
Knngl. Vetenskapsakademiens
Bibliotek
STOCKHOLM

A. L.
Tidskr.
Sv.
Stockholms Universitet

30001 006037685
v-, r.
ÿry*’

■..vH

Ä


?»

FR AMTID EX

TIDSKRIFT FÖR FOSTERLÄNDSK ODLING.
»

UTGIFVEN AF CARL von BERGEN.

ANDRA BANDET.

(Ändra årgången. 1869).

/

STOCKHOLM,
L. J. HIERTAS FÖRLAG.

1869.
STOCKHOLM,

TRYCKT HOS JOH. BECKMAN.

1869.
Karl XII som konstvän.

Svenska folket har i dessa dagar på ett högtidligt och vackert
sätt firat minnet af sin nationalhjelte, denne man, som, trots allt hvad
den historiska kritiken kunnat mot honom invända, likväl alltid skall
forblifva så kär för den äkte svensken, emedan han utgör en samman-
trängd uppenbarelse af några bland de mest framstående sidorna i vår
egen karakter som folk. På senare tiden har också en återverkan in-
trädt i tänkesätten rörande honom; framför allt ha Atteebom och
Beskow inlagt stora förtjenster om en riktig och från fördomar renad
uppfattning af denna inom historien ensamma företeelse. I sin afhand-
ling om Karl XII har den förre särskildt sysselsatt sig med betrak-
telser öfver hans förhållande till vetenskap och vitterhet, en sida af
Karls karakter, hvilken denne författare äger förtj ensten att först ha
uppmärksammat. Detta betonande af hjeltekonungens bog för och in-
sigt i fredens hvärf har sedan med än mer kraft vidhållits af Beskow;
och genom desse utmärkte författares samfälda bemödanden bär nu-
mera bilden af Karl ej blott krigarens och statsmannens, utan äfven
vetenskaps-, och vittérhetsbeskyddarens drag. Jemnväl konsten, denna
odlingens senast mognade och ömtåligaste blomma, förblef ej ett för
honom likgiltigt ämne; redan de båda nyssnämnde författame ha åt-
minstone antydt hans tillgifvenhet för dess sysselsättningar och njut-
ningar. Då imellertid ingendera egnat denna del af frågan någon
särskild uppmärksamhet, Atteebom på grund äfven af bristande ma-
terial, torde ett noggrannare ingående på henne ej anses opåkalladt.
Och en nära till hands liggande anledning att nu göra det, är ju det
sköna minnesmärke Sveriges konst nyss rest åt konung Karl. Så har
hon visat sin vördnad och kärlek för honom. Hvad har han gjort
för henne? Se der frågan, till hvars besvarande nedanstående söker
lemna några bidrag.

Vi ha ofvan antydt, att man först på sista tiden erhållit ett till-
fredsställande material för denna frågas närmare utredning. Det före-
ligger i en ganska märkvärdig samling bref från Gasten Feif, konun-
gens gunstling, då statssekreterare, slutligen president i statskontoret,
till Nikodemus Tessin, Sveriges störste byggkonstnär och, äfven han,
mycket omtyckt af konungen. Den finnes offentliggjord i Handlingar

19
290	karl xii som konstvan.

ur v. Brinkman1 ska arkivet på Trolle-Ljungby (Örebro 1859). Dessa
skrifvelser, särdeles de frän åren 1711—1713, lemna oss en synnerligt
klar inblick i vårt ämne. Det egna förhållandet inträffar nämligen
härvidlag, att Feif i de flesta frågor endast är konungens språkrör —
och äfven sjelf flerfaldiga gånger erkänner detta. Så yttrar han, med
anledning af några anmärkningar om Tessins förslag till stallbyggnad
för hofvet: »— — iag har därved upsat några påminnelser, som här-
hos följa, de skola passera för mina»; och annanstädes är han ännu
oförbehållsammare. Härigenom samt, ännu mer, då han berättar sina
samtal och små ordtvister med konungen rörande skön konst, får man
ganska bestämdt veta, huru Karls åsigter gestaltat sig. Vi skola der-
för hufvudsakligen sysselsätta oss med dessa brefs innehåll, för såvidt
de beröra vårt föremål, tillika förbehållande oss att från några andra
håll fullständiga bilden af Karl XH som konstvän.

Då man känner Karls manliga, flärdfria sinne, hans afsky för allt
prål och hans tillgifvenhet för de matematiska studierna och beräk-
ningarna, faller det sig helt naturligt, att han företrädesvis kände och
älskade byggnadskonsten. Dertill bidrog väl ej litet, dels att Tessin i
denna var ett snille af första rangen, dels att Feif, hans dagliga säll-
skap och umgänge under vistelsen i Turkiet, sjelf i hög grad hyllade
samma konst, efter hvad han flere gånger omtalar. Den yttre anled-
ningen härtill var dessutom gifven i det storartade byggnadsföretag,
som vidtagit med konungens uppstigande på tronen och fortskred aUt-
jemnt, så länge finansernas tillstånd ej lade oöfverstigliga hinder i vä-
gen derför, vi mena Stockholms slott, denna Tessins jättetanke, hvars
antagande af form är att i mycket tillskrifva Karls tillgifvenhet för konst-
nären och hans konst. Konungen nöjde sig ej blott att beundra och
på afstånd studera andras verk; han egnade sig äfven, ehuru under
mer praktiska förhållanden, åt dess utöfning i verkligheten. Taffel-
täckaren Hultman, i sina naiva anteckningar om konungens lefverne,
berättar också, att han var »en stor och hög architecteur, att på allt
sätt anlägga fästningsverk, bastioner och defensioner, samt till sin ar-
mées konservation uti främmande länder, till evärdlig åminnelse, lät
inrätta hela milslånga bryggor öfver djupa moraser och strömmar,----».
Feif betonar flerfaldigt hans »stora lust för byggeri»; på ett ställe
(br. 17) yttrar han tydligen med afseende på samma sak: »Jag ville
önska at Eders Excell: vore hos Oss, han skulle få orsak at admi-
rera et oförlikligit förstånd och en penetration som är ogemen stark».
Men ej nog härmed: han omtalar äfven konungens försök i byggnads-
konst. »Hans M:t», säger han (br. 7), »är intet så osnäl i Architec-
turen, och om iag icke exprès vore förbuden, så skulle iag öfversända
en desein på et hus som H, M:t har författat, hvilket har alla com-
moditeter och är rät vähl indehlt, men H. M:t,vil intet skryta med
KARL XII SOM KONSTVÄN.	291

sine vettenskaper.» Konungen umgicks äfven med planen att bygga
ett krigsmanshus på Djurgården, »hvarest K. Carl Gustaf hade ämat
anlägga et lusthuus,---------. Hans M:t har åtskillige deseiner giordt
därpå, men för bättre luft och större renlighet skull, har Hans M:t
ännu tykt mäst om den som är formerat som en liten stad, med
många gator afdehlt och hvart qvarter lijka stort med gator på Ömse
sijdor, så at intet många blifva om en ingång. Körkan var plasserat
mit uti, Gouvemeurens och de förnämsta officerares hùus däromkring
och sedan en officerare eller mera i hvart qvarter. Därhos skulle
blifva en skiön trägård med värdzhuus därjemte til en promenade för
folk utur staden, hvilket skulle draga en vacker inkomst» (br. 17).
Ungefär efter den här framlagda planen var den lilla stad vid Bender
inrättad, der konungen under en stor del af sin vistelse i Turkiet uppe-
höll sig ined de svenska trupperna; och planen till densamma tillhörda
väsentligen honom, liksom särskildt till det hus, hvari han sjelf bodde.
Feifs beskrifning (br. 7) äfvensom andra källor upplysa detta.

Ett bland hufvudforemålen för Karls arkitektoniska studier och
sysselsättningar var förskönandet af vår hufvudstad, den han, trots
afståndet under långa år, synes särdeles älskat. Så berättar Feif, att
konungen 1711 ej var »obenägen at gifva Skepzholmen åth staden at
zijras med skiöna huus, när därom en gång anhålles» (br. 3, 5). Han
sysselsätter sig vidare med ritningen till Stockholms rådhus, och om
det skulle byggas på, det ställe, der det gamla stod (br. 5), gör för-
frågning i liknande syfte med anledning af den plan Tessin öfversändt
öfver regleringen af trakten mellan Tyska kyrkan och Brunkeberg
(br. 17) o. s. v. Beträffande, sistnämnda plats upplyser Feif, att
»Hans M:t har en särdeles dessein med det bärget som skal zijra
hela staden och i synnerhet giöra en särdeles behaglighet til Eders
Excell: stora dessein» (br. 14); och i förtroende upptäcker han den
längre fram (br. 17) sålunda: »Man ärnar därpå plantera en vacker
granskog och sättia dijt et ansenligit vakttorn».

Naturligtvis intresserade sig konungen i synnerhet för Tessins
hufvudverk, slottet, som också är Stockholms skönaste prydnad. Som
bekant, infaller dess grundläggning samtidigt med hans thronbestigning,
och utan tvifvel yar det hans fallenhet för byggnadskonst och gunst
för Tessin man i hög grad kan tillskrifva arbetets raska bedrifvande
äfven sedan hans krig begynt. Men när krigslyckan med slaget vid
Pultava vände sig, och landets tillstånd omöjliggjorde hvarje tanke
på ett så kostsamt företag, fortfor han ännu att med bifall och nöje
följa de förslag och ritningar, konstnären uppsatte. När Tessin 1712
öfversändt dé af Haton stuckna elevationerna till sitt storverk, under-
rättar Feif honom, att de »behaga Hans. Maij:t öfvermåttan mycket»,
till bevis hvarpå han flere gånger meddelar förfrågningar och anmärk-
292	KARL xn SOM KONSTVÄN.

ningar, dem konungen med anledning af dem framställt. Man kan af
dessa senare sluta till, hvilka högst betydliga jemkningar slottsbygg-
naden undergått sedan denna tid. Sä t. ex. hade Tessin föreslagit en
staty på borggården, mot hvilken anmärkes, att den »lärer icke allenast
betaga dess vackra anseende, utan och aldeles hindra den vackra pro-
specten som elliest är alt ifrån den yttersta borggården genom bägge
flyglame och ända til diurgården eller Skepzholmen», hvarför ock
föreslås dess borttagande (br. 8). Vidare skulle, både kyrkan och
rikssalen hvälfvas (br. 15), en mängd statyer uppställas på taket o. s. v.
Mot slottskyrkans förläggande inom sjelfva hufvudbyggnaden gjordes
äfven af konungen ett par invändningar, nämligen att slottet, enligt
den tillärnade planen, hade jemnförelsevis få kungliga boningsrum (en
klagan, som alltid och med skäl förts mot detsamma), och att man ej
kunde komma rundt kring byggnaden för kyrkans skull, invändningar,
dem Feif säger sig besvarat, så godt han kunde, och hvilka äfven
fingo förfalla, åtminstone för den gången (br. 15). Imellertid upptog
konungen ånyo argumentet angående för få våningar för kungliga per-
soner, i det han beräknade, att »af 12 fulle etager äre eij fler än 5
logeable för de Kongl. persohnér som däruti komma att boo» (br. 42).
Denna lilla omständighet länder till bevis på den fasthet i sak och tillika
den humana eftergifvenhet i sätt, som utgöra ett af Karls mest fram-
stående karaktersdrag.

För öfrigt ifrade konungen för slottets värdiga utmstande i alla
hänseenden. Så önskar han t. ex., att »alla colonner och zijrater vore
af marmor, och menar, at man väl torde påfinna en femis som skulle
kunna conservera Gotlandzsten och gifva densamma et vackert an-
seende» (br. 9).

I närmaste sammanhang ined slottets byggande stod ett annat
företag, nämligen uppförandet af stallet på Helgeandsholmen och ord-
nandet af denna centralpunkt. Då denna senare fråga just for tillfället
är en af dagens brännande, torde en något utförlig redogörelse
för förslagen i densamma under Karls tid icke vara alldeles ur' vägen.
Den nya ritningen på stallet »behagar Hans M:t makalöst myket
och tror iag, at Hans M:t längtar hem allenast til, at låta bygga
densamma», skrifver Feif (br. 17), hvilket imellertid ej hindrar honom
att innelyckt öfversända eri lång lista med »förfrågningar» vid pla-
nen, hvilka tydligen härröra från konungen. Äfven i Lund syssel-
satte »de bägge kopparstycken» honom; en ofta upprepad påminnelse
rör särskildt den omständigheten, att kungen skulle kunna direkt från
slottet komma ned i stallet, genom en löngång (jfr. br. 49). I »Några
påminnelser ved den nya stallbyggnaden», som åtfölja br. 14 och, en-
ligt Feifs uttryck, »skola passera för mina», framställas flere förslag
till stallets och Helgeandsholmens ordnande, bland hvilka i synnerhet
KARL XU SOM KONSTVÄN.	293

följande är förtjent af uppmärksamhet. »At hafva communication
emellan staden och Normalm», heter det, »kunde en bro löpa ifrån
Drotningegatan ut med Rosenbad in på utfylningen af Holmen och
sedan taga af och löpa ved sidan af det i Ritningen projecterade nya
Ridhuset, in til den bron som löper från Staden til Helgeandesholmen.»
Detta märkliga förslag, som just i vår tid ånyo uppstått med förnyad
styrka, tillhör således ursprungligen kung Karl, ej Tessin, som man
förut trott. Det visar, bland mycket annat, hvilken klar blick för
framtidens kraf denne furste ägde. Deremot är säkert, att Tessin med
anledning häraf uppgjorde cn ny ritning, hvarom skrifves 1713 (br. 17):
»Bryggan från Drotningegatan kommer öfvermåttan vacker och gifver
hela holmen et träfligit anseende från alla sidor». Af brefvexlingen
framgår, att konungen dessutom påtänkt flere sätt att försköna sitt
residens, förslag, som utgjorde hans nästan enda förströelse under
det långvariga dröjsmålet i Turkiet.

En särskild fråga, som är af högsta vigt för bedömandet af Karls
konstsinne, är den, som af Feif utförligt behandlas i br. 15, om stöders
användande i byggnadskonsten. Anledningen till tvisten om detta
ämne mellan honom och konungen gaf Tessins beskrifning på slotts-
kyrkans tillämnade utseende. »Hans M:t», säger Feif, hvars berättelse
vi anse bäst att ordagrannt meddela, »tycker intet därom, at Archi-
tecturen tager något tilhielp af Sculpturen, i synnerhet hvad Statuer
anbelangar, hälst in uti et rum, utan förmenar at Architecturen är i
sig sjelf af den fulkomlighet, at hon intet behöfver låhna något af
andra, hälst om hon rät exequeras, hållandes Hans M:t det för et
fehl hos Architecten, när han tager Statuer til hielp at därmed utzijra
Architecturen. at man i stället för Statuer, hvilka blifva dammiga och
stötas “snart sönder, kan giÖra Architecturen så myket rikare af bronce,
marmor och gull, eller på hvad sät man elliest vil. at en ren ocK rijk
Architectur giör bättre effect, än när den är utzijrat med många Sta-
tuer, hvilka större delen dess utan intet kiänna eller vetta hvad de
betyda, särdeles uti en körkia, hvilken man i stället för gudz huus, i
anseende til de många bilder och Statuer, skulle hålla för et afguda
tempel, de där jämväl myket irra försämblingen uti andackten, hvilket
en ren architectur intet giör. I synnerhet håller Hans M:t intet af
Statuer som äre giorde af trä- eller gipzvärk, utan af Bronz eller
marmor, och då böra de stå på publique platzer eller i trägårdar, men
intet in uti något rum. utan på et huus skulle Hans M:t dem ändtl:
på tienlige ställen, men myket sparsamt villja tillåta, det är mig»,
fortfab Feif, »ogiörligit så vähl och med alla skiähl at utföra alt hvad
Hans M:t på den sujetten har sagt.-------Hans M:t sade Hand annat,
at hvad som sparas i Statuer eller andra bilder, det kan användas at
giÖra Architecturen så myket rikare, så at man i det fallet ingalunda
294

KARL XII SOM KONSTVÄN.

kan tilskrifva deras underlåtande någon otienlig sparsamhet, utan mera
en åhuga pä alt giörligit sät, at illustrera architecturen och visa, at
den konsten är vacker och magnifique nog af sig sielf, utan at behöfva
någon tilhielp.» Slutligen anmärkes ock, att de statyer, som skulle
stå på östra och vestra gafveln, kunde komma att förderfvas af röken
från de närbelägna skorstename.

Som man ser, förråda dessa anmärkningar lika mycket skarpsinne
som känsla af byggnadskonstens egentliga väsen; de uttala med en
förvånande klarhet grundsatser, som ingalunda öfverensstämde med
samtidens åsigter i frågan om denna konst, och hvilka det varit först
nyare tider förbehållet att rätt uppfatta och sätta i verket. Här som
annanstädes framstår Karl XH som en framtidsman, uppfattande för-
hållandena i ett nytt, från hans omgifning skildt ljus. Feif bekänner,
att han ej förmådde med sina mötskäl uträtta något, ett bevis för Karls
styrka äfren i giftandet af skäl för sin öfrertygelse, när han ansåg
detta passande för sig. »Ang. Statuerne ville H. M:t icke eftergifta det
ringaste, innan kraftigare skiähl blifva andragne, ehuru mycket iag
och bad för dem», säger han. Imellertid var Karl ej heller halsstarrig,
när han fann sig öfvertygad; ty till och med i detta fall gaf han med
sig längre fram. »Hans M:t har giftit Statuerne pardon, dock med det
förbehåld, at de in uti huus måste brukas sparsamt», heter det i br.
17. De af Tessin anförda skäl för deras behållande i kyrkan nämnas
ej; det skulle eljest ha varit ganska intressant att se af hvad art de
voro, i fall man ej får antaga, att konungen gaf efter endast af und-
seende för den erfame och omtyckte konstnärens önskan.

Att dessa konungens invändningar mot bildstoders bruk vid bygg-
nader ej härrörde af någon likgiltighet för sjelfra den konst, hvars
alster de äro, synes Hart af hans åsigt om det sätt, på hvilket
de egentligen borde komma till användande. Feif skrifter, omedelbart
efter det han berättat sitt försvar för stoderna, följande: »Elliest har
Hans M:t discurerat om Riddare orden och flere heders tecken, hvar-
med de skulle kunna benådas, som giorde några särdeles bedrifter, så
väl i krigz- som andra bestälningar. Men Hans M:t tycker om alt
annat intet så myket, som om det, at på de gambla Romares sät,
anten en Statue eller stod [= pelare] en sådan til heder och åminnelse
på viss därtil utsed^ platz skulle blifva uprättad, Statuen eller stoden
proportionerad efter beskaffenheten af hvars och ens märkelige bedrif-
ter; doch således, at stodeme intet förr än efter dess död skulle up-
sättias, på det ingen måtte få en sådan ährestod uprättad, som sedan
genom ellackt förhållande förtiente straf, eller och at förekomma, det,
mången, sedan de en gång fåt en stod, intet vidare bekymrade sig
om någon särdeles vacker gierning.» Denna heder, som KarL sjelf
ansåg som det yppersta bevis af erkänsla för en hjeltes bedrifter, har
KAHL XII SOM KONSTVÄN.	295

en egendomlig ironi af ödet ej unnat honom sjelf, vår förnämsta kri-
gare, förr än nu, hundrafemtio år efter hans död. I sanning, det var
hög tid att svenska folket betalade sin tacksamhetsgärd till denne
utomordentlige man, som i så mycket stod öfver och framom sin tid,
och hvars största fel just detta var. Innan Molins mästerverk såg da-
gen, har Karl XII, förf, veterligen, ej varit äüme för något i hårdt
material utfördt skulpturverk, om vi undantaga den byst, som model-
lerades af den skicklige konstnären, kongl. hofstatybildhuggaren Jacques-
Philippe Bouchardon, i Stockholm 1747 och göts af Gerhard Meyer 17491).
Bland mångfaldiga andra fabler, som utspridts om Karl XII, är
äfven den, att han aldrig velat låta måla sig och öfverhufvud ej haft
sinne för målarkonstens verk. Det egentliga upphofvet till denna saga,
som anförts af Voltaire m. fl., torde vara att söka i en anteckning å
ett porträtt i kroppsstorlek af konungen, hvilket finnes i Versailles.
Anteckningen, hvars äkthet är underkastad stort tvifvel, bär namnet
David von Crafft 2) - och begynner: Voicy L'unique portrait, que
Charles XH de Glorieuse mémoire Boy de Svede a jamais permis
qu'aucun peintre tirât de luy, apres son avenement à la Couronne,
Vidare säges att kungen troligen ångrade tillåtelsen, emedan han efter
porträttets fullbordande mad en knif utskar ansigtet, hvilket sedan
ånyo blifvit insatt. Taflan målades i Lund 1718. Hela påskriften i
en väfnad af dikt och sanning, såsom bestämdt framgår af följande.
Dess grundval är en anekdot, som berättats af Lorens Pasch d. ä. för
hans son, professor Pasch, och hvilken förf, på annat ställe3) redan anfört.
Der säges, att kungen en dag i Lund kom in i Kraffts atelier, för att
se på det då under arbete varande porträttet. Konstnären sjelf var _
imellertid sjuk, och, endast hans elev, den unge Pasch, fanns på stället.
Förmodligen för att roa sig åt ynglingens förlägenhet, skar då kungen
1	sönder taflan. »Öfver detta», heter det i vår källa, »blef unga Pasch
så bestört, att han begynte gråta. Konungen och de herrar, som ho-
nom medföljde, roade sig deråt; men sedan han efterfrågat dess namn,
klappade han honom på axeln och sade, att han skulle komma ihog .
honom.» Af detta skämt med en försagd yngling har nu anteckningen
och efter denna flere historici gjort en fullkomlig fabel. Ty af konun-
gen fiiinas ej blott otaliga målade och graverade porträtt, utan, hvad
vigtigare är, flerfaldiga sådana, dem han sjelf bortskänkt, och hvilkas
äkthet sålunda är satt utom allt tvifvel. Sådana äkta porträtt ha

1) Exemplar i brons finnas å Stockholms slott, Engsö i Westmanland-
och möjligen annanstädes ; ett i bly finnes i hr Christian Hammers sam-
lingar.	'

2) Krafft bief ej adlad förr än efter konungens död. — Inskriften
har förf, sett å en 1866 i Stockholm utställd kopia, af O. Isachsen.

3) I en uppsats i Ny illustrerad tidning: Ett drag i Karl XII:s karakter.
296	KARL XII SOM KONSTVÄN.

målats af Ehrenstrahl, von Krafft (mänga exemplar), Axel
Sparre m. fl. i olja samt i miniatur af Uttekhielm, çn Wedekini) (i
Ystad 1715) och andra. Särsldldt märka vi, såsom en bestämd veder-
läggning af anteckningens innehåll, att Feif skrifver från Bender i
febr. 1712 (br. 7): »Gen: [Spaere] har giordt Hans M:ts och Chans
portraits tämmeligen stora» som äre makalösa, bägge lijkna Öfvermåt-
tan, som är det förnämsta, ännu är H. M:ts portrait aldrig blifvit så
lijkt giordt, vår herre bevare originalet, det är rät makalöst.» Att
vilja neka, det åtminstone denna bild är målad omedelbart efter sitt
original, vore absurdt.

Men konungen" ej blott tillät flere målare att åt efterverlden be-
vara hans på en gång sköna och manliga drag; han var äfven i andra
hänseenden kännare och befordrare af deras konst. Så t. ex. berättar
Feif (br. 17), att när Stanislai porträtt anlände till kungen i Turkiet,
uppstodo mellan herrame i hans omgifning olika tankar om bildens
likhet, hvilka konungen synes afgjort genom sitt omdöme. »Hans M:ts
mening är, àt de eij äre vahne at see Konungen i den klädebonad1),
och håller det för mycket lijkt, allenast tycker Hans M:t at ansigtet
är något för långt.» Äfven i ett så obetydligt fall får man bevis på
Karls ovanliga förmåga att fatta föremålen i deras rätta ljus och sär-
skildt att analysera ett konstverks hufvudegenskaper.

Jemnväl i andra hänseenden visade sig Karl som vän af den teck-
nande konsten. Så utsände han på egen bekostnad en vetenskaplig
expedition från Bender i jan. 1710, bestående af major Cornelius Loos,
kapten Conrad Sparre, kapten Gyllenskepp och legationspredikanten
Michael Eneman med hufvudsakligt syfte att afteckna fornminnes-
märken i Österlandet. Denna utrustning, hvars tvenne förnämste män
voro utmärkta tecknare, gjorde stora och innehållsrika samlingar under
färden öfver Konstantinopel, genom Egypten och Palestina samt åter-
vände till sin utgångsort i juni 1711. Bland den rika artistiskt-
arkeologiska skörden, mest insamlad af den flitige Loos, funnos
äfven »alle Asiatiske tracter eller klädebonader», enligt Feifs uppgift.
Han nämner ock att ritningame i febr. 1712 voro under utarbetning
och skulle öfversändas till Tessin att stickas i koppar, så fort de
blefve färdiga. Tyvärr gick en del af dem förlorad vid kalabaliken
året derpå; men återstoden öfverlemnades 1840 från Riksarkivet till
Köngl. Museum, såsom af ganska stort konstnärligt värde. För öfrigt
synes ett oblidt öde hvilat öfver resultaten af denna märkvärdiga färd:
Enemans beskrifning af resan, omsorgsfullt utarbetad hufvudsakligen

T) Förmodligen var Stanislaus iklädd den karolinska krigardrägten,
såsom han ännu finns föreställd på ett af Krafft måladt porträtt å Grips-
holm.
KARL XII SOM KONSTVÄN.	297

i filologiskt och arkeologiskt hänseende^ blef aldrig utgifven, och inga
andra lemningar af färden kommo heller till offentligheten.

Konungen ville äfven verksamt ingripa i konstnärsbildningen, som
ses t. ex. deraf, att han en gäng låter Feif sända Tessin en invisning
för hans sons (Carl Gustafs) räkning, med det grannlaga tillägget:
»^il understöd af H. Hofmarskalkens H. Sons studier, hvilket ährl.
skal continuera, häraf vet ingen, hvarföre därom eij häller något
nämbnes i Hans Maij:ts Svar.» Vid ett annat tillfälle, strax efter den
utmärkte Lemkes död (apr. 1711), anser Tessin att hans bataljmålarlön
bör anslås åt en målare af dekorationsarbeten vid namn Moller; men
konungen genmäler härpå, att, efter man ej kan för tillfället finna
»någon capable målare, så måste denne Lemkés lön besparas, till dess
man får en annan snäll bataljmålare i stället, hvarom man sig måste
bemöda.» Här visar sig således, att Karl önskade uppmuntra en sär-
skild gren af konsten, helt naturligt den, hvilken mest intresserade
honom, den krigiske herrskaren. Tyvärr förmådde han ej genom sina
åtgärder bilda hvarken bataljmålare eller några andra konstnärer;
fäderneslandets utblottade tillstånd och de i öfrigt ogynnsamma tids-
förhållandena beröfvade tvärtom detsamma i synnerhet under de sista
tio åren af Karls regering ej så få bland dess söner, hvilka sedan i
andra länder vunno utmärkelser och rykte. Den stora konstnärsut-
flyttningen från åren 1700—18 är en af de svåraste stötar dén svenska
konstutvecklingen haft att uthärda. Så förlorade Sverige för alltid
David Richteb d. ä., Johan Richter, Martin van Meytens, Hans
Hysing m. fl., att ej nämna dem, som under långa utrikes resor un-
dandrögo fosterlandet sin talang, liksom det hade undandragit dem
hvad ingen, allraminst konstnären, kan umbära, uppmuntran, beställ-
ningar — och bröd.

Karl XH:s inflytande på Sveriges konst har, enligt hvad vi af det
föregående finna, varit mindre omedelbart än medelbart. I främsta rum-
met har han verkat på henne derigenom, att han insåg Tessins snille och
öfverlägsna organisationsförmåga. samt derför åt honom öfverlemnade
ledningen af vårt lands konstangelägenheter med ett förtroende, som(
visserligen ej kan kallas oinskränkt, men i alla händelser var större
än det han eljest visade någon i hvilket ännat fall som helst. Det
var sålunda Tessin vann utrymme för sin ^älsklingstankes, slottets,
fortsättande med en kraft, hvilken visserligen förlamades emot slutet
af Karls styrelse, men likväl då redan åstadkommit så mycket, att
den herrliga byggnadens fullbordande endast kunde blifva en tidsfråga,
aldrig öfvergifvas. Genom sitt lifliga intresse för denna stora angelä-
298	' KARL XII SOM KONSTVÄN.

genhet, ett intresse som lika mycket är den verklige konstkännarens
som herrskarens, uppehöll Karl modet hos konstnären, äfven sedan
den bekymmersamma ställningen i landet hänvisat honom till ett ar-
betande endast pä papperet, i stället för i verkligheten. En annan
vigtig konstangelägenhet, också den ett omfattande snilles verk, full-
följdes under hans regering och vann sin fullbordan mot dess slut;
vi mena Dahlbergs Sveciæverk, en vacker och för oss otroligt vigtig-
minnesvård af Sveriges stora tidehvarf och dess byggnadssmak. Det
stacks till slut af den flitige Johan van den Aveelen, som under
Karls tid (1698) inkallades för dess fortsättande, sedan den skicklige
Willem Swidde s. å. aflidit. De första årens krigiska ära, de.se-
nares olyckor gjorde, att för öfrigt knappt något märkligare eller mer
omfattande företag i skön konst under Karls tid förspordes; och äfven
på enskilda händer hvilade verksamheten åt detta håll. Endast få och
mindre betydande byggnader uppfördes; Wredeska (sedan Falkenbergska)
huset vid Drottninggatan och några andra kunna nämnas såsom prof
på den tidens smak i byggnader, hvilken för Öfrigt är ganska torftig.
Några af Tessin utförda enskilda hus och landtslott utgöra dock ett
undantag härifrån; så bland andra Sturefors i Östergötland, påbegynt
1704. Skulpturen, hvars skaplynne, sådant det då gestaltat sig, ej
behagade konungen, och detta utan tvifvel med rätta, kan ej heller
från denna tid uppte något verk af högre betydelse. Hufvudorsaken
härtill är väl att söka i den omständigheten, att denna konst då ej
ägde någon inhemsk målsman af större snille och derför af Tessin,
byggkonstnären, ej ansågs som något annat än en hjelpkonst till hans.
Den flitige, men ej synnerligt begåfvade Precht och hans verkstad
förslog således fullkomligt att fylla den stora allmänhetens behof af
epitafier och altarprydnader samt borgerliga omeringar för bonings-
rummen. Hans lärjungar förblefvo alla vid mästarens handtverk, det
bättre omamentsbildhuggeriet, och Sverige måste derför från främ-
mande land inkalla de konstnärer, som skulle pryda dess konungaborg
med en högre skulpturs verk. Sannolikt skulle ock, i händelse af
gynnsammare förhållanden, René Chauveau, den skicklige, om ock
maniierade, mästaren, främste mannen bland de af Tessin inkallade,
förmått bilda och fortplanta en skola för sin konst. Han lemnade
imellertid landet efter en sjuårig vistelse 170Q, och efter honom vidtar
en fullkomlig lucka i vår skulpturhistoria för tretio år. Måleriet åter,
som genom Ehrenstrahl, ett .snille af första rang, vunnit erkännande
hos den bildade delen af folket, då aristokratien, och derigenom fått
en något så när fast , fot, fortlefde egentligen på grund af detta an-
seende, ehuru med aftagande intresse å konstvännernas och minskad
förmåga å konstnärernes sida. Det var David Kraeft, som bildade
skolans kärnpunkt; och, som vi sågo, hade han tillfälle att komma i
FÖRSTA. BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA. 299

\	,	■

beröring med sin konung och uppmuntrades af honom. För öfrigt var det
nästan uteslutande porträttmåleriet, som idkades och förstods af denna
tid; och i det facket kunde vårt land ännu uppvisa ej förkastlige
konstnärer, dels omedelbart gångna ur Ehrenstrahls, dels utbildade i
Kraffts skola, sådana som fru Anna Maria Wattrang, Ehrenstrahls
dotter, Erik Utterhielm, J. David Schwartz, Jan Starbus, Akel
Sparre, Dav. Kock m. fl., dels slutligen sjelfständige, som Martinus
Mijtens, David Richter d. y., Lucas von Breda och andra. Endast
Lemke och Andreas von Behn utöfvade historiemåleri, om vi undan-
taga några nästan handtverksmessige rumdekoratörer. Imellertid af-
tynade, som vi nämnde, såväl alstringen af som intresset för måleriets
verk under Karls senare år så betydligt, att vid slutet af hans rege-
ring endast spillror af en inhemsk konst återstodo. Särdeles bidrog
härtill den utflyttning af konstnärer, hvilken vi ofvan vidrört. Ett och
annat undangömdt frö stadnade dock qyar; och det var dessa, som
jemnte de från Frankrike införskrifna praktväxtema frambragte den
nya konstblomstringén under frihetstiden.

Om således Karls tidehvarf och personlighet ej varit af något
djupare inflytande på vår konstutveckling, kan i synnerhet den senare
i alla fall betraktas som af stort intresse äfven i förhållande till Sve-
riges konst. Förf, har endast haft för afsigt att fästa uppmärksam-
heten härpå och till ämnets utredning lemna ett eller annat bidrag.

C. Eichhorn

Första bladet af den nyare norska poesiens
historia. 1

/1. ■

Med 1814 är den tid slut, då Norges söner behöfde vända sig mot
Danmark för att finna den luft, hvari skaldeanlagen kunde frodas. Norge
hade 1811 fått sitt eget universitet, som trädt i verksamhet 1813, och
året derefter hade riket lösryckts från Danmark och lemnade detta år
storartade bevis på medborgarsinne, fosterlandskärlek och en i ögo-
nen fallande politisk myndighet. Senare på året hade riket trädt
in i sin nya förening med Sverige; men naturligtvis hade ej den
300 FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA.

andliga sjelfständighet, som fordras för att utveckla en nationel litte-
ratur och konst, plötsligt genomträngt folket; det säg sig*fortfarande
om efter de gamla förmyndarne. Sverige stod ej ännu i något för-
hållande af hvad slag som helst till Norge ; man vände således till-
baka till det gamla kära Köpenhamn och utnämnde det till Norges
litterära och öfverhufvud taget kulturhistoriska hufvudstad tills vidare —
tills man sjelf lärt att stå och gå på egna bén. Ty den tiden kunde
ej länge uteblifva: Norge hade ju ånyo inträdt i de sjelfstäpdiga na-
tionernas led; »Kongeriget Norge er et frit, selvstændigt, udeleligt og
uafhændeligt Rige» hade det hetat vid Ejdsvold, och man hade der sjungit:

»Det er fuldbragt, med Mod og Haab
Vi fremad se og smile.»

Den 4:e November hade, långtifrån att rubba denna oafhängighet -
och sjelfständighet, blött gifvit den fasthet, och det var känslan af
denna oafhängighet, som nu genomträngde alla grenar af landets utveck-
ling. Det vore oriktigt, att härvid betrakta poesien såsom det första och
högsta uttrycket af detta nya kulturlifs friskhet; nationens lif var och
måste vara företrädesvis riktadt på att förskaffa sig en betryggad ma-
teriel ställning; en grundval skulle först läggas, på hvilken sedan en
mognare, mera utvecklad lifsform blefve i stånd att utveckla en poesiens
blomstring, och det kan således icke förundra oss, att vi under de första
lustrerna af den nya frihetstiden väsentligen finna oss i poesien bundna
vid en försvunnen tids former.

De norsk-danska diktarnes hemresa vid århundradets början, då
Rein, Zetlitz, Falsen, Sagen m. fl. uppslogo sina högsätesstolpar i fäder-
neslandet, föranledde med nödvändighet en anslutning till de poetiska
former, som hade blomstrat i Köpenhamn mot slutet af 18:de århundra-
det. Claus Friman sjöng ju ännu 1829 vid »Hornelehs» fot, Johan
Nordal Brun satt ju ända till 1816 och förde ej blott biskopsstafven,
utan ock sångarspiran i det »syvfjældomkrandsede» Bergen såsom
en beros från den tid, som i Danmark vikit för en ny dag genom
Oehlenschlägers mägtiga framträdande, hvilket efterföljdes af Grundt-
vigs, men som i Norge fick én oförmodad efterblomstring under åren
närmast efter 1814. Hittills hade ju Norge tropligtigast mottagit som
en gåfva all den poesi, som bragtes det stämplad och emballerad så-
som god vara från Köpenhamn •— hvarifrån skulle väl då plötsligt ett
renadt skönhetssinne, en söndrande kritik resa sig hos det unga folket?
Det skulle ej en gång ha varit naturligt, om ett sådant sinne och en
sådan kritik varit tillfinnandes. Långt naturligare var det att en tid
framåt bombast och retorik fingo gå och gälla för poesi.

Af hvilken art utvecklingen från den föregående tidens poetiska
uttalanden var, visar sig förebildligt i den förändring, som egde rum i
FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA. 301

Envolds Falsens toner mellan 1801 och 1808, hvarest det förstnämnda
år ännu heter: »I nordiske Mænd» och »Codaniske Böige», »Dannebrog»
och »Daniens strand», under det ätt det 1808 allaredan heter: »For
Norge» och »Normandens mod», »Norriges Fjælde» och »Nordhavet».
Det var en förändring i fraseologien, men maneret, hela hållningen och
andan var den tids, då norrmännens poesi egde herraväldet i Köpen-
hamn. Det var desamma förmåner, densamma lycka man svärmade
för nu, blott namnen voro förändrade: man bad framgent »Ceres ned-
smile», men det var ej mera till »Tvillingrigeme» och »Fredrik Ejegod»,
det var till det unga, eller, såsom man hellre uttryckte sig, det »gamle»,
Norge; man omgaf tronen med desamma allegoriska emblemer, förän-
dringen var blott den, att »Fredrik Ejegod» nu hette »Carl». — Dock,
ett nytt hade man fått, ett litet stycke historia, som man hade rätt
att vara stolt öfver: Riksförsamlingen på Ejdsvold* och denna måste
nu bilda surrogat för den sammanhängande historia, som saknades; ty
denna brist blef tidigt känd och saknaden deraf utfyld af ett öfverdrifvet
lofprisande af Ejdsvolds i och för sig käcka och lyckobringande, men
dock ingalunda, såsom man gerna inbillade sig, alldeles makalösa
bedrift.	.

Vi nämnde, att man i dessa dagars poesi gerna benämnde Norge
»det gamle Norge». Detta var ett slags försök att ersätta den historiska
kontinuiteten genom att låta fantasien göra ett lätt språng öfver de
400 åren och utan vidare kedja Ejdsvolds saga till Olafers och Ha-
koners, och frasen gled ner, utan att någon' gjorde sig samvete deröfver.

När vi genomläsa till och med de bättre af den tidens sånger en
40 à 50 år senare, finna vi enformig bombast och prålande patriotism
såsom den tidens starkast framträdande jäsningsmedel Det' är ett
oaflåtligt upprepadt prisande af den norska forntidens storhet samt
försäkringar om att denna forntids dygder och tapperhet nu på nytt vak-
nat, som utgör hufvudtemat i dessa sånger, visserligen varieradt på
mångahanda behagliga melodier, men dock alltid igenkänligt. Händel-
serna under året 1814 voro för denna poesi ej en väckande sporre till
allvarliga och innerliga sträfvanden att utveckla det nedlagda fröet; de
voro för densamma endast ett opus operatum, på hvilket slägtet under
lång tid kunde lefva. Öfverallt möta vi parallelismen mellan forntid
och nutid.	s

I Bjerregaards »kronede» nationalsång heter det:

»Oldtid, du svandt, men din heilige Flamme
Blusser i Nordmandens Hjerte endnu,
End er af Æt og af Kraft han den samme» —

I S. O. Wolffs »Hvor herligt er mit Födeland» äro blott orden ombytta:

»I Fjældets Son endnu jeg ser , .

Et Skud af gamle Kjæmpestamme.»
302 FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA.

Johan Storm Munch fortsätter tanken i sin »Norges Love»:

»Nei, aldrig der hin stolte Flamme

Af Oldtids Glod i Nordmands Bryst». —

Schwach försäkrar detsamma:

»Frodige Skud af den kraftige Bod

End mellem Fjaeldene leve,

End flyder Fædres nedarvede Blod

Bent hos de Nordboer gjæve»,

och Mauritz Hansen utvecklar återigen tanken med orden:

»O Nord! Din Asaæt skal evig lyse!»

Pavels Hjelm berättar oss, at

Ben Troskabs og Kjærligheds Flamme

I Sekler fremluede klar

Hos Stærkodders mandige Stamme
Mod ham, som Landsfaderen var —-------
Vi elskte vor Konge, vi elske ham end!»

Zetlitz vill, att vi skola	x

»Verden lære,
At vi ere
Vore Fædre værd!»

Foss säger om stammen i

»Vort Fædreland i Hedenold: — —
End knejser den saa stærk og bold.»

L. Sagen sjunger:

»Lig Eders Fædre, de skjæggede Helte,
Vogte I Landet med glodende Bryst» —

Och Bjerregaard slutar äter kretsen med utropet:

»Held os! vi har et Fodeland,
Hvor Fædres Mod og Fædres Dyder
Endnn de bolde Sonner pryder.»

Uttaladt en gång i glad öfvertygelse är detta en skön och upp-
lyftande tanke — såsom stående tema för att smickra en nations
fåfänga, påminner det blott om, att en af nationens ädlaste söner
allaredan 40 år tidigare hade uttalat det »samme anderledes», när han
ironiskt antyder öm detta land:

»At der findes Mennesker

Kun i Engelland og der.»

Vid sidan af denna orubbliga tro på den dålefvande befolkningens
kämpamessighet uppträder en ej mindre lefvande tillit till Norges »Fjælde»,
FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA. 303
såsom landets naturliga försvar och stolthet, hvilken vexlar mellan
»Fjælde» rimmadt på »Ælde» och »Vælde» samt »Sarpen», som så lyck-
ligt rimmar på »Harpen», och »Nordhavet» fulländar treklangen. Men
först och sist dock »Fjældene»!

»Frihedens Tempel'T Nordmandens Dale
Stander saa herligt i Ly af hans Fjæld» —

»Sku disse stolte Klippeborge,
Som evig trodse Tidens Tand,
Urverdners gamle Bautastene» —

»Skjon est du, Klippe! dine Senners Lyst!»

»Fjældets Top

Bær Ærens Tempel, som vi dyrke» —

»End Norge paa sin Klippefod
Saa fast og rolig hviler.»

»Disse stolte Fjælde,	"

Ingen Ælde

(	Dem kan fælde

For ved Verdens Fald.»

»Men Klipperne stande Bryst mod Bryst
Og enige trodse dets Vælde.» \ .

»Fast Klippemure det omhegne.»

.»Grundfast omhegner dit knejsende Fjæld
Dalen, som fredeligt smiler.»

»Din Odel evig staa
Som dine MarmorQælde» (?)

Men isynnerhet bief »Dovre» utkoradt till symbol på nationens
klippfasthet:

»Paa Dovre da den (Frihedsengelen) ständer,
Beredt til mandig Dyst.»

»Norrig, vor Moder, bedaget af Ælde
Stander paa Dovre og taler saa blid.»

»Og fast som Dovres Klippegrund
Staar Templet, Nordmænd bygge!»,

»Brodre, mens Dovre throner i Nord
Bjérgfast yort Lofte skal være.»
304 FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA.

Sin höjdpunkt nådde dock onekligen denna fjellentusiasm i
Wolffs för öfrigt så vackra fosterlandssång, der det i sångens slut
heter:	,

»Om Kloden rokkes end, dets Fjælde
Skal Stormen dog ei kunne fælde,
Som Bauta end de skulle staa .
Og vise, hvor vort Norge laa.»

Man hade nu bestigit det sublimas öfversta tinnar, och derifrån
till det löjliga är det-, som bekant, blott ett enda steg. Försåvidt detta
steg ej redan för länge sedan blifvit uttaget, togs det genom den
förändring, Wolff, som sjelf genom kritiken blifvit uppmärksamgjord
på det stötande i ofvannämnda slut, företog, i det han slog om och
ändrade satsen — hvem gissar det? — till:

t

»Om Kloden rokkes lidt, dets Fjaelde
Skal Stormen dog ei kunne fælde.»

Efterhand som man började fira konstitutionsfesten den 17 Maj,
üpnstôd också i poesien en mot denna dags karakter svarande patrio-
tisk festpoesi med en egen, oupphörligt återkommande fraseologi, som
till och med har lefvat ända in i vår tid, och som isynnerhet med
framgång rörde - sig i den föreställningen, att likasom naturen i Maj
bryter sina fj ettrar och smyckar sig till fest, så bröt äfven Norge en
majdag sina fjettrar, och fjell och dal smycka sig nu i grönt till fri-
hetsfesten. Vi vilja icke trötta våra läsare med de otaliga exempel,
vi skulle kunna framdraga på den beständigt återkommande-retoriska
bombasten i dessa sånger.

En aning om att i dessa patrioriska utgjutelser låg mera svulst
än naturlig känsla synes också dunkelt hafva föresväfvat periodens
diktare; ty nästan alltid måste skalden bygga en bro mellan verklig-
hetens situation och den sfer, hvari dikten skulle röra sig, genom en
inledning, , hvari han liksom förbereder läsaren på, att han nu skall
segla upp i de högre regionerna. Om denna inlednings stötande pro-
saiska enformighet kunna några få exempel gifva en föreställning:

Den krönta nationalsången, offrar en hel vers på en sådan in-
ledning:

»Sonuer af Norges det ældgamle Bige
Sjunger til Harpens den festlige Klang,

Mandigt og hojtidsfuldt Tonen skal, stige :
l’ædrenelandet indvies vor Sang!

Eaedreneminder

Herligt oprinder,

Hvergang vi nævne vor Eædrenestavn —	'

Svulmende Hjerter og glodeiide Kinder
Hylde det elskte, det heilige Navn!»
FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA. 305

,1 Schwachs flaggsång intager den en tredjedel af hela sången:

' »Mens Nordhavet bruser mod fjeldbygt Strand

Og stolte Erindringer vækker

Om Fædrenes Ry, som til fjerne Land

Det bar paa de nordiske Snekker,

Op, Nordmænd! sjunger til Harpens Slag

En Sang for Norriges unge Flag!»

Eller:	,

»Brus hojt, min Sang! som Fossen i mit Nord!

Lad runge Fjæld og Dal af Tonens Vælde,

Op, bryder ud i stærkt og mandigt Chor

Hver ærlig Mand imellem Norges Fjælde,

Det gjælder Norge ! kom du frie Mand !

Det er dit stolte elskte Fædreland !»

Eller:

»Grib Skjald i de tonende Strenge,	(

Mens Haanden af Kraften er varm,

Lad Sangen om Norge sig trænge

Dybt ind udi Normandens Barm!

Lad Tönerne lyde fra Harpen

Som droùende Gjenlyd fra Sarpen.

Dens Beige bortskylle den Dorskhedens Plet,
Som synes at hvile paa Haarfagers Æt.»

Om det verkligen hvilade en »Dorskhedens Plet» på »Haarfagers
Æt», så var imellertid detta slags poesi ej lämplig till annat än till
att än djupare invagga folket i föreställningen om, att det ådagalade ett
1 non plus ultra af kraft och hjeltemod, när det med ett dugtigt hurra
kunde skjuta af en nyckelbössa på 17:de Maj och med högan röst
stämma in i »Skjaldens» patetiska bravader, helst till klangen af en
»Harpe», hvilken, fastän den aldrig var med i verkligheten, dock ajltid
' måste figurera i sången.

Med ett ord: felet hade allaredan blifvit begånget i första raden
af den första norska frihetssången på Ej ds void, då det hette:

»Det er fuldbragt,»

i stället för:

»Det er begyndt.»

Önskan att erhålla en värdig nationalsång var dock allmän, och
på grund af ett på den tiden ej ovanligt och ganska oskyldigt miss-
förstånd tänkte nian sig möjligheten af att framkalla en dylik sång
genom prisbelöningar. Voro icke både Prams skrift om ett norskt
universitet och Nicolai Wergelands »Mnemösyne», som bief en af orsa-
kerna till detta universitets upprättande, framkallade genom prisbelö-
20
306 FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA.

ningar? Och skulle icke detsamma kunna ske i poesien, »den sköna
vetenskapen», likaväl som i'de »andra» vetenskaperna? En patriotiskt
sinnad man begick den obetänksamheten att framlocka en vattenström
af kraftpatriotisk lyrik genom att utsätta ett icke obetydligt pris för
den bästa norska nationalsång (1820); Marcus P10en framkallade der-
igenom visserligen också den bland dessa sånger prisbelönta: Bjerregaards
»kronede» nationalsång »Sonner, of Norges det ældgamle Rige»; men
om, han dermed gjorde vare sig poesien eller fäderneslandet någon
särdeles tjenst, är väl temligen osäkert; åtminstone blef man i allmän-:
het snart otillfreds med den och en mängd nya försök strömmade ut
öfver landet, i det den ene försökte öfverbjuda den andre. På så
sätt sjöng den ene diktaren den andre i vädret, och enhvar, som
kunde göra en sångbar text till en lätt melodi fick utan svårighet
skaldenamn samt plats på Norges parnass, tills man en dag började
få öra för frasens missljud och undrade på att man ej hade hört detta
förut. Frasen hade imellertid fått borgarerätt i den patriotiska poesien;
ty innan den otvannämnda dagen kom, hade man i hela 15år,räknadt
från 1814, lefrat i »et jævnt poetisk Mareridt», och först 1834 utta-
lades det allvarligt och strängt:

»Naar blot en Ivrer ser de trende Farver,

Det Hvide, Rode og det hoje Blaa»,

Da har han strax en överjordisk Gysning

»I disse Farver bor al Verdens Lysning,

Og her er Vingepragt til alle Larver,

For disse Farver maa hver Normand slaa !»

Hvad Skvalder hores ei fra Klippemuren

Om Norrigs Odelsmænd og Friheds Lykke!

Man tror, det gjælder her at kunne trykke

Jo mere Vind desbedre gjennem Luren.

Skal Norges Storhed prises i Naturen,

Da maies Klippen ud med broget Smykke,

Der trumfes* frem et Niirenberger-Stykke

Med Farveklatter udenfor Figuren.

Vi prale med de rustede Trofæer,

Vi prale med vor Jord og med vor Himmel,

Vi pukke paa en Kraft, hvaraf vi kues ;

Og fra vor vinterlige Klippestrimmel

Den halve Verden tappert vi bebæer,

Og gjore Vind, hvor dog vi burde . blues.»

(Welhaven, Norges Dæmring.)

Så sannt detta utbrott af ädel harm än är, lika visst är det ock,
att det unga Norges söner kunde hafva god anledning att blifva en
FÖBSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA. 307

, smula yra i hufvudet på en tid, då Europas sympati och en från alla
håll uttalad beundran för nationfens fria författning och folkets visade
måtta uppsnappades med den ängsliga spänning, hvarmed en ung man
första gången ser sitt namn »i bladet». Nationen hade ännu ej tanke
för, att dess kulturlif låg i träde och ouppodladt och att folket hade en
het arbetsdag för sig. Frisk och ihärdig var nationen, men hade icke
ännu fått upp ögonen, och hittills hade ingen stark ande brutit frawj
som kunde lyfta upp tiden så, att den finge syn på hvad som felades.
Då sedermera sådana andar kommo från åtskilliga sidor, var folket så
invaggadt i sina nationala storhetsdrömmar, att de fingo en hård och
blodig strid att bestå mot ensidiga fördomar.

Sålunda* intog den patriotiska sången huivudplatsen inom den unga
norska poesien; men vid sidan af denna ärfda, blott till den yttre
formen lokaliserade och tillämpade lyrik uppträdde äfven den förra
tidens dryckesvisor och humoristiska riktning i former, hvilka i
allt väsentligt sluta sig omedelbart till Rahbeks och Baggesens maner
utan någon högre originalitet.

På detta område fortfor Zetlitz ännu att lemna bidrag till poesien,
och framdrog äfven den diktare, Schwach, som väsentligen skulle på norsk
grund omplantera det förra århundradets dryckesvisa — denna i vår tids
skarpare luft tvinande planta — som visserligen ännu länge ljöd med en
gladare ostörd tillvaros berättigande vid småstädernas .fredliga sam-
" mankomster och kalaser och stundom vid studentgillena, när det led
mot midnatt, men som ej mera kunde tillvinna sig någon plats i ett
ungt, kämpande folks litteratur. Från den »moraliska dryckesvisans»
trivialitet och gråtmildhet är det ej långt till sentimentalitetens region^
och den hade då också i full öfverensstämmfelse med hela riktningen
för öfrigt sin plats i den unga litteraturen.,

Medan det nu icke kan förnekas, att den patriotiska lyriken, så.
litet originel eller nationel den än var, dock var uttryck af en sida,
om ock den minst lyckliga, af den norska folkkarakteren, kan dfer-
imot icke detsamma sägas till ära för den lyrisk-sentimentala dikt-
ning, som äfven hade sin korta fefterblomstring i Norge under en tid,
då Lafontaines kärlek och tårar och Rahbeks öl och barmhertighet
hade utspelat sina roller i Tyskland och Danmark. Äfven Ingemanns
och romantikernas sentimentalitet upptogs efterhand utan minsta an-
stöt, till och med utan minsta försök att sammanarbeta diktarnes
känslor med den främmande formen — och det gick till en tid, men
litteraturhistorien har ingen plats för dessa försök, hvilka öfverallt
drefvo innerligheten till sentimentalitet, sentimentaliteten till löjlighet.

För nationens eget inre lif hade man ännu icke fått blick, åtminstone
ej för detsamma såsom något, hvilket kunde betinga en egendomlig poetisk
framställning. Man lät alltså bonden vara bonde och blickade hellre

i
308 FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA.

bort till de fjerran föremålen, hvaröfver afståndet kastade sitt skimmer
och som ej fordrade åskådning eller ett innerligt genomträngande,
eftersom man kunde taga dem lifslefvande ur den första bästa ut-
ländska roman. Publikens lätt väckta tacksamhet och små fordringar
på sina diktare, hvilka pryddes med ju mera bredskyggiga lagerkran-
sar, ju mera de i minnet återkallade de kära, utländska mönstren,
kunde heller icke bidraga till att uppelda diktames égen kraft, och
någon verklig kritik existerade ej.

De personligheter, hvilka under denna tid voro de mest fram-
stående inom den krets, hvilken trofast slöt sig omkring den äldre tidens
traditioner, voro, förutom de äldre, Friman, Zetlitz och Rein, som
ännu voro verksamma befordrare af den riktning, de hade medfört
från den för-Oehlenschlägerska perioden i Danmark, isynnerhet: Lyder
Sagen, Johan Storm Munch, Andreas Olsen, Conrad Schwach och Simon
O. Wolff

n.

Frambrytandet af en nationel riktning i poesien.

Medan dessa skalder alla visade sig väsentligt påverkade af den
danska litteraturens föregående period, möta vi nu en efterhand fram-
brytande, långt mera betydelsefull riktning, en diktning, som får sitt
väsentliga ferment från den blick, den har för tillvaron af ett poetiskt
stoff i den norska nationens eget inre och för möjligheten af en ny
poetisk form, som kan uppfånga och skildra denna nationens egen-
domlighet. — Naturligtvis våga vi ej vänta att se denna blick öppen,
än mindre genomträngande med ens — det är blott en bestämd, trång
krets med starka och i ögonen fallande egendomligheter, som först
blir föremål för skaldens lefvande iakttagelse och behandling; men
sjelfva detta omslag, att diktningen nu grundas på en poetisk blick för
den omgifvande naturen samt för lifvet i fosterlandet, i stället för att
den hittills varit en död reproduktion af litterära förebilder — alla-
redan häri 'och just häri är framsteget gifvet. Sjelfva de diktare, som
vi här komina att omtala, hafva i många af sina arbeten offrat på’
afgudens altare — men det kan icke förundra oss, att andan i en
nations litteratur frigör sig under strid samt långsamt. Desto mera
äro de vår sympati värda, hvilka hållå ut i striden, antingen de duka
under eller segra.

Maurits Christoffer Hansen (f. på Modum d. 5 Juli 1794) kan
man nog säga i viss mening dukade under i striden, men så var det
FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA. 309
också han, som sköt den första verkliga Breschen, eller, för att bruka
en bild från en mera adæqvat sfer, såg

»i Klipperis Spalt
Stenens lysende Gehalt.»

Hansen var prestson och var lycklig nog att genom en upplyst
faders handledning få idé om de ideela magtemas värde i Kfvet,
om vetenskapens och poesiens betydelse. Redan två år efter det han
blifvit student, anstäldes han såsom lärare vid landtkadettakademien i
Kristiania och gifte ^sig kort derefter. En förflyttning till Throndhjems
realskola 1820, befordran till adjunkt vid samma stads lärda skola,
ännu en förflyttning, till Kongsberg i egenskap af denna stads skolas
föreståndare med titel af »Overlærer» — och vi hafva uppräknat de
få yttre händelserna' i denne mans stilla och i många hänseenden
tunga och betryckta lefnad, som slutade d. 16 Mars 1842. I begyn-
nelsen af hans diktarelif finna vi Mauritz Hansen alldeles på samma
väg som de skalder, vi ofvanför uppräknat. Då Schwach 1815,
sjelf ung, utgaf sin nyårsgåfva »Nod>, fann han en ännu yngre lof-
vande medarbetare i Hansen, ehuruväl denne ännu var för ung för
att hafva tillegnat sig den andens mognad, som räddar originaliteten
från oregelbundenhet,, efterdiktningen från trivialitet. Hansens origi-
nalitet låg ännu slumrande i linda. Omgifven af en krets diktare,
som alla hjelpte sig förträffligt med Hr frejnTnanffa förebilderna, valde
äfven Hansen sina, som om den saken fallit af sig sjelf och skulle så
vara. Skulle vi imellertid nämna en förebild, som mer än andra har
föresväfvät Hansen under hans första diktareperiod, så tro vi oss ej.
taga fel, när vi nämna Ingemann. Otvifvelaktigt har nämligen Han-
sen, efter hvad man vid ett närmare betraktande skall finna, icke blott
känt sig starkt tilltalad af den unge diktaren, utan äfven omedvetet
genom en djup, om än dold påverkan efterbildat de flesta af de huf-
yudrörelser, som karaterisera utvecklingen af Ingemanns diktarelif.
Är det än Lafontaine mera än Ingemann, som regerar i det i »Nor»
offentliggjorda stycket »Den förförte Hanna», så visar defimot den
dersammastädes tryckta lyriska dikten »Perlen» att Hansen är hem-
fallen till den af Ingemann i Danmark representerade elegisk-idylliska
lyriken. Sålunda genljuder också andan från »Vamers Sommervan-
dringer» i Hansens »Emil» och »Theodors Dagbog.» Den mörka, vid
lifvets djupaste gåtor rörande romantik, som utmärker den nästa
hufvudriktningen hos Ingemann, företrädesvis betecknad genom »De
sorte Ridderes» hemlighetsfulla symbolik, och som påminner om Tysk-
lands romantiska skola och inom denna väl starkast om Novalis, åter-
finna vi med oroväckande styrka i Hansens onekligen stämningsfulla,
men alltför djupsinnigt-mystiska »Othar af Bretagne, Riddereventyr»
310 FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA.

(1819); den fantastiska kolorit, hvilken som en frukt af Hoffmans
nattliga verksamhet bland de tyska romantikerna, sväfvar öfver en
del af Ingemanns berättelser, hvarest den naturliga marken likasom
omärkligt drages bort under läsarens fotter, så att denne plötsligt be-
finner sig midt inne i fantasiens verld, återfinna vi i den intressanta,
men bizarrt sjukliga Hansenska dikten: »Palmyra», der en person från
nutiden plötsligt föres in i Palmyras underverld och drottning Zenobias
dagar, men dervid också är för framtiden förlorad för det yttre lifvet —
folkvisans bergtagning, öfverförd i konstpoesien. Till den omhandlade
riktningen hörer också, oaktadt den spelar på det moderna lifvets
grund, den i Hansens »Digtninger, samlede 1825» förekommande ro-
manen: »Keadan eller Klosterruineme», en berättelse, som för öfrigt, i
parentes sagdt, väl har haft det egendomligaste öde, någon bok kan
uppvisa. Tryckt och derpå eftertryckt i Elmqvists '»Læsefrugter», pla-
gierades den derifrån till en tysk berättelse, hvari blott några få om-
ständigheter äro forändrade, af L. Kruse under titeln: »Die Kloster-
ruine in Norwegen», och bief slutligen öfversatt tillbaka på danska af
Schom i Riises »Nyt Bibliothek for Morskabslæsning». (Hansens »Luren»
har för öfrigt haft ett något liknande öde.)

Stundom rörde denna romantik sig på nationel historisk grund,
men då ej med framgång, ty det nationella bestod här, förutom i
ämnet, allenast i en uppskrufvad, ja, förvriden stil, närmast danad
efter vissa i Danmark vid fomminnesstudiets återupptagande vid slutet
af förra århundradet förfärdigade sagoberättelser, i hvilka detfomtids-
messiga frambragtes genom att skrifva »udi» i st. f. »i», »hannem» i
st. f. »ham» o. s. v., hvarigenom man inbillade sig hafva efterliknat
sagans värdiga stil. Sådana berättelser -från Hansens hand äro: »Hil-
das Saga» och »Cecilias Saga», en högst orimlig liten historia från
kristendomens införande med tillhörande apparat af innebränning och
en såsom död ansedd älskarinna, som utan vidare lefver upp igen
o. s. v. Han införde i dessa berättelser skrifvandet af: »Alfaudur»,
»Pallurin» o. d. för att ersätta hvad framställningen saknade af natur
och sanning. Man höre endast början af »Hildas Saga» för att bli
Öfverbevisad om hvilken otrolig affektation, Hansen här för någon tid
hade slagit in på:

»Urda! alvorlige Ygdrasils Mo! Hvorhen stirrer dit morkeblaa
Blik fra Doffirafjælls Tinde? Frasagn samler Skjalden, naar han sætter
sig yed dine Fodder i Maaneskinsnatten og vender 0jet mod den
Kant,«hvorhen du skuer. Hvad risler Drifa om, Urda? Hvad betyder
den hvide Banta ved Vermaaens Bredde? Hvad bruser Voven gjennem
Vikina? Hvorom suser Stormen omkring Spangereide, naar den leger
med den hvide Sand?» o. s. v. .
FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA. 311

Denna qvasi-nationalhistoriska romantik i andra former fortsatte
Hansen i sina misslyckade, få dramatiska arbeten. »Den gjenfundne
Soster», som utkom i »Digtninge, samlede 1825» och behandlar Nots
och och Gors saga, visar lika så mycket som »Hakon Athelstan», att
han ej förmådde beherrska hvarken dramats form eller de mägtiga
andar, han frammanat. Det var, i novellen, Mauritz Hansen skulle
vinna sin välförtjenta lager; ty det var i den han skulle lösgöra sig
ifrån de främmande förebilderna och hemta sina skildringars kraft
från naturen, och fantasien. "Här först blef han sig sjelf, och här be-
ror hans verksamhet på hans åskådning af lifvet och på hans fantasis
idealiserande kraft.

Man kan aldrig få ett klarare begrepp om huru betydelsefulla
den mångsidiga åskådningen och ett rikt, utåt iakttagande lif äro för
den diktande fantasiens befruktande än genom att iakttaga Mauritz
Hansens förhållande till behandlingen af de mångfaldiga arter af
ämnen, som han företog sig att utarbeta i novellistisk form. Inskränkt af
småstadslifvets trånga och insnörande förhållanden, kunde hans blick
ej räcka långt utöfver lifvet, och när han i sina noveller företog sig
att skildra förhållanden, som lågo utanför hans åskådnings krets
misslyckades framställningen alltid i samma grad som stoffet var ho-
nom frmmande, och förgäfves använde han då en mångfald af epiteta
ornantia för att göra sin eljest så naturliga och behagliga stil till ett
uttryck för tanken. Ju mera han sjelf tillhörde den verld, han skil-
drade, desto friskare, käckare och naturligare blefvo skildringarne, ju
fjermare han stod. från den, desto mera vacklande och osäker blef
teckningen.

Sålunda stå Hansens noveller ur det högre samfundslifvet, isyn-
nerhet när det tillika rör sig på utländsk botten, tillbaka för hans
skildringar af den norska bondeklassens lif — och dessa bilder af
bondens lif träda i sin ordning starkt i skuggan för hans skildringar
af medelklassens förhållanden i de norska småstäderna, dé förhållanden,
som omgåfvo och stämplade hans eget lif. »Hvad jeg kjender, derpm
kan jeg bedst synge», sade Claus Friman.

Vi skola nu i korthet betrakta dessa tre grupper af arbeten, hvan
Hansens novellistiska författareverksamhet utpreglade sig.

Det gifves ett åskådande, som ej är omedelbart och dock är ett
åskådande; jag behöfver ej hafva med mitt yttre öga sett ett föremål,
en lifssfer, för att skildra det eller den originelt; min fantasi kan ha
åskådat den genom inre erfarenhet, genom studier; och vi kunna
således påstå, att äfven Hansens skildringar af det högre, väsentligen
utländska samfundslifvet berodde på en genom studier och inre rör-
lighet förvärfvad åskådning af sjelfva ämnet. Men hur inskränkt denna
åskådning var i jemförelse med hans omedelbara, med det yttre ögat,
312 FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA,
gjorda iakttagelser, derom öfvertygas vi lätt genom att jemföra de
nyssnämnda arterna af novellistisk skildring.

Sålunda ingifver oss »Vicomtens Batter,» »Blodhævnen», »Bekjendt-
skabet i Spanien» m. fl., trots ett för Hansen egendomligt naivt fram-
ställningssätt, endast ringa' intresse; de karakterer, han skildrar, äro för
tunna och platta, bero på en öfverspänd fantasies lek, och om än
situationer och intriger äro insatta med mycken konstfärdighet, sakna
de i stället desto mera naturlig grund: man känner alltför mycket,
att man befinner sig i en diktad och icke i den verkliga verlden. En
känsla af anläggningens svaghet har dessutom drifvit diktaren till att för-
söka skrufva upp det hela i en högre sfer genom en stundom rakt af
affekterad framställning, Skall en ung flicka införas i en sådan be-
rättelse, så går hon sällan, utân hon »triner ind», hon »svæver med
lette Skridt», ja, detta maner går till och med så långt, att författaren,
när han vill framställa en jemn, naturlig hållning, måste tillfoga, att
hon kom »ikke tragisk svævende, men correkt gaaende». Sjelfva stilen
lider naturligtvis i samma mån som tanken är förvriden och blifver
smaklös och öfverlastad med adjektiver, som på det mest fortviflade
sätt söka bringa hållning i det hållningslösa. Man läse t. ex. de första
partierna i »Blodhævnen»:

»Under Italias altid smilende Himmel henflod Silvias venlige Vaår.
Batter af den mægtige Marchese Valdoni —- havde Silvia, Naturens
herligste Skabning, Krav paa den mest glimrende Fremtid. Men tungt
slog hendes Hjerte under Byrden af den prægtige, perlestukne Atlas i
de stolte Sale. — — Valdoni var ingen god Mand; mork som den
Fortid, der skjulte hans tidligere Liv, földede sig den stolte Pande,
og naar man skuede ind i de halvskjulte, flammende 0jné og betrag-
tede den brede, maanedannede Underlæbe, vendte man gjerne med
modbydelig Ængstelighed sit Blik fra ham. --------------Og naar de bug-
nende Spiseborde og de magnifique Banquets ikke kunde overvinde
hos den ufordærvede Yngling eller hos den hojtfolende Mand en uvillig
Folelse for den morke, vilde Besidder af alle disse Herligheder, saa
bekovede kun Silvia att vise sig i de hoje Gemakker, for ved sit for-
tryllende Smil at hæve det hele tomme Spil til et Værd» etc. etc.

Bet blef heller icke dessa noveller, som skulle förskaffa Hansen
den betydelse, han ovedersägligt eger i norska litteraturen. Besto
mera tycktes det en tid vara Hansens skildringar af det norska folk-
lifvet, af bondeklassens omständigheter, som skulle bilda kärnpunkten
af hans verksamhet, och verkligen gällde dessa teckningar länge
för att vara det verkligt nationala uttrycket af den norska fjell-
bondens lif, ehuru deras förtjenster ligga på ett annat håll, och
Hansen ej heller i denna sfer fann uttrycket för sin begåfnings bästa
sida.
FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA. 313
, Det var denna cykel, som utgafs frän 1819 i »Morgenbladets»
söndagsnummer och upptogs i »Digtninge, samlede 1825», under
namn af: »Skizzerede nationale Fortællinger i Breve fra Carl Möllmann»,
en pseudonym, hvaraf Hansen ofta begagnade sig i de i brefform hållna
berättelserna. '

Dessa »nationale Fortællinger» äro samtliga fingerade att vara
iakttagelser på en resa genom Norges särskilda distrikter och fram-
ställer brefskrifvarens beröring med en del bönder, han träffat på
sin väg.

I »Luren» är det en sjelfbesuten bonde i Guldbrandsdalen, hvars
dotter älskar en backstugusittares ison. De två unga hafva begått ett
felsteg; de uppfostra barnet hemligt och underrätta hvarandra genom lu-
ren om huru »Litan lever» —en i och för sig rörande, täckt utförd, om
än ej sannolik skildring. Men nu får brefskrifvar^n reda på hem-
ligheten, och genom en smula moralpredikande förmår han den ända
till detta ögonblick styfve och stolte bonden till att upptaga svärsonen
och förlåta dottern. Häri ligger en så himmelsskriande osannolikhet,
att hela sannheten i bondens karaktersteckning derigenom förvrides
till fiktion och visar tillbaka på det uppdiktade, ej upplefvade i be-
rättelsen. En norsk storbonde, som i åratal icke af sina egna kan öfver-
talas att taga en backstugusittares son till sin svärson, låter sig sanner-
ligen icke besegras genom litet moralpredikande af en trämmande re-
sande och vid uppdagandet af dotterns vanära genom samme resandes
(Mollmans) oförlåtliga indeskretion, till och med om han än så många
gånger får bibeln och Snorre Sturleson framför sig på bordet, huru,
väcker och betydelsefull än denna sammanställning i och för sig
kan vara.	,

. I »Bergmanden» är det en fattig grufarbetare i Kongsberg, som
inhugger Ingemanska verser af egen fabrik i grufvans väggar, hvarest
nu åter brefskrifvaren vinner förtroende af bergsmännens son och får
höra den romantiska historia, som anknyter sig till verserna.

I »Snedkerkonen» möta vi en bildad dam, som af kärlek gifter
sig med en bonde och sedan förtäres af längtan efter dét samhälls-
stånd, hon lemnat — en för öfrigt sann och vacker skildring, som
endast förderfvas genom det olyckliga infallet, att hon har efterlemnat
verser, hvilka, på det de ej skola förstås af mannen och bedröfva ho-
nom, äro skrifna på tyska, och innehålla skildringen af hennes olycka.
Dessa verser, som mannen knappast tycks ha upptäckt, eftersom
Möllman kan stjäla dem, på det ingen resande någonsin måtte öfver-
sätta dem för mannen, införas i berättelsen, i hvilken den resande na-
turligtvis åter vinner mannens fulla förtroende och får höra håns hustrus
historia.
314 FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA.

I »Svigerdatteren» har Möllman äter denna obegripliga tur att
straxt — efter en enda natts vistande i huset — blifva invigd i en
mycket subtil och romantisk historia, om huruledes man i kärleksfull
afsigt bedrager en gammal blind svärfader med hänsyn till hvem som
är hans svärdotter. Möllman gifver sig äter — likasom i »Luren» —
till att agera försyn och gifver naturligtvis saken den lyckligaste upp-
lösning.

»Den gale Christian» är onekligen både den täckast komponerade
och bäst berättade af dessa skizzer. Det hvilar verkligen en skugga
af fjellets fasa öfver denna lilla berättelse; det helalemnar det intryck
efter sig, att författaren här har haft en lefvande modell; i samma
mån öfvergår stycket till en karaktersbild i stället för ett situations-
stycke, och det hela blifver varmt och fullt af lif. Det gripande i
skildringen af den olycklige vansinnige störes endast af den oundvik-
lige hr Möllman, som öfverallt vinner '— till och med den vansinni-
ges — förtroende.

Se vi bort från den flera, gånger påpekade enformigheten i ut-
veckling och upplösning, som onekligen verkar i hög grad störande,
så är det en god del friskhet och jemnhet i framställningens yttre
förm. Stilen är här, i motsats till den föregående klassens, behaglig
och naturlig, och vi hafva kommit ett godt stycke framåt. Men deri-
mot kan det ej lätt undgå oss hvad man ej behöfver vara djup
iakttagare för att se — att Hansens bönder äro ett slags halfinenni-
skor, ej en gång »förklädt stadsfolk», som man säger, utan ett slags
endast i Hansens naiva fantasi existerande väsen, hvilka endast hafva
vissa yttre likheter med de verkliga norska bönderna. Hansen kände
sannolikt bondeklassen mest genom bönderna på östra kusten närmast
städerna, från hvars lif imellertid den romantiska poesien för länge-
sedan hade flytt; några resor kunde icke göra honom förtrogen med
befolkningen i landets af halfkulturen mera oberörda distrikter; ty
der är bonden otillgänglig och sluten samt öppnar icke så lätt sitt
innersta, men Hansen behöfde just öppenhjertiga, pratsamma och på
samma gång vildt romantiska bönder, hvilkas förtrogne han kunde bli;
emedan han var misstrogen med hänsyn till den romantik, han skulle
finna hos bönderna på sina resor i Norge,'förde han ju med sig i sin
nattsäck en portion tysk romantik, och med denna förut anlagda ap-
pafat kunde han naturligtvis omöjligt få blick för allmogens innersta,
sanna väsen; han måste då utanpå de bondklädda tankefostren stryka
romantikens fernissa, i stället för att söka och finna den poesi, söm
lefver så rikt, men tillika så djupt dold i det norska fjellfolkets eget
bröst. '

Vi stå här framför det egentliga hufvudfelet i Mauritz Hansens
författarskap: det romantiska, som utgör en så vigtig sida af hans
FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISJORIA. 315
diktning, är för honom ej införlifvadt i den poesi, som bildar all dikt-
konsts, ja, öfverhufvud all konstnärlig produktions djupaste, inifrån
genom dikten och konstverket uppenbarade grund, det romantiska in-
går ej en gång organisk förbindelsé med hans diktareverksamhet, utan
framstår städse som ett dem utifrån tillfört aggregat. Detta skall en
blick på det romantiskas förhållande i de Hansenska berättelserna och
romanerna visa oss. Den sanna uppenbarelsen af det romantiska, af
det bakom formen dolda, mot oändligheten hänvända elementet i poe-
sien, är naturligtvis den menskliga karakteren. Karaktersteckningen
blir således kärnan, hvars romantiska väsen blott behöfver en handling
eller en omgifning för att uppenbaras, — och denna handling och om-
gifning mottaga då naturligtvis sin färg från de karakterer, som röra
sig i dem; de afspegla så detsamma romantiska lif, som rörer sig
i karakteren. Men detta är långtifrån ' förhållandet med Hansens be-
rättelser; man blir lätt varse dét oäkta i den Hansenska romantiken,
isynnerhet i hans skildringar af allmogens lif; den utgår icke från
karakteren, utan finnes inlagd i den mer eller mindre ovanliga situatio-
nen, antingen som handling eller som omgifning. Det är isynnerhet
två stereotypa apparater, som Hansen bhikar för att få sina situationer
romantiska, och utan hvilka en mängd af de Hansenska berättelserna
icke skulle finnas till, det är: hemliga vistelseorter, isynnerhet undan-
gömda hålor, och — förvexlingar, det må nu vara af barn eller af äl-
skarinnor, hustrur etc. Af Hansenska hålor och hemliga gömställen
erinrar jag mig utan vidare ansträngning; hålan i »Othan af Bretagne»,
hålan i »Laminlamme», hålan i »Schachten», ruinen i »Keadan, eller
Klosterruinen», och det hemliga gömstället i »Luren» — af bortbytta
hustrur, barn o. s. v. påminner jag mig straxt: »Det besvarede Sporgs-
maal», »Eventyret paa Rigsgrændsen, »Keadan», »Tvillingsostrene»,
»Svigerdatteren» o. s. v., medel, som äro satta i så ringa förbindelse
med karaktererna, att de ofta blott gifva en afstickande bakgrund för
hvardagliga personligheter.

Imellertid skulle man i hög grad taga fel, om man trodde, att
det var denna knutarnes sammanslingring och detta apparatens använ-
dande, som utgjorde Hansens konst — nej, det var tvärtom just karak-
tersteckningen, som var hans egentliga styrka, men det var blott på
ett sällsynt och inskränkt fält, han förstod att göra bruk af den; det
var nämligen när han i den trohjertade poetiska skildringen af medel-
klassens lif kunde bryta med den falska romantikens glans eller åt-
minstone verka oafhängigt af den. Teckningen af hvardagskarakterer
i hela deras individuela egendomlighet, i hela hvardagsenkelheten, så
som han verkligen kände dem: detta fält var Mauritz Hansens, der var
han en författare af hög rang. Ty liksom af sig sjelft utbreder det sig öf-
yer dessa framställningars enkla naturtrohet en idealitet, som höjer dem,
316 FÖRST£ BLADET AF DEN NYABE NORSKA POESIENS HISTORIA.

en innerlighet, som värmer dem, och i dessa skildringar af medelklas-
sens lif i Norge är Hansen först på sin rätta plats. ' Det är beklagligt,
att Hansen af missförstådda estetiska hänsyn så ofta drog den yttre
romantiska apparaten med in äfven på detta område, der den så gerna
kunde ha varit borta. Han är alltid mest lyckad, när han öfverlem-
nar intrycket till sjelfva framställningens enkla klarhet i. karakterens
och situationens utveckling, utan att tro, att det kan inläggas genom
en konstigt spunnen yttre apparat. Till sådana arbeten höra bl. a. de
två älskliga berättelserna: »Lille Alvilde» och »Bruden», arbeten, som
om de varit Hansens enda skulle hafva försäkrat honom om den höga
plats, han intager; likaledes är berättelsen »De to Sostre» ett täckt
litet blomster, om än sentimentaliteten ej helt och hållet har lemnat
den. I denna del af Hansens arbeten finna vi de trogna skildringarne
af det enkla, ofta nog kälkborgérliga, i små intressen invecklade, men
tillika hjertliga, oförderfvade och ärliga lif, som fördes i städerna på
den tiden, då hufvudstaden var en stad på 10,000 och något efter på
19,000 invånare, på landet när julen, i denna krets en egendomlig
norsk folkfest, med månsken och klingande slädföre dref ungdomen
samman till småstäderna eller prestgårdarne till en glädje utan ända,
då prosten och häradsskrifvaren och doktorn regerad^ i orten och
samlades vid en grogg och en 1’hombre, och stundom till och med
vördig prosten slog sig lös i skämt och gamman; han inför oss i
stämningar, der resornas besvärlighet med snöyra och storm behagligt
aflösas af hemmets trefnad med det puttrande theköket och den flammande
brasan — eller han gör ett uppehåll i en väns älskliga familjekrets, mot
hvilken stundom en och annan ohygglig, efter lifvet sjelf tecknad figur
gör ett afbrott, eller en främmande träder in och kastar ett friskare
poetiskt skimmer öfver hvardagsrummets enformighet — ett minne
om de franska emigranternas vistande i Norge under revolutionen.
I sådana skildringar är Mauritz Hansen stor; stundom är det en hem-
lighetsfull spökhistoria i ett af dessa gamla hus, som ännu här och
der finnas mellan de nya i Norges hufvtidstad, som tager vår upp-
märksamhet i anspråk; stundom är det detta stilla, enformiga lifvet
vid hafsktisten hos tulltjenstemannen eller skepparen, han skildrar,
alltid sannt och lefvande. Vi ha allaredan nämnt några af dessa
hans verkligen nationela berättelser — vi kunna tillägga: »Fru Birthe
eller Tapetfiguren paa Fossesholm», »En Familiehistorie», »Tolderen paa
Lahelle» m, fl.

Hansens diktarelif nedtrycktes af näringsomsorger och var ett i flera
afseenden mindre lyckligt lif; men hans milda, älskvärda personlighet
förnekade sig aldrig — dock led hans författareskap deraf. Tvungen
till en öfveran strängd produktion, en af de största olyckor, som kan
drabba en författare, förlorade han i .sina noveller på de senare åren
FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA. 317
den liflighet och kraft i skildringen, som vanligtvis utmärkte honom,
om han än stundom till det sista besöktes af sin sångmö, såsom i
vissa partier af hans sista novell: »Tone».

Redan innan sin död hade han fått flera efterliknare — och om
vi än se den nationela novellen uppträda i nya former, blir Mauritz
Hansen dock alltid den, som först bröt banan och som — öfverträffadi
många afseenden — ännu är oöfverträffad i skildringen af medelklas-
sens lif och förhållanden på hans tid.

Vi hafva betraktat såväl , den lyriska som den novellistiska rikt-
ningen under Norges första år — vi hafva sett lyriken hufvudsakligast
upplösa sig i patetisk svulst eller icke-originelt elegiskt pjunk — men
derimot det en verklig nationel litteratur sig närmande arbetet före-
taget inom novellistiken, som dock hade en alltför tjock mur af främ-
mande elementer att bryta igenom, för att kunna nå fram till en
verkligen helt genomförd nationel karakter. Senare än både de lyriska
och de episka diktarterna utvecklar sig i en nations lif dramat; det
är den konstnärliga enheten af lyrisk och episk diktning och kan
således icke inträda i sin rätt på det omedelbara stadiet af ett folks
litteraturutveckling, utan först uppstå i en utveckling till den enhet
af två andra diktarter, .som utgöra dess väsende. Det kan således icke
förundra oss, att Norge ännu icke frambringar någon dramatiker af
betydenhet. Hela den yttre impu’sen felas dessutom — om en national-
teater är ännu icke fråga. Om än också flera diktare uppträdde så-
som dramatiska författare, så var det dock blott vid sidan af annan
författareverksamhet, och vanligen med ringa framgång, och vi ega,
blott en enda författare, hvilken kan sägas öfvervägande tillhöra det
dramatiska diktareskapet, i det han försökte bearbeta nationela ämnen
för scenen.	.

Senrik Anker Bjerregaard föddes d. 1 Januari 1792 i Ringsaker .
och blef student vid Köpenhamns universitet 1809. Då det norska
universitetet under hans studentår hade blifvit upprättadt, återvände ,
han hem och aflade der sin juridiska examen, hvarefter han raskt
avancerade på den juridiska embetsmannabanan, tills han dog som
Höjesterets-assessor i Kristiania d, 7 April 1842, blott tre veckor éfter
Mauritz Hansens bortgång.	,

I litteraturen möta vi Bjerregaard första gången i Schwachs »Nor»,
hvilken var stället för flera af den tidens författares debut. — Bety-
delse får hans namn först, då Marcus Pl^en år 1820 hade utfäst en
prisbelöning för den bästa nationalsång och Bjerregaard bief den.vin-
nande, genom sången: »Sonner af Norges det ældgamle Rige», som helt
visst omgaf Bjerregaards namn med någon glans, men knappast var
bättre an så många andra samtidiga patetiska utgjutelser till foster-
landets ära. Denna glans gjorde, att man uppdrog åt Bjerregaard
318 FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA.

att skrifva förspelet till uppförandet af »Den politiske Kandesteber»
år 1822, vid hundraårsfirandet af Holbergs första framträdande såsom
lustspelsförfattare. Förspelet »Holbergs Minde», hvilket i ramen af en
inbjudning till de förnämsta af dé Holbergska figurernas efterkom-
mande att med sin närvaro hedra festen, framställde dessa på scenen,
dramatiserade den tanken, att

»Hans Frandsen er ej dod, Jeronimus ej heden, '
Jeg saa dem Arm i Arm paa Gaden her forleden»,
och icke utan humor, ehuru figurerna något förmycket hängde fast
vid de mera tillfälliga nyanserna af det väsende, deras förebilder hade
för 100 år sedan, för att kunna träffa nutiden, och författaren här
och der, som t. ex. med Don Ranudo, tyckes hafva släppt sin grund-
tanke ur händerna.

Två år derefter uppträder han mera betydelsefullt tillsammans
med den genialiske kompositören Waldemar Thrane i skådespelet
»Fjeldeventyret», som kritiken på senare åren har försökt att se ned
på såsom på ett medelmåttigt arbete. Det har förvisso stora fel, men
är icke blott Bjerregaards bästa arbete, utan, betraktadt såsom det
första försöket att åvägabringa nationela karakterer och situationer på
scenen, till och med ett arbete af stor betydelse. Hvad som är det
vigtigaste är, att vi här hafva en tillstymmelse till verkligt nationela typer,
och deribland enskilda verkligen vällyckade. Mons 0stmo här t. o. m.
blifvit så bekant, att man blott behöfver nämna honom, för att
enhvar iiorrman skall känna honom — och det finnes många Mons
0stmoer i Norge. Vidare är länsman 0stmo en god typ för den hög-
fårdige b ondbyråkraten, som sätter sig och sin ställning i staten öfver
allt annat i verlden, och Ragnhild en täck skildring af den naiva,
trohjertade bondflickan, i jemförelse med den genom sin stadsbildning
litet uppskrufvade »Jomfru Marie». Aagot, säterflickan, hvars visa
genom Thranes vackra musik, blifvit en omtyckt folkvisa, är tecknad
med mera naturlig enkelhet än någon af Mauritz Hansens säterflickor,
och likasom Riis’ »Til Sæters» har i de tre studenternas figurer mot-
tagit impulsen från de tre studenterna i »Fjeldeventyret» så har situa-
tionen i denna pjes funnit ett motstycke (måhända en imitation?) i
Hostrups »Eventyr paa Fodrejsen»,. hvarest också de till fots van-
drande studenterna anhållas såsom tjufvar, oaktadt situationen i Hostrups
stycke är framstäld med mera djup och energi. Imellertid är isyn-
nerhet förhörsscenen, hvarest man, narrad af en namnlikhet, tager
den ene studenten för den beryktade stort jufven Ole Hoj land, som på
sin tid var landets skräck, utomordentligt rolig, likasom hela situatio-
nen är behandlad med en jovialitet, som är ensamt tillfinnandes hos
Bjerregaard.
FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA. 319

Svagast är kärleksförhållandet utfördt, hvilket fordrade en finhet
och delikatess i behandlingen, som Bjerregaards penna icke egde, och
som derföre slår något öfver i det sentimentala. Under den kritiklösa
tiden, då till och med det medelmåttigaste berömdes, isynnerhet när
man deri fann spår af ett patriotiskt eller nationelt sträfvande, var
det naturligt, att ett så förtjenstfullt arbete, som »Fjeldeventyret» i
många afseenden var, måtte synnerligt upphöjas, till en stor del öfver
dess verkliga ståndpunkt, men detta berättigar dock ej den närmast
derpå följande tiden att sätta det lika så långt under denna stånd-
puiit. Stycket skall alltid framstå såsom ett aktningsvärdt försök
att bryta en bana i den nationella dramatiska diktningen, oöh såsom
sådant skall det, hoppas vi, alltid hålla sig uppe öfver tidens ström.

Denna sköna lott våga vi derimot icke förespå Bjerregaards öf-
riga dramatiska arbeten — lika litet som hans lyrik.

»Clara eller Uskyldighedens Magt» (1827) synes genom sin titel
antyda hvilken sfer, den tillhör1). »Folkfesten den 17:de Mai» (1827)
väckte en viss uppmärksamhet genom sitt ämne, men var utan be-
tydelse.	-

Den lycka, »Fjeldeventyret» hade gjort, sporrade Bjerregaard till
att försöka sig i ett annat nationelt ämnes dramatiska behandling; men
bristande sjelfkritik kom honom att i »Krydsbetjenten» välja just det,
hvilket han minst af allt var herre öfver: framställningen af ett all-
varligare erotiskt förhållande, hvilket på det allra obehagligaste genom
utförandets hela sentimentala onatur sticker af mot den prosaiska
omgifningen. I stället för att sammansmälta det komiska och det
erotiska elementet till en dramatisk enhet, stå de begge afsöndrade,
rakt imot hvarandra, och figurerna kunna aldrig höja sig till lif, utan
röra sig om hvarandra som marionetter. — Sålunda rörer sig stycket
framåt genom en rad osmakliga scener, mycket bredt och liflöst, till
ett lyckligt slut.

Nästan utan rörelse, ntan karakterer, utan handling, utan intresse
är »Skuespillerne i Négligé», hvilket stycke helt visst lika litet som
»Krydsbetjenten» borde blifvit utgifvet efter författarens död. Ty
»Skuespillerne i Négligé» är ett af dessa dramatiska arbeten, om hvilka
man kan säga, att de icke tillhöra litteraturen.

I det historiska dramat »Magnus Barföds Sonner» (1830) visar
Bjerregaard, likasom Mauritz Hansen i dennes liknande försök, sig
blott såsom en oiycklig efterliknare af närliggande förebilder, och en-
dast tidens ännu herrsk^nde brist på kritik, som dock just under
nämnde år upphördo, kunde låta detta arbete behålla ett kort lif i

D Förf, har tidigare ej kommit att göra sig bekant med detta arbete,
och under utarbetandet af denna uppsats, har det varit honom omöjligt att
komma öfver det.
320 FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA. -
litteraturen. Flera lyckade dramatiska motiver finnas väl i detta drama,,
men de försvinna obegagnade — så mötet mellan Sigurd Jorsalafara-
res drottning Malmfrid och den af Sigurd tillfångatagna sköna flickan
Sigrid — och i nära förbindelse med denna bristande förmåga att
framhäfva det sannt dramatiska står diktionens oproportionerliga bredd,
för hvilken man ej en gång hålles skadeslös genom dess yttre prakt;
ty den är lika torr som bred.

På ett enda ställe har författaren tillfälligtvis kommit i rätt spår,
men också tillfälligtvis — det är i den scen, der Ejsten och Sigurd,
de två kungarne, hvardera framhålla sin storhet — fredens och kri-
gets — 'och kasta en så betydelsefull lott i Norges framtids vågskål:
der har sagan lagt tankarne, ja, nästan orden i författarens mun, och så-
länge han låter sagan leda sig, är allt godt — men man ser tydligt
att det är sagan, som diktar för honom — icke han, som genom sån-
gens magt lyfter historien öfver till diktningens verld — och då nämnda
samtal slutar, är det också förbi med det hela.

Som lyriker har Bjerregaard presterat saker af åtskilligt värde,
men dels felades det mesta af hans lyrik originalitet, då den isynner-
het påverkades af Ingemann, dels blef denna brist ännu olidligare
genom den svårighet, hvarmed rim och meter likasom böja sig för hans
penna — och i denna riktning höjde sig Bjerregaard blott i enskilda
sånger till en originel diktare. Hans försök i romancen: »Sigurd Jor-
salafarer og Blaamændene paa Formentera» bär samma prägel af bri-
stande originalitet och tvungen versifikation, och isynnerhet faller det
när man jemför det med hvad brödrafolken redan hade presterat
och straxt derefter presterade i samma väg. Denna dikt, som till-
hör Bjerregaards ungdom ligger hvad födelseåret beträffar midt imel-
lan Oehlenschlägers »Helge» och Tegnérs »Frithiöf», men man försöke
lika litet att jemföra den med den förstnämnda i frisk ursprunglighet
som med den andra i lysande diktion och plastisk afrundning!

Man har visserligen af Bjerregards hand några berättelser, men
de äro utan originalitet, och innehållet obetydligt. »Eivind eller Skjal-
dens Indvielse, en nordisk Digtning» är den enda af dessa berättelser
som förtjenar nämnas: den var ett ordrikt försök i samma smak som
Hansens »Cecilias Saga» och utkom 1825.	'

Bjerregaard skildras såsom en patriotisk man, som hade varma
känslor för frihet och rätt, hans lynne var lättrördt och mycket lidelse-
fullt., sAf dessa egenskaper följde, att han stundom i dylika stäm-
ningar kunde skrifva dikter, hvilka »svulmede af Kraft og Skjon-
hed, men som tillige indeholdt haarde, tildels ubillige Yttringer om
Personer.» Men dessa dikter, som måhända innehöllo det varmaste,
som flutit från hans penna, fick aldrig allmänheten lära känna; Han
visade dem .för några få förtrogna vänner och lät dem ligga eller för-
FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA. 321
störde dem; möjligtvis har just deras värma gjort dem så dyrbara för
honom, såsom uttryck af hans innersta själslif, att han, då »de haafde
Udtryk om Personer» stundom kommo till, funnit sig häst tillfred«
med att bevara dem för sig sjelf.

Man vet bland sådana dikter att nämna en öfver Köpenhamns bom-
bardement, en öfver ^Napoleons tåg till Ryssland, en öfver Karl Sands
afrättning och slutligen en öfver »de Forsog, et lidet Coteri her i
Landet senere gjorde paa at modarbejde vort Fædrenesprogs Emanci-
pation fra det danske Bogsprog.» En djup melankoli, hvaraf han
stundom led, satte ofta sin prägel på de dikter, han skref under in-
trycket af missnöje eller bittra sorger. Sålunda aftryckte »Morgon-
bladet» kort efter skaldens död några sånger af honom under namn
af »Svanesange», hvilka bära vittnesbörd ,om en stämning af mörk
tungsinthet, som efter en af hans närmaste vänners utsago var vida
skiljd från hans vanliga själstillstånd.

Medan den första perioden af den unga norska litteraturen fram-
bragte de män och de skaldeverk, vi nu hafva skildrat, förbereddes
inom nationen de rörelser, som skulle gifva den nästa perioden en
alldeles förändrad karakter, i det rörelsen då bröt in i litteraturen
och öfvergick till en vild strid, ett plötsligt och häftigt afbrott inot
den djupa stillhet och frid, som hittills hade herrskat på norska par-
nassen.

Skiljsmessan från Danmark medförde helt naturligt ett förändradt
förhållande till denna Norges gamla syskonstat; den gamla kärleken
till Damnark uppenbarade sig ännu hos somliga med en nästan rö-
rande styrka. Johan Nordal Brûn, som vid ett tillfälle hade sjungit
om den tid, då vi skulle »bryde Lænker, Baand og Tvang», visade
genom sin innerliga hängifvenhet för Danmark och dess konung, hvilkens
byst ständigt prydde hans bostad, att det icke var något ok under
Danmark och dess regent, han menat med sina »Lænker». Samma
varma känsla för Danmark spåras hos flere af skalderna, likasom fol-
ket alltid visat, att det med hjertats band är fåstadt vid det gamla
»Tvillingriget». Â andra sidan funnos äfven de, som begagnade till-
fället till skarpa utfall mot Danmark, exempëlvis Nicolai Wergeland i
i sin skrift om »Danmarks politiska Forbrydelser mod Norge»; det är
emellertid betecknande för stämningen, att han sjelf fann sig föran-
låten att utbyta ordet »Forbrydelse» mot »Forhold.»	>

Känslorna mot Sverige voro mera blandade. Folket var visserligen
ej så villigt som den danska regeringen att se sin naturliga fiende i
riket på andra sidan Kölen; men Carl Johaiïs mindre välberäknade försök
att genom tvångsåtgärder inskränka den genom lag nationen tillerkända
friheten öch den svenska aristokratiens'beredvillighet att göra hans sak till
sin egen, var, liksom svenskames den tiden ofta mindre klara uppfattning

21
322 FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA.

af unionens rätta väsen, egnadt, att göra den unga nationen retlig,
och något egentligt unionelt förhållande kan icke sägas under denna
första period hafva egt rum imellan de bägge folken, så mycket min-
dre som den svenske ståthållaren i Norge ständigt dels sjelf stod i
en falsk ställning, dels bidrog att befästa öfvertygelsen om ett skeft
förhållande hos norrmännen.

Kristiania, som sålunda såg sig upphöjd från en provinsstad,
hvars hela kulturlif stått i ett naturligt vasallskap under »Tvillingri-
gernes» hufvudstad, Köpenhamn, och nu med ens skulle fungera som
ett ungt, framåtsträfvande samfunds klappande hjerta, kunde dock
till en början erbjuda endast obetydliga, inskränkta förhållanden, som
oftast behäftade med en kälkborgerlig trivialitet, förhållanden, som
likväl hämtade sin betydenhet deraf, att Kristiania måste vara medel-
punkten för det unga samfundets intelligens. Hufvudstadsförhållandena
visade efter skilsmessan från Danmark i det närmaste samma karakter
som företeelserna inom litteraturen,; dess lifsyttringar ' voro endera
ett eko af den intelligenta verlden i Köpenhamn, som ännu någon tid
fortfarande var Norges hufvudstad i andligt hänseende, eller gaf den
x patriotiska känslan sig luft i mera braskande, än verkligt sjelfständiga
utgjutelser af nationalmedvetandet — man tryggade sig först och sist
vid det fulländade Ejdsvoldsverket, som i sig innebar, eller åtminstone
troddes innebära, garantien för hela folkets politiska mognad. Så
hårdt det än kan synas, torde man få medgifva, att den trognaste
målning af norska förhållanden från denna tidpunkt aç Welhavens
skildring af lifvet på landet och i hufvudstaden i »Dæmringen», der
det heter:

»Paa Landet sveder man af alle Porer,

Og seger Udvej til de hoje Skatter,

Til Pynt for Konen og en bylært Batter,

Naar Manden er af Bygdens Matadorer.

I Staden Pobel og Nobless sig morer,

Naar Pennekniv og Dognkronikers Latter

Har flikket sammen et Par ny Rabatter

Till gammel Vanes slidte Rokkelorer

Naar stundom man en storre Tummel sporer,

Har Himlen sendt os stærke Meteorer

. Som Kolera, en afbrændt By med Mere;

Men efter Skrækken sig fra Barmen lister

Det stille Længsels-Suk, naar Sy net brister

»Hvor her er flaut!,-*- O, gid der snart kom flere!»

I Hovedstaden kjæmpe Smaastads-Nykker

Med Residentsens Sæder og Manerer;

Men ak, Terrainet Parterne generer;

De falde begge to i månge Stykker;
FÖRSTA BLAPJBT AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA. 323

Og trods den*megen Nutidsklegt, man trykker,

Trods al den Frihed, her man proklamerer, .

Er dog den Aand, der egentlig regjerer,

En Pudersky fra Éædrenes Parykker.

Og paa vort unge Nationaltheater

Vi hore Musen sukke under Kramper

»Skal Künsten være, eller ikke være ?»

Orchestret sover og Parterret tramper;

Paa Scenen staar en Haupt- und Staats-Affaire

Med norske »Greier», danske Tinsoldater.

Den utan jemförelse mest framstående kämpen för det andliga
lifvet i hufvudstaden, och den institution, som ändock kastar idealite-
tens friska skimmer öfver dessa förhållanden, så ännu helt och hållet
i sin linda, var det norska universitetet, som bildade en kraftig mot-
vigt mot andra kretsars inskränkthet. Vid det tillfälle då universitetet
upprättades, var det en vigtig fråga, i hvilken stad det skulle få sitt
säte, och enkannerligen om det skulle förläggas till hufvudstaden eller
icke. Till all lycka beslöt man sig för Kristiania, och detta beslut bar
oberäkneliga frukter, af hvilka icke få träda oss till mötes i sjelfva
utvecklingen af litteraturen. De bägge universitetsfaktorerna, dé aka-
demiska lärarne och den studerande ungdomen, hafva ständigt utöfvat
ett betydande inflytande på lifvet i Norges hufvudstad, i så mycket
större grad, ju mindre hufvudstaden varit. Att universitetets lärare
vid denna tidpunkt gingo i spetsen för hufvudstadens ùtveclding, såväl
utan undantag då det gällde det intellektuella, som äfven tidtals i
frågor rörande det politiska lifvet, var under Norges i öfrigt outveck-
lade förhållanden en naturlig sak, och namn så framstående som
Sverdrup, Treschow, Hansten, Hersleb, Stenersen voro en säker borgen
för det välgörande i deras verksamhet. Men .egendomligare och uteslu-
tande grundadt på samma små förhållanden, vår studenternas öfver-
vägåndé inflytande i de politiska rörelser, som så småningom mer
,och mer hänvisade till nödvändigheten att icke längre hvila på de
Ejdsvoldska lagrarne, utan arbeta på befästandet af de vunna sociala
och politiska fÖrdelarne. Det förefanns, som bekant, tillräckligt stoff
till inre missnöje och oro under Carl Johans första regeringstid; Bodö-
affären ådagalade, huru litet den svenske utrikesministern kunde eller
ville upprätthålla Norges värdighet och intresse gent imot utlandet;
Carl Johans uppträdande med svensk härsmagt och flotta under stor-
tinget 1821, då adelsvärdigheten afskaffades, visade, huru litet be-
tryggad Norges grundlag i sjelfva vérket var, och den i och för sig
mindre vigtiga frågan om högtidligheterna med anledning af Ejdsvolds-
' ,324 FÖRSTA BLADËT AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA,
konstitutionens årsdag, den 17:de Maj, fick genom Carl Johans okloka
motstånd en betydelse, söm den eljest aldrig skulle erhållit.

Det var isynnerhet denna sistnämnda fråga, hvilken blef föremål för
studenternas ifriga, demonstration, som det dock skulle föra oss för
långt från vårt ämne ätt här närmare skildra. Studenterna bildade
allaredan d. 2 Oktober 1813 en förening, »Studentersamfundet», söm
var medelpunkten för den liberala riktningen och uppträdde fiendtligt
mot de påtänkta inskränkningarna i den norska grundlagens fria ande-
mening. Men redan under denna periods sista år upptäcka vi spår
till, att »Studentersamfundet» också innehållit ett loyalt element, att
brodden till den stridighet inom den norska studentverlden, som ingrep
så mägtigt i norska litteraturen under nästa period, allaredan var till-
finnandes, om än i andra former.

Från svenska sidan hade man på vissa håll gjort Carl Johans sak,
hans uppträdande mot 17:de Maj o. s. v., till Sveriges sak och såg i Nor-
ges motstånd mot hans sträfvanden uttrycket af en mot Sverige fiendtlig
stämning. Detta föranledde ,én verklig ovilja mot den svenska aristo-
kratien, som man ansåg nästan farlig för Norges demokratiska ut-
veckling, och denna fiendtlighet, som lätt tog utseendet af ovilja mot
Sverige sjelft, fick luft genom en ren tillfällighet. Anledningen var
uppförandet af ett ömkligt feststycke d. 4 November (föreningsdagen)
1827. Detta »divertissement», som hade till titel »Fredsfesten», var
författadt af den svenske teaterdirektören Strömberg och uppfördes af
hans sällskap i den sedermera uppbrunna, s. k. Strömbergska teatern.
Scenen försiggick på svenska gränsen, hvarest svenska och norska
bönder voro församlade och drucko de förenade rikenas skål. Då
svenskame drucko Norges skål, gick det ännu väl, men då en norrman
foreslog Sveriges skål1), var man taktlös nog att börja en hvissling,
som naturligtvis ej kunde annat än såra svenskarne, af hvilka ej så
få funnos i Kristiania, flera t. o. m. i teatersalongen. Isynnerhet var
ståthållaren, för tillfället en svensk, förbittrad, och hela uppträdet
blef inrapporterad^

Kort tid derefter yttrade sig bland studenterna en ifrig omsorg för
ätt icke bära ansvaret för ofvannämnda uppträde i teatersalongen, som
naturligtvis hade uppväckt Carl Johans synnerliga ovilja, och för första
gången uppträder i det politiska lifvet en fraktion ibland studenterna,
som gör sig till representant för loyaliteten och intelligensen och in-
gifva en adress till konungeu, hvari denne försäkras om, att »de frieste
■af Norges frie Ungdom» missbilligar teaterexcessen och hysa tillgif-
venhet för H. M:t. Men ej heller denna adress, och isynnerhet icke
det citerade uttrycket, behagade Carl Johan, som ansåg »de frieste af

D Så meddeladt af en på teatern närvarande svensk officer.
FÖRSTA BLADET AF DEN NYARE NORSKA POESIENS HISTORIA. 325
de frie» och »17:de Mai» vara lika forderfliga elementer i den norska
staten.	.	*

17:de Maj-förbudet och den opposition, det väckte, kulminerade
slutligen i det beryktade »Torveslaget» d. 17 Maj 1829, som genom
Wergelands fars gick in i litteraturen. En skara promenerande, som
helsade ångfartyget »Constitutionens» ankomst med en allusion på skep-
pets välklingande namn; — ett ångfartygs, ankomst var eljest då för
tiden ännu i och för sig en »händelse» — några studenter, som gå i
procession och sjunga fosterländska sånger, en fredlig folkmassa, som
böljar på torget, alltför litet anande sin egen samhällsvådlighet för att
skingra sig, då upprorslagen hade upplästs,, och så på andra sidan .
polis, upprorslag, kavalleri, som hugger in på folkçt, hvilket straxt åt-
skiljes, — dessa äro de nästan komiska yttre dragen af detta- lika så
vidtberyktade som fredliga. »Christiania Torveslag d. 17 Mai 1829».
Men något betydelsefullt dolde sig dock under ytan. Det hade
kommit, till en brytning mellan den första stolta glädjen öfver Norges
okränkbara herrlighet, hvilken uttalade sig i den patriotiska poesien
under den norska litteraturens första fredliga period, och öfvertygelsen
om en existerande osäkerhet i nationens politiska ställning; man får
,upp ögonen för, att man icke längre törs slå sig i ro hvarken med
hjeltefädemas storhet eller med bedrifterna 1814, ùtan att det måste
bli slut med förtjusningsfebern, att en klar, nykter blick på verkliga
förhållandena och en vaknande politisk myndighetsålder måste komma
till, för att icke frukterna af de heroiska åren måtte förspillas under
patriotiska drömmar utan handling, och Norges litteratur ingår nu i
sin »Sturm und Drang»-period, i det två riktningar bestämdt söndra
sig från hvarandra.

På den ena sidan står den orubbliga tron på nationens inre
styrka och friskhet, en tro, som, rik på entusiasm och värme, stolt '
afvisar hvarje yttre påverkan, som endast kan bidraga till att för- ,
slappa nationens inneboende kraft, och fordrar, att Norges framtids-^
utveckling skall framträda ur nationens egen lifskraft.	.	1

På den andra sidan står protesten mot detta slag af patriotism;
med säkerhet och klarhet, med genomträngande reflexion och öfver-*
lägsen duglighet. ser den framför allt den rådande inre osäkerheten och
osjelfständigheten, och finner grunden härtill i folkets egen qförmåga,
i dess sociala och politiska omyndighet, för hvilken det först och främst
måste finnas hot, genom att öppna nationens blick för dess plats i
samtidens kulturlif, införa, i landet de rörelser, som sätta lif i den öfriga.
verlden, och låta Norge intaga sin plats som medarbetare i lösningen
af samtidens, uppgifter och i realiserandet af dess ideer.

Denna senare sida motarbetas nu, förutom af motpartiet, äfven af
sjelfva den omogna folkviljan, och man för en otacksam kamp för att
326	EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET.

rädda sjelfva den motstäfvige, en kamp, hvarunder stridslystnad och
reflexion döda mycket af den omedelbara entusiasm, som äfven denna
sida ursprungligen var i besittning af.

Det är dessa två sidor, som nu väckas till lif i den norska litte-
raturen.

L. Dietbichson.

En reformator inom det ny-grekiska
samhället.

Graske Forhold, belyste ved Theodor Hansen, fhv. Slotsprcest hos Hs.
Maj. Hellenernes Konge. I. Kjöbenhavn 1868.

De äldre af den nu lefvande generationen erinra understundom
derom, bvilken hänförelse eldade allas, men isynnerhet ungdomens sin-
nen, då grekeme utkämpade sin långa frihetskamp. Detta var också
ganska förklarligt, ty här tilltalades på det lifligaste den hos friborna
' män naturliga medkänslan för ett folk, som, under århundraden för-
tryckt och förslafvadt, visade både vilja och kraft att afkastä sina
bojor.

Men den allmänna hänförelsen för grekernes sak hade äfven en
annan mägtigt verkande grund: det var minnet: deraf, att detta folk
en gång gått i spetsen för den menskliga odlingen och på det mest
lysande sätt värnat .den mot det påträngande österländska barbariet.
Hvad hade man icke lärt af detta folk, som under fria statsförfatt-
ningar utvecklat en så mångsidig och fruktbringande verksamhet i den
allmänna bildningens tjenst, framlockat så sköna blommor på kon-
sternas och vetenskapernas fält! Då erinringen häraf återväcktes hos
de europeiska fölken, började de liksom blygas deröfver, att deras
gamla lärarinna, öfrergifven af alla sina lärjungar, framsläpade ett
eländigt lif i det djupaste af allt armod. Det var icke annat än en
billig gärd af erkänsla, då de med både penningar och stridsmän un-
derstödde och uppmuntrade hellenemes frihetskamp, Denna uppmuntran
var dessutom- ömsesidig, ty grekeme väckte beundran både för sin
tapperhet och ståndaktighet under alla de olyckor och pröfningar,
som de hade att genomgå.,

Men — skall man invända, — var icke den nya frihet, de dräg-
ligare lifsvilkor, som grekerne lyckades förvärfva sig, en af främmande
EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET.	327

beviljad nådegåfva för fordna, visserligen mycket utmärkta förtjenster,
men dock ett uppförande på pensionsstat af en folkstam, som redan
uppfyllt sin bestämmelse9 Har denna stam visat tecken till en för-
yngring, hvarigenom dén åter skall kunna inträda i civilisationens
tjenst, eller skall den ånyo underordnas ett främmande välde, såsom
den der icke kan styra sig sjelf? Det är utan tvifvel sannt, att ny-
grekeme ega många af sina förfäders olater, utan att ega lika många
af deras dygder; det är också sannt, att tillståndet i Grekland under
brytningen mellan nya idéer och gamla former alltsedan frihetskriget
erbjudit betraktaren en föga hoppfull anblick. Men icke berättigas
man till en förkastelsedom öfver detta folk, derföre att det, under fam-
landet efter botemedel mot alla de brister och refvor, af hvilka samhället
lider, gjort många missgrepp 6ch stannat under förväntningarnas mål;
allraminst borde man återförvisa det under förtryckets ok. Förrän
man bryter stafven, bör man undersöka förhållandena och icke döma
efter det villande skenet på afstånd. Man skall då åtminstone lära
sig inse de hinder, som göra pånyttfödelsens våndor så långvariga och
svåra. Vi, som äro lifligt öfvertygade om Greklands framtid, skulle
gerna vilja bidraga till utbredande af kännedomen om dess nuvarande
tillstånd, ehuru äfven vi väl veta, att det intresse, hvarmed vi lärt oss
omfatta detta aflägsna land, för mången af våra läsare skall vara
främmande.	,	-

Det kan icke heller förbises, att de allmänna europeiska förhål-
landena under de sista decennierna väsendtligen förändrats, så att
deltagandet för grekerna svalnat i samma mån det blifvit en alltmer
och mer erkänd nödvändighet att upprätthålla Turkiets integritet gent-
imot Rysslands eröfringsplaner. Numera lärer väl ingén misstaga sig
derom, att det mäktiga czarväldet, då det sökt innästla sig i turkarnes
angelägenheter under förevändning att skydda de förföljda kristna,
haft och har ett helt annat syfte i bakhåll. Historien om det orien-
taliska kriget torde tillräckligt hafva ådagalagt detta. Men *den orien-
taliska frågan löstes icke genom detta krig: den skall säkerligen under
enahanda eller annan form återkomma under Stambuls portar, ty för-
hållandet mellan turkarna och deras kristna undersåter företer allt
färre och färre förbindningspunkter, allt flere och flere öppna sår. De
hafva icke såsom en statskorporation någon gemensamhet i sina högsta
och dyrbaraste intressen; de vilja icke erkänna, eller göra det endast
af yttre tvång, sina ömsesidiga förbindelser. De förre, eller turkarne,
äro herrskare, men hafva kanske mer än någQt annat sjelfständigt
folk stannat efter sin tid i utveckling och erbjuda icke genom sina
statsinstitutiöner åt sina omnämnda undersåter någon trygghet i rätts-
liga förhållanden. De senare åter äro skattdragande, som djupt känna
sina pålagors tunga, men icke frukterna deraf; och de kunna icke
328	EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET.

heller, i saknad af frihetens lifsluft, arheta sig upp ur sitt betryck.
Följden har ock blifvit, att de kristna nationaliteter, som lyda under
halönånan, stannat på en synbarligen låg bildningsgrad. Hos dem
råder ett kaotiskt tillstånd, hvarunder de vesterländska folkens idéer
bryta sig emot det orientaliska barbari, som gifvit sin prägel åt dessa
stammars sociala lif. Samma idéer bryta sig ock på det kyrkliga om-
rådet mot den traditionelt bibehållna bysantinismen, hvars former hun-
nit tillräckligt stelna, för att sätta en hämsko på ett uppspirande,
friskare lif.

Då man tager i betraktande, att det knappt är mer än en half
mansålder, sedan grekerne bröto sig lösa ur ett dylikt tillstånd för att
böija en ny samfundsdaning, skall man snarare förundra sig deröfver,
att de i många stycken redan hunnit så pass långt före dem, som
qvarstå i sitt förra beroende. Det är ock en sådan ståndpunkt man
måste fasthålla för att kunna fälla ett billigt och rättvist omdöme om
deras sträfvanden. Huru skall man kunna vänta sig ett strängt regel-
bundet konstitutionelt lif, der grundvalarne och förutsättningarne der-
fÖr ännu till stor del saknas?

När hellenerne tillkämpat sig friheten, var deras land så-i grun-
den utarmadt, att det liknade en ödemark, der endast få oliflunder
trotsat utrotarens yxa och eld. Detta olyckliga land, som i forntiden
hade sköna skogar, hyilka ammade bäckar och floder, som vattnade
dalar och fält, lider nu af en fruktansvärd vattenbrist och har endast
en tvinande vegetation. Rika hjelpkällor ärfde icke det unga konun-
gariket.

Men ett hade grekerne ärft, som århundradens förtryck icke kun-
nat beröfra dem: det var språket. Deras fiender och de, som lika
med dessa hafva särskilda afsigter emot dem, hafva påstått, att de
nuvarande hellenerne alldeles icke är o ättlingar af de fordna grekerna,
utan att den gamla racen helt och hållet gått ut eller gått opp uti
flera invandrade folkstammar, företrädesvis slaviska. Atskillige tyske
lärde hafva drifvit denna sats till ytterlighet; andre deremot hafva
med skäl stämplat påståendet såsom en tendenslögn i slavisk anda.
Historien vittnar väl icke heller, att någonsin ett folk, som blifvit fÖr-
intadt, lemnat sitt tungomål åt dem, hvilka tagit dess jord i besittning.
Ett folk upphör att lefva först med sitt språk. För att utrota ett
folk måste man förstumma dess språk; det är en sanning, hvars
tillämpning våra dagar skulle få bevittna.

Ovedersägligt är, att nygrekiskan är en dotter af forngrékiskan:
derom vittnar hela språkets väsende. Det bevisas väl ock bland annat
deraf, att de bildade grekerne utan särskildt studium förstå forngre*
kiskan. ,Ja,'på Salamis hörde vi en man af folket citera långa stycken
ur Iliaden om Ajax, Telamons son. För härledningen vittnar äfvén
EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET.	829

en genom seklerna fortlöpande litteratur. Vi vilja härvid icke erinra
om lärda grekers arbeten under medeltiden; men vi påminna om den
verkliga skatt af nygrekiska folksånger, hvilka numera börjat samlas
och tillvaratagas. Dessa sånger ärö företrädesvis erotiskt-heroiska
♦ smådikter, samt frihets- eller s. k. klephtsånger. Många af dem be-
handla Konstantinopéls eröfring af turkarna och uttala hoppet om
dess återeröfring samt Hagia Sofias befrielse. Den så kallade stora
idéen är redan en sekler gammal dröm, hvaruti mödrarna med sång
invagga sina barn.

Det nygrekiska språket har visat en ovanlig inneboende kraft att
föryngra och rensa sig, dervid hemtande näring ur den klassiska litte-
raturens källflöden. Det är en af den grekiska nationalitetens star-
kaste assimilisations-krafter: de Joniska öarna hafva redan fallit der-
till, Kreta och andra öar vilja följa, Thessalien, kornboden, likaså.
Märkvärdig är ock nygrekiskans utbredning, i det att barnen af de
främmande stammar, som nu bo inom Grekland, alltmera lära sig detta
språk. Anmärkom för öfrigt, att antalet af barn, som uti nyinrättade
folkskolor lära sig läsa, skrifva och räkna, numera är så stort, att
Grekland i detta hänseende står ganska långt fram i jemförelse med
många andra folk inom Europa. Och sedan landet fått sitt eget uni-
versitet, strömmar en stor del af ungdomen till högskolan. För att
erinra om pressens styrka, kunna vi anföra, att i Athen utgåfvos 1864
tjugutvå tidningar, och de lära väl knappt vara färre nu. Partierna
sakna således icke organer; och att partier och slitningar finnas derom
underrättas vi ju blott alltför ofta, men äro icke sällan urståndsatte
att uppskatta händelsernas vigt och betydelse eller urskilja enskild-
heterna i det virrvarr, som det fjerran landet framvisar. Der föregår
på många områden en kamp mellan gammalt och nytt. Låtom oss
skärskåda några momenter i jäsningsprocessen.

. Vi önska härför fästa uppmärksamheten på ofvan antecknade
häfte, hvarmed dansken Theodor Hansen börjat utgifva en serie
skildringar från Grekland. Herr Hansen, med hvilken vi samman-
träffade i Athen hösten 1864, har sedan denna tid under, en tvåårig
embétsverksamhet såsom predikant hos konung Georg haft tillfälle att
på nära håll studera de ämnen han behandlar, hvarföre hans fram-
ställning eger omedelbarhetens intresse och tilltalande behag. Vid an-
mälan af hans bok, och innan vi "gå att i korthet angifva dess inne-
håll, vilja vi redan på förhand uttala, att vi önskade kunna sätta den-
samma i rätt många läsares händer äfven derföre, att den ädle för-
fattaren anslagit inkomsten af sitt arbete åt den man, hvars lif och
verksamhet han tecknat med så mycken värma och sanningskär nog-
grannhet.
330	EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET.

För att gifva läsaren, en inblick i grekiska förhållanden — säger
Herr Hansen — har det förekommit mig rättast att först hänvända
uppmärksamheten, på enskilda män, som hafva egnat sitt lif åt sträf-
vandet att införa europeiska tänkesätt, icke blott europeiska sedvanor,
hos det barbafiskt-bysantinska folket, som med hastighet tillegnat sig
många af kulturens former, men ännu tränger till en andelig upp-
väckelse och reformation. Dessa mäns lif har varit och är ännu en
oafbruten kamp emot samhället; hvad man än kan hafva att mot dem
invända, ’— de äro ljuspunkterna, från hvilka mörkret börjar uppklarna.
Utan något stort språng stå vi på deras ståndpunkt och kunna sym-
patisera med dem i kampen, hvari de såsom de svagare äro de för-
följde. Särskildt gäller detta om en man af det grekiska folket sjelf,
' en jonier vid namn Laskaratos, som här har den främsta platsen.

, Det första fältet för denne mans uppträdande har varit hans
fäderneö Kefalonia, den största af dé joniska öarna, belägen närmast
Ithaka (i norr) och Zante (i söder). En ganska vidsträckt bergskedja
kallad Svarta berget, hvars hufvudsträckning löper från sydost åt nord-
vest, förgrenar sig öfver hela ön. Vester om denna bergskedja skär
en ganska lång fjord in i landet; gentimot hvarandra på dess stränder
ligga de båda städerna Lixuri och Argostoli. I öfrigt har ön åtskilliga
smärre köpingar samt öfver 100 byar och torde räkna omkring 50,000
innevånare. Född i Lixuri har Laskaratos bott ömsom der, ömsom i
hufvudstaden Argostoli. Det var inom detta samhälle" han utgaf ett
mycket brännande arbete under titel: »Kefalonias mysterier».,

Medan grekerne, såsom fallet så ofta är med dem, som i sitt be-
tryck vända sig till ' äfventyrligheter, söka botemedlen för sina miss-
förhållanden utifrån, har Laskaratos velat vända sina landsmäns sinnen
till det inre utvecklingsarbete, som är nödvändigt för ett folks upp-
komst. I företalet till sitt nyssnämnda arbete yttrar han: Förelig-
gande bok kastar handsken mot en felaktig uppfattning, som hittills
varit och ännu är rådande i vårt samhälle: vårt samhälle menar, att
dess fel icke må afslöjas, och betraktar den, som sådant gör, såsom
en förbrytare. Det menar, att det är en hvar god patriots pligt att
framhålla dess dygder i stället för dess fel. Följden af denna fördom
har blifvit, att ingen vågat företaga sig att öppna samfundets ögon
för de sanna orsakerna till dess onda, medan å andra sidan de släta
menniskor, af hvilka det finnes nog i hvart samhälle, sett sin fördel i
att tillsluta Ögonen för dess ytterligaste dårskaper, för att sjelfve
kunna stjäla sig en plats deri.

Laskaratos skulle snart lemna ett slående bevis för detta påstående;
ty knappt var hans bok utgifven, förrän förföljelser mot honom reste
sig från alla'håll. Pöbeln i Argostoli insulterade honom. Familj e-
fäderne, hvilka han förebrått deras omenskliga uppförande mot qvin-

»
EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET. ,	331

norna, läto honom och hans familj känna sitt hat. Politici, som han
gisslat för deras taskspelerier inför folket, hämnade sig på vanligt sätt
genom att göra hans namn till en skylt: han var en förrädare, han
hånade folket, det suveräna folket, han ville beröfva det tron och
fäderneslandet. Men framför alla' andra rasade dock presteme, öfver
hvilka han svängt satirens gissel för deras råhet och bedrägerier. Den
2 Mars 1856 exkommunicerade de honom högtidligen under ringning
med alla stadens klockor. Myndigheterha i Argostoli kunde icke
skydda honom, hvarken de lokala eller den engelske residenten. Han
uppmanades af dem att för några månader lemna landet, till dess
sinnena hunnit blifva lugnade. Han gick då i hemlighet öm natten
öfver till Zante, men mottogs äfven der på Molon af pöbelns otidig-
heter, och på vägen till sin boning hörde han, att Zantes erkebiskop
lät i kyrkorna uppläsa öfver bonom en högtidlig exkommunikation,
liknande den, för hvilken han måst fly. I 14 dagar stannade han på
Zante, städse innesluten i ,_sin boning, undflydd af allt städadt folk, —
med undantag af några välsinnade och modiga damer. Slutligen, måste
han bestämma sig för att utvandra, lemnande hustru och barn; han
bégaf sig då till London och dröjde der ett år. Men äfven vid sin
återkomst 1857 var han utsatt för förolämpningar och förföljelser.

I afseende på sin bok hade Laskaratos ganska rigtigt förutsagt,
att den skulle väcka häftiga anklagelser, men, ju häftigare dessa vore,
blifva desto mera eftersökt; att många skulle kalla honom atheist och
förebrå honom att hafva talat med för ringa vördnad om allt, särskildt
om religionen, oaktadt hans sarkasmer blott rört förvrängningen af
Kristi sanna religion; att andre skulle klaga öfver bitterheten i tonen
eller blott förlusta sig öfver qvickheterna i framställningen, alltså skilja
saltet ut och lemna födan orörd. Om ett skulle hans landsmän blifva
enige, nemligen i att anklaga honom för att hafva utbasunat »hvad '
man borde förtiga». Men — säger han — i det hela skall min Vok i
förhållande till samhället blott vara en liten storm på sjön, som snart
går öfver, — ty timman till dess förbättring ar ännu icke kommen.

, I »Kefalonias mysterier» angriper Laskaratos med skarpa och bi-
tande vapen, med en glödande moralisk harm de grekiska samhälls-
förhållandenas brister inom familjelifvet, inom statslifvet och det kyrk-
liga lifvet. Han är en slags moralist eller moralisk lekmannapredikant,
som visserligen icke har någon utvecklad teori eller bestämdt system
att förfäkta, men hvars ord hafva ett praktiskt, godt syftemål. Hans
sätt att föra fram sina idéer tyckes ‘ utvisa, att det är ett stycke
Sokrates i honom, ehuru han saknar dennes egendomliga, fina ironi;
han är satiriker mera än humorist, ty hans qvickhet åsyftar icke* löje,
utan härm, — en ädel harm såsom den hvaraf han sjelf eldas. Herr
Hansen anmärker också hos honom denna ärlighet och rättframhet,
332	EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET.

som städse framställer sanningen naken och med dess rätta namn, —•
en sällsynt karaktersdygd i Grekland, hvarest enligt grekernes eget
vittnesbörd den enes traktan alltid går ut på att föra den andre bak-
om ljuset.	-

I afseende på religionen och kyrkan, är Laskaratos rationalist
till sin uppfattning och ganska visst mindre positiv: han bekämpar
fördomar och missbruk samt den tomma positiviteten i ord och tecken
utan tanke och handling. Hans lösen är anda och lif och sanning
gentimot formalismen, och han hänvisar öfverallt med hänförelse till
Kristi exempel. För oss framstår han såsom en protestant, ehuru han
icke proklamerat någon sådan öfvergång; hans mycket utmärkta hustru,
hvilken med honom delat så många svåra pröfmngar och i de mest
kritiska ögonblicken uppehållit hans mod, är född af en grekisk-pro-
testantisk familj. Laskaratos har ofta känt saknaden för sig och de
sina af ett religiöst samfund, till hvilket de andligen kunde ansluta
sig; men något sådant finnes icke på Kefalonia. Sjelf lefver han ex-
kommunicerad i eller utom den grekiska kyrkans samfund, medan hans
barn döpas derinom och tillhöra det i det yttré.

' Då vi nii gå att kasta en blick på Laskaratos teckning tåfamilje-
lifvet, böra vi i förväg erinra derom, att uppgiften med mysteriernas
afslöjande var att öppna medborgames ögon för svåra lyten, icke att
gifva främmande betraktare historiska skildringar, i hvilka skuggsi-
dorna förmildras af ljuspunkter, som icke heller saknas i verkligheten.
Tiden må äfven numera hafva förändrat mycket till ett bättre; men
visst är, att qvinnans ställning i Grekland ännu är ytterst förtryckt.
Hon lefde i tillbakadragenhet i forntiden; hon lefver nu oftast afspärfad
såsom hos turkarna.

Det sanna äktenskapet, säger Laskaratos, är för mannen som för
hans hustru ett jordiskt paradis, som förbereder för det himmelska.
Men annorlunda betraktar man giftermålet på Kefalonia. Hufvud-
spörsmålet för friaren är här hemgiften; flickan är i förhållande till
den blott ett vilkor sine qua non, liksom det halfva pund skämda
kött, som en köttköpare i fastetiden måste taga med på hvart tredje
pund. När en ung man vill gifta sig, det vill säga, när han behöfver
penningar, spörjer han familjefäderna, hvem som vill gifva mest; och
en fader undersöker samtidigt, hvem bland rivalerna har mest, eller i
sämre fall hvem som begär minst. Flickan vet vanligen ingenting om
underhandlingames gång, såvidt hon ej får höra något af tjenstepigan
eller grannqvinnan; först när köpet är afgjordt, får hon veta, hvem
hon tillfallit, och då gifva sitt samtycke dertill. Äktenskapet är och
blifver under sådana förhållanden ett blott djuriskt samlif. Också till-
bringar den nye husfadren sitt lif, utanför måltiderna och sofkam-
maren, i klubben med — att hafva ledsamt för att undvika ledsnaden
EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET. - 333
hemma. Man skulle tro, att kärleken, som dock är en naturmagt,
skulle kunna förändra samlifvet från djuriskt till menskligt. Men detta
är nästan omöjligt, ty flickebarnen hållas vanligen inspärrade från sitt
tolfte år och få ej vara med ,i sällskaper. Och en friare nöjer sig i
regeln med gifto-mäklerskornas försäkringar, ätt bruden icke har nå-
got kroppsligt lyte, att hon hvarken är skelögd eller döf. Man känner
åtskilliga komiska exempel på bedrägerier härvid. Så bedyrade en
käring, att flickan, om hvilken förhandlades, hade »ett öga så fagert.»
Brudgumen- besannade eden, — bruden var enögd. Det är ännu allt-1
jemt én gifven sats, att qvinnans själ helst må förblifva utan utveck-
ling och utbildning, att hon är af naturen anlagd som ett lägre vä-
sende, bestämd till att tjena mannen, göra honom sällskap vid bordet
eller hvar annars hon kan vara honom nödvändig.

En följd af äktenskapshandeln och ett af de sorgligaste bevisen
på den fullkomliga okristligheten i folkets tänkesätt är också det hat,
som föräldrarne nära till sina flickebarn. Då ett sådant födes, är det
för fadren en vexel att inbetala om 20 år. Den förbahnade tösen,
säger han. Om vår herre ville taga dem — säga mödrame till hvar-
andra. Ja, det gifves familjer, der flickebarnen regelmässigt försvinna
kort efter födelsen! Om du frågar en man, huru många barn han
har, så svarar han vanligen (blott med förändring af antalet) sålunda:
»två gossar med Gud och fyra flickor med skam att tala om»;,eller
»med tukt att säga.» Det sista uttryckssättet är detsamma, som då
talet är om svin och sådant. Hvad under då, om en djurisk själ,
skygg och förkrympt, utvecklar sig af allt detta hos qvinnorna. Men
vår pligt, säger Laskaratos, är att uppfostra dem för äktenskapet och
gifta dem för deras egen skull och så som det bäst passar för deras
egenskaper och bildning.

De första månaderna efter bröllopet går det i allmänhet bra; hu-
set år rent och nytt, ansigtena glada. Men snart försvinner glädjen
med renligheten. Dessvärre har »den grekiska stanken» inomhus blifvit
ett ordspråk hos främmande. Barnen uppfödas i den; man ttor, att
renligheten skulle medföra mer utgifter än svineri. En annan sam-
fundsbrist åter är qvinnornas fåfänga att styra ut sig, när de skola
ut; äfven denna sjukdom är gammal såsom orenligheten. Qvinnornas
andliga ståndpunkt har förblifvit densamma som mödrames, orienta-
lisk: men nu utpynta- de sig på europeiskt sätt, med handskar på,
från topp till tå i silke och sammet. De få om söndagame promenera,
göra besök hos grannarna och i kyrkan, der sladdrandet just har sin
rätta mötesplats! Annars förblifva de hemma i-skräpet och smutsen.
I Europa, yttrar Laskaratos, hvarest qvinnorna städse visa sig i sam-
lifvet och höra dertill, är deras blotta närvaro i stånd att civilisera
det bättre äii den bästa lagstiftning och den dugligaste polis tillhopa;
334	EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET.

men värt samsälle är redan af den grunden, att det egentligen blott
består af bara manfolk, tvunget att förblifva i ett barbariskt tillställd.

Bedröflig är hans skildring af den tjenande klassens vilkor, dess
okunnighet i förening med oblygheten i anspråk. Då fattigdom och
svält tvinga de unga dagdrifvarne att söka tjenst, får man taga dem
sådane de äro. Men opålitligheten drifver dem snart från det ena
huset till det andra, tills de icke kunna vara i något. Tager man
åter af medlidande de halfnnkna bondbarnen från landet, i hopp att
kunna bilda dugliga tjenafe, så har man knappt hunnit kläda opp
dem, törrän — de löpa. Äfven de sälla sig snart till den kohort,
som alltid är beredd till kamp i folkledarnes tjenst. »För tron och
fäderneslandet» — heter det.

Och hurudana äro ungdomens förlustelser?

Vi, som under en resa i det inre af Grekland erfarit, huru till
och med små pojkbytingar låta stenar regna öfver främlingar, vi för-
stå rätt väl Laskaratos, då han skildrar pöbelns förnöjelser: att stjäla
portarna från husen, tilltäppa brunnarna, förstöra broar, träd och
blommor m. m. Stänger jag kring mitt landställe — skrifver han' —
med en vacker stenmur eller staket och detta faller för mycket i ögo-
nen, då anser den förbigående straxt for en pligt att förstöra det-
samma. Får en granne en beställning, ett embete — och sådant är
som bekant lyckans höjdpunkt — hvilken bitter kalk är icke detta
för grannen! Ja, mina herrar, man kan ju lätt förneka mina ord;
jag öfverdrifver ju, det gäller icke Er — Gud bevare oss! Men sam-
vetet skall vittna med mig: skadeglädje och förstörelselust, dessa två
djefvulens andar, råda nu öfverallt i vårt >samhälle och härleda sig
från en eländig uppfostran, hvarifrån vi äro skyldige att frälsa våra
barn.

I fråga om undervisningen medgifver Laskaratos, att ett stort
framsteg blifvit gjordt, att till och med flickebarnen numera få lära
läsa och skrifva, något söm förr var strängeligen förbjudet. Men gé-
nom att blott lära ungdomen att läsa och intet vidare, utan att lemna
den ledning och verklig näring, ger man den endast ett redskap att
bruka efter godtfinnande. Det är alldeles som om man ger apan en
rakknif och säger: var så god och barbera dig! Romanerna förderfva
•blott de ungas fantasi, vidskepliga helgonböcker göra dem dumma,
begge delarna förvirra deras moraliska begrepp.	।

Då Laskaratos i kapitlet om den religiösa uppfostran kommer att
tala öm presterna, papadema som de kallas, blir han alltmera bitter
och bitande; det är icke med vemodets tår i ögat, det är med en lå-
gande förtrytelse han .vidrör dessa förhållanden. För att icke heller
här missförstå honom, böra vi erinra, att prestbildningen, som numera
i åtskilligt blifvit upphjelpt, förut varit ytterst klen. Oaktadt prester-
EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET.	335

skåpet, men isynnerhet klostren, eger betydliga possessioner, äro dock
bypresteme mycket fattige* De måste lifnära sig som böndeme; i
öfrigt lefva de af gåfvor. För icke lång tid sedan kunde de inträda
i embetet, sedan de under en eller par månader lärt sig den kyrkliga
rjtualen hos en embetsbroder. Redan den berömde Korais sade: »dum
och lat, slyngelaktig och förflugen, duger han icke till annat än vara
papa's.» På det att kyrkan, skrifver Laskaratos, skall hafva ett gag-
neligt inflytande på den enskildes sedliga och religiösa utveckling, är
den första fordringen, att presterne, såsom inom den protestantiska
kyrkan, skola vara män med en god uppfostran och bildning samt
genomträngde af evangelii anda. Men hos oss är det intet annat, som
gör prestema till prester, än den svarta kåpan, det långa bockskägget,
de långa qvinnoflätorna och den grep-lösa krukan på hufvudet; deras
verldsförsakelse består allenast uti att försaka samfundslifvets bördor.
Deras okunnighet är ett ordspråk. Intet under, då nästan alla prester
’ här äro för detta simpla dagsverkaré, bärare, båtförare, småhandlande
och arbetskarlar, som endast bytt om ställning, derföre att den förra
icke ville löna sig. Religionen är i papadernes händer en handels-
artikel och måste derföre göras så inbringande som möjligt* Sålunda
säljes oljan från kyrkans lampor såsom medel mot skelögdhet; en
droppe på bomull är nog. Blommorna, med hvilka påskalammet varit
utsmyckadt, äro förträffliga mot sinnessjukdomar, o. s. v. Men det
skandalösaste är försäljningen äf sakramenterna, ehuru den icke sker
fullt öppet. Det är företrädesvis de okunniga husmödrarna, som^apa-
derne beskatta; till fäderna komma de icke gema.

Oaktadt Laskaratos så käckt anfallit papaderna, skall det dock
visa sig, att hvad han anfallit endast är okuniiigheten, fördomarna
och missbruken. Han har yrkat, att .presterne skulle hederligen af-
lönas, för att kunna egna sig åt sitt kall. Huru skulle de under nu-
varande förhållanden kunna uppfostra det uppväxande slägtet? Med
en blott yttre religion och med en fullständig brist på religion i det
inre, kunna vi förundrå oss deröfver, — heter det — att det saknas
' kärlek inom familjerna, enighet bland slägtingar, sann vänskap mellan
vänner, eller allmänanda och hederlighet hos medborgarne? Kunna vi
då mera förundra oss deröfver, att vårt samhälle i afseende på det
sedliga tillståndet befinner sig i upplösning och förfall?

Men — anmärker Herr Hansen “ den man, som framträder med
en så skoningslös kritik mot det samhällé, han tillhör, tål denne man
att sjelf skärgkådas på. närmare håll? Herr Hansen har skaffat sig
noggranna underrättelser -om Laskaratos’ privatlif, ur hvilka vi bedja
att få anteckna några drag.

Laskaratos ar född i Lixuri på Kefalonia i maj 1811. Hans fader
var en förståndig och samvetsgrann man, som beständigt inskärpte
336	EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET.

hos honom den strängaste moral. I sitt 22:a år fick han en liten be-
ställning under regeringen på Korfu; han skulle beträda den politiska
banan, men fann sig snart icke hafva sinne derför. Efter många
böner fick han tillåtelse att resa till Paris för. att studera; men han
skulle blifva jurist, icke läkare, som han sjelf önskat. Han återkom
från utlandet 1839, praktiserade några år gratis såsom jurist, men
uppgaf sedermera embetsståndet, som han lärt sig förakta för den af-
skyvärda jagten efter tjenster samt den derifrån oskiljaktiga korrup-
tionen. Vid denna tid uppträdde han såsom skald med satiriska små-
stycken, som gjorde mycken lycka; men han har sedermera förkastat
dem för en viss lättfärdighet i uttrycken, ehuru icke i andan.

Sedan hans fader aflidit 1844, öfvertog han administrationen af
familjens ganska betydliga egendomar, men gjorde i början, såsom
oerfaren, flere förluster. Han kom ock snart/ i kollision med prester-
skapet vid ett par dödsfall inom familjen, hvarvid samhällets och sär-
skildt kyrkans barbariska och förderfvade tillstånd framstodo i ett
egendomligt ljus. Några slägtingar begagnade nemligen en döendes
tillstånd att få förändringar i hans testamente vidtagna till deras för-
del. Intill dess detta skedde, nekade presteme, på anstiftan, att med-
dela honom sakramentet. Men folktron anser uteblifvandet deraf så-
som det förfärligaste för den döende, såsom en infami för slägten.
Vid det andra dödsfallet, var Laskaratos vittne till den barbariska
ceremoni, som brukas, »när den pompösa förvaltningen af sakramentet
icke varit tillräcklig att dräpa den sjuke.» Denna ceremoni är den
s. k. salvelsebönen, med signerier, korstecken och ramsor, allt vid
tända ljus, — en fullständig begrafningsakt, som fortsättes och åter
upprepas, »tills ändteligen den sjuke dör af skräck.»

Laskaratos gifte sig 1846. Han har yttrat om sin hustru: jag
fann hos henne mera än jag någonsin vågat hoppas hos någon. Hon
förstod mig, hon bedömde mig, hon var min öfverman och hon företog
sig att uppfostra mig. Ätt mannen erkänner sin ledsagarinnas öfver-
lägsenhet är sällsynt, isynnerhet hos oss; derför omtalar jag det. Dock
tror jag äfven, att jag har haft någon god inverkan på henne.

Sedan de politiska förhållandena efter 1848 försämrat sig, reste
Laskaratos till London för att söka bryta sig en bana der; men hem-
längtan dref honom tillbaka. 1856 bröt stormen- lös, då han utgifvit
»Kefalonias mysterier.» För att undgå bannlysning, erbjöd han papa-
derna att återkalla allt, som kunde påvisas vara bespottelse och hån.
Man svarade honom med den högtidliga exkommunikationen och med
att fordra alla exemplaren af hans bok till bålet. Medan han, orolig
för sin familj, tänkte fram och åter öfver detta förslag, kom hans
hustru och sade: »Om du är feg nog att låna ditt öra till denna
frestelse, hvari desse eländige vilja föra dig, så vill jag betrakta dig
EN REFORMATOR INOM DET NY-GREK1 SKA SAMHÄLLET.	337

såsom i sanning bannlyst, och jag vill då icke längre vara din hustru.
Fatta mod och kraft i denna vår olycka och jag vill sträfva att göra
dig denna kalk mindre bitter.» Så mycken uppmuntran behöfdes
knappt. »Kefalonias mysterier» hade de båda makarne utarbetat ge-
mensamt, i det att Laskaratos först efter långa samtal och meditatiö-
^ner nedskrifvit, hvad de båda blifvit ense om. Hustrun var dock all-
tid emot deras utgifvande från trycket. Men sedan de voro utgifna
och bannlysta, tog hon dem under sitt beskydd och ville försvara dem
till och med emot mannen, om han. skulle förneka dem. .

Se här något om de grundsatser Laskaratos sökt tillämpa i sitt
husliga lif.

Låt oss begynna med att införa friheten i lagbunden form i våra
hus, i våra familjer. Låt oss der afskaffa den dumma absolutismen,
låt qvinnän icke längre gälla såsom ett väsende af lägre art, men fqr
vår like; låt oss visa henne all den ära, som vi begära af henne, all
den trohet vi önska af henne, samt höra hennes råd i familjens ange-
lägenheter med all sagtmodighet och tacksamhet. Den enda striden
mellan oss och henne < vare en täflan, hvem af de två kan visa sig
som den ädlaste och bäste för den andre; hvem af de två kan gifva
barnen de bästa exemplen. Låt oss således uppfostra våra barn, icke
med teorier, utan med vår vandel och våra föredömen. Låt oss umgås
med våra tjenare med vänlighet; och låta dem få god mat, sömn och
hvila och deras ordentliga betalning; men låt oss också vaka med
stränghet öfver dem, ätt de icke göra någon förargelse eller skada
våra barns uppfostran eller vår fred, och välfärd. Låt oss städse be-
tänka, att familjens egodelar, dess penningar och gods, icke tillhöra
den enskilde och icke, såsom sed är, böra utgifväs för mannens nöjen;
det är stöld och tyranni emot familjen. Alla utgifter må ske efter
gemensam öfverenskommelse till det gemensamma bästa. En sådan
konstitutionalism skall blifva .en början till vårt samfunds pånyttfödelse.

För att främja en god anda inom familjelifvet började Laskaratos
1859 utgifva ett familjeblad Lampan, deruti han skref små lärorika
athandlingar i folkelig anda, ton och språk. Hans äldsta döttrar
öfversatte smärre berättelser, vänner insände dikter, o. s. v. ; Två år-
gångar utkommo af detta blad. Men snart anfölls .Laskaratos af po-
litici och från presternas sida; polemiken upptogs, tonen förbittrades.
Motståndame grepo till gamla vapen: hårda förföljelser;

Ar 1863 upprättade Laskaratos hustru en flickskola, som fick
många elever. Men uppgiften visade sig outförbar, arbetet omöjligt,
emedan föräldrame förstörde det med sin inblandning och sina löjliga
fordringar. Som de ville vara fria från flickebarnen, begärde de, att
dessa skulle stanna i Laskaratos hus hela dagen om och der duka
opp sina matsäckar. Åtskilliga barn blefvo äfven kostgängare i huset
' 22
338	EN REFORMATOR INOM »ET NT-GREKISKA SAMHÄLLET.

Herr Hansen afslutar teckningen af Laskaratos privatlif sålunda:
Guds välsignelse har varit med det i allt. Husliga olyckor oeh sorger
har han icke erfarit under de många, svåra pröfningar Gud annars
har sändt honom och hans hus. Blott i de senare tiderna hafva nä-
ringssorgerna hvilat som en mörk sky öfver den talrika familjen. Se-
nast i Februari 1867 inträffade det jordskalf, som ödeläde Lixuri och
dermed Laskaratos lilla landtställe med dertill hörande vinodlingar,
till en del äfven det hus i Argostoli, der han bor. Familjen ar nu
stadd i nöd; Guds tunga, pröfvande hand hvilar öfver den.

Ofvanföre nämnde vi, att Laskaratos icke hade sinne för den po- ,
litiska banan, utan afböll sig i allmänhet derifrån. Emellertid har
han i »Kefalonias mysterier» äfven vidrört de politiska förhållandena
och ‘ dervid, likasom vid allt sitt framträdande på detta falt, intagit
samma ståndpunkt som gent emot familjen och kyrkan: han går med
satfren lös på egoismen och immoraliteten hos de olika partierna. En-
dast undantagsvis antyder han i någon kritisk anmärkning sin mening
om ett och annat Så t. ex. om nationalitetskänslan. Han erkänner
både det naturliga, ädla och sköna i denna känsla; men han sätter
densamma icke såsom den ädlaste och högsta hos menhiskan, utan
gifver den en plats mellan kärleken till familjen, det trängre sam-
fundet, och kärleken till menskligheten. Det är denna senare som
Kristus inskärpte: att alla, skulle blifva till ett och älska hvarandra
Till fullbordande af denna enhet skall också sammanslutningen i na-
tioner tjena; genom sin nation får ock den enskilda menniskan del i
mensklighetens goda och lärer sig älska den.

Laskaratos gisslar eftertrycklig't den yfverboma autochtona helle-
nismens högmod och de folkledare, som, glömska af landets inre svag-
het, missbruka nationalitetsbegreppet såsom en skylt. Den s. k. stord
idéen, att eröfra Konstantinopel, har förledt massan att deltaga i
många dumma streck, som skadat landet.

Olyckliga folk — utbrister Laskaratos — några slynglar hafva
berusat dig, som man berusar bin för att få dem in i kupan. De
hafva berusat dig och inbillat dig att du är något förskräckligt mycket.
Men vet du hvad du är? Du är — en kastboll, ett verktyg för dem,
som leka med dig. I sanning, man måste förvånas öfver demagogernas
oförsynthet och folkets blindhet för landets inre tillstånd. Endast
handeln är en väsendtlig näringskälla; en stor del af jorden ligger
ännu i träde, kommunikationerna äro ytterst otillfredsställande. Så
länge den politiska ställningen var någorlunda lugn, lyfte sig närin-
game temligen (»naturligtvts med undantag af papademas»); men efter
1848 hafva de åter aftynat., Böndeme hafva skuldsatt sig hos köp-
inännen; desse sednare hafva förlorat sina fordringar, och, följden har
blifvit kreditens totala ruinerande. Det hjelper icke, att bedrägliga
EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET.' 339
gäldenärer få aflägga ed på sina stater, vid tända vaxljus och under
klockringning; man öppnar helgonskrinen för dem,, men dé svära lika
falskt inför sjelfva »helgonbenen.» Banditväsendet stör säkerheten på
de allmanna vägarna och i samfärdseln.

Men slikt omtala icke folldedarne i sina blad. De föra ett helt '
annat språk.

Vi hafva två partinamn, säger Laskaratos: 1) Hizospasterne, de
radikale, framtidsmännen, eller rättare de, som jaga efter tjenster och
bröd och under detta göra opposition mot all regering. 2). Komesta-
derne eller de underjordiske, som sitta i sina fördelar och säga come
stå, som skrifvet står, ja och amen till hvad regeringen gör. Men
dessa *partier byta ofta om roler och äro i sjelfva verket blott ett.
Det är nemligen endast Rizospasteme, som hafva ett program och
derjernte massan att stödja sig på.

En gång, det var år 1851, hade Laskaratos uppträdt på den po-
litiska arenan, såsom kandidat vid valen för det nya parlamentet.
Hans motkandidater lofvade, under folkets jubel, att förjaga engels-
männen, förena ön med Hellas, föra Grekland fram till Konstantinopel,
göra Europa ortodoxt, oc s. v. Laskaratos lofvade att .beskydda folket
för alla charlataners intriger och i församlingen tala och handla som
en rättskaffens och förnuftig medborgare. Han föll naturligtvis igenom

Icke $om skulle han sakna politiska vänner. Men déssa äro de
stilla i landet, och han klagar öfver deras ljumhet. Högre uppskattar
han de vänner, han vunnit bland öarnes hederliga damer. De för-
ändrade vid ett tillfälle stämningen till hans fördel och gåfvo honom
ett trofast handtag just då, när han var stadd i den yttersta nöd.

Han hade nämligen bland politici skaffat sig de farligaste fienderna,
isynnerhet då han , ej skonade Rizospasternes store ledare, »kämpe-
charlatanen»; Constantin Lombardos, hvilken genom sin 'tidning be-
herrskade befolkningen på Öame,, företrädesvis på Zante. Laskaratos
förebrådde honom (i Lampan 1859), att han lade i både skurkames
och gatpojkarnes mun: »för tron och fäderneslandet, S:ta Sofia och
den stora idéen, den byzantinska thronens återupprättande» m. m.
Polemiken blef skarp. Laskaratos påvisade sin motståndares immora-
liska uppförande, men 'också med hvassa ord, som blefvo snarçr för
honom sjelf. Lombardos öfverflyttade saken till domstolarne, hvarest
icke dömdes om moral och immoralitet, men der domen fälldes af
personer, som Laskaratos gisslat med sin satir. Han dömdes för in-
jurier till ett års fängelse och insattes i det nya cellfängelset i Ar-
gostoli, hvarest han af en politisk fängelsedirektör behandlades på ett
upprörande sätt.

Mén stämningen hos folket slog om., Medborgarne började blygas
öfver behandlingen äf en man, om hvilken ingen visste något ondt att
340	EN REFORMATOR, INOM DET NY-GREK1SKA SÄMHÄLLET.

säga, som alla erkände vara en »ärlig och upprigtig» kämpe och som
i ett civiliseradt samhälle skulle vara sin stads och sitt lands ära.
Fängelsedirektören afsattes och Laskaratos blef efter 4 månaders li-
danden fri. • Han utgaf då en liten skrift om fängelseväsendets för-
bättring, hvilken skrift mycket berömmes.

De politiska förhållahdena hafra sedan denna tid mycket förän- -
drats; de joniska Öarne äro förenade med Hellas. Laskaratos lefver /
,under detta som under det föregående regementet såsom en lojal och
fredlig medborgare; han befattar sig icke med politiken. Men flere af
de jonier, som för sitt tidigare uppträdande mot engelsmännen för-
skaffat sig rykte som martyrer »for tron och fäderneslandet»», hafva
lyckats genom en lag af riksdagen få sig tilldelade pensioner. Lom-
bardos har flere gånger varit minister, senast under förlidet år kultus-
minister i Kumunduros konsélj.	/ „

Den, som skrifver detta, prinrar sig lifligt från vistelsen i Athen
hösten 1864 de hetsiga representantkammar-debatterna mellan joniema
och fastlandsgrekerna. Vi sågo då ofta Lombardos, de förres baner-
förare. % De senare uppvaktade med lefrerop Bulgaris, denne gåtfulle
man, om hvilken ännu ingen sagt oss rätt, hvem han är och hvad
han bär i skölden; om han är en sj elf ständig grekisk patriot eller en
ombudsman för ett främmande hof. Vi tro det förra, och att han
är de vesterländska ideema i hufvudsak tillgifven, i motsats mot det
klerikala partiet. Ihärdig är han, har många gånger bildat ministerer,
fallit och kommit upp igen; han sitter vid styret den dag i dag.

’ Vi böra anmärka, att Laskaratos .sak, under de sista vexlmgama
inträdt i ett alldeles nytt och oväntadt skede, hvarom längre ned.
Den fråga, som är hans, har trängt långt utom Kefalonias trånga sam-
hälle och debatteras i Hellas hufrudstad.

Innan vi afsluta öfversigten ' af »Kefalonias mysterier»», böra vi
äfven yttra några ord. om Laskaratos förhållande till kyrkan. Kristi
religion, yttrar han, är ett lif i själen, i känslan, och ett deremot sva-
rande samt deraf utprägladt lif i det yttre samfundet; den består i
tacksamhetskänslan mot Gud och verksam kärlek till nästan, fett dyg-
digt lif i samhället. Med denna uppfattning betraktar han kristen-
domens historia och kommer till det resultat, att den egentligen aldrig
har existerat såsom samfundsreligion. Han följer denna historia från
Kristi tid, då folket lopp efter hans mirakler, men lemnade hans lära
och förmaningar åsido och korsfästade honom sjelf; vidare genom de
tider,1 då de bysantinske kejsarné, ej mindre än biskopar och påfven i
Rom begagnade den som täckmantel för politiska planer och egen-
nytta; genom medeltidens förföljelser och sjelfva korstågen, då mån
röfvade och plundrade i religionens namn. Han ser, huru i alla tider
EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET.	341

folket hållits i afhängighet och lydnad med löftet om evig salighet
för uppfyllandet af en mängd dåraktiga bruk , och för penningar till .
religionens direktörer.

Vid undersökningen af samhällets, »de kristnas» religion, finner
han, att de egentligep hafva tre slags religion: 1) en som de bekänna, -
men icke öfva; det är Kristi; 2) en som de öfvä, men icke bekänna,
näml i gon djefvulens; och 3) en som de både bekänna och öfva, det
är magens.

Laskaratos angriper icke så mycket kyrkans bekännelse och läro-
byggnad, som de många vidskepliga kyrkliga bruken. Då han härvid
skildrar lifvet och ceremonierna under fastorna, ocK särskildt genom-
går hvarje dag i den stora fastan, upprullar han ett skådespel så
ömkligt och löjligt, att läsaren måste förvåna sig öfver möjligheten
af sådana komedier. Framställningens allvar kryddas här af den mest
bitande satir. Man läse t. ex. teckningen af ceremonierna på Lång-
fredagen, då »de kristne» korsfästa en träbild. Alla äro då i kyrkorna.
Men på denna dag ske de flesta stölder i landet, ty tjufvarne, som,
skriftat sig några dagar förut för att nu varå ledige, plundra de från-
varandes hem De återkonima likväl till qvällen och äro gern# de
vigtigaste vid begrafningarna.	,

Dessa begrafningar äf Kristusbilden ske, sedan Långfredagens afton-
messa är sjungen. Då stormas likbåren, kyrkdörrarne slås opp med
höga rop, och alla måste ut i procession, med eller utan papåder,
med det stora korset i spetsen och småenglar och papperslampor på
stänger- Man anser för sin religiösa pligt att skräna på det jnest
. vansinniga sätt. Några sjunga psalmer, andra visor. Laskaratos hörde
från sitt fönster 1855; huru man under en sådan procession sjöng: ?

»Har ingen sett en ångbåt utan hjul? — fallera». En annan
sjöng: »Kom, Maria lilla, kom — kom och låt mig trösta dig», o. s. v.
Efter dessa skildringar undersöker Laskaratos fastans teori.

Vi hafva redan förut sett, huru de politiske motståndarne. häm-
nade sig på Laskaratos, och äfven omnämnt, huru presterne mot ho-
nom slungade bannstrålen. Papaderne hade likväl .på flere sätt till-
bjudit honom ackord; de ville hedra honom, skaffa honom embeten,
betala hans tystnåd, på det han måtte tillåta dem att drifva sin han- 4
del med religionen, låta bilderna svettas blod, o/ s. v. Men när så-
dant icke hjelpte, togo de sin tillflykt till svaflet och hvad annan un-
dervisningsmateriel helvetet kunde prestera för att bringa denne oför-
bätterlige Andreas på andrä tankar.

1 Den bannlysningsbulla, hvarmed den kyrkliga myndigheten besva-
rade Laskaratos angrepp i »Kefalonias mysterier», och som upplästes
i Lixuris och Argostolis kyrkor, hade följande lydelse:
342	EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET.

»Ft Spyridon af Guds nåde Metropolit på Kefaloniar-Ärevördigt-
froinme, helige prester, gudfruktige kristne, vår Ringhets älskade barn
i Herran, nåd och frid vare med eder alle från Gud den allsmägtige,
men från oss bön och välsignelse!

Med djup bedröfvelse i hjertat bringar härmed vår Ringhet alle
våre käre andlige barn i detta af Gud beskärmade stift den under-
rättelse, att här för få dagar sedan den af alla nogsamt bekante, van-
vettige och från vår ortodoxa tros utstakade väg sorgligen afvikne
Andr. T. Laskaratos har af trycket utgifvit en bok under titel »Kefa-
lonias mysterier», uti hvilken denne oändligt beklagansväfde Andreas,
som hela sitt lif igenom ej haft annat mål för sina handlingar eller
annat ämne för sitt ord, än huru han måtte kunna undergräfva sin
nästas övertygelse om den ortodoxa tron, liksom han ur sitt eget
hjerta har utdrifvit all fniktan för , det gudomliga, — nu utan att
blygas eller rodna utslungar hån, spott och allt slags ogudligt gäckeri
emot vår af Gud uppenbarade, ortodoxa^ och felfria tro samt utfar i
beskyllningar och falska anklagelser emot hela den stora ortodoxa all-
mänheten; i samma sin bok förhånar han oupphörligt och drifver spott
med; de gudomliga Sakramenten, med de högt hejiga Bilderna och de
allerheligaste Relikerna, med de l>ögt heliga Liturgier och de aller-
heligaste Fastorna, med det heliga presterskapet, — kort sagdt: intet
gudomligt och intet menskligt har denna gudsfiendtliga menniska lem-
nat obespottadt eller oantastadt. En bok, som,derför genom sitt hån
emot tron och sitt gäckeri med det gudomliga ej blott med rätta har
måst vålla alla gudfruktiga menniskor stor förargelse, utan också i
högsta grad har väckt bekymmer och sjalsoro hos den kyrkliga myn-
digheten! Men, o käraste andlige barn i Herran! låten icke förvirra
eller skrämma eder utaf de från denne vanvettige Andreas’ hjerta
utspundne snaror emot vår tro; utan betänken väl,'att äfven moralens
liksom naturens verld har sina odjur, att sådana moraliska odjur dess-
värre, aldrig hafva saknats bland den ortodoxa allmänheten, att sådana
»svåra ulfvar, som tala förvända ord» emot den ortodoxa kyrkan, ofta
blifvit sedda inom den ortodoxa menigheten, men att de dock aldrig
fingo magt öfver Kristi kyrka, som är fast grundad på de gudomlige
Apostlames, de heliga (Ekumeniska och Provincial-Synodernas samt
störe och vise, högthelige œkumeniske lärares lärdom och på hufvud-
hörnstenen, som är vår Herre Jesus Kristus; och slutligen att desse
kyrkans gudsfiendtlige och vanvettige förföljare aldrig hafva skördat
annat af sin ogudlighet och kätterska lärdom än kyrkans bannlysning
och fördömelse.

Vår Ringhet har derföre af kärleksfull omsorg för de oss anför-
trodda troendes själafrälsning och i öfverensstämmelse med den œku-
meniska lärans gudomliga lärdomar, den till himlen upptagne Apostelen
EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET.	343

Pauli så lydande förmaning: »Så gifven akt på eder sjelfva och hela
den hjord, för hvilken den Helige Ande satt eder som tillsyningsmän
att vakta Guds menighet, hvilken han förvärfvade med sitt eget blod.
Ty jag vet, att svåra * ulfvar, skola inkomma bland eder efter min
bortgång, hvilka icke skola spara hjorden, och att bland eder sjelfva
skola uppstå män, som skola tala förvända ting och draga lärjungar
efter sig»; — så har då vår Ringhet, i enlighet med vår öfverste-
presterfiga skyldighet vakande nu som alltid, att icke någon själ bland
de enfaldigare i detta af Gud beskärmade stift måtte förtappas, efter
läsningen af ofvannämnda ogudliga bok, aktande för vår Ringhets he-
liga pligt att taga nödvändiga och tjenligaste mått och steg att Innda
munnen på de gudlösa, som hafva i sinnet att utslunga hån och falsk
anklagelse emot vår ortodoxa kyrka, att i brodden qväfva hvarje för-
sök att bringa förvirring och förargelse i de troendes uppfattning af
det gudomliga; så halve vi nu af alla dessa skäl, i kraft af den oss
af Gud tilldelade myndighet, beslutat som följer:

1	. Med förbannelse och bannlysning belägga vi härmed den för
få dagar sedan af Andreas T. Laskaratos af trycket utgifna bok med
titel »Kefalonias mysterier», såsom full af hånande och falslca ankla-
gelser mot vår ortodoxa Anatoliska kristna kyrka.

2	Med faderligt sinne råde och förmane vi härmed alla ortodoxa
en hvar, man eller qvinna, som besitter ofvannämnda bok, icke allenast
icke att läsa den, utan öfverlemna den till bålet; men eho, som -ej
rättar sig efter denna vår kyrkliga förmaning, skall vara belagd med
vårt Öfversteprestliga straff, till dess han blifver kyrkans förmaningar
hörsam:

3	, Men Andreas T. Laskaratos sjelf, som genom sin bok har
gifvit kyrkan och dess ortodoxa allmänhet bevis på sin förvillelse från
vår ortodoxa tros rätta väg, honom förmanar kyrkan såsom en Jcär-
x leksfull moder, som oaflåtligt beder för de vilsefarnes omvändelse, att
han måtte komma att erkänna sin' vägs villfarelse och öfverlemna till
bålet alla aftryck af den af honom utgifna bok, — och är då beredd
att emottaga honom med moderliga armar och upptaga honom i Her-
rans ändliga hjord och genom botgörelsens och skriftermålets högt-
heliga sakrament gifva 'honom förlåtelse för hans synder och förklara
honom delaktig uti de gudomliga sakramenten och öfriga heliga ting.
Om han deremöt trotsar dessa kyrkans förmaningar och icke öfver-
lemnar till bålet de i hans ego varande aftryck af den af honom ut-
gifha bok, — så hafve vi härmed bannlyst honom från Fadren, Sonen
och den Helige Ande, från den ena, heliga katolska och-apostoliska
Kristi kyrka, .från de trehundrade och aderton gudingifna fädren;
skälfvande och andelös vare han på jorden såsom Kain, Gehasis spe-
tälska tage han i arf j ernte Judas galgedöd l Och nu, Guds nåd och
344	EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET.

oändliga barmhertighet och vår Ringhets bön och välsignelse vare
med eder alle!

Gifvet å kyrkokontoret i Metropolitstiftet Kefalonia den 2 Mars
1856.

Spyridon, Metropolit af Kefalonia. L. S.

N. Prest Mant^abinos,
Metropolit-sekreterare.»

Denna bannbulla utgafs äfven från trycket, j ernte en inledning
samt beledsagad af en Skamskrift, »utgifren under medverkan af Hans
Helighet, den högärevördige Herren Metropoliten Herr Spyridon, det
heliga presterskapet och det ortodoxa folket på ön Kefalonia».

1 Skamskriften, som icke innehåller något svar i sak, är ett be-
synnerligt stycke ordsvammel. Men dermed ansågs emellertid icke
vara nog, utan utgafs äfven till pöbelns förlustelse en annan skrift,
kallad: »Öknens vederstygglighet på Kefalonia eller den ogudelige A,
Laskaratos», med motto på titelbladet: »Hans barn blifve faderlösa och
hans hustru enka! — Krymplingar varde hans afkomma, tiggare och
föraktade!»	’

Sedan Laskaratos, på sätt förut är anfördt, efter bannlysningen
flyktat till London, utarbetade han till svar på nyssnämnda skrifter
en slags apologi, hvaruti han bemöter dem med godt lynne, men också
med en mördande satir. Han talar har med mera höghet, kraft och
inspiration än i mysterierna. Likväl lyckades han icke i London fä-
sta någon uppmärksamhet vid sin sak, helst de engelska missions-
sällskapérna så kort förut (1854) förklarat, »att man väl erkände, att
den grekiska kyrkan i det väsendtliga har antikrists drag, likasom
den latinska, men trodde, att för missionen nu icke var något att
göra på denna mark.» Laskaratos kunde icke heller få sitt manuskript
tryckt, men tog afskrifter deraf, hvilka blifvit utdelade till flere af
Europas större biblioteker. Först i början af innevarande år har det
sett dagen genom pressen. Den bannlyste har åter upprepat de ord,
med hvilka han inledde sitt hufvudarbete: jag skrifver icke endast för
det nuvarande slägtet, ty det kan icke förbättras; men jag skrifver
för de många, som komma, att de må tacka mig i min graf derför.

Laskaratos visar i sitt svar: att bannlysningen var helt och hållet
stridande emot den ortodoxa kyrkans egna lagar, som förklara en
sådan »ogiltig, tillåta den bannlyste att förakta den, och förbjuda an-
dra biskopar all’ gemensamhet med bannbullans utställare, intill dess
han försonat sig med den bannlyste»; att före en hvar giltig bann-
lysning »skulle gå en kyrklig undersökning, och den anklagades skuld
bevisas inför en kyrklig domstol, inför hvilken han borde instämmas»;
att bannlysningen äfven var stridande mot den borgerliga lagen, eller
EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKä SAMHÄLLET.	345

presslagen, hvars öfverträdande i allt fall icke fölle under papademas
dom. Regeringen sjelf, guvernören och polisen, hade handlat emot
lagen, då de icke allenast icke skyddade Laskaratos mot förföljelserna,
utan äfven fordrade, att han skulle lemna landet.

Vi vilja i största korthet antyda några punkter i apologien:

1)	Jag har aldrig hånat saltrameiiterna. Ingen kan visa mig nå-
got sådant; tvärtom har jag på åtskilliga ställen" talat för dem.

2)	Jag har icke hånat bilderna. De äro liflösa ting, och att håna
dem vore dårskap. De äro till och ined hjelpmedel för vår menskliga
uppfattningsförmåga; men de böra icke brukas till afgududyrkan och
bedrägerier.

3)	Jag hånar visserligen icke relikerna. Aldrig ville jag begå en
sådan råhet att håna qvarlefvoma af dygdiga män eller dem, som an-
tagas hafva fört ett heligt lif. Men I tillbedjen dessä lemningar och
dermed hånen I gudomen.

4)	Jag har hånat de heliga messorna, sägen I. Hvar och huru-
ledes? Jag har sagt, att i gudstjensten, i messan kunde och skulle
den kristne inhemta läror för sitt lif i samfundet; jag tviflar på, att
någon skulle kunna bättre anbefalla messorna. .

5)	Men jag bekänner, och deri hafven I rätt, att jag har drifvit
spott med de heliga fastorna. Ty icke skall man dyrka Gud med
magen och efter köksreglor, medan man offrar sin själ och sitt hjérta
åt sina egna intressen. \

6)	Men du, heliga presterskap, som jag dernäst har hånat, trösta
dig! I stället för en, som har blottat dina puts och förargat dig,
har du tusende, som smickra dig. Somna du roligt in igen, efter du
icke fått ögat öppet derför, att, medan du och de dina sofva i Öfver-*
trons mörker, växa vantron och indifferentismen opp.

I afseende på mottot om hans barn svarar Laskaratos med citatet
af en fransk tidningsnotis : »I denna jernbur, hvärest alla de vilda
djuren , tjuta, visar sig plötsligt en liten flicka. Vid hennes åsyn resa
sig lejonen sonii tjenare för sina herrar, hyänan blifver spak, och
björnen uttrycker sin glädje, så godt han kam Den lilla flickan
tämjer de vilda djuren med sin oskuld och munterhet.» I menageriet
Kefalonia är det annorledes.

Vi hafva sett, att »mysteriernas» författande var en familjemystére,
ett samarbete af mannen och hans hustru. Tillkomsten af bannbullan
har ock ett mysterium, som Laskaratos afslöjät.

Hvem — säger han ;— hvem är författaren, som så rättfärdigt
delai’ ut välsignelse och förbannelse? Det är içke Spyridon, vår gode,
gamle och enfaldige Metropolit. Han har tvärtom i många lekmäns
och presters närvaro yttrat, att »hvad Laskaratos säger, är mycket
sannt; och pm han blott utelemnat ett par tre ord, ville jag hafva
346	EN REFORMATOK INOM DET NY-GREKTSKA SAMHÄLLET.

gifyit honom min välsignelse för boken.» Herren Herr Spyridon har
endast lemnat sina titlar på embetets vägnar,. »Vi Spyridon af Guds
nåde» hade bort heta: »Vi Mantzabinos af Guds nåde exkommunikator
af Laskaratos» Det. är mannen, det är russinet i pölsans ända, det
är nyckeln till gåtan af det hela, Denne stormägtige bedragare, som
för tiden är den främste religionshandlaren en gros på Kefalonia,
denne ärevördigt fromme man, som genom sin handel blifvit rik och
fet, men redan en gång varit beröfvad prestkappan för sin omoraliska
vandel, han är »Vår Ringhet af Guds nåde exkommunikator af La-
skaratos.» Samme Mantzabinos hade af gammalt agg till mig, derför
att jag förlöjligat honom i en af mina ungdomsdikter. Det är sam-
manhanget med denna bannlysning.

Under sista tiden har folkstämningen icke obetydligt förändrats
till Laskaratos fördel; allt flere hafva börjat inse och billiga det be-
rättigade i hans opposition. Papademe hafva uppgifvit att svara. De
måste med tystnad fördraga sorlet af det löje, som väcktes, då La-
skaratos vid en industriutställning på Korfu 1862 vågade insända den
mot honom utställda bannbullan af år 1856 »såsom en produkt af
Kefalonitisk industri.»	-

Han har under sina betryckta omständigheter icke kunnat åter-
taga utgifvandet af sitt Familjeblad Lampan, men utgifvit några smärre
skrifter, såsom (1866) en öfversättning från engelskan af »Johannes
Chrysostomos lif.» En dansk konstnär, som gjort Laskaratos bekant^
skåp, skickade honom en för en privatman betydlig summa till under-
stöd, då jordskalfvet i fjol vinter gjort hans ställning så svår. Herr
Hansen har, sâ'som öfvan är antydt, anslagit inkomsten af sin mono-
•grafi öfver honom för att i sin mån lemna honom medel att främja
en nyttig läsning inom familjerna, med utelemnande af all ofruktbar
polemik. Det synes oss icke heller oantagligt, att den unge Hellener-
konungens uppmärksamhet blifvit fästad på betydelsen af denne mans
verksamhet.

Slutligen böra vi tillägga. Då Herr Hansen skulle afsluta sin
teckning af Laskaratos skepnad, erhöll han från honom ett upprop i
Lampan, hvataf ett nytt nummer utgifvits, innehållande jemväl i öf-
versättning en vacker berättelse af H. C. Andersen om »Den sörjande
modren». Uppropet var ett nödrop. Det var fråga om nya repressa-
lier. Se häri	' '	'

Lampan. Ett familjeblad. N:o 44.

Kefalonia den 30 April 1868 (nya stilen).

»Kefaloniter! Jag bekantgör eder härmed, att jag inom kort tid
skall blifva dragen inför domstolarna, npn sak pröfvad, och jag må-
hända dömd till mångårigt .fängelse. Låt mig förtälja eder om min
sak. Den har sin historia.»
EN REFORMATOR INOM DET NY-GREKISKA SAMHÄLLET.	347

På ett klart och tydligt'sätt redogör Laskaratos härefter för sitt
uppträdande och visar hvad frågan gäller för hela samhället.

Under den 1 Maj utkom vidare Lampan N:o 45. Det heter
deri bland annat: Min förmodan gick i två motsatta riktningar: an-
tingen skulle allt aflöpa lugnt och jag blifva förskonad för sådana
uppträden som 1856, eller skulle mitt svar bringa papadernä i raseri
och väcka liknande skandaler som de förra. Min själ var så delad
mellan dessa båda alternativ, att jag icke sjelf visste, hvad jag skulle
önska; med slutet hjerta kastade jag ändtligen ut min bok bland
allmänheten och lade àllt i Guds hand. Utslaget blef einellertid ett
tredje, som jag icke kunnat vänta.

Härefter omtalhs, huru allmänheten mottagit apologien med in-
tresse. Man sade: »om det är något ondt i hvad Laskaratos har sagt,
så låt papademe svara honom». I Biskopsgården hölls emellertid råd-
plägning i anledning af hvad som skett och hvad söm borde göras;
men man fann sig tvungen till tystnad. Pressen började uttala sig
gynnsamt.

Laskaratos hade skickat ett exemplar af sin skrift till Metropoliten
i Athen, president för den Heliga Synoden derstädes. Synoden upp-
tog nu frågan, men hänsköt den till — regeringen. '

Under den 8 Maj skrifves vidare:

Hellener! Jag meddelar eder i dag en nyhet. Den skall glädja
alla demi som äro vänner, af upplysningen och den andliga utvecklin-
gen hos vårt folk. — G-eneralprolcuratorn har förklarat och kommer
att förklara, att han i min skrift icke finner något, hvarpå en ankla-
, gelse kan grundas! —

Att det grekiskä presterskapet, som inlagt så väsendtlig förtjenst
i den grekiska sjelfständighetskampen, något som af grekerna äfven
erkännes, icke i Laskaratos funnit en blind och hatfull personlig mot-
kämpe, derom vittna hans sista ord: Hvarför kunna vi icke älska och
ära våra prester, hvarföre skola vi nödsakas att vända oss ifrån dem
och hata dem? Vi hata och förakta dem med rätta, men sedan vi
först sjelfve hafva gjort dem värdige sådant. Vi sjelfve hafva fordrat
deras tjenst, vi vilja hafva nytta af deras arbete, men utan att be-
kymra oss om dem, utan att skaffa dem medel att lefva. Vj vilja
hafva dem till våra tjenare, men till tjenare, som man ingen lön ger. —
Men I, folkets representanter i rådet, i regeringen, till eder vänder
jag mig nu. Om Kreta blefve förenadt med Hellas, skulle det visser-
ligen vara ett stort godt; om charlataneme blefve aflägsnade från
styrelsen af folkets vigtigaste intressen, skulle det vara ett ännu större
godt; men både det ena och det andra tillhopa skulle icke kunna
liknas vid det gagn, vi skulle hafva af en väl organiserad prestklass.
348	'	MINNESTECKNING.

Omsider har Laskaratos efter 12 års vedermödor blifvit belyst af
en solstråle, i det han för första gången mötes med välvilja, icke blott
af enskilda och i smyg, men offentligt, af folket, af pressen och de
verldsliga myndigheterna. Vi tillåta oss fråga: bör man misströsta
om eller obetingadt bryta stafven öfver ett folk, der, såsom ofvan an-
förda teckning torde utvisa, ett sedligt motif, en frösådd af humani-
tetsideer, kan på ett så dramatiskt sätt genomlöpa olika akter af en
utvecklingsprocess och vinna en lösning, som försonar det kränkta
rättsmedvetandet och äfven i praktiskt afseende innebär en seger. Ett
folk, som på flere områden framvisar liknande skådespel, synes åtmin-
stone för oss ådagalägga sin befogenhet att utan främmande förmyn-
derskap deltaga i civilisationens arbeten. För öfrigt må anmärkas.,
att hos det unga Grekland, som redan frambragt många män med
upphöjd karakter och ädla tänkesätt, spåras en rigtning åt det ideala,
erinrande om den klassiska forntidens skaplynne, hvars mål var en
.adlad och förädlad mensklighet.

Fredr. Sander. .

Minnesteckning.

Bernhard von Beskow,
i

n.

Beskows fader, en från Pommern till Sverige öfrerflyttad in-
dustriidkare, gaf åt sonen till informator skalden Stjernstolpe, Wie-
lands och Cervantes öfyersättare. Dennes originella, humoristiska och
älskvärda lynne gjorde ett outplånligt intryck på den unge läljungen.
Stjernstolpe var den,, som tidigast utvecklade Beskows håg för vittra
idrotter; äfven i musik och målning, för hvilka grenar af konsten
Beskow ådagalade kärlek, undervisade honom Stjernstolpe. Också
bibehöll Beskow sin vän och lärare i käraste och trognaste minne
lifvet igenom, och när Stjernstolpe dog 1831, utgaf Beskow hans efter-
lemnade skrifter, hvilka han försedde med företal och biografi öfrer
den bortgångne. Imellertid gjorde Beskows mångsidiga begåfning hans
BERNHARD VON BESKOW.	349

val af vitæ genus räti svårt. Fadern önskade erhålla i honom en
efterträdare i den affärsverksamhet,, han, såsom bruksegare, bedref
med lycka; men knappast hade sonen, vid elfva års ålder, blifvit stu-
dent i Upsala, innan denne uttalade sin varma önskan att f£ egna sig
åt målningskonsten, som hade anor inom slägten. Han fick sin önskan
bifallen, och det beramades, att han, efter genomgångna universitets-
studier, skulle viga sig vid paletten och penseln, under Bredas ledning.
Dessa, likasom åtskilliga andra biografiska data, hafva vi hémtat från
Biografiskt Lexikon. På den tiden, Beskow, ung, rikt begåfvad och
öppen för intryck, inställde sig vid det gamla bildningssätet på Fyris’
stränder, rådde der ett nyvaknadt lif, en morgongryning, ur hvars
rosenslöja en ny dag i Sveriges vittra och konstnärliga odling snart
skulle framgå. Det var på denna tid, Atterbom stod i spetsen för
Aurora-förbundet och som Upsala-studentsången, under Hæffners led-
ning, började uppblomstra i en skönhet och rikedom, söm nyligen
burit så mogna och herrliga frukter. Hæffners entusiasm för sin
konst verkade så smittosamt på Beskow, att denne snart på fullt all-
var började vinnlägga sig om musikens odling. Han deltog'flitigt i
utförandet af större sång- och orkesterstycken samt utarbetade äfven
sjelf minörp. kompositioner, uppmuntrad och undervisad af mästaren
Hæffner. Ännu långt derefter, sedan Beskow fortgått på andra banor,
vaknade, såsom ett eko från hans ungdoms dyrkan af tonernas hulda
gudinna, melodier i hans själ. Bekanta och sjungna ännu i dag torde
vara hans romanser: »Näktergalens klagan», orden af^Atterbom, samt
»Välkommen och Farväl», orden af Grafström. Men Beskow hade
.knappast från målningskonsten öfvergått till tonkonsten, innan poesiens
genius, representerad af hans gamla lärare, äfven gjorde anspråk på honom'.
Stjernstolpe uppmuntrade honom ifrigt till vittert författareskap. »Några
pöemer, införda i Journalen, bedömdes fördelaktigt af Leopold, till
hvars bekantskap den unge författaren icke långt derefter infördes,
och. ynglingens passion för de bildande konsterna öfverflyttades små-
ningom till vitterheten».

Sålunda begynte Beskow sin skriftställareverksamhet under Wall-
marks auspicier och gustavianen Leopolds ægid. Denna omständighet,
att han vid sitt inträde på skaldekonstens vigda mark, .möttes af
Leopolds bifall och personliga välvilja, förklarar till en del de sym-
patier och den vördnad, Beskow ständigt bibehöll för »sångarkungen»
från den svenske Arturs lysande dagar. De djupare liggande orsa-
kerna, Beskows eget skaldelynne, hans utpreglade sinne för det formelt
imponerande och för det faktiska i utvecklingens fortgång, hafva vi redan
närmare förklarat i föregående afdelning af denna uppsats. Det låg
sålunda, så att säga, i sakens natur att Beskow ej skulle sluta sig till
fosforisterna,, hvilka, vid tiden af hans inträde i det offentliga och det
350	MINNESTECKNING.

litterära lifvet, kämpade sin förbittrade strid mot akademistema och
den franska smaken. De öfverdrifter och verkliga orättvisor i en-
skilda fall, till hvilka den nya skolan gjorde sig skyldig, bidrogo ock att
aflägsna honom från densamma. Han delade i estetiskt och poetiskt
hänseende i viss mån ståndpunkt med Tegnér, som likaledes vände
sig från fosforistema och hembar sin bekanta, glänsande hyllning åt
Leopold. Tegnér - och Wallin hafva i vår litteraturhistoria fått det
temmeligen oegentliga vedernamnet	emedan de ansetts intaga
én fri ställning, midt emellan den gamla, akademiska och den nya
skolan. Tegnérs sångmö och Wallins religiösa dikter bära dock
omisskänneligt romantiska karaktersdrag, på samma gång hvardera,
Tegnér på ett högst bittert sätt, gjorde front mot fosforistema,
af hvilkas läror om nationalitetens och känslans betydelse i poe-
sien de båda stora neutrernas skaldeverk utgöra en positiv tillämpning.
Tegnérs och Wallins ställning är derföre, från hvilken sida man be-
traktar den, i grunden lika litet neutral, som det gifves en principiel
estetisk skilnad mellan den af Fryxell s. k. äkt-romantiken öch ny-
romantiken. Det var ock egenteligen genom sin ortodoxt dogmatiska
ståndpunkt, Wallin skilde sig från fosforistema, likasom Tegnér sön-
drade sig från dem genom sitt suveräna , förakt för deras fordringar
på spekulativt djup, hvilket icke lät förena sig med den egendomliga
arten af hans snille. Vill man imellertid nödvändigt bibehålla namnet
»neutrer» för Tegnér och Wallin, torde man ock böra räkna Beskow
såsom den tredje, betydelsefulla medlemmen af denna fraktion; ty så-
väl genom sin objektiva mottaglighet för olika estetiska teorier, som
genom den eklektiska beskaffenheten af sin egen poesi, utgjorde han
i många fall en förmedlande, neutral länk emellan de olika skolorna.
Men man skulle ock bedömma Beskow origtigt, om man toge be-
greppet neutral i absolut mening. Det kan, enligt vår uppfattning,
öfvefhufvudtaget tillämpas på hans estetiska och filosofiska ställning
till de tidsrigtningar, i hvilkas brusande hvirfvel han blef stäld;,
men det ges ett område, der han genast intog en positiv håll-
ning. Detta område är det rent fosterländska. Den utpreglade,
väldiga gestalt, som tidigt trädde fram för Beskows plastiskt reala
fantasi, var — Sverige, svenskheten i dess lysande, historiska up-
penbarelse. Också i estetiskt hänseende omfattar Beskow med be-
stämdhet och klarhet den nationella karakterens berättigande och
betydelse inom konsten, och ' tog således i detta hänseende sitt
parti i strid med den gamla skolans kosmopolitiska läror. En
särskild fraktion af nya skolan bildades i Stockholm år 1811 af
Gei jer och Jak.* Adlerbeth, i ändamål att såväl på poesiens som på
forskningens område återuppväcka känslan och medvetandet af den
äkta nordmannaandan. Till denna förening, känd under namn af
BERNHARD VON BESKOW.	'	351

Götiska Förbundet, slöt sig äfven Beskow, och hans fosterländska Min-
nesbilder äro, i likhet med Tegnérs Frithiof och Geijers nationella
dikter, frukter af denna förenings kraftiga och entusiastiska anda, om
än de hafva mognat långsammare. I Beskows »Karl den tolfte. ' En
Minnesbild» uppenbarar sig ännu så sent, som år 1868, en omedelbar
följd af det längesedan upplösta Götiska Förbundets verksamhet, dess
storsinnade och inspirerade uppfattning af den nationella svenska ka-
rakteren. I förbundets tidskrift Iduna tecknade sig Beskow B. B.

Aren 1818 och 1819 utgaf Beskow tvänne delar lyriska dikter,
under namn af »Vitterhetsförsök». År 1829 följde en ny upplaga, och
år 1862 första delen af en tredje. I företalet till den sistnämda ut-
talar sig Beskow sjelf med stor blygsamhet om sitt skaldskap. »Om
än», yttrar han, »gengångare i dikten sällan göra lycka, kunna dock
stycken, som sakna burskap inom den högre diktens område, äga vits-
ord såsom bidrag till tidskiftets skildring.» Också finner man i Beskows
»Vitterhetsförsök» talande prof på. den fosterländskå anda, som lifvade
poesiens och konstens målsmän i Sverige under de tre första årtiondena
af vårt århundrade. Karl KU, Lejonkonungen, Wasas dröm, Käm-
pens graf m. fl. stycken vittna, huru mäktigt Beskow var gripen af
svenska häfdens och ärans storhet, hvars dyrkan han ock sedan
till sin dödsstund blef trogen. Den stämning, ur hvilken den unge
skaldens poemer öfver Karl XII och Lejonkungen klingade fram, åter-
finnes ännu oförsvagad i den gråhåriges minnesbild af samma » person-
lighet. 'Så påträffas redan tidigt den dolda, röda tråd, som. ge-
nomlöper Beskows mångskiftande lif och slutligen der blef allrådande.
Beskow kan derföre med stolthet göra anspråk på den domen,
att han förblifvit trogen sin ungdoms idealer. En sida af Beskows
skaldskap har, såsom oss synes, orättvist blifvit undanskymd af de
öfriga, mera lysande, men mindre varaktigt sköna: det är hans erotiska
dikter till Laura, bland hvilka många äro utmärkta i känslans liflighet
och behag. Vi vilja såsom prof derpå anföra följande två täcka
stycken:

-	Törnrosen.

Kom ned, o ros, från tornet der!
Dig bör en vacker hand förvara.
Du, som af blommor skönast är,
Bör ock den lyckligaste vara.

Gå, att dö bort i Lauras sköt!
Må det din thron, din graf få blifva.

Om jag så lycklig döden njöt,
Jag strax min lefnad ville gifva.

Men sknlle en rival sig våga
Att störa der det lugn du har,
352	MINNESTECKNING.

För dig och mig tänd hämndens låga. —
Och göm en tagg till ditt försvar.

Buketten.

Du far då, att försköna balen,	,

Med kransad lock, bevingad fot;

Vid hvarje ord, hvar blick i salen
Ett hjerta flyger dig emot.-

Du far... och jag allena dömmes

Att tälja saknians timmar här;
Men då af festen jag förglömmes,
Låt min bukett dock vara der.

Du far... En tår mitt öga skänker:

Min kärlek/tolke den för dig!
Hvart ögonblick på dig jag tänker;
När midnatt ljuder, tänk på mig!

Om i ditt bröst ett minne vaknar,
Tryck blomman, som der fästad är,
Och då jag sjelf mitt rum der saknar,
Låt min bukett dock hvila der.

Må någon gång ditt öga falla
På denna bild af tro och hopp;
Och då den afvund väckt hos alla,
Lyft till din läpp dess rosenkopp.
Men när du hän i valsen flyger
Med en rival, hvars arm dig bär,
Sig mellan edra hjertån smyger
Dock min bukett, som hvilar der.

Ar 1824 erhöll Beskow Svenska Akademiens stora pris för sitt
skaldestycke Sveriges Anor, som fastade allmänna uppmärksamheten
vid författaren. Den, som i , hast icke erinrar sig, att Tegnérs sång
»Vid Svenska Akademiens femtiåra minneshögtid», skref^ år 1836, kunde
lätt tro »Sveriges Anor» vara en efterklang af den förra, så nära lik-
nande hvarandra äro håda styckena till anläggning, så praktfullt reto-
risk är Beskows diktion. »Sveriges Anor» har blifvit skärskådadt och
hårdt bedömdt af Runeberg i Helsingfors Morgonblad 1833. Orsaken
till den stränga domen ligger i motsatsen mellan den Runebergska sång-
möns öfvervägande episka lynne och den lyriskt-retoriska karakteren hos
svenska sångmön under Tegnérs envåldsdagar, i den förres plastiska enkel-
het, djupa och stränga natursanning och den senares musikaliska fantasi-
spel och yppiga metaforprakt. Mången gång ensidig i detaljen, torde dock
Runeberg i sitt totalomdöme hafva uttalat många behjertansvärda este-
tiska sanningar. Beskow var, öm vi icke alltför mycket misstaga oss,
i hög grad känslig för kritiken, vare sig att denna uttalade beröm
eller klander. Så mycket vackrare framstår dian i sitt förhållande till
BERNHARD VON BESKOW.	$53

Runeberg. Han icke blott anknöt en förtrolig brefvexling med den
store finske skalden och dennes snillrika, förträffliga maka; han var
tvifvelsutan ej heller personligen overksam vid de offentliga utmär-
kelser, som på senare tider kommo från Sverige Runeberg till del och
öfver hvilka denne så oförstäldt uttalat sin hjertliga glädje och stolthet.

Efter år 1824 vände sig Beskow till den dramatiska dikten och
skref Erik den fjortonde, sorgspel i 2 afdelningar, hvardera, i 5 ak-
ter, 1826, Hildegard, sorgspel i 5 akter, och Torkel Knutson, sorgspel
i 5 akter, 1830, båda ütgifna tillsammans med Birger och hans Ätt,
sorgspel i 5 akter, under den gemensamma titeln: Dramatiska Studier,
1836. I Hildegard, i .likhet med de två andra sistnämda styckena tillegnad
nyromantikern Tieck, gå ännu igen de ryktbara tre dramatiska en-
heterna, hvilka fosforistema, under striden mot den franska smakläran,
längesedan hade afldädt såväl autoritetens som sunda förnuftets be-
tydelse. Dessa pseudo-aristoteliska enheter hafva varit mycket sega i
vår höga nord; ty år 1853 höjer Cygnæus på nytt den estetiska her-
kules-klubban mot dem, i sin afhandling: Konung Erik XIV såsom
dramatisk karakter. Om Beskow yttrar Cygnæus i anförda afhandling
följande i många hänseenden vackra och träffande ord: »Schiller har
blifvit följd af en svensk skald, hvilken tänkt högt om konsten, såsom
endast få det gjort i den kulna norden, den der har så många frost-
bitande nätter för konstens ömtåliga blomster. Men om han allvarligt
respekterar skaldekonstens fordringar, har han ddclÅej känt sig be-
fogad, att med förakt kasta 'tillbaka de rättigheter, historien vill göra
gällande i afseende å det slag af dramatisk dikt, som från henne
lånat ej blott sitt namn, men äfven så mycket annat, mera väsendtligt.
Det är Beskow, som i sin Erik XIV i högre grad än någon annan
skald, hvilken lagt hand vid samma ämne, sbkt förlika historiens reella
och poesiens ideella kraf, och som äfvenj om han ej fullkomligt lyckats
i detta förmedlingsförsök, likväl skänkt sitt lands vittra litteratur ett
historiskt drama, såvidt vi förstå, af intet annat derstädes öfverträffadt.»
Ungefär samma omdöme kan med fog fällas öfver Beskows drama
Torkel Knutson. Det är ädelt och värdigt anlagdt, uppvisar förträff-
liga historiska taflor, men är med . allt detta, likasom tillsvidare hela
det historiska dramat i Sverige, blott ett förmedlingsförsök mellan
historiens reela och poesiens ideela fordringar. I Sverige har ännu
icke något sjelfständigt skapande dramatiskt snille framstått, och vi
sakna, oaktadt många löftesrika anlopp, sjelfva den förberedande, konst-
närligt utvecklade skola, på hvars grundval en äkta nationel dramaturg
kunde uppföra sin byggnad. Shakpeare föregicks af Lily, Whetstone,
Marlowe, ‘Green hl fl., Calderon af Lopez de Vega, Tirso de Molina
och en mängd andra betydelsefulla dramaturger. Beskow har sjelf i
sina Vandrings-Minnen, del. 2, vid skildringen af Titian och den vene-
354	MINNESTECKNING.

tianska mâlareskolàn, pâ ett slående sätt uppvisat »hvilken mängd
andliga och. formela förberedelser, som äro behöfliga, för att en viss
konstrigtning skall kunna slå ut sin blomma i en fullgången repre-
sentativ konstnärsgenius. I svenska dramatikens historia skall Beskows,
af kärlek till fosterlandet och konsten ingifna, arbeten alltid intaga
ett betydelsefullt och högt aktadt rum. Beskow har emellertid ock
praktiskt lagt hand vid svenska teatems utveckling. I början af 1831
efterträdde han grefve Puke såsom förste direktör för Kongl. teatemf
men han kunde icke finna sig, hvarken i de olika fordringar, sånggudin-
norna och ekonomidirektören ställde på honom, eller i de anmärk-
ningar från kritiken, han på en dylik plats ständigt måste vara under-
kastad, och tog derföre afsked redan följande år. Beskow infprde på
svenska scenen vådevillen, som i Danmark, genom den genialiske
Heiberg, redan hade nått en hög utveckling. Sjelf dels författade,
dels bearbetade Beskow de täcka kupletterna i Nya Garnisonen eller
Karnevalsslcämtet och i Felsheims Husar, hvilka stycken ännu tidt
och. ofta ses och höras med oförminskadt nöje på våra teatrar.

En uppräkning och karakteristik af Beskows alla öfriga vittra
arbeten, Öfversättningar och bearbetningar samt uppsatser i tidningar
och tidskrifter, skulle föra oss utom syftet med dessa rader, som en-
dast är att lemna en allmän öfversigt af hans egendomliga utveckling
och betydelse. Vi vilja ännu blott erinra om tvänne arbeten, som
tillhöra den öfvervägande estetiska perioden af hans verksamhet, näm-
ligen hans ofvannämda Vandrings-Minnen, första upplagan tryckt
1832, andra upplagans andra del 1834, samt hans prisskrift Historiska
och Æstetiskt-Kritiska Anmärkningar vid Ehrensvärds omdömen i
skon Konst, som förskaffade honom utmärkelsen att inväljas såsom
hedersledamot i Vitterhets-Akademien. Man kan icke heller annat än
beundra den glänsande, genomskinliga stilen i denna afhandling, den
lätthet och elegans, hvarmed författaren från första ögonblicket kastar
sig in i ämnet och rör sig bland Ehrensvärds innehållsdigra orakel-
språk, ungefär såsom en solstråle, hvilken hoppar kring en af Egyp-
tens med hieroglyfer inristade pyramider. I Vandrings-Minnen har
Beskow samlat och delgifvit sina intryck från en åren 1819—1821
företagen resa genom Danmark, Tyskland och Italien, under hvilken
han, likasom under en ny, åren 1827—1828 gjord, utländsk färd, an-
knöt bekantskap med en mängd af Europas största utmärktheter i littera-
tur, konst och vetenskap, såsom Oehlenschläger, Goethe, F. v. Schlegel,
Tieck, Canova, Bonstetten, Sismondi, Victor Hugo, Cherubini m. fl.
I dessa »Vandrings-Minnen» kulminerar, såsom- det synes oss, Beskows
sniUedyrkan och Goethe-beslägtade, starka sjelfkänsla; de äro, likasom
»Wilhelm Meisters Lehrjahre», genomandade af bildningens patos, på
samma gång hos dem den rikt utrustade, med snillets gåfvor lycklig-
BERNHARD VON BESKOW. '	355

gjorda personligheten framstår såsom kulturens och hela lifvets all-
herrskande centrum. De äro till en stor del skrifna endast för snillens
och »kännares» räkning och bära omisskänneligt pregeln af hvad man
kallat bildningsaristokrati. Men just genom det lifliga personlighets-
medvetande, hvaraf de fyllas, bilda »Vandrings-Minnena» en naturlig
öfvergångslänk till Beskows senare, klassiska skriftställareperiod, då
han äfven tecknade minnen, ehuru ej längre på snilletillbedjans för-
näma guldbotten, utan på fosterlandskärlekens brinnande grund. Innan
vi öfvergå till denna period, måste vi dock kasta en blick på Beskows
utveckling och verksamhet på ett annat område, än det nu skildrade
estetiskt-litterära.

Beskows fader önskade, såsom redan förut nämt blifvit, att er-
hålla sonen till biträde och fortsättare i sin affärsrörelse. Den unges
håg för de sköna konsterna, och enkannerligen iör målningskonstén,
kom honom att ändra beslut; men då hågen, efter en kort tillbedjan
af musiken, slutligen vände sig till litteraturen, fordrade fadern, som
troligen ansåg pennan ännu mindre än penseln kunna i Sverige föda
sin man, att sonen skulle ingå såsom embetsman vid finansväsendet.
Dessutom fästade han såsom vilkor för sonens qvarstannande på denna
bana, att hans framsteg på befordringsvägen skulle bli temmeligen
snara. Detta vilkor var öfverflödigt. Beskows personliga älskvärdhet,
i förening med hans snille och duglighet, gjorde honom strax i början
denna väg mycket lätt. Efter att år 1814 hafva ingått i finans-expe-
ditionen, befordrades han redan året derpå till kopist, 1816 till kanslist
och 1818 till protokollssekreterare. Detta var ju rätt vackert på fyra
t år! Från 1821 till och med 1825 tjenstgjorde Beskow såsom protokolls-
förande i statsrådet och allmänna beredningen, på samma gång han
utförde en mängd andra, allmänna förtroende-uppdrag. Carl XIV
Johan fastade synnerlig uppmärksamhet vid den unge, talangfulle,
vittre och personligt angenäme embetsmannen och utnämde honom,
kort, efter att Beskow vunnit stora priset för »Sveriges Anor», till expedi-
tionssekreterare och handsekreterare hos kronprinsen Oscar/ Genom
sistnämda anställning, vid hvars tillträde Beskow tillika afträdde från
den egentliga embetsmannabanan, öppnades för honom det vidsträck-
taste fält för vinnande af menniskoerfarenhet, på sammä gång den
tillät honom egna tillräcklig tid åt sin fortgående litterära utveckling.
Sedan Beskow 1826 blifvit adlad, var han under 1828—1830-årens
riksdag ledamot af förstärkta stats- och förstärkta konstitutions- samt af
expeditions-utskottet. Men den parlamentariska verksamheten var icke,
märkvärdigt nog, då man betänker Beskows Öfverlägsna personliga gåf-
vor, i hans smak, och han begagnade sig icke vidare af sin förvärfvade
sjelfskrifvenhetsrätt att taga del i riksdagens förhandlingar. Beskow
fortfor imellertid ännu en tid att taga del i det politiska lifvets stri-
356	MINNESTECKNING. .

der, som efter år 1830 uppblossade med förnyad liflighet äfven i Sve-
rige. Till en början blef han, kort efter sitt afskedstagande från'
chefskapet för Kongl. teatern, invecklad i en tryckfrihetsprocess med
Anders Lindeberg. Beskow hade nämligen anonymt skrifvit ett flyg-
blad, kalladt: Flugsmällan, som innehöll ett temmeligen personligt
närgående och, såsom oss synes, i vissa delar nog hetsigt anfall mot
den originelle oppositionsmannen, som just vid denna tid börjat ar-
beta på upprättandet af en ny, privat teater i Stockholm. Beskow
begagnade sig vid detta angrepp af en ansvaring, f d. teatersufflö-
ren Wessling, och anklagelse- och försvarsskrifterna, hvilka sedermera
trycktes i broschyrform jemte den s. k. Flugsmällan, hvimla af Ömse-
sidiga mer eller mindre mustiga tillmålen. Lindeberg förlorade pro-
cessen, men rättegångskostnaderna qvittades parterna emellan, och
hvardera dömdes till böter för olämpligt skrifsätt inför domstol. Beskow
var utan tvifvel Lindeberg öfverlägsen i qvickhet och satiriska dråp-
hugg, som på sin tid måste hafva framkallat stor munterhet. Så på-
stod Wessling, bland annat, att versen i Lindebergs skådespel Blanka vore
så knagglig, att han, genom att hafva flere gånger, i egenskap af sufflör,
nödgats omsäga densamma, ådragit sig ett så svårt bröstlidande, att han
derigenom tvungits taga afsked från teatern, hvilket åter bragt honom
i högst torftiga omständigheter. »Högtärade Rätten», fortfar han, »torde
således upplyst och- rättvist finna, att om någon gång en liten gnista
af harm hos mig kunde finnas emot nämndé sorgespelsförfattare, vore
sådant förklarligt nog---------. Jag hade likväl troligen icke utgifvit
niin lilla skrift,' om icke, underrättelsen att ett nytt stycke, kalladt
Toni, af samma författare blifvit bragt å hane; och åtankan på hvad
min efterträdare i tjensten nu åter måste utstå upprört mina känslor.»
I ett s. k. Efter språk låter »Flugsmällans» utgifvare tydligen förstå,
att Wessling endast varit en ansvaring. Men efter denna, mera este-
tiskt-litterara än egentligen politiska fejd, bevarade Beskow med större
omsorg sin anonymitet^ då han uppträdde på den publicistiska arenan.
Kulminationspunkten i sitt anonyma politiska författareskap nådde
Beskow åren 1838—1840, under hvilka han utgaf broschyrerna; Ba-
gens Händelser, bedömde af en Landtman (två upplagor), Upplösning
är icke Upplysning (två upplagor), Har Sverige Publicitet och Publi-
cister? (två delar, tillsammans om icke mindre än 595 sidor), samt
Ben irrande Publicisten, sin samtids nöje och varning. Dessutom
författade Beskow en mängd polemiska artiklar, både på vers och
prosa, i Svenska Biet och andra konservativa tidningar. Anledningen
till Beskows politiska författareskap är utan tvifvel att söka i hans
tillgifrenhet och beundran för Carl Johans person. . Vid stora kriser
gör sig ständigt, med eller mot de lagliga formerna, den öfverlägsna
personligheten gällande. En sådan kris hade Europa nyss genomlefvat,
BERNHARD VON BESKOW.	357

under franska revolutionens och första kejsaredömets dagar, och efter-
dyningarna af detta oförmedlade personlighetsvälde fortforo under
restårationsperioden, oaktadt större delen af dess ledande personlig-
heter icke voro så' synnnerligen utmärkta. Först efter Juli-revolutio-
nen 1830, då Bourbonerna för tredje gången nödgades nedstiga från
Frankrikos tron, började Europa skörda frukten af den stora revolu-
tionens utsäde med afseende å det konstitutionella statslifvets utbredning
och utveckling. Men i Sverige egde det förhållandet rum, att på dess
tron satt qvar en en af revolutionens kraftfulla, öfverlägsna söner,
som både kände och utöfvade, såsom en naturens och ödets först-
födslorätt, sin personlighets makt. Den hade banat honom väg från
foten af Pryrëneerna, som skådat Rolands strider, till Birger Jarls kunga-
säte vid Mälarens strand; - den var han icke sinnad att afstå eller
att äfventyra. Då oppositionen i Sverige efter 1830, med det nyligen
grundlagda Aftonbladet i spetsen, fordrade representationsförändring
och parlamentarisk styrelse, motsatte sig Carl Johan dessa fordringar.
Att Beskow skulle fatta parti för Carl Johan och hans, jemförelsevis,
personliga styrelsesystem, var helt naturligt, emedan Beskow sjelf var
snillearistokrat och dyrkare af den utmärkta personlighetens herrskare-
rätt. Tillika såg han icke gerna, på grund af sitt öfvervägande pla-
stiska lynne, ätt en gång gifna former brötes sönder; allting oroligt,
allting, som stod endast i göming, stred mot Beskows innersta natur.
Han var derföre lika litet reaktionär som revolutionär: han var statio-
när. Han intog i politiken ungefär samma ställning som i estetiken,
nämligen den af neutralitet gent emot utvecklingen, den lefvande idén; på
. det ena såväl söm det andra området pläderade han, med vissa undantag,
nästan hvar je form, som var faktisk. Denna objektivitet, som icke fattar
parti för idéerna sjelfva, utan för en mängd former, hvilka uppställas^
såsom lika berättigade gent emot hvarandra, ger åt Beskows poli-
tiska broschyrer, en inre köld, som ^hindrat dem att, trots den stora
talang, hvarmed de äro affattade, trots de många träffande anmärk-
ningar och praktiska sanningar, de uttala, utöfva ett anmärkningsvärdare
pplitiskt inflytande. Också lider en del af dem af brist på koncentra-
tion och systematisk anordning af stoffet. Beskow nedlade utan tvifvel
mycken omsorg och. omfattande studier på författandet af sina poli-
tiska broschyrer, och just derföre kunde han säkert ej heller undgå
att märka, att de icke hade den ingripande verkan, han åsyftat och
hoppats på. Såväl denna omständighet, som en förändrad-ståndpunkt
å regeringens sida, strax efter Carl Johans död, gjorde att Beskow,
söm var en man, hvilken hvarken ville onödigt förspilla sitt arbete
eller spela en underordnad rål, drog sig helt och hållet från det po-
litiska fältet. Hans tillbakadragenhet i detta hänseende gick så långt,
att det i yttre måtto nästan såg ut, som om han hade fattats af full-
358	minnesteckning;

komlig likgiltighet eller förnäm missaktning för betydelsen af dagens po-
litiska tilldragelser. Men denna tillbakadragenhet var blott ett nödvärn,
hvarigenom han skyddade sin inre personlighet från att gagnlöst sönder-
splittras. Han hade ock på samma gång slutligen funnit sin egentliga
styrka, sin sanna kallelse i den fosterländska kulturens tjenst, och vi
öfvergå nu till denna positiva, lysande sida af Beskows verksamhet,
som så småningom utvecklat sig under och genom hans vittra och
politiska författareskap och mångsidiga personliga beröringar. Den
sammanhänger på det närmaste ined hans ställning inom Svenska
Akademien, till hvars uppgift det, enligt stiftarens föreskrift, äfven hör
att upplifva minnet af fosterjordens framfarna utmärkte män.

Under det Beskow vintern 1827—1828 uppehöll sig i Paris, emot-
tog han kallelse att vara medlem i Svenska Akademien, ett val, som
med årens lopp blef för akademien sjelf af största betydelse; ty, om
någon, så var Beskow qvalificerad att bekläda en rådsherreplats i denna
vittra Areopag. Han blef ock'slutligen dess ledare. Då Beskow 1832,
af pietet mot sin aflidne vän och lärare, författade dennes biografi,
märkte han utan tvifvel sjelf sin begåfning i detta slags författareskap.
Franzéns död 1834 och akademiens val af Beskow till sin ständige
sekreterare gaf honom förnyad väckelse i denna rigtning. Franzén «
hade gjort sig1 ett berömdt namn äfven såsom akademisk minnesteck-
nare, och detta var en af händelserna åt Beskow gifven fingervisning,
som han följde mer och mer af ovilkorlig inre kallelse. I den mån
hans poetiska produktion aftynade och de publicistiska fejderna samt
politikens aldrig hvilande oro bragte honom endast otillfredsställelse,
fortgick han med så mycket större ifver på den sköna bana, inom
akademien öppnat sig för honom, såsom minnestecknare af utmärkta
fosterländska personligheter, tills han slutligen framstod i detta för-
fattareskap såsom erkänd mästare och omfattade detsamma med ode-
ladt allvar och i allt större utsträckning. Teckningarna växte från
biografier till kulturhistoriska taflor, i hvilka ljuset och färgen ut-
bredde sig med genomskinlig klarhet och harmoni. Ljuset framström- •
made så att säga ur en dubbel källa, nämligen ur Beskows varma
fosterlandskärlek och ur hans lifliga uppskattning af personlighetens
konkreta lif. Den förra gaf dager åt taflomas fond; den senare uppen-
barade de framstälda gestalternas sjelfständiga former. Här, på min-
nesteckningens område, uppfattade Beskow med snabb och säker blick-
den inre organiska enhet, som han icke förmådde nå vare sig på det
rent skönas eller på politikens fält. Minnesteckningen, den plastiskt
fardiga, formbestämda och afslutade personligheten, hos hvilken det
ideala och reala äro omedelbart förenade och genomträngda af hvar-
andra, erbjöd just det lämpliga stoffet åt hans egendomliga verksamhets-
gåfva, som deremot icke var så fullt hemma på det idealas' och realas
BERNHARD VON BESKOW.	359

område hvart för sig. Då det gällde att bedöma det förflutna, utveck-
lade Beskows objektiva uppfattningskonst lysande egenskaper, och den vid-
sträckta, mångsidiga verldserfarenhet, han förvärfvat sig under lång
beröring med personer af olika klasser och vilkor, lände honom lika-
ledes till högsta fördel såsom minnestecknare; den skärpte hans psyko-
logiska bevisning och fulländade den pregel af humanitet, som ut-
gjorde ett af grunddragen i Beskows eget lynne. Från det skönas
rike, som Beskow) aldrig upphörde att på det varmaste älska, medförde
t han slutligen till sina minnesteckningar tron på det idealas verklighet
hos menniskonaturen. Han tecknade såsom konstnär, icke såsom en
auktionsförfättare, för hvilken smått och stort är af samma betydelse.
Ur personlighetens positiva halt, dess styrka i sanning, rätt, sedlighet,
fosterlandskärlek och skönhet förklarade han dess hela öfriga lif och
verksamhet. Häraf äfven den på en gång enkla och storartade har-
moni, den rena klarhet, som råder i Beskows samtliga teckningar.
För ljust, för mycket ljust! har mången utropat. Med ungefär samma
skäl kan man förebrå ljuset sjelft att det är for ljust, sanningen att
den är alltför sann, det goda att det är alltför godt, eller antaga att
. de kunna vara verkliga och overkliga på samma gång, att de mytolo-
giska andefurstarne Ormus och Ariman fortfarande dela väldet öfver
verlden, båda med lika makt. Men én sådan dualism antog, på goda
grunder, Beskow icke, och dén samvetsömhet om teckningens föremål,
den varma ifvem att gendrifva orättvisa och vrånga omdömen,, den
fosterländska stoltheten öfver de minnesvärda personligheterna, alla
dessa egenskaper, som bilda den moraliska karakteren hos Beskows
, minnesbilder, hemta i icke så ringa grad sin näring ur hans lef-
vande sinne för personlighetens harmoni, ur , hans tro på dess bästa
egenskapers fulla sanning och verklighet, såsom den kärna, ur hvilken
dess lifs träd blomstrar fram, såsom den inre medelpunkt, kring
hvilken dess verksamhet, trots alla yttre och, tillfälliga rubbningar,
graviterar.

Beskow har tecknat minnesbilder af G-. Fr. û). Rosen, Sam. Åker-
hjélm, L. Kagg, Fab. Wrede, Fogelberg, Urban Hjärne, Joh. Gyllen-
stjerna, Svedenborg, Wadström, Radb, Bergman, Tessin, Leopold,
Wallin, v. Brinkman, Gust. Trolle Bonde, A, F. Skoldcbrand, Vale-
rius, Ling, Frigél, Järta, Stjernstolpe, Johannes v. Muller^ Bonstetten
och Görtz, utgifven efter Beskows död. Hit böra också räknas hans
tal vid krossandet af sköldemärken ^fter Rosenblad, Berzelius, af
Wingard m. fl. Till denna period af Beskows verksamhet, hör äfven
hans afhandling Om själens hélsa, införd i Svenska Akademiens Hand-
lingar 1858. Genom densamma går en fläkt af antik anda, hvilken
stundom med hvarandra förblandar själens och kroppens välbefinnande
och långa lif. I den praktiska lefnadsfilosofi, Beskow här utvecklar.
360	•	MINNESTECKNING.

tycker man sig ännu höra ett eko frän resign ationsperioden vid seklets
början, till hälften epikureism, i dennes ädlare, ursprungliga bemär-
kelse, och till hälften stoicism, som lifvets erfarenheter slutligen af-
tvungit äfven honom, naturens gunstling och lyckans söndagsbarn.
Dessa elementer smälta dock samman och renas i en praktisk optimism,
som ser sin idealbild i den ädle åldrige, som vet att det jordiska lif-
vets alla njutningar, irringar och sorger endast varit medel för själen
att utveckla sina vingar till flykt mot evighetens rymder. Den gamla
snillédyrkan har här förvandlats och vidgat sig till allmänt human
verldsuppfattning.

Två af sina minnesteckningar, de till anläggning och omfattning
största, hann Beskow icke helt fullända innan döden kom pennan att
falla ur hans hand. Dock voro de så vidt framskridne, att de i alla
händelser uppfylla det ändamål, Beskow af såg med dem, nämligen att
i dess rätta gestalt återställa minnet af två personligheter, som höra
till de mest omtvistade och mest märkvärdiga i svenska historien. Vi
tala här om Beskows Gustaf den Tredje såsom konung och menniska
och hans Karl den Tolfte. En minnesbild. Men knapt har Beskow
lagt sina ögon igen och gått att hvila hos sina vänner Berzelius och
Crusell på Solna kyrkogård, innan man skyndat sig att mot honom
slunga den tillvitelsen, att han fick »på gamla dagar ett slags mani
att feja och polera på envåldskonungars statyer»1), hvilka ord innebära
att Beskows beundran och kärlek för Karl den tolfte och Gustaf den
tredje skulle egentligen härflyta af sympatier för envåldsmakten! Såsom
om Beskow, och andra menniskor, icke skulle hos Gustaf den tredje och
Karl den tolfte kunna fästa sig vid någon annan egenskap, än att
de voro envåldskonungar! ( Men detta påstående är i alla afseenden
grundlöst och obefogadt. Af Beskows ultra-objektivitet kunde man otvun-
get draga den slutsatsen, att han icke gaf någon statsform företräde
framför andra, utan bedömde hvar och en såsom ett fristående i och
för sig berättigadt faktum. Detta var ock, såsom oss synes, med vissa
modifikationer hans allmänna ståndpunkt. Till dessa modifikationer hörde
imellertid, ätt han uteslöt just enväldet i hvarje form från sina politiska,
sympatier. Så t. ex. yttrar han senast i sin teckning af Görtz: »För
den historiska betraktaren, som söker sanning, blifva uppgifterna (om
Sveriges , olyckor under K$rl den tolfte) dock icke länge förvillande.
Han vet, att samhällsolyckor af ifrågavarande art kunna inträffa lika
ofta, under republiken som under konungadömet, under den demokra-
tiska despotismen som under den monarkiska, begge lika olycksbrjn-
gande, lika fiendtliga mot en sann frihet.» Beskows politiska sympa-
tier i afseende på statens författningsform voro af juste-milieuslaget

!) Se Stockholms-Posten N:o 6, den 19 December 1868.
BERNHARD VON BESKOW.	361

med vidsträcktaste latitud. I en af sina, broschyrer från år 1838,
Upplösning är icke Upplysning, sid. 70—74, framkastar han till och
med idéer till en representationsförändring i ganska liberal rigtning.
Detta sker imellertid blott i förbigående, i en not. För att återvända till
Gustaf den tredje och Karl den tolfte, så ligger det i öppen dag, att Beskow
beundrar hos den ene den fosterländska snillekraften, som räddade svenska
nationens tillvaro från den polskas öde, hos den andre den fosterländska
karakterens ädelhet och storhet, i kampen mot ett oundvikligt öde;
och intill dess det blifvit bevisädt, att Sveriges öde skulle varit lyck-
ligare, om Gustaf den tredje icke tillvällat sig makten och befästat
den gentemot aristokratien, som genom rådet var under den s. k. fri-
hetstiden herrskande, eller att Sverige icke skulle fallit från sin stor-
maktshöjd, om Karl den tolfte icke funnitsj eller att detta fall kunnat
ske med större ära — intill dess skall hvar och en, med hjerta och tanke
för Sveriges förflutna öden, icke blott högakta Beskows motiver vid
tecknandet af Karl den tolftes och Gustaf den tredjes bilder, utan ock
hans klara blick, hans psykologiska reda, hans omfattande kritik, ty
det är genom dessa egenskaper, icke genom nya källforskningar, Beskow,
ehuru icke historiker ex professo, gifvit två nya uppslag i svenska
häfdeforskningen.

Såsom vi förut anmärkt, sammanfaller Beskows verksamhet såsom
minnestecknare på det närmaste med hans verksamhet såsom ledamot
af Svenska Akademien, med hvilken institution han allt mer och mer
kraftigt införlifvade sina arbeten och intressen, så att den allmänna
opinionen slutligen ansåg honom kunna säga om Akademien detsamma
, som Ludvig den fjortonde sade om staten: »Den är jag!» Beskow för-
blef intill sin död den styrande inom akademien, en plats som villigt
inrymdes. honom af de andra, emedan ingen kunde göra det bättre.
Genom Beskows tillskyndan började Handlingarne utkomma raskt och
fyllas af intressanta afhandlingar, som mottogos med begärlighet af
allmänheten. På akademiens hÖgtidssammankomster, den 20 Decem-
ber hvarje år, fylldes stora börssalen till trängsel; man väntade stän-
digt få höra en ny minnesteckning uppläsas af sekreteraren sjelf. Äf-
ven till sin sammansättning utvecklade sig akademien i nya rigtnin-
gar under Beskows inflytande. Så inflyttade slutligen nya skolan i
den gamla, då Atterbom 1839 erhöll inträde i akademien, och honom
följde senare Byrons tolkare, Tassos och Ariostos öfversättare, hvilka
der togo säte vid sidan af Malmström, romantikens teoretiske ovän,
oaktadt hans egna yppersta stycken: Angelika och Hvi suckar det sa
tungt uti skogen? öro genomandäde af det mest rörande och fina
romantiska svärmeri. Vid fördelningen af det offentliga årliga anslag
till understöd och uppmuntran åt förtjente vitterhetsidkare,, hvilket
riksdagen stält, till akademiens förfogande, gällde äfven tvifvelsutan
362	minnesteckning.

Beskows votum tungt i vägskälen, och man kan ingalunda beskylla
akademien för stel formalism och konservatism, vid valet af föremål
för sitt erkännande och sin välvilja. Under det att Bernhard von
Beskow sålunda verkade med oförminskad ifver såsom den svenska
vittra odlingens förstyre och de fosterländska minnenas siare, kal-
lades han bort från väl förrättade värf, lemnande efter sig sina
gemingars frukt och minnet af en imponerande personlighet, lika säll-
synt begåfvad med inre lifskraft som med lyckans håfvor, en frisk,
harmonisk natur, hvars i stor skala utmätta bana slutligen kröntes
af alla möjliga framgångar, yttre lysande utmärkelser, medborgares
offentliga hyllning och eget medvetande af uppfyld kallelse. Han var
den gamla, präktiga eken, som plötsligt fälldes till marken: först nu
märker man huru vidt utsträckta dess rötter, huru rikt skuggande
dess grenar voro, huru många sångfåglar funno skydd i dess stolta
krona!

Genmäle till Stockholms-Posten.

Den lilla minnesteckning, vi härmed afslutat, kan icke göra några
anspråk på biografisk fullständighet. Det ligger äfvenledes i sakens
natur, att då behandlingen af ett så rikt stoff, som Beskows lif oçh
verksamhet, sammanpressas på .några få sidor, teckningen af det kultur-
område, på hvilket de uppvuxit, måste bli i hög grad knapphändig.
Vi äro således fullt medvetne om de brister, som vidlåda vår uppsats,
och kunna naturligtvis icke hafva någonting emot hvarjé tillägg, som
länder till ämnets allsidigare belysning. Imellertid har redan första
afdelningen af vår minnesteckning ådragit oss ett häftigt angrepp från
ett håll, der intresset för sakförhållandets utredning tyckes endast
tjena till förevändning för motiver af helt annan beskaffenhet. Vi
syfta på en anmälan af tredje häftet af denna tidskrift i tidningen
Stockholms-Posten, (N:o 6 för den 19 Dec. 1868), der en författare
mot oss uppträdt med begagnande af ett så egendomligt stridssätt, att
det väl kan förtjena en närmare belysning.

Först ytterligare några ord angående Geijers ställning till fosfo-
ristema. Ingen, som i litteraturhistoriens fakta ser någonting annat
än ett dödt namnregister öfver författare och vittra föreningar, kan
missförstå vårt i föregående afdelning fällda yttrande om Geijer,
att han »visserligen ock bör räknas bland fosforisterna». Vi ytt-
rade dessa ord med särskildt afseende på Fryxells framställning af
nya skolan, hvarom i det föregående var fråga. I sina Bidrag till
GENMÄLE TILL STOCKHOLMSPOSTEN.	363

Sverges Litteratur-Historia, sjette haftet, yttrar Fryxell nämligen, bland
annat, sid. 22: »Skriften Om falsk och sann upplysning (af Geijer)
helsades i Polyfem med högt jubel, och fosforismen har velat nära nog
'anse den såsom sitt program»; sid. 25—26: »Från 1811 till 1837 var
han (Geijer) ultraismens förnämsta personlighet.--------Ena bestånds-
delen i hans här utgjordes af göterna.------------------Andra beståndsdelen ut-
gjordes af fosforisterna».

Geijer delade utan tvifvel på? sin tid i väsendtlig mån fosforisternas
läror, deras estetiska uppfattning, deras påstående om den intellek-
tuela åskådningen, deras försök att filosofiskt grundlägga och för-
klara treenighetsläran o. s. v. Men då vi i förbigående gjorde vår
anmärkning öm Geijer, innefattade vi honom på samma gång i den
protest, vi inlagt mot Fryxells och ändras ohistoriska och ensidiga sätt
att bedöma denna skolas betydelse. Det vore ju ock fullkomligt
förnuftsvidrigt, att antaga det Geijer efter det s. k. affallet var en
helt annan menniska, än före detsamma; hvaremot det är klart, att
hans senare ståndpunkt var en utveckling af hans föregående, som
blifvit befriad från irringarna, motsägelserna, dunkélheten, hvilkas
tillvaro hos nyromantiken vi upprepade gånger betonat, på samma
gång vi sökt framhålla deras rätta källa, nämligen en hyperestetisk
spekulation.	•

Vi hafva uttryckligen sagt oms fosforis terna, att de i sedligt hän-
seende äfven gjort sig skyldiga till förvillelser, men på samma gång,
z att de, jemförda med de tyska nyromantikerna, framstå i en betydligt
renare dager. Om Attefbom särskildt hafva vi sagt, att han var guld-
: ren, icke att han aldrig gjort sig skyldig till fel, hvilket ej kan sägas
om någon menniska. Atterboms karakter och verksamhet i stort, så-
som skald och kritiker, bära omisskänligt pregeln af en sällsynt ren
och ädel natur.

Men vi hafva, utom det nu anförda, ett par andra anmärkningar
af vida allvarsammare art att göra mot Stockholms-Posten, som,
med ett dess förvåning uttryckande utropstecken, citerat vårt ytt-
rande om Geijer. Stockholms-Posten1) yttrar: »Malmström finner ingen
nåd för hr Qv:s ögon derföre att han är en etisk puritans Om för-
låtelse, detta sätt att återgifva våra ord är lika litet ett ärligt, som
det, i trots af Stockholms-Postens alla utropstecken, är och förblir ett
faktum, att Geijer under en tidigare period af sitt lif delat fosforismens
lifsåsigt. Vi hafva sagt, att Malmström i sina litteraturhistoriska före-
läsningar gjort »i rent estetiskt hänseende fosforisterna orättvisa-----
till följd af en etiskt ensidig puritanism.» Vi ha således, i de anförda
orden, klandrat Malmströms ensidiga tillämpning på det sköna af sin
— I	X

*) N:o .6, den 19 December 1868.
364 V	GENMÄLE TILL STOCKHOLMS-POSTEN.

etiska puritanism, ingalunda denna puritanism i och för sig eller hans
författarepersonlighet i allmänhet.

Vår mening med det ifrågavarande yttrandet om Malmström har ,
således varit tydlig och klar; men skulle den det oaktadt ännu ej till
sitt rätta syfte uppfattas af författaren i Stockholms-Posten, så skola
vi här komma honom till hjelp med ett litet upplysande exempeL

I den för tidigt bortgångne Kristian Claösons »Skrifter», läses
sid. 282, i en uppsats »Om Göthes Faust», följande: »Jag erinrar blott
om Hvassers skrift »Om äktenskapet», hvars anfall mot Göthe för
okristlighet och framför allt sedlig indifferentism framkallade en mot-
skrift af Atterbom, samt om Bergstedts recension af »Gluntarne», der
åter den store skalden, såsom den ypperste representanten af tidens
konst, fick uppbära skulden för allt hvad denna, enligt dem, som
döma ifrån ensidig puritansk ståndpunkt, förbrutit. På detta senare
anfall följde länge intet svar. Det kom dock. Malmström i den be-
kanta artikeln »Är vår tid poetisk?» upptog det, om ock i största
korthet.» z	K

Skulle väl, fråga vi, • Stockholms-Posten vilja ' antaga att hr C.
F. Bergstedt fann »ingen nåd» inför B. E Malmströms ogon, der-
före att han, enligt Malmströms åsigt, bedömt Göthe ur ensidigt
puritansk synpunkt? Vi äro visserligen ej okunniga om att hr C. F.
Bergstedts estetiska förfaringssätt för såvidt det kommit till allmänhetens
kännedom, ingalunda heller på senaste tider i allo rimma sig med den
uppfattning, hvilken hyllades af B. E. Malmström, »som», enligt hvad
Stockholms-Posten sjelf sagt, »visste något om dessa saker», äfven om
han ej, lika .litet som någon annan dödlig, var höjd öfver möjligheten af
misstag; men om ock Malmström inlade .en berättigad protest mot
Bergstedts skefva uppfattning af en bland litteraturhistoriens största
företelser — icke vill väl Stockholms-Posten derföre medgifva, ätt
Malmström varit »ordentligen förgrymmad» på hr C. F. Bergstedt för
dennes ensidiga Göthe-funderingar? Af det anförda synes imellertid,
att vi bedömt Malmströms eget uppträdande * mot 7 den romantiska
konsten, ur alldeles samma synpunkt som den, ur hvilken han sjelf
förut bedömt Bergstedts »anfall» mot Göthe.. Den åsigt, från hvilken
vi utgått och som vi konseqvent tillämpat äfven mot Malm&tröm, är
den, att det sedliga och det sköna äro två jembördiga makter, som
stå i inre vexelverkan med hvarandra, på samma gång hvardera eger
ett sjelfständigt utvecklingsområde.

Stockholms-Posten som, beträffande oss, älskat att med sin kritik
röra sig inom förtydningarnes område, skyggar ej tillbaka för att fram-
kasta den insinuationen, att den som djerfts ur litteraturhistorisk syn-
punkt .uppträda till förmån för fosforisterna, nödvändigt måste drifvits
dertill af osedliga motiver. Den citerar vårt yttrande om det sinn-
GENMÄLE TIEL STOCKHOLMS-POSTEN.	365

liga, att det är »ett nödvändigt och berättigadt element, en per-
sonlighetens manifestation, som i sig ingen synd innebär», som om vi
dermed hade sagt någonting särdeles origtigt och upprörande. Vi hade
ej trott uågon kunna finnas, som till den grad vélat misstyda vårt ytt-
rande, men då så nu likvisst skett, vilja vi äfven här söka genom ett
nära tillhands liggande exempel upphjelpa Stockholms-Postens, efter
hvad det vill synas, mer än lofligt irrande föreställningar om hvad synd
är, m. m. I »Tidskrift för Litteratur», utgifven af C. F. Bergstedt, år-
gången 1851, förekommer, i en uppsats af utgifvaren sjelf, följande
yttrande i anledning af N. Ignells Kristendomens Hufvudläror: »Men
detta är ej den enda motsägelsen, i hvilken hr Igneljs framställning
invecklar sig. Då han så öppet förklarar sig mot den allmänna upp-,
fattningen af synden, hvilken han blott betraktar såsom en negation,
en sinnlighetens inskränkning af det andligas fullhet, har han förgätit
att sinnligheten i och för sig sjelf är hvarken god eller ond, att der-
före motsatsen mellan godt och ondt ej är motsatsen mellan förnuft
och sinnlighet och den senare blir endera just genom den sjelfbestäm-
mande ande hvaraf den beheyrskas.» Utan att här inlåta oss på frå-
gan, hvilkendera af de båda tvistande parterna, Bergstedt eller 'Ignell;
invecklade sig i större motsägelser, åtnöja vi oss blott med att fasta
uppmärksamheten derpå, att de anförda orden innebära, hvad be-
träffar det sinnliga, just samma uppfattning, som ligger i vårt eget
yttrande. Vi ega skäl att tro, att om någon insinuerade ati hr
Bergstedt vélat genom dessa ord säga om sinnligheten i vulgär me-
.ning, att den icke innebär någon synd, och att han således gjort
, sig till en advokat för osedligheten, skulle författaren i Stockholms-
Posten med berättigad förtrytelse tillbakaviså en insinuation af så
försåtlig beskaffenhet. Men på samma grunder tillbakavisa äfven vi
samme författares försök att genom en förvrängning, som svårligen
kan vara ouppsåtlig, åt våra ord gifva en likå ohållbar éom till syfte
kränkande uttydning.

Slutligen protestera vi för vår del mot Stockholms-Postens på-
stående, att på Beskows graf blifvit uppstämd en minneshymn for-
tissimo. Vi vädja, hvad beträffar vår lilla minnesteckning, till hvar
och en oväldig, som läst densamma, huruvida vi sökt dölja eller för-
minska någon' af de svaga sidor, som, enligt vår öfvertygelse, funnos
hos Beskow.

Till den opartiske läsaren öfverlemna vi slutomdömet angående
såväl den vetenskapliga som den sédliga halten af det angrepp, hvar-
med Stockholms-Posten debuterat inom den litterära granskningens
område. För vår del hafva vi ansett oss böra afgifva detta genmäle
för att icke lemna utan afseende ett beteende, som på ett så i
ögonen fallande sätt saknar pregeln af besinning och rättrådig
366	GENMÄLE TILL STOCKHOLMS-POSTEN’

granskning. Hvad särskildt beträffar den tonr Stocläiolms-Posten sy-
nes vilja, infora i den offentliga diskussionen, har den äfven fört
oss till minnes ett yttrande af B. E. Malmström: »När en s. k. bil-
dad person tillåter sig att begagna de obildades språk, har han
just genom frivilligheten häri nedstigit till pöbeln» etc. Yttrandet
kan i sitt sammanhang l^sas i B. E. Malmströms nyligen utkomna
Tal. och Esthetisha Afhandlingar, i en liten uppsats derstädes, benämd
Pöbel och PÖbel, som författaren i Stockholms-Posten verkligen borde
•till framtida nytta för sig genomläsa. Stockholms-Posten, som i för-
bigående meddelar såsom sin oförgripliga mening, att »det öfver-
naturliga» ännu icke är »jagadt ur verlden», bör dock ej sträcka
sin tillit till det mirakulösa ända derhän, att tro,, det .på skäl och
bevis grundade åsigter falla för plumpheter, äfven om han skulle vara
så sadelfast i sin tro, att han, i likhet med den ryktbare pastor Knak,
antager som ett historiskt faktum, att solen stod stilla i A jalons dal
eller att Jerichos murar föllo för basunstötar.

E. von Qvanten.
Blandade ämnen.

Suezkanalen och verldshandeln.

Fä äro de vägar inom det menskliga odlingsarbetets mångtaliga
områden, som af snillet och uppfinningsförmågan ännu lemnats oför-
sökta. Vi tala här icke om vägar sådane som de, på hvilka den ab-
strakta spekulationen söker framtränga mot sitt , mål, utan om vägar
af mera handgripligt slagf hvilka närmast afse ett framsteg inom den
materiella kulturens område. Och dock är det företag, åt hvilket vi
här gå att egna några betraktelser, till sitt väsende af ideel natur.
Hvad är väl den lilla vattenlinie, som Ferdinand de Lessees nu drager
från Medel- till Röda hafvet i afseende 'pà hennes utsträckning i rum-
met! Hon skall icke förändra jordens skapnad, icke våra skolkartors
utseende, ja, hon skall knappast kunna märkas på deras af liknande
linier genomkorsade naturliga vattenvägar. Hvad är väl en kanal af
något öfver 10 sv. mils längd och 200 alnars bredd (vid ytan) emot de
naturliga vattenvägarna, som bildas af en Mississippi, Amasoùar, Jantsé-
kiang La Plata och till och med Wolga och Rhen? De sistnämnda ge
så mycket högre siffror vid handen att det lilla menniskoverket gent-
emot dessa naturens pulsådror försvinner till en obetydlighet. Men
jättefloderna förena blott landet med hafvet, då deremot Suezkanalen
förenar haf med haf. Se der dess betydelse! Vi känna ingen annan
konstgjord vattenstråt på jorden, som (i stort) har samma omedelbara
ändamål, med undantag af Göta kanal i Sverige. Men de haf den
sistnämnda kanalen förenar ha icke den betydelse inom verldshandeln,
som Medelhafvet och de indiska vattnen, hvartill kommer — och detta
är hufvudsaken — att-den samfärdsel, som genom densamma förmedlas
är af nationel, icke internationel natur. Göta-känal. har icke kunnat
draga Europas nordöstra verldstrafik från Öresund. Framtiden skall
utvisa om Suez-kanalen skall lyckas i att bättre lösa sin stora uppgift.
Och denna uppgift hvari består då den?

Det är fråga om ingenting mer eller mindre än en ny sjöväg
till Indien, detta den europeiska handelns el Dorado. Om man nu
ihågkommer hvilken fullkomliga omsvängning i verldshandelns för-
hållanden Vasco de Gamas upptäckt af vägen omkring Goda-hopps-
udden år 1492 medförde, och huru Medelhafvet i följd der af upphörde
att vara handelns centrum, så skall man medge att stora förhoppningar
kunna fästas ,vid detta kanalföretag, hvars förverkligande numera står
368	SUEZ-KANALEN OCH VERLDSIIANDELN.

utom allt tvifvel. Ungefär 400 år ha‘förflutit sedan Handeln på Indien,
som dessförinnan jemväl gick öfver Röda hafvet och Alexandria, valde
en lättare och beqvämare väg. Nutidens högt utvecklade mekaniska
hjelpmedel och handelsfôrëtagsamhet möjliggöra för en enskild, saken
varmt hängifven, mans snille och ihärdighet att med utsigt till fram-
gång lägga hand vid handelns återinledande i dess gamla fåra. Skall
detta jätteföretag lyckas, eller skall det öka de svikna förhoppningarnes
antal? De tekniska svårigheterna kunna öfvervinnas, ännu behöfliga
penningemedel skola uppbringas och kanalen skall inom några år
kunna öfverlemnas åt trafiken. Denna sida af saken anses således
såsom nästan afgjord. Det återstår att utröna huruvida företaget kan
»bära sig» i en framtid eller möjligen till och med lemna kapital-
tillskjutarne någon vinst. Får, man tro hr Lesseps, så skall :detta
sistnämnda otvifvelaktigt inträffa och dertill på ett glänsande sätt. Vi
lemna. dock denna sida af frågan derhän oeh upptaga hellre den vida
betydelsefullare: hvilket inflytande skall kanalen utöfva på verlds-
handeln?

Men innaii* vi gå att försöka besvara denna fråga, vilja vi här
lemna våra läsare en kort skizz af kanalföretagets historia.

År 1854 erhöll hr Lesseps vice-konungens af Egypten autorisation
for anläggandet af en kanal genom näset vid Suez och en internationel
kommission konstituerade sig i följd häraf, bestående af ingeniörer
från England, Österrike, Spanien, Frankrike, Nederländerna och Preussen
för att utarbeta planen. Sedan denna kommission fastställt att ingen
nivåskillnad förefanns emellan de båda hafven, öppnades en subskription
och Suezkanal-kompaniet bildades. Kostnadsförslaget uppgick till 200
millioner francs och denna summa tecknades. År 1859 började, arbe-
tena under direktionens för kompaniet omedelbara ledning. Dessa
arbeten fullgjordes hufvüdsakligen af menniskohand ; ' egyptiska rege-
ringen hade nämligen medelst kontrakt förbundit sig att leverera
20,000 Fellahs eller lifegna arbetare.	,

Men då kompaniet år 1868 insåg otillräckligheten af de såltmda
bedrifna arbetena, afslöts ett kontrakt med huset Borrel & Lavaley,
enligt hvilket detta åtog sig alla jordarbetena. Samtidigt uppdrogs åt
firman »Dussaud frères» fulländandet af den stora molon vid Port-Said.
I stället för arbetshjelpen in natura lofvade. nu den för saken intresse-
rade vice-konungen af Egypten ett generöst penningebidrag, hvars
fastställelse dock hänsköts till kejsar Napoleon och som af denne be-
stämdes till •. icke mindre än 84 mill, francs. Dessutom erhöll kom-
paniet af vice-konungen ett tillskott af 10 mill, francs såsom skade-
ersättning för domänen Tel-el-Keber. Det oaktadt måste man söka
upptaga ett lån, och då detta misslyckades erhöll hr Lesseps af franska
kamrarne tillstånd att föranstalta ett lotteri, som till medlet af detta
SUEZ-KANALEN OCH VERLDSHANDELN.	369

år (1868) inbringat 40 à 45 millioner samt sannolikt skall upphinna
hela den äskade summan af 100 millioner. x

Enligt de nu träffade öfverenskommelserna skall arbetet vara fär-
digt redan den 1 Oktober 1869 och huset Borrel & Lavaleys. arbeten
fortskrida också i den skala att detta kan inträffa. Kanalen'skall då
ha i vattenlinien en bredd af 100 meter (330 sv. fot) .qch i basen en
af 12 meter (39,6 sv. .fot), med ett djup af 8 meter (26,4 sv. fot). För
att ernå detta resultat måste dock ännu 34 millioner kubikmeter
terrain undanrödjas.

I senaste tid ha åter talrika röster höjts deröfver, att när kanalen
väl en gång är färdig två större fartyg icke skulle kunna passera om
hvarandra, men detta fel torde stå att afhjelpa. Man har vidare an-
fört, att utfyllningen af bittersjöarne från Medelhafvet skulle komma
att gå alltför raskt för sig och att kanalbyggnaden skulle skadas ge-
nom den inbrytande strömmen,, men den vid Timsahsjöns fyllning
vunna erfarenheten visar att i följd af den ringa dosseringen ingen
fara är förhanden, t- Sådan var sakernas ställning i Juni åf 1868.
Man kan dock högeligen betvifla att kanalen kan bli färdig till, slutet
af år 1869. Ty om ock huset Borrel & Lavaley medhinner undan-
skaffandet af de ännu återstående 34 mill, kubikfot terrain, är dock
derföre kanalen ingalunda färdig. »Framför allt borde kompaniet
beflita sig om mera sparsamhet.. Vi anföra här den. bekante tyske „
Afrikaresanden Gr. Rholfs, som åtföljde expeditionen till Abyssinien
samt besökte kanalen, omdöme: »Hvartill tjenar det t. ex., att mi, se-
dan alla arbeten äro öfverlemnade åt entreprenörer, underhålla en stor-
artad stab? »Agence supérieure» och »Direction générale des Travaux»
uppvisa fortfarande en personal af öfver 200 tj ens temän, af hvilka den
lägsta säkert ickc har mindre än 5,000 francs i lön; direktorn, hr
Voisin, har 50,000 fr. årligen.

»Hvartill», fortfar Rohlfs i sin kritik, »tjena de dyrbara husen i
Ismaïlia (en af direktionen anlagd stad på halfva vägen emellan Suez
och Medelhafvet)? Tror då »Direction générale», att hon i evighet skall
lefva på aktionärernas bekostnad! Hvarför skedde öfver hüfvud taget
hela den dyra anläggningen af staden Ismaïlia? Hade man icke' från ,
början kunnat förlägga direktionens säte till Suez eller Port-Saïd (ka-
nalens ändpunkter) och sålunda till byggnader, åtminstone i orter som
ha en framtid, använda de svårt erhållna pengarne? Derigenom hade
en del af det utlagda kapitalet alltid kunnat återvinrfas. Men direk-
tionen har af fåfanga velat grundlägga en egen stad, utan att betänka
det1 hon sjelf icke skall existera i evinnerlighet och att med upphö-
randet af »Direction générale» Ismaïlias betydelse skall reduceras till
noll. Kanalen skall ju ändock en gång bli färdig, om ej aktionärerna
neka vidare penningtillskott, i hvilket fall en bankrutt blir följden,

24
370	SVEZ-KANALEN OCH VERLDSHANDELN.

och då har ju den nuvarande'Direction générale, som räknar 150 per-
soner för mycket, löst sin uppgift och nått sitt slut. Jag vill icke
heller lemna oanmärkt, att kompaniet tanklöst bortslösar pengar blott
och bart för undfägnandet af gäster. Hvar oeh en resande, som blott
har något slags rekommendationsbref, firas på det mest storartade
sätt. Ångare och post ställas till hans disposition och champagnen
flödar i strömmar. Men mången aktionär skulle göra en sur min, om
han såge huru hans pengar användas, och hr Lesseps hade för länge-
sedan bordt inse, att man icke med champagne och öfverdrifven höf- '
lighet kan slå folk i Europa blå dunst i ögonen, då det gäller en så
vigtig fråga som Suezkanalbyggnaden. Hvartill gagnade det till exem-
pel att sända en delegerad till Abyssinien ' för att öfvervara expeditio-
nen? Är då kompaniet en politisk magt eller ens en korporatiop, som
kommer att bestå i alla tider? Så stor aktning jag än hyser för hr
Lesseps och huru mycket jag1 än beundrar den ihärdighet, som han
vid detta jätteföretag lägger i dagen, så kan jag dock icke frikänna
honom från förebråelsen att vara fåfäng. Jag hoppas imellertid, att
han icke lofvat för mycket åt sina aktionärer och att kanalen, om
också icke år 1869, så dock åtminstone någon gång, förr eller senare,
blir färdig.»

Dessa hr Rohlfs’ utlåtanden, som vi här ordagrannt citerat, äro
ganska bittra, och man vore nästan frestad att härleda deras ton af
den omständigheten, att R. gjorde sin tour till Abyssinien på preus-
siska kungens bekostnad, och att hr de Lesseps — är en slägtinge till
kejsarinnan* Eugenie.

Oafsedt de tekniska frågor, som komma att göra sig gällande vid
skeppens passage genom kanalen, men hvilka alla vid ingeniörveten-
skapens nuvarande ståndpunkt kunna lösas, om de vore än så svåra,
så framställer sig dock här ännu en annan omständighet: den, huruvida
fartygen vilja erlägga den höga kanaltullen. För vanliga varuskepp
gäller tidsvinsten icke så mycket, och hvad åter posten vidkommer, är
redaa det nuvarande befordringssättet per jernväg öfver Kairo snabbare
än det per kanal kan blifva. Detta blir, hvad post- och passagerare-
befordran beträffar, så mycket mera fallet, då en direkt jernväg kom-
mer att förbinda Port-Said och Suez, af hvilken banlängd hälften, eller
den emellan Ismaïlia och Suez, skulle blifva färdig redan hösten 1868.
Till och med om de indiska skeppen utan att uppehålla sig skulle gå
direkt 'genom kanalen, kunna de ej i detta afseende konkurrera.

Den enda riktiga-utvägen efter kanalens fulländning är, enligt
Rohlfs’ åsigt, den att alla sjömagter förena sig om att inlösa densamma
, af aktionärerna, i det hvarje stat betalar i förhållande till sin handels-
och örlogsflotta, det senare ifall passagen för krigsfartyg blir tillåten, samt
att sedan öfverlemna denna sjöväg åt trafiken alldeles utan tull. Under-
SÙEZ-KANALEN OCH VERLDSHANDELN.	371

hâllskostnaderna och förvaltningen skulle fördelas enligt samma norm.
Detta vore en värdig utgång för detta nittonde seklets underverk.

Så mycket om kanalens historia Och om dess ekonomiska utsigter
nu och i en framtid. Vi återgå till den håndélshistoriska, den ovil-
korligen vigtigaste sidan af hela frågan: Hvilket inflytande skall ka-
nalen utöfva på verldshandeln?

Det land, som närmast träffas af det tillämnade slaget mot verlds-
handelns nuvarande riktning, är naturligtvis England. Mén den en-
gelska handelspolitiken har städse utmärkt sig genom en djup blick
in i framtiden. Redan då den förste, Napoleon, likväl blott liksom
i förbigående,, upptog idén om en kanalisering af näset vid Suéz,
hade England parerat deù hotande faran genom besättandet af ön
Perim, belägen i sjelfva sundet Bab-el-Mandeb. Nu då åter från
fransk sida, ehuru i enlighet med tidsförhållandena på fredlig väg, ett
hugg måttas åt dess magt, har det väldiga Aden å Arabiens sydvestra
hörn uppdragits ur intet. England beherrskar åter inloppet till Röda
hafvet, ty Aden, i förbigående nämndt, enligt sagan, brodermör-
daren Kains begrafningsort, är numera icke blott en koldepot af det
ansenligaste slag, utan det är jemväl en upplagsdrt för de indiska
varorna samt dessutom tillika en frihamn och en fästning, ett nytt
Gibraltar.	’

Vid anläggningen af denna vigtiga position, visste engelsmännen
rätt väl, huru vigtig den redan var i och för sig, äfvensom att dess
betydelse skulle ytterligare stegras, om Suez-kanalen bief en verklighet.
Indiska oceanen är nämligen en brokig tummelplats för handeln, och
d^ss våg erbjuder en af de rikaste profkartor på skilda nationaliteter.
Vid och omkring densamma komma medlemmar .af fyra stora mennisko-
racer i beröring m$d hvarandra: S. k. haukasier, nämligen araber,
perser och indier; mongoler och malajer från Bengaliska vikens östra
kust samt etiopier från Afrika. »Här mötas afrikanska kaffrer och
negroider, sùaheli, somalis, danåkil, abyssinier och troglodyter, araber,
perser, beludscher, ariska och dravidiska indier, bramaner och pegua-
ner, svarta semangs och malajiska folk. Till alla dessa komma ännu
europeiska folk : holländare i Kaplandet, portugisare i östra Afrika
(Mozambique) och på Indiens vestkust, fransmän på Mascarenhas-oarne
och på Koromandels kust samt engelsmän öfverallt. Denna sistnämnda
flagga är den herrskande såväl på sjelfva oceanen som vid kusterna
utmed hela den vida bågen från Afrikas sydspets till Malakka. Utby-
tet de skilda nationerna imellan är lifligare än någonsin förut.» (André.)

Röda hafvet är nu en vida vigtigare hahdelsstråt på Indien än
till exempel Persiska viken, men om den länge föreslagna Eùfratbahan
skulle komma till stånd, så är det fara värdt, att verldshandeln skulle
välja den sistnämnda vägen. Äfveh på denna linie har England med
372	SUEZ-KANALEN QCH VERLDSHANDELN.

. . en sannskyldig siareblick vetat att förskaffa sig en »skyddande po-
■ sition», nämligen den fordom portugiserna tillhöriga ön Ormus, som
beherrskar inloppet till Persiska viken. Tillsvidare derimot har dock
ännu Böda hafs-linien företrädet. Vid dess kuster blomstraÉ handeln
ganska lifligt, bland annat äfven genom de öfver vattnet (numera per
ånga) kommande pilgrimskaravanernä till Mekka, sedan ett årtusende
byteshandelns förnämste uppbärare. På dessa »simmande karavaner»
beror till en del Röda hafvets handelsvigt, hvad Orientens inre sam-
färdsel vidkommer, men denna vigt är, beträffande nämnde haf, af
försvinnande litenhet gentimot den handelsverksamhet, som de civili-
serade folken, Europas nationer, allaredan tillfört denna stråt. Och skulle
Eufrat-banan realiseras, och detta kommer naturligtvis att ske snart
' nog, så har den blifvande Suezkanallinien erhållit en svår stöt, Ja,
det är fara värdt, att de »rättrognas» ifver för pilgrimsfårderna
skulle- stöta på vissa egennyttans betänkligheter sedan marknaden
' i Brussa skulle vara lika lönande — och vida lättare uppnådd,
än det bakom öknar belägna Mekka, Man skulle väl då få tala
om jernvägskaravaner i stället för nu »simmande» eller kamelka-
ravaner. Hvarje pilgrim är nämligen tillika mer eller mindre köp-
man.

Sålunda se vi Suezkanalens framtid hotad med en farlig konkurrens.
Så mycket mera måste hr Lesseps’ energi erkännas och beundras, då
han det oaktadt, och det med en oväntad framgång, fortfar att ge-
nomdrifva sitt stora företag, som, vi hoppas det, skall snart blifva
fullfärdigt. Nedanstående notis (Aftonbi. N:o 303 den 30 Dec. 1868)
den vi på intet sätt ha skäl att anse förhastad, är ett glädjande förebud
i detta afseende. -

»Arbetena på denna kanal (Suez) bedrifvas fortfarande med största
kraft. Omkring 17,000 arbetare äro sysselsatte med sjelfva kanal-
arbetet, hvilket fortgår raskare än entreprenörerna sjelfve hade vågat
höppas. Redan är vattendraget farbart för fartyg af ringa lästetal.
Ett fartyg, La Levrette, tillhörande den franska krigsflottan, har med
sin besättning passerat näset på sin resa till stationen Mayotte. Det
är det första krigsfartyg, som begagnat kanalen, och hr Lesseps gifver
tillkänna, att sex fartyg vid den egyptiska flottan inom kort skola gå
samma väg, samt att om 6 månader fartyg om 2—3000 tons drägtig-
het skola kunna, vare sig med segel eller ånga, passera genom näset.»

Men så vackert än detta allt klingar och så berättigade förhopp-
ningar, som Medelhafsfolken än fästa vid denna kommunikationsleds
öppnande, så kunna dock vissa tvifvelsmål i detta afseende icke un-
dertryckas. Speciélt betvifla vi, att Englands handelsvälde på något
sätt derigenom kan rubbas. Utom de ofvannämnda omständigheterna
komma här nämligen ännu andra faktorer af icke ringa vigt i betrak-
SUEZ-KANALEN OCH VERLDSHANDELN.	373

tande, för hvilka vi här i all korthet skola redogöra. Dessa gälla
isynnerhet England, men äfven den öfriga europeiska nordens handel
och skeppsfart, således äfven vårt eget land. De fakta, vi här ge vid
handen, stödja sig på de tillförlitligaste källor och de tala ett öfver-
tygande språk.	-

I hvilken mån Suez-kanalen kommer att inverka störande på
handels- och rederirörelsen i nordvestra och norra Europa kan in-
hemtas af följande noteringar om seglationstidens längd från engelska
och andra nordsjöhamnar till Indien, via Kap, och till Alexandria.
Fartyg från Bremen, Newcastle och London, resp, äfven från Göteborg,
behöfva i medeltal 92 à 116 dagar för att uppnå. Batavia, ja till och
med Hongkong och Adelaide. För en resa från nämnda Nordsjöham-
nar till Alexandria, eller Konstantinopel, åtgå jemväl 88—100 dygn.
Nordens seglare hinna alltså nära nog fram till Indien på samma tid,
som de behöfde för att komma till kanalens böljan, Pûrt-Sàid, Då
återstår för dem ännu en tre dagars kanaltur, säkerligen icke billig,
ty kanalen, såsom varande ett privatföretag, måste göra sig'betald
och rendera. Nu kommer det 1,200 sjömil långa Rödaliafvet och hela
Indiska oceanen, af hvilka det förstnämnda tager 30 dagar och deri
sistnämnda, 5,000 sjömil från Aden till Singapore, ungefår 32 dagar
i anspråk. Turen från Nordsjön .skulle således, via Suez, upptaga
äfven i bästa fall 130 dagar, då derimot den omkring Kap på siri
höjd tager 120 dagar i anspråk. Och huru mycket behagligare, med
mindre besvärligheter och faror förenad, är icke förden på den fria oceaneri
i jemförelse med en seglats i trånga farvatten, der, såsom i ofvanståendé
fall, icke mindre än fyra sund måste passeras, nämligen Engelska ka-
nalen, Gibraltar, Suez och Bab-el-Mandeb. Vägen från Genua till Port-
Said, 1,700 mil, tillryggaläggas icke heller under 20—25, den från Triest
på 18 à 20 dagar. För dessa hamnars seglare skulle således jemväl
i de flesta fall inimot 100 dagar, via kanalen, åtgå till målet —- och
det på en dyr och farlig stråt. Medelhafvets vestliga hamnar ha nära
nog ingen uträkning vid att föredraga Suez vägen. Hvad åter använ-
dandet af ptopell vidkommer, behöfver man blott taga med i beräk-
ningen kolets dyrhet vid medelhafskusterna för att inse, att de medi-
terraneiska folken icke i detta afseende kunna konkurrera med Eng-
land. Dessutom är skrufven vid varutransport endast praktisk på
stora fartyg af 1,200 till 3,000 tons. Men de omkring Medelhafvet
boende nationerna älska icke att bygga stora skepp. För ätt visa
huru mycket större nordens fartyg i allmänhet äro än medelhafs-
ländernas, vilja vi här meddela en öfversigt öfver dessa flottors medel-
drägtighet:	'

Den är i Spanien....... 67 tons pr fartyg
■ » » » Italien........ 29 »	» • »
374

SUEZ-KANAL EN OCH VERLD8HANDELN.

Den	är	i	Österrike ...	39 tons	pr	fartyg
»	»	»	Grekland...	58	»	»	»	•.

»	»	»	Frankrike..	60	»	»	&

Norden företer	siffror af annat slag.	Inom dess	handelsflotta före-
kommer den, största medeldrägtigheten ,på de nordtyska hamnarne
Rostock, Hamburg och Bremen, som förevisa resp. 378, 365 och 325
tons pr fartyg, Englands medelsiffra stiger till 144 ton och Skandi-
naviens, med ungefar 13,200 fartyg om tillsammans inemot 1,500,000
tons, uppgår endast till 114 t. Härvidlag bör tagas i betraktande, att
de nordtyska hamnarne icke hafva någon kustfart att ombesörja och
att således hos dem icke, såsom i Skandinavien, skärgårdsfarkosternas
låga lästetal nedtrycker hela] flottans medeldrägtighet per fartyg. I
England åter * utöfva de talrika flodfartygen och de relativt små »kol-
jarne», fartyg som frakta stenkol på Östersjön och Nordsjön, ett de-
primerande . inflytande på hela handelsmannens medelsiflra. Det skall
således till en början äfven härvidlag bli England, som tager ut för-
steget och med sina propellbåtar inkräktar den transoceaniska trafiken
till och med på • sjelfva den väg, som genom Suezkanalens öppnande
är ämnad, att ge dess handelsvälde en svår stöt. Hufvudströmmen i
rörelsen på Asiens orient skall dock välja vägen rundt omkring Goda-
hoppsudden och gäller detta särskildt de nordiska folkens skeppsfart, som
för ännu lång tid är hänvisad till nästan blott seglet. Hvilken stor roll
propellern dock är bestämd att spela i den internationella skeppsfarten
kan slutas deraf, att Englands import af frukt från Medelhafvet ombe-
sörjes af endast ångare, som allaredan räkna-ett tontal af 117,000.

Man. kunde här visserligen invända, att det ju äfven står Frank- '
rike fritt att bygga stora segelskepp med auxiliärmaskiner och så-
lunda täfla med England. Detta har till någon del redan skett samt
kommer att lända Frankrike till stort gagn, men det skall gå lång-
samt, och Englands öfvervigt skall icke derigenom förintas. För 12
år sedan, år 1856, egde Frankrike inalles 225 ångare om 44,493 tons.
England hade samma år 1,669 med 383,598 tons. De franska ång-
fartygens medeldrägtighet var 198 tons, de engelskas 229. Sistnämnda
lands, ångbåtsflotta räknade året derpå, 1857, inom sin ångbåtsflottilj
899 hafsångare om 381,363 tons tillsammans. Frankrike kan icke
bjuda England spetsen, en role, som ödet tyckes ha förbehållit .Amerika,
hvilket, unionen nämligen,. bland annat redan år 1852 räknade 125
hafsångare om i medeltal 964 tons hvarje, eller mer än dubbelt högre
än den engelska medelsiffran. Under de senaste 10 åren har England
betydligt ökat sin oceaniska ångbåtsflotta. Är 1866 räknade vår jord
ungefär 9,000 ångare, större och mindre. Af dessa tillhörde 2,718
Englands handelsmarin, utom kolonierna, som dessutom hade tillsam-
mans 501 ångbåtar. Är 1868 egde England 2,831 ångare, utom ko- '
SUEZ-KANAL EN OCH VERLDSHANDÉLN. ,	375

lônierna. Förenta Staterna räknade (1865) 2,270 .ångfartyg samt år
1868 icke mycket mera. I Frankrike egde det egendomliga faktum
rum, att medan örlogsmarinen (1867, enl. Monit. univers, f. d. 17 Febr,
s. år) hade 340 ångare, handelsflottan icke svingat sig upp till mer
än 345 (1864). Att den franska örlogsmagten är en tillfällig skapelse,
utan rotfäste i folkets egendomliga anlag, framgår häraf ganska tyd-
ligt. Medelhafsstaternas, Österrike, Spanien och Italien, ånghandels-
flottor uppgingo tillsammans (1866) till 288 fartyg, hvaraf dock ett
stort antal bör frånräknas för Cadiz, Donau och andra lokala linier.
Âr 1868 var förhållandet icke högre, enligt statistikern Hübner till
och med lä^rq. — Den skandinaviska norden med Finland räknade
(1866) inalles 530 ångare och år 1868: 565, som fördelades sålunda:
Sverige 310, Norge 125, Danmark 82 och Finland 48. De flesta voro
dock små och förmedlade blott trafiken inom eget land.

Hvad nu segelfartyg beträffar, så torde för de folk, som tillsvidare
ännu förnämligast äro hänvisade till detta fortskaffningsmedel, kanalen
vid Suez icke åstadkomma någon väsentlig förändring af deras skepps-
fart på Indien. En ,fullkomning af skeppskonstruktionen torde dock
i alla fall genom den stegrade konkurrensen mellan segel och ånga
befordras, äfvensom i allmänhet flera större skepp komma att byggas,
ty det ligger för öppen dag, att framdeles blott de billigare frakterna
skola använda seglet; segelskeppen tnåste derföre kunna lasta mycket.
Bland de länder, som i detta afseende komma i fråga, stå onekligen de
skandinaviska i främsta fùmmet. Medelhafsländerna ha naturligtvis
samma uppgift, men icke samma utsigter. Medan nämligen de nor-
diska folken per segel fortgå på den förra stråten öfver Kap, kommer
all direkt förbindelse mellan Medelhafvet och Indien, äfven varuutby-
tet, att öfvertagas af ångan, hvarigenom segelskeppsfarten får föga
eggelse att fullkomna sig. För ångan åter fetå de .kapitalrika länderna
Frankrike och Österrike i främsta ledet, medan isynnerhet Grekland
för en längre tid kommer att stå efter, hvarimot italienarne allaredan
öppnat en ångbåtslinie Brindisi—^Alexandria.

För lättare öfversigts «kull meddela vi följande sammanställning •
af den gamla Och den nya vägen till Indien pr ånga.

Via Kap.

Dagar.

Plymouth till Kap..........................	34

Kap till Natal............................ 5(?)

, Natal till Mauritius.................... 8

Mauritius till P:t S:t Galle (Ceylon) 11 = 58 dagar.
376	SUEZ-KANALEN OCH VERLDSHANDELN.

Via Suez.

Dagar.

Southampton till Gibraltar......................... 5

Gibraltar till Malta............................... 4

Malta till Alexandria	(Port-Said)....... 3|
Port-Said till Suez	>	.. i(?)

Suez till Aden..................................... 6

Aden till P:t S:t Galle............................  11	= 30 dagar,

Marseille till Malta .......................... 3

Malta till Port-Said............................... 3 J

Port-Said till P:t S:t Galle................... .. 17| = 24 dagar.

Brindisi till Malta................................ 3 J

Malta till P:t S:t Galle.........................	21 = 24| dagar.

Från Triest skulle åtgå ungefär .27 dagar.

Medelhafsfolken ha alltså framför England ett försteg af tre—sex
dagar på Suez-linien, medan de med 31 à 34 dagar öfverflygla linien.
öfver Kap. Detta är icke litet. Det oaktadt kan man antaga, att
liksom England nu redan till en stor del bemägtigat sig »the overland-
route via Suez (med jernväg från Alexandria till Suez 10 timmar) så
skall det ock i en framtid veta att bibehålla denna sin fördel. Den
senaste expeditionen till Abyssinien torde icke blott och bart ha före-
tagits för att skydda m:r Cameron m. fl. utan måhända mèra för att
hos de vilda folken å Afrikas östra kust injaga en helsosam respekt
för det engelska namnet, en omständighet af vigt i en snar framtid,
då genom en underlättad kommunikation dessa länder ryckas ett godt
steg närmare verlflshandelns medelpunkter.

Äfven fransmännen ha varit betänkte på en koloni i dessa trakter,
nämligen det lilla OboJc, i det inre af Tedschura-bugten på Afrikas
östra kust, och utom Röda hafvet. Men dess ringhet i förhållande till
det engelska Aden är liksom en fingervisning derom, hvilken flagga
sannolikt skall svaja högst äfven i dessa trakter af vår jord.

'	—N.
OM IDÉERNAS INFLYTANDE PÂ ETT FOLKS ÖDEN.	377

Om idéernas inflytande på ett folks öden.

(Ur en föreläsning af Ed. Laboulaye vid Collège de France.)

Det är min afsigt, att denna gång upptaga till behandling en
fråga af allmän natur, men som för öfrigt står i ett nära sammanhang
med de speciela frågor, med hvilka vi här hafva att,sysselsätta oss.
Jag ämnar undersöka, hvilket inflytande idéerna utöfva på ett folks
öden, på dess lycka eller olycka. Med idéer förstår jag alla de reli-
giösa, politiska, sedliga samt ekonomiska föreställningar, som man kan
göra sig om individen, samfundet och staten.

Vi möta då först en skola med mycket vidsträckt utbredning,
ehuru hon ej har någon erkänd chef, en skola, som icke tror på
idéerna, och som är öfvertygäd om att det i verlden icke gifves något
annat, än intressen och passioner. Jag känner flere af dessa store
machiavellistiska politici, ,som hålla före att skurkaktigheten är ett
bevis på andlig begåfning, men hvilka i allmänhet lyckligtvis äro
mindre spirituela, än de sjelfve inbilla sig» Sörjen för att intressena
blifva sedda till godo, säga de, tyglen passionerna, och I fyllen vil-
koren för en god styrelse! Någon annan regel än denna gifves ej i
politiken. Alla menniskor bchöfva lefva och alla åstunda att göra sin
lycka. Arbete — se der deras första omsorg. När del finnes bröd i
förrådskammaren, är bonden tillfredsställd; när köpmannen förtjenar
penningar, begär han intet mera. Men för att arbetet må blifva öfver-
flödande, fordras trygghet. Derföre måste ordningen vidmagthållas till
hvad pris som helst. Fyllas dessa båda vilkorî anskafiande af arbete '
och ordningens upprätthållande — då är hvarje styrelse god. Menni-
skan är öfverallt densamma; öfverallt är hon hemfallen åt sina in-
tressen och passioner; det tjenar då till intet att tala till oss om
i^éer; sådant kan duga för gamla professorer eller för helt unga stu-
denter, det är en prydnad, en lyx, men vi äro praktiskt folk och tro
ej på annat än på de penningar, vi förtjena.

De, som försvara denna vackra teori, desse s. k. »solida» menni-
skor, äro såsom alla inskränkta hufvuden: de äro andligt närsynta, i
det att de ej se annat än det de kunna gripa, med. händerna. Det är
visst sannt, att ordningen är det första behofvet i ett samhälle. Det
lider intet tvifvel, att under revölutionstider vid flera tillfällen ädel-
sinnade bemödanden hafva misslyckats, emedan man glömt just detta
förnämsta vilkor: att menniskan behöfver trygghet för morgondagen.
Sannt är äfven, att intressena, och i synnerhet det heligaste af dem
alla, arbetets, böra ses till godo; det är nödvändigt, att ett folk ar-
betar, att trygghet råder i sinneria och ordning på gatan. Men då
man kommit i besittning af allt detta, har man dock ej mer än hälften
af det nödvändiga. Det är icke sannt, att menniskan lefver endast af
bröd ; det är ej ens sannt, att säkerheten är fullständig, att arbetet är
betryggadt, om man ej skaffar tillfredsställelse åt vissa idéer. På det
att, bonden, på det att arbetaren ej må känna sig orolig för morgon-
dagen, fordras ofta åtgärder af rätt invecklad beskaffenhet.

En skomakare i Konstantinopel anser sig åtnjuta full trygghet,
om blott viziren icke har sett honom, och han kan hoppas att ej blifva
undfägnad méd käppslängar. En fransk skomakare skulle icke finna
378	OM IDÉERNAS INFLYTANDE PÅ.ETT FOLKS ÖDEN.

denna trygghet tillfyllestgörande; en engelsk skomakare åter skulle
anse sin säkerhet hotad, om han ej hade sin tidning och om han ej
egde tillfälle att när §om helst offentligen tillkännagifva, att han vore
missnöjd. — Idén om hvad som bör förstås med trygghet vexlar så-
ledes i olika länder och på olika bildningsgrader.

För öfrigt, är det väl sannt, att menniskan ej-förändras, ått hen-
nes behof, hennes passioner alltid äro desamma? Om man härmed vill
säga, att öfvefallt bland menniskorna finnes ärelystnad, kärlek, girig-
het, o. s. v. så har man i sjelfva verket sagt en mycket hvardaglig
sanning. Menår man derimot, att föremålen för våra passioner hafva
varit desamme under alla tider, misstager man sig betydligt. Det
skulle tvärtom vara lätt att viså, att i samma mån idéerna förändras,
vexla äfven föremålen för de menskliga passionerna, och till och med
moralen undergår vissa förändringar. Allestädes bör menniskan söka
det goda och undfly det onda, men hvad har man att förstå med dessa
båda ord: det goda, det onda? Här stå vi framför ett problem, som
ej uteslutande är af sedlig, men äfven af intellektuel natur, såsom jag
genast skall bevisa. Huru kommer det väl till, att man i vårt år-
hundrade börjat afsky träldomcn, negerslafveriet? Att man så skall
göra, synes oss nu helt naturligt. Men hvarföre hafva då ej våra för-
fader tyckt detsamma under 18:de århundradet eller under det 17:de?
Hvarföre kände man under 16.de århundradet så föga någon dylik af-,
sky, att man då tvärtom inrättade dettå slafveri? Detta kan endast för-
klaras derigenom, att den stora idén om menskligheten, hvilken mot
slutet af, 18:de århundradet vaknade till ett mägtigt lif, under 17:de
århundradet ännu befann sig i ett slumrande tillstånd.

Vi finna då här huru en förändring i idéer medfört en vexling i
moralen. Om vi hu gå till besvarandet af frågan om dét inflytande
idéerna utöfva, så kunna vi vinna upplysning harom genom ett exem-
pel från 18:de århundradet. Hvad som skiljer xlet 18:de århundradet
från det 17:de, är helt visst ej någon intelligensens öfverlägsenhet hos
dém, som lefde under Lndvig XlV:s tidehvarf, framför dem, som lefde
under Ludvig den XV:s. Det är allmänt bekant, att vi under Ludvig
XIV haft en litterär blomstringsperiod af större glans än under Lud-
vig' XV; men hvad som åt det 18:de århundradet ger en alldeles
egendomlig karakter är tvenne stora idéer: den religiösa fördragsam-
hetens och mensklighetens idé, tvenne idéer, för hvilka Voltaire gjort
sig till apostel, och hvilka åt hans namn tillförsäkrat en välförtjent ära.

Huru har dep religiösa fördragsamhetens idé kunnat vinna insteg
i historien? Detta är en fråga, som kan förefalla besynnerlig. Då
man ej har studerat historien från denna synpunkt,-förefaller det som
om de idéer, hvilka för närvarande äro allmänt gällande, städse hade
varit af alla godkända. Så är imellertid ingalunda förhållandet. Idéerna
hafva sitt datum, och detta datum kan man med bestämdhet fastställa;
detta studium Är något af det mest instruktiva, hvarmed man kan
sysselsätta sig.

Om vi gå två århundraden tillbaka i tiden, till år 1685, så finna
vi Bossuet försvara ofördragsamheten i religiösa angelägenheter nära
nog såsom eh trosartikel, och hans resonnemang går ut derpå,: att det
är ett brott, att ej tro det som läres af kyrkan. Det stälie i hans
skrifter, der han förfäktar denna sin åsigt, är så egendomligt, så oför-
enligt med vårt nuvarande uppfattningssätt, att jag anhåller om Edér
OM IDÉERNAS INFLYTANDE PÅ ETT FOLKS ÖDEN.	379

tillåtelse att här uppläsa detsamma för att göra klart för Eder, hvilket
betydligt afstånd skiljer detta betraktelsesätt från vårt eget. Det
ifrågavarande yttrandet förekommer’ i Bossuets Politik hémtad ur den
heliga skrift, l:åe boken, och är af följande lydelse:

»Regenten är det allmänna lugnets beskyddare; detta lugn hvilar
'på religionen och bör tjena till stöd åt thronen, hvars grundval det
utgör. De som icke vilja tillåta, att regenten brukar stränga åtgärder
i hvad som rörer religionen, emedan religionen bör rara fri, äro fångne
i' en gudlös villfarelse. Vore deras mening sann, så borde man ju
bland alla undersåter och i hvaije stat tillstädja afgudadyrkan, ma-
homedanismen, judaismen, all slags falsk religion, till och med guds-
försmädelsen och ateismen, och de allrastörsta brott skulle sålunda få
blifva utan straff.

Läggen märke till, att Bossuet sjelf gör den mest träffande anmärkning,
som kan göras mot hans åsigt ! Man invänder mot honom, att religio-
nen bör vara fri, emedan den är en hjertais öfvertygelse; han antager
detta sätt att uppställa frågan, och I hafven hört, hvilket svar han
ger derpå.

Vid sidan af detta ställe ur Bossuet, hvilket är ett uttryck af den
på hans tid rådande opinionen, skall jag för Eder uppläsa ett yttrande
af en vida mindre känd författare, hvilkens minne, förglömdt af histo-
rien, endast qvarlefver inom hans egen sekt, en af de minsta inom
kristenheten. Jag talar om Barclay, qväkaren. den på sin,tid rykt-
bare, som . stod i vänskapsförhållande till William Penn. Barclay in-
lemnade år 1675 till Karl II en Apologi för den sanna kristna teolo-
gien, sådan hon förkunnas af den menighet, hvilken man på gäckeri
kallar »qväkare». Denna apologi har blifvjt öfversatt på alla språk;
jag uppmanar Eder, att åt densamma skänka en plats i Edert bibliotek,
oeh i synnerhet att sorgfälligt i minnet bevara detta datum: år 1675,
ty det året föddes den religiösa fördragsamhetens idé till verlden.

4 »Alldenstund Gud • åt sig förbehållit herraväldet och magten öfver
samvetet såsom varande den ende, som kan på rätta sättet uridervisa
och styra detsamma, så är det ej tillåtet för någon, hvilken än
hans myndighet må vara i denna verlden, att tvinga andras samveten. —
Detta är orsaken, hvarföre vi måste anse att alla mord, bannlysningar,
landsförvisningar, inenniskors inspärrande, i fängelse och alla dylika
förföljelser, för hvilka de utsättas, som hafva en från den öfriga kulten -
afvikande mening i religionsangelägenheter, härflyta från ett sinnelag
sådant som det, hvilket fanns hos Kain, brodermördaren, och äro stri-
dande mot sanningen. — På det att ingen må skada sin like, hvarken
till hans lif eller till hans ‘ egodelar, under åberopande af samvetet
såsom förevändning, ej heller begå något, som är oförenligt med sam-
hällets lugn och samfärdseln mellan menniskor, bör det i lag stadgade
straffet tillämpas på den skyldige utan anseende till personen.»

I kunnen nu sjelfve afgörå, hvilken som är en sannare kristen,
qväkaren Barclay eller erkebiskopen Bossuet.

Men hvad är då orsaken till ått en man med stora vyer, sådan
som Bossuet, har kunnat göra sig till apostel för förföljelsen? Detta
beror på en af honom omfattad falsk idé. Bossuet betraktar den lära,
som af kyrkan förkunnas såsom sanningen, och till hvars försvarare
konungen gjort sigf såsom en en gång för alla faststäld lag. Han be-
traktar ej • frågan ur den individuela uppfattningens synpunkt; hart
380	OM IDÉERNAS -INFLYTANDE PÂ ETT FOLKS ÖDEN.

ser ej, att religionen är en fråga mellan menniskans samvete och
Gud ; han ser i densamma endast en yttre lag, som befaller och hvjlken
man måste lyda. Att ej vara denna lag underdånig, det är att upp-
resa sig mot kyrkans och regentens myndighet, det är en kränkning
af 'Guds och mensidighetens majestät. Under det att Bossuet utgår
från auktoritetens grundsats, utgår Barclay från den individuela frihe-
tens; och hvari består då skilnaden mellan dessa båda kristne, hvilka
båda åberopa sig på evangeliet? Skilnaden utgöres af ett sannt åskåd-
ningssätt å ena sidan, och ett falskt å den andra.

Det är ej svårt att inse, hvarföre den religiösa fördragsamhetens
idé är af så stor vigt och utöfvar ett så högst betydligt inflytande på
mensklighetens utveckling, och Öden. Knappast kunnen I göra Eder
en föreställning om hvilka olyckor och hvilket oerhördt elände, som
afhjelptes den dag, denna idé gjorde sitt inträde på händelsernas skåde-
plats. Det 16:de århundradet är uppfyldt af krig och af soldater, som
döda hvarandra för att bereda triumf åt idéer, på hvilka ofta nog
hvarken det ena eller andra partiet verkligen tror; det 17:de_ århun-
dradet är uppfyldt af blodiga förföljelser, i hvilka ofördragsamheten
döljer sig under religiositetens förklädnad. Den dag fördragsamheten
började, gjorde friheten ett underverk, som helt visst öfverensstämmer
med evangelii anda, ty öfverallt följer kärleken friheten i spåren.

En annan idé, som äfven leder sitt ursprung från det 18:de år-
hundradet, och som åt detsamma gifver denna prägel af storhet, som
det ej skall förlora i trots af alla dess fel, jag skulle t. o. m. kunna
säga: i trots af alla dess laster, är idén om mensklighetén.

Menskligheten i betydelsen af kärlek till menniskorna, är ett nytt
ord. Jag tror ej, att man kan finna något spår af detsamma, i denna
nya bemärkelse, före 18:de århundradet. Allt ditintills är mensklig-
heten endast ett annat namn för. menniskoslägtet; och Voltaire finner
sig nödsakad att särskildt betona den nya betydelse, han gifver åt det
gamla ordet. Denna nya idé är sålunda en det 18:de århundradets’
eröfring, och sin första tillämpning på bestående förhållandeh fick idén
i fråga om rätta beskaffenheten af straffet. Montesquieu i sina Lettres
Persanes är den förste, som uttalat den åsigten, att vissheten om att
drabbas af straffet vore af vida större vigt än straffets stränghet. En
brottsling ringaktar Jagen, den må nu vara än så sträng, så länge
'•han eger utsigt att kunna undgå straffet; han fruktar att kränka la-
gen, då han är viss om att träffas af straff, äfven om detta är af lin-
drigare art. z	,

/ Med ledning af denna ganska riktiga idé att straffets öfverdrifna
- stränghet tjente till intet, skref Beccaria ett arbete, som gjort hans
namn odödligt. Beccarias idéer upptögos åter af Voltaire, af alla ädel-
sinnade män under 18:de århundradet, och mensklighetens idé blef om-
sider en » ledande tanke i strafflagen. Förut voro denna lags stadganden
hållne i en anda af det grymmaste barbari; tortyren användes i en
mångfald af former ej blott mot dem, som befunnits skyldige, utan
äfven mot de för brott misstänkte, hvilka möjligtvis voro oskyldige;
lagbokens paragrafer tycktes ofta vara skrifne af bödelns hand. '

Vi finna då häraf, huru en reform föranleddes genom en ny idé.
Samma idé åvägabragte äfven en reform af fängelseväsendet. Fängel-
serna under 17:de och 18:de århundradena voro något fasaväckande.
Numera hafva vi visserligen börjat fatta, att inom detta område kräf-
OM IDÉERNAS INFLYTANDE PÂ ETT FOLKS ÖDEN.	381

vas stora förbättringar, men för närvarande synes dock denna fråga hafva mer än önskligt
vore råkat i glömska. Såsom fängelserna nu äro organiserade, öfverlemna vi åt fullständig
undergång ett antal menniskor, hvilkas olyckliga belägenhet just borde vara en bevekelse-
grund för oss att bistå dem i stället för att ytterligare öka deras förderf; hvarje år fälla
domstolarne en mängd .brottslingar, och genom den belägenhet, hvari de råka i fängelset,
döma vi dem nära nög till att begå nya brott, när de en gång åter försättas i frihet.
Detta är att följa engelsmännens politik, ,när de skickade sina brottslingar till Amerika.
»Godt!» sade Franklin, »skicken oss Edra förbrytare, men mottagen i utbyte våra skaller-
ormar». — Äfven vi hafva bland oàs en mängd sådane skallerormar, som vi uppvärma och .
sedan lössläppa i samhället; låtom oss då åtminstone försöka att först fråntaga dem gadden!

Dessa äro sålunda de två stora idéer under 18:de århundradet, som åt detsamma
gifva dess andliga prägel. Låtom oss nu söka utröna, hvilka de idéer äro, som i vårt
19:de århundrade beherrska den allmänna stämningen och angifva utvecklingens riktning
öfverhufvud! — Dessa nutidens ledande idéer, hvilka, enligt min uppfattning, skilja vårt
århundrade från det föregående, äro till antalet tre, nä^nligen: idén om framåtskridandet,
om arbetet samt om individens förhållande till staten, eller m. a. o. den för vår tid egen-
domliga uppfattningen af statens väsende och af uppgiften för dess verksamhet.

Tanken om ett framåtskridande är en ny idé; forntiden har ej varit förtrogen med
densamma, Den under forntiden rådande föreställningen är att verlden blir allt sämre
och sämre; samma föreställning tynger i lika grad p$ medeltiden; den begynte försvagas
först då, när under de första åren af 17:de århundradet, vetenskapernas pånyttfödelse tog
sin början. Huru stor vördnad man än hyste för den klassiska fornåldern, huru öfver-
tygad man än var, att Aristoteles utforskat alla 'vetandets hemligheter, så kunde man dock
ej undgå att, när Galilei uppträdde, eller när upptäckterna mångfaldigades i följd af an-
< vändandet af en ny metod, gifva vika för de handgripliga bevisen och medgifva, att åt-
minstone inom vetandets område gick verlden verkligen framåt. Den, som kände sig mest
träffad af denna sanning och som bäst förstod att genom dess upptäckande ett dödande
slag blifvit riktadt mot en gammal fördom, var Pascal.

Pascal har skrifvit några beundransvärda sidor angående framåtskridandet inom ve-
tenskapen. Han anmärker, att hos djuret, hvilket ej har annat än instinkt, finnes icke
något framåtskridande; biet är i dag detsamma som det var för sextusen år sedan; men,
säger han, förståndet utvecklar sig alltjemnt och uträttar allt större ting och alldenstund
det i denna mensklighetens fortlöpande tradition icke gifves något afbrott, så måste man
betrakta alla menniskor tillsammans såsom en enda menniska, en universalmenniska, som
utvecklar sig och åldras; och har man en gång, tillägger han; erkänt riktigheten af denna
uppfattning, så nödgas man ur densamma draga den slutsatsen, att de, som vi benämna
»de gamle», i sjelfva verket äro barn, och att det tvärtom äro vi sjelfve, som äro de gamle.
Och verkligen, om vi' betrakta alla menniskor tillsammans såsom en universalmenniska, så
är klart, 4 att vi äro äldre och hafva hunnit längre i utveckling än våra förfäder, och att
våra barn skola komma att blifva ännu äldre och mera utvecklade än vi sjelfve.

Den tanke Pascal framkastat, afsåg hos honom endast, framåtskridandet inom veten-
skapen. Turgot gjorde af den en tillämpning på de menskliga förhållandena betraktade
såsom ett helt och visade, att det finnes en lag, som leder verldsutvecklingen mot en
bättre framtid, hvadan det är oriktigt att säga, att menskligheten försämras eller att hon
ständigt vänder sig omkring i. samma kretsgång ungefär såsom en ekorre i sin bur; tvärt-
om råder i allt menskligt en oafbruten utveckling mot ett högre. Denna idé upptogs
ånyo i början af vårt århundrade af Madame de Staël, af Benjamin Constant m. fl. och
numera är dess sanning allmänt erkänd. Imellertid måste vi härvid skilja mellan två
olika skolor. Den ena af dessa ser i framåtskridandet något yttre och fatalistiskt, en me-
kanisk kraft, soin drifver menskligheten med eller mot dess vilja mot en okänd framtid;
ett annat och vida sannare åskådningssätt är det, som, på samma gång det medgifver
menniskoandens förmåga af en utveckling till allt större fullkomlighet, anser att denna
fullkomlighets ernående beror af oss sjelfve, och att det således är' för oss flapjligt att
genom, vårt eget förvållande stanna på en lägre utvecklingsgrad, samt att hvad som i detta
afseende gäller om individen äfven gäller om nationen. Det vetenskapliga framåtskridan-
det, det intellektuela och moraliska ligger helt och hållet i vår egen hand; derföre är det
äfven på oss ansvaret till sist återfaller.

i Detta nya uppfattningssätt har åstadkommit en förändring i politiken. Lefver man i
den tron, att menskligheten ständigt försämras, hvad är väl då naturligare än en fäderlig
styrelse, som hämmar civilisationens fortgång P Hvarje framåtskridande är då farligt, ty
i det onda ligger framför oss, det goda derimot bakom oss; stannom derföre på den punkt,
der vi befinnna oss, eller, om detta låter sig göra, åtefvändom mot det förflutna. Detta
är den rådande idén under medeltiden. Man vädjade då oupphörligt till traditionen och
382	OM IDÉERNAS INFLYTANDE PÂ ETT FOLKS ÖDEN.

till den förflutna tiden; det/ första folket begärde af sin furste, var att han måtte lysa
helgd öfver alla goda gamla sedvanor. I våra dagar hysa vi mera förtroende till sannin-
gens framsteg; vi hafva våra tankar ständigt riktade på att fullända oss sjelfve och att
förbättra våra samhällsinrättningar. Föreställningen att verldcn oupphörligt försämras har
till nödvändig följd, om ej våldsam förtviflan, åtminstone dyster misströstan, hvilken kan
leda till sedligt förfall och undergång. I motsats härtill är öfvertygelsen om att mensk-
ligheten är stadd i ett oafbrutet framåtskridande en sund och stärkande tanke, under förut-
sättning, att man alltid deijemte erinrar sig, att det tillkommer oss sjelfve att sörja för
vår fulländning och för att det goda vi göra må gagna ej endast oss, utan hela vårt land.

Ej mindre stor är den förändring, som i vårt århnndrade åvägabragts genom en an-
nan idé: den om arbetet, hvilken är af ett ännu nyare datum än framåtskridandets idé.
Jag talar nu ej om tanken, att arbetet är nödvändigt — denna tanke finnes uttalad redan
på första sidan i Genesis — utan om åsigten att arbetet är hederligt, ärorikt, att det är
den första af menniskans pligter. Denna idé är ny för vårt århundrade. Med arbete
förstår jag här naturligtvis ett aktivt, produktivt artfete; jag talar ej om det slags arbete,
som består uti att göra ingenting, och åt hvilket man understundom glfvit benämningen,
en syssla eller en anställning.

Om vi taga i betraktande den grekiska eller romerska forntiden, så finna vi der
slafveriet och den stora olycka, som åtföljer detsamma, hvilken består deri, att arbetet ej
blott minskas, men tillika stämplas såsom vanhederligt. Ofverallt der det finnes slafvar, är
den arbetande en varelse, som man föraktar. Aktning åtnjuter endast den, som gör
ingenting. Sysslolöshet an$es nödvändigt tillkomma den ädelborne. Men det är ej till-
räckligt att vara sysslolös; man måste lefva, och då man sjelf gör ingenting, kan man
lefva endast genom frukterna af förfädernas arbete, hvilka mau tagit i arf, eller också en-
dast genom att tillgodogöra sig afkastningen af deras arbete, som lefva samtidigt med oss,
det vill m. a. o. säga: man nödgas stjäla, bemägtiga sig, genom mer eller mindre lagliga
medel, den arbetande klassens egendom. Lagarne kunna på åtskilliga sätt gifva en annan
färg åt detta förhållande, men det sanna är dock, att de sysslolöse begå en stöld, ett
rofferi från de arbetande.

Föreställningen att arbetet pr vanhederligt fortplantades från forntiden till medeltiden
och höll sig uppe ända tills den franska revolutionen. Om en adelsman vågade idka han-
delsaffärer eller egna sig åt något yrke, förlorade han sitt adelskap. Också möta vi under
hela medeltiden ett fullständigt utbildadt plundringssystem. Vid Rhenflodens stränder resa
sig ännu i dag talrika ruiner af gamla fästningar och riddareborgar. Der bodde bandi-
terna, eller, såsom man äfven benämnde dem, de ädlo herrarne (namnet gör ingenting till
saken), hvilka tillbragte sin tid med att gifva akt på hvad som tilldrog sig på floden, och
hvilka, så snart de sågo ett handelsfartyg nalkas, nedskyndade från sina fästen för att
plundra köpmännen. Dessa röfvare kallades ädlingar och de köpmän, som af dem ut-
plundrades, vanbördingar.

Först under Ludvig XIV:s tidehvarf börjar arbetet vinna aktning eller åtminstone att
betraktas med undseende. Konungen förer stora krig; han behöfver penningar och måste
derföre fästa afseende vid indnstrien; men mot industrien ställa sig hämmande aristokratien,
administrationen och den militäriska audan. Denna sistnämnda har till följd att hvar och
en, som tillhör en adlig familj, ej kan befatta sig med något slags industri, i motsats till
förhållandet i England, der brodern till en lord gör sig en ära af att idka handel. Lika
hinderlig för industriens utveckling, var den öfverdrifvet i detalj gående administrationen.
I sin faderliga omtanka för undersåtarnes bästa sysselsätter sig konungen med att gifva
föreskrifter angående bredden af ett band, det antal trådar, det bör innehålla, huru söm-
maden bör verkställas o. s. v. Arbetet är misstänkt och arbetaren bevakas; frihet finnes
endast för den sysslolöse.

I våra dagar har i alla dessa förhållanden försiggått en stor förändring. Industrien
är numera fullständigt fri, hon gifver förmögenhet och börjar gifva anseende, och ju mera
vi utveckla oss i sann odling, desto allmännare blir insigten att den som arbetar är den
verklige ädlingen, men att derimot den sysslolöse, vore han än så rik, icke kan göra an-
språk på aktning. I Förenta Staterna betraktas den som icke arbetar såsom en/fiende
till det allmänna. Mödrarne hålla honom på afstånd från sina döttrar oeh de tänkande
medborgarne förakta honom. Den som ingenting gör, säger man, slutar med att göra
ondt. Och i detta resonnemang hafva amerikanarne helt visst ej orätt.

Den Uya uppfattningen af arbetets betydelse har åstadkommit en väsentlig förändring
i politiken. Från den dag ett folk på allvar börjar sysselsätta sig med handeln, industrien,
o. s. v. följer det af sig sjelft, att detta folk skall veta förskaffa sig den största politiska
frihet. .Historien vet ej af något folk, som bllfvit rikt genom arbete, ' genom industrien,
utan att detta folk derjemte egt politisk frihet. Orsaken härtill är lätt att inse. Den
OM IDÉERNAS INFLÏTANDE PÂ ETT FOLKS ÖDEN*	383

som inlåter sig i vidtomfattande handelsspekulationer hehöfver visshet om att han ej helt
plötsligt skall blifva ruinerad genom ett krig och deraf följande förändrad penningeställ-
ning, som han- ej kunnat förutse. Han hehöfver garantier för det allmänna lugnets be-
stånd, och på det att styrelsen ej må kunna kasta sig in i äfventyrliga företag, måste han
sjelf hafva del i styrelsen' vare sig personligen eller genom den af honom valde represen-
tanten. Det representativa styrelsesättet blir således nödvändigt hos de folk, som arbeta.
Sålunda har då arbetets rätta uppskattande och anordnande de vigtigaste följder; der han-
delsfriheten gynnas, kan man vara viss om att den politiska friheten ej länge låter vänta
på sig.	-

Jag kommer nu till den tredje af de idéer, hvilkas betydelse och verkningar jag här
velat, framställa. Denna idé är den yngsta af dem alla och -går, efter hvad jag tror, en
ganska vacker framtid till mötes. Jag vill ej påstå, att jag är dess fader, men måhända
skulle jag kunna anse mig vara åtminstone dess gudfader, och en gudfader har ju, som
bekant, alltid rättighet att kalla det barn mycket vackert, åt hvilket han gifvit namn.

Den ifrågavarande idén är -denna: hvad förstås med staten, eller m. a. o. har staten
gränser? Representerar den publika magten summan af alla de enskilda intressena i ett
land, eller är denna magt tvärtom endast en begränsad myndighet, hvars verksamhet ej
bör sträcka sig utöfver en särskild sfer?	1

Under Ludvig XIV:s styrelse hade en dylik fråga varit utan mening; staten, det var
kqnungen, och konungen var allt. Arbete, industri, krig, allt beror af honom. Först i
våra dagar har man börjat fatta, att ej allt är hjelpt dermed, att man eger en styrelse,
att det finnes verksamhetsområden, som böra vara fria från hvarje'inblandning från sty-
relsens sida. Så t. ex. hafva vi en eröfring, som daterar sig från revolutionen: den reli-
giösa friheten. Ingen medgifver numera, att styrelsen har rättighet att bestämma öfver
medborgarues religion, och styrelsen sjelf tänker ej på att för sig,taga i anspråk en dylik
myndighet. Men det finnes äfven en mängd andra punkter, i fråga om hvilka samma
förhållande borde rådä. Jag anser t. ex, ej, att den allmänna undervisningen uteslutande
tillkommer staten. Må/ staten hafva sina .egna anstalter för undervisnings meddelande;
men icke bör den kunna lägga hinder i vägen för den enskilde att utbreda bildning och
kunskaper i vidsträckta kretsar.

I allmänhet betraktar åtskilligt hederligt folk friheten såsom en lyx, såsom en fridag,
som man ger åt skolgossar. Då lugn råder i ett land kan styrelsen, anser man, släppa
efter något på tyglarne och bevilja en smula frihet åt undersåterna. De få ett visst mått
af frihet såsom belöning för ett. visadt godt uppförande, ungefär såsom när Harlequin ut-
delar leksaker till sina barn: se här trummor och trumpeter, roen Eder nu snällt, men
gören intet buller, ty då tager jag alltsammans tillbaka. Detta sätt att uppfatta myndig-
hetens och frihetens förhållande till hvarandra var det rådande under hela revolutionstiden,
under kejsaredömet, restaurationen och ända intill våra dagar. Det är ej så, jag uppfattar
saken. Jag är en ifrig anhängare af lagens myndighet, jag anser att. det är högst nödvän-
digt att ordningen vidmagthålles, den allmänna säkerheten betryggas, rättstillståndet vördas ;
jag är öfvertygad om, att der anarkien råder finnes ingen plats för friheten, men jag är
äfven fast öfvertygad om, att friheten ej medförer en försvagning af magten. Friheten är
något helt annat: den är den rättighet, som tillkommer hvarje individ, att utveckla sig,
att göra allt hvad han kan af sina fysiska, intellektuela och moraliska förmögenheter,

I hvad afseende kan väl denna individens utveckling försvaga regeringens magt?
Tvärtom utgör-den enskildes styrka äfven statens.

Staten kan sålunda vara ganska stark och medborgaren det oaktadt ganska fri ; hvar-
före? Emedan medborgarens fria verksamhet har en annan uppgift att lösa än staten med
sin verksamhet. Staten är ej mägtig, derföre att medborgaren är ofri, utan derföre att
staten eger tillräckliga hjelpmedel för att upprätthålla ordningen i det yttre och oberoendet
i det inre. Hvad nu beträffar dessa hjelpmedel — hvem skulle väl vilja njuggt pruta
med regeringen i fråga om hvad hon hehöfver för att verka för sitt ändamål? Må vår
regering vara Frankrikes svärd i hvad som angår landets yttre angelägenheter, må hon
rätt handhafva rättvisans vågskål i fråga om de inre: vi skola gifva henne allt hvad hon
hehöfver för detta ändamål. . Behöfver hon penningar, skola vi ej söka afknappa hennes
finansiela tillgångar, behöfver hon ambassadörer, skall hon få dem, behöfver hon en del
af den lagstiftande magten, skola vi äfven medgifva henne detta. Men när vi hafva gjort
alla de inrymmanden, - som det tillkommer oss att göra, skola vi å vår sida säga: nu är
turen hos oss! Äfven vi hafva rättigheter, och vi fordra att de respekteras! Låt oss tro,
hvad vi vilja, låt oss komma tillsammans för tillfredsställandet af våra intellektuela, re-
ligiösa och moraliska behof, låt oss i våra tidningar fritt afhandla de frågor, som särskildt
intressera oss och vårt land, med ett ord: låt oss göra allt det, som sker i Amerika och
i England,. der en ganska stark statsmagt består vid sidan af en vidsträckt, frihet. Det
384	ÖM IDÉERNAS INFLYTANDE PÂ ETT FOLKS ÖDEN.

tyckes som föreställde man sig, att de som vilja friheten, vilja undanrödja hvarje rege-
ring; nej, de vilja helt enkelt tillhålla regeringen att med sin verksamhet stanna inom
det henne med rätta tillkommande området. Efterforskar man hvad som varit förnämsta
orsaken till all den oreda och de förvecklingar, som åtföljt revolutionen, så finner man den
i den falska föreställningen, att friheten ej kan befästas med mindre att regeringens magt
' försvagas och att regeringsmagtens minskning nödvändigt leder till frihetens stärkande och
utvidgning. Denna åsigt, följdriktigt tillämpad, leder å ena sidan till anarki, å andra si-
dan till godtycke och despotism.

Då man studerar naturvetenskaperna, kan man ej undgå att känna sig lifiigt träffad
af den ordning, den fulländning, den noggranna beräkning,, som skönjes hos den minsta
blomma, hos det oansenligaste naturföremål; men då man studerar historien, vill det synas
som om mensklighetens utveckling ej lydde några lagar, såsom fallet är med naturens; i
menniskans verld tyckes den laglösa oordningen drifva sitt spel och våldet och listen der
alltför ofta vara de rådande magterna. Jag erkänner, att der är en sanning i detta er-
farenhetens sorgliga vittnesbörd. Ja, utan tvifvel hafva våldet och listen ofta nog vetat
begagna sig af folkens andliga tröghet; men är det väl derföre sannt, att det onda med
slumpens magt beherrskar verldshändelsernas utveckling? Nej; jag svarar med full.öfver-
tygelse: detta är ej sannt.

Vid studiet af historien finner man, att folkens välgång alltid är beroende af vissa
lagar, hvilka man kan uppdaga; det finnes moraliska lagar såväl som fysiska, och dessa
lagar göra dock intet intrång på friheten. Vi finira, att allestädes der menniskan miss-
brukar sin frihet, minskas hennes lycka, hvarimot den ökas vid frihetens rätta bruk.
Ingen stor nation finnes, som ej haft sina medborgares mod, energi, sparsamhet och rätt-
' skaffenshet att tacka för sin storhét. Betraktad ur denna synpunkt, får historien ett helt
annat utseende. 'Man fattar det stora och sköna, som ligger Len rätt uppfylld pligt, man
eger en tro, stnn kommer handling åstad, och af hvilken man uppehålles under lifvets
strider, och då ålderdomen nalkas, öfverlemnar man sig tillitsfullt i den Faders händer,
som ej fört oss genom stonnarne mot ett städse växande ljus för att ånyo hölja oss i
mörker och kullstöta vår farkost vid inloppet i hamnen.
Geologiska synpunkter ifråga om jordklotets
uppkomst och ombildning.

Om menniskan endast genom tänkande, oberoende af erfarenheten,
kunde förklar«, företeelserna i verldsalltet, då borde redan de gamle
egyptiske ' och grekiske vise hafva hunnit ett godt stycke på väg till
begripande af naturens hemligheter. Knappast finnes någon vetandets
gren, der de icke försökt sig och der de icke till och med uppnått
lysande resultater. Egyptierna kunde förutsäga sol- och månförmör-
kelser, och om man Öven måste medge, att de i viss mån stödde sig
på erfarenheten, så utgjorde likväl reflexionen helt säkert deras för-
nämsta vägledare. Flere af de äldre filosoferna hade lemnat bevis för
jordens klotrunda form; af dessa synes oss det, som gafs af Aristoteles,
isynnerhet utmärkt genom snillrikhet. Det är bekant, sade den store
tänkaren, att vattnet, hvilket utrymme eller rum det intager, alltid
söker den lägst belägna platsen; derföre måste alla punkter på hafs-
ytan ligga lika djupt och således vara lika långt aflägsna från en
viss medelpunkt. Men då denna egenskap endast tillkommer klotet,
så måste oceanen och således äfven hela j Orden hafva denna gestalt.
Likväl kände man sig icke öfverbevisad om jordens klotform, förrän
Fernando de Magelhaens och hans tappre följeslagare lyckats kring-
segla jorden; Magelhaens tillsatte visserligen sjelf lifvet, då han den
21 April 1521 skulle bispringa konungen på Zehu, en af Filippinerna,
mot en upprorshop; men skeppen fortsatte färden i vestlig riktning
och kommo med ett enda återstående fartyg, efter 1,124 dagar, åter
till hamnen San Lucar i Andalusien, från hvilken de hade utgått.
Exemplen kunna lätt mångfaldigas. Pythagoreerna lärde, att »ingen-
ting förintas i verlden, utan tingen endast vexla och ombyta form.
Att födas betyder helt enkelt, att ett ting blir någonting annat, än
det förut var; och att dö, att det upphör att vara detta ting. Likväl,,
ehuru ingenting i längden bibehåller samma form, är summan af det
hela ständigt densamma». Ingenting förintas! lärde de; och likväl
bevisade först Lavoisier i slutet af förra århundradet,', att de kroppar,
sonå bildas vid förbränning, väga just jemnt lika myc ketsom bränn-
materialet, tillsammans med den luft, som åtgått vid förbränningen.
Ännu i dag tror mången, när en eldbrasa eller ett ljus tar slut, att
veden eller talgen försvunnit. Men det är endast en formförändrings
386 GEOLOG.-A SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING.

som egt rum. De genom skorstenen bortgående gaserna, kolsyran och
vattnet, som bildas med ljusets förbränning, väga alldeles lika mycket
som veden eller ljuset. Pä samma sätt förvandlas de multnande krop-
parne; det mesta blir gas, resten till största delen fosforsyrad kalk,
hvaraf benen bestå; ingenting tages ifrån jordklotets massa, när krop-
pen multnar, och ingenting lägges till, när barnet födes och uppväxer. —
Att fastland hade blifvit sjö, och att sjö hade förvandlats till fastland,
var väl kändt för de gamle; hafssnäckor funnos långt ifrån stranden,
och ankaren träffades högt uppe på bergen; detta visste de. Och likväl
kämpades under 16:de, 17:de och 18:de århundradena en lång strid,
innan man erkände, att fossila lemningar tillhörde lefvånde varelser,
och innan man medgaf, att hithörande fenomener icke kunde förklaras
genom syndafloden. I sextonde århundradet böljade i Italien en liflig
strid, angående härkomsten och den verkliga naturen af de former af
hafssnäckor, som i riklig inängd funnos i halföns lager. Den berömde
målaren Leonardo da Vinci var-en af de första, som framställde
sunda åsigter i detta fall. Flodslammet, sade han, hade fyllt och be-
täckt snäckorna, medan de lågo på hafsbotten. »De säga oss, att
dessa snäckor bildats i bergen genom stjernornas inflytelser; men jag
frågar, i hvilka berg stjemorna nu bilda snäckor af skilda åldrar och
arter? Och huru kunna stjernorna förklara tillvaron af grus, som
träffas på olika höjd och som består af stenar, afrundade genom rö-
relsen af rinnande vatten; eller på hvilket sätt kan en sådan orsak
föranleda försteningar på samma ställen af mångahanda blad, tång
och hafskrabbor?» Ar 1517 företogos åtskilliga gräfoingar i Verona,
hvarvid en mängd besynnerliga petrifikater kommo i dagen. Åtskilliga
författare spekulerade äfven häröfver. De sundaste åsigterna uttalades
af Fracastoro, som ansåg,-att alla de fossila snäckskalen hade tillhört
lefvånde djur; han ådagalade orimligheten af teorien om en plastisk
kraft, som skulle hafva förmåga att förvandla stenar i organiska for-
mer, och med bindande skäl blottade han ohållbarheten af den åsigt,
som satte snäckornas läge i samband med den mosaiska synda-
floden. En dylik öfversvämning, menade han, var endast öfver-
gående; den bestod hufvudsakligen af flodvatten, och om den hade
transporterat snäckor till så stora afstånd, måste den hafva ut-
strött dem öfver ytan, icke begraft dem i bergens inre. Men Fracasto-
ros sunda mening kunde icke vinna anklang. Tre århundraden måste
åter förgå, innan så enkla och naturliga åsigter kunde bli herrskande.
Jorden var enligt den tidens.åsigt endast några få tusen år gammal;
man trodde, att sedan skapelsen var syndafloden den enda stora ka-
tastrof, som förändrat hennes yta. Å andra sidan trodde man nästan
lika allmänt, att planetsystemets slut icke heller kunde vara så aflägset,
om också drömmame om det tusenåriga riket numera förbleknat.
GEOLOG:A SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING. 387

Om i de gamle vises åsigter låg mycken sanning, så fanns der
äfven mycken villfarelse. Några stora grunddrag af naturens ordning
uppfattades, många missförstodos; och så snart frågan vände sig om
detaljer, var förvillelsen påtaglig. Menniskan kan göra sig naturlagarne
tillgodo; hon kan icke förändra dem; först genom trägen utforskning
af naturens företeelser kan hon’upptäcka den lag, som beherrskar dem,
‘ och först då hon känner lagen, kan hon förstå företeelsen; dessförinnan
förefaller densamma såsom något underbart.

De gamle arbetade icke på detta sätt; de gjorde inga försök
att aflocka naturen sjelf svaret på frågorna om hennes rörliga lif; de
lade ingen fast grundsten, derföre kunde de icke uppföra någon varak-
tig byggnad. De snillets ingifvelser, som vi beundra, voro blixtar, som
för ett ögonblick upplyste natten. ■

Men vidskepelsen stannade qvar! Tron på andar och underverk '
har fortleft från de tider, då Abraham bespisade englar i Mamres lund
och ända in i våra dagar. Deras tillvaro är ju ännu en trosartikel
för de om naturlagarne okunnige. Hvilken bland nutidens vidskepelser
. har till exempel spridt sig hastigare än tron på borddansen? Upplysta män
och qvinnor äro härvidlag troende.. Och likväl är det endast ett enkelt räk-
neexempel, att tio kunna lyfta mera än en, likasom det är en alldaglig
.företeelse, att vi icke känna de tyngder, som, i sig sjelfva ej alltför ,
stora, trycka på många punkter af vår, kropp, såsom kläderna, vi
bära, eller lufttrycket. Ingendera besvärar oss, emedan trycket upp-
bäres af många punkter. På samma sätt är vår känsel icke nog fin,
för att bedömma det svagare tryck, vi utöfva, med våra fingrar. Vi
hafva här för oss ett enkelt mekaniskt problem öch behöfva icke
vänta på upptäckten af en ny naturlag, för att förstå det. Lika gerna
kunde det kallas ett under, att en sten, som släppes från masttoppen
af ett fartyg under segel, faller ned vid mastens fot i stället för att falla
ett stycke bakom densamma. Stenen deltar i fartygets rörelse äfven un-
der fallet. Den skulle eljest nedfalla 40 fot bakom masten, om den-
samma vore 50 fot hög. Är det icke lika underligt, att stenen kan
deltaga i fartygets ' rörelse, oaktadt den sväfvar fritt i luften, som att
ett bord kan gå ikring, när tio ' personer hvila med armarne derpå?
Många mekaniska problemer förete sig såsom underverk för den okun-
nige; det är då okunnigheten, som skapar underverket.

Vi behöfva här icke uppehålla oss vid allt det onda, som vidske-
pelsen framkallat De ädlaste menniskor hafva genom henne förvand-
lats nära nog till vilddjur; bilan och bålet äro hennes standarer; sina
offer räknar hon i millioner; de mest upprörande brott har hon gjort —
och gör fortfarande — till himmelska dygder. Såsom ett nära till hands
liggande exempel erinra vi om de talrika afrättningame under Karl XI:s
tid, nämligen på grund af dé förmenta Blåkullafärdema. Personer vitt-
388 GEOLOG:A SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING,
nade, att • de sett andra i Blåkulla, och pä grund deraf hlefvo dessa
afrättade. De olycklige utfördes till afrättsplatsen, hotades, om de icke
ville bekänna, med att få gå till döden utan nattvarden, bekände och
hlefvo halshuggna. Detta tilldrog sig här i landet för icke mer än
tvåhundra år tillbaka. Det var inqvisitorernas sätt: att mörda kroppen,
för att frälsa själen; en välvillig afsigt, men vid tanken på denna slags
välvilja resa sig håren på ens hufrud.

Hvilken ädel uppgift föreligger icke då naturvetehskapen! Hvilka
frukter växa icke på detta kunskapsträd! De judiska heliga skrifterna
hafva lemnat oss kunskapen om det renaste gudsbegrepp, af hvilket den
förkristna tiden var mägtigt; men huru många vilseledande föreställningar
hafva dock ej äfven genom dessa skrifter fortplantats genom sekler! Men-
niskans mål är att utvecklas till fullkomlighet; hvarje hennes steg bör
syfta till att utvidga området för det goda, det sköna, det rätta; från be-
gynnelsen är menniskan den ofullkomligaste bland varelser; hennes
kropp är naken och utan försvar; hon saknar lejonets kraft, ömens
vingar och skarpa blick, hästens och harens snabbhet; hennes instinkt
är ringa och underlägsen djurens; hennes öfriga själsanlag voro från
början de mest underhaltiga; vilden är grym, tjufaktig, bedräglig,
lefver blott för sig sjelf; hans lynne är dystert, såsom Kellgren säger:
»han skrattar sällan». Sådan var urtypen för den nuvarande mensk-
ligheten. De nyaste upptäckter af menniskospår, hvilka föra menni- r
skans uppträdande i Europa tillbaka kanske 100,000 år, lära oss, att
en ständig utveckling till ett bättre egt rum. Först utgjorde grofva,
otympliga stenredskap de enda verktygen; sedermera lärde man sig
slipa dem; efter lång mellantid upptäckte man bruket af metallen;
man hamrade den först kall, derefter lärde man att gjuta den; koppar
och brons voro dë första käiida metallerna, jemte guldet. Först sed-
nare påfanns jernet, och .först dermed vaknade civilisationen till ett
mera verksamt lif. Föreställningen om en ursprunglig fullkomlighet
vinner ingenstädes bekräftelse. Var Kain en jordbrukare, så var han
icke Adams sön, det vill säga, han var icke af de ursprungliga men-
niskoma, ty konsten att odla jorden och skörda säd är'jemförelsevis ’
ung. Många vilda folkslag hafva ännu ej uppnått den. De äldsta
menniskor lefde af rof såsom djuren. Menniskan behöfver således icke
se med sorg tillbaka på ett förloradt paradis, hon bör med glädje
och frimodighet sträfva att vinna detsamma. Menniskans ursprungliga
tillstånd har så nära som möjligt liknat djurets; det är endast möj-
ligheten af högre utveckling, som skiljt henne från djuret.

Föreställningen om en skapelse, som blifvit fullbordad i en viss
tid eller i vissa perioder,' tillhör ett föråldradt tidehvarf. Men derifrån
kommer tron på vissa tider och vissa rum och vissa djur såsom heliga
framför andra. Hos oss betraktas ormen som oren, emedan djefvulen
GEOLOG:A SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING. 389

i en orms gestalt tros hafva förledt Eva i paradiset, och sjunde dagen
i veckan betraktas som en helig dag, emedan Gud pä densamma skulle
hafva hvilat från sin jskapelses verk. På samma sätt hållas vissa
platser såsom heliga framför andra. Men alla tider och alla rum äro
lika heliga, och Gud hvilar aldrig. Fröet uppvärmes i jorden, den
späda brodden skjuter upp, , den utvecklar sig till stjelk och blomma;
se på dess konstfärdiga byggnad, känn dess doft, hvila med blicken
på dess rena blad; är icke denna byggnad lika helig som det af men-
niskohand uppförda templet? Eller masken med sin lätta beklädnad
af fina hår, skalbaggen med sina bjerta färger, påminna icke dé om
den Onämnbares herrlighet? o4ch det höga blånande himlahvalfvet med
de många ljusen, är icke det Hans tempel! Skapelsen var aldrig skö-
nare, än den vi dagligen se för våra blickar. Betrakta snöflingan,
äfven den är ett verk af den evige byggmästaren. Naturen ger oss
bilden af en evig verksamhet, ständigt nya lifsformer uppstiga, medan
andra försvinna; någon hvila se vi aldrig.

Stödd på geologiens upptäckter, har man velat finna bekräftelse
på de sex skapelsedagarne, man har velat göra dem till perioder, på
hvilka verldsalltet tillkommit; men man har der inlåtit sig på en farlig
väg. Geologien är en ung vetenskap, och den har delat barndomens
lott, lättrogenheten; på detta sätt häfva hypoteser uppstått, hvilka en
tid gällt som sanningar, men hvilka snart åter fått ge vika. Att
grunda såkallade eviga sanningar på dylika hypoteser, är farligt. »Ja^
vet icke, hvilken. den hypotes om verldsskapelsen är, på hvilken icke den
mosaiska skapelsehistorien skulle kunna tillämpas», säger en känd för-
fattare En annan författare, som tillhör de främste i ledet, yttrar
följande:

»I början ansåg man, att de förhållanden, hvilka geologen hade att
dechiflrera, kunde tillskrifvas ett ursprungligt tillstånd hos jordklotet
eller tillhörde en period, då verkningame berodde på orsaker, som
både till arten och till graden skiljdc sig från , dem, som nu beherrska
naturens hushållning. Dessa åsigter modifierades småningom, och
somliga öfvergåfvos helt oeh hållet, allteftersom iakttagelserna mång-
dubblades och kännemärkena på förutgångna förändringar bättre tol-
kades. Många företeelser, som länge hade betraktats såsom vittnes-
börd om mystiska och .utomordentliga verkningar, erkändes slutligen
vara det nödvändiga resultatet af de lagar, hvilka ännu styra verldsalltet;
och upptäckten af denna oväntade öfverensstämmelse har slutligen
föranledt några naturforskare att antaga, att under de tidehvarf, som
utgöra föremål för geologien, intet afbrott någonsin har egt rum med
hänsyn till verkningame af samma oföränderliga lagar för omvexlingen.
De erkänna, att totaliteten af de allmänt verkande orsakerna bör hafva
varit tillräcklig, att, till följd af olika kombinationer, åstadkomma den
390 GEOLOG:A SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING,
ändlösa olikheten i verkningar, om hvilken jordskorpan bär vittne; och
i öfverensstämmelse med dessa grundsatser förväntas återinträffandet
i sin tid af likartade förändringar.»

Denna ståndpunkt betecknas såsom långt ifrån ohållbar. I äldre
tider betraktades flera företeelser, en solförmörkelse, en jordbäfning,
en störtflod, en komets ankomst såsom järtecken; sedermera har in-
träffandet deraf funnits bero på lagbundna orsaker. Naturforskaren
blir slutligen öfvertygad om deras ofelbarhet och likformighet, och då
hans tro lédes af dessa grundsatser, bedömer han derefter tillförlitlig-
heten af berättelserna om äldre tilldragelser, och han förkastar forn-
tidens fabelaktiga sagor, när han finner dem stridande mot en merä
upplyst tids erfarenhet.

Så förhåller det sig méd skapelsedagarne. Skapelseperioderna, till
hvilka man velat finna motsvarighet i de geologiska formationerna,
erhålla genom desamma endast en hpgst knapphändig begrundning;
ty dessa såkallade formationer hafva aldrig varit universella, de hafva
icke ens träffat de olika delarne af jordklotet på en gång. Somliga
äro landtbildningar, en del sötvattens-, andra hafsbildningar; de la-
ger, som utfällt sig i hafvet, hafva saknats på land; hvad som ned-
svämmats i flodernas deltaland, har saknats i öppna hafvet. Och om
man icke vill fördela skapelsen efter verldsdelarne eller verldshafven,
måste man erkänna, att mosaiska skapelsehistorien icke har det minsta
att skaffa med silur- och devon-formationen, med triasr och jura-
bildningar och dylikt. Snarare kan man förundra sig öfver huru öf-
versättare och uttydare hafva kunnat besluta sig för att genom skruf-'
vade och ohållbara tolkningar vränga det. sinnebildliga religiösa språ-
ket till en slags öfverensstämmelse med vetenskapens exakta resultater.

En af de förnämsta villfarelser, till hvilka geologien gjort sig
skyldig, var antagandet, att de äldre formationerna hade en mera uni-
versel utsträckning, än de, som nu äro under bildning. Man förut-
satte, att vattnet i äldre tider verkat i en annan och större skala än
i nutiden och grundade denna åsigt på de vidsträckta ytor, öfver.
hvilka likartade bildningar voro utbredda. Inga nyare aflagringar,
sade man, kunde följas från den ena jordhalfvan till den andra, såsom
. fallet är med många af de äldre formationerna. Men dels var man
mindre väl bekant med dessa bildningars verkliga art, dels kände man
icke, öfver hvilka vidsträckta rymder flodslammet under tidernas lopp
utsprides. Man öfverskattade ' enformigheten och vidden af de äldre
aflagringame och antog utan bevis den största omvexling i de nyare.
Inflytelsen af de krafter, som förut verkat, förstorades genom afstånden;
hvad som hopats under sekler har en imponerande storlek, dygnets
aflagringar äro så obetydliga, att de icke falla i ögonen, knappast
kunna mätas, men likasom de sammanlagda dagame bilda seklet, så
GEOLOG:A SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING. 391

■ *

bildar det knappast synliga flodslammet omsider hela berg. Pä ett
afständ af 500 eng. mil från sitt utlopp medför Gangesfloden under
regntiden 577 kubikfot fasta äinnen i sekunden. Under 122 regndagar
gör detta en summa af 6,082,041,600 kubikfot. Under hela året iitför
floden , så mycket af fasta ämnen, att en yta af 2281 eng. qvadratmil,
eller ytan af en qvadrat, der hvarje sida är 2J svenska mil lång, skulle
höjas en fot. Man erhåller en föreställning om betydenheten af denna
slammassa, då man erfar, att en flotta af åttio ostindiefarare, hvar
och en lastad med en vigt af 1,400 tons slamm, behöfde segla utför
floden hvarje timma dag och natt i fyra månader, för att från hög-
landet nedföra till hafvet en dylik slammassa, som fortskaffas af
Ganges under de fyra regnmånadema. Det fina slamm, som sprides
i hafvet, utföres öfrer ofantliga ytvidder; ju finare slammet är, desto
större tid behöfver det att sjunka till botten, under tiden gripes det
af hafsströmmame och föres till de aflägsnaste trakter. På detta sätt
fortgår ännu i dag bildningen af vidsträckta aflagringar på hafsbotten.

Det organiska lifret i djupet bidrager icke mindre till ett berg-
lagers bildande. En af de mest utbredda af de äldre bildningarne
är skrifkritan. Den träffas äfven i östra och vestra Europa samt i norr
och söder från Skåne till Krim. Detta var således ett fenomen, till
hvilket de i nutiden verkande krafterna icke erbjödo någon motsva-
righet. Men lodningarne för den atlantiska telegrafkabeln hafra lärt
oss, att hvitt slamm, bestående af likartade organiska kroppar, fort-
farande bildar sig öfver vidsträckta ytor; och nyligen hafva vi erfarit,
huru sänklodet i de nordligaste hittills besökta farvatten uppdragit
dylikt slamm från hafsbotten. Kritbildningen fortsättes således ännu
i dag öfver lika vidsträckta ytor som fordom. Hvad man kallat en
krittid och ett krithaf, säger en författare, derom veta vi intet annat,
än att de alltid varit och ännu fortvara. Korallrefven och öarne ut-
breda sig likaledes öfver de vidsträcktaste ytor. Korallbildningar äro
isynnerhet utbredda öfver de tropiska delame af Stilla hafvet; de gå
ända till 32° N. och saknas endast utefter Amerikas vestkust, der en
kall polarström stryker fram. Ostindiska öarne, östkusten af Afrika,
vestindiska öarne och södra Florida öfverflöda af korallref. Få af de
äldre bildningarne hafva vi spårat i en sådan vidd nmdtom jord-
klotet.

En af orsakerna till nämnde förvillelse bestod deruti, att man
endast på grund af öfverensstämmelse i mineralogiskt hänseende antog
lagrens samtidighet. Emedan till exempel röd mergel och röd sand-
sten, innehållande koksalt och gips, i England fans mellan lias och
stenkolen, så skulle alla andra röda merglar och röda sandstenar, i
hvilka salt eller gips förekom, tillhöra samma period, äfven om de
fannos i de mest skilda delar af jordklotet i Norra Amerika, Peru,
392 ßEOLOGfA SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING.

Indien, Asiens eller Afrikas saltstepper. Förgäfves framhölls orimlig-
heten derutaf, att alla verldens floder på en gång skulle varit upp-
blandade med slammassor af röd färg. Slutligen har man funnit, att
till och med inom Europas inskränkta område finnas röda sandstenar
och merglar, bildade i haf af olika åldrar; och i öfverensstämmelse
dermed hafva äfven många af de namn, med hvilka man belagt bild-
ningar, som ansetts samtidiga, såsom krita, grönsand, oolit, röd mergel,
stenkol, övergått till endast konventionela benämningar för vissa inom
hvarandra ganska skiljaktiga grupper. Till kritformationen hör så-
lunda en grå qvarzig sandsten utan spår af kalkartadt ämne, en hård
och tät kalksten, en brun sandsten eller grå mergel. Grönsanden re-
presenteras ofta af kalksten, i hvilken det finnes några gröna kom.
Inom, bolitperioden utgöras minsta antalet af bergarter med oolitisk
struktur och så vidare. De omfattande benämningar, som geologen
använder, för att beteckna vissa formationer, tjena således minst att
ange en likformighet i art eller bildningssätt, en homogenitet i de
haf, i hvilka lagren fällts till botten.,

En ytterligare anledning till villfarelse med hänsyn till den sup-
ponerade ringare utsträckningen af nyare bildningar ligger defuti, att
dessa bildningar försiggå under hafvets yta, medan de äldre bildnin-
garne genom upprepade underjordiska rörelser numera äro upplyftade
till land. Vi se dem derföre inför oss i deras hela vidd, under det
att korallernas arbeten på hafsbotten endast till en del ligger blot-
tadt och oftast endast anges af sänklodet på flera tusen fots djup.
Sålunda måste, nutidens bildningar förefalla oss mindre utsträckta,
mindre mägtiga, icke till foljd af en lägre utveckling af naturkraf-
terna, utan emedan icke tillräcklig tid förflutit sedan deras bildning
öch de sålunda icke hunnit att upplyftas öfver hafvet.

Med hänsyn till de organiska lemningarna, hvilka gifva en så
vigtig karakter åt de skildrade bergarterna, hafva många författare af
högt anseende imellertid antagit, att de fossila arternas utbredning är
mycket vidsträcktare i formationer af äldre datum, än i nutidens;
hvilket skulle ange en likformighet i klimat och andra haturförhållan-
den, som icke nu eger rum. Ett dylikt omdöme är i visst fall grun-
dadt; likväl gäller det endast om en del af stenkolsformationens arter,
nämligen om de kryptogama formerna. Hvad åter de egentliga landt-
växtema beträffar, så hafva dessa varit lika skiljaktiga från och med
de äldsta siluriska till de yngsta tertiära, som de äro i nutiden. Och
snäckor, koraller och andra organiska lemningar gifva vid handen, att
jordklotet förut, likasom nu, varit deladt i skilda zoologiska provinser
på ett sätt, som öfverensstämmer med den nuvarande geografiska för-
delningen af djurarterna. Detta vigtiga faktum vederlägger på det
bestämdaste det förutgjorda påståendet om jordklotets uniformitet i
GEOLOG:À SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING. 393
äldsta tider. På vetenskapens nuvarande ståndpunkt kunna ’vi icke
medge, att det funnits en tid, då hela jordklotet varit betäckt af
vatten. Ett dylikt antagande ligger helt och hållet inom den obevi-
sade hypotesens område. '

Detta antagande står i sammanhang med den af Laplace och
Herschel uppställda bekanta hypotesen om planetsystemets ursprungliga
ångform. Som bekant, utgick man från möjligheten att genom en
ofantligt hög värme försätta solen oçh alla planeterna, ja, hela uni-
versum i ångform. Ur denna ånga skulle sedan, vid kretsrörelsens in-
trädande, massan förtäta sig och himlakropparne skilja sig, isär och
intaga sina skilda banor. Ur förtätningen uppkom det flytande till-
ståndet, jorden blef ett glödande smält klot, som småningom afsval-
nade och stelnade, hvarvid jordskorpan bildades. Genom fluktuationen
i den glödande massan uppkommo bergskedjorna och så vidare. Den
Laplace’ska hypotesen understöddes af antagandet, att urbergen, de
äldstå kända bergarterna på jordklotet, voro af eruptivt ursprung, en
åsigt, som sedermera väsentligen modifierats. Laplace’s teori är i sjelfva
verket blott en vacker hypotes; ur geologiska förhållanden kan den
icke med ovederläggliga skäl bestyrkas. Således blir det, som sagdt,
ett farligt försök att med stöd af dylika hypoteser söka ådagalägga
öfverensstämmelsen mellan mosaiska skapelsehistorien och de natur-*
vetenskapliga upptäckterna.

Syndafloden och Noach’s ark behofva vi knappast tala om. Visst
är det sannt, att de flesta folkslags traditioner omnämna en syndaflod,
men derutaf kan man med desto mindre skäl sluta till vattenflodens
albnänlighet, som ju alla menniskor skulle förgåtts, utom Noach och
hans familj. Om alla förgåtts, så har ju ingen funnits qvar, för att
till de olika folken fortplanta traditionen. Orsaken till densammas
allmänlighet är det faktum, att marina lemningar träffas nästan på
hvarje punkt af jordytan. Hvarje del af landet har således på sin
tid varit nedsänkt under hafsytan, men enligt hvad vi veta, har ned-
sänkningen träffat de olika länderna på olika tider. Dessa nedsänk-
ningar, och således äfven hafvets uppstigande, ha skett långsamt, oför-
märkt, såsom ännu sker i våra dagar. De starkaste störtfloder vid jord-
bäfningame på Perus’ kuster gå endast några hundra fot öfver land;
bergkedjorna lyfta sig långsamt och oförmärkt. Att okunnigheten i äldre
tider tillskrifvit dylika fenomener en hämnande gudomlighet, Är icke be-
synnerligare, än då man i våra dagar menar sig böra anse dålig väderlek
såsom, ett himmelens straff. Vi känna icke, huruvida Korans fromme
och lärde uttolkare noga angifvit bredden och djupet af den ugn,
hvarur syndafloden, enligt den ifrågavarande religionsurkundens intyg,
framstörtade öfver den skuldbelastade jorden; troligen hafva de icke
försummat detta, likasom våra bibeluttolkare hugnat oss med den
394 GEOLOGzA SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPÈOMST O. OMBILDNING,
trösterika underrättelsen, att en af skapelsedagame motsvarade den
siluriska formationen, en annan den, permiska och så vidare. Skada
blott, att dessa formationer eller perioder endast existera såsom nöd-
vändiga klassificeringar i vetenskapliga verk, medan naturen sjelf icke
känner, till dyljka perioder eller språng i utvecklingen. Det gafs vis-
serligen en tid, då man betraktade jordlagrens uppresta ställning, när
de från det horizontala läget intagit ett lutande, såsom resultat af en
plötslig jordrevolution, och likaså har det, gifvits en tid, då den herr-
skande åsigten på samma sätt förklarat uppkomsten af de lefvande
varelserna på jorden. Man antog ett tillstånd af hvila, afbrutet i följd
af naturkrafternas rasande våldsamhet, då allt lif utsläcktes, alla berg
och dalar förvandlades ; men paroxysmernas tid är förbi, de tillhöra
åtminstone icke geologien i våra dagar.

På samma sätt som man i början öfverskattade verkan af vattnets
inflytelse i forntiden, så gjorde man äfven med , eldens eller het-
tans. Sednare fann man likväl, att såkallade trappartade berg«
arter, sådana som i smält tillstånd utflutit ur jordens inre, till-
hörde alla formationer från de äldsta till de yngsta, liksom man har
anledning tro, att vulkanismens verkningar icke äro svagare nu än
förr. Det största utflöde af smält massa i nutiden egde rum på Is-
land under . förra århundradet, och detta motsvarar visserligen icke
hvad som ligger blottadt från den förhistoriska tiden. Men man
får' icke förbise, att till följd af jordytans ständiga afnötning
synes det som träder i dagen från äldre eruptioner vara omfat-
tande; ty på djupet försiggår tvifvelsutan den största bildningen af
bergarter genom hettans inverkan, likasom de sedimentära bergarterna
afsätta sig på jordklotets yta. Förut trodde man,, att de mägtiga
granitmassor, vi känna i jordskorpan, utgjorde produkten af en plöts-
lig stelning af smält material, och man jemförde de granitiska berg-
arterna med de nyare vulkaniska. Numera antar man allmänt, att
graniten och porfym bildats på djupet under långsam afsvalning och
kristallisation. De väldiga granitmassoma lemna således ingen j em-,
förelse med lavaströmmame, som utflöda öfver ytan och hastigt stelna.
Graniten erhöll sitt namn af urberg, emedan den ansågs tillhöra vår
jords äldsta stelningsskorpa; numera anser man en granitbildning un-
der våra, fötter på stort djup långtifrån osannolik. Sålunda vexla be-
greppen af det äldsta och det yngsta, och de ofantliga krafter, hvilka
man anser ha varit nödvändiga för upplyftandet af Alpernas och Pyreneer- •
nas bergmassör, voro måhända icke af annan art, än de som nu hålla på
att lyfta Skandinaviens jord öfver dess förra nivå. Man känner icke
dessa krafter, men gissar på värmet eller , kristallisationskraften, hvilka
båda kosmiska krafter äro oemotståndliga. Om bergmassan småningom
uppvärmes mot djupet, till exempel i följd af ett blidare klimat, så
GEOLOG:A SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING. 395
måste den höja sig, eftersom kroppar utvidgas genom uppvärmning,
och om kristallisation i stor skala eger rum på ett visst djup, till
exempel under granitbildning, så kan detta åstadkomma samma re-
sultat. Den plötsliga upphöjningen af fjellkedjorna, som af somliga
författare påyrkats, är till sin natur -fullkomligt omöjlig. Profetens
förklaring i Koran, att jorden skapades på två dagar, och att bergen
sedan sattes dit, torde i sjelfva verket vara lika begriplig. Fransmannen
Eli de Beaumont, för öfrigt en framstående geolog, har med ifver be-
arbetat den förra åsigten, men, som det visat sig, utan annat resultat,
än att den förnuftigare läran om bergens långsamma uppstigande
blifvit ytterligare bekräftad.

Svårigheten att för tanken sammanfatta verkningarnè af de dag-
liga ombildningar, hvilka jordklotet är underkastadt, förökas i väsentlig
grad deraf, att vi äro innebyggare af landet i stället för af vattnet.
Öfver hafsytan afnötes jordskorpan, uppbyggandet sker under vatten.
Frost och regn söndersmula bergen, och floderna Jföra dem ut i hafvet;
der uppbyggas nya lager af sand och leror, och der bygga de små
flitiga korallerna och andra hafsdjur sina hus, som blifva till stora
berg. Vi befinna oss i samma belägenhet, säger en författare, som
då vi se, hùru blocken lössprängas ur stenbrottet och bortföras, och
vi i tanken skola föreställa oss, huru den tillämnade byggnaden skall
blifva beskaffad. För geologen vore amfibiens förmåga att lefva både
på vatten och land oskattbar, han kunde då iakttaga transporten of-
van land af det genom floderna bortförda slammet, samt huru det af-
lägsnades på hafsbottnen och huru växter och ■ djur inbäddades deruti.
Ännu mera än vattnet hindrar den fasta jordskorpan vår blick in i
naturens verkstad; ifråga om underjordiska - tilldragelser måste vår
kunskap till allra största delen stöda sig på slutledningar af likheter
ofvan jord.

Den vanliga föreställningen har äfven svårt att fatta det ofantliga
mått af tid, som erfordras för de geologiska förändringame. Våra
ögon befrias visserligen nu från den gamla inskriften på almanachan, att
detta år hålles före vara det 5,869:e sedan verldens skapelse; men ända
till sednaste tiden har man för menniskoslägtet knappast velat medge
en högre ålder, och de geologiska företeelserna hafra bedömts efter en der-
ined analog måttstock. Tvifvelsutan äf det ett af geologiens mest storar-
tade resultater, att hon kunnat afge vittnesbörd om hurusom en snart
sagdt omätlig tid erfordrats för jordklotets uppbyggande till dess nuva-
rande form.

Moderna författare hylla till och med åsigten om jordklotets evig-
het; såsom det nu tillgår, så har det alltid skett och så skall det
alltid ske; de förändringar, som nu inträffa, äro endast sidor af samma
eviga modifikationer. Om vi också icke obetingadt underskrifva detta,
så kunna vi å andra sidan icke förneka, att det tidsbegrepp, som
396 GEOLOG:A SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING,
geologien uppställer, närmar sig evigheten så nära som vi kunna tänka
oss dén, ty med år eller årtusenden låta de geologiska perioderna-
knappast mäta sig. Vi hafva, i detta fall icke kommit lâïigre än till
att ungefär kunna bedöma åldern af vissa bildningar, som tillhöra
menniskans eget tidehvarf, såsom af Missisippiflodens delta eller Nil-
dalens aflagringar, och vi måste redan då taga vår tillflykt till hundra-
tusental. Att uppgöra beräkningar för tidsutdrägten af äldre bild-
ningar tjenar till intet, åtminstone om man sträfvar att uttrycka den
i dr; tal erhållas då, hvilkas storlek fullkomligt öfvefstiga vår fattning.
De minsta dagliga förändringar stiga under sådana förhållanden till
jättar; representanterna äro Himalaya, Anderna med flera.

De olika åskådningssätt, som gjort sig gällande i geologien inom
den korta tid, under hvilken denna vetenskap funnit odlare, kunna på
intet vis alla anses representera vetenskapen sjelf. De första idkarne
förhöllo sig i viss mån som de gamle vise; af förra och mera lokala
iakttagelser uppbyggde de systemer; men tidens ande älskade icke nu
att hvila vid systemer, utan kriticerade den genom förnyade iaktta-
gelser. Dervid måste de gamla systemerna falla; spekulationerna ef-
terträddes af de mödosamma undersökningarne; geologien höjdes till
rangen af en exakt vetenskap; men dermed utplånades äfven många
af de tjusande målningar, som måhända gjort denna vetenskap fram-
för andra så behaglig för mängden. Den nyare geologiens sträfvande
är just att häfva dessa hypoteser om kosmiska tilldragelser, som huf-
vudsakligen tjenat att egga inbillningen, men lemnat föga öfver för
det bestämda vetandet. Dermed hafva vi icke velat säga att ju icke
under hela de$ tid af ungefär 100 år, som förflutit, sedan denna ve-
tenskap börjat antaga en bestämd form, ofantliga mässor af fakta
samlats genom talrika bemödanden i de mest skilda delar af verlden.
Men ju mera man uppskattar värdet af direkta iakttagelser, desto
mera har man äfven insett behofvet af deras fullföljande, och en för
vetenskapen gagnelig *försigtighet ifråga dm hypotesers uppställande
har inträdt. Följden häraf blir likväl, att en rätt uppfattning af geo-
logiens grundsanningar förutsätter i kanske ännu högre grad än ifråga
om andra grenar af naturvetenskapen en specialinsigt, som först med
någon möda kan förvärfvas; geologien har med ett ord blifvit mera
vetenskaplig och mindre populär. Resultaten af dess undersökningar
om jordlagrens uppkomst, genom hvilka jordytan antagit sin nuvarande
form, och om arten och beskaffenheten af de i jordlagren inbäddade
organiska lemningame, stödja sig på föregående undersökningar inom
mineralogiens, kemiens, djur- och växtrikets områden. Förhållandena
bli sålunda mera komplicerade; de retande bilderna förlora i sken, —
men de vinna i sanning. I slutet af 17:e århundradet publicerade
Bumet en bok med titel: Den heliga teorien om jorden; innehållande
GEOLOG:A SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING. 397
berättelsen om jordens ursprung och om de allmänna förändringar den
redan undergått eller skall undergå till verldens ända. Han omtalar,
der, huru jorden före syndafloden njöt af en beständig vår, visade,
huru jordskorpan remnade genom solstrålame och sprack, hvarigenom
diluvialvattnet störtade ut från afgrunden i det inre. Från de heliga
författame och från hedniska auktoriteter framhöll han profetiska
åsigter om klotets blifvande revolutioner, lemnade en fasaväckande
skildring af den brand, som skulle förtära jorden, och bevisade att en
ny himmel och en ny jord skulle uppstå ur ett andra kaos — hvar-
efter det heliga tusenåriga riket skulle följa. Enligt flera aktade skriftstäl-
lare från denna tid fanns i skriften en god grund för antagandet att
lustgården, som bestods åt våra första föräldrar, icke låg på j of den sj elf,
utan ofvan skyn i en trakt mellan jorden och månen. Detta högvig-
tiga ämne behandlar Bumet med passande värdighet. Han medger
villigt, att paradisets geografiska läge icke var i Mesopotamien, men
påstår likväl, att det var på jorden i södra halfklotet nära dagjem-
ningslinien. Efterklangen af dylika fina distinktioner bör numera
hafva tystnat, och en spridd kunskap om de verkliga tilldragelserna i
naturen befriar från hvaije tvifvel med hänsyn till utsagor af dylik art.

I likhet med flera af geologiens frågor har frågan om de orga-
niska varelsemas framträdande på jorden genom fortsatta upptäckter
erhållit ett olika svar. Numera antages allmänt åsigten om det orga-
niska lifvets gradvisa utveckling. Om ett totalt utsläckande af lifs-,
formerna och skapande af nya är icke längre fråga. I de äldsta af-
lagringarne träffas spåren af de lägst utvecklade växter och djuf, i
yngre lager blifva formerna talrikare, slutligen antar djur- och växt-
verlden nutidens prägel. De funna djurförmema bära iinellertid endast
negativt vittnesbörd. Att djurformer af vissa slägten och arter före-
komma i vissa bergslager utesluter icke tillvaron af andra arter och
slägten i andra delar af jorden. Röster hafva till och med höjt sig,
hvilka visserligen i likhet med den nyssnämnda åsigten framhålla den
genomgående artförändring, som eger mm, men deremot förneka den
gradvisa utvecklingen från ett lägre till ett högre. Af de nio hufvud-
fonnationer, säger man, i hvilka berg- och jordlagren indelas, äro de
sju äldsta hafsbildningar, den åttonde och nionde omfatta både landt-
och hafsbildningar. Att landtdjur blifva begrafna i hafvet och sålunda
bibehållna i fossilt tillstånd, är blott en slump, och en ännu större
tillfällighet, om vi återfinna dessa lemningar i de få stenbrott, som
förefinnas. Medgifvås måste, att ett dylikt betraktelsesätt är det na-
turligaste, emedan alla spekulationer angående det successiva fram-
trädandet ,af högre och högre arter då kan upphöra. Om nämligen
de nuvarande arterna endast utgöra formförändringar af ursprungligen
befintliga arter, så skjutes all uppkomst af nya arter åsido. Hvilken
398 GEOLOG:A SYNPDNKTEK IERÂGA OM, JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING,
framtid ' en dylik åsigt kan bära uti sig kan nu ej afgöras; för när-
varande har det LamarckrDarwinska åskådningssättet det största sken
för sig; att nämligen varelserna utvecklat sig ur en urform, att de nu
befintliga djuren och växterna äro alster af otaliga ombildningar, som
följt hvarandra under omätliga tider. , Denna lära besitter åtskilliga
fördelar framför den äldre pä Linné och Cuvier stödda åsigten om be-
stämda arter, som genom en klyfta äro skilj da från hvarandra; den
sammanstämmer med den i öfrigt vunna insigten, som från verldsbild-
ningen skjuter bort allt plumpt, våldsamt och menniskoartadt, och för-
klarar hvad. som förut tillskrefs plötsligt ingripande obekanta magter
såsom resultat af ännu befintliga krafters inverkan.

Det gifves endast dessa båda sätt för en naturlig uppfattning af
det skapade. Antingen måste vi föreställa oss verlden såsom någonting
gifvet, vi kunna tänka oss, att jorden från begynnelsen burit växter
och djur af mångahanda slag, liksom i våra dagar, att hennes utseende
alltid varit enahanda, ehuru i ständig vexling; eller vi måste tänka
oss en gradvis utveckling af allt lefvande ur ett ur-embryo. Orga-
nismerna äro produkter af naturens ordning; så snart det första lif
rörde sig på jorden var systemet fullständigt; ett öfvernaturligt ingri-
päiide, för att dana oxar och hundar, sedan verlden redan stått i
millioners millioner år, är en fullkomligt barnslig föreställning.

Bevisen för arternas föränderlighet äro mångahanda. Vi kunna
här endast anföra enstaka exempel. Enskilta arter hafva utdödt i
historisk tid, och så måste det hafva tillgått ständigt. Dronten, en
slags struts från Mauritius, är ett kändt exempel. Den var en stor
klumpig fogel af omkring femtio skålpunds vigt med lös dunartad
fjäderbeklädnad och ofullkomliga vingar liksom en kyckling. Talrika
exemplar ihjälslogos af matroserna på ett holländskt skepp 1598. Nå-
got sednare, år 1607, lefde besättningen på ett köpmansfartyg i 23
dagar af drontar och några sköldpaddor. 1684 omnämnes fogeln för
sista gången och i början af detta århundrade funnos icke ens lem-
ningar af benen, till och med minnet af den märkvärdiga fogeln hade
på ön försvunnit. Ett hufvud, två fotter och ett kranium är allt som
nu återstår, jemte teckningar af fogeln i några tyska resebeskrifningar.
Solitären är en annan utdöd fogel från samma ö. Jättefoglarne på
Nya Zeeland äro utan tvifvel utrotade af menniskohand, och kanni-
balismen har derigenom måhända uppmuntrats. En af dessa foglar
var Moa, som i storlek öfverträffade strutsen; den var 10 till 12 fot
hög. Äggen voro' så stora, att en hattkulle var en passande äggkopp.
Benen funnos jemte förkoladt trä, utvisande att fogeln ätits af infö-
dingame. Garfogéln lefde fordom vid Danmarks kuster, der den tje-
nade till föda åt kjökkenmöddingames uppbyggare. Den drog sig se-
dan tillbaka till nordligare haf och,har nu under flera år förgäfves
GEOLOG:A SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBLLDNING. 399
eftersökts. Det sista exemplaret fanns vid Island 1844. ^Bisonoxen
lefver numera i Europa endast i de lithauiska skogarne, der den sär-
skilt skyddas af regeringen. Den hade förut vidsträckt utbredning,
fans till och med i södra delen af vår halfö. Uroxen, som enligt Cæsar,
varit allmän i Galliens skogar och af hvilken mänga ben träffas fossila,
är alldelés utdöd. Stenbocken var förr allmän, men är nu så godt
som utrotad. På åtskilliga ställen finnas alldeles egendomliga arter
och slägten. N. J. Andersson berättar i fregatten Eugenies resa, att
på Galapagasöame i Söderhafvet funnos 26 landtfoglar, af hvilka 25
icke träffades annorstädes; egendomliga sköldpaddor och stora uttrar
funnos der; af 15 fiskar tillhörde allesammans nya arter; af 16 landt-
jnusslor äro 14 inskränkta till dessa öar; af 90 hafsmusslor äro 47
nästan obekanta på andra håll och nästan alla insekter tillhörde nya
arter. Ännu märkvärdigare äro Agassiz upptäckter i Amazonfloden.
Flere hundra fiskar tillhöra fullkomligt nya arter, som icke finnas i
andra delar af jorden. Orsaken ligger i naturförhållandena, i födan,
i vattnets temperatur, i dess halt af mineralämnen, i beskaffenheten
af den grund, hvarpå det flyter, liksom blommor förändras, när de
flyttas ur én jordmån i en annan.

En öfversigt af djurklassernas hittills iakttagna utbredning i de
geologiska formationerna från de äldsta till de yngsta ger begrepp om
utvecklingen, som egt rum, hvarvid äfven undantagen äro af betydelse.
Fyndet af ett enda exemplar af en enda fisk eller en ödla anger till-
varon af dessa djurklasser, äfven om de lager, der de funnits, i öfrigt
skulle innehållä uteslutande högre former. Ett enda dylikt fynd kan
till och med1 vända upp och ner på hela ordningen. De berglager,
der ödleartade lemningar isynnerhet träffats i stor mängd, tillhöra den
sekundära perioden. Isynnerhet äro de väldiga simmande ock flygande,
fjälliga och pansarbeklädda saurierna från Juraperioden bekanta;
många af dessa sistnämnda uppnådde en längd af 15 till 20 fot.
Ichtyösaurierna voro jättelika djur af 10 till 40 fots längd, som hade
paddlor liksom hvalen, långt hufvud och käkar, ända till 200 skarpa,
kägellika tänder, ofantliga ögon, tunna, tallricksformiga, konkava
ryggkotor. ‘ Öfver trettio arter äro bekanta. Plesiosaurus hade en
lång, ormlik hals, bestående af ända till fyrtio halskotor, ett smalt
hufvud, kort kropp, paddlor och konkava ryggkotor. Öfver tjugo
arter äro kända. Dinosaurierna uppnådde i somliga arter en längd
af 50 till 60 fot; de voro de högst utbildade af kräldjuren. Af Ptero-
dactylerna eller de flygande Ödlorna hafva talrika arter funnits, en
art var en fot i längd och tre fot mellan vingspetsame. De talrika
fynden af kräldjur i dessa bildningar hafva till och med foranledt be-
nämningen af kräldjursåldem för detta ofantliga tidehvarf. Man skulle
imellertid misstaga sig mycket, om man trodde, att kräldjur först nu
400 GEOLOG:! SYNPUNKTER IFRÅGA OM JOÉDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING.

uppkommit på jorden. Från den vida äldre stenkolsformationen hafva
kräldjur äfven erhållits, men hittills är detta de äldsta berglager, i
hvilka denna djurklass anträffats. Man har då skäl att påstå, att
kräldjuren framträdt först sednare i systemet, ty dén såkallade öfver-
gångsformationen eller de siluriska och devonska bildningame, som
omfatta lager af många tusen fots mägtighet och der fiskar och blöt-
djur i mängd blifvit begräfna, representera bildningar af vida högre
ålder. Fossila lemningar af fiskar hafva imellertid icke erhållits i
öfvergångsformationens äldsta lager, ut^n tvärtom i de yngsta; medan
molluskerna äro ytterst talrika i de äldre. Devonska formationen åter
utmärker sig genom stor talrikhet på fisklemningar. Dessa äro fakta
af icke ringa vigt för teorien om en gradvis utveckling. Hvilken bättre
öfverensstämmelse kunde man vänta, än att i de äldsta lagren finna
lemningar af de lägsta djurklasserna, af blötdjuren, derpå af de mera
utvecklade fiskarne, slutligen i ännu yngre lager af reptilierna! Bland
molluskerna, hvilka äro de till antalet långt öfvervägande af de fossila
djurformerna, träder likyäl denna utveckling från ett lägre till 'ett
högre i bakgrunden. Af de olika molluskklasserna, bryozoér, brachio-
• poder, lamchibrachioter, gasteropoder och cephalopoder, är ingendera
öfvervägande i de äldre lagren. Cephalopoderna eller bläckfiskarne,
hvilka äro de högst utbildade bland molluskerna, och som i organernas
utveckling, i nervsystemets koncentration till en hjerna, i sinnenas
skärpa, isynnerhet synens, i rörelseorganernas styrka till och med öf-
verträffa några af de lägsta bland ryggradsdjuren, uppväga de öfriga
klasserna äfven i de understa siluriska lagren, om vi undantaga de
äldsta, mera ofullkomligt kända,, från hvilka ingen bestämd slutsats
kan dragas. Icke heller kunna arterna inom de olika klasserna sägas
representera former af lägre utvecklingsgrad än de nu: lefvande mollu-
skerna. Visserligen öfverträffade brachiopoderna till antalet de mera
utbildade gasteropoderna, under det att i nutiden ett motsatt förhållande
eger rum, men å andra sidan öfverträffades gasteropoderna eller de
enskaliga snäckorna af cephalopoderna, de högst utbildade molluskerna.
Omvexlingen i typen är måhända större nu än i forntiden, men fram-
stegen i organisation äro så små, att derpå i det stora hela knappast
kan läggas någon vigt. Framsteget består bland cephalopoderna der-
uti, att i forntiden endast funnos tetrabranchiater, eller djur méd fyra
gälar,' medan dibranchiater, djur med två gälar, saknades. Att den .
gradvisa utvecklingen sålunda icke är gällande i den bland fossilierna
vigtigaste djurklassen, kunde måhända rubba vår tro på teoriens gil-
tighet, helst äfven bristen på fossila lemningar af fiskar och af reptilier
kan bero på tillfälligheten. Märkligt är,« att till och med på trakter,
der talrika fiskar lefva, äro deras lemningar ofta ytterst sällsynta;
kropparne ingå efter döden ånyo i materiens kretslopp. Djur, som
GEOLOG:A SYNPÇNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING. 4Q1
lefva i luften, träffas icke i de äldsta berglagren, hvilka äro af marin
natur och , endast innehålla marina lemningar. Men i stenkolsbäddarne,
som äfven innehålla landtväxter, komma insekter, fram. Foglar äro
ytterst sällsynta i de fossila lagren. Deraf kan man icke sluta till,
att fogellifvet varit mindre utveckladt förr i tiden än nu. Men genom
sina egendomliga fortskaffningsmedel äro föglame i stånd att lättare
undfly faror än andra djur; och af dem, som dö naturlig död, utan
att uppätas af rofdjuren, förmultna lemningarna. hastigt Huru ofta
' träffa vi i våra skogar eller på våra fält ben af foglar eller öfverhufvud
af andra djur? Ben af landtdjuren äro i mycket ringa grad egnade
att bibehållas fossila. Men fotspår af foglar hafva träffats i berglager
af , hög ålder, likväl icke äldre än sekundärperioden. Däggdjur, denna
djurrikets högsta afdelning, hafva äfven träffats i den sekundära perio-
den och i dess äldre afdelningar, men endast i sällsynta exemplar
Dessa måste således hafva ditkommit af slump; i nutidens haf, såsom
Indiska och Stilla hafvet, finnas ytvidder, stora som Europa och Ame-
rika, der man från botten uppdraggar tusentals snäckor och koraller,
. utan att finna ett enda ben af landtdjur. De nämnda fynden utgöra
derföre bevis på att en landtfauna funnits, men icke på dess karakter.
Det är först i tertiära formationernas söttvattensaflagringar, som dägg-
djur blifva allmänna. Hufvudresultatet blir således, att de benlösa
djuren framträda före bendjuren och att i denna sista afdelning, fiskar,
kräldjur, foglar och däggdjur framträda i kronologisk ordning i öf-
verensstämmelse med deras klassificering på grund af den fullkomli-
gaste utbildning, hvarvid vi likväl städse måste ihågkomma, att landt-
och söttvattensbildningar från äldre tider äro oss obekanta, utom un-
dantagsvis från stenkolsformationen. Upptäckten af dylika skulle må-
hända i icke så ringa grad förändra vår uppfattning. Den långsämma
artförändringen kommer imellertid alltid att stå fast. Naturlagame
beherrska det organiska lifvet på jorden likaväl som den oorganiska
kristallens lif. Uppkomst och slut äro båda beroende af den naturliga
utvecklingen. Hvad som än kommer att möta honom i det obekanta
bortom grafven, kan individen alltid med hugnad erinra sig, att lifvets
och dödens Herre icke låter honom slumpvis’ födas och dö, att döden
är den nödvändiga slutpunkten af hans jordelif, icke en hotande eller
straffande magt, som under vissa förutsättningar skulle hafva kunnat
eller bort undvikas. Den kroppsliga förintelsen genom naturens, egen
upplösande kraft är lifvets vilkor; den åldriga stammen faller omkull
och förmultnar, unga telningar förtorka, när de ej ega tillräcklig in-
neboende lifskraft eller sättas i giftig jordmån, stormen bräcker andra
i deras friska ålder, så har det ständigt gått och så skall det alltid gå
enligt naturens visa och oföränderliga ordning. Regelbundenheten i
den yttre verlden är oss en borgen, att vår .inre verld, om den också
26
402 GEOLOGzA SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING,
lider af dissonanser, likväl i det hela harmonierar med sitt mål. Det
beror af oss sjelfva att förr eller senare uppnå det.

I fråga om de förändringar, jordklotet undergått sedan äldsta
tiden, höra vexlingarne i klimat till de vigtigaste. Utgående frän för-
utsättningen af jordklotets långsamma afsvalning från ett glödande
tillstånd, har man’ velat betrakta klimatet i en viss tid oberoende af
det värme, solstrålarne tillföra; det, tropiska klimat^ som rådt öf-
ver hela jorden från pol till pol, skulle uteslutande hafva berott af
den inre jordmånens verkningar, icke af solvärmet. Länge antogs, att .
klimatet varit i béständigt aftagande ända till våra dagar, tilldess be-
visen på en istid före det nuvarande tidehvarfvet öfvertygade om orik-
tigheten af ett dylikt antagande. Sedermera Har man erhållit bevis
om »istiden» äfven i de aflägsnaste geologiska perioder, såsom i
kritan, och till och med i primära formationers lager, i permi-
ska och devoniska bildningar, tror, man sig märka spår af samma
verkningar. Dessa bestå i stenblock af egendomlig form, ofta förda
flera mil från moderklyftan, och af en sådan storlek, att de ej
kunna antagas hafva kommit med driftimmer, som också kan medföra
dylikt material. Om dessa upptäckter i sin mån icke litet bidraga att
rubba tron på ett likartadt klimat öfrer jordklotet, så har å andra
sidan den grundligare kännedomen om klimatets fördelning på jorden ,
i dess nuvarande form tjenat att bortnöta åtskilliga falska föreställ-
ningar. Beskaffenheten af klimatet på motsvarande breddgrader i
norra och södra jordhälfran, likasom på samma breddgrad i den östra
och den vestra, är i allmänhet så olikartad, att man på förhand icke’
kan ana det. Eqvatorialströmmarne och' polarströmmarne, hvilka '
blanda tropikernas, varma och polartrakternas kalla vatten, åstadkom^
ma olikheter, som träffa hela verldsdelar, men den med klimatet föl-
jande olikheten i växtlif synes stundom äfven bero på andra förhållan-
den. Vi skola anföra blott ett enda exempel. 44° nordl. bredd går
öfver Gibraltar och Greklands sydspets. Snölinien ligger så högt, att
endast de högsta topparna af Etna och Appeninema äro täckta med evig
snö. På samma breddgrad i Nya Zeeland nedgå glaciererna till 500 fot
från hafvet I närheten af dessa glacierer växa trädartade ormbunkar
och till och med palmer, medan palmerna i Europa först växa i de
sydligare delarne af Italien och Spanien. Furen är i Europa det
träd, som pryder dalväggame, der glacierer gå fram. Sådana olik-
heter kunna icke Ibero uteslutande af klimatet, utan måste äfven till-
skrifras andra naturförhållanden samt växtarterna sjelfva. Familjer
och slägten kunna hafva arter spridda öfver de mest skilda delar af
jordklotet. Af orten kan man derföre icke med bestämdhet sluta till t
klimatiska förhållanden. Så äfven inom djurriket. . Lemningame af
elefanter och noshörningar i Sibériens is skulle för alltid hafva utgjort
GEOLOG: A SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING. 403
en gâta, om ej kroppar bevarats, som genom sin starka hårbetäckning
visade, att djuren voro aipassade för nordliga klimat. Fynd af flod-
hästar jemte nämnda lemningar ha ända hittills förefallit besynnerliga.
Flodhästen, som nu vältrar sig i floderna under Afrikas, heta klimat,
har kunnat uthärda nordens is. Hvar vill man finna reglor förbe-
dömandet af de alldeles utdöda djurarternas klimat, när sådana af-
vikelser förekomma. Under reptilieåldem spriddes lemningar af dëssa
djur ända upp mot nordpolen, klimatet* i dessa trakter måste således
hafva varit,varmare än nu, ty kräldjuren trifvas icke i länder med långa
och kalla vintrar. Mén huru med visshet afgöra de skiljaktigheter,
som ligga imellan juraperiodens reptilier och våra dagars? Dinosauri-
erna hade flera egenskaper, som erinra om hvalarne, dessa de nord-
liga hafvens säregna djurarter. Försigtighet i bedömandet af forna
tiders klimat på grund af fossilierna är således af nöden. Resultaten
äf hittills gjorda undersökningar bestyrka imellertid den meningen, att
klimatet varit varmare i norra halfklotet från 30 parallelen och så
långt vi känna mot polen. Under pliocenåldern eller tiden före de
glaciala bildningarnas största utbredning var mellersta Europas fauna
och flora subtropisk. Under sekundärperioden var likaledes ett var-
mare klimat rådande, såsom isynnerhet angifves af de talrika kräldju-
ren och äfven af mollusker, snäckor och korallen Stenkolsperiodens
flora anger likaledes utbredningen af ett varmare klimat ända till
trakterna mot. polen. I de1 äldre afdelningama af primära formatio-
ner saknas vittnesbörd om växter, insekter och fiskar; men den allmänna
karakteren anses äfven derstädes ge bevis på en öfverensstämmande
utsago. Men på samma gång föreligga äfven bevis om en zonfördel-
ning i äldre tider; tillvaron af ett likartadt klimat öfver hela jord-
klotet har aldrig bevisats, och åtskilliga förutsättpingar om atmosferens
olika beskaffenhet, såsom ätt luften före stenkolsperioden skulle varit
mättad med kolsyra, som bortskaffats af den rika växtligheten, tillhöra
äfven hypotesernas område. Vi ega inga på fakta grundade skäl
att antaga, att luften i äldsta tider varit tjockare än nu, så att den
hindrat solljuset att nalkas ytan. De förändringar i klimat, som under
tidernas lopp inträdt, måste närmast härledas från geografiska för-
ändringar på jordytan,' från ombyte af vatten och land; i någon mån
torde de äfven bero af successiva olikheter i planetens rörelse i banan.
En förändring i jordbanans excentricitet och i dagjemningarnes preces-
sion åstadkomma klimatiska förändringar, hvilka likväl icke synas
kunna uppväga hvad som åstadkommes genom omvexlingén af haf
och land.

Af de korta betraktelser, vi framställt, finner läsaren, att om
också geologiens resultater i flera hänseenden modifierats, har vetenska-
pens utveckling likväl fortskridit mot ett bestämdt mål, nämligén att med
404 GEOLOGîA SYNPUNKTER IFRÅGA OM JORDKLOTETS UPPKOMST O. OMBILDNING,
uteslutande af det underbara ådagalägga lagbundenheten i naturens
utveckling. Jordklotets yta hade betraktats som oförändrad sedan
skapelsen, men geologien bevisade att d,en varit skådeplatsen för upp-
repade förändringar, och att dessa förändringar ännu långsamt fortgå.
Dalar och höjder, haf och sjöar hafva vexlat, och nya växter och djur
hafva uppfyllt dem. Ombildningame ange ofantliga tider, och i intet
ögonblick har stillestånd inträffat. Skapelsen fortgår ständigt och är
aldrig afslutad; den räknar eviga perioder. Menniskans framträdande
på jorden medförde ingen ny tingens ordning och förändrade ingenting
af det gamla, annatän för så vidt en dylik förändring öfverensstämde med
naturens orubbligt fast stående lagar. Vi ha intet skäl att antaga, att men-
niskans första framträdande åstadkom en större förändring i klotets fysi-
ska beskaffenhet, än som eger rum, när förut obebodda distrikter intagas
af nybyggare. Menniskan utöfvar inflytande på den geografiska fördelnih-
gen af djur och växter, hon förmår måhända att utdöda några arter, men
på de stora fysiska tilldragelserna utöfvar hon ingen inverkan. Äfven det
oräkneliga lifvet i sjöarnes och hafvens vatten röner mycket ringa infly-
telse af menniskan. 'Om, säger en författare, den ofruktbara marken om-
kring Sidney med ens blifvit fruktbar vid de första engelska nybyggar-
nes landstigning; om dessa sandiga trakter, i likhet med de lyckliga
öarne, hvarom skalderna gifva oss så glädjande beskrifningar, hade bör-
jat att sjelfmant alstra den erforderliga mängden af kom, så kunde vi i
sanning hafva väntat ännu mera märkbara förändringar i naturens hus-
hållning vid vårt slägtes första ankomst till jorden. Eller om, när en vul-
kanisk ö, såsom Ischia, för första gången uppodlades af de företag-
samma och flitiga grekiska kolonisterna, den undeijordiska elden hade
somnat och jordbäfningame blifvit mindre våldsamma och förstörande,
så kunde man haft någon grund för antagandet af de underjordiska
krafternas försvagande, när jorden först, kom under menniskans herra-
välde. Men efter en lång mellantid af hvila bryter vulkanen fram
med förnyad kraft, dödar hälften af bebyggame och tvingar återstoden
att boriflytta. Naturens lagar förbli tydligen oförändrade, och på
samma sätt måste vi antaga, att jordklotets allmänna tillstånd varit
detsamma omedelbart före och efter den period, då vårt slägte först
kallades till lif, endast med undantag af menniskans närvaro.

I moraliskt hänseende, icke i fysiskt, har förändringen skett genom
menniskans framträdande; vi kunna befalla naturen endast'genom ätt
lyda hennes lagar.

C. W. Paijkull.
-SVENSKA FOLKSKOLANS-ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. 405

Svenska folkskolans organisation och hittills
vunna resultater. .

Berättelser om folkskolorna i riket, afgifna af tillförordnade folkskole-
inspektörer. Stockholm 1867.

Vi skola börja med ,en framstaUning af de resultater folkskolornas
verksamhet lemnat, och meddela med afseende härpå några sifferupp-
gifter ur de ofvannämnda officiela berättelserna rörande så väl skol- -
gången som undervisningen,

A) Skolgången.

Stift.	Antal barn inom skolåldern.		Antal i skolan inskrifne. wi	Antal vid senaste .spektion närvarande.
Upsala				50,894.	24,542.	17,456.
Linköpings........	•				50,826.	. 34,299.	18,229.
’Skara				50,969.	28,528.	13,976.
Strengnäs.....			33,338.	20,568.	16,816
Westerås			50,734.	33,262.	12,735. .
Wexiö (2 inspektionsdistrikt)		24,646.	16,986.	7,272.
D:o (1 inspektionsdistrikt)		23,543.			 ■	3,785.
Lunds				100,022.	80,717.	40,695.
Göteborgs			69,418.	52,208.	21,520.
Kalmar			25,424.	5,544.	3,473.
Karlstads			66,331.	42,510.	19,770.
Hernösands 				34,365.	13,474,	6,301.
Wisby			7,334.	5,596.	4,208.
•	Summa	587,844. .	379,964. >)	186,276.
Vi anföra	dessa siffror	sådana de	kunnat utdragas ur de vid-	

lyftiga tabellerna, som åtfölja berättelsen; men tyvärr torde man icke
kunna dervid fästa allt det afseende, soin vore önskvärdt. Till en
början är det icke fullt klart, huruvida de uppgifha siffertalen få an-
ses gällande för något visst år eller såsom medeltal för åren 1864—
1866. Enligt tabellernas rubrik borde man förmoda det senare; men
enligt speciela uppgifter för en del distrikt har man skäl att äntaga
det förra. Hvad som menas med »skolålder», är icke lätt ätt'säga.
Någon legal skolålder finnes, såsom bekant, icke; ej heller torde det

') Söm för ett inspektionsdistrikt inom stiftet antalet inskrifne lärjungar ej finnes i
bestämdt siffertal uppgiftet, hafta vi efter meddeladt procentförhållande för år 1865 be-
räknat detsamma.
406 SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER.

vara rädligt att föreskrifva någon sådan. Under sådant förhållande är
klart att bestämmelserna i detta afseende måste ganska mycket va-
riera; men vi finna endast spridda uppgifter härom. I allmänhet torde
skolåldern börja med sjunde året. Detta synes likväl närmast gälla
för hvad man kallar den »egentliga folkskolan»; hvaremot uti den s. k.
»småskolan» helt visst lärjungar intagas vid en tidigare ålder. Upp-
gifterna med afseende härpå få imellertid troligen hänföras till den
»egentliga folkskolan». Någon terminus ad quem finnes ofta alldeles
icke bestämd; utan anses skolåldern räcka intill dess »nattvardsskolan
börjar». Det är under sådant förhållande verkligen svårt att fatta,
huru ens några bestämda sifferuppgifter kunnat lemnas; och att på
grund af dessa uppgifter draga några slutsatser i afseende på verk-
samheten — i extensivt hänseende — af vår folkundervisning, det våga
vi ej med något synnerligt anspråk på tillförlitlighet göra; framförallt
när vi äfven taga i betraktande den osäkerhet, som vidlåder de tvenne
följande kolumnernas siffror. Hvad antalet inskrifna beträffar, så
yttrades i de nästföregående berättelserna (1861—1863) af en inspektor,
aft »uppgifterna så väl på antalet inskrifne som dagligen i skolan när-
varande äro sväfvande, då på många ställen beräknats alla i skolåldern
varande barn och medeltalet af dagligen närvarande upptogs med
stor latitud». Huruvida dylika origtigheter vidlåda de anförda siffrorna
äfven i de senaste berättelserna; kunna vi ej bedöma; men i allmänhet
är det icke lätt att åstadkomma full noggrannhet i de statistiska
primäruppgifterna, med 'mindre en utomordentligt sträng och noggrann
kontroll utöfvas från den högsta myndighets sida, hos hvilken uppgif-
terna slutligen samlas. Sker ej detta, kan man yara viss att slarf och
liknöjdhet snart skola göra sig gällande och beröfva uppgifterna det
värde, man gema i dem ville finna. Det är oss obekant, i hvad mån
folkundervisningsbyrån inom departementet utöfvar en sådan kontrol-
lerande verksamhet i fråga om vår skolstatistik; men vi hafva ej
kunnat underlåta att här åtminstone fasta uppmärksamheten på nöd-
vändigheten deraf, såvida vi eljest vilja hafva någon skolstatistik af värde.

Andra omständigheter förtjena ock att uppmärksammas i fråga
om dessa uppgifter. I allmänhet hafva inspektörerna uti den ifråga-
varande kolumnen upptagit samtliga skolor och ej blott de af dem
besökta; men från denna regel finnas undantag. Likaledes synas de i
allmänhet , hafva upptagit så väl s. k. »egentliga folkskolor» som s. k.
»småskolor»; men man finner dock att många af dessa senare blifvit
uteslutna.' Detta är vid bedömandet af siffrornas betydelse af stor
vigt, enär en stor del af småskolornas lärjungar äro under skolåldern.
På en del ställen hafva i samma kolumn införts ej blott de offentliga,
Utan äfven de enskilda folkskolorna; men det förefaller högst sanno-
likt, att så ej skett på alla ställen.
SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. 407

Hvad antalet »vid senaste inspektion närvarande» beträffar, sä
torde man kunna antaga, att i allmänhet inspektörerna hafva — och
det ganska välbetänkt — på forhand låtit tillkännagifva sin ankomst, för
att försäkra sig om så många, barns och så många föräldrars närvaro
som möjligt: ett förfaringssätt, som naturligtvis icke skulle kunna
gillas, i fall inspektionen afsåge uteslutande eller blott hufvudsakligen
' kontroll; men som nu, då i följd af de förhållanden, hvilka i en föregående
artikel i denna tidskrift blifvit påpekade, inspektionens betydelse med af-
seende på kontrollen icke kan vara annat än temligen obetydande, otvif-
velaktigt är af flera skäl högst befogadt1). Imellertid finner man så
ofantliga differenser, att då t. ex. uti Göteborgs stads 39 småskolor
af uppgifne 1,200 inskrifne lärjungar äfvenledes l,200(?) varit närva-
rande vid inspektionstillfållet, så har uti Råda socken i Wermland af
uti 3 småskolor inskrifna 165, barn endast 9 (!) varit närvarande vid
ifrågavarande tillfälle, öfverhufvud torde man kunna antaga att det
ifrågavarande talet öfverstiger — och kanske ej obetydligt — det
sanna medeltalet.

För aty kunna göra sig ett något så när säkert omdöme om förr
, hàllandçt med skolgången'återstår under sådana omständigheter ingen
annan utväg än att rådfråga de hit hörande uppgifter, som förekomma
i sjelfva berättelserna, om än dessa uppgifter å ena sidan blifva vid-
lyftiga att meddela och å andra sidan ej kunna göra anspråk på någon
statistisk fullständighet. Frågan är imellertid af så stor vigt, att nå-
gon omständlighet dervidlag ej må anses såsom obehörig.

Upsala stift. Ehmström. »I Quists församlings folkskola voro af
40 skolbarn, 20 à 22 dagligen borta från skolan under Oktober månad
1866». »I Litslena hade af 45 läsdagar 2 skolbarn försummat 43 dagar,
en 42, en 41, tre 40» o. s. v. »I Boglösa hade af 29 skolbarn stundom
blott 1 à 2.varit i skolan närvarande» o. s. v.

Westin. — »Hvad barnens skolgång angår/ säges det att densamma
i 25 distrikt är ordentlig, i 56 icke ordentlig».

Dahlström. — Ur den särdeles detaljerade och upplysande berättelsen
meddela vi blott de uppgifna siffertalen för ett par församlingar i Gestrik-
lands kontrakt, såsom tillräckligt upplysande.

Antal inskrifne I medeltal närva-

K	lärjungar.	rande lärjungar. ~

1. Fasta skolan			158.	75.
Flyttande skolan		88. '	66.
D:o	d:O	45.	32.
D:o	d:O	47.	35.
D:O	d:0	93.	70.
1):O	d:O	97.	72.

’) Man finner likväl, att denna regel ej alltid iakttages, utan att inspektören fått an-
ledning klaga öfver det ringa antalet vid inspektionstillfällena närvarande barn i de fall
någon underrättelse om inspektörs ankomst ej på förhand gifvits.
408 SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER.

Antal inskrifne			1 medeltal närva-
	lärjungar.		rande lärjungar.
Flyttande	skolan	78.	56.
'	D:o	d:o	11. ,	8.
D:O	d:O	12.	9.
Småskolorna......		123.	82.
2. Fasta skolan			81.	50.
Flyttande	skolan	61.	36.
D:o	d:o	26.	16.
D:o	d.o	37.	18.
D:o	d:O	37.	19.
Skolgången i kontraktet	rubriceras af inspektor såsom »i allmänhet		
ojemn och oordentlig». Äfven	i öfriga kontrakter råder ungefär enahanda		
förhållande..			

Linköpings stift. Johansson. Det anmarkes att »skolgången ofta
dels icke börjar» i rätt tid, dels blifver mycket ojemn, dels afbrytes i
förtid.»	z

Lidberg. »Så vidt jag kunnat beräkna af de vid inspektionen in-
hemtade uppgifter, skulle ej mer än 57 procent af de skolpligtiga barnen
vara i folkskolans längder inskrifna, hvaremot skolrådens uppgifter för
år 1865 utvisa omkring 73. procent. Jag äger ingen utväg att med viss-
het afgöra, hvilkendera siffran som kommer närmast sanningen, emedan
så väl den ena som den andra är beroende af uppgifter, hvilka jag icke
kunnat kontrollera. Man finner nämligen icke på alla ställen en sådan
< förteckning öfver dé skolpligtige barnen som kongl. folkskolestadgan § 8
mom. 6 föreskrifver. På några ställen, der noggrann undersökning kunnat
anställas, hafva visserligen alla de skolpligtiga barnen befunnits erhålla
nöjaktig undervisning, antingen i elementarläroverk eller folkskola eller
enskild skola eller hemmet; men ställen hafva ock förekommit, der skol-
rådet icke . kunnat redogöra för | af de skolpligtige, huruvida de erhålla
vederbörlig undervisning eller icke. Bland de i folkskolan intagne räknas
äfven småskolans elever, af hvilka flere äro underåriga; härigenom höjes
procenten. Svåraste knuten i denna frågas lösning torde dock ligga i
ovissheten, huruvida ett skolbarn utgått e,ller icke från skolan. Man vet
väl, när barnet inträder i skolåldern, men der icke afgångsförhör och af-
gångsbetyg brukas, vet man ej så säkert, när det utträder derur. Mån-
genstädes räknas alla barn såsom skolpligtige till dess de inträda i natt-
vardsskolan; men då på många ställen åter en stor del barn icke besöka
skolan under sitt 13:de och 14:de år, inberäknas icke dessa bland de
skolpligtige1)». —---------»Att det finnes ett icke Tinga antal verkligen skol-
pligtige barn som icke erhålla den föreskrifna skolundervisningen, lider
dock intet tvifvel.»-------»En annan brist förekommer äfven i afseende
på skolgången, nemligen att de inskrifna harden äro esomoftast frånva-
rande på sina läsedagar och stundom under längre tider godtyckligt ute-
blifva». —

Augustinson. »Om man härmed» (skolgången) »förstår den flit och
ordentlighet, hvarmed skolan såväl af samtlige i skolålder varande barn
som särskilt af dem som sig »för termin» till skolgång anmält, besökes,

1) Man finner häraf att på sina ställen skolålder och tiAen for verklig skolgång for-
vexlas.
SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. 4Q9
sä är oordeatligheten häruti det lika sorgliga som vanliga ^prebärande,
hvarudder man tror sig finna skälig ursäkt för bristande kunskapsmått
inom skolan.»	'

Skara stift. Klefbeck. »Att i afseende på skolgången ännu mycken
ojemnhet råder, kan och bör icke förnekas».

Sundler. »I afseende på skolbarnens antal visar sig en gansk# be-
tydlig s^ilnad emellan de belopp, som finnas i de med denna berättelse
förenade tabellariska uppgifter, och de summor, som fås ur de pedagogiskt-
statistiska iippgifterna. Men det måste märkas, att i sistnämnda summa .
äro ock alla småskolornas lärjungar inberäknade, hvaremot blott hälften
af desse senare kunnat af mig upptagas, enär jag under sista inspektions-
perioden besökt blott hälften af de befintliga småskolorna; dels förekom-
mer den omständigheten att en högst betydlig del af mina anteekningar
blifvit gjorda under terminens början, hvaremot de statistiskt-pedagogiska
uppgifterna alltid afse förhållandet vid terminernas slut, då antalet af
lärjungar i de flesta skolor är Jångt större än vid deras början»------------
»Att skolgången blifvit ej obetydligt ordentligare än förut, visar sig af
följande sifferförhållanden. Under första inspektionen voro af 9,481 i sko-
lorna inskrifna barn 4,209 tillstädes vid inspektionstillfällena eller 44|
procent af de inskrifne, undér sista inspektionen åter af 10,617 inskrifna
barn 4,630 närvarande vid samma förrättningar eller 43 ? procent af de
inskrifna. Men under tiden har afdelningsläsning blifvit införd s i 94
folkskolor och åsskilliga småskolor, hvadan af de i dessa många skolor
inskrifna barnen dels endast hälften, dels blott en tredjedel skolat vara
tillstädes, hvadan, om skolgången icke blifvit jemnare än förut, man kun-
nat vänta en minskning af 14 à 15 procent, i stället för nu blott f
procent.»

Strengnäs stift. Schotte. »De skolbesökande barnens antal har
högst betydligt tilltagit. Enligt den år 1863 lemnade redogörelsen be-
fuùnos 5,493 barn inskrifna i skolorna, af hvilka 4,612 hade vid inspek-
tionstillfällena varit närvarande. Vid den under denna period genast för-
rättade inspektionen befunnos 9,940 i skolorna inskrifna, af hvilka 7,946 ,
voro vid inspektionerna närvarande. — För att kunna rätt göra jemförel-
sen, måste man afräkna j, med hvilken detta distrikt under den senaste
perioden varit förökadt. De inskrifnas antal inom det ursprungliga in-
spektionsdistriktet har således utgjort 8,698, hvaraf man finner, att de
tkolbesökandes antal under de tre senaste åren tilltagit med 58 procent,
en i sanning ganska glädjande tillväxt.» — — »Den på många håll,
ännu ytterst ojemna och vårdslösa skolgången---------------------jemte flera

andra orsaker lägga ännu mäktiga hinder i vägen för folkskolans höjande».

Bogren. »Enligt de uppgifter, som från skolråden influtit i början
af innevarande år, uppgår antalet af i skolåldern varande barn till 20,673. —
, Emedan i några församlingar för få år upptagas i åldersberäkningen1),
torde man efter vanliga sannolikhetsberäkningar kunna antaga, att antalet
barn inom skolåldern uppgår till ungefär 1,000 öfver den uppgifna sum-
man. Af dessa barn hafva 10,638 varit i skolan inskrifne och 8,870
varit närvarande i skolorna vid den af mig sist företagna inspektionen».

Wpsterås stift. Robson. »Antalet af barn inom skolåldern utgör

1) Jfr. hvad förut i detta afseende förekommit.
410 SVENSKA FOLKSKOLANS OEGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATES.

' 17,546. Vid. inspektionstillfallena har jag funnit i skolan inskrifne 6,683
samt närvarande 5,023.»

Åkerblom. »Skolgången har på långt när icke öfverallt varit till-
fredsställande, ty många barn hafva dels begynt långt efter terminens
början, dels slutat före terminens slut, dels ock under dess lopp afbrutit
sin läsning.» — — »Antalet af i skolåldern varande barn var år 1865
enligt skolrådens uppgifter i nämnda års pedagogiska tabeller 14,935 i
Dalarna och 4,428 i Westmanland, af hvilka enligt samma tabellariska
uppgifter 1'3,020 i Dalarne och 3,602 i Westmanland skola hafva begag-
nat skolundervisningen. Att dock detta sista tal (och sannolikt äfven det
nästföregående) är för. högt, bevisas genom den anmärkningen, att jag i
blott en enda af en församlings fyra skolor fann ibland dithörande barn
i sista skolåret flere, som på ett år icke besökt någon skola, än pastor
upptagit för hela församlingen».

Wexiö stift. Rundbäck. »Inom skolåldern d. v. s.'från det barnen
fyllt sju år intill dess de ’konfirmeras, funnos år 1865 enligt noggranna
undersökningar vid detta års inspektioner 23,543 barn»-----------------Enligt de
af domkapitlet för sistlidet år lemnade uppgifterna undervisades det året
- 58,3 procent af skolbarnens antal i folkskolor, nemligen 52 procent i
flyttande och 6,3 procent i fasta folkskolor, 34 procent i småskolor, 1
procent vid allmänt läroverk, 5 procent i hemmet eller enskild skola,
hvarjemte 1,7 procent uppgåfvos Sakna undervisning, hvaraf nära hälften
till följd af naturfel»------------------------------------------------»År 1864 utgjorde antalet af de vid inspek-
tionerna närvarande, till folkskolan hörande, barnen 4,706».------------------»År
1866 hafva 3,785 folkskolebarn varit närvarande vid inspektionerna».

Dahlstedt. »Hela antalet af de barn; som äro i skolåldern, utgör
7,278. Denna summa torde likväl vara för knapp, enär jag har anledning
förmoda att en del skolråd betraktat endast de barn såsom tillhörande
skolåldern, hvilka bivista den egentliga folkskolan, med förbigående af
barnen' i småskolan.»----------»Efter de anteckningar, jag vid inspektions-
tillfällena gjort, har den» (skolgången) »varit mycket god uti 6 skolor.
Deremot hafva de dagligen frånvarande barnens antal i medeltal uppgått1
till 10 procent i 7 skolor, till 10—20 i 5, till 20—30 i 6, till 30—40
i 6, till 44 i 1, till 50 och deröfver i 3 skolor. Om en saknas i detta
hänseende anteckning. Att dessa anteckningar ärö fullt exakta, vågar
jag ej påstå, men viss är jag att de närma sig det verkliga förhållandet.»

Nennes. »De i skolan inskrifne barnens antal är icke allestädes fullt
tillförlitligt».

Iiunds stift. Chiding.' »I)en. förmögnare allmogen låter sina barn
ordentligt besöka skolan till 10:e och ll:e året och sedan temligen regel-
messigi hvarje viriter ända till deras konfirmation, då arbetsklassens barn
efter 9:e året blott en ringa tid årligen komma till någon skola».---------------
»En duglig lärare med nit och kärlek för sitt kall visar sig alltjemnt som
det bästa medlet till jemnare skolgång».

Schönbeck. »Skolråd och lärare hafva ganska allmänt klagat deröfver
att skolgången är i hög grad ojemn och ofta afbrÿtes utan annan anled-
ning än barnets eget godtycke». ~ — »De dugliga och nitiska lärare,
som hafva rymliga undervisningslokaler och tillräcklig materiel, samt der-
jemte af skolrådet understödjes med den oriisorg, som de hafva rätt att
påräkna, hafva ännii aldrig klagat öfver några 'allmänna försummelser af
SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. 411

barnen, ej heller har jag på sådana ställen kunnat iakttaga att dessa varit
af betänklig beskaffenhet».

Götheborgs stift. Psilander. »Ar 1865 var barnens i skolålderns
antal 20,916. I afseende på undervisningen fördela sig nu dessa barn
sålunda : *

Undervisade i fast folkskola.............................................................................................. 5,669.
»........................................i.......................................flyttande folkskola...'................ 5,803.
»........................................i.......................................småskola............................... 4,396.
»........................................i.......................................allmänna, läroverket........................116.
. »......................................i.....................................enskilda skolor.............................. 610.
j........................................», i....................................hemmet..................................  3,806.
Saknat undervisning, till följd af naturfel 82.
»........................................» af annan anledning .'434.

Men då--------------hade helt visst många af de barn, som antecknats såsom
undervisade i hemmen bort föras bland dem som saknat undervisning.» —
»Beträffande skolgången så visar sig denna för nämnda år sålunda:

Antal z lärjungar som

bivistat fast skola	1—60 dagar 3,300.

»
»
»
»
»
Åberg.

»
»
»
»

»

»
»

.»
»
»

»
»
»
»
»

»

»
ambulat.

»

»

»
»
»
»
»

60—120
öfver 120
1—30

30—60
öfver 60

»

»

» ■

»

»

1,833.

544.

4,244.

4,136.

1,691.

»Skolbarnens

antal i hela

inspektionsområdet uppgår till
omkring 13,869, af hvilka 10,691 varit i skolorna inskrifna. Vid sist
hållna inspektioner hafva 4,290 barn varit närvarande.--------------Småskolornas
barn ärö ej i ofvanstående beräknade, då vid inspektionstillfällen vanligen .

endast ett mindre antal af dem blifvit tillkallade.

Leidesdorff. Enligt de af skolråden meddelade uppgifter utgjorde:

Antalet barn i skolåldern ,.		år 1865.  30,790.	ör 1866.  30,600.
Deraf undervisade i fast folkskola	  »	»	flyttande »			4,240.  12,999. .	4,390.  11,826.
»	»	småskola »		  »	».	'allmänt läroverk....  »	»	enskild	skola	  »	»	hemmet			7,395.  365.  1,142.  3,523.	8,120;  388.  1,094.  2,960.
'	Saknat undervisning, i följd af naturfel  »	»	af annan anledning	150.  976.	132.  1,690.

Hyad beträffar., de barns skolgång, som mer eller mindre begagnat
skolans undervisning, framgår af de vid inspektionstillfällena gjorda an-
teckningar, att af 10,005 å de besökta stationerna inskrifne barn endast
6,138 varit vid nämnde tillfällen närvarande, ehuru inspektionen varit i
de allra flesta fall förut tillkännagifven och barnantalet sålunda åtminstone
ej bort vara mindre än under vanliga förhållanden. Af de barn som be-
söka skolorna uteblifva sålunda enligt denna beräkning dagligen 39 pro-
cent. Ofverhufvud kan man antaga att i den ambulatoriska skolan ungefar
hälften af den knappa årliga undervisningstiden går för barnen fötlorad.
till följd af försumlighet i skolgången. Uti många skoldistrikt har vid
genomgåendet af skolans anteckningsböcker det normala förhållandet be-
412 SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH ÈITTILLS VÜNNA RESULTATER.

i

funnits vara, att flertalet af barnen bevistat skolan endast omkring | af
den bestämda tiden. Emellertid kunna pä grund af det ofullständiga skick,
hvari nämnde anteckningsböcker mångenstädes befunnit sig, några fullt
exakta, siffror rörande förhållandet i den ambulatoriska skolan ej uppgifvas.
Uti fasta skolan -åter, der noggranna anteckningar varit möjliga, har det
visat sig att 35 à 36 procent af barnen begagnat undervisningen endast
under } af läseåret, eller med andra ord besökt skolan 1 läsedag af 4;
att 32 à 33 procent derstädes infunnit sig ungefår halfva läsetiden samt
att 32 procent af barnen under större 'delen af läseåret begagnat skolans
undervisning.»	,

Kalmar stift. Inga åndra uppgifter än de som innehållas i ta-
bellerna.

Karlstads stift. Anderson. »Enligt skolrâdçns meddelade uppgifter
för år 1865 hafva af de barn, som under året undervisats i fasta folk-
skolor, 40 procent bevistat skolan 1—60 dagar, 41 procent 60—120 och
35 procent öfver 120 dagar; och af dem som under året undervisats i
flyttande folkskolor och småskolor, hafva omkring 40, pfocent bevistat sko-
lan, 1—30 dagar, 50 procent 30—60 dagar och 12 procent öfver 60 da-
gar; och hafva derjemte omkring 15 procent under året icke varit till
skolgång antecknade, af hvilka dock en del ansetts hafva haft undervis-
ning i hemmen. Uti 47 af stiftets skoldistrikt har uppgifvits att skolgången
varit antingen ordentlig eller någorlunda ordentlig och uti 88 har den
ansetts mindre ordentlig eller oordentlig, i somliga mycket oordentlig.»

Hernösands stift. Wagenius. »Hela antalet af de vid senaste in-
spektionstillfällena i de egentliga skolorna inskrifna barnen har utgjort
2,627 och de närvarande 2,066. — Hvad antalet barn i småskolorna an-
går, så har jag å tabellerna icke utsatt detta för någon skola, då jag
blott varit ' i tillfälle att besöka några få, och således icke kunnat fullt
noggrannt utsätta det för alla.»	,

Widen. Efter de uppgifter jag erhållit samt de iakttagelser och be-
räkningar jag klinnat göra vid senaste inspektionen, hafva i skolåldern
befunnits 13,521 barn, i skolan inskrifne 6,650, vid inspektionerna när-
varande 2,020. — Hemmets höstarbeten hafva, med eller utan skäl, an-
setts för giltiga hinder för skolans besökande under 4 à 6 veckor från
höstterminernas ^början, och likaså vårarbetena mot vårterminens slut.
Under den mellanliggande delen af läsåret åter har skolgången varit all-
männare, men tillbörligt jemn har den dock icke ens varit under denna tid.»

Englund. Skolbarnens antal »kan, i brist ~ på noggranna och full-
ständiga uppgifter, icke på siffran angifvas. Men så vidt slutas kan af
dem som förefinnas, är samtliga skolbarnens antal omkring 7,090, af
hvilka i rundt tal 1,810 undervisas i fasta skolor, 2,360 i flyttande, 3,640
i småskolor och 180 i enskilda undervisningsanstalter. — — Barnens skol-
gång är, i synnerhet i fattiga och vidsträckta socknar, der skolvägeu är
lång, förenad med sådana uppoffringar för föräldrarne, att man icke kan
rimligtvis vänta, att de förstnämndas antal skall vara så stort, att det
står i full proportion till folkmängden.-----------Hvad deremot ordentlig-
heten i barnens skolgång beträffar, i det de dels infinna sig långt efter
terminens början, dels den ena dagen besöka skolan och den andra äro
derifrån, så härrör väl detta till någon del från föräldrarnes fattigdom,
men likväl mera från vanan att i detta hänseende handla efter godtycke.»
SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. 413

. ■	'	•	-

Nordenstam.--------------»Redan här möter det, med undantag af städerna,
ledsamma förhållandet att barnens skolgång är ojemn, hvartill såsom orsaker
uppgifvas' nödvändiga göromål hemma höst och vår, svårigheten vissa tider
att kunna komma till skolan o. s. v. Denna ojemnhet i afseende på skol-
gången är och föranleder afvikelse från både reglemente och läsordning.
Så har någon gång händt, att höstterminen i sjelfv^ verket börjat senare,
än den enligt reglementet skolat börja, emedan barnen ej infunnit sig
förr än höstsysslor, vid hvilka de måst biträda, blifvit undangjorda, sjön,
öfver hvilken de hade att gå, tillfrusit o. s. v. samt att vid vårterminens
slut den i reglementet föreskrifna slutexamen ej blifvit hållen, emedan de
flesta barn dessföripnan upphört att besöka skolan».

Wisby stift. Gustafson. »Af 7,334 barn i skolåldern, hvilken här
ännu på de flesta ställen räknas enligt reglementet från 7 till 14 år,
hafva funnits inskrifne i skolorna 5,596, bland hvilka i ordinarie folkskolor
4,945 och i småskolor 651. I den enda här befintliga flyttande folkskolan
voro 66 barn inskrifna, alla de andra i fasta skolor. ■— •— Antalet af
barn, som vid inspektionen i hvarje skola varit närvarande, finnes upp-
gifvet å hosföljande tabeller. 'Dock torde dervid böra erinras, att några
säkra slutsatser icke deraf kunna göras i afseende på de dagliga skol-
besöken, emedan inspektionerna skett dels efter förut gjordt tillkännagif-
vande, dels oförberedt samt på olika årstider, bland hvilka September och
Oktober månader äro de, då skolorna i anseende till behofvet af barnens
hjelp vid hemarbete minst besökas».	*

Af dessa utdrag ur inspektöremes berättelser, jeinförda med hvad
förut blifvit anmärkt, finner man att vi i sjélfva verket sakna någon
skolstatistik i det afseende, hvarom här är fråga — åtminstone någon
statistik som är förtjent af förtroende. En omständighet, som i sin
mån synes bidraga till mindre reda och noggrannhet på detta fält, är
den olyckliga nomenklatur, som blifvit införd, i vårt folkskoleväsende
och som är så beskaffad, att mången gång, då det talas om folkskolan,
man icke vet hvad frågan egentligen gäller.	‘

Grefve Thorsten Rudenschöld införde, om vi ej misstaga oss, be-
nämningen småskolor. Han menade dermed de skolor (eljest af honom
kallade rotskolor), uti hvilka de mindre barnen, nybegynnarne, ékulle
undervisas uti det »för alla nödvändiga», under det sockenskolan skulle
utgöra en högre afdelning.för de äldre, mera försigkomne lärjungarne
eller, enligt Rudenschölds mening, egentligen »eliterna» bland dessa.
Utan att fästa sig .vid den ledande tanke, som légat till grund för denna
uppfattning af folkskoleundervisningen, och hvilken, om den tages i en
alltför inskränkt mening, lätt kan tydas — hvad äfven skett — såsom
ett verkligt nedsättande af denna undervisnings mål (hvilket vi för
vår del nogsamt veta icke var Rudenschölds afsigt, utan tvärtom), så
måste likväl kvar och en, som har någon erfarenhet af undervisning
414 SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. ,
erkänna det önskvärda deruti att de små nybörjarne, synnerligen abc-
dariema, skiljas ifrån de öfriga och erhålla särskild undervisning. En-
dast så blir det for läraren möjligt att åt de öfriga meddela de högre
kunskaper, söm man gerna. ville se meddelade i folkskolan. Detta har
äfven blifvit antage af statsmagtema, hvilka genom särskilt för ända-
målet afsedda anslag uppmuntrat inrättandet af dessa slags »små-
skolor», —nämligen såsom en lägre af delning af folkskolan. För den
högre afdelningen (sockenskolan) finnes ingen officiel benämning. Man
har på fri hand tagit sig före att kalla densamma för »egentlig folk-
skola» — ett oegentligt namn, då så val den lägre som den högre af-
delningen afser »folkets» bildning. Dertill kommer att alltför ofta
denna »egentliga folkskola» icke , är att betrakta såsom någon »högre
afdelning» — hvad hon i förhållande till småskolan skulle vara — utan
omfattar alla barn, både nybegynnare och de mera försigkomne. Hvar
och en inser, hvilken oändligt olika karakter som en skola får under
dessa olika förhållanden; men när man blott hör ordet »egentlig folk-
skola» nämnas, så vet man verkligen icke hvilkendera karakteren som
tillkommer denna läroanstalt; likasom, å andra sidan, närmanjiör
ordet »småskola», man icke vet huruvida denna läroanstalt är — hvad
den skulle va^a — en förberedande klass, som står i organiskt sam-
manhang med en befintlig» högre afdelning, eller om den — såsom
alltför vanligt lär vara fallet — utgör ett slags afslutadt helt för sig,
en lägre art af folkskola, som skiljer sig från de »egentliga» folksko-
lorna derigenom att undervisningen bestrides af oexaminerad lärare.
Såsom bekant, föreskrifver skollagen endast att uti hvarje församling
skall finnas minst en skola med examinerad lärare; men för öfrigt
äro skolor äfren med oexaminerade lärare tillåtna. Dessa senare slags
skolor, afsedda att, såsom en nödfallsutväg, der omständigheterna der-
till tvinga, ersätta de med examinerade lärare försedda och i allmän-
het bättre inrättade folkskolorna, äro nu naturligtvis af en helt annan
beskaffenhet och annat ändamål än de förut nämnda »småskolorna»;
men det vill synas såsom benämningen småskola skulle utan urskiljning
tillämpas på det ena slaget så väl som på det andra. En inspektor
nyttjar, för att hjelpa sig ur förlägenheten, äfven namnet rotskola,
för att beteckna sistnämnda slags skolor — en benämning, somhvarken
är legaliserad eller rätt lämplig. Stundom vill man,' enligt hvad förut
anmärkts, icke ens subsumera dessa slags läroanstalter under rubriken
»folkskola». Det vore verkligen högst Önskvärdt att genom tjenligare
och fullt bestämda benämningar söka förekomma all den villervalla,
som under närvarande förhållanden svårligen kan undvikas.

Allt. detta, oaktadt kan man utaf flere hrr inspektörers mycket upp-
lysande meddelanden få, om ej alltid ftdlt tillfredsställande sifferupp-
gifter, dock en temligen tydlig föreställning om huru det i sjelfva .
SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. 415
verket står till .med den vigtiga saken skolgången. Tyvärr är taflan
häröfver icke sådan man kunde önska. Uti hr Psilanders berättelse
(Göteborgs stift) finna vi t. ex., (se ofvanför) att af nära 21,000 barn,
i skolåldern endast varit ins kr if ne:

i fast folkskola..... 5,669.

i flyttande d:o ..... 5,803.

i småskola........... 4,396.

S:a 15,868.

Denna siffra är visserligen i och för sig icke alltför låg, i fail
skolåldern är tilltagen med någon latitùd; ty om denna t. ex. vore
7 år, så skulle följaktligen skolgången i medeltal kunna uttryckas så
som om Äuarje bam vöre inskrifvet i skolan ej fullt 5| år. Men när
man vidare tar i betraktande, att, enligt samme inspektörs äfven här
ofvan intagne sifferuppgifter, i medeltal för hvarje lärjunge i de fasta
skolorna kommer ungefar 64 dagars1) verklig skolgång, samt i de
flyttande ungefär 40 dagars, eller i medeltal för båda (med iakttagande
af proportionen'mellan lärjungeantalet i båda slagen af skolor) ungefar
49 dagars skolgång om året; så reduceras ofvannämde tid 5J år till
föga - mer än j år, d. v. s. att verksamheten af dessa folkskolors un-
dervisning i extensivt hänseende skulle vara sådan som om hvarje-}
barn ginge i skola blott j år! Fäster man sig endast vid de barn,
som verkligen äro inskrifne i folkskolorna, . och antages att dessa
samtlige stå insknfha fulla 7 år, så kommer ändock i medeltal icke
ett års verklig skolgång på hvartdera ! Och tänker man sig då hvad som
i undervisning kan medhinnas på ett år, när man har att börja med
abcd, så får man sannerligen^ en bedröflig föreställning om verksam-
heten, i stort taget, af vår folkundervisning.

Inspektor Leidesdorffs äfvenledes här ofvan anförda uppgifter från
samma stift gifva ett liknande resultat. Nu äro visserligen flera delar
af Göteborgs stift särdeles missgynnade i afseende på naturförhållanden,
som kunna bidraga att förhindra skolgången; men många andra delar
af riket befinna sig i samma predikament; och till och med i Skåne
visar sig, t. ex. af inspektorn Quidings uppgifter (ehuru inga siffertal
meddelats), att skolgången måste vara ytterst otillräcklig. Samma
klagan höres ock från alla inspektöreme utan undantag.

’) Härvid antages,- att då ett visst antal barn nppgifves hafva gått i skolan från 1—60
dagar^ så> hafva de i medeltal gått 30 dagar o. s. v.; äfvensom att de, hvilkà i de fasta
skolorna gått öfver 120 dagar, i medeltal gått 180 dagar, och de, hvilka i de flyttande
skolorna gått öfver 60 dagar, i medeltal gått 90 dagar: antaganden, som säkerligen icke
äro for låga. .

2) Således hade inskrifna och oinskrifna; äfvensom de, hvilka undervisas i hemmet,
eller gå i andra offentliga läroverk o. s. v. Men dessa sista rubriker äro jemforelsevis af
mindre betydenhet och ändra ej särdeles märkbart förhållandet.
416 SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HÏTTILLS VUNNA RESULTATER.

Hvad nu orsakerna till den ojemna (eller rentaf uteblifna) skol-
gången beträffar, så få de väl tyvärr mången gång sökas uti folkets
okunnighet och liknöjdhet, men i allmänhet, efter hvad det vill synas,
ännu oftare uti fattigdom, lång skolväg, klimatiska förhållanden 9 samt
behofv^t af barnens arbetskraft, synnerligen vissa tider af året. Den
som vet hvad bekymmer det gör en fattig torpares eller daglönares
hustru att, såsom det heter, »lägga matsäck», finner redan deruti en
orsak, som visst mången gång måste göra sig gällande; och denna
- omständighet, så väl som några af de öfriga här påpekade, gör det
till en angelägenhet af största vigt att flytta skolan så nära hemmet
som möjligt, hvarigenom, under en för öfrigt tjenlig anordning af
undervisningstiden, ifrågavarande hinder, kunna åtminstone i större
eller mindre mån förminskas, om ej alldeles upphäfvas. Hvad beträffar
barnens användande för arbete, så tro vi att detta hinder för en or-
dentlig skolgång icke får betraktas ur en ensidigt pedagogisk synpunkt
Det må väl vara, att härigenom skolgången göres mindre ordentlig;
men ehuru det naturligtvis icke kan bestridas, att undervisningen deraf
lider, så tro vi för ' vår del, att i detta fall skolan måste rätta sig efter
lifvets fordringar, men icke alltför diktatoriskt endast vilja göra sina
egna lagar — ' hvilka /eventuell kunna vara godtyckliga nog — gäl-
lande. När man alltför strängt endast söker hålla på s. k. klassläsning,
hvilken naturligtvis förutsätter en i högsta grad ordentlig skolgång såsom
conditio sine que non, så tro vi att man måhända mer än lofligt för-
biser lifvets nödvändiga kraf. Vi tro, att skolans pligt är att göra
sig så böjlig, att hon kan passas efter lifvets fordringar och behof; och
vi veta, att med god vilja och något förstånd i anordningarne detta
nog låter sig göra. Ått man bör göra allt för att stäfja hvad som
är ren försumlighet, säger sig sjelft; men dit hör nu icke barnens
deltagande, i synnerhet vissa årstider, uti arbetena. Vi vilja för öfrigt
för vår del lifligt protestera mot denna alltför ensidiga skolmästerliga
uppfattning af folkundervisningen, som icke ser något annat uti folkets
uppfostran än endast skolkunskaperna, och som, efter hvad det vill
synas, skulle anse det för särdeles eftersträfvansvärdt, att hvartenda
barn kunde hvarenda skoldag gå i skolan under hela skolåldern-—.
denna senare antagen t. ex. till 6 à 7 år. Man har ingen anledning
antaga, att ett sådant resultat någonsin skall åstadkommas; men
om det kunde åstadkommas, skulle vi sannerligen deruti icke se någon,
lycka. Det kanhända svåraste fel, som vidlåder uppfostringen inoupi
den förmögnare folkklassen, är det under en alltför lång skoltid full-
kömliga. frånvänjandet. från allt praktiskt arbete; och detta fel skulle
ännu ytterligare ökas, i fall det beginges i fråga om uppfostran af

1)	Se härom t. ex. uppgifterna från Norrland.
SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. 417
en klass, af hvilken, utan att man derför vill göra gällande någon
godtycklig predestination, ändock de flesta komma att inträda i kropps-
arbetarnes leder. För dessa är ingenting angelägnare än att tidigt
knrnma, in i det nyttiga arbetet; och konsten är blott att tillika och
bredvid detta arbete bereda dem tillfälle till andlig odling. I barn-
domen sker detta så, att visserligen skolan får brorslotten af tiden,
men att ändock någon tid lemnas öfrig åt arbetet; under en senare
tid så, att visserligen arbetet tager mesta' tiden i anspråk, men ändock
alltid lemnar någon tid öfrig för fortsatta studier. Under sådana för-
hållanden finnes intet hinder äfven för den fattigaste att gå så långt i
andlig utveckling, som hans anlag någonsin ïnedgifva; men härtill
fordras att undervisningsanstalterna äro, såsom sagdt, afpassade efter
lifvets förhållanden och fordringar, icke uppträda endast med styfva
reglementariska föreskrifter, uppgjorda efter ett pedagogiskt tycke,
som i sig sjelft möjligen hvilar på goda grunder nog, men som fram-
för allt på detta fält af undervisningen icke kan godkännas. Då så-
lunda efter vår öfrertygelse. skolgången icke lärer kunna erhålla den
fullkomliga regelmässighet, som man ur endast pedagogisk synpunkt
må vilja äska — åtminstone under närvarande sociala och ekonomiska '
förhålhmden — så återstår ingenting annat än att söka så vidt möj-
ligt motverka de för undervisningen skadliga följderna af skolgångens
öregelmässighet, hvilket efter vårt förmenande väsentligen kan ske ge-
nom trenne medel — oberäknadt det förut påpekade, att.föra skolan
så nära hpmTnpt som möjligt — nemligen 1) undervisningens ordnande
med den frihet och den inre rörlighet, som af de ifrågavarande
förhållandena föreskrifves, hvilket icke behöfver utesluta en pedagogiskt
sund undervisning; 2) årliga undervisningstidens förlängande så vidt
möjligt (vi ville hafva densamma vida längre än vid elementarläro-
verken), på det ändock dymedelst må i någon mån återvinnas hvad
som genom skolförsummelserna kunnat förloras; slutligen 3) fortsatt
undervisning äfven efter utträdet ur skolan, till och med om blott en
gång i veckan eller ännu mera sällan. Detta senare sker, enligt hväd
berättelserna upplysa, alltför litet; i det andra afseendet återstår ty-
värr endast alltför mycket att göra; och hvad den första punkten be-
träffar, så befara vi att pedagogiska åsigter, gående i en rakt motsatt
rigtning, alltför mycket gjort sig gällande.

För att återigen befordra ordentlighet i skolgången, är ostridigt
det bästa medlet hvad som t. ex. af båda inspektörerna i Skåne re-
kommenderats såsom mest verksamt, nemligen undervisningens för*
bättrande. I sjelfva verket uttalas den åsigten af ej blott desse, utan
äfven flere andra inspektörer, att så snart skolan kommer i verkligen
godt skick och undervisningen blir tillfredsställande, så följer en or-
dentlig skolgång af sig sjelf: till och med »naturhindren» tyckes gifva
418 SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER.
vika för detta mäktiga inflytande. Något mera behöfver icke sägas i
afseende härpå, om q det, att det verkligen icke bör förundra, om
föräldrar skulle tveka att, med kännbar ekonomisk uppoffring, skicka
sina barn I eller | mil bort till —en dålig skola, der barnet ingen-
ting får lära annat än möjligen allehanda »odygd». Det är i högsta
grad tillfredsställande, ehuru ingalunda öfverraskande för den ' som
har någon kännedom om vår svenska allmoge, att höra den ton af
öfvertygelse, med hvilken inspektörerne yttra sig i detta afseende;
och der har man således den rätta betydelsen af »kompulsorisk skol-
gång», nemligen att skolans egen beskaffenhet bör nödga till dess be-
gagnande. ‘

Att i speciela fall, om ej tvång i egentlig bemärkelse — hvilket
i allmänhet är föga rådligt på detta fält — men dock mycket tru-
gande kan erfordras, behöfver ej sägas; och öfverhufvud är tydligt,
att en noggrann eftersyn måste högst verksamt bidraga att lifva till
ett ordentligt begagnande af undervisningen. Följaktligen kan ur
denna synpunkt ingenting vara angelägnare än att skolråden göras
mera verksamma än de hittills visat sig vara, genom en så beskaffad
inre organisation af desamma som i en föregående uppsats blifvit an-
tydd; och man får dervid icke misströsta om personers qvalifikation for
det ifrågavarande ändamålet derför att de möjligen ej besitta de kun-
skaper, som fordras för den egentligen pedagogiska uppsigten. Tvärtom
torde just, hvad den här nämnda vigtiga punkten angår, en aktad boiide
kunna uträtta mer än någon annan. Nödvändigt är ock att pastors sjelf-
skrifna ordförandeskap upphör, på det att i de församlingar, der pastor
icke intres.serar sig för saken, man må kunna taga en annan som gör det
mera, och att återigen i de församlingar — hvilka vi antaga utgöra
flertalet — der ett motsatt förhållande eger rum, pastor må genom
sjelfva valfriheten erhålla ett större inflytande, synnerligen öfver med-
lemmarne i skolrådet, än för närvarande är möjligt, då han ensam
anses , bära hela ansvaret och i följd deraf gerna äfven får bära hela
bördan.

B) Undervisningen.

Om de tabellariska uppgifterna, hvad skolgången angår, sakna den
betydelse man skulle önska, så är detta icke mindre förhållandet med
uppgifterna angående undervisningen. Vi skola emellertid anföra dessa
uppgifter sådana de kunna utdragas ur tabellerna, för att sedermera
framställa de reflexioner hvartill desamma gifva anledning. Uti ta-
bellen (A)' upptages hvad som rör de egentliga läsämnena, i tabellen (B) •
hvad som rör sång, gymnastik och trädgårdsskötsel.
SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VÜNNA RESULTATER. 419



w & 'S  0 0  s o  CO  g g  ©  1 t  :c8 a  » 0  •2 ’S  04 OO a  ?  s <1	" i w		3 § 8 g S 3 3 5 3 2 2,2 S  CO o Ci CO Ci  23 1O 22 »O TH o Ci" CO co' Cfî io io co' r-n rn- i-H vH	CQ
	bi) 0  Ö a		»O	|>^ CO CQ 03 o Ci  Q co CO 03 Ci Ci Ci	in' 03 C? lgT co'  1—1	i-i	ci i—i
	•c å ti) «S.S a o-*,* v jd o  O o O •		»O	»Q	t—	Ci	O	C''-	CO	1—1	t—	00 -03 Oi  00	00	o	GM	CO	g,	o	O	HMin  tH	1—1	T-<	03	>	05	T-Î
	ci £ ’S  fe		2 g	§	§	§	3 8 .2 8	3 3  ’”1	o	CO	OOCiiHiO	CiGM  GM 03	GM CO	CO	CO*'	00	iC? CO*	GM	rH
	*§ r0  -g g êô .2 o o  w &		'SS S	GM	C^	O	r— I>*	i—<	CO Ci	▼—i	rra  çCO -Tfl ci 1O TjH co	co	co	co co	t—' cT	igT co'	t-h	yj-T
	©  &  Ä 'S g 02	'S g « o ni ©  bO 0^  .52?  <g £ g 5«  :Oi2 * ”	cOiOig^GO^-<COCiIr-COTf<I>,t« ^iH^CiCOr-COifC- tH CD CO 'Ci CO (X	CO GM Ci 1O 4 -^ Ci O N Gi  CO GM CO CM GM	CO*' GM	CO
		■à? t a’M	go	t-h	cm	o	t—	t—i	t—loosMCiCico  T“1	®	oo	1O	CM	t-  i>	co	io	i>	r-	H	it'	w*	o'	<xT	ço^  i-< i-I	T-l	tH	'	-r-1	. COH	1-4
	to  i  M		TH	1O	Ci	T—<	CO	1—1	b-	CM	b-	CO	O	CO	Ci  £5	22	$2	22	00	gm	co	co	oo  Ci	r—	co	co	ci	io	»o	cm^	co	co  CO	1Q	Ci	GM	Ci*	ei'	o'	CO	GM	iQ1	cO	’  T"^ TH	tH	T—I CO 1H	T—1
	Jd OS  .2 *S		SSjOlQ^oori-cooiMOOt-THTJj œ	t—t- t—' 0^ CO' CO Ci 1Q 1O  CO^OGMCi'GiCJ'GMr^GMCM'iO'cO'  T^ T—1 1—1 T-l	T-l CO tH	1—I
^"•2 S a siig i			GM' ei' CO CO	o 50 lq	ÇQ gm  t-OOCOCOi-ÎGMT-îô'i-îcO'CiCd'Tjî 1^ 1“’ 1—1 1“< 1—1 iH 1-4	GM	1—1
			H HÖ1 H H H  :	:	; 43 -Ö ;	:	;  :	;	.	. co »	  .	:  •	; :	: 'S ^C ’: - :	:	:  ^RÄÄÄftÄ5«Ä»»Ä  . I i « tail  is 5 ss-S'Häjl'B-S'

l)	För detta distrikt referera, sig uppgifterna rörande undervisningen tydligen ické till hvad rubriken angifver d. v. s de barn som vid inspek-
tionen varit närvarande, utan förmodligen till antalet inskrifne, hvarför dessa äfven upptagas särskilt från de ofriga.

2)	För ett distrikt saknas uppgift angående detta läroämne. Talet kan således vara för litet. I de båda distrikter, för hvilka uppgifter lemnats,
utgjorde antalet närvarande 7,272.	\	-
420 SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER.

Tab. .(B).

"		 ,■ t'	■  1	Åntal vid inspektio- nen när- varande.	Antal vid inspektionen närva- rande barn som undervisats i		
		Sång.	Gymna- stik och vapen- öfning.	Träd- gårdssköt- sel o. träd- plantering.
Upsala stift (två inspektionsdistrikt)	9,612	2,923	2,294	184
Linköpings » 						18,229	12,387	6,817	1,586
Skara	»			13,976	8,787	6,325	1,236
Strengnäs » (ett inspektionsdistrikt)	8,870	3,651	2,492	203
Westerås D » 	*				23,817	17,342	7,076	1,361
Wexiö	» (tvåinspekt-distrikt)...	7,272	6,113	3,762	1,517
Lunds	» 		40,695	10,711	9,716	1,533
Göteborgs » (tvåinspekt-distrikt)...	15,362	6,625	3,164	710
Kalmar	» 		3,473	2,235	1,362	71
Karl stad R	»  					19,770	16 356	5188	4 X  245
Hernösands » 					6,301	■ 4,255	1,359	Ätt t/  105
Wisby	» 	:		4,208	3,302	2,175	X\/t/  381

Härjemte uppgifvas från nedanstående inspektionsdistrikt antalet
skolor, der ofvanstående ämnen läras, nemligen:

	Antal vid in- Antalet skolor der undervisning	
	spektionen	meddelats i
	närvarauäe .  barn.	ö	Gymnastik W* skötsel.
Upsala	stift (ett inspektionsdistrikt) 7,844.	127.	89.	47
Strengnäs	» (ett inspektionsdistrikt) 7,946.	98.	• 97.	22.
Wexiö	» (ett inspektionsdistrikt) 3,785.	73.	66.	11.
Göteborgs	» (ett inspektionsdistrikt) 6,158.	74.	49.	6.

Frågas nu hvad betydelsen är af alla dessa siffror, så måste san-
ningsenligt svaras, att den tyvärr icke är synnerligen stor. Det torde
i allmänhet icke vara lätt att säga, hvad slutsatser som kunna dragas
af ett så beskaffadt statistiskt faktum som att bland en på måfå tagen
skara af skolbarn — utgörande hvarken samtliga i skolorna inskrifne,
eller medeltalet närvarande af dessa, eller några vissa klasser — så och så
många läst det ena och andra läroämnet. Dertill kommer att uppgifterna
i detta hänseende enligt all sannolikhet grunda sig på en hos olika lä-
rare eller inspektörer mycket olika uppfattning af sjelfva frågan. En-
SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. 421
ligt hvad nedanföre kommer att visas, är det t. ex.-antagligt att blotta
begagnandet af en naturhistorisk bok vid innanläsningsöfningarne på
somliga ställen rubriceras såsom »undervisning i naturläran», under det
man på andra ställen utan tvifvel haft högre fordringar i det afseendet
o. s. v. Under annat antagande är det ock svårt att förklara andra be-
tydliga skiljaktigheter som i vissa fall förekomma. I Linköpings stift upp-
gifves t. ex. att af 18,229 närvarande barn icke mindre än 17,984 d. v. s.
, nästan alla sysselsatt sig med »rättstafning och rättläsning». Samma
förhållande har ägt rum ’för Wexiö stift, der bland 11,057 närvarande
skolbarn 11,018 uppgifvas hafva sysselsatt sig med nämnde slags öf-
ningar. Emellertid finner man för Linköpings stift att 6,915 d. v. s.
mer än | Öfvats uti att »förstå och använda svenska språket», men
deremot i Wexiö stift endast 583 d. v. s. föga mer än hvaremot
för sistnämnde stift uppgifves 8,346 såsom sysselsatte med »naturlära»,
under det för Linköpings stift endast uppgifves 2,514 under denna
rubrik. För Westerås stift (2 distrikt) uppgifvas, bland 11,319 vid
inspektionerna närvarande, endast 7,107 såsom undervisade i rättstaf-
ning och rättläsning. Tillkännagifver nu denna stora skiljaktighet, att
i de förstnämnda stiften endast få lärjungar hade kommit öfver .»rätt-
läsningens» ståndpunkt, under, det att i det senare stiftet detta var
förhållandet med ett betydligt antal? Eller får man antaga att uti
Westerås stift funnits bland de vid inspektionerna närvarande ett
stort antal, som ännu icke hunnit öfver alfabetets ståndpunkt, under
det i de förstnämnda stiften högst få sådana varit närvarande?
Eller får man förutsätta olika begrepp om betydelsen af »rättstafning»
och rättläsning»? —- Emellertid finner man för Westeråsstift, med såsom
nämndt -7,107 stafvare och rättläsare icke mindre än 9,789 som läst
biblisk historia, 9,478 som läst katekes, 9,713 som räknat och 11,132
som öfvats i skrifning o. s. v. Vi öfverlemna åt läsaren att sjelf
draga några resultater af dessa siffror, och vilja för vår del blott
påpeka ytterligare en omständighet, som är af ännu betänkligare
beskaffenhet än de brister, som i allmänhet kunna vidlåda dessa upp-
gifter, i det densamma syftar att gifva en bestämdt skef föreställning
om verkliga förhållandet med undervisningen i folkskolorna. Vi hafva
redan förut anmärkt, huru i sömliga fall inspektörerna tillkännagifva
sin ankomst på förhand och då kunna hafva att påräkna en temligen
talrik församling af barn och föräldrar, men huru de i andra fall icke
iakttaga detta och då, i synnerhet om inspektionen sker på en mindre
gynnsam årstid, ofta finna skolorna ytterst glest besökta. Men hvad
som otvifvelaktigt i detta fall förtjenar en särskild uppmärksamhet är
det af inspektorn Rundbäck i Wexiö stift vitsordade förhållandet att
samtlige de närvarande barnen (3,785) erhållit undervisning i biblisk
historia, katekes, rättstafning och rättläsning, historia och geografi»
422 SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA EESULTATER.

naturlära, hvilket vi åtminstone hafva svårt att förklara på annat sätt
än att egentligen blott de mera försigkomne skolbarnen kommit till-
städes vid inspektionsbesöket. Då icke någon särskild kolumn i ta-
bellen förekommer for »välläsning», så torde denna böra subsumeras
under »rättläsningen», och säkerligen kommer ingen lärjunge i folk-
skolan (knappt nog i de högre skolorna) så långt, att han helt och
hållet kan undvara öfning deruti. Visserligen tyckes denna uppfatt-
ning motsägas af det ringa antalet (130) af sådana som öfvats i att
»förstå och använda svenska språket», men detta kan förklaras af en
särskild uppfattning af bety delsen af denna rubrik; hvarför vi tro, att
den förstnämnda slutsatsen har någon sannolikhet för sig. Att i sjelfva
verket det förhållande stundom äger rum som här påpekats bevisas
af följande yttrande af inspektom Nennes, äfvenledes i Wexiö stift.
»Vid inspektionsförrättningame», säger han, »hafva år 1866 ett antal
af 6,081 barn varit närvarande och fått redogöra för sina genomgångna
stycken. Af dessa barn har en ringa del tillhört småskolan. Större
har antalet varit af utexaminerade, emedan jag, då jag tillkännagifvit
min ankomst, vanligen särskilt uttalat den önskan, att de sedan sista
inspektionen utexaminerade barnen skulle komma tillstädes vid in-
spektionsförrättningen. Jag har derigenom sökt att kontrollera i hvad
mån fordringarne på full minimikunskap vid utexamen fasthållits.»
' Det kunde icke förvåna, om någon, utan att närmare granska för-
hållandena, ville uti tabellernas siffertal se en tafla af undervisningens
verkliga tillstånd uti skolorna; men man finner huru äfventyrligt ett
sådant antagande skulle vara, då, ifall ofvanstående förhållande möj-
ligtvis är något allmännare, man uti de ifrågavarande siffroma, om ej
ensamt, dock måhända väsentligen får en statistik som rör lärjungame
i ö/re afdelningame af folkskolan samt sådana som redan utgått
ur skolan, under det man svårligen kan förtänkaå för den föreställ-
ningen, att här verkligen är fråga blott om folkskolans närvarande
läijungar, och desse öfver hufvud tagne ur alla afdelningar.

De allmänna slutsatser man af siffroma synes kunna draga äro,
att katekes och 'biblisk historia ungefärligen och öfverhufvud intaga
samma ställning d. v. s. sysselsätta samma antal barn samt öfverhufvud
äfven en större proportion i förhållande till öfriga läroämnen, än som
för dessa ämnens rätta behandling borde behöfvas — i allmänhet ej obe-
tydligt öfver J af de vid inspektionerna närvarande och derutöfver;
att skrifningen sysselsätter stundom flere, stundom färre lärjungar än
de nämnda - läroämnena, men i allmänhet inträder senare i undervis-
ningen, än som, särdeles med afseende på innanläsningen, vore önsk-
värdt; att räkning i allmänhet sysselsätter ett inskränktare antal, som
i ett fall enligt tabellen nedgått ända till mindre än hälften af de
närvarande, men i andra fall höjt sig till öfver j; att »öfning att för-
SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. 423
stå och använda språket»1} icke i somliga fall kommit mer än till
del, hvaremot i andra fall bråket uppgår till nära att för historia
och geografi antalet varierar mellan ungefär | och för naturläran i
ett fall till emellan och men eljest omkring | o. s. v. ända-
till omkring att geometri och linearteckning är ett ännu sällsyn-
tare undervisningsämne, då antalet i detta ämne undervisade i ett fall
icke uppgått till mer än i andra till to °« s* v- samt i ett fall
ända till slutligen att sång, gymnastik och trädgårdsskötsel icke
på långt när intaga den plats i undervisningen som vederborde. Hvad
emellertid dessa' slutsatser i sjelfva verket till fullo innebära, är mycket
svårt att afgöra, när man tager i betraktande hvad förut i detta af-
seende blifvit anfördt. Vi skola derför äfven här taga den längre och
besvärligare vägen genom inspektörernas detaljberättelser, för att så-
lunda erhålla, om än en mindre fullständig (hvad siffran beträffar),
dock i det hela mera upplysande kännedom om dessa förhållanden.
Må läsaren icke tröttna att betrakta folkskolans arbete. Så litet
intressanta dessa frågor rörande den mest elementära undoryisningen
må förefalla, finnes det likväl ingen enda bland dem, som icke är af
den allrahögsta vigt ur det allmännas synpunkt. Må man blott besinna,
med hvilka hinder och svårigheter, enligt hvad förut visats, skolgången
är behäftad, och huru kort i följd deraf folkskolans undervisningstid
är, och man skall genast fatta hela betydelsen af hvarje tidsbesparing
vid undervisningen som kan vinnas, af hvarje yttre anordning eller me-
todisk förbättring som kan göras o. s. v. Vi ämna här visst icke i
detalj afhandla allt hithörande; vi skola blott vidröra ett och annat
som synes oss vara af mera allmän betydelse; och vi skola dervid
•börja/med det förnämsta undervisningsämnet, religionsämnet.

Till utgångspunkt skola vi, såsom särdeles genomfördt och upp-
Jysande, meddela inspektor Leidesßorffs anförande rörande kristendoms-
undervisningen uti hans inspektionsdistrikt (Göteborgs och Bohuslän
utom Göteborgs stad): •

»Uti intet ' annat ämne torde undervisningen öfverhufvudtaget vara
mera otillfredsställande än uti kristendom, detta skolans vigtigaste läro-
ämne. Såvida nemligen kristendomsundervisningen icke afser att vara ett
medel för minnets uppöfvande, utan har helt andra och högre ändamål,
kan man säga att skolan här i allmänhet blott i ringa mån löst sin upp-
gift, enär religionsundervisningen ännu på de flesta ställen hufvudsakligen
utgör en minnessak. Visserligen tyckes man på sednare tider hafva börjat
att något mera än förr söka utreda samt bringa till klarhet för barnen
de kristendomens läror, som föredragas; men att kristendomen äfvenledes,
och framförallt, bör vara en hjertats sak, såvida det är en sanning,

*) Härunder torde böra inbegripas satslära och grammatik, hvaråt man säkerligen
gifvit denna benämning i den mycket lofvärda afsigten att uppmuntra till att behandla detta
läroämne på ett mera lefvande och praktiskt sätt än hittills.
424 SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER.«
»att utaf hjertat utgår lifvet» —■ detta' synes man alltför mycket hafva
glömt.

Läsningen af bibliska historien börjar vanligen dermed, att barnen
läsa högt innantill i läroboken, som genomgås stundom med, men oftast
utan åtföljande analys af innehållet. Dessa öfningar kunna och böra der-
före rätteligen betraktas blott och bart såsom innanläsningsöfningar. Först
längre fram, och sedan ofta en betydlig del af katekesen utantill blifvit
genomgången, börjar den egentliga undervisningen uti biblisk historia.
De bibliska berättelserna inhemtas då merendels genom öfverläsningzi
hemmet, hvarvid föreskriften, »att intet lärostycke får föresättas barnet
till öfverläsning på egen hand, som icke förut blifvit med detsamma ge-
nomgånget och förklaradt», icke alltid behörigen iakttages. Följden deraf
blifver, att barnet utan eftertanke och begrepp om det lästa, ord för ord
inlär sitt förelagda pensum, och lika tanklöst läser upp detsamma, då det
infinner sig i skolan. Tyvärr händer det ofta, att läraren sjelf är alltför
mycket bunden vid lärobokens bokstafliga innehåll. Isynnerhet har detta
varit fallet, der Åkerbloms med särskilda frågor försedda lärobok vid un-
dervisningen begagnats. Man får då stundom, och' det har icke hört till
de sällsynta undantagen, höra läraren fråga och barnet svara (ord för ord
efter läroboken, - och detta så, att läraren, utan, boken i hand, haft svårt
att framställa sina frågor. Uti många skolor eger dock ett annat och
bättre förhållande rum, och man iakttager der i allmänhet den nyssnämnda
föreskriften om lärostyckenas genomgående och förklarande, innan de
lemnas barnen till öfverläsning på egen hand. I detta sednare fall har
ötvifvelaktigt en förändring till det bättre på de sista åren försiggått,
ehuru det sätt, hvarpå föreskriften i fråga tillämpas, icke alltid är så till-
fredsställande. Vanligen genomgås den bibliska berättelsen, som för till-
fället skall inläras, på det sätt, att läraren antingen sjelf uppläser den-
samma för barnen ooh sedermera i korthet förklarar dess innehåll, eller
ock låter barnen sjelfva läsa berättelsen innantill samt sedermera upplöser
deu i frågor och svar. Det fel, som såväl i ena som andra fallet vanligen,
begås, är, att förklaringen är alltför knapphändig och sker på ett sådant
sätt, att barnets sjelfverksamhet dervid alltför litet tages i anspråk. Or-
saken dertill är stundom att söka uti bristande förmåga eller erfarenhet
hos läraren; men oftast deruti, att ingen särskild tid är å läseordningen
anslagen till genomgående och förklarande af följande dagens hemlexor,
utan användas dertill gemenligen de få minuter, som af timman återstå,
sedan hemlexorna för dagen blifvit förhörda. Uti en och annan skola
låter man barnen så tidigt som möjligt öfvergå till läsningen af nya
testamentets berättelser. Det yanliga är dock att denna läsning först in-
träder, sedan det gamla testamentet fullständigt blifvit genomgånget,
hyarigenom händt, att barnet utgått ur skolan, utan att egä någon vidare
kännedom om den del af den heliga skrift, som för detsamma måste vara
af största vigt och betydelse. Uti några få skolor har man undvikit olä-
genheterna häraf, genom att låta barnen samtidigt inhemta gamla testa-
mentet efter läroboken och nya testamentet genom en sorgfälligare läsning
af evangelierna, hvarigenom man dessutom velat göra dem förtrogna med
den heliga skrift sjelf och låta dess väsentliga innehåll blifva för dem
rätt klart och lefvande.

Bibelläsning förekommer visserligen i hvarje folkskola, under morgon-
bönstunderna, men, der den icke helt och hållet betraktas såsom en ör-
ning för innanläsning, sker den dock, oftast på e-tt sådant sätt, att de
SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. 425
frukter, barnet deraf kunde och borde hemta, gå alldeles förlorade. En
lämplig förklaring af det lästa är sålunda sällsynt, en tillämpning deraf
på barnens lijertan ännu sällsyntare. Vers för vers, kapitel efter kapitel
genomläses, utan att barnet ett ögonblick får tillfälle att besinna vigten
och betydelsen af hvad det förehafver. Följden är, att barnet förblifver
i okunnighet om innehållet samt vänjer sig att läsa Guds ord med tank-
löshet och likgiltighet i stället för med den vördnadsfulla uppmärksamhet,
som dess heliga innehåll kräfver. Då man besinnar, huru fruktbärande
för lifvet en rätt läsning utaf den heliga skrift, framförallt af evangelierna,
skulle vara, måste man djupt beklaga, att denna den förnämsta källan till
kristendomskunskap och religiöst lif så ofta i sjelfva verket för barnen
blir tillsluten allt ifrån deras inträde i skolan ända till dess de en gång
gå derur, för att anmäla sig till nattvardsläsningen; således under de år,
då' hjertat är mest emottagligt för ordets kraft. Uti en och annan skola
har dock bibelläsningen skett på ett sådant sätt, att bönestunden blifvit,
hvad den bör vara, en andaktsstund.

Katekedäsningen börjar ofta redan vid barnets första inträde i skolan
på det sätt, att läroboken begagnas till öfning uti stafning och innan-
läsning, hvarvid dess bokstafliga innehåll dock så tidigt som möjligt i
minnet inpreglas. Men äfven der detta förhållande icke eger Tum, börjar
katekesläsningen gemenligen innan barnet vunnit obehindrad innanläsnings-
färdighet. Då härvid dels barnets begrepp är alltför litet utveckladt för
att fatta innehållet, dels läraren mången gång saknar förmåga att på ett
klart och enkelt sätt utreda detsamma, blir följden, att utanläsningen ute-
slutande eller åtminstone hufvudsakligen drifves, hvarigenom barnets första
kristendomsundorvisning blir en blott och bar minnessak. Och äfven se-
dermera, då barnets förstånd mognat för uppfattande af det icke alltid
så lättfattliga innehållet, blir dock utanläsningen af flera skäl fortfarande
en hufvudsak, äfven der läraren eger den bästa vilja och förmåga att
lemna en tillfredsställande undervisning i ämnet. Enligt de pedagogiska
uppgifterna för år 1865 hade 10,071 barn nämnda år erhållit 1—30 da-
gars undervisning; 7,451 30—60 dagars samt endast 4,835 öfver 60 da-
'gars undervisning. Barnen äro sålunda i allmänhet under större delen af
året i saknad af lärarens omedelbara undervisning samt öfverlemnade åt
sig sjelfva och hemmen, der de ofta glömma bort hvad de under den
korta läseterminen inhemtat. Då de nu dertill i de flesta fall redan vid
13 à 14 års ålder sluta skolan, kommer den egentliga undervisningstiden
att i sjelfva verket inskränkas till ett fåtal af månader, under hvilka dock
hela den Lindblomska förklaringen med tillhörande bibelspråk skall ge-
nomgås och i minnet inpreglas.

En annan, omständighet, som synnerligen försvårar en förnuftig och
fruktbringande läsning af katekesen, är, att barnen ej sammanhållas i
större grupper, utan splittras i en sådan massa lexlag, att lärarens tid
blir fullkomligt upptagen med. att endast höra det mekaniska och orda-
granna uppläsandet af den ena lexan efter den andra, utan att nödigt
tillfälle gifves att pröfva, huruvida barnen fattat hvad de läst. På det
att den föreskrifna utanläsningen af katekesen så fort som möjligt och
aldra sednast till nattvardsläsningens början må medhinnas, fordra nem-
ligen föräldrarne, att det ena barnet ej får i ringaste måtto uppehålla det
andra, hvarföre läraren, för att undvika obehag och ledsamheter från för-
äldrarnas sida, ständigt måste bilda nya lexlag.
426 SVENSKA FOiKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER.

En följd af allt detta är, att katekesutauläsningen forceras framför
och på bekostnad af alla de öfriga skolans läroämnen, så att den, jemte
innanläsning, stundom ut^ör skolans hufvudsakliga eller nästan enda un-
dervisningsämne, och att barnen ofta hafva genomgått en god del af
Lindbloms förklaring, innan de ännu erhållit den ringaste undervisning
uti skrifning och räkning. Detta framgår äfven deraf, att af de 3,750
barn, som under året konfirmerats, 1,692 icke ens uppnått den föreskrifna
minimikursen och sålunda varit i saknad af kunskaper antingen uti skrif-
ning eller räkning eller ock i båda dessa ämnen. Ja, småskolot hafva
funnits, der åtskilliga af barnen läst hela Lindblomska förklaringen utan-
till, utan att känna skilnaden mellan vokaler och konsonanter eller i all-
mänhet innanläsningens enklaste grunder. Denna öfverdrifna och oför-
ståndiga utanläsning har otvifvelaktigt utgjort och utgör ännu ett häm-
mande band på folkskolans utveckling, i det för densamma alla de öfriga,
medborgerligt bildande ämnena få stå tillbaka, utan att den verkliga
religionsundervisningen i något hänseende vinner. Uti en och annan
skola har man infört Schartaus katekes i stället för den Lindblomska för-
klaringen; uti 23 skoldistrikt begagnar man Schartau jemte Lindblom,
hvarigenom man sålunda, så att säga, drifvit utanläsningen till sin spets.

Orsaken till de här påpekade missförhållandena är dock icke att söka
hos lärarne; ty de beklaga i allmänhet det rådande förhålländet och önska
lifligt en förändring deruti; icke heller så mycket hos föräldrarne, ty de
betrakta oftast skolans undervisning hufvudsakligen blott såsom medel fpr
konfirmationen, hvarefter barnen kunna utgå i lifvet; utan den är egent-
ligen att söka dels uti den stora vigt, som vid husförhören lägges på
katekesutanläsningeu, dels och isynnerhet deruti, att presterskapet ännu i
allmänhet fordrar, att barnet skall ordagrannt hafva inhemtat hela Lind-
blomska katekesen; innan det får börja nattvardsläsningen. Så länge
denna fordran qvarstår, kan man icke hoppas någon rätt grundlig för-
ändring med afseendé på religionsundervisningen i folkskolan.

Uti åtskilliga skoldistrikt har man dock sökt noggrannt tillämpa den
uti kongl.' cirkuläret af den 12 Maj 1865 gifna föreskriften, »att endast
det väsentliga innehållet af kristendomssanningarna bör fästas i de ungas
minne», :— och detta till stör båtnad för kristendomsunderyisningen, som
derigenom vunnit i lif, klarhet och grundlighet. — A alla de ställen, der
en sådan förändring skett, hafva också både presterskap och lärare intygat
fördelarne deraf,. såväl i nyssnämnda hänseende, som med afseende på
.skolans öfriga ämnen. Men äfven der någon förändring ännu icke blifvit
genomförd, hafva nitiske och duglige lärare stundom förstått att minska
olägenheterna af den öfverdrifna utanläsningen samt bibringa barnen en
jemförelsevis god kristendomskunskap. Flere bland dessa lärare hafva visat
ganska myckfen skicklighet i. afseende på kristendomsundervisningen. I
allmänhet' har dock hos många lärare röjt sig en viss benägenhet att
sväfva ut i vidlyftigheter i stället för att på ett enkelt sätt för barnen
framlägga kristendomens läror, hvaraf åter följden blifvit oklarhet och
oreda i barnens kristendomsbegrepp. — Bäst har kristendomskunskapen
visat sig å de få ställen, der den blifvit ställd i så nära samband som
möjligt med bibeln. Slutligen bör nämnas, att presterskapet inom några
församlingar (Örgryte, Harestad, Thorsby och Lycke) sökt befrämja reli-
gionsundervisningen genom att antingen, helt och hållet eller till en del
öfvertaga nämnda undervisning med de barn, som följande året skola be-
redas till sin första nattvardsgång.»
SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER., 427'

Hvad här anförts rörande tillståndet och beskaffenheten af reli-
gionsundervisningen i folkskolorna bekräftas af de öfriga inspektörernas
berättelser. Den dödande bokstafskunskap, söm vid denna undervisning
hittills gjort sig gällande är i sjelfva verket sådan, att en inSpektor
(Augustinsson) kunnat rentut säga, att »någon brytning i detta för-
hållande måste inträda, derest icke barnen skola fostras till förakt för
de för lif och evighet oundgängliga lärogrunderna». Emellertid synes,
dels i följd af de föreskrifter, som lemnats från eklesiastikdepartementet,
dels genom inspektörernas bemödanden och i allmänhet en alltmera
allmän insigt i ämnet förbättringar i undervisningen hafva åtminstone
här och der samt i mer eller mindre mån gjort sig gällande. Allmänt
klagas öfver den envisa konservatism, med hvilken allmogen hänger
fast- vid katekesutanläsningen. Deruti ser man ett exempel, bland så
många andra, på huru felaktiga institutioner straffa sig sjelfva. Se-
dan kyrkan gjort allt sitt till för att i menighetens ögon förvandla
konfirmationen till ett opus operandum, vigtigt med afseende på alle-
handa yttre förmånér, kan ingen undra på att menigheten anser upp-
fyllandet i yttre måtto af denna andliga förrättning vara hufvudsaken,
och att ju hastigare och för ju bättre pris man kan vinna de åsyftade
förmånerna dess bättre. Ingenting lämpar sig bättre för en så be-
skaffad uppfattning af religionsundervisningen än just den katekesens
mekaniska utanläsning, hvaröfver man nu så bittert, och ej minst från
kyrkans sida, klagar. Hvad annat har man kunnat vänta af denna
förhårdnade formalism, hvari kyrkan alltmer och mer försjunkit, än
försvinnandet af allt inre lif, försvinnandet af allt det som med skäl
må kallas religion? Men detta onda afhjelpes ej genom en så enkel
åtgärd som att låta bibliska historien komma före katekesen uti sko-
lans läseplan, ej heller genom en i allmänhet något förbättrad metod
vid sjelfva undervisningen. Man föres här nödvändigt utom pedago-
gikens område; och det är icke till skolan, utan till kyrkan man måste
vända sig med både sida klagomål och sina förhoppningar. Vi skola
nedanföre förklara hvad vi härmed åsyfta. Det är emellertid ett ganska
anmärkningsvärdt faktum, att oaktadt folkskolan allt hittills så godt
som uteslutande stått till kyrkans förfogande, synes det såsom skulle
man på de fem och tjugu år, som förflutit sedan införandet af vår
folkskoleorganisation, i trots af den mängd hjelpare, som kyrkans herdar
fått till sitt biträde och under sin speciela uppsigt, likväl icke ens
i afseende på religionsundervisningen nu stå på bättre fot, an på den tid,
då endast jemförelsevis få skolor funnos. Det är äfven anmärknings-
vätdt, att på den tiden just inga synnerliga klagomål förspordes från
kyrkans sida — åtminstone inga som hos kyrkans målsmän uppväckte
någon synnerlig åtrå efter en skola till biträde vid religionsundervis-
ningen. Det var den borgerliga utvecklingens, icke kyrkans behof som
428 SVANSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER.
framkallade folkskolan (ehuru otvifvelaktigt röster äfven från det se-
nare hållet läto höra sig); men kyrkan var ej sen att tillegna sig bro-
derparten af detta nya undervisningsmachineri, hvaraf hon likväl ty-
värr synes hafva dragit så liten fördel.

Huru otillfredsställande än religionsundervisningen i folkskolorna
må vara, så är det dock denna undervisningsgren som upptager mesta
lästiden. Af de här ifrågavarande berättelserna får man visserligen ej
någon tillräcklig upplysning rörande timfördelningen1); men en inspek-
tor åtminstone tror sig kunna uppskatta tiden för ensamt katekesens
läsning till två timmar om dagen. - Skulle det vara för mycket att för
katekes och biblisk historia m. m. eller för kristendomsämnet i sin
helhet antaga halfva lärotiden, d. v. s. skulle man få uppskatta den
dagliga undervisningstiden för religionsämnet — oberäknadt bönestun-
der och bibelförklaringar, som väl torde upptaga | timme — till tre
timmar dagligen eller till 15 timmar i veckan (under antagande att,
hvad som ofta nog synes vara plägsed, lördagen är fridag)9 Då, såsom
antydts, de dagliga timmarne i allmänhet icke öfverstiga sex, så följer
att äfvenledes 15 timmar i veckan komma på alla öfriga läsämnen
tillsammantagna, nemligen rättläsning, skrifning, räkning, historia, geo-
grafi, modersmålet, geometri och liniarteckning, naturlära, kanske ännu
mera. Uti samma tid äro naturligtvis inberäknade nödiga fristunder.
(För sång och gymnastik, der de förekomma, torde man hafva särskilda
timmar utöfver de nämnda.) Tager man då i betraktande hvad som
förut anförts rörande skolgången, så lärer man sannerligen ej kunna
vänta särdeles stora framsteg i de här uppräknade läroämnena. Men
måhända lägger man i afseende på dem väsentligen an på hemlexor?
— Så vidt vi kunna sluta, i allmänhet icke; och deruti se icke vi nå-
got ondt. Hemmets biträde saknas emellertid icke; ty äfven till hem-
met följa, såsom vi tro i de allraflesta fall, bibliska historien och kate-
kesen i form af dagliga lexor, ofta nog beledsagade af bibelspråk och
psalmverser, som skola memoreras2). Det bör anmärkas, att man
nästan enhälligt klagar öfver försumligheten och odugligheten af det
extra lärarebiträde, som skolan sålunda anlitar (och som i teorien
upphöjes ' till skyarne under rubrik af »hemmets samverkan med sko-
lan)»; men huru än härmed må vara, så är ett gifvet, nemligen att
läsningen och utanläsningen af biblisk historia och katekes j ernte me-
morerandet af bibelspråk och psalmverser upptager det hufvudsakliga
af barnets tid så inom som utom skolan. Meddelas nu tillika under-
visningen uti religionsämnet på det själsförslöande sätt, som, enligt

’) I de flesta skolor torde någon bestämd läsordning ej Annas, hvartill den ojemna
skolgången anföres såsom skäl.

2) När man i folkskolan har ett schema och der ser vissa timmar till »lexors» för '

hörande, utan närmare specifikation, så torde väl hufvudsakligen menas de ofvanstående.
SVENSKA EOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. 429
inspektörernas utsago ännü är alltför vanligt, sä måhända man till och
med kan finna skal — och det i första rummet ur religionens' syn-
punkt — att icke alltför mycket sörja öfver den korta lärotiden och
den ojemna skolgången.

Låtom oss emellertid se till hvad man lyckats åstadkomma på de
verldsliga läroämnenas område. Inspektörsberättelserna innehålla åt-
skilliga data, som i detta afseende äro ganska upplysande. Uti tabellerna
lemnas uppgifter på antalet barn, hvilka vid konfirmationsåldem inne-
haft kunskaper öfver eller under »minimum«, och vi skola börja med
att meddela dessa uppgifter.

Tab. (C)	,

Antal barn, som vid konfirmationsåldem innehaft

		minimi- kunska- per.	kunskaper	
			öfver minimum.	under minimum.
Upsala	stift					2,490	1,308	2,428
Linköpings	» 						2,243	597	; 992
Skara	» 		2,069	3,228	2,257
Stregnäs	» 					553	105	683
Westerås	». 					2,136	1,923	2,017
Wexiö	» 			3,434	771	819
Lunds	» 		—	14,899	6,395
Göteborgs	» 		3,051	1,619	3,963
. Calmar	» 					433	284	491
Carlstads	» 			2,345	920	3,794
Hernösands	» 						1,441	644	2,012
Wisby	» 					.—	460	393

Med minimikunskap menas, enligt hvad förut erinrats, a) »ren och
flytande innanläsning af svenska språket, så latinsk som svensk stil;
y religionskunskap och biblisk historia, till den grad som erfordras
för att kunna hos presterskapet börja den egentliga nattvardsläsnin-
gen; y kyrkosång, ined undantag för dem, som dertill sakna allt an-
lag; d) skrifva; och e) de fyra räknesätten i hela tal». Sådant är. det
blygsamma måttet af den skolundervisning, hvarmed skollagep menar
att en svensk bondeson, blifvande valman och representant, bör kunna
vara belåten. Man finner att ett jemförelsevis mindre antal hinner
denitöfverf och detta »öfver minimum» är för öfrigt ett indefinit, hvaraf
430 SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER.

det är omöjligt att uppskatta sanna värdet. Några sidor svensk hi-
storia eller addition i sorter eller innanläsning uti någon naturhistorisk
läsebok o. s. v. — se der hvad som kan berättiga till ett mm under
rubriken »öfver minimum», bredvid måhända ganska vackra framsteg i
både ett och annat. Dylika slags uppgifter äro fullkomligt värdelösa.
Hvad deremot rubrikerna »minimum» och »under minimum» beträffar,
så äro de alltför vältaliga i afseende på det närvarande tillståndet af
vår folkundervisning, då man beklagligtvis finner att bland nattvards-
ungdomen den ojemförligt största delen icke ens hunnit så långt som
till det ofvannämnda minimum, eller nätt och jemnt så långt. Skulle
man vara rätt sträng i sina fordringar, befara vi att ett 'ännu mindre
antal kunde anses komna ens så långt som till minimum. Redan »ren och
flytande innanläsning» är, om man vill vara rätt noga, snart sagdt en
omöjlighet med så litet kunskaper i öfrigt som i folkskolorna meddelas.
Oökså heter det t. ex. från ett inspektionsdistrikt, bland annat, att
»innanläsningen sker i en släpande och enformig ton, utan tillbörlig
nyancering i rösten och utan iakttagande af skiljetecken, en följd,
bland annat, derutaf, att barnen ej vänjas att läsa med tillbörligt akt-
gifvande på innehållet, för hvilket de epdast mera sällan få redogöra'.»
I afseende på sång anmärkes från samma inspektionsdistrikt, »att nå-
gon sångundervisning uti egentlig mening endast meddelats uti inalles
11 folkskolor (af 116); och att uti de öfriga 78, deri sångundervisning
förekommit, »sångöfningarna merendels inskränkt sig till inlärande af
de få psalmer, som dagligen sjungas i skolan; ehuru det endast undan-
tagsvis händt, att bafnen kunnat rent och säkert utföra dessa psalm-
melodier, i synnerhet om de för tillfället saknat ledning af läraren».
Och rörande räkningen heter det, att »i allmänhet hinna barnen ej ’
utöfver quatuor species, många icke ens så långt», och att »den under-
visning, de deruti erhålla, dessutom oftast är af den beskaffenhet, att
de derutaf i det praktiska lifvet hafva föga eller ingen nytta». Ej
underligt då, att den inspektor (Leidesdorff), hvars mycket upplysande
berättelse vi här citerat, funnit, skäl t>ll det totalomdömet att »folk-
undervisningen inom länet ännu lemnar mycket öfrigt att önska, och
att den i allmänhet under de 25 år som förflutit sedan nådiga stadgan,
angående folkundervisningen i riket utkom, alltför litet närmat sig sitt
i- nämnda nådiga stadga angifna mål, nemligen »det uppväxande släg-
tets danande till kristlige och gagnelige samhällsmedlemmar». Jemför
man härmed hvad af öfrige inspektörer meddelats, så torde man utan
fara att misstaga sig kunna generalisera detta omdöme.

Att taflan Öfver vår folkundervisning således icke saknar sküggor,
och dessa af ganska mörk beskaffenhet, är tyvärr oförnekligt; men
lyckligtvis saknas icke heller ljusa punkter. Det är med folkundervis-
ningen som med jordbruket: utvecklingen i extensiv rigtning har måst
SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. ,431
till en viss grad fortgå innan förbättringarne i intensivt hänseende
kunnat på allvar vidtaga. Då man klagar öfver de i så hög grad
otillfredsställande resultaterna af folkundervisningen, sådan densamma
ännu gestaltar sig, må man icke glömma den omätliga omfattningen af
det organisationsarbete, som här är i fråga. Hvilka mödor och hvilka
kostnader hafva ej tagits i anspråk blott för anskaffandet af de allra
nödvändigaste skolhusbyggnader; och likväl saknar svenska folkskolan
ännu till en stor del eget tak öfver hufvudet! Hvilka hinder — af mång-
faldig beskaffenhet — hafva ej mött upprättandet af blott ett något så
nära tillräckligt antal skolor, der vare sig god eller dålig undervisning
kunnat meddelas; och huru långt äro vi ej ännu från att ens hafva
detta yttre vilkor uppfyldt! Man får icke heller glömma, att just un-
der de sistförflutna åren, då eljest dels genom det i allmänhet växande
nitet för folkundervisningen, dels särskildt genom inspektionens helso-
RamTua, och gagneliga ingripande, man bordt kunna hoppas de största
resultaterna, har landet beklagligtvis lidit af en mindre god jordbruks-
konjunktur, som icke kunnat annat än hämmande inverka på sakens
jemna utveckling. Men glädjande är det i sanning att erfara, huru
t. ex. en inspektor (Rundbäck, i Wexiö stift) kunnat vitsorda: »Vid
första inspektionen funnos inom mitt nuvarande inspektionsområde en-
dast 55 skolhus, under det skolstationernas antal utgjorde 262. Det
kom alltså blott ett skolhus på hvar 5:6 station. Nu uppgår deremot
de färdiga skolhusen inom samma område till 160, hvadan alltså 105
nya skolhus uppförts under de senare åren». Om icke'på alla ställen
framstegen i detta fall skett i lika stor skala — hvilket till en del
har sin förklaring deruti, att Småland just i detta fall haft mycket
ogjordt — så finner man likväl allmänt en på det hela gånska betyd-
lig verksamhet i dennayigtning.

Likaledes hafva förbättringar i afseende på skolornas inredning -
och skolmaterielen — dessa så högst vigtiga vilkor för en fullt ända-
målsenlig undervisning och ordning i skolan — synnerligen genom
Ekklesiastikdepartementets bemödanden temligen allmänt blifvit gjorda;
ehuru visserligen i det afseendet ännu ofantligt mycket återstår att
önskå. Erinrar man sig likväl hur en folkskola tillförene såg ut, så
måste det vara tillfredsställande att höra, huru t. ex. samme inspektor,
som nyss åberopats, kunnat omförmäla att »svart tafla.ûimes i alla
skolorna utom tvenne»; att »alla skolor, utom tvenne, ega någon karta
öfver Skandinavien»; att glob finnes i alla utom 5; att karta öfver
Europa finnes i 56, karta öfver Palestina i 32 skolor o. s. v.; atträkne-
tabeller, skriftaflor, förskrifter finnas i alla skolor m. m.

Lägges till dessa förbättringar i utvärtes hänseende den Ökade
omsorg som på senare tider skänkts åt lärarebildningen, så måste man
sanningsenligt erkänna, att mycket blifvit gjordt, ehuruväl visserligen
432 SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER.

ännu 'bristerna äro af särdeles framstående och svär beskaffenhet.
Hafva några goda resultater vunnits, så är obestridligt att vi derför
till en väsentlig del hafva inspektionen att tacka; och det är endast
af densammas fortsatta verksamhet vi kunna hoppas vidare framsteg.
I närvarande ögonblick torde vi allramest stå tillbaka med afseende
på det inre af skollifvet — sjelfva undervisningen; dock finner man,
huni allt mer och mer gammal slentrian får vika för bättre och mera
lefvande lärometoder; och i den mån mera utbildade lärarekandidater
komma att, utgå från seminarierna7, skall folkskolornas undervisning
utan tvifvel mer och mer förbättras. Förbättringarne må gå långsamt;
dock skola de utan allt tvifvel komma att gå betydligt fortare än hit-
tills — något som man visserligen också bör hafva all rätt att vänta.

Skall man emellertid på allvar kunna vänta detta, är likväl ange-
läget att, huru långsamt än framåtskridandet må vara^ likväl aldrig
släppes ur sigte den väg som säkrast kan leda till målet, och hvilken
till det mesta öfverensstämmer med den af statsmakterna redan an-
visade. Då emellertid röster än från ett, än från ett annat håll verk-
ligen höjts för afvikelser från denna väg, torde det icke vara olämp-
ligt att här i en sammanfattning påpeka några de väsentligaste punkter,
som man i detta afseende synes böra hålla fast vid. Vi skola uppräkna
dem utan någon slags ordning i afseende på den större eller mindre
vigt vi vilja tillmäta desamma; vi anse dem i sjelfva verket samtlige
såsom synnerligen vigtiga.

l:o. Folkskolan bör indelas i klasser under särskilde lärare för
de mindre försigkomna och de mera försigkomna barnen d. v. s. man
måste hålla på det s. k. småskolesystemet, äfven om småskolorna till
en början skulle missbrukas för annat än det med dem egentligen af*
sedda ändamålet. Principen om folkskolans klassificering får ej derför
uppgifvas. Dessutom är mycket vunnet redan derigenom att man under
detta system får en hel mängd af organiserade skolor. Hafva de egna
hus, så mycket bättre. Deras antal blir säkert på långliga tider icke
större än som motsvarar behofvet af det man kallar »egentliga»
folkskolor; och hvem Vet om ej i tidernas längd de småskolor man nu
upprättar kunna komma att förvandlas till sådana »egentliga» skolor,,
med ännu andra såsom en afdelning under sig? Detta låter visserligen
för det närvarande kanske alltför utopiskt; men underligare saker har
man sett.

2:o. Både för att hafva ett fullt giltigt yttre motiv för dennä
anordning af folkskoleväsendet — den enda som kan gifva några stora
resultater — och på det ej uppmärksamheten må' dragas åt sidan,
utan hållas stadigt rigtad åt skolan och skolans förbättring, må man
låta fara denna chimère som så vackert; kallas »hemmets samverkan med
skolan». Vi vilja visserligen också—på sätt här nedanför skall visas —
SVENSKA. FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. 433
taga hemmets medverkan i anspråk, men for ett annat och högre ända*
mål än att lära läsa och förhöra lexor: hvilket sednare äfven i fråga
om de högre skolornas lärjungar, hvilkas föräldrar hafva bättre tid och
bättre förmåga dertill, likväl oftast antingen icke alls göres eller göres på
ett sådant sätt, att en lärare, som vill en förnuftig undervisning, måste
önska sig befriad från denna hjelp, men hvilket i fråga om folkskolor-
nas lärjungar ofta blir af många skäl rentaf én omöjlighet. Vi äro ganska
ledsna att i detta fall hafva emot oss en stor mängd högt aktade skol-
vänner, hvilka med en synnerlig pietet hänga fast vid den s. k. Äem-
läsningen; såsom förhållandet, bland annat, visar sig vara med de flesta
inspektörerne, hvilka mycket beklaga frånvaron af något kraftigare
understöd från hemmen i detta afseende. Men detta oaktadt är det
oss omöjligt att tro annat än att man i detta fall sträfvar efter något,
som verkligen icke mera kan vinnas och, äfven om det kunde vinnas,
icke skulle kunna uthärda jemförelse med hvad som står att vinna
genom en förbättrad skolorganisation. Helt annat är förhållandet med
den hemmets rol, hvarom vi gå att nedanföre yttra oss.

3:o. Folkskolans förseende med tjenliga skolhus samt god och
tillräcklig materiel är af grundväsentlig vigt; och statsmakternas be*
mödanden i den rigtningen kunna ej nog lofordas. Saken är i sjelfva
verket af den betydenhet, att ehuru i allmänhet staten icke bör i det
fallet alltför mycket mellankomma med understöd, man likväl kan
sätta i fråga huruvida ej, med afseende dels på sjelfva sakens vigt
och angelägenheten att något hastigare än hittills påskynda folkunder-
visningens utveckling, dels på det högst väsentliga hinder derför som
ligger uti anskaffandet af tillräckligt många och ändamålsenliga skol-
hus, det vore skal att staten äfven härvid gåfve någon uppmuntran,
likasom den gör i fråga om materielens och i allmänhet undervisnin-
gens förbättrande.

4:o. Ingenting kan vara vigtigare än lö/rarnes bildning. Besinnar
man det omätliga inflytandet af desse lärare, som hafva den stora mas-
sans af nationen uppfostran i sina händer, så kan ingenting vara an-
gelägnare än att tillse att seminarierna i alla afseenden motsvara
sin maktpåliggande bestämmelse. Måhända vore det ur denna synpunkt
ej onyttigt att under vederbörlig kontroll medgifva dimissionsrätt åt
enskilda seminarier, som skulle kunna bilda sig. Så har skett i Dan-
mark, så^om man vet. Äfven blir angeläget att sörja för lärarnes till-
räckliga utkomst. Och tro vi, så väl ur denna synpunkt, som äfven
med afseende på öfriga fördelar som derigenom kunna vinnas, att det
är af högsta vigt att så vidt möjligt använda qvinliga lärare vid folk-
skolorna.

5:o. Angelägenheten af vederbörlig uppsigt inom kommunerna är
påtaglig, och vi hafva redan i en föregående uppsats visât huru nöd-

28
434 SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER.
vändigt det är att gifva skolråden en sådan inre organisation och en
sådan ledning, att de blifva verksammare än de synas i allmänhet hit-
tills hafva varit.

6:0. Slutligen blir ock angeläget att ät inspektionen gifva en så-
dan form och utsträckning, att densamma kan utöfva allt önskvärdt in-
flytande, för hvilket ändamål en så beskaffad organisation af densamma,
som vi i nyss åberopade uppsats förordat, torde böra ersätta den nu-
varande.

Med allt detta hafva vi likväl ännu ej kommit till det som måste
erkännas vara det allravigtigaste. Likasom man aldrig kan undvika,
så snart talet blir om den s. k. elementarundervisningens ordnande,
att stöta på frågan om de klassiska språken, så utgör äfven i fråga om
folkskolan religionsundervisningen den medelpunkt, omkring hvilken allt
annat vänder sig. Likasom man (d. v. s. det konservativa skolpartiet)
velat betrakta elementarläroverket såsom hufvudsakligen en »klassisk»
skola, så vill man äfven anse' folkskolan såsom hufvudsakligen en
»kristendomsskola». Likasom de klassiska studierna i elementarlärover-
ken upptagit den hufvudsakliga skoltiden och lemnat föga rum för
andra ämnen, så är förhållandet med religionsämnet i folkskolan. Lika-
som klassiciteten vanligen studerats på ett så förvändt, formalistiskt
sätt, att resultatet blifvit allt annat än hvad man med något skäl
kunnat kalla »klassisk bildning», så har äfven religionsundervisningen i
folkskolorna bedrifvits och bedrifves ännu mycket vanligt så tvärtemot
idén af allt hvad kristligt lif och kristlig anda heter, att man icke
kan annat än djupt beklaga den häfdvunna förvillelse, som kallar en
sådan undervisning för kristlig. Slutligen, liksom hvar och en, hvilken
uppträder mot de gamla språkens obehöriga inkräktningar på den
allmänna bildningen, eller till och med blott-mot mycket som påtag-
ligen är falskt eller ensidigt i sjeltva undervisningen deruti, gerna
bür ansedd såsom en fiende till klassiciteten och de gamla språkens
studium, likaså blir vanligen den, som vill på något sätt rubba det
bestående i folkets religionsundervisning, äfvenväl från| ett visst håll
gerna utskriken såsom antikrist. Icke desto mindre skola vi tillåta
oss att, med all aktning för andras tänkesätt rörande detta vigtiga
ämne, framställa huru vi för vår del tro att den kristliga bildningen
bäst skulle befrämjas, utan att, såsom för närvarande verkligen är
förhållandet, utgöra ett kinder för den öfriga bildningen..

Detta kan icke ske utan en stor reform inom kyrkan, och vi nöd-
gas sålunda yrka på den reformen. Till dess genomförande behöfvas
emellertid i hufvudsaken inga åtgärder hvarken af representationen
eller kyrkomötet eller regeringen, utan helt enkelt god vilja hos sven-
ska presterskapet; och hvad i lagstiftningsväg kan behöfvas, skall sä-
kert ganska lätt erhållas, om denna goda vilja ej saknas. Vi begära
SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. 435
således, att presten frigör sig från jordbruk med thy åtföljande span*
nemåls- och annan handel, med mera som kan hindra honom ifrån
att-vara en verklig herde för hjorden; att han till och med försakar
äran att vara ordförande i skölrådet och annat sådant, så vida han ej
af särskilda omständigheter dertill kallas; men att han deremoticke anser
sina pligter såsom prest uppfyllda blott genom att ex officio på sön-
dagen uppträda på predikstolen samt för öfrigt döpa barn och begrafva
döda m. m. eller genom allt detta, som väl heter »religiösa förrättningar»»
men som icke i och för sig är religion. Vi skulle äfven önska, att
presten befriades från dessa icke längre tidsenliga »husförhör» med
deras bismak af mantalsskrifning. Deremot skulle vi vilja, att presten
rätt ofta, och om möjligt hvar je vecka hela året igenom, besökte rotarne
i församlingen, för att sålunda inom mindre kretsar göra religionen
bättre känd * och älskad, för att ställa sig i närmare beröring med
hemmet samt dymedelst äfven der^ i det dagliga lifvet, ej blott i kyr-
kan och vid högtidliga tillfällen, göra religionen bofäst och sig sjelf
till en verklig rådgifyare i andliga ämnen — en rol, som den nuva-
rande formalismen lemnar åt förstkommande vinkelpredikant. Om
genom ett sådant inflytande det blefve sed att husfadren eller modren
dagligen med barnen gjorde sin andakt, läste sin bibel eller andra
religiösa Skrifter och i allmänhet föräldrarne i religiöst och sedligt afse-
ende gåfve en god ledning åt barnen, — hvilket ej är omöjligt
månne ej detta skulle verka bättre till religiositetens befrämjande än
de allrabäst inpluggade »hemlexor» ur katekes eller biblisk historia?
— Man svarar, att vi tyvärr icke stå på en sådan ståndpunkt i re-
ligiöst hänseende, att man kan hoppas någonting dylikt. Men vi tro,
att det verkligen beror på prestema sjelfva att skapa ett sådant till-
stånd; och misslyckas de äfven i enstaka fall, så skola dessa fall icke
vara talrikare än de, der nuförtiden man klagar öfver försummelse
uti förhörandet af »hemlexor». För öfrigt vilja vi ej, att religions-
undervisningen skall stanna härvid. Må gerna skolan afstå en del af
en skoldag eller af två skoldagar i veckan för detta ändamål; men vi
begära då, att undervisningen skall meddelas af presten, icke af skol-
mästaren. Hinner ej prestens tid till för alla skolorna i en församling,
så må han taga sig ett särskildt tjenstebiträde till hjelpj eller, än bättre, må
han taga enskilda nitiska församlingsbors biträde i anspråk för denna
verksamhet; ty vi äro öfvertygade derom, att det icke skall vara svårt
att finna både män eller qvinnor, hvilka i detta fall hafva lust att
medverka såsom frivilliga. Finnas de ej nu, så skall en verkligt krist-
lig och nitisk prest säkerligen ej hafva svårt att bilda, att framkalla
dem. Att äfven en skollärares biträde må emottagas, säger sig sjelft;
men endast’ i det fall att han af'inre drift och kallelse känner sig
dertill manad; icke så att det anses tillhöra tjensten,. eller qvalifika-
436 SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER.

tion härför anses såsom nödvändig för tjensten. I allmänhet kan man
säga, att det finnes något som, under för öfrigt lika omständigheter, syftar
att göra skolläraren mindre skicklig än mången annan just för denna del
af undervisningen. Eller bör det förundra, om den, som har till sin dag-
Jiga uppgift att meddela kunskap och förhöra lexor, och detta i alla äm- >
nen, äfven uti religionsämnet skulle egna sin uppmärksamhet hufvud-
sakligen eller till och med uteslutande åt blotta kunskapen och lexan?
Att i det fallet undantag finnas, veta vi alltför väl.

På detta sätt tro vi, att en lefvande kristlig undervisning och en
sannt knstlig anda skulle kunna göra sig gällande inom församlingarne
och bland det uppväxande slägtet; hvilken verkan deremot katekesläs-
ningen, med eller utan »hemlexor», med eller utan »förklaringar», d.v.s.
hela denna hittills brukliga skolastiskt-teoretiska s. k. kristendoms-
undervisning ännu aldrig visat sig i stånd att åstadkomma* Detta vore
en sida af saken. Den andra sidan vore att sålunda en omätlig vinst
skulle tillskyndas de verldsliga läroämnena i folkskolan, så ätt omsider
några verkliga framsteg deruti kuude göras; —- dels derigenom att
tillräcklig tid blefve lemnad för undervisningen uti dessa ämnen, dels
derigenom att man kunde hoppas att erhålla skollärare som vore sin
uppgift fullt vuxne.	.	'	'

Det är i allmänhet icke litet man begär af folkskoleläraren.
Då, såsom nu, folkskolan anses såsom företrädesvis en »kristendoms-
skola» och religionsämnet följaktligen såsom det vigtigaste af alla sko-
lans läroämnen, så är tydligt att man i första rummet måste fordra
af skolläraren att vara en sannt religiös och kristligt bildad person,
med förmåga att handleda barnen uti religionens sanningar. Detta
är emellertid kanhända den svåraste fordran man ställer till och med
på prestèn. Men vidare skall skolmästaren förstå att undervisa i alla de
verldsliga ämnena, innanläsning och välläsning, historia, geografi, na-
turvetenskap, geometri och räkning; han skall vara skönskrifvare och
, tecknare; han skall vära sångmästare, gymnastik- och exercismästare,
' trädgårdsmästare. Är han tillika klockare, så skall han förstå att
vaccinera och låta åder m. m. Det är ju ganska lyckligt, om man
kan finna sådana tusenkonstnärer; men erfarenheten visar det vara
klokast att i sådana fall hellre något inskränka sina pretentioner.
Toge man bort, på det sätt vi föreslagit, religionsundervisningen
från folkskolan, ville man erkänna skolläraren endast vara socknens
verldslige lärare, men låta presten vara réligionslärare; — så skulle
svårigheten att finna en fullt duglig skollärare säkerligen reduceras
till hälften af hväd den nu är1). Och religionsundervisningen skulle

*) Det vore godt om man äfven i afeeende på de öfriga ämnena, der omständighe-
terna så tillåta, gåfve åt skolläraren behöfligt biträde.	v
SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTATER. 437

4

medelbarligen derigenom göra den ofantliga vinsten, att presten finge
uti sin skola, framförallt i nattvardsskolan emottaga barn, som, om de
än ej från folkskolan medförde en hop illa förstådda och illa sagda
katekeslexor, i stället hade god förmåga att läsa innantill och ett nog
odladt förstånd för att fatta hvad som sades — ett vida säkrare un-
derlag för prestens följande undervisning, än katekeslexorna.

Vi hysa mycket liten förhoppning att få se utförd en plan, som
vi för vår del tro skulle verksamt bidraga att befrämja kristendoms-
kunskap och sannt kristligt lif bland folket, och som är nödvändig
för åstadkommande af den medborgerliga bildning söm folkskolan just
varit afsedd att meddela; men vi kunna i alla fall ej underlåta att
ånyo upprepa hvad vi redan tillförene mer än en gång i det fallet
yttrat, och tro att saken förtjenar att begrundas. Ty det är just
har som, efter vårt förmenande, hela folkundervisningsfrågans tyngd-
punkt ligger; och under åberopande således af de grunder, som i det
föregående anförts såsom stöd for vårt omdöme i saken samt under
de förutsättningar vi der gjort, tveka vi ej att såsom förnämsta vilko-
ret för folkundervisningens rätta utveckling både i religiöst ochverds-
ligt afseende beteckna skolans emancipation från kyrkan och skol-
undervisningens sekularisering.

Inspektionsberättelserna upptaga äfven några underrättelser an-
gående sockenhibliotékerna; och då dessa institutioner äro af en syn-
nerligen stor betydelse för folkbildningen, hafva vi ansett skäl att äfven
meddela något derom. Uti tab. (D) innehålles antalet sockenbiblioteker
uti de särskilta stiften, sammandraget ur de berättelserna åtföljande
tabellerna.

Tab. (D).

Antar Sockenbiblioteker.

Upsala stift		v	 172.	Transport 969.
Linköpings stift		 127,		Göteborgs stift				 64.
'Skara	» 	 159.	Kalmar	» 	  35.
Strensmäs	» 	 116.	Karlstads » 		 130.
Westeråa	» 	 97,	AJlCuX *□ UiliUQ	r  TTévmÖRfindR » 	  20.
Wexiö	» 	 87.	AAvl JLA VQCVA&UkZ rr	■ ■ i i	—  Wisby	» 		 47.
Lunds	» 			 211..	;	. Summa 1,265.
	Transport 969.	

* Den första rörelse inom vårt land för att i någon större skala
åstadkomma sockenbiblioteker skedde, om vi ej misstaga oss, i Werm-
land (genom ett för ändamålet stiftadt sällskap); och för närvarande
saknas sådana uti detta landskap endast i 6 församlingar, hvilka se-
438 SVENSKA FOLKSKOLANS ORGANISATION OCH HITTILLS VUNNA RESULTA TER.

nare likväl åtminstone hafva en del årgångar af »Läsning för folket»,
(en något derutöfver). Enskild frikostighet, såsom af aflidne Fri-
herre Funk i Östergötland m. fl. hafva verkat mycket i denna riktning.
På 1850-talet föranleddes genom enskilda bemödanden en ny väckelse
i detta äfseende, och ej obetydligt gjordes för spridningen till alla
delar af riket af god och ändamålsenlig läsning. Ett ï Stockholm
bildadt sällskap föranstaltade om utgifvandet af en förteckning öfver
för ändamålet lämpliga böcker, och flere bokförläggare började att
intressera sig för spridningen af sina förlager på denna väg. Man
såg sålunda ; under några år" en ganska allmän och stark verksamhet
för åstadkommandet af sockenbiblioteker. Sedermera tycktes intresset
för saken minskas, men fick åter för någon tid lif genom den påmin-
nelse, som justitiekansleren lät, vi minnas ej hvilket år, utgå rörande
förhållandet med tidskriften »Läsning för folket», hvaraf flere årgångar
blifvit af riksdagen skänkte till församlingame, men detta oaktadt x
under. långliga tider ej kommit dem till godo. På sednare tider har
ett eller annat landsting tagit saken omhänder; och inspektörerna
tyckas lifligt intressera sig för detta vigtiga supplement till folkskolan
Ehuru sålunda mycket återstår att göra på detta fält, må vi likväl
hoppas att det ej skall dröja länge förr än hyarje socken i riket har
ett eller flere bibliotek. Hvad allmogens läslust angår, så variera upp-
gifterna; det är först genom läsning som hågen för läsning skapas.
Exempelvis anföres af inspektom Psilander (Göteborgs stift) att »bland
de 30 bibliotek, der utlåning pågått^ 9 varit mycket flitigt, 15 ganska
flitigt samt 6 föga anlitade. Rörande Fors (Foss?) pastorat (äfven-
ledes i Göteborgs stift) anför inspektom Leidesdorff, att från de »der
befintliga sockenbiblioteken, hvilka tillsammans bestå af 1,259 volymer,
under de senaste tre åren inalles utlemnats 9,291 lån, eller i medeltal
3,097 lån hvarje år». På många ställen synes allmogen ännu ej hafva
lärt sig förstå betydelsen och vigten af sockenbiblioteket; men det är
att förmoda att i detta fall exemplet kommer att smitta.

Såsom supplementära bildningsanstalter bredvid den egentliga
folkskolan får man anse söndagsskolor och repetitionsskolor för barn,
som redan utgått ur de vanliga skolorna. Dessa undervisnings-
tillfällen synas ännu icke vara omfattade med dét intresse som de
förtjena; flere orsaker kunna dertill medverka. Vore folkskolans un-
dervisning så ordnad som här ofvanföre blifvit antydt, och man i följd
deraf kunde hafva större anspråk på skolläraren, hvad de verldslig^.
läroämnena beträffar, borde det ingalunda vara omöjligt, helsi om en
och annan nitisk och kunnig församlingsbo derför intresserade sig, att
göra hvarje sockenskola om än i liten skala och med olika anord-
ningar — till en medelpunkt för just en sådan slags högre under-
visning som de s. k. folkhögskolorna åsyfta att meddela, Att på allt
'	OM LYXEN.	..............439

. k ■ ■	.

sätt söka befrämja dessa olika arter af supplementär folkundervisning
måste alltid komma att vara af stor vigt, huru goda folkskolorna an
må blifva; och än mer, då folkskolorna så litet motsvara sin be-
stämmelse som tyvärr ännu är förhållandet. Folkbildningens vänner
hafva således här ett rikt fält att bearbeta, och desto tacksammare
som det ofta nog är lättare att i detta fall vinna några resultater än
genom bemödanden, som direkt afse folkskolans förbättring.

Åtskilligt annat vore att tillägga rörande slöjdskolor och s. k.
högre folkskolor, m. m. för att göra redogörelsen för inspektionsbe-
rättelsema mera fullständig1); men vi inskränka oss, hvad slöjdsko-
lorna beträffar, till den anmärkningen, att dessa slags läroanstalter
äro mycket fåtaliga; och hvad de högre folkskolorna angår, sväfvar
ett visst dunkel öfver deras organisation, så att man icke vet hvad
man om dem bör tänka. Ej heller får man veta rätt mycket af be-
rättelserna. Så mycket synes emellertid gifvet, att då, enligt berättel-
sen för Kristianstads och Blekinge län, sex elever vid en examen af-
gått från Jemshögs högre folkskola, af hvilka fem vunnit inträde
i femte klassen af - Kristianstads och Karlskrona högre elementar-
läroverk, så vittnar detta obestridligen om en helt annan organisation
af de ifrågavarande slags skolorna samt ett helt annat mål för
desammas undervisning än man från böijan tänkt sig.	•

P. A. Siljestböm.

Om Lyxen.

En national-ekonomisk betraktelse.

På hvilken punkt som helst af det menskliga samhällets utveckling
man vänder blicken, visar ëig en företeelse, hvilken, ehuru på de lägre
utvecklingsgraderna af fullkomligt samma natur som på de högre, likväl
i samhällets barndom icke tager uppmärksamheten så mycket i an-
språk, som då det framskridit till en högre kulturgrad, kanske för-

1 ) Den form, hvarunder inspektionsberättelserna publiceras, gör hvarje försök till en
bearbetning af dessa rikhaltiga materialier till ett ytterst mödosamt arbete. Må man blott
föreställa sig 13 olika berättelser uti en och 15 i en annan volym, alla med hvar sin sär-/
skilda paginering och utan ens några kantrubriker inuti texten, sont kunde tjena till väg-
ledning i afseende på stift och inspektionsdistrikt! Dessutom försvåras ett sådant arbete
ytterligare genom den i ett eller annat fall temligen olika uppställning, som gifvitö åt be-
rättelserna, i det man dels (i ett fall) meddelat detalj uppgifter för hvaije skola, dels en.
väsentligen öfversigtlig framställning. I allmänhet har man valt en medelväg.
440	-	OM LYXEN.

nämligast derföre, att den då icke ännu antagit sådana dimensioner,
som blifva en följd af en högre kulturutveckling, ej heller iklädt sig
den karakter af förfining; som man är van att tänka sig förbunden
med densamma och hvilken ej kan åtfölja den annat än som en kul-
turens frukt på godt eller ondt Denna företeelse är Lyxen, Lyxen,
till följe af det bibegrepp, som nyss antydts alltid åtfölja densamma,
anses visserligen egentligen tillhöra blott det mera utvecklade sam-
hället, men i sjelfva verket är den lika gammal som samhället, ja, som
menniskan sjelf; ty njutningsbegäret nedlades vid menniskans skapelse
i hennes bröst. Detta begär, så djupt rotadt i menniskans natur,
torde ej heller försvinna förr än menniskoslägtet upphört att vara till,
och derföre framträda yttringame, af detsamma öfverallt på mennisko-
slägtets utvecklingsbana, olika visserligen till form och art, men alla
lätteligen härledda till samma ursprung. — Hvem har ej hört talas
om eller sjelf talat om lyxen? Hvem vet ej huru den ene fördömt den,
den andre prisat den, alla mer eller mindre njutit af den? Än hafva
sedolärare, statsmän och vetenskapsmän uttalat sin förkastelsedom
öfver den; än hafva de fört dess talan såsom befordrande kulturen,
äggande menniskan till ansträngningar och sålunda nyttig för samhäl-
lenas utveckling och rikedom, k den ena sidan har man framställt
den såsom en samhällets ädlaste krafter förtärande kräfta, ett symptom
af en djupt genomgående förstörelseprocess i dess inre; å den andra
vill ( man i densamma se en välgörande genius, hvilken i ett gyllene
regn utgjuter de rikes skatter till de fattiges uppehälle, och likasom
oförmärkt tvingar de förra, då de gifva efter för sitt njutningsbegår,
att tjena de senare, sålunda, ett medel i Försynens hand, verkande
till att förmedla den ojemna fördelningen af de timliga håfvorna. Den
enskilde har nog, hvar i sin stad, häpnat öfver de yttringar af lyxen,
hvilka han varseblifvit med egna ögon eller lärt känna af historien;
men. å andra sidan har han sannolikt i ganska ringa grad förmått
sig att lemna de beqvämligheter, lyckans skänk eller hans egen om-
tanka förskaffat honom, eller ens upphört att eftérsträfva dem i ännu
större mått, och vid ett sådant handlingssätt aldrig ett ögonblick tviflat
om att vara i sin goda rätt, aldrig ett ögonblick känt förebråelsen af
ett samvete, huru ömtåligt som helst. De största utgifter, alla enligt
det allmänna föreställningssättet fallande under kategorien af lyx, kunna
förenas med den ädlaste bildning, den renaste sedlighet. Och, om
man ser bort, ifrån den moraliska sidan af saken, finner man ej att
den enskilde, som offrar stora summor på tillfredsställandet af behof,
hvilka ej kunna anses annat än som lyx, likväl , går framåt i ekono-
miskt välstånd, likasom äfven att hela stater, der ofantliga summor,
antingen såsom statens egen eller såsom den enskilde medborgarens
OM LYXEN.	441

%

konsumtion egnas ât dylika behof, likväl äro stadde i ett oupphörligt
ekonomiskt framåtskridande?

En företeelse, så konstant, så allmänt utbredd, så genomgripande
i sina verkningar, torde väl redan derigenom vara ett föremål för in-
tresse. Uppträdande på hvarje kulturgrad, skiftande till form, men
aldrig till väsen, ligger upphofvet dertill säkerligen i menniskans egen
natur och är ej att söka i någon genom händelsen väckt eller genom
reflexionen framkallad kunskap om nya behof. Deraf frågans psyko-
logiska intresse. Icke mindre är det moraliska intresse den innebär.
Visserligen eger menniskan rätt att för sina ändamål begagna de na-
turliga tingen; men bör detta bruk sträckas utöfver tillfredsställandet
af de oundgängligaste behofven? — Är icke hvarje bruk, som går
utöfver denna gräns, otillåtet, en eftergift åt böjelser, som, lindrigast
sagdt, ej tillhöra vår ädlare natur, och hvilkas tillfredsställande hindrar
vår sträfvan för fullkomnandet af denna genom att draga våra krafter
från det bättre ändamålet till det sämre? Från denna sida sedd er-
håller betraktelsen öfver lyxen ett ännu högre och mera omfattande
intresse, ty denna betraktelse sammanfaller egentligen med hela'frâgan
om betydelsen och värdet af menniskans sinnliga natur, huruvida den-
samma är skadlig för utvecklingen af menniskans högre anlag och
således bör så mycket som möjligt undertryckas, eller huruvida den-
samma äfven kan vara, inom sin sfer berättigad och blott böra stå
tillhaka, när hennes kraf råka i kollision med de högre, andliga. Till
det intresse lyxen, ur dessa båda synpunkter sedd, eger, kommer äfven
det ekonomiska; ty af det sätt, hvarpå ett folk konsumerar hvad det
genom sin produktion vunnit, är dess ekonomiska utveckling helt och
hållet beroende. Då detta sätt till en stor del bestämmes af folkets
: sedliga ståndpunkt, så är härmed antydt huru nära i fråga om lyxens
bedömande de moraliska och ekonomiska sidorna äro förbundna. —
Så erbjuder denna företeelse redan i sig sjelf, genom det sammanhang
den eger med menniskans natur och hennes moraliska och fysiska ut-
veckling, flera sidor af intresse. Tager man då dertill i betraktande
de olika, ja rent af stridiga sätt, hvarpå den blifvit bedömd, så synes
deraf ännu ett ökadt intresse kunna tillvinnas densamma och gifva en
naturlig anledning till ett försök att utreda dess natur och väsen, ett
försök så mycket mera lockande, som litet hvarje nog eger en mera
eller mindre klar kuskap om hvad lyx är och deröfver fällt mera eller
mindre grundade omdömen, hvarigenom ämnet således är ett af de
mest populära, som kan väljas till föremål för en vetenskaplig be-
traktelse. Det är egentligen från den ekonomiska sidan, som lyxens
betydelse för samhället här skall blifva bedömd, men då, enligt hvad
nyss ofvan antyddes, den ekonomiska sidan på det närmaste samman-
442	OM LYXEN.

hänger .med den moraliska, kan den senare ej heller lemnas helt och
hållet å sido.

För att kunna göra reda för lyxens inverkan på ett folk, är na-
turligtvis nödvändigt, att först bestämma hvad lyx är, hvilken slags
konsumtion af naturens eller arbetets alster, som kan komma under
denna benämning. Ingenting är i sjelfva verket mera obestämdt än
begreppet lyx. Den flyktigaste blick på kulturhistorien visar nämligen,
att hvad som under ett tidskifte ansetts för ett alldeles umbärligt, till
och med skadligt, öfverflöd, under ett annat redan antagit karakteren
af en1 nödvändighetsvara. Det fanns sannolikt en tid, då behofvet af
skor var .föga kändt, och då fotbetäckningen utgjordes af ett stycke
oberedd djurshud; —- men faller det nu någon in att säga, det en
fotbetäckning af detta slag, hos folk, som stå på den kulturgrad och
bebo länder med ett sådant klimat som innebyggarne i Europa, kan
rubriceras såsom lyx? — På samma sätt som en stor olikhet i be-
greppet lyx visar sig från tidehvarf till tidehvarf, så röjer sig äfven
en dylik skiljaktighet under samma tidehvarf mellan olika folk och
till och med mellan olika klasser af samma folk. Så är t. ex. hos
folk, som bebo de länder, der vinet frambringas, förtärandet af denna
vara ingalunda räknad såsom en luxuriös konsumtion, såsom hvilken
det deremot anses hos andra folk, åt hvilka denna ädla produkt icke
blifvit skänkt af naturen. Hos ett och samma folk under samma tide-
hvarf röjer sig denna olikhet derutinnan, att den bildade mannen för
sig och sin familj — för att ej tala om hans andliga behof — tager
i anspråk större beqvämligheter i afseende på bostad, större omvexling
och finhet i afseende på kläder och föda, och måste göra det för att
ega den lifvets trefnad, hvarförutan han ej med full kraft kan egna
sin verksamhet åt det kall, han valt, än mannen af arbetsklassen,
hvilken kan, utan att drabbas af en sådan saknad, umbära allt detta.

Men likaså påtaglig som denna vexlande uppfattning af lyxens
begrepp hos olika tidehvarf och olika samhällsklasser är, likaså uppen-
bar är ock orsaken dertill. Hvad som drifter menniskan — likasom
äfven djuren — att bemäktiga sig de yttre tingen, det är behofven,
hvilkas tillfredsställande är beroende af de yttre tingen och sålunda
förutsätter ett välde öfvér dessa. Men då djuret blir stillastående
inom samma krets af behof, utvidgas denna hos menniskan oupphör-
ligt. Grunden dertill är menniskans perfektibla natur, den bildnings-
drift, som bor i hennes väsen; och då de ökade behofven hafva sin
grund i menniskans perfektibilitet, så blifver en tillvext i behofven
alltid en yttring af en högre kulturgrad, hvilken, för att blifva per-
manent, äfven medförer medlen för deras tillfredsställande. Ty ett
behof, som icke är ett rent naturbehof, måste upphöra, om medel ej
finnas för dess tillfredsställande. »Hvarje bildningsgrad», säger Roscher,
OM LYXEN.	443

»ger sig tillkänna genom en tillökning i behofvens antal och kraft,
hvilken dock blifver tillfredsställd.» Genom att sålunda tänka sig be-
hofven med kulturens fortgång stadde i en oupphörlig utveckling, är
det lätt förklarligt, huruledes det, som på en lägre kulturgrad ansågs
såsom en alldeles öfverflödig lyxartikel, kan, på en högre, komma att
betraktas såsom en ren nödvändighetsvara. Ville vi utbyta våra om-
sorgsfullt försedda boningar möt våra förfäders otäta timmerhus, utan
glas i fönstren och utan annan öppning för att utsläppa röken än ett
hål i taket? — våra yllekläder emot deras djurshudar? — På samma
sätt som hela menniskoslägtet framgår från den ena kulturgraden till
den andra, och behofven med detta framåtskridande växa, så äfven
inom ett särskildt samhälle, der en klass alltför väl kan tänkas i kultur-
utvecklingen hafva gått framom en annan, och sålunda, med ökade
behof, tager i anspråk en konsumtion, hvilken för en annan samhalls-
klass, som ej hunnit så långt i kultur och följaktligen i behof, anses
såsom öfverflöd. Att reducera behofven till sitt minsta möjliga, blott
för lifvets uppehållande nödiga, mått, det vore således att utrota civi-
lisationen och återföra menniskan till djurets ståndpunkt. Den gre-
kiske filosofen, hvilken bodde i en tunna och af Greklands och Asiens
beherrskare, ej hade att utbedja sig annan gunst, än att stiga ur solen
för sig, sträfvade efter denna behofvens inskränkning; — men också
gaf hans samtid honom benämningen den cyniske — den hundaktige
filosofen.

Att sålunda från behofvets och den detsamma åtföljande kon-
sumtionens art bestämma, hvad som är lyx eller icke, är, till följe af
hvad som ofran blifvit sagdt om behofvens relativitet, omöjligt. Att
åter förneka behofvens, på kulturens utveckling beroende, relativitet
och såsom berättigade erkänna blott dem, hvilkas uppfyllande kräfves
till lifvets oundgängligaste nödtorft, och att följaktligen såsom lyx be-
trakta hvarjé konsumtion, som föranleddes af ett behof, liggande högre
än dessa, det vore att förneka nödvändigheten af all kultur. En an-
nan heRtâmining måste sålunda sökas. I det föregående hafva vi, på
grund af det allmänna föreställningssättet, anticiperat, att två bestäm-
ningar, hvilka der blifvit använda, tillhörde lyxen, hvilka äfven efter
dess begrepp, d. v. s. såsom kännemärken, måste anses tillhöra den-
samma. Den ena är, att lyx innebär en konsumtion, den andra, att
denna konsumtion är öfverflödig. Konsumtion är hvarje förbrukning
af de materiella tingen, hvarigenom dessa undergå sådana förändringar
till substans eller form, àtt de upphöra att vara hvad de förut varit -
en åtgärd, som för öfrigt kan hafva såväl en förminskning, som en
förhöjning af de förbrukade tingens värde till följd; och då till lyxens
väsen just horer, att- menniskan genom den i ymnigare mått använder
de materiella tingen för sina behof, är det klart, att i lyxens begrepp
444	OM LYXEN.

först måste ingå bestämningen af konsumtion? Men derjemte horer
dit, att denna konsumtion skall vara öfverflödig. Här , är åter en re-
lativ bestämning, ty en qvantitet, som för ett eller annat ändamål an-
vändes, kan ej betecknas såsom öfverflödig annorlunda än i jemförelse
med en annan, som är nödvändig eller jemnt tillräcklig. Det blir så-
lunda nödigt, att söka bestämma hvar den gräns ligger, till hvilken
man skall taga hänsyn för att finna om en konsumtion är öfverflödig
eller icke, således om den faller under begreppet lyx eller icke. Men-
niskan konsumerar, är det sagdt, de materiella tingen för att tillfreds-
ställa sina behof. För hvarje behof är hon nödgad att taga i anspråk
en viss qvantitet af de materiella tingen. Men storleken af denna
qvantitet eger ett naturligt mått, bestämdt af det ändamål, för hvilket
hon använder dem. Detta mått är behofvets kraf. Men till hvad som '
går derutöfver är hon icke ovilkorligt berättigad, såvida nämligen som
man kan säga, att det blott är behofvets tillfredsställande, som be-
rättigar henne att förfoga öfver de materiella tingen och hennes rätt,
såsom varande grundad på behofvet, således blott sträcker sig så långt
som detta. Således, vilja vi säga, är det i första rummet en öfver-
flödig konsumtion, att, för ett gifvet behof, använda en större qvan-
titet matériella medel, än som för tillfredsställandet af detta behof
erfordras. Hvarje sådan användning är sålunda att anse såsom lyx.

Men saken torde behöfva att ännu närmare bestämmas. ïy om,
i det anförda fallet, öiverflödet eger rum med afseende på medlen,
som användas för behofvets uppfyllande, kan icke ett ofverflöd finnas
äfven med afseende på sjelfva ’behofvet? Blifver icke saken alldeles
densamma, om man använder nödvändiga medel på ett öfverflödigt
behof, som om man använder öfverflödiga medel på ett nödvändigt
behof? — Om så är, måste man gå ännu ett steg tillbaka, och under-
söka hvad som är ett nödvändigt behof, emedan, först sedan detta
blifvit utsagdt, frågan synes vara till fullo besvarad. Behofven äro
uttrycken af hvad ett väsen vill hafva af någonting utom detsamma
varande, för att genom att på ett eller annat sätt tillgodogöra detta,
afhjelpa en brist, som det förnimmer. Hvarje väsen är berättigadt
att erhålla hvad som för detsamma är nödvändigt,. för att det skall
kunna uppfylla sin bestämmelse; således är hvarje behof, som yttrar
sig i denna riktning, nödvändigt. Så t. ex. hörer det till hvarje lef-
vande väsens bestämmelse att uppehålla sin existens, och derföre äro
alla de behof, som hafva detta till ändamål, nödvändiga. Attförmen-
niskan, som har en annan, högre natur, än den sinnliga, undantag i
detta fall gifvas, är allmänt bekant; men dessa upphäfva icke regeln,
utan bevisa endast att hos menniskan den sinnliga naturens behof få
stå tillbaka för den andliga naturens fordringar. Nu har visserligen
hvarje väsen sin allmänna bestämmelse inom det slägte det tillhörer;
OM LYXEN.	445

*

men såsom individ har det afven sin särskilda bestämmelse, och deraf
kommer den oändliga skiljaktigheten i behofven hos olika individer.
Hos djuren och äfven hos menniskan på den allra lägsta kulturgraden
äro behofven bestämda genom instinkten. Denna är en yttring af
naturens sjelfuppehållande kraft, och de behof, som af densamma fö-
das, berättigade som naturen sjelf, men också inskränkta till samma
evigt enahanda lagar, efter hvüka denna verkar. Annorlunda hos
menniskan. Så snart hon öfverskridit det första tillståndet, i hvilket
> hon har sin tillvaro blott såsom ett naturting, löser reflexionen hennes
beroende af naturen, viljan frigöres och med detsamma förlorar hon
ock naturens säkra men hämmande ledning. Behofven mångfaldigas,
men genom frigörelsen från naturens ledande hand är ock vägen till,
misstag öppnad, så att med de berättigade de oberättigade kunna höja
sin röst. Detta behofvens mångfaldigande är, enligt hvad i det före-
gående blifvit anmärkt, just tecknet på kulturens framåtskridande, men
icke följer deraf, att hvarje behof är nödvändigt. Men likasom öfver-
hufvud hvarje hos en varelse framträdande behof är nödvändigt, af
hvars tillfredsställande verkliggörandet af denna varelses bestämmelse
är beroende, så äro ock bland de, på hvarje kulturgrad framträdande
behof, de nödvändiga, hvilkas tillfredsställande är oundgängligt för att
menniskan skall kunna uppfylla sin bestämmelse, sådan denna af henne
fattas på denna kulturgrad. Detsamma gäller ock för olika klasser,
för olika individer inom samma folk; hvad som är nödvändigt för
denna klass, denna individ för att uppfylla sin bestämmelse, det är
ock för henne eller honom ett nödvändigt behof. Till kulturens ut-
veckling hörer icke allenast ett mångfaldigande af de fysiska behofven;
i sinom tid komma ock de religiösa, de moraliska, de intellektuella,

1	de æsthetiska. Alla dessa äro nu nödvändiga, om menniskan fattar
dem såsom sådana för att verkliggöra'sin bestämmelse, lefva efter sitt
väsen. Behöfves nu — och detta var frågans utgångspunkt — för
uppfyllande af ett gifvet behof en konsumtion af materiella ting, då
är den icke öfverflödig när den sker för ett behof, hvilket här blifvit
sagdt vara nödvändigt. Annars är den det och att karakterisera såsom
en luxuriös konsumtion.

Lyxens kännemärke är således att vara en öfverflödig konsumtion.
Detta synes, i betraktande af behofvens relativitet, vara den enda be-
stämning man kan gifva åt densamma. Ätt inskränka den nödvändiga
konsumtionen till den, som för produktionen af materiella värden är
nödvändigt, deri visserligen inbegripet ’ allt hvad som erfordrades för
att gifva arbetaren nödig säkerhet, kunskap och smak, är att sätta
lyxens begrepp allt för vidsträckt, då derunder skulle falla allt hvad
af materiella ting offrades för menniskans religiösa, intellektuella, mo-
raliska och æsthetiska behof, förutsatt att de genom detta offer för-
I

446	OM LYXEN.

värfvade egenskaper ej användes till produktionens ökande. Ty icke
kan man anse egandet af en psalmbok, en blomkruka, förmågan att
läsa och skrifva, för lyx? Ville man åter, å andra sidan, från begreppet
lyx utesluta allt, som användes för att gifva lifvet förökad trefnad,
prydnad och beqvämlighet, det vore att fatta detta begrepp alltför
trångt. En enkel bönesal kan för det religiösa behofvet, förutsatt att
detta är rätt lifligt och icke genom yttre medel behöfver väckas, vara
fullt så tillräcklig, som den praktfullaste götiska domkyrka. Kan man
påstå, att de mattor, taflor, mahognymöbler, som pryda mången embets-
mans boning, äro nödvändiga för att han skall knnna uppfylla sitt
tall? Skrifves ett embetsutlåtande icke lika väl på ett bord af furu,
som på ett bord af mahogny? — Det synes således ej möjligt, att be-
stämma lyxens begrepp annorlunda än som skett; emedan man så-
lunda bibehållit det för detsamma allmänt antagna kännemärket af
öfverflöd, men tillika gifvit åt detta senare begrepp en bestämd gräns.
Men när lyxens begrepp blifvit på detta sätt angifvet, kan man väl
då undgå att räkna denna företeelse såsom en bland de menskliga
förvillelserna eller brotten och öfver densamma uttala en ovilkorlig
förkastelsedom? Och, om man ser till dess Verkningar såväl på ett
helt folk, som inom individen, måste ej dessa också innefattas i samma
ogillande? En förbrukning af materiella ting, som är öfverflödig, kan
väl ej annat än verka förderfligt, och den böjelse, som drifver för-
brukaren till en sådan skadlig användning af det timliga goda, kan
väl ej annat än härleda sig från en förderfvad sinnesförfattning. Så
skulle det väl synas böra vara. Men det oaktadt visar det sig, att
man, med fullkomligt erkännande af lyxen såsom en öfverflödig kon-
sumtion, på fullt allvar tagit den i försvar, icke allenast såsom i mo-
raliskt hänseende rent af välgörande/ utan, hvad som synes mest an-
märkningsvärdt, äfven för produktionen positivt befordrande. I förra
hänseendet har mau anfört, huruledes lyxem verkade till flit, till an-
strängningar, till ordning o. s. v. alldenstund begäret att förskaffa sig
lyxens njutningar gjorde, att man med all makt sökte att bereda sig
medlen dertill. Dessa voro visserligen egentligen de ekonomiska; men
som förvärfvandet af dessa i så väsentlig mån var beroende af dc
moraliska egenskaperna, så var det ock nödvändigt att vinnlägga sig
om de senare, om man ville komma i besittning af de förra. Samma
moraliska egenskaper voro ock nödvändiga för att bibehålla den en
gång förvärfvade förmögenheten; vanan vid åtnjutandet af lyxens be-
hag, hvilket var beroende af ätt ega tillräckliga materiella medel för
detta ändamål, manade derföre till ordentlighet och ansträngningar
att bibehålla det förvärfvade eller möjligen förvärfva mera. Dessa
skäl sakna ej sin giltighet och hafva blifvit framhållna af en så all-
varlig författare som' Rau. Erfarenheten lånar dem ock onekligen
OM LYXEN.	447

sitt stöd, såsom man kan se af exempel, såväl hos individer, som hela
folk. Se till exempel det franska folket! Få nationer torde vara så
njutningslystna som denna, helst om man tager hänsyn till de större
städerna.» •innevånare; men, den mindre franska näringsidkaren är dock
ett mönster af idoghet och sparsamhet, men detta hufvudsakligen i
ändamål att förskaffa honom en förmögenhet, som kan sätta honom i
tillfälle att njuta. Skälen ega sålunda — vi upprepa det ännu en
gång — sin vigt,1 men skada är, att lika många, ja, sannolikt vida
flera, exempel skola kunna änföras på lyxens verkningar till utveck-
ling af alldeles motsatta egenskaper hos menniskan. Der kulturen re-
d$n gått så mycket framåt, att en del af den öfverflödiga konsumtionen
användes på förskaffandet af föremål, som förhöja den fysiska tillva-
rons välbehag eller skänka njutningar af intellektuell, moralisk eller
æsthetisk beskaffenhet, der verkar naturligtvis begäret efter lyxens
föremål, såvida de nyssnämnda njutningarne deri ingå, onekligen för-
finande; men då med kulturens utveckling lyxen'torde gå icke blott i
danna riktning, utan äfven i en motsatt, så torde man kunna befara,
att begäret efter lyxens njutningar kan leda lika väl till njutningar af
det senare slaget/ som af det förra. För att ur ekonomisk synpunkt
försvara lyxen, har man visserligen också åberopat de skäl, som hämtas
från, den nödvändiga besittningen af de nyssnämnda moraliska egen-
skaperna, såsom vilkor för en kraftig produktion af materiella ego-
delar; men hufvudsakligen har man i detta afseende anfört följande.
Finner näringsidkaren icke afsättning för sina produkter, så måste
hans näring nödvändigt gå under. Hvarje producent är för sitt väl-
stånd beroende af konsumtionen. Ju mera som konsumeras, desto
bättre står sig producenten. Det må vara, att lyxen är en öfverflodig
konsumtion; men detta gör ingenting till saken, ty såsom en kon-
sumtion kommer den i alla fall producenten till godo och är det en
/ öfverflodig konsumtion — desto bättre — ty ju mera, som konsumeras,
desto mera produceras också. Yttrar,sig öfverflödet i ett stort antal
behof, desto flera näringsgrenar öppnas för de särskilda behofvens
tillfredsställande; gäller det åter den qvantitet, som erfordras för att
- uppfylla hvarje särskildt behof, desto mera blifver inom hvarje nä-
ringsgren tillverkadt. Denna föreställning är så allmänt spridd, att
den trängt ned till folket och i dess mun antagit formeln af det all-
mänt bekanta talesättet: »om den rike icke gaf ut sina penningar,
hvaraf skulle då den fattige lefva»? — Skälet har en sida af sanning,
så till vida, som producentens välstånd visserligen är beroende af att
han finner afsättning för sina produkter, men det. fäster intet afseende
vid en annan lika vigtig sanning, att konsumtionen är af två slag, af
hvilka det ena underhåller sig sjelft, det andra måste underhållas någor •
annorstädes ifrån, att det ena ökar, det andra minskar folkets förmö-
448

OM LYXEN.

genhet, och att således producenten, såvida som produktionen är be-
roende af konsumtionen och denna af medlen att konsumera för, i
längden står sig vida bättre vid en konsumtion af det förra slaget än
af det senare. På detta förhållande beror svaret på frågan om lyxens
betydelse i ekonomiskt hänseende, och en närmare utredning af det-
samma skall straxt nedanför gifvas.

Då de skäl,' ur hvilka man försvarat lyxen från såväl moralisk
som ekonomisk synpunkt blifvit något utförligt upptagna, så bör ock
nämnas — hvad för öfrigt visserligen är allmänt bekant — att den
funnit nästan ifrigare fördömare än försvarare. Det ligger visserligen
också närmare till hands, att öfver lyxen uttala en fördömelse än ett
försvar. Fördömelsen har hämtat sina skäl dels från det sedefÖrderf-
vande njutningsbegäret, från de många' brott deraf alstras, från det
för menniskan förnedrande att ej kunna inskränka de fysiska behof-
ven, m. m., dels från den ekonomiska förlust, som tillskyndas samhället
genom den öfverflödiga konsumtion, lyxen alltid medförer. Dessa ar-
gumenter äro alltför väl kända, att de grunder, på hvilka de stödja
sig, behöfva vidare anföras. Till en viss grad äro de utgångna från
sjelfva den naturliga känslan och hafva sedan blifvit vidare utförda
både inom sedoläran och den ekonomiska vetenskapen. Att har vidare
uppehålla sig vid dem, lönar på ofvan anförda skäl ej mödan. De
hafva blifvit i korthet anförda, egentligen blott för att få tillfälle att
erinra, det äfven åt dem ej kan erkännas, fullkomlig giltighet. Den
åsigt, som helt och hållet fördömer bruket af de materiella tingen,
när detta ej är påfordradt af ett oundgängligt behof, är behäftad med
ensidighet. Bruket af materiella ting kan i och för sig ej vara för-
dömligt; det blifver det först, när genom detsamma några högre in-
tressen kränkas. Hvad angår den ihoraliska sidan af de materiella
tingens bruk, så torde den djupaste sanningen ligga i religionens bud:
, att bruka verldén, men såsom brukade man henne icke; ty detta inne-
bär icke en fördömelse af bruket i och för sig, utan gör allt beroende
af sättet, hvarpå bruket sker. Det vore lyckligt, om den följande
uppfattningen af lyxen, såvidt deri afseende fästes vid dess betydelse
i moraliskt hänseende, kunde komma att anses blott såsom en för-
klaring, en tillämpning af detta sköna ord, emedan något sådant vis-
serligen vore bästa profvet på denna uppfattnings sanning.

Sådana äro i korthet de skäl man framställt å ena sidan till att
försvara lyxen såsom något nyttigt, å den andra sidan att framställa
den såsom något absolut skadligt/ De förra, såvida de angå den mo-
raliska sidan, innebära någon, men såvida de hänföra sig till den eko-
nomiska, ingen sanning; de senare äro ensidiga. Ser man emellertid
endast på den ekonomiska sidan af lyxen, då kan man ej annat än
finna den absolut skadlig. Detta skall visa sig vid ett närmare be-
.	OM LYXEN.	449

*

traktande af .produktionens utveckling och de vilkor, hvaraf denna är '
beroende, då tillfälle tillika gifves, att'fullkomligen ådagalägga halt-
lösheten af den åsigt,.som förmenar, att lyxen vore i ekonomiskt hän-
seende fruktbarande. <	'

För åstadkommande af produkter af hvad slag som helst, är nöd-
vändigt att konsumera en viss qvantitet af materiella ting. Arbetaren
behöfver uppehålla sig under det att produkten åstadkommes; en män^d
ting åtgå sålunda till föda, kläder och bostad åt honom. Verktyg och
maskiner, som begagnas vid. arbetet, förslitas; »dyrbara byggnader, uti
hvilka de senare förvaras, lida genom tidens åverkan. Är fråga om
att frambringa en produkt, som är en förädling af en annan, så åtgå
dertill råämnen, såvida som dessa upphöra att finnas till i sin förra
form för att kunna framställas i sin senare, förädlade. Den ull, som
blifvit förvandlad till kläde, finnes ej mera till såsom ull. AUt hvad
som sålunda användes för att åstadkomma en produkt, det konsumeras
för detta ändamål; de förändringar till substans eller form, som vissa
ting undergå, för att derigenom frambringa ett annat, är sålunda en
, ’konsumtion. Men är företaget, för hvilket denna konsumtion skedde,
väl beräknadt, så skulle värdet af den produkt, som genom denna kon-
sumtion åstadkommits, öfverstiga, eller åtminstone fullt ersätta värdet
af de ting, hvilka för frambringandet af nämnda produkt blifvit kon- /
sumerade och hvilka man med ett gemensamt namn benämner pro-
duktionskostnaderna. Derigenom länder denna konsumtion samhället
till vinst eller åtminstone icke till, förlust* och de kostnader, som ge-
nom den tillskyndats producenten, blifva honom ersatta genom den
frambringade produktens högre värde. Denna konsumtion, ett nöd-
vändigt vilkor för att någon produktion skall kunna ega rum, kallas
’ ock, med afseende på det resultat .den lemnar, produktiv koïisumtion.
Den konsumtion åter, som sker sålunda, att efter densamma icke finnes
qvar ting som i värde uppgå till de konsumerades värde, bär deremot
namn af improduktiv konsumtion. Likasom den produktiva konsum-
tionen är nyttig för samhället, emedan den frambringar värden, så är
’ den improduktiva skadlig, emedan den förstör sådana. Nu är det
.klart, att om produktionen icke skall gå med förlust, så måste af den
vunna produkten först ersättas hvad dess frambringande kostat eller i
framtiden kommer att kosta. Först sedan detta skett, kan, utan att
en ekonomisk förlust inträffar, en improduktiv konsumtion ega rum.
Men då den vunna produktens värde ofta kan betydligt öfverskjuta
produktionskostnaderna, så kan visserligen en improduktiv konsumtion,
och detta äfven i. betydligt mått, ega rum, utan att samhället derföre
‘ behöfver gå tillbaka i ekonomiskt hänseende. Men skall samhället i
ekonomiskt hänseende ej blott stå stilla, utan äfven gå framåt, så är
det ej nog att den improduktiva konsumtionen blott hålles inom så-
450	OM LYXEN.

dana gränser, att den icke förhindrar den fullständiga ersättningen af
produktionskostnaderna; den måste återhållas ännu mera. För pro-
duktionen erfordras,. såsom nyss blifvit sagdt, en mängd materiella
ting, hvilkas användning är nödvändig, för att af den produktiva verk-
samheten åstadkomma ett behörigt resultat. Dessa ting aro de, som
sammanfattas under benämningen kapital. Är det nu nödvändigt att
för produktionen använda sådana ting, så är det ock sannolikt, att ju
mera af sådana, som användes, desto större kan äfven produktionen
blifva. Detta är också hvad erfarenheten bekräftar, emedan produk-
tionen utvecklas endast i samma mån, som kapitalet tillväxer, men
också i lika stor utsträckning, som denna tillväxt eger rum. Men de
ting, som utgöra kapitalet, måste äfven hämtas från den årliga pro-
duktionen. Är nu en del af denna redan bestämd, att, för att upp-
rätthålla produktionen på sin en gång uppnådda höjd, ersätta produk-
tionskostnaderna, så kan någon tillväxt af kapitalet, förutsatt att pro-
duktionskostnaderna äro desamma, icke ega rum, utan att de ting,
som dertill användas, tagas ifrån den del af den årliga produktionen,
som annars var bestämd att improduktivt konsumeras. En inskränk-
ning i den improduktiva konsumtionen är således, om man antager att
någon besparing i produktionskostnaderna ej egt rum, ett vilkor för
kapitalets tillväxt.

Sammanhålles hvad som nu blifvit sagdt om. skilnaden emellan
produktiv och improduktiv konsumtion och hvarderas inflytande på
produktionen med hvad som ofvan anförts till lyxens karakteriserande,
så torde ej blifva svårt att bedöma dess verkningar i ekonomiskt hän-
seende. Lyxen var, sades det, till sin natur en öfverflödig konsumtion.
Hvarje öfverflödig konsumtion är tillika en improduktiv konsumtion.
Den är detta på ett sätt af två. Antingen förstöres genom den verk-
ligen en större massa-af värden än som frambringas, eller ock går en
qvantitet förlorad, som annars hade ktmnat bibehållas. . Det förra är
en absolut, det senare en relativ förlust, men i båda fallen en förlust.
En person behöfver för att uppehålla sina krafter tillräckliga för det
arbete, han har att uträtta, dagligen till sin middagsmåltid två rätter
mat, men i stället förtär han fyra. Om hans arbete icke ger honom
medlen ,till de öfverflödiga två rätterna, så är detta arbete icke sä
mycket värdt, följaktligen kqnsumerar han mera än han producerar
och hans konsumtion af dessa två rätter år således absolut impro-
duktiv. Men måhända är hans arbete så mycket värdt, att det ger
honom medel att, förse sig med dessa två öfverflödiga rätter, dem vi
antaga att han dagligen förtär; en arbetare kan t. ex. ega dubbelt
så stor arbetsförmåga som en annan/utan att likväl behöfva förtära
mera än denne. I sådant fall skall'han kunna bespara värdet af de
två rätterna, använda detta såsom kapital och derigenom befordra
OM LYXEN.	451

produktionen. Men enligt det framställda exemplet handlar han icke
sä. Hans konsumtion är derföre en förlust för samhället, men en re-
lativ förlust, emedan det till följe af den icke är så rikt som det an-
nars kunde vara. Sådant är resultatet af lyxen, i hvilken riktning
man än tänker sig dess verkningar: Antingen minskar den massan af
värden genom att tillintetgöra en qvantitet deraf utan att sätta något
annat i stället; eller ock åstadkommer den, att denna massa är mindre
än hvad den, utan tillvaron af lyxens konsumtion, skulle hafva varit.
Från hvilkenderå sidan man betraktar den, kan man sålunda finna att
den inverkar menligt på produktionen och måste från ekonomisk syn-
punkt sedd vara absolut förkastlig. Men man lägge noga märke till,
att den skall vara en öfverflödig konsumtion. Åtskilligt af hvad som
■synes vara från ekonomisk sida öfverflödigt, är det dock icke, om
man tager hänsyn till menniskans andliga förmögenhéter; ty äfven
dessa kräfva sin andel af de materiella tingen. Hvad som for dessas
utveckling erfordras, är icke öfverflöd. Men äfven åt dem får ej till-
mätas mera, än hvad de nätt och jemnt behöfva; ty öfverskndes detta
mått, eger en öfverflödig konsumtion rum, hvilken, dess bestämmelse
må vara hvilka höga och upphöjda ändamål som helst, är ekonomiskt
skadlig.	;

Oaktadt det sålunda borde vara klart, att hvarje improduktiv kon-
sumtion, och således äfven lyxen, borde, från rent ekonomisk synpunkt
sedd, vara förkastlig, hat man dock nekat 'detta och förmenat, att den
improduktiva konsumtionen, eller, kanske rättare sagdt, hvarje kon-
sumtion,' och således äfven den improduktiva, vore för samhället nyttig.
De skäl, hvilka ligga till grund för detta påstående, äro de, som blifvit
, anförda till försvar för lyxens oskadlighet eller rent af gagn i ekono-
miskt hänseende. De äro till en viss grad plausibla och förtjena der-
före att företagas till, närmare granskning. Det är samma föreställ-^
ning, som går igen i det redan förut anförda populära uttrycket: om
de rika ej gåfvo ut sina penningar, hvaraf skulle då deii fattige lefva.
Sannt är visserligen, att den rike lean använda sina penningar, så att
den fattige får en verklig fördel deraf; detta sker t. ex. om den rike
rent af skänker bort sitt guld, ty detta är för den fattige naturligtvis
fördelaktigare än om den rike hade det inläst i sin kassakista. Vidare
tillskyndas den fattige en uppenbar förmån, om den rike jänvänder
sina penningar att derföre direkte betala arbetare, som för honom
verkställa åtskilliga arbeten. Dermed ger han dem visserligen föda,
kläder, husrum. Fördelen för den fattige genom detta förfarande ligger
helt enkelt deri, att den rike förvandlat sina penningar från att vara
icke-kapital till att vara kapital. Men äfven här är en åtskilnad att
• iakttaga; ty äfven i detta fall har den fattige en väsendtligen olika
fördel af det ändamål, hvartill kapitalet användes. Sker detta för ett
452	OM LYXEN.

produktivt ändamål, t. ex. för att uppbryta en åker, att anlägga en fa-
brik, så erhåller producenten sina kostnader ersatta genom värdet af den
erhållna produkten: hvad af hans kapital åtgått till vinnande af denna
får han sålunda tillbaka, och eger följaktligen fortfarande ett kapital
att ' fortsätta sina operationer. Använder han åter sitt kapital för ett
improduktivt ändamål, t. ex. att anlägga en park, ett konstgjordt vat-
tenfall, att hemta ett parti vin, då ställer sig saken annorlunda. Ar- .
betaren, som sysselsattes vid detta företag, har visserligen, medan ut-
förandet pågick, haft sin bergning; men den produkt, han åstadkommit,
ger ingen afkastning, egaren får ej tillbaka hvad han för dess erhål-
lande utgifvit, upphemtar således ingen ny fond att underhålla nytt
i arbete. Det kapital som användts är borta, kan icke vidare gifva
■ underhåll åt arbete; vill den, som verkställt dessa företag, fortfarande
underhålla sina arbetare, måste han taga de dertill nödiga medel från
något annat håll. Af dessa exempel visas den högst betydliga skilnad
i afseende på de arbetande klassernas belägenhet, som eger rum allt-
efter som en större eller mindre del af samhällets kapital egnas åt
produktiva eller improduktiva arbeten. De förra betala sig sjelfva, de
senare måste underhållas från andra tillgångar. Då de fonder, med
hvilka de till lyxen hörande utgifter bestridas, användas till impro-
duktiva arbeten, så är det klart, att detta skall vara för de arbetande
klasserna mindre nyttigt, än om de användes till Verkligen produktiva
ändamål. Att de användas for något som helst ändamål, hvarigenom
arbetaren kan förtjena, är visserligen bättre, än om de voro inlästa i
egarens kassaskrin; men sättet för användningen är ej likgiltigt, eme-
dan det ena eller ' det andra tillskyndar arbetaren väsentligen olika
fördelar. Men i de exempel, vi här framställt, hafva vi egentligen
- tänkt oss de fall, då den rike sjelf använder sina tillgångar. Detta
kan dock understundom icke vara händelsen och dessa likväl komma
arbetaren vida bättre till nytta, än om den rike använde dein för en
improduktiv konsumtion. En rik man, hvars tillgångar öfverskridå
hans behof, skapar sig ej nya sådana, utän bespar en del af sina in-
komster. Ofta blir ett sådant handlingssätt föremål för fördömelse i
den arbetande klassens intresse, hvilket man trör blifva tillgodosedt
blott genom den rikes utgifter. Det är dock ingalunda så. Den ar-
betande Idassens intresse blir vida bättre tillgodosedt om den rike
bespar något af sina inkomster än om han använder dem for sina
personliga behof. Underlåter han att improduktivt förtära en del af ' ■
sina lülgàngar, så låter han dem visserligen icke ligga utan frukt.
När han icke använder dem sjelf, lånar han ut dem till någon annan,
i hvars hand de sannolikt i form af kapital på ett eller annat sätt '
komma industrien till godo. Detta kapital kan användas att skapa .
produkter, som äro föremål för en produktiv eller för en improduktiv
OM LYXEN. ,	453

J	'
konsumtion. För näringsidkaren är detta likgiltigt; får han genom
sin rörelse produktionskostnaderna ersatta och erhåller han tillika sin
tillbörliga naringsvinst, så är det för honom detsamma hvad slags
produkter, han frambringar. Men är detta ' likgiltigt äfven för sam-
hället? Har det ej något inflytande på arbetsklassens ställning, om /
produktionen riktas på sådana artiklar, hvilka ärö föremål för pro-
duktiv eller improduktiv konsumtion? — och, då konsumtion måste
finnas, för att produktion skall kunna ega rum, är icke hvarje kon-
sumtion, och således äfven den improduktiva, för arbetsklassens bästa
nödvändig? — Detta var den egentliga frågan, som uppställdes till
besvarande.

Under medgifvande att den improduktiva konsumtionen är för
samhällets ekonomiska. utveckling skadlig, kan man nämligen sätta i
fråga huruvida icke, sedan en sådan konsumtion uppkommit och en
mängd näringsgrenar, hvilkas ändamål är att lemna artiklarne för -
denna, konsumtion, kommit i gång, dess upphörande, skulle vara för
industrien och således för den arbetande klassen, menligt. -Man har
utgått från /den ganska riktiga satsen, att om näringsidkaren ej fick
afsättning för sina produkter, skulle han ej få tillbaka det kapital,
han på deras frambringande nedlagt, och således ej vidare kunna
lemna underhåll åt de i näringsgrenen anställda arbetare. Detta gäller
naturligtvis om alla näringsgrenar, ehvad slags produkter de lemna,
således, ock om dem, som äro föremål för en improduktiv eller luxuriös
konsumtion. Det är således nödvändigt, att då näringsgrenar af sist-
nämnda slag kommit i verksamhet, folk egnar en del af sina inkomster
att underhålla dem. Argumentet är plausibelt, men endast skenbart.
, John Stuart Mill har i sitt berömda arbete genom den vackraste
argumentation, uppställd egentligen för att bevisa en annan sak, åda-
galagt skenbarheten af dessa grunder. Han har visai, att, under en
viss förutsättning, det är för den arbetande klassen likgiltigt,-om en
konsumtion af ett visst slag fortfar, men att det ofta kan vara i dess
intresse att den upphör. Är denna konsumtion improduktiv, så måste
detta vara för samma klass ännu mera fördelaktigt. Vi vilja här be-
gagna det exempel Mill valt, för att bevisa sanningen af hans sats.
En person använder ett kapital för att producera sammet. Denna
vara kan på göda skäl antagas vara föremål blott för en improduktiv
konsumtion. En annan använder en del af sina inkomster för att
köpa denna sammet. Så fortgår det en tid bortåt. Men slutligen
finner den senare personen sig ej längre vid att fortsätta denna kon-
sumtion; han förkunnar v sammetsfabrikanten att han efter någon tid
ej kommer att vidare uppköpa hans sammet och ernar bespara sina
. penningar. Hvad gör då sammetsfabrikanten? Vi antaga att behofvet
af sammet är fylldt af andra fabrikanter, så att den ifrågavarande ej x
454	OM LYXEN.

finner uträkning vid att, sedan han förlorat sin gamle kund, fortfara
med rörelsen. Han använder sitt kapital i någon annan rörelse och
till arbetares underhåll 'finnes qvar precist lika mycket kapital nu som
förut. Ty ett antagande bör göras, för att denna förändring i kon-
sumtionen ej skall blifva menlig för arbetarne, nämligen det, att fabri-
kanten får rådrum att realisera sin vara, hvilket han får genom att i
tid erhålla underrättelse om konsumentens förändrade afsigt. KomTnor
han att sakna sådant rådrum och har sin vara osåld, då är visserligen
hans kapital förstörät och detta till skada för hans arbetare. Så har
genom den förändrade konsumtionen ingen förminskning skett af det
i samhället befintliga kapitalet. Men antaget att den fordne sammets-
konsumenten icke lägger de penningar, han genom sin indragna'kon-
sumtion bespar, på kistbottnen, utan, såsom troligt är, vill göra dem,
på ett eller annat sätt fruktbärande. I detta- fall använder han dem
antingen sjelf till något företag, som kan gifva någon afkastning, eller
ock lånar han dem till någon, som ger dem en sådan bestämmelse^
Hvad blir då följden? — Att samhällets kapital blifrit ökadt just
jemnt med detta belopp, en förändring, af hvilken den arbetande
klassen ej kan hafva annat än nytta. I stället för ett kapital — sam-
metsfabrikantens — finnas nu tvä — den fordne sammetsfabrikantens
och den fordne sammetskonsumentens. Dessa exempel visa sålunda
tydligen att ett upphörande af den improduktiva konsumtionen inga-
lunda behöfver lända till den arbetande klassens skada, utan, tvärtom,
merändels till dess högsta gagn. Den lära, som, utom möjligtvis på
andra ställen, högljudt förkunnas i den franska kejsarestaden och som
i de arbetande klassernas intresse predikar lyxen, är helt och hållet
stödd på en villfarelse, fullkomligt förfelande det mål, hvartill den,
med eller utan kunskap om sitt misstag, anser sig vilja leda. Med
kunskap om sitt misstag, säga vi; ty väl kan man sätta i fråga, huru-
vida eh lära, som . till den grad förfelar sitt mål som denna, kan vara
i okunnighet derom, och huruvida den icke i stället är ett storartadt
hyckleri, hvilket i sjelfva verket förer talan för helt andra intressen
än de arbetande klassernas, en fördold egoism, hvilken skyr att träda
fram, men som blifver endast desto vidrigare, då den sålunda söker
skyla sin nakenhet med filantropiens fikonalöf.

Om sålunda hvar je konsumtion, hvilken ej är produktiv, måste
bedömas såsom i ekonomiskt hänseende skadlig, vill detta då säga att
menniskan aldrig eger rätt att tillåta sig en sådan? Får hon, för sitt
personliga behof, ej tillåta sig annan förbrukning än den, som är
nätt och jemnt nödvändig, för att hålla hennes krafter vid magt till
arbetet? Är hvarje konsumtion, som ej är ekonomiskt nyttig, förkastlig?
— Det har redan blifvit erinradt, att menniskan för andra behof än
de sinliga, behöfver taga de materiella tingen i anspråk. Utan att här
OM LYXEN.,	455

\	-	. '	■

vilja afgöra den invecklade frågan, huruvida den konsumtion, som sker
for menniskans andliga behof är en produktiv eller improduktiv kon-
sumtion, måste , dock antagas, att en sådan konsumtion, improduktiv
eller icke, är absolut berättigad, såvida den inskränker sig till behof,
hvilkas fyllande ar nödvändigt för att menniskan skall uppnå sin be-
stämmelse; ty en gräns måste uppställas äfven för behofven, och då
kan den svårligen bestämmas annorlunda än som skett. 'Men nu upp-
står den frågan, huruvida den konsumtion, som går utöfver dessa de
absolut nödvändiga behofven — äfven under antagande att dessa ej
få tänkas såsom en gång för alla bestämda till ett visst mått, utan
med civilisationens fortgång stadda i en oupphörlig utveckling, men i
alla fall inskränkta till hvad som är absolut nödvändigt för att men-
niskan skall kunna uppfylla sin bestämmelse — huruvida, säga vi, en
sådan VonRumtinn må vara fördömlig, eller, med andra ord, att det
vore i samhällets intresse önskvärdt, att hvar je öfverflödig konsumtion
upphörde och att allt hvad som derigenom besparades oupphörligt
förvandlades till kapital. Deremot anmärkes först, att en sådan till-
dragelse är nästan omöjlig, emedan i ett samhälle, der behofven fat-
tades så inskränkt, att man ej tillät sig någon konsumtion utöfver
hvad för de nödvändigas tillfredsställande vore erforderligt, någon så
ymnig produktion, som kunde gifva användning åt en så stark kapi-
taltillväxt, ej kunde ega rum, äfven om man fäster tillbörligt afseende
på de med kulturens utveckling sig ökande nödvändiga behofven. Ty
menniskan producerar icke blott för att producera, utan för att kon-
sumera. Der inga' behof finnas, der finnes ej heller någon produktion.
För hvad ändamål skulle man producera? — Vidare anmärkes, att
ändamålet med menniskans tillvaro omöjligen kan tänkas vara blott
att producera och således i oändlighet hopa medlen derför. All pro-
duktion sker för att tillfredsställa behof, och om genom den förhanden-
varande produktionen samhällets nödvändiga behof äro fyllda eller
genom produktionens utveckling blifva det, i samma mån som kultu-
rens höjande fordrar medel för nya behof, vare sig att dessa äro till
arten nya, eller nya för den ena eller andra samhällsklassen, då kan
äfven utan fara, menniskan gifva efter för behof, hvilka ligga utom de
nödvändiga behofvens gräns, och en improduktiv konsumtion för dessa
förstnämnda’ behof äga rum. Ty utom all fråga finnes det en mängd
behof, hvilka icke höra till de strängt taget nödvändiga, hvilka man
sålunda visserligen kan undvara^ men af hvilkas uppfyllande lifvets
glädje, trefnad och skönhet är i så väsentlig mån beroende. Hvarföre
då försaka dessa, om af deras tillfredsställande ingen skada sker? —
Härmed må således vara rent ut sagdt, ätt den konsumtion, som skän-
ker tillfredsställelse åt ett sådant behof, förutsatt att ett väsentligare
ej derför får stå tillbaka, må vara tillåten, och att den menniska,'som
456	OM LYXEN.

' Åar råd att tillåta sig en sådan, bör tacka Gud derför, likasom det
samhälle, der alla eller de flesta menniskor hafva råd dertill, är af
Försynen högt välsignadt. Visserligen fick den fallna menniskan do-
men att lifnära sig i sitt anletes svett, och arbetet är menniskans be-
hof likasom hennes ära. Men menniskan arbetar dock för att lefva,
och lefver icke för att arbeta. Må arbetet drifvas så långt det är
pligt och må denna pligts fordringar sättas högt; men må njutningen
äfven taga ut sin rätt, såvidt den är tillåten — detta är en lära, vida
menskligare än den, som fängslar menniskan likt ett lastdjur vid ar-
betets ok och pålägger henne arbetet blott för arbetets skull. Man
glömme ej att arbetet dock är medel, icke ändamål.' Hvilken olika.
karakter ger ej denna olika uppfattning af arbetet åt hela nationer?
Huru ter sig ej lifvet gladare, friskare, skönare — man må säga
menskligare — hos söderns,folk än t. ex. hos den dystre engelsmannen.
De förra söka i arbetet blott ^tt medel att uppehålla lifvet, och egna
' den tid, som arbetet lemnar öfrig — och en lycklig natur medger att
för dem arbetets tid endast behöfver vara kort — åt njutningen; en-
gelsmannen åter känner ej annan sysselsättning än arbetet. Han är
rikare, det är sannt; men är han lyckligare? — I sjelfva verket finnes
det ingenting dystrare än de engelska fabriksstäderna, härdarne för
det ofantliga engelska arbetet. Ledande sitt upphof från dettå, bära
de i sitt yttre en trogen stämpel deraf. I sina dimensioner kolossala
såsom detta arbete, enformiga såsom det, färgade af arbetets materialiér,
äro de i sitt yttre lif toma på hvarje föremål för mensklig uppmärk-
samhet utom arbetet.	'

Vid åsynen af allt detta och oaktadt lyxens förkastlighet ur rent
ekonomisk synpunkt^ tveka vi dock ej att, vi våga nästan säga i den
menskliga naturens namn, uttala den meningen, att de behof, som
ligga utom de nödvändigas gränser, äro fullt berättigade och att således ’
den konsumtion dessa för sitt tillfredsställande taga i anspråk är det
likaså. Dessa behof vilja vi, med en inom svenska litteraturen boren
benämning, kalla »de glada». Men då vi sålunda erkänt deras berät-
tigande, fordra vi ock att de skola hafva sin gräns utåt, om vi så få
uttrycka oss, likasom de nödvändiga behofven begränsa dem inåt.
Denna gräns är trefaldig. Först och främst är hvarje behof eller,
hvilket här vill säga detsamma, hvarje yttring-af lyx, fördömlig, hvil-
ken kränker sedligheten. Såsom sådan bör förstås icke blott hvarje
sådan, hvilken i sig sjelf har ett osedligt ändamål, utan äfven ett så-
dant öfvermått af lyxens njutningor att menniskans ädlare krafter
derigénom kunna lida skäda. Pröfve menniskan sig sjelf! — förmågan
att kunna tåla njutningens rusdryck är hos olika folk, likasom hos
olika individer, himmelsvidt olika. Allt beror här på det andliga lifvets
styrka och der denna går i jemnbredd med lyxens utveckling, kunna
OM LYXEN.	457

såväl folk som individer bära en stor lyx, utan att derigenom lida till
sin andliga helsa. Historien företer märkeliga exempel huruledes råa
folk, hvilka plötsligt kommit i besittning af det högt kultiverade lifvets
njutningar, gått till en hastig undergång, i saknad af denna jemnvigt.
Betänker man den lyx, som råder hos de modema folken och jémför
den med den hos antikens folk herrskande, ligger icke deri ett talande'
bevis för den, modema bildningens öfverlägsenhet? De andliga kraf-
terna bilda lyxens motvigt; derföre hindra de den ock att öfverstiga
sedlighetens gräns. En osedlig lyx är derföre att anse «mera som ett
symptom af det andliga lifvets förfall, än som en orsak dertill. —
Den andra gränsen for lyxen är den rationella. Denna gräns öfver-
trädes, när man låter ett högre och vigtigare behof stå tillbaka för
ett lägre och lättare umbärligt, eller då man för behofvets tillfreds-
ställande, blott .af begäret att öka kostnaderna, använder öfverflödiga
medel. Kleopatra, som upplöste perlan i det vin, som förtärdes vid
hennes gästabud, öfversteg denna gräns; ty perlans med vinet blan-
dade atomer kunde omöjligen gifva detta en bättre smak, blott föröka '
njutningens dyrbarhet. Likaså dessa romerske frossare, hvilka göto
välluktande essencer i sitt vin, hvarigenom med all sannolikhet kan
antagas att vinets naturliga smak gick helt och hållet förlorad. —-
Den tredje gränsen ville vi kalla den ekonomiska. Denna gräns,
hvilken i många punkter sammanfaller med den rationella, ligger deri,
ati ingen må tillåta sig en sådan lyx, att hans ekonomiska bestånd
derigenom löper fara, således, ätt han för lyxens behof ej må1 offra
mera, än hvad hans tillgångar medgifva. Och vi vilja gå ännu längre;
då det tillhör en klok man att icke allenast bibehålla utan äfven om
möjligt förbättra sin ekonomiska ställning, så bör han ej heller sträcka
sin lyx längre, än att han kan af sina inkomster bespara något, en
sak desto vigtigare, som den ekonomiska ställningen af oförvållade
orsaker , kan lätt ombytas. Hvad som här blifvit sagdt om den en- -
skilde ger äfven en klav för att bedöma, huruvida lyxen hos ett folk
är skadlig eller icke. Detta sammanhänger nära med hvad som ofvan
blifvit sagdt om den improduktiva konsumtionen och dess verkningar*
Den enskilde får ej sträpka sin lyx längre, än att hans ekonomiska
bestånd förblifver tryggadt, så väl med afseende på det närvarande,
som för. framtiden. Så ock hos ett folk. Men dettas ekonomiska be-
stånd kan ej anses försäkradt, förr än ett sådant kommit alla sam-
hällets klasser till ^el. Ett folk, der några få lefva i öfverflöd under
det massan hungrar^ är ej i en ekonomiskt god ställning. En lyx,
som s'träcker sig ända derhän, att den i betydlig mån hindrar kapital-
samlingen, går sålunda öfver den tillbörliga gränsen. Men om, oaktadt
lyx herrskar hos den ena eller andra samhällsklassen, folkets ekono-
miska välstånd går skenbarligen framåt, nya industriella företag uppstå,
458 ‘

OM LYXEN.

framför allt den arbetande klassens ställning förbättras, dä är detta
_ ; ett tecken på att folket tål vid denna lyx och då må den gerna fortgå.
Må Englands och Amerikas exempel här tala! — Klart är för öfrigt,
att denna ekonomiska gräns måste vara ytterst elastisk, så att hvad ’
som Under en tid var att anse såsom ett öfverstigande af alla måttans
gränser, under en annan tid hemfaller långt derinom. Att utvidga
denna gräns, att låta allt flera behof tillfredsställas för allt billigare
pris, det är en af kulturens vigtigaste frukter. Roscher har-i detta
hänseende ett märkeligt exempel, som väl förtjenar att anföras. Hos
romarne ansågs det, och med rätta, såsom en lyx, öfverstigande alla
måttans gränser, då man hämtade påfåglar från Samos, höns från
Frygien, tranor från Melos, bockar från Aetolien, thonfisk från Chalce-
don, muräner från Spanien, gäddor från Pessinus, ostron från Tarent,
andra skaldjur från Chios, dadlar från Egypten, nötter från Thasos,
kastanier från Bætica. Och nu för tiden kan man vid samma frukost-
bord finna förenade arabiskt kaffe, chinesiskt thé, ostindiskt socker,
vestindisk rom, engelsk ost, rysk kaviar och spanskt vin, och detta
utan att hvarken värden eller hans tidsålder behöfva anklagas för en
straffbar lyx. Vi kunde tillägga ett annat exempel. Var det ej för
hundra år sedan en lyx att fara, t. ex. två svenska mil i timmen, så-
dan att knappast en konung egde dertill nog snabbfotade springare.
Och nu kan nästan den fattigaste medelst jernvägame på flamm«, tid
tillryggalägga tre gånger denna sträcka.

Dessa äro lyxens gränser. Man kan sätta i fråga, om de skola
iakttagas. Man kan frukta, att njutningsbegäret, en gång väckt, icke
skall kunna hållas inom sitt lofliga mått. Dertill svara vi, att den
dagliga erfarenheten bör aflägsna denna fruktan. I det enskilda lifvet
se vi personer omgifva sig med en stor lyx, och likväl hvarken lida
någon skada till sin sedlighet eller minska sitt ekonomiska bestånd.
På sämma sätt .hos hela folk. Lyxen kan hos dem taga ofantliga
dimensioner och folket gå framåt såväl i sedligt som ekonomiskt af-
seende. Ser man på orsaken, hvarför hos den ena individen eller det
ena folket lyxen kan hållas inom tillbörliga gränser, under det att den
hos andra såväl enskilda som folk, företer de mest förderfliga verk-
ningar, så kan denna icke vara någon annan, än den hos individen
eller folket rådande moraliska ståndpunkt, hvilken i detta, som i så
mycket annat, gifver det rätta måttet. Inom ett samhälle, der de
moraliska krafterna äro förstörda, der antager lyxen sådana förfärliga
dimensioner, som i det sjunkande romerska väldet; der njutes, blott'
för /att njuta, utan afseende om något högre intresse derigenom upp-
offras. Der känslan af det sedligas kraf är lifligt verksam, der blifver
deremot lyxen alltid hållen inom sina tillbörliga gränser. Och der-
före —- vi upprepa det ännu en gång — der lyxen antagit förderfliga
OM LYXEN.

459
dimensioner, def är detta vida mera ett symptom af än en orsak till
folkets förfall.

Så hiafva vi, genom den undersökning vi företagit oss om lyxens
natur och väsen, trott oss finna, att lyxen inom vissa gränser icke
kan anses fördömlig. Ty utöfver de nödvändiga behofven ligga andra,
hvilka synas oss äfven vara berättigade. Hvarföre? — emedan af
deras tillfredsställande så mycket af lifvets glädje, trefnad och skönhet
är beroende. Hvarföre förvisa detta ur lifvet, om inga högre, vigtigare
intressen lida derpå? — Vi vilja derföre ej heller obetingadt sluta
oss till dem, som beklaga lyxens tillväxt i allmänhet och isynnerhet
dess nedträngande-till *dé lägre folkklasserna. En sådan klagan lean
visserligen vara berättigad — och då bedj^ vi Gud bevara oss från
den olycka som gifvit den upphof. Men den kan ock vara en följd
af en blott ensidig uppfattning af förhållandena, och, om lyxen håller
sig inom sitt tillbörliga mått, kunna vi tvärtom icke se annat än ett
skäl till glädje att ett folk éller en samhällsklass nu har råd att unna
sig njutningar, hvilka förut varit dem förmenade. Just deri, att lyxen
icke är inskränkt till en eller annan samhällsklass, utan allt mera och
mera kommer hvarje samhällsklass till del, finna vi vara ett glädjande
tecken; ty det bevisar en förmögenhetens jemnare fördelning. Ända-
målet med all ekonomisk utveckling är, ej blott att öka massan af
värden, utan äfven att denna må fördela sig på så många af samhällets
medlemmar som möjligt. Må för oss gerna den dag uppgå, då vi
kunna se hela menniskoslägtet bo i marmorpalatser, pryda sig med
rnsenkransar och purpurmantlar, dricka nektar och ambrosia ur guld-
skålar! •— Ty vi tro att, med de moraliska krafterna oförminskade,
äfven den fullständigaste njutning af de materiella tingen är icke alle-
nast Qskadlig, utan äfven berättigad — ett brukande af verlden, men
såsom blefve den icke brukad — och det är under denna förutsätt-
ning, och endast under denna, som vi äfven här ansett oss i viss mån
kunna föra lyxens talan.

'	'	Th. Rabenius.
460

QVINNAN OCH SKOLVÂRDEN.

Qvinnan och skolvàrden.

Det framkastades pâ folkskolemötet i Örebro det förslaget, att
mötet borde uttala sig för en Önskan att ät- qvinnan måtte beredas
tillfälle medverka vid den offentliga skolvården och att hon derföre
* borde kunna inväljas till medlem af skolrådet.

Förslaget mottogs med delade känslor. Det kom icke till någon
allmän meningsyttring; men af de enskilda roster, som höjde sig der-
öfver, och af det sätt, hvarpå dessa mottogos, kunde man sluta, att,
om det från mötets sida kommit till ett uttalande, så hade detta icke
utfallit såsom bifall till förslaget. (. '

Måhända begick förslagsställaren ett fel, då han; för, att icke
pröfva församlingens tålamod, uraktlät att fullständigare uppgifva de
grunder, hvarpå förslaget stödde sig. Men utgången af öfverläggningen
hade helt visst i hvad fall som helst blifvit densamma. Sådana för-
slager kunna icke, böra icke ens antagas första gång de framställas.

Imellertid vill jag här till pröfning framlägga de nämnda grun-
derna, beredd ätt ingå på de svaromål, hvartill pröfningen kan komma
att leda.

Fortgår tillväxten af qvinnans andel i verksamheten för skolans
angelägenheter så som den hos oss börjat, — och detta kan ju svår-
X. ligen betviflas, — så skall det icke dröja länge, förrän Sverige har
tusentals folkskolelärarinnor. Redan år 1865 tjenstgjorde öfver 1,200
lärarinnor vid småskolan, 150 ordinarie och 62 extraordinarie vid den
egentliga folkskolan. Sedan dess har antalet betydligt ökats, så att
ensamt i Stockholm tjenstgjorde 1868 öfver 100 lärarinnor vid folk-
skolan, i Norrköping 21, o. s. v. — Antalet lärjungar vid statens folk-
skoleseminarier för qvinnor har ock under de sista åren ökats betyd-
ligt; så att då de ännu 1863 endast uppgingo till sammanlagdt omkring
« 60 vid statens dåvarande tre seminarier, uppgingo de hösten 1867 till
180 vid de nuvarande två qvinnoseminarierna.

Man kan, då man ser denna tillväxt i antalet af lärarinnor eller
lärjungar till lärarinnekallet, icke undgå att göra sig den frågan: skola
dessa qvinnor endast få män att göra med under deras arbete? Skall
lärarinnan i alla de mångfaldiga mål, der skolrådets och dess enskilda
medlemmars medverkan ifrågakommer, endast hafva män att vända sig
till| för erhållande af råd, upplysning, handräckning? Skall hon i och
för de disciplinära mål, som kunna förekomma rörande den eller den
skolflickan, endast hafvä den eller den mannen att rådfråga? Skall
hon ifråga om det eller det fattiga skolflickebarnets förhjelpande till
''	QVINNAN OCH SKOLVÂRDEN.	461

hvarjeEanda behofs uppfyllande endast hafva att med skolrådets män
rädpläga? Skall hon i och för alla sina egna angelägenheter, hvaraf
mänga kunna vara af den natur, att det behöfs qvinnlig omtänksamhet
och qvinnlig ömhet för att rätt pröfva och afgöra dem, — skall hon
i och' för dem endast bero af den eller den manliga skolrådsledamoten?

• Den som haft tillfälle att se in i den af en qvinna’ skötta skolans
förhållanden och dervid fått erfara, huru mången gång denna qvinna
sårats af den eller den i dylika mål oerfarna skolråds- och skolstyrelse-
ledamotens klumpighet/ taktlöshet eller oförstånd, — den skall lätt
fatta, hurusom ett sådant. förslag som det här ifrågavarande kunnat
väckas. Qvinnan behöfver för sin offentliga verksamhet i skolans tjenst
ha qvinnor att göra med, och icke blott män.

Halfva Sveriges folkskoleungdom består af flickor. Snart skola
äfven . högre flickskolor upprättas. Föreställer man sig väl, att dessa
hundratusental flickors skolvård samt deras lärarinnors alla vilkor
och förhållanden såsom lärarinnor skola fortfarande komma att bero
endast af män?

Man erkänner, att läraren har en alltför tung hand vid de smärre
barnens skoluppfostran, att han ifråga om skolflickan på alla skolans gra-
der.icke har lätt för att träffa det rätta hvarken i behandling eller under-
visning; man vet också, hurusom i alla högre flickskolor liksom äfven
vid vår slöjdskola i Stockholm det befunnits nödvändigt att i hvarje
klass hafva qvinnor att öfvervaka den af en lärare gifnå undervisningen.
Allt hvad flickskola heter blir sålunda med hvarje år alltmer intagen
af qvinnlig medverkan. Man vet och erkänner allt detta; — och man
vill dock förneka lämpligheten af qyinnans deltagande i skolrådens och
skolstyrelsernas rådslag och verksamhet!

Qvinnan vill icke, höt icke vara med om något enda offentligt
värf, — så lydde det förnämsta inkastet mot förslaget i Örebro; hon
må i hemlighet vara med, huru mycket^ som helst så i skolråd som på
alla, andra områden af offentlig verksamhet. Såsom biträde, men utan
åll offentlig karakter, kan ju qvinnan i fråga om skolvården uträtta
åtskilligt godt, liksom hon redan börjat göra detta inom fattigvården, —
så lydde det enda medgifvande som der gjordes.

Redan detta sistnämnda medgifvandes uppfyllande vore allt hvad
man till en böljan kunde önska att få se gå i fullbordan. Utan tvifvel
. kommer detta ock snart att ske, liksom det. äfven redan på ett och
annat håll skett.

Men bör det, kan det stanna dervid? Skall det ifråga om qvinnan,
och detta äfven i sådana mål som det här förevärande, alltid så för-
blifva, att mannen icke tillerkänner henne hvarken skyldigheter eller
rättigheter? Skall qvinnan endast beviljas rätt att biträda mannen
462	QVINNAN OCH SKOLVÂRDEN.

såsom tj enande, utan att tillerkännas icke blott rätt, utan äfVen skyl-
dighet, att deltaga i rådslagen? '

Ja, säger man, — den gamla vanliga invändningen, — qvinnlig-
heten. skulle lida derpå. Qvinnans verksamhet skall alltid vara be-
slöjad, alltid dölja sig bakom mannen. Hon skall både råda och
styra — det är hennes behof och hennes rätt; — men det skall alltid
ske hviskande, smygande, oförmärkt. Hon skall till och med så mycket
som möjligt söka inbilla både sig och andra, att hon icke i den rin-
gaste mån deltager i några andra värf än det enskilda hushållets.

Men detta är med andra ord att säga, det qvinnans medborgerliga
verksamhet skäll sky dagsljuset och gå smygvägar, så framt den näm-
ligen skall få finnas till. Hennes deltagande i allmänna medborgerliga
värf skall ske i form af sängkammarstyrelse. Hennes medborgerlighet
skulle skada hennes qvinnlighet. Gift eller ogift, ett bihang till man-
nen eller myndig och inför lag med honom jemngod, alltid bör hon
hålla sig i skuggan och kokettera med sin föregifna brist på både lust
och förmåga att vilja råda, leda, styra, verka, och detta äfven då det
gäller allmän barnavård, skolvård, lärarinnevård. '

Och skälen för denna åsigt? De äro »psykologiska», säger man.
Det är qvinnans egen andliga utveckling soin föreskrifver dénha ordning.
För öfrigt äro de derjemte bibliska. Gud sjelf har förordnat, — tänkte
man i Orienten, — att qvinnan skall vara mannen underdånig.

Det är icke här rätta stället att framlägga den teori vi i detta
fall hysa. Vare derom nog sagdt, att, om vi å. ena 'sidan sluta oss till
dem, som yrka att qvinnan har både skyldigheter och rättigheter i
medborgerliga mål och i sammanhang härmed äro öfvertygade om att
erkännandet häraf skall framgå i jämnbredd med erkännandebaf qvin-
nans juridiska rätt och hennes sjelfständighet i allmänhet, — en sjelf-
ständighet för hvilken i en framtid icke ens äktenskapet skall sätta
någon gräns, — så höra vi, å andra sidan, icke till dem, som sätta
menniskans högsta verksamhet i hennes verksamhet såsom offentlig
person. Vi hylla i detta fall kristendomens sats: gifver Gudi hvad
Gudi tillhörer och kejsaren hvad kejsaren tillhörer. Antaga och med-
gifva vi nu, att qvinnan, äfven om hon hår samma rättigheter och
skyldigheter som mannen i alla mål, dock ej är så utrustad som han
för det offentliga lifvet och att hon derför i detta fall alltid kommer
att öfverlemna det mesta arbetet åt houom; så sätta vi henne icke
.lägre för det. I allt det öfriga lifvet, för hvilket hon i flera fall är
rikare rustad än mannen, der bör hon fritt få verka Så att hon i och
med denna verksamhet måtte kunna uppfylla sin kallelse. .

Men hväd nu skolan beträffar — är dess verksamhet ett offentligt
värf eller icke? — Beggedera skall man svara. Den är ett offentligt
värf, så vidt den lyder under allmän lag och dess förvaltning har att
QVINNAN OCH SKOLVARDEN.	463 ,

derefter rätta sig: den är ett kommunalt värf, så vidt som den all-
männa lagen tillerkänner kommunen en viss rätt till sjelfstyrelse i
skolmål; den är ett enskilt värf, så vidt söm den enskilda verksam-
heten i skolväg hos oss har fritt spelrum.

Detta må nu vara en sanning. Men lika sannt är också, att folk-
skolan i all skollagstiftning, så vidt vi lärt känna den, blifvit angifven
såsom den der endast vill Jijélpa föräldrame att undervisa och upp-
fostra. Föräldrarnes rätt till detta har aldrig än blifvit förnekad.
Det är endast deras brist på vilja och förmåga som föranledt statens
. ingripande.	'

Då nu förhållandet är sådant, synes det vara temligen klart, ått
skolan såsom offentligt värf icke är detta i fullt samma mening som
andra offentliga värf, såsom~ domstolames, lagstiftarnes o. s. v. Dess
egenskap af statsinrättning beror endast på ett öfvergångsstadgande.

Redän om man betraktar Saken från denna sida; torde qvirinans
skyldighet och rätt att deltaga i förvaltningen och vården af skolan
icke med fog kunna helt tvärt afslås. Sker sådant, så är denna kla-
gan grundad, som påstår, att staten genom sin skola och sin skollag-
stiftning vill slita det band, som bör förena skolan med hemmen. Man
har då framför allt att underkasta denna lagstiftning en grundligare
granskning och i. fall det då befinnes, att staten öfverskridit sin be-
fogenhet, se till att den återföres inom sina rätta gränser.

Men äfven oberoende af alla teorier och äfven med erkännande
af den nuvarande ordningen såsom af tidens ~— om också icke all
framtids, —kraf förestafvad, tro vi oss dock ega rätt att påstå, att
qvinnan bör få ingripa i skolförvaltningen och skolvården. Skälen äro
- af tre slag: l:o för barnens egen skuld; 2:o för barnens och skolans
skuld; 3:o för samhällets skuld.

Qvinnan bör for sin egen skuld deltaga i : skolförvaltning och
skolvård. Hennes fosterlandskänsla, hennes medkänsla för allmänt
väl böra icke fÖrqväfvas: och utan att åt dessa känslor gifves tillfälle
att. verka, äfven utåt och i det offentliga, kunna de lätt nog i hem-
lifvet qväfvas af den sjelfviskhet, hvilken alstrar dennä »hemmets stilla
frid», som ofta nog är blott ett annat namn för den dolska likgiltig-
heten för nästans och för allmänt väl.

Man skall icke påtvinga qvinnan. några rättigheter, der hon icke
sjelf gör anspråk derpå, säges det på vissa håll, der man vill synas
öm om qvinnan, men der man väl i sjelfva verket endast är öm om
det gamla, bestående, traditionella, konventionella. Men skulle i så-
dant fall heller aldrig ha infört lika arfsrätten, aldrig tillåtit qvinnan
att blifva myndig o. s. v. Ty äfven i dessa fall hördes hon icke,
hvarken offentligt eller enskildt, framställa några lifligare eller hög-
Ijuddare yrkanden; också var det gamlas, det beståendes män icke
464	QVINNAN OCH SKOLVÂRDEN.

heller med om den nya rättvisa lagstiftningen i de fallen. Men yr-
kandena gjordes, och, ehuru en del qvinnor, i all enskildhet förstås,
yttrade sin ovilja mot de nya rättigheterna och de nya skyldigheterna,
som dermed följde, så blefvo de yrkandena lag, och qvinnan och sam-
hället befinna sig väl deraf. Det skall gå på samma sätt med yr-
kandet om qvinnans deltagande i skolförvaltning och skolvård; och
qvinnan skall i följd deraf växa till i krafter och hennes kärlek skall
vinna ett nytt, ett rikt, ett för henne särskildt lämpligt verksamhetsfält.

Invänder man nu, att den gifta qvinnan styr, förvaltar och råder
i tysthet genom sin man, och att detta bör vara den enda formen
för hennes verksamhet äfven i fråga om skolvård och skolförvaltning,
så må detta gälla för de gifta qvinnor, som gift sig på det vilkoret
att ej få hafva och icke bchöfva någon egen tanke annat än i allra
största , hemlighet och framför allt att icke få framträda i handling
utom köket och salongen, äfven om det gällde allmänt väl i den för
henne lämpligaste verksamhetsformen. Men yerlden har många andra
qvinnor än denna occidentaliska upplaga af orientens haremsqvinnor. —
Dét finnes gifta qvinnor, som, utan att i allraminsta mån öfverskrida
qvinnlighetens gränser, deltagit och deltaga i offentliga värf. Eller an-
ser man, att verksamheten inom dessa frivilliga föreningar, som i senare
tider bildats för hvarjehanda menniskovänliga och välgörande ändamål
och hvari qvinnor med framgång och välsignelse verkat, — anser man
väl att denna verksamhet icke är en offentlig? Går den också icke
i statens tjenst, så ingår den dock i samhällets, och sjelfva formen
för dess öfverläggningar och åtgärder är lika mycket offentlighetens
som hvilket annat offentligt värfs som helst.

Det finnes vidare, gifta hustrur, som förblifvit barnlösa, hvilkas
verksamhetsbehof icke uppfylles af onivårdanden om mannen och för
hvilka ep sådan verksamhet, som den här åsyftade, vore lifvets lycka
i högre och sannare mening än äktenskapet sjelft — Det finnes, än
vidare, gifta hustrur, hvilkas barn vuxit upp och lemnat hemmet, men
hvilka gifta hustrur ännu ega kraft och lust att medverka till slägtets
uppfostran, hvilka jtist i följd af sin erfarenhet ifråga om uppfostran
skulle vara de allrabästa och allravigtigaste att hafva med inom skol-
förvaltningen och skolvården. — Det finnes slutligen enkor och ogifta
qvinnor, hvilka, sådan uppfattningen hittills varit om qvinnans rätt
och pligt att verka för allmänt väl, för allmän barnavård och skola,
lemnats att förtvina i påtvungen overksamhet, hänvisats på fett »hemlif»,
som de i sjelfva verket saknade, eller, med andra ord, förvisats till
ett skymundan i samhället, der deras ädlaste krafter nödvändigt måste
gå förlorade,. deras lifsglädje släckas, deras hjertan småningom upp-
höra att slå för annat än deras egna små fröjder och små bedröf-
velser.
QVINNAN OCH SKOLVÂRDEN.	465

' " Men för alla dessa — hvilken välsignelse vore det ej, om det gåfves
dem tillfälle att deltaga i den allmänna barnavården!

Man har nu erkännt detta ifråga om lärarinnekallet. Hvad hin-
drar oss att utsträcka hennes verksamhet till sjelfva skolvården? Många
qvinnor, som icke hinna göra sig till lärarinnor, skulle derimot kunna
passa förträffligt till , medlemmar af skolrådet och detta både i de mål
som gälla gossarne och dem som galla flickorna.	s

För barnens och skolans skuld bör qvinnan deltaga i skolförvalt-
ning och skolvård, der före att hennes pligttrohet i alla de värf som
erfordra kärlek, .tålamod, uppoffring, välvilja och ett visst praktiskt
oförvilleligt förstånd skulle, om hon finge deltaga i alla skolans an-,
- gélägenheter, göra denna mera godt än någon af alla de åtgöranden
som hittills för densamma beslutats.

Hvilka äro nämligen skölrådens skyldigheter? Egentligen kunna
de alla hänföras till denna enda att vårda sig om skolan och barnen,
att »hafva inseendet öfver alla inom deras distrikt inrättade folkskolor,
sorgfälligt vårda deras angelägenheter samt vaka deröfver att under-
visningen samvetsgrannt besörjes och flitigt begagnas», ty alla sådana
särskilda uppgifter såsom t. ex. att »uppgöra reglemente för de under
dess uppsigt stående skolor», att »bestämma tiden för offentliga förhör
med barnen», att »bestämma den skilnad somxi hänseende till kun-
skapsfordringarne lämpligen må göras mellan gossar och flickor», o. s. v.
alla dylika särskildheter kunna dock hänföras till den s. k. skolvården^
Det finnas ingen af dessa uppgifter, som icke kan af en qvinna utföras
lika väl som af en man; men väl finnes det uppgifter, såsom t. ex.
ifråga om de qvinnliga lärjungarnes och lärarinnornas rätta behand-
ling, hvilka mången qvinna bättre förstår att lösa än mängden af män.

Vår folkskola behöfver ovilkorligt qvinnans biträde äfven ifråga
om dess organisation, dess riktning, dess anda. Dét börjar redan
blifva uppenbart, att folkskolan blifrit en skugga af den gamla lärda
lexskolan, att den blifvit én torr, kall, andefattig bokläsningsinrättning
i stället för en lifsskola, en uppfostringsinrättning anlagd på att för-
bereda för lifvet, att den sysslar med »pensa» och lexor för mycket
med åsidosättande af arbetsöfningar, att tonen deri är hård och kärf,
‘ att barnen behandlas såsom vore de vuxna och färdiga att mottaga
den otålmodige mannens > teoretisefande framställningar, att flickorna
behandlas på samma sätt som gossarne, att, med ett ord, den går att
blifva en bokskola för gossar, hvari å ena sidan flickan missbildas
för gossens skuld och å den andra sidan gossen under sin uppväxt
likaledes missbildas för bokens skuld. Bland alla de åtgärder, hvilka
nödvändigt erfordras för att styra till rätta aflt det ofog1, som på
detta sätt genom statens, låt vara nödtvungna, mellankomst fått in-
träde i skolan, är qvinnans uppkållande till verksamhet i detta fall en
30
466	QVINNAN OCH SKOLVÂRDEN. '	' .

i

af de vigtigaste. Mot «hennes sunda instinkt för hvad som i upp-
fostringsväg är rätt skola mänga af den gamla lärda skolans på folk-
skolan lämpade teorier icke kunna hälla stånd. Hon skall, med andra
ord, kunna afstyra mycket, som annars lätt kunde vinna alltför stort
spelrum. Ifråga om lärarinnorna och de qvinnliga lärjungarne skall
hon särskildt kunna verka oändligt mycket godt såväl ifråga om ord-
nandet af de yttre förhållandena och vilkoren som ock ifråga om
undervisningens ledande i den för samhället och hemmet, för den all-
männa och enskilda förkofran, bästa riktningen. Man skall härvid in-
vända, att qvinnoma icke äro vuxna en sådan uppgift. Vi svara
derpå: voro då skolråden, sådane de sammansattes af män, voro väl
de sin uppgift vuxna? Hafva de väl ännu i allmänhet ansetts den-
samma vuxna? Har man icke ansett dem behöfva en sjelfskrifven ord-
förande och dermed visat, huru litet man tilltror dem? Skulle man
derföre aldrig bestämt sig för att tillsätta några skolråd alls?

Detta ifråga om folkskolans, sjelfva institutionens behof af qvin-
nans deltagande i dess råd och styrelse. — Ifråga om Samens behof
torde meningarne icke vara delade. Icke heller ifråga om både lä-
rames och särskildt lärarinnornas behof af att inom sina kommuner
hafva dessas bästa qvinnor att vända sig till i alla de mångfaldiga
mål, der qvinnans biträde kan vara af nöden. Man ihågkomme härvid
blott, att vi med folkskolan afse icke blott denna statens eller denna
stats- och kyrkligt reglerade kommunala bok- och lexanstalt, som folk-
skolan nu är och som den blifvit under desse mans ledning, hvilka i
deras sjelftillräcklighet gjort en skollärare till liktydig med en väl in-
lärd lexa och som låtit skolans väl och ve bero af ett ~ examens-
betyg, — utan att vi med folkskolan afse den folkets skola, kvari
folket sjélft skall till duglighet i all lifvets gerning förbereda sina
barn. För den skolan blir qvinnans deltagande i skolvården ound-
gängligen nödvändigt. För lexskolan, som intet annat vill vara och
blifva, är han visserligen mindre nödvändig; men för att öfvergången
från den statskyrkliga, för hela riket uniformerade folkskolemekanismen
till den lefvande och för lifvet afsedda verkliga /byskolan skall blifva
möjlig och ske i den rätta riktningen, anse vi hennes deltagande i
arbetet dervid så mycket nödvändigare. Denna öfvergång skall då ej
ske efter teorien, brådstörtadt, utan med den varsamhet, som alltid ut-
märker förståndiga qvinnor.

För samhällets skuld vore det naturligtvis lyckligt, om qvinnan
dëltoge i skolvården, så framt nämligen detta deltagande visade sig
lyckligt för henne sjelf, för barnen och för skolan. Som detta nu,
enligt hvad här ofvan visats, måste blifva fallet, så torde en särskild
bevisning i detta fall icke behofvas. Den följer såsom-korollarium af
det föregående.' ‘	.
QVINNAN OCH SKOLVÂRDEN.	467

Förhåller det sig nu sä, att qvinnan både för sin egen skuld, for
skolans och för barnens samt följaktligen äfvén for samhällets i det
hela bör deltaga i skolvârden, sä äro pligt och rätt i och med det-
samma bestämda. Fattas -då blott, att qvinnan griper sig an med att
uppfylla denna pligt och att använda denna rätt.

Men det ligger, såsom förfäktarne af qvinnans overksamhet för
allmänt väl med rätta påstå, en ovilkorlig tillbakadragenhet i qvinnans
natur. Denna gör, att hon icke framträder offentligt utan att vara
påkallad. Långt ifrån att vänta uppå det qvinnan skall sjelfmant
framträda och fordra rättigheter, der det gäller att uppfylla skyldig-
heter, har mannen alltså att inbjuda henne att deltaga i de offentliga
värf, i hvilka han, om han vill vara ärlig mot sig sjelf, måste erkänna
sig behöfva qvinnans biträde. Han säger henne härmed icke en artighet.
Han blott erkänner hvad som är en sanning, nämligen sin egen för-
mågas otillräcklighet att ensam utföra allt, der det gäller slägtets upp-
fostran. Han uppfyller blott en af sina vigtigaste skyldigheter, den,
att för det allmännas väl lägga band på sitt egenkära öfverskattande
af sin egen förmåga samt oegennyttigt uppsöka och sätta i verksamhet
alla de krafter, som härvid kunna och böra gagna.

Må man nu också, ifråga om qvinnans deltagande i den offentliga
skolvârden, till en början endast tillkalla henne såsom biträde, det
synes dock temligen gifvet, att det icke skall kunna stanna dervid.
Sanningen måste taga ut sin rätt, och sanningen i detta fall är den,
• att qvinnan förstår och förmår bättre vårda sig om slägtets uppfostran,
än mannen. Mannen skall i tidernas längd icke kunna undgå att er-
känna detta äfyen ifråga om slägtets offentliga uppfostran, isynnerhet
. det yngsta slägtets, och qvinnan skall sålunda en gång utan^tvifvel
intaga den fria, sjelfständiga verksamhet i detta fall, som samhället af
henne behöfver och derför äfven skall af henne fordra.

Vi förstå mycket väl, att man för närvarande gema motsätter sig
detta; lika väl söm man länge motsatte sig qvinnans tillträde till alla
slags befattningar, vare sig inom skolan eller andra verksamhetsområden.
Men motståndet, huru starkt och stort eller listigt -i orden det än må
vara, gifver sig dock så lätt för sakernas tvingande magt och för den
bevisning,, som qvinnan i handling lemnar. Alla dessa föreningar för
hvarjehanda nyttiga och välgörande ändamål, som qvinnoma i senare
tider ingått, och hvarigenom de verka för allmänt väl fullt ut så
mycket som och mer än den eller den offentliga, af män styrda och
förvaltade inrättningen, äro bevis, som tala ett språk, mot hvilket de
der vanans gamla invändningar, de må nu formuleras såsom bibelspråk
eller såsom filosofiska auktoritetssatser, förmå intet. Qvinnan utöfvar
redan en skolvärd, mot hvilken mänga af män bestående skolråds
verksamhet träder i skuggan såsom ett litet officielt sken utan lif och
468	QVINNAN OCH SKOLVÅRDEN.

värma. Vi erinra i detta fall endast om de Stockholmska fri- och
aftonskolorna, hvilkas angelägenheter, vidsträckta nog såsom dessa'äro,
då de gälla inimot tusendé lärjungars väl, vårdas af qvinnor. Det är
ej genom att i smyg tillhviska männen sina önskningar som qvinnan
framkallat detta frivilliga skolväsende. Hon har gripit sig sjelf an
och dérmed bevisat både hvad hon vill och hvad hon förmår. Men
att under sådana förhållanden, med sådana bevis för ögonen förfäkta
sådana satser som den, att qvinnan har att deltaga i den offentliga
skolvården endast i och genom och bakom mannen, förstulet, i hem-
lighet — detta vittnar endast derom, att man fastnat så djupt i de
gamla föreställningarne, att man ej förmår hvarken se eller höra hvad
som sker under ens egna ögon och öron. Man ser ett eller annat
tusental qvinnor uppträda såsom lärarinnor i folkskolan, man ser.
tusentals mödrar besöka skolorna för att vid examina eller andra till-
fallen taga kännedom om egna och andra barns undervisning och upp-
fostran, man hör den fientliga verksamheten för skola och skolvård
gripa omkring sig bland de särskilda ländernas qvinnor, man ser' se-
minarierna för qvinnor utvecklas vid sidan af de för män, man erfar,
hurusom i det ena landet efter det andra folkskoleläraren tillerkännes
plats i skolrådet och måste dervid medgifva, att samma rätt äfven
måste tillerkännas lärarinnan, '■— man ser och erfar allt detta, och man
tror dock att detta allt icke nödvändigt måste leda till att gifva qvinnan
tillträde till deltagande i den offentliga skolvården. Det kan endast
vara en synvilla, beroende på vanan vid det gamla, vid de gamla teo-
rierna, som gör att man ej förmår se, hvad man redan har för ögonen
i handling. Och medgifver man då till slut, att qvinnan väl må få
tjena såsom biträde, så välan, qvinnan antager det tillbudet; men
der biträdet visar sig lika skickligt och: troligen mera nitiskt och ut-
hålligt, der får det snart ordinarie anställning, såsom det ock bör
hafva, — och* till denna qvinnans anställning lyckönska vi härmédelst
det folk, som i rikaste mått deraf får draga fördelarne.

Olof Eneroth.
ANMÄLNINGAR.	469

Anmälningar.

Om filosofiens förhållande till kristendomen. Af Anton Rosèll.
Upsala, 1863 (i bokhandeln nu utlemnad till förmån för de nödli-
dande i Småland och på Öland). . '

Pietism, Rationalism, Statskyrka och Reform. Tankar i
dagens kyrkliga frågor. Af Otto v. Feilitzen. Stockholm 1869.

Det är, såsom man finner redan af de båda småskrifternas titlar,
magtpåliggande och ingalunda lättlösta frågor dessa .skrifters författare
upptagit till behandling. Utom den betydelse de'religionsfilosofiska
och kyrkliga spörjsmålen ega i och för sig och under alla tider såsom
berörande menniskans vigtigaste angelägenheter inom vetandets och
det. praktiska lifvets områden, kunna de i våra dagar göra anspråk på
en särskild uppmärksamhet, då de just för närvarande, af flera anled-
ningar, blifvit inom det offentliga meningsutbytet snart sagdt öfverallt,
der ett sådant eger rum, mera än hittills framskjutna i förgrunden. '
På botten af vår tids utvecklingssträfvanden inom olika diktningar af
1 mensklig odling och samhällslif ligger samtidens hufvudfråga: den re-
ligiösa frågan. Kan ett skarpt 'och omfattande, den ändliga verlden
med dess yttersta grund sammanknytande tänkande, kort sagdt:. ett
förnuftigt vetande eller vetenskap i ordets egentligaste bemärkelse bestå
vid sidan af en sannt religiös tro? Kan filosofi förenas med kristendom?
Och kunna de historiskt gifna former, i hvilka kristendomen framträdt
under förflutna tiders kyrkliga utveckling, anses i allo tillfredsställande
också för vår tid? Eller gäller äfven för kyrkan den sjelfföryngringens
låg, som, der den ej åtlydes, låter död och upplösning blifva följden
af andligt stillastående? Så ungefår skulle man kunna formulera de
tvistepunkter, som fortfarande framkalla talrika litterära fejder inom
kristenhetens alla land, och till hvilkas utredning de ofvånnämnda skrif-
: terna vilja lemna ett bidrag. Frågornas vigt påkallar en, om ock kort-
fattad, granskning af svarens beskaffenhet.

För att afgöra, huruvida en kristlig filosofi är tnöjlig — säger hr
Resell — »måste vi först och främst bestämma filosofiens allmänna be-
grepp. Vår närmaste uppgift blir sedan att angifva några allmänna
grunddrag af den kristna religionens karakter, hvarefter vi hafva att
undersöka, huruvida det ligger i den förras begrepp, att stå i strid med
den senare eller icke.» Efter denna utan tvifvel riktiga uppställning'
af frågan öfvergår förf, till en redogörelse för filosofiens'betydelse och
stanna här vid den välbekanta definitionen: filosofien är »vetenskapen
om det absoluta eller gudomliga och den ändliga verldens förhållande
till detta.» Sitt ursprung har filosofien i menniskoandens behof att ur
en yttersta grund • vinna en fullständig förklaring af motsägelserna i
sinneverlden ; borgen för att det filosofiska klarhetssökan det icke kan
förblifva fruktlöst ega vi i den omständigheten, att bebofvet, som fram-
kallar filosoferandet, icke är ett tillfälligt, utan -ett för menniskan så-
som tänkande varelse väsendtligt, hvilket såsom sådant måste kunna
tillfredsställas; begränsningen, under hvilken en sådan tillfredsställelse
för menniskan står att ernå, är gifven i och genom hetmes vetandes
egenskap att vara ett abstrakt, d. v. s. hemfallet under den ofullkom-
ligheten att : klarheten i formen kan vinnas epdast på bekostnad afin-
470	ANMÄLNINGAR.

nehåll^ts rikedom. I begripandets kfara och fastståeude, men jemfö-
relsevis innehållsfattiga former, fattar tanken tillvarons gudomliga ur-
grund och ser allestädes, dit den når, motsägelselöshet och samman-
hang; detta är filosofi; behofvet, som genom filosofien afhjelpes, är ett
teoretiskt. Men menniskans djupaste behof äro ej de teoretiska; svå-
rare att lida än den brist på klarhet, från hvilken hon söker befrielse
genom filosofien, är den brist på inre harmoni, som har sin grund i
viljans sjelfförvållade förvändhet, och hvilken, då den är en brist Äos
viljan, icke kan genom denna åt sig sjelf lemnade, syndiga vilja af-
hjelpas. Skall den onda viljan blifva en god, på Gud riktad vilja, så
måste dess omvändelse åvägabringas genom Gud sjelf; han måste för
menniskan uppenbara sig, åt henne meddela det nya lif, i kraft af
hvilket disharmonien förbytes till harmoni och salighet. Han lean det,
ty Han är en personlig Gud; Han vill det, ty Han är den allgode,
kärleksrike; faktiskt har Han uppenbarat sig i kristendomen, som är
»Guds egen lefvande^ försonande och pånyttfödande verksamhet i mensk-
ligheten.» "Mot denna definition synes oss kunna anmärkas, att den är
för vid^ enär hvad här säges om kristendomen i sjelfva verket gäller
om all religion, då ju ingen religion finnes, som ej ytterst består uti
en dylik Guds verksamhet, alldenstund religionen i dess helhet och i
alla dess yttringar är att fatta såsom Gud sjelf, i menskligheten verk-
som för individernas och slägtets slutliga fulländning. Imellertid torde
den här angifna begreppsbestämningen af kristendomen få sin behöfliga
komplettering, om den samman hålles med författarens utsago å annat
ställe i afhandlingen, att nämligen det för kristna religionen särskildt
utmärkande är den tro^ hvilken till sin beskaffenhet icke får fattas
såsom en blott teoretisk, utan förnämligast såsom en praktisk bestämd-
het hos menniskan, och hvars föremål är Kristi person. Utan att uppe-
hålla oss vid författarens enligt, vår åsigt mindre exakta påstående, att
Kristus »aldrig» skiljer sin lära från sin personlighet (jmfr. t. ex. bergs-
predikans salighetsläral), att han »alltid» fåster vid sin egen person en
oändlig betydelse (jmfr. t. ex. liknelsen om den förlorade sonen !) med-
gifva vi, att till kristendomens djupast liggande, om ock ofta snarare
undandolda än öppet framträdande grundtankar, hörer uppfattningen
af Kristi person »såsom den egentliga medelpunkten för den nya verlds-
ordning, hvilken han var kommen att upprätta.» Kristendomens »ka-
tegoriska imperativ» finnes uttaladt i budet: tro på Kristus! Är för-
fattaren, såsom vi antagå, häri med oss ense, så torde lian äfven in-
rymma, att frågan om möjligheten af en kristlig filosofi, af honom så
uppstäld: kan möjligheten eller tänkbarheten af den kristna uppen-
barelsen bevisas? bör, närmare begränsad, kunna uttryckas så: kan
filosofien visa tänkbarheten af den för kristendomen egendomliga läran,
att det religiösa lifvets sanning och djup mätes efter sanningen i ett
visst den troendes personliga förhållande till religionsstiftarens person-
lighet? På hvad sätt denna kristendomens fordran af »tro på Kristus»
låter sig begripas såsom med nödvändighet framvuxen ur hela den
kristna vetldsåskådningen, derom hafva vi vid ett föregående tillfälle
sökt i denna tidskrift lemna några antydningar1).

Men är sålunda, enligt kristendomen, sann religiositet lika med sann
tro på Kristus, så blir frågan: hvari består denna tro? hvilka äro dess
närmare bestämningar? Och här upphör öfverensstämmelsen mellan

’) Jmfr. afhandlingen Får odlings framtid i l:sta årg. l:sta häft. sid. 17—19.
' ANMÄLNINGAR.	471

oss och afliandlingens författarei Helt plötsligt och utan skönjbart
sammanhang med det föregående framkastar nämligen hr Rosell under
ett polemiskt utbrott mot Parker det påståendet, att en rätt ställ-
ning till kristendomen icke låter förlika sig med bestridandet af »Kristi
gudom» eller med »den moderna bibeltolkningen, som vill göra Kristus
till en blott menniska.» Man skulle kunnat önska att förf, funnit
lämpligt anföra några skäl för denna sin åsigt, heldst söm den uppträder
i bjert motsats, till en temligén' allmänt utbredd och, åtminstone enligt
hvad den sjelf anser sig ha bevisat, på bibliska intyg hvilande öfver-
tygelse, den, att en rätt uppfattning af Kristi utsagor om sig sjelf icke
låter sig förlikas med antagandet att han var Gud. Från bevisnings-
skyldighéten frigör sig imellertid hr Rosell med ett: »Det skulle föra
oss för långt ifrån vårt egentliga ämne att här ingå i några exegetiska
undersökningar.» I stället väljer han den onekligen beqvämare utvägen,
att högtidligen försäkra sina läsare att, derest man ej fasthåller »Kristi
gudomliga natur», blir den betydelse, Kristus faster vid sin person, »rent
af obegriplig» — »för oss, åtminstone», såsom hr Rosell försigtigtvis
tillägger. Och hvarföre blir den obegriplig? Jo, ty Kristus förklarar
ju uttryckligen, »att endast i och genom honom finnes tillträde till
fadren, och att den, som ser honom, han ser ock fadren» o. s. v. Det
är att beklaga, att förf, ej tagit någon grundligare kännedom om re-
sultaten af den der »moderna bibeltolkningen» mot hvilken han synes
så ovänligt stämd; han skulle då måhända hafva besparat sig upp-
ställandet af det absurda dilemma, han nu vill påtvinga oss: antingen
måste Kristus, då han så kunnat tala om sig sjelf, ifråga om sin per-
sons betydelse varit en ortodox. luthersk teolog — »eller ock måste
han hafva varit den störste svärmare, som verlden ännu hafver skådat.»
Och vidare: hade förf, nogare betänkt, hurifvida icke utsagon att »all
gudomens fullhet» bodde i Kristus, möjligtvis kan tillåta en annan
tolkning, än dén, medelst hvilken man ur detta apostoliska vittnesbörd
med dess alltför ofta öfverhalkade, betydelsefulla tilläggord: kroppsligt
(cmfiaTixcoc) söker framtrolla läran om »Kristi gudom», skulle han
! sannolikt hafva undgått att, såsom nu, komma i strid med sina egna
förutsättningar med den påföljd, att hans resounemang, såsom vi med *
några ord skola söka visa, på alla punkter upplöser sig i motsägelser.
l:o. Filosofien bör och kan, enligt hvad förf, med rätta yrkar,,
icke låta sig nöjas med panteismens Gud, icke hos den absolut full-
komlige antaga något blifvande, någon förändring eller utveckling. Nu
innebär dock den ifrågavarande läran om »Kristi gudom» att Gud vid
en viss tidpunkt blifvit, hvad Han förut icke var: menniska. Skulle
än detta Guds menniskoblifvande med något sken af rimlighet låta sig
deduceras inom panteismen, synes derimot ingen filosofi, som i Gud
ser den evige, oföränderlige, i tidlös fulländning allt i sig inneslutande
personen, kunna bekänna sig till läran om ett Guds öfvergående eller
förvandling till ett annat väsende.

2:o. Kristendomen är, enligt hvad förf, å ena sidan framhåller,
icke företrädesvis en teoretisk åsigt, utan ett praktiskt, en viljan om-
skapande tro; å andra sidan åter binder han den sanna kristligheten
vid antagandet att Kristus var Gud. Kan nu detta antagande icke sägas
vara^en praktisk verksamhet, så återföras vi härigenom till det teorer
tiska såsom till sjelfva utgångspunkten. Ifråga om det i kristendomen
afgörande hänvisar oss förf, sålunda från det teoretiska till det praktiska,
men från detta tillbaka till det teoretiska; från tron såsom försannt-
472	DEN KRITISKA TEOLOGIEN OCH DEN KYRKLIGA TRON.

-hållande till tron såsom viljeriktning, men från denna tillbaka till den
blott teoretiska tron o. s. v. i cirkel.

3:o. Är »Kristi giidoms»-läran sjelfva kärnan i kristendomen, så
är möjligheten af en kristlig filosofi beroende af möjligheten att ådaga-
lägga denna läras tänkbarhet. I hela sin omfattning skulle frågan då
erhålla följande uttryck: kan filosofien bevisa tänkbarheten af den lä-
ran, att den förste af de tre personerna i gudomen låter, genom den
tredje, den andre personen födas såsom menniska hit till jorden, på det
att denne sistnämnde må genom sin blodiga försoningsdöd blidka den
förste personens vrede öfver synden och sedermera i sin ordning sända
den tredje personen för. att till saligheten leda alla dem, som blifva
faste och stadige i tron att den på korset döde var den andre gudoms-
personen o. s. v. Vill man göra denna ortodoxiens trosbekännelse till
att äfven vara kristendomens, och skulle hr Rosell vara i stånd att
filosofiskt bevisa äfven denna kristendoms tänkbarhet — då medgifva
' vi gerna, att xden ärade författaren kan hafva giltiga skäl att triumfe-
rande erinra sin samtids tänkare om Hamlets ord: »flera ting finnas i
'himmel och på jord, ån .man i eder filosofi någonsin drömt om!»

Bristande utrymme nödgar oss, att åt vårt omdöme om hr v. Fei-
litzens lilla skrift gifva en knapphändigare motivering, än vi skulle önskat.
Arbetets grundtanke synes kunna i sammanträngda ordalag återgifvas så:
en reform af statskyrkan är visserligen af behofvet påkallad, men kan
genomföras endast af denna kyrka sjelf, icke från någötdera af de läger,
der man »i kristendomens intresse vill lösslita kyrkan från staten.» Pie-
tismen har, oaktadt dess många och stora förtjenster, ofta haft ett familje-
och samhällsupplösande inflytande; rationalismen, »till sitt ursprung lika
gammal som den första menniskans fall, då hon ville i vetande höja sig
till Gud», hotar att än mera undergräfva kyrkan, enär inom denna rikt-
ning »den ödmjuka tron» får vika för »det menskliga högmodet.» — Vi
anmärka härvid följande: förf, har ingenstädes bevisat l:o att statskyrkan
Tean grundligt reformera sig och det oaktadt fortfarande förblifva stats-
kyrka; 2:o att de, som anse statskyrkan vara till sjelfva begreppet ett
oting, derföre nödvändigt vilja från hvarändra skilja begreppen samhälle
t och gudstjenst, »i afgudisk dyrkan för personlighetens rätt upplösa de*
ensamt. fast bindande banden af en gemensam tro» o. s. v. ; 3:o att ratio-
nalismen — hvilket är en af förf, ofta och i starka uttryck upprepad
älsklingssats — har sin grund i »det menskliga högmodet.» I den form,
hvarunder dessa yrkanden nu hos förf, förekomma, stå de såsom utta-
landen af en hans individuela åsigt, hvilken har för sig sin upphofs-
mans varma öfvertygelse, men imot sig både historisk och psykologisk
erfarenhet.

______________ Ç. v. B.

Den kritiska teologien och den kyrkliga tron i samtiden.

(Ett föredrag i tyska protestantföreningen af prof. ,J. E. Bluntschli vid universitetet
i Heidelberg).

( Under alla, tider, när det religiösa och vetenskapliga lifvet ej varit
fullständigt bundet eller försänkt i dvala, har det gifvits partier, som
representerat skiljaktiga åsigter och riktningar och inbördes bekämpat
hvarandra. Inom den protestantiska kyrkan under 18:de århundradet.
DEN KRITISKA TEOLOGIEN OCH DEN KYRKLIGA TRON.	473

uppträdde det ortodoxa och det pietistiska partiet såsom fiendtliga mot-
satser, hvilka båda partier numera med hvarandra ingått en nära före-
ning. Sedermera börjades striden mellan supranaturalister och ratio-
nalister, och dessimellan försökte åtskilliga andra partigrupperingar att
intaga en förmedlande ställning. Ej sällan fördes striden på ett häftigt
och lidelsefullt sätt. Spinozas bekanta yttrande, att intet hat är så
fruktansvärdt som »det teologiska hatet», fann blött alltför ofta sin be-
kräftelse genom faktiska förhållanden för dagen. Dessa förhållanden
äro i våra dagar nära nog desamma som för ungeför 100 år sedan.
Men historiens lugna och rättvisa dom bestämmes ,ej af de tvistandes
upphetsade förkättringar af hvarandra under kampen. Äfven öfver
partierna i nutiden skall en kommande tid afgifva en mera träffande
dom än den, som falles af dagens upprörda lidelser.

Den närvarande tidens stridigheter inom teologien och med teolo-
gien hafva dock numera antagit en alldeles egendomlig karakter. Det
verldsliga ' områdets ställning till det andliga, -har nämligen blifvit en
helt annan än i fordna dagar.	'	.	..

Tills omkring midten af 18:de århundradet intog teologien ännu
alltjemnt högsta rangen bland vetenskaperna. Hennes ställning var en
ledande och tongifvande; hon var en bindande och tvingande auktoritet
för alla andra vetenskaper och hämmade dem i deras fria utveckling.
Hvarje afvikelse från den traditionela kyrkliga dogmen, hvarje mot-
sägelse ifråga om kyrkans lära var förenad med fara. Staten under-
stödde med ängslig beredvillighet den teologiska myndigheten; furstarnc
och deras ministrar kände sig merendels afhängige af densamma.. En-
dast i det förborgade och i tysthet vågade enstaka individer i sina
åsigter äfverskrida de gränser, som ùppdragits af målsmännen för »den
rena läran.»

Men alltifrån nämnda tid började det dittills rådande förhållandet
mellan de särskilda vetenskaperna undergå en oafbruten och fullständig
förändring. Filosofien, historien, naturvetenskaperna lösgjorde sig små-
ningom ifrån det teologiska förmynderskapet och tillkämpade sig frihet
och oberoende. Inom alla vetenskaper yöjde sig nu en frisk lifaktighet,
en fruktbärande verksamhet. Först nù var den moderna vetenskapen
sjelfständig och fri, och i följd af denna dess sjelfständighet blef äfven
teologiens ställning till de verldsliga vetenskaperna en annan än förr.
Tidens sjelfmedvetande utpräglade sig nu företrädesyis i dessa veten-
skaper, och hvar. och en af dem tog för sig i anspråk rättigheter till
fri forskning och sjelfständig profiling, 1

Men när nu teologien och den verldsliga vetenskapen samman-
stötte inom samma område och dervid råkade i motsägelse med hvar-
ahdra, huru skulle denna motsägelse lösas? Katolska kyrkan har, som
bekant, för alla sådana fall en formel lösning af tvistefrågan i bered-
skap. Denna kvrka gör ännu ,i dag anspråk på att gälla såsom absolut
auktoritet i alla religiösa angelägenheter; hon förklarar sig stå under
den helige andes ledning och således vara fri från möjligheten af miss-
tag, hvarföre vetenskapen bör ödmjukt anförtro sig åt hennes ledning.
Men kyrkans kärna utgöres af den ordnade hierarkien', derföre böra
lekmännen vära presterna underdånige, såsom fåren sina herdar. Ifråga
om kyrkans dogmer tål hierarkien intet tvifvel, ingen motsägelse.
Inom andra områden kan väl en viss frihet medgifvas; när det gäller
kyrkoläran, duger intet annat än tro och lydnad.
474	DEN KRITISKA TEOLOGIEN OCH DEN KYRKLIGA TRON.'

Detta sätt att lösa frågan hade dock redan under 16:de århundra-
det förkastats af reformatorerna såsom i teoretiskt och sedligt afseende
lika omöjligt. Den protestantiska kyrkan kan ej godkänna en dylik
lösning utan att tillintetgöra sig sjelf. Och i vårt 19:de århundrade,
d. v. s. i en tid, då den verldsliga vetenskapen är i beföstad besittning
af sin vunna frihet och den allmänna bildningen redan för längesedan
vuxit ifrån det presterliga förmynderskapet, är denna lösning ännu
mycket mindre verkställbar; än för 300 år sedan. Staten, fordom i
tjenst hos den teologiska auktoriteten, står nu på egen grund och är
beredd att skydda vetenskapens frihet.

Men icke heller teologiens isolering är numera möjlig. Fastmera
'varseblifva vi öfverallt, att framåtskridandet inom de öfriga vetenska-
perna drager med sig äfven teologien. Alla vetenskaper måste till en
början beträda kritikens väg, och just denna kritiska riktning hos de
ungdomligt s uppåtsträfvande verldsliga vetenskaperna har nödgat och
äggat äfven den gamla teologien att gentimot dé ämnen, hon behandlar,
iakttaga en kritisk hållning.

Hade redan Chr. Wolfs kyligt beräknaade filosofi utöfvat ett märk-
bart inflytande på den protestantiska teologien, så mottog den seder-
mera af Kants kritiska filosofi en för lång tid bestämmande inverkan,
Följden deraf bief en nyktert förståndig rationalism af föga djup, men
af genomskinlig klarhet. Derefter öppnade den historiska skolans kri-
tiska forskningar nya vägar och bragte nya fynd i dagen. Den kri-
tiska metoden började användas äfven af teologerna vid granskningen
af de bibliska skrifterna och ledde till flera vigtiga uppslag i forsk-
ningen. Motsatsen mellan Petri och Pauli uppfattning af kristendomen'
samt den derpå beroende långa och häftiga striden mellan yWekristna
och Äednekristna, hvilken under fiera århundraden råkat i fullständig
förgätenhet, upptäcktes nu pånytt. Den gåtfullaste skriften i nya testa-
mentet, Uppenbarelseboken, källan och stödet för så många mystiska
villfarelser, gjordes nu för första gången begripligj derigenom att man
uppdagade dess hänsyftningar på kejsare Nero, hvilkens återkomst så-
som Antikrist allmänt väntades under det upprörda verldstillståndet på
denna tid, likasom de troende .kristne väntade den dödade Messias’
snara återkomst till yttersta domen.

En inverkan på teologien från naturvetenskaperna kunde ej heller
uteblifva. Äfven despa vetenskaper utöfvade en sträng krftik af den
gällande kyrkoläran. Deras noggranna iakttagelser af de yttre före-
teelserna, deras gång på gång upprepade, omsorgsfullt pröfvade expe-
rimenter, deras skarpa särskiljande mellan orsak och verkan, deras
sorgfälliga beräkning af vägbara och mätbara krafter hade den påföljd,
att en mängd länge tillitsfullt omfattade villfarelser ej längre ktfnde
hålla stånd, utan måste vika för den klarnande insigten i nya sanningar.
De nya upptäckterna i astronomien hade grundlagt eu alldeles ny
verldsåskådning. Hela forntiden lefde änna i den barnsliga föreställ-
ningen om jorden såsom en platt yta, öfver hvilken himlahvalfvet
höjde sig, upplyst af de vandrande ljusen, solen och månen, om dagen
och natten. I denna himmel bodde, äfven enligt judarnes och de
kristnes tro, den ende Guden, och derifrån skådade han ned på men-
niskornas handel och «vandel. Nu derimot förvandlades jorden till en
liten planet, som i klotrund form kretsar kring den väldiga solen, och
himmelen utvidgade sig till det omätliga verldsalltet, i hvars rymder
de oerhörda kosmiska kropparne beskrifva sina mägtiga banor. I bi-
DEN KRITISKA TEOLOGIEN OCH DEN KYRKLIGA TRON.	475

beln, liksom i de förkristna författarnes skrifter, var den gamla åsigten
om jorden och det fysiska universum den enda kända. Då nu denna
åsigt förstördes genom vetenskapen och ersattes med en ny, mera stor-
artad verldsåskådning, kunde denna vexling i åskådningssätten ej
blifva utan följder äfven ifråga om de religiösa föréställningarne om
Gud och meUniskan. Naturvetenskapen öfvértygade sig vidare derom,
att i naturen samma verkningar alltid och öfverallt framgå ur samma
-orsaker och att naturlagarne herrska med oimotståndlig nödvändighet,
från hvilken ej gifves ett enda undåntäg. Om således underverlc äro
att fatta såsom tilldragelser i strid mot naturlagarne, så förklarade
naturvetenskapen underverk vara onföjliga. Äfven detta påstående in-
nebar en afgjord krigsförklaring mot den ortodoxa kyrkoläran.

Alla dessa inverkningar på teologien från de verldsliga vetenska-
perna läto sig ej afvisas dermed, att man förklarade dem häryöra från
en otillbörlig förmätenhet. Det var ingalunda en anda af frivol lätt-
sinnighet, som besjälade dessa vetenskaper, icke heller af fräckt hög-
mod. Deras arbeten gåfvo intyg om en grundlig forsknings djupa
allvar och om en uppriktig åstundan att finna sanningen. ' Ville teo-
logien gälla såsom vetenskap, så måste hon ställa sig till efterrättelse
samma lagar för det logiska och kritiska tänkandet, som lågo till grund
för de öfriga vetenskaperna. Hon fick ej tillsluta Ögon och öron för
kritikens strängt följdriktiga bevis eller bestrida giltigheten af de nöd-
vändiga slutsatserna ur tankelagarne.	,

Imeller,tid är det visserligen begripligt, att många allvarligt sin-
nade kristna började befara, det denna kritiska riktning skulle åstad-
komma en rubbning och upplösning af den religiösa trons tillförsigt
och af det kyrkliga lifvets trygghet. Reformatorerna hade under stri-
den mot den romerska kyrkans tradition förnämligast åberopat sig på
den heliga skrifts oantastliga auktoritet. Var det ej fara värdt, att
kritikens angrepp på denna auktoritet skulle skaka sjelfva den grund-
val, på hvilken den protestantiska kyrkan blifvit upprättad? — Om
vidare den historiska forskningen lät Jesu lefnadshistoria undergå en
kall och skarp granskning, om den betvifläde eller till och med upp-
visade såsom ogrundadt mycket af det, man dittills allmänt betraktat
såsom fullt trovärdigt, om den böljade tala om blotta myter, der man
förut trott sig spåra gudomliga frälsningshandlingar, om den filosofiska
kritiken till och med afklädde Jesu person dess gudomliga majestät —
var ßj dett^ att angripa sjelfva kärnan och hjertpunkten i den kristna
tron, och blef ej derigenom kristendomens historiska anseende fullstän-
digt brutet? — Lyssnade man slutligen till naturvetenskapens lärdomar,
läte man af henne sig intalas att förkasta hvarje berättelse om under-
verk, såsom innebärande en naturvidrig orimlighet, gafs det endast.en
stel, kall, viljelös, omedveten naturnödvändighet — måste ej då 'men-
niskans religiösa' grundbehof^ behofvet att vända sig till Gud för att
hos; Honom söka tröst, styrka och hjelp, blifva utan tillfredsställelse?
Måsté ej framför allt bönen förefalla som en dårskap, en handling, af
barnsligt oförstånd ? Och var ej härmed all gudsdyrkan, all religion
en gång för alla tillintetgjord?

Dessa betänkligheter äro i sjelfva verket betydelsefulla nog, och
man behöfver ingalunda antaga, att de hårröra från någon ovanlig'
ängslighet och klenmodighet, ännu mindre från inskränkthet och bort-
kommenhet på förståndets vägnar. De ligga tvärtom nära tillhands
äfven, för den tänkande och opartiske .iakttagaren och böra derföre ej
476 DEN kritiska teologien och den kyrkliga tron.

behandlas med ringaktning. Men äfvén om vi medgifva, att de ifrå-
gavarande inkasten äro förtjente af uppmärksamhet — böra vi väl
derföre utbryta i ofruktbar klagan öfver framstegen i den bibliska
kritiken, i filosofien, i historien och naturvetenskapen? Helt visst böra
vi det ej. Hvarje framsteg inom vetandets olika områden är ett fram-
steg i kännedomen om sanningen^ och intet dylikt framsteg kan vara
förderfligt, alldenstund Gud är sanningen. Om Gud, såsom den religiösa
känslan så gerna tror, leder världshistoriens utveckling, så har säker-
ligen denna storartade och välsignelserika uppblomstring inom alla
grenar af vetenskapen ej försiggått i strid mot Hans vilja..

Men just på grund häraf står oss ingen annan väg öppen äh den
fria, utvecklingens, och detta gäller för teologien lika mycket som för
de öfriga vetenskaperna. Derföre är hvarje våldsamt ingripande obe-
rättigadt och dessutom långt mera skadligt än gagneligt. Vi kunna ej
undvika stridens faror; derföre böra vi lugnt invänta dem i förtröstan
på den bättre sidan af menniskonaturen och på sanningens magt, som
vinner sitt renaste och kraftigaste uttryck just genom frjheten.

Dessutom bör man ihågkomma, att vetenskaperna ej endast utöfva
kritik,1 samt att icke ens all slags kritik har en nedbrytande verkan.
Det gifves äfven positiva verkningar af den kritiska forskningen och
det logiska tänkandet. Vetenskapen ej blott aflägsnar gamla villfarelser,
utau upptäcker äfven nya sanningar samt gifver fastare stöd och bättre
utredning åt den redan kända sanningen. Jag betviflar ej, att när
man blott kan förmå sig att åt teologien inrymma full vetenskaplig
frihet — vi äro på väg dertill, men hafva ännu på långt när ej hunnit .
m,ålet — då skall äfven denna vetenskap blifva i stånd att utveckla
en verkligt positiv verksamhet. Derimot blir hvarje försök att hämma
eller undertrycka teologiens negativa arbete tillika ett hinder för hen-
nes positiva verksamhet, hvilken möjliggöres endast genom att ställa
sig på den vetenskapliga frihetens grundval. Ännu återstår dock
mycket att önska i afseende på rätta metoden vid teologiens forsk-
ningar. Jag vill här endast, från en lekmans ståndpunkt, fästa upp-
märksamheten på en riktning, hvars inslående vid forskningen, enligt
n|in åsigt, skulle- leda till stora resultater.

Den historiska behandlingen såväl af Jesu lefnad som af hela den -
kristna religionens och kyrkans utveckling kan helt säkert, utan att
blifva okritisk, göra mycket för att låta forskningens resultater blifva
tillgängliga för den stora allmänheten. Jag tänker mig här en verkligt
historisk metod, som håller sig fri från det gängse teologiska sättet
alt résonnera v och att uttrycka sig, och som med äkta historiskt sinne
framställer och bedömer historiska fakta och tilldragelser. Tvenne
tyska icke-teologiska skriftställare, Lessing och Johannes v. Müller,
hafva härvid anvisat en väg, som borde väl uppmärksammas äfven af
teologerna. Ifråga om kristendomens ursprung föreligger följande högst
märkvärdiga historiska faktum : i ett litet föga betydande land bland
ett fåtaligt, föraktadt folk uppträder såsom lärare en man utan yttre
magt, verkar endast några få år personligt bland sina landsmän och
afrättas derefter af de magthafvande myndigheterna såsom en förbrytare.
Och denne man utöfvar, genom dét intryck, hans lefnad och död qvar-
lemna, ett så ofantligt inflytande på den civiliserade meriskligheten,
att under en tidrymd af nära tvåtusen år individerna såväl som folken
hafva från honom mottagit de kraftigaste impulserna i afseende på den
allmänna riktningen af deras utveckling, Detta är ett så utomordent-‘
! DEN KRITISKA TEOLOGIEN OCH DEN KYRKLIGA TRON.	477

ligt historiskt faktum, att det, äfven om man alldeles ser bort ifrån
alla kyrkliga trosformler, är i och för sig i högsta grad förtjent af
historieforskningens uppmärksamhet och af en belysning ur den verlds-
historiska betraktelsens synpunkt. Det synes mig, att vår tids teologi
borde ‘ känna sig lifligt manad att söka medverka till genomförandet
af denna stora och svårlösta uppgift.

Vidare är det för vår tid ett trängande behof, att äfven menniskans
själ göres till föremål för ett grundligare studium än hittills, på det
att man må vinna en noggrannare och fullständigare känüedom om
menniskoandens natur och egenskaper. Härvid har psykologien en stor
framtidsuppgift att lösa. Förstår denna vetenskap ' att gå den rätta
vägen och att riktigt handhafva de medel, hon éger till sina insigters
ökande, skall hon sannolikt blifva i stånd att lemna oss de allra vig-
tigaste uppslag till ett djupare och allsidigare, begripande af vår reli-
gionsstiftares personlighet och af kristendomens uppkomst och historia.
Måhända är det psykologiska studiet just den väg, på hvilken Jesu i
sitt slag ållenastående individualitet kommer att af oss allt bättre och
bättre begripas, och på hvilken väg vi sålunda skola under mensklig-
hetens form återvinna och såsom en tryggad besittning fasthålla det ~
sanna i den tro, hvilken folkens och så många troende individers reli-
giösa instinkt omfattat såsom sitt högsta goda, i det de i Kristus dyr-
kade den till menniska vordne Guden.

Slutligen bör, enligt min åsigt, teologien, såväl som filosofien, låta'
sig angeläget vara att uppdraga en bestämd gränslinie mellan natur-
vetenskapen och den rationella eller förnuftsvetenskäpen. Dessa be-
nämningar äro visserligen föga egentliga, ty den förra vetenskapen är
ju ej förnuftslös och den senare får ej vara onaturlig. Men en skilnad
rdém i mellan finnes dock och plägar betecknas med dessa uttryck. En-
dast genom att skarpt fatta i sigte skilnaden mellan natur och förnuft
lärer man sig inse att anden, och särskildt den sedliga friheten, omöj-
ligen kan förklaras såsom en produkt af den yttre naturnödvändigheten.
Från insigten härutinnan kan man då,leda sig till rätta uppfattningen
af menniskoandens förhållande till sin yttersta grund, den gudomlige
anden, och af det personliga förhållande mellan menniskan och Gud,
i hvilket religiositetens väsende finner sin förklaring.

Ju mera teologien inom alla dessa områden tager sig till vara för
att endast pocka på »tro» och att vädja till känslan, ju mindre hon
söker medelst uppbyggliga talesätt beslöja de brister, som vidlåda hen-
nes bevisföring, ju naturligare, förståndigare, menskligt klarare hon ,
lägger sina skäl i dagen och utvecklar sina åsigter, desto mera skall
hon kunna påräkna gehör och desto förr blifva i stånd att göra den
kristna sanningen begriplig och antaglig för vår samtid.

Framför allt bör man ej förgäta detta : religiositeten består ej i
vetande och det religiösa lifvet är ej afhängigt af vetenskapen, icke
ens af teologien. En okunnig bonde kan vara en mycket religiös men-
niska, en lärd teolog kan vara ganska irreligiös. Understundom äro
just de otrogne, de s. k. kättarne, djupt religiösa naturer, långt mera
än den ortodoxa kyrkolärans tjénare. Apostlarne voro alla svage i
vetandef, men starke i tron. Stiftaren af vår religion hade under hela
sitt lif att kämpa företrädesvis' mot fariséerna; och dessa fariseer kunna
i alla afseenden betraktas såsQm den tidens ortodoxa teologer, hvilka
i trots af sin ortodoxi blifvit främmande för religionen i dess renhet
och sanning. ’ På den kyrkliga dögmiäran ligger ingen afgörande vigt.
47$	DEN KRITISKA TEOLOGIEN OCH DEN KYRKLIGA TRON.

Jesus har sjelf ej .uppstält några dogmer, utan förkunnat och utöfvat
en lefvande religion. Dogmerna äro alster af den judiskt-hellenska
sko Ilärdomen och äro ej väsendtliga bestämningar för Jesu religion.
Den som opartiskt betraktar kristendomens historia skall finna, att de
af dogmtron föranledda stridigheterna vida oftare skadat än främjat
kristendomens sak.' Angrepp på kyrkans dogmbyggnad äro derföre
ingalunda nödvändigt att anse såsom angrepp mot kristendomen.

Onekligen har kristendomen i våra dagar en helt annan gestalt
än i förra tider. Trosbehofvet hos dem, som bekänna sig till kristna
religionen, har, såsom vi lätt kunna finna, vid olika tidsperioder rönt
inflytande och till sin riktning bestämts af helt olika idéer.

1	De förste kristne voro ännu helt och hållet hänförde af den judiska
Messias-idéen. De väntade, att Messias skulle öfvervinna hedendomen
och det romerska väldet och grundlägga ett nytt, heligt gudsrike på
jorden, och Jésus var, trodde de, den utlofvade Messias. Ännu efter
hans död hoppades de med lågande tillförsigt på hans snara återkomst
till jorden, och från år till år, från dag till dag förbidade de den un-
derbara tilldragelsen: den afgörande striden och den derpå följande
yttersta domen. — Denna Messias-idé utöfvar numera intet inflytande
på de kristna folken. Det gifves för närvarande endast en helt liten
sekt, Irvingianerna, som fortfarande bemödar sig att upprätthålla den
gamla tron i ifrågavarande afseende. Kristenheten i det stora hela
lefver ej mera i förväntan på ett annalkande teokratiskt verldsrike i
hvilket den till jorden återkomne Kristus uppträder såsom domare af
deh undergående och såsom konung för den föryngrade, nya verlden.

Efter denna judiska idé följde den hellenska, hvilken sträckte sitt
inflytande till ännu mera vidtomfattande kretsar. Från urminnes tid
hade sträfvandet att förena det gudomliga med det menskliga varit ett
djuptgående karaktersdrag i den hellenska religiositeten. Grekerna
förestälde sig och bildade för den yttre åskådningen sina gudar i den
ädla menniskogestaltens former, och de bäste bland menniskörna tänkte
de sig upphöjda till gemepskap med gudarne. Skulle den hellenska
verlden, hvars, tro på en mångfald af gudar redan sedan lång tid till-
baka var undergräfd, kunna förmås att omfatta tron på den ende
Guden,' så måste äfven denne ende Gud hafva uppenbarat, sig i men-
niskogestalt bland menniskörna. För grekerna var det omöjligt att
tro på Kristus, såvida de ej fingo tro, att han var G-ud. Under denna
period och under det afgörande inflytandet af denna hellenska riktning
i åskådningssättet uppstod dogmen om treenigheten. Uppfattningen af
Gud såsom i sitt väsende inneslutande en trefaldighet af gudomspersoner
kunde på denna tid gå segrande ur striden med de motsatta åskåd-
ningssätten, derföre att menskligheten då var mottaglig för en dylik
trosform. — Äfven härutinnan har i våra dagar en stor förändring in-
trädt. Visserligen gifves ännu alltjemnt ett antal kristna, hvilka be-.,
trakta just treenighetsidén såsom företrädesvis helig och oantastlig.
Men ingen opartisk iakttagare af det närvarande faktiska tillståndet
inom kristenheten skall kunna- bestrida, att det öfvervägande stora
flertalet af de bildade i samtiden ingalunda dragas till kristendomen
derigenom, att man hos dem inskärper den satsen, att Kristus var
Gud, utan just detta påstående framkallar hos dem tvifvel och äggar
dem till motsägelse och blir sålunda en anledning till att ganska många
bortjagas från kristendomen.
DEN KRITISKA TEOLOGIEN OCH DEN KYRKLIGA TRON. v 479

Pä verldshistoriens skådeplats uppträdde nu de germanska folken
och kommo i beröring med kristendomen, hvilken af dem uppfattades
från en ny sida. Germanerna delade ej den judiska Messias-tron; de
väntade ej någon Kristi återkomst till jorden. De kände sig kraftiga
nog både att hjelpa sig sjelfva och att genom egen mannakraft be-
segra romarne. Äfven läran om Kristi gudom verkade snarare från-
stötande än tilldragande på det germanska sinnet. De fleste af de
ifrågavarande folken anslöto sig till en början till den arianska upp-
fattningen af kristendomen, hvilken skarpt betonade åtskilnaden mellan
Kristus och Gud, och framstälde Kristus visserligen såsom en gudalik
menniska, men icke såsom gu lamenniska i egentlig mening. Men hvad
som inverkade på germanerna till förmån för. kristendomen, det var i
synnerhet Kristi sedliga renhet och höghet, som gjorde att de i honom
sågo en frälsare från synden, samt derjemte kristendomens magt såsom
en källa för bildning, en kulturprincip, som nu ingått förening med
den antikt romerska civilisationen, och hvars andliga öfverlägsenhet
öfver den ieke-kristna odlingen gjorde ett djupt intryck på de ger-
manska barbarerna, och slutligen tron på Kristi undergörande förmåga
och på de underverk, som berättades hafva blifvit utförda af honom. —
Ännu i dag är den kristna sedligheten en verksam kraft, om ock i
andra former än fordom, men derimot har tron på underverk blifvit
betänkligt rubbad i sin grundval, alltsedan den moderna kulturen bör-
jat beträda de nya banor på hvilka kyrkan motsträfvigt vägrat att
vara honom följaktig. Underverkstron har för närvarande alldeles in-
gen magt öfver tänkesätten inom kristenheten. Ingen hoppas numera
sjelf få bevittna ett underverk, ingen tänkande sätter tro till de rykten
om underverksmessiga tilldragelser, som äfven i våra dagar en och
annan gång uppdyka. Helt annat var förhållandet i forntiden och
under medeltiden. Då Vehöfde menskligheten tron på underverk för
att' öfverhufvud blifva i stånd att tro; nuförtiden misstror manien
tro, som företrädesvis söker stödja sig på underverken.

Under hela medeltiden utöfvade ej något, annat ett så djupt in-
flytande på den romånskt-germanska kristenheten, som den kyrkliga
hierarkiens magt och herrlighet. Den romerska verldskyrkans stor-
artade byggnad, gudstjenstens prakt, det högre presterskapets anseende
och bildning, påfvedömets upphöjdhet, ordenslöftena och det fromma
klosterlifvet — alla dessa momenter blefvo en öfverväldigande aukto-
ritet för lekmannaverlden. Lekmännen trodde, emedan kyrkan lärde
så och så, emedan hierarkien med oantastlig, oimotståndlig öfverläg-
senhet fordrade att de skulle tro just på det och det sättet. — Äfven .
detta förhållande har numera undergått en förändring. Om ock kyrkan
fortfarande åtnjuter ett ej ringa anseende,, så är dock den af den mo-
derna bildningen uppfostrade samtiden ingalunda sinnad att blindt följa
hennes fingervisningar. Vår tids bildning går sina egna vägar och
tillbakavisar den ledning, som erbjudes henne af hierarkien, hvars
åsigter och sträfvanden temligen allmänt anses tillhöra en föråldrad
ståndpunkt. .

Reformationen, som bräckte den romerska kyrkans auktoritet, upp-
höjde i stället bibeln till afgörande norm i trosfrågor. Hvad som stod
att läsa i den heliga skrift, det borde man äfven tro; hvad som derimot
ej öfverensstämde med »Guds ord»,*borde förkastas, om ock hela den
kyrkliga traditionen betygade dess sanning. — leke heller bibelns myn-
dighet är i våra dagar densamma som under 16:de eller 17:de århun-
480	DEN KRITISKA TEOLOGIEN OCH DEN KYRKLIGA TRON.

dradet. Vår samtid har last och pröfvat alltför många böcker, för att
,den skulle låta sig beherrskas af en bok, hette denna bok än »bibeln.»
Man undersöker numera bibelns särskilda skrifter och afväger noga
giltigheten af deras utsagor; men att blott uta-n vidare åberopa sig på
att så står det skrifvet, tjenar ej längre till att öfvertyga någon. Man
ryggar tillbaka för att kränka sanningens ande, hvilket skulle ske, om
man fäste en öfverdrifvet stor vigt vid bokstafven.

Vi finna således, att alla de idéer, som i förra tider förmått men-
niskorna att omfatta kristendomen: den judiska Messiasidéen, den hel-
lenska idéen om Gud i menniskogestalt, den • germanska vördnaden för
kristendomens kulturbetydelse i förening med åstundan efter underverk,
den medeltida hierarkiens auktoritet och, reformationsperiodens dyrkan
af bibelordet — alla hafva de småningom, antingen helt och hållet
eller till allra största delen, förlorat sin dragningskraft. Derföre inne-
bär det ej heller någon så stor fara, att den vetenskapliga kritiken
riktar sina angrepp mot dessa idéer, hvilka i alla fall redan hafva
upphört att ega samma betydelse för kristenheten som fordom.

Är väl nu vår tids kristendom mindre ren än den förflutna tidens,
derföre att den afstått från anspråken på det yttre herraväldet öfver
verlden? Är den mindre religiös, derföre att den omsorgsfullare fast-
håller Guds enhet? Hvilar den på en mindre tryggad grund, derföre
att den försmår att till sitt stöd åberopa sig på obegripliga tilldra-
gelser? Är dess sedlighet , en mindre, derföre att den ej mera bländas
af hierarkiens magt och glans, eller dess andlighet,* derföre att den ej
.mera blindt hyllar en död bokstafslärdom?

Ménsklighetens religiösa behof hafva ingalunda utslocknat, men
visst är, att de i vår tid väckas och tillfredsställas på annat sätt än
fordom. Ännu alltjeitont känner menskligheten sig dragen till kristen-
domen, men af andra skäl än hittills. Vår samtid tror på Kristus,
emedan den i honom sér det förverkligade idealet af den högsta tänk-
bara religiositet, af den innerligaste och fullständigaste förening med
Gud, som för menniskan är möjlig att ernå. Betraktelsen af hans lef-
nad inger oss ännu i dag den djupaste beundran och vördnad; vi fatta7
betydelsen af hans verldshistoriska mission och vi inse, att den kärlek
till menskligheten, som var den ledande principen för hans verksamhet,
eger ett långt varaktigare och välsignelserikare inflytande på utveck-
lingen af våra öden än troh på underverk eller läran om »den gu-
domliga naturen» i Kristus.

Vi veta det ju: Kristus har endast till ringa del blifvit rätt förstådd
af sina samtida. Äfven under, de närmast följande århundradena grum-
lades den rätta uppfattningen af hans person af mångfaldiga orsaker.
Efter snart två årtusendens arbeten och erfarenhétsrön börjar omsider
ett riktigare och djupare uppfattningssätt rörande. Kristi person att ut-
breda sig, och ju närmare Kristus derigenom, bringas till de öfriga
menniskorna, under det att man på samma gång lärer sig fatta det
oerhörda afståndet mellan honom och alla andra, desto högre blir vörd-
naden för honom, desto renare och oimotståndligare hans inflytande
på det religiösa sinnelaget. Jag vågar påstå det: vår samtid är visser-
ligen mindre »troende» i kyrklig mening än någon föregående tidsålder
alltsedan kristendomens uppkomst, men om man aktar på andan och
på gerningarne, så är den innevarande tiden mera sannt kristlig än
någon tidigare period.	'
Svenska krigsförfattningens utveckling
och framtid.

' ' 1 ■ ' '

För att rätt kunna fatta den ståndpunkt, på hvilken frågan om
svenska krigsförfattningen för närvarande befinner sig, äfvensom vil-
koren för dess framtida lösning, är nödvändigt att kasta en blick på
dess historiska utveckling. Som denna utveckling likväl i flera hän-
seenden varit skiljaktig med öfriga länders, torde icke vara ur vägen
att i största korthet redogöra för de väsendtligaste olikheterna.

När den moderna monarkien reste sig på ruinerna af dé ùnder
medeltiden herrskande och stridande samhällselementerna, nämligen
adeln, de fria städerna och presterskapet, hvarigenom staten erhöll lugn
i det inre och styrka utåt, blef ett af dess förnämsta kännetecken stän-
diga skatter och stående arméer,. i stället för tillfälliga bevillningar
och särskildt för hvarje krig hopsamlade krigshärar. Båda komplette-
rade hvarandra. Genom de ständiga skatterna ensamt blef det möjligt
att underhålla de stående härarne, och allenast genom de senare för-
mådde man så ipycket förtrycka folket, att de förra utan motstånd
lunde utpressas. Resultatet blef äfven i de flesta länder enväldets
blömstring samt de penningebeviljande ständernas upphörande.'

Så -finna, vi förhållandena i Frankrike, Spanien, Portugal, de tyska
och italienska staterna, Danmark och Ryssland. Men i England ko-
stade försöket att införa en stående armé dess upphofsmän, Carl I
och Wentworth, lifvet ; den puritanerhär, som förskaffat Cromwell väldet,
skingrades efter anförarens död; derefter har engelska parlamentet med
ängslig noggrannhet vakat öfver sin rättighet att årligen (genom
mutinery-bill) bestämma arméns storlek. I Holland och Schweiz hin-
drade den republikanska författningen och styrelsens decentralisation
uppkomsten af stående härar, som kunde blifva farliga för folkfriheten.
Och i Polen låg armén (qvartianerna) helt , och hållet i händerna på
den ensämt herrskande samhällsklassen, nämligen adeln.

De flesta europeiska arméer uppsattes under denna tidrymd medelst
värfning, så inom landet som utomlands; ty äfven utländningar funnos
i många härar till icke ringa antal; så utgjordes t. ex. franska armén
482 SVENSKA KKIGSFÖKFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID.

före revolutionen till nära pâ en fjerdedel af utländningar; i den preus-
siska armé, som krossades 1806 vid Jena och Auerstädt, var icke min-
dre än tredjedelen utländningar; sammalunda i England, Italien o. s. v.
Såsom undantag från den allmänna regeln, att arméerna rekryterades
genom värfning, kan man nämna Ryssland, der krigsfolk, till en viss
procent af hvarje l,OOO:de innevånare, från Peter den Stores tid
skr efs, hvarvid likvisst godsherrame och kommunerna sjelfva fingo
utse rekryter. Något dylikt egde äfven rum i Preussen, der två tredje-
delar af armén rekryterades genom uttagande af de lämpligaste bland
de krigsduglige inom hvarje kanton. I några länder funnos äfren
qvarlefror af de feodala uppbåden, äfvensom i andra, under namn af
miliser, såsom en sorts landvärn eller ortförsvar. Nästan öfverallt voro
arméerna kasernerade i städerna; undantagsvis förekom dock någon
gång inqvartering hos befolkningen.

Bestämmande i afseende på krigshärarnes styrka var under denna
tid mindro staternas storlek och folkmängd, än beloppet af de årliga
statsinkomsterna. Sålunda kunde en mindre stat med en val ordnad
statshushållning hafva en lika stor eller talrikare armé, än en större
med sämre statshushållning. Tillgången på penningar var äfven mått-
gifvande i afseende på krigens omfattning och längd. De besoldade,
stående härarne kunde vid krigets utbrott ej göras större, samt af-
gången blott med svårighet ersättas, i följd hvaraf man så mycket
som möjligt sparade på soldaten. Upphörde krediten, så att man ej
kunde skaffa medel till nyvärfningar, måste krigen slutas. Prån denna
tid kan man äfren datera uppkomsten af statsskuldsystemet. För
öfrigt fördes krigen blott mellan regentema och hofren, ej mellan
folken; sällan voro7 de intressen, om hvilka man kämpade, af en mera
ingripande natur. Dessa omständigheter, i förening med andra som
utrymmet ej medgifrer att här anföra, inverkade förslappande och
försvagande på sjelfva krigföringen, hvilken inklämdes i en konventionel
tvångströja, om hvilken man nu knappast kan göra sig ett begrepp.

n.

Sedan den moderna monarkien fullgjort den uppgift, som gifrit
densamma ett historiskt berättigande, började de brister komma i da-
gen, hvilka skulle föranleda dess fall. Den styrka, staten erhållit utåt,
begagnades att föra ständiga krig, hvarigenom nationerna försvagades.
Det inre lugnet användes att förqväfra det naturliga framåtskridandet,
att hindra den menskliga utvecklingen, och att i enväldets intresse
splittra nationerna genom att tilldela vissa folkklasser särskilda före-
trädesrättigheter på de andras bekostnad.
SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID. 483

När mättet blifvit rägadt, började folken likväl afskaka sina fjett-
rar. Frankrike gaf signalen. Monarkerna., hvilka ganska väl insågo de
faror, som hotade dem, skyndade från alla håll att anfalla Frankrike
för att i blod qväfva revolutionen. Men nu skulle det visa sig, huru
föga de gamla och fåtaliga arméerna med sin utnötta krigskonst kunde
uträtta mot ett land, der folket sjelf tog del i kriget.

Sedan franska adeln, som utgjorde arméns befäl, emigrerat, och de
utländska regementena blifvit upplösta, öfvérgingo de inhemska trup-
perna till folket samt utgjorde första stammen till den talrika folk-
beväpning (nationalarmé), som bildades derigenom, att alla krig sdug-
lige inom det behöfliga antalet åldersklasser genom lagens tvång för-
klarades skyldige till krigstjenst. Härigenom blef tillgången på rekryter
outtömlig, och massor kunde uppställas, , hvarigenom icke allenast de
förenade monarkernas angrepp tillbakavisades, utan äfven de franska
arméerna segrande utbredde sig Öfver de kringliggande länderna för
att derstädes tillämpa revolutionens grundsatser. En ny, hänsynslös ,
krigskonst utbildade sig, som af Napoleon I bragtes till sin höjdpunkt.
Den förde fransmännens fahor till Moskwa, hvarifrån de återkastades
till Seinen af samma kraft,, som fört dem ^å långt, framåt, den upp-
vaknande folkandan hos dé af segraren hårdt förtryckta nationerna.

En följd af de krig, som kommo efter revolutionen, var att ar-
méerna, sedan folken inträdt i deras leder, blefvo flera gånger större
än förut. En annan följd var, att konskriptionen trädde i stället för
värfningen. Konskriptionen utbildades i Frankrike under de napoleon-
ska krigen samt infördes sedermera i de flesta europeiska härar.
Under de första revolutionskrigen uppbådades utan undantag aUd
krigsduglige inom vissa åldersklasser, d. v. s. värnepligten var allmän.
Men efterhand och då man icke alltid behöfdé så mycket folk, ut-'
lottades blott den erforderliga procenten bland de krigsduglige inom
hvarje åldersklass samt utbildades i garnisonerna, under det att återsto- -
den såsom reserv tillsvidare hölls i beredskap, utån att öfvas. Derjemte '
medgafs öfverallt legning, tjenstebyte, friköp o. s. v. Härigenom upp-
kom en öjemn fördelning af den personliga krigsbördan, söm var i
högsta grad tryckande samt stod i fullkomlig strid med den allmänna
värnepligten.

Under den stora, politiska reaktion mot revolutionen, som tinder
namn af »den heliga alliansen» efter Napöleons fall inträdde i Europa,
utbildade sig de byråkratiska polisstater, ytterst stödda på militär-
despotism, under hvilka folken ännu på många ställen sucka. Mo-
narkerna och de privilegierade folkklasser, med hvilka de förre fler-
städes måste dela magten, funno snart att de könskriberade arméerna
voro lika lämpliga för framåtskridandets och folkfrihetens undertryc-
kande, som förut de värfyade. Under förevändning att' den militära
484 SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID,
utbildningen erfordrade lång tid, qvärhöllos de en gång utlottade offi-en
under många, år i städernas kaserner, der de isolerades från den öf-
riga befolkningen samt snart glödde att de en gång varit medborgare
'och tillhört familjen, hvarigenom de blefvo villiga redskap i magtens
händer.

Trots de eröfringar folkfrihetens sak gjort genom 1820, 1830
och 1848 årens revolutioner, äfvensom genom de sednaste händelserna
i Italien, Österrike och Spanien, qvarstår ännu på de flesta ställen
den förhatliga konskriptionen såsom förnämsta medlet till arméers
bildande. I följd af några stormagters eröfringslystnad, samt regen-,
temas och de privilegierade folkklassernas ständigt växande fruktan
för de förtryckta folkens hämnd och folkväldets allmänna utbredande,
hafvå arméerna ytterligare blifvit uppjagade till en onaturlig storlek.
Man har härigenom blifvit tvungen att på många ställen göra med-
gifvanden åt den allmänna vämepligten, hvilka dock merendels allenast
bestått i okande af det antal åldersklasser, af hvilka arméen skall
utgöras, oçh i ökande af det antal värnepligtige, som årligen skola
■ utlottas. Reserverne hafva erhållit mera öfning, hvarj ernte" de hittills
/ befriade, äfvensom de äldre årsklasserna, under namn af landstorm,
landvärn, nationalgarde o. s. v. blifvit använde till ortförsvar. Blott
på få ställen har likväl ännu den personliga krigsbördan blifvit all-
deles jemnt fördelad, så att öfningstiderna för de krigsduglige blifvit
lika långa, äfvensom lega, tjenstebyte och friköp . upphört. Öe många-
handa skiljaktigheter, som förefinnas inom de särskilda arméerna, med-
gifver icke utrymmet att anföra. 'Må allenast i förbigående anmärkas,
att de flesta stater, som förut begagnade värfnin^, nu använda kon-
skription, att England, Ryssland oçh Schweiz ännu bibehålla sina
egendomliga krigsförfattningar, samt att allmänna värnepligten i Dan-
mark, Norge, Preussen och Schweiz mest gjort sig gällande.

Imellertid har denna arméernas orimliga storlek, oberäknadt de
dermed förenade politiska och sociala missförhållanden, förorsakat så
oerhördt ökade' kostnader, att folken förtvifla och nationalvälmågans
utveckling på ett betänkligt sätt hämmas. Till och med de magt-
egande, ehuru fullt beslutne att i blod qväfva hvarje försök till ändring
i detta onaturliga tillstånd, börja förskräckas för de oroande symp-
tomerna. Förgäfves skola de likväl söka hindra mensklighétens ut-
veckling och framåtskridande i de banor försynen bestämt.

■' m.

Sedan vi genom ofvanståendé öfversigt erhållit den ram, inom
hvilken taflan öfver svenska krigsförfattningens utveckling och framtid
SVENSKA. KRIftSFÖREATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID. 485
bor skådas, vilja vi.i korta drag angifva de historiska förhållanden,
som betingat dess närvarande ståndpunkt.	v

Under hednatiden och medeltiden utgjorde allmänna värnepligten
grunden för Sveriges krigsförfattning. Då den likväl under hednatiden
för alla var temligen likartad, utväxte den under medeltiden i tvenne
former, nämligen bondMren (fotfolket) och det verldsliga frälset (ryt-
teriet), hvartill sednare mot slutet af denna period kom ' värfvadt
krigsfolk. '

Om skyldigheten att deltaga i fäderneslandets försvar är rättvist
fördelad, består den i tvenne förpligtelser, nämligen;

skyldigheten för hvarje krigsduglig medborgare att i försvaret del-
taga med sin person, hvilket är allmänna värnepligten; samt

skyldigheten för hvarje medborgare, att efter förmögenheten betala
för försvarets gemensamma kostnader.	'

Under medeltiden uppbådades eller utskrefvos så väl bonden, som
frälsemannen, till landets försvar på grund af allmänna värnepligten.
Men då fotgängarens utrustning kostade föga, måste han (bonden) der-
jemte betala ordinarie skatter. Härifrån befriades' dock ryttaren (fjälse-
månnen), emedan hästens och rustningens /underhåll då medförde så
stora kbstnader, att de blott ansågos kunna uppvägas genom frihet
från de ordinarie skatterna. Ur principiel synpunkt kan man således
säga, att krigsbordan på detta sätt blef jemnt fördelad.

Mot slutet af medeltiden sammansmälte imellertid den ursprung-
ligen från ett militäriskt åliggande sig härledande frälser ätten med
adélskapet, som dertill efterhand blef ärftligt. Men ju mera adelns
magt, i förhållande till dess jordrikedom, ökades, desto mera visste
den befria sig från nämnde åliggande, på samma gång den tillryckte
sig ständigt ökade förmåner, hvarigenom fröet lades till den ojemna
fördelning af samhällsbördorna, som ännu i dag utgör hufvudgrunden
för jordens olika natur. Imellertid bör man icke glömma, .att det
var på grund af ett förutsatt uppfyllande af krigsbördans dyrbarare
form, som adeln åtnjöt dessa stora fördelar i afseende på skattefrihet
o. s. v., hvaribland äfven, med afseende på vårt ämne, må nämnas, att
alla extra-ordinarie skatter (bevillningar, tillfålliga gärder) af adeln
blott uttogos till halfva beloppet, samt att härtill räknades bondé-
uppbåden, i hvilka adelns bönder redan då blott till halfva antalet
deltogo.

Den moderna monarkien,i Sverige, hvars skapare Gustaf I kan anses
varaj utvecklade sig på ett något skiljaktigt sätt i förhållande till dess ut-
veckling i de flesta öfriga europeiska länder. Motsatserna voro mindre
skärande. Ty i Sverige blef enväldet aldrig stadigvarande, utan herrskade
blott tidtals. Likaledes bibehöllo ständerna med några få afbrott sitt
inflytande på allmänna angelägenheter. Följden blef äfven, att en stor
486 SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID.

del af skatterna blott beviljades såsom tillfälliga gärder samt att aldrig
en stående a/rmé kunde bildas, som i nämnvärd mån förtryckte folket.
Bredvid konungen stod den mägtiga adeln, och vid riksdagarne kunde"
äfven presterna, borgarne och bönderna låta sin röst höras.

Det inre lugn, som monarkien äfven i Sverige efterhand skänkte
samhället,- åtföljdes derstädes af en utåt rigtad kraftyttring, som i
styrka och våldsamhet knappast finner sitt motstycke i den nyare,hi-
storien. Då de flesta andra nationer genom handel, sjöfart och kolo-
nisationer tillfredsställde den efter renaissancen nyvaknade national-
andans öfrerskjudande lifskraft, koncentrerades densamma hos oss af
äregirige och snillrike konungar samt af en äfventyrsälskande och by-
teslysten adel nästan uteslutande på krig, yttre utbredning och eröfring.
Under halftannat århundrade blef krigförande det egentliga statsända-
målet, hvilket alla öfriga folkklassers intressen måste underordnas, och
hvarigenom landet i sjelfva verket förvandlades till ett stort arméläger,
till ett enda oerhördt rekryteringsområde. Då för närvarande hela '
personalen vid armén och flottan uppgår till 1 procent af befolknin-
gen, Sunderhöllos då under långa tider arméer, som uppgingo till 3, 4,
5, ja 6 procent af den dåvarande befolkningen.

Otvifvelaktigt är, att detta långvariga krigstillstånd i hög grad ut-
mattade nationen, fördröjde dess' framåtskridande, samt lade grunden ,
till många sociala missförhållanden och till många fel och lyten i. na-
tionalkarakteren, af hvilka vi ännu lida.

IV.

■	* '

När Gustaf Wasa kom till tronen, fann han inga andra materia-
lier till en krigshär, än den adliga rusttjensten, bondehärarne, samt
värfvadt krigsfolk. Men adeln hade redan vetat skaffa sig så stora
eftergifter, att det af densamma uppsatta rytteriet, oaktadt alla konun-
gens försök till reglering af rusttjensten, ej på långt när fyllde be-
hofvet af detta vapenslag. Bondehären kunde ej heller, vid de fram-
steg krigskonsten gjort, lemna ett pålitligt och öfvadt fotfolk. De
utländska värfvade trupperna voro kostsamme och förtryckte landet.

Konungen beslöt då att med de medel, som det andliga frälsets
upphäfrande och ,de andliga godsens indragning gifvit vid handen,
uppsätta en inhemsk värfvad armé, som vid hans död uppgick till
15,000 man eller omkring 1 procent af befolkningen. Derjemte fast-
ställde han for samtlige folkklasser bestämmelser angående ortför-
svaret och landstormen, eller skyldigheten att vid tider af högsta fara.
»man ur huse» utgå till gränsernas försvar. Under ryska kriget, mot
slutet af hans regering, befanns dock den stående hären för liten,
\ SVENSKA KRIGS FÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FÄAMTID. 487
hvarföre han till dess förstärkning nödgades uppbåda en man för hvar
ti^de bonde och borgare,' äfvensom en eller flera af hvarje prest efter
gallets storlek.	c	.	;

, I Detta var den första kända utsTtrifningen i ordets nyare mening»
OcK häraf begagnade sig de sedermera följande regenterna, ända till
det yngre indelningsverkets införande under Karl XI, för att rekrytera
infanteriet. Såsom beräkningsgrund för utskrifningen begagnades om-
vexlande antalet besutne bönder, manspersoner, hemman eller gårdar.
Vanligtvis uppsattes för hvar tfwn^e besuten bonde, mansperson eller
gård af krono- och skatte en fuXlt utrustad fotknekt, hvilken under
fredstid inqvarterades hos allmogen. Af städernas borgare och allmo-
gen inom kustmilen uppsattes på samma sätt båtsmän, i fred likvisst
blott till halfva antalet. Presterskapet visste redan i medlet af sexton-
hundratalet befria sig från utskrifinngarne eller derimot svarande ålig-
ganden. Utskrifningarne utgjorde för öfrigt under hela denna period
tillfälliga gärder, som vid hvarje riksdag särskildt beviljades.

Rytteriet rekryterades, under Gustaf Wasas Söner, till en början
äfven bland jordegarne genom deh frivilliga krigstjenst till häst, mot
åtskilliga förmåner i skatteväg, hvarifrån sedermera efterhand det nu-
varanderusthdUet utvecklade sig. Detta skedde sålunda, att ryttame,
som i början sjelfva brukade de hemman, hvilka de mot rustningens
fullgörande hade fria från ordinarie skatter, under de ständiga ut-
ländska krigen småningom utträngdes af andra brukare (rusthållare),
hos hvilka de sedermera blefvo drängar (sventjenare) och hvilka sva-
rade för utrustningen.

Den allmänna värnepligien, hvilken sedan ursprungliga tider ut-
gjort granden för Sveriges krigsförfattning utgrenade sig sålunda under
' femton- och sexfonhundratalet i följande åligganden, nämligen utskrif-
ningen, rusthåUsinrättningen och den adliga rusttjensten, utöfver
hvilka stod den för alla folkklasser gemensamma skyldigheten till
landstorm eller ortförsvar. (	«

: I olikhet med de flesta andra länder vid denna tid, hvilka hade
värfvade, ur statskassan besoldade arméer, hade Sverige följaktligen
i det äldre indelningsverket en inhemsk, stående armé, som till större
delen uppsattes och underhölls af jordegarne. Men derjemte fanns
äfven alltid ett stort antal värfvadt och utländskt krigsfolk. Och det
var endast genom denna sammansättning af indelta och värfvade trap-
per, som det lilla fattiga svenska folket iståndsattes till den oerhörda kri-
giska kraftutveckling, hvarigenom det åt alla håll utbredde sig, hos gran-
name injagade misstro och fruktan, samt en tid spelade rolen af stonnagt.

Några siffror må anföras för att gifva läsaren ett begrepp om
krigsmagtens styrka i förhållande till befolkningens storlek. Under
Gustaf II Adolfs regering beräknas innevånames antal, i svenska mö*
' 488 SVENSKA KRIGSFÖBFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID. /
narkien hafva uppgått till omkring 1| million. Är 1630 hade konun-
gen under sina fanor närmare 80,000 man (5 J procent af hef.), hvaraf
hälften värfvade; allenast i de gammalsvenska provinserna med om-
kring 750,000 innevânarè (nu 2,800,000) uppsattes 27,000 maniin-
hemska trupper., År 1648 uppgick svenska kri^smagten till ötver
100,000 man, hvaraf ungefär hälften värfvade och till större delen
tyska trupper, som med tyska penningar underhöllos.

Vid Karl X:s död 1660 antages rikets befolkning hafva uppgått
till omkring 2 millioner — samma landområde räknar nu 8 millio-
ner — hvaraf ungefär hälften kom på det egentliga Sverige, som då
likväl blifvit ökadt med de danska landskapen. Såväl under nämnde
konungs, som under Karl XI:s krig, uppgick svenska krigsmagten
till 66 à 67,000 man, hvaraf omkring. 20,000 värfvade.

Vid Karl XI:s död antages befolkningen hafva ökats till 2 J mil-
lion. Den stående krigsmagt, som han, organiserat och hvilken äfven i
fredstid underhölls, uppgick till 75,000 man (hvaraf 11,000 för flottan),
således till 3 procent af befolkningen; häribiand voro öfver 30,000
man värfvade. Det egentliga Sverige, som nu har 4,200,000 innevå-
nare, räknade då 11 till 1200,000; likväl uppgick antalet indelta sol-
dater ech båtsmän till ungefär detsamma nu, nämligen till 32,000 man;
bördan var då följaktligen 3J gånger tyngre. Tillräknas de nu under-
hållna 7,000 man värfvade trupper, så uppgår den stående hären för
närvarande blott till 1 procent af befolkningen. I afseende på det i
fred bibehållna värfvade krigsfolket må nämnas, att detsamma för-
nämligast underhölls af de eröfrade och Östersjöprovinserna, i hvars
fåstpingar de äfven utgjorde garnison. ’

, t ' Rörande Karl XII må nämnas, att han vid höjdpunkten af sina
framgångar, nämligen år 1708, uppbringade krigsmagten till 130,000
man, således till 4 j procent af den dåvarande befolkningen.

'	V.

Ofvanstående siffror, ehuru för de flesta förmodligen öfverraskande,
gifva imellertid blott ett svagt ‘ begrepp om den oerhörda krigsbörda,
våra förfäder burö, samt om de otroliga uppoffringar, med hvilka
de köpte den ära, öfter hvilken vi ännu i dag känna så mycken
Stolthet.

Ty först och främst måste man erinra sig, att den allmänna väl-
mågan sédan dess ökat sig i vida högre progression, än nyssnämnda
befolkningssiffror utvisa, samt, att den då förmodligen var mångdubbelt
svagare än for närvarande., Men dertill kommer ytterligare den ojemna
fördelningen af krigsbördan, liksom af alla andra samhällsbördor, på
SVENSKA KBIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH,FRAMTID. 489

de. olika folkklasserna. Den hjertlösa sjelfviskhet, med hvilken adeln,
som egentligen ensam hade nytta af de ständiga krigen, visste befria
sig frän de af dem förorsakade kostnaderna, är verkligen upprörande.
Den rusttjenstskyldighet,. för hvars fullgörande adeln hade- sina sätes-
gårdar fria från ordinarie skatter — oberäknadt en mängd andra so-
ciala företrädesrättigheter — nedsjönk efterhand till en obetydlighet.
Då år 1526 en ryttare skulle uppsättas för ungefär hvar 66} marks
ränta, behöfde hundrade år sednare en ryttare allenast uppsättas för
580 markers ränta. Följden blef, att adelsfanan, som under konung
Gustaf I:s tid utgjorde öfver tredjedelen af kavalleriets styrka, under
trettioåriga kriget allenast uppgick till fjortondedelen och under Karl
XLs tid allenast till tjugondedelen deraf.

Genom 1561 års adliga privilegier undantogos från rustningen en
mängd persedlar, utgörande tillsammans hälften af hela uppbörden,
hvarjemte återstoden värderades under gällande pris; Samma år ökades
säterifriheten, så att från rustningen undantogs 1 gård för adelsman,
2 för friherre och 3 för grefve. Under förutsatt uppfyllande af all-
männa värnepligten, var adelsman för sin person, jemte husfolk o. s. v.
fri från utskrifning. Genom 1569 års privilegier stadgades, att adelns
landbönder inom en mil från sätesgårdarne (rå och rör), skulle vara
fria från utskrifning, hvarigenom det s. k. ypperliga frälset betydligt
utvidgades. Att af adelns Öfriga bönder uttogos allenast halfva gärder,
således’ äfven halfva utskrifningar, är ofvan omnämndt Då således
inom krono och skatte vid utskrifningarne rotar af 10 besutne bönder,
manspersoner eller gårdar lemnade en knekt, uppsattes inom det s. k.
allmänna frälset allenast en knekt af hvar 20:de.

Samtidigt med -dessa s. k. adliga privilegiers ökande, öfvergick
'allt större del af jordegendomen i händerna på det mägtiga ståndet.
Vid slutet af Johan III:s regering lärer halfva antalet bönder i riket
hört under adeln. Under Gustaf II Adolfs regering såldes, förpantades
eller skänktes till adeln 8,900 hemman eller hemmansräntor, under
Kristinas förmyndareregering 4,850, samt under hennes egen regering
25,000, förutom all egendom som tillfallit adeln i Östersjöprovinserna.
Och vid Kristinas tronafsägelse år 1655 anses fyra femtedelar af ri-
kets jord hafva varit i adelns händer.

Klart är, att, allt eftersom sålunda ett växande antal utskrifnings-
skyldiga bönder kommo under frälset samt derigenom blefvo dels helt
och hållet befriade från utskrifhingarne, dels allenast till halfva an-
talet uttagne, de utskrifnes antal ständigt skulle minskas. Då utskrif-
ningarne efter mantal.(åh liktydigt med antalet manspersoner) i början
af trettioåriga kriget gåfvo omkring 8,000 man —\ för så vidt ej adeln
eftergaf sina privilegier, hvilket någon gång hände och-då mera folk
erhölls — lemnade de under Karl XI:s krig allenast 2 till 3,000 man.
490 SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS ÜTVECKLING OCH FRAMTID.

Utskrifningen efter gärdtal, som 1642 gaf 5,000 man, lemnade under
Karl XI:s krig allenast 1 till 2,000 man. '

I samma män utskrifningame sålunda blefvo mindre gifvande,
måste de naturligtvis ske oftare och blifva mera tryckande. Krono-
och skattebönderna utarmades genom de ständigt återkommande dyr-
bara rustningarne. Och knektar kunde allenast anskaffas genom lega,
hvilken uppdrefs till en oerhörd höjd.

Slutligen blef tjensten vid infanteriet sä förhatlig, att knekt blott
med största möda kunde anskaffas. I samma mån öfvergingo allt flera
jordbrukare till rusthållet, som befanns vida mindre tryckande. Rust-
hâllsrytteriet i de gamla svenska provinserna, som 1617 allenast upp-
gick till 3,Q00 man, räknade vid slutet af trettioåriga kriget 10,000
man. Vid slutet af Karl X:s krig var det inhemska fotfolket, oaktadt
täta tvångsutskrifhingar, 33 prooent svagare än vid deras början, då
derimot det frivilligt uppsatta rusthåUsrytteriet var 50 procent starkare.
Samma företeelse yppade sig under Karl XI:s krig. Fotfolket blef allt
svårare att rekrytera, uttdér det hos befolkningen visade sig allt större
benägenhet att rusta, hvilket dock ej var någon ringa börda.

VI.

Såsom en åf Karl XI:s förnämsta förtjenster kan anses den jem-
nare fördelning af skattebördan, som genom reduktionen åvägabragtes.
Man beräknar att i Sverige och Finland — der tillsammans 65,000 hem-
man vid trettioåriga krigets tider lära funnits — 30,000 kronohemman och
skatteräntor blifvit till statsverket återlemnade, samt i hela riket 40,000.
Man torde kunna antaga, att härigenom ungefärligen samma förhållande
inträdde mellan frälse samt krono och skatte, som för närvarande är
rådande, d. v. s. att det förra omfattade omkring J af hemmanens an-
tal och det sednare !•

Denna jemnare fördelning kom i främsta rummet de utskrifnings-
skyldige jordegare till godo, hvilka skulle rekrytera det inhemska in-
fanteriet. Ty det blef naturligtvis en stor skilnad att underhålla
samma styrka med tvä tredjedelar af samtlige hemman, än såsom förut
mèd en femtedel deraf.

Det yngre indelningsverket utgjorde för öfrigt mera en reglering
af det äldre, än en i och för sig ny inrättning.

Roteringsinrättningen, som trädde i stället för utskrifningarne,
kan i sjelfva verket anses såsom en i mån af behof fortgående ut-
skrifning efter gårdetal, fastän den fästes vid vissa gårdar och jord-
< lotter (vanligtvis eller 2 hemman), i stället för att förut hafva ut-
gått af dem, som för tillfället blifvit sammansatte till en rote (10
• SVENSKA KRIGSfÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID. 491

eller 20). Men dä utskrifningen förut varit en tillfällig gârd^XQÎ
roteringen nu en ständig och på den ,utskrifningsskyldiga jorden hvi-
lande skatf.

Rusthållsinrättningen reglerades i den riktningen, att å ena sidan
en tillräcklig och säker IcontroU åstadkom^ öfver rusthållarnes full-
görande af deras åligganden, hvilka noggrannt bestämdes, men äfven
å andra sidan medel härtill gåfvos dem genom rusthållshemmanets
förstärkande (medelst augmenter) i den mån, att de under fred hade
en sådan årlig vinst, att de i krig förmådde bära de betydliga kostnader,
som génom vakansers och defekters uppkommande kunde förorsakas.

BåtsrnanshåTlet blef dels roteradt, dels berustadt. Vid dess vote-
ring förenades 3 till 4 hemman om en rote, mot skyldigheten att vid
infallande krig uppsätta dubbelt antal., Det b&rustade båtsmanshem-
manet sattes äfven genom augmenter i stånd att fullgöra sin skyldighet.

. Genom torpinrättningen skulle krigaren å ena . sidan erhålla ett
’ eget hem och möjligheten af familjelif, samt blifva fri arbetare —-
dock i främsta rummet hos rote- eller rusthållaren — men å andra
sidan icke göras beroende af jordbruk, som allt för mycket faste ho-
nom vid torfvan, på samma gång det måste försummas, när han in-
trädde i tjenstgöring..

Den adliga rusttjensten ordnades närmare, men adelsfanan bibe-
hölls vid samma storlek som förut.

Såväl adelsmannen söm rusthållaren hade ursprungligen person-
ligen fullgjort sin allmänna vämepligt samt under denna förutsättning
äfven sedermera blifvit befriade från de utskrifningar, genom hvilka
öfriga folkklasser äfven personligen fullgjorde nämnde skyldighet. Men
när nu denna värnepligt genom det yngre indelningsverket förvandlades
till ett åliggande för jordegendomen^ såvUl den frälsade, som berustade
och roterade, var det klart, att samma jords innehafvare skulle be-
frias frän utskrifningar, så länge de uppfyllde sina åligganden. Alla
samtidens öfverenskommelser och kontrakter mellan kronan samt rote-
och ’rusthållarne äro äfven uppfyllde med försäkringar, att de jemte
deras barn, tjenstefolk o. s. v. för evärdeliga tider skulle vara fria från
utskrifningar och fördubblingar, under hvad form som helst. Detta '
kunde naturligtvis likväl ej gälla de delar af riket, hvilka icke under-
kastade sig indelningsverket.

Men om således de, som åtogo sig indelningsverket samt derige-
nom fullgjorde den ena delen af sin urgamla vämepligt, befriades från
utskrifningar, så kunde de likväl ingalunda fritagas från den andra de-
len deraf, nämligen att i tider af stor nöd och fara utgå i landstormen
till ortförsvaret. Som- Karl XI likväl ständigt underhöll en stående
krigsmagt, hvilken nu skulle motsvara 120>000 man och genom hvilken
landets försvar tillräckligt betryggades, fäste hans annars , så ordnande
492 SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID.

ande föga uppmärksamhet vid denna inrättning, hvüken derföre efter-
hand förföll, samt, såsom stridande mot följande tiders militäriska
åsigter, slutligen bortglömdes.

Bland det yngre indelningsverkets fördelar må för öfrigt nämnas,
att landet, sannolikt till billigaste pris, tillförsäkrades en ständigt lika
stor armé, äfvensom att krigarens sociala ställning förbättrades. Ej
heller kan nekas, att äfven rusthållarens belägenhet lättades genom
rusthållens förstärkande medelst augmentsräntor eller andra åtgärder.
Sammaledes måste niedgifvas, att rotehållaren vann åtskilliga fördelar,
såsom befrielsen från de -dittills vanliga orättvisorna vid utskrifnin-
garne, den tryckande inqvarteringen, den höga legan och den dyrbara
utrustningen, hvarjemte många förhållanden ordnades, samt lagen
trädde i stället för den förut under många former rådande godtyck-
ligheten.	i	'

* -	. *•

VII.

«

Men om man således å ena sidan måste medgifva, att det yngre
indelningsverket lättade och jemnare fördelade den krigsbörda, som
forefunnits under det äldre, kan å andra sidan icke nekas, att det-
samma fortfarande var behåftadt med åtskilliga brister och olägen-
heter, som dels genast gjorde sig gällande, dels först längre fram
blefvo synbara. '	’■

Bland dessa må. till en början nämnas, att ständerna, genom den
ständiga roteringens åtagande, beröfvade sig möjligheten, att genom
rekryteringars nekande hejda äregiriga regenters krigslystnad. Följ-
derna häraf skulle redan ühder Karl XILs regering på ett sorgligt
sätt göra sig gällande.

Vidare må . den militära olägenheten anmärkas, att armén i hän-
delse af behof ej kunde ökas genom något annat medel, än värfning.
Tröt den sednare, så fanns’ingen annan i institutionens egen beskaf-
fenhet grundad utväg att förstora krigshären. Ty så länge rot- pch
rusthållare höllo sina regementen samt adeln sin adelsfana fulltaliga,
kunde de ej derutöfver åläggas någon annan militärisk1 förpligtelse, än
det tillfälliga ortförsvaret.

Oaktadt reduktionens genomförande var krigsbördan likväl fort-
farande ganska ojemnt fördelad. Den privilegierade jordens vidd var
ännu ganska betydlig. Adeln bibehöll säteri- samt rå- och rörfriheten,
om man undantager några berustade säterier och'insocknehemman i
de «conquéterade» landskapen. Och liksom det allmänna frälset förut
blott varit underkastadt half utskrifning, så skulle det, enligt adelns
förbehåll vid 1683 års riksdagsbeslut, allenast till hälften mot krono-
SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID. 493 .

och skatte roteras, fastän den enväldige Karl XI sedermera pä många
ställen godtyckligt, roterade det lika med krono och skatte. Ännu
förefinnes likväl detta det allmänna frälsets privilegium på åtskilliga
' orter, och att det fortfarande såsom lag anses, bevisas genom förfa-
randet vid den nya ordinarie och. den extra-ordinarie roteringen efter
1825, der 4 frälsehemman indelats mot 2 krono- eller skattehemman.
Dertill kom ytterligare presternas och 'bergslagernas med .fleras frihet,
samt rättigheten för den . städerna tillhöriga eller inom strandmilen
belägna jorden, vare sig krono, skatte eller frälse, att i fredstid allenast
rotera hälften så mycket, som annan jord, hvilket naturligtvis var en
stor lindring.

Bland Öfriga olägenheter, vid det yngre indelningsvérket må äfven
framhållas den 'sHlnad, som förefanns i rusthållarnes och rotehållames
vilkor, då de förre under fredstid fingo på sina rustningsräntor åt-
njuta en vinst, som icke kom de sednare till godo, oçh hvarigenom
rusthållens värde efterhand jemförelsevis stegrades. Så länge icke
föraningar till ömsesidigt understöd, blifvit ingångne, rot- och rust-
hållare sinsimellan, kunde slutligen under långvariga krig ersättnings?
'skyldigheten särdeles hårdt och flera gånger drabba dem, som genom
slumpen dertill nödgades, under det de andfa gingo fria.

Men den olägenhet, som under tidernas lopp kännbarast skulle,
göra sig gällande, var jordens beständigt förändrade värde, allt efter
odlingens och fruktbarhetens olika beskaffenhet, äfvensom tillkomsten
af nyuppodlad mark. Med rusthållen jemkades och förmedlades under
Karl XI:s regering och långt derefter. En gång måste de likväl slut-
ligen fastställas. Men' med rotehållen gjordes intet. .Utan som de
voro vid knektekontraktens afslutande, sådane förblefvo de sedermera.
Om fullkomlig rättvisa skulle egt ruin, borde egentligen en fortlöpande f
eller åtminstone periodisk rote- och rusthållsjemkning egt rum.

- Klart är, att en inrättning, der det kunde, vara så tvifvelaktigt,
huruvida fördelarne öfvervagde olägenheterna, allenast med största be-
täriksamhet skulle mottagas, särdeles af rotehållame. På många ställen
måste indelningsverket äfven med lock och pock påtvingas allmogen.
Det enda exempel, som förefinnes, att det fasta knektehållet verkligen
begärdes , och eftersöktes, är i Dalarne och de norrländska provinserna.
Men detta skedde af den ganska naturliga orsaken, att frånvaron af
det adliga frälset, genom hvilket i andra delar af riket så många be-
friades, derstädes gjorde de täta utskrifningarne mera tryckande än
annorstädes.

De ojeninheter och orättvisor i krigsbördans fördelning, som så-
ledes redan från början förefunnos vid det yngre indelningsverket,
ökades under tidernas lopp genom åtskilliga fördelar, som de bemed-
lade klasserna visste förskaffa sig.	t
494 SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID.

Fastän dét pä allmänna vämepligten grundade åliggande, för hvil-
ket adeln och frälsejorden åtnjöt alla sina stora privilegier, allenast
bestod i uppsättande vid inträffande krig af 400 ryttare i Sverige och
150 i Finland, lyckades likväl det mägtiga ståndet efterhand till största
delen afskudda sig äfven detsamma. Ty år 1747 medgafs, att rust-
tjensten finge ersättas genom bevillningsafgift i visst bestämdt kontant
penningebelopp för hvarje rusttjenstmark, hvilken afgift skulle utgå
så länge rustningen icke uppsattes. Men i samma mån, som det no-
minella penningevärdet sjönk i förhållande till varuvärdet, minskades'
denna bevillningsafgift samt uppgår nu till en obetydlighet. Och som
aflöningen för befälet, hvilken statsverket bestod, numera är indragen
samt truppen icke varit uppsatt sedan 1743, kan hela frälserustningen
. betraktas såsom en försvunnen inrättning.

På samma sätt har borgerskapet förfarit. Detsamma hade, så-
som ofvan är nämndt, redan tidigt i fred åtagit sig hälften så stor
roteringsskyldighet, som arméns rotehåll, mot' skyldigheten att i krig
uppsätta dubblering. Men 1748 sattes städernas båtsmanshåll, med
undantag af Stockholms stads och läns (136 ordinarie rotar och lika
många dubbla af 892 ordinarie och 877 dubbla), på vakans mot en
kontant afgift, som då icke en gång fullt motsvarade den årliga kost-
naden, men som sedermera, i likhet med adelns bevillningsafgift, i
följd af det nominella pénningevärdets sjunkande i förhållande till
varuvärdet, fortgent minskades. När vargeringen 1810 afskaffades, be-
friades äfven kela båtsmanshaUet, således äfven städernas, från dubble-
ring mot åtagande af förstärkningsmanskapet. Detta innebar dock en
stor orättvisa i förhållande till arméns rotehållare, emedan båtsmans-
dubbleringen, såsom nedanföre skall visas, icke kunde sättas i likställig-
het med vargeringen; rätteligen borde äfven rotehållarne blifvit befriade
från halfva bördan. Hvad beträffar städerna, skedde J839 ytterligare
den förändring, att vakansafgiften förvandlades till en bevillningsafgift
enligt helt annan beräkningsgrund än förut och betydligt minskades,
samt att stadsjörden erhöll samina privilegieråde beskaffenhet, som
det ypperliga frälset. Enahanda reglering af vakansafgiften genom-
fördes slutligen 1842 med Stockholms stad och länets städer. Äfven
städernas bevillningsafgift har numera nedsjunkit till en sådan obe-
tydlighet, att man kan antaga, att borgerskapets på den urgamla
vämepligten grundade åligganden likaledes alldeles försvunnit.

Att presterskapet redan för tvenne århundraden sedan vetat befria
sig från nämnde åliggande, är ofvan omnämndt.

Under det således krono- och skattejorden samt dess innehafvare
städse med stränghet blifvit tillhållne att uppfylla sin roterings- och
rustningsskyldighet samt vid flera tillfällen till och med mot lag
blifvit pålagde ytterligare bördor, hafva frälsejorden, städerna och
SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID. 495
prestboställen o. s. v. genom adelns, borgerskapets och presterskapets
öfvennagt vid riksdagarne, i det närmaste blifvit befriade frän den
dem åliggande och frän den urgamla vämepligten härstammande krigs-
bördan. Hvad detta vill betyda, skola vi snart inse, dä den privile-
gierade jordens och städernas fastighetsvärden i förhållande till krono-
och skattejordens anföras, och dä man erinrar sig de oerhörda sum-'
mor, som från jorden utgå till presterskapets aflöning.

vm.

Då Karl XH redan i börjän af sina krig förde större delen af
indelta armén utom landets gränser, hvilka således måste skyddas af
andra trupper, kom han i erfarenhet af indelningsverkets nyssomnämnda
brist att icke medgifva , arméns ökande vid förefallande behof. Den
enväldige och krigslystne monarken begick,då, trots fadrens försäk-
ringar och kontrakter, mot rot- och rusthållare det våldet, att tvinga
dem till uppsättning af först tre- och sedan femmänningar, d. v. s.
att tre och fem rotar eller rusthåll förenade sigzom uppsättande af
en fotknekt, och eh ryttare, utom de ordinarie. De sålunda bildade
regementena iinderhöllos ända till hans död, hvarefter likväl rot- och
rusthållare tillerkändes särskild ersättning för underhållet. Finnarne
måste derutöfver uppsätta dubblering. Äfven hela adelsfanan dubble-
rades, hvarj ernte öfriga ståndspersoner måste uppsätta flera regementen.
Olagligheten tillämpades således åtminstone lika för alla folkklasser.

Genom dylika medel och genom omfattande värfningar lyckades
^arl XH uppbringa sin krigsmagt till den storlek, som ofvan blifvit
anförd. För öfrigt verkställdes fortfarande utskrifhingar inom de icke
obetydliga delar af landet, hvilka ej underkastat sig indelningsverket,
såsom den oberustade jorden i Skåne och Halland, hela Österbotten,
nyupptagne hemman, eller med ett ord, såsom förordningen lyder,
bland alla, som icke bodde pâ sådane hemman, hvilka bidrogo till in-
delta arméns underhåll. Rättigheten till dylika utskrifhingar *— hvil-
ken 1683 öfverlemnades till konungen allena, men hvilken efter Karl
XII:s död återgick till ständerna såsom tillfällig bevillning — stad-
gades såväl i regeringsformerna af 1719 och 1720, som i alla föl-
jande; och i de med anledning deraf förekommande ordaläg kan upp-,
hofvet spåras till de äfven i nu gällande regeringsform förekommande
motsvarande uttryck, hvilka * likväl, med afseende på rot- och rust-
hållames obestridliga rätt till utskrifningsfrihet, i praktiskt hänseende
måste anses såsom i det närmaste saknande betydelse.

Genom landförlusterna i frederna efter Karl XH:s död minskades
stående armén till omkring 50,000 man (hvaraf ungefär 12,000 värf-
496, SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID.

vade), under det sjöfolkets styrka genom den i början af nämnda ko-
nungs’ regering uppsatta, s. k. enrolleringen i Skåne, Halland och Bohus-
län blifvit ökad till 13,000 man. Och denna storlek bibehöll svenska
krigsmagten till början af innevarande århundrade. Liksom andra
länder under sjuttonhundradetalet hade sin varfvade stående här, så
hade Sverige sin indelta (med en liten tillsats af värfvad), hvilken i
forhållande till befolkningens fåtalighet och fattigdom och till de om-
gifvande grannländernas arméer ingalunda var obetydlig samt åtmin-
stone kunde bibehållas vid samma styrka, men hvilken med dåtidens
öfriga härar delade den olägenheten att i afseende på til!ökningen '
vara beroende af för handen varande penningtillgångar. Och under
de trenne krig, som i denna period fördes, nämligen 1741—1743,
1757—1762 och 1788—1790, kunde krigsmagten, fastän behofvet och
faran isynnerhet 1743 och 1790 voro ganska stora, icke förstärkas ge-
nom annat medel än värfhingar, hvilka dock i anseende till statskas-
sans tillstånd blefvo föga gifvande. Om statsmagterna ansett sig hafva
någon vidsträcktare . rätt till utskrifningar, än som nyss blifvit om-
nämnd, skulle de naturligtvis icke hafva uraktlåtit att begagna sig
deraf. Af den urgamla landstorinsskyldigheten ansåg man sig ej kunna,
hafva ' någon nytta, hvarföre den äfyen allenast vid få tillfällen och i
liten skala användes. Ja, man hade redan 1788 så bortglömt att den
var en skyldighet, ätt dalallinogens m. fl:s då gjorda erbjudande att
gå man ur huset allmänt anfördes såsom ett ovanligt bevis på foster-
ländska tänkesätt.

Under denna period uppkom för öfrigt en inrättning, som efter-
hand utvecklade sig till en olaglig och för rot- och rusthållare betun-
gande tillökning i deras bördai nemligen vargeringen. Den var i bör-
jan afsedd till deras lättnad samt bestod déri, att under fredstid en
karl för hvarje rot- och rusthåll mot vissa mindre förmåner förband
sig att i . krigstid fylla uppstående vakanser, hvärigenom de då så be-
tydligt -uppdyrkade legoma undvekos. Men efterhand började rege-
ringen icke allenast låta mönstra utan äfven på åtskilliga orter i freds-
tid öfva detta ersättningsmanskap, hvars antal dock nedsattes till
hälften, d. v. s. så att en vargeringskarl fanns för 2 rotar eller rust-
håll och hela vargeringen räknade 17 till 18,000 man. Och redan
under loppet af 1788—1790 årens krig uppbådades vargeringen sär-
skildt samt formerades och användes på . särskilda kårer, samt icke
till fyllande • i den ordinarie arméns vakanser. Slutligen måste hela
vargeringen år 1808 redan vid krigets början utgå, hvarjemte den for-
merades på särskilda bataljoner, en för hvarje regemente. Den kan
således då anses hafva utväxt till en sådan ny utskrifning eller dubble-
ring (åtminstone till tvåmänningar), från hvilken rot- och rusthållare
uttryckligen skulle vara befriade.
SVENSKA KRIGSFÖHFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID. 4Ô7

Den ^tskrifning ^af 30,000 man landvärn (som utlottades bland
de krigsduglige mellan 18 och 25 år), hvilken af den enväldige Gustaf
IV Adolf äfven 1808 verkställdes, måste ur nyssnämnda synpunkt lika-
ledes anses såsom olaglig och godtycklig, fastän å andra sidan torde
böra medgifvas, att, i tider af stor fara och våda, nöden och behofvet
stå öfver all lag. Derjemie bör erinras, att den skedde under in-
trycket' af de militära åsigter,' som gjort sig gällande efter den då
nyligen timade franska revolutionen och hvilka vunnit anklang genom
den franska arméns segrar. Den stod äfven i öfverensstämmelse med
det behof af armeernas ökande, som samtidigt inträdde. National-
beväpning och allmän värnepligt var då ropet för dagen.

Genom freden med Ryssland 1809 i Fredrikshamn förlorade Sverige
öfver en tredjedel af sitt område, en tredjedel af sin krigsmagt och
en fjerdedel af sin dåvarande befolkning (3 millioner). Dess gränser
blefvo på ett betänkligt sätt blottade, då Finland ej längre kunde
tjena såsom förmur mot östern; och dess flotta, med blott 7,000 mans
besättning, vär för svag att hindra en rysk krigshärs öfverskeppande,
då den återstående armén af 33,000 man gyntes alldeles otillräcklig
att kunna betrygga landets säkerhet. Kraftiga åtgärder till försvarets
förstärkande blefvo således af högsta nöden påkallade. Men å andra
sidan fordrade de icke privilegierade jordbrukarne med höga rop krigs-
bördans jemnare fördelning än hittillé varit fallet.

, Vid 1809 och 1810 års riksdag, som äfven i så många andra hän-
seenden skulle hafva inflytande på Sveriges framtida öden, ordnades de
nya förhållandena i afseende på försvarsväsendet.	<

Till en början upphäfdes va/rgeringsiwrättningen, såsom stridande
mot rot- och rusthållares otvifvelaktiga rätt, hvilket uttryckligen be-
tonades. Att i sammanhang dermed äfven båtsmansfördubblingen af-
skaffadés, ehuru oberättigadt, är ofvan omnämndt. Men i afseende
på krigsbördans jemnare fördelning kom man icke längre, än att hela
den privilegierade, jemte den hittills oroterade jorden, genom den s. k.
extra roteringen måste åtaga sig att i krig uppsätta soldater eller
båtsmän. Nämnde jord indelades i rotar, inuti landet af 2 till 3 hela
hemman och i båtsmansdistrikterna af 3 till 4 hemman. Men i fred
blefvo dessa rotar befriade från all dylik tunga, med undantag af den
ännu utskrifningsskyldiga jorden i Skåne o. S. v., som för hvarje rote
betalade en vakansafgift af 6 tunnor spanmål. Den styrka, som er-
hölls genom den extra ' roteringen, torde kunna beräknas till inimot
0,000 man.

32
498 SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID.

Men denna tillväxt var naturligtvis ingalunda tillräcklig för be-
hofvet. Hvad som felades, skulle ersättas genom förstärkningsman-
skapet, före hvars upptagande likväl hela extra roteringen borde utgå.
Af förstärkningsmanskapet skulle i hvarje krig högst 50,000. man få
uttagas bland de krigsduglige mellan 20 och 45 år;'anmälde sig icke
tillräckligt antal frivillige, borde lottning ske, hvarvid dock många kate-
gorier undantogos; förstärkningsmanskapet utrustades på bekostnad af
kommunens innevånare, efter samma grunder som bevülningen; det skulle
i krig dels införlifvas med andra trupper, dels bilda särskilda kårer,
men i fredstid ej få underkastas några öfningar. Genom detta åta-
gande befriades alla ordinarie rot- och rusthållare från hvaije rekry-
teringsskyldighet i krig, äfvensom från extra roteringen, sedan en gång
karl blifrit uppsatt.

Förstärkningsmanskapet trädde således närmast i stället för varge-
ringsinrättningen, hvilken äfren ursprungligen afsett rekryteringen under
krig. Men då ständerna uttryckligen förbehöllo sig, att förstärknings-
manskapet under fredstid ej finge uppbådas till exercis, så kunde dess
användande i kriget åtminstone ej ske förr än en viss tid efter dess
början. Imellertid hade man dock redan förutsatt, att genom nämnde
manskap indelta armén icke allenast kunde erhålla ersättning för
lidna förluster, utan äfren ökas tiU sin styrka, då införlifhing eller
formering på särskilda kårer blifrit medgifren. Härigenom erhöll för-
stärkningen ovedersägligen delvis karakteren af en ny utskrifning, Så
nödvändig denna åtgärd än må hafra varit i följd af den förut be-
fintliga krigsmagtens förminskande, så torde dock böra medgifras, att
derigenom rot- och rusthållarnes förmånsrätt, att icke vidare belastas
med några utskrifningar af hvad namn som helst, ur strängt rättslig
synpunkt kränktes.

I sistnämnde riktning togs ett ytterligare steg, när 1812 en annan
sorts utskrifning (såsom den i kungl. propositionen äfren benämndes)
eller beväringsinrättningen infördes. Som man känner, förorsakade
år 1811 utlottningen af 15,000 man förstärkningsmanskap i flera delar
af riket oroligheter, hvilket föranledde regeringen att vid 1812 års
riksdag framkomma med förslag till nämnde inrättning. Genom den-
samma närmade man sig allmänna vämepligten såtillvida; att med
vissa undantag alla krigsduglige i fem åldersklasser (20 till 25 år)
borde utgå, men utrustas af kronan. Befrielsen från vidare rekryte-
ringsskyldighet i krig (ersättning af lidna förluster) fortfor. Men der-
jemte medgafs icke allenast, att beväringsmanskapet antingen skulle
förstärka den indelta armén och båtsmanshållet eller ock utgöra sär-
skilda kårer under särskildt befäl, utan äfren att beväringsmanskapets
första klass skulle i fred, öfva sig under 12 dagar, förutom in- och
utryckningsdagame. Af beväringen upptogs för öfrigt en klass 1813,
hvaraf en mindre del till och med utfördes till Tyskland, men större
SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID. 499

delen tilldelades armén mot Norge samt deltog med densamma i 1814
års norska fälttåg. Första beväringsklassen räknade då ungefår 13,000 :
man approberade; genom befolkningens tillväxt har den sedermera
uppgått till 20,000.	;

Om beväringsinrättningen allenast varit afsédd att ersätta i krig ’
lidna förluster, då hade den fullkomligt motsvarats af den lindring,
som bereddes genom rot- och rusthållarnes befrielse från rekryterings-
skyldigheten under krig. Det hade då varit detta mot detta. Men
när den ytterligare afsåg indelta arméns förökande samt beväringens1
öfvande för detta ändamål i fred, då måste man verkligen anse deû
såsom en ny utskrifning såsom ett best^mdt intrång i rot- och rust-
hållarnes rättigheter, hvilket desse visserligen, för så vidt,de kunde
göra sin röst gällande, på ett fosterländskt sätt underkastade sig, men
som derföre ingalunda befogade till ytterligare intrång, åtminstone icke
utan motsvarande lättnad eller lindring.	,

Ett sådant ytterligare intrång skedde dock vid 1856—1857 års
riksdag, då beväringsexercisen ökades från 12 till 30 dygn samt för-
delades på tvenne år; hvarigenom äfven marschtiderna fördubblades
I friskt minne torde dock vara, att detta genomdrefs trots dåvarande
bondestånds enhälliga vägran och oaktadt dess lifliga protest. Och
i allenast obetydlig mån motsvarande den ökade bördan kunna de
lindringar anses, som under sednare tider blifvit dem beredde, nämligen
mötespassevolansens och furageringspassevolansens upphörande (1841
och 1858), äfvensom befrielsen från beklädnadsbidrag (1858), förutom
några mindre lättnader för rusthållarne.

Man har försökt försvara det ingrepp i rot- och rusthållares rätt,
som skedde genom 1812 års beväringsförfattning dermed, att den
ökade krigsbördan i lika måtto träffade alla rikets folkklasser samt
icke de förra allena. 1 detta hänseende må dock anmärkas, att, så länge
legan och friköpet qvarstått, d. v. s. vämepligten ej blifvit aUmän, så
länge har nämnde utskrifningsbörda nästan uteslutande hvilat på de
fattigare folkklasserna.	. . :

Vidare kan man sätta i fråga, huruvida icke, om full rättvisa
skolat ske, öfriga folkklasser egentligen borde hafra haft en ökad be-
varingsskyldighet i förhållande till rust- och rotehållare, på krono- och
skatte åtminstone. Af ofvanstående utredning hafva vi sett,; huruledes
adelns (särdeles det ypperliga frälsets), presterskapets och borgare-
ståndets på den urgamla värnepligten grundade förpligtelser, dels före
och dels efter det yngre indelningsverkets införande förminskades
till en obetydlighet, jemförelsevis med rot- och rusthållarnes, hvilka
derimot alltid med stränghet utkräfdes öch imellanåt olagligen ökades.
Äfven nya samhällsklasser hade tillkommit, hvilka icke alls hade någon
känning af värnepligten. Missförhållandet jemnades visserligen i någon
mån genom extra roteringen, hvilken likvisst allenast var en förplig-
500 SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID.

telse för en gäng i krig, dä rot-'och rusthällarnes derimot fortfor
äfven i fred. Under sädane omständigheter synes icke hafva varit
obilligt, att de folkklasser, som sålunda jemförelsevis i blott ringa mån
trycktes af den urgamla vämepligtens börda, blifvit uriderkastade
en ökad beväringsutskrifning eller annat derimot svarande åliggande.
Isynnerhet borde detta varit fallet med de oröterade oprivilegierade
jordegare, som redan förut varit underkastade utskrifhing.

Detta sednare erkändes äfven längre fram samt gaf anledning,
dels till de tvenne skånska fotregementenas inrotering (mot vakans-
afgiftens upphörande) åren 1815—1817, och dels, till den återstående
extra roterade jordens fördelande i extra-ordinarie röteringen saxat i
nya ordinarie roteringen, som beslöts 1823 och 1825 samt i större
delen af riket genomfördes mellan 1834 och 1853. Den förra skulle,
liksom hittills den extra roterade jorden, allenast i krig uppsätta man-
skap (eller trosshästar), men den sednare borde derjemte äfren i fred
erlägga vanlig vakansafgift. Den förra utgjordes 1855 af 3,258 rotar
och den sednare af 1,421 rotar.

Vid denna rotering bibehölls, såsom ofvan anmärkt är, den gamla
orättvisan, att inom frälse- och båtsmanshållet 4 hemman räknades
på roten, men inom krono- och skatte allenast 2. Vid samma tillfälle
extra-roterades äfren städernas jord, dock äfven der så, att stadsjorden
inom båtsmanshållet fick räkna 4 hemman på roten, under det stads-
j orden utom båtsmanshållen, äfren om städerna voro vid kusten be-
lägna (t. ex. i Skåne), blott fingo 2 hemman på roten. Från extra-
ordinarie roteringen har Dalarne hittills varit befriadt. Äfven bergs-
lagerna i Nerike och Wermland, som rättvisligen skulle blifrit under-
kastade nya ordinarie roteringen, hafva undsluppit med extra-ordinarie.
Likaledes hafva utsocknehemmanen (allmänna frälset) i Halland und-
sluppit dem åliggande ny ordinarie rotering, i fred och i krig, mot
erläggande allenast af | af den vanliga vakansafgiften. Alldeles be-
friade från rotering af hvad slag som helst, äro Herjedalen, Lapp-
, markerna, Svartsjö härad och Garpenberg i Dalarne.

Allt efter som Sverige upphörde att föra krig utomlands, på Tysk-
lands, Polens eller Rysslands slätter, samt arméns hufrudsakliga än-
damål blef försvär inom egna gränser, förminskades i följd af landets
brutna och genomskurna mark behofret af kavalleri. Af detta våpen,
som inom Sverige och Finland räknade öfver 10,000 man, fick derföre
öfver hälften, på olika tider afsitta. Af 7,600 rusthållsnummer, som
funnits i Sverige, uppsätta för närvarande blott 3,700 både karl och
häst, under det 900 (Bohusläns regemente) blifrit förvandlade till rote-
håll, men 3,000 blott uppsätta karl, men för hästen med utrustning
till statsverket betala en låg vakansafgift, på hvilken de årligen göra
en vinst af 417,000 rdr.
SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID. 501

■ X.

»

Vill man nu taga en allmän öfversigt af de under tidernas lopp
uppkomna djemnheter, hvilka föranleda indelningsverkets, liksom i all-
mänhet grundskatternas, svåra tryck på viss jord, under det annan
jord i blott ringa mån är betungad, så kunna de ordnas under föl-
jande rubriker:	,

1.	De till indelningsverket anslagna jordlotternas förändrade värde,
allt efter odlingens och fruktbarhetens olika beskaffenhet (vid ett rot-
hållsregemente vexla t. ex. rotarnes taxeringsvärde från 5,000 till
483,900 rdr, och vid ett rusthållsregemente från 2,300 till 173,100 rdr).

2.	Skilnaden mellan rothållen och rusthållen, i det de sednare,
visserligen mot skyldighet af rustningens uppehållande i krig, likväl
under långvarig fred göra en årlig vinst, som ej kommer de förra
till godo. ,	’	,

3.	Skilnaden inom de roterade regementena, dels i följd af tor-
pens och i allmänhet skyldigheternas olikhet, dels i följd af det un-
derstöd af statsverket, som åtskilliga erhållit (hvaribland icke får glöm-
mas den vid Bohusläns regemente delvis efterskänkta rustningsräntan).

4.	Skilnaden mellan de ännu uppsutna och de afsutna rusthålls-
regementena, i dét de sednares vakansafgift öfverhufvud på långt när
icke motsvarår den lättnad, de åtnjutit genom befrielsen från hästens
och hästmunderingens anskaffande och underhåll.

5.	Skilnaden mellan båtsmansroteringen och soldatroteringen, i
det den förra är allenast hälften så betungande, som den sednare,
ptan att derföre, såsom ursprungligen varit fallet, i krig dubblering
uppsättes.

6.	Städernas frihet från den dem ^ursprungligen åliggande båts-
mansroteringen, allenast mot erläggande af en ringa och äfven dem
imellan ojemnt fördelad bevillningsafgift (hvaraf Stockholm t. ex. be-
talar närmare hälften, under det Göteborg betalar blott t^).

7.	Vissa delars af riket befrielse från all sorts rotering.

8.	Vissa delars af riket befrielse från dem åliggande ny ordinarie
rotering (samt särskildt utsocknehemmanens i Halland mot blott J va-
kansafgift)..

9.	Den allmänna olikheten mellan den privilegierade och oprivi-
legierade jordens åligganden.	: i

10.	Olikheten mellan det ypperliga (insockne-) och allmänna (ut-
sockne-)-frälsets åligganden.

-11. Olikheten i afseende på stadsjordens frälserotering mot annan
ofrälse jord, äfvensom med afseende på dess rotering inom och utom
båtsmanshållet.
502 SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID.

' 12. Olikheten i förhållandena mellan de gamla svenska och de /
s. k. »conqueterade» landskapen, och hvilken särdeles yppar sig deri, ,
att alla rustnings- och augmentsräntor* både för rytteriet och båts-
manshållet, inom de sednare utgå efter gammalt kronovärdi, som nu-
, mera blott utgör ett obetydligt belopp, men inom de förra efter mar-
kegång.

Åtskilliga mindre ojemnhéter torde kunna förbigås.

Såsom vägledning' i afseende på betydelsen af dessa ojemnheter,
må följande märkliga sifferuppgifter meddelas: '

Enligt den gamla taxeringsmetoden uppgick år 1861 värdet af äll
fastighet i riket till 851,964,466 rdr. Men då 1862 ny taxering verk-
ställdes efter annan grund, höjdes nämnde värde till 2,247,074,177 rdr,
hvaraf 1,827,213,855 för jordbruksfastighet och 419,860,292 för annan
fastighet, d. v. s. städernas hus och tomter (men ej jord) samt fastig-
heter å landsbygden, som ej tillhöra jorden, såsom bruk, fabriker o. a. d.
Enligt en annan uppgift skulle taxeringsvärdet å jordbruksfastighet
1862 hafva uppgått till 1,803,165,329 rdr, hvaraf 1,203,892,945 rdr
krono- oth skattejord, 374,496,774 rdr allmänt frälse samt 212,274,828
rdr ypperligi frälse; frälsejordens taxeringsvärde skulle således uppgå
till en tredjedel af hela svenska jordens. År 1865 uppgifves i riks-
gäldskontorets generalsammandrag öfver årets bevillning taxeringsvärdet
för jordbruksfastighet till omkring 1,775$ million rdr, deri inberäknade
33 millioner för städernas jord, men derimot s. k. annan fastighet
till något högre än 1862, nämligen till omkring 4721 millioner, hvaraf
omkring 371 millioner för städernas hus och tomter samt det öfriga,
således öfver 100 millioner, för bruk, fabriker m. fl. fastigheter â lan-
det, som ej räknas till jorden. .

Hemmantalet uppgifves 1864 (enligt grundskattekommiténs betän-
kande)1 hafva uppgått till 66,171, hvaraf 38,512 skattehemman, 6,063
kronohemman samt 21,595 frälsehemman, deraf 15,180 allmänt frälse
eller utsockne och 6,415 ypperligt frälse och insockne.

Samtlige för arméns räkning berustade och roterade hemman ärö
till antalet 40,837 med ett sammanlagdt taxeringsvärde af 1,071,750,348
rdr. De roterade hemmanen särskildt äro till antalet 33,912 (med
20,313 rotar), med ett sammanlagdt taxeringsvärde af 822,574,164 rdr,
samt de berustade hemmanen 6,925 med ett sammanlagdt taxerings-
värde af 239,176,184 rdr, deraf för det uppsutna kavalleriet 3,772
hemman med ett taxeringsvärde af 149,413,624 rdr, samt 3,153 för det
afsutna kavalleriet med ett taxeringsvärde af 89,762,562 rdr.

Antalet båtsmanshemman uppgår till 12,688. Åsätter man dem,-
efter medeltaxeringsvärdet af arméns hemman, ett lågt medeltaxerings-
värde af 26,000 rdr, så erhåller man för dem ett sammanlagdt unge-
färligt taxeringsvärde åf 329,888,000 rdr, hvilka, lagda till taxerings-
värdet å arméns hemman, skulle utvisa en ungefärlig summa af
SVENSKA KRIGSFÖRFATTNIKGENS UTVECKLING OCH FRAMTID. 503
1,405,658,000 rdr såsom taxeringsvärdet å alla for indelningsverket i
anspråk tagna fastigheter. Härtill bör dock läggas taxeringsvärdet å
den nyroterade jorden, hvilket torde kunna uppskattas till närmare
100, millioner.	...

Sammanlägger man nu taxeringsvärdet å ypperliga frälset och s. k.
annan fastighet för år 1865, så erhåller man en summa af 684,774>828
rdr; och lägger man dertill värdet af städernas jord, en del bergs-
lagers, samt annail extraroterad eller befriad jord, så kommer man
till det resultatet, att indelningsverket allenast trycker på två tredje-
delar af all taxerad fastighet (hvaribland fem sjettedélar af jorden),
men att den återstående delen derifrån är befriad, dels mot extra ro-
teringsskyldigheten i krig, dels mot érläggande af en ringa bevillnings-
afgift.	x	'

Dessa siffror utvisa likväl på långt när icke indelningsverkets olika
tryck på landets kapitalvärde. Ty till fastighetsvärdet måste äfven
läggas värdet af lösa kapitaler, lösören, industriella anläggningar o. s. v.
Huru stort detta värde kan vara, är naturligtvis ganska svårt att be-
stämma. Den s. k. finanskommitén lärer uppskattat rikets kapital-
värde eller nationalförmögenhet till omkring 4 eller 5 milliarder. Denna
uppgift står äfven i öfverensstammelse med en annan, som nyligen
varit synlig (se riksgäldskontorets generalsammandrag öfvef 1865* års
bevillning), deri hela fastighetsvärdet, såsom ofvan är anfördt, antages
till 2,247,925,070 rdr, som skulle gifva i behåll en årlig inkomst efter
5 procent 112,396,253 rdr, hvarjemte all beskattningsbar inkomst af
kapital, rörelse, näring eller yrke samt allmän och enskild tjenstebe-
fattning eller pension antages till 122,811,807 rdr; antages nu sist-
nämnde summa såsom 5 procent af landets öfriga kapitalvärde och
arbete o. s. v.,, så skulle detsaipma motsvara ett belopp af2,456,236,146
rdr, hvilket, lagdt till fastighetsvärdet, ger en slutsumma af omkring
4,700,000,000 rdr.

Om dessa uppgifter och beräkningar icke äro allt för felaktiga,, så
skulle indelningsverket trycka allenast på en mindre del af hela landets
kapitalvärde, under det den vida större delen deraf icke hade någon
känning.

Tager man nu i betraktande, huruledes den ursprungligen för alla
lika, allmänna värnepligten under tidernas lopp blifvit ojemnt fördelad;
äfvensom huru olika det yngre indelningsverket — grundadt på denna
ojemna fördelning, hvilken sedermera blifvit ytterligare ökad — trycker
på olika jord, olika folkklasser och olika kapitalvärde, så kan man
svårligen åfvärja den tanken; att en inrättning, fotad på så orättvisa
grunder, sett sin bästa tid och snart måste upphöra. Det har aldrig.
504 SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS tTVECKLING OCH FRAMTID,
funnits någon orättvisa i samhället, som icke slutligen blifvit försonad.
Och så lärer det väl äfven gå i afseende på indelningsverket, hvilket
snörrätt strider imot grundsatsen af den ékonomislza krigsbördans,
d. v. s. de för försvaret: behöfliga, gemensamma utgifternas lika för-
delning.

Medgifves detta,, så har. man erhållit en fast punkt, från hvilken
man kan utgå, vid besvarandet af frågan, huru den svenska krigsför-
fattningen möjligen i framtiden kommer att utveckla sig. I samman-
hang dérmed måste likväl åtskilliga andra ämnen beröras, som på denna
utveckling kunna hafva inflytande.

I början af denna uppsats hafva de orsaker blifvit framställda,
. som på sednare tider föranledt arméernas oerhörda tillväxande samt i
förhållande dertill äfven kostnadernas ökande för deras underhåll. De
, lågo dels i den omständigheten, att folken efter franska revolutionen
började ingå i arméerna, dels i åtskilliga stormagters eröfringslystnad,
och dels i regenternas samt de privilegierade folkklassernas tilltagande
fruktan för folkväldets utbredande. Detta arméernas tillväxande måste
imellertid vara ganska olycksbringande för de små och svaga folken.
Ty de nödgas öfverhöfvan anstränga sig för att öka sina försvars-
krafter, utan att derföre alltid hafva en säker garanti att vinna målet.
Och förhoppningarne om en lycklig utgång af försvarskriget hvila
blott på den omständigheten, att den anfallande, om äfven en stor-
magt, allenast kan utföra en mindre del af sin krigsmagt (högst J pro-
cent af befolkningen) öfver egna gränser, under det den försvarande
jemförelsevis kan uppställa vida större försvarskrafter (2, 3, 4 och
ännu flera procent af befolkningen). Derjemte ärö de strategiska för-
. hållandena i allmänhet gynnsamma för försvaret, i hvilket hänseende
Sverige, omgifvet af haf och med stör yta samt med bruten mark,
kan räknas bland de lyckligast lottade länder.

- Imellertid har äfven i Sverige behofvet af arméns betydliga för-
storande allt mera gjort sig gällande. Då man förut trodde, att lan-
det skulle kunna försvaras med 50,000 man i första linien, anser man
nu knappast 80,000 ' eller ' 100,000 tillräckliga, och äfven detta blott
under den förutsättningen, att ett väl ordnadt ortförsvar samt talrika
ersättningstrupper förefinnas. Som den stående hären icke utan opro-
portionerliga penningeuppoffringar — äfven om ej andra orsaker före-
funnos — i nämnvärd mån skulle kunna ökas, så måste dessa massor
anskaffas genom utsträckning af den allmänna värnepligten, sådan
den sedan 1812 förefunnits i beväringsinrättningen. Och denna ut-
sträckning består närmast deri, att flera åldersklasser
kallas till landets försvar — förslagsvis 20 i stället för 5.

. Men det är icke , nog med att dessa åldersklasser förklaras skyl-
dige till krigstjenst inom vissa kategorier, utan de måste äfven under
fredstid öfvas så mycketj att de kunna fullgöra denna krigstjenst,
SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID., 505
hvilket innebär en utsträckning af allmänna värnepligten i annan rikt-
ning. Här komma vi nu till en ny omständighet, som blir måttgif-
vandé i afseende på öfningarnes längd, nämligen huruvida armén skall
vara sammansatt af beväring med stamtrupp eller allenast af beväring?
Lösningen af denna fråga i den närmaste framtiden är ovilkorligen
nödvändig, om krigsförfattningen definitivt skall kunna ordnad.

För det förra systemet talar ovilkorligen den ömständigheten, att
tillvaron af en väl öfvad stam kan béreda massan af värnepligtige en
betydlig lättnad i afseende på öfningarnes längd, d. v. s. den person-
liga krigsbördan, hvilket är af stor vigt i ett land mëd svag befolk-
ning, som under ett strängt klimat af en karg natur:måste söka sitt
uppehälle sämt derföre ej för krigsbildningens skuld under en längre
tid kan beröfva näringarne allt för många armar. '

Vi vilja tillsvidare låta detta skäl gälla samt tillse, hvilka utsigter
i. den närmaste framtiden förefinnas till bildande af en stam. I af-
seende härå erbjuder sig indelningsverkets bibehållande, såsom den bé-
qvämaste utvägen. Men nu intrada nya förvecklingar. Ty äfven om
man bibehåller den indelta armén, äro icke beväringens nuvarande
öfningar — fastän påtvingade rust- och rotéhållare i strid med deras
tydliga rättigheter — tillräckliga för att medgifva liniearméns förökande
i den grad, som ofvan ansetts nödvändig. Man har för,detta ändamål
antagit öfningarnes förlängande från 30 till 60 dygn såsom ett mini-
mum, hvilket blott kan möjliggöras genom förberedande öfningar i
skolorna och före inträdet i beväringsåldern.

Men denna förlängning af öfningarne skulle naturligtvis innebära
ett ytterligare och påtagligare intrång i rust- och rotehållarnes rättig-
heter, än det förra, såvida den ej uppvägdes af en fullt motsvarande
ïindring. Man har visserligen ej medgifvit detta, men dock föreslagit
en lindring pr synpunkten af jordbrukets lättande från de å detsammå
hvilande bördor. Imellertid synes redan nu för de flesta blifvit Hart,
icke allenast att denna lindring torde vara praktiskt outförbar, utan
äfven, att alla andra lindringsförsök skola stranda mot indelningsverkets
ojemna fördelning och jordens- ständigt vexlande värde.

Visar sig detta vara fallet, då har man i denna riktning kommit
in i en återvändsgränd, från hvilken man måste söka en annan utväg.
Såsom en sådan skulle kunna framhållas, en jemn fördelning af in-
delta stamtruppens underhåll på hela jorden, så att i afseende derå
alla olikheter och privilegier upphörde, samt frälset och stadsj orden
m.'m. lika roterades med krono och skatte. Imellertid synes denna
utväg, om den äfven principielt skulle gillas, hafva lika ringaxutsigter
till praktisk framgång, som lindringen. Ty obéräknadt att den förut-
satte ett så långvarigt och kostsamt arbete, söm ny upprefning oçh
skatteläggning af hela jorden, hvars värde dock i framtiden åter för-
ändrades, så skulle ett dylikt system likväl innebära den orättvisan, att
506 SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID.

jordbruksfastighet allena fick bära bördån, men ej annan fastighet.
Och äfven om man skulle lyckas uppfinna något sätt att ålägga stä-
dernas fastigheter o. s. v. nämnde börda, hvilket förefaller högst osan-
nolikt, så skulle dock fortfarande den orättvisan qvarstå, att allenast fa-
stighetsvärdet underhöll den indelta stamtruppen, under det landets hela
öfriga kapitalvärde, som synes större än det förra, derifrån befriades.
Att äfven sistnämnde kapitalvärde svårligen skulle kunna indragas i
indelta stamtruppens underhåll, torde knappast behöfva ådagaläggas.

De ökade. öfningar, som, äfven med stamprincipens, antagande,
måste åläggas beväringen, och hvilka förutsätta ett intrång i rust- och
rotehållarnes otvifvelaktiga rätt till frihet från ny utskrifning, synes
följaktligen svårligen kunna åvägabringas i förening med indelnings-
verkets bibehållande. Skall grundsatsen om den ekonomiska krigs-
bördans jemna fördelning pâ alla folkklasser, näringar och kapital-
värden tillämpas, måste indelningsverket följaktligen upphäfvas och
stamtruppens underhåll öfvertagas af statskassan, d. v. s, af hela folket.

Men öm icke den indelta truppen kan vara stam, då måste en
annan sådan bildas. Utsigterna att åstadkomma en dylik synas imel-
lertid ganska mörka. En i städernas kaserner gamisonerad stam, vare
sig värfvad eller utlottad bland beväringen, kan numera af många-
handa skäl svårligen ifrågasättas. Det förslag, som af försvarsutskottet
vid 1867 årS riksdag framlades — och enligt hvilket stammen skulle
utgöras af värfvade, men på landet bosatte soldater, som anskaffades
och underhöllos af statsverket, men åt hvilka kommunerna borde till-
handahålla bostäder — föll igenom och koinmer förmodligen icke att
mera upptagas. Och någon annan utväg att bilda stam, än de här
antydda, förefinnes icke.

XII.

Resultatet af ofvanstående undersökning blir följaktligen, att man
icke åt värnepligten kan gifva den utsträckning i afseendé på öfnin-
garnes längd, som för landets försvar är behöflig, om indelningsverket
bibehålies, och att icke heller någon annan stam kan åstadkommas.
Följden häraf blir den, att man måste öfvergifva stamprindpen.

Nästa fråga blir då: kan icke ett kraftigt försvar åstadkommas
utan stam, men med en beväringsarmé, d. v. s. en folkbeväpning? Svaret
lyder: jo visst, om man åt de värnepligtige gifver den härför erforder-
liga öfningenr samt i öfrigt sörjer för tillräckligt befäl och fullständig
krigsutrustning (materiel). Stammen har i sig ingen trollkraft, som
gör den oumbärlig, utan den medgifver blott, som ofvan är nämndt,
förkortande af de värnepligtiges öfningar. Men vill man underkasta
sig förlängda öfningar, d. v. s. ett ökande af den personliga krigs-
bördan, då kan den visserligen undvaras. . Frågas vidare, huru
SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID. 507

' mycket dessa öftiingar skulle behöfva förlängas, så blir mmmum den
saiuTnanlagda öfningstid, som förefinnes i Schweiz— hvilket land,
såsom bekant, har de kortaste öfningstidema i Europa — nämligen
100 till 120 dygn för infanteriet samt betydligt mera för de öfrigä vap-
nen och för allt befäl. Detta minimum kan imellertid blott i sådant fall
anses tillräckligt, om de ordinarie öfningarne föregåtts af ändamålsenliga
militäröfningar i skolorna, hvarigenom ungdomen ständigt erinras om
dess skyldighet att försvara fäderneslandet saint erhåller en förberedande
krigsbildning, samt om skjutfärdigheten, som är en bland krigsbildnin-
gens vigtigaste delar, förvärfvas före och bredvid de taktiskt militära
öfningarne, hvilket återigen blott synes kunna ske, om målskjutningsöfiiin-
gar, liksom i Schweiz, blifva ett allmänt och af alla klasser deladt folknöje.

Uppfyllas dessa oundgängliga vilkor för en folkbeväpnings införan-
de, då synes denna krigsförfattning blifva tillräckligt stark för ett kraf-
tigt försvar i eget land, särdeles Ined det läge och af den beskaffenhet
som Sverige. Och då kunna äfven öfriga skäl, som, med eller utan orsak,
anföras mot stamprincipen, göra sig gällande, t. ex. att en stående arme,
huru den än må vara sammansatt, aldrig upphör att vara farlig för
folkfriheten och framåtskridandet, att en sammanblandning af stam och
beväring i militäriskt hänseende ej är fördelaktig, utt inom en stående
- armé alltid utvecklar, sig en viss 'kastanda äfvensom pedanteri i öfnin-
garne m. m. d.

Imellertid är icke tillräckligt att man viïl en folkbeväpning, utan
man måste äfven hafva fullkomligt klart för sig, huruledes densamma
bör vara organiserad, äfvensom huruledes öfvergången från den när-
varande krigsförfattningen, hvilken med så många länkar ingriper i be-
stående förhållanden, skall verkställas.	;

Grundvalen för hvarje krigsförfattning, den må vara af hvad be-
skaffenhet som helst, är det mått af ekonomiska uppoffringar, som na-
tionen kan underkasta sig. Detta är det gifna förhållandet i eqvationen,
från hvilket alla andra måste uträknas. Gränsen för dessa uppoffringar
ligger i hämmandet af nationalvalmågans utveckling. Jemförande sta-
tistiska beräkningar utvisa, att Sverige för sitt förövar visserligen, om
man räknar efter den absoluta siffran, betalar mindre än de flesta an*
dra länder, men om man räknar efter dess tillgångar och utvecklingen
af dess nationalvälmåga, sådan densamma kan anses uttryckt genom
befolkningens täthet, budgetens storlek och det sammanlagda värdet af
in- och utförseln, förmodligen anstränger sig mera än de flesta andra
länder. Och den slutsats man häraf kan draga, är att Sverige, som
för närvarande årligen bekostar 13. till 14 millioner för landförsvaret
och 5 till 6 millioner för sjöförsvaret (indelningsverkets i budgeten icke
synlige kostnader inberäknade), sannolikt uppnått den gräns i afseende
på uppoffringar för sitt försvarsväsende, utöfver hvilken det ej kan gå;
utan att nationalvälmågans utveckling på ett betänkligt sätt hämmas.
508 SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID.

Om ofvanståénde medel med klokhet och sparsamhet användas, J
samt hvad möjligtvis felas för landförsvaret tages från det mindre be-
tydande sjöförsvaret, så torde ej vara osannolikt, att man dermed kan
åstadkomma en armé, som, enligt hvad ofvan blifvit påyrkadt, i första
linien uppgår till 2 eller 21 procent af befolkningen, d. v. s. 80,000
eller 100,000 man. Finnes för denna styrka ersättningstrupper till
minst halfva beloppet och ett ortförsvar med samma storlek som båda
tillsammanstagna, så torde dessa stridskrafter, i förening med norska
krigsmagten, vara tillräcklig för betryggande af skandinaviska halföns
sjelfständighet. I vårt fattiga och glest befolkade land, der underhållet
för stora massor på ett ställe erbjuder så många svårigheter, är af
mindre vigt att i första linien uppställa någon betydligare styrka, än
att ständigt bibehålla densamma vid samma storlek samt öfverallt
kunna möta mindre fiendtliga afdelningar med ett väl organiseradt ort-
försvar.

En armé af ofvanstående beskaffenhet skulle kunna sammansättas
sålunda,* att ersättningstrupperna bildades af de 2 eller 3 yngsta kl as-
serna, inom hvilka krigsbüdningen så mycket som möjligt samman-
trängdes, så att ingen inträdde i linien, hvilken ej förut erhållit all den
krigsbildning, som kunde bestås. Linien skulle efter behofvet utgöras
af de 4, 5 eller 6 derpå följande åldersklasserna, hvilka allenast under-
kastades 1 eller 2 repetitionskurser jemte öfningsläger. De derpå föl-
jande 4 till 6 åldersklasserna utgjorde landstormens första uppbåd,
som blott årligen mönstrades, samt öfriga åldersklasser landstormens
andra uppbåd. Af officerare skulle en armé med denna styrka behöfva
3 till 4,000, hvaraf åtminstone hälften fasta och hälften värnepligtige,
bland hvilka sednare den nuvarande, underofficersgraden bordé ingå
och hvilka slutligen skulle utgöra befälet i landstormen. Ätven af
underbefälet (korpraler och räkenskapsförare) borde hälften vara fast,
t. ex. 6 à 8,000, samt den öfriga hälften vämepligtig. Ville man vid
kavalleriet, artilleriet och ingeniörtruppen undvika den längre öfnings-
tiden för de värnepligtige — för hvilkas uttagande till nämnde vapen
det äfven alltid blir sVårt att finna någon fullt rättvis norm — kunde
man vid dem helt och hållet eller delvis uppsätta värfvad och gamisonerad
trupp, hvilken förmodligen äfven blef behöflig för garnisonerna i fäst-
ningar och större städer, till hvilka de värnepligtige annars måste in-
kommenderas.

xin.

Den sista frågan blir: huruledes skall öfvergången från den när-
varande krigsförfattningen till folkbeväpningen verkställas?

Härvid måste först tagas i betraktande, att rot- och rusthållare
svårligen i strid med kontrakter och öfverenskommelser plötsligen kunna
SVENSKA KRIGSFÖRFATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID. 509
lössläppa 30,000 soldater eller båtsmän, hvilket äfven i socialt och
national-ekonomiskt hänseende vore ganska vådligt. Indelta armén,
måste således förminskas allenast genom skeende afgång till en viss
tidpunkt, som skulle kunna fastställas till 10 högst 15 år, hvarefter de
återstående soldaterna användes vid befaX-kadern eller pensionerades
af statsverket. Denna öfvergångstid vore äfven nödvändig, på det att
nya beväringsklasser skulle kunna hinna inöfvas, samt isynnerhet på
det . den talrika materielen för den betydligt ökade armén utan natio-
nens öfveransträngning skulle hinna anskaffas. Sålunda borttogs icke
heller det gamla, annat än i den mån det nya fick tid att utveckla sig,
hvarj ernte försvarsväsendet intet ögonblick var urståndsatt att verka,
för den händelsen att landet under-tiden blefve anfallet.

Vidare måste den vigtiga frågan afgöras, om indelningsverket skall
upphäfvas med eller utan aflösning å rot- och rusthållares sida. jFör
aflösen anföres, att den roterade och berustade jordens nuvarande in-
nehafvare genom efterskänkande af besväret skulle få en skänk i deras
egendomars ökade taxeringsvärde, under det annan jordegendom samt
landets öfriga kapitalstyrka skulle tryckas af en ökad börda, om för-
svarets samtlige kostnader skulle uttagas efter bevillningsgrund.

Mot aflösen anföres, att denna ökade börda som för öfrigt allé-
näst uppkom genom tillämpning af den stora och sanna grundsatsen
om den ekonomiska krigsbördans jemna fördelning — allenast skulle
blifva en obetydlighet, i följd af den ringa' del af landets hela kapital-
värde, som representerades af den roterade och berustade jorden, hvars
börda naturligtvis äfven borde beräknas efter dess förhöjda taxeringsvärde.
' Vidare kan mot aflösen framhållas, att indelta stamtruppens under-
håll redan vid indelningsverkets införande orättvist pålades viss jord,
under det annan derifrån blef mer eller mindre befriad, hvarjemte sedan
dess åtskilliga folkklasser, representerande en stor del af rikets kapital-
värde, genom, sin sociala öfvervigt vetat utan aflösen till större delen
befria sig från denna, från den urgamla vämepligten sig härledande
börda, i följd hvaraf en aflösen särskildt för nuvarande rust- och rote-
hållare vore i högsta grad obillig.

Ett af de hufvudsakligaste skälen för indelningsverkets upphäfvande
skulle vara lättande af det för närvarande genom detsamma, i’förening
med grundskatterna, hårdt betungade jordbruket. Iméllertid skulle den
enda rättvisa grunden för aflösningen onekligen vara, att det mot rote-
ringen och rustningen svarande besväret efter årliga kostnaden uträk-
nades i vissa penningebelopp, som kapitaliserades genom ränta och amor-
tering under » en viss tid. Men dessa ännuiteter blefvo förmodligen, om
»tiden ej tilltoges allt för lång, större än den nuvarande bördan — sär-
deles om stammen, såsom nyss är antydt, blott efterhand minskades —
i följd hvaraf jordbruket ej finge någon lättnad, åtminstone ej i den
närmaste framtiden, om äfven taxeringsvärdet långsamt ökades.
510 SVENSKA KKIGSFÖR?ATTNINGENS UTVECKLING OCH FRAMTID.

Men det hufvudsakligaste hindret för aflösningen ligger dock i den
praktiska omständigheten, att densamma â ena sidan ej kan i strid
med lagar och kontrakter påtvingas rot- och rusthållame, under det
â andra sidan alla pâ en gång frivilligt måste åtaga sig densamma,
om icke arméens organisation skall förstöras. Huru mycket utsigt for
möjligheten af detta sednare alternativ förefinnes, torde häst inses, om
man erinrar sig den ringa benägenhet, som förefinnes i afseende på
grundskatternas aflösning.

Dem enda aflösning, som torde kunna ifrågakomma, och hvilken
man kan påräkna att rot- och rusthållare skola underkasta sig, är
den ofvan antydda, att de under öfvergångstiden, d. v. s. 10 eller 15
år fortfarande underhålla soldat. Men på det ej äfven denna börda
skall orättvist fördelas, synes billigt, att de, hvilkas soldater under tiden
afgå, för de återstående åren betala vakansafgift. Lemnade rust- och
rotehållare härtill sitt bifall, hvilket ingalunda synes osannolikt, så er- *
höll äfven statsverket, utan särskild beskattning, medel att bekosta an-
skaffandet af den talrika materiel, som för arméens ökade styrka vore
behöflig. ,

' Vi hafva nu hunnit målet för vår undersökning om svenska krigs-
författningens utveckling och framtid. Och vi hafva funnit, att denna
undersökning genom en naturlig slutföljd ledt till folkbevåpningen.
Indelningsverket, under. tider af orättvisa och förtryck påbördadt viss
jordegendom, har sedermera blifvit ännu ojenmare fördeladt och trycker
numera allenast på en mindre del af nationalförmögenheten samt hin-
drar, jemte öfriga på jorden ensamt hyilande besvär, landtbrukets upp-
komst i vårt hårda och ostadiga klimat. Äfven om det skulle kunna
lindras eller jemnare fördelås, hvilket dock svårligen synes kunna ske,
qvarstode dock den orättvisan att stamtruppens underhåll förnämligast
hvilade på jorden. Indelningsverket måste således, om grundsatsen af
den ekonomiska krigsbördans jemna fördelning skall åtföljas, upphäfvas.
Och som derefter knappast bildandet af någon annan sorts stamtrupp
har någon utsigt till framgång, återstår intet annat än folkbeväpningen.

Hvilka vexlingar, som än må inträffa i afseende på vår krigsför-
fattnings framtida utveckling, är man alltid på rätta vägar, om man
ihågkommer de tvenne stora och rättvisa grundsatserna:

att hvarje krigsduglig medborgare- bör i försvaret deltaga med sin
person, hvilket är allmänna värnepligten, och	'

att hvarje medborgare bör efter förmögenheten (årliga inkomsten)
betala för försvarets gemensamma kostnader.

.. :	.	.. k. .. J. Mankell. .. ..
UK SAMHÄLLSIDEALERNAS HISTORIA.	511

Ur samhällsidealemas historia.

Morus. Campanella.

I den nyare tidens början, då menniskoandens frigörelse genom
de uppvaknande konsterna, genom de nya upptäckterna och genom
feodalismens delvisa upphäfvande på alla områden föranledde de största
förändringar, begynte äfven poetiska naturer eller fria lynnen, hvilka
insågo betydelsen af de lidanden, under .hvilka man ännu till stor del
suckade, att mot samhällssjukdomarne söka ett läkemedel i den vise
Platos förrådskammare. En sådan tanke uppväxte först hos Thomas
Morus, Henrik VIILs i England frejdade kansler. Han skref år l515
sina två böcker om ön Utopia, hvilka gjorde ett oerhördt uppseende.
De lärde prisade hans snille. Det namn man ännu i våra dagar be-
gagnar för att beteckna diktade samhällstillstånd, hvilka väl äro önsk-
värda, men omöjliga att förverkliga och genomföra, eller utopi, härrör
från den titel Morus gifvit sin skrift. Detta namn skulle på svenska
kunna öfversättas med landet ingenstädes. Af de två afdelningar, i
hvilka detta arbete sönderfaller, är den andra affattad till tiden senare x
än den förra. Utpreglade kommunistiska tendenser besjäla verket, och
det visar sig äfven härigenom såsom ett märkligt alster af en tid,
hvilken utgör ett af de fyra skiften i mensklighetens historia, under
hvilka, socialistiska åsigtér varit mest verksamma. Och då dessa åsigter
ännu här och der äro rådande, samt det knappast är mer än på sin
köjd tvänne årtionden sedan deras målsmän uppträdde på ett för
Europas bestående samhallsinrättningar fruktansvärdt sätt, torde det
icke vara utan intresse för svenske läsare att iakttaga, huru några
framstående män för århundraden sedan uppfattade en fråga, af hvilken
vi väl kunna säga att vår egen tid eller åtminstone den närmast före-
gående blifvit våldsamt berörd. Det är ej här meningen att upprepa
de skäl, hvilka, af många tänkare segerrikt anförda, göra de kommu-
nistiska lärorna fullkomligt ohållbara, framförallt såsom oförenliga med
den individuella friheten och med familjens fordringar på sjélfständigt
Hf. En historisk framställning är här vår enda uppgift. Det är vis-
serligen klart, att dessa läror äro af upplösande natur; vi fasa för de
verldsförbättrare, af hvilka en stor del söker förinta den sedliga in-
stitution, hvilken enar make med maka, barn med föräldrar, som adlar
sinnligheten till ett organ för förnuftiga ändamål, och hvilka, nästan
samfäldt, vilja betaga oss rättigheten att ega hvad' vi på ärligt sätt
förvärfvat. Men det är dock säkert, att många af mensklighetens äd-
laste andar skattat åt denna förvillelse. Som exempel kunna vi anföra
512	UR SAMHÄLLSIDEALERNAS HISTORIA.

hedendomens djupsinnigaste tänkare, den aristokratiske Plato, och i'
nyare tider de varmhjertade svännarne Saint Simon och Fourier, samt
i viss mån filosofen Fichte d. ä.

Till kretsen af dessa ädle hör,äfven Utopiens författare.

Thomas Morus härstammade från en aktningsvärd engelsk familj;
hans fader, riddaren John More, var en rättskaffens man, full af qvick-
het och godt lynne. Man berättar om honom hvad han yttrat om det
vigtiga ögonblick i en mans lif, då han skall söka sig en hustru, näm-
ligen att det är som om man stucke handen i en säck full af ormar,
bland hvilka det finnes en enda ål, hvarvid det naturligen beror på
osedvanlig tur, om man griper ålen. Detta hindrar dock ej, att sir
John More gifte sig trenne gånger; han synes således hafva varit ett
verkligt lyckobarn. Sonen Thomas Morus föddes i London antingen
1480 eller 14821). Han tillbragte en del af sin ungdom hos John.
Mortön, kardinal och erkebiskop i Canterbury. Denne i rosornas fetrider
pröfvade statsman hade verksamt bidragit till Richard HI:s störtande.
Kardinalen skickade efter någon tid den förhoppningsfulle ynglingen
till Oxford, för att vidare utbilda sig i vetenskaperna. Denna tid var
återuppblomstringens, »renaissancens.» Den heliga elden, länge slocknad,
tändes åter uti skolorna i Rom och Florens, och snart skulle dess
lifgifvande strålar pånyttföda Frankrike, Tyskland och England. Studiet
" af det grekiska språket blef allmännare, och ett rikt vetenskapligt in-
tresse gjorde sig öfver. allt gällande. William Grocyn, Thomas Linacre
och William Lilly, hvilka' studerat under en Angelo Poliziano, en
Demetrius Chalwudylas, en Sulpicius, en Pomponius, verkade i England
för den antika litteraturens heliga sak. Ännu medan han vistades i
Oxford, gjorde , Morus bekantskap med en af denna sällsamma tids
mest sällsamme personligheter, den bottenlärde, epikureiske Erasmus
af Rotterdam, den spelande qvickhetsmakam, det rörliga snillet, den
djupe vetenskapsmannen. Vetenskapen var Erasmi lif; och hans in-
flytande på Mori utbildning var stort. Äfven den högaktning Erasmus
hyste för Thomas Morus synes hafva varit synnerligen djup, och ur
Erasmi bref t. ex. till’Hutten hemtar man värderika upplysningar om
den engelske kanslerns lif, vanor och förhållanden. Hos Morus fanns
dock i rikare mått än hos Erasmus det religiösa sinnet, det oförfärade
modet, karakterens fasthet. Ifrigt tillgifven den katolska läran, följde
han med stränghet äfven dess yttre bud; späkningar underkastade han
*

. D Se för detaljer ang. Mori lif Rudharts biografi (sid. 45/, Ångsburg) samt för fram-■
ställningen af hans läror bland andra Mohl Geschichte der Staatswissenschaften I, Thönissen
Le Socialisme depuis l’antiquité I, Sudre Historie du Communisme, James Mackintosh The
life of Sir Thomas Morus. I framställningen af Utopien följa vi här uteslutande boken
sjelf: Thomœ Mori Utopia, optimœ reipublica formam exhibens. Helmestadi, Typis et Sumtibus
Johannis Heitmulleri etc.	'•
UR SAMHÄLLSID GALERNAS HISTORIA.	513

sig ännu vid en framskriden ålder, påfvens och kyrkans sak egnade
han i allt den högsta vördnad. Efter att hafva studerat språken,
teologien och juridiken, inhemtade han i New-Inn och Lincolns-Inn
den nationela rätten, blef år 1504 medlem i underhuset, hvarest han
gjorde opposition, samt erhöll småningom under-sheriffs och freds-
domarevärdighet, tills han slutligen genom konungens nåd kallades till
den högsta platsen i England näst den kungliga, då han år 1529
gjordes till kansler. Hans stora kunskaper, hans angenäma sätt, hans
i alla skiften glada lynne gjorde honom alltmera omtyckt. Erasmus
säger om honom: swe seriis utendum est, nihil illo consultius, sive
visum est Regi fabulis amœnioribus laxare onimum, nullus comes
festivior. Om hans sista dagar och hans blodiga öde skola vi i det
följande nämna några ord.

, De hufvudsakligaste bland hans skrifter äro en samling poemer,
Richard IILs historia, en skrift mot Luther och Utopia.

I det sköna företalet till sistnämnda verk säger Morus, att hah,
för att skrifva det, måst stjäla från de timmar han annars egnat åt
måltid och sömn. Om dagen vär han upptagen äf embetsgöromål, och
•när han på aftonen hemkom, ansåg han det vara en kär pligt att
samspråka med sin hustru, jollra med sina barn, tala med sina tjenare.
Detta allt är nämligen nödvändigt, heter det, såvida man ej vill vara
en fränding i sitt eget hus. »Och detta allt», säger han, »räknar jag
såsom verkliga göromål, eftersom det är nödvändigt att sådant sker.
Man måste sträfva att vara så angenäm som möjligt för dem, hvilka
näturen eller slumpen gjort till ens lefnads följeslagare — •— —»l).
Planen' till Utopia bief uppgjord under en beskickning i statsärenden
till Flandern, dit Morus blifvit sänd af Henrik VIH i Cuthbert Tunstalls
följe, för att söka verka för nedsättning af tullen på engelska varor.
Under ett afbrott i underhandlingarna begaf sig Morus till Antwerpen,
der han sammanträffade' med sin vän Petrus Ægidius, denna stads
syndicus, och af denne fingerar sig hafva blifvit föreställd för en vidt-
berest sjöman, vid namn Raphaël Hythlodæus, hvilken »som Ulyssés
och Plato» färdats i fjerran trakter och följt Vespucci på dennes Upp-
täcktsresor. Det är denne Raphaël, som berättar om tillståndet på.
ön Utopia. För att rätt besinna, huru stort bokens inflytande bör
hafva varit på den tid, under och för hvilken den skrefs, må man
ihågkomma, att i de dagarne en ny verld för det förvånade Europa
upplät sig i fjerran Vestem, och att en skrift, som just då kunde för-
tälja om underbara ting och ovanliga institutioner i ett nytt land,
måste göra uppseende.	1

Den första boken innehåller endast en polemik mot de bestående

Utopia, cit. ed. sid. 4.	•

33
514	UR SAMHÄLLSIDEALERNAS historia.	.

europeiska förhållandena. Morus visar, huru folket är nedtryckt af
skatter, han omtalar, huru, en hop af adliga lättingar underhåller en
här af sysslolösa drängar, huru åkerbruket är förstördt, huru prelaterna
utarma folket och munkame samla allmosor såsom tiggare. Han an-
faller bruket att använda dödsstraff mot tjufvar och visar, att lifvet
ej är i värde lika med eh viss bortstulen summa penningar. Han mot-
sätter sig. i allmänhet den onaturliga grymhet, som lät dödsstraffen
åtföljas af upprörande stympningar. I allt detta förråder sig den ande
af humanitet, som lifvade Morus; man förnimmer den nyare tidens
vingslag. Slutligen bryter han löst mot eröfringsraseriet och förkunnar
fredens fördelar. Han väljer Frankrike som mönstér för en i eröfrings-
politiken fången stat. Till sist gisslar han furstar och konungar, hvilka
söka utpressa ur folket det sista öret och ej det ringaste fråga efter
folkets förmåga att bära bördorna. »Men det anstår ej den kungliga
värdigheten att herrska öfver tiggare, utan fast heldre öfver rika och
lyckliga undersåter». Dock, det vore fåfängt att söka förmå jordens
mägtige att ändra sitt uppförande. De skulle vara döfva för förnuftets
röst, och det vore nästan klokast att aihålla sig från allt tal om de
allmänna angelägenheterna.» Huru skulle väl sådana ord kunna vinna
insteg i bröst, hvilka på förhand äro intagna af en alldeles motsatt
åsigt? Bland vänner och i förtroligt samspråk är visserligen denna
art skolastisk filosofi éj så oangenäm; men i furstarnes rådslag, der
sfiora saker med stor magtfullkomlighét utföras, passar hon ej»1). Man
måste sjelf läsa Morus,, för att rätt uppfatta den bitterhet, med hvilken
.han på sitt sköna och lugna romarespråk utfar mot tidens missbruk
och mot dem, för hvilka det var en fördel att bibehålla dem. Ädlin-
garne och abboterne få sin beskärda del af förebråelser, och en ädel
harm, en libéra indignatîo röjer sig öfverallt. Men nu frambryta de
kommunistiska åsigterna. »I sanning, min Morus», säger Raphaël
Hythlodæus, »det tyckes mig, att öfverallt, der enskild egendom finnes,
och der alla mäta allt efter penningevärde, der kan det ej hända, att
det med staten står väl till, så framt den ej tilläfventyrs tror att allt'
står väl till der, hvarest allt godt tillfaller de sämste eller der, hvarest
alla egodelar äro lemnade åt ett fåtal menniskor. När jag då betänker,
huru väl allt är inrättadt i Utopia, der lagarne äro så få och allt så
väl ^kött, att både förtj ensten har sin lön och alla hafva god råd på
allt, då blifver jag blidare stämd mot Plato, och undrar mindre öfver
att han försmådde att stifta några lagar för dem, hvilka ej först och
främst ville antaga egendomsgemensamhet. Den vise fann, att endast
ett medel gåfves till allmän välfärd, det nämligen, om en allmän jem-
likhet påbjödes, något som säkerligen aldrig kan komma till stånd der

i. c. sid. 53. ’	■	.
UR SAMHÄLLSIDEALERNAS HTSTORIA. '	515

privategendom fortfar att existera1). Inga halfva mått och steg hjelpa,
och egendomsfördelning är, äfven den, blott ett halft steg.

Mot dessa Raphaels ' yttranden fingerar sig nu Morus anmärka:
«det synes mig som om intet kunde stå väl till der, hvarest allt är
gemensamt. Ty huru skulle val allt kunna förslå på ett ställe, der
alla nödvändigtvis kunna och vilja undandraga sig arbete? Ty intet
begär efter vinst kan här verka eggande; alla skulle lita på andras
krafter. Och om äfven fruktan för betryck skulle elda verksamhets-
begäret, så skulle, då «icke lagen tillförsäkras någon vinst af hans ar-
bete, upproret ständigt hemsöka staten, i förening med mycken blods-
utgjutelse. Särskildt bör detta blifva fallet, emedan edra embetsmän
ej kunna hafva någon egentlig magt och myndighet. Jag kan nämligen
ej tänka mig, att ett folk, som blott består af jemlikar, skulle kunna
ega någon öfverhet.» På allt detta svarar Hythlodæus, att han väl ej
kunde undra öfver att Mori mening vore sådan, men att han, just
med anledning deraf, beklägade att Morus ej varit i Utopia. På upp-
maning öfvergår han härefter till en beskrifning af detta land.

Vid anförandet af denna beskrifning begagna vi oftast författarens
egna ord. .	'

Ön har femtiofyra städer, alla rymliga och präktiga samt liknande
hvarandra till inrättningar och lager äfvensom med afseende på inne-
vånarnes tungomål och seder. Trenne af medborgarne i hvarje stad
sammanträda årligen i hufyudstaden Amaurotum, för att öfverlägga
om öns gemensamma angelägenheter. Men på landsbygden bo utopien-
serne i enstaka byalag, af hvilka intet har mindre antal medlemmar,
än 40, utom tvänne slafvar. Från hvarje sådan större familj inflyttar
. årligen hälften till, staden, och i de afflyttandes ställe utsändas andra.
Hvarje stad har ungefär 6,000 familjer. Men åkerbruket är öns huf-'
vudsakliga näringskälla, och alla måste, derföre tillbringa någon tid på
landet. Oaktadt man har noga utrönt, huru mycket säd hvarje stad
behöfver, producerar man dock mycket mera, för att kunna göra gratis-
utdelningar åt behöfvande grannstäder, om så genom någon anledning
skulle påfordras. Amaurotum, hvars läge beskrifves i öfverensstäm-
melse med Londons, ligger vid en flod; alla husen äro omgifna'af träd-
gårdar2).

Trettio familjer förena sig att årligen utvälja, sitt öfverhufvud, en
embetsmän, som kallas Syphogrant eller Phylarch. Tio Phylarcher
ufvälja tillsammans en styresman, kallad Trauibor eller Protophylarch.
Alla Phylarcherne utvälja till konung en af fyra, hvilka folket före-

l) 1. c. sid. 57.	,	'

2) Morus leker med orden pä ett ganska fint sätt. Amaurotum är bildadt af det
grekiska «.uavpoç (dunkel, osynlig).
516	UR SAMHÄLLSIDEALERNAS HISTORIA.

slagit. Denne furste utöfvar sin värdighet på lifstid, så framt han ej
visat sig eftersträfva envälde. Nya Phylarcher måste väljas hvart år,
då derimot Protophylarcherne gerha bibehållas vid sin värdighet, ehuru
visserljgen. årlig omröstning måste ega rum. Protophylarcherne sam-
manträda hvar tredje dag att rådpläga med fursten och afdöma en-
skilda rättsbrister. Att utom senaten och folkförsamlingen ens tala
om statssaker, är vid lifsstraff förbjudet.

Utom åkerbruket,, med hvilket alla måste vara förtrogne, har hvar
och en ett yrke. Phylarchernes värf är att tillse, det alla arbeta, och
ingen går sysslolös. Arbetet är dock ej tröttande; ty i Utopia använder
man blott sex timmar af dygnet till egentligt arbete, nämligen tre före
middagen och efter densamma tre, sedan man först tagit sig tvänne'
timmars hvila. Klockan 8 går hvar och en till sängs; mellantiden an-
■ vändes efter godtfinnande, mest med litterära studier och konstnjut-
ningar. Offentliga föreläsningar hållas. I en stad, der allt är gemen-
samt och der knappt penningar finnas, anser förmodligen riksförsam-
lingen med skäl det ej vara alltför kostsamt att föranstalta sådana.
' En timme efter middagen förnöjer man sig med lekar, om sommaren
i trädgårdarne, om vintern i de stora gemensamma matsalarne. Mu-
siken är älskad, alla hazardspel afskydda. Sex timmar af dygnet förslå
ganska godt till, allt det arbete, som skall utföras; ty-äfven qvinnofna
deltaga här i sysselsättningarne, hvarvid man dock bestämmer ät dem
de mindre onsträngande; dessutom äro ej i Utopia, såsom i Europa,
ädlingar och prelater med deras följe af dagdrifvare fritagne från mö-
dorna. Man undantager endast Phylarcherne, ehuru de ofta frivilligt
underkasta sig arbetet, samt dem, hvilka genom folkets beslut, på
prestemes rekommendation, fått rätt att; ensamt egna sig åt vetenska-
peme. Ur denna vetenskapsidkande klass tagas presterne, Protophy-
larcherne' och fursten. '

Äktenskapet är bibehållet, och dess helgd är stor. Presterne äro
gifte. Ingen familj får ega mera än ett bestämdt antal manbara med-
lemmar. Eger den flere, så öfverflyttas helt enkelt de öfvertalige på '
andra familjer med färre medlemmar. Men skulle folkmängden växa
öfver höfvan, så utsändas kolonier. Hustrurna lyda sina män, barnen
föräldrarne, de yngre hörsamma de äldre.

Hvarje stad är delad i 4 lika delar. I midten af hvarje finnes
ett torg; dit föras till bestämda förvaringsrum de saker hvarje familj
producerat, och der fördelas de särskilda slagen af produkter i särskilda
bodar. Från dessa uttager hvarje familjefader hvad han behöfver, och
J detta utan någon betalning. Ty hvarföre skulle man neka någon? Det
finnes ju god tillgång på allt, och. det är ej fara värdt, att någon skulle
begära mera än han behöfde. Ty hvarföre skulle den begära mycket,
'	ur samhällsidealernas historia.	517

hvilken vet, att intet någonsin skall kunna komma att fattas honom?1)
Hvarje qvarter har stora palatser för Phylarchen, och der intaga de
30 familjer, som lyda under honom, sina måltider. Dit samlas de vid
koppartrumpeters skräll; hvar och en kan visserligen, om han önskar,
få äta hemma hos sig, men detta anses ej fullt passande, och dessutom
vore det dåraktigt att besvara sig1 med att tillaga en sämre middag
hemma, när man har en lysande måltid sig beredd i sällskap. Vid
dessa måltider sköta slafvar — ty sådana finnas i Mori stat — alla
de lägre göromålen. Qvinnorna koka dock maten och ordna rätterna.
Musikens toner höras, oljor och rökelse utdelas, och bordsgästerna
upplifvas på allahanda sätt.	'

De som vilja resa för att se främmande länder, kunna få tillfreds-
ställa sin önskan på statens bekostnad, i så måtto att de få åkdon
och en slaf till sitt förfogande. Men skulle de under vägen uppehålla
sig i någon af öns städer, så böra de sköta det handtverk, som de
annars bedrifva, och ingen får någon mat, förrän han arbetat .åtmin-
stone tre timmar.	'

De olika produkterna fördelas öfver hela ön af folkrepresentatio-
nen; denna har att tillse, om på något ställe något fattas, och fyller
då af det på ett ställe förhandenvarande öfverskottet bristen på ett
annat, så. att det ena ställets öfverflöd får ersätta det andras brist,
och detta utan betalning, ty allt är gemensamt. Så är hela ön blott
en enda familj. Gruld och silfver brukas ej i Utopia utom för statens
yttre politik, och särskildt för att lega utländska trupper, hvilka man
heldre använder än sina egna. Guld och silfver är till och med för-
aktadt, så att det begagnas blott för de sämsta artiklar: de, hvilka
blifvit ärelöse samt brottslingarne bära gyllene ringar och kedjor.
Bamem få ädelstenar att leka med; när de växa till, märka de, att
äldre personer ej nyttja sådant kram, och börtlägga. det derföre lika-
som de bortlägga sina dockor, och af enahanda skäl.. Lysande kläde-
drägter försmå innevåname; de säga, att den fina yllemanteln, som
den förnäme bär, en gång burits af ett får, hvilket dock ej var eller
blef något mera än — ett får. All bördsadel är uppMfd. Utopien-
serne älska och lefva ett njutningsrikt och smärtefritt lif; deras lef-
nadsvishet är / en art epikureism, men, af högre art. Hufvudsaken är
den xaTaonjparix^ som dygden skänker.

I denna fria stat finnes det dock slafvar. Desse äro antingen
krigsfångar eller — vanligast — brottslingar; de hållas i bojor och
ständigt tvångsarbete.

Äktenskapet upplöses i Utopia blott genom döden, så framt ej
otrohet förekommit eller själsanlag och lynnen under en längre tid.
visat sig oförenliga.	. .

’) 1. c. sicl. 75.
518	'	UR SAMHÄLLSIDEALERNAS HISTORIA. .

Det sista kapitlet i boken handlar om religionsbruken, och är för.
den tid, pä hvilken det skrefs, synnerligen märkvärdigt. Alla religio-
ner äro pä ön- tolererade; à somliga städer tillbedes solen, i andra
månen, och somliga tillbedja någon förgudad menniska. Men den
största delen af innevånarne egnar sin vördnad åt en enda gudom,
som icke är de föregående lik, ett okändt, evigt, oändligt, outsägligt
väsende, som är höj dt öfver mensklig fattning, men i verlden imma-
nent. Detta väsende är »alltings början och slut.» Med gemensam be-
nämning kallas det Mythras; mén olika föreställningar herrska om
dess egenskaper. Kristi lära har på 'ön slagit rötter, först förkunnad
genom dit anlände främlingar; hon har blifvit innevånarne kär äfveri
derföre, att de anse stiftaren hafva hyllat åsigten öm egendomsgemeh-
samhet. I afseende på kyrkoförfattningen råder det stark strid på ön,
huruvida presterne alltid måste ordineras genom särskild invigning af
förmän, eller de af församlingen kunna väljas. Utopienserne synas
dock luta åt den senare meningen. Ingen medborgare får smäda en
annans tro; jemväl om en kristen tillåter sig sådant, följer landsför-
visning1). Hvar och en får visserligen söka att på fredlig väg öfver-
tyga andra om sin religions företräden; men hån och våldsamheter
äro förbjudna. De rena ateisterna kunna ej få några statsembetén;
»men de lida intet annat straff.

Utopienserne tro, att de dödes andar skåda de lefvandes förehaf-
vanden, och söka derföre, likasom i förlitande på dessa osynligt när-
. varande skyddsmagier, att desto ifrigare uppfylla sina pligter. Pre-
sterne predika en religion, ,som lämpar sig för alla de olika bekän-
nelserna, en tro på ett okändt väsende, af hvars magt allt beror. —
Man måste beundra dessa idéer om religiös fordragsamhet, dem Morus
i sitt sällsamma arbete antyder midt i förföljelsernas »och vantrons
tider, på samma gång man naturligtvis ej kan annat än anse den
religion, presterne i det landet Utopia sägas förkunna, vara alltför
abstrakt, för att kunna tillfredsställa individens djupa frälsningsbehof.
Dessa senare kände dock bokens författare sjelf ganska djupt.

Den första ’och sista dagen i hvarje månad firas helig; men vid
inga religiösa fester finnes i templet någon gudabild uppställd. Här-
igenom får en hvar frihet att tänka sig gudomen under hvad skepnad
han vill. Vid de högtider, hvilka vid månadens slut begås, bekänna,
innan gudstjensten börjar, hustrurna för sina män och barnen för
föräldrarne sina fel, och gå sedan försonade i templen, der Guds lof
sjunges och samtlige närvarande prisa den Högste, derföre att han låtit
dem födas i . det bästa af alla länder och samhällen, hvarpå bönen om
en lycklig död afslutar det hela.

’) 1. c. sid. 119.	i	z
I7R SAMHÄLLSIDEALERNAS HISTORIA.	519

Utom hvad vi nu ur Utopia anfört, finnes äfven ett kapitel om
den utrikes politiken, i hvilket, temligen i enlighet med Englands
system, anhefalles att, sällan föra krig, och, då sådant måste ske, föra
det mera med penningar än med trupper, att tillställa och underblåsa
oenighet mellan folken, skaffa sig hundsförvandter, och, under hvarje-
handa förevändningar, tvärt inkräkta de svagare rikena^ Dock finnas
vissa' folkrättsliga grundsatser framhållna: vapenstillestånd iakttages på
det samvetsgrannaste '), det fiendtliga området blir ej ändamålslöst för-
härjadt o. s v.

Raphaël Hythlodæus slutar nu sin .beskrifning med att fråga, hvad
som 'väl kan våra lyckligare än tillståndet i Utopia, der ingen behöfver
lefva i oro för morgondagen, och Morus anmärker härtill, att, ehuru
mycket af det beskrifna ej öfverensstämde med hans åsigter, han dock
funne mycket önskvärdt, — likväl, tillägger han misströstande, mera
ått önska, än att hoppas.

Morus har visserligen i Utopia lånat mycket från Plato; men hans
uppfattning är dock i mycket modern. Så t. ex. i fråga om upphäf-
vandet af alla ståndsföreträden och om religionsfrihet.. En olikhet
ligger äfven deri att Morus bibehåller familjen, oaktadt han förordar
egendomsgemensamhet. Genom detta uppträdande mot adels- och prest-
förtryck, mot trosförföljelser, samt genom sin likasom i förbigående
framkastade fordran att presteme skola väljas af församlingen, visar'
sig Morus som en siare. Egendomligt är ock, att en så högt uppsatt
man under en sådan tid kunde, om äfven i en fabelaktig dikt, för-
kunna något dylikt. Säkert är, att hans blick hade trängt djupt in i-
tidens missförhållanden. Felen i hans stat äro derimot, äfven de, i
ögonen fallande. Såsom de förnämsta anmärka vi slafveriets tillvaro
och egendomsgemensamheten, äfvensom att i allmänhet individens rätt
gentimot staten är för litet tillgodosédd.

Angående den saken, huruvida ej någon motsägelse finnes mellan
den teoretiska åsigt öm religiös tolerans och alla religioners värde,
som i Utopia är framställd,, och den lära Morus i sitt eget lif följde,
råder någon olikhet i uppfattningen. Hallam, som i sin inledning till den
europeiska litteraturen egnar Morus en sida, anser en sådan motsägelse
förefinnas, sanlt tillägger att sådana förändringar äro vanliga i alla
öfvergångsperioder. Mackintosh antyder, att det var åsynen af pro-
testantismens förirringar, sådana de inom vederdöparesekten bland
annat framträdde, som bidrog att närmare binda Morus vid den ka-
tolska läran och förklara kättame krig. Mori biograf i Tyskland,
Rudhart, söker förmedla klyftaii och utjemna förhållandet mellan dessa

’) Initas cum hostibus inducias tam sancte observant, ut ne lacessiti quidem violent.

1. c. sid. 116.	%
^20	UR SAMHÄLL8IDEALERNAS HISTORIA.

stridiga elementer i Mori lif. Författaren till denna uppsats; ansluter
sig till de förstnämnde. I alla händelser måste man, med åberopande
af Mori och Erasmi trovärdiga vittnesbörd, fasthålla att han aldrig
varit hvad t. ex. Burnet velat göra honom till, nämligen en fanatisk
prötestant-förföljare. Troligt är väl ock, att Moms ej i allt hade fullt,
allvar med Utopia eller hyste alla der framkastade meningar, utan att
det hela var en snillrik lek, genomskimrad af de djupaste tankar.

Thomas Moms var, såsom vi nämnt, allvarlig katolik och tillgifven
påfvens sak1). Han'hade manligt motsatt sig Henrik VIII, då denne
var i begrepp att skilja sig från Ferdinand och Isabellas dotter, för
att äkta Anna Boleyn. Han ville ej i dess helhet svära successions-
eden, egentligen med afseende på dess s. k. præambel, der konungens
förra giftermål förklarades ogiltigt, samt undandrog sig äfven supremats-
edens afgifvande, allt lifvad af samvetsbetänkligheter. Efter tusen för-
följelser, trugningar och frestelser fängslades han och insattes i Towern. '
Åt hertigen af Norfolk, som föreställde honom, att det vore farligt att
strida med furstar, emedan deras vrede bringar döden, svarade Moras
lugnt: »Är det så, mylord? Då är hela skilnaden mellan mig och Er
den, att jag skall dö i dag, ni i morgon.» Den ädle mannen, den
rättrådige domaren,, den lärde tänkaren föll omsider ett offer för Hen-
riks ovilja. Han halshöggs år 1535. Men tyrannen har ej dödat
hans minne. Det lefver, och med det bilden af en man med skarpt
förstånd och stort hjerta, en bild, ädelt skön, sådan som den Holbqin
en gång målade af honom sjelf.

Munken Campanella föddes i Stilo i Calabrien år 15682). Han
inträdde tidigt i Dominikanerorden. Men den unges lågande inbillning
kunde ej finna sig i de traditionela lärorna; han föU i ett tvifvel,
som då utsträckte sig till allt,, jemväl till de historiska fakta, så att han,
sjelf erkänner sig hafva tviflat, huruvida det någonsin i verlden funnits
någon Kai;l den store. »Då lär ar ne ej kunde besvara mina inkast och
bevis», säger han, »beslöt jag att sjelf genomgå alla böcker af Plato,
Plinius, Galenus, Stoikerne och Demokrits anhängare, men särskildt
Telesii, och sedan jemföra dem med naturens ur-codex, för att efter
det autografiska originalet tillse hvad sannt och falskt som funnes i
kopiorna.» Campanella bief nu afgjord motståndare till Aristoteles,
hvilken då ännu var norm; redan som ung slungade han djerft hand-
sken mot de herrskande åsigterna. Men snart kastar han sig äfven

’) Detta senare dock med mycken moderation.

2) Se, ntom Thönissen, äfven Cyprianus: Vita Th. Campanellæ, hvarifrån Thönissen
synes hafva hemtat sin framställning.
UR SAMHALLSÏDEÂLEKNAS HISTORIA.	521

in på det politiska området i syfte att befria sitt fädernesland från de
derstädes på den tiden herrskande spaniorerne. Han trodde sig guda-
sänd, och ansåg sig hafva läst i stjemoma, att en stor lott och ett
herrligt kall voro honom beskärda. Martyrens öde blef imellertid
hans. Munken med den brinnande anden måste framlefva 27 år i
fängelse, der man ofta lät honom undergå tortyr — en gång i hela
trettiofem timmar — för att framtvinga bekännelser, men fåfängt.
Han anklagades än för ett, än för ett annat. »Än sade man, att jag
■ af djefvulen fått min lärdom, äh att jag vore af Demokrits åsigt, än
' att jag vore kättare och upprorsmakare». Räddad genom Urban VlILs
bemedling, lefde han i Rom'någon tid,, tills han för nya förföljelser
måste fly till Paris, der han dog år 1639. Till denna senare flykt var den
franske ambassadören i Rom, greffe de Noailles, honom behjelplig.
Campanella säger, ställande sitt tal till denne Noailles, i dedikationen
af sina arbetens första del, bland annat: du gäckade mina fienders
konster, genom att nattetid afsända mig under lånad drägt, i din egen
vagn, försedd med flerfaldiga rekommendationer, till den aldrakristli-
gaste konungen». En annan person gaf honom under resan penningar,
hvaröfver Campanella bief så rörd, att han sade sig väl under tortyren
hafva haft nog sjelfbeherrskning att hejda sina tårar, men ej då.

Campanellas samhällsroman »Solstaten» *) utgör en del af hans
Ptälosophiä Realis.

I denna bok föres samtalet mellan Hospitalariernes Stormästare
och en genuesisk sjökapten. Denne senare beskrifver, huru han under
sina resor kommit till Ceylon, och der träffat på en talfik skara män
och qvinnor, hvilka fört honom till Solstaden.

• Från en väldig slätt reser sig en kulle, på hvilken större delen af
staden är belägen. Den är indelad i sju kretsar, hvilka afbilda de sju
planeterne, och alla dessa stå med hvarandra i sammanhang genom
fyra portar, vettande åt verldens fyra höm. Om eh fiende skulle an-
falla staden, måste han göra sju på hvarandra följande belägringar,
innan han kunde framtränga till dess hjerta. På den öfversta. berg-
platån reser sig ett tempel af underbar form. Det är helrundt; pelare
af ovanlig skönhet uppbära en stor dom, ofvanpå hvilken hvilär en
mindre. På altaret stå tvenne glober, afbildande himlen och jorden.
Golfvet k strålar af ädla stenar. Den främste i solstaten är en prest,
hvilken innevånarne på sitt språk kalla Hoh eller O; vi skulle på
vårt kalla honom Metafysikern. Han. är högsta myndighet i alltverlds-
ligt och andligt. Trenne furstar eller ministrar bistå honom, i hans
embetsutöfning; deras namn äro Son, Sin och Mor, hvilket på vårt

*) Den edition jag rådfrågat är: Th. Campanellæ Civitas Solis Poëtica. IdeaReipublicæ
Philosophie«. ^Ultrajecti. XLIII.
522	UR SAMHÄLLSIDEALERNAS HISTORIA.

språk betyder magt, vishet och kärlek. Magt har värden om krigets
och fredens värf, och är den högsta myndigheten i allt, som rör armé-
organisationen; dock står han ej öfver O. Han leder sjelf officerare
och soldater, öfvervakar allt, som angår befästningar, belägringar, till-
verkning af krigsmaskiner o. s. v. Under Vishets inseende stå de fria
och mekaniska konsterna, alla vetenskaperne och de personer, hvilka i
dem äro lärare. Sådana äro Astrologen, Kosmografen, Aritmetikem;
Geometern, Historiografen, Poëten, Logikern, Rhetom, Grammatikern,
Medikem, Fysiologen, Politikern, Moralisten. Det finnes nu en enda vo-
lym, kallad Visheten, i hvilken alla vetenskaper äro med stor klarhet
sammandragna. Ur denna föreläses för folket enligt pythagoréernes
sed. Efter Vishetens anordning äro alla murarne i staden så väl utan
som innantill prydda med målningar, som tjena att konkret föreställa
vetenskaperne och deras objekter. Så är t. ex. den första muren in-
nantill smyckad med alla de matematiska figurerna, »långt flera än
dem Archimedes och Euclides uppfunnit»; på den yttre åter är enbe-
sknfning öfver hela jorden, åtföljd af särskilda kartor öfver hvarje
provins, hvarvid äfven dess seder, lagar och materiela tillgångar äro
i korthet sammanfattade. På den andra muren finnes å ena sidan
anbragt en framställning af alla ädelstenar, mineralier m. m,. och å
den andra äro alla haf, floder, och sjöar afbildade. Så fortsättes för
hvarje mur, så att de tillsammans innehålla en total verldsbeskrifning
i bilder. — Den embetsman, som kallas Kärlek, och hvilken, såsom
är nämndt, var den tredje i ordningen af Stormetafysikerns ministrar,
har vården om alla förbindelser mellan personer af olika kön, hvarvid
hufvudändamålet är en skön afkomma. Likaså har han uppsigten öfver
den allmänna uppfostran, öfver medicinen, åkerbruket o. s. v. Stor-
metafysikern förhandlar nu alla dessa ärenden med sina tre ministrar,
och utan hans vilja sker intet. Alla statsangelägenheter skötas af
dessa fyra, och dit Metafysikerns åsigt lutar, dit lutar genast alla de
andras1). Under de trenne, Magt, Vishet och Kärlek, lyda alla de öf-
riga embetsmännen; de äro lika många till antal som dygderna, och
uppkallas efter dem. Så finnes en, som kallas Högsinthet, en kallas Mod,
en Kyskhet, 'en Frikostighet, en Justitia civilis, en Justitia criminalis
o. s. v. Hvar och en utses till det embête, för hvars speciela dygd
han i unga år uti skolan visat sig mest lämplig. Embetsmännen gå
ut och bese fälten och åkerbruket; de skratta åt det vanliga betrak-
telsesättet, enligt hvilket de grofva göromålen äro vanhedrande och
den sysslolösa vällusten ädel. De väljas af 0. och hans tre biträden,
samt tillsättas efter förtjenst Ingen kan komma till värdigheten af
Stormétafysiker utan att väl kunna alla möjliga vetenskaper, sär-

’) 1. c. sid. 16: »Quo inclinât Metaphysicus, concurrunt pari consensu omnes.»
UR SAMHÄLLSIDEALERNAS HISTORIA. .	£23

skildt de politiska, matematiska och metafysiska» och utan att hafva
fyllt 35 är. Han bekläder sitt embete på lifstid, så framt ej någon
finnes, som anses visare än han.

Något * égentligt äktenskap finnes ej i solstaten. Egendomen är
- gemensam. Egendom uppkommer, enligt innevånarnes mening, der-
igenom att man har särskilda. bostäder och egna hustrur och barn.
Men häraf uppkommer egenkärlek och sjelfviskhet, i det alla, för att
vinna fördelar åt sin familj, söka skinna det allmänna. Derföre äro
familj och egendom ej till i Metafysikerns rike. Qvinnorna deltaga i
alla arbeten, utom i de mest betungande. Musiken tillhör dem ute-
slutande; dock få de ej blåsa i trumpet eller slå på trumma. Alla
vanliga hushållsgöromål tillkomma dem äfven. Gossar och flickor
passa upp vid borden under de gemensamma måltiderna, ända tills de
blifvit tjugu år. Hvarje matlag har egna kök, förrådshus m. m., och
hvarje särskild af delning förestås af en gubbe och en gumma, hvilka
ega rättighet att piska alla lata eller olydiga. Under måltiderna får
intet .sorl höras: allt skall vara tyst, såsom i munkarnes refektorier,
endast att någon läser högt. Läkarne hafva att tillsäga kockarne,
hvilka rätter på hvarje dag böra framsättas. Embetsmännen böra få
större och fetare portioner än de andre; men de utdela älltid något
af( dem åt de gossar, hvilka pä'förmiddagen visat sig synnerligen flitiga
i läsning och i vapenöfningar.

Ingen qvinna får förena sig med en man, förr än hon fyllt 19 år;
mannen måste vara 21 år gammal. I allmänhet iakttages att tröga
personer förenas med lifliga, och tvärtom, så att egenskaperna supplera
hvarandra. — Campanella uppfattar kärleken mellan man och qvinna
från den lägre, sinnliga sidan, och fördjupar sig derföre i en mängd
utförliga bestämmelser, hvilka vi förbigå. — Mödrarna uppföda sjelfva
sina barn i de stora gemensamma salarne; när de små växa till, gå
de omkring murarne och se på ritningarne samt inläras under lek
. småningom alfabetet. Vid sex års ålder skola de egna sig åt natur-
vetenskapeme. Det utsäges bestämdt, att barnens uppfostran är en
ren statsangelägenhet.

' Som kuriositet kan anmärkas, att. Campanella stadgar dödsstraff
för en qvinna, som sminkar sig2).

Alla innevånare i solstaten måste arbeta; men arbetet räcker ej mer
än fyra timmar; hvilka förnötes under allahanda nyttiga och nöjsamma
kroppsöfningar. Egendoms- och qvinnogemensamheten gör alla på en
gång rika och fattiga; rika, ty de få allt hvad de behöfva, fattiga, ty
de ega intet. På så sätt tjena tingen dem, ej de tingen. I allmänhet
lefver hvarje medborgare 200 år; minipium är 100. .

*) 1. c. sid. 39. spectat prolificatio ad, rempublicam, non ad privatos.

. 2) s. s. poena capitali puniretur, si qua faciem fucaret, ut formosa flat.
524	UR SAMHÄLLSIDEALERNAS HISTORIA.

Domsrätten utöfvas af »den förste embetsmannen i hvar sin ve-
tenskap.» Straffen äro landsflykt, gissling, uteslutning från de gemen-
samma måltiderna o. s. v. Från desse embetsman kan vad ega rum
till de 3:ne ministrame och från dessa till Metafysikern, på det sätt
att han eger benådningsrätten. Vid svårare förbrytelser inträder döds-
straff. I allmänhet gäller vedergällningsteorien här i sin råaste form.
Campanella säger: öga för öga, näsa för näsa, tand för tand1). Vid
en afrättning jemra sig alla närvarande högt, bedjande Gud, att Han
ville aflåta sin vrede, och sörjande deröfver att de måst bortskära en
angripen samhällslem.

’ Stormetafysikern har, såsom vi sagt, utom alla andra värdigheter,
äfven den af högste prest. Alla embetsmän äro' prester. Alla med-
borgare yppa i hemlig öronbikt för embetsmännen sina feî, på det de
måtte förlåtas. Embetsmännen åter bikta för de tre ministrarne både
sina egna och andras fel; desse tre bikta för metafysikern, hvilken
sålunda får kännedom om alla synder, af hvilka statsmedlemmame
lida, och anställer försoningsoffer.

Solstadens innevånare tro på själens odödlighet och på en treenig
Gud, hvilken är den högsta magt, vishet och härjeh. Men de tro ej,
att i treenigheten finnas några bestämda personer, utan endast,ett
J Guds förhållande i sig, till,sig och från sig. Allt positivt i verlden
kommer från Gud. I sjelfva synden, som är negation, kommer det
moment af positivitet, som deri finnes, från Gud; negationen eller non-
entiteten kommer från oss2). Sådan är religionsåsigten hos detta folk.

Vi se att det är en despotisk hierarki, som är Campanellas ideal.
Ett strängt bestraffningssystem samt den påbjudna öronbikten göra
undersåten till ett viljelöst verktyg i herrskarens händer. Campanellas
uppfostringsmetod, enligt hvilken barnen få lära sig allt under pro-
menader omkring stadsmurame, liknar något Fouriers. Arbetets på
sätt och vis religiösa karakter kommer oss att tänka på Saint-Simo-
nisterna, och Stormetafysikem är ej sä olik le Père Suprême.

Thomas Morus hade bibehållit äktenskapet, Campanella har upp-
häft det. Ett hem är dessutom i den senares stat omöjligt att för-
verkliga; ty hvar sjette månad måste alla företaga stor flyttning, för-
modligen på det ingen under tidernas lopp annars måtte kunna tro
sig vara égaré till det ställe han bebor. I sjelfva verket lågo dock
redan hos Morus frön till familjens upplösmng; ty man har svårt att
föreställa sig dess existens, då den ej får hafva egendom och då barna-
uppfostran är en statsangelägenhet och icke angår familjen.

’) L e. sid. TO. oculum pro oculo solvunt, nasum pro naso, dentem pro dente.

2) — — peccàtum actus Dei est in quantum' entitatem et efficientiam habet. At in
quantum habet non entitatem — — est in nobis et a nobis. 1. c. sid,. 89.
FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.	525

Det intressanta i Campanellas vidunderliga arbete är egentligen
lians hyllning' af en art talangens hierarki, och hans sätt att systema-
tiskt ordna statsförvaltningen efter de olika göromålen, äfvensom hans
idéer om äfven det lägre arbetets ära.

Sådana skrifter som Mori och Campanellas höra till sällsamheterna
i litteraturens historia. Nationalekonomen skall hafva goda skäl att
åt dem skaka hufvudet, filosofen likaså. Men begge skola i dem finna
tänkvärda saker, blandade med bizarrerier. Det bizarra elementet har
hos Campanella öfvervigten, hos Morus åter det förståndiga. Både
Utopien och skriften »Civitas Solis» torde för öfrigt hafva sitt ursprung
i menniskonaturens oimotståndliga begär att från det närvarandes
tusen motsägelser förflytta sig till ett verldstillstånd, der dygden alltid
lönas med lycksalighet. Fantasien bjuder då gerna sin vinghäst, och
det är äfven detta fantastiska, som, ehuru vederbörligen uppblandadt
med många prosaiska detaljer, gör dylika arbeten underhållande och
ger dem ett egendomligt utseende.

C. D. af Wiesen.

Folkvandringar i nutiden.

Ï.

Det går genom vår tid en storartad folkrörelse, som, ehuru icke
af revolutionär natur i vanlig mening, dock helt visst tjenar att för-
bereda en väldig omgestaltning af vår jords alla samfundsförhållanden,
äfven de politiska. Ty ehuru denna rörelse i och för sig närmast är
af socialt ursprung, skola dess följder genom sitt någon gång öfver-
mägtiga ingripande i folkens inre lif, småningom utöfva ett ej ringa
inflytande äfven på de yttre förhållandena mellan staterna och folken.
Pen folkrörelse, vi syfta på, är den så kallade emigrationen. Huru verk-
ningarne af denna vigtiga företeelse inom det mo'derna samhällslifvet från
det sociala området kunna sträcka sig öfver till det politiska kan ses af den
handräckning, som fenierrörelsen i Irland kunde påräkna af de till Ame-
rika utvandrade irländarne. England, som i de flesta fall går i spet-
sen för de européiska nationernas kulturutveckling, har äfven varit det
första land i vår verldsdel, som fått erfara en påtryckning utifrån af
526	rOLKVANDRINGAE I NUTIDEN.

utvandringsrörelsen, hvilken ju i allmänhet, såsom vi redan påpekat,
till en början egentligen blott har en inre betydelse för de folk, som
deltaga i densamma. Vi åsyfta här naturligtvis blott sådana nationer,
hvilka i en mer eller mindre våsendtlig grad bidraga till fortgången
af denna iMlturföreteelse', som i våra dagar i allt högre mån börjar
taga hvarje bildad menniskas uppmärksamhet och eftertanke i anspråk.

Vi benämnde utvandringen en »kulturföreteelse», och vi vilja för-
klara, hvarföre vi om densamma begagnat just detta uttryck.

Den vesterländska, den europeiska anden har i det närmaste
eröfrat verlden åt sin kultur. Han har väl icke ännu underkufvat den
stora österns gamla kulturstater och, materielt taget, torde han icke
heller eftersträfva detta mål, men hän har allaredan med stark hand
lagt yxan till roten på de förflutna bildningsperiodernas numera på
många ställen så godt som förtorkade stam. Indien, Kina och Japan
ha ‘ öppnats, men också tillsvidare endast öppnats för den bildade
verlden, d. v. s. för Europa och Amerika. Återstår nu att till dessa
trakter af vår jord, till dessa millioner af våra bröder, bringa det ljus
och de välsignelser, som medfölja odlingen, och, väl att märka, odlin-
gen i vår anda. Om vi ined ett allmänt namn kalla denna anda
kristendomens, så torde vi icke löpa fara att alltför mycket misstaga
oss. Icke såsom skulle vi vilja påtvinga den »stora Orienten» just vår
egen religiösa kult, något som dessutom icke skulle lyckas och må-
hända icke ens vore en verklig fördel för de folk, som bygga och bo
»der solen går upp.» De ha en från den vesterländska alltför mycket skild
verldsåskådning för att kunna för sitt själslif antaga samma uttrycks-
former som vi, och att de så göra- är icke heller nödigt. Hvad vi
böra eftersträfva är en mellan alla folk sig utbredande inbördes för-
brödring. Vi vilja se verlden öppen för hela verlden, ett enigt men-
niskoslägte, — ej från hvarandra afstängda fragmenter af. ett sådant
Det är derföre vestern vill sätta sig i förbindelse med östern, och
denna stora samfärdsels naturliga föreningslänk är — Amerika. Det
har under årtusendenas lopp visat sig att den yestra verlden, såsom
vi kalla vår del af jorden, icke »öfver land» kunnat nå detta mål.
Perser, mongoler, tatarer, turkar och äfven ryssar, som bevaka gränsen
imellan vestern och östern äro, som kulturfolk betraktade, klena re-
presentanter af vårt slagte; de äro väl mottagliga för hyfsning, men
icke sjelfskapande inom civilisationen; de ha derföre alltid utgjort ett
hinder för kulturens framträngande åt öster. Med Amerikas upptäc-
kande och dess inträde i verldshistofien har en ny. historisk tidsålder
tagit sin början. Orienten tvangs att öppna sina portar och den i
Amerika uppspirande och i jättelikt omfång växande kulturen synes
bestämd att sprida ljuset öfver österns vida nejder. Englands magt i
Orienten — åtminstone dess öfvermagt — är ett öfvergångsstadium;
FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.	527

det är Amerikas bestämmelse att gjuta nytt lif i Ost-Asiens gamla,
tynande nationer.

Europa, som redan börjat dermed, känner fortfarande ett starkt
behof att, om vi sâ fä uttrycka oss, »europeisera» Amerika, att bringa
denna nya verld närmare sitt modershjerta och att äfven sjelf närma
sig densamma såväl i omgestaltningen af sitt lifs yttre former som
ock i ombildningen af vår i många afseenden ännu något asiatiska
verldsåskådning. Våra politiska reformsträfvanden och vår filosofis
allt mera praktiska riktning bebåda hvad som är i annalkande i detta
afseende. Amerika å sin sida känner ett lika starkt, om än mindre
medvetet behof, att »amerikanisera» hela verlden.

Om derföre Europas folk årligen utsända tusentals utvandrare till
»den nya verlden», så har detta fenomen sin ideella förklaringsgrund
deri, att Europa vill och måste närma sig Amerika, vill och måste
till antalet och i styrka befästa och öka de såväl andliga som materiela
band, hvilka böra med hvarandra förena humanitetens och den mo-
derna odlingens yppersta representanter på jorden. Det är w icke
mera fråga om någon kolonisation, utan frågan gäller Europas, den
europeiska andens åtminstone medelbara deltagande i Amerikas fram-
tidshistoriska verldsmissiom Detta anknytnings- eller riktigare anslut-
ningästräfvande från Europas sida har antagit formen af en stark
personälutvandring till Amerika. Att så är fallet, bevisas bast deraf?
att minst trefjerdedelar af utvandringsströmmen tager vägen till Ame-
rika, ehuru äfven andra nya länder vinka med lockande utsigter till
en underlättad ekonomisk bergning, men — det är en ny verld, som
i Amerika manar utvandraren till sig. Det är derföre vi kallat ut-
vandringen en kulturforeteélse.	'

Att utvandringar från ett land till ett annat egt rum i alla tider,
veta vi genom verldshistorien. Men alla dessa utvandringar, från dem
som försiggingo redan under den gråa forntiden till kolomsationerna
under 16—18 århundradena, förete i allmänhet blott tillfälliga likheter
med de former, som emigrationen i våra dagar antagit. En, historik
af utvandringsväsendets utveckling i tidernas lopp vore här måhända
på sin plats, men vi sakna utrymme att ingå i biomständigheterna af
vårt ämne. En kortfattad gruppering af hufvudmomenterna får er-
sätta den utförligare skildringen.

I utvandringens historia möta vi först feniderna, som i och
för sin handels skyddande anlade talrika handelsagenturer och till
och med kolonier, men detta folk var till hela sitt skaplynne så
ensidigt köpmannamessigt att den utvandring, som det kunde under-
hålla, aldrig vann någon egentlig politisk betydelse. Högre steg ut-
vandringens betydelse hos grekerna. Deras många och blomstrande
kolonier i främmande land blefvo mägtiga härdar för den hellenska
528	FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.

bildningen, kanaler för denna bildnings spridande vidt kring jorden.
Formerna för den, grekiska utvandringsrörelsen vbro dock helt och
hållet andra än för nutidens. Från de grekiska städerna utvandrade
talrika skaror och det oftast på en gång och ryckvis; de föranleddes
härtill merendels af rent politiska skäl. Det var nämligen i allmänhet,
något med de bestående förhållandena missnöj dt parti, som emigrerade
och grundläde en egen, g elfständig stat. På det nya landets urinne-
vånare utöfvade kolonien i de flesta fall ett ganska ringa inflytande.
Sålunda se vi de grekiska kolonierna i Italien (Stor-Grekland) först
ganska sent, komma i någon beröring med det romerska samhället. .

Romarne koloniserade icke; de byggde blott militärläger i främ-
mande länder.

Då det romerska väldet sjönk under slagen af de påträngande
barbarerna hade defl stora folkvandringens period inträdt. Folkrörelser
af samma slag ha ofta timat och tima ännu i mindre skala i andra
verldsdelar; men obekantskapen med dessas hißtoria gör att vetenska-
pen företrädesvis gifvit det fjerde och femte seklets folkrörelser be-
nämningen »folkvandring». Dessa och liknande rörelsers anledningar
och ändamål äro dock betydligt skilda från den företeelse i vår tid,
hvarom här är fråga. Det ar icke den råa naturmenniskans halft in-
stinktlika behof att söka sig en bättre boningsplats, icke heller krigisk
roflystnady som i vår tid föranleder beslutet att lemna fädrens jord.
Sistnämnda motiv se vi dock ännu verksamt omkring tusen år efter
den egentliga folkvandringen och länge efter det dennas höga böljor
börjat lägga sig och samhällena åter antagit fasta former. Ett mellan-
spel af egendomlig art föregick det nästföljahde stadiet inom ut-
vandringarnas historia. Korstågen, dessa fantastiska pilgrimsfärder till
»det heliga landet», voro också ett slags utvandringar, och dehna två-
hundraåriga folkrörelses inverkan på den europeiska kulturens gång
var af ej ringa djup och omfattning.	#

Så kom de stora upptäckternas för hela den nyare tidens kultur-
utveckling så djupt betydelsefulla tidehvarf. En verklig utvandrings-
feber spridde sig nu öfver en stor del af Europa. Portugal och isyn-
nerhet Spanien träda här i förgrunden. Dessa båda nationers upp-
trädande på verldsteatern såsom de förnämsta sjömagterna är dock af
snart öfvergående natur; de romaniska folken hafva jemförelsevis min-
dre anlag för oceantrafiken än för kustsjöfarten, och det har visat sig, '
att deras kolonisationsmetod icke är den bästa. Anmärkningsvärdt är,
att redan i denna upptäckternas begynnelseperiod den europeiska ut-
vandringen gestaltade sig i äfgjordt skilda former, hvad de skilda ny-
upptäckta länderna vidkommer. Portugisarne, hvilka på sin andel
tagit Indien, förde visserligen krig och gjorde eröfringar i detta land,
men dessa voro af snart återgående natur ; någon kolonisation af Indien
FOLKVANDRING A.R I NUTIDEN.	529

kom alldeles icke i fråga. Huru annorlunda blef icke förhållandet i
Amerika! Spaniorerne utvecklade ingalunda en mindre simpel vinnings-
lystnad, än portugisarne i Indien, men ockupationen antog här från
hörjan en helt och hållet annan karakter. Provinser organiserades*
ja, hela riken bildades, såsom Mexiko och Peru, och en stark ström
af utvandrare tog genast sin riktning hitåt. Att företrädesvis blott
äfventyrare utvandrade, är en omständighet, som ger den spanska emi-
grationen i sextonde seklet en viss likhet med den moderna europeiska
folkvandringen, liksom äfven det faktum, att tillvaron af och lystnaden,
efter ädla metaller voro de i första hand verkande individuela mo-
tivérna. Men här spelar, äfven i sextonde århundradets utvandring,
en mera ideel orsak ,en betydande, ja afgörande roll. Det förmärkes
här redan spår af en öfvergång till den karakter, så beskaffade
folkrörelser i våra dagar antagit. I Indien, hvars rikedomar voro lika
lockande som Amerikas, mötte europeerna en gammal kultur, hvilken
de icke förmådde öfrervinna. En bosättning i större skala kunde der-
före icke komma i fråga derstädes och har icke heller skett intill våra
dagar; Indien eröfrades blott åt handeln. I Amerika derimot rådde andra
förhållanden. Här yppade sig en möjlighet för den verksamme européen
att åt sig skapa en ny form för sin tillvaro och att genomföra en systema-
tisk, om ock till en början rå, kolonisering. Utflyttningarne eller expedi-
tionerna skedde till större delen under regeringens ledning eller åtmin-
stone med dess bemyndigande. Här kunde den i ett eller annat af-
seende med de bestående förhållahdena i hemlandet missnöjde ut-
vandraren skapa sig ett nytt fädernesland, börja liksom ett.nytt lif f
den »nya verlden». Denna märkliga omständighet, att genast en verklig
.utvandring fill Amerika uppkom, bekräftar yttermera riktigheten af
vår förutsättning, att äfven ett ideelt motiv, ehuru ofta djupt fördoldt
under simpelt egennyttiga sträfvanden, ligger till grund för , den euro-
peiska utvandringsrörelsen. Vi spåra, såsom redan blifvit nämndt,
dess rötter ända fram till sextonde seklets första företeelser i denna
riktning.

Denna flyktiga skizz visar oss, att utvandringsrörelsen i våra dagar
icke är af samma natur som föregående tiders. Hvad fordom i denna
väg skett voro kolonisationer; de nyvunna länderna blefvo besittningar
och deras innevånare i alla afseenden den gamla »kronans» undersåter.
Icke ens de brittiska kolonierna göra ett undantag från denna all-
männa regel, ehuru, å andra sidan, den stora kommunala sjelfbestäm*
ningsrätt, som medgafs dem, just utgör den frihetens modersmjölk, som
dessa stater insupit från början, och hvilken sedermera gaf dem kraft
att grundlägga en ny epok i verldshistorien, att ge ett helt och hållet
nytt uppslag åt utvecklingen af vårt slägtes kulturlif.. Provinser
voro de likväl i alla fall, och deras innevånare ansågos och ansåga
34
530	FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.

sig sjelfva för britter, vare sig att de blifrit födde i Amerika eller
invandrat dit.

Så är icke .förbållandet numera. I och med de norda.Tnmkn.nRkn.
staternas frihetsförklaring inträdde en förändring i detta afseende. Nu
blef utvandringens mål icke mera en koloni, utan ett nytt fädernesland.
I början var dock emigrationen ganska obetydlig. Franska revolutionen
och de derpå följande stora krigen lade så godt som uteslutande be-
slag på det allmänna intresset. Af den förra hoppades folken en
lättnad i sin ytterligt betryckta ställning, i de senare voro alla Europas
nationer så invecklade, att deras såväl andliga som materiela krafter togos
så godt som uteslutande af dem i anspråk. Men då år 1815 den »heliga alli-
ansen» lade sin blytunga hand på den europeiska verlden och det blef lugnt,
lugnt som på en kyrkogård, då började det oroliga, verksamma sinnet i
denna gamla verld varsna det nya lifvets stjerna, som lyste i vester.
På 1820-talet började utvandringen i dess moderna betydelse taga fart.
Den steg öfverhufvudtaget från år till år i alla Europas länder, isyn-
nerhet i Storbritannien och Tyskland. Åren 1848—1854 nådde den
sin största höjd, måhända öfverträffad blott under de allrasenaste åren.
Medan t. ex. Tysklånd på de 26 åren 1819—1845 utsände tillsammans
700,000 emigranter till Amerika eller i medeltal 26,923 pr'år, företer
samma land på de 16 åren 1845—1861 en utvandraresumma af unge-
fär 1,700,000 (enligt O. Hübner), hvaraf på de fem åren 1851—1856
komma icke mindre än 864,230 personer. Årliga medeltalet från 1845
till 1861 blir således för Tyskland allena 100,000 individer. Den eu-
ropeiska mensklighetén började omsider inse, att Amerika var ämnadt
att i. den Verldshistoriska utvecklingen spela en annan och högre roll
än den af en Europas koloni. Hvad som i den nya verlden, i dess
kraftiga, mångskiftande kulturlif trädde den dit anlände utvandraren
till mötes, det var icke endast och allenast ett aftryck af det gamla
välkända europeiska lifvet, utan något vida mer — det var ett nytt
uppslag i det civiliserade lifvets väsende och sätt att verka. Just
■ ( detta nya lif lockade otaliga, vi vilja icke säga äventyrliga, men oro-
liga, missnöjda lynnen. Det nya, obekanta har ju alltid sitt behag —
och är derjemte dess uppspårande förenadt med faror, arbete och för-
sakelser, så blir saken ofta ännu mera lockande för kraftfulla sinnen.
Det är icke heller ur någon synpunkt »dräggen» af sin befolkning, som
• Europa sändt till Amerika, om man just icke heller kan säga att det
varit »gräddan».

Det mest betecknande draget hos den moderna folkvandringen, ty
så må den. väl kunna kallas med anledning af de uttrycksfulla siffror
. den företer och för hvilka vi längre fram skola redogöra, är dess ka-
rakter af, så att säga, individualitet. Väl vandrar man äfven i våra
dagar ut i stora massor, men det är städse det individuela beslutet,
FOLKVANDRINGAR T NUTIDEN. '	531

som föranleder handlingen; staten, det allmänna, har med de enskildes
föresats att utvandra'intet att skaffa. Hela utvandringsrörelsen är
fastmera en nagel i ögat pä vissa regeringar* som genom densamma
gå förlustige en hel hop »värnpligtigt manskap». Betecknande är också,
att åtminstone dc fleste utvandrare frivilligt och med klart medvetande
om det offer de göra gå att .utbyta sitt gamla fädernesland imot ett nytt,
ty från Amerika återvända högst få, och alla de, som qvarstanna, upp-
gå — detta är ett ovedersägligt faktum — i den stora amerikanska
nationaliteten.

Från denna allmänna ståndpunkt skola vi i det följande gå att
statistiskt betrakta de skilda europeiska, folkens deltagande i den
stora folkrörelsen, med särskild hänsyn till Sverige, och skola då
försöka belysa, såvidt möjligt är, de motiver, som vid olika tid-
punkter och i olika länder framkallat ett stigande eller fallande af
utvandrareströmmen. Att härvid materiela bevekelsegrunder i främsta
rummet medverkat är gifvet, men vi hålla före, att dessa snarare böra
anses som yttre anledningar, än såsom sjelfva den afgörande grund-
orsaken till utvandringen.

n.

Den moderna folkrörelsen, i dess helhet betraktad, skiljer sig åt
i följande hufvudgrupper; 1) utvandringen från Europa före guld-
upptäckterna i Kalifornien och Australien; 2) utvandringen med an-
ledning af den af dessa upptäckter framkallade »guldfebern», och slut-
. ligen 3) utvandringen sådan densamma under allrasenaste tiden ge-
staltat sig. Betydelsefull och ej att förbise är den åtskilnad i mo-
tivema, som föranledt utvandringar från Europa under dessa skilda,
ehuru jemförelsevis korta perioder.

Då emigrationen i följd af den »heliga alliansens» småningom allt
kännbarare blifvande verkningar först började taga fart på 1820-talet,
så torde verkligen missnöje i politiskt afseende ha i någon mån till
densamma medverkat. Isynnerhet kan detta antagas ha varit fallet
efter de »burschikosa» rörelserna i Tyskland under början af sistnämnda
årtiondet. Follenii och Sands (Kotzebues mördares) politiska trosför-
vandter voro nog lättrogna att drömma om ett slags frihetens Eldorado
bortom oceanen. Till massan af folket hade föreställningen om en
möjligtvis lyckligare framtid i Amerika vid denna tidpunkt ännu icke
framträngt. I alla händelser var utvandringen från Europa ännu i
sitt barndomstillstånd. Der förefanns ingen egentlig organisation, in-
gen metod i det hela. Det var förbetiållet guldupptäckterna i Kali-
fornien att organisera utvandringen från Europa till den nya verlden.
532

FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.

»Auri sacra fames» spelade här samma roll som vid den första ocku-
pationen frän europeers sida på amerikansk mark. Mexikos och Perus
skatter verkade på sin tid näppeligen mera kraftigt till väckande af
Europas äfventyraranda, än Sutters upptäckt år 1848. Men allt ge-
staltade sig då annorlunda och naturligtvis i enlighet med den all-
männa bildningens uppnådda högre ståndpunkt. Det, är numera icke
enskilda företagsamma män, som hopsamla, iordningställa, utrusta en
utvandrareskara, utan det är den enskilde sjelf, den sjelftänkande och
af egen fri vilja handlande individen, som besluter att bryta med sina
fordna förhållanden och söka sig en ny verkningskrets. Ätt den närma-
ste bevekelsegrunden till beslutet att öfvergifva fosterjorden ganska ofta
Varit rentaf hvad man plägar kalla »lycksökeri», är ett faktum, som
för denna grupp inom vår tids utvandringshistoria, tyvärr, icke kan
förnekas. De högst betydliga försakelser och lidanden, som »guld-
sökarne» fingo underkasta sig för att nå sitt mål, ledde dock i all-
mänhet snart nog till den erfarenheten, att det åtminstone icke var ett
lätt arbete att eröfra rikedomar på denna väg, der mången hängifvit
sig åt ett bedrägligt hopp om att »skära guld» med endast ringa möda.
På Sakramentös guldfält, lika väl som i Ohios fruktbara floddal, gäller
samma lag som på de yppigt blomstrande vinbergen vid Rhenflodens
stränder och annorstädes,- der naturen slösat sina håfvor, den lagen
nämligen, att det är det sträfsamma arbetet, och endast arbetet, som
bringar välstånd och varaktig framgång. Detta lärde man sig snart
att inse. Utvandringen antog då småningom en annan karakter. Det
var icke mera den europeiske lättingen, det var, beklagligt nog för
oss, den duglige europeiske arbetaren, som nu började utvandra. Att
i trots af de australiska guldlagrens upptäckande emigrationens ström
äfven under det nu inträdande tidskiftet hufvudsakligen tog sin rikt-
ning till Amerika, är ett ytterligare bevis på sanningen af den sats, vi
uppställt, nämligen att det i främsta rummet är ett nytt fädernes-
land, utvandrame söka, ett nytt verksamhetsfält för sin personliga
kraft och icke blott ett tillfälle att med större lätthet förtjena penningar.

Från år 1819 till år 1829 invandrade till Amerika ungef. 130,000 personer,
» 1829—1839	»	»	» öfver 538,000	»
» 1839—1849	»	» »	»	» 1,427,000	»
» 1849—1855	»	»	»	» 2,118,000	»

Af dessa sammanlagda 4,212,624 nienniskor voro

Britter och irländare... .................................    2,343,445.
Tyskar.................. 1,242,082.
Fransman................ ..............................  188,725.
Schweitzare...................................,...............   31,071.
Svenskar oçh............norrmän.    29,441.
-	• FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.	533

Kineser (i Kalifornien) .........................        •	.... 16,714.

Mexikanare .............*........   ••••'.................      15,969.

Italienare................................................       7,185.

Ryssar....................................................         938.

o. s. v.	.

Från år 1855—1860 invandrade 849,790 personer. I detta antal
ingå likväl icke de öfver Kanada inkomne, hvilkas antal är icke
obetydligt. År 1861 invandradé, i trots af det då redan började upp-
roret, 65,529, år 1862 red^n 76,306, och år 1863 till och med 155,223

personer.	,

Af dessa voro:

Irländare.......... • * ..................................   92,681.

Tyskar...................................................... 38,236.

Engelsmän och skottar..................................      18,262.

År 1864 steg siffran redan till 208,936, deribland 96,342 irländare,
74,472 tyskar, 24,009 engelsmän Qch skottar, 14,113 schweitzare, ita-
lienare, fransmän, svenskar étc. År 1866 steg invandrareantalet till
233,717 och 1867 till 243,141. Året 1868 torde ha ökat summan med
några tusental, isynnerhet från Tyskland och— Skandinavien. Sverige
och Slesvig ha i detta negativa afseende visat sig särdeles produktiva
under sistförflutna år.

Af ofvanstående talande siffror synes, 'hviTka länder det varit, som
mest Bidragit till den stora folkströmmen åt vester.

Skulle man vilja bedömma folkens handlingskraft efter denna mått-
. stock, efter det genom utvandringen framträdande sträfvandet att vinna
nya ioch vidsträcktare verksamhetssferer, och noga räknadt torde en
sådan synpunkt icke vara alldeles förkastlig, så finna vi att:

l:o) De slaviska folken intaga den lägsta rangen. Från Ryssland
utvandrar ingen till »nya verlden». Det folket har sin verld för sig,
hvilken det ej öfvergifver för att söka en ny. Att från år 1855 till
år 1864 icke mindre än 400,000 personer utvandrat från det wnder-
kufvade Kaukasien bevisar ingenting i kulturhistoriskt afseepde, ty
dessa menniskor utvandrade till — Turkiet. Från Österrike, Europas
andra slaviska stat, med sin befolkning af ungefär 16 millioner slaver,
eger så godt som ingen utvandring rum. Slaverna äro i allmänhet icke
allenast ett sjelfförnöjdt, utan jemväl ett lått förnöjdt slägte. De
vandra icke ut, ty de behöfva det icke. Stora, nya kulturvyer äro icke
deras sak. De ryska annexationema i Centralasien försiggå i enlighet
med alla despotiers vanliga utvecklingslag; våldet måste utvidgas. Den
inre utvecklingen, isynnerhet den andliga, är det mindre fråga om. —
Från Turkiets slaviska provinser eger, trots det öfverklagade eländet
534

FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.

och förtrycket, icke heller någon utvandring rum. Slayernä äro nu
en gång, åtminstone i detta afseende, icke ett framtidsfolk; derest de
icke måhända, pänslavistiskt djerft, drömma om en splitterny, specifikt
slavisk kultur, som någon gång i tiden skall inympas på de vester- -
ländska folken. — Den race eller folkstam bland de civiliserade natio-
nerna, som följer demast, är de romanska folken.

2)	De så kallade romanska folkens höga kulturmission är oveder-
säglig — men den synes hafva varit af högre betydelse för den för-
flutna tiden än för framtiden. Vi hafva mycket att lära af dessa folk,
och af hvad de praktiskt uträttat, tänkt och diktat ■— ja, den romanska
kulturperioden utgör utan -tvifvel en af historiens skönaste glanspunk-
ter; den faller inom den europeiska odlingens blomstrande ynglinga-
ålder. Men tiden har gått framåt. Germanens koleriska temperament
har tagit försteget framoih romanens sanguiniska. Vi lefva icke i fan-
tasiens, vi lefva i arbetets tidehvarf. Individualitetsbegreppet, nästan
obekant hos slaverna och i vida mindre grad utveckladt hos de ro-
manska folkslagen än hos de så kallade germanska, är den rådande
driffjedern i vår tids kulturutveckling. Det är tillika ett egendomligt
faktum, att det företrädesvis är sjöfarande nationer, som skatta till
utvandrareströmmen. Det lilla, men såsom sjöfartsidkande nation fram-
stående norska folket lemnar härpå ett talande bevis. Vi tro väl icke,
att det är det ännu ej igengrodda vikingalynnet, som föranleder den

» stora emigrationen från Norge, men det vore orätt att förneka denna
under fordna tider så betydelsefulla nationalegenskap all vigt i före-
varande falk Huru nu än härmed må förhålla sig, säkert är, att de
sydeuropeiska folken i allmänhet visat en vida mindre benägenhet för
emigration än de medel- och nordeuropeiska. Vid en befolkning af
4,351,519 menniskor (år 1863) steg utvandringen från Portugal under
de 11 åren från 1855 till 1865 till 81,324, hvaraf 70,978 till Brasilien,
hvilket land dock i det närmaste kan anses såsom en dotterstat af
Portugal. — Emigrationen från Spanien steg'år 1861 till 24,351, hvar-
af 10,100 spriddes i Europa (hufvudsakligen Frankrike) och 8,888
gingo till Cuba, medan endast 198 kommo på Förenta Staterna. Vid
denna tidpunkt räknadé Spanien 15,673,481 innevånare. Det kom således
årligen i Portugal ungefar 1 utvandrare på 560 personer och i Spanien
1 på 630. Lika låga siffror företer Frankrike. Emigrationen från
detta land gestaltar sig sålunda:

År 1856
■ » 1857
» 1858
« 1859

Utvandrare,	deraf till utlandet:	till Algeriet
17,997.	9,433.	8,564.
18,809.	10,817.	7,992.
13,813.	9,004.	4,809.
9,164.	6,786.	2,378.
FOLKVANDRINGAR, I NUTIDEN.	535

'	,	Utvandrare, deraf till utlandet : till Algeriet: .,
År 1861			 8,752. MBA .	2,418. -
» 1862 			 6,800.	—			
/ » 1863	  ‘	5,771.	4285.	1,486..

Man ser häraf, att den franska utvandringen från år till år gått nedåt
eller belupit sig till ungefär 1 utvandrare på 620 invånare. Väl torde detta
till någon del kunna ha sin orsak i en stigande inateriel välmåga, men
hufvudskälet är dock en medfödd obenägenhet för kolonisation och
följaktligen äfven för utvandring. Ingen fransman lemnar gerna utan
yttersta nödtvång »la belle France», och hvàr han än sedermera slår
upp sina bopålar, i Kanadas vilda urskogar eller i Petersburgs guld-
skimrande salar, så längtar han tillbaka, bevekt kanske éj så mycket
af oegennyttig, klart medveten fosterlandskärlek, som fastmera af ett
slags naturlig drift att framlefva sitt lif och dö bland dem, med hvilka
han har så mycket gemensamt: härkomst, språk, historiska minnen,
seder, fädernesland. I motsats mot engelsmannen har fransmannen
svårt att hvarhelst i verlden finna ett nytt fädernesland. Han böjer
sig lika lätt under en »faderlig» centralisations spira som britten fri-
villigt tager på sig de hvarje sélv-government åtföljande ansvarsfulla
pligtema. Utvandrarens svåra försakelser och ett nybildadt samhälles
ännu outvecklade statsformer, der dessutom enhvar är hänvisad till
sig sjelf, till sin egen kraft och medborgerliga dygd, locka honom föga.
Kändt är också, att fransmannen i allmänhet är god hushållare; dét
äfventyrliga och med ekonomisk risk förenade uti förändringen af bo-
ningsort anslår således icke någon sympatetisk sträng i hans lynne,
såsom fallet är med den spekulerande engelsmannen. Kolönisationen af
: Algier har derföre också i alla afseenden misslyckats. Efter förloppét
af 37 år funnos i Algier, med dess ytinnehåll af 8,556 qvadratmil, blott
219,090 europeer, af hvilka 122,119 fransmän, de öfriga till större
delen spaniorer. Kolonien har kostat moderlandet tre milliarder francs
och 150,000 soldater, som mest aflidit i sjukdomar; endast 4,000 ha
stupat i krig. Huru annorlunda beskaffad-är ej derimot den taflå,
som erbjudes oss i Englands nyaste koloni, Australien! År 1850 steg
den invandrade befolkningen i densamma blott till 517,908 menniskor
och femton år senare (1865) allaredan till 1,599,580.

Det har öfverhufvud taget varit den anglosachiska racen förbehållet
att praktiskt utveckla hvad tyskame förmodligen djupsinnigt skulle
benämna »utvandringens idé» till densammas nuvarande ståndpunkt.
Denna härdade, företagsamma anglosåchsiska folkstam är det ju, som
„ gifvit första upprinnelsen till just den nation, hvilken nu upplåter sitt
välsignade lands portar för millioner medmenniskor, de der funnit eller
åtminstone trott sig finna det vara omöjligt att längre uthärda i Euro-
pas gamla förhållanden. Man skulle, då man följer den europeiska ut-
536	FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.

vandringens gång, dess i allmänhet stigande proportioner, samt härtill
lägger hastigheten af den assimilering till amerikanare, som de in-
vandrande skarorna undergå, nästan vara frestad att antaga emigrations-
rörelsen, folkvandringarne i nutiden, såsom ett slags föryngringsprocess
för menskligheten. Ledda ur denna synpunkt, skulle utvahdringsrörel-
sema i och för sig vara en välsignelse för de ålderstigna europeiska
folken, ett slags räddningsplanka för den här i vår gamla verld ofta
nog nödställda friheten. Men denna åsigt håller alldeles icke streck i
det stora hela. Vi ha redan i början af denna uppsats antydt, att
det ligger ett högre motiv, än endast simpelt vinstbegär, till grund för
den stigande emigrantströmmen; men huruvida verkningame häraf på
de europeiska länder, som mest skatta till denna »folkrörelse, i alla
afseenden är synnerligen helsosam, blir en helt annan fråga. De ut-
vandringen föranledande orsakerna må nu vara hvilka som helst, så
qvarstår dock det faktum, att utvandrarne icke allenast »exportera»
, ett betydligt penningekapital från Europa till Amerika, utan äfven på
annat Sätt åsamka Europa en stor förlust. Enligt öfverinspektor Ken-
nedy infördes till Amerika under årtiondet 1850—1860 af utvandrare
400 millioner dollars (= ung. 1,600 millioner riksdaler) och endast
50 millioner dollars ansågos ha blifvit återsända till hemorten under
tidrymden från 1848—1860. Den största förlust, som genom ut-
vandringen drabbar Europa, är dock den af intelligent, ungdomlig ar-
betskraft. Penningarne kunna ersättas genom en stegrad verksamhet,
men den lucka i den för staternas framtid vigtigaste och bästa ålders-
kategorien inom dess befolkning, som åstadkommes genom den i om-
fång växande emigrationen, är icke så lätt att fylla. De europeiska
folk, som mest bidraga till utvandringen, ha derföre allt skäl att med
bekymmer följa dessa de moderna folkvandringarnes ohejdade utveck-
ling. Visst synes oss åtminstone vara, att inga fördelar, om verkliga eller
blott inbillade, hvilka man tänker sig skola tillfalla en väl styrd och
sammanhållen svensk-amerikansk nationalitet, i framtiden bebyggande
de bördiga, till stor del ännu ouppodlade slätterna längst bort i vestern,
kunna gifva vårt eget fädernesland en tillfyllestgörande ersättning för
den kraftförminskning, den våldsamma blodförlust, för hvilken samhälls-
kroppen utsättes genom den tilltagande emigrationen.

Men vi återkomma till den tredje gruppen, anglosachser och
de öfriga nationerna af germansk och skandinavisk härkomst, det vill
säga länderna Storbritannien, Skandinavien och Tyskland. Hvad det
förstnämnda riket särskildt vidkommer, företer sig här ifråga om ut-
vandringen en från alla andra länder afvikande egendomlighet. Det
är här nämligen en främmande, undertryckt folkrace, som hufvudsak-
ligen fått på sin lott att fylla emigrationens djupa leder. Vi mena
naturligtvis Irlands befolkning. Under de 51 åren från 1815 till och
FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.	537

med 1866 utvandrade frän Storbritannien 6,106,392 personer. Åf
dessa begåfvo sig till engelska kolonierna i Nordamerika 1,286,020,
till Förenta Staterna 3,758,789, till Australien 929,182 och till andra
länder. 132,401. Pä årtiondet 1851—1860 kommer icke mindre än
tredjedelen af denna imponerande summa, eller. 2,287,215 personer.
Åren 1851—1854 figurera med öfver 300,000 utvandrare årligen.
Hvad de skilda nationaliteterna vidkommer, fördelade sig från 18511—
1860 utvandrareantalet från Storbritannien sålunda:

Engelsmän................ i.......... 620,401.

Skottar.............................. 173,817.

Irländare........^................... 1,106,500.

Främmaiide........................... • 189,955.

Okända............................... 196,532.

Summa 2,287,205.

Man ser af allt detta, att Irlands insats är hufvudfaktom i nu an-
förda siffertal. Utvandringen från detta beklagansvärda land gick och
går förnämligast till norra delen af Förenta Staterna Sålunda gingo
under åren 1835—1855 från Irland 2,323,312 utvandrare till Förenta
Staterna, men endast 729,982 till britiska Nordamerika eller i medel-
tal årligen ungefar 158,000 menniskor på en just i följd häraf sjun-
kande totalbefolkning af under denna period ungefär 8 till 5 millioner.
Från år 1841 till år 1861 utgjorde.minskningen i Irlands befolknings-
' siffra 30 procent. Äfven vid dessa siffror kommer det största antalet
emigranter på de första åren af femtiotalet. Historien lemnar aldrig
en oförrätt på längden ohämnad. Den engelska styrelsens religiösa
. ofördragsamhet har burit sorgliga frukter i Irland. Den oerhörda ut-
flyttningen och fenierrörelsen äro de mest synligä resultat af ett från
början föga samvetsgrannt förfaringssätt. Och hvarje tänkande men-
niska måste, trots all' den <aktning man är skyldig det kulturbefor-
drande britiska snillet, dock medgifva, att England gjort ett ofantligt
missgrepp i behandlingen af Irland och dess nationalitet. England
har på intet vis lyckats i sitt bemödande att sammansmälta den irländska
nationaliteten med den anglosachsiska, att, som det någon gång heter
på kabinettspolitikens kallt hjertlösa språk, låta »den lägre racen gå
upp i den högre». Den lefvande, besjälande, mångfalden till enhet
förknippande ande, som ligger till grund för nationaliteten, låter sig
ej så lätt förqväfvas. Väl har det engelska språket blifvit det för-
herrskande äfven i Irland, men ett folks andliga egendomlighet är
rotfästad äfven i annat än i språket. Derföre är och förblir Irland,
såvida icke stora medgifvanden i en snar framtid komma att göras
från engelsk sida, Englands Achilleshäl.— Englands Polen.
538	FOLKVANDKINGAR I NUTIDEN.

Vi komma nu till Tyskland, särskildt Nordtyskland, och kunna icke
underlåta att här anföra en bekant tysk statistikers yttrande rörande
emigrationen från detta land. »Med undantag af Irland har intet land
i Europa varit vittne till en sådan folkutvandring, som Tyskland. Den
germanska stammens naturliga böjelse för vandring är icke den enda
orsaken till denna kolossala exodus. Äfven sociala och politiska miss-
förhållanden ha medverkat till densamma, isynnerhet torde härvidlag
missnöjet med skyldigheten att förrätta krigstjenst ha spelat en vä-
sentlig roll.» Samme författare fortfar: »Betänker man, att det i all-
mänhet är den ungdomsfriskaste och kraftfullaste delen af befolknin-
gen, som utvandrar, så kan man göra sig en föreställning om den
förfärliga vidden af den förlust, som härigenom drabbar vårt land.
Om man också blott vill taga det rent materiela eller ekonomiska i
betraktande, så må män beräkna liuru många millioner varit erfor-
derliga för att från barnaåren uppfostra de utvandrande tills de
hunnit arbetsför åldern

Från Tyskland utvandrade allenast till Förenta Staterna, dit den
tyska emigrationen hufvudsakligen vändt sig, från år 1819—1855, från
begynnelsen af den »heliga alliansens» ingenting mindre än lyckliggörande
verkningar till följderna af 1848 och 1849-årens demonstrationers un-
dertryckande, icke mindre än 1,799,853 personer (enligt Gäbler).
I dessa tal äro utvandrarne öfver Havre och de från Preussen ut-
flyttande ofta nog alldeles icke medräknade. Hvad detta sistnämnda
land särskildt vidkommer, tyckes dess så ofta beprisade statsförfattning
icke ha kunnat skydda detsamma för ett ganska betydligt bidrag till
utvandraresumman. Från Preussen utvandrade nämligen:

med pass:	hemligen:

År 1856......................... 18,699.	6,327.

» 1857......-............  :..	23,972.	9,952.

»	1858....................... 13,329.	4,157.
»	1859.........................i....................... 9,881.	3,503.
»	1860....................... 10,385.	5,113.
»	1861...................     10,764.	3,450.
»	1862........................14,354.	4,447.
»	1863........................14,293.	4,837.

Af de hemligen utvandrade voro från och med år 1859 värne-
s pligtige resp. 1,170, 1,134, 1,141, 1,648 och 1,782 år 1863, eller i det
närmaste tredjedelen. Liknande företeelser möta vi i nästan alla tyska
länder. Den starka utvandrareströmmen från Preussen (1857), cirka
1 på 530, motväges blott i ringa grad af skeende invandringar. Så-
lunda inflyttade till riket år 1857 endast 3,296 personer och år 1863
FOLK VANDRINGAB l Kvints.	539

icke heller mera äü 4,444. Här lika väl som annorstädes undergår
utvandringsrörelsen starka vexlingar, men i allmänhet igenkänner man
dock de af oss angifna tre tidsgrupperna. Härvid kan öfverallt mär-
kas, att perioden efter guldupptäckterna, som sammanfaller med de
liberala rörelsernas frän 1848 undertryckande, och ännu en annan om-
ständighet, hvilken vi längre fram skola upptaga något närmare, är
den grupp, som företer det högsta siffertal. »Manien» aftager mot
1860-talet, men tilltager sedermera ånyo. Icke osannolikt är, att de
krigsmoln, som urladdade sig åren 1864'och 1866, redan några år
förut förebådats genom en allt mer omkringsiggripande militarism, och
att denna påtryckning framkallat en stegring i utvandringsrörelsen.
Vi förbigå här de tyska småstaterna såsom varande mindre väsentliga
för ämnets utredning och öfvergå till Skandinavien,

Den skandinaviska utvandringens historia är jemförelsevis kort.
Någon egentlig utvandring i ordets moderna betydelse från t. ex.
Sverige kan nämligen icke sägas ha egt rum förr än guldupptäckterna
i Kalifornien slogo det gamla Europas njutningslystna befolkning med
häpnad och framkallade den bekanta »utvandringsfebern». Att spridda
fall af emigration förekommit äfven förut, är gifvet, men sjelfva före-
teelsen i och för sig var af så rent tillfällig natur, att man omöjligt
kan jemföra densamma med våra dagars nära nog regelbundet1 åter-
kommande folkuttömningar från vissa europeiska länder.

Innan vi gå vidare i vår redogörelse för utvandringen hvad be-
träffar Skandinavien och särskildt Sverige, anse vi oss böra ett ögon-
blick dröja vid én egendomlig omständighet i utvandringsrörelsens
historia. Man har ofta påstått, att de underlättade kommunikationerna
: på Amerika underblåst och gifvit ökad fart åt utvandringslustan hos
Europas nationer. Detta är fullkomligt sannt, ' så tillvida nämligen,
som dessa nutidens fortskaffningsmedel beredt äfven den fattigare be-
folkningen en större möjlighet att förverkliga sin åstundan att ut-
vandra. Men som det nu ingalunda kan sägas vara endast fattiga, som
utvandra, så måste frågan äfven ses ur en annan synpunkt. Risken vid
utvandringen har genom de till hög grad af fulländning utvecklade kom-
munikationerna blifvit vida mindre än förut — ty återvändandet till
hemmet, i fall förhoppningurne besyikas, har jemväl blifvit underlättadt.
Och det är icke, såsom man skulle vara benagen att föreställa sig,
ångan på hafvet, som härvidlag är den i främsta rummet bestämmande
faktorn, utan det är åpgan på land, jernyägarne, som mera än något
annat underlättat och fortfarande underlätta utvandringen äfven för
de i yttre afseende mindre lyckligt lottade. Tänker man sig ett ut-
vandraretåg till den »stora vestern» från 1830- eller 1840-talet, der
det till fots måste genomtåga Amerikas ofantliga vildmarker, och jem-
för detta ytterst besvärliga sätt att färdas med en modern »utvandrare*
540	FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.

train» nuförtiden, som i beqväma waggoner och på några dagar genom-
ilar de sträckor, hvilka fordom måste »öfvervinnas» genom månaders an-
strängningar, försakelser och faror af alla slag, så skall man inse,
hvilken kraftig handräckning de utvecklade landkommunikationerna
gifvit utvandringsrörelsen. Äfven kommunikationernas utveckling på
Europas fasta land medverka till samma ändamål. Allt tränger
åt vester, längre, djupare inåt vester. Vi skola i det följande finna,
att jernvägarnes utveckling i Amerika sammanfaller med tidpunkten
för samma kommunikationsmedels uppblomstring i Europa och med
utvandrarerörelsens största höjd under åren 1852—1854, då äfven i
Sverige en ansenlig emigration började inträda. År 1844 hade Ame-
rika 4,311 eng. mil jernväg och år 1854 redan 15,672 eng. mil. Dessa
siffror tala.

Hvad den statistiska sidan af folkvandringarna hos de skandina-
viska folken beträffar, se vi först att Danmark intill senaste tid med
en blott obetydlig, bråkdel deltagit i emigrationen. Hos detta vårt
högt bildade grannfolk voro de ekonomiska och äfven de politiska för-
hållandena af så lycklig natur, att något behof af utvandring icke kom
i fråga. Men efter Slesvigs våldsamma förening med Preussen har i
förstnämnda land ett sorgligt omslag inträffat. Betydliga utvandringar
ha härifrån egt rum, sedan hertigdömet blifvit tyskt land, men vi sakna,
tyvärr, noggranna siffror rörande denna utvandrings detaljer. I alla
händelser kan antagas, att flera tusende personer lemnat sin fosterbygd.
Hamburger- och Bremertidningärne ha tid efter annan omtalat, huru-
som talrika skaror af Slesvigs innevånare lemna sitt land för att ut-
vandra till Amerika. Den ofriga delen af Danmark bidrager, ijem-
förelse med de* andra skandinaviska länderna, blott, i ringa mån till
utvandringsrörelsen. Derimot eger en icke obetydlig invandring till
Danmark rum, särskildt från Sverige. Åren 1861—1865 invandrade
isynnerhet från vårt lands södra och vestra län 2,604, personer till
grannriket. År 1866 allena steg summan till 924, hvaraf 781 ogifta
öfver 15 år, således ungt, arbetsdugligt folk^ År 1867 ökades antalet
till 1,408, af hvilka 1,169 voro ogifta personer öfver 15 år, med de
.skånska länen Malmöhus och Kristianstads till hufvudutgångspunkter.
Från förstnämnda länet öfverflyttade nämligen 625, från det senare 229
personer allenast till Danmark. För Norge gestalta sig siffrorna all-
deles annorlunda och beklagligtvis allt annat än glädjande. Utrymmet
tillåter oss icke att utförligare afhandla brödrafolkets förhållanden i
detta afseende; vi inskränka oss derföre till några siffror, som kunna
lemna’ läsaren tillfälle till jemförelse med andra länder.

Från Norge utvandrade åren 1840—1844 4,200 personer, alltså
icke 1,000 årligen; åren 1845—1849 redan 9,400. Derimot företer
perioden 1850—1854, innefattande till en del den andra af våra »tids-
FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.	541

grupper», d. ä. guldfeberns tid, och bildande öfvergängen till den tredje
gruppen, det nedslående talet af 22,370 utvandrare, hvilket för detta
land ger oss den förvånande siffran af 1 utvandrare på ungefär 300
innevånare, ett nästan irländskt förhållande. Årens 1855—1859 utflytt-
ning üppgick till 15,860 personer och qvinqvenniet 1860—1864 till
20,625 — allt höga tal, om Ock något vexlande. De amt, som mest
skattat till utvandringen, äro Christiansands, Nordre Bergenhuus, Söndre
Bergenhuus, Stavanger och Buskeruds amt. De nordliga trakterna ha, li-
kasom intill senaste tid äfven i Sverige, gått jemför else vis mindre härjade
ur den allt mer och mer kring sig gripande manien. Orsakerna till
denna starka emigration från ett i politiskt afseendé så lyckligt lottadt
x land som Norge torde till en del böra sökas i rent materiela om-
ständigheter i jordegendomens fideikommissartade natur, hvarigenom
en mängd unga män förhindras att bli »sjelfegare», äfvensom till ej
obetydlig grad i ett visst vikingaartadt drag i det norska folklynnet.
Religiös ofördragsamhet från statskyrkans sida torde jemväl ha i någon
mån medverkat till utvandringens förstorande.

Hvad det ur föreningen med Skandinavien lösryckta Finland be-
träffar, är derom, från synpunkten af vårt ämne, icke mycket att säga.
Från intet af de länder, som lyda under czarens spira, får någon ut-
vandring ega rum, Kaukasien i visst afseende undantaget. Det oaktadt
förekomma utvandringar från Finland och det till Sveriges och Norges
Lappmarker, der ett icke obetydligt antal finnar småningom bosatt sig.
Äfven tåga hundratals arma, utsvultna varelser; drifna äf de tätt återkom-
. mande missväxterna, årligen till Ryssland, der de merendels gå totalt
!under. Sistlidet år afgick en trupp af ungefär 70 finnar sjöledes till
Amurlandet för att der försöka anlägga en koloni. I kulturhistoriskt
afseende väga dock dessa små utflyttningar så godt som ingenting.

Sverige åter, med hvilket land vi afsluta denna statistiska öfver-
1 blick, har under de sistförflutna åren lemnat icke obetydliga bidrag
till utvandrarérörelsen. 1868 års statistik i detta hänseende är ännu
icke känd, men man torde komma sanningen någorlunda nära, om
man antager, att 20 à 25,000 personer under loppet af detta år lem-
pat sitt svenska fädernesland. De ha, likasom under de föregående
'åren, öfyervägande utgjorts af ungt folk. I öfrigt har emigrationen
från Sverige följande siffror att förete, om vi börja från och med år
1851, från hvilken tid de första tillförlitliga källor föreligga.

År 1851 utvandrade 1,102 personer. x
»	1852	»	3,314	»

»	1853	»	.	2,998	»

7	» 1854	»	4,243	»

»	1855	»	1,087	»
542	'	FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.

År 1856 utvandrade 1,130 personer.				
»	1857	»	1,831	»
»	1858	»	571	»
»	1859	»	276	»
»	1860	»	348	»
»	1861	»	2,286	»
»	1862	»	2,535	»
»	18Ç3	»	3,127	»
»	1864	»	5,177 .	»
»	1865	»	6,691	z»
»	1866	»	7,206	»
»	1867	»	9,334	»

Summa 53,256 personer.

De tvä åren 1866 och 1867 skola således, sammanlagde med 1868
års sorgliga resultat, utvisa ett nästan lika stort utvandrareantal, som
alla de föregående 15 åren tillsammans, eller i medeltal en fem gånger
större utvandring än förut. 1866 och 1867-årens emigration fördelar
sig efter åldersklasser och kön sålunda:

1866.

o g  hd  £  746	Ogifta öfver 15 år.		Barn under 15 år.	
	m.  2,653	qv.  1,373	m.  875	qv, 813

1867.

Si ?  886	Ogifta öfver 15 år.		Barn under 15 år.	
	m.  3,681	qv.  1,908	m. -  1,015	qv.  958

Man ser af det stora antalet »ogifta» öfver 15 år — 1866 icke min-
dre än 4,026 och 1867 redan 5,589 — att det är landets ungdom, som
utvandrar. Hvad bestämmelseorten vidkommer, står Amerika främst
eller år 1866 med 4.466 personer, hvaraf 1,447 ogifta män ofoer femton
dr och 608 ogifta dito qvinnor, tillsammans 2,055, gått till Amerika.
År 1867 har följande siffror allenast för Amerika: hela summan 5,893,
af hvilka 2,089 voro ogifta män och 859 qvinnor öfver feinton år.
När så var förhållandet redan då — hvilket oroväckande resultat skall
då ej utvandringsstatistiken för år 1868 gifva vid handen?

I allmänhet ha de /södra och vestra provinserna af Sverige lemnat
de drygaste bidragen till emigrationen och Gottland minst (se utförli-
gare Aftonbladet år 1867 N:is 268, 271—274 art. »Utvandringen» I-V).
Vi inskränka oss här till de två senaste årens 1866 och 1867 special-
uppgifter, som utvisa följande:	_
FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.	543

1866.	1867.

Stockholms stad		326.	691 (Amerika).
Malmöhus	län	652.	902 (mest till Danmark).
Kristianstads	»	572.	626 (Amerika och Danmark).
Göteborgs och Bohus »	581,	. 594 (Norge).
(mest till Norge).  Jönköpings	»	658.	919 (alla till Amerika).
Kronobergs	»	403.	351.
Östergötlands	»	352.	489 (Amerika).
Elfsborgs	»	641.	711 (Amerika och Norge).
Wermlands	»	690.	735 (Norge och Amerika).
(Amerika och Norge).  Gefleborgs	»	543.	778.

O. S. V.	x 0. S. V.

Frän de nordligare länen var emigrationen fortfarande ringa. Frän
Kopparbergs län utvandrade år 1867 inalles 202 personer, af hvilka
195 gingo till Amerika.

' Ifråga om utvandringens fördelning på de skilda yrkena föreligga

hos oss följande resultat:	
1866.  . Jordbrukare	 2,219.  Tjenstelijon	 2,108.  Fabriks- o. handtverksidkare	912.  »Arbetare»	 507.  Inhyses- och backstuguhjon	477.  Bergsverks- och bruksidkare	108.  Sjömän	  84.  Handlande.		 ••••••	83.  Artister och ingeniörer.......	15.  öfrige personer	   693.	1867.  2,549.  2,880.  1,443.  640.  556.  145.  134.  151.  51.  785.
Summa 7,206.	9,334.

Om man, som skäligt är, sammanslår rubrikerna »jordbrukare» och
»inhyseshjon», finner man, att det varit landets modernäring, som gått
förlustig af största antalet armar. Å andra sidan åter föranledes man
till följande antagande. Då det i de officiella uppgifterna särskiljes
mellan »idkare af jordbruk», samt »inhyses- och backstuguhjon», så
torde med de förra afses sådana personer, som i mer eller mindre grad
besutit egen jord, i hvilken förmodan man ytterligare styrkes deraf,
att på denna rubrik det största antalet »gifta par», eller för 1866 350
och för 1867 372, belöper sig— ett nytt och sorgligt bevis för emigratio-
nens skadliga inverkan på Sveriges såväl ekonomiska som sociala och
till och med politiska utveckling. Ty då ungt, »besutet», och gift folk
544	FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.

i större myckenhet besluter sig för att lemna fädernejorden för alltid,
då är det ju antagligt, att de drifvas till ett sådant beslut af synner-
ligen bevekande omständigheter. Det i jemförelse med andra länders
utvandringsförhållanden hoS oss så starkt öfvervägande antalet personer
af så kalladt »lägre stånd», som fyller utvandringens leder, gör det
troligt, att hos dessa »lägre stånd» mycket missnöje med det rådande
tillståndet i landet måtte förefinnas. Att i enskildheterna noggrannt
bestämma detta missnöjes orsaker, öfverstiger vår förmåga. Vaknande
personlighetsmedvetande, i bredd med ett otillfredsstäldt begär efter
större politiskt inflytande, torde, j ernte flera orsaker, vexlande på olika
tider och i viss mån på olika orter af vårt land, ha bidragit att fram-
kalla denna sorgliga stämning i folklynnet, hvars tillvaro icke kan för-
nekas, och som blifvit benämnd »utvandringsfeber», hvilken benämning
dock är något oegentlig, då stämningen ifråga snarare bär karakteren af
kall förtviflan. Under betrycket i följd af missväxtår och förefallande
oredor i affärsverlden uppstår lätt arbetslöshet och nöd, och finna då
dessa olyckor en förberedd jordmån i folkets allmänna missnöjda stäm-
ning, så är det naturligt, att utvandring tillgripes såsom en sista utväg
att vinna ändring i ett läge, som förefaller outhärdligt. Mennisko-
naturen är ju i allmänhet så beskaffad, att vi endast då med tålamod
underkasta oss materiela umbäranden, när vi i lifvets högre sferer er-
hålla liksom ett vederlag för. de försakelser, vi nödgas göra af det jor-
diska goda. Derimot bär väl svårligen någon med lätt sinne den so-
ciala och politiska betydelselöshetens börda, om han derj ernte nödgas
framlefva sitt lif i ett tillstånd af betungande armod och pinsam eko-
nomisk hjelplöshet. Att under sådana omständigheter förhoppningen
om. en ljusare framtid i ett annat land blir för mången ett nästan
oimotståndligt lockbete, är naturligt. Kommer nu härtill ett fantasi-
rikt sinnelag, en viss böjelse för det ovanliga, så blir det förklarligt,
huru äfven de i. valet af medlen mindre nogräknade utvandrare-
agenterna kunna lyckas vinna gehör och tillit hos massan af folket, '
då de uppduka sina förledande skildringar om det herrliga,!; afunds-
värdt lyckliga lifvet derborta i den nya verlden.

Vi vända oss nu till en sida af vårt ämne, åt hvilken måhända
endast få af våra läsare hittills egnat någon synnerlig uppmärksamhet.
Äfven vi kunna här blott i förbigående uppehålla oss vid densamma,
men skola dock försöka påpeka några dess förnämsta momenter. Vi
syfta på den år från år i omfång och kulturhistorisk betydenhet till-
tagande folkvandringen från »den stora Orienten» åt vester -t- ett fe-
nomen, ingalunda nytt, men som i följd af den numera på allt sätt
underlättade samfärdseln lean komma att antaga dimensioner och med-
föra följder af ännu ej anad storlek och' vigt för den framtida kultur-
utvecklingen i dess helhet.
FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.	545

Ett nytt lif har i vâra dagär börjat vakna i österns uråldriga
verld. Allt närmare och närmare tränger den vesterlandska civilisatio-
nen de gamla ostasiatiska kulturstaterna in pä lifvet, ja, den utbreder
sig, denna civilisation, med ohejdbar utvidgningskraft öfver hela den
egendomliga överld, som fyller och lifvar södra delen af Stilla ocëanen.
Från vester spänner det af den hvita racen helt och hållet i besittning
tagna Amerika sin vida båge, liksom ett jättefamntag, imot det hittills
så afskilda Asien framträngande icke blott till Stilla hafvets kuster,
utan äfven till dess öar. Sandwichsöarne äro redan så godt som ame-
rikaniserade och handeln på Amur, Japan och Kina ötVergår från år
till år allt mera i unionens händer. Från söder åter dundra engels-
männen med all magt på det gamla Kinas portar, medan norrifrån
Ryssland genom besättandet af Amurlandet och 6n Sachalin ryckt
Japan och sjelfva Peking, hufvudstaden i den »blommiga midtens rike»
tätt in på lifvet. Den befinner sig sålunda liksom inklämd i ett eurör
peiskt-amerikanskt skrufstäd. Det vore dock orätt att tro att dessa i
så många afseenden rikt begåfvade Österländska folk under overksam
slummer invänta resultaten af den stundande nya tiden. Ehuru på ett
ännu icke fullt ändamålsenligt sätt, sträfva likväl dessa nationer, isyn-
nerhet kineserna, att skaffa sig redigare begrepp öm den för dem
främmande kultur, med hvilken, enligt hvad de småningom lärt sig inse,
ett sammanträffande i stort blifrit för dem oundvikligt. De utvägar,
kineserna i detta afseende valt, äro af fullkomligt modernt skaplynne;
de ha nämligen satt sig i en i storhet tillväxande förbindelse med Ame-
rika. ' Från Kina eger en ganska betydlig utvandring rum till Förenta
, Staterna. Genast efter guldupptäckterna i Kalifornien begynte det
himmelska rikets idoga och vinningslystna söner hoptals strömma till
den äfven för dem »nya verlden». Ar 1855, således inom 7 år, hade
redan 16,714 kineser infunnit sig i Kalifornien och vid 1860 års folk-
census i unionen uppgick antalet af dem allaredan till 55,565, hvaraf
33,348 i Kalifornien och de öfriga spridda öfver unionens andra stater.
Det är icke heller blott vid guldvaskeriema som kineserna infinna sig,
utan de bedrifva alla möjliga slags yrken. Sedan 1866 har, trots
kriget, invandringen af detta folks medlemmar årligen stigit. För
närvarande äro bland annat ungefär 4,000 kineser anställde som
arbetare vid den stora jemvägen, som tvärsöfver den Nordameri-
kanska kontinenten skall sätta Atlantiska oceanen i omedelbar för-
bindelse med Stora oceanens framtidsrika kuster. Ungefär samtidigt
med den kinesiska utvandringen till Amerika inträffade äfven en sådan
till Australien. År 1863 funnos allenast i kolonien Victoria (guld-
distrikt) icke mindre än 24,732 kineser imot blott 10,418 tyskar. Nu-
mera möter man kineser öfverallt på Amerikas vestkuster, i Australien
och på Söderhafsöarne. De äro ett idogt, läraktigt, penningesamlande .

35
546	FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.

folk, som dock ytterst noggrannt undanhåller sig frän sammanblandning
med andra nationer. Det egendomliga förhållandet eger härvid rum,
att de flesta af dem återvända till sitt fädernesland. Men det är icke
blott penningar de återföra till sin hembygd —- de införa der äfven
nya kunskaper, kännedomen om en helt annan verldsåskådning, ja,
ideer, hvilka, när de en gång hunnit genomtränga massorna, måhända
kunna åvägabringa ett nytt uppslag i den kinesiska odlingens utveck-
ling och mägtigt medverka till »det himmelska rikets» höjande ur dess
mångtusenåriga försteningstillstånd. Redan har det gamla mandarin-
väsendet blifvit skakadt i sina grundvalar genom krigen med England,
och de till hemlandet årligen återvändande skarorna medföra från det ‘
demokratiska Amerika helt och hållet nya begrepp om personlig rätt
och frihet.

Sålunda möter oss, hvart vi än skåda — mot Europas gamla kultur-
länder, mot Ost-Asiens länge tillslutna verld eller de sköna öarne i
Söderhafvet — öfverallt ett böljande hit och dit, en stark, oaflåtlig rö-
relse folken imellan med det kolossalt mägtiga, ungdomsfriska Amerika
till medelpunkt.

Efter att i det föregående hafva redogjort för den statistiska si-
dan af våra dagars ifrågavarande folkrörelse, gå vi nu att yttra några
ord om den sociala och politiska sidan af utvandringsfrågan.

Lätt nog är att inse, att en Öfverdrifvet stor utvandring måste i
längden verka hämmande på ett lands såväl ändliga som materiela ut-
veckling, försvaga dess motståndskraft mot fienden, nedsätta dess be-
tydelse* och anseende bland folken och icke obetydligt bidraga till att
äfven hos de i fäderneslandet qvarstannande småningom alstra en
stämning af allmänt missmod och hopplöshet. Man har på grund
häraf.. i många länder varit betänkt på utflyttningens stäfjande. I
Ryssland till exempel är bortflyttning ur riket förbjuden; i andra
länder måste den utflyttande afstå någon del af sin förmögenhet åt
staten och åter i andra förbehåller sig staten rättighet att bedöma
huruvida »tillräckliga skäl finnas för individen att utvandra.» Detta
är dock alltsammans godtyckliga, den personliga friheten kränkande
åtgärder. Ty nekas kan ej, att hvarje med klar insigt i hvad hon gör
handlande menniska bör ha full frihet att, om hon så önskar, lemna
det samhälle hon dittills tillhört. Det sorgliga och oroväckande ligger
ej deri, att rättighet medgifves hvar och en att utvandra, utan deri,
att så talrika skaror år från år skynda att begagna sig af denna rät-
tighet För enskilda individer kunna de omständigheter, som föranleda
dem att lemna fäderneslandet, ofta vara af helt och hållet privat na-
tur, icke så då det blir fråga om en utvandring af flera tusen personer
årligen. I detta fall förefinnes natwrligtvis något allmänt ondt, som
verkar lika tryckande på en mängd individer. Ty att alla dessa tusen-
FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.	547

tal, som ärligen lemna sitt fädernesland, skulle vara dåraktiga eller
dåliga menniskor, »inbillningssjuke», oförmögne eller ovillige att fuUt
känna Och erkänna, huru godt de i sjelfva verket hafva det hemma
hos sig, är väl föga troligt. Hvari nu detta allmänna onda består,
tillhör »landets fäder» att utröna, likasom det är deras pligt att söka
afhjelpa detsamma. Oklokt handla i sanning de magthafvande, om
de endast låta sig angeläget vara att hindra och förqväfva sjukdomens
utbrytande, men derimot ej sköta om att uppspåra och undanrödja
den egentliga orsaken till sjukdomstillståndet. När frihetenoch den
.medborgerliga jemlikheten blir en lefvande verklighet allestädes i
Europas stater; när regenterna lära sig inse, att deras ansvarsfulla
kall ålägger dem helt andra och högfe förpligtelser än den att hård-
nackadt arbeta för militärlyxens och hoflyxens upprätthållande; när
upplysning, fosterlandskärlek och sann bildning blifvit en fast national-
egendom ej endast bland massorna, utan lika mycket bland dessa s. k.
»högre klassen>, hvilka nu hängifva sig åt den frossande yppighetens
njutningar under det attz tusende sinom tusende af deras landsmän
hemsökas af armodets bittraste qval — när allt detta en gång inträffat,
då skall utvandringsströmmen börja sakta sin brådstörtande fart och
de europeiska folken ej längre gå att på andra sidan verldshafvet söka
det tidsenligare samhällstillstånd, åt hvilket de nu kunna bereda insteg
äfven i fädernehemmen.

Hvad nu den politiska sidan af emigrationen vidkommer, eller de
verkningar på folkens yttre lif och förhållanden, som af densamma
kunna härröra, så råda i allmänhet derom de mest falska föreställ-
: ningar. De finnas, som drömma om ett ffihetslif i Amerika af så
ideala former att det nästan alldeles inga foriûer har. Socialister,
kommunister, »nihilister» trö sig i Amerika ha funnit sina önskningars
förlofvade land och hoppas med det till utgångspunkt kunna ombilda
hela den gamla verldén i sin anda. Men lyckligtvis är friheten i Ame-
rika lika nykter, som den är sann och stor. Utopierna dunsta snart
bort ur de nykomnes hjernor och de lära sig att praktiskt älska och
rättsligt njuta af friheten. Europa behöfver i sanning icke befara
någon wöd^eptälikcmsk» intervention från amerikansk sida, ehuru
tvifvelsutan republikanska åskådningssätt och tendenser derifrån skola
vinna allt större utbredning i Europa. — De finnas äfven, som i den
»nya verlden» se ett nytt experimentalfält öppnadt för de europeiska
folkens nationalitetssträfvanden, med hvilket vackra ord de tagit sig
före att bemantla sitt här icke fullt tillfredsställda magtbegär. I detta
afseende står Tyskland främst. En tysk, ganska lärd skriftställare
(Brater) yttrar bland annat i en afhandling om utvandringens politiska
betydelse följande med anledning af den starka utvandrareströmmen
från Tyskland till Amerika: »Många tro att Amerika snart skall ut-
548	'	' FOLKVANDRINGAR I NUTIDEN.

öfva ett politiskt »primat» öfver Europa och i detta fall vore det ju
af högsta vigt att der ega ett inflytelserikt tyskt parti, som kunde
hlifva af nytta för Tysklands intressen. Att frukta något af Amerikas
demokratiska anda är onödigt. Det gäller tvärtom frågan om det icke
just är tyskarne,/ med sina anborna monarkiska ideer’(sic!) förbehållet,
att äfven i 'Amerika förskaffa inträde åt dessa, renade likväl från abso-
lutism och skenbär konstitutionalism». — »Skulle», fortfar nämnde
förf., »utvandringen till Amerika af brytas och ledas åt något annat
håll, så skulle alla de millioner tyskar, som redan nu befolka Amerika
hemfalla åt en småningom försiggående anglisering samt icke allenast
gå förlorade för Tyskland, utan äfven öka Tysklands motståndares
magt. Men genom en planmessig anordning och koncentrering af ut-
vandringen till unionen — och blott derigenom — kunna desse ut-
vandrande tyskar räddas åt sin nation». Alltså skulle det i så stor
skala gästvänliga Amerika, till tack för upptagandet af millioner
»Europatrötte» tyskar, få sig beskärdt en stat i staten, ett evinnerligt
tvedrägtsfrö för framtiden! Den lärde tyskens uttalade förhoppning
innebär ett förnekande af Amerikas stora framtidsmission och vittnar
dessutom om bristande blick för de faktiska förhållandena, ty ingen-
städes på jorden har hittills ännu den specifikt* tyska nationaliteten
kunnat vinna öfverhanden på den engelskas bekostnad, af hvilken sist-
nämnda den amerikanska utgör det kraftigaste sidoskottet. Liknande
funderingar ha dock, såsom något hvar har sig bekant, på senare tid
dykt upp här och der äfven utom Tyskland. Om dem alla gäller, att
de grunda sig på en fullständig missuppfattning af nationalitetsprinci-
pens betydelse. Den som vill förblifva fransman, italienare, tysk, svensk
o, s. v. må stanna i eget land och ej föreställa sig, att förhållandet
mellan en viss bestämd nation och det land, der den fostrats, är ett
rent yttre, tillfälligt, ett som lika väl kan vara som icke vara, så att
det t. ex. för den svenska nationaliteten såsom sådan skulle komma
ungefär på ett ut, vare sig att den fortfarande odlar den fäderneärfda
torfvan eller hastar att taga i besittning de beprisade distrikterna i ;
Minnesota!	x

Men hvad vi svenskar och hvad jordens alla folk kunna och böra
lära af Amerika, det är den praktiska tillämpningen af frihetens
idé. Till detta höga måls uppnående anse vi de moderna folkvandrin-
game, genom det underlättade utbytet af idéer, de ovilkorligen fram-
kalla, mägtigt kunna medverka, utan att de derföré dock behöfva an-
taga så ofantliga dimensioner, att de hota folkens sunda utveckling
och sjelfbestånd.	,

Det är de folkliga styrelsernas uppgift att i hemlandet söka bota
de samhallsbrister, som ,i främsta rummet föranleda den öfverdrifvet
stegrade utvandringen. På de tidsenliga reformernas, det stadiga fram-
SVENSKA AKADEMIEN QCH SVENSKA SPRÅKET.	549

åtskridandets väg skall en utjemning småningom åstadkommas af de
sociala olikheterna mellan Amerika oçh Europa och utvandringen af-
taga i samma mån endast rent materiela förhållanden qvarstå såsom
möjliga anledningar till densamma. Kunna vi grundligt tillegna oss allt
det som i den amerikanska demokratien verkligen är förtjent af att
öfverflyttas på samfundslifvet i vår . egen verldsdel, så skall Europa i
jemnbredd med Amerika — icke under dess beskyddande ledning —
gå vårt slägtes gemensamma ■ kulturmål till mötes.

J. Alfthan.

Svenska akademien och svenska språket.

»Dyrbara skatter, sådana sow det icke bqr tillåtas någon tidens
tand att förtära, anförtroddes åt Svenska Akademien att vårda och
förkofra: språket, ( skaldekonsten, vältaligheten, häfdeforskningen, den
sistnämnda betraktad ej blott såsom vetenskap, men tillika såsom vitter
konst. Det har varit och skall alltid blifva Svenska Akademiens
orubbliga föresats, att icke genom ensidig förkärlek för någon viss
' del af sin mångsidiga verkningskrets låta de öfriga träda i skuggan.»

Det var på sin högtidsdag den 20 December 1866, som akademien
gaf denna både om stark sjelfkänsla vittnande och för svenska språket
löftesrika försäkran, hvilken förekommer i det tal, ined hvilket aka-
demiens dåvarande direktör, professor Svedelius, öppnade samman^
komsten. Vid många andra tillfällen har akademien yttrat sig om
modersmålet och om sin ställning till detsamma^ och det vore lätt att
ur hennes handlingar anföra flere sådana yttranden. Vi nöja oss
imellertid' här med ett och hafva valt det nyss citerade af de skäl,
att detta är jämförelsevis nyligen afgifvet, tydligt angifver gränserna
för akademiens verksamhet och redogör för de åsigter, det vittra sam-
fundet hittills följt och i framtiden ärnar följa. Det är ej mycket
öfver två år sedan dessa ord fälldes, och det kan derföre, icke lämp-
ligen blifva fråga om att undersöka, hiiru det gifna löftet infriats.
Man bör antaga såsom säkert, att det är ärligt menadt Och kommer
att lika ärligt hållas. Derimot torde det icke vara ur vägen eller
sakna befogenhet att tillse, huru den orubbliga föresatsen blifvit för-
verkligad under de föregående sjuttioåtta åren af akademiens verk-
550	SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET.

samhet; men vi vilja dervid hufvudsakligen taga i betraktande en, den
dyrbaraste, af de skatter^ akademien haft att yårda och förkofra, näm-
ligen språket, och antaga, att med detta mångtydiga ord här företrä-
desvis menas svenska språket.

I förbigående skulle vi likväl först vilja göra en liten påminnelse ’
vid sjelfva den omtalade grundsatsen såsom sådan. Det kan nämligen
sättas i fråga, huruvida icke omständigheter stundom inträffa, då det
för en vårdare af många vigtiga angelägenheter blir en pligt och en

i nödvändighet att egna så stor omsorg om en eller några af dessa, att
den eller de öfriga i någon mån få träda i skuggan. Det är ju det
vanliga, att äfven under tider af den ifrigaste verksamhet i den mensk-
liga odlingens tjenst icke alla grenarne på bildningens trä växa jämn-
fort, att än den ene än den andre af dem tyckes stanna i . växten,
under det andra med en förvånande hastighet växa, frodas och skjuta
nya skott. En mycket naturlig anledning till sådana företeelser i ve-
tenskapens och konstens verld är, att någon vigtig del af ett folks
andliga kultur af en eller annan orsak .varit undanskymd och glömd
och1 följaktligen försummats och stannat efter de öfriga. Samma lag,
som gäller för den kroppsliga organismen, att när en lem lider, så
lider hela kroppen, har i lika hög grad sin giltighet på dét område,
oin hvilket nu är fråga. Det är alltså af största vigt, att äfven här
ingen lem lider, att en harmonisk utveckling främjas. Det har också nier
än en gång visat sig, att en vetenskap, som länge varit försummad,
plötsligen framträdt och med öfverväldigande magt gjort sig gällande,
dragit den allmänna uppmärksamheten till sig, lockat just de bästa, mest
ungdomliga och entusiastiska krafterna i sin tjenst och tagit ett jätte-
steg framåt till båtnad både for sig sjelf och andfa grenar af veten-
skapen. Under sådana förhållanden gäller det för väktame på bild-
ningens tempeltinnar att akta på tidens tecken, att med kärleksfull
ömhet taga vård om de arbetslystna krafterna, uppmuntra och under-
stödja dem i deras mödor, rycka bort det ogräs, som så gerna vill
sticka upp i arbetets spor, och framför allt att gifva ledning åt den spridda
verksamheten, så att deraf må blifva ett helt, en fast grund för kom-
mande åldrars arbete. Det kan då också befinnas nödigt och nyttigt
att visserligen icke ställa, men lemna någon del af en verksamhets-
. krets i skuggan för att lyssna till tidens och nödvändighetens kraf och
så mycket mer beflita sig om en annan.

Oaktadt det myckna och fagra talet om svenska språkets skönhet
är det en bedröflig och ovederlägglig sanning, att det ännu i våra
dagar i många och ytterst vigtiga afseenden står uselt till med »ärans
och hjeltarnes ~ språk.» I kraft, välljud och, om dess tillgångar rätt
begagnas, rikedom, står det icke tillbaka för något annat; men det är,
såsom en af svenska akademiens ledamöter, Zibet, redan 1790 anmärkte,
SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET.	551

»förgäfves att ett språk äger rikedom, ljud och styrka, så länge det L
sin laglöshet finnes ett hinder för sin odling»1).

Rättskrifiiingen och ordböjningen i svenskan äro nu nästan helt
och hållet lemnade åt godtycket. Språkforskarne äro icke ense i alla
dithörande frågor, och äfven i de fall, der enhet i åsigter dem imellan1
finnes, sätter sig största delen af andra författare envist imot deras på
ojäfaktiga grunder fotade förändringar. När vetenskapen hunnit ännu»
längre framåt och antalet af språkligt bildade vuxit, så att motstånd ej
vidare är möjligt, kan väl den redan befintliga prosalitteraturen på sådant
sätt göras tidsenlig, att formen ändras till öfverensstämmelse med språ-,
kets fordringar; men med litterära alster i bunden stil har sådant sig:
icke så lätt, och värdet af mången äkta perla af svensk skaldekonst
förminskas, icke litet af oförbätterliga formfel, hvilka knappt varit möj-
liga, om en god svensk ordbok funnits. Rörande språkets rikedom
och stilen i detsamma skola vi vädja till en hemulsman, hvilkens ord
man troligen icke skall jäfva: »Törhända är det intet land, der språ-
kets tillgångar blifvit så litet begagnade, som hos oss. Kastar man
en blick tillbaka på de fjermaste tider, skall man härutinnan icke få
mycket att nu högmodas öfver. Jag frågar väl, hvad är skriftspråket
nu öfver hnfvud, mot hvad det var i gamla dagar? Hvilka styhstiska
konstvérk äro ej våra äldre lagar, gamla bibelöfversättningen, Stjern-
hjelms arbeten, och i allmänhet det, som skrefs före slutet af 1600^
talet? 2) Orden och vändningarna voro målande, dramatiska, uttrycks-
fulla, träffande; d$ voro äfven välljudande och veylande. Saken, som
uttrycktes, liksom växte upp framför ens ögon. Man tyckte sig se
> och känna handlingen, sådan den varit. Med ett ord, språket var
poetiskt, och detta är det icke mër. Det var äfven äkta fosterländskt,
och detta är det nu ej heller. Folkspråket, en samlad skatt af hä-
dangångna slägters odling, och på samma gång det mest lifliga utr
trycket af det närvarande, i dettas nationliga uppenbarelse, har ge-
mensamt med det gamla, blifvit utdömdt ur all skriftlig framställning;
hvarigenom det inhemska tycket allt mer förgått, och en tillväxt måst
grunda sig på förkonstling. Ingen vill inse, hvilket rikt malmfång är
att tillgå, i den outtömliga grufvan af de särskilta landskapens mun-
arter; eller ingen har mod att häruti trotsa fördomarna. Mången har
höjt sin stämma härimot, men utan verkan. —--------------------Oberäknelig är
mistningen, icke blott för skalden, men för skriftställare af alla slag.
Hvad man under tiden vunnit i lätthet, sirlighet och abstrakt mångfald,
kan ingalunda uppväga det, man på andra håll förlorat.»3) Det var

’) Svenska Ak:s Handl, ifr. år 1786, 3:dje del. s. 159.

2)	Svenska Ak:s Handl, ifr. 1796, 16:de del. s. 154.

3)	Rydqvist, Framfarna dagars vittra idrotter i jemförelse med samtidens. (Sv. Ak:s
Handl, ifr. 1796/XII, 452—454; äfven särskildt tryckt).
552.	SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET.

1827, som detta skrefs, och förhållandena i afseende på vårt modersmål
hafva sedan åess icke mycket förändrats. Ännu allt jämnt fortsättes
lånandet ur främmande språk lika ifrigt, som vore modersmålet utan
betydelse för nationaliteten och som om man ville göra svenska språ-
ket så obegripligt som möjligt för den egentliga kärnan af svenska
folket, och vill man visa sig riktigt fosterländsk, »gjuter» man en s/k.
»ny ordskapelse», d. v. s. man gör eller bildar ett nytt ord och menar
sig dermed hafva gjort språket en stor och, ovanlig tjenst, äfven om
det nya ordet är både olämpligt, oriktigt bildadt och öfverflödigt för
språket. Det borde likväl nu kunna inses, att de naturliga närings-
ämnena för vårt språk äro i första hand allmogemålen och dernäst de
nordiska fomspråken, samt att nybildningar, hvilka alltid äro vansk-
liga och derföre sällan lyckas, och lån ur främmande språk sist böra
komma ifråga såsom nya språktillgångar. Att äfven för satsbyggnaden
knappt finnas några allmängiltiga lagar, att den nordiska andan i
stylen allt mer håller på att vika, är likaledes en sorglig sanning.
Visserligen har den rent fosterländska språkforskningen äfven i vårt
land under de senare årtiondena gjort glädjande framsteg, och många
värderika arbeten på detta område hafva redan blifvit synliga, men
utom Svenska språkets lagar, hvilket verk, så länge ett svenskt
språk finnes, skall stå som en härlig minnesvård öfver sin författares
lärdom och snille, finnes i hela svenska litteraturen ingen källa, ur
hvilken den, som vill lära sig sitt modersmål, kan hemta kunskaper.
Men äfven nämnda arbete är ingalunda nog lättfattligt för den större
allmänheten för att kunna omedelbart verka på hennes språkliga bild-
ning, hvarjämte dess dyrhet för de fleste är ett hinder att kunna draga
nytta af detsamma. Dessutom är det, såsom bekant, ännu långt ifrån
fullständigt. För öfrigt har vår litteratur, icke att uppvisa hvarken
någon god och tillförlitlig svensk språklära eller någon svensk ordbok,
som motsvarar ens de billigaste fordringar på en sådan, och utan en
pålitlig. ordbok lär det knappast vara värdt att ens hoppas hvarken
enhet och stadga eller renhet i vårt modersmål. — Det ojämförligen
vigtigaste liksom ock det svårasté af svenska akademiens åligganden,
är derföre hennes ordboksarbete.

Huru olika man än må döma om konung Gustaf den tredje, en
god egenskap kan man icke frånkänna honom, en dygd, som ej nog kan
värderas isynnerhet hos en konung, och som häfdateckname icke skola
förneka, äfven då de falla hårda domar Öfver den flärdfulle vällustingen,
den intrigerande ränkmakaren, det är hans fosterlandskärlek. Sitt land
älskade han, för dess ära glödde han, och äfven de främmande fraserna
på hans tunga ledde otvifvelaktigt sitt upphof från ett fosterländskt
sinnadt hjerta. Liksom de störste bland sina företrädare på svenska
tronen insåg han värdet af en sant svensk odling och att grundvalen
SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET,	553

för en sådan är ett utbildadt svenskt språk. När han stiftade den
akademi, på hvilken. han slösade så mycken ömhet och om hvilkens
verksamhet han gjorde sig så öfverdrifna förhoppningar, förklarade
han, att han ville »upprätta ett Samhälle eller Akademi endast för
Svenska språket», och om han då fattade ordet språk i vidsträcktare
betydelse, än det nu' vanligen tages, så äro hans afsigter derföre icke
mindre tydliga. På verkliga språkforskare fans då lika litet som nå-
gonsin stort öfverflöd. Johan Ihre, Sveriges största språksnille, hade
icke långt förut lemnat det jordiska, och Gustaf kunde således blott
beklaga, det döden hindrat honom att räkna denne man såsom en
bland medleminarne i sin vittra stiftelse. Jakob Serenius, författare
till en fordom mycket värderik engelsk-svensk ordbok, var äfven död;
och den ende svenske språkforskare af någon betydenhet, som fans
1786, var författaren .till »Svenska! språket i tal och skrift» med flere
lärda arbeten, Anders af Botin, hvilken också af konungen fick en plats
i den nya stiftelsen sig anvisad. De ord, med hvilka han vid inträdet
af konungen helsades, äro betecknande för den höge stiftarens åsigter.
»På huru mycket sätt», heter det, »förtjenar icke denne ledamot sitt
säte i detta samhälle, och huru mycken, nytta bör man ej vänta af
dess förstånd och lärdom, af hopom, säger jag, som redan gjort en
så vacker början till det arbete akademien nu ålägges». Slutorden
hafva afseende på Botins ofvannämnda arbete, hvilket således var en
hufvudanledning till Botins ledamotskap.

Oaktadt bristen på män med djupare insigter i svenska språket
tyckes' dock ordboksarbetet hafva under de första åren bedrifvits med
diver. Konungen visade sig synnerligen angelägen just i denna fråga
och satt hela timmar såsom Åhörare vid akademiens öfverläggningar
rörande ordboken. Murberg och Adlerbeth sägas hafva inlagt stor
förtjenst både medelst samlingar till ordboken och förberedande åt-
gärder till hennes utförande. Demäst nämnas Kellgren, Stenhammår,
Nordin och Sjöberg såsom de, ' hvilka lemnat de rikaste. bidragen.

Det synes häraf, att man till en början gjorde allvar med ord-
boksfrågan; och ingenting kan bättre bevisa, att man tänkte högt om
ordboksarbeten än Rosensteins jämte de flesté af ledamöternas redan
vid akademiens stiftelse yttrade öfvertygelse, att författandet afen
ordbok aldrig bort lemnas åt ett samfund. Rosenstein gjorde till och
med »lifliga föreställningar mot stiftarens beslut i denna del». Leda-
möterna åtogo sig likväl det ansvarsfulla uppdraget, och hvarje ny
ledamot har sedan otvunget iklädt sig förpligtelsen att egna all upp-
märksamhet åt detta företag, hvilket naturligtvis blifver med hvarje
dag allt mer magtpåliggande, i samma mon som behofvet af ett sådant
verk gör sig mera kännbart.
554

SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET.

Vid flere tillfallen har akademien i sina handlingar vidrört denna
fråga. Det uppgifves, att ordboksarbetet äfven på senare tiden fortgått
med oförminskad ifver. 1853 voro 127,800 språkprof antecknade, för
hvilket ändamål icke allenast äldre arbeten, som kunde lemna upplys-
ningar till språkets historia, utan äfven de berömdaste författare från
Dalin intill våra dagar blifvit genomgångna. Ehuru uppteckning af
språkprof på intet vis utgör någon af de svårare uppgifterna vid ett
ordboksföretag, hvarken kan eller bör vigten och nödvändigheten af
äfven sådana förarbeten underskattas, och klart är, att urvalet af en
så betydlig mängd af språkprof, isynnerhet om det skett med nödig
urskilning, måste hafva fordrat mycket arbete. Skada blott, att aka-
demiens del i äran af detta mödosamma hvärf visar sig mindre, än
mången förmodar. Det är nämligen kändt, att dessa språkprofssam-
lingar gjorts för en obetydlig penning af akademiens amanuenser
eller andra utanför de adertons krets stående personer. Herr K. E.
Kindblad lemnar i förordet till en af honom 1854 utgifven skrift:
»Förslag till plan för ordbok öfver svenska språket» några upplys-
ningar, som icke sakna sin lilla märkvärdighet för bedömandet af
akademiens förhållande till ordboksarbetet. Efter fyra och ett halft
års verksamhet för svenska akademiens räkning anmälde hr K. 1850
sin Önskan att dermed upphöra, och öfverleinnade derefter till akade-
mien alla sina samlingar, innehållande bland annat öfver 64,000 språk-
prof.» »Svenska, akademien», säger författaren vidare, »som för en ringa
summa sålunda kommit i besittning af mina samlingar, fann kort der-
efter tiden vara inne att, på grund af de då samlade språkprofs be-
tydliga antal, begära för ordboksarbetets fortsättande ett årligt stats-
anslag, till belopp, nära dubbelt mot hvad sammanlagdt mig tilldelats
för mitt fleråriga arbete.»

Bland det myckna, som från akademiens sida anförts såsom ur-
säkter för den fördröjda utgifningen af ordboken, är åtskilligt, som det
näppeligen faller någon, som har omdöme, in att bestrida. Det härjämte
det vigten af de anmärkningar, som gjorts öfver dröjsmålet, blifvit er-
kända, talats vidt och bredt om de hinder, som lagt sig i vägen för
akademiens vilja och förmåga och om hennes rätt till anspråk på all-
mänhetens öfverseende och tålamod. Det har anförts, att ett sådant
.arbete icke är så lätt, som mången föreställer sig; att ett samfund icke
lämpar sig för utförandet af ett sådant företag; att hos oss på senare
tider icke funnits någon språkforskare af första ordningen o. s. v.
»Hvärje tid och hvar je folk har vanligen ägt sina tänkare och skalder,
men emellan stora språksnillens uppkomst förflyta stundom årtusenden»,
heter det på ett ställe, och på ett annat: »Hade fäderneslandet fram-
bragt en Johnson eller Adelung, eller hade Ihre tillhört vår tid, och
Akademien hade försummat att tillegna sig ett dylikt snille, för att
SVENSKA, AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET.	555

iippfylla det henne lemnade uppdrag, så hade hon förtjenat det stun-
dom mot henne riktade klander för ordboksarbetets försummelse». Vi
drista härvid anmärka, att om fäderneslandet nu hade en Johnson,
Adelung eller Ihre, eller ännu bättre, en Worcester, Webster, Zanders
eller Grimm, så vore den ordbok, akademien med sin sammansättning
kan åstadkomma, temligen uinbärlig. Men huru skall i vårt land ett
språksnille kunna bevisa sig som en Johnson o. s. v., utan att det får
tillfälle att pröfva sin förmåga, och huru skall åtér detta kunna ske
med ett språk, hvars ordbokslitteratur är så obetydlig som det svenska
språkets, öfver hvilket det, enligt hvad som framgår af akademiens
egen argumentation, nu är alldeles otänkbart för en ensam, vore han ock-
så det största snille i verlden, att författa en ordbok af större värde,
jämförlig med de bästa öfver de främmande språken. När dertill kom-
mer, att hvar och en, som inlåter sig på ett sådant företag, har att
frukta en så mägtig medtäflare som svenska akademien, så torde det
vara Ögonskenligt, att akademiens ursäkter i detta fall äro temligen
lösa. Dessutom skulle man kunna fråga, om ingenting kan göras för
en ordbok af ändra än sådana snillen som Ihre och om akademien
. bland sina representanter för skaldekonsten, vältaligheten och häfde-
forskningen endast räknat sådana, som i dessa ämnen varit lika stora,
som Ihre var i språkforskning. Vårt fädernesland har haft att upp-
visa språkforskare — språksnillen — om icke af första, så åtminstone
af andra ordningen, och genom att icke hafva i tid tillegnat sig dem,
och derföre att hon icke gjort något nämnvärdt för att framkalla en
språkforskning af grundligare art, har hon »förtjenat det stundom mot
henne riktade klander för ordboksverkets försummelse».

Om vidare inom svenska akademien ända från 1786 den öfverty-
gelsen varit rådande, att både hennes egenskap af samfund, och sjelfva
detta samfunds sammansättning och arbetsordning vore hinderliga för
utförandet af det allra förnämsta af hennes åligganden, hvarföre icke
i tid äfsäga sig ett arbete, som hon icke trodde sig om att nöjaktigt
gå i land med, eller företaga sådana ändringar i sammansättningen
och arbetsordningen, som nödvändigheten krafde? Gustaf den tredjes
stiftelse har i så många andra fall handskats temligen ovärdigt med
de stadgar, han gaf densamma, att hon icke behöfde i detta göra sig
samvete af en något fri tolkning. Dessutom kunna väl dessa stadgar
också efter behof ändras, och man bör icke djerfvas påstå, att Gustaf,
om han lefvat längre och funnit brister i dessa stadgar, skulle hafva
försummat att låta den undergå lämpliga ändringar. Om, såsom det
försäkras, franska akademien genom att hafva ett särskildt ordboks-
utskott kunnat, »såvidt möjligt i arbeten af denna art, ernå det dubbla
ändamålet af enhet och skyndsamhet, så tyckes det väl hafva varit
det enklaste att afvën i detta afseende följa sin franska förebilds
556	SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET.

exempel. När det vidare namnes, att akademien från och med Oktober
månads början till högtidsdagens förlopp (den 20 December) är oaf-,
brutet sysselsatt med läsning och bedömande af täflingsskriftema,
hvilkas antal stundom uppgått till 30, 40 och någon gång ända till
50, nästan alla i bunden stil, och detta anfores såsom ett af skälen
till ordboksarbetets fördröjande, så våga ,vi tro, att denna undskyllan
icke är så allvarsamt menad, som hon låter. Det är väl knappt möj-
ligt, att man upptager tiden för akademiens språkkarlar med att låta
dem läsa eller höra allt det versifierade elände, hvarmed akademien
uppmuntrat unga fåfänga versmakare att öfverhopa henne. Men om
så skulle vara, så är sannerligen en förändring i arbetsordningen af
nöden, och då uppstår frågan, hvarföre en sådan icke långt förut skett.

»Vid författandet af en ordbok öfver ett lefvande språk kan man»,
säger akademien, »välja hufvudsakligen tvenne utgångspunkter: antin-
gen att, med Franska Akademien till förebild, inskränka sig till för-
klaringen af det allmänna språkbruket med sjelfgjörda exempel, eller
att, på sätt som La Cruscaj Spanska Akademien, Johnson, Richardson
m. fl. antagit, hämta ordboken så till sägande ur klassiska författare,
hvilkas stöd åberopas genom ur deras skrifter anförda språkprof, till
upplysande af ordens rätta bruk». Först 1836 lyckades akademien
komma till insigt om, att den sistnämnda planen »närmare uppfyllde»,
hvad man fordrade af hennes ordbok, och öfvergick då till densamma,
samt började sàmla de språkprof, ' om hvilka vi ofvan talat. Dessa
ur akademiens handlingar hemtade uppgifter, samt ett påstående af
hr Kindblad, att han under det han i slutet af 1840-talet arbetade
för akademiens räkning, gj ordé hemställan om att få del af den plan,
akademien uppgjort för ordboksarbetet, men fick den upplysning att,
såsom hr. K. uttrycker sig, »någon sådan, besynnerligt nog, ännu icke
fanns uppgjord» jämte en försäkran på ett ställe i Handlingarna, att
»de ledamöter af akademien, som deltagit i ordboksarbetet, hafva deråt
egnat långt mera tid och möda, än åt de tryckta handlingarna, ehuru
det förra blifyit okändt, olönt och otackadt», är allt det hufvudsak-
liga, af hvad som ansétts böra offentliggöras om fortgången af akade-
miens arbete. Visserligen har akademien, enligt hvad det berättas,
tid efter annan låtit trycka profark, men, nästan ängsligt hållit dessa
dolda för allmänhetens blickar. De finnas troligen på de offentliga
biblioteken, men dessa äro icke tillgängliga för mer än ett fåtal af _
dem, som varmt nitälska för' modersmålet. Vi hafva sjelfva sett ett
litet häfte sådana profark, hvilket, om vi minnas rätt, saknade uppgift
om tryckningsåret; vi hafva äfven hört flere mer och mindre kompe-
tente domares meningar om dessa arbeten, och ehuru man icke har
befogenhet att döma akademiens blifvande ordbok efter dessa prof,
SVENSKA. AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET.	557

tillåta vi oss likväl nämna, att omdömena om desamma i allmänhet
icke utfallit synnerligen fördelaktigt.

Märkvärdigt blifver i sanning resultatet af en jämförelse imellan
hvad som på lexikografiens fält hos oss uträttades under tiden från
1700-talets början till akademiens stiftelse, 1786, och hvad som gjorts
under den ungefär lika långa tid, som sedan dess förflutit. 1712, så-
ledes midt under det betryck, i hvilket landet befann sig genom Kärl
den tolftes långvariga krig, utkom Glossarium Sveo-Gothicum eller
Swensk~Ordaboo\ af Haq. Spegel. 1716, således under ännu bekym-
mersammare förhållanden, utgaf J. Svedberg sin 'nSchïb'bolet'h. “Swenska
Språkets Ryckt och Richtighet», hvilket arbete väl icke är en fullstän-
dig ordbok öfver svenska språket i samma mening som Spegels, men
det utgör ett synnerligen värdefullt bidrag till en sådan, och innehåller
dessutom andra stycken af verkligt gagn för svenska språkets rykt.
I akademiens handlingar omtalas derjämte, att den ädle biskopen »egnade
en mansålder åt författandet af en ordbok, hvaraf en afskrift finnes
på Skara bibliotek». 1757 utkom första och 1773 andra upplagan af
Sahlstedts för den tiden goda ordbok, hvilken också tjenat till grundval
för nyare arbeten af samma slag1). Slutligen utgaf Ihre 1769 sitt
berömda och europeiskt namnkunniga Glossarium Sviogoticum, sonf
ännu i år fastän ett sekel gammalt, 83 år efter det samfunds uppkomst,
som ^f stiftaren egnades »endast till svenska språkets förbättring», och
sedan språkvetenskapen på alla håll gjort så omätliga framsteg med
skäl kan sägas vara »det förnämsta svenska lexikon vi ega». Dertill
kommer, ätt man under nämnde tid äfyen’ drog försorg om utgifningen
af goda ordböcker från svenska till de främmande språken och tvärt-
om; vi erinra om Serenii, Linds m. fl. arbeten. Men efter 1786! Med
undantag af A. F. Dalins högst bristfälliga och ofullständiga »Ordbok
Öfver Svenska Språket» och det i fjor utkomna något bättre samman-
draget af nämnda arbete, »Svensk Handordbok», har vår literatur icke
att uppvisa ett enda afslutadt ordboksarbete från denna tid. De nyare
ordböckerna från svenska till främmande språk äro i allmänhet jämfö-
relsevis sämre än 1700-talets arbeten af samma slag och dessutom till
ej ringa del utarbetade af tyskar och i Tyskland utgifna. Kanske
kommer en dag, då en flitig tysk till båtnad för vårt modersmål, men
till evig skam och nesa för vår nation förekommer svenska akademien
med en god svensk ordboks

Af föregående framställning visar sig, att alla de ordböcker vi
ega, äro utarbetade af enskilda persöner, och det är ju alldeles icke
otänkbart, '• att, om verkliga förmågor egnat sig åt sådana företag, vi

') Upplysande nog för den tidens rätta bedömande är, att Sahlstedt 1767 ansåg sig
böra och kunna/Utgifra ett särskildt »Veckoblad om Svenska Språket och Ordboken».
558	SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET.

smäningom skulle fått allt bättre och bättre ordböcker. Kanske skulle
då äfven i vårt land »en Adelung, en Johnson» uppstått. Andra, äfven
små land t. ex. Danmark, förete ju öfvertygande bevis på, att ganska
fullständiga och pålitliga ordböcker åstadkommits genom enskild före-
tagsamhet. Man kan invända, att akademien hvarken förbjudit eller
hindrat enskilda att utarbeta så många svenska ordböcker, de behagat.
Akademien här t. o. m. lemnat understöd åt enskilda ordboksförfattare.
Herr A. F. Dalin har sålunda blifvit, hugnad med det af konung Karl
XIV Johan stiftade pris, och om vi icke allt för mycket misstaga oss,
ansåg sig akademien böra med ett penningeunderstöd uppmuntra hr
K. F. Kindblads, enligt hvad en i hög grad billig och undfallande
kritik visat, i nästan alla afseenden underhaltiga ordboksarbete. Det
är oss obekant, om äfven C. J. L. Almqvist för sitt påbegynta svenska
lexikon erhöll något vedermäle af svenska akademiens aktning. A ka-
demien har sålunda i någon mori verkligen befrämjat arbeten på
samma fält, der hon sjelf är verksam. Men utsigten till ett understöd
af 500 à 1,000 rdr och t o. m. konung Karl Johans pris är icke till-
räckligt för att häfva de farhogor och betänkligheter, som en/ verklig
förmåga måste hysa för att inlåta sig på ett så vågsamt företag, som
ett ordboksarbete är, i synnerhet under nuvarande förhållanden, ett
företag, som i alla händelser fordrar tjogtåls år af mödor och upp-
offringar, kanske försakelser, då man dessutom har till medtäflare ett
samfund, bestående af inimot tjugu med lärdom och snille rustade män,
hvilket är försedt med ganska ansenliga penningemedel, och för hvilkét
det visst icke skall möta stora hinder att vinna fullt tillräckligt under-
stöd af statsmagterna, när« det blott visar sig, att någonting verkligen
är i görningen. — Dessutom har det, helt visst utan akademiens för-
vållande, flere gånger inträffat, , att dår någon enskild börjat utgif-
ningen af en svensk ordbok, rykten kommit i omlopp, att akademien
nu vore färdig med sitt verk, hvaraf första häftet redan vore under
tryckning o. s. v. Så skedde då Dalins större ordbok började tryckas,
så 1867, då Kindblad för andra gången företog utgifningen af en
ordbok. Vid nämnde tid måtte verkligen inom akademien någon tryck-
ningsplan hafva varit å bane, ty man hörde t. o. m. hennes egna leda-
möter försäkra, att första häftet, omfattande bokstafven A, innan årets
slut skulle lemna pressen. Det är vår innerliga öfvertygelse, vi upp-
repa det, att dessa utspridda, men ogrundade befunna rykten utkommit
utan någon ond afsigt hos svenska akademien, men tydligt är, att den
enskilda företagsamheten skall vid ett så stort företag och i ett folk-
fattigt land förslappas eller modstulen draga sig tillbaka för én så
öfvermägtig medtäfläre, hvilken då har all den magt, men också allt
det dryga ansvar, som tillkommer en enväldig herskare.
SVENSKA AKADEMIEN OCÊ SVENSKA SPRÅKET.	559

Öfverallt förspörjes en längtan, en otålighet, att svenska akademien
snart må infria sin skuld, sina löften, och allmänheten har både skäl
till otålighet och rätt att fordra, att den kommande ordboken blifver
ett verk af sant och varaktigt värde. Detta samfund är icke ett eii-
skildt vittert Sällskap, utan en öfver åttatioårig statsinstitution, som
ända från stiftelsen haft icke så obetydligt anslag af allmänna medel.
För 30 eller 20, t. o. m. för 10 år sedan hade akademien kunnat för
en ordbok béräkna den mildhet i omdöme, det öfverseende, hvarom
hon flere gånger på förhand gjort anspråk. Efter detta eger hon att
vänta rättvisa och billighet, men troligen icke öfverseende med allt
för stora brister. »Fordringame på språkforskarnes kunskaper äro
mångdubblade», yttrade friherre von Beskow redan 1856 med anledning
af svenska akademiens ordboksarbete, och man kan tryggt påstå, att
de sedan dess ytterligare ganska betydligt stegrats^ 1859 inrättades
vid våra universitet lärostolar för de nordiska språken, och på de få
år, som sedan dèss förflutit, har detta studium giort de mest glädjande
framsteg och redan burit vackra frukter, som af allmänheten mottagits
med lifligt intresse och väckt stora förhoppningar för framtiden. Hvad
som nu i främsta rummet erfordras, är en ordbok, i hvilken de genom
språkforskningen redan vunna resultaten äro tillämpade och gjorda till-
gängliga för allmänheten, hvilkens blickar nu mer än någonsin synes
vara riktade på modersmålet. Om också von Beskows yttrande 1856, >
att »alltifrån ordböckers första uppkomst har en svårare tid icke
gifvits för deras författande än den närvarande» är obestridligt, så är
det lika sant, att behofvet af en svensk ordbok aldrig varit större och
kännbarare än i vår tid, och dettä senare skäl bör vara starkt nog
att förmå akademien, att icke under förevändning af språkets ständiga
tillväxt e. d. ännu längre dröja. I följd af sin natur kan, bör och
måste språket ständigt tillväxa och vinna stadga, och en ordbok kan
således aldrig blifva fullkomlig, men hon kan blifva för sin tid god
och hon kan blifva en anledning till och en grundval för uppförandet
af ännu mer fulländade verk. Lika obetingadt som vi instämma i det
på ett ställe fallda yttrandet, att »utgifvandet af en ordbok för ett
språk, som ännu är' under skapelse och bildning, samt beliöfver och
erhåller snart sagdt daglig tillväxt, fordrar en fördubblad omtanka och
varsamhet», och dela förhoppningen att den förlust i tid, som genom
det långa dröjsmålet uppkommit, skall lemna »en gifven vinst i arbe-
tets rikedom, användbarhet och fulländning», lika ogrundad finna vi
den vid några tillfällen uttalade fruktan, att genom eh för tidigt ut-
gifven ordbok i förväg lägga band på språkets utveckling och hämma
dess tillväxt. Icke häller i akademiens anspråk på att genom sin ord-
bok »regelbinda» språket torde ligga någon fara. Äro reglerna goda,
så Önskar väl hvar oçh en att ställa dem sig till efterrättelse; äro de det
560	SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET.

icke, sä lär den språkligt bildade allmänheten — och denna blir allt
jämt större och större — icke af akademiens hemul låta förmå sig
att följa dem. I den nya skola af unga språkforskare, som helsa en
af svenska akademiens mest framstående ledamöter jämte en berömd
akademisk lärare såsom mästare, finnes knappt en enda, som anslutit
sig till de regler, hvilka akademien i sin grammatika uppställt och i
sina handlingar ännu temligen troget följer. Till och med hennes egna
medlemmars »akademiska samveten» tyckas finna sig ganska obesvä-
rade i förhållande till den nämnda auktoriteten.

Det går också nu mera näppeligen an att såsom ursäkter för
dröjsmålet eller för annat ändamål åberopa de förkastelsedomar, som
ordboksförfattare under förra tider så frikostigt utslungat öfver före-
gångares verk. Poitevin må hafvå kallat Bescherelles ordbok »une
oeuvre avortée», Richardson sin föregångare Johnsons arbete »ett enda
stort misstag», och en tysk recensent yttra om Grimms ordbok, att »das
Werk in seiner ganzen Anlage und grössentheils auch in seiner Aus-
führung durchaus verfehlt ist», — nu finnas dock arbeten af det nämnda
slaget, som något så när allmänt erkännas för goda, och det kan der-
före ej gerna vidare blifva tal om brist på lämpliga förebilder. Dess-
utom torde de nyss anförda omdömena få anses icke så litet obilliga
eller rent af orättvisa.

Äfven om akademiens ordbok redan nu är färdig att läggas under
pressen, så torde en rätt ansenlig tidrymd förflyta, innan arbetet kan
blifva färdigt, och naturligtvis kan endast en afslutad ordbok vara af
väsentlig nytta. Vore det då icke skäl att låta de väntande, som med
längtan förbida den klarhet, som den snart uppgående solen kommer
att sprida öfver de många hittills så dunkla partierna af svenska språket,
få for att vänja ögonen vid det framstrålande ljuset skåda en morgon-
rodnad med dämpadt sken. Det är sannt, att vi hafva Svenska språkets
lagar, om hvilket verk akademien sjelf yttrar, att det, »ehuru företaget
och utfÖrdt af en enskilt ledamot, likväl utgör ett af de vigtigaste för-
arbeten», men äfven dessa ord innebära, att många andra vigtiga för-
arbeten måste vara undangjorda. För en oinvigd vill det synas, som
vore meddelandet af några flere af de hundratals detaljundersökningar,
som äro nödvändiga förutsättningar för möjligheten att ens utgifva ett
profark, ett ingalunda otjenligt företag. '— Genom sina stadgar är icke
allenast akademien förpligtigad att genom framställda prisämnen fram-
kalla upplysande afhandlingar, utan hennes, medlemmar hafra äfven
förbundit sig att, om till den utsatta tiden inga täflingsskrifter inkom-
ma, sjelfra skrifva om dessa ämnen och insätta skrifterna i akademiens
handlingar »at tjena til mönster för ihem som i thylika ämnen tänka
skrifva.» I slutet af nästlidet år utgaf akademien 43:dje delen af sina
handlingar ifrån 1796; före nämnda år utkommo 5 delar. Att dessa
, SVENSKA AKADEMIEN OCK SVENSKA SPRÅKET.	561

skrifter, hvilka, som man finner, rédan utgöra en liten boksamling för
sig, isynnerhet i de senare delarne innehålla mycket af stort värde,
har blifvit temligen allmänt erkändt. Många inträdestal, många bland
de af en Franzén, en Nordin, en Beskow m. fl. öfver hänsofne store
män, som icke tillhört akademien, tecknade minnesbilder, med hvilka
akademien år efter år prydt sina handlingar, äro verkliga mästerstycken
af vältalighet och 'utgöra hvar för sig ett vackert bidrag till svenska
historiens eller den vittra odlingens häfder. Om det också icke kan
förnekas, att deras egenskap af äreminnen gör, att de måste vid den
stränga häfdaforskningen med en viss varsamhet anlitas, så kan väl
detta minska, men icke upphäfva deras värde. Om vi här äfven nämna,
att flertalet af de under de senaste femtio åren i akademiens handlingar
intagna skaldestycken samt ästetiska och historiska undersökningar äf-
venledes pryda eller åtminstone försvara sin plats, så sker det icke der-
före, att vi anse detta obekant för den bildade allmänheten, utan på
det man icke må tillvita oss okunnighet om eller bristande vilja att
erkänna det goda, akademien uträttat. — Men som nu »Academiens
yppersta och angelägnaste göromål», enligt 32 § af hennes stadgar, är
att äfven »uti Vettehskaper arbeta uppå Svenska Språkets renhet,
styrka och höghet», och detta ämne både i och för sig är det ojäm-
förligen svåraste och mödosanjmaste af dem, som höra till akademiens
verkningskrets, hvartill kommer, att akademien ännu för tio år sedan
stod utan medtäflare såsom modersmålets högsta vårdarinna, så kunde
man tro, att ett icke obetydligt utrymme i handlingarna egnats åt språk-
liga undersökningar. Vi hafva omsorgsfullt genomläst innehållsförteck-
ningarna och funnit — tre titlar, som häntyda på uppsatser af språk-
vetenskapligt innehåll. Den första af dessa är en »Afhandling om
Svenska Stafsättet» (266 sidor), hvilken bildar första delen af akade-
miens handlingar från 1796. Att detta arbete, om det för sin tid hade
aldrig så stora förtjenster, nu mera icke kan ega något synnerligt
värde, är alldeles uppenbart. Det skall dock alltid utgöra ett hedrande
bevis på, att akademien då för tiden gjorde allvar af sin uppgift.
Men derefter finnes i handlingarna icke ett ord i svensk språkforsk-
ning'förr än 1837, då i 17:e delen offentliggjordes en af Leopold
utarbetad »Undersökning om grunderna till Svenska Stafsättet, med
hänseende till Akademiens utgifna Stafningslära, och till fullständigare
utveckling af hennes grundsatser» (168 sid.) — ett alster af de mest
vidunderliga åsigter i språkforskning, som vårt århundrade haft att upp-
visa, och dertill uppfyldt af de gröfsta misstag i lingvistikens enklaste
grunder. Förf, är svåra förbittrad på det »etymologiska st af sättets men
inlåter sig likväl mycket på etymologiska undersökningar, och hans
påståenden att Hand är stam‘'till hämta (hemta), att säng enligt har-'
ledningen borde skrifvas song »för slägtskapen ined sjöng och sjunga»,
36
562	SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET.

att trogen borde enligt samma grundsats skrifvas trägen (s. 97), och
ovissheten om man bör skrifva hålla »af det isländska haUda, eller
holla af det lika isländska holdnu, i talesättet med heilu oc holdnu,
hel och hållen» (s. 94), äro icke bland det minst bevisande för detta
arbetes beskaffenhet. Akademien ansåg 1837 denna skrift vara lämpad
så väl att besvara åtskilliga anmärkningar, som blifvit gjorda vid den
förut nämnda aihandlingen onl svenska stafsättet, »som att i allmänhet
bestämma gränsorna och den rätta tillämpningen af Brukets och Här-
ledningens icke sällan stridiga stafningsprinciper», samt fann’skriften
»utmärkt ej mindre genöm tankames redbarhet, än genom den för-
fattaren egna förtjenst af klarhet och behaglighet i abstrakta ämnens
behandling». Man påminne sig härvid, att den moderna jämförande
språkforskningen redan var i full gång, då akademien ansåg sig med
detta arbetes utgifning böra lemna ett bidrag till uppfyllelsen af hvad
den höge stiftaren ansåg såsom en följd af det verk, han grundade:
»Svenska språkets (och språkforskningens?) namnldinnighet i fremmande
länder»; Rasks, Bopps och Grimms epokgörande forskningar hade då
redan åstadkommit en hvälfning i språkvetenskapen. Redan 1818 hade
den förstnämnde pä svenska utgifvit sin Anvisning tiU Isländskan
eller Nordiska Fornsp^äket, och äfven inom vårt land var redan vid
den tiden en grundlig språkforskning börjad. Det var orätt gjordt af
svenska akademien, hvilken lika litet bort vara i okunnighet om nyss-
nämnda förhållanden, som att Leopold aldrig trängt djupt i språk-
forskningen, och ju dess utom både hade tillfälle att granska och för-
bättra hans verk och skyldighet att bära ansvaret för detsamma, det
var orätt af akademiens då varande ledamöter att utsätta samfundet
och författaren, hvilkens förtjenster akademien så ofta framhållit, för
samtidens och efterverldens löje. Leopolds literära rykte hade till-
räckligt många svaga sidor förut.

Den tredje uppsatsen finnes i 39:e delen och har till titel: »Ljus .
och Irrsken i Språkets Verld». Man behöfvér icke veta mer, , än
att författaren är ,J. E. Rydqvist, för att vara Öfvertygad om, att den
är af helt annat värde än de båda förut omtalade. Men så lärorik
denna lilla afhandling (på omkring 50 sidor) än är, torde hennes för-
fattare dermed mindre åsyftat att lemna ett förarbete till svenska aka-
demiens ordbok eller språklära än att, likasom i Den historiska språk-
forskningen, skingra en hop villfarelser hos den utanför Språkforsk-
ningen stående allmänheten. Men denna uppsats är likväl den enda
af språkvetenskapjigt värde i alla de hittills utgiiha 49 delarne af
akademiens handlingar.

Men 1836 utkom Svensk Spräklära utgifven af Svenska Äkade-
thien, som hufrudsaldigen lär vara utarbetad af Enberg och onekli-
gen haft ett ganska stort inflytande på språkets regelbindande, ehuru
icke på dess vetenskapliga utveckling. Detta arbete vittnar visserligen
SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET.	563

oin fin iakttagelseförmåga, men förråder inga djupare språkstudier;
och att akademien sjelf lika litet som någon annan anser arbetet
motsvara nutidens fordringar, bevisas bäst deraf, att hon icke besörjt
ny upplaga, ehuru boken för längesedan är utgången ur bokhandeln
och ännu ingen annan utförlig, pålitlig och fullständig svensk språk-
lära finnes.

Jämför man nu, hvad t. ex. vetenskapsakademien uträttat för de ve-
tenskapsgrenar, som utgöra hennes mångsidiga verkningskrets, med hvad
svenska akademien gjort för sin förnämsta uppgift, så känner man sig
manad att instämma i den dom B. E. Malmström, sjelf en af de aderton,
ansåg sig böra fålla inför sin åhörarekrets vid universitetet, att »veten-
skapsakademien för den fosterländska bildningen likasom för fädernes-
landets anseende hos utländingen medfört långt vigtigare och mera
hedrande resultater än någon likartad inrättning af konung Gustaf III»1).

För att vinna riksdagens och allmänhetens förtroende torde aka-
demien vara nödsakad både att visa prof på, hvad hon sedan 1836
uträttat för modersmålet, och allvarlig ifver att fortsätta sina arbeten
i sant fosterländsk och rent vetenskaplig anda. För ofta återkom-
mande påminnelser om storheten af och svårigheterna i det ämne,
hvarmed vi här sysselsatt oss, beröm öfver hvad svenska akademien
gjort på andra områden: för poesien, vältaligheten, häfdaforskningen,
»betraktad äfven såsom vitter konst» o. s. v., mer skada än gagna
det vittra samfundets sak, när de störa orden icke motsvaras af
stora handlingar. — Oss vill det synas, som om akademien skulle kunna
genom ett mera anspråkslöst arbete i lexikografi, hvilket hon med sina
förarbeten borde kunna på jämförelsevis kort tid och utan större upp-
offring utföra, på samma gång göra allmänheten en ovärderlig tjenst samt
underlätta och främja sitt eget stora ordboksföretag. Eller skulle
akademien anse det olämpligt och under sin värdighet att till en bör-’
jan utgifva en mindre ordbok ungefärligen af samma storlek som Ba-
lins Handordbok, men pålitlig, eller helt enkelt en ordbok för rätt-
skrifning, endast upptagande ordens rätta fonfii, genus, böjning, antyd-
ning öm språkfel, som ofta finnas i skrift, men som, då de ärö fel,
naturligtvis höra undvikas, samt möjligen synonymer o. s. v., med ett
ord: en praktisk hjelpreda for dem, som vilja riktigt skrifva och tala
modersmålet? Af det förstnämnda slagét finnes t. ex. en Petit Diction-
naire de VAcadémie Française och af det sistnämnda hafva vi sett
flere tyska och danska ordböcker samt äfven ett mis'slyckadt för-
sök till »Svensk Ordbok för Rättskrifning». Att hvarje sådant - arbete,
som de här nämnda, genom sjelfva sin plan måste vara ofullständigt,
ligger i öppen dag, men de fördelar, en god svensk rättskrifningsord-
bok skulle medföra, vore så stora, att företaget att utgifva henne väl

' *) Grunddragen af Sv. Vitterhetens hist., II. 8.
564	SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET.

skulle vara mödan värdt. Vi vilja här påpeka ett par skäl för att
genast tänka på utgifningen af en sådan. Såsom redan nämnts, finnes
för närvarande ingen svensk ordbok, i hvilkén den, som vill bemöda
sig att skrifva sitt modersmål felfritt, kan få tillförlitliga upplysningar,
ingen som en samvetsgrann lärare kan med full, tillit sätta i sina lär-
jjmgars händer. Huru mycket det tillstånd af förvirring och godtyck-
lighet i rättskrifningen, som för närvarande råder, skulle förbättras
genom det här föreslagna] medlet, torde inses af en hvar. Men bri-
sten på en god och fullständig svensk ordbok har verkat i hög
grad förlamande äfven på andra ordboksföretag. Den, som är sys-
selsatt med att skrifva t. ex. en svensk-engelsk, svensk-tysk, svensk-
latinsk ordbok, har till sin ledning intet verk, der han finner alla de
svenska ord, han har att återgifva på det främmande språket, eller
någon säker anvisning för de svenska ordens rätta stafning, kön, böj-
ning o. s. v. En sådan vetenskapsman måste derföre på studier i mo-
dersmålet, ordsamlände o. d. använda en dryg del af den tid, som han
väl behöfde odelad egna åt det främmande språket. Det är en all-
mänt känd sak, att flere både kunnige och arbetsduglige män långliga
tider varit sysselsatte med ordböcker från svenska till främmande språk,
utan att det lyckats någon att åstadkomma ett i alla afseenden godt
arbete, och den förnämsta orsaken dertill anse vi ligga i oftanämnda brist.

Det nuvarande tillståndet med skollexika förefaller oss rent af
outhärdligt. Läraren, om han är sin,sak vuxen och har råd att köpa
de goda utländska verk, som finnas, har tillfälle att ur dessa inhemta
kunskap. Men lärjungen? Han rådfrågar flitigt och samvetsgrant sin
ordbok, han tror sig kunna lita på henne och han har väl i många
fall ingen annan råd; men det måste hända blott allt för ofta,
att allt hans sökande är förgäfves, men det är ock, om han fun-
nit, hvad han sökt och rättat sig . derefter, ingen säkerhet för, att
ju icke hvad ordboken sagt vara rätt, af läraren på goda grunder
anses såsom fel. Man erinre sig derjämte, att detta äfven gäller vid
mogenhetspröfningar, då icke sällan hela en lärjunges framtid står på
spel eller håns val af vita genus göres. Man kan icke rimligen fordra,
att läraren skall för hvarje särskildt fel i profuppsatserna söka i alla
de ordböcker, lärjungame kunnat hafva tillfälle att rådfråga, för att
efterse, öm de blifvit narrade af en felaktig ordbok. Det är temligon
tydligt, att allt språkstudium vid våra läroverk måste lida af ett så-
dant tillstånd.

Men är icke detta ett arbete, som en enskild person skulle kunna
företaga och utföra? Utan tvifvel vöre det väl och gagneligt, om en
språkforskare ville egna sina krafter åt ett sådant företag, enär upp- .
giften möjligen skulle kunna på ett ganska förtjenstfullt sätt lösas
af en enda person. Men först och främst fordrades då öfverlägsna
kunskaper och för det andra flere års arbete, Och vi våga betvifla, att
SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET.	565

det ändå skulle lyckas att göra arbetet både godt och fullständigt.
Män behöfver bara tänka på de tusentals ord, hvilkas kön, böjning
eller stafning o. s. v. ännu äro vacklande eller ovissa, samt att det
icke finnes någon enda på långt när fullständig äldre ordbok. J)ess-
utom hämmas äfven härvid den enskilda företagsamheten. En, som
vore sysselsatt med en sådan ordbok, hade ju intet ögonblick säkerhet
för, att icke svenska akademien beslöte sig för ett liknande företag,
eller genom utgifningen af sin större ordbok satte sig sjelf och hvar
och en annan i tillfälle att med jämförelsevis obetydlig möda utgifva
en ännu fullständigare och pålitligare bok af samma slag som hans
eget arbete. > Svenska akademien eger derimot redan i sin hand möj-
ligheten att på kort tid fullborda ett dylikt verk. Återstår endast
vilja att göra det.

För akademièn sjelf och hennes stora ordbok kunde en sådan
förberedande åtgärd blifva icke så litet fruktbärande. Hela den bil-
dade allmänheten sattes ju på sådant sätt i tillfälle att blifva med-
arbetare i det stora verket: att anmärka brister och otydlighet, fe-
lande ord o. s. v.; och med den varma kärlek svensken dock i grun-
den hyser till sitt modersmål kan det knappt betviflas, ätt många
och i främsta rummet lårarne både vid universitet och skolor, t. 6. m.'
yrkesidkare m. fl. skulle med glädje ställa sina iakttagelser i svenska
x språket under akademiens pröfning.

Det utrymme, öf^er hvilket vi hafva att förfoga för denna uppsats,
är snart iipptaget, och vi nödgas derföre, åtminstone tillsvidare, af-
bryta dessa undersökningar. Meningen var att, om tidskriftens utrymme
tillåtit det, se till, huru vida svenska akademien för svenska språkforsk-
ningen — betraktad ej såsom vitter konst, utan såsom vetenskap —
och hvad dermed står i nära och oskiljaktigt sammanhang, gjort, hvad
som kunnat och bort göras. Vi ämnade äfven pröfva, huru vida aka-
demien vid val af nya ledamöter, vid utdelningen af det anslag till
understöd'åt förtjente skriftställare, som riksdagen ställt till,hennes
förfögånde, samt i allmänhet då hon meddelat vedermälen af sin akt-
ning o. s. v. fäst ett rättvist och tillbörligt afseende på den del af sin
verkningskrets, som utgöres af »språket».

En synnerlig uppmärksamhet förtjenar akademiens sätt att fram-
ställa prisämnen. Åtminstone från 1796 hafva för hvarje år flere så-
dana üppgifvits, och antalet har småningom vuxit, så att man t. ex. för
år 1868 finner icke mindre än 25 »estetiska ochlitterärhistoriska ämnen»,
hvarjämte akademien »lemnar de täflande frihet att välja något estetiskt
eller filosofiskt ämne». För den historiska framställningen äro för
nämnda år 24 uppgifter framställda, men äfven här lemnas fritt val
af ämne »i den historiska stilen». I afseende på skaldekonsten har
akademien, såsom tillbörligt är, icke ens velat framlägga förslag, utan
lemnar alldeles fritt val. I språkforskning åter har ända från aka-
566	SVENSKA AKADEMIEN OCH SVENSKA SPRÅKET.

demiens stiftelse icke, mer än ett enda ämne framstötts, och om fritt
val har häller aldrig här varit fråga. Vi lemna ät andra att afgöra,
om det ens varit tänkbart att förr än möjligen på senaste åren, då
åtskilliga nödvändiga förarbeten äro gjorda, gifva ett någorlunda till-
fredsställande svar på följande fråga: »Hvilka äro hufvudepokerna af
det svenska språkets utbildning, och hvad har det vunnit eller förlorat
vid de åtskilliga förändringar det undergått?» Säkert är, att akademien
först 1866 fick mottaga till granskning ett svar, som hon ansåg för-
tjent att omnämnas, och först 1868 ett, som kunde belönas ihed andra
priset.

Ändamålet med denna undersökning var likväl icke att företaga
en uttömmande granskning af svenska akademiens verksamhet såsom
svenska språkets vårdarinna, utan endast att, om möjligt, gifva uppslag
till ett offentligt meningsutbyte i denna fråga. Åsigterna om svenska
akademiens inflytelse, så väl på språkforskningen som på häfdaforsk-
ningen och skaldekonsten, torde vara mycket olika. Några hafva äfven
i våra dagar gått så långt, att de satt i fråga, huru vida denna infly-
telse bör anses alldeles — oskadlig. Det är af vigt, icke minst för
akademien sjelf, att de, som hafva en mening, öppet och ärligt gifva
henne tillkänna. Föremålen för akademiens verksamhet beröra i egent-
ligaste mening nationens heligaste intressen, och för dem har man icke
rätt att vara likgiltig.

På samma, gång vi uttala den oss närmast om hjertat liggande
förhoppningen, att någon annan, rustad med djupare och vidsträcktare
insigter, än dem vi ega, ville upptaga till behandling den fråga, vi här i
all korthet hafva vidrört, hemställa vi, om det icke vore skäl, att äfven
historiens och skaldekonstens målsmän utom akademien en gång öppet —
berömmande eller ogillande — sade sin tanke om akademiens verk-
samhet i och för dessa ämnen. Vi hafva hört mer än en grundlig
forskare. enskildt uttala sitt ogillande af svenska akademiens sätt att
behandla historien och biografien.

En jämförelse mellan poesiens tillstånd i de land, som äro välsig-
nade med särskilda statsinrättningar till skaldekonstens fromma och
förädling, och dem, i hvilka sådana, officiella drifhus icke finnas, utan
skalderna uppmuntrats endast af allmänheten, torde leda till ganska
nedslående resultat för de. förra. Oss har det länge förekommit, söm
om dét guldregn, som kommer från svenska akademiens bord, icke vore
särdeles lämpligt att framlocka blommor af äkta svensk skaldekonst.

'	'	—E., '
567

Anmälningar.

Två nya tidskrifter i Danmark.

Dansk Tidsskrift for Kirke- og Folkeliv, Literatur og Kunst, under
Medvirkning af H. N. Clausen, H. Martensen, C. Paludan-Müller,
William Scharling, J. L. Ussing, J. J. A. Worsaae, udgivet af
Henrik Scharling. 1—3 Heft. —7 Kjöbenhavn, Gyldendalske Bog-
handel 1869.	'

For Ide og Virkelighed, et Tidsskrift udgivet af R. Nielsen, Bjorn-
stjerne-Bjornson og Rud. Schmidt, totste Hefte. Andet Oplag.
April 1869. Kjöbenhavn, Chr. Steen & Sons Forlag.	\

Det finnes ett yttrande af »gamle Grundtvig», som ej illa »skulle
lämpa sig till ett slags svar på en bekant diplomatisk fråga för några
årtionden sedan rörande vårt danska brödraland: »pourquoi cette puis-
sance ne cesserait-elle pas d’exister?» Derföre att — blefve svaret —
»Vor Herre trænger til Danmark.» Orubbligare kunna ej »Borussia-
nismens» mest hänförde apostlar fasthålla sin öfvertygelse om »der
weltgeschichtliche Beruf Preussens», än danskhetens banérförare står
fast vid den tro, han under mer än en menniskoålder förkunnat med
»lefvande ord»: äfven det lilla landet, den svagare nationen, är, fullt
lika mycket som någon s. k. stormagt, ett oumbärligt redskap för ge-
nomförandet af Guds rådslag och den historiska utvecklingens ändamål!
At denna grundtvigska tanke om en viss för Danmark egendomlig,
högtstående, dess oersättlighet bland folken betingande uppgift inom
odlingens historia, har i våra dagar. ett yngre slägte, som med be-
undrande tillit vädjar till den gamle siarens stolta framtidssyner, vetat
gifva en ny och öfverraskande vändning. Ja, det förhåller sig i san-
ning så, säger man, en sändning af yttersta vigt är, just i innevarande
tid, förelagd det danska folket! »Olyckan, som .har öfvergått oss, är
blott ett andens vårtecken, ett vittnesbörd om att norden måste lära
sig känna sin besökelses tid. Vi hafva nått till den vändpunkt, der,
för första gången under ett årtusende, den grundsumma af innerlighet,
den skatt af en djupt etisk lifsbetraktelse, den tankrika blick på ande-
lifvets motsatser, hvarmed de nordiska folken gjort sitt inträde i histo-
rien, tränga igenom.----- — Den utlefvade kulturverlden kan ännu
få besanna, Luthers ord: »Im Norden ist ein Rückhaltpunkt!» Vi måste
lära oss inse det: nu eller aldrig har anden kallat oss!» — Samma
tankegång fullföljes vidare sålunda: »Skola vi gälla i menniskolifvets
stora samfuud, måste vi gälla genom det, som är vårt eget. Men detta
hvilar skimrande i forntidens fjerran ;■ poesien öppnade vår syn till att
se det, poesien gifver oss det ej i våra händer. Siaren gifver oss viss-
het om att vi kunna lyfta det högt i nutidens glans, men det lyftes
ej genom någon magisk besvärjelse----Skall den visshet, siaren har
568

TVÂ NYA TIDSKRIFTER I DANMARK.

gifvit ôss, hålla stånd, måste den sätta tankens krafter i arbete.------------
Men här stå vi åter vid Nielsens filosofi!»

I denna filosofi, i dess ledande grundtankar vill man finna rätta,
tydningen af »siarens» i ett profetiskt halfdunkel höljda utsagor och
det afgörande svaret på frågan om Danmarks framtid. Också är hän-
visningen till den af prof. R. Nielsen framställda verldsåskådningen en
ständigt återkommande refräng ej endast i de båda broschyrerna —-
B, Nielsens filosofi og den Grrundtvigske Anskuelse samt Til Oriente-
ring — af den anonyme författare^ vi ofvan citerat, utan i en hel serie
af smärre skrifter och tidningsuppsatser, hvilka utgöra den ena sidans
inlägg i den vidlyftiga strid »om Tro og Viden», som nu i flera år
nästan oafbrutet fortgått inom danska litteraturen. Den nya lärans
betydelse är således — yrka dess anhängare — ingalunda begränsad
till de egentligt filosofiska problemens område; alla vår tids kultur-
frågor, och särskildt de danskt-nordiska, skola genom nämnde tänkares
»grundidéer» finna sin slutliga'utredning. »Som en lågande stjernbild»,
heter det i .sistnämnda broschyr af signaturen Gb, »har Nielsens filosofi,
efter långvarig förberedelse i stilla vetenskapligt arbete, brutit fram
öfver den danska kulturens horizont»; den framträder såsom »en frukt-
bärande upptäckt» och har i ' följd -häraf blifvit »den medelpunkt, i
hvars strålar alla uppgifter vinna klarhet och bestämdhet» — »Vårt
kulturlif i innevarande århundrade bildar en underligt sammanknuten
väf, der de särskilda afdelningarne på det egendomligaste sätt gå öfver
i hvarandra. Der finnas estetiska, vetenskapliga, politiska och religiösa
kriser, mellan hvilka på många punkter varsnas endast mycket obe-
stämda öfvergångay. När nu ingen har försökt sig på att skilja denna
väf- isär och utreda trådarne, så är orsaken helt enkelt den, att man
saknat en hållpunkt. Denna hållpunkt är gifven i Nielsens filosofi.
Ehuruväl densamma är en fortsättning af en universel andeverksamhet,
af ett genom alla folk och tider fortsatt kämpaverk, så har den dock
sina djupaste rötter i rörelser, söm falla innanföre den danska kulturen.
Dessa äro dess förberedelse, den är deras sammanfattning och förklaring.
Häraf följer då, att dess resultat blott behöfva böjas tillbaka, så komma
dessa rörelser att visa sig i sammanhang och inre förbindelse, under
det att de nu antingen äro sammanblandade eller stå löst och mass-
artadt gentimot hvarandra. Oehlenschlægers poesi, Heibergs estetik,
Grundtvigs folklighet, Plougs politik och Kierkegaards reflexion : man
anlägge på dem såsom måttstock grundtankarne i Nielsens filosofi, och
man förstår dem; man underlåte det, och man förstår dem icke.»

Sällan, om ens någonsin förut har väl i nyare tider en filosofisk
teori vid sitt första framträdande blifvit helsad med hyllningsrop, som
mera närmat sig intill det kolossala. Vårt århundrades hittills mest
berömda tankebyggning får endast tjena till den fotställning, på hvilken
man triumferande reser den danska spekulationens ärestod. »De He-
gelska begreppen», skrifver en författare i Fædreländet, »likna de som-
marfåglar, som födas utan muri och ingen föda förmå taga till sig;
den filosofi, som med hunger efter det verkliga förenat förmågan att
fullständigt, göra dess innehåll till ett med tankens egen utveckling,
har hittills blifvit förkunnad allenast vid Köpenhamns universitet.»
Det säger sig sjelft, att de högstämda loforden på intet vis bragts till
tystnad af de talrika och hetsiga protester, som utslungats från det
läger, der man svurit »den kristliga dogmatikens» fana tro och lydnad.
TVÂ NYA TIDSKRIFTER I DANMARK.

569

Hvad vi derimot icke anse osannolikt är, att rätt mänga af prof. Niel-
sens lärjungar på sista tiden, i följd af en från annat håll utgången
väckelse börjat vackla i sin öfvertygelse om det höga värdet af mästa-
Tens »upptäckt.» Vid Nielsens sida står såsom universitetslärare i filo-
sofi professoren d:r H. Brochner. I allt en motsats till sin äldre em-
hetsbroder — lika klar och skarpsinnig, samlad, återhållsamt pröf-
vande, som Nielsen är fantasirik, vulkanisk, sjudande af lust och kraft
att producera — namnes han äfven af den senares anhängare såsom
den, hvilken företrädesvis synes fustad att upptaga de Nielsenska sat-
serna till granskning. >,Såväl Nielsen som hans kollega», yttrar förf.,
af Til Orientering, »stå på det filosoferande medvetandets grund; det
är tankar som mötas med tankar, och det kan aldrig, som vid den
tyska ortodoxiens motstånd mot Strauss, blifva fråga om någon lar-
mande förkättring.» En sådan granskning, skarp och inträngande, har
prof. Brochner låtit den Nielsenska teorien undergå i sin sistlidna år
utgifna skrift: Problemet om Tro og Viden. Enig med sin motståndare
i den absoluta förkastelsedomen öfver all teologisk ortodoxi, skiljer
han sig afgjordt från honom ifråga om ståndpunkt och metod vid det
uppbyggande arbetet inom vetenskapen. Den kritik, prof. Brochner
riktar mot den Nielsenska lärans hufvudpunkter, är ämnad att förbe-
reda framställningen af hans egen positiva åsigt inom religionsfilosofien,
hvilken dock ännu ej blifvit offentliggjord. Så mycket synes imel-
lertid redan på stridens innevarande stadium ligga i öppen dag,
att »Grundidéernas» högt uppburne författare, äfven om han hittills
med blott ringa möda parerat de visserligen våldsamma, men, som
vanligt, något klumpiga utfallen från filosofiens »bekännelsetrogne»
motståndare ex professo, hädanefter måste uppbjuda hela sin obestrid-
liga fintlighet för att värja sig mot dén nye angriparen, som ingalunda
är honom sjelf underlägsen i logisk styrka och smidighet.

Det är for denna gång icke vår afsigt att dröja vid de mellan de
båda ifrågavarande vetenskapsmännen rådande meningsskiljaktigheterna
eller öfverhufvud vid de inkast, som blifvit gjorda och kunna göras
mot prof. Nielsens egendomliga, lära om tro och vetande såsom »absolut
ueensartede Principer.»1) Derimot hafva vi ansett rätta tidpunkten nu
vara inne att fösta svenska allmänhetens uppmärksamhet vid vissa ge-
nomgående grundtankar i den nyaste danska filosofien, stadigt fast-
hållna, trots oförenligheten mellan deras åsigter i öfrigt, af denna
filosofis båda målsmän. Just dessa för både Nielsen och Br0chner ge-
mensamma grundtankar synas nu på väg att, särdeles i den inklädnad,
som gifves dem af den förstnämnde, erhålla en vida större utbredning,
än som förut kunnat blifva fallet. Förhållandet är nâmîigen, att den
filosofiskt-teologiska fejden i Danmark, änskönt den stått på’ dagord-
ningen i snart dryga fyra år, dock så föga kan sägas lida mot sitt
slut, att den fastmera innan kort torde flamma upp med större häftig-
het än någonsin. I början af innevarande år utkom i Köpenhamn det

/) En granskning af denna läras filosofiska förutsättningar och följder föreligger från
svensk sida i afhandlingen Om den religiösa tron och vetandet (Nordisk Tidskrift Jan.—
Febr. 1867) af prof. Axel Nyblæus, åt hvilken förf, den utan jemförelse mest framstående
bland den Nielsenska filosofiens teologiska motståndare gifver det vitsordet, att han »bevisar
och belyser med segerrik klarhet det alldeles ohållbara i prof. Nielsens dualism mellan det
teoretiska och praktiska.» (Jmfr Om Tro og Viden. Et Leilighedsskrift af H. Martensen,
sid. 145, — Kjöbenhavn 1867).
570	Tvl NYA TIDSKRIFTER I DANMARK.

länge förebådade stora arbetet: JReUgionspMlosophie af R. Nielsen. Ge-
, nom en uttömmande redogörelse för sina religionsfilosofiska åsigter vill
förf, här en gång för alla leda i bevis, att: »den långa striden mellan
religion och vetenskap har ursprungligen sin grund i en oklar sam-
manblandning af de olikartade principerna, och måste alltså upphöraj
när sammanblandningen upphör». Försöket att framtvinga »den eviga
freden» mellan teologi och filosofi synes dock icke heller denna gång
hafva någon utsigt att lyckas; ej förr har prof Nielsen blifvit synlig
på stridsplatsen med sitt grofva artilleri, än han från alla håll finner
sig kringsvärmad af fiendens lätta trupper. Upprättandet af Dansk
Tidsskrift for Kirke- og Folkeliv, Literatur og Kunst röjer den så länge
skoningslöst förföljda teologiens afsigt att nu i sin ordning gå plan*
messigt anfallsvis tillväga. Tidskriftens utgifvare. Lic. teol. Henrik
Scharling, som sjelf vid åtskilliga tillfällen i vredgade manifester tagit
till orda mot Nielsen och hans anhängare, har till medarbetare erhållit
Danmarks två förnämsta teologer: den allmänt vördade fosterlands-
vännen prof. H. N. Clausenj samt H. Martensen, Sjællands namnkun-
nige biskop, den spekulative dogmatikern med den eleganta, fint pole-
rade formen, inom hela samtidens »förmedlingsteologi» den måhända
mest glänsande virtuosen. Redan i sitt första häfte har hr Scharling
vid angifvandet af den nya tidskriftens »Standpunkt og Retning» skyn-
dat att kasta utmaningshandsken åt den uppfattning af kristendomen,
»som särdeles under nyaste tiden talat stora ord, ja, till och med ut- .
gifvit sig för den Messias, som skall lösa kulturlifvets smärtsammaste
förvecklingar.» Länge har ej den teologiska utmaningen behöft vänta
på svar, ty knappt hade Dansk Tidsskrift börjat sin bana, förrän den
möttes af en välrustad och stridslysten kämpe : For Ide og Virkeligked,
et Tidsskrift udgivet af R. Nielsen, Bjomstjerne-Bjornson ' og Rud.
Schmidt. I .förläggare-firmans anmälan af tidskriften yttras, att den
/ skall »söka göra tillfyllest för sitt namn i öfverensstämmelse med en
bestämd grundåskådning, för hvilken den mans namn, som har lemnat
den första afhandlingen, må ensamt tjena som program.» Denna första
afhandling — Idé og Virkelighetl — har till författare prof. R. Nielsen ;
sitt och tidskriftens program har han antydningsvis uttalat, då han
erinrar sina läsare om följande yttrande af Soren Kierkegaard:

»Att anbringa ett afgörande — och detta är uppgiften — låter '
sig icke göra på samma sätt som allt annat —• — — Nej, ett afgö-
rande anbringas annorlunda än ett annat. Som rofdjurets språng på
sitt byte, som örnens stöt i fallet, så anbringas ett afgörande : plötsligt
och samladt i ett. Och likasom rofdjuret förenar slughet med kraft,
först slugt håller sig alldeles stilla — så stilla kan intet tamt djur
vara — och derpå samlar sig helt i ett enda språng eller stöt —t så
kan intet tamt djur samla sig i ett eller resa sig i språnget på
sådant sätt anbringas eft-afgörande. Först stilla — så stilla är vädret
aldrig på en stilla dag, så stilla är det endast före thordön — och så
bryter det löst.»

Detta »afgörande», så energiskt påyrkadt,, detta,. som nu pånytt
»bryter löst» inom den nyasté filosofien i Danmark, men denna gång
inför en större allmänhet än den, som fyller universitetets hörsalar eller
läser filosofiska skrifter — hvari består då detta ena nödvändiga i
striden för idé och verklighet? — Vi skola vid besvarandet af denna
fråga gå något tillbaka i tiden för att höra, huru prof. Nielsen och
TVÂ NYA TIDSKRIFTER I DANMARK.	571

hans uttolkare under stridens olika skiften sjelfve fastställa de punkter,
på hvilka man företrädesvis måste lägga ton vigten.

Högsommaren år 1864 afslutade prof. Nielsen första delen af
grundidéernas Logik, som kort derefter utkom i bokhandeln. En läs-
värd anmälan i Dansk Ulaanedsskrift samma år af en icke namngifven
författare redogjorde för hvad i arbetet ville, gälla såsom i rent filo-
sofiskt hänseende nya uppslag. Det dröjde dock ännu någon tid bortåt,
innan den icke synnerligen lättfattliga läran började sysselsätta upp-
märksamheten i vidsträcktare kretsar. Skriftvexlingen för och mot
densamma tog sin egentliga ^utgångspunkt från en anmälan af. Grund-
idéernas I^ogik i Fcedrelandet (d. 9 och 16 September 1865), för-
fattad af hr Rudolf Schmidt. I denna uppsats gifves liksom första
utkastet till det uppfattningssätt, som sedermera med allt större be-
stämdhet velat i den Nielsenska filosofien se framför allt en dansk
nationalangelägenhet, ett ^på en gång folkligt och kulturhistoriskt
initiativ» som inom andens verld bragt »förglömda källsprång» i dagen.
Syftande på det ofvannämnda arbetets samtidighet med det danskt-
tyska kriget, yttrar anmälaren:

. »I sorgens . och blygselns tid har det tankefoster blifvit utsändt,
som ganska säkert är det betydligaste som sedan 1848 sett ljuset här
i landet; i förödmjukelsens stund har vår nationalitet trädt fram med
det segerrikaste tecken på egendomlighet, den på lång tid haft att
uppvisa. Vi inse, att vi genom att tillägga betydelse åt denna om-
ständighet lätt utsätta oss för ett vulgärt gäckeri; men detta får så
vara. Ty är den lärdom, historien, trots alla missvisningar, bjuder
menniskorna nu en gång denna, att ett folks, lif alltid är betingadt af
dess kraft till att häfda det andliga, och att der likaså lätt kan ut-
plånas en förg ur regnbågen, som ett folk med tillräcklig förmåga att
upprätthålla-sin andliga egendomlighet kan utplånas ur folkens antal,
så må vi väl häri se ett varsel för framtiden, men tillika, en finger-
visning för nutiden. Är vår utsigt utåt stängd, står det dock fast,
att overksamhet nu skulle vara vår farligaste fiende. Hvilar öfver oss
en tung, höstlig himmel, böra vi genom arbete hålla lifskällan varm
inom oss. Det gäller att ådagalägga vår rätt att vara till. I detta
hänseende har det unga slägtet en stor uppgift sig pålagd, hvilken det
måste möta med all den duglighet, det eger.-----------------Utsjunga ett
hopp kunna vi ej längre, men vi kunna blifva säkra på oss sjelfve i
tankens klarhet. — — Vill den danska ungdomen tillfyllestgöra de
kraf, som ställas på den, måste författarens sträfvanden hos denna ung-
dom finna sitt sjelfskrifna publikum.»

Dessa prof. Nielsens filosofiska sträfvanden äro nämligen, enligt
anmälarens åsigt, i full samklang med nutidens djupaste behof, hvilka
i allt väsentligt genom dem' finna sin förklaring: .

»Verklighet!» är tidens lösen och märket på alla de fanor, under
hvilka tiden kämpar. Nationaliteten, som i de mägtiges rådplägningar
betraktades som en skuggartad fantasi, - har nu blifvit en princip.
Metternichs ande fick se, att Italien var mera än ett geografiskt be-
grepp. Det är en verklighetslag, skalden har uttalat i de enkla, kraf-
tiga orden: »Det Skilte böjer sig sammen». — En större sammanslut-
ning med verkligheten röjer sig äfven i alla lifskraftiga sträfvanden
inom den nyare konsten, hvilka ofta genom förhastad ifver fått ett
barockt utslag, ss. t. ex. præraphaëlismen i England. Det uthålliga
'572	TVÂ NYA TIDSKKIFTER I DANMARK.

sinnet för det psykologiskt verkliga, hvilket i alla sina skiftningar
dock blir ett medel för idéens taktfasta utveckling, är det, som åt
Bjornsons poesi förlänar dess styrka. Och hvad vetenskapen angår,
hafva Bacos sköna ord: »endast som barn kommen J in i himmelriket;
endast derigenom, att förståndet såsom ett barn undervisas af erfaren-
heten; kommen J till herravälde öfver det verkliga» — ej någonsin
förut satt så mägtiga, undersökande krafter i rörelse, som i den tids-
ålder, i hvilken vi lefva. Men denna starkare fart mot verkligheten
ställer på hvar je område frågor till tanken, som den omedelbara erfa-
renheten , aldrig är i stånd att besvara. Efter att under loppet af ett
långt, lif hafva arbetat sig igenom alla vetandets och tänkandets regio-
ner, efter att hafva byggt sig mägtiga utanverk i en hel serie under-
sökningar, hvilka alla bero på den innerligaste vexelverkan mellan
den filosofiska forskningen och fackvetenskapens resultat, har författaren
omsider i Grundidéernas Logik I, som för sig är ett afslutadt helt, rest
det första tornet af den borg på tankens fjell, derifrån han bjuder
samtiden sin, af tidens egna kraf bestämda, åskådning af tillvarons
grundförhållanden.»

För att nu leda sig fram till denna åskådnings kärnpunkt, åt
hvilken allt det öfriga hos förf, är ämnadt att utgöra ett fast underlag,
ger hr Rud. Schmidt följande utveckling af prof. Nielsens lära om
filosofien såsom »en vetenskap om hvad som kan vetas»:

»Om någon påsfode, att malmen i bergen, stenarne i hafvet och
snön på de otillgängliga fjellen icke kunde vara till, så framt icke
ett öga såge dem : så skulle man säkert mena, att det ej stode rätt
till med hans förstånd. Icke destomindre går. författarens verk just ut
på att uppvisa, att intet som helst kan vara till, utan för en subjektiv
uppfattning, hvilken bestämmer det såsom det, som är till. Frågar
man nu: huru vet han det? så blir svaret: han vet det just genom
sin undersökning af vetandets eget väsende, i det han påvisar den
deri ingående dubbelheten, hvilken måste vara densamma i hvart och
ett medvetande, också i ett gudomligt. Denna dubbelhet består i ett
vetande af sig sjelf förmedelst ett vetande af annat och ett vetande af
annat förmedelst ett vetande af sig' sjelf. Endast i och genom denna
dubbelhet inser vetandet sin begränsning I djurets medvetande inser
vetandet icke sin begränsning; för snigeln har tillvaron inga gåtor,
ty blott det är till, som snigeln för sig objektiverar, och det är till
blott så, som den objektiverar det. Nu är det märkliga just detta, att,
i det att det 'menskliga vetandet fattar sig sjelft såsom ändligt och
begränsadt, fattar det i och med detsamma sin princip och i principen
sin oändlighet. Håller du upp en spegel framför ett föremål, så finnes
föremålet till, vare sig spegeln krossas eller icke: detta är den mensk-
liga subjektivitetens förhållande till tillvaron. Men lika litet som du
kan tänka föremålen • utanför rummet, lika litet kan du tänka dem
utanför vetandet, väl att märka: det gudomliga vetandet. Och då
vetandet, i följd af dubbelheten i dess princip, icke kan tänkas utan
en vetande, så måste äfven det gudomliga vetandet vara uppburet af
subjektivitet. ------— — Författaren vänder sig här polemiskt mot
det materialistiska uppfattningssätt, som utan att någonsin hafva under-
sökt vetandets förhållande till de fakta, det uppfattar, i uppblåst sä-
kerhet på sitt vetande om fakta, vill låta dem förklara sig ur sig
sjelfva. Men ,han vänder sig ej mindre polemiskt mot de förment
TVA NYA TIDSKRIFTER I DANMARK.	573

vetenskapliga sträfvanden, som vilja låta oss begripa tingen i deras
förhållande till ett ursprung, som ligger utanför det menskliga* vetan-
dets gränser Han visar oss, huru långt ett dylikt begripande på ra-
tionel väg är möjligt att ernå. Vi kunna, med vetandets egen fordran
till utgångspunkt, nå fram till begreppet om ett vetande, som i en
enhet äf eviga tankar breder ut sin klarhet öfver tillvaron i dess hel-
het; vi kunna höja oss till tanken om en magt; hvilken, såsom ve-
tandets reala utslag, bär upp hvart stoftgrand i universum. Men den
allvetande Guden, hvilkens öga finner dig vid det yttersta hafvet, och
den allsmägtige Guden, som kan göra månen och jorden till intet:
•Honom har du att söka endast i ditt eget inre, Lalande sökte Honom
med kikare i rummet, men fann Honom icke; och sök du Honom ej i
den spekulativa dogmatiken, tÿ du finner Honom icke der! Detta är
det afgörande; under det ätt förf, aldrig blir oense med uppenbarelsen
och religionen, kommer han i en väsentlig konflikt med teologien.»

»Detta är det afgörande», yttrar hr Bud. Schmidt; — och i sjelfva
verket xhar han här angifvit hvad som torde kunna betraktas såsom
den nyaste danska filosofiens starkast framträdande egendomlighet. Hos
Brochner såväl som hos Nielsen är »den väsentliga konflikten med
teologien» en gifven följd af deras allmänna ståndpunkt såsom tänkare,
hvilken naturligtvis nödgar dem att, ställa sig till efterrättelse en helt
annan logik, än »den bekännelsetrogna.» Men under det att den förre
merendels nöjer sig med att kallblodigt blotta och kortfattadt aflarda
dogmatikens quasi-spekulativa taskspelarekonster, egnar sig den senare
med rastlös, brinnande ifver — och dertill med den omisskänneliga
tillfredsställelse, man erfar vid en sysselsättning, bedrifven con amore —
åt undergräfvandet äf teologernas dogmbyggnad. Utrotningskriget mot
kristendomens maskerade fiender, deras förföljande på alla nya eller
sedan gammali kända smygvägar, uppspårandet och undanrödjandet af
det oäkta gods, de vilja insmuggla ömsom i filosofien, ömsom i religio-
nen — detta har nu i många år varit prof. Nielsens älsklingsuppgift,
och kan ur viss synpunkt sägas utgöra A och O i hela hans författare-
verksamhet. Man tage för sig nästan hvilken som helst af hans tal-
rika skrifter: väre sig att de röra strängt filosofiska eller andra ämnen,
märkes snart, huru bevisningen är alltigenom så anlagd, ätt den i sista
hand bör gifva ökadt eftertryck åt det »præterea censeo», man redan
från början ser framskymta; sällan tager prof. Nielsen pennan i hand,
sällan stiger den vältalige föreläsaren upp i en kateder utan att bittida
och sent —- man skulle kunna tycka: i tid och otid — i tusende
skiftande vändningar inskärpa hos alla, som lyssna till hans ord, sitt :
»för öfrigt är min öfvertygelse den, ati teologien bör utrotas från
jorden!»	*	•	.

Den förmodan ligger då nära tillhands, att de från den teologiska
kristendomsuppfattningén härrörande vådor, till hvilkas afvärjande den
genialiske universitetsläraren så enträget kallar Danmarks bildade ung-
dom i vapen, måste, åtminstone efter prof. Nielsens eget sätt att se
saken, bestå i en farligare missriktning, än den blott teoretiska. Alle-
nast för att motarbeta denna missriktning har prof. Nielsen ej satt sin
vidlyftiga lärdomsapparat i rörelse; det var en lätt uppgift för hans
uddiga satir, att, till menige mans förlustelse, framställa den ostadigt
vacklande, efter en »spekulativ» lösning af »trosmysterierna» famlande
dogmatiken såsom ur rent vetenskaplig synpunkt ett sannskyldigt:
574

TVÅ NYA TIDSKRIÏTER I DANMARK.

»Monstrum horrendum, informe, ingens, eui lumen àdemtum est.»
Men detta logiska vidunder, denna »mirakelmetafysik» som söker sin
räddning undan de besvärliga tankelagarne genom att hänvisa till »det
öfverlogiska»1), är, trots dess otymplighet inom det teoretiska, ingalunda
af ofarlig beskaffenhet, när praktiska lifsångelägenheter bringas å bane.
Likasom hos den enskilde de teologiskt-dogmatiska sympatierna ge-
menligen urarta till ett medvetet eller omedvetet köpslående med san-
ningen, till ett fegt mäklande om ett mer eller mindre ifråga om de
dogmer och undervferk, den rätta, »saliggörande» tron anses böra föra
med sig i släptåg, så skulle denna samma halfhetens och »ackordens»
ande, om den finge slå rot hos folket i dess helhet, snart nog blifva
en skadlig parasitväxt på folkbildningens och det nationela lifvets
friska stam. Denna filosoferande ortodoxi, som skyggt ryggar tillbaka
för hvarje klart och bindande »antingen—eller», denna — äfven i vårt
kära Sverige icke alldeles okända — nymodiga spekulation, som »&e-
^årar de Jialfbildade med dogmatiska talesätt och metafysiska tvety-
digheter» — om hela denna riktning förklarar prof. Nielsen beslutsamt,
att den, sedd i dess verkningar på odlingen öfverhufvud, endast tjenar
till att Mmma och iortfuska (forgyakle) det andliga lifvet i nutiden.»
Skall det moderna kulturlifvet i alla dess förgreningar genomträngas
af kristendomens närande safter, då måste det förvridna, det ortodoxt-
dogmatiska trosbegreppet vika för en bibliskt sann uppfattning af me-
ningen med det uttrycket: att tro på Kristus. Hvad vi behöfva, är
en religiös folkbildning, som, på samma gång den framställer sann
religiositet såsom det högsta af allt, ej försummar att tydliggöra, huru-
som denna väl låter sig förenas med den rikaste bildning, det klaraste
vetande. Hvad vi, för en dylik folkbildnings ernående, måste på lif
och död bekämpa, är, å ena sidan, den vanställande uppfattningen af
den kristna tron, som vill göra dennas vara eller icke-vara beroende
af försannthållandet af ett visst qvantum kyrkliga dogmer; å andra
sidan den ickc mindre vanställande uppfattningen af det filosofiska
vetandet, som synes vilja förnedra detsamma till att ännu en gång blifva
en »trons tjensteqvinna» i lägsta mening. Tron, sådan den af orto-
doxien predikas, hetsar de dogmatiskt troende mot de icke-dogmatiskt
troende — de förre, »Guds barn», kunna ju ej lätteligen sämjas med
»anhängarne af denna verldens fùrste» ! — »den rena läran» har i
längden alltid verkat splittrande, samhällsupplösande. Vetandet, sådant
det af vissa »kristliga filosofer» handhafves, bortblandar hufvudfrågan
och förslöar sinnet för sanningen, när apologeten erbjuder sig att —
visserligen ej fullständigt, men åtminstone »till en viss grad»! — »spe-
kulativt» begripliggöfa skapelsen af intet, inkarnationen, inspirationen
o. s. v. — alltid dock mèd användande på lämpliga ställen àf de
»ödmjuka inkonsequenser», hvilka lära vara berättigade vid bemödandet
att, mot »otrons» inkast, deducera dogmernas förnuftsenlighet ! Derföre
är denna tro och detta vetande det förnämsta hindret, deras undan-
rödjande det förnämsta vilkoret för det andliga lifvets uppblomstring
i. nutiden.

') Jmfr den bitande stridsskriften mot Martensen och teologien Om »den gode VUlie»
som Mögt i Videnskaben af R. Nielsen, (Kjöbenhavn 1867)< der förf, bland annat söker
visa, hurusom det icke är »den vetenskapliga kritiken», ntan tvärtom den s. k. »kristliga
apologetiken», som »undergräfrer kristendomen.»
TVÂ NYA TIDSKRIFTER I DANMARK.	575

Sådan är den allmänna grundåskådning, prof. Nielsen senast ut-
vecklat i sina föreläsningar, hösten 1867, vid Kristiania universitet,
dit han blifvit inbjuden af norska studentkåren, som önskade i sin
egen krets höra den man, hvilkens lära väckt sådant uppseende i
grannlandet. Här, då han för första gången skulle tala till ungdomen
vid ett främmande lärosäte,- försummade prof. Nielsen ej att ånyo upp-
taga sitt lifs stora tema: kristendomens seger genom teologiens neder-
lag. Han behandlar detsamma företrädesvis ur synpunkten af den
religiösa folkbildningens höga betydelse för vår tid med dess inom
alla områden Öfverhandentagande riktning åt det folkliga, demokratiska.
Det djupa tidsbehofvet af en sådan bildning' kan teologien icke fylla.
Ej ens bonden vid plogen, långt mindre de mera kunskapsrike, låta
sig i våra dagar intalas, att- de dogmatiska spetsfundigheterna inne-
bära den rätta tolkningen af kristendomen. Och hvad än värre är:
det teologiska betraktelsesättet rentaf vänder upp och ned sjelfva
principen i kristendomen, i det att vid bedömandet af det kristliga
efterfrågas, icke hvad menniskan, genomträngd af den religiösa sjelf-
försakelsens och kärlekens ande, är, vill och gör, utan först och sist
huru mycket hon tror i dogmatiskt hänseende. * Men ett sådant sätt
att framställa Kristi, lära kan och bör icke få förblifva oimotsagdt:

»En blick på den andliga ställningen i nutiden lärer oss», yttrar
rörande denna punkt prof. Nielsen, »att teologernas mångförgade dogma-
tiker icke längre äro i stånd att hålla sig uppe vid de i städse
växande antal och med, förnyad styrka frambrytande motsägelserna,
eller att åt den religiösa folkundervisningen gifva någon fast, allmän
giltig grundval. En revision af trosläran i dess helhet,, en utveckling
och framställning af kristendomens väsende, som kunde visa, huru de
personliga sanningarne i inbördes sammanhang framgå ur en enda, i
sig sjelf giltig princip, må väl, hvad det religiösa tänkandet angår,
sägas vara af nöden. Men skall en sådan revision genomföras, då
måste teologien bort, ty teologien bortfuskar principen. Skall ett
yngre slägte af folkliga religionslärare finna den rätta tonen, träffa
det «rätta målet och med den andliga öfverlägsenhet, som endast sä-
kerhet i tänkandet kan gifva åt ordets förkunnare, träda upp mot en
reflekterande tidsanda, då är en strängare, på lifsuppgifternas lösning
uttryckligen beräknad förskola alldeles nödvändig. Från teologiska
förutsättningar är en sådan förskola omöjlig; skola presterna komma
fram, måste teologerna bort, ty teologien bortfuskar principen!»1).

Ett härnadståg i det af förf, förordade syftet, för att stäfja »den
bekännelsetrogna dogmatikens» försök att »bortfuska» kristendomens
sanningar, pågår ock nu som bäst inom hela den protestantiska verlden.
Det nittonde århundradet har också sina korståg, hvilka omsider skola
åt församlingen återeröfra evangeliets förlofvade land ur trångbröstade
symbol-tillbedjares händer. Denna ny-protestantiska rörelses uppkomst
i Danmark skildras af prof. Nielsen på följande sätt :

»Det gällde vid början af vårt århnndrade något mera än att
blifva en smula anderik i en andefattig tid; det gällde att gripa trons
banér, bryta med vantrons väsende och göra brytningen så djup och

J) Jmfr Om Hindringer og Betingelser for det aandelige Liv i Nutiden. Sexten Fore-
jaesninger, holdte ved Universitetet i Christiania, September—Oktober 1867 af R. Nielsen.
Kjöbenhavn 1868, sid. 275.	*
576	TVÅ NYA TIDSKRIFTER I DANMARK.

oläklig, att den aldrig mera kunde helas. Så skedde då en brytning
med alla tidens magter, en brytning för trons skuld i menighetens
namn; det kom till kamp, inspirerad kamp för lifvets rätt, för andens
ljus, »for Gaaden i det Guddomsord, som skaber, hvad det nævner,
som fylder Dale trindt paa Jord, og Klipperne udjævner.» Det gällde
ej att gå på ackord med den formella upplysningen, smycka sig med
förnuftets skönheter och få sig en gloria genom att anbefalla en ny
medelväg; nej, medelvägstiden var förbi: det gällde att bryta igenom.
Hade uppgiften varit att på ett sinnrikt, för de bildade behagligt sätt
insmuggla ett qvantum satis af den gamla tron utan att stöta det nya
förnuftet: då skulle en smakfull, oratorisk sammansmältning af mycket
subjektivt med något objektivt, litet mystik och litet filosofi, litet
Johannes och litet Jakobi hafva varit fullkomligt tillräcklig. Men här
var fråga om något mera; det gällde just att icke glida öfver ojemna
ställen, utan trycka på plogen och plöja så djupt, att det spirande
sädeskornet kunde slå rot och menigheten se sin fruktbara grund med
de heliga källorna. Den upplysta tidsåldern menade nu visserligen,
att ett återuppväckande af fädernas enfaldiga tro var en lika stor
folklig omöjlighet som vetenskaplig orimlighet; men den upplysta tids-
åldern misstog sig. Den gamla tron stod upp »som Ax i Vang, som
Mai i Bogeskove»; den stod verkligen upp igen till allas förundran.
En påskmorgon — ja, huru obegripligt! — en påskmorgon gaf den
döda lif, »en Paaskemorgen kom og tog — det sorte Kors fra Graven.»

Den klarhet öfver de religiösa stridsfrågorna och den pålitliga
vägledning vid deras lösning; hvaraf vi i vårt eget land hafva béhof,
fullt lika mycket som i Danmark, står helt visst icke heller hos oss
att vinna på det håll, der man bjuder oss på »litet mystik Och litet
filosofi» och spiller krafter i gagnlös- äflan att lappa eri ny klut på ett
, gammalt kläde. Föga uträttar man för den nya tidens kraf endast
genom det känslosamma sysslandet med omstufningen af det gamla ;
ty — för att tala med prof. Nielsen i hans inledningsuppsats — först
der skola »massorna samla sig, der de ana en tanke»; der »lyssna de
till ordet; skönja ljuset, tränga sig fram att helsa frihetens dag.» Gerna
ville vi i den nye stridsmannen For Ide og VirTcelighed se en bud-
bärare om annalkandet af denna »frihetens dag»; håller han stadigt ut
i striden för den sanna tron mot den förvända, då skola äfven vi
kunna instämma i yttrandet: »Vår Herre har behof af Danmark.» För
våra danska läsare är det ej obekant, att den kamp mot den teologiskt-
ortodoxa knstendomsuppfattningen, till hvilken prof. Nielsen gifv.it
signalen i Danmark, redan sedan en längre tid lifligt fortgått i Sverige,
och de känna, hvjlken. ställning vår tidskrift i denna strid intagit. De
skola då äfven fatta, att vi — om vi ock i mycket skilja oss från
prof. Nielsen — likväl glädja oss öfver att ifråga om »det afgörande»
på vår sida firina denne väldige bundsförvandt, och att vi ur denna
omständighet hemta nytt stöd för vårt hopp, att på det maningsrop,
som riii inom de skandinaviska landen höres ljuda samtidigt från söder
och i norr, snart skola besannas den norske skaldens ord:

^Fngang, jeg ved, vil det reklie frem
Over de höje Fjeldel»

C. v. B.

----O-O^oo-—
bn

Den religiösa revolutionen i nittonde
århundradet.

La Révolution religieuse au dix-neuvième siècle par F. HUET.
Paris, Michel Lévy 1868.

I.

I dessa dagar för ungefär ett âr sedan spridde telegrafen frän
Rom en öfverraskande nyhet till den kristna^verldens alla kanter. Vid
en högtidlig sammankomst af ett större antal kardinaler och biskopar
i Vatikanen hade inför de församlade blifvit uppläst en påflig skrif-
velse, deri den katolska kyrkans öfverhufvud tillkännagaf sitt beslut
att -följande år sammankalla ett nytt ekumeniskt möte. Den långa
och vördnadsbjudande serie af allmänneliga kyrkomöten för hela den
rättrogna kristenheten, hvilken, likt en sträcka af klart flammande fyr-
båkar, kastar sitt vägledande ljus ut i århundradenas stormupprörda
natt, skulle nu, efter ett mellanrum af trehundrafem år, ökas med ännU
ett sådant, värdigt att blifva minnesstenen öfver Pius IX:s tjenstetid
såsom Kristi ståthållare på jorden. Och likasom af de föregående
kyrkomötena det första i Sicæa, år 325, med förkastande af de arian-
ska villomeningarne lade grunden till den oförfalskade lärans byggnad,
hvilken sedermera på det hittills sista konciliet — det i Trient år
1545—1564 — ytterligare påbyggdes och till skydd mot protestan-
tismens då kringsiggripande kätterier omgärdades med ett nytt antal
saliggörande formler, paragrafer och klausuler — så skall äfven det
nu utlysta tjugonde kyrkomötet veta att tillmöteskomma den närva-
rande tidens andliga behof genom högvigtiga och väl öfvervägda be-
slut och handlingar. Mötet sammanträder i Rom d^ 8 December 1869,
femtonde årsdagen utaf förkunnandet af den nya dogmen om jungfru
Marias »obefläckade aflelse.» Intilldess må de troende af alla nationer
ödmjukt förbida de nya sanningar, som den dagen skola för mensk-
ligheten uppenbaras.

Sådan var den underrättelse, som meddelades de i Rom försam-
lade kyrkofurstarne »den tjugonionde dagen i sjette månaden af men-
niskoblifvandets adertonhundrasextioåttonde år» och genast derefter
kringsändes till vidsträcktare kretsar genom den påfliga bullan: »A.eternî
Patris Unigenitus Filius.»

Vill man lära känna, hvilka de bevekelsegrunder äro, som kunnat
förmå Pius IX till denna under påfvemagtens närvarande ställning;
minst sagdt, oväntade åtgärd, så erhålla vi lättast upplysning härom
'	. • -	37
578 DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.

genom' sjelfva den ofvannämnda bullan. Hon förtjenar en viss upp-
märksamhet äfven derföre, att på mer än ett ställe hennes tankegång
och uttryckssätt framstå såsom typiska för allt hvad »bekännelsetrogen»
verldsåskådning heter. — Ståtligt draperande sig i romarespråkets drägt,
höjer sig det teokratiska aktstycket till en rhetorisk flygt redan i den
så lydände inledningen:

»Pius, biskop, Guds tjenares tjenare. Till framtida åminnelse.
Den evige Fadrens enfödde Son har på grund af den utomordentligt
stora kärlek, med hvilken Han älskat oss, nedstigit från sin himmelska
thron för att i tidens fullbordan befria hela menniskoslägtet från syn-
dens ok, från fångenskapen under Satan och ur den villfarelsens natt,
hvari det redan länge ömkligen försmäktat. Utan att bortlägga den
från Fadren mottagna glorian, har Han i sin födelse genom den .obe-
fläckade och allraheligaste jungfru Maria iklädt sig en dödligs om-
hölje, undervisat oss i den från himmelen härstammande läran, hvilken
han bekräftat med ett stort antal underbara gerningar, samt utgifvit
sig sjelf till ett försoningsoffer för oss, Gud till en välbehaglig gåfva.
Men innan Han efter dödens besegrande uppfor till himmelen, för att
der intaga sin plats på Fadrens högra hand, utsände Han sina apost-
lar i hela verlden, på det att de måtte predika evangelium för alla
kreatur, och förlänade dem myndighet att regera den kyrka, Han
köpt och grundlagt med sitt blod, hvilken är en sanningens pelare och
fasta borg, och hvilken, riktad med himmelska skatter, visar alla folk
frälsningens trygga väg i ljuset af den sanna läran, styrande sålunda
sin kosa framåt mot målet, likt en farkost på denna verldens högt
svallande sjö, så att alla, hvilka kyrkan sluter i sitt sköte, äro i säkert
skydd, när verlden en gång går under. : På det att nu ledningen af
denna kyrka alltid må försiggå i rätt ordning och hela kristenheten
allestädes och under alla tider blifva beståndande i en ^ro, fm lära,
kärlek och samhällighet, har Han såväl lofvat, att sjelf förblifvå hos
sin församling intill tidernas ända, som äfven bland’ alla utvalt den
ene, Petrus, hvilken Han insatt till en furste för apostlame, till sin
ståthållare på jorden, till sin kyrkas öfverhufvud, grundval och me-
delpunkt, på det att .han med oinskränkt magtfullkomlighet må vaka
öfver fåren och lammen, stärka bröderna och råda öfver hela kyrkan,
så äfven vara eh väktare vid himmelens portar, en domare öfver hvad
som bör bindas och lösas; hvilkens utslag i himmelen behålla samma
gütighet, som tillkolnmer dem på, jorden. Och emedan kyrkans enhet
och okränkbarhet samt hennes af Kristus förordnade regering måste
bestå för beständigt, så har Petri välde öfver hela kyrkan öfvergått
till de romerska påfvame, hvilka såsom Petri efterföljare sitta på hans
stol i Rom och äro innehafvare af hans jurisdiktion och hans primat
uti kristenheten.»
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 579

Efter att sålunda hafva medelst en korrekt hierarkisk slutlëdning
beredt sig öfvergången frän försoningens faktum till den verldshisto-
riska nödvändigheten af »embetet» såsom den oumbärliga genomlopps-
kanal, som leder den gudomliga nådens källsprång till de törstande
»fåren och lammen», utbreder sig sändebrefvets författare rörande de
stora gerningar i religionens och bildningens tjenst, för hvilka mensk-
ligheten står i skuld hos Petri efterträdare. »Alla veta», heter det,
»med hvilken outtröttlig omsorg de romerska påfvarne hafva arbetat
på trons stadfästande, på presterskapets tukt och dess heliga och
lärda undervisning, så äfven på att skydda äktenskapets helgd och
värdighet, att dagligen mera befrämja ungdomens kristliga uppfostran,
vårda fromheten och ärbara seder hos folken, försvära rättvisan och
sörja äfven för det borgerliga samhällets lugn, ordning och välfärd.»

Icke alltid har dock kyrkan för dessa sina sträfvanden fått upp-
bära den lön, hvarpå hon kunnat ega anspråk. Särskildt i våra dagar
synas onda magter vara på vag att vrida henne ur handen det seger-
pris, om hvars besittning hon fordom trott sig säker. Det gifves ett
hufvudvilkor utan hvars uppfyllande ingen, egde han än mångdubblade
det största helgons dygder,-kan beträda salighetens väg; detta vilkor
är: den undergifna tron på kyrkans lära. Så kunna ock dödssynderna
i sista hand sammanfattas i en enda, deras rot och upphof: högmods-
synden eller byggandet på det egna förnuftet. Men — när har väl
denna synd varit mera fruktansvärdt i svang, än just i vårt inneva-
rande fömuftsafgudande tidehvarf? När har »otron» djerfvare höjt
sitt hufvud eller tviflet, vädjande till föregifna upptäckter inom natu-
rens och historiens riken, med större ihärdighet stått fast vid sina
inkast mot hvad hittills blifvit trott »alltid, allestädes och af alla?»
»Bekant för alla är» klagar det högkyrkliga sändebrefvet, »hvilka fasa-
väckande stormar i vår tid skaka kyrkan i hennes fogar och af huru
många och stora vådor äfven det borgerliga samhället hemsökes. Ty
af förbittrade fiender till Gud och menniskorna bekämpas Och trampas
i stoftet den katolska kyrkan och hennes helsosamma lära samt den
apostoliska stolens ärevördiga myndighet; allt heligt föraktas, kyrko-
godsen bortröfvas, biskoparne och de ansedde, åt Guds tjenst invigde
män, hvilka utmärka sig genom sin sannt katolska sinnesstämning,
blifva på mångfaldigt sätt förorättade; ordenssällskapen utrotas, gud-
lösa böcker af hvarjehanda art, förderfliga tidningar och mångskif-
tande, ytterst förderfliga sekter vinna allestädes en stor utbredning,
hvarjemte den olyckliga ungdomens uppfostran nästan öfverallt är
presterskapet fråntagen, och, hvad som är ännu mera öroande, på
icke få orter öfverlemnad åt läromästame i gudlöshet och villfarelse.
I följd deraf hafva till stort bekymmer för oss och alla rättsinnade
gudlösheten, sedeförderfvet och den ohejdade tygellösheten, fördömliga
580 DEN religiösa revolutionen i nittonde århundradet.
meningars pestsmitta, laster och förbrytelser utan tal, kränkningen af
gudomliga och menskliga lagar till den grad tagit öfverhanden, att ej
blott vår allraheligaste religion, utän äfven dét borgerliga samhället
är utsatt för faran att dragas in i det allmänna upplösningstillståndets
gränslösa förvirring och oordning.»

Den målning, här för oss upprullas af det närvarandes outsägliga
uselhet och nöd, är lärorik derföre, att den i klar dager ställer fram
ett betydelsefullt faktum. Ett svalg, omöjligt att öfverskyla äfven för
den mest uppöfvade apologetiska konstfärdighet, har i vår tid befästat
sig mellan kyrkan och hennes »rena lära» â ena sidan och å andra
sidan det lefvande hela af insigter, grundsatser 'och sträfvanden, som1
vi med ett sammanfattande namn benämna: den moderna civilisatio-
nen. Alla de frihetens och upplysningens förmåner, hvilka af så många
nationer längtansfullt eftersträfvas, och hvilka de som redan lyckats
förvarfva dem, betrakta såsom sin skönaste prydnad — mot dem
riktas förbannelsen af rättrogenheten par excellence såsom vore de
utväxter på samhällskroppen, en dess helsa undergräfvande pestsmitta.
För oss, »denna verldens barn», som lefva och arbeta långt utom
prestkyrkans förgårdar, förete sig de från hvarje kulturperiod oskilj-
aktiga skefheter och brister såsom öfvergående missljud, hvilka under
utvecklingens fortgång småningom skola bortdö i en fullare harmoni.
För de utvalde teckentydare derimot, hvilka ännu i dag betrakta ve-
tenskap och samhällslif genom konciliernas välkända synglas, kan ett
sanningssökande, sådant som vårt århundrades, svårligen synas leda
till annat än, såsom ett yttersta, »till stad af jämmer och till folk
förtappadt», likt afgrundsporten, som i Dantes Inferno bär till öfver-
skrift:

»O, lémnen hvarje hopp, J som här ingån!»

Dock — en sista utväg står måhända ännu öppen till själames
frälsning ur »tidsandans» pandämonium. Under den öfverväldigande
tyngd ; af bekymmer, som hotar att nedtrycka honom till jorden, har
den helige fadren ej velat lemna oförsökt ett af ålder bepröfvadt me-
del till botande af kyrkans refvor. Detta räddningsmedel är — upp-
lyser oss bullan — sammankallandet af ett ekumeniskt möte, med
uppgift att »ur kyrkan utrota alla laster och villfarelser och i hela
vérlden återställa den katolska religionens upphöjda läror; ty endast
dessa läror kunna i längden befrämja äfven mensklighetens timliga
välfärd, ordningen, lugnet, framåtskridandet, den verkligt grundliga
vetenskapen p. s. v.»

Maningar, hotelser och löften sådane som de, af hvilka det påfliga
sändebrefvet öfverflödar, kunde ej annat än uppeldande inverka på
det kyrkliga parti, hvars anhängare nu såsom fordon) anse all tvekan
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 581
och lust till egna efterforskningar böra vika, så snart det heter: »Rom
har talat; saken är afgjordl» Inom alla katolska länder satte sig ro-
manismens vapendragare i rörelse för att redan på förhand hos mas-
sorna inskärpa nödvändigheten af ett förtroendefullt lyssnande till det
blifvande konciliets domslut öfver samtidens religiösa - splittringar.
Yttersta grunden till dessa splittringar anse de päfligt rättrogne böra
sökas i den vidtutgrenade riktning inom det moderna kulturlifvet, öf-
ver hvilken Pius IX uttalat förkastelsedomen i sin lyktbara encyklika
af d. 8 Dec. 1864, der han under den gemensamma benämningen »na-
turalismen» fördömer alla de villomeningar, hvilka gå ut på inskrän-
kandet af kyrkans herravälde öfver individerna och folken. Den en-
cyklikan åtföljande katalogen (Syllabus) meddelade en detaljerad för-
teckning öfver dessa nutida kätterier, 80 till antalet, grupperande ^ig,
i 10 hufvudafdelningar: absolut rationalism, moderat rationalism, in-
differentism, > socialism samt »hemliga föreningar och bibelsällskaper»,
irrlärorna rörande kyrkan, staten, moralen, äktenskapet, rörande påf-
vens verldsliga magt samt slutligen: den moderna liberalismens vill-
farelser. Dessa sistnämnda villfarelser, hvilka i sjelfva verket i sig
innefötta alla de öfriga, bestå uti yrkandet, att påfven kan och bör
försona sig med det s. k. framåtskridandet, folkfriheten och den verlds-
liga bildningen. För att nu bringa sitt fridsstiftande värf till ett
lyckligt slut, kommer kyrkomötet att med förnyad kraft satta yxan
till roten på det »otrons» giftträd, utan hvars fallande tryggheten och
lugnet ej kunna återskänkas det upprörda samhället. Genom tre de-
kreter skall mötet, enligt hvad de invigde redan veta att förtälja, på
nytt upptaga striden mot tidens omstörtningslusta. Afsigten är näm-
ligen att l:o stadfästa och ytterligare skärpa encyklikans fördömelse
öfver de ofvannämnde kätterska meningame; 2:o upphöja läran om
påfvens personliga ofelbarhet till rang af kyrklig dogm 3:o förtyd-
liga och till hela dess innehåll bekräfta den af Bonifacius VIII ut-
färdade bullan Unam sanctam, för att dymedelst fastställa såsom
kyrklig, lag »kyrkans» — d. v. s. enligt ultrakatolskt språkbruk: påf-
vens och de hans fingervisningar åtlydande biskoparnes —■ oinskränkta
herravälde öfver staten. Lçgnens brännmärkande, sanningsnormens

1	) Man betviflade till en börjati, att Pius IX verkligen umgicks med den djerfva
planen att på pafvemagtens innehafvare såsom enskild person öfverflytta den ofelbarhet, som
hittills ansetts ( tillkomma honom endast i och genom, hans ställning till kyrkan, såsom
högste uttolkaren af hennes på de ekumeniska mötena formulerade åsigter. Helt nyligen
har imellertid kardinal Antonelli på tillfrågan af ett bland de utländske sändebuden i
Rom förklarat, att konciliet otvifvelaktigt komme att proklamera den ifrågavarande ofelbar-
hetsteorien såsom én kyrklig trossats, hvars förnekande medförde uteslutandet nr kyrkans
gemenskap. Tidsomständigheterna, tilläde kardinalen, hade gjort detta steg till en nöd-
vändighet.
582 DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET,
framläggande samt anvisande af sättet för dess tillämpning pä lifvet •—
dessa äro uppgifterna för December-konciliets verksamhet. Såsom ett
litet efterspel till de troendes ytterligare uppbyggelsé lärer förkunnan-
det af en splitterny dogm vara att motse. Den kommer att handla
om »den högtlofvade jungfruns ärorika himmelsfärd» och synes vara '
ämnad att liksom sätta inseglet på den kristendomens omgestaltning
till »Marianismen», hvartill den nuvarande påfven tog étt så afgörande
steg, då han — genom bullan Ineffdbïliè Deus sd d. 8 December
1854 — af egen magtfullkomlighet ökade antalet af den katolska
trons dogmer med en ny: den om Marias, »gudaföderskans», »obefläc-
kade aflelse.»

Genom att på eget bevåg, utan medverkan af något koncilium,
fatta sitt beslut angående denna sistnämnda dogms upptagande i
kyrkoläran, har Pius IX redan då praktiskt för sin person tagit i an-
språk den ofelbarhet, han nu vill , låta det sammanträdande mötet teo-
retiskt definiera. Hans tilltagsenhet den gången understöddes af ni-
tiska handtlangare 1) och desse påfvedömets trogne väktare hafva icke
heller i innevarande tid lemnat sin öfverherde i sticket. Den romerska
kurian kan vid kritiska tidpunkter städse förfoga öfver skarpa pennor
och talande tungor. Pressorganer sådane som de energiskt redigerade
jesuiterbladen Civilta cattolica (grundlagd i Portici 1849 under Pius
IX:s landsflykt) och JJnita cattolica i Italien, hafva inom franska tid-
ningspressen sina motstycken i Le Monde och D Univers, i hvilket
blad Louis Veuillot — denne den hänsynslösa reaktionens ursinnige
berserk — sedan lång tid tillbaka utgjuter sin vredes öfverfulla skålar
öfver personer och förhållanden, som ställa sig .i vägen för »Jesu säll-
skaps» verldsuppfostrande planer. Honom tillkommer äran af jemfö-
relsen mellan ' Cavour och Judas Ischarioth, likasom af den märkliga '
upptäckten, att Roma innehåller samma bokstäfver som amoff Eva
som ave o. s. v. Då likväl hans ton och later — vare sig han bjuder
på Le Parfum de Rome eller, såsom i sitt senaste arbete, sänker sig
till Les Odeurs de Paris — oföranderligen utmärka sig genom den
plumpaste råhet och ilska, så har han ej befunnits vara rätte mannen
för situationen i närvarande stund. Stödjepelarne för ögonblicket äro
den lärda teologiens målsmän, predikstolens vältalare, litteraturens fint
bildade ördkonstnärer: en Père Gbatrt, författaren till det betydande
arbetet: Historié du dogme catholique; en Dupanloup, biskop i Orleans,
känd för den skicklighet, hvarmed han vet att lägga sina ord till för-
herrligande af den omhuldade »okunnighetens fromhet»; en kardinal

*) Den verksammaste bland dem var den bekante pater Passaglta, som till den nya
dogmens rättfärdigande skref ett arbete i tre starka band: De immaculate Deiparœ semper
Virginis conceptu.
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN' T NITTONDE ÅRHUNDRADET. 583

Manning, erkebiskop af Westminster, befordraren af det efter stor
måttstock och med häpnadsväckande framgång bedrifnä »omvändelse-
verket» i England. Främst i ledet bland den heliga stolens »enfants
terribles» står dock den i Tyskland vidtberyktade Freiherr von Kette-'
lek, biskop i Mainz, hvilken sällan låter något år gå förbi utan att
i ljungande broschyrer och »herdabref» belysa tidens brännande frågor
från den oförtäckta jesuitismens ståndpnnkt. ') Äfven detta år har den
stridslystne prelaten låtit höra af sig med en bitande flygskrift2), deri för-.
kunnas, att konciliet framdeles kommer att uppskattas såsom vårt år-
hundrades vigtigaste tilldragelse, alldenstund dess verksamhet skall blifva
en i sann mening uppbyggande, under det att samtiden hittills varit
stor endast i att bryta ned och förneka. Andra biskopliga stämmor
förena sig med hans i att hejsa den förestående kyrkoförsamlingen
såsom »en frälsningens regnbåge efter den sociala förödelsens synda-
flod.» Att konciliets inre förträfflighet är ämnad att uppbäras af en
motsvarande yttre glans, derom gafs förliden månad en vink i An-
nuario pontificio, som meddelar att, då Trient-mötets beslut under-
tecknades endast af 250 prelater, så uppgår nu antalet af den betit-
lade katolska hierarki, som eger rätt att i December infinna sig i Rom,
till 981 personer, kardinaler, patriarker, erkebiskopar, biskopar o. s. v. ।

Omgifven och högt beprisad af ett så väldigt »moln, af trosvittnen»,
ansåg sig påfven, kort efter den förstnämnda bullans offentliggörande,
kunna våga ett nytt steg i samma riktning. Den 13 September 1868
utgick från honom en «apostolisk skrifvelse» till alla protestanter och
andra icke-katoliker med uppmaning att de skyndsamligen, innan når
dens tid vore förbi, måtte afsvärja sina villomeningar och låta sig
undervisas i den trö, som hyllats af deras egnä förfäder. Skrifvelsen
är denna gång affattad i bevekliga, nästan smekande ordalag. »Med
glödande kärlek och med öppna armar», utbrister påfven mot slutet,
»afvakta vi de Vilsegångna barnens återvändande i den kyrkas sköte,
som ej känner någon högre åtrå än att få méd öm tillgifvenhet mot-
taga dem, visa demx vägen till den himmelske Fadrens hus och begåfva
dem med ovärderliga, aldrig trytande skatter.. Ty utaf denna deras
af oss med så brinnande längtan motsedda återgång till sanningen
och deù katolska kyrkans gemenskap beror ej blott den enskildes väl-

1 ) Ett af dessa v. Kettelers herdabref, utfärdadt vid d. h. Bonifacii sekularfest i Juni
1855, har fått én viss märkvärdighet pä grund deraf, att de deri förekommande ytterligt
hätska utfallen mot reformatorerna och protestantismen blefvo en hufvudanledning till den
ädle Ch. J. Bunsens djupt ingripande Zeichen der Zeit. Briefe an Freunde über die
Gewissensfreiheit und das Recht der christlichen Gemeinde. (Jmfr. detta arbete, Erstes
Bändchen; sid. 53 f.)

2) Das Allgemeine Concil und $eine Bedeutung für unsere Zeit. Dritte Auflage,
Mainz 1869. '
584 DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.
\	.

' färd, utan lika mycket hela det kristna samfundets, enär den sanna
friden först då kan blifva bofast på vår jord, här menskligheten sam-
lats i ett fårahus under en herde.»

Å intet håll hafva imellertid »de vilsegångna barnen» hittills röjt
någon benägenhet att hörsamma den ropande röst, som kallar dem
tillbaka till det romerska fårahuset. I Tyskland, Schweiz, Holland och
det protestantiska Frankrike beslöto domkapitlen och församlingsråden
på flera orter att aflåta ett svar till Rom såsom en opinionsyttring ,
mot den närgångna katolska propagandan. Dessa genmälen äro i all-'
mänhet hållne i strängt tillbakavisande ordalag, betona reformationens
berättigande och inskärpa eftertryckligt, i motsats till hvad bullan sökt
göra gällande, påfvemagtens otidsenlighet och katolicismens längesedan
afslöjade lyten. Till de kyrkliga myndigheternas protester har för
några veckor sedan fogats en ännu kraftigare, utgången mera Omedel-
bart från sjelfva folket. Ett upprop från tyska protestantföreningens -
ledande personligheter hade d. 31 sistlidne Maj samlat en skara af
närmare 30,000 lutherska trosbekännare i Worms, för att der, i den
gamla Luther-staden, rådpläga och fatta beslut angående inom kyrkan
nödigvordna reformer. Tyska tidningar och kyrkliga tidskrifter skildra
detta protestantiska mass-möte, dit deputerade från omkring 200 städer
och församlingar hade infunnit sig, som en af nyare tidens mest stor-
artade kyrkofester. Mötet, vid hvilket geheimerådet prof. Bluntschli
i Heidelberg var ordförande, fann sig böra vid protestens afgifvande
vända ogillandets spets åt två olika sidor. I det afslående svaret på
den erbjudna återföreningen med Rom inlades ett öppet misstroende-
votum mot de åsigter och syften inom lutherska kyrkan, hvilka, döl-
jande sig under det protestantiska namnets täckmantel, i tysthet ar-
beta på att »slå bryggor öfver till katolicismen.» Protestantföreningen
' och dess vänner förklara sig äfven för sin del tro på och eftersträfva
en mensklighetens framtida endrägt och samhällighet i det religiösa;
men de hålla före att dennas uppnående icke främjas, utan afgjordt
motarbetas genom den nuvarande kyrkliga reaktionens — protestantisk
såväl som katolsk — bemödanden att till hvad pris som helst in-
tvinga det religiösa lifvets hela rikedom inom det trånga utrymmet af
ett föråldradt bekännelséformulär, ohållbart inför förståndets granskning
och oförenligt med den under forskningens fortgång nu i allt fullare
belysning framträdande urkristendomen.

Sålunda se vi då i närvarande stund kristenhetens båda hufvud-
konfessioner ställa sig mot hvarandra i hotfull slagordning. För den
på sannt protestantisk botten stående betraktaren måste detta skåde-
spel synas desto anmärkningsvärdare, som i hans ögon den utma-
nande parten ovedersägligen kämpar för idéer, lånade från en verlds-
åskådning, den man merendels föreställer sig vara graflagd för alltid.
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ARUUNDRAliET. 585

Huru förklara detta, att medeltidsvålnader, sädane som desse öfverste-
presterlige advokater för en orimlig, försoffad myndighetstro, ännu
kunna drifva sitt spel, i trots af det stigande ljuset? I en tid, då bild-
ningssträfvandet öppnar ständigt nya rymder och hopar sina eröfringar
i nästan oöfverskådlig mängd; i en tid, då hvarje tiotal af år uträttar,
mera för vårt slägtes upplysning än fordom ett århundrade — då
höres en ingalunda utomordentligt snillebegåfvad gamma.! man, som
kallar sig »Kristi ståthållare», tilltala sin Samtid med de förmätna or-
den: »Jag, jag ensam är i besittning af den insigt i det sanna, som
J på andra vägar fruktlöst eftersöken! Den som tror på mig, har den
rätta tron! Min lära är vägen, sanningeii och lifvet!» Och under detta
vanvettiga anspråk böja sig godvilligt skaror af folkuppfostrare och
höglärda män, liksom vore det en röst från himmelen som talat!

Hela denna företeelse är, om ock i vår tid ensam i sitt slag, dock
mindre obegriplig, än till en början kan synas. Kraftyttringen från
Rom föranleddes ej af en oöfverlagd ögonblicklig ingifvelse; den var
tvärtom omsorgsfullt förberedd och, såsom hvarje vigtigare åtgärd från
detta håll, väl beräknad med afseende på tiden. Ty så otroligt det
än vill förefalla, är det dock lätt uppvisligt, att katolicismens nuva-
rande vinst- och förlustkonto i dess förhållande till de öfriga kristna
bekännelserna just i innevarande tid är egnad att hos Vatikanens
proselytmakare underhålla synnerligt högtflygande förhoppningar. Det
egendomliga eger rum ifråga om den moderna katolicismen såsom
andlig magt i samtiden, att dess förluster inom det egna området vis-
serligen äro i tilltagande, men ymnigt ersättas genom landvinningen å
främmande mark. Urgamla stamhåll för påfviskheten genomträngas
helt oförväntadt af den nya tidens luftrensande fläktar, under det att
jesuiternas försigtigt framsmygande propaganda — eller, såsom de
sjelfve vilja ha den benämnd: omvändelseårbetet, »missionen» — snärjer
protestantiska länder i sitt nät. I båda dessa afseenden råder en
bjert motsats mellan ställningen förr och nu.

Spanien, inqvisitionens och kätteriförföljelsernas förlofvade land, ;
har ända intill våra dagar varit ett slags jordiskt paradis för Loyolas
söner. Här ligger fanatismen i det brännheta blodet; ett sjudande
folklynne, i förening med okunnighet och vidskepelse, har betydligt un-
derlättat arbetet för den religiösa ofördragsamhetens apostlar. Med
samma passionerade hat förföljdes sekler igenom på den iberiska halfön
mohrer, judar, kättare, »fritänkare», alla som på ett eller annat sätt
tycktes vilja bryta den imposanta »bekännelsens enhet» rättrogen-
hetens kyrkoideal — hvilken endast genom strömmar af blod stått att
uppnå. Senast år 1857 vägrade den i öfrigt liberala Cortes-försam-
lingen att gå in på någon den minsta eftergift till förmån för främ-
mande trosbekännare, och ännu i början af förlidet år kunde försök
586 DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.

till bibelns spridande bringa den dristige på galererna, såframt han
ej »benådades» med landsförvisning. Nu har detta tillstånd, som hvar
man vet, undergått en fullständig förändring. En folkrörelse, åtföljd
af lysande framgång, har inom få dagar utöfvat en rättvis vedergäll-
ning på en djupt sjunken dynasti och en, om möjligt, ännu rättvisare
på den »allrakristligaste» herrskarinnans andliga rådgifvare. Jesuiterna
hafva nödgats lemna landet; en del af klostren har indragits; folk-
undervisningen sattes genast från början främst bland nationens fram-
tidsangelägenheter; religionsfrihet infördes och protestantiska tempel
öppna nu sina portar i de städer, som fordom belystes af Tobque-
madas kättarebål. Påfyedömets inflytande i Spanien har genom stats-
hvälfningen drabbats af ett förkrossande nederlag; påskyndandet af
detta torde måhända få betraktas ( som »den oskyldiga Isabellas» egent-
liga mission i historien. -

Icke mycket ljusare äro den kyrkliga »yttersta vensterns» fram-
tidsutsigter i katolicismens eget moderland, i Italien. Der liksom
annorstädes är det de senare årens politiska frihetssträfvande, som
gifvit luft åt det länge i tysthet närda behofvet af högre sanning och
friare utveckling inom det religiösa området. Men när italienaren
söker en religionsutöfningens och det kyrkliga lifvets medelpunkt i
det yttre, vända sig hans blickar nästan instinktlikt mot Rom. De
syner, der möta honom, äro dock oftast af för den sanna andakten
föga tilldragande natur. Erfarenheten har äfven under nyare tider
till öfverflöd bestyrkt riktigheten af Macchiavellis yttrande för mera
än trehundra år sedan: »åsynen af det påfliga Rom förqväfver religio-
nen i Italien.» I »den eviga staden», symbolen af det gamla Italiens
storhet och målet för det ungas hopp, ser det fosterlandsälskande,
frihetstörstande' folket, kyrkans öfverhufvud kringhvärfd af en från alla
håll sammanrafsad, till god del medelst hoptiggda penningegåfvor af-
lönad »trosarmé», bestående af halfvilda sällar ur alla nationaliteter,
i farans stund understödd af en främmande herrskares bajonetter.
Agget mot inkräktaren, mot »il foresiiere», riktar sig helt naturligt
med lika styrka mot alla dem, som med honom göra gemensam sak;
så har påfvedömet kommit i misstanka för landsförrädiska syften och
så kan man fatta det oerhörda jubel, som genljöd öfver hela Italien,
när Gabibaldi för ej länge sedan förklarade, att han bekände sig till
Kristi religion, men icke till påfvens och kardinalernas, hvilka voro
Italiens fiender, samt när hàn i de starkaste ordalag uppfordrade na-
tionen att utskära ur Italien »prestväldets kräftböld.» Fiendskapen
mot kyrkans verldsliga magt har blifvit en sjelfklar pligt för hvar
och en, som på allvar vill vara trogen sitt fäderneslands dyrbaraste
intressen. För den af patriotisk hänförelse lågande ungdomen gäller
påfven ej längre som religionens högste vårdare; man ser i honom
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 587
endast den svage despot, som hårdnackadt ställer sig i vägen för det
italienska enhetsverkets fullbordande. Och uppträden sådana som när
Pius IX läser välsignelsen öfver de franska tändnälsgevär, hvilka se-
dermera, enligt marskalk Niels triumferande rapport, »gjorde under-
verk» pä det blodiga slagfältet vid Mentana (d. 3 Nov. 1867), äro
naturligtvis endast egnade att ytterligare skärpa motpartiets hämnd-
begär, som väl blir mättadt den dag Garibaldi härnäst sätter sig i
spetsen för sin ynglingahär med det kända stridsropet »jRom
döden

Det unga Italiens religiösa pånyttfödelse är dock ej i sista hand
beroende af ett vapenskiftes ovissa utgång. .Väl har den franska mi-
litärdiktaturen hittills lyckats utestänga demokratiens friskaror från
Rom, men den har ej mägtat hindra vår tids idéer från att bana sig
väg öfver Alperna och sprida sig inom klostermurarne likt tändande
gnistor. Och öfverallt, der den nya tidens luftströmningar draga fram,
träda bland det hierarkiska systemets förra tjenare många öfver på
motståndarnes sida. Oppositionsmän i en med protestantismen be-
slägtad riktning hafva aldrig helt och hållet saknats i Savonarolas
fädernesland. Hufvudfrågorna äro äfven här de för nutidens reform-
sträfvande i dess helhet gemensamma. Hvarhelst »i våra dagar ett
kyrkligt framstegsparti brottas med reaktionen, der är’de kämpandes
främsta ögnamärke bestämmelserätten öfver folkbildningens angelägen-
heter. Att kunna leda' ungdomens uppfostran efter eget förgodtfin-
nande, är att vara herre öfver framtiden. Ingen kan bättre inse
detta än just de radikalt »bekännelsetrogne» inom hvarjehanda be-
kännelser; deraf den strid på lif och död, undervisningsfrågan fram-
kallar i nästan alla bildade länder. Kunde det blott lyckas tillbaka-
gåendets målsmän att allestädes få satt i gång en folkundervisning i
den anda, soin talar ur de påfliga rundskrifvelserna eller ur vissa
protestantiskt biskopliga »sändebref» — med hvilken stolt segervisshet
skulle de då ej träda upp mot »lögnprofeterna», d. v. s. mot dem, som
mena sig arbeta i den fria forskningens tjenst! Också har särskildt
den nuvarande påfven under hela sitt pontifikat varit oaflåtligt verk-
sam för att utestänga »otroshjeltarne» från all befattning med under-
visningen. Den uppseendeväckande prelatensiska klagan, som för nå-
gon tid sedan genljöd kring hela 'Sverige, begråtande landets, af »de
större tidningarne» underblåsta, »grofva otro, nådesförakt, ja, uppen-
bara fiendskap mot kristendomens heliga sanningar» — den och an-
dra röster af samma slag äro blott matta ekon af Pius IX:s lidelse-
fulla fördömelsedomar öfver de »illsluga planerna och brottsliga an-
strängningarne att bland folket utsläcka vår heliga tros gudomliga
ljus samt förföra och förderfra den oerfarna ungdomen.» En tid
bortåt hade äfven jesuiterna yunnit insteg öfverallt i högre och lägre
588 DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.

bildningsanstalter; inplantandet af en blind dogmtro blef följaktligen,
vid undervisningen det angelägnaste; barnen af det århundrade, som
varit Humboldts och Kants, skulle af sina presterliga lärare vänjas
vid legendernas mirakelverld och medeltidsskolastikens tankegång,).
Väsentliga hinder lade sig imellertid snart i vägen för »renlärighetehs»
tillämnade allenastyrelse inom skolan. Ett bland de vigtigaste var
Ricaso^is kraftfulla uppträdande för undervisningens ställande på
verldslig grund och kyrkans skiljande från staten. Fasthållande såsom
en grundtanke i sitt ministerprogram Cavours sats: »Fri kyrka i fri
stat», har han sammanfattat sina hithörande yrkanden i ett yttrande,
som kan anses såsom ett allmängiltigt uttryck för det liberala Italiens
önskningsmål ifråga om de kyrkliga förhållandenas ombildning:

»Kyrkans skiljande från staten», heter det i den ministeriella
broschyren: Svar på alla de anmärkningar, som blifvit framställda
mot lagen om kyrkans frihet, »är en hyllning åt friheten såsom grund-
sats, på samma gång som en borgen för dess förverkligande. Den
borgerliga lagen kan ej intränga i själslifvets helgedom. Inom det
religiösa området må hvarje medborgare fritt följa sin öfvertygelse;
han må, om han så vill, bilda associationer, vare sig de benämnas
konsistorier eller synoder, synagoger eller kloster. Hvarföre skulle
man hindra honom i en verksamhet, som endast angår hans eget
samvete, förutsatt att han ej' kränker andras rätt eller de lagar, som
gälla för hela mensidigheten? Lagen kan ej, utan att öfvergå till
despotism, förhindra en i och för sig oskadlig handling under före-
vändning att den icke öfverensstämmer med en viss troslära; icke
heller bör någon medborgare kunna af lagen tvingas att handla så
eller så, derföre att så föreskrifves af den religiösa bekännelse, som
omfattas af majoriteten. — — — Ingen juridisk lagstiftning är af
nöden ifråga om den enskildes personliga förhållande till Gud. Der-
före äro alla de band och tvångsreglor, hvilka staten påtrugar religio-
nen, ett våldförande af menniskans heligaste rättighet.»

Frågan om det nationellas, det folkligas rätta ställning till kyrkan
och hennes välförstådda intressen har på senare tid af lätt begripliga
skäl börjat tillvinna. sig en allt större uppmärksamhet. I vårt tide-
hvarfs politiska medvetande, taget såsom ett helt, har en ny idé <—
nationalitetsidén — fått ett afgörande insteg. Ju kraftigare nationëns
andliga lif pulserar, desto tidigare inträder för densamma den sjelf-

*) I Italien, likasom i åtskilliga protestantiska lander, stâr p'resterskapets bildning i
allmänhet djupt under medelmåttan. En framstående katolsk författare, abbé Bosmini,
har i en märklig skrift Delle cinque piayhe della santa chiesa, utkommen under Pius lX:s
första regeringsår, betecknat demia presternas låga bildningsståndpunkt aom ett af kyr-
kans fem sår, hvilka slutligen skulle komma henne att förblöda. Han och de med honom
liktänkande påyrka en genomgripande reform af kyrkan på församlingslifvets grundval.^
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 589
medvetandets mognad, då de många fatta sig såsom ett tillsammans«
hörande helt, ett folkligt jag, till anlag och utrustning skiljande sig
från hvarje frände inom slägtet och derföre äfven egande en särskild
kallelse att fullfölja. Nationalitetsmedvetandet är för folken hvad sam-
vetet för den enskilde: den inre genius, hvars maning han ej kan mot-
sätta sig utan att blifva sin högsta bestämmelse otrogen. Der detta
medvetande är rätt vaket, känner folkanden såsom en odödlig oförrätt
hvarje försök att grumla källan som är nationens lifsåder. När der-
före kyrkan, utgående från ett abstrakt verldsborgerligt betraktelsesätt,
sökt åvägabringa en folkens sammansmältning till en vidtfamnande
kyrkostat, i hvafs sköte de särskilda folkegendomligheterna småningom
kunde upplösas och försvinna, har hon genom att vilja det nattirvidriga
strandat mot det omöjliga. Hvarje onaturligt sammanlänkningsbemö-
dande inom kyrkan eller staten finner numera inom bådadera områ-
dena sin motvigt i det djupgående tidsbehofvet af förening mellan de
andligt beslägtade med slitande af alla artificiella enhetsband. Pius IX,
som så oförskräckt bekämpat »tidsandans» öfriga ingifvelser, har ej
länge dröjt med att kasta handsken äfven åt det moderna nationali-
tetssträfvandet; men i den kampen synes dock »Guds tjenares tjenare»
komma att draga det kortare strået; påfvemagtens ställning har under
stridens fortgång blifvit ohjelpligt undergräfd i Italien och vacklar
betänkligt i ett annat land, der nationalitetsfrågan länge varit och
ännu är en af dagens brännande frågor.

Tillgifvenheten för Rom och jesuiterorden har sedan gammalt
fortlefvat som en familjetradition inom habsburgska regenthuset i(
Österrike, Från slutet af 16:de århundradet till inimot slutet af det
18:de styrdes landet i full öfverensstämmelse med nämnde ordens
grundsatser; furstarne, jesuiterfädernas lydiga lärjungar, anslöto sig
alla till Ferdinand II:s valspråk: »hellre herrska öfver en ödemark,
än öfver ett land, befolkadt af kättare!» Detta åskådningssätt blef
rättesnöret för hvarje vigtigare statshandling; »otrons» undertryckande
gällde som regeringskonstens högsta triumf, för hvilken allt annat borde
-stå tillbaka; odlingen, den materiella såväl som den andliga, vanvår-
dades; åkerbruk, industri, handel råkade i djupt förfall; folkbildningen
var så godt som ingen; elände, slapphet, andlig sjunkenhet togo alle-
städes öfverhanden; men hvad mer? »Den rena läran» fick vara ostörd!
— En kortvarig förändring till ett bättre inträdde med Josef II:s re-
gering. Inseende bräckligheten af det samhällsskick, man i allt sökt
dana efter det ortodoxa idealet, ville han åstadkomma en reform i
dubbel riktning: det borgerliga samhället skulle, enligt hans plan, fri-
göras från presterskapets alltför starka inflytande och inom det and-
liga ståndet sjelft bildningen höjas, läran bériktigas. Genom tolerans-
ediktet af d. 13 Oktober 1781 införde Josef II religionsfrihet i öster-
590 DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.

rike; han stadgade derjemte, att ingen påflig bulla finge i hans stater
kungöras utan att vara godkänd genom ett kejserligt placet. Af
klostren indrogs halfva antalet; pilgrimsfärderna förbjödos, en mängd
kyrkliga fester afskaffades, talrika skolor upprättades. — Men Josef
II:s friare kyrkliga lagstiftning ledde ej till någon mera genomgripande
ombildning af det bestående. Under hans efterföljare återvann pre-
sterskapet sin förra magt; folkundervisningen gjordes åter liktydig
med innötandet af s. k. »kristendomskunskap»; följden blef att okun-
nigheten och den dolska likgiltigheten pånytt bredde ut sitt töcken
öfver landet. Revolutionsåret 1848 uppskrämde imellertid kyrkans
lycklige besittningshafvande ur deras angenäma hvila. Då lugnet blif-
vit återstäldt efter de förtryckta ^nationaliteternas kamp för sin till-
varo, frågade man sig, hvad som då -egentligen vållat den allmänna
oron. Svaret lät ej länge vänta på sig: man pekade på de josefinska
lagarne. Ingifna af det 18:de århundradets tvifvelsjuka anda, hade
dessa lagar — påstod det katolska presterskapet —bland folket ut-
spridt religionsfientlighetens frön, ur hvilka alstrats sjelfsvåld och upp-
studsighet mot den af Gud insatta öfverheten. Första vilkoret för den
politiska trygghetens grundliga återställande vore derföre att åt kyrkan
återgifva hennes fordna fri- och rättigheter inom staten. Genom skick-
liga bearbetningar i denna riktning förmåddes kejsare Frans Josef att
afsluta det bekanta konkordatet med Roin af d. 18 Augusti 1855.

Konkordatets upprättande betraktar Pius IX med skäl som sin
vigtigaste regeringsåtgärd. Östemkes kejsare har genom detta fördrag
xblifvit en påfvens vasall och romerska kyrkan har återvunnit en magt,
sådan hon ej egt den sedan medeltiden. Den hemliga bevekelsegrunden
till det förtroliga närmandet mellan Wien och Rom var: det ömse-
sidiga behofvet af ett anfalls- och försvarsförbund till skydd mot sam-
tidens demokratiska och anti-klerikala sträfvanden. Ett sådant för- *
hund ingicks genom konkordatet. Påfven utfåster sig att använda
hela sitt inflytande till stödjande af Österrikes välde i Italien samt
att söka medelst detta samma kyrkliga inflytande slå ett samman-
knytande band kring kejsarestatens många olikartade folkslag. Till
gengäld för så betydande tjenster kräfver den helige fadren inga utomor-
dentliga offer; han åtnöjer sig med en förbindelse från kejsarens sida,
som kan tyckas oskyldig nog, nämligen den, att »den heliga apostoliska
romerskt-katolska religionen skall för everldliga tider upprätthållas i
kejsaredömet Österrike och alla dithörande stater, med alla de rättig- .
heter och privilegier, denna religion bör åtnjuta, i kraft af gudomlig
ordning och de kanoniska lagarne.» Men läser man mellan raderna
i denna konkordatets första artikel, framstår den ékenbara anspråks-
lösheten i en annan dager.
' DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. '	591

Först och främst är genom de anförda ordalagen i fördraget re-
ligionsfriheten grundsatsenligt utesluten. Kyrkans rättigheter enligt
»de kanoniska lagarne», hetyder på Roms tungomål helt enkelt rättig-
heten att icke jernte’sig hehöfva tåla något annat religiöst samfund.
Och då kyrkan i .sin oförfalskade lära eger den enda dugliga slag-
rutan för sanningens uppdagande, så är det hennes tjenare, som
böra vara de styrande, äfven i verldsliga angelägenheter. Undervis-
ningens handhafvande tillkommer i främsta rummet kyrkan. Var det
ej till sina apostoliska sändebud, sedermera vordne kyrkoföreståndare
och biskopar, Kristus riktade uppmaningen: »gån ut i hela verlden
och lären allt folk!» Till åtlydnad af denna befallning böra biskoparne
noga vaka öfver halten af de läror, som i skolorna meddelas, samt
göra sig förvissade om att lärarnes rättrogenhet är höjd öfver allt
tvifvel.. Historien, kemien, geologien, logiken — all forskning och ve-
tenskap har att rätta sig efter bekännelseskrifterna och den kyrkliga
dogmen öfverhufvud. Detta gäller för den högre undervisningen ej
mindre äir för den lägre. »Kejsarens önskan är», heter det i en
af de tilläggsartiklar, som åtfölja konkotdatet, »att gudsfruktan må
blomstra vid universiteten. Han bestrider ej, att vetenskapen medfört
stora välsignelser, men deras verkan har förlamats genom otaliga vill-
farelser, i synnerhet sedan det 18:de århundradet, och det är derföre
nödvändigt fpr samfundet, att sanningens ljus skingrar det rådande
mörkret.» Bäst uppnås detta derigenom, att biskoparne sättas i spet-
sen för landets högskolor för att tillse det, föreläsningame hållas i
öfverensstämmelse med ortodoxiens anda. En obegränsad tryckfrihet
skulle för kyrkan medföra alltför stora vådor; biskoparne ega derföre
den vidsträcktaste befogenhet att genom censuren förekomma det skrifna
ordets missbruk. Derimot upphäfves det kejserliga placet: statsmagtens
samtycke är ej längre af nöden för att påfliga skrifvélser må inom
landet offentliggöras. För kejsaren återstår, i följd af konkordatet,
nästan ingen annan roll an den att underdånigt ställa sig de påfliga
bullorna till efterrättelse; vissheten om rik belöning i en annan verld
bör underlätta hans kall som kyrkans lydige tjenare på jorden.

Rättrogenhetens framgång inom Österrike har således derstädes
föranledt uppkomsten af ett fullständigt utbildadt strypningssystem
inom kulturlifvets alla områden. Konkordatet hvilar på absolutismens
princip; derföre verkar det förstenande på kyrkans inre lif, medan
det utåttill står i strid med ett könstitutionelt statsskick och med alla
sannt liberala sträfvanden. Österrike under »bekännelsetrohetens» träl-
domsok kan tjena som varnande exempel äfven för de protestantiska
nationer, der fåkunnige väktare för stat och kyrka, anstuckne af den
gamla »furor theologicus», bittida och sent ropa ut öfver landet, att
vilkoret för samhällets andliga helsa och välgång är »renlärighet»,
592 DEN religiösa revolutionen i nittonde århundradet.

först och sist »renlärighet.» Renlärigheten, den sä afgudiskt tillbedda,
har i de österrikiska staterna vunnit betydande segrar; men till hvilkét
pris? Hörom angående denna punkt en fransk skriftställare, som sjelf
på ort och ställe tagit kännedom om sakförhållandena!

»Under det att jag genomreste kejsaredömets olika provinser, för
att göra mig underrättad om orsakerna till de inre svårigheterna»,
skrifver Emile de Laveleye, »fick jag ganska ofta till svar: hela
vår olycka härrör från konkordatet. Om vi ej förstått tillgodogöra
oss våra naturliga hjelpkällor, yttrade man till mig, om vår industri
befinner sig i ett tynande tillstånd, om oordning råder i våra finanser,
om våra soldater på slagfältet visat sig underlägsne våra motståndares,
om, med ett ord, vi i alla hänseenden blifvit efter i utveckling, jem-
förde med vestra och norra Europas nationer, så beror detta på att
vi sakna initiativ, energi, sakkunskap. Och om vi lida brist på allt
detta, är det derföre, att konkordatet hindrat oss från att' få till stånd
en folkundervisning i jemnhöjd med innevarande tids behof. Om vi ej
skaka utaf oss denna blytyngd, som nedtrycker oss, är det förbi med
Österrike.» ’)

Ingen hemsokelse kan, enligt Laveleye, så i grund ödelägga natio-
ners sjelfbestånd och länders blomstring, som en kyrkligt-teologisk
syndaflod, lik den pågående öfversvämningen i Österrike. Farans stor-
het beror på den egendomligt försåtliga beskaffenheten af hvärje ståts-
kyrkligt förmynderskap, rörande hvilket Laveleye anställer åtskilliga
träffande betraktelser. »Statens despotism», yttrar han bland annat,
»kan vara hård och tung; men vanligtvis är han föga klarsynt och
har derjemte en mera begränsad verksamhetskrets. Kyrkans despotism
derimot — mild, förutseende, ‘faderligt beskyddande till och med, allt-
sedan bålen ej längre tända sig på hans befallning — förstår långt
bättre konsten att utsuga folkens lifsmust, ty denna despotism sträcker
sig till allt och gör sig efterhand till herre öfver den inre menniskan.
Det är ej blott öfver handlingarne, han befaller; det är öfver tankarne
och sinnesstämningen. Geologiens och antropologiens undersökningar
skrämma honom lika mycket som historiens eller bibelkritikens, och,
då den verldsliga jnagten åtlyder honom, uppkastar han i alla rikt-
ningar hinder för framåtskridandet, föga märkbara, men oöfverstigliga.
Han bränner ej mera sina motståndare, slår dem knappast; men han
insöfver dem, bedöfvar dem. Ju mera tryckande statstyranniet är,
desto ringare äro dess utsigter att blifva af lång .varaktighet. Helt
annorlunda förhåller det sig med det kyrkliga tyranniet. Har detta
en gång i sin fulla tyngd' lägrat sig öfver ett folk,' behöfver folket

’)' Jmfr. Laveleïes lärorika afhàndling L’Allemagne depuis la guerre de 1866. IX.
Le Concordat Autrichien i Revue de deux Mondes foi* d. 15 April och 1 Juni 1869.
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET, 593
århundraden för att åter räta upp sig, och det finnes nationer, som
sannolikt aldrig skola lyckas återvinna sin fordna styrka.»

Till antalet af dessa nationer synas imellertid de inom den öster-
rikiska kejsarestaten ej kunna hänföras. Jesuitismens förhoppningar
om att genom »lärans» besvärjelseformler lyckas tämja de stridiga
nationaliteterna hafva blifvit snöpligen gäckade. Hvarken den blinda
tron eller den viljelösa undergifvenheten tyckas komma att trifvås
på de håll, der man så gerna sett dem rotfästade. Ungrarne hafva
ihärdigt vägrat underkasta sig konkordatet, alldenstund detsamma ej
blifvit godkändt af den ungerska riksdagen; i monarkiens öfriga länder
är missnöjet allmänt och högljudt och har gifvit anledning till en
anti-katolsk rörelse öfver hela landet, hvars påtryckning blifvit så
stark, att den nuvarande österrikiska regeringen visat sig betänkt på
en genomgripande revision af den ingångna öfverenskommelsen. För-
gäfves protesterar man från Vatikanen; folket känner, att konkordatet
är ett uttryck för Österrikes forntid, hvilken politiskt blifvit besegrad
vid Solferino och Sadowa, och väntar sin räddning åf det nationélla
parti vid riksdagen, hvars mot ultrakatolicismen riktade tillbakaslag
måhända skall alldeles krossa statskyrkoväldet inom en af Europas
mägtigaste stater.

Stormlöpningen mot detta välde i Spanien, Italien och Österrike
har, såsom vi funnit, närmast föranledts af nämnde länders ännu ej
öfverståndna politiska brytningar. Ätt dylika brytningar, der de gå
mera på djupet, ovilkorligen måste framkalla en liknande oro, ett
uppvaknande till nytt lif äfven inom det kyrkliga området, ligger i
sakens natur. I hvarje politisk stridighet är det fråga om rätten; ett
folk, som reser sig mot förtrycket, vare sig det inre eller det utifrån
pålagda, kämpar för sin rätt att 'vara till såsom fritt verksam kollek-
tivpersonlighet, utåt häfdande sin oberoende ställning bland nationerna,
inåt utgörande ett helt af sjelfständiga, likaberättigade personligheter.
Men rättsangelägenheterna, behandlade i hela sin omfattning, röja sitt
väsentliga sammanhang med sedligheten och religionen. Det visar sig,
att de nya former för rättssamhället eller, staten, vår tids politiska
reformarbete söker utbilda på nationalitetsprincipens och demokratiens
grundval, icke kunna påräkna varaktigt bestånd, så länge det religiösa
samhället, kyrkan, står fast, i den ställning, hon af ålder intagit.
Mellan folkfrihetens målsmän och den, kyrkliga ortodoxiens blir sam-
manstötningen förr eller senare en nödvändighet. Hvarföre? Derföre
att kyrkan, fasthållande sitt från medeltiden ärfda åskådningssätt och
sina med detta öfverensstämmande yrkanden och anspråk, i våra
dagar representerar — dristigare än någon frihetsfientlig magt
inom staten— d&n allmänna, obeslöjade reaktionen. Detta deri-
genom, att hon, i motsats till vår tids betonande af personlighe-
38
594 DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.

fen — personlig öfvertygelse, handling, uppoffring — skjuter fram
såsom det angelägnaste och högsta, det opersonliga förhållandet till en.
teori, en abstrakt lärosats. Förhållandet ifråga benämnes på kyrkligt
språkbruk »tro»; trons föremål är »den rena läran.» Med denna lära
till måttstock på hvad som är sannt och godt, har kyrkan åt sig
skapat en egen verldsåskådning, som i allt hufvudsaldigt utgör, så att
säga, en upp- och nedpåvändning äf hvad som eljest plägar gälla så-
som det teoretiskt och praktiskt riktiga. Kyrkan vet af en vetenskap-
lighet, som på andra håll är okänd, likasom hon till sitt förfogande
eger en rätts- och sedelära af egen uppfinning. Filosofien tager hon
i sitt beskyddande hägn, blott tänkaren vet att sammanjemka sin
metafysik med gudsbegreppet i »Athanasii symbolum»; mot naturveten-
skaperna är hon vänligt stämd, såvida de ej för mycket nagelfara med
den mosaiska skapelsehistorien; sjelfva bibelkritiken kan hoppas på
öfverseende med hvad han fordom förbrutit, sedan det nu blifvit upp-
täckt, att den äkta kritiken är »den bekännelsetrogna»! Och hvad an-
går den allmänna uppfattningen af rätt och orätt, vill kyrkan gema
låta tala med sig ifråga om enskildheterna, blott det får gälla såsom
högsta rättsgrundsats, att på kättame bör i den borgerliga samman-
lefnaden utöfvas åtminstone »en lätt tryckning», ämnad att varnande
förbereda dem på det öde, som i evigheten väntar alla, hvilkas tro ej
sträckt sig till läran om jungfruns »obefläckade aflelse», eller till den,
att Marias son var Gud.

Men under det att kyrkan sålunda inskärper hvad från hennes
ståndpunkt måste förete sig såsom »det ena nödvändiga», rörer .sig
inom den moderna staten en otalig mångfald af nya behof, en ung-
domligt trotsig lefnadslust, sont gäckas med de rättrogne tuktomästar-
nes straffpredikan. Sjelfva den egendomliga karakteren hos detta vår
tids utvecklingsarbete förklarar, hvarföre angreppet sker med sådan
häftighet, när det gäller statskyrkan och hennes dogmtvång. — Dju-
pare måhända än någon föregående tid är vår samtid genomträngd
utaf bèhofvet -af sammanslutning och enighet inom de många områ-
den, der stora kulturuppgifter ännu vänta på sin lösning. »Freds-
ligor» hafva hittills visserligen bildats endast för omedelbart politiska
syften, men öfverallt, der den ene behöfver den andres stöd, är »den
eviga freden» målet för millioners önskningar. Tidsföreteelser, hvilka,
flyktigt uppfattade, synas tyda förnämligast på ett starkt söndrings-
begär, visa sig ur en annan synpunkt såsom yttringar af det väldiga
-unhetssträfvande, som arbetar på djupet. Inom statslifvet t. ex. bryter
visserligen nationalitetssträfvandet den gamla dynasti-politikens bänd,
men samma sträfvande lägger grunden till de skilda nationernas före-
ning i ett allmänt folkförbund, der det gemensamt menskliga kan
framträda rent och klart just på grundvalen af det kraftigt utpräglade
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 595

nationella. Med sektbildningen och de »negativa» riktningarna, inom
det religiösa området förhåller det sig på samma sätt; skaror af otill-
fredsställda vända sig bort från det officiella, auktoritetsmessiga i
kyrkans lära och samfundslif, men endast den ohjelpliga kortsyntheten
kan mena, att detta har sin egentliga grund i nutidens hemskt utmå-
lade »kristendomsfientliga» sinnesart. Sanna förhållandet är, att den
traditionella åsigten befunnits för trång och andefattig; man vill en
kristendom för alla, en »allmännelig kyrka» med utrymme äfven för
dem, som icke svurit trohetseden åt ortodoxiens katekeser.

f Af denna nutidens åtrå efter utvidgad samhällighet, innerligare
vexelverkan i allt godt och stort, skulle kyrkan, om hon rätt fattade
sin uppgift, kunna verksamt begagna sig till mensklighetens stora
båtnad. Intet föreningsband menniskor imellan är fastare än det af en
gemensam religiös öfvertygelse; der denna är rätt lefvande, blir den af
sig sjelf församlingsstiftande, enande de liktänkande i samma tro, hopp
och kärlek. En sådan öfvertygelse för hela menskligheten låter sig
imellertid ej tänkas, såframt dess tyngdpunkt förlägges till en doktrin,
hvars antagande ej beror på min egen fria vilja. Det gifves en tro,
som kan blifva allas, de der på allvar vilja ansluta sig till densamma;
' men det gifves äfven en annan slags tro, hvars omfattande förutsätter
ett visst själstillstånd, som icke genom viljan ensamt kan framkallas.
. Hvar och en, som verkligen vill det, kaù tro på »kristendomens pro-
• gram» i den s. k. bergspredikan; men icke allom är det gifvet att
sätta tro till påståenden sådane som att 3 är = 1 och 1 = 3 eller
att cirkeln kan på samma gång vara fyrkant. Grundfelet i den kyrk-
liga ortodoxien är nu det, att tron såsom dogmtro af henne göres till
hufvudsak, under det att tron i betydelsen af viljans anslutning till mensk-
lighetens personliga ideal får träda i bakgrunden. Tron enligt ortodoxema
blir derföre en motbjudande vrångbild af hvad Paulus, hvad Kristus sjelf
menade med tro. Deras »trosvetenskap» är ett slag i ansigtet på nuti-
dens ärliga forskning. Följden har blifvit den, att kyrkan, då hon,
sin bestämmelse likmätigt, bort stifta frid på jorden genom att såsom
det högsta framhålla den goda viljan, i stället varit och är en splitet
och tvedrägten främjande magt, liggande i fejd med alla, som ej »tagit
förnuftet tillfånga under trons lydnad.» Det religiösa samhället, bygdt
på de kristna grundidéernas nya och dock rent menskliga underlagd
borde kunnat växa ut till en sannskyldig idealstat, en folkens »Civilas
maxima», som bättre än diplomatiens »heliga allianser» skulle sörjt för
bevarandet af lugnet och lyckan. Men huru har väl kyrkan gått till-
väga? Till menskligheten, som af henne egt att vänta upplysning nr.h
ledning, har hon sagt: »välj mellan eviga helvetsstraff eller tron, att
för så och så många år sedan Gud lät sig födas till menniska!» Vår
samtid har svarat genom att vända ryggen åt kyrkan^ förskräckt öfver
596 DEN religiösa revolutionen i nittonde århundradet.

»affallet», inlåter hon sig nu i mäklingsförsök; men, obeslutsamt* vack-
lande mellan paradoxet och tanken, mellan Tertullianus och Cartesius,
förblir hon alltjemnt »obevingad för skyn och vingelfotad för jorden.»

Denna kyrkans inre hållningslöshet, döljande sig bakom den sken-
bara tillförsigt, hvarmed hon uppträder i det yttre, blottas på det
otvetydigaste genom en annan märklig företeelse inom den ortodoxa
reaktionen i våra dagar. Hvarje ortodoxt kyrkosamfund vill gälla så-
som den enda i egentlig mening sanna kyrkan; men under det att de
särskilda bekännelserna ännu, liksom ex officio, fortsätta med detta
anspråk, försiggår, mer eller mindre medvetet för dem sjelfve, ett in-
bördes närmande mellan de motsatta riktningafne, ett utjemnande af
olikheterna, ett framdragande af det gemensamma, af den bottensats,
hvilken både katolsk och luthersk »bekännelsetrohet» kan vidkännas
såsom sin egen. Särdeles i ögonen fallande är härvid den gradvis
stegrade anslutningen till katolskt åskådningssätt inom vissa hyper-
ortodoxa läger i den tyska protestantiska kyrkan ’). Här, likasom på
åtskilliga andra håll, der »ny-lutherska» m. fl. slika funderingar öka an-
talet af de vägar, som leda till Rom, söker man dock fortfarande med all
flit gifva sig sken af att innehafva en verkligt protestantisk ståndpunkt.
Inom en annan kyrka har man gått längre.

Underrättelserna från England gifva nämligen vid handen såväl
att antalet ständigt ökas af dem, som faktiskt öfvergå till katolska

*) Jmfr. skildringen af den nyaste tyska »repristinationsteologien», representerad af
Kliefoth, Stahl, Vilmar, Leo, m. fl. i C. Schwarz’ Zur Geschichte der neuesten Theologie
(Vierte Auflage 1869). Hos desse kyrkopolitiska agitatorer är den katoliserande tendensen
afgjord och påtaglig; »de konservativa intressenas solidaritet» är grundtanken. För nämnde
intressens tillgodoseende anses nödigt tned nästan vidskeplig dyrkan hänga fast vid det
bestående, »det objektiva» i kulten och läran. Med »bekännelsen» drifves ett formligt af-
guderi; så äfven med det »sakramentala» kyrkobegreppet. Kyrkans gudomliga institutioner,
stånd och embeten, »sväfva i en fullkomligt nyplatonsk præexistens öfver menniskan, blifva
ej till genom henne, utan bildas för henne, sänka sig från himmelens sky, från den heliga
treenigheten ned till jorden och hafva intet annat att skaffa med de menskliga subjekterna,
än att desse antaga dem och införlifvas med dem.» Prestembetet förvandlas från ett lä-
rarekall inom församlibgen till ett katolskt »nådemedelsembete», äfven henämndt »det
syndaförlåtande embetet»; åt de af presten förvaltade sakramenten tillerkännes en öfver-
naturlig magisk kraft, helt och hållet stridande mot den äkta lutherska läran, att tron
allena gör salig. — Jmfr. äfven rörande, denna »nylutherdom» och dess efterdyningar inom
svenska kyrkan ,K. Claesons Skrifter (Senare Bandet, sid. 19—24). »Hvad är», yttrar
författaren, »vår nya ortodoxis fordran af strängaste fasthållande vid kyrkans för 300 år
sedan antagna läror och sedermera af konungar och ständer faststälda ordningar annat än
katolicismens vördnad för en jemte skriften gående historisk tradition och hans helighål-
lande af påfrars och kyrkomötens beslnt? Också hafva våra nye statskyrklige nltras mer
än en gång öppet prisat den romerska kyrkans »kompakta, lugna och mägtiga samfund»
och framhållit hennes »storartade fasthet» såsom ett efterföljansvärdt mönster, i motsats till
den reformerta kyrkans »löshet». Historien lär oss, att det var från denna sida, som äfven
konung Johan HLs skrupler mot den lutherska kyrkan började.»
' DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 597
läran 9, som äfven att inom sjelfva den anglikanska kyrkan en rikt-
ning alltmera utbildar sig, hvilken knappast längre gör någon hemlig-
het af sin stora förkärlek för katolicismen. Denna riktning är den
s. k. y>ritualiSmen.y>

Den anglikanska kyrkan har visserligen redan sedan äldre tider
inom sig hyst en högkyrklig riktning, som, i olikhet med den bred-
kyrkliga, lagt mera vigt på sambandet med katolicismen än med den
öfriga protestantismen. Men först åt en senare tid var det förbehållet
att utdraga konseqvenserna af densamma. I September 1833 börjades
utgifvandet af de s. k. Tracts for the Times, som innehöllo utlåtanden
af Oxforder-professorerna Pusey, Newman, Palmee, Keble och Hook
angående kyrkans brister och medlen för deras afhjelpande. Här ,
framträdde redan den högkyrkliga, öfverdrifna uppskattningen af »den
apostoliska successionen», hvarjemte traditionen började att, vid sidan
af den heliga skrift, få anseende såsom rättesnöre för tron. Äfvenledes
tolkades rättfärdiggörelsen samt läran om nattvarden i direkt katolsk
syftning; åtnjutandet af Guds nåd gjordes beroende af ett riktigt full-
görande af de sakramentala handlingame; ett noggrannt iakttagande '
af fastan, liturgien, helighållandet *af de kyrkliga högtidsdägarne blef
en oeftergiflig fordran. Imellertid sökte man ännu en tid att åtmin-
stone till bokstafven fasthålla protestantismens principer. Först i den
berömda 90:de traktaten af Newman skedde en afgjord brytning med
protestantismen, som der benämnes »det förderfvade menniskohjertats
religioii», hvarimot den katolska kyrkan förherrligades såsom »den äldre
systerkyrkan», i förhållande till hvilken de protestantiska bekännelserna
ej äro annat än kristna »sekter». Den äkta anglikanaren, förklarade
Newman, kan erkänna alla den romerska kyrkans koncilier, äfven det '
tridentinska, och genom »de 39 artiklame» vore man ej förbunden att
utan vidare förkasta lärorna om skärselden, aflaten, bilderdyrkan, brö-
dets förvandling i nattvarden, helgonens tillbedjande, om förpligtelsen
för presterna att icke ingå äktenskap, om påfvens öfverhöghet o. s. v.
utan endast den form, i hvilken dessa satser dittills varit gällande.

Efter dessa yttranden afbröt vicekansleren för Oxford sin förbin-
delse med det traktarianska partiet (i Mars 1841) och erkebiskopen
af Canterbury förbjöd utgifvandet af flera polemiska traktater. Pusey
sökte visserligen försvara sin väns åsigter, dock följde han honom ej,
när Newman, år 1845, verkligen öfvergick till katolicismen. Derimot
följde ett stort antal af engelska presterskapet och aristokratien New-
mans exempel; på de senaste 20 åren hafva içke mindre än 233 en-

*) Vid . början af innevarande århundrade funnos i Storbritannien endast 60,000 ka-
toliker och 35 katolska kyrkor. År 1863 råknade man 4 millioner katoliker med flere
hundra kyrkor. Under de senaste åren har detta antal ytterligare högst betydligt ökats.
598 DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.

gelska prester öfvergått till katolska läran. Uppmuntrad genom för
Roms sak så gynnsamma omständigheter, beslöt Pius IX att söka
ytterligare befästa den vunna framgången. Genom en i September
1850 utfärdad bulla återställde han den katolska hierarkien i England
och upprättade derstädes tolf biskopsdömen under öfverinseende af ett
erkebiskopsembete, hvars förste innehafvare blef kardinal Wiseman.
Denna åtgärd framkallade visserligen stark ovilja hos sjelfva den pro-
testantiskt sinnade nationen; men motståndet ledde dock ej till annat
resultat, än att på Russels förslag år 1851 antogs en s. k. »kyrko-
titel-bill», i kraft af hvilken de katolska biskoparne förbjödos att göra
offentligt bruk af de dem tillagde titlame. Men till och med denna
»bill» bief endast en död bokstaf. Och efter Wisemans död, år 1865,
kunde hans efterträdare Manning, sjelf en proselyt från protestantismen,
tillträda sin värdighet med den offentligt uttalade förhoppningen, att
»den engelska schismen» skulle, likasom fordom den arianska och do-
natistiska, snart hafva en öfvergång och i historien qvarstå endast
såsom minnet af en sorglig förvillelse.

Det må vara, att dylika förhoppningar måste synas ej så litet
öfverspända, särdeles om man tager i betraktande engelsmännens pietet
för sina fädemeärfda institutioner och nationens alltsedan »blodiga
Marys» dagar segt fasthållna hat mot papismen, som mer än en gång
kommit parlamentshusets salar att genljuda af det vredgade ropet: »no
popery !» Men å andra sidan är det dock ett faktum, att, i följd af
det ritualistiska partiets framsteg, förkärleken för katolsk lära och
gudstjenstordning med hvarje år på ett oroväckande sätt tilltager bland
Englands presterskap. Ifråga om kyrkans begrepp och yttre författ-
ning är'likheten ögonskenlig mellan ritualismens åsigt och den egent-
ligt katolska. Den enligt häfdvunnet bruk (»rite») invigde biskopen är
apostlarnes representant; genom sin handpåläggning utrustar han det
lägre presterskapet med kraft att i bönen uppträda såsom medlare för
församlingen samt att utdela syndernas förlåtelse i bikten. Den en-
skildes religiösa öfvertygelse eger ingen rätt att göra sig gällande
gentimot den bestående kyrkoläran; i trossaker är hvarje »private
judgment» otillförlitligt. ; Pröfningsrätten i tvistiga mål tillkommer ute-
slutande kyrkans högsta myndighet, episkopatet, åt hvilket tillerkännes
nära nog samma ofelbarhet, som den påfven och koncilierna egg, enligt
katolicismen. Englands kyrka är den sannt katolska; från den romer-
ska skiljer hon sig genom sin läras verkliga renhet; från kontinentens
protestantiska kyrkor genom den endast inom den anglikanska kyrkan
fortlefvande »apostoliska successionen»1).

' *) Jmfr. angående den puseyistiskt-ritualistiska riktningen inom engelska kyrkan J. A.
Dorners Geschibhte der protestantischen Theologie (München 1867), sid. 906 f.
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 599

Mot dessa teorier svarar den kyrkliga praktiken. Times har nyligen
offentliggjort en detaljerad redogörelse för de förändringar i liturgien,
som blifvit införda i de engelska församlingar, der ritualismen räknar
sina flesta anhängare. I dessa församlingars kyrkor utdelar man nu-
mera, i öfverensstämmelse med det katolska bruket, vigvatten, bränner
rökelse, upptänder på altaret långa rader af vaxljus, pryder kyrkans
väggar med bilder af den heliga jungfrun, hvarjemte presterna börjat
uppträda i hvarjehanda brokiga skrudar, hvita, röda, violetta, rikt ut-
sirade méd broderier och förgyllningar. Främlingen, som hört talas
om den engelska gudstj enstens puritanska enkelhet, kan numera till
sin förvåning bevittna, hurusom kapellen äro fyllda af moln från rö-
kelsekaren, huru åhörarne vid inträdandet andäktigt fukta händerna
méd vigvatten och huru hela gudstj ensten har en så godt som full-
ständigt katolsk prägel. Times sjelf känner sig orolig och, uppfordrar
på det bestämdaste de engelska biskoparne att vidtaga kraftiga åt-
gärder till stäfjande af återfallet i »det gamla afguderiet.»

Möjligheten af ett sådant återfall synes imellertid, i trots af det
engelska presterskapets hängifvenhet åt hvad från motsatta sidan helt
ogeneradt benämnes »the ritualistic nonsense», vara för alltid aflägsnad
, genom den stora hufvudtilldragelsen i Englands kyrkliga lif under det
sistförflutna året: Gladstones bekanta förslag om upphäfvandet af
den engelska statskyrkan i Irland.1) Visserligen har äfven en helt
annan åsigt sökt göra sig hörd ifråga om detta förslags sannolika
följder. Ett af de argumenter, medelst hvilka Disraeli under debat-
terna rörande den ifrågasatta reformen sökte komma sin motståndare
in på lifvet, var nämligen det, att till grund för yrkandet om upp-.
häfvandet af »the established church» i Irland låg en, under masken af
religiös liberalism sig döljande, hemlig lutning åt katolicismen, Det
var i sjelfva verket, menade Disraeli, påfvedömets magt och inflytande
man komme att se till godo, om man läte benägenheten att göra efter-
gifter åt Irlands katolska befolkning leda sig derhän, att beröfva den
omtalta kyrkan hennes gamla företrädesrättigheter. Ty hade förstö-
relseverket en gång tagit sin början genom undergräfvandet af den
anglikanska kyrkans bestånd i det katolska landet — hvem kunde
väl då gå. i borgen för att icke, måhända snart nog, under påtryck-
ningen af en tygellös s. k. liberal opinion, ett anfall skulle företagas
mot sjelfva den vördnadsvärda moderkyrkan i England?

Dessa inkast, troligen mera ämnade som skrämskott än på fullt
allvar menade, verkade imellertid just motsatsen af hvad med dem

D Af Irlands 5,700,000 innevånare tillhöra icke fullt 700,000 den engelska stats-
kyrkan. Det oaktadt är denna kyrka den officiella, midt ibland en befolkning, som ener-
giskt stöter henne tillbaka, derföre att hon'kränker pâ en gång irländarens religiösa tro
och hans nationella traditioner.
600 DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.

åsyftats. Reformförslagets vänner inom och utom England skyndade
att taga fasta på Disraelis yttrande, att upphäfvandet af den irländska
statskyrkan måhända skulle medföra vådor äfven för kyrkan i sjelfva
i England; »men», frågade de, »förutsatt att denna spådom besannade
sig — »vore väl dermed något vunnet för katolicismens sak i Stor-
britannien? Nej, så föga skulle ett den ifrågavarande statskyrkan till-
fogadt afbräck innebära någon seger för påfviskheten, att denna, sist-
nämnda fastmera har allt att hoppas af den protestantiska högkyrklig-
hetens ostörda välde på platsen, men derimot måste darra af fruktan vid
hvarje denna högkyrklighets, denna luthersk-reformerta rättrogenhets ne-
derlag. Ty derom kan intet tvifvel råda, att, ifråga om den innersta grun-
den, det är en och samma princip, ett och samma religiösa åskådnings-
sätt, som förkroppsligat sig i de båda konfessionernas statskyrkliga insti-
tutioner och uttalar sig i deras ortodoxa lärobyggnader. A båda sidorna
är det samma ensidiga vördnad för det historiskt gifna, det af ålder för
sannt hållna 4 lära och kyrkligt samfundslif; samma räddhågade miss-
tänksamhet mot allt, som tyckes vilja bryta uniformiteten, enheten i
den tro, som hittills haft majoriteten för sig; samma sofistiska sling-
' ringar, när det t. ex. gäller att »apologetiskt» rädda första Mosebok,
utan att derföre synas uppoffra Kopernikus, eller att få den kyrkliga
inspirationsläran. att rimma sig med bibelkritikens upptäckter; med ett
ord: samma religiösa materidlisin, som förvexlar kärnan med skalet,
anden med bokstafven. Att katoliken tryggar sig vid påfvens domslut,
protestanten derimot vid .de symboliska böckernas, betyder mindre;
beröringspunkterna mellan de båda ortodoxierna äro i alla fall så tal-
rika, att man ej kan finna det underligt, om de känna sig dragne till
hvarandra på grund af gemensamma intressen. Angripes den ena,
fruktar den andra för sitt'väldes bestånd, ty »otron» är bådas hufvud-
fiende. Att släcka dess mordbrandsanläggningar, vare sig de äro rik-
tade mot påfliga bullor eller mot lutherskt renläriga dogmatiker, är
lika angeläget för båda parterna, ty å ömse sidor heter det:

»Tunc tua res agitur, paries quum proximus ardet.»

Katolicismens öfverraskande framsteg i det protestantiska England
skulle således, enligt detta sätt att se saken, i väsentlig mån låta sig
förklaras ur den starka inre frändskapen mellan alla arter och grupper
af statskyrklig »bekännelsetrohet», hvilkén drifver ortodoxerna inom
hvarje konfession att, med eller mot deras vilja, mötas på halfva vägen.
Besinnar man derj ernte, att den kryptokatolska riktningen ännu är den
förherrskande ej blott inom engelska kyrkan, utan, åtminstone hvad
den yttre magtställningen beträffar, inom protestantismen öfverhufvud,
kan påfvens utmanande hållning ej förefalla obegriplig. Han och hans
mångförfarne rådgifvare förstå till fullo, huru verksamt det ena slaget
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN T NITTONDE ÅRHUNDRADET. 601
af auktoritetstro understödjer det andra; derföre söka de i katolska
länder uppehålla den politiska ortodoxien såsom ett mägtigt ryggvärn
åt den religiösa, likasom de i den luthersk-reformerta rättrogenheten
helsa den bundsförvandt, som omärkligt, men kraftigt, bereder vägen
för »den allena saliggörande kyrkans» slutliga triumf äfven bland »de
affalliga» folken.

För egen del synes Pius IX verkligen lefva i den öjfvertygelsen,
att han personligen skall få bevittna, huru katolsk och icke-katolsk
ortodoxi pmsider uppgå i den romerska kyrkans enhet. Man anför,
såsom betecknande för hans förhoppningar i detta afseende, ett ytt-
rande ,af honom för någon tid sedan under ett samtal med »Schweiz'
apostel», abbé Mermedlod från Genève. Då abbén för honörn fram-
hållit det betydelsefulla deri, att der mi i Calvins stad ståt en präktig
kyrka, invigd åt »den obefläckade aflelsen», ocH att öfver hälften af
denna stads innevånare äro katoliker, utbrast påfven, liksom i profetisk
hänförelse: »Gud har bestämt mig ej allenast till att förkunna dogmen
om den obefläckade aflelsen, men äfven till att se dess frukter! Ja!
jag vill bryta den protestantiska trekant, som hotat det katolska Rom!
Jag har insatt en kardinal i London; jag skall insätta en biskop i
Berlin, och med jungfruns bistånd skall jag taga sjelfva det protestan-
tiska Rom (Genève) i besittning.»

Tomma ord! skall man måhända invända; men så alldeles bety-
delselösa äro dessa ord dock. ej. Påfven säger sig framdeles vilja in-
sätta en biskop i Berlin, och i sjelfva verket kan han redan nu hän-
visa på den omständigheten, att inom jemförelsevis kort tid 7 katolska
kyrkor uppstått i den preussiska ortodoxiens hufvudståd. Sannt är,
att »omvändelseverket» icke öfyerallt funnit portarne så vidöppna, som
å denna den grustorra konfessionalismens tillflyktsort, hvilken åtnjuter
äran att inom sina murar hysa den hjeltemodige pastor Knak, orto-
doxen quand même, han, som under sistförflutna året så länge fästade
det förvånade Europas uppmärksamhet på sig ocL sina bibel-astrono-
nomiska yrkanden. Men den genom Kladderadatschs försorg odödlig-
vordne pastorn är endast den förstfödde sonen af en talrik brödra-
skara, hvars medlemmar man finner utplanterade på predikstolar och i
katedrar kring alla hörnen af Europa; och hvarhelst desse den luther-
ska renlärighetens desperados storma fram, der följa dem deras ka-
tolska själafränder tätt i fjäten. Ställningar och förhållanden inom
de protestantiska bekännelserna äro för närvarande på ganska många
håll sådana, att man ännu i våra dagar måste finna sig träffad af

1)	Samma, tanke har blifvit uttalad i påfvena officiella blad Giornale di Rama, med
det, tillägg, att den sista afgörande kampen mellan katolicismen och protestantismen skall
komma att stå på Brandenburgs slätter.
602 DEN BELIGIÖSA REVOLUTIONEN l NITTONDE ÅRHUNDRADET.

hvad Gutter yttrade för 23 år sedan, på tal om »ortodoxiens återtåg
till hennes gamla fäste»: »Det är derföre som en hemlig ny katolsk
dragning genomgår verlden. Den röj es hos alla dem, soin, trötta vid
förvirringen, längta efter ett lugn, hvilket de säkrast tro sig kunna
njuta under den gamla kyrkans myndighet. På många ser man det
tydligt nog att, om de ännu hade att, välja, deras val snart vore
träffadt.»T) ,	,	• "

För att fatta, huru denna »katolska dragning» kunnat vinna så
vidsträckt utbredning inom den protestantiska ortodoxien, hafva vi att
efterse, hvarifrån ' den ifrågavarande moderna »bekännelsetroheten» leder
sitt ursprung. I omvändt förhållande mot hvad fordom egde rum; då
den gammallutherska ortodoxien genom sina öfverdrifter och ensidig-
heter framkallade den Spenerska pietismen, har vår tids ortodoxi sjelf
framgått ur en kombination mellan pietismen och dennas' förra mot-
rats. Pietismen, när han är oskrymtad och varm, rymmer inom sig
mycken allvarlig fromhet, försakelseförmåga, ett tuktadt sinnelag och
andra dylika egenskaper, förtjente af ett obetingadt erkännande. Men
vid sidan af den bättre pietismens förtjenster framträda inom flertalet
af de kretsar, der man sjelfbelåtet prålar med sin, såsom termen lyder
på det bekanta konstspråket, kristligt sinnade» andlighet, åtskilliga
grofva lyten. — Pietismens kristendom, sådan han inom dessp kretsar
sekteriskt utpräglar sig, skulle kunna karakteriseras såsom en ensidig
^rwa^-kristendom. Inom dess föga omfattande synkrets sammankrymper
Guds rike till den lilla, från »verlden» afsöndrade kretsen af de, enligt
godkändt schema, »väckte» och »troende»; och så välvilligt dessa senare
mottagas, likaså högmodigt medlidsamt behandlas .de icke vederbörligen
hallstämplade. Det andliga öfversitteriet är ingenstädes mera hemma-
stadt än inom konventiklarne;'ingenstädes, får den kristna ödmjukhe-
ten mera stå tillbaka för den uppblåsta herrsklystnaden och det oro-
liga jägtandet efter att »omvända» andra. Härtill kommer, ifråga om
det praktiska; en viss skygg misstänksamhet mot hvad som ej står i
omedelbart samband'med det religiösa; kristendomens bestämmelse att
blifva en hela den menskliga tillvaron genomträngande och förädlande

’) Jmfr. afhanälingen Också ett ord öfver tidens religiösa'fråga i E. G. Geijers Sam-
lade Skrifter I, 5, sid. 404. — Â annat ställe i samma uppsats yttrar sig Geijer på föl-
jande sätt angående den för ortodoxien utmärkande förvända kristendomsuppfattning, om
hvilken vi talat i det föregående : »Men det religiösa sinnelaget, har aldrig gjort kyrkan
tillfyllest såsom ett tecken, hvarpå hon kunnat igenkänna de sina; tvärtom har hon otaliga
gånger förföljt ett sådant sinnelag, så snart det hlef henne misstänkt såsom irrlärigt. Kyr-
kans egentliga kännemärke var icke ett praktiskt, utan teoretiskt, nämligen renlärigheten.
Att detta var en vetenskaplig ståndpunkt, som lätt kunde visa sig vara af annan natur än
trons, insåg man ej, så länge teologien ej blott var den herrskande, utan äfven den enda
vetenskapen. Med vaknandet af den moderna vetenskapen blef förhållandet annorlunda.»
(a. st. sid. 398).
DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET; 603
magt bortglömmer man för det ängsliga sysslandet med »själens rädd-
ning» undan de tallösa försåt och faror, som försvära vandringen ge-
nom jordelifvets »jämmerdal.»	\	'

Sä länge pietismen stannar inom de enskilda samqvämens trängre
kretsar, är han någorlunda oskadlig för det allmänna; icke så derimot,
när han vill träda upp såsom eri magt på offentlighetens skådeplats.
Detta ar hvad han sökt göra genom förbindelsen med den under den
allmänna europeiska restaurationsperioden på nytt uppdykande Icon-
fessionalismen ; ur föreningen mellan den sjukligt osunda religiositeten
och den andefattiga teologiska formalismen föddes den moderna or-
todoxien.	.

Skiftande i olika färgbrytningar, så snart frågan är om åskåd-
ningssättets detaljer, sammanhålles denna ortodoxi af tvenne för den-
samma i dess helhet utmärkande egenskaper: exklusiviteten gentimot
hvarje annan ståndpunkt samt benägenheten att företrädesvis betona
det yttre, mindre väsentliga, lärans periferi i stället för hennes medel-
punkt. !) — Exklusiviteten förråder sig redan i benämningen »den rena
läran.» Under det att den historiska uppfattningen hos alla partier
finner åtminstone någon grad af sanning, sätter ortodbxen likhetstecken
mellan begreppen icke-renlärighet och lögn. Mot de åsigter, som i
något af seende skilja sig från hans egen, vänder han sig med ett ka-
tolskt: »non licet esse vos!» religiös ofördragsamhet följer här ur sjelfva
utgångspunkten. — Hvad åter beträffar det, som af ortodoxien betonas
såsom sanningen, så är detta ingalunda kristendomens egentliga grund-1
tanke: — menniskans genom Kristus förmedlade sanna lif i Gud —

9 Härtill skulle kunna läggas, såsom en tredje egenskap hos den moderna ortodoxien :
hennes — heterodoxi. Bekant är nämligen,. hurusom våra kyrkligt »bekännelsetrogne»,
under det för dem alla gemensamma bemödandet att upphöja hvar sin individuella mening
till rang af den verkligt ortodoxa, råkat i strid med hvarandra, samt huru de derunder,
för att skydda den egna ståndpunkten och vederlägga motståndaren?, nödgats tillgripa dog-
matiska formler och skrifttolkningar, hvilka alltmera aflägsnat dem från »renlärighetens»
trygga ankargrund och slungat dem ut på »otrons» stormiga vågor. Inom det ortodoxa
lägret i Tyskland finnes icke en bhnd de mera kände teologerna, hvilkens »renlärighet» ej
af någon annan fraktion inom »die Rückschrittstheologie» starkt sättes ifråga. »Kenotikern»
Thomasii »förnedringslära», apokalyptikern v. Hofmanns teosofi, Philippis »judekristendom»,
Kliefoths och Vilmars »nylutherdom», Hengstenbergs gammallutherska radikalism, upp-
träda alla i opposition mot hvarandra och äro saihtligen besmittade af mer eller mindre
skickligt dolda kätterier. Detta ortodoxiens inre upplösningstillstånd framhålles med lika
eftertryck af i öfrigt så olika dömande författare som Carl Schwarz (i det ofvan anförda
arbetet) och hengstenbergianen C. Scheele i den polemiska broschyren Die trunkene Wis-
senschaft und ihr Erbe an die evangelische Kirche. Ein Beitrag zur Beurtheilung der
neueren Theologie. Berlin 1867. författaren varnar särskildt för Erlangerteologens v.
Hofmanns lära såsom varande »ett förbannelsens arf» från Schelling, Sehleiermacher (Rothe?)
m. fl., prisar Becks »bibelteologi» och derjemte Hengstenberg, »den nyktre bland de
druckne.» — Ett liknande »allas krig mot alla» pågår för närvarande, som bekant, äfven
inom vår inheifiska teologi, särdeles bland äldre och yngre medlemmar af teologiska fakul-
teten vid Upsala universitet.
604 BEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET,
utan än en, än en annan af de under dogmbildningens fortgång upp-
komna tillsatserna, framför allt dock den abstrakt dogmatiska läro-
satsen om »Kristi gudom.» För öfrigt har i allmänhet hvarje af de
olika partiriktningarne inom ortodoxien sin älsklingsdogm, som före-
trädesvis omhuldas och utgör det schibboleth, på hvilket riktningens
anhängare igenkänna hvarandra.

I samma mån denna oberättigade förkärlek för religionéns teore-
tiska sida, för kristendomen såsom summan af de kyrkligt auktori-
serade dogmerna, fått inom den nyare ortodoxien undanskymma vigten
af det praktiskt-religiösa, har den protestantiska ståndpunktens spänn-
kraft slappats och anknytningspunkterna blifvit allt flera för de ka-
tolska idéernas inflytande. Till hvilken grad detta inflytande redan
lyckats befästa sig på flera håll inom den reformerade kyrkan, hafva
. vi funnit af det föregående. Men afven på ett mera indirekt sätt har
den till sin ytterlighet drifna konfessionalismen lagt sina för religiosi-
teten skadliga följder i dagen. Den har nämligen,, genom att af-
trubba och efter katolskt mönster liksom omstöpa den ursprungligt
reformatoriska läran om tron såsom företrädesvis en praktisk bestäm-
ning, »ett lifaktigt, arbetsamt, verkande och kraftigt ting», såsom Luther
uttryckte sig, satt skarpare vapen i händerna på målsmännen för den
riktning inom sjélfva katolicismen, som der representerar det teoretiskt-
dogmatiska intressets öfvervigt öfver det sedligt-religiösa, det operson-
ligas öfver det personliga. Det är denna riktning — inom romerska
kyrkan motsvarande hvad »bekännelsetroheten» blifvit inom protestan-
tismen — som nu, anslutande sig till December-konciliets program,
träder upp till strid mot såväl sann kristen trö som verldslig bildning.
I kyrkans historia ‘har densamma gjort sig känd och fruktad under
benämningen ultramontanismen.

Benämningen härstammar från Frankrike. I detta land herrskade
sedan längre tid tillbaka ett friare kyrkligt åskådningssätt, som fick
sitt första kraftiga, nationella uttryck i den pragmatiska sanktionen
under Ludvig den helige. Man kallade det gallikanismen efter den
franska (gallikanska) kyrkan, under det att ultramontanismen‘hade sin
medelpunkt i Rom (»på andra sidan bergen», ultra montes). Denna
sistnämndas grundtankar kunpa sammanfattas i följande satser: »påf-
ven, såsom Kristi ståthållare, innehar sin myndighet omedelbart från
Gud och honom tillkommer derföre ledningen af kyrkans angelägen-
heter»; samt: »den andliga magten, kyrkan, bör råda öfver den verlds-
liga; furstarne och folken böra vara påfven underdånige». Auktori-
tets-principen i hela dess omfattning är här fastställd, såsoin högsta
grundsats.

Ultramontanismen vill gälla som troget uttryck af den sannt ka-1
tolska läran och följaktligen äfyen af kristendomen i dess sanning.
Men lika litet som »den bekännelsetrogna dogmatikens» apostlar inom
, DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET. 605
lutherska kyrkan i längden kunna undgå att stämplas som affällingar
från den sannt protestantiska ståndpunkten, lika litet har det lyckats
de ultramontane påfveförgudarne att blifva något mera än ett parii
inom katolicismen. Imellertid är just detta parti för närvarande i
besittning af en ingalunda obetydlig magt, hvilkén, derest han ej i
tid bräckes, kan blifva fruktansvärd nog för frihetens och bildningens
intressen,

Hvilka äro nämligen denna vanslägtade kyrklighets egentliga syften,,
och af hvad art de faror, som göra de konfessionalistiskt-ultramontana
riktningarnes bekämpande till en tvingande nödvändighet? Ett svar
på denna fråga har Victor Hugo med eldskrift inristat i tidehvarfvets
minnesbok, då han — i nationalförsamlingen d. 15 Jan. 1850 — upp-
trädde mot förslaget till ny »undervisningslag» med sitt ryktbara tal
»om undervisningens frihet». Hans ord voro följande:

»Jag vill undervisningens frihet, men under statens uppsigt och
utan inblandning från biskoparnes sida. Jag vill, med andra ord, den
gamla, helsosamma skiljsmessan mellan kyrka och stat, och detta i
kyrkans eget intresse, såväl som i statens. Man svarar oss visserligen:
J utestängen presterskapet från öfvervakandet af undervisningen: J
viljen alltså icke mera veta utaf någon religiös undervisning. Men
jag vill uttrycka mig tydligare, på det att ingen må kunna missförstå
mig. Långtifrån att vilja undanrödja den ifrågavarande undervisnin-
gen, förklarar jag fastmera, att densamma, enligt min öfvertygelse, just
för närvarande är nödvändigare än någonsin; men liärméd menar jag
den sannt religiösa undervisningen, icke den, söm utgår från ett parti;
hvilket skiljt sina sträfvanden från nationens I Jag vill en uppriktig,
verklig, icke en hycklande religionsundervisning; icke en sådan; som,
under en antagen mask, fullföljer helt andra syften.

Derföre förkastar jag det oss förelagda lagförslaget. Jag vänder
mig till det kyrkliga partiet och säger till det: denna lag är Eder
lag! Och, rent ut sagdt: jag tror Eder icke. Att undervisa är: att
uPP^ygga. Men jag har intet förtroende till det, som J uppbyggen. —
Jag vill icke anförtro, Eder ungdomens undervisning, barnens själar,
det nya slägtets andliga utbildning, d. v. s. Frankrikes framtid. Jag
vill det icke, derföre att — anförtro Eder den — det vore att pris-
gifva den åt Eder!	'	’

Eder lag säger ett och .menar ett annat. Det är en träldomens
tanke, som försöker tala frihetens språk. Derföre vill jag ej veta
utaf den. — Men så gören J alltid. Så ofta J smiden en boja, sägen
J: detta är en frihet! Så ofta J upprättat en proskriptionslista, sägen
J: se här en amnesti!

Ja, vi känna hvarandra! Vi känna detta »andliga» parti! Det är
ett gammalt parti, som redan räknar en mängd tjenstår. Det är
detta parti, som håller vakt vid ortodoxiens portar. Åt sanningen
606 DEN RELIGIÖSA REVOLUTIONEN I NITTONDE ÅRHUNDRADET.

har det uppfunnit de båda herrliga stöden: okunnigheten och villfa-
relsen; snillet och vetenskapen förbjuder det att gå utöfver messboken;
tanken vill det inspärra i kloster. Alla de steg, Europas odling tagit
framåt, hafva tagits i trots af detta parti. Dess historia är uppteck-
nad i det menskliga framåtskridandets historia, men — på ryggsidan.

Det är denna liga, som lät piska Prinelli med ris, derföre att
han påstod, att stjemoma ej falla från himmelen. Det är hon, som
sju gånger fastskrufvade Campanella vid pinbänken, emedan han lärde,
att verldarnes antal är oändligt. Det är hon, som förföljde Harvey,
derföre att han bevisade blodomloppets verklighet. Galilei kastade
hon i fängelse på grund af Josua bok, och för St. Pauli skuld slog
hon Columbus i fjettrar. Att fatta verldsalltets lagbundenhet, det var
i hennes ögon én gudlöshet; att upptäcka en ny verld var värre äji
vansinne, det var — ett kätteri.

Och J — J viljen blifva herrar öfver undervisningen? J, som
icke kunnen tåla någon skald, någon vetenskapsman, någon tänkare!
J, som förkasten allt hvad snillet uttänkt, uppfunnit, bildningens rike-
domar, vetandets skatt, mödosamt hopsparad till arf åt våra efterkom-
mande! J, som, om det läte sig göra, skullen vilja utslita begrepps-
förmågan ur mensklighetens hjerna! Ja, tillstån det bara!

Låtom oss vara uppriktiga mot hvarandra! Den undervisnjngs-
frihet, J önsken, det är friheten att icke undervisa* Betraktom blott
Edra ihästerverk, frukterna af Eder undervisning! Denna härd, som
man kallar Italien — J haften utsläckt den; denna koloss, som heter
Spanien — J hafven bragt honom på fall. Den ene i aska, den
andre i ruiner! Detta är hvad J gjort af tvenne stora folk! Hvad
viljen J göra af 'Frankrike? ‘

Jag skall säga Eder det: J viljen komma åt dess menskliga för-
nuft! Hvarföre? Emedan förnuftet sprider dager!

Men vi, Edra motståndare, vilja frihet för vårt fädernesland och
icke förtryck, frodig blomstring och acke aftyning. J läggen uf snaror
för friheten och viljen nu, medelst Eder undervisning, lönnmörda tanken.
Likväl — tagen Eder i akt! Det nittonde århundradet — denna stora
period, full af nya, djupa drifter — drabbar Eder med sin vredes
ljungeldar! I dessa eröfringarnes, pånyttfödelsens Advents-dagar dröm-
men J om orörlighet. Men jag — jag, som hatar omstörtningar —
säger Eder: J hafven ej velat framåtskridandet; nåväl — J skolen få
revolutionen !»

Och denna religiösa revolution har redan flammat upp i Frankrike,
såväl som i det öfriga Europa. Till skildringen af dess utbrott och verk-
ningar återkomma vi i en följande afdelning af denna uppsats.

Cabl von Bergen.
607

Om forskningar för Sveriges äldre
konsthistoria.

Ända till senaste tider har man på fullt allvar dragit i tvifvelsmål,
att i vårt land försiggått en konstutveckling af'det omfång och den
betydenhet, att den kan blifva föremål för verklig historisk behandling.
Visserligen ha sedan förra seklet samlare och lärde hopfört ett i syn-
nerhet för den nyare konstperioden temligen ansenligt biografiskt ma-
terial, visserligen ha några, i öfrigt korta och flyktiga, öfversigter sökt
sammanställa det sålunda funna till ett helt, visserligen ha de högt
förtjente specialforskärne Bbunius och Mandelgren i sina arbeten
framlagt dyrbara bidrag till kännedomen om vissa granar af vår in-
hemska konst; men dessa vittnesbörd ha ändock, ej varit tillfyllest,
utan man har fortfarande vidhållit, att konsten hos oss allt ifrån sin
begynnelse varit en inflyttad, tvinande och svag planta, som endast
erbjuder betraktaren få knoppar, färre blommor, nästan ingen frukt.
Om det ock må medges, att denna åsigt haft skenet för sig, så länge
föga eller intet var gjordt för utredandet ens af någon enda, konstarts
öden, så kan å andra sidan icke bestridas, att vigtiga sjsäl tala för en
annan uppfattning, utan att man derför behöfver använda mycket
skarpsinne eller långvarig forskning. Ett folk, hvilket i likhet med
vårt, intagit och intager en-hög och betydelsefull plats bland kultur-
folken, skulle ej kunna inneha densamma, utan att äfven konsten ut-
gjort en vigtig faktor i dess bildande och förädling. Naturligtvis inses
lätt, att ett land af så ringa folkmängd, som den Sverige i synnerhet
fordom ägde, ej kunnat uppträda såsom lifgifvande och nybildande
inom konstfen; det kan endast till större eller mindre del visa sig mot-
tagligt för intrycken utifrån och i mon af stigande odling vidare om-
gestalta och utbilda det sålunda erhållna enligt sitt eget lynnes art.
Men att äfven på detta sätt en konstblomstring kan uppstå, hvilkens s
närmare undersökande bör vara af vigt åtminstone för det ifrågava-
rande folket, det torde ingen vilja neka, som känner hvad konsthisto-
rien i detta fall har att förmäla t. ex. om Tyskland eller Frankrike.
Om vi vidare taga i öfvervägande att, som sagdt, enstaka yttringar af
folkets konstsinne, särskilda arter af dess konstverksamhet, varit före-
mål för undersökning och visat förskarne öfverraskande rika utsigter,
så låter sig redan a priori sluta, att äfven öfriga 'konstslag under alla
skeden af detta folks historia. odlats med jemnföfelsevis lika, stor fram-
gång och_ lika, gynsamma resultat som de delvis kända.
608	OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.

/

Men innan Sveriges konst kan blifva föremål för en uttömmande
historisk framställning, måste ett arbete föregå, öm hvars utsträckning
endast den kan bilda sig eit något så när klart begrepp, som i likhet,
med författaren af denna uppsats under en följd af år sysselsatt sig
med ämnet. Det gäller att fortsätta och fullständiggöra det insam-
lande af konsthistoriskt material, som länge, fast utan egentligt sam-
manhang, fortgått hos oss; det gäller att för dessa forskningar upp-
ställa någon bestämd plan, påvisa, hvart de företrädesvis böra riktas,
och huru de ofantliga luckorna i vår kännedom i synnerhet om äldre
tiders konst skola kunna fyllas. Det är den högst betydliga bristen
på dylika förarbeten som gjort, att de få försökarne i vår konsthistoria
famlat i djupt mörker hvad data och ännu mer hvad sjelfva konst-
verken beträffar; och det är samma brist som förorsakat att ett till
afsigten så utmärkt företag som Estlandees framställning af vår se-
nare konsthistoria, trots det mödosamma arbete som derpå nedlagts, i
sitt utförda skick ger läsaren intrycket af en torftighet och ofrukt-
barhet hos vår konst, som ej motsvaras af verkliga förhållandet. För-
fattaren af dessa rader, som bättre än de fleste lärt sig inse, huru
svåråtkomligt och spridt grundlaget till den svenska afdelningen af
Estlandees verk varit, har just af detsamma bäst funnit, huru myc-
ket arbete som ännu återstår, hvilken mängd af data och konstverk
måste samlas och granskas, hvilket stort antal smärre undersökningar
måste företagas, innan det skall lyckas att i rikare och fördelaktigare
dager ställa vår förflutna konstutveckling, i synnerhet den äldsta. För-
fattaren har derföre ansett sig böra framlägga några tankar i det
ämne, hvarom här är fråga, viss om, att äfven det ringaste uttalande
har sin betydelse och sin verkan, då det gäller en nationalangelägen-
het: ty som sådan anser han åstadkommandet af en omfattande svensk
konsthistoria.

För svenska konstens äldsta tidsskede finnes ett ganska aktnings-
bjudande material samladt genom de vidsträckta och långvariga arkeo-
logiska forskningar, dem svenske lärde allt sedan sjuttonde århundradet
anstält. Men för den egentliga konsthistorien återstår ännu mycket
att uträtta. Det gäller att inom den stora mängden af plastiska före-
mål — ty några minnesmärken af byggnadskonst eller måleri äger
Sverige ej från denna tid — det gäller, säga vi, att derinom utfinna
stilarnes inbördes förhållande och utveckling ur hvarandra, att 'med så
stor noggranhet som möjligt sofra det svenska från det främmande
och uppvisa, hvari det förras egendomligheter bestå. Smyckena och
vapnen, som till sådant antal uppgräfts- ur vår jord, bilda här en
OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.	609

särskild flock, och utan fråga den som erbjuder de största svårighe-
terna. Att i denna särskiljä de olika formerna och bestämma den
ordning, i hvilken de småningom följt på hvarandra, fordrar trägna
jemnförande undersökningar, hvilka säkerligen bli ett af den framtida
konsthistoriens svåraste åligganden. Der hvarest det fomsvenska ur-
sprunget ar satt utom allt tvifvel, såsom vid hällristningarna och run-
stenarne, framte sig icke dess mindre andra frågor af ingalunda
obetydlig art. Hällristningarna, dessa högst egendomliga skulpturverk,
tillhöra något så när samma utvecklingsskede; men hvilket? I hvad
förhållande stå de till andra dylika minnesmärken i Europa? TTnr bar
deras bildskrift uppkommit och utbildats, och hur kunna förklara den?
Detta allt är frågor, som visserligen främst tillhöra fornkunskapen, men
äfven i hög grad intressera konsthistorien,, åtminstone då hon, som sig
bör, sammanhålles med den allmänna odlingens, och hvilkas lösning,
trots Holmbergs och Brunh förtjenstfulla arbeten, ännu på intet vis kan
anses framstäld1). Runstenarne, hällristningarnas efterträdare, förete
äfvenledes en under århundraden fortlefvande, länge i stigande befintlig
konst; och en undersökning af denna utvecklings förlopp och riktning
är sålunda fullkomligt berättigad, men ännu ej gjord. De talrika och
ofta noggranna afbildningar af dylika fomlemningar, hvilka tagits allt
ifrån äldre och intill närvarande tid, lemna en oskattbar grundval för
denna undersökning, ur hvilken äfven skola framgå åtskilliga uppda-
ganden rörande det ursprungliga skaplynnet hos vårt folks plastiska
fantasi. Ty att denna gör sig gällande i runminnesmärkena kan ingen
nekå, som sett t. ex. Upplandsristarne Bali’s, Osmuntr’s eller übir’s
prydliga arbeten. Redan här föreligger ett fullständigt konsthistoriskt
material: en konst, som genomlefvat sex till sju århundraden (från
omkr. år 700—1300) inom samma land, en följd af talrika minnes-
märken samt en ej obetydlig fad konstnärer. Ensamt för Uppland, som
dock visserligen var denna konsts hufrudsäte, känner författaren genom
sammanställning ur Liljegrens Runurkunder något öfver fyratio namn
på runristare, af hvilka åtminstone hälften varit män, som haft run-
ristning till sitt egentliga yrke, och flere på grund af sina arbetens
förträfflighet böra anses som verklige plastiske konstnärer. Konst-
historiens uppgift i detta fall ha vi ofran antydt; att hon måste gå
hand i hand med arkeologien, faller här som annanstädes af sig sjelf.

Med kristendomens införande och vår medeltids inbrott vidgar sig
området för konsthistoriska undersökningar högst betydligt. Icke nog
med att byggnadskonstens och måleriets talrika alster sluta sig till den

’) Holmberg har åtminstone tillnärmelsevis bestämt dessa hällristningars tidsålde
till 500 900 e. Kr.; Brunius åter i sitt Försök tUl förklaringar öfter hällristningar
(Lund 1868) vill hänföra dem till stenåldern. Sannolikt tillhöra de bronsåldern Qfr ree.
af H. Hildebrand i Svensk lÀteratwr-Tidskrift 1869, 183 ff.).	-	-

39-
610	OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.

t
plastiska flocken af konstverk; äfven dénna tilltager ofantligt i om-
fång. Härtill kommer, att metoden för forskningen måste, om icke
förändras, dock utvidgas. För den äldsta tiden kunna endast konst-
verken läggas till grund för undersökningen: ty några andra upplys-
ningar, än de meddela om sig och sina mästare, stå oss ej till buds.
Men med det nya tidsskedet vidtager en annan källa, nämligen de
skrifna underrättelserna och uppgifterna i permbref, krönikor, diarier
och andra uppsatser, dem vår medeltid i stor myckenhet efterlemnat.
Den konsthistoriske forskarens uppgift blir härigenom en dubbel: dels
måste han, som förut, uppsöka och efter deras inre frändskap ordna
de olika konstverken, dels skall han genomleta de samtida historiska
och litterära skrifterna för att ur dem hemta alla de uppgifter som
angå hans ämne och ställa dessa i sammanhang med föremålen för
sin undersökning. De vanskligheter detta dubbla sökande och denna
sammanställning' erbjuda äro hvarken få eller obetydliga, i synnerhet
när det gäller medeltidens äldre skiften. Den framstående konsthisto-
rikern Franz Mertens1) har, särskildt för de romanska byggnads-
verken, framlagt, huru svårt det är att med säkerhet knyta en diplom-
uppgift till ett minnesmärke, i det nästan alla nystiftade kyrkor till en
början uppfördes provisoriskt, och den egentliga byggnaden först sedan
företogs, vidare i det att merendels de urkundliga och bestämda data
gälla de försvunna byggnaderna, de muntliga och osäkra deremot de
nu befintliga, att samma former och stil uppträda på olika ställen vid
olika tider, så att t. ex. en äldre stil kan på ett ställe finnas' till sam-
tidigt med en yngre på ett annat o. s. v. Härtill komma äfven andra
omständigheter af vanligt slag: källornas stridiga uppgifter och opå-
litlighet, småningom vidtagna* förändringar och utvidgningar af bygg-
nadsverken o. s. v. För alla dessa tvistiga fall måste den konsthisto-
riska kritiken tillämpas, hvilken ur inre, af arbetet sjelf framgående
grunder ådagalägger dess ursprung och förhållande till beslägtade verk
af samma art.

Vända vi oss nu till de förhanden varande konstverken från vår
medeltid, så böra vi först sysselsätta oss med dess byggnader. Här
liksom öfver hela Europa möta oss en romansk och en gotisk stil, för-
medlade genom en s. k. öfvergångsstil2); men dessas historiska förlopp
i Sverige är ännu tämligen outredt. Visserligen äger vårt land en for-
skare, professor Brunius, som länge och nitiskt sysselsatt sig med
nppmätning och beskrifning af våra äldre minnesmärken och härigenom

1) I Die Baukunst des Mittelalters^ 1850.	'

2) Lübke har med skäl varnat for denna vedertagna, men förvillande benämning, som
i sjelfva verket utmärker den romanska stilens efterblomstring, men ingalunda någon öfver-
gång från denna till den gotiska.
OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.	,	611

i sina särskilda arbeten sammanfört ett rikt och pålitligt material;,
men en verklig konsthistorisk och kritisk behandling, sä väl af hvad
han samlat, som af det som ännu är oundersökt, återstår att utföra.'
Innan dock denna kan företagas, måste ett tillräckligt antal upprit-
ningar af enskilda planer, ornament och byggnadsdetaljer insamlas: ty
Brunii eljest utmärkta och strängt vetenskapliga beskrifningar kunna
likväl ej ersätta bristen på noggranna teckningar eller egen åskådning.
Och särdeles känbar är denna brist i hans senaste arbete, Götlands
konsthistoria, hvilket landskaps högst märkliga arkitekturutveckling
omöjligt kan fullt klärt fattas utan talrika jemnförande af bildningar?
På Gotland bör äfven för framtiden uppmärksamheten i synnerhet
riktas, emedan denna ö företer de flesta och bäst bibehållna profven
på den romanska och öfvergångs-stilens blomstring i Sverige och på
den omgestaltning dessa undergått i följd af det svenska konstsinnets
inflytande1). På Sveriges fastland och i Finland ha med få undantag
‘ de romanska egendomlighetema hos kyrkorna utplånats genom ständiga
senare förändringar och utvidgningar, och endast enskilda partin samt
vissa grunddrag i anläggning och utförande vittna ännu öm desamma.
Det vackraste minnet af romansk konst i Skandinavien, Lunds dom-
kyrka, åt hvilken Brunius egnat en ypperlig, på grundliga arkivforsk-
ningar stödd, beskrifning, tillhör nämligen icke den svenska, utan den
danska konstens historia, liksom alla äldre byggnadsminnesmärken i
de forna danska landskapen. För öfrigt böra alla möjligen qvarvarande
enskilda lemningar af den romanska byggnadsstilen i Sverige noggrannt
uppsökas och granskas, hvilket hittills‘ej skett.

Det öfvervägande antalet svenska medeltidskyrkor tillhör den
gotiska stilén. Äfven i afseende på denna kan det mesta sägas vara
ogjordt, så länge ej jemnförande vidsträckta undersökningar företagits
rörande byggnadsverkens frändskap till hvarandra och den ordning, i
hvilken de tillkommit. Här gäller det i än högre grad än förut att
ha ett skarpt öga fäst på formernas egendomligheter och skilja nyare
tillsatser från de ursprungliga byggnadsdelame. Professor Brunius är
i detta afseende efterdömlig, så snart det är fråga om granskningen af
ett enskildt konstverk, och han kan sålunda anses ha undangjort högst
betydligt af det förelöpande arbetet, hvaremot han synes mindre till-
fredsställande, när det rör den egentliga komparativa kritiken och den
konsthistoriska öfverblicken. Hans utredning af våra förnämsta dom-

*) Till och med utom Sverige har öns arkitektoniska betydelse -bemärkts. S& äga vi
"bland annat en förträfflig, af planschér åtföljd monografi öfver Helge Ands-kyrkan i Visby
af professor Höyen, samme man, som numera äfven är själen i det utmärkta och för
vårt land efterföljansvärda verket: Danske Mindesmairker. Befi. 1—10. Kjöbenh. 1860 —
68. fol. med 30 tabeller; så äfven én uppsats af J. W. Clark; On the churches in the
island of Gottland i The ecclesiologist 1858.	- .
612	OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.

kyrkors byggnadsförhållanden t. ex. Linköpings, Skara m. fl. skola
imellertid alltid qvarstå såsom högst samvetsgranna och allvarliga detalj-
studier., 1

Men uppmärksamheten bör ej blott riktas pä den kyrkliga bygg-
nadskonsten, ehuru denna otvifvelaktigt efterlemnat det största antalet
minnesmärken; äfven den krigiska och borgerliga konsten under vår
medeltid förtjena ihögkommas, och de få qvarlefvoma af densamma
att sorgfälligt uppsökas och granskas. Här torde, om ej alla tecken
slå fel, det egendomligt svenska framstå mest klart, i synnerhet i trä-
konstruktioner, i hvilka vårt land säkerligen hunnit lika långt som
Norge, fast odlingens raskare framträngande och landets större till-
gångar mer fullständigt bortsopat spåren af denna inhemska konstgren
hos oss än hos vårt grannfolk. Särskildt är aktgifvandet på dylika
verk af vigt derföre, att man i deras Ornamentik finner en ättling och
frände till runstenames slingor och således ett ursprungligt folkligt
behandlingssätt af rent nordiska motiv. Den som granskat byggnads-
detaljerna från de norska kyrkorna och jemnfört dem med en del ur-
gamla svenska kyrkodörrar, deras snidade eller af jembeslag bildade
prydnader, eller med vissa andra enskildheter, skall säkerligen medge
deras nära slägtförhållande till drakristningama och de underliga djur-
gestalterna på våra runstenar. Utan tvifvel skola framtida undersök-
ningar uppvisa långt flere och vigtigare likhetsförhållanden.

Än tydligare framlyser ett folkligt inflytande på gestaltandet af
vår äldre medeltids plastiska konstverk. Man ihogkomme först och
främst, att runstenarne till allra största delen härleda sig från skedet
1000—1200, och att sålunda sysselsättningen med dem omedelbart in-
verkade på öfriga mer särskifdt kristna skulpturarbeten, då båda slagen
bevisligen utgingo från samme mästare. Detta åter ådagalägges ej
blott deraf, att vi finna runskrifter på rent kyrkliga kärl och föremål,
såsom klockor, grafstenar, • dopfuntar, rökelsekar m. m., utan framför v
allt genom den frändskap med runstenarne de äldsta bland dessa röja
i de ornamentala enskildheterna. Vi behöfva blott erinra om den be-
kanta Botkyrkestenen i statens historiska museum för att bevisa vårt
påstående. Ofta förekomma runor och latinsk stil på samma minnes-
märke, till och med så sent som 1345 (på en klocka i Högsna kyrka
i Vestergötland, gjuten af Mäster Håkan1)- På dopfuntar finnas run-
inskrifter från 1100- och 1200-talen, och deras prydnader motsvara
ganska noga runstenames (så i fyra småländska, två gotländska och
ett par bohuslänska kyrkor). Att här föreligger åtminstone ett uppslag
till en sännt nationel konstutveckling, torde ej kunna nekas; och

’) Liljegren, Runurkunder, s. 233.
OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.	613

så mycket vigtigare är det att uppspåra alla qvarlefvor af det*
samma.

De nu anförda slagen af konstverk tillhöra vårt romanska tidsskede,
hvilket öfverhufvud förhåller sig sjelfständigare gentimot de utländska
inflytelserna än det egentligt gotiska. Vissa grenar af denna konst,
t. ex. myntsnidandet, äro imellertid helt och hållet grundade på ut-
ländska efterdömen och till och med utförda af utländingar. Med me-
deltidens framskridande och gotikens tilltagande öfverherrskap ökar
♦ sig denna främmande inverkan betydligt, och arbetena förlora i sjelf-
ständig halt hvad de vinna, i prydlighet och rikedom. För uppsökandet
. och aftecknandet af de talrika och olikartade lemningama af den se-
nare medeltidens plastik hos oss har föga gjorts, och snart sagdt in-
tet för deras klassindelning och konsthistoriska anordning. Man har
merendels åtnöjt sig med att ange »ett altarskåp från medeltiden», »ett
katolskt rökelsekar», »gammal monstrans», utan ens något försök att
bestämma den ungefärliga tiden för dessa arbetens tillkomst. De enda
konstverk, der sakens egen natur medför en tidsbestämmelse, äro graf-
stenar, mynt och sigill; och för dessa alster af skulptur är också det
bästa och mesta gjordt, hvad materialsamlandet angår. Af våra me-
deltidsmynt och sigill aga vi talrika, till en del förträffliga, afbildningar
och noggranna bestämningar, af grafstenarna finnas många beékrif-
ningar, lösa inskrifter och afritningar. Den egentliga konsthistoriska
granskningen återstår imellertid här som annanstädes. Deremot be-
finnas, som vi ofvan nämnt, våra helgonbilder, altarskåp, relikskrin,
dopfuntar och andra kyrkliga föremål i en fullkomligt kaotisk oreda:
hvarken har man sökt skilja det främmande arbetet från det svenska
eller ens tillstymmelsevis kronologisera det senare. Allt är således här
att göra: afritningar och konstverk böra samlas, alla möjligen befint-
liga inskrifter och anteckningar bevaras, alla äldre afteckningar gran-
skas, innan en tillfredsställande utredning af detta slags konstarbeten
kan företagas med någon framgång. Endast några ytterst få alster
från den senaste medeltiden, t. ex. den berömda S:t Görans bild (nu
i historiska museet), Vesterås domkyrkas altarskåp o. s. v., utgöra un-
dantag från hvad vi nu yttrat.

Svenska medeltidens monumentala måleri inskränker sig uteslu-
tande till hvalf- och väggmålningar i kyrkor. Trots århundradens
förstörelsenit finnes ännu en mäqgd minnen af denna egendomliga
konst bevarad i nästan alla våra äldre odlingslandskap, och det blir
sålunda möjligt, när en gång ett tillfredsställande antal afritningar blif-
vit insamladt, att följa henne ifrån hennes första ursprung till dess hon
förlorar sig i protestantismens likartade kyrkmåleri. Ty egendomligt
nog öfverlefde denna konstart katolicismen i vårt land och fortplantade
sig i småningom förändrade former ända ned till midten af förra år-
614	OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.

hundradet. Såsom den förste vägrödjaren på detta område har den
bekante forskaren Mandelgren uppträdt genom sitt rikhaltiga och i
mer än ett hänseende högst märkliga verk Monuments Scandinaves du
moyen-âge, der vi i atbildningar af åtskilliga kyrkmålningar äga prof
på denna konsts hufvudsakliga skeden och kunna iakttaga, huru den
svenske anden äfven på detta område verkat på de utifrån mottagna
öfverlemningarna. Nyssnämnda praktverk kan imellertid endast be-
traktas som början till ett samlande af våra kyrkmålningar. Vi veta
äfven, att dess utgifvare är i besittning af betydliga materialier till
dess fortsättande.

Om stafflibilder från vår medeltid kan ej bli fråga, så vida man
ej dit vill räkna de målningar, som talrikt nog förekomma på altar-
skåpens dörrar och underlag från tidsskiftets slut. Dessa äro hittills
alldeles oundersökta, och märkliga upptäckter återstå således ännu att
här göra. Säkerligen skall framdeles visa sig, att. det utländska infly-
tandet varit störst på detta område, och spår af flere tyska konst-
skolor komma i dagen. Ett sakförhållande af denna art är åtminstone
författaren bekant. I Linköpingstrakten ha påträffats några altar-
skåpsmålningar af ovanligt värde och med bestämd frändskap till den
berömda Kölnskolans arbeten. Förklaringen ligger utan tvifvel deri,
att biskop Henrik Tidemansson mot 1480-talet inkallade konstnärer
just från sagda stad till Linköpingsdömens fulländande, hvarom in-
skriften på en kalkstensskifva i koret derstädes ger bestämdt vittnes-
börd 1).	'

Den nu omnämnda inskriften leder oss öfver till frågan om de
arkivaliska forskningarna. Om vi först och främst till detta ämne
räkna alla gamla anteckningar på konstverken, så är detta visserligen
en oegentlighet, men som ursäktas genom bristen på öfriga mer sär-
skilda underrättelser rörande vår medeltidskonst. Dessa inskrifter äro
långt flere än man vanligen förestält sig och lemna ett dyrbart stoff
i synnerhet' till personalkännedomen, men äfven ofta till bedömandet
af sjelfva stilartemas utveckling. Vi påminna om anteckningarna i
Amene härads Råda kyrka af 1323 och 1494, ytterst dyrbara för den
fasta utgångspunkt de skänka, när det gäller vårt kyrkomåleri, om den
mängd namn på byggmästare, stensnidare och målare från medeltidens
slut, som sålunda lemnats, t. ex., för att blott nämna några få, den
nyss omtalade Gerlach från Köln (omkr. 1480—1490), stenhuggaren
och byggmästaren1 Lafrans Botvidsson från Eskilhem på Gotland (vid
1239), som byggde Helgvi kyrka derstädes2), bildhuggarne Ambjörn i

’) Den lyder: orate:, pro: me: magister: gierlàc: de: colonia: fecit: istam:
capellam: Brünius, Konstanteclcningar under en resa år 1849, s. 185. i

2)	Säve, Gutniska urkunder, runinskrifterna n. 9, 35. — Lemke, Visby stifts herda-
minne, 159.	'	•
OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.	615

Småland, Harald i Vestergötland (på 1200-talet), Håkan Gulleson i
Helsingland (vid 1500), målarne Albert (1460), Johan (1449) och Lars
Nilsson i Enköping (1470-talet), alla i Uppland, Olaf (1463) i Östergöt-
land, Amund (1494) i /Vestergötland, att ej tala om klockgjutare och
andre. Den skörd, som på detta fält återstår att insamla, torde éj
vara obetydlig, i alla händelser mer gifvande än den, som finnes att
hemta ur medeltidshandlingarna. Imellertid ha de redan gjorda' un-
dersökningarna af Bbunius och andra visat, att äfven här kan träffas
åtskilligt af vigt, i synnerhet för byggnadshistorien, hvarvid dock, efter
hvad vi ofvan visat, största försigtighet måste iakttagas, när fråga blir
om att knyta en skrifven uppgift till något befintligt konstminnesmärke.
En synnerligt rikhaltig, ej till fullo begagnad källskrift för ett enstaka
klosters konsthistoria utgör det bekanta Diarium Vadstenense, det
enda arbete från vår medeltid, der man får biografiska upplysningar
om konstnärer. Att för öfrigt hela massan af diplomer och öfriga
handlingar och skrifter måste genomsökas,, är klart, alldenstund konst-
uppgifter endast tillfälligtvis finnas i dem inströdda, och således ingen
visshet om materialets fullständiga samlande kan vinnas, innan alla
medeltidsskrifter af historisk ärt blifvit granskade.

Med Gustaf Vasa och reformationen träder vår medeltidskonst
plötsligt i skuggan; Den stora skiljaktigheten i hela grundåskådningen
tillät ej dennas öfverlemningar att öfva någon inverkan på ett tid-
skifte, som byggde borgar och slott, ej kyrkor, som fordrade en liffull
och sinnena smekande utsmyckning af sina verk, ej ett förandligadt
och asketiskt smäktande helgonbildande. Det gälde således för den
store konungen att börja om igen från början, och här som annan-
städes visade han sig vara en de kraftiga initiativens man. Renais-
sancen, i sin af Hollands och Tysklands konst påverkade form, får
under honom och hans söner fotfäste i Sverige, och dermed vidtager
en ny konstblomstring, som dock helt och hållet utgår från dem per-
sonligen. Deremot vann denna konst till en början knappt något
verkligt insteg hos folket, hvars konstsinne ännu ej omgestaltats efter
den nyare riktningens idéer; och sålunda har det skett, att den egent-
liga renaissancekonsten qvarlemnat få spår i det nationella lifvet.
Yngre slägten med lifligare men förändrad uppfattning af konsten
hyste ringa aktning för de visserligen storartade, men ej med deras
smakfordringar öfverensstämmande slotten och byggnaderna; vanda-
lismen svängde ohejdadt sitt förstörande gissel öfver dessas inre och
yttre, då ej heller deras betydelse som fästen och försvarspunkter mer
qvarstod: och sålunda ha lemningarna af renaissancen i Sverige nästan
fullkomligt utplånats, och betraktaren af tidskiftet från reformationen '
till drottning Kristina mötes vid första anblicken endast af en på
verksamhet och minnesmärken tom öken. Också kan med fog påstås,
,616	OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.

att intet skede af den svenska konstens utveckling är så sparsamt
undersökt som detta. Några enstaka data, några föga säkra konst-
närsnamn — se der allt, hvad de tryckta afhandlingarna och källorna
erbjuda. Minnesmärkena, der de ännu finnas qvar, äro så tämligen
oundersökta1), och de arkivaliska forskningarna likaledes nästan ogjorda.
Författaren, som af flere skäl ansåg afgjordt, att det skenbara tom-
rummet i vår konsthistoria för gustavianska tiden dolde ett ganska
lifligt och jemnförelsevis rikhaltigt konstarbete, har fått sin förmödan
bekräftad vid genomgåendet af räntekammarböckerna och andra räken-
skaper från sagda tid 2). Icke nog med, att de der bevarade, till utseen-
det torftiga och obetydliga, data lemna en klar och oförväntadt mångsidig
öfverblick af de konstnärskrafter, hvilka voro i verksamhet under Gustaf
och hans söner, utan man får äfven genom deras sammanställande
fullkomlig kännedom om de otroligt = storartade byggnadsföretag, som
utmärkte deras styrelse. Att här meddela någon öfversigt af dessa
forskningars resultat, tillhör ej ämnet och vore dessutom så mycket mer
olämpligt, som de nödvändigt behöfva fullständigas och fortsättas ge-
nom riksregistraturets och andra samtida källors undersökning. Sär-
skildt för den mångbyggande och i hög, grad konstälskande Johans
regering är registraturet af största vigt, enligt hvad författaren varit i
tillfälle att inhemta. Hvad man än i dag kan åstadkomma för utre-
dande af ett renaissanceverks konsthistoria, när alla samtida upplys-
ningar hopsamlas och förenas, det har förträffligt ådagalagts af adjunk-
ten G. W. Syl vandek i hans Kalmar slotts och stads historia, der
man (i 4:de delen) finner den fullständigaste och intressantaste redo-
görelse för detta fästes byggnadshistoria i synnerhet under nu ifråga-
varande tid. Utan tvifvel skall en nästan lika tillfredsställande kän-
nedom kunna vinnas om de öfriga byggnadsföretagen3), sedan alla
hithörande källor genomgåtts.	,

Med renaissancen och dess efterföljare, den äldre barocken, mång-
dubblas den arkivaliska forskningens användbarhet och vigt. Ett par
exempel må tillåtas för att belysa vår sats. Som bekant, finnas i
, Riddarholmskyrkans kor särdeles prydliga minnesvårdar öfver konun-
garne Magnus Ladulås och Karl VIH Knutsson, hvilka härleda sig
från Johan IH:s tid och hans stora omgestaltning af denna kyrka.
Mästaren till dessa vackra arbeten har hittills varit okänd. Men i ett

’) Brunius har visserligen meddelat några beskrifningar, men utan att ingå i egent-'
liga detaljer och i alla händelser utan de här alldeles nödvändiga teckningarna.

a) Förvarade i kongl. kammararkivet.

8) Vi behöfva blott erinra om Uppsala, Vadstena, Örebro, Vesterås, Nyköpings, Kro-
nobergs, Gefleborgs, Viborgs, Bråborgs och en mängd andra slott och hus. ,
OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.	617

kungligt bref frän 1574läses en »scbedel», der följande strof före-
kommer: »Dogh ther som förbe:de Lucas, holler vpå och vtthugger
the Griffter j Gråmunke Clöster som wij haffwe befalett honom, då
schall hann icke dragé ther ifrå,  ---» hvaraf ses, att de härleda
sig från en Lukas. Denne finnes flere gånger nämnd i andra konun-
gens bref, mest som Lukas stenhuggare. Man skulle imellertid ej
känna stort mer än hans namn, om ej räntekammarens böcker och de
gamla räkenskaperna för Uppsala slott lemnade vidare och fullständigare
upplysningar. Af dem framgår följande: hans holländsk härkomst ut-
visande namn var Lukas van der Wer dt, och redan 1554 var han an-
stäld vid o Uppsala slott, som allt framgent synes varit hans hufvud-
station. Aret 1559 och förmodligen flere gånger var han i Stockholm;
hans lön öktes 1563 af Erik till 300 mark, och 1567 hade han 8
mästersvenner under sig. Här föreligger således en mer än tjugoårig
bana, mest måhända som handtverkare, men äfven som konstnär, så-
som vi .af föregående sett. — Ett byggnadsminnesmärke, som länge,
fast af skilda skäl, fäste uppmärksamheten vid sig, var gamla De la
Gardieska palatset, det på sin tid kallade Makalös, som, uppfördt undér
åren 1647—1652, längre fram genom reduktionen, tillföll kronan, var
arsenal och slutligen förvandlades till Dramatiska Teatern samt, som
bekant, brann upp 1825. Ingenstädes i vanliga källor finnes namnet
'på dess mästare angifvet. Wieselgben i Sveriges sköna literatur-}
anför imellertid att en gravyr öfver detsamma in fol. pat. finnes, för-
färdigad af Sigism. Vogel, således samtidigt med byggnaden, och med
underskriften: H. J. C. v. Strasburgh inventor und Baumeister. Hvein
denne H. J. C. var, derom upplyser en Tyska kyrkans handling af 16393),
som nämner Af. Hans dess Hr. Feltherren Bawmeister [d. ä. Mäster
Sans, fältherrens (= Jakob de la Gardies) byggmästare], hvars full-
ständiga namn af flere andra handlingar i samma fråga finnes ha
varit Hans Jakob Christler el. Kristler. Samme man ombyggde näm-
ligen Tyska kyrkan i Stockholm 1636 och följande år, är sålunda^
bland annat upphofsman till det djerfva tornet samt synes äfven, att
döma af stilen, ha utfört Jakobsdals (Ulriksdals) byggnad4). Man ser
häraf, att den tyska barocken väsentligt inverkat på byggnadskonsten
här i Sverige under början af 1600-talet, hvilket äfven bekräftas af
andra underrättelser från denna tid.

D Bref till Anders Målare af d. 3 juni. Rilcsregistr.

2) 3,514. — Författaren till närvarande har ej haft tillfälle att se gravyren.

. ä) Anförd i Lüdeke', Denkmal, 98.

4) Afbildningen i Dahlbergs Sveda visar dess ursprungliga utseende. På frontispicen
synes årtalet 1644.
618	OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.

Förf, har i fråga om renaissancen först tagit uppmärksamheten i
anspråk för de arkivaliska forskningarna, emedan han anser dem af
större vigt för detta än för något annat skifte af vår konsthistoria.
Men det säger sig sjelf, att undersökningen af konstföremålen likaledes
är i hög grad angelägen, innan man kan bilda sig en någorlunda klar
föreställning om de konstnärliga sträfvandena och de vunna resultaten.
För detta ändamål måste de gustavianska slotten noggrant genom-
forskas och planläggas, och alla möjligen qvarvarande ornamentala
enskildheter aftecknas. Att detta företag skall bli i hög grad intressant
och gifvande, kan man sluta till af de få afbildningar vi äga från vår
renaissance’s konstverk, t. ex. Kalmar slotts brunnsöfverbyggnad, ett
verkligt mästerstycke af Dominicus Paar, kung Johans byggmästare
derstädes (inkallad 1572 t i Kalmar 1602 eller 1603). Särskildt böra
plastiska och målade prydnader i det inre uppsökas och granskas: ty
på detta område skola säkerligen betydliga upptäckter kunna göras,
helst när man vet, huru många »löfsnidare», »bildsnidare», »flamske
väfvare» och målare Gustaf och hans söner sysselsatte. Tyvärr har
Stockholms slotts brand omintetgjort de förnämsta och vackraste prof-
ven på hvad svenska renaissancen kunde åstadkomma; men så mycket
mera böra derför ansträngningarna riktas åt andra håll, förnämligast
Vadstena, Kalmar och Uppsala slott. Utom den ornamentala plastiken,
och måleriet återstår föga eller intet att studera i verldslig konst, om
vi undantaga de gamla konterfejen. Att kritik och noggrann under-
sökning här företrädesvis äro af nöden, kan hvar och en inse, som
känner, med hvilket lättsinne man för knappt mer än ett par årtionden
sedan döpte porträtt, utan afseende på gamla åteckningar, kostymer
och målningssätt. Ända till Gustaf Adolfs tid torde de verkligt äkta
porträtten vara jemnförelsevis ganska få. Och att bestämma mästarne
till dem eller rättare knyta de flere kända namnen till qvarvarande
målningar, blir säkerligen ett af de svåraste hvärf den kommande konst-
historien får att fylla.

Naturligtvis kunde medeltidens uteslutande kyrkliga konst ej spår-
löst och på en gång försvinna, fast hon, såsom vi ofvan nämnt, trädde
i skuggan i följd af de förändrade förhållandena. Reformatoremes
och deras efterföljares strängt ikonoklastiska riktning mildrades med
tidens lopp; och så kunde ånyo,måletiet få tillfälle att prydå kyrkor-
nas hvalf med bibliska föreställningar, hvilka, trots det märkbara in-
flytandet af renaissancens lifskraftige ande, likväl bibehållit mycket af
sina katolska föregångare. Den ofvan nämnde forskaren Mandelgren
har, efter hvad författaren känner, betydliga samlingar af feckningar
öfver dennä tids takmålningar, Och det af ganska intressant art. Myc-
ket återstår dock äfven här att göra. Helgonbildsnidandet var den
enda gren af kyrklig konst, för hvilken reformationens väsen satte ett
OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.	,	619

oöfverstigligt hinder. Men i stället utbildade sig grafvärdars uppfö-
rande i kyrkorna till en hög grad af fulländning, och de utfördes med
stigande efterfrågan snart i alla landsändar. De många bibehållna
verken, hvilkas tidpunkt i allmänhet är fullkomligt noggrant känd,
tillhöra visserligen delvis utlandet eller inkallade konstnärer: så Gu-
stafs och hans gemålers, Johans och Catharina Jagellonicas grafvårdar
i Uppsala, den banérska af Arris Claeson från Harlem 1629 äfven der-
; städes, Soops monument i Skara m. fl. Men, som' vi ofvan sågo,
utfördes redan på 1570-talet dylika konstverk i landet, och en del
måste således härröra från inhemske mästare. xEn närmare undersök-
ning af dem tillhör uppgifterna för kommande forskare.

Vanligtvis har man räknat begynnelsen af vår nyare konst från
Kristinas uppträdande; och onekligt är, äfven om man ej kan till
fullo medgifva denna indelnings berättigande, att konstförhållandena
under hennes inflytande antaga en annan och mer tillfredsställande
gestalt än under det föregående tidskiftet. De flere orsaker utom
drottningens personliga böjelse, hvilka bidrogo till framkallande af en,
om ock kort, konstblomstring under hennes sista regeringsår, tillkom-
mer det ej förevarande uppsats att utreda. Imellertid böra vi lägga
märke till åtminstone en punkt i denna blomstring, nämligen inkallan-
det af de månge utländske, till en del berömde konstnärerne; ty denna
omständighet medför för forskaren i vår konsthistoria en ny och ofta
ganska svåruppfyld förbindelse. Han skall ifrån > och med Kristina
och sedan allt framgent ända intill slutet af adertonde århundradet
sätta sig in i detaljerna af hela den europeiska konsthistorien, följa
spåren af de inflyttande, sedan äfven af de utflyttande konstnärerne,
förlika källornas ofta stridiga uppgifter eller rent af bringa hya säk-
rare i dagen samt slutligen noga aktgifva på huru stort och af hvad
art den nyare utländska konstens inflytande på vår egen varit För
detta ändamål har han ej blott att fortfarande söka upplysningar ur
arkivaliska källor, utan äfven och företrädesvis att genomleta den ut-
ländska speciallitteraturen, särdeles de mångfaldiga konstnärslexika
och biografierna, samt att sätta sig in i den konsthistoriska vetenska-
pen i allmänhet. IJvad särskildt drottning Kristinas tid angår, er-
bjuda de gamla räkenskaperna ett förträffligt och rikt material af
data, hvilkas sammanställning skall sprida ett oväntadt ljus öfver konst-
förhållandena på 1650-talet. Hur osäkra och felaktiga de få notiser
varit, dem man hittills ägt Öfver detta märkliga tidskifte, kan bäst
bedömas, då de sammanhållas med de arkivaliska källorna, äfvensom
med utländska arbeten. Det är på denna senare väg det lyckats när-
varande författare att t. ex. fullt noggrant bestämma tiden för David
Becks och Sébastien Bourdons vistelse i Sverige, två män af europeiskt
rykte, hvilkas verksamhet i vårt land, äfven om den ej utöfvat ett så
620	OM SVEKIGÏJS ÄLDRE KONSTHISTORIA.

stort inflytande på vår inhemska konst, i alla fall förtjenar uppmärk-
samhet Vanligen uppges intet -datum för deras härvaro, och man
föreställer sig derför lätt att de funnos här samtidigt. Verkliga för-
hållandet är imellertid att David Beck (så, och ej Beek, skrifver han
sig sjelf) erhöll sin fullmagt som drottningens »konterfejare» d. 8 maj
1647 och sitt afskedspass d. 25 okt. 16519, och att han således målat
den stora mängd porträtt, som Falck efter honom graverat, eller om
hvilken vi på annat sätt äga kännedom, på den jemnförelsevis körta
tiden af 4J år. Bourdon åter, hvars hitkomst stundom utsättes till
1649, anlände först ett år efter Becks afresa eller i mediet af okt.
1652, enligt ett bref af Naudé2), tillbragte blott något öfver lj år i
Stockholm, och medföljde drottningen på hennes utresa i juni 1654.
Också finnes endast ett ringa antal vedermälen af hans konstutöfning
i Sverige. Samma arkivaliska granskning är af nöden, då det gäller
att noggrant bestämma öfrige mer eller mindre namnkunnige utlän-
dingars vistelse här; i de flesta fall torde den ha varit kort nog, och
endast några ytterst få qvarstadnade, en omständighet, som förklarar,
hvarför hela denna konstgjorda blomstring nästan omedelbart efter
Kristinas tronafsägelse upphörde.

Imellertid hade de frön hon utsått ej alldeles fallit på hälleberget.
De tillfallen till lärdomar af Europas öfriga .folk, dem tretioåra kriget
beredde svenskarne, hade ej heller gått spårlöst förbi; och så finna
vi efter det sjutonde seklets midt konstsinnet åtminstone hos adeln
väckt i ovanlig grad, och följaktligen uppstår på nytt, sedan Karl
Gustafs korta och lysande, men för fredliga yrken ogynsamma krigar-
bana afbrutits, ett skede af kpnstemas blomstring, hvilken, grundlagd
under förmyndarestyrelsen, med jemna steg fortgår och vidgar sig under
hela Karl XLs regering, för att först under hans efterträdares olyck-
liga krig småningom bortdö. Detta är det första tidehvarf i vår nyare
historia, under hvilket man kan tala om inhemska konstskolor, en
nationel konst. Det är sålunda af nöden, i fråga om de förberedande
forskningarna för detta tidskifte, att ej blott, såsom hittills, fasta sig
vid några enstaka storheter och deras utveckling, ehuru äfven denna
gren af undersökningarna ej får försummas, utan äfven att i enskild-
heter följa mindre framstående konstnärer och deras verksamhet, ut-
reda dejörsta och de mindre betydande arbetenas förhållande till sina
vigtigare efterföljare eller samtidingar o. s. v., med ett ord, att samla
_ material till en hel och fullständig bild af den jemnförelsevis rika och
månggestaltade konstverksamheten. För att med ett exempel upplysa
hvad vi mena, välja vi den store Tessin. Äfven om man, som sig bör,

•	Båda i Riksregistraturet

N:o 18 bland bilagorna till Abckenholtz, Mémoires concernant Christine, T. 2.
OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.	621

uppskattar den djupa och omfattande begäfningen hos detta snille
för alla tider, äfven om man vill tillskrifva hans egen kraft större
delen af den konstnärshöjd han hann, sä är dock oförnekligt, att han
vore otänkbar, sådan han nu är, om han ej hade sin rot och sitt
ursprung i en föregående flersidig utveckling af byggnadskonsten i
Sverige, ungefär så som Shakespeare måste tänkas ej som en oas i en
öken, utan som den högt öfver underlaget sig resande domen på en
renaissancekyrka. Ett mer svårlöst problem i detta fall är Ehrenstrahl,
äfven han ett af db rikast utrustade konstnärssnillen Sverige ägt, men
stående utan samband med landets föregående målarekonst, och der-
för, trots sin ofantliga arbetsförmåga och den skola han bildade, ej
så betydelsefull som Tessin för senare tiders konstutveckling. Men
äfven för hans fullständiga begripande finnes ett rikt ämne, så väl i
skrifna handlingar som i konstverk, och studiet af dessa Renare kan
företagas så mycket lättare, som hans otroliga flit lemnat spår efter
sig, snart sagdt, i hvar je vrå af vårt land. Huru nödigt det imellertid
är, att från dessa båda konstnärliga kärnpunkter öfvergå till utredande
af de andra utöfvande konstnäremes verk och öden, visar sig bäst
deraf, att man äfven om de mer framstående bland desse sväfvat och
sväfvar i nästan fullständig okunnighet. Såsom bevis kunna, vi an-
föra Mijtens och Demke1). Om den förre har män blott känt, att
han föddes i Haag omkr. 1654, kom tidigt till Sverige och dog här
1736. Hvad man deremot knappt vetat, är, att han redan 1679 fanns
i Stockholm, att han i sina yngre år var en förträfflig porträttmålare, som
i lefvände karakteristik och glänsande färgbehandling täflar med Ehren-
strahl, samt att han grundläde en konstskola, som genom sonen Martin
van Meytens och brorsdottersonen Georg Des Marées, de många Richtrar-
ne, Raimund Faltz samt Lukas von Breda dels överflyttades till utlandet
och der vann stort bifall och rykte, dels i fäderneslandet utöfvade sin
_konst med mycken skicklighet. Lemke åter uppges alltid ha inkommit,
under förmyndarstyrelsen; först närvarande författare har2) ådagalagt,
att han inkallades från Nürnberg 1683, och att således äran häraf
tillkommer den för konsten ganska nitälskande Karl XI, förmodligen
i samråd med Ehrenstrahl. Då ett sådant mörker hvilar öfver de
förnämste konstnärerne, kan man lätt föreställa sig, hurudan känne-
domen skall vara om den stora mängden, om? landsortsbyggmästame,
bildsnidarne och målarne. De enda källor, för kunskapen om dem,
hvilka utom deras egna verk med någon framgång torde kunna råd-
frågas, är de enskilda adliga slägternas arkiv och räkenskaper, för så

l) Anda till namnen ha de varit mindre bekanta och kallas vanligen, orätt, Meytens
och Lembke.

2) Svenskt biografiskt lexikon, ny följd, 6.
622	OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.

vidt de änilu finnas i behåll. De utdrag ur De la Gardieska böckerna,
dem Wieselgben1) lemnat, samt hvad författaren ur dem sjelfva
kunnat inhemta2), bevisa detta. Och hvad De la" Gardie var i stor
skala, var hvarje annan länsherre i mindre. Bedan så tidigt som
1647 har författaren (i räntekammarböckerna) funnit nämnd en »fält-
marskalken välborne gref Lennart Torstenssons konterfejare» Salomon
de la Honne, och likaså sysselsatte de andre stormännen3) sina bygg-
mästare, målare, bildhuggare och andre konstnärer. Det är endast
genom en sådan konstnärskrafternas mångtalighet man kan förklara
rikedomen på konstverk från denna tid, en rikedom, som äfven till
qvaliteten erbjuder mycket af uppmärksamhet förtjent.

Hvad som för de särskilda konstarterna är att göra, faller så täm-
ligen af sig sjelf, hvarför vi här kunna fatta oss kort. Bland bygg-
nader från barocken förtjena först och främst de tidigare, från förra
hälften af 1600-talet, såsom hittills mindre uppmärksammade, att nog-
grannt undersökas och i detaljer genomgås. Att konsten redan då
förmådde åstadkomma verk af egendomlig karakter och sant värde,
derom öfvertygas man genom åtskilliga lemningar, som dels ännu äro
i behåll, t. ex. Riddarhuset i Stockholm, hvilket till utförandet tillhör
Jean de La Vallée, dels finnas aftecknade af samtida, t. ex. Viby-
holm, fulländadt 1626, afbildadt i Dahlbebgs Sveda, ett af de
bästa exemplen vi äga på den holländska renaissancen. Vi nämnde
Dahlbebgs verk och böra då äfven tillägga, att det, trots sina påtag-
liga dikter, är en ovärderlig källa för kunskapen om det sjutonde
århundradets byggnadskonst ända från den senare, förvildade renaissan-
cens slut genom de tyska och svenska barockformationerna till Tessins
ädla och värdiga stil, som af’ barocken endast har qvar dess lättare
fel. Hvad särskildt Dahlbebgs mycket omtalade fria fantasier be-
träffar, måste dock anmärkas, att hans ritningar till stor del härleda
sig från de af byggmästame sjelfve uppgjorda utkasten och planerna,
för hvilkas fullständiga utförande reduktionen sedan lade ett oöfver- ,
stigligt hinder i vägen, samt att env del byggnadsverk sedan hans tid
undergått de mest fullständiga förändringar och ombyggnader. , Der
hvarest sådant ej varit fallet, äro hans afbildningar utmärkta genom
ganska stor trohet. Vi anföra exempelvis en del stockholmsbyggnader,
Bondeska palatset (rådhuset), Rosenhaneska palatset (Frimurarordens
hus), Sparreska palatset (enkhuset), Steninge (Uppland), o. s. v. Den
sistnämnda byggnaden, Steninge slott, för oss öfver på ett annat om-"

•	____L	,

i) 1 De là Gardieska arkivet.	'	'

2) En stor mängd De la Gardieska räkenskaper förvaras i kammararkivet.

3) Exempelvis Ake och Klas Tott, Karl Gyldenhielm m. fl., hvilkas räkenskaper i
ofvan anförda arkiv författaren genomsett.
OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.	•	623

råde, nämligen utredandet af mästame och tiden för alla dessa ståt-
liga palats, som uppstodo öfver nästan hela landet under seklets senare
hälft. Detta är en vigtig fråga för att kunna följa konstens historiska
utveckling, och allt för litet är här gjordt. Man har nöjt sig med att
känna några data om,Stockholms slott, om Tessinernes lif och, på sin .
höjd, om Jean de La Vallée, deras samtida och medtäflare. Särskildt
rörande Nik. Tessin d. y. har aldrig utredts, till hvilka byggnadsverk
han egentligen är upphofsman, och hur han rört sig under andra för-
hållanden än dé storartade, till hvilka hans mästerverk, 'Stockholms
' slott, lemnade tillfälle. Mellan dettas kolossala proportioner och de
nästan minutiösa i nuvarande öfverståthållarehuset med sin på effekt
beräknade interiör, ligger dock en hel skala, hvilken-han både kunde
genomlöpa och verkligen genomgått. Vi erinra i detta hänseende om
det nyss nämnda Steninge, ett mästerstycke i den lätta landtliga stilen,
om karolinska grafkoret med dessa mägtiga, nästan tunga prakt, om
det ståtliga Strömsholm m. m. Än mer återstår att göra i fråga om
hans föregångare och samtida; en Kaspar Panten (t 1630), Hans Ja-
kob Kristler (vid 1640), Nikodemus Tessin d.’ ä., Simon de La Vallée
(1637-^-42 +) och hans son, den produktive Jean de la Vallée (t 1696),
Matthias Spiler, Kungsholms kyrkas och Salsta slotts byggmästare,
m. fl. Att uppmätningar och detalj aibildningar behöfvas i mängd, in-
nan någon verklig kännedom af detta märkliga skedes arkitektur kan
komma i fråga, torde vi knappt behöfva nämna.

Knapphändigast af alla konster under detta sekel känna vi skulp-
turen. Det har länge varit hardt när ^tt axiom, att Sverige före Sergel
ej alls ägt någon sådan; och ehuru barnsligt ett sådant påstående
måste förefalla, har det ända till senaste tid fått orubbadt qvarstå.
I följd häraf inskränker sig allt hvad man känner om vår föregående
' bildhuggarkonst till några få namn, och särskildt sjutonde seklet,
hvars många verldsliga och kyrkliga skulpturer än i dag möta våra
blickar öfverallt, har ansetts som ett barbarismens tidehvarf utan vi-
dare. Vi medge, att tiden utan tvifvel här som annanstädes i Europa
var särdeles ogynsam för denna konst, och att det rådande maneret
måste vidlåda dennas skapelser äfven hos oss. En annan vigtig om-
ständighet är att vi ej inom skulpturen för denna tid äga något snille
af den art, som Tessin och Ehrenstrahl voro för sina konster; ty
Burchard Precht, deras samtida och samarbetare, kan på intet vis
komma i jemnförelse med dem, ehuru han visst ej förtjenar den full-
komliga glömska, hvari han råkat. Utom på hans många verk böra
såledés forskningarna företrädesvis riktas på de äldre skulpturerna, de
kyrkliga framför allt, äfvensom på de många prydnaderna i slotten,
dem vi från denna tid äga. Vi anföra de, nio musabilderna i Drott-
ningholms slottstrappa, hvilka arbetats af Nicolas Millich från Brabant
624	OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.

(i Sverige 1669—76, 83—87), såsom bevis på hvad man redan ganska
s tidigt kunde här utföraf och en del otvifvelaktigt inhemska predikstolar,
altarprydnader o. dyl. gifva i sin art dessa stöder ej efter. Huru vidt
skulpturens utöfning under detta århundrade spriddes, och hvilka mä-
. stare till och med i en liten småstad kunde utbilda sig; bevisar exemplet
af Jan Andersson Silfverling i Vadstena (t 1693), hvars redan af
Hammarsköld berömda epitaf öfver Jörgen Claus i Vadstena kloster-
kyrka nyligen i afbildning utgifvits1). Alla mer betydande arbeten af
denna art förtjena således att undersökas, och i sammanhang härmed
skall den biografiskt-arkivaliska forskningen fortgå. Först derigenom
skall det bli möjligt att utreda skulpturens ställning under drottning
Kristina och hennes efterträdare ända till frihetstidens början, då en
något starkare dager faller öfver detta område. Och först då skola
namn, sådana som Johan Wendel Stamm (1643—66), Jost Schütz
(1641—70), Kaspar Schröder (1692—1710 t) och andra få sin rätta
betydelse.

I följd af egendomliga förhållanden är en särskild gren af skulp-
tur, nämligen medaljgravyren, undantagen från det allmänna mörker
som hvilar öfver vår bildhuggarkonsts historia under detta tidskifte.
Mynten och medaljerna ha länge varit föremål för våra numismatikers
granskning och beskrifhing; och denna omständighet har konsthistorien
att tacka för det rika och fullhaltiga material, som för detta fack står
henne till buds, och hvilket endast fordrar bearbetning och sofring,
äfvensom någon fulländning i den biografiska delen2). Namnen Karl-
sten, Meybusch, Parise, Faltz lysa här med eget ljus, och flere andra
stå dem ganska nära (Rethe, Breuer). En från estetisk och konst-
historisk ståndpunkt företagen’granskning af våra medaljer från denna
tid blir således ett jemnförelsevis lätt arbete, liksom det, i betraktande
af deras förträfflighet, blir ett gifvande och intressant.

Måleriet under sjutonde århundradet åter kan ej sägas vara
synnerligen noggrant kändt. Några namn utom Ehrenstrahl och några
meréndels oriktiga eller ofullständiga data, se der allt. Men i hvilket
sammanhang till hvarandra konstnärerne stå, hvad inflytande de tyska
och holländska, senare den franska, sist den italienska skolan öfvade
på vår målarekonst, och hvilken riktning denna öfverhufvud tog under
dessa, förändringar, detta är saker som ännu kunna anses fullkomligt
obekanta. Närvarande författare har visserligen lyckats ur handlin-
game sammanställa flere nya namn för det äldsta tyska skedet (till
1650 vid pass), såsom Cornelius Arendtson (förekommer 1611—33),

’) I Mandelgrens Samlingar, h. 2. (1868).

2) Bland de bekanta omfattande numismatiska verk vi äga intager, ur konsthistorisk
synpunkt, riksantiqvarien Hildebrands Minnespenningar (Sthm 1860) förnämsta rummet.
OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA.	’	625

Laurentius Platz (1618—21), Jakob von Doordt (vid 1629), Jakob
Henrik Elbfas (1627—62) m. fl.; men till hvilka porträtt eller andra
målningar dessa namn skola knytas, återstår mest att utröna, liksom
uppspanandet af alla lemningar från denna tids ’måleri, särdeles det
omamentala, är en af den konsthistoriska forskningens vigtigare upp-
gifter. Kristinas tidehvarf är ej heller, trots de uppgifna namnens
större talrikhet, bättre kändt än det I föregående, och, af många,
konstnärer, som finnas i handlingar från denna tid, såsom Valafi,
Waldau, Münnichhoven, Coopér m. fl., känner man knappt något arbete.
De många andra endast kort tid här bosatte mästarnes verk borde
ock undersökas och förtecknas. Så känner man numera endast ganska
få af Becks porträtt, medan likväl Falcks samtida gravyrer utvisa, att
han här qvarlemnat ett betydligt antal sådana. En särskild uppmärk-
samhet bör egnas åt fortvaron af den gamla inhemska konstskolan,
under de utländska inflyttningarna. Ty särskildt hvad porträtten an-
går, kan en dylik fortplantning af en tysk-svensk riktning uppvisas,
fortgående, utan att särdeles märkbart röna något inflytande från en
Beck, Bourdon m. fl.

För den store Ehrenstrahl, med hvars uppträdande en helt ny
riktning, den italienska, plötsligt öfverflyttas till Sverige, har man i
allmänhet glömt att aktgifva, dels på den inverkan, som den holländska
skolan, representerad af Mijtens, Johnsson m. fl., haft på vårt måleri,
dels på andra ensamt stående företeelser, en Sylvius, Lemke och andra.
At dessa håll bör således under den närmaste framtiden farakningfin
vända sig, z äfvensom åt utrönandet af den gång, Ehrenstrahls skola
tog, och hur den modifierade sig olika hos David von Krafft, hos mä-
starens dotter, Anna Maria, gift Wattrang, och andra, öfverhufvud
känner man ganska litet om det kollektivbegrepp, man gifvit namnet
»Ehrenstrahls skola», af hvilka personer den bestod, huru deska sedan
spriddes o. s. v. Imellertid visar den stora mängden af kopior efter
mästaren, som i alla samlingar förekomma, äfvensom den otroliga
vidden af hans egna, delvis genom lärjiingar utförda, målningar, att
skolan måtte varit ej obetydlig. Några namn är väl bekanta, t. ex. Christo.
Thomas, Kaspar Kenkel, Joh. Starbus, David Kock; men dessa göra
ej på långt när tillfylles. Särskildt påaktande förtjena skolans flere
miniaturmålare, Elias Brenner, Erik Utterhielm, den förträfflige, i tysk
skola uppammade Anders von Behn1) m. fl. En annan omständighet,
som ej heller får förgätas, är det inflytande som de för slottsbyggna-
den inkallade franske målarne, en Jacques Fouquet m. fl., utöfvade
på vårt måleri under slutet af det sjuttonde och början af det ader-
tonde seklet.

’) Orätt kallad Adam Been.

40
626	OM SVERIGES ÄLDRE KONSTHISTORIA. '

,	r

Den i sambänd med sistnämnda konst stående gravyren är äfven
ganska litet känd. Imellertid äga vi ända från Gustaf II Adolfs tid
utöfvare a£ densamma (Valentin Trautman), att ej nämna Hieronymus
Nützel från slutet af sextonde seklet. Under drottning Kristina fick
den sin egentliga uppkomst, men utdog sedermera snart, för att först
‘ närmare seklets slut åter upplifvas för Sveciæverkets skull.. Namnen
Willem Swidde och Johan van den Aveelen, hvilka äran af detta verks
stickande hufvudsakligen tillkommer, skola alltid intaga ett aktadt
rum i vår konsthistoria.

Karl XH:s senare olyckliga krigsår bilda epok äfven i svenska
konsthistorien, i den meningen, att nationens tynande krafter ej längre,
erbjödo den unga konstplantan någon jordmån att lefva i, och att hon
sålunda utdog. De bästa konstnärskrafterna flyttade från hemlandet,
och de få som qvarblefvo gingo snart Under af hvarjehanda orsaker. '
När sedan ånyo en konst begynte trifvas hos oss, voro alla förhållanden
så i grund förändrade, att det gamla ej mer eller högst obetydligt
kan spåras.- Med vår frihetstid blifver i följd häraf samt med anled-
ning af källornas rikare och lättare åtkomliga skick forskarens uppgift
en tacksammare och enklare, ehuru äfven för detta och följande tide-
hvarf mycket ännu återstår att i konsthistoriskt hänseende uträtta.
Författaren anser sig derföre ej längre böra fullfölja sina närvarande
antydningar; alla dylika blifva öfverflödiga, i samma fnån de yttre vil-
koren för det' konsthistoriska arbetet blifva mindre mödosamma. Hvad
han med förestående uppsåts åsyftat var att påpeka, huru mycket ännu
återstår att undersöka och granska, innan någon bearbetning af vår
konsthistoria med utsigt till framgång kan företagas; och om derför
hans synpunkt mer varit den åt specialstudier egnade sökarens, än den
fältet öfverblickande historiske tecknarens eller den analyserande este-
tikems, har sådant legat i ämnets natur och ej kunnat undvikas. Att
skänka en något så när tillfredsställande öfretblick af vår konstut-
veckling skulle dessutom kräfva ett annat utrymme och vida mer fullän-
dade studier än de som stå honom till buds.

C. Eichhorn.
627

Panslävismen.

I vårt östra grannland, czarriket, gäller såsom en temligen allmän
trosartikel, för hvilken isynnerhet dess periodiska press gör propag-
anda, att det vestra Europas kultUrsol lutar mot sin nedgång och att
ett nytt civilisationsljus skall uppgå från Ryssland. Detta nya uppslag
i den bildade verldens utvecklingshistoria har visserligen ännu icke på
något, ^ätt häfdat sig såsom ett ljusfenomen af så hög ordning som
man älskar tro i Petersburg och Moskwa, men det kan icke förnekas^
att en sådan tro och förhoppningar i denna riktning förefinnas i Ryss-
land, om ock måhända , sjelfva massan af ryska folket ännu är ganska
omedveten af denna sin oktrojerade kulturmission. , Dessa framtids-
vyer ha numera antagit en ganska tydligt utpräglad form i den så
kallade parislavismen, eller sträfvandet att till en enda nation, till och
med en enda politisk stat, sammansmälta alla i Europa spridda folk
af slavisk härkomst. x	>

Genom det politiska lifvets i Europa brokiga virrvarr går, trots
alla skenbart oregelbundna kastningar och invecklade kombinationer,
- dock i våra' dagar en ledande tråd, en verkligt medveten grundsats;
och denna är,: nationalitetsprincipen. Denna grundsats har en så
mycket större betydelse i det praktiska lifvet, som den kommit till
fullkomligt klart medvetande inom folken och derföre äfven blifvit en
faktor af högsta vigt i alla nutidens politiska förhandlingar. En an-
nan företeelse, jemväl betecknande för vår tid, är sträfvandet att alle-
städes inom det offentliga lifvet bereda insteg åt demokratiska stats-
former. Men om detta sistnämnda sträfvande kan, tyvärr, icke sägas
att det' ännu vunnit synnerligen stora synliga segrar i Europa, ehuru
dock allaredan demokratiska tänkesätt torde bilda grundvalen för de
flesta tänkande menniskors öfvertygelse angående rätta beskaffenheten
af de former, i hvilka våra dagars samhällslif borde få sitt uttryck.
En tafla af högre lifaktighet erbjuda derimot, såsom sagdt, de natio-
nella sträfvandena. Italiens förening, ungrarnes fredligt segerrika
framsteg i detta syfte, Danmarks, eller riktigare nord-slesvigames,
fasta, ehuru passiva' motstånd mot den preussiska öfvermagten, Polens
kamp, den fallne riddarens mot de glupska ryska gamame — se der
talande exempel på att folken, såsom sådana, otvifvelaktigt vilja vara
sig sjelfva. Men dessa vår tids så djupt betydelsefulla sträfvandeii
inom statslifvets område hafva erhållit några all naturlig rätt hånande
utväxter, hvilkas bedröfligt motbjudande karakter ingen våra dagars
628	PANSLAVISMEN.

dialektiska förmåga kan lyckas bortresonnera. Så har väl den tyska enhe-
tens idé på sätt och vis gjort ett steg framåt i följd af Preussens segerrika
krig, men framåtskridandet i liberal, sannt folklig riktning har just i följd
af detta preussiska öfvervälde i betydlig mån hämTnats. De två stora
häfstängema för höjandet af tyska folkets allmänna politiska ståndpunkt
ha sålunda råkat i en bedröflig strid med hvarandra, och det är fara
värdt, att hela den tyska enhetsröreisen inför den ojäfviga historiens
domstol förlorar allt anseende för sanning och rättvisa, åtminstone
så länge densamma begagnar sig af så konungsligt otidsenliga me-
del att förverkliga sitt ideal, som hittills varit fallet.

Vända vi nu blicken från det bildade Tyskland mot den »uppåt- ,
gående solen» i öster, så möter oss en liknande företeelsé äfven här:,
ett väldigt »enhetssträfvande» men hvilket, egande jemförelsevis få
anor, är behäftadt med alla en uppkomlings vanliga fel: illa dold
råhet och gränslös hänsynslöshet mot öfvervunna likar. Denna, den
s. k. »panslavistiska» rörelsen, har ett vida större omfång och en ännu
tydligare monarkisk prägel, än den pangermaniska, samt utmärker sig
från första början genom en till och med för den tålmodiga verlds-
historien sällsynt och häpnadsväckande politisk ofördragsamhet. Rö-
relsen ifråga har ingalunda framkallats af »tidens anda», såsom dess
anhängare gerna vilja intala sin samtid, utan tvärtom af en verklig
separationslusta, hvilken åsyftar upplösandet af sambandet med hvarje
annan kultur. Den ryska statens åtrå går ut på att i sig upp-
taga ett möjligast stort antal folk, förryska dem och sålunda bilda
en verld i verlden, en rysk verld gentimot den med föga blidhet
betraktade vesterländska kulturverlden. Detta är panslavismens verk-
liga mission, med blod beseglad af det olyckliga Polens öde. Den
nationalitetsfana, som höjts af de ryska panslavistema, är blott den
gyllene kalf, kring hvilken de söka församla de öfriga slaviska stam-
marne för att genom dylika slugt valda lockelsemedel bringa dem så
mycket närmare den moskovitiska herrsklystnadens Moloch.

Rysslands hela utveckling har, en alltigenom asiatisk karakter,
icke så mycket påminnande om de gamla kulturstaterna vid Stilla
Oceanens stränder, som fast mera om Cyrus och Nebukadnezar, Ta-
merlan och Stora Mogul. Någon egendomlig och ny kultur kommer
egentligen icke annorlunda ifråga än i de ryska tidningarnes spalter,
i stället är det genom magtutvidgning, som den ryska andan sträfvar
att göra sig gällande. Men detta är icke en ändamålsenlig form,
hvarken för den europeiska kulturen eller den europeiska statsbild-
ningen, och minst af allt kan densamma låta rättvisa vederfaras natio-
nalitetsprincipen. Den med fanatisk ihärdighet fasthållna tron på
en specielt rysk verldsmission har också alstrat och alstrar fortfarande
en lystnad, som kan blifva farlig äfven för icke slaviska folks sjelf-
ständighet. Utom med den »slaviska brödrakärleken» slår den ryska
PANSLAVISMEN.

629

politiken nämligen äfven gema omkring sig med fraser om den »geo-
grafiska nödvändigheten» af sitt gebits afrundning — och det stannar
alldeles icke vid fraserna; Rysslands s. k. »naturliga gränser» ha al-
drig skridit tillbaka, ja, de ha vid ingen tidpunkt af landets senare
historia stått stilla, utan befunnit sig i en oafbrutet fortgående ut-
' vidgning. Först Svartahafskusten, Polen och Östersjöländerna, så Fin-
land och Kaukasien, Kiwa, Amur och Bokhara! Kaspiska hafvet är
numera en rysk insjö, och ryssafne ha intet imot att låta andra haf
följa samma exempel.	,

En kort öfverblick af Rysslands landutvidgning torde icke här
sakna allt intresse.

Rikets areal, som år 1462 under Iwan Wasiljewitsch I blott hade
18,000 qvadr.-mils utsträckning och till år 1580 småningom stigit ända
till 72,000 qv.-mil erhöll då, under czar Iwan II, genom Sibériens
eröfring 1581, en ofantlig tillväxt, och steg sålunda nästan med ens
till 237,000 qv.-mil under Alexej Michailowitsch (1650). Sedan dess
har förstoringen gått framåt i följande ordning:

Jr	Genom freden i	Landvinniny	Qv.-yta i qv.-mil Befolkning.
1707		Kamtschatka och östra Sibérien........	 33,790	nu .26,438.
1721	Nystad	Ingermanland, Karelen,]
1723		Esth-ochLiflandsamt? 2,400 nu 2,270,000. delar af Finland	J  Från Persien: Daghe- stan, Schirvan, Chi-

lan och Derbent, som		
t  1731  1742  1743	Åbo	dock till en del gingo förlorade 1732 & 36. Underkastade sig Kir- giskosackema.  Ossetema, ostligaste Si- bérien samt Aleuterna annekterades.  Kymmenegårds län.
1772]		Polens tre delningar;
1792 >  1795] 1774		Ryssland erhöll j af det fordna Polen.  Kutschuk Kainardschi,
1Ÿ83  1792 .	Jassy	fr. Turkiet : Azow och en del af Krim.  Togs resten af Krim - och Kabardiet.  Otschakoff och dess om-

råde.
630	PANSLAVISMEN.
Ar	Genom freden i	Landvinning	Qv.-yta i gv.-mil Befolkning.
1783	Kom Grusien under ryskt
	»beskydd».
1793	Kurland och Semgallen 495 nu 567,078.
1797	'	Fr. Persien: landet ända
	till floden Kur.
1801	Grusien underkufvas.
1807	Tilsit	Fr.Preussen: Bialystock
1809	Wien	Fr. Österrike: Tarnopol
	och Ostgalizien			då 400,000.
j	r�