring för tyngre
bref bestämdes, 1799 då särskildt afsågs portolindring för paketer,
1807 då portot Ökades 50 procent, 1818 då 25 procents ytterligare för-
höjning inträdde, 1830, 1834, 1855 då medelporto infördes för inrikea
brefvexlingen, 1858 då det sattes till 12 Öre riksmynt. Om utländska
portot stadgades 1721,1724,1734, 1735, 1739, 1745; 1747, 1767, 1785, ,
1800, 1801, 1819, 1827, 1830, 1833, 1834, 1846, 1847, 1849, 1852,
1853, 1858 o. s. v.

Särskild posträtt, som var införd 1704, 1707, 1756, fick sin doms-
rätt utvidgad 1811, 1833; blandad post- och rådstufvurätt uppkom
1753, i frågor om postbetjente som stulit ur bref samt, efter 1800, äfven -
rörande oförrätt som blifvit postman i tjensten tillfogad; slutligen blef
en särskild posträtt i Stockholm införd 1817 och fortsatt till 1840, då
posträttsmålen öfverlemnades åt kämnärsrättens första afdelning. Kansli-
1008 SVENSKA POSTVÄSENDET OCH POSTREFORMEN PÄ 1860-TALET.

rätten var öfverdomstol. Men äfven sådane mål äro numera öfver-
lemnadeåt allmänna domstolarne och i Stockholm handläggas från år
1849 posträttsmål af rådstufvurätten.

Kanslikollegium var, till sin upplösning 1801, postverkets öfver-
styrelse. Då kom det under öfverpostdirektören allena. Men från
1809 fick han behålla endast förvaltningen, hvarémot öfveruppsigten
uppdrogs åt kanslistyrelsen, intill dess denna upplöstes 1833. Då lades
verket under handels- och finansexpeditionen, och 1840 under Finans-
departementet, hvilken besynnerliga omständighet redan i och för sig
visar, huru oklar föreställning om postverkets bestämmelse och behof,
i våra tider isynnerhet, man haft bland våra s. k. statsmän. Postvä-
sendet hvarken kan eller bör vara en inkomsttitel för-staten,, utan en-
dast räcka till åt sig sjelft, d. v. s. uppoffra på sin egen förbättring
alla sina öfverskott. Kommunikationsväsendets snabbhet och mång-
falden af våra beröringar derigenom med utlandet, påkalla verkets hän-
förande till utrikesdepartementet. Vid början af 1859 utgjorde anta-
let svenska poster 209,' deraf 48 för norra, 64 för vestra, 77 för sö-
dra, 15 för snällpost och 5 för paketpostafdelningafne. Bland dessa
gick 1 fem gånger, 3 fyra gånger, 127 två gånger och 57 en gång i
veckan både fram och åter; men de öfriga flera gånger fram äri till-
baka, och detta dels hvarje, dels hvarannan, ända till hvarfjerde vecka.
Dessa poster tillryggalade en väglängd, efter en häst räknadt, af 468,255
mil Jrligen. Med året 1859 fulländades ytterligare 15 poster, deraf 7
som gå två och 6 som gå en gång i hvarje vecka fram och åter, och
hvilka motsvara årligen en sträcka af 10,078 mil, efter en häst be-
räknadt. Genom kongl. brefvet af 15 November 1826 hade infordrats
förslag till förbättrad reglering af postgången och den 27 Mars 1830
hade ärendet hunnit så långt att »dubbla postgångar» i nästan samt-,
lige länen kunde anbefallas. Den första »snäZZposten» inrättades 1827?
nemligen Stockholm—Ystad, den andra 1830, nemligen Stockholm—
Christiania, den tredje 1834, Stockholm—Göteborg. Är 1844 omar-
betades paketposttaxorne och 1847, vid postkonventionernas afslutande
med Preussen och' Danmark, utsträcktes äfven paketpostföringen, hvil-
ken ytterligare reglerades 1856, 1858. Från året 1854 lärer funnits
förslag om organisation af en ny poststyrelse.

Men i trots af allt detta och mycket annat reglementerande med
nya lappar på gammalt kläde, med döda bokstäfver i stället för lef-
vande anda, hade alltsammans nära nog förstelnat i en machinmessig
slentrian, en temligen allmän håglöshet vid den löpande tjenstgöringen,
ocK en alltmer stegrad bitterhet från allmänheten^som, i sin obekant-
skap med alltsammans, förestälde sig att tjenstgöringen ensam var skul-
den till alla,fel och obehag. Missnöjet växte alltmer omkring medlet
af detta århundradet och gaf sig .gemenligen luft uti anonyma tidnings-
SVENSKA POSTVÄSENDET OCH POSTREFORMEN PÄ 1860-TALET.	1009

artiklar. Särdeles vände sig detta missnöje omkring den utländska
brefvexlingen, hvilken vid denna tid verkligen var utsatt för rätt mänga
tragikomiska och, dåraktiga missöden, vållade dels af allmänheten
sjelf, dels af in- och utländska postmän, men äfven till betydlig del
af en poststyrelse, hvars ledamöter aldrig lagt hand vid det praktiska
och af ett liknöjdhetssystem, som ytterst syntes bero af okunnighet
och känslan af ofantlig underlägsenhet. Missnöjet vexte till storm.
Ställningen blef ohållbar. Införandet j riket 1852 af elektriska ' tele-
graferna hade yttermera visat mängden skilnaden emellan snabba och
långsamma kommunikationer. Jernvägsnyheten hotade att tränga in
på våra landamären, en hel revolution stod dermed för dörren i kom-
munikativt hänseende, så betydande att man måste följa med eller
ock låta skuffa sig omkull. Alla ropade på postreform. ,

Likasom Sverige upprättat sin första ordentliga postanstalt i
Tyskland, likasom från Tyskland både Oxenstjerna och Carl XII hem-
fört de ordnade idecr om postväsendet, hvilka inom Sverige kommo
till utförande, så inkom hit äfven från Tyskland nu i nittonde seklet
den första litterära impulsen till en tidsenligt genomgripande reform i
denna riktning. Första uppslaget gaf, den 16 Augusti 1856, en längre
uppsats i Stockholms Aftonblad, beträffande Sveriges utländska bref-
vexling och de försigtighetsmått, allmänheten sjelf hade att iakttaga
för att undgå många öfverklagade missöden; hvilken uppsats, som
utgjorde första försöket att undervisa publiken i postfrågorna, de föl-
jande dagame refererades i nästan alla andra tidningar; artikelns
urspning från Hamburg, der sådana ämnen lättast kunde utredas, var
visserligen alldeles genomskinlig. Under loppet af, det nästföljande
året, 1857, såg man i de svenska bladen ideligen återkomma mer eller
’ mindre häftiga, sällan sakkunniga, ondgörelser ofver svenska postverkets
beskaffenhet, inskärpande nödvändigheten af en snar postreform, äfven
med hänsyn till den inre brefvexlingen, och ständernas delegerade
(statsutskott eller statsrevision) gjorde anmärkning deremot att verket
samlat öfverskott af omkring 700,000 rdr, i stället för att använda ’
dem till postverkets förbättrande — men utan att någotdera tycktes
sätta poststyrelsen i rörelse. Privata påstötningar af enskild eller af
officiös natur tycktes hon icke heller akta. Då inkom, äfvenledes från
Hamburg, till utrikesdepartementet eller dess chef en »Promemoria af
den 19 juli 1858.» '

Denna »promemoria» fastade uppmärksamheten på att styrelsens
, egen organisation öfverlefvat sig sjelf, att de då gällande postkonven-
tionerna med utländska postverk vittnade om otillräckligheten af de
svenske underhandlames detaljkunskaper och förmåga att klart be-
döma hvad de öfverenskommo; att dessa konventioners innehåll för-
hindrade och förlamade fri utveckling af det svenska postväsendet och
64
1010 SVENSKA POSTVÄSENDET OCH POSTREFORMEN PÄ 1860-TALET.

i vissa punkter lände det "svenska namnet till ringaktning; att post-
'kommunikationerna med utlandet vore dels otillräckliga, dels miss-
lyckade, i vissa fall umbärliga, i andra blott till hälften genomförda;
att sommarpostgängen befann sig i ett synnerligt virrvarr; att post-
befordringarne icke bidrogo till det helas framgång; ^postpersonalen.
saknade öfverallt bildningstillfällen, flerestädes’ bröd, ej sällan alla ut-
sigter för framtiden och dymedelst all benägenhet att vid verket stanna
qvar, om de dugde till och lyckades erhålla ett annat brödförvärf;
samt att om ingenting snart åtgjordes vid dessa bedröfliga förhållanden,
den annalkande jernvägsinstitutionens påtryckning snart skulle alldeles
kullkasta den gamla postverksbyggnaden och göra slut på hela post-
regalet. Promemorian föreslog slutligen: att använda den enda ut-
ländska postanstalt, Sverige ännu egde qvar, till bildningsanstalt för
unga postadepter; att utsända en duglig person för att studera de
nyaste företeelser på postgebietet i England, Frankrike, Frankfurt,
Österrike, Preussen, som de nya kommunikationsvehiklema framkallat,
• dessa länders postförhållanden till hvarandra och till Sverige, deras
konventioner, postmachineri, arbetsfördelning, pröfning, vilkor, upp-
muntran, utbildning o. s. v., hvarefter han skulle afgifva redogörelse
till Finansdepartementet; på grundvalen af hvilken berättelse man sedan
kunde, antingen genom en.postkomité, eller på annan väg, skrida till
hufvudsäken: »Svenska postväsendets ändamålsenliga reorganisations

Omöjligheten af att med dylika framställningar inverka direkte
på Poststyrelsen ^jelf hade på ett särdeles eklatant sätt nyligen fram-
stått, då fråga väckts om den genom de redan påbegynta jemvägarnes
byggande öfverhängande nödvändigheten att utverka utrymme och
tjenligt inredda lokaler för postexpeditioner uti alla jernvägsstationshus,
innan dessa hus ännu blifvit uppförda — och åt hvilken vänliga er-
inran vederbörande i verket alldeles vändt döförat. De begrepo den ej.
För att icke lemna något lofligt medel oförsökt, fördristade sig Pro-
memorians författare slutligen att i landets officiella blad, Post- och
Inrikes-Tidningar, som direkte alstrats ur postverket, söka en hjelpare
.åt den gamla modren, genom att der sprida kunskap i ämnet, hvilket
skedde i en serie af artiklar: »Om en Postreform», af hvilka den första
framträdde den 12 November 1858,; och i hvilken artikelserie visades
särskildt hvad regeringen, hvad poststyrelsen, hvad allmänheten, posta-
lisk litteratur, ångbåtstrafiken, telegrafnätet, jemvägame, ständerna,
portofriheten, tidningarne, personalen, arbetsmetoderna,' köstnadsför-
slager, nya inkomstkällor, bildningsanstalter, tjensteprof, tjenstemas
klassifikation, utländsk tjenstgöring, resestipendier, pensionsfond och
human behandling skulle kunna bidraga till Evenska postverkets sann-
skyldiga förkofran.
SVENSKA POSTVÄSENDET OCH POSTREFORMEN PÄ 1860-TALET.	1011

Både ordet och begreppet af »Postalisk Litteratur» voro den tiden
i Sverige så godt som obekanta, under det man utomlands hade stora
samlingar af böcker i detta ämne. Lika okändt var ordet och be-
greppet »Postpolitik», som redan i långliga tider framkallat i utlandet,
äfven hos våra grannar, de mest raffinerade ^erfidier, till hvilka vi
uti vår menlösa oskuldsfullhet ett helt århundrade jakat och samtyckt,
utan att märka hästfoten. I den löjliga förhoppning att bereda jord-
månen för den nödvändiga reformen, i det man fortplantade och be-
lyste begreppen om postlittératur och postpolitik, företog sig samma
hand att på utländsk ort, der han då var. bosatt, på svenska språket
1859—60 utgifva och sedan till Sverige hemsända sexton häften af en
tidskrift: »Arkiv i Postväsendet», deri han åsyftade att på ett möjli-
gast lättfattligt sätt bereda vägen för de i Sverige okända, och dittills
såsom så flinthårda ansedda teorierna, att man knappt fann någon
enda, som före den tiden vårdade sig om att lyssna till dessa ämnen,
och hvaraf följden var, att den som underhandlade utrikes, kunde för
Sveriges räkning opåtaldt bortskänka millioner af landets tillgångar,
emedan både dess statsmän, dess folkrepresentanter och dess publicister
saknade interesse för frågan och ledigt tröstade sig med axelrycknin-
gen: »det är ju bara ett postfördrag!» Ehuru poststyrelsen icke ville
understödja företaget ens med ett förord till ansökningen om anslag
af allmänna medel, beviljade K. M:t dock ett sådant, till första bandet,
under vilkor att alla postkontor i riket skulle deraf erhålla ett exem-
plar, hvarefter utgifvaren på egen bekostnad verkställde en sådan ut-
delning af andra' bandet. Detta sistnämnda fullbordades i Maj 1860,
och icke många veckor derefter fick poststyrelsen en ny sekreterare,
hvarg skaplynne utg. naturligtvis önskade lära känna, innan utgifningen
fortsattes; men i December gjordes ansökan om understöd till utgif-
vande af tredje bandet. Denna afslogs af K. M:t, sedan poststyrelsen
densamma afstyrkt; väl hade den sistnämnda äfven hemställt att efter
slutad utgifning kunde pröfvas, huruvida vissa exemplar förtjenade för
postverkets räkning inlösas; men då utgifningen, om den skulle gagna,
icke borde ske eller anses ske under sidoblickar på styrelsens framtida
bevågenhet, och då en möjligen företagen kritik nu skulle kunnat be-
mötas blott med invändningen att den dikterats af harm öfver afslaget
— beslöt utg. att se tiden an och låta den nye sekreteraren få ostörd
blifva varm i kläderna. Kort före hans utnämnande, hade vederbö-
rande ämnat tillsätta en postkomité, men derefter bief derom aldrig
mera fråga. FÖr utg. afslogs äfven ansökan om reseunderstöd och
om understöd till utgifvande af »Utkast till allmän posthistoria.»

Det decennium, som vi kallat »sextiotalet» af detta århundrade,
och hvilket, börjadt just samma år, då n. v. generaldirektören Boos
utnämndes till sekreterare hos poststyrelsen, inom några få veckor nu
1012 SVENSKA POSTVÄSENDET OCH POSTREFOKMEN PÄ 1860-TALET.

går till ända, synes oss vara lika, utmärkt för rastlöst arbete som för
genomgripande förändringar uti Sveriges postförhållanden och förtjena
att i korthet skildras, isynnerhet som den ledande handen inom verket,
hvilken hitintills egenteligen experimenterat pä ett för honom dittills
okändt område, nu tyckes ämna från försök öfvergå till lagstiftning
och kröna både sitt decennium och byggnaden med en Poststadga.

Här måste likväl först berättas en liten anekdot, utan hvilken
läsaren icke skulle rätt förstå den derpå följande skildringen.

Tryckta cirkulärer skickas vanligen, med full laglig rätt, med
posterna »under korsband», men portot måste då förutbetalas af af-
sändaren, emedan eljest emottagaren får betala tre gånger drygare
porto. Häraf följer uppenbart att, enär emottagaren har full rätt att
vägra inlösa en sådan sändning, afsändaren alltid förutbetalar, om
han icke vill motarbeta x sig sjelf. På hösten 1862 fann sig svenske
postdirektören i Hamburg föranlåten att, liksom andra postdirektörer
i sina distrikter emellanåt, kringsända ett på hans egen bekostnad
tryckt cirkulär, rörande åtskilliga, inadvertenser vid den utländska bref-
vexlingen och sättet att dem afhjelpa. Hade han icke frankerat dem,
så skulle adressaterna antagligen icke kommit att läsa dem, hvilket
dock just var meningen. Det skedde alltså i flera hundrade exemplar
och med ganska dryg enskild kostnad.. Kontorspersonalen, till en del
tysk, biträdde dervid och skref på adressen, såsom vanligt, att betal-
ning erlagts, men uttryckte detta med tyska ordet frei i stället för det,
italienska franco eller fr. Uti paketet af tidningar till Stockholm
inlades också några exemplar, bland profblad och andra sändningar,
såsom vanligt då något förekom, hvilket angick sättet för tidnings-
bestyren, dem detta cirkulär också berörde; detta paket var alltid stäldt
till tidningsexpeditionen, hvars chef just var styrelsens sekreterare, och
alltså skedde äfven denna sändning på,rakaste väg. Emellertid fick
afsändaren kort derpå en så lydande officiel skrifvelse ifrån poststy-
relsen: »Då så väl af ordasätten utaf en af tit. utfärdad promemoria
om Sveriges »utländska postgång, som äfven af hvad särskildt blifvit
hos K. Gren.-P.-St. anmäldt, kan slutas dertill, att samma cirkulär
blifvit af tit. tillsändt så väl samtlige postförvaltare, som konsuler med
flere, har K. Styrelsen fånnit sig böra infordra tit. förklaring: om, och
i sådant fall på grund af hvilket stadgande, fribrefsrätt blifvit af tit.
anlitad för samma promemorias spridande. Stockholm den 6 Oktober
1862. O. W. Stael v. Holstein. — Wilhelm Roos».

Dessa få rader ådagalade Idarligen huru det stod till med posta-
lisk kännedom på ort och ställe; , man tycktes icke ens förstå hvad
ordet »frei» på korsbanden skulle betyda, icke veta att frågan huruvida
fribrefsrätt inrikes blifvit begagnad, enklast och säkrast och genast
kunde besvarats af de med sändningen lagligen alltid bifogade post-
SVENSKA POSTVÄSENDET OCH POSTREFORMEN PÄ 1860-TALET.	1013

kartorna; icke veta att delinqventen, om han än velat, aldrig "kunnat
komma i tillfälle att utrikes begagna fribrefsrätt och icke ens begripa
att detta lilla bref blottade en så kolossal okunnighet åt så många
sidor. Efter denna erfarenhet om ställningen invärtes och den andas
beskaffenhet, som redan då var den tongifvande inom svenska post-
styrelsen, greps cirkulärets författare af sannskyldig fasa då han, ett
halft år derefter, vårtiden 1863, förnam att just samme sekreterare
skulle afgå till Berlin för att såsom fackman bistå svenske envoyén
vid förhandlingarne om ett nytt svenskt-preussiskt postfördrag. Att
diplomater och ministrar icke kunna känna sådana ting är ursäktligt;
derföre skickar man alltid fackmän till deras bistånd. Tyskarne hafva
ett filadt förstånd vid underhandlingar, och stor fack-kännedom, sär-
deles i Preussen, der ingen kommer framåt på embetsvägen utan att
passera graderna, och der ingen blir geheimepostråd, ännu mindre
postchef, ensamt derföre att ministern har nåd för honom, eller är
dupe af honom, utan först sedan samteliga kamrater af råds-graden
genom sluten omröstning utsett den värdigaste. Vårt fädernesland
syntes alltså hotadt af en ganska stor våda genom ditsändandet af en
sådan fackman, och utg. af »Arkiv i Postväsendet», som redan rönt
att privata varningar och råd icke beaktats, sammanskref och utgaf ,
i största hast en varning och ledning, som trycktes först i Göteborgs .
Handelstidning och sedan i brochureform: '»Hviïken är Sveriges Post-
politik?» Denna utdelades till en mängd vederbörande.

Ehuru denna brochure aldrig gafs till försäljning, visste dock
preussiska legationen i Stockholm att genast förskaffa sig, låta öfver-
sätta och till Berlin hemsända densamma. Underhandlingarne fortforo
ett par månader, hvarunder från preussiska sidan gjordes täta för-
frågningar hos preussiske postchefen i Hamburg, för att erfara huru
meningarne togo sig ut ur Hamburgsk synpunkt Efteråt, sedan allt
var slutadt i Berlin, utskickades från Stockholm en copia af öfver-
enskommelsen och, försågs i Hamburg med randglossor. Hvad ver-
kan dessa hade är okändt, men underhandlingarne fortsattes icke det
året.

Vid nyåret 1864 utbröt det äldre »tyska förbundets» s. k. exeku-
tionskrig emot Danmark, och var just i full gång, då Sverige åter-
upptog postunderhandlingarne med Danmarks svåraste fiende, Preussen.
Samme svenske poststyrelseledamot, som föregående året utskickats
såsom biträdande man af facket, blef nu sänd till Berlin såsom forme-
ligén befullmäktigad bredvid envoyén. Arbetet drefs med den skynd-
samhet och hemlighetsfullhet, att icke ens svenska poststyrelsen alltid
fick förtroende om de bud, som gingo mellan underhandlaren och
ministern. Fördraget blef färdigt i Juli månad, samt antogs och
ratificerades med yttersta skyndsamhet, så att ingenting af innehållet.
1014 SVENSKA POSTVÄSENDET OCH POSTREFORMEN^ PÅ 1860-TALET.

kunde på förhand utsippra. Detta innehåll gaf Sverige de största an-
ledningar till bedröfvelse öfver det sätt, hvarpå dess sociala, politiska och
ekonomiska interessen vårdats i utlandet. De svåraste felen vbro: stad-
gandet att svenska brefvexlingen skulle »företrädesvis» föras öfver Stral-
sund, hvarigenom fördragets tendens blef att öfver Preussen leda hela den
hrefström, af hvilken dittills ellofva tolftedelar tagit vägen öfver Dan-
mark och Lübeck; att så stora omkostnader och ansträngningar ned-
lades på detta' stralsundersystem, att föga eller intet återstod för att
hålla oss andra vägar öppna; att Preussen, denne vår mäktigaste och
alltså farligaste granne åt detta håll, fick fullmakt att å våra vägnar
uppgöra med öfriga tyska stater, så att nätet desto, starkare kunde,
tilldragas omkring oss; att i detta fördrag Preussen fick af oss utverka
åt Norge en årlig eftergift af minst 36,000 rdr, och derigenom blef
en bundsförvandt åt Norge emot dess brödrarike, samt att tillochmed
våra postaftal méd Danmark gjordes i viss mån för framtiden bero-
ende af preussisk medverkan och inblandning. På detta sätt var Sve-
riges utländska postgång kringränd, och skadan oersättlig. Genom
detta »stralsunder-fördrag» var också i sjelfva verket Sveriges sista
återstående besittning på kontinenten — dess postbefogenhet i Ham-
burg — till spillo gifven, ehuru den af gunst och nåd fick vegetera
ännu några få år, innan den, allt i samma decennium, fullständigt
upplöstes. Kritiken som förutsade de olyckliga resultaten, blef
allt för snart sannspådd. Det dröjde icke länge, innan man tillochmed
på svenska sidan insåg misstaget. Fördraget begynte tillämpas i Maj
, 1865; postgången skulle större delen af året vara daglig och besörjas
med 3 postfartyg, samt fortgå minst sex år. Men redan 1868 skedde
inskränkningar och man började annonsera efter privata fartyg, som
kunde hafva lust att på egen risk sköta postföringen. Denna sist-
nämnda inställdes, delvis i September, helt och hållet från ult. Okto-
ber 1868. Fördraget upphäfdes i Februari 1869 och det s. k. »Stral-
sundersysiemet», det ofvanbemälta »företrädesvis», varade icke mera än
3| år i stället för (minst) 6. Det var ett försök — som misslyckades,
och som aldrig hade bordt göras; det var utdömdt af sakkännare både
i Preussen och det öfriga Tyskland innan det kom till verkställighet;
ja, innan det ratificerades klagade tillochmed ^venska poststyrelsen att
hon blifvit förbigången vid underhandlingarne, hvilka ofta utan hennes
hörande instruerats direkte från finansministern i Stockholm till under-
handlaren i Berlin. Tyskland skrattade och Sverige — sof.

Sof är emellertid icke rätta ordet, ehuru de sofvo som hade bordt
vaka, under det att andra, hvilkas overksamhet skulle varit Sveriges

*) T. ex. Göteborgs Handelstidning 1864, höstetiden; och Nya Dagl. Allehanda vår-
tiden 1865.
SVENSKA POSTVÄSENDET OCH POSTHEFORMEN PÅ 1860-TALET.	1015

förmån, nu trodde sig just hafva förtjent sina sporrar och derföre satte
sig i en riktig snurra af nya underhandlingar. Det haglade postöfver-
enskommelser och postfördrag, med Lübeck (1864) och Danmark (1865),
med Norge 1865, med Frankrike 1867, med Finland och Ryssland
1868, med Nordtyskland, Danmark, Norge 1869 o. s. v. Nästan utan
ett enda undantag vittna dessa fördrag om förvånande oförmåga eller
likgiltighet på svenska sidan. Ehuru utrymmet för denna uppsats är
så begränsadt, att vi omöjligen här kunna underkasta dem en genom-
förd kritik, måste vi dock med några ord motivera detta stränga om-
döme. Men de redan åter upphäfda torde dervid kunna förbigås.

Ett utmäfkande drag hos »postreformen i Sverige pä 1860-talet»
är att brödrarikena sällan uppträdt gemensamt på denna bana, gent-
emot utlandet, hvilket man väl eljest bordt finna både nödvändigt i
följd af unionen, nyttigt för deras inflytande utrikes och oskyldigt i
afseende på deras inbördes rivalitet. Vi ha redan anmärkt, att Sverige
utan gemenskap med Norge underhandlade i Berlin både 1863 och
1864, ja tillät Preussen att dervid föra Norges talan emot Sverige.
Norge, å sin sida, underhandlade också på egen hand utrikes i så-
dana ämnen, än med Taxis, än med Danmark, än med Preussen. Li-
kaså måste det väcka förvåning att i ett decennium, då skandinaviska
sympathier så ifrigt främjades både uppifrån och nedifrån, så föga en-
het ooh enighet iakttogs i postfrågor emellan de tre nordiska rikena,
t. ex. när Sverige 1863 och 1864 genom sina underhandlingar i Ber-
lin helt och hållet motarbetade Danmarks interessen, som uppenbarli-
gen voro att få behålla i stället för att mista den svenska genom-
löpande brefvexlingen (ett object af omkring 600,000 bref och en in-
komst för Danmarks postkassa af årligen mer än 150,000 rdr, i runda
ungefärliga ziffror). Slutligen är det karakteristiskt att i en sådan pe-
riod af »praktisk skandifiavism», af skandinaviska nationalekonomiska,
studentiska möten, myntassociation och språkkongress, af sådant Skan-
dinaviens trångmål gentemot germanismen, man icke aldraangelägnast
skaffade till lifs en skandinavisk postförening.

Emellertid tycktes man vid ett par tillfällen hafva haft en dunkel
aning om gagnet af sådan enighet. Fördraget med Frankrike — Pa-
riserfördraget 1867 — uppgjordes och afslutades verkligen af Sverige
och Norge gemensamt, samtidigt och i / ett och samma dokument.
Men huru aflopp detta försök? Jo, så att i alla punkter fick Norge
paritet och reciprocitet med Frankrike, men Sverige icke i någon enda,
stor eller liten, utan låg under på ett sätt, att man knappast kan
värja sig för den aningen, att Frankrike fordrat för mycket af dem
båda, och att Sverige då åtagit sig att öfverallt betala både för sig-
och Norge. Ändock ville, några veckor derefter, Norge icke i Ber-
1016 SVENSKA POSTVÄSENDET OCH POSTREFORMEN PÅ 1860-TALET.

lin underhandla gemensamt med Sverige (nyåret 1868), utan gick en-
sam dit i förväg, kort före kamraten. Förklare det, hvem som kan!

Ett annat exempel på hvad våra grannar kalla praktisk skan-
dinavism» gaf Sverige genom sina fördrag med Norge och Danmark inne-
varande år, 1869. Uti sitt norska fördrag åtog sig Sverige att så
godt som gratis låta Norges bref, paketer och utländska tidningar på
svensk bekostnad föras genom vårt stora land, oaktadt Norge ingen-
ting sådant kan gifva oss i vederlag, emedan vi ingen postgång genom
■Norge kunna erhålla. Huru stor denna skänk åt Norge af Sverige
nu årligen bör beräknas, veta vi ej ; men om vår gåfva af 1864 (genom
Preussen) till Norge icke blifvit gifven, så skulle, sedan Vermländska
jernvägen nästa år blifvit färdig, Sverige emsamt i transitoafgift från
Norge kunnat beräkna vida mer än 100,000 rdr (calculen är gjord,
men får här ej rum). Uti sitt danska fördrag, också 1869, erkände
Sverige såsom reciprokt, æquivalent och rätt, att det vidsträckta sven-
ska territoriet behandlats så som det inskränkta danska, oansedt det
sistnämnda icke blott förlorat Elbehertigdömena, utan ock i fråga om
transiteringsområde för våra genomlöpande poster större delen af året
utgöres endast af — ön Seeland, och vid vissa korta isperioder der-
jemte af den lilla ön Fyen. Sådan är skandinavismen i sina prak-
tiska sträfvanden mot Sverige, som beskedligt sväljer, tiger och betalar.

Dessa exempel torde förslå att motivera vårt omdöme: att Sverige
under de sednaste åren till grannarne bortskänkt nästan hela sin in-
komst af posttransiteringar, hvilken, eljest Vid detta laget säkerligen
kunnat uppgå till minst 250,000 rdr årligen. Till Preussen skänktes
dessutom 1864 i medeltal för hvartenda bref | silbergroschen, bort-
gafs till sjöpostföringskostnad öfver Stralsund ofantligt belopp (gene-
raldirektören i Berlin uppgaf vintern 1869 kvar der a sidans årliga för-
lust till 80,000 rdr); och till nordtyska förbundet förärades 1869 utan
ersättning svenska kronans sista postala besittning på kontinenten. Vi
måste anse och historien måste anteckna ett sådant svenskt postsystem
i förhållande till utlandet såsom icke blott oförsvarligt, utan oförgätligt.
Och detta utan alltafseende på den lättsinniga förhoppningen att minskade
portosatser skola framkalla så mycket Ökadt brefantal, att förlusterna
i kassan snart betäckas. Ty här är icke ens fråga om portonedsätt-
ningen för allmänheten, utan om nedsättningar af Sveriges postkassas
portoandelar från utlandet.

Till den inländska postreformen må räknas tendensen hos detta
decenmum att nedsätta portosatserna för allmänheten. Detta är en
allmän och ganska loflig riktning hos de senare årens postmän i alla
länder. : Man får blott akta sig att gå för långt, såsom Englands exem-
pel visade, då det införde penny-portot på Rowland Hills förslag.
Sjutton år förgingo innan brefantalet derigenom steg till den punkt
SVENSKA POSTVÄSENDET OCH POSTREFORMEN PÄ 1860-TALET.	1017

att postkassan återfick sin tidigare årsintägt. Och det är klart att om
man minskar verkets inkomst $ä, att det icke kan bestrida sin utgift
och städse öka den, för att hålla jemna steg med tidens jettesprång,
så måste deficit fyllas genom direkt beskattning, och denna drabbar
då helt andra än blott de brefskrifvande. ,

Jemvägarnes införande i vårt land under detta decennium har
icke kunnat annat än framkalla en omstöpning af vårt inrikes post-
väsende. Betecknande dervid var, att postverket hvarken iakttog ätt
bereda kostnadsfri posttransport på dessa nya kommunikationslinier,
eller att före byggandet af stationshusen i dem låta beräkna utrymme
för postpersonal och postexpeditioner.. Hvad dessa försummelser sedan
kostat postverket kan icke heller vara obetydligt. Halfva mesurer vid
omstöpningarne höra till ordningen för dagen: så reorganiserades post-
styrelsen och fick tvenne departementschefer, men ingen garanti erhölls
att någon enda praktisk postman deri får säte och stämma. Man ser
det också på ordalagen ej mindre i cirkulärer för inrikes posttjensten
än i konventionerna med utlandet; sväfvande, inlindade, tvetydiga orda-
lag, i hvilka ej sällan kan rentaf spåras, huru författaren i främsta
rummet tänkt på att icke förråda sin obekantskap med ämnets kärn-
punkt och att för alla händelser hålla sig ryggen fri. Det är ett fam-
lande och trefvande, ett experimenterande, som måste utgöra den ly-
dandes förtviflan. Dessa lydande äro samtliga ställda på provisorisk
stat, med ovisshet och godtycklighet i perspektiv — hvilket sällan plä-
gar verka helsosamt. Ingen säkerhet gifves på sådant sätt för dem
och deras sedliga rot,-familjen, om icke i ett lycksökeri-system. Ten-
densen att vid olika meningar emellan tjenstepersonal och publik i det
aldrayttersta gifva den sistnämnda rätt, är också en betänklig omstän-
dighet och ökar de arbetandes suckan, ja äfven deras frestelser. Energi
emot personalen, flathet emot publiken, skygghet att mot hennes för-
villelser vidtaga en enda lämplig åtgärd, så snart den synes bestämd,
innebär på samma gång en riktning till popularitetsjagt och till de-
pravation. Deremot skyr man icke att tillochmed i kontorschefs full-
makt inrycka ej blott att han måste underkasta sig framtida löne-
reorganisation, utan ock förflyttning från det ena kontoret till det an-
dra — från t. ex. Ystad till Haparanda, om generaldirektören så be-
hagar; hvad skall den gamle kontorsföreståndaren bli med en sådan
utsigt? antingen suckande slaf eller vediande svans. Och huru står
denna imitation efter det militärdespotiska Preussens byråkrati till-
sammans med trettiondesjette paragrafen af svenska regeringsformen?

Under en sådan sakernas ställning har nu, vid slutet af detta
minnesvärda decennium, som inom några dagar fullbordat sitt lopp,
blifvit af poststyrelsen ingifvet till K. M:t ett förslag tiU poststadga,
alltså ett förslag att upphöja det nu rådande postsystemet till lag.
1018 SVENSKA POSTVÄSENDET OCH POSTREFORMEN PÄ 1860-TALET..

Ehuru denna reform icke hinner genomföras inom det ifrågavarande
decenniet och således icke utgör föremål för behandling i denna upp-
sats (hvartill den icke heller lämpar sig derfÖre, att förslaget ännu
är otillgängligt), ha vi dock i denna lilla redogörelse för »svenska
postväsendet och svenska postreformen på 1860-talet» icke bordt un-
derlåta att åtminstone nämna den.

Så vidt vi kunnat finna, bör det förslaget emottagas och gran-
skas med yttersta varsamhet. Illa är att svenska postväsendet under
snart tio års tid lidit under ett så förödmjukande ok, af så mycken
tilltagsenhet parad med så stor okunnighet, af så osvikligt sjelfförtro-
ende i trots af så oupphörliga nederlag, af så mycken popularitet,
oaktadt så mycken despotism, af så olycksaligt experimenterande med
utländska modeller, så oklart och tvetydigt reglementerande, ett sy- -
stem, eller rättare ett chaos, som höljt oss med förluster och åtlöje i
utlandet, med osäkerhet och villervalla inomlands; — men ännu värre
vore om ett sådant system nu skulle i en hastig vändning göras till
lag, fastspikas vid andra former för sitt återafskaffande än dem, som
helt enkelt innehållas uti ett minister- eller chefs-ombyte. Beklagas må
förvisso det land, der icke blott statsmän, utan tillochmed så 'kallade
fackmän kunna saklöst begå sådana blunder som de ofvanuppräknade.

Det är icke omöjligt att tillfällen kunna yppa sig att snart nog
närmare företaga de utredningar, bristen på utrymme i denna tidskrift
afskurit.

J. Carl Hellberg,

f. d. postdirektör i Hamburg.

(Förf, till Utkast till allmän Posthistoria och Hvilken är Sve-
riges Postpolitik t samt utgifv. af Arkiv i Postväsendet).
MINDRETALLETS RET.	1019

Mindretallets ret.

»Intet er vissere end, at mindretallets virke-
lige udslsettelse ikke er nogen aödvendig eller
naturlig fölge af friheden.» (J. St. Mill.: »On
representative governement» s. 137).

'■ • .	?'.L

Rigsdagen,. eller samlingen af folkets til lâvgivningshværvet kårne
mænd, kan lignes ved et landkârt. Ligesom dette skal give et min-
sket billed af landet, således' skal bin give et lignende af folket. Lige-
som kârtet viser forhåldet imellem, udstrækningen af og grænserne for
land og hav, skov og mark, bjærg og dal, by er, véje m. m.; sâledes
bör rigsdagen, så vidt muligt, vise meningsfylkerne i folket, deres ind-
bordes stillinger, störrelser og overgange i hværàndre, på lignende
mâde. Dog — der gives kårt i ulige målestok; er denne af en vis
ringe störreise, kan grofier og gærder ikke medtages; er den endnu
mindre, udelades huse — gårde — landsbyer — mindre kobstæder —
og så fræmdeles. Ligesom et landkått i målestokken 1 : 40 000 ikke
kan medtage så mange enkelheder som et i 4 : 20000, således kan
heller ikke en rigsdag, hvortil der er kåret 1 medlem, for hvær 40000
indbyggere, give et indtil enkelheder så fyldigt billed af folkets ulige
meningsströmninger — som en rigsdag, hvis medlemstal forhålder sig til
hele folketallet som 1 : 20 000.

De fleste rigers låvgivende forsamlinger er imidlertid dannede uden
hensyn til andre meningsströmninger i folket end til den eneste, som
er den öjebliklig stærkeste, — og det, hvad ænten medlemstallet er
stort eller lille i forhåld til folketallet Vilde man tegne lankårt på
en lignende rå måde, så delte man kun landet i et vist tal lige store
lodder, og, hvis der indenfor en lods grænser var mere tört land end
so, blev det hele gjort til land på kårtet; havde derimod det våde over-
hånd i en enkelt lod, blev hele denne afbildet som vand. Hvor falsk
et billed et således tegnet kårt vilde give af landet, er let at indse;
— og dog har mange, selv blandt de mer fræmragende, af våre stats-
mænd så ondt ved at indse, at det minskede billed, som rigsdagen
giver af folket, er fuldt så urigtigt,' så længe flertalsvalmåden bruges
udelukende,— så længe man ikke kaneller vil indrömme det retfærdige
og sandt frisindede i, at

när et mindretal har nåt en vis störrelse, bör det, ved siden ad
flertaUet, have en forhåldsvis indflydelse på valgei af folkets om-
budsmœnd.
1020	MINDRETALLETS RET.

Men — indvender man — det er »uparlementarisk»: i en »parle-
mentarisk» forfatning skal flèrtallet være det afgörende.

Meget rigtigt î — flertallet skal afgöre. For det skal mindretallet,
og mindretallene, böje sig. Vi har aldrig sagt andet. Men — mindre-
tallet skal 'höres inden afgörelsen. Det er dets ret. Nu heres det kun
på valdagen; — ind i rigsdagen trænger dets rost kun tildels, og da
kun som ved et tilfælde.

Så længe en låv endnu droites på tinge, så længe den endnu er
tanke, bör den skues fra så mange ulige sider som muligt, også fra
mindretallenes stader. Men i det öjeblik, da tanken-formes til vilje,
da afstemning föregår, er det flertallet, som afgör. Kuniflertaflet sid-
der vïljen. Alt dette er fuldstændig »parlementarisk».

Lad os engang ligne en rigsdag ved ettvivlrådigt menneskes brost!
De gærende tanker bryder sig imod hværandre derinde, så længe tvivl-
en varer. Men af tankernes mangfaldighed fræmstâr omsider viljens
enhed. Og jo mangfåldigere de pro vende tanker har været, jo flere
hensyn det har været muligt at tage inden afgörelsen, — des kräftig-
ere bliver pgså viljen. Jo alsidigere den föregående droftelse har
været, des större grund er der også til at tro, at udforelsen af viljens
bud vil lykkes.

Hvor et tilstrækkeligt stort mindretal derimod ikke kan komme
tilorde i det sig] selv styrende folk, — der opsamles lidt efter lidt
brændæmne til våldsomme omvæltninger. Hvor rigets forfatning ikke
er så frisindet, at ßt sligt mindretal kan få luft, — dér danner sig i
dette såkaldte »fjénder af friheden.» Det vil sige: frihedens heilige
navn vanæres; ti i virkeligheden er de jo kun fjender af forfatningens
brist på frihed; de oprores jo kun, fordi den har pålagt dem mundkurv.

Var man, ved den udelukkende flertalsvalmåde, endda sikker på
altid at stoppe munden på alt det onde og lave, det usunde og usande,
i folket! Men, om end dette undertiden kan være tilfældet, så ved vi
tillige, at enhvcer ny sandhed altid er i mindretal, inden den ndr at
komme i flertal. Ved at stænge dören for mindretallene bærer man
sig altså ad som den mand, der »rykker hveden op med klinten.»

Men — endog det usande i folket har ret til, eller krav på, at
bores. Endog forbryderen bores jo, inden han domfældes. Det er
endog godt, at det usande lader sig hore, — ellers kan man ikke få
lejlighed til at udrydde det. Ligesom i det menneskelige legeme er
det også i statslegemet godt, at usundheden slår ud; ti »slår dpn sig
på de indvendige dele» — som lægeme siger, — så er det langt farligere.

Hvor et riges forfatning ikke sikrer de större mindretals ret, er
folkefriheden udsat for at gå tilgrunde og afloses af uindskrœnkèt fler-
talsvcelde, der kån blive hge så titåleligt som uindskrænket enevœlde.
Trældommen trives i mange skikkelser: den kan bo i »republiken» så
. MINDRETALLETS KET.	1021

vel som i »monarkiet». Den sande frihed kændes derimod altid pä,
at denz siger ej alene: »Frihed for mig selv!» men ogsä: »Frihed for
min broder, ja endog for min win^re broder!»

Grundsætningen om mindretallets ret, retten til at höres, vil deri-
mod til enhvær tid sikre den stat, hvori den indfores, både frihedens
jævnere udvikling, fraemskridtets stadighed og sandhedens hurtigere sejr.

II.

Mindretallets ret'à sit forhåld til sandheden skal granskes noget
nöjere.

Dette kunde synes unodvendigt; ti — kunde man sige — »rätt
och sanning» (som det héder i valspråget) må nodvendigvis falde
sammen. Men herimod kan, hge over for timelige forhåld, med föje op-
stilles sætningen: »höjeste ret, höjeste uret» (summum jus, summa in-
juria). Vi må derfor gå ud fra den evige sandhed, når vi vil bestem-
me forhåldet almengyldig. Det evige, det guddomlige, må jo dog, som
noget allestædsnærværende, gennemtrænge også det timelige. Vilde vi
derfor nöjes med at granske forhåldet til det timelige uden hensyn
til det „evige, vilde vi, kun finde den hensynsgyldige sandhed.

Gud, som er sandhedens kilde, bruger folkene som redskaber til
sin viljes fræmme. »Hvarje folk har en viss bestämmelse i verlds-
utvecklingen, liksom hvarje menniska i samhället» (Agardh). Til at
fuldgöre sin opgave i verdensudviklingen har folket visse redskaber.
Folket virker i denne synlige verden, lige over for eller i sambånd
med andre folk, gennem staten1). Staten er (i retslig, politisk hen-
seende) folkets form, ligesom legemet er det enkle menneskes ydre
skikkelse i denne verden. Statsforfatningen er sambåndet imellem folke-
ånden og den timelige verden, ligesom legemet binder menneskeånden
til dettel iv, hvilket ånden ej löenger tilhorer, så snart legemet vårder Hg.
. , Ligesom nu, så at sige, mennesket skal fore sit legeme gennem
livet, således at dette legeme bruges som et sandt redskab for Guds
vilje; således skal folket på aldeles lignende måde fore sin stat gen-
nem verdensHvet. Både for det enkle menneske og for det hele folk
gælder det således: at göre Guds vilje til sin; ti kun da feiges sand-
hedens vej.

1 ) Her tages kan hensyn til den »ideale» ordning, i hvilken folk og stat hörer sam-
men, — den ordning, som menneskesamfundet nœrmer sig gennem folkelivstankens (»natjo-
nalitetsprinsipets») virkeliggörelse. Her bortses altså fra den nuvserende ufvulkomne ord-
ning, i hvilken snart et folk er splittet i flere stater (t. e. det tyske), snart en stat sam-
menfatter brudstykker af flere folk (t. e. den österrigske).
1022	MINDRETALLETS RET.

Men — vil man nu indvende — her ophörer lignelsen; ti menne-
skets vilje er kun en, medens folket rummer mange viljer.

, Denne invending er kun tildels rigtig. Den kraft, som sætter staten
i bevægelse er ogsâ kun en -og den dannes pâ aldeles lignende
måde som det enkle menneskes vilje, næmlig som »résultant» (som dette
udtryk opfattes i ligevægtslæren, »statiken») af en mængde enkle viljes-
ytringer, de sammensættende kræfter. Sammensætningen föregår i det
ene tilfælde i et, menneskebryst, i det andet i en rigsdag med forud-
gående valhandünger.

Guds vilje, sandhedens ledstjærne, gör (eller skal göre) sig gæld-
ende hos det enkle menneske, i dette tilfælde: den enkle vælger, og
derefter i det enkle folkeombud, — alt her taget i den »ideale» men-
ing. Således fræmstâr i folkeforsamlingen omsider den sande folke-
vilje, der kun kan være en, næmlig afstemningens udslag. I den
»ideale» mening, den fuldkomne og almengyldig sande, kan man altså
sige: »Folkets rest er Guds rest». Det er denne, dog kun i den fuld-
komne tilstand gældende, sætning, som man mer og mer skal göre
fra hensynsgyldig til almengyldig sandbed, idet man lidt efter lidt gör
ordningen fuldkomhere.1) •

Den ordning, hvorom her er taie, gælder kun valmåden. Spörs-
målet er altså, om den nuværende flertalsvalmåde er således, at folke-
viljen gennem den vilde blive et sandt og fuldt, et både i styrke og
indhåld rigtigt, udtryk af »folkets rest», forudsat, at alt andet var,
som det borde være.

Svaret kan findes med hæsten »matematisk» nöjagtighed, dersom
man kun vil godkænde den vistnok uimodsigelige sætning, at den
fuldkomment sande och virkelige folkevilje er . »résultant» af de enkle
statsborgeres enkélviljer som sammensættende kræfter, og dersom man
derpå vil undersege, hvorledes den såkaldte »folkevilje» saminensættes
ifelge den nu gældende flertalsvalmåde.

Ifelge 'flertalsvalmåden sammensættes den kraft, som bevæger
statens styr på felgende måde. Halvdelen af kraften kommer i en
s. k. »konstitutjonel» stat fra kongen (dersom rigsdagen — som i Dan-
mark — har »kongevalte» medlemmer, mere end halvdelen); men herfra
bortses på dette stæd, då kun »folkeviljens» sammensætning skal gran-
skes. Denne föregår da således. I enhvær af de valkredse, hvori
riget er delt, underseges, hvilken kraft (d. v. s. hvilken politisk parti-
mening) er den stærkeste; alle andre, om de end tilsammen er stærkere
end den ene, lades aldeles ude af regningen. Hvor falsk denne regning
er, må kunne indses af enhvær skoledræng, som kænder »kræfternes

1 ) Her handles kun om staten. Selvfölgelig skal på samme tid birken gyde sin tro
og skolen sin oplysning i de former, om hvis frihed staten skal værne. Jfr. forf:ns lille
skrift om »Stat, Kirke og Skole».
MINDRETALLETS RET.	'	1023

parallelogram»; han vil vide, at mistaget, som göres (ved flertalsval-.
måden), er i det mindste lige så stort, som om han vilde lose opgaven
ved at tage parallelogrammets længste side istædenfor dets diagonal.
Mistaget er dog i dette tilfælde som oftest meget större; ti de sam-
inènsættende kræfters tàl er næsten altid större end to, det vil sige:
der findes næsten altid flere end to politiske partier i en valkreds.
Lad os nu forudsætte, at der findes t. e. kun tre! Det tilfælde kan
da let indtræffe, at de to mindre tilsammen er större end det tredje
og stærkeste parti. Sker nu ingen sammenslutning af disse to mindre
partier inden valget, bliver den valte i virkeligheden ombud kun for et
mindretal, — og finder dette stæd i rigets (fleste valkredse, bliver
den s. k. »folkevilje» kun et mindretals vilje; og den bliver eneher-
skende. Sker' derimod inden valget sammenslutning af de to mindre
partier (måske endog yderste venstre og yderste höjre), bliver den
valte i grunden — hvad man kunde kalde — et »negativt» ombud, —
og finder dette stæd i de fleste kredse, kommer snarere det modsatte
af folkets sande vilje end selve denne fræm. — Ikke desmindre kunde
den sande folkevilje sammensættes på lige så naturlig måde, som »re-
sultanten» (i stôrrelselæren) sammensættes af de enkle i ulige retninger
virkende kræfter, idet man næmlig samlede alle dem, som pegede i
samme retning, hvor de end fandtes, og derpå lod ombudenes tal i
rigsdagen stå i ligefræmt forhåld til partiernes udenfor den. Kun ad
denne vej kunde den sande folkevilje danne sig inden rigsdagens væge.
Under forhandlingerne kom næmlig ethvært parti til at veje i forhåld
til sit tal; forst under selve afstemningerne kom flertallet, det sande
flertal, til at göre udslaget, bestemme ho vedretningen; og denne vilde
bHve udtryk for den sande folkevilje, fordi alle mindretallene (af en
vis störrelse) under de forudgående forhandlinger havde haft indflydelsé
på dens dannelse, ligesom de enkle sammensættende kræfter på »resul-
tantens» (i stôrrelselæren). Men dette er jo netop grundtanken i den
s. k. »mindretalsvalmåde», der ievrigt heller borde kaldes »forhåldstals-
valmåden» (jf. Danmarks grundlåy § 40; ti navnets sammensætning
med »mindretal», der modsættes »flertal», vildleder let ved at fore
tanken hep på mindretalsvælde (oligarki), som denne valmåde jo netop
förebygger lapgt bædre end den sædvanlige flertalsvalmåde.

Indrömmes nu ögså, at den sande folkevilje lettere kommer fræm
på sidstnævnte måde, så er dermed imidlertid ikke givet, at den sande
folkevilje tillige er almengyldig sandhed eller Guds vilje. Dette krav
kan også kun opstilles söm forbilledet, hy ortil folkeviljen gennem
verdensudviklingen skal nærme sig. Spörsmålet bliver altså, om denne >
tilnærmelse föregår lettest, hurtigst og sikrest på denne eller hin måde.

I föregående afsnit (I) udtaltes allerede i förbigående den almen-
kændt rigtige sætning, at enhvær ny sandhed altid er i mindretal.
I

1024	MINDRETALLETS RET.

inden den når at komme, i flertal. Men — som ovenfor påvist —
sker ved den sædvanlige flertalsvalmåde et af to: œnten udelukkes
mindretallene helt (altså også de, som bærer på de ny sandheder)
éUer et enkelt mindretal bliver enerådigt (og det er uvist, om dette
ene overhoved har sandhed i sit skod); i heldigste tilfælde kommer en
ny politisk sandhed ikke til styret, för den langsomt og möjsomt har
arbejdet sig op til at komme i afgjort flertal. Anderledes, hvor for-
håldstalsvalmåden er rigfig tillæmpet: så snart det mindretal, det
fræmskridtsparti, som har skrevet en ny sandhed på sin fane, har nåt
en vis störreise (alle yælgeres tal, divideret med folkeombudsmændernes),
kan den lade sin rost hore i selve rigsdagen. Det er dog uimodsige-
ligt, at enhvær ny sandhed på denne sidste måde fores både lettere,
hurtigere og sikrere ind i statslivet; og heraf folger jo ligefræm, at
folkeviljen i samme forhåld nærmer sig til at blive Guds vilje, »folkets
rost» til at blive »Guds rost».

Vel kunde man imod denne sidste påstand opstille en tilsynelad-
ende lige så gründet modsat, næmlig, at enhvær ny lögn jo i sammo
forhåld bringes ind i rigsdagen, og at altså udfaldet kan blive det
modsatte af ovenstående. Ja, for enhvær, der — tvært imod histo-
riens klare vidnesbord — tror, at verdensudviklingen stadig går bag-
læns, at sandheden mer og mer må vige for lögnen, kan denne mod-
satte påstand gå og gælde; men enhvær, som tror på sandhedens stadige
fræmgang og altid fuldstændigere sejr over lögnen, kan kun glæde
sig over, at det kommer til kamp imellem lysets og mörkets magter,
og han vil ikke ræddes ved, at tilbageskridtsmænd slipper ind i rigs-
dagen samtidig med ny fræmskridtsmænd. Hine vil kun oge disses
kraft og göre deres sejr mer glimrende. »Kunde jeg ikke få Oppo-
sitionen for intet», sagde Canning, »så vilde jeg kobe den for penge.»

IIL

Mindretallets ret i sit forhåld til friheden skal endelig også tages
lidt nærmere i öjesyn.

Frihedens kilde er den samme som sandhedens, rettens — enhvær
god gaves udspring, Gud. Han er den eneste fuldkomment fri; ti han
kan göre ait, hvad han vil. Således bliver han også forbilled for
menneskelig frihed, samfundsfrihed, politisk frihed, — kort sagt: for
ethvært slags frihed. Men Gud vil ikke göre andet end det gode.
<Og vi kommer da til at bestemme det i sandhed fri menneske som
den, der kan göre alt det gode, han vil; og den i sandhed fri stats-
forfatning som den, hvori alle gode kræfter kan rore sig så frit som
muligt.
mindretallets ret.

1025

Hvüken valmåde er nu den frieste: den, ifolge hvilken, i Leidigste
tilfælde, kun flertdllet af gode kræfter kan lade sin tost here? eller
den, ifolge hvilken dette er muligt for næsten alle gode kræfter?

»Mindretallet» skal i dette tilfælde ingenlunde modsættes »flertallet»;
ti hints ret gör jo intet skâr i dettes. Derimod tilintetgör dettes nu-
værende eneret hints ret: friheden er meget mindre, fordi en mængde
gode kræfter aldeles ikke kan komme til orde i rigsdagen.

Om den indvendning, at forhâldstalsvalmâden samtidig âbner
större adgang for onde kræfter, gælder det samme, som ovenfor er
sagt om lögnens iûdtrængeh gennem mindretallene samtidig ined sand-
hedens, »klintens méd hvedens». Dertil henvises for at undgå gen-
tagelse.

Forhâldstalsvalmâden stiller alle lige for låven; flertalsvalmåden
giver flertallet, tit et konstigt flertal, en vis eneret. Hin ér derfor
langt mer frisindet end denne. Når alligevel de s. k. »frisindede» ikke
kan se dette, må grunden være: ænten kortsynethed (for ej at sige:
dumhed) eller, at de er »frisindede, kun imod sig selv», med andre
ord: frisindede kun af navn, det yil sige: ikke frisindede. Ti de virk-
elig frisindede har til valspråg: »Hvad J vil, at menneskene skal
göre mod Jer,' gör det imod dem!» (Mat. 7: 12. Luk. 6: 31) — og
det, hvad ænten de er kristne eller joder, tyrker eller hedninger.

Forhâldstalsvalmâden er desuden den eneste naturlige lösning af
den samfundsopgave, som man hidtil här sogt at lose på en mængde
konstige måder, den ene konstigére end den anden, — den opgave
næmlig, hvorledes folket skal kunne give sin vilje et frit udtryk. Frit,
det vil sige: således, at de ulige intéresser i folket kommer til orde i
forhåld til sin politiske vægt uden at trykke hværandre. Stændervâl,
klasseval, pengeval o. s. v.^er nogle af de efter hinanden folgende ud-
viklingsstader, der alle omsider må svinde for väl efter forhåldstal,
ifolge hvilke vælgerne bliver i stand til at ordne sig selv i fri åndelige
valkredse, uden hensyn til stand, formue og bostæd, men ene og alene,
med hensyn til politiske meninger, den eheste naturlige inddelingsgrund
i statslivet.

De alt andet end frisindede valmåder efter stænder, klasser og
lignende,, lav er vel allerede så dode. at der ingen fare er for, at de
skal gå igen. Derimod kunde det på dette stæd være rigtigt at pege
på den fare, der truer den almindelige valret ved oprettelsen af ét
slags »pengeadel», som virkelig spoger i mange, s. k. fri statsforfatninger
(i Danmark således efter grundlåvens gennemsyn d. 28 Juli 1866).
Der er så meget mere grund til at sige noget herom, som »penge-
hdelens» indflydelse (ved »graderad röstskala» o. Ign.) er et af dagens
brændende spörsmål i Sverige, men et spörsmål, som det endnu måske
er muligt at lose i frisindet retning, sâfræmt forhâldstalsvalmâden snart
,	65
1026	mindretallets ret.

kan vinde indgang og finde en rigtigere tillæmpning end den, som
den desværre har fandet i Danmark.

Det er da for det ferste indlysende, at den sande folkevilje er
menneskenes, ng ikke pengenes. Pengenes rest er kun et konstigt
»konservativt» middel, som er bragt ind af brist på naturïige. Pengene
er yel i sig selv en magt i samfundet, ligesom kunskab, fedsel, stilling
o. s. v.; men netop derfor bör de ikke i tilgift have nogen konstig
indflydelse på dannelsen af folkeviljen. Enhvær pengemand, som tillige
er vælger, må selvfelgelig have en rest, men heller ikke flere end en;
ti enhvær overskydende bliver pengenes og ikke menneskets rest. Man
tillægger pengene en vis »konservativ» egenskab, — om med rette, det
er et spörsmål. Men lad det også forelebig indrömmes, at de har
denne egenskab: — så tillader forhåldstalsvalmåden jo pengemændene
frit at slutte sig sandmen til et mindretal og således sikre sig en for-
håldsvis indflydelse på låvgivningen i »konservativ» retning. Vil penge-
mændene virkelig danne et sligt politisk parti, da har pengene også
den »konservative» egenskab, som man tillægger dem, ej som forhålds-
talsvalmåden — og den alene— tillader dem frit at göre gældende.
Vil pengemændene derimod ikke slutte sig, sammen efter denne val-
mådes indforelse, da er det godtgjort, at man tidligere har tillagt —
ja, endnü i dette öjeblik tillægger dem en politisk indflydelse, hvor-
ved den sande frihed krænkes* Ti pengemagt borer ikke i og for
sig til de gode kræfter; og i ethvært tilfælde er friheden ikke
lige for alle gode kræfter, hvor ^nogle af dem får större rettigheder
end andre.

Man taler om »almindelig valret» og siger, at denne krænkes, hvor
penge, födsel, kunskab o. s. v. får en særlig, en konstig indflydelse.
Dette er sandt, Men de, som taler allerböjest om ellèr kæmper aller- /
kräftigst for »almindelig valret», lægger tit ikke mærke til, at-den
valret, de opstiller som formål, netop ikke er »almindelig», idet den
særlig kommer et, virkeligt eller indbildt, flertal til gode. Det »almin-
delige» må dog stille alle lige, i dette tilfælde alle partier af en vis
ikke aldeles ringe störreise. Fuldkommen »almindelig valret» får man
naturligvis . aldrig i denne verden lige så lidt som noget som helst
fuldkomment; men det ligger i menneskets og menneskesamfundets
fuldkommelighed, at det skal soge altid at nærme sig mer og mer til
det fuldkomne. >

Forhåldstalsvalmåden er netop et middel til at ' göre valretten
almindeligere, ja lige over for den kan end ikke det mest frisindede
flertalsval kaldes »almindeligt»; ti dette udelukker dog flere eller færre
fra yalrettens udovelse, om ikke af navn, så dog af gavn. Forhålds-
talsvalmåden (Jerimod vil dfage mange ny og friske kræfter ind i det
politiske livs frugtbargörende strömninger, og den vil på den anden
QVINNORNAS OCH DE FRIGIFNA SLAFVARNAS UPPFOSTRAN I AMERIKA. 1027
side hålde på mange gode gamle, som ellers vilde blive for tidlig bort-
kastede. Idet den samtidig griber hurtigere ind i fræmtidèn og dvæîer
længér i förtiden, kommer den til at hvile på en bredere grundvåld;
og derved kommer selve friheden — den sande frihed, den, som gör
■lige ret og skel mod alle — også til at hvile fastere og tryggere,
mindre udsat for at kuldkastes af Skiftesvis eneherskende partiers
overgreb og luner. >	. •

Så langt er det fra, at friheden shades ved mindretallets ret, at
friheden derved netop bliver sandere, fuldere og mer sikkert fræm-
skridende. Og den varsomme ytring af J. St. Mill, som findes over
denne afhandling, kunde godt omskrives i langt stærkere udtryk uden
i ringeste mål at krænke sandheden, — omtrent således:

Intet er vissere end, at mindretallets ret er, en nodvendig eller
naturlig folge af friheden.T)

Fredrik Bajer.

Qvinnomas och de frigifna slafvarnas upp-
fostran i Amerika.

Af C. Hippeau 1 Revue des deux Mondes för d. lö Sept. 1869.

Det som gifver de offentliga skolorna i Förenta Staterna en
särskild karakter, är den alltifrån början erkända och högt utta-
lade nödvändigheten, att, utan någon åtskilnad i afseende på kö-
nen, åstadkomma den vidsträcktaste och mest bildande undervis-
ning för ett folk, kalladt att sjelf leda sina ödeii. Rörande denna
punkt har aldrig något tvifvel uppstått; aldrig har den frågan blifvit
föremål för allvarsammare öfverläggningar, huruvida det är nyttigt
att höja de klassers uppfostran och själsbildning, hvilka genom
slumpen befinna sig i en lägre samhällsställning; aldrig hafva lätt-
skrämda publicister eller förmenta försvarare af religionen fördristat
sig att undersöka huru mycket andlig föda bör få utdelas. Religionen
och politiken hafva i öfverensstämmelse med sunda förnuftet satt främst

') De ærede læsere, som önsker at danne sig en selvstændig mening om forhålds-
talsvalmådens üllœmpning (ti i nærværende afhandling har opgave nœrmest været at godtgöre
dens frisindethed), henvises bl. a. til to. afhandlinger i »Nordisk tidskrift för politik,
ekonomi och litteratur» 1866 s. 155—177 og 1869 s. 233—242, i hvilke man også vil
finde henvisninger til de udmaerkede engelske statekyndige Th. Hares og J. St. Mills
grundskrifter m. m. ,
1028 «VINNORNAS OCH DE FRIGIFNA SLAFVARNAS UPPFOSTRAN I AMERIKA,
i alla de särskilda staternas konstitutioner allas rätt till undervisning
och i alla utgiftsstater äro särskilda fonder anvisade till allmänna
skolors upprättande och underhäll. Det är invånarne sjelfva som
släppa till de summor, som erfordras för inrättandet af dessa skolor,
till inköp af skolmateriel, till arvoden åt lärarne. Aldrig har någon
pålaga rönt ett mera enhälligt samtycke. Och den växer år från år
i samma mån som behofven: dess nödvändighet inses tydligt; den
möter aldrig protester från de skattdragandes sida. Då de sjelfva be-
stämma beloppet och kontrollera användandet af de skatter de fri-
villigt påtaga sig, anse de att dessa uppoffringar, från hvilka de under
ingen förevändning skulle vilja blifva befriade, återgifva hundrafallt
hvad de kosta. Under de fem olyckliga åren af det sista kriget hafvä
de tredubblat dem. Det är en allmänt antagen grundsats att då hvarje
medborgare är skyldig egna hela sin förmåga åt landet, är detta å
sin sida skyldigt förse sina barn med medel att förvärfva den största
möjliga mångfald af färdigheter.

Den enskilda företagsamheten skulle väl varit tillräcklig att gifva
undervisningen en vidsträckt och kraftig organisation, men då lagstift-
ningen ser, en stor natiönalangelägenhet i den allmänna uppfostran,
har hon dragit försorg om att tillförsäkra centralstyrelsen rätt till
beskydd och uppsigt öfver skolorna medelst anslående af elt kapital,
som icke får rubbas, till deras underhåll. De allmänna skolornas in-
komster utgå från fyra särskilda håll. Den första delen uppkommer
deraf att man öfverlemnat åt den allmänna undervisningen de pen-
ningar som ingå, för försäljningen ef en tretiosjettedel af alla de
territorier, öfver hvilka kongressen eger att bestämma1); den andra
delen af skolornas inkomster härflyter från ett öfverskott af tvåhundra
millioner francs, på Förenta Staternas budget för 1835, den tredje ge-
nom afkastningen af 30,000 acres jord, (en acre |:dels svenskt tunnland),
som beviljades för hvarje senator och representant, hvilkas antal är
bestämdt genom 1860 års census, åt de stater, söm grundläde läroverk
för åkerbruk och mekaniska kunskaper, den fjerde delen slutligen
utgår genom den beskattning som invånarne på de särskilda orterna
pålägga sig i förhållande till sin verkliga förmögenhet. Denna del är
den betydligaste, emedan de tre andra tillsamman ej uppgå till mer
än tiondedelen af hela den summa som årligen användes till skolornas
tjenst, och hvilken man ej kan uppskatta till mindre än 450 millioner.

Kostnadsfritt upplåtna åt barnen af båda könen från 5 till 18 års
ålder, omfatta dessa allmänna skolor (common schools, free schools)
alla grader af vår förstå undervisning, den som meddelas i de tyska
realskolorna, den lägre specialundervisningen och en stor del af läro-

’) Dessa territorier utgöra 2,265,625 qvadratmil.
Q VINNORNA S OCH DE FRIGIFNA SLAFVARNAS UPPFOSTRAN I AMERIKA. 1029
kurserna U Frankrikes »collèges» och lycéer. Småningom genomgår
eleven alla grader af elementarundervisningen, grammatikalskolan,
(grammar schools) och den högre skolan (high school) meddela der-
jemte undervisning i de gamla språken, i litteraturen, historien, geo-
metri, algebra, kemi, fysik och naturalhistoria. Den som fullständigt
genomgått hela kretsen af dessa studier finner sig i besittning af en
grundlig och fullständig yrkesuppfostran, på samma gång som han är
tillräckligt förberedd för undervisningen i de högre läroverken och ,
universiteten, om han ämnar egna sig åt vetenskaperna eller de fria
konsterna.

I Amerika känner man ej denna opolitiska fördelning af vetandet .
som man så länge i Frankrike och andra länder har betraktat såsom
ett slags social nödvändighet, och hvarigenom invånarne på landet
erhålla en ofta ganska inskränkt elementarundervisning, men den högre
och högsta undervisningen förbehålles åt de af lyckan gynnade. Den
i hög grad' frisinnade , person, som uppsatt stadgarne om organisationen
af den allmänna uppfostran, har velat att de kunskaper som under-
visningen omfattar, . från dess lägsta till dess högsta grader, skulle
vara gemensamma för ynglingar och flickor, oftast förenade i samma
lokal; och då det slutligen under de sist förflutna åren varit fråga om
att upprätta skolor för negrerna, har ingen tänkt på att inskränta
deras undervisning eller fastställa den inom trånga-gränser.

Detta de unga flickornas deltagande i den högre undervisningen,
denna allmänna entusiasm, som förmått invånarne i Förenta Staterna
att inom några få år uppgöra en storartad .uppfostringsplan för
negrernas barn, som blefvo frigjorda genom nordens triumf öfver
södern, utgöra ämnet för ett studium, som synts oss värdigt att be-
handlas med någon utförlighet.

■ ' L '
t

I England, i Frankrike och i flera andra länder i Europa råder
ännu tvifvel om qvinnans rätt till högre undervisning och mången
lärer till och med förneka henne/ ett tillräckligt förstånd* för djupare
vetenskapliga stadier. I Förenta Staterna derimot, der man är van att
lägga erfarenheten till grund för alla teorier, har man ej börjat med att
fråga hvilka följderna skulle blifva af en utsträckning i qvinnornas
uppfostran; man har der öppnat alla skolor för dem, man har velat
att de ej skulle blifva främmande i någon af vetandet? grenar. Det
beundransvärda resultatet häraf utgör det mest ségerrika svar på de in-
kast som framställas öfverallt, hvarest frågan om qvinnans intellektuela
emancipation ännu ej kommit längre än till diskussionens område. Det
1030 QVINNORNAS OCH DE FRIGIFNA SLAFVARNAS UPPFOSTRAN I AMERIKA.

är för öfrigt tingens naturliga gäng som innan någon reflexion upp-
stått och oberoende af något systematiskt hufvud i unionens särskilda
stater gifvit qvinnorna en betydande del i den allmänna uppfostran,
och har som en följd deraf tillförsäkrat dem ett inflytande och
en aktning som de icke annorstädes erhålla. Under de undan-
tagsförhållanden i hvilka det amerikanska samhället befuimit sig, då
det måste utbreda sig öfver ofantliga och ypperliga landsträckor som
stodo öppna för dess verksamhet har det insett att folkundervisningen
borde vara den första af dess pligter, och att öfverallt hvarest en
kommun, uppstod, en skola borde inrättas vid sidan af kyrkan. En
kyrka, en skola, en tidning, dessa äro i Amerika de tre väsentliga
elementerna för all civilisation. Under den första tiden voro lärare
sällsynta och kunde ej räcka till for behofven. Amerikanarne vände
sig då till sådana qvinnor, hvilkas kunskaper gjorde dem lämpliga till
lärarinnor. Få orter egde de tillgångar, som voro nödvändiga för in-
rättandet af två skolor, en och samma måste derföre emottaga barn
af båda könen. Den demokratiska jemlikheten hade inträngt djupt i
sederna på andra sidan Atlanten, de rikas och de fattigas barn sutto
på samma bänkar och erhÖllo samma undervisning, från den lägsta
till den högsta. Man märkte snart, icke blott att de unga flickor,
som undervisades tillsammans» med de unga gossarne, hvarken voro
dem underlägsna i flit eller förstånd, utan äfven att lärarinnorna vid
undervisningen visade sig ega egenskaper och talanger, som man ej
fann i samma grad hos lärame.

. Dessa olikheter blefvo småningom allt märkbarare, så mycket mer
som största delen af gossarne vid fjorton eller femton års ålder måste,
afbryta de påbörjade studierna för att ingå i yrkena, flå derimot intet
hindrade de unga flickorna att fortsätta dem. Dessa funno sig då i
besittning af solidare och djupare kunskaper och skapade sig så en
mera upphöjd plats i samhället än som är anvisad åt dem hos de
europeiska nationerna. Den aktning och vördnad, för hvilken de voro
föremål i Amerika tillväxte ytterligare midt under de stora tilldra-
gelser, för hvilka Förenta Staterna voro skådeplatsen; de visade att
deras mod och fosterlandskärlek i intet afseende stod efter männens.
Man vet hvilken beundransvärd sjelfuppoffring de gifta qvinnorna och
flickorna i nordstaterna ådagalagt under de fasansfulla år då det för-
färligaste krig, som den nyare tidens annaler kan uppvisa, satte vapen
i händerna på unionens båda partier., Man har sett dem skynda till
hjelp på slagfälten, lemna bistånd och tröst åt de sårade, göra sig
till verkliga barmhertighetssystrar för dem. Lärame lemnade en stor
tribut åt döden. I flera stater återkom endast en liten del af dem
som låtit enrollera sig under nordarméns fanor. Lärarinnornas antal
måste betydligt ökas för att ersätta dem, och mu förhåller det sig till
Q VINNORNAS OCH DE FRIGIFNA SLAFVARNAS UPPFOSTRAN I AMERIKA. 1031
antalet af de manliga lärarne, som 100 till 701). ' Krigets resultat
hafva satt deras talanger och deras nit på ett nytt prof. Nordens
seger öfver södern hade till följd frigörandet af. en befolkning af
svarta som man ej kan uppskatta till mindre än 4 millioner själar.
Religion, mensklighet och politik gjorde det till en pligt att syssel-
sätta sig med dessa frigjordes öde, bortkörda af sina herrar och
tvungna att i arbetet söka sitt uppehälle. Talrika associationer
bildades i nordstaterna för att åstadkomma skolor för färgade barn
af båda könen. Ett varmt upprop gjordes till de rika, vana att del-
taga i alla välgörenhetsverk, och sedan 1862 hafva mer än 4,000
skolor för unga negrer blifvit inrättade i söderns förnämsta stater.
Det är åt qvinnorna man anförtrott denna undervisning, och dessa
ädelmodiga missionärer för kunskapen hafva ej tvekat att lemna sitt
land och sina familjer för att egna sig åt ett arbete som blir ännu
svårare genom den opposition de' påträffat i de flesta städer der de
hafva slagit sig ned. Jag har sett dem i deras verksamhet, och jag
har blifvit lika förundrad öfver deras skicklighet och nit, som öfver
de resultat de uppnått. Öfveruppsyningsmännens för skolorna års-
- berättelser betyga enstämmigt att qvinnorna i utöfningen af sitt kall
visa ett förstånd, én ' skicklighet,. en takt, som man svårligen skulle
■ finna hos männen. Om det finnes någon förebråelse man kan rikta
mot dem, är det att de hängifva sig med för mycken ifver åt sin mö-
dosamma uppgift, och att de ofta skada sin helsa genom öfveran-
strängning.

I Amerika finnas flera högre bildningsanstalter för unga flickor^
som kunna glädja sig åt en rättvis ryktbarhet. Sådana äro till exem-
pel Packer collegiate institute i Brooklyn, Rutgers female college i
Newyork och framförallt Vassar college i Poughkeepsie. Packer colle-
giate institute har för sin tillvaro att tacka fru Packers frikostighet,
hvars namn deii bär och hvars minne den bevarar. Belägen vid
gatan Joralemon, på Brooklyns höjder, förenar denna anstalt alla sund-
hetens fordringar med alla nödvändiga tillgångar för en högre veten-
skaplig och litterär undervisning. Dess årliga utgifter uppgå till 160,000
riksdaler, hvaraf 90,000 användas till löner åt lärarne; föreståndarens
lön är 13,000 riksdaler. I Oktober månad 1868 räknade anstalten
750 elever, fördelade på tre afdelningar: den förberedande afdelningen,
gymnasialafdelningen och den akademiska afdelningen; 156 deltogo i
undervisningen i latin, 140 läste franska. .

Vid mitt första besök vid detta institut, hvars smakfulla byggnad
jag högeligen beundrade, ankom jag just som lektionerna skulle börja.

]) På 350,000 lärare och lärarinnor räknar man 200,000 qvinnor inot 150,000 män»

I Baltimore funnos år 1867 500 lärarinnor och 50 lärare.
1032 QVINNORNAS OCH DE FRIGIFNA SFAFVARNAS UPPFOSTRAN I AMERIKA.

Jag bief förd af föreståndaren, herr Crittendén, till bönrummet, der
alla eleverna voro församlade. Detta läsrum, upplyst af höga spets-
bågsfönster, är stort nog att rymma 1,200 personer. Ett rundt
galleri upptager dess öfre del. Åsynen af dessa 5- ä 600 unga flickor
med ståtlig hållning företedde en högst behaglig anblick. Jag upp-
täckte bland dem många själfulla och intagande ansigten. De tycktes
alldeles icke hafva detta öfvermodiga och sjelfsvåldiga utseende, som
man understundom förebrår de unga amerikanskorna. Så snart herr
Crittenden för sina elever förkunnat anledningen till mitt besök, satte
sig läraren i musik vid pianot och alla flickorna sjöngo enstämmigt
två religiösa sånger, hvarpå följde patriotiska sånger, af hvilka några
återkallade minnen från det sista kriget. Det skulle otvifvelaktigt våra
•en hedersbevisning åt mig såsom fransman, då direktören slutligen lät
dem sjunga Marseljäsen i kör. Man kan förmoda af det uttryck de
inlade i den, att de voro tillfredsstälda af att få visa sina sympatier
för Frankrike. På min begäran lät man de mera försigkomna spela
några stycken fritt från bladet, och jag felef öfvertygad om att under-
visningen i musik var grundlig. På ett gifvet tecken uppstego alla
eleverna från sina platser,. stälde sig i marschordning och begåfvo sig
i takt efter pianot till sina klasser.

De lägsta klasserna, som jag först besåg, äro förträffliga. Bland
' de särskilda omständigheter, som väckte min förvåning, anmärkte jag
den förkärlek de mera försigkomna eleverna visade för studiet af ve-
tenskaperna, isynnerhet geometrien och algebran. De voro mindre
säkra i latin och undervisades på ett otillfredsställande sätt i franska,
men deltogo med i allmänhet stor framgång i kurserna i historia, geo-
grafi och litteratur. I den högsta klassen af den akademiska afdel-
ningen fann jag dem sysselsatta med att läsa högt och förklara några
stycken ur Miltons Paradise lost. De uppläste med mycken känsla
och uttryck den engelske skaldens sköna verser. Lärarinnan gjorde
dem flera frågor angående innehållet, versernas betydelse, den po-
etiska rytmen och äfven, sedan jag uttryckt min önskan derom, om
Miltons lefnad cch karakter samt om den tid i hvilken han lefde. De
besvarade alla dessa frågor ganska träffande. Lärarinnan bad en af
dem göra reda för Miltons politiska uppförande. Då hon kom att
vidröra Karl den förstes död, bad lärarinnan henne göra reda för hvad
hon tänkte om denna händelse. Den tillfrågade eleven gaf intet svar
derpå. En af hennes kamrater, mera djerf, svarade att Karl hade
förtjent döden, emedan han hade kränkt landets lagar. Detta svar
tycktes väcka bifall hos hennes kamrater. Emellertid uppsteg en ung
flicka och sade att hon för sin del helt och hållet ogillade dödsstraf-
fet och att det hade varit mycket lämpligare att landförvisa Karl I
eller hålla honom i fängelse, än att' låta hans hufvud falla. Den unga
QVINNORNAS OCH DE FRIGIFNA SLAFVARNAS UPPFOSTRAN I AMERIKA. 1033
flicka, som visat sig så sträng mot den engelska kungen, var 17, den
andra 19 år. Det tycktes som, ifall jag ej varit närvarande, diskussio-
nen härom skulle blifvit förlängd och hvardera parten med värma
försvarat sin öfvertygelse. Jag hade nyss bevistat en af dessa fria öf-.
ningar i de amerikanska skolorna, vid hvilka man tror att det under
de första åren är nyttigt att låta tanken fritt uttryckas, vid hvilka lä-
raren lemnar upplysningar, råd och leder det hela, men ej tilltror sig
rättigheten att inplanta sina idéer och tänkesätt. Om detta vädjande
till den enskildes förnuft, till reflexionen, till den fria undersökningen, ,
kan bidraga till att gifva de unga flickorna och ynglingame ett öf- ,
verdnfvet sjelfförtroende och stundom en ton af inbilskhet, som mrs
Trollope anmärkt med väl stor bitterhet, kan man dock ej neka att
den påskyndar förståndets utveckling på ett mycket verksammare sätt
än den dogmatiska undervisningen, som under så lång tid satt lära-
rens ord såsom kriterium på sanningen.

Jag rönte samma intryck från mitt besök i Rutgers college iNew-
york. En ofantlig byggnad i form af ett slott från medeltiden, med
små torn, tinnar och skottgluggar, väcker först ens uppmärksamhet.
Det inre har ett mindre gladt utseende än i Packer institute. Läro-
kurserna äro måhända också der mera abstrakta, undervisningen i ma-
tematik är der mera utsträckt. De unga flickorna studera vid fjorton
års ålder trigonometri, analytisk geometri och differential kalkyL De
undervisas jemväl i grekiska och latin, så att de äro i stånd att öf-
versätta några lättare författare. Längre tid egnas åt de moderna
språken, åt tyskan och franskan; Jag hörde på en klass af trettio
unga flickor, hvilka uttalade franska med en ganska märklig skicklig-
het. De hade till lärarinna häri en mademoiselle, de. Wailly, tillhö-
rande en i vår lärda verld väLkänd slägt, som undervisade i sitt mo-
dersmål på ett sätt som det vore att önska att inan undervisade i ty-
ska och engelska i våra skolor; hon bemödade sig mer att lära sina
elever tala än att lära dem känna de grammatikaliska ' svårigheterna.
Under namn af filosofi för hemmet, 'home philosophy, såg jag med nöje
en undervisningskurs organiseras likartad med dem man i Frankrike
börjar meddela vid den högre undervisningen. Programmet, som
syntes mig affattadt efter en bok af miss Beecher1), är, såsom alla
skolprogram, alltför vidtomfattande för att kunna fullständigt in-
hemtas af de unga eleverna. Det omfattar anatomi, fysiologi, helso-
lära, estetik, kokkonsten, blomster- och trädgårdsskötsel. Lednin-
gen af dessa olika läroämnen bestrides af en läkare. Kortligen,
ehuru den praktiska sidan bör vara den öfvervägande, är dock denna

*) Treatise on domestic economy for the rise of yoang ladies at home and at school,
by miss Catherine E., Beecher, New-York, 1867.
1034 - QVINNORNAS OCH HE. FRIGIFNA SLARVARNAS 'UPPFOSTRAN I AMERIKA,
undervisning föga egnad att bilda skickliga hushållerskor eller dugliga
husmödrar. Om dessa unga flickor hvar i sin tur fingo sig uppdra-
gen ledningen af några grenar af anstaltens materiella administration,
såsom man gör i t våra bättre uppfostringsanstalter för flickor, och om
kursen i den husliga ekonomien hade till föremål att lära allt som en
qvinna behöfver veta för att sköta sitt hus, skulle den säkert göra
större nytta än dessa studier i anatomi, fysiologi* trädgårdsskötsel, som
nödvändigt måste vara ganska ytliga. Studierna i Rutgers college räcka
i sex år; de två första äro för den förberedande och den akademiska
afdelningen, de fyra återstående egnas åt den speciela undervisningen
Eleverna erhålla efter denna tids förlopp ett diplom motsvarande bache-
lorsgraden i de humanistiska kunskapsgrename.

En mr Matthew Vassar, som blifvit rik genom handeln, fattade det be-
slut att använda sin förmögenhet till upprättandet af en stor uppfostrings-
anstalt för flickor. De, skulle dér erhålla samma undervisning som meddelas
de unga männen i de bättre läroverken i Förenta Staterna.? För utförandet
af detta förslag satte sig mr Vassar i förbindelse med flera lärda och med
de personer i olika länder, som verksammast sysselsatt sig med att höja
undervisningen för qvinnoma. Det var år 1861 han satte i verket en
plan som han gjort till föremål för långvariga studier och allvarsamma
öfverläggningar. Det ögonblick då lagstiftande församlingen i staten
New-York antog mr Vassars anbud och förkunnade att detta läroverk
för unga flickor skulle införlifvas med universitetet, är ett vigtigt datum
i den allmänna undervisningens historia uti Förenta Staterna. Qvinnans
rätt till en högre bildning blef då offentligen erkänd. Hon förklarades
värdig att deltaga i alla studier som dittills varit männen ensamt
förbehållna. Män. proklamerade sålunda högtidligt likhet i förstånd
mellan båda könen. Vassar fulländade derigenom på ett enkelt och
värdigt sätt den ädla handling som afslutade en lång och hedrande
bana. Han utvalde med omsorg 28 personer, hvilka sknlle utgöra det
nya läroverkets förvaltningsråd, board of trustees; han sammankallade
dem till ett möte i en offentlig sal i staden Poughkeepsie, och sedan
han under djup' rörelse för dem framlagt den plan han hade uppgjort
för det verk han nu anförtrodde i deras vård, aflemnade han åt dem
ett skrin innehållande i olika värdepapper 450,000 dollar (1,800,000
rdr svenskt). Det var med denna gåfva af en simpel bryggare som
ett hus uppbygdes, hvars make i storhet och beqvämlighet ingen un-
dervisningsanstalt hvarken i gamla eller nya verlden eger. Jag blef
inbjuden att bese detta »college», beläget i en liten stad vid stranden
af floden Hudson, och jag tillstår att ingenting af det jag sett i andra
städer af Förenta Staterna, der jag besökt skolor af alla grader, gjordt
på mig ett så lifligt intryck.
QVINNORNAS OCH DE FRIGIFNA SLAFVARNAS UPPFOSTRAN I AMERIKA. 1035

• Fyrahundra unga flickor från olika delar af Amerika funnos_der
samlade. För att betrygga deras kroppsliga välbefinnande hade man
inomhus tillämpat alla den moderna vetenskapens upptäckter och dé
funno der sammanförda alla medel, som kunde för dem lätta studiet
af det menskliga vetandets särskilda grenar.

Läroanstalten är uppförd på en öppen plats på något afstånd från
staden och midt i en leende landsbygd, med fri utsigt åt alla håll. Dess
fasad är mer än 160 meter (266 alnar) lång, midten deraf upptages
af en utbyggnad af 60 meters längd och långsidorna äro afskurna i
rät vinkel af två flyglar af 55. Den är rikligen försedd med alla för
en sådan inrättning behöfliga förnödenheter. Jordvåningen innehåller
en massa klokt fördelade rör, hvilka förse hela byggnaden med frisk
luft, gas, varmt och kallt vatten.. Första och andra våningen, genom-
korsade i alla riktningar af ofantliga korridorer, upptagas af lärosalar,*
kemiska och fysiska laboratorier, naturhistoriska^ geologiska och mine-
ralogiska muséer samt af ritnings- och tafvelgallerier. Omkring huf-
vudbyggnaden gruppera sig flera mindre byggnader: ett Observatorium
fÖrsedt med ett starkt teleskop och de mest fullkomliga instrument
för astronomiens studium, ett gymnastikhus eller callisthenium, ett
ridhus. Trädgårdar, parker, lundar, midt igenom hvilka rinna friska
bäckar tjena till promenadställen och lekplatser..

De unga flickorna få tillträde till denna anstalt vid fjorton års
ålder. Lärotiden varar fyra år. För att följa första årets undervisning
fordras att kunna Öfversätta Cesar (fyra böcker), Cicero (fyra tal),
Virgihus (sex böcker), att hafva studerat algebra till andra gradens
• eqvationer, jemte retoriken och något allmän historia. Under dessa
fyra år meddelas undervisning i latinska, grekiska, franska, tyska och
italienska språken, i matematik, fysik, kemi, geologi, botanik, zoologi,
anatomi, fysiologi, retorik och politisk ekonomi.

Man bör ej ' förvånas vid anblicken af ett så fruktansvärdt pro-
gram, hvilket omfattar, såsom bruket är i Amerika, en verklig ency-
klopedi. Hvarje elev behöfver ej lära sig alla dessa saker. Då lek-
tionerna hållas i särskilda rum och på bestämda timmar, kunna de
göra ett urval bland läroämnena, och under föreståndarens och lä-
rarnes ledning bestämma sig för dem de anse mest passande. Om
undervisningen förlorar i djup hvad den vinner i utsträcknings om den
till och med , i ganska många ämnen nödvändigt måste vara ytlig, så kan
män vara säker'på att detta fel, som man kan anmärka i nästan alla
skolor i Förenta Staterna, nog uppmärksammas af dem som skola vaka
öfver den allmänna undervisningen,, hvilken också derföre förr eller senare
måste inskränkas. Man känner nödvändigheten af att göra betydliga
indragningar i de mindre vigtiga delarna. För öfrig^ hafva vi ej rätt
att vara för stränga. mot Förenta Staterna med afseende på denna
1036 QVINNORNAS OCH DE FHIGIFNA SLAFVARNAS UPPFOSTRAN I AMERIKA,
punkt, om vi kasta en återblick på programmen för vår klassiska un-
dervisning, mot hvilkas öfverlastande talrika protester höras hvarje
dag och hvilka vi hafva så mycken möda att reducera till måttliga
proportioner1).

Den vigtigaste iakttagelse hvartill detta. »College Vassar» gifver
tillfälle är att de unga flickorna i intet afseende synas underlägsna
ynglingar af samma ålder, hvdket ämne de än egnat sig åt; detta är
den slutsats jag dragit af mina inspektioner i klasserna. Också vinner
qvinnans rätt till högre undervisning och till delaktighet af samma
förmåner som erbjudas ynglingarna i skolorna och vid universiteten,
med hvarje dag allt större terräng i Förenta Staterna. I sin års-
redogörelse omtalade mr Haver,' president i universitetet Michigan,
den 29 september 1868, att statens styrelse år 1867 förklarat »att det
höga mål för hvilket Michigans universitet blifvit stiftadt ej skulle
kunna uppnås med mindre än att qvinnorna erhöllo delaktighet i
dess rättigheter och privilegier.» — »Om ynglingame och flickorna,»
tilläde presidenten, »deltaga i samma studier i våra folkskolor, våra
högre skolor och i vår normalskola, så är det icke rättvist att dessa
senare ej kunna få draga fördel af universitetets privilegier. Jag
finner ej något skäl att beröfva dem de förmåner som våra bibliotek,
våra muséer, våra, laboratorier, våra disputationsöfningar och alla
andra undervisningsmedel erbjuda.* Om några svårigheter skulle yppa
sig vid att bereda dem tillträde till dessa ställen, så måste man studera
dem; ,de äro icke oöfvervinneliga». Under min vistelse i Förenta Sta-
terna stälde de unga flickorna i Crawfordsville, i staten Indiana, en '
begäran till föreståndaren för Wabash college om tillstånd att deltaga
i undervisningen derstädes. Då de midt i sin födelsestad funno ett
läroverk försedt med allt som kunde erbjuda dem fördelarna af en
, fullständig bildning, trodde de sig hafva rättighet att begagna sig
deraf. På alla inkast, på alla invändningar rörande behörigheten af
deras begäran hafva de svarat med tillförsigt, att redan i flera stater
principen om gemensamma läroverk erhållit sin tillämpning, att i staten
Indiana två betydligare undervisningsanstalter än den ifrågavarande
öppnat sina lärosalar utan åtskilnad för lärjungar af båda könen.
De unga flickornas i Crawfordsville sträfvanden hafva "krönts med
framgång. Man bör för öfrigt ej förvåna sig öfver att se förespråkarne
för qvinnans högre uppfostran vinna seger, då liknande sträfvanden
göras i nästan alla Europas stater och till och med i det land der
man minst af alla skulle vänta att finna dem — i Ryssland. I England
har nyligen bildats en association för att uppnå samma mål. Oaktadt

’) En tillämpning häraf kan äfven göras på förhållandena i Sverige.

Red.
QVINNORNAS OCH DE FRIGIFNA SLAFVARNAS UPPFOSTRAN I AMERIKA. 1037
det motstånd som den ädelmodiga tanken att höja qvinnans undervis-
ning och att för henne inrätta vetenskapliga och litterära lärokurser
mött i Frankrike, hafva dock familjemödrama insett dess betydelse.
Impulsen är gifven, och den rörelse som uppstått i Paris och i andra
städer skall ej afstanna.

Det är ej blott qvinnornas rätt till lika undervisning med man-
könet som för närvarande har få motståndare i Amerika. Den opinion
som vill öppna för dem, såsom en nödvändig följd af en högre upp-
fostran, alla banor till hvilka tillträde varit dem förbjudet gör med
hvarje dag större framsteg. Redan hafva de tillåtelse att deltaga i
undervisningen i sex medicinska fakulteter: mer än ,300 läkare af
qvinnokönet utöfva der för närvarande läkarekonsten med både talang
och framgång. . I Filadelfia äro sex doctoresses taxerade till en in-
komst af sitt yrke, som varierar mellan 10- och 50,000 francs. Slut-
ligen hade jag det nöjet att se i New-York en af dessa skickliga,
doctoresses, som hade en klientel, hvaraf hennes årliga inkomst upp-
gick till 80,000 francs (55,000 rdr).

II.

Detta sätt att betrakta den undervisning som bör gifvas åt qvinnan
framkallar helt naturligt ett annat problem: sammanförandet af båda
könen i samma lokaler. Denna gossarnes och flickornas delaktighet
af en gemensam uppfostran betraktas numera allmänt i Amerika såsom
medförande betydligt flera fördelar än olägenheter. Det besök jag
gjorde på Oberlin för att der på nära håll studera problem som man
ej en gång' skulle kunna uppställa i Frankrike, de fakta hvartill jag
der var vittne tillåta mig att med tillräcklig utförlighet framlägga d.e
grunder, på hvilka de mest utmärkta män stödja sig, för att från
amerikansk synpunkt bevisa förträffligheten deräf. Oberlin college har
för sin uppkomst att tacka;reverend John Shipherd’s nit biträdd af en
gammal missionär hos cherokesindianerna vid Missisippi, mr Stéwart,
och af en lärd prest, Charles Fenney. De ingingo en förening för att
arbeta på den reformerta kyrkans pånyttfödelse medelst grundlägganr
det af en allmän undervisningsanstalt. Byn der de slogo sig ned och sko-
. lan som de der grundläde kallades af dem Oberlin efter den vördnadsvärde
fransyske pastorn i Banc-de-la-Roche. De började i mycket liten skala.
Några halmtäckta kojor, ett hus för presten och en sal bygd af trä,
som rymde 30 lärjungar ; sådan var år 1833 början till en by söm nU
räknar omkring 5,000 invånare, och till ett läroverk som nu eger ett
s kapital af 150,000 dollars, sju stora byggnader, 20 lärare och 1,134
% lärjungar af båda könen. Undervisningen omfattar sex afdelningar,
1038 QVINNORNAS OOH BE FRIGIFNA SLAFVARNAS UPPFOSTRAN I AMERIKA,
den teologiska med 11 studerande, classical college, hvars^ lärokurs
>varar 4 år, med 117 elever, hvaribland 9 flickor; den särskilda klas-
siska afdelningen för flickor, också fyraårig, med 100 elever; de ve-
tenskapliga klasserna, hvilkas kurser räcka i tre år med 34 elever,
den förberedande afdelningen med 484 ynglingar, och slutligen en
särskild förberedande afdelning för flickor, hvilken räknar 294 elever.
De högre klassernas lärjungar sättas att hjelpa sina yngre kamrater
och leda deras arbeten. Den uppsigt de utöfva bidrager i hög grad
till upprätthållande af ordning och disciplin. Under de två sista åren
har icke en enda elev behöft för dåligt uppförande skiljas från läro-
verket. De visade en beundransvärd patriotism under kriget. Tre
dagar sedan presidenten Lincoln gjort ett uppbåd af 75,000 man hade
byn Oberlin redan uppstält två kompanier och sammanskjutit 9,000
dollars. 41 elever från de teologiska och filosofiska klasserna hade
låtit enrollera sig. De deltogo i ett stort antal träffningar och gjorde
sig bemärkta såväl genom sitt mod som genom sina religiösa tänkesätt.
En stor del af dem blefvo dödade eller sårade. I de regementen som
på andra ställen uppsattes befunno sig 850 forna elever från Oberlin.
Ar 1861 ingingo af 166 elever 100 såsom frivilliga i armén.

De byggnader som tillhöra anstalten hafva ett värde af nära
175,000 dollars. Den största ocji vackraste är Ladieshall, som inne-
håller boningsrum för 100 flickor samt en stor mätsal för 200 per-
soner. Tappanhall, uppbygd 1835 och 1836 på mr Arthur Tappans
bekostnad är beräknad till bostad för 100 unge män, der finnes äfven
étt samlingsrum och lärosalar. Kapellet innehåller, utom sjelfva bön-
salen, teologiska disputationssalar samt en stor receptionssal i öfre
våningen. Fyra bibliotek innehållande omkring 10f000 band äro stälda
till elevernas disposition. Den förberedande skolan som bildar yng-
lingar ej blott för den högre afdelningen utan äfven för lärarekallet
är den som räknar det största antalet elever. Från denna utgå de
flesta lärare i unionen. Till den högre afdelningen äro bifogade en
teknisk och en landtbruksskola samt en normalskola för lärare. Man
församlar dessa sistnämda under sex månader hvarje år för att gifva
dem anvisningar och råd angående - undervisningen i och vården öm
skolorna. Oberlin college innefattar derjemte en vinterskola och ett
musikkonservatorium under ledning af en professor från konservatoriet
i Leipzig.	'

Sedan 30 år hafva 15,000 elever utgått från denna läroanstalt.
Det som särskildt utmärker den är att ynglingar och flickor från 15
till 18 års ålder äro förenade i samma lärorum och deltaga gemensamt
i de flesta studierna. Under de första åren kunde den lilla byn Oberlin
i brist på invånare ej erbjuda eleverna fördelen af dessa inackorde-
ringar i familjer, som vanligen finnas i grannskapet af läroverk. Den
Q VINNORNA 8 OCH DE FRIG/FNA SLAFVARNAS UPPFOSTRAN I AMERIKA. 1039
nya anstalten måste då antaga pensionssystemet och i särskilda bygg-
nader emottaga pensionärer af båda könen. I den, som var bestämd
för flickorna inrättades matsalar, der ynglingarne fingo intaga sina
måltider vid samma bord som deras studiekamrater. För närvarande
är , antalet af invånare betydligt förökadt och många elever äro in-
ackorderade i enskilda familjer. Likväl innehåller de unga fiickornas
afdelning 100 sängkamrar och 220 elever kunna samtidigt få plats i
matsalarna. Det finnes familjer som endast imottaga flickor i pension,
andra deremot pensionärer af båda könen. I läroverket finnes en
föreståndare för ynglingarne och en föreståndarinna för de unga
flickorna, hvilka dessutom stå under särskild uppsigt af flera frun-
timmer, nästan alla enkor efter forna lärare. I hvad som rör discipli-
nen och ordentligheten i studier, vänder man sig vanligen till elevernas
eget goda förstånd och klokhet. Ynglingarne få under vissa timmar
tillträde till den byggnad som bebos af flickorna t. ex. från têtiden
till 7 eller 8 på aftonen. Å andra sidan kunna flickorna bivista de
lektioner eller disputationer som på aftnarna hållas i lärosalarna.
Gemensam ‘undervisning eger ej rum i religiösa ämnen. Elever af
båda könen kunna få göra promenader tillsammans till fots eller till
häst; de- få dock ,ej, utom på vissa festdagar, begifva sig utom byns
område. Ifrån ett lärorum till ett annat gå de tillsammans i grupper
fritt och utan att vara bundna af någon annan disciplin, än som på-
lägges dem af en vana vid ordning pch vid det passande, som blifvit
dem naturlig.

Detta uppfostringssystém, ehuru föremål för åtskilliga invändnin-
gar, saknar imellertid icke ifriga försvarare i Amerika. Det erbjuder
ingenting främmande för invånare i ett land, der största delen af
folkskolorna, elementarskolorna och de högre skolorna äro gemen-
samma för båda könen. Detta är regeln i New-York. Imellertid
finnas talrika undantag. I Baltimore äro alla skolor särskilda
för könen; i New-Haven och Chicago äro de alla gemensamma. I
Boston funnos år 1867 20 ■ grammarschools, 7 vord uteslutande för
gossar, 7 för flickor och 6 gemensamma. Några föräldrar ville ej
skicka sina flickor till folkskolorna, icke derföre att de der kommo i be-
röring med gossarne, utan emedan de der kommo tillsammans med barn
af de lägre samhällsklasserna. De göra ingen svårighet vid att. sätta
dem i ofvannämda grammarschools, hvarest denna olägenhet efter deras
åsigt är mycket mindre. Andra deremot anse att ej någon olägenhet
är förenad med att barn af båda .könen befinna sig tillsamman i folk-
skolorna, ' det vill säga till 12 eller 13 års ålder, men de se en viss
fara deri, att barnen, när de äro 5 eller 6 år äldre, inträda i elemen-
tarskolan eller grqmmarschool. Mr Hager, föreståndare för den högre
läroanstalten i West-Roxburg nära Boston^ intygar att då barn af
1040 qvinnornas och de frigifna slafvarnas uppfostran I AMERIKA.
*	*■

båda könen äro förenade i samma skolor råder mycket mindre
dragningskraft imellan dem än då de uppfostras på skilda håll. De
äro i förra fallet som bröder och systrar'for hvarandra. I New-York
äro ofta folkskolan, elementarläroverket och den högre skolan före-
nade i samma lokal, men ingångarna, lärorummen och fristundema
äro olika. I första-våningen finnes till exempel stundom en gemensam
skola, i, (len andra en grammar school för flickor och i våningen of-
vanpå en för gossar. I de gemensamma skolorna äro gossarne på
den ena och flickorna på den andra sidan af rummet. Flickorna gå
ut före gossamç. I elementarskolan i Bigèlow-south-Boston, en sär-
deles förträfflig läroanstalt, äro båda könen förenade, och i lärorum-
men äro till och med deras ’pulpeter stälda om hvarandra. I de högre
klasserna öfvergå vanligen flickorna gossarne . i antal. 1 Springfield
(Massachusetts) funnos år 1868 85 flickor och 45 gossar. Förestån-
darne i Oberlin college anföra för att rättfärdiga denna, förening af
unga personer af båda könen i samma lokal och deras deltagande i
samma studier' en mer än trettioårig erfarenhet, under hvilken tid ingen
enda oordning egt rum. Derigénom åstadkommes äfven en stor be-
spariiig af penningar och krafter. Alla undervisningsmedel, från
skolmaterielen till lärames antal,. hvilka allesaïnmans äro fram-
stående män, måste fördubblas om hvartdera könet skulle undervisas
särskildt. Läroverkets nuvarande organisation meddelar den högsta
grad af undervisning åt det största antal elever med minsta möjliga
kostnad. Detta system länder ock till stor fördel för familjerna.
Ofta komma bröder och systrar till Oberlin för att tillsammans följa
undervisningen, hvilket för dem båda medför de bästa verkningar.
Hvar och en af dem finner sig lycklig af den andres närvaro. System
har i sin bror ett naturligt stöd. Det äf Önskan att närma till
hvarandra medlemmarna af samma' familj som ofta blifvit en anledning
till inrättande af en högre skola för flickor i grannskapet af en mot-
svarande undervisningsanstalt för gossar. Det erfordras endast mycket
större vaksamhet då de studera i skilda lokaler än när de undervisas
i en och samma. En annan fördel uppstår derigenom att mellan
elever af skilda kön, som egna sig åt samma studier, uppstår en
] täflan och en ifver, att' blifva skicklig, som felas i de läroverk der
könen äro åtskilda, eller som man der endast kan erhålla medelst
loford och belöningar, hvilka endast på ett ganska inskränkt antal
lärjungar utöfva åsyftad verkan. Denna täflan, denna ointresserade
karlek till arbete,- resultatet af båda könens ömsesidiga inverkan på
hvarandra, har för hela lifvet de. lyckligaste följder. Vana att älska
pligten för dess egen skull och ej för de utmärkelser den kan för-
skaffa, medföra de ut i verlden de egenskaper^ hvilka de hafva att
tacka för sina framgångar i skolan.
QVINNORNAS OCH DE FRIGIFNA SLAFVARNAS 'UPPFOSTRAN I AMERIKA. 1041

Denna gemensamma uppfostra^ har ännu vigtigare följder. Lär-
jungarne behöfva ej efter slutade studier använda enzläng tid för att
förvärfva denna goda hållning, detta artiga och bildade sätt att vara
som hvarje väl uppfostrad ung man bör föra med sig ut i verlden.
Dessa sällskapstalanger, detta belefvade uppförande, denna jemnhet i
lynnet hafva blifvit hans tillhörighet; han har erhållit dem utan an-
strängning. Vana att befinna sig i ständig beröring med hvarandra,
undgå de båda könen dessa obestämda sorger, denna melankoli utan
orsak, som man finner öfverallt på sådana ställen der en öfverdrifven
misstro håller dem sorgfälligt aflägsnade från hvarandra. Den nu-
varande föreståndaren för uppfostringsanstalten i Oberlin, pastor James
Fairchild, framstälde för mig med en öfvertygande vältalighet huru
mycket föreningen af gossar och flickor i hans läroverk bidrager till
upprätthållande af ordning och god tukt. Gossar och flickor hålla
hvarandra ömsesidigt i respekt. De underkasta sig utan svårighet
anstaltens reglor. Om än några förseelser mot ordningen förefalla,
isynnerhet bland de nykomna, kan man dock utan fara påstå, att i
ingen stad i landet gatorna natt och dag äro så lugna och säkra. Af
de två. till tre hundra flickorna har ej i medeltal mera än en behöft
relegeras på fem år. Förbrytelser mot egandérätten, ganska allmänna
bland skolungdom, upphöra då det qvinliga elementet inkommer i läro-
verken. Mr Fairchild tillade till dessa iakttagelser några omständig-
heter, som mer än en bland våra franska studerande skulle hafva svårt
att tro. Förbudet att röka, öfverallt föreskrifvet och öfverallt öfver-
trädt, iakttages noggrannt i Oberlin, tack vare de unga flickorna, mot
hvilka ingen elev vill brista i aktning.

Här vill jag uppräkna några invändningar som blifvit gjorda mot
det uppfo^tringssystem som följes i Oberlin och de svar som gifvits, .
på dem. Är man väl säker på att de unga flickorna hafva tillräckligt
förstånd för att kunna följa med en så mångsidig och omfattande
undervisning som den i hvilken de deltaga? Jag kan ej göra bättre
än att äfven här anföra mr Fairchilds erfarenhet. »Jag har — sade
han till mig — under de första åtta åren af min vistelse i Oberlin
undervisat i grekiska, latin och hebreiska, det nionde året undervisade
jag i ren och7 tillämpad matematik, och slutligen under de tre sista
åren, i de moraliska och filosofiska vetenskaperna.. I dessa olika stu-
diegrenar har jag haft såväl flickor som gossar till lärjungar, och jag ‘
har icke märkt någon skilnad emellan dem. Hvartdera könet har ett
lika stort antal af de skickliga och af de underlägsna eleverna. Jäg, '
vill ej derföre påstå att det icke finnes någon bestämd skilnad mellan
qvinnans och mannens förstånd: jag tror att naturen gifvit dem olika
riktningar och färdigheter; jag vill endast säga att vid alla de till-
fällen då de båda änvände sitt förstånd på studier af samma slag.

66
1042 QVINNORNAS OCH DE FRIGIFNA SLAFVARNAS UPPFOSTRAN I ÀMERIKA.
hafva de gjort lika framsteg. Båda hafva samma förmåga att uppfatta
och uttrycka det ratta. -Helt nyligen åhörde jag en föreläsning i gre-
kiska vid Michigans universitet. Man höll påsatt öfversätta Tukydides.
Det var dottern till professorn i grekiska som föreläste, och hon gjorde
det med en öfverlägsenhet som skulle förvånat mig, om jag ej ofta
haft tillfälle att konstatera samma faktum i andra läroverk.» Dem
som frukta för de unga flickornas helsa med anledning af svagheten i
deras kroppsbyggnad bör man göra uppmärksamma på, att sjukdoms
eller dödsfallen icke äro vanligare bland flickorna än bland ynglin-
game. Bland de elever som under de sista tretiofyra åren blifvit
graduerade har af mankönet varit ett dödsfall på 91, och af qvinnorna
ett på 12 personer.	-

Fortsättom uppräknandet af möjliga invändningar. Båda könen
hafva icke samma uppgift i verlden; är'det då ej nödvändigt att gifva
dem en olika uppfostran och att låta hvar och en för sig inhemta de
kunskaper som äro mest passande för hans eller hennes kommande
lefnad? Jo, utan tvifvel, om dessa undervisningsanstalter hade till
ändamål att förbereda för det eller det särskilda yrket; men den litte-
rära och vetenskapliga undervisningen omfattar allmänna studier, som
förbereda eleverna för alla yrken som framtiden kan ämna åt dem.
Den innehåller intet element som icke bidrager att pryda själen, höja
förståndet och bilda hjertät. denna allmänna uppfostran förstå
lärjungarne af hvartdera könet ganska väl att utvälja det som passar
dem och att använda till sin nytta de kunskaper de förvärfvat.

Ehuru de sitta vid samma bord och åtnjuta samma föda, bibehålla
icke desto mindre gossar och flickor sin olika kroppsbyggnad under-
kastad olika lagar. Själens föda är som kroppens: den frambringar
olika verkningar hos de särskilda könen; hvart öch ett af dem drager
nytta deraf på sitt sätt och enligt sina behof. Man gör rätt i att
gifva en fullkomligt lika uppfostran åt båda könen; aldrig skall man
kunna göra en man af en qvinna eller en qvinna af en man. En
annan fara: bör man ej frukta att vid en sammanvaro der hvarje kön
nödvändigt måste utöfva ett stort inflytande på det andra, hvartderas
särskilda karakter förändras? Skall man ej få se flickorna antaga
gossarnes grofhet i sättet, eller deras sjelfsvåld, eller dessa senare blifva
vekliga och qvinliga? Erfarenheten visar motsatsen. Å ena sidan in-
gifver de unga flickornas närvaro endast ädla känslor och ett ridder-
ligt sinne hos de unge .männen. Hos de unga flickorna utveckla sig
den elegans och det behag som äro dem naturliga mycket hastigare
i de unge männens närvaro. Det är i ensamheten eller under ovanliga
förhållanden amazoner bildas, det är i det allmänna lifvet som um-
gängesgåfvor uppstå och utvecklas.
QVINNRoNAS OCH DE FRIGIFNA SLAFVARNAS' ÜPPFOSTRAN Ï AMERIKA. 1043

Alla dessa betänkligheter äro dock af underordnad bötydelse emot
den vigtigaste af alla, den som rör sedligheten. Huru kan man före-
ställa sig att det icke finnes någon fara för de unga flickorna i en
daglig beröring med de unge män, i hvilkas studier de deltaga? Då
de undervisas i samma lärosalar och ofta bo i samma hus, huru skulle
de båda kunna undfly denna mägtiga dragningskraft som i de unga
själarna utgör en början till den mest qimotståndliga af de menskligå
passionerna? Äfven här svarar erfarenheten djerft: ni har orätt! Denna
dragningskraft är mycket starkare då de unga männen och qvinnorna
lefva hvar för sig ute i verlden och endast känna om, hvarandra det
som de drömma j sin inbillning. Vana att dagligen vara tillsammans
såsom barn i fädernehemmet, öfverlemna de sig icke åt sådana ro-
maneska känslor, som mycket lättare upplåga hos dem, som endast
på afstånd få betrakta det verkliga lifvet. De hafva hållit sig inom
gränserna för det passande, och njuta af den förtrolighet som uppstår
af gemensamma studier. Kan man väl trp att föreståndame, förestån-
darinnorna och lärarne insöfva sig i en falsk säkerhet och försumma
de försigtighetsmått som klokheten fordrar? Nej i sanning, mën det
finnes en riktig medelväg imellan en blind liknöjdhet och en pedantisk
och misstänksam vaksamhet, på samma sätt som det finnes en riktig
medelväg imellan frihet utan inskränkning och absolut despotism.
Några undervisningsanstalters exempel kunna tjena till att besvara en
så omtvistad fråga. Sedan många år tillbaka finnes i östra delen af
Förenta Staterna läroverk, öppna för unga personer af båda könen;
men man har der varit angelägen att hålla dem helt och hållet af-
skilda från hvarandra. Man märkte snart att denna afsöndring för-
orsakade talrika olägenheter. Murarna nedrefvos, undervisningen gjordes
gemensam’och olägenheterna försvunno.	,

Jag har sparat till slutet den starkaste invändning man gjort
imot den gemensamma undervisningen — faran att se förlofningar
ingås imellan eleverna vid en ålder, då de tänka för litet moget för
att kunna bestämma för hela sitt lif. Denna möjlighet förskräcker
dock ingalunda föräldrarna, så vidt man kan döma. Eleverna hafva
vistats tillsammans i många år och funnit tusen tillfällen att bedöma
hvarandra ömsesidigt,- att lära känna hvarandras förtjenster och fel.
Det är naturligt att, då de längre fram träffas ute i verlden, de som
känt någon ömsesidig sympati åter uppsöka hvarandra för. att förena
sina öden. Frågan är att få veta om i skolan finnas gynnsamma vilkor
för att grundlägga lyckliga och passande förbindelser. När man vet
i hvilken ringa grad de amerikanska föräldrarna lägga sig i sina barns
giftermål, och hüru barnen lemnas helt och hållet fria i sitt val, inser
man att de ej bekymra sig öfvermåttan för en belägenhet som de
veta är alldeles densamma annorstädes som.i byn Oberlin. Slutligen,
1044 Q,VINNORNAS OCH DE FRIGIFNA SLARVARNAS UPPFOSTRAN I AMERIKA,
säga föreståndarne för de stora undervisningsanstalterna, är det sä-
kert att giftermålen mellan de unga män och qvinnor som lärt
känna hvarandra i skolorna icke äro talrikare än de, som ingås mellan
unga personer som äro uppfostrade långt ifrån hvarandra. För öfrigt
kan man lätt inse att den dagliga beröringen mellan ynglingarne och
flickorna icke blott i skolan utan äfven ute i verlden ej erbjuder
någon fara i ett land, hvarest dessa förhållanden stå under lagarnas
och de allmänna sedernas beskydd, öfverallt der auktoritetsprincipen
herrskap är misstro den känsla lagstiftarne i synnerhet hysa^ Deraf
detta öfverflöd af försigtighetsmått imot oordningar, som betraktas
såsom oundvikliga; deraf denna i detaljer gående uppsigt öfver alla
enskilda handlingar. Hos de fria folken är det en motsatt känsla som
utgör utgångspunkten för alla stadganden: man misstänker icke der
det ondå öfverallt, man söker der icke att skydda samhället genom
, preventiva åtgärder; man nöjer 'Sig med att Bestraffa det onda när det
yttrar sig. Det är i kraft af dessa principer söm de unga flickorna i
Amerika redan tidigt åtnjuta den största frihet. Man fördystrar icke
deras sinnea genom att i dem injaga fruktan och misstro; man vänjer
dem icke att betrakta de unga männen såsom sina naturliga fiender,
alltid färdiga att missbruka deras svaghet; man tvingar dem icke att
förställa sig och att i djupet af sitt hjeria dölja sina oskyldigaste
känslor. De uppväxa i en fullkomlig trygghet, och då framskridandet
i ålder och förstånd lärt dem inse nödvändigheten af försigtighet och
blygsamhet, känna de sig nog starka att försvara sig sjelfva om så
béhöfves. Man har , räknat på déras klokhet; de veta att de böra
förutse följderna af sina handlingar och att ansvarigheten derför
hvilar helt och hållet på dem sjelfva. Framför allt veta de, och det
är det vigtigåste, att samhället omgifver dem med sitt beskydd, att
hvarje angrepp på deras värdighet eller på deras heder blir strängt
bestraffad. Den allmänna opinionen tager ej parti imot den unga
, vilseförda flickan och lagen drabbar i detta fall med rätta mannen,
den verkligt brottslige. Det är på denna öfverensstämmelse mellan
den allmänna meningen och lagen, som familjernas trygghet hvilar.

Man inser lätt att det för att kunna uppskatta ett systems så ,
stridande mot våra idéer, och vanor är nödvändigt att göra afseende
på de karakteristiska olikheter som förefinnas imellan vårt samhälls-
tillstånd och Amerikas. Våra lagar, våra seder, våra fördomar, re-
sultaten af de dåliga traditionerna från Ludvjgarnes glada hof, be-
trakta såsom farlig den frihet med hvilken de unga flickorna uppfostras
icke blott i Amerika, utan äfven i England, men ännu mera i Tysk-
land och Schweiz. För oss, har idealet af uppfostran nästan alltid
varit den som meddelas i kloster, hvarifrån våra döttrar utgå endast
för att gifta sig och uppfylla pligter, för hvilka de äro så litet för-
QVINNORNAS OCH DE FRIGIFNA SLARVARNAS UPPFOSTRAN I AMERIKA. 1045

k

beredda. En absolut ofrihet eller ett oberoende utan gränser äro de
båda ytterligheter som man bör undvika; de familjemödrar, som i dag
begripa nödvändigheten af att gifva sina döttrar en vidsträcktare och
djupare undervisning, förstå att försona friheten med uppsigten.

m.

Den vigt för samhället, som man i Förenta Staterna fäster vid
qvinnans uppfostran, vid hennes deltagande i de studier som sedan
lång tid tillbaka betraktats såsom mannens uteslutande tillhörighet,
förbereder henne på ett förträffligt sätt för lärarinnekallet, som i det
amerikanska samhället synes vara en af qvinnans dyrbaraste rättig-
heter. Det är i egenskap af lärarinnor som hon på det mest verk-
samma sätt kunnat bidraga till ett för civilisationen högst vigtigt
företag, jag menar grundläggandet af talrika skolor för de frigifna
negrernas barn. Ingenting gör unionen mera ‘heder än den ifver, med
hvilken styrelsen och enskilda föreningar midt under det förfärligaste
krig sysselsatte sig att förskaffa negrerna i södern medel till sitt uppe-
hälle och att inrätta skolor för dem och deras bam. Man är ej
okunnig om att, ehuru norden visade sig fiendtligt stämd mot slafveriet,
den likväl icke mer än södern hade afsvurit den fördom som betraktar
Afrikas söner såsom hörande till en lägre ras. En oöfvervinnelig
motvilja hade ständigt anvisat dessa en särskild plats i samhället; till
och med i jemlikhetens land gjordes en bestämd skilnad imellan dessa
och de privilegierade af den hvita rasen. Emellertid hade oupphörligt
skolor stiftats för de färgades barn, och ehuru de betraktades såsom
ur stånd att njuta af medborgerliga och politiska rättigheter, ansåg
staten sig likväl tvungen att göra dem delaktiga af undervisningens
välgörande' inflytande. Några af de embetsmän som hade uppsigt
öfver den allmänna undervisningen hyste ett verkligt intresse för dessa
arma menniskor och insågo ätt hvarken förmåga eller förstånd fattades 1
dem. Några skarpsynta män började misstänka att det är slafveriets
olyckliga inflytande vida mer än naturen, som man i allmänhet bör
tillräkna skulden för negrernas moraliska underlägsenhet. Likväl
måste man erkänna att största delen af nationen icke hyste samma
sympatier för dem. De utomordentliga händelser som imot hvarje
förutseende medfört slafvarnas i södern frigifrande, och som slutligen
förskaffat dem alla politiska rättigheter, hafra haft till sin första
följd inrättandet af byråer för de frigifna i alla städer, och dessa
byråer, inrättade med den drift och ifver som råder i Amerika vid
hvarje företag af allmänt nationelt intresse, hafva genast börjat arbeta
för skolors anläggande för de svartas barn.
1046 QVINNOKNAS OCH DE FRIGIFNA SLAFVARNAS UPPFOSTRAN I AMETIKA.

Den 1 Januari 1863, en märkvärdig dag i Förenta Staternas an-
naler, proklamerade presidenten Lincoln slafvarnes frihet i alla de delar
af landet som gjort uppror mot Förenta Staternas styrelse. Den 22
i samma månad föreslogs i representantkammaren en lag om tillsät-
tande af en emancipationskomité. Innan kongressens uppmärksamhet
blifvit riktad på denna punkt, hade ett stort äntal enskilda föreningar
bildats i de särskilda staterna för att bispringa de frigifna. Ofantliga
skaror af niän, qvinnor och barn, som undflydde slafveriet, anropade
deras hjelp och erbjödo dem sin tjenst. Mr Pierce från Massachusetts
försvarade med stor vältalighet de flyktades sak, han begärde att man
skulle förskaffa dem arbete och förbereda dem till friheten genom upp-
fostran. Tusentals röster instämde i detta upprop till det allmänna
ädelmodet. Under det alla unga män voro samlade under fanorna,
skyndade behjertade qvinnor till arméerna och medförde tiH sina män,
sina bröder eller sina söner sitt hängifna bistånd. På krigsskådeplat-
sen inrättade och förestode de hospital och ambulanser, och de glömde
ej, heller de stackars slafvarna, hvilkas bojor blifvit brutna genom kri-
get, men hvilka man måste förskaffa medel till sitt uppehälle. Det
vår äfven qvinnorna, som med den största ifver svarade på det upprop
♦som gjordes till lärames nit och erbjödo sig att leda de skolor som an-
lades för de färgades barn i de städer,'hvarest den segrande nordarmén
uppsatte stjembanéret. Man kan ej gora sig någon föreställning om
den energi, med hvilken unionens medborgare medverkade till detta
företag. Ar 1862 höllos allmänna möten i New-York, i Boston, i Fi-
ladelfia, och straxt bildades genom menniskokärlekens dubbla inflytande
»föreningen till bistånd åt de frigifna», »missionäremes förening i New-
York», »uppfostringskomitén i Boston», undervisningssällskap i Filadel-
fia, i Cincinnati, i Chicago. Särskilda tidningar uppstodo för att re-
dogöra för de resultat som åstadkoms af hvarje sällskap, för att kun-
göra beloppet af de frivilligt insamlade medlen, publicera de bref och
underrättelser som skickades från alla ställen der de svartas vänner
utöfvade sin ‘ verksamhet. Redan andra året voro 1500 skolor för
negrer öppnade. I den mån som nordarmén tog någon ny stad i
besittning, inträdde i dess spår en falang af hängifna lärare och
lärarinnor. Generalerna emottogo negrerna som lemnat sina herrar
i sina arméer och inrättade regèmentsskolor för dem. Prestema
invigde dem i religionens sanningar, i moralens grundsatser och
lärde dem på samma gång att läsa och skrifva. Sherman i Geor-
gien, Banks i Louisiana, Howard i Tennessee använde för att upp-
fylla denna menskliga pligt samma energi, som de ådagalagt i
krigiska värf. Den tiden är förbi då en lag i södem vid dödsstraff
förbjöd att lära slafvarna läsa och skrifva. Man måste säga till' den
färgade folkstammens heder, att intet skådespel kunde vara mera rö-
QVINNORNAS OCH DE FRIGIFNA SLÀFVARNAS UPPFOSTRAN I AMERIKA. 1047
rande än den anblick dessa olyckliga visade; gubbar, män, qvinnor och
barn, alla lika ifriga att skynda till skolorna, der undervisningen skulle
pånyttföda deras själar, som till de fattighus som stodo öppna för att mot-
taga dem som sökte en kroppslig fristad. En uthungrad man kastar sig
icke med mera begärlighet öfver de rätter man framsätter för honom, än
dessa stackars flyktingar på det vetandes bröd som en liflig instinkt lärde
dem betraktä såsom det första vilkoret för deras pånyttfödelse. Lä-
rarne och lärarinnorna gingo i spetsen för dessa sträfvanden. Pen-
ninggåfvor, sändningar af matvaror och ikläder ankommo från alla håll.
Den välgörande Peabody skänkte fem millioner francs (en million dol-
lars) till inrättandet af skolor. De amerikanska missionärernas före-
ning ensamt fick emottaga mer än 45000 francs i månaden. Kongres-
sen gaf 45 millioner till de frigifnas byrå, till hvars ordförande Lin-
coln hade insatt general Howard, som nyligen hade förlorat ett ben
i en af de sista drabbningarna.. Det är otroligt huru mycket denna
byrå uträttat. De olyckliga, af hvilka man ville göra menniskor och
medborgare behöfde understöd af alla slag. Man måste bygga både
fattighus och skolor åt dem; från 1861 till 1866 hafva nära 400,000
slafvar uppfylt de 48 fattighus som voro bestämda för dem, och af
dessa omkommo 20,000 i följd af krigets mödor och de sår de erhållit
då de kämpade för den sak, som skulle förskaffa dem friheten. Vid kri-
gets slut hade 40,000 frigifna erhållit undervisning i regementsskoloma
o.ch kunde läsa och skrifra. Huru stor än hängifrenheten var hos'de
män och qvinnor, som voro sysselsatta med de frigifnas undervisning,
fordrade likväl antalet af skolor som oupphörligt ökades — man räk-
nade 4000 i början af 1868 — flera lärare än norden och östern till-
sammans. kunde anskaffa. Generalerne och öfveruppsyningsmännen
sökte1 afhjelpa denna brist genom att inrätta normalskolor för de
svarta; och sedan dessa lärt' sig de första grunderna i skrifning,' läs-
ning och räkning, uppdrogo de åt dem att meddela sina bröder dessa
kunskaper. De svarta blefvo då lärare. År 1868 förestodes 1200 sko-
lor af negrer. Ett endä faktum är tillräckligt att visa den vigt de
fästa vid uppfostran; år 1863 hade Louisiana, tack vare den skatt som
betaltes af invånarna, redan ett tillräckligt antal skolor för att med-
dela undervisning åt 50,000 negrer. Tvingande omständigheter hade
afskaffat denna skatt, de svarta förlorade dock ej modet. De betalte
redan liksom de andra invåname den skatt som var bestämd för den
allmänna undervisningen, hvilken dock helt och hållet användes för de
hvitas skolor, från hvilka negrerna voro uteslutna. De erbjödo sig att
betala en särekild kontribution till sina barns uppfostran, utan att
likväl befrias från den allmänna undervisningsskatten. Inom några år
steg den emanciperade rasen till samma höjd som den civiliserade.
Skolor för barn och fullvuxna, normalskolor, yrkesskolor för gossar
1048 QVINNORNAS OCH DE FRIGIFNA SLAFVARNAS UPPFOSTRAN I AMERIKA,
och flickor, sparbanker, måttlighetsföreningar hade uppstått såsom ur
intet: 300,000 svarta, män, qvinnor och barn åtnjöto undervisningens
fördelar. Slutligen utkom år 1867 i Raleigh, hufvudstaden i Nord-
Cårolina, en veckotidning, Republikanen, helt och hållet redigerad af
svarta. Helt visst förtjenar det tacksamhet och beundran, detta ameri-
kanska folk, som sedan det befriat millioner slafvar, användt sitt guld
för att låta dessa nya bröder komma i åtnjutande af undervisningens
fördelar; men det är å andra sidan endast rättvisa att erkänna det
förstånd, som förmått ett helt folk af slafvar att inse, att de ej kunde
begära att anses jemlika med sina forna herfar på annat vilkor än
att de erhöllo samma undervisning som de, det vill säga att låta det
mest karakteristiska kännemärke, som skiljer dem åt, försvinna. Ål-
drig har man bättre insett att negrerna och de hvita äro barn af
samma Gud, att naturen icke gjort någon väsentlig skilnad dem emel-
lan, att negerns själsgåfvor utveckla sig och ökas så snart man låter
vetandets gudomliga stråle intränga i djupet af denna af politisk grym-
het i okunnighetens mörker fängslade själ.

Jag var nog lycklig att erhålla flera* prof härpå, och då jag an-
kom till Washington, skyndade jag att besöka föreståndaren för de
frigifnas byrå, general Howard, och hans värdiga medarbetare, mf
Eliot. Det var i Washington s.om år 1861 de första skolorna för de
frigifnas barn inrättades. Det finnes sådana af alla grader, och just
då höll generalen på med att låta uppföra ofantliga byggnader be-
stämda för en högre skola och ett universitet. Jag var uppfyld af
minnen från de mest blomstrande skolorna i östern och det var mig
lätt att sjelf döma angående de olikheter som kunna förefinnas imellan
de intellektuela förmögenheterna hos de båda rasernas barn. Jag har
ej funnit någon skilnad, och alla lärare och lärarinnor jag rådfrågat
äro af samma mening rörande denna punkt. En man hvars namn är
på det mest hedrande sätt förenadt med det uppfostringsarbete som
uträttats af dé frigifnas byrå,, mr Z. W. Alford, öfverinspektör för
Sydstaternas skolor, ådagalade detta förhållande på det mest öfverty-
gande sätt i de årsberättelser han ingaf till general Howard. I en af
dessa skolor, med 400 lärjungar af begge könen, åhörde jag lektio-
nerna från de fem- till sexåriga barnens klass ända till den öfversta
afdelningen, hvarest man studerar vetenskaperna, historien och litte-
raturen. Användandet af samma metoder har öfrerallt åstadkommit
lika tillfredsställande resultat. I synnerhet tycktes de unga negrinnoma
med största lätthet uppfatta de förklaringar som gåfvos af läraren,
några af dem uttryckte sig särdeles ledigt. De aritmetiska och alge-
braiska operationerna utfördes med stor noggranhet och precision.
Lärarinnan lät uppläsa några af kriorna för dagen. En flicka på
fjorton år uppläste sin. Den hade till föremål blommornas symboliska
Q VINNORNAS OCH DE FRIGIFNA SL AF VARNAS UPPFOSTRAN I AMERIKA. 1049
betydelse. En annan uppläste en ganska roande berättelse om några
små utflygter hon gjort till landet tillsammans med sina föräldrar och
några bekanta, och man kan tryggt påstå att det ej finnes någon pen-
sionsinrättning i Frankrike, i, hvilken de unga flickorna inlägga så
mycket uttryck och behag i sitt sätt att läsa. En ännu större öfver-
raskning bereddes dem, som jemte mig åhörde lektionen. En ung
gosse vid 16 eller 17 års ålder kallades till katedern för att uppläsa
sitt scriptum. Han läste det med verklig talang. När han slutat upp-
steg en af hans kamrater och försäkrade att John dagen förut hade
uppläst verser dem han författat, och att man borde låta honörn upp-
repa dem. John vägrade i början,.men på min begäran fogade han
sig efter sina kamraters önskan. Man åhörde honom under en hög-
tidlig tystnad. Detta poem af omkring 500 vers innehöll hans egen
historia. Hans far, hans mor och hans syster hade före kriget bott
tillsammans i en koja, som tillhörde en rik plantageegare i Virginien. En
dag blef hans syster såld och af sin nye égaré förd långt i Vestem. Hans
gamla mor dog af sorg, hans far hade förbannat sin herres grymhet
som skilde honom från sin dotter, man hade då misshandlat honom;
gossen sjelf, ett stackars barn, hade bjifvit slagen, emedan han gret då
hans syster bortfördes. På en ,gång hördes ett rop i slafvamas land,
ett rop: frihet. »Jag var fri — fortfor den unge poeten — fri att
( gå hvart jag. ville, jag var fri att betrakta solens ljus, fri att förtjena
hvarje dags uppehälle med mitt arbete, fri ätt förvärfva mig sam-ma.
kunskaper som mina herrar, fri att läsa i Guds bok.» Och han fort-
satte på detta sätt till dess tårarna togo öfverhand, och han blef nöd-
sakad att afbryta en berättelse som trängt ända till, djupet af vår
själ. Hela klassen var djupt rörd och jag kan ej beskrifva den an-
blick som 30 unga flickor visade, hvilka utgjöto tårar af tillgifvenhet
och beundran för sin studiekamrat.

Det som jag hade tillfälle att^iakttaga vid Oberlin har befåstat
den tanke som uppstod hos mig vid mitt besök i söderns skolor. I
denna utmärkta undervisningsanstalt har man emottagit ett stort an-
• tal färgade elever. De egna sig vanligen åt yrkesundervisningen. De
som fortsätta sina studier göra det med mycken framgång. I den
högsta klassen funnos 14 färgade flickor; de syntes icke i något afse-
ende vara underlägsna sina kamrater af den hvita rasen. Är 1868
hade betyget AB, motsvarande bachelorsgraden i filosofi utdelats åt 15
ynglingar och 10 flickor. Föreståndaren förkunnade eleverna »i ett till
dem stäldt tal, att de svarta voro utan medtäflare i allt som rör den
litterära smaken och den filologiska skickligheten, lärarnes vid Oberlin
tanke är att det ej finnes någon skilnad i förstånd imellan* barnen af
de båda raserna. I ett för båda könen gemensamt lexlag i grekiska,
' i hvilken funnos 27 elever och som förestods af ett 25 års fruntimmer,
1050 QVINNORNA8 OCH DE FRIGIFNA SLÀFVARNAS UPPFOSTRAN I AMERIKA.

dotter till en af lärarne, öfversatte en flicka med mycken noggrann-
het ett kapitel i första boken af Tukydides. Nästan | af Oberlins be-
folkning utgöres af negrer; denna lilla by är kanhända en af de plat-
ser i unionen, der de fördomar män länge hyst mot dem lemnat de
minsta spår. Én af lärarne försäkrade att de färgade äro de fredli-
gaste medborgare, de ordentligaste, de arbetsammaste menniskor i lan-
det. Î alla sociala och affärsförhållanden äro de numera blandade med
de hvita, utan att endera någonsin behöfver beklaga sig. Man finner
det ej mera opassande att sitta bredvid en färgad man i municipalrå-
det eller uppfostringskomitén än i en omnibus eller på ett värdshus.
Några af dem som i går undsluppo slafveriet göra stora ansträngnin-
gar för att rätta de fel som vidlåda dem från deras förra lefnadsställ-
ning. Kortligen, sade läraren, om man föresloge oss att utbyta dessa
nykomna emot ett fika antal emigranter, skulle vi ej tveka att afslå
ett sådant förslag, ty vi skulle i sanning förlora derpå.

Sådana tänkesätt hysas ej allmänt af invånarna i Förenta Sta-
terna; men med hvarje dag försvagas den motvilja som förut hade
upprest en nästan oöfrerstiglig mur mellan dem och de svarta1). Re-'
dan föredraga de dem framför de irländska emigranterna, som utgör
dräggen i de stora städerna. I verkstäderna berömmer man deras red-
lighet och arbetsamhet. De som af gynnsamma omständigheter blifrit
satta att förestå landtegendomar eller fabriker, ådagalägga ofta myc-,
ket förstånd och skicklighet. En neger vid namn Montgomery sköter
för närvarande ett plantage som tillhör Josef Davis, en broder till den
ryktbara rebellen i södern. Han insåg att associationen ensam kunde
sätta honom i stånd att med fördel kämpa mot de hvita. Han till-
kallade derför 100 negrer och använder vid brukandet af sin farm det
kooperativa systemet. Ett råd, utvaldt bland delegarne, förvaltar plan-
taget, en hjelpkassa har bildats för de gamla och sjuka, och ett sam-
ladt kapital gifver mera kraft och utsträckning åt företagen.

Läkarevetenskapen och juridiken hafva äfven framstående idkare
bland de frigifna. Det goda som skolorna åstadkommit är otroligt.
Hvarje dag öppnas nya skolor, och söderns plantageegare, som med harm
sett deras inrättande och som på det häftigaste satt sig deremot, börja
värdera deras tjenster. De inse att de hafva allt att vinna om de i stäl-
let för én okunnig befolkning af slafvar, alltid fiendtligt sinnad mot
dem, biträdas af män, som genom uppfostran blifvit höjda till med-
borgare; detta biträde hafva de förut kunnat erhålla endast ofull-

*) Helt nyligen hår mären i New-York i en proposition till municipalrådet formligen
begärt att de färgade barnen erhålla, tillträde till de allmänna skolorna; Professor Washon,
en färgad man, har af honom blifvit kallad/till medlem af uppfostringskomitén (board of
trustees).
QVINXORNAS OCH DE FRIGIFNA SLAFVARNAS UPPFOSTRAN I AMERIKA. 1051
ständigt och genom användande af våldsamma medel, stridande mot
mensklighet, rättvisa och religion.	.

Sålunda pågår i Förenta Staterna en dubbel rörelse, som höjer och
stärker qvinnan, och frigör slafven i samhället. Man liar insett att det
icke är nog att erkänna och proklamera likheten inför lagen; bortta-
gandet af alla privilegier; och näringsfrihet; utan att det jemväl måste
tillses att sådana välgerningar icke äro farliga eller ofruktbara för
dem som erhålla dem, att det är nödvändigt att upplysa själarna in-
nan man frigifver dem, och att med beslutsamhet och mod väpna dem
som man kallar att bära tyngden af lifvets ansvarighet. Det är ge-
nom en vidtomfattande och fullständig uppfostran som Förenta Sta-
terna-satt qvinnoma i stånd att utöfva det stora inflytande de upp-
nått; det är genom samma medel de frigifna förberedas att taga plats
bland ett fritt folks medborgare.

Om tvingande omständigheter i dessa båda punkter påskyndat det
allmänna förnuftets .fordringar, så äro de resultat man erhållit af en'
beskaffenhét som lär oss värdera kraften hos den orsak som framkal-
lat dem. Den högre undervisningen bör icke blott befria qvinnorna
från den flärd och fåfänga söm man anmärkt och kanhända öfverdrif-
vit hos deras kön, den rika utvecklingen af deras själsförmögenheter
har gifvit dem rätt att deltaga i styrelsen af sina familjer, i sina sö-
ners och döttrars uppfostran och till och ined, ehuru på ett mindre
direkt sätt, i det politiska lifvet i ett samhälle, der männen äro in-
vigda af dem i dessa varor af urbanitet och artighet, som äro så
svåra att upprätthålla midt ihland industriela spekulationer och
dagliga strider för materiela intressen. Â andra ßidan hafva de sko-
lor der >de frigifna erhålla en vetenskaplig och allmän bildning hos
dem redan åstadkommit en förändring som blir mer och mer märk-
bar. Må det vara oss tillåtet att sluta med att framställa Förenta
Staternas exempel till uppmuntran för dessa ädla sinnen, som anse
upplysningens allmännare spridande utgöra det väsentliga vilkoret för
politiska och sociala framsteg!
. 1052

Ett hittills okändt drama från 1600-talet.

Tillägg.

■ Sedan den i sjette häftet (ss. 911—923) intagna uppsatsen med
ofvanstående titel redan var tryckt, uppträdde, med anledning af en
af mig kort förut i Aftonbladet offentliggjord tidningsnotis, en insän-
dare i Nya Dagligt Allehanda för d. 17 Sept, innev. år, som meddelade
några oväntade upplysningar om Hastadius, Jwle-Comoedians författare..
Med anledning af dessa har förf, begärt ytterligare reda på mannen
från den församling han uppgafs tillhöra och genom kyrkoherden C. M.
Theorells benägna medverkan erhållit några visserligen negativa, men,
i alla fall dyrbara data. Af dessa, sammanhållna med insändarens, öch
dem som det i uppsatsen anförda handskrifna herdaminnet ge vid
handen, framgår följande. •	'

Laurentius Oestonis (eller Esthonis, ej Oestani) Hastadius var*
ännu 1646 fältprest, men hade då i B år tillika innehaft tjenst som
komminister i Odensåker (Vadsbo härad). Sannolikt sköttes denna*
senare befattning genom en vikarie, vid namn Jonas Petri i Tjäfva,
hvilken för 1638 uppges ha njutit stommen i annexet Tidavad (Tiaved)
som lön. Efter krigets slut hemkom Hastadius och bodde sjelf på
samma stomme. Som man vet att en Sveno Laurentii Kliander 1658
> blef komminister i Odensåker, lär Hastadius vid samma tid aflidit; ty
han fick, veterligen, ej någon ytterligare befordran. En hans dotter,
Kerstin Larsdotter, afled i BjÖrsäter 1716, 80 år gammal, och var så-
lunda född 1636, hvilket bevisar att Hastadius redan då var gift.
Man kan på grund häraf antaga att han var född ungefär vid seklets
början och afled närmare 60 år gammal. Slägtnamnet hade han från
Hastad i Väring af Vadsbo härad. Eget nog känner man ej att han
offentliggjort något arbete utom Jwle-Comoedian.

Stockholm d. 14 dec. 1869.

C. Eichhorn.

--------»oX^o-c---------

Bättelser.

I sjunde häftet, sid.‘931, l:sta raden uppifr. st8r 1000; läs: 10,000.

\	»	» 947, 15:de » nedifr. » Lartel; » lartet.

»	» 954, 14:de » uppifr. » kartong; » karta.
ANDRA ÅRGÅNGEN.

(Fullständig i åtta häften, s. 289—1052).

INNEHÅLL.

(Första häftet).
'	Sid.

Karl XII som konstvän.	Af C. Eichhorn......................... 289.-

Första bladet af den nyare norska poesiens historia. Af L.
Dietrichson.....................................................   299.

En reformator inom det ny-grekiska samhället. Af Fredr. Sander.
Graeske forhold, belyste ved Theodor Hansen. I. (Kjöbenhavn 1868). 326.

Bernhard von Beskow, f Minnesteckning. II. Af E. von
Quanten........................................................... 348.

Suezkanalen och verldshandeln. Af —ù ............................... 367.

Om idéernas inflytande på ett folks öden. (Ur en föreläsning af
Ed. Laboulaye vid Collège de France).............................. 377.

(Andra häftet).

Geologiska synpunkter i fråga om jordklotets uppkomst och om-
bildning. Af C. W. Paijkull ...................................... 385.

Svenska folkskolans organisation och hittills vunna resultater. Af
P. A.' Siljeström. Berättelser om folkskolorna i riket, afgifna af tillför- ■
ordnade folkskoleinspektörer. (Sthm 1867)......................... 405.

Om lyxen. En natiönal-ekonomisk betraktelse. Af Th. Babenius 439.

Qvinnan och skolvården. Af Olof Enéroth............................. 460.

Anmälningar:

Anton Rosell, Om filosofiens förhållande till kristendomen. — 0. v. Feilitzen, Pietism,
rationalism, statskyrka och reform. Tankar i dagens kyrkliga frågor. Af C. v. B. 469.

Den kritiska teologien och den kyrkliga tron i samtiden. (Ett
föredrag i tyska protestantföreningen af prof. 'J. E. Bluntschli
vid universitetet i Heidelberg)................................... 472.

(Tredje häftet).

Svenska krigsförfattningens utveckling och framtid. Af J. JUanhell 4SI.

/ Ur samhällsideälernas historia. Morus. Campanella. Af C. D. af
Wirsén............................................................ 511.
Sid.

Folkvandringar i nutiden. Af J. Alf than .........................  525.

Svenska akademien och svenska språket. Af —r....................... 549.

Anmälningar:	•

Två nya tidskrifter i Danmark: Dansk tidsskrift for kirke- og folkeliv,
Hteratnr og knnst, under medvirkning af H. N. Clausen, H. Martensen, C.
Paludan-Müller, William Scharling, J. L. Cssing, J. J. A. Worsaae, udgivet af
Henrik Scharling. Heft. 1—3. (Kjöbenhavn 1869). — For ide og virkelighed,
et tidsskrift udgivet af R. Nielsen, Björnstjerne Björnson og Rud. Schmidt. Förste
hefte. Andet oplag. April 1869. Kjöbenhavh. Af C. v. B. ......... 567.

, (Fjerde häftet). .

Den religiösa revolutionen i nittonde århundradet. 1. Af Carl
von Sergen. La révolution religieuse au dix-neuvième siècle par F. Huet.
tParis4868)........................................................ 577.;

Om forskningar för Sveriges äldre konsthistoria. Af C. Eichhorn 607.

Panslavismen. Af J. Alf than .......i................................. 627.

1868 års svenska polarexpedition under ledning af A. E. Norden-
skiöld och Fr. von Otter. Af A. E. Nordenskiöld................... . 642.

Anmälningar:	'

Nationalitetsprincipen. Angrepp och försvar. — Kofoed^Hansen, Natio-
nalitet og christendom. — Densamme, Et folk—folket. Bidrag till demothe-
ismens Charakteristik. — Claudius ‘Wilkens, Nationalitetsidéens gyldighed. —
J. F. Tolderlund, Nationalitet og christendom — og det danske folk. — R.
Nielsen, Skjaebne og forsyn for store og smaa nationer. — C. St. A. Bille, Na-
tionalitetsprincipet og nationalitetsbegrebet. — E. Holm, Nationalitetsstemningerne
i det romerske rige i slutningen af oldtiden. — E. M., Historisk öfversigt af
de germanistiska idéernas uppkomst och utveckling i vårt århundrade. — Point,
Staat oder nationalität? Eine österreichische studie. — B. Becker, Der missA
brauch der nationalitätenlehre. — Jegör v. Sivers, Humanität und nationalität..
— Casimir Delamarre, Un peuple européen de 15 millions oublié dans l’histoire.
Af a. h..................“J........ ..............;....,............ 658.

Litteraturöfversigt. Af G. v. B....................................... 669.

Omdöme om konung Carl den tolfte, utdrag af ett outgifvet manuskript
af framlidne riksrådet Anders Johan von Höpken...................... 671.

(Femte häftet).

darwinismen. Af N. J. Andersson............................. ......... 673.

Politiska betraktelser. 1. Den nya. representationen och rege-
ringen.	Af31— t— 415?.......................................... 697.

Om barnets rätt att icke lida våld i religiöst-dogmatiskt hänseende.
Af Olof Enerofh..................................................... 715.

Tidstecken i den nyaste statsvetenskapliga litteraturen. Af A. Hedin.
Revue de droit international et de législation comparée, publiée par T.-M.-C.
■Asser, G. Rolin-Jaequemyns, J. Westlake, avec la collaboration de plusieurs juris-
consultes et hommes d’état. (Gaud 1869). — Maurice Block, L’Euro pepolitiijue' .
Sid.

et sociale. (Paris 1869). — Fr. Xav. Neumann, Die civilisation und der wirth-
schaftliche fortschritt. (Wien 1869). — E. Laboulaye, Smärre skrifter i poli-
tiska och spciala ämnen. Öfversättning. Häft. 1. (Sthm 1869). — F. von
Holtzendorff, Die principien der politik. (Berlin 1869). — F. Bajer, Hvilket
forhold imellem stat, kirke og skole fremmer bedst sand frihed,, tro og oplysning
i folket? Bidrag til svar. (Kjöbenhavn 1868). — J. Frohschammer, Das recht
der eigenen Überzeugung. (Leipzig 1869). — Populära anteckningar i allmän
statsrätt af en folkets vän. Häft. 1. (Sthm 1868). — C. G. Hoick, Den danske
statsforfatningsret. (K?jöbenhavn 1869). — C. V. Nyholm, -Grundtræk- af Dan-
marks statsforfatning og statsförvaltning. (Kjöbenhavn 1869). — Orla Lehmann,
Den isländske forfatningssag i landsthinget 1868—1869. (Kjöbenhavn 1869).—
J. C. Bluntschli, Geschichte des allgemeinen staatsrechts und der politik. Seit dem
sechzenten jahrhundert bis zur gegenwart. (München 1867). — V. Bolin, Europas
statslif och filosofiens politiska läror. Den nyare historiens ,hufvudepoker be-
traktade ur filosofisk synpunkt. Häft. 1—3. (Helsingfors 1868—1869).....724.

Om Erik XIV:s dödssätt. Af Spectator ...>.................................   747.

Nytt från Amerika. Af P. 4. Ä.............................................   771.

AnoTälningar:

Svenska riksarkivets pergamentsbref från och med år 1351, förtecknade med angif-
vande af innehållet. 2. 1383—1400. Af F—n. — Ett kapitel ur dogmer-
nas historia. Albert Rêville, Histoire du dogme de la divinité de Jésus-
Christ. Af C. v. B.....................................................   777.

(Sjette häftet).

Den religiösa revolutionen i nittonde århundradet. 2. Af Carl
von Bergen......................................  :............... 785.

Henrik Wergelands framträdande inom norska litteraturen. Af
L. Bietrichson. 1. Wergelands ungdomslif och tidigaste arbeten. 2. Den
Wergeland-Welhavenska striden .................................    825.

Anmälningar:

Fosterländsk läsning för barn och ungdom. Af —r. — Gamla svenska folkböcker
å nyo utgifna. N:r 1—6. — Ur en samlares papper., 1, 2. Af —rn ... 861.

,	(Sjunde häftet).

Politiska betraktelser. 2. Den pya representationen och svenska
folket. —‘ 3. Demokratien i Sverige. Af —t— ....................   865.

Om den s. k. bibliska historien såsom läroämne vid religions-
undervisningen. Af F. ...........................................  889.

Vår tids moskoviter. Af E. vpn Qvanten ..............;	........... 895.

Ett hittills okändt drama från 1600-talet. Af C. Eichhorn............ 911.

Verldshandelns geografi. Af Alfthan.................................  924.

Menniskoslägtets ålder och urtillstånd i Europa. Af C. W. Paijhull. f. 935.

Anmälningar:

Nya arbeten i utländsk statskunskap. "Af T—m. — Vetenskapernas historia i Tysk-
land. Af C. v. B. ..............................................   954.
Sid.

(Åttonde häftet).

Om husfliten i Sverige och dess betydelse för vårt land. Af C. E. L. 962.

Om instrumentafmusiken. Några betraktelser 'med anledning af
G. G. Grervinus’ bok om Händel. Af W, Bolin.................... 988.

Svenska postväsendet och något om postreformen på 1860-talet.
Af J. Carl Hellberg 	 1001.

Mindretallets ret. Af Fredrik Bajer............................... 1019.

Qvinnornas och de frigifna slafvarnas uppfostran i Amerika.

Af C. Hippeau i Revue des deux mondes för d. 15 sept. 1869.._.... 1027.

Ett hittills okändt drama från 1600-talet. Tillägg. Af C. Eichhorn 1052.


c. ». ERWOSBNll
' .STÖCMIJOIiM j

A

AcVjUv.