
hull. ïititikaïukdMius
likliitik

. STOCKHOLM

A. L.

Tidskr.

Sv.

:V' '




FRAMTIDEN.

TIDSKRIFT FÖR FOSTERLÄNDSK ODLING.

UTGIFVEN AF CARL von BERGEN.

FÖRSTA BANDET.

(Första årgången. 1868).

STOCKHOLM,
L. J. HIERTAS FÖRLAG.

1868.
à '

'S
STOCKHOLM,

TRYCKT HO8 JOH. BECKMAN.

1868.
Vår odlings framtid.

Den öfverskrift, vi gifvit ät denna uppsats, framhåller i ett kortfattadt
uttryck sjelfra grundtanken i det program, vår tidskrift uppställer
för sin verksamhet. Högsta syftemålet för vårt arbete inom litteraturen
skall blifva, att efter bästa insigt och förmåga främja den fosterländska
odlingens sak, denna odlings kraftiga uppblomstring i nutiden, dess
sunda och allsidiga utveckling mot en varaktigt lyckosam framtid.
Medlen, genom hvilka vi hoppas kunna verka för detta mål, äro den
fria forskningen, den vetenskapliga granskningen, båda klädande sina
resultater, såvidt möjligt är, i den klara och allmänfattliga framställ-
ningens former. — Vår uppgift, sådan vi tänkt oss densamma, är en
svår och ansvarsfull; men den börda, under hvilken den allenastående
helt visst skulle digna, uppbäres lättare, när hvarje enskilds ansträng-
ningar understödjas genom mångas samfälda bemödanden.

Många röster skola genom denna tidskrift tala till allmänheten,
hvar och en på sitt olika sätt, emedan ingen viss partiåsigt, ingen på
förhand öfverenskommen lösen förenar de här samverkande i stel lik-
formighet. Men de skilda rösterna skola dock,— så hoppas vi i
det väsentliga sammansmälta till en, .emedan det ytterst är samma
anda, samma i hufvudsaken öfverensstämmande uppfattningssätt, som
söker sig ett uttryck i dem alla. Vid alla tillfällen, då principer
skola fastställas eller försvaras, skall en och samma grundåskådning
städse inom tidskriften göra sig gällande. Den skall framträda tydlig
och klar, ej blott i meddelandet af det vi funnit vara det sanna och
rätta, men lika mycket i den oförsonliga kampen mot de magter, som
genom inflytanden af hvarjehanda slag hös menniskan förminska, den
mottaglighet, förslöa det sinne för sanningen, hvilket för sanningens
uppdagande är första vilkoret.

Magter af sådan art ega mångenstädes inom nutidens andliga lif
ett vidtomfattande herravälde. Det gifves perioder i sanningssökandetS
historia, då gamla meningar hafva blifrit skakade eller förstörda, men
nya öfvertygelser ännu ej hunnit fullt utbilda sig, perioder af tvifvel,
4

VÂR ODLINGS FRAMTID.

styrka ständigt växande oppositionen mot myndighetstron och stilla-
ståendet inom kulturlifvets alla områden. Men der sålunda den fullt
sjelfmedvetna insigten och den af inga yttre tvångslagar bundna hand-
lingen otvetydigt framstå såsom det mål, man genom de hämmande
skrankomas aflägsnande söker ernå, der kan det ej längre vara tvifvel
underkastadt, hvilket det behof är, som i polemikens ifrigt bedrifna
värf utgör den besjälande principen. Klarhet och frihet äro person-
lighetens utmärkande bestämningar; ett nyvaknadt, på många håll med
obändig styrka frambrytande medvetande om personlighetens betydelse
och rätt torde ock kunna betecknas såsom den idé, hvilken i nutidens
sträfvanden, sedda i stort, utgör sjelfva den i rörelse sättande kraften.

Långvariga och vidtomfattande förberedelser hafva erfordrats, innan
denna idé om personlighetens vigt och berättigande kunnat utbildas
till klarhet och vinna ett stadfästadt välde öfver tänkesätten. Ingen-
städes inom hela den förkristna verldsåskådningen har personlighets-
medvetandet ännu till fullo trängt igenom. Det despotiska styrelse-
sättet och kastskilnaden inom Orienten, slafveriet, qvinnans underord-
nade ställning, ringaktningen för främlingar inom Hellas och. Rom
hänvisa, j ernte så mycket annat, på en uppfattning af tillvaron, för
hvilken tanken om en alla menniskors jemljkhet, om allas värde och
rätt i det hela var främmande. Men just derföre att den gamla verl-
den icke fått blicken öppnad för personligheten såsom det eviga och
högsta och sålunda ej heller kunde lefva ett sannt personligt lif, just
derföre se vi hela denna verld gå till mötes den förgängelse, åt hvilken
allt opersonligt, allt blott naturligt förr eller senare måste hemfalla.
Hvar och en som icke vill erkänna personligheten hos en annan, icke
vill i hvarje medmenniska se sin broder, sin »nästa» — han arbetar i
sjelfvisk förblindelse på att till opersonlighetens afgrund neddraga den
egna personen. Ty personligt lif är ett lif i vexelverkan, i ömsesidig-
het; det är inom timligheten »ett jag, som söker ett du», inom evig-
heten ett jag, som eger och eges af ett annat. Den sanna sjelfständig-
heten är den, som vinnes, icke genom att göra sitt eget jag till det
helas medelpunkt, utan genom att lefva uti och för det hela. Falskt
och fruktlöst är deremot det slags sjelfständighetsbegär, som vill häfda
det egna oberoendet på bekostnad af andras berättigade frihetssträf-
vanden. Förtryckaren, långtifrån att vinna sitt mål, fj ettras sj elf i
ofrihetens' bojor; slafvames herre måste under andra former dela det
slafveri, han velat pålägga sina likar. Sådan är lagen inom nationer-
nas lif ej mindre än inom den enskildes. Bland forntidens stora kul-
turstater fanns ingen, som bättre än den romerska förstod att utvidga
och befästa sin magt öfver folken; intet folk har på så allsidigt och
skarpsinnigt sätt utvecklat begreppet rätt, som just romarne; och dock \
är denna romerska stat i grund och botten en ofantlig slafstat. Under
VÅR ODLINGS FRAMTID.	5

deij att' de yttre eröfringarne oafbrutet fortgå, under det att segervana
legioner föra de romerska ömarne vidt kring jorden, sprider sig i det
inre af den väldiga samhällskroppen ett sakta smygande gift: njut-
ningslystnadens, vällustens. Dess förlamande verkan röjer sig i slock-
nandet af ädlare instinkter, i frånvaro af manlig motståndskraft, hvil-
ken efterträdes af en viljelös domning. Hos höga och låga blir slaf-
sinnet det genomgående draget; äro trälarne slafvar på grund af ett
oblidt öde, derföre att de anses såsom rättslösa, så äro deras herrar
slafvar genom egen skuld, derföre att de äro tygellösa. När friheten
förvexlas med det otuktade godtycket och det gränslösa sjelfsvåldet
blir högsta lag; när allt begäres, allt eröfras, allt förtäres i vilda
lidelser, i omättlig åtrå: då måste eri sådan frihet till slut blifva i
stånd att göra äfven de starkaste till slafvar. Frihetstanken hade man
sökt förverkliga, men blott i form af ett någras oberoende, vidmagt-
hållet ’genom de öfriges ofrihet; den så förvridna tanken hämnade sig,
då träldomstillståndet blef lotten för alla. Tanken om ett alla väsen-
dens inbördes sammanhang hade man ej mägtat fatta, ej förstått lägga
till grund för ett lif i en förnuftigt ordnad gemenskap; följden blef
ett allmänt upplösningstillstånd och i detta ett allas krig mot alla.
Med hjertlös grymhet behandlades slafven af sin egäre, men samma
grymhet öfvade de herrskande, när tillfälle gafs, mot hvarandra inbör-
des; misstroget bevakade de frie de ofries steg, men lika misstroget
spejade de efter försåt från de med dem likställde; föraktligt tram-
pades menniskonaturen under fotterna, när det var trälen det gällde,
men lika föraktligt hånades denna natur äfven i de fribornes personer.
Den förfärande orättvisan i samhällslifvets inrättningar — frukten af
personlighetsprincipens misskännande — omvänder i djupaste mening
alla förhållanden, så att det högsta blir det lägsta, och tvärtom. Frås-
saiidé i ett haf af njutningar, är den rike romaren en större slaf än
den fattige; men de tyngsta bojorna bär dock statens ypperste man,
kejsaren, den allrådande, som med sin minsta vink bestämmer öfver
väl och ve för alla. Der han — en Caligula, en Claudius, en Nero
eller andra déras likar — dväljes i sina praktfulla gemak, omgifven
af lydiga redskap för sin vilja, men utan verkliga vänner, föraktande
alla och dock hemligt fruktande alla, omtöcknad af smicker, bedöfvad
af njutningar, ett rof för en upphetsad inbillnings skräckbilder, drifven
till vanvett af en gåtfull ångest — der förefaller han ju; verldsrikets x
mägtige envåldsherre, såsom den svagaste bland de svage, såsom den
ömkligaste slafven i slafstaten.

Så gick den gamla verlden under, emedan den var blind för per-
sonlighetens heliga kraf, för den tillvarons lag, enligt hvilken öförgäng-
lighet tillkommer endast det lif, som är ett lif för och i sammanslu-
tande vexelverkan med andra. Öfver det undergräfda samfundslifvets,
6	VÅR ODLINGS FRAMTID.

de bortdöende religionernas andliga kaos grydde en morgonrodnad först
då, när den väsentliga gemenskapens, samhällighetens, personlighetens
tanke för första gången framstod såsom ett lefvande faktum, såsom
förkroppsligad i en person, som med Gud och menskligheten var lika
innerligt förenad och derföre skickad att fastare återknyta de loss-
nande banden mellan båda. Och detta skedde genom den tilldragelse,
som, enligt ojäfviga vittnesbörd, i vårt slägtes jordiska lif blifvit den
åfgörande vändpunkten: genom kristendomens inträde i verldshistorien.

Kristendomen är ett ursprungligt, ett nytt,' men derföre ej utan
rotfäste i föregående odlingsperioders jordmån. Öde tomrum gifvas ej
inom den menskliga utvecklingens historia. Der den mekaniskt sön-
derdelande uppfattningen låter öfvergången från en lägre bildningsform
till en högre åvägabringas genom ett ofÖrmedladt språng/ der sam-
manknyta sig inför ett högre betraktelsesätt de skilda tidehvarfven till "
ett obrutet helt: blomstringstiden kunde ej komma, om den ické före-
ginges af en ännu outslagen knoppning. Så råder äfven mellan den
rent andliga religionen och den förkristna tidens bildningssträfvanden
i olika riktningar ett nödvändigt och uppvisligt sammanhang, ' väl ej
ett sammanhang af följden med dess tillräckliga grund, men ett likt
det mellan förberedande stadier och yttersta mål, mellan längtan och
hopp samt bådas slutliga uppfyllelse. Orientens talrika skapelser inom
det religiösa' lifvets område, antikens skönhetstillbedjan och höga vis-
hetskärlek, det mäktiga romarerikets ofvan omtalade framgång i dess
sträfvan efter politiskt allenavälde öfver verlden — alla dessa den
kristendomen föregående kulturens hufvudformer äro ej att anse såsom
dunkla irrgångar, på hvilka menskligheten alltmera aflägsnat sig från
det sökta målet. De äro de uppåtledande trappsteg, den väg, som
måste tillryggaläggas i ett gradvis stigande ljus, på det att målet
måtte kunna hinnas, »när tiden var fullbordad.»

Kan sålunda hela det förkristna odlingsarbetet betraktas såsom en
• under årtusenden oaflåtligt fortsatt »beredelse för evangeliet» der den .
framåtdrifvande kraften utgöres af det djupaste bland alla behof:
mensklighetens glödande trängtan efter en fullständig, varaktig förso-
ning — så måste, sedan en dylik försoning genom kristendomen fak-
tiskt blifvit möjliggjord, uppgiften hädanefter blifva den, att teoretiskt
och praktiskt i allt större djup och omfattning tillegna sig det nya,
som med kristendomen inträdt i historien. Likt ett friskt källsprång,
som vederqvickande, lifgifvande qväller fram inom andens verld, så
utbredde evangelii glada budskap allestädes kring sig ett nytt lif och
väckte till verksamhet dittills okända krafter. Men denna sin egen-
skap af att vara en verldsförnyande, verldsfrälsande magt sätter kri-
stendomen sjelf i samband dermed, ätt genom Kristus grundvalen är
lagd .till en alltigenom ny verldsåskådning, i det att de mensklighetens
VÂR ODLINGS FRAMTID.	7

lifsfrågor, hvilka återkomma inom kvarje religion, af honom blifvit
besvarade på ett sådant sätt, att hela tillvaron, dess grund, lag och
ändamål derigenom kommer att framstå i en ny och högre belysning.
Kan det nu ådagaläggas, att hufvudinnehållet af kristendomens ifråga-
varande nya uppfattning af Gud och verlden måste angifvas vara ett
sådant, att den andliga religionen derigenom ytterst blir att bestämma
såsom personlighetens religion, så framställa sig sjélfmant ur det så-
lunda afgjorda vissa betydelsefulla slutföljder.

Klart är då nämligen, att om personlighetstanken är kristendo-
mens grundtanke och om, enligt hvad vi i det föregående antydt, be-
mödandet att åt denna tanke bereda insteg allestädes inom det prak-
tiska lifvet kan sägas vara förnämsta syftet för nutidens sträfvanden,
så måste detta vår tids reformatoriska arbete erkännas vara lifvadt af
kristliga impulser. Tänkandets och forskningens ständigt inträffande
kollisioner med de trögt vikande traditionella föreställningssätten kunna
då ej utan vidare skrifvas på räkningen af vår tids »negativa» tenden-
ser, hvilka skola grunda sig i den moderna bildningens »kristendoms-
fientliga» art, enligt hvad en fåkunnig och trångbröstad uppfattning
af såväl bildningens som kristendomens väsende tidt och ofta höres
påstå. Tvärtom skall man nödgas medgifva, att de hufvudfrågor, som
af den illa beryktade »tidsandan» blifvit ställda främst på dagordnin-
gen— frågorna: huru skall på bästa sätt vetande och huru skall frihet
kitnna meddelas åt alla? — äro oskiljaktigt förbundna med en idé-
riktning, hvars yttersta ursprung måste sökas i kristendomen. Må
denna idériktning inom nutiden uppträda under än så skiftande for-
mer: såsom fordran af det offentliga ordets, den religiösa bekännelsens,
det sociala och politiska lifvets frihet, såsom yrkande på étt populari-
serande af vetenskapernas resultater, på upplysningens spridande till
massorna, såsom sträfvan att införa borgerlig likställighet mellan könen,
att utjemna den alltför skarpa åtskilnaden mellan de olika stånden,
att i staternas inre bereda plats åt demokratiska samhällsformer och
att i det yttre ombilda verldskartan efter nationalitetsprincipens grund-
sats — det gemensamma fältropet är dock öfverallt, der ett framåt-
skridande röjer sig: den enskilde.

Den enskilde personens frigörande i det yttre genom ett hans all-
sidigare beherrskande af naturen och dess krafter samt génom bekätii-
pande af de magter i samhället, hvilka obehörigt inkräkta på indivi-
dens sj elf bestämmelserätt; i det inre genom fördomars undanrödjande
och vetandets utbredande — detta är den tidsuppgift, till hvarS lös-
ning nutidens största kulturstater samverka, hvar och en inom sitt
område. England arbetar härvid företrädesvis för det fria arbetet,
Frankrike för det fria statslifvet, i trots af den innevarande periodens
politiska ofrihet,. Tyskland för det fria tänkandet. Alltefter dé trenne
8	V^R ODLINGS FRAMTID.

nationernas olika andliga egendomlighet är de båda förstnämndas ar-
bete mera riktadt utåt, den sistnämdas mera ett inre, andligare. Den
tyska filosofien är ej annat än det teoretiska uttrycket för samma nya
verldsåskådning, som inom det praktiska området sökt göra sig gäl-
lande i Frankrikes statsomhvälfoingar och i Englands genom tallösa
uppfinningar understödda bemödanden att låta det materiella arbetet
alltmera öfvergå från handtverk till maskinarbete, i afsigt att sålunda
lösgöra ‘mennislcan från allt, som i hennes arbete kan vara endast
maskinmessigt och mekaniskt. Och likasom det ej kan förnekas, att
inom denna moderna verldsåskådning personligheten är hufvudtankén i
såväl teoretiskt som praktiskt afseende, så skola vi i det följande
finna, att denna samma tanke, enligt hvilken hvarje enskild får åt sig
tillerkänd en oändlig betydelse, just är en af hömstenarne i Kristi lära.

I bredd med nutidens här påpekade sträfvan att inom alla om-
råden häfda den enskildes rätt genom att för honom taga i anspråk
en fullständig frihet — frihet från okunnighet och tvång samt tiU
riktig insigt och förnuftigt handlande — möter oss inom våra dagars
kulturlif en annan, likaledes för sämtiden egendomlig riktning i ut-
vecklingen. Det frigörande, arbetet har nämligen, efter hvad talrika
fakta utvisa, nästan öfverallt sin sidobild i ett förenande, i hvad man
skulle kunna benämna vår tids organiserande tendenser. Verkligt
»representativa» personligheter börja alltmera höra till de sällsynta
undantagen; de individuella frihetssträfvandenas tid är ej i lika hög
grad en de stora och mägtigt ingripande individualiteternas; frigjord
från tvånget af en onaturlig auktoritet, söker den enskilde numera
begärligare än förr i sin verksamhet en kraftförstärkning genom att an-
sluta sig till en gemenskap, till ett samfund i den ena eller andra
formen. Ett ifrigt sökande efter, korporativa föreningar, efter organi-
ska enheter, ett inom såväl det andliga som det materiella området
vidt utgrenadt associationsväsende är ett af den moderna tidens mest
i ögonen fallande grunddrag. Det sociala lifvet i våra dagar står
högre än under de förflutna tiderna, och skall i en snar framtid nå
en ännu rikare utveckling, derfÖre att detta lif alltmera gestaltar sig
till ett allas lif i broderlig gemenskap; derföre att de gamla skilje-
väggarna falla bort i det att begreppet mensklighet med hvarje dag
allmera upphör att vara blott ett begrepp och går sitt fullkomliga för-
verkligande till mötes.

Inom den materiella verksamhetens område ligger denna vår tids
samfundsbildande riktning till grund för åtskilliga allmänt kända före-
x teelser. På densamma hänvisar t. ex. den inom arbetareståndet allt-
jemnt återkommande tanken om en korporativ förbrödring af jätte-
stora dimensioner, en tanke, som redan gifvit upphof till mångfaldiga
institutioner, genom hvilka ståndet hoppats kunna på egen hand sörja
VÂR ODLINGS FRAMTID.	'9

för sin fortkomst och uppfostran. Sitt motstycke har denna tanke
inom det tredje ståndet i de väldiga föreningar af kapitalen, genom
hvilka dessa senare blifvit så mägtiga häfstänger för främjandet af
all slags yttre samfärdsel mellan folken i handel, sjöfart, industri,
o. s. v. — ytterst sålunda förberedande den kosmopolitiska samman-
slutningen mellan skilda verldsdelar och nationer till ett humanismens
alltomfattande rike. — Inom de andliga verksamhetsområdena fram-
träder på ännu bestämdare sätt detta samma behof af gemenskap, af
att arbetet må blifva ett samfäldt. En oöfverskådlig mängd af offent-
liga och enskilda föreningar synas har hafvä tagit om hand kanhända
de väsentligaste bland nutidens kulturuppgifter, vare sig det gäller
att utbreda upplysning, att afhjelpa sociala missförhållanden, att bi-
springa nödställda individer och samhällsklasser, att verka för poli-
tiska syftens genomdrifvände eller att bereda insteg åt vissa idéer
inom det kyrkliga och religiösa området. Från föreningame för fattig-
skolor, för skeppsbrutnes räddande, för »barmhertigheten på slagfältet»,
ända upp till de öppna eller hemliga politiska klubbarne, missions-
och bibelsällskapen, de till antalet ständigt vexande religiösa sekterna
och frikyrkorna o. s. v. — öfverallt röjer sig inom nutiden en omiss-
kännelig benägenhet att till ett samfund, till ett organiseradt helt för-
lägga civilisationsarbetets tyngdpunkt. Till den grad är detta associa-
tionssträfvande ett för vår tid egendomligt, att till och med de afgjordt
negativa och samhällsupplösande riktningame betjena sig af detsamma
ej mindre ifrigt än de positiva; vi erinra om t. ex. de »ateistiska» och
socialistiska föreningame i England. I ondt som i godt synes den
tanken vara inom alla områden deil genomgående, att den enskilde
säkrast förverkligar sina syften då, när han, lemnande sin isolerade
ställning utan att derföre uppoffra sin sjelfständighet, ingår såsom
medlem i ett större helt, med hvilket han finner sig hafva gemen-
samma intressen.

Förhåller det sig nu månne så, att äfven den här omtalade rikt-
ningen inom nutiden — den förenande eller organiserande kan
likaväl som den förut skildrade — den personen frigörande — anses
vara en följd, en afspegling af den mer eller mindre klart fattade och
ratt tillämpade kristna personlighetstanken? Att så verkligen är fallet,
synes oss vara ådagalagt,, såvida det kan visas, att äfven inom kristen?-
domen regeln »en för alla och alla för en» är den undantagslöst gäl-
lande. Uppfattar kristendomen menskligheten såsom ett organiskt helt,
der intet särskildt organ kan fylla sin bestämmelse på annat sätt än
genom samverkan med de öfrige, lika litet som organismen i dess
helhet skulle kunna ega bestånd, om något dess organ lösslétes från
det hela — då torde man vara berättigad att antaga tillvaron af ett
sammanhang mellan denna kristna verldsbetraktelse och de idéer om
10	VÂR ODLINGS FRAMTID.

intressenas, de andligas såväl som de materiellas, solidaritet, hvilka
gifva uthållighet och kraft åt framåtskridandets arbete i nutiden.

Den nya och nyaste tidens, »den moderna verldsåskådningens»
uppfordran till den enskilde — så sammanfatta vi det ofvan sagda —
går in i en dubbel riktning. En utåtdrifvande kraft, som för individen
blir en äggelse till att lösgöra sig från hvarje endast på artificiel väg
uppkommet centrum, finner sin komplettering i en inåtförande, i den
tidsströmning, som leder de frigjorda individerna att sjelfmant söka en
gruppering kring naturliga och förnuftsenliga medelpunkter. Värnan-
det om den personliga sjelfständighetén å ena sidan, å andra sidan de
enskildes sammanslutning till ett fast organiseradt helt, der hvarje
medlem kommer till sin rätt och intet väsentligt går förloradt — dessa
sträfvanden i förening synas bestämma nutidens andliga pulsslag.

Har denna tidsriktning sin historiska'förutsättning och grund i
kristendomen, då synes vårt odlingsarbetes allmänna uppgift ej kunna
vara någon annan än den, att låta det nutida külturlifvet i alla dess
former alltmera genomträngas och uppbäras af kristendomens anda.
En klar insigt i den kristna verldsåskådningens grundtankar är alltså
af behofvet påkallad för att afgöra, hvilket det rådande förhållandet
är mellan nutidens hufvudsträfvanden och kristendomen.

Undersöka vi, hvari det åskådningssätt egentligen består, som måste
anses utgöra det för kristendomen egendomliga, så finna vi detsamma
vara nedlagdt i de trenne utsagor, hvilka man ej utan skäl samman-
fattat under benämningen »kristendomens program», alldenstund i dem
blifvit utpräglade sjelfva grundåskådningame i den nya religionen,
kärnan af »Kristi kristendom.» Frågorna om Guds och menniskans
väsende samt om sättet att åvägabringa det rätta förhållandet mellan
henne och Gud hafva funnit sitt för alla tider giltiga svar i den af
Kristus förkunnade läran: »Gud är vår fader; menniskofna aro alla
Hans barn; föreningen med Gud vinna vi genom att verka för Hans
rikes tillkomst på jorden.» Genom dessa af Kristus gjorda upptäckter
— om det är tillåtet att här använda denna beteckning — kullkastas
med ett slag alla den föregående tidens ofullkomligare föreställnings-
sätt rörande det religiösa lifvets angelägenheter. Icke såsom skulle de
ifrågavarande sanningarne ligga helt och hållet utom den förkristna
verldens andliga synkrets; ett mer eller mindre dunkelt medvetande
om desamma påträffa vi tvärtom mångenstädes såväl inom de hed-
niska religionerna som inom judendomen. Men det för kristendomen
utmärkande är, att den uppfattning af förhållandet mellan Gud och
menniskan, hvilken fått sitt karakteristiska uttryck i de stående be-
VÂR ODLINGS FRAMTID.	11

nämningarne: fader, tarn, Guds rike eller himmelriket, här ej längre
förekommer endast i form af. en gryende aning, utan blifvit just sjelfva
medelpunkten, den alla enskildheterna beherrskande grundåskådningen
i Kristi lära.

En framställning af denna lära, 'som vore anlagd på uttömmande
fullständighet, skulle det tillkomma att visa, hurusom dessa kristendö-
mens hufvudidéer med sträng följdriktighet låta sig utvecklas ur de,
så att säga, mera elementära, ännu inom sedelärans område dröjande
betraktelser och maningar, med hvilka Kristus inledde den ombildnings-
process han företrädesvis på det religiösa området skulle genomföra.
Att gifva en dylik utredning af tankesammanhanget inom kristendomen
kan vid närvarande tillfälle ej vara vår uppgift. Vi inskränka oss
här till att i korthet antyda hvilka slutsatser med. afseende på det
religiösa lifvets natur, som följa ur de ofvannämnda utsagorna af
Kristus.	, «

Fadersnamnet, af Kristus användt om Gud, är uttryck för en
oändligt djupare åskådning, än när detta namn förekommer inom
den förkristna verlden. Så är t. ex., för att ej uppehålla oss vid de
hedniska religionerna, inom gamla testamentet uppfattningen af Gud
såsom fader endast en föreställning om honom vid sidan af flera andra.
Gud är för judame framför allt »Jehovah», »Herren», »konungen»,
»Israels helige» o. s. v. Deremot. hafva dessa gammaltestamentliga
gudsbenämningar inom kristendomen blifvit, om ej helt och hållet af-
lägsnade, så åtminstone skjutna djupt i bakgrunden. För den inner-
liga, hela menniskans väsende genomträngande lifsgemenskap mellan
henne och Gud, som af Kristus uppställes såsom det eftersträfvans-
värda idealet för vår religiösa fulländning, eger språket ingen mera
träffande bild än den, att blifva ett barn hos fadren. Kristus har
derföre gjort beteckningen fader till det karakteristiska namnet för
Gud i hans förhållande till^ menniskan. I detta namn, såsom det af
Kristus användes, ligger innesluten den uppfattningen att sambandet
mellan menniskan och Gud ej är betingadt af någon till individen ut-
ifrån kommande bestämning, utan har sin grund i en mellan den änd-
lige personen och den oändlige bestående ursprunglig och oförlorbar
väsensgemenskap. Gud är ej längre den i’ sin sublima upphöjdhet
Öfver den ändliga tillvaron från menskligheten dualistiskt skilj de Je-
hovah; menniskans barnaskap hos Honom är ej i främsta rummet be-
roende af huruvida hon är en medlem af det utvalda förbundsfolket.
I menniskoanden är Gud af evighet närvarande och verksam, utan
att dock — detta följer ur beteckningarne fader och larn — det
enhetsband, som förefinnes mellan menniskan och Gud, skulle upp-
häfva deras åtskilnad från hvarandra. Judendomens och hedendomens
12	VÂR ODLINGS FRAMTID.

— dualismens och panteismens — åskådningssätt äro i denna punkt
för kristendomen lika främmande.

Denna åskådning om Gud såsom menniskornas fader finner inom
det antropologiska området sin motsvarighet i kristendomens uppfatt-
ning af menniskorna såsom Guds söner eller barn. Det är ett fak-
tum, att Kristus, i trots deraf att han för egen del vet sig såsom
Guds son med Gud stå i en förening af en den högsta tänkbara
innerlighet, dock å andra sidan i barnaskapsforhållandet till Gud äfven
inneslutit menniskorna, Jemte det han använder uttrycket »win fader»,
talar Kristus lika ofta om »vår fader» och »eder fader.» Är han, men-
niskosonen, »nedstigen från himmelen», så är äfven det gudomliga hos
menniskan icke från jorden, icke af köttet, utan är ofvanifrån, från Gud.
Är han Guds son, så gifver han äfven de sina »magt att blifva Guds
söner.» Äro han och fadren ett, så kunna äfven de trogne blifva ett
med honom, alldeles på samma sätt som; han är ett med fadren. Har
fadren gifvit honom »hafva lif i sig sjelf», så ega äfven de med Kristus
förenade derigenom lif i sig sjelfve. Var han, »den förstfödde bland
många bröder», i besittning af Guds ande i fullaste mått, så kunna
alla menniskor — alldenstund de samtlige äro »af Guds slägte» —
blifva af samma ande delaktige, då de med Kristus införlifva sig såsom-
vinträdets grenar med stammen. I fråga om förhållandet mellan det
gudomliga hos Kristus och hös de öfriga menniskorna känner kristen-
domen ingen olikhet till arten, utan endast skilnaden mellan ett mer
och ett mindre.	-

Framställer sig Kristus sålunda såsom Guds son i den meningen,
att den frändskap med det gudomliga, som hos ménniskoanden öfver-
hufvud utgör det outplånliga grunddraget, hos honom blifvit genom ett
från kamp till seger fortgående viljearbete utvecklad till den för ett
ändligt väsende högsta tänkbara graden af likhet med Gud — så följer
deraf, att den kristna religiositetens tyngdpunkt förlägges inom det
personliga lifvets, inom viljans område. Den enskilde träder till Gud
i det rätta förhållandet ej genom att, såsom den gammaltestamentliga
och öfverhufvud den förkristna lifsuppfattningen det fordrade, lydigt
underordna sig under det bestående, under sitt folks religiösa sam-
fundslif. På ett fritt, i den egna personlighetens bestämdhet sig grun-
dande sätt skall hvarje menniska närma sig den Högste. De förkristnå
religionssamfundens enformiga orörlighet försvinner; individualitet, ut-
veckling blifva det religiösa lifvets principer. Detta personlighetens
frigörande från den objektiva vérldsåskådningens hämmande skrankor
beror derpå, att barnaskapet hos Gud, såväl Kristi eget som de öfriga
menniskornas, af kristendomen fattas såsom varande ett sedligt-religiöst
förhållande. Såsom sådant kan det förverkligas endast genom perso-
VÂR ODLINGS FRAMTID.	13

nens fria, förnuftigt bestämda vilja, hvadan alltså denna vilja och der-
med äfven sjélfva personligheten blir det inom kristendomen väsentliga,
dét enda i högsta mening magtpåliggande. Dä inom hedendomen men-
niskans värde hufvudsakligast bestämmes åf hvad hon genom naturliga
företräden är, inom judendomen åter af hvad hon gör, så lägger
kristendomen deremot tonvigten på hvad menniskan vill, eller med
andra ord, menniskan är i sanning endast det hon vill: sitt sanna jag .
har hon i sin vilja. I samma mån som menniskan vill det gudomliga,
är hon alltså sjelf gudomlig, ett barn hos Gud, sin fader. Är en
mensklig vilja i allä afseenden odeladt riktad på Gud, så har Gud
derigenom i den viljandes person, d. v. s. i hans vilja blifvit förverk-
ligad. Det för alla gemensamma gudamenskliga anlaget framträder i
sin renaste fulländning hos denne person, han är »den enfödde sonen.»
Har han genom sin viljas obegränsade fullkomlighet blifrit »Guds herr-
lighets återsken och det rätta aftrycket af Hans väsende», så kunna
ej heller de från hvarje ändligt väsende oskiljaktiga begränsningarne
i vetande såväl söm i* mag t upphäfva giltigheten af hans utsago om
sig sjelf: »den mig ser, han ser fadren.»

Det är genom detta kraftiga betonande af personlighetens be-
grepp kristendomen omgestaltat de föregående tidernas religiösa åskåd-
ningssätt och grundlagt en ny verldsålder. Alla de idéer om personens
värde och personens rätt, hvilka samtidigt med »det sena begreppet
mennisha» gjort sitt inträde i historien och som, enligt hvad vi i det
föregående närmare utvecklat, särdeles i våra dagar blifvit utvecklin-
gens driffj edrar, ej blott inom det kyrkliga, utan lika mycket inom det
politiska och det sociala området, leda sitt ursprung från kristendomen
såsom en personlighetens, en den sanna humanitetens religion i ädlaste
mening. Att ådagalägga hurusom dessa den nyare tidens hufvudidéer
inom olika områden, i det de sammanhänga med den kristna åsigten
om personlighetens oändliga värde, ytterst grunda sig i kristendomens
lära om det religiösa barnaskapsförhållandet såsom varande i främsta
rummet ett viljans förhållande till Gud — detta kan anses såsom en
af den filosofiska historiebetraktelsens vigtigaste framtidsuppgifter.

Vi vända oss nu till den sista af de trenne religiösa grundåskåd-
ningar, i hvilka kristendomens hufvudtankar kunna anses hafva fått
sitt bildliga uttryck. Likasom Kristi uppfattning af Gud och menniskan
blifvit för föreställningen återgifven genom de konkreta beteckningarne
fader och barn, så framträder allestädes i hans lära förnuftstillvaron
i dess helhet under bilden af Guds rike eller himmelriket. Den senare
af dessa beteckningar är endast det populärt åskådliga omhöljet för
samma ideala innehåll, som genom beteckningen »Guds rike» blifvit
uttryckt på ett visserligen andligare, men dock ännu alltjemt bildligt
sätt. Söka vi då göra oss redo för hvilket detta innehåll är, så finna
14	VÂR ODLINGS FRAMTID.

vi detsamma utgöras af tanken om en hela den andliga tillvaron om-
fattande, på sedligt-religiösa grundvalar hvilande gemenskap eller sam-
hällighet mellan de ändliga väsendena och den oändlige. Denna ge-
menskap åskådliggör Kristus, anslutande sig tilTden gammaltestament-
liga teokratiens språkbruk, genom bilden af ett rike, i hvilket Gud
regerar såsom konung. Redan benämningen »himmelriket» utesluter '
härvid hvarje tanke på ett blott jordiskt rike såväl hvad rikets be-
skaffenhet som hvad dess ursprung beträffar. Härstammande från
himmelen, införer detta rike öfverjordiska krafter i den menskliga ut-
vecklingen, och kommer till oss i samma mån som Guds vilja hvilken
oafbrutet förverkligas i andarnes verld, blir handlingens högsta lag
äfven ,på jorden. Inom historiens område uppträder Guds rike såsom
den högre förnuftsordning, efter hvilken alla sinneverldens förhållanden
ytterst böra rätta sig, och hvilken småningom, trots den verldsliga
sjelfviskhetens sega motståndskraft, skall till öfverensstämmelse med
sig omgestalta hela den lägre tillvaron. Såsom surdegen efterhand
genomsyrar brödets hela massa eller såsom det vidtomskuggande trä-
det uppspiraf ur ett ringa frö, så utvecklar sig Guds rike medelst sin
egen inneboende kraft ur en oansenlig början till en alla lifvets porer
genomträngande, öfver hela menskligheten sig utbredande godhetens
eller det gudomligas magt på jorden.	,	'

Är sålunda Guds rikes fullständiga tillkomst att betrakta såsom
utvecklingens yttersta mål, så följer deraf, att delaktigheten i detta
rike måste för hvarje enskild såväl som för menskligheten i dess hel-
het utgöra det högsta goda. Gentemot de jordiska förmånernas änd-
lösa mångfald företer sig gudsriket såsom det goda, hvilket i sig inne- <
sluter allt annat godt; såsom den oskattbara perla, for hvars vinnande
man gerna bör offra alla sina egodelar. Till och med de för hjertat
dyrbaraste jordiska banden äro ej heliga nog för att tjena såsom
såsom ursäkt för en visad försumlighet i eftertraktandet af det, som
för oss bör betyda mera än fader och moder. Till och med öga,
hand och fot måste utan tvekan uppoffras, såvida de hindra menniskan
från att ingå i Guds rike.

Och dock är vilkoret för inträdet i detta rike ingalunda i främsta
rummet bundet vid något yttre offer, vid någon yttre handling såsom
blott sådan. Tvärtom är den gudomliga fordran menniskan har att
tillmöteskomma uteslutande af andlig natur. Denna fordran kan sägas
vara sammanfattad i maningen: »söken, och J skolen finna! klappen,
och Eder skall varda upplåtet!» Endast den andligen hjelpbehöfvande,
som »hungrar och törstar efter rättfärdighet», endast den i känslan af
egen vanmagt allvarligt, oaflåtligt bedjande är i den sinnesförfattning,
som gör honom mottaglig för den gudomliga nådens inverkan. Just x
denna rena och fulla mottaglighet för det gudomliga, för hvilken men-.
VÅÄ ODLINGS FRAMTID.	15

niskan af Kristus i vexlande uttryck prisas salig, är sålunda sjelfva
hufvudvilkoret, ja, i sjelfva verket det enda vilkoret för hennes med-
borgareskap i Guds rike. Allt, som grumlar denna mottaglighet, allt,
som minskar menniskans ifver .i sökandet efter »de ting, som ofvantilj
äro», måste derföre undanrödjas. Hvarje halfhet är förkastlig; endast
ett är nödvändigt, och om dettabör man vinnlägga sig med odelad hän-
gifvenhet, ty »ingen kan tjena två herrar.» Till »den naturliga men-
niskan» ställes den oeftergifliga fordran af sjelffÖrsakelsé; hon måste
afstå ej blott, då deraf göres behof, från jordelifvets lycka och fröjder
utan äfven från all egen vilja, från hvarje rättsanspråk gentemot Gud.
Allt byggande på den egna gerningens förtjenst förutsätter ännu ett
blott yttre förhållande till Gud, och innebär alltså ett återsjunkande
till lagreligionens ståndpunkt. Men härmed inställer sig äfven faran,
att i fråga om det sedligt värdefulla hålla skenet för att vara väsen-
det. Hvarest deremot den rätta sedliga sinnesbeskaffenheten är för-
handen, der anses äfven den största trohet i skyldigheternas uppfyl-
lande icke såsom förtjenst, utan såsom pligt. Endast det ödmjuka
barnasinnet anstår menniskan i hennes förhållande till Gud; att om-
vända sig och blifva såsom ett barn är derföre vilkoret för inträdet
i Guds rike.

Ju lifligare menniskan erfar behofvet af den sinnelagets och vil-
jans förnyelse, som af Kristus framställeS under bilden af en ny födelse,
desto närmare är hon ock besittningen af det andliga goda, hon åstun-
dar. Ju djupare det ångerfulla skuldmedvetandet är, desto vissare är
förlåtelsen. En serie af liknelser inskärper i evangelierna den satsen,
hvilken går såsom en grundtanke genom hela Kristi predikan, att den
isolerande sjelfviskheten är den skiljomur, som måste nedbrytas, såvida
mellan menniskan och hennes likar samt mellan hela vårt slägte och
Gud de fasta kärleksband skola kunna återknytas, hvilka innebära
Guds rikes förverkligande redan här på jorden.

Visar det sig sålunda af hvad vi hittills utvecklat, att fordrin-
garne för inträdet i Guds rike äro af rent sedlig natur och såsom
sådana stälda uteslutande till menniskans vilja — så draga vi af detta
vår undersöknings resultat en vigtig negativ slutsats. Ingenstädes inom
Kristi lära eller öfverhufvud inom den urspungliga kristendomen göres
menniskans delaktighet i Guds rike och i den derigenom förmedlade
försoningen beroende af något hennes försanthållande af ett visst antal
teoretiska lärosatser, eller med andra ord af någon hennes tro i den
senare uppkomna kyrkliga meningen. Den praktiska sinnesförändring,
hvilken kristendomen sätter till sin hufvuduppgift att hos menniskan
åvägabringa, har ingenting att skaffa med den dogmatiska eller histo-
riska tro, åt hvilken kyrkan tidigt nog, i strid med kristendomens hela
anda, tilldelade betydelsen af att vara »den allena saliggörande.» Hvad
16	VÂR ODLINGS FRAMTID.

äter beträffar den verkligen religiösa tron, sådan densamma af Kristus
beskrifves och fordras, så är denna tro beslägtad med och oskiljaktig
från kärteken; kärleken förhåller sig till tron såsom det öfvervägande
sedliga till det öfvervägande religiösa momentet uti den i sig ena och
odelbara religiöst-sedliga processen. Deremot finnes inom det religiösa
lifvets sfer, enligt Kristi skildring af densamma, alldeles ingen plats
för ett begrepp sådant som det kyrkliga begreppet »rättrogenhet.»
Bedömd efter den måttstock, Kristus sjelf angifvit, måste denna »rätt-
trogenhet», när den vill för sig taga i anspråk ett särskildt religiöst
värde, hemfalla under samma förkastelsedom, som den Kristus uttryck-
ligen afkunnat öfver den yttre verkheligheten. Likasom de goda ver-
kens lagiska rättfärdighet endast har namnet gemensamt med »den
rättfärdighet, som inför Gud gäller», så är äfven likheten mellan den
kyrkliga »rättrogenheten» och den sannt kristna tron, ej en större än
den, hvilken, trots svalget, som skiljer dem åt, ännu kan förefinnas
mellan karrikaturbilden och idealet.

Genom sjelfviskhetens, Jkärlekslöshetens öfvervinnande blir menni-
skan medlem af Guds rike; genom kärleksbudets hörsammande ställer
hon sig till efterrättelse detta rikes grundlag: älska Gud och din nästa!
Den oegennyttiga kärleken till alla, äfven till fienderna, har sitt reli-
giösa inotiv i kärleken till Gud med den derur följande åstundan att
likna honom. Då Guds kärlek omfattar alla väsenden utan undantag,
så måste ock barnaskapets äkta kännemärke utgöras af den obegrän-
sade kärleken till andi;a. Genom denna kärlek sammanslutas menni-
’skoma med hvarandra till enhet; baraen hos samma fader blifva
bröder; alla bilda de tillsammans en enda stor hushållning, en Guds
söners gemenskap. Ur samma kärleksanda härflyter äfven den ömse-
sidiga aktningen och erkännandet af den andres rätt saint alla de
dygder, utan hvilka öfverhufvud ingen gemenskap menniskor emellan
kan ega bestånd; sannfärdigheten, ödmjukheten, tjenstvilligheten, frids-
kärleken, fördragsamheten, försonligheten.

Men vidare ligger i det kristliga broderskapets idé innesluten tan-
ken om en allas fullständiga jemlikhet. Ingen får derföre göra anspråk
på att upphöjas öfver de andra eller tillmäta sig sjelf en betydelse,
som méd denna jemlikhet ej låter sig förenas. Äfven olikheten i gåf-
vor och kallelse blir ej grund till någon särskild företrädesrättighet i
Guds rike, utan medförer endast skyldigheten af olika tjenstförrätt-
ningar i och för det helas väl, såsom i synnerhet Paulus har utvecklat
detta i bilden om kroppen och dess särskilda lemmar. — I enlighet
härmed får ej heller något privilegieradt stånd finnas inom det krist-
liga samhället. All hierarkisk förhäfvelse är utesluten der, hvarest allä
K tillsämmans skola bilda ett folk af prester; hvarje anspråk på att
ensam få vara den styrande råkar i strid med de konungsliga rättig-
VÂR ODLINGS FRAMTID.	17

heter, som i lika grad tillkomma alla. Det i den moderna republika-
nismen berättigade leder sina anor frän kristendomen; dess anda är
en sannt demokratisk. Lika litet är, af samma skäl, någon viss person
eller något visst stånd befogadt att tillskrifva sig ofelbarhet eller en
obetingad auktoritet. Fastmera har just genom tanken om allas i det
allmänna broderskapet grundade jemlikhet subjektivitetens och den in-
dividuella frihetens rätt blifvit erkänd, hvilken frihet af ingenting in-
skränkés, utom af förbudet mot att »förarga någon af dessa små»,
d. v. s. af nödvändigheten att taga en kärleksfull hänsyn till äfven de
svagare brödernas samvetsställning. Ty om ock det från det kristliga
frihetsbegreppets synpunkt uttryckligen galler, att hvar och en »står
och faller sin egen herre», att han i sitt görande och låtande endast
är ansvarig inför sitt eget samvete, så finner dock denna frihet sin
begränsning i det kristliga kärleksbudets fordran att ej störande ingripa
i en annans andliga utveckling, alldenstund detta bud ju endast är
ett annat uttryck för den lag, som inom Guds’ rike är den egentliga
och högsta: lagen om det personliga sammanhangets upprätthållande
mellan alla. '

Hvarföre just denna lag måste betraktas såsom den, hvilken renast
afspeglar den kristna verldsåskådningens egendomlighet, blir klart, om
vi erinra oss följande. Då Guds rike, derföre att det är det högsta
goda, i sig innefattar allt godt, så måste det vara ett godt för alla.
Såsom sådant kan det af ingen fullständigt vinnas förr, än det vunnits
af alla. Det goda, som till sjelfva sin väsensbestämdhet är ett godt
för alla,' vore för ingen ett godt, om det blefve ett godt endast för,,
några. Inom den andliga organismen gäller i högsta mening, att helsan
måste vara en fullständig, emedan hon eljest vore ingen; »lider en
lem», säger Paulus, »så lida alla lemmarne.» Medel för det högsta
godas eller Guds rikes förverkligande är derföre allt, som fastare knyter
person till person, vilja till vilja, så att den enes framsteg i det goda
äfven må föra den andre närmare det gemensamma målet. Hvad som
deremot störande och försvagande inverkar på detta sammanhang
mellan personerna, blir för den enskildes utveckling såväl som för det
helas ett hinder, ett ondt, som måste undanrödjas.

Fasthålla vi denna kristendomens hufvudtanke, att »saligheten»
eller menniskans högsta goda, oåtkomligt för den i isolering lefrande,
blir upphinneligt*. endast genom lifvet i ett sammanhang, der hvarje
person är på en gång sjelfändamål och medel för den andres person-
liga utveckling — sä hafva vi härmed funnit rätta synpuïikten för
besvarandet af den i våra dagar så lifligt afhandjade frågan om Kristi.
persons betydelse inom kristendomen. Hvarje kristens andliga väl eller
ve gör kristendomen uttryckligen beroende af den enskildes personliga
förhållande till Kristus. Det är detta faktum, som gifvit en högt-

2
18	VÂR ODLINGS FRAMTID.

begàfvad dansk skriftställare anledning att karakterisera kristendomen
såsom det till sjelfva sin natur »paradoxa», »det absurda», hvilket så-
som sådant endast kan blifva föremål för en genom den intensivaste
viljeansträngning framtvungen tro, men omöjligen för ett förnuftigt
begripande. Obestridligt synes ock vara, att denna dualism mellan
»tro?> och »vetande» är det resultat, vid hvilket man måste blifva stå-
ende, när män, utgående från, den bibliska läran om kristendomens
oskiljaktighet från Kristi person, i sin allmänna uppfattning af denna
person ansluter sig till formlerna i den ortodoxa dogmatiken. Helt
annorlünda framställer sig deremot saken, om vi betrakta den ur den
ofvan angifna synpunkten, hvilken otvifrelaktigt är kristendomens egen.
Det personliga sammanhang, hvars vidmagthållande hvarje enskild har
att sätta till sin högsta uppgift, måste nämligen, då det är ett per-
sonligt, vara ett genom en person förmedladt, ett sammanhang uti en
central personlighet, från hvilken den organiserande kraften strömmar
till det hela, såsom blodet från hjertat föres till lemmarne. Sitt ur-
sprungliga sammanhang hafva alla ändliga personer af evighet i den
oändlige, i Gud, såsom bildande systemet af hans personliga tankar.
Skall nu denna gudomliga tankeverld eller det eviga gudsriket af men-
niskan kunna förveikligas i tiden, så fordras, att hon ansluter sig till,
införlifrar sig med den person, hos hvilken gudomstanken om men-
niskän fått sitt fullständiga uttryck, och hvilken derföre i koncentrerad
enhet i sig innesluter allt, hvad utvecklingen har att framställa i en
mångfald af former. Den sanna menniskan — mensklighetens urbild
och derigehom Guds afbild — måste såsom sådan blifva den högste
försonaren, emedan synden eller människans genom viljan yållade
Omotsvarighet mot sin idé kan försonas eller äfhjelpas endast genom
hennes delaktighet i ett fif, som alltigenoin är ett idealmenskligt. Ett
sådant lif var Kristi lif; dé nytestamentliga urkundernas lära om
Kristus är, att han är den sanna menniskan. Då i honom blifvit up-
penbaradt menniskans sanna väsende, så är hän uppenbararen af det
gudomliga i det mensldiga: såsom »menniskans son» är han »Guds son».
I denna méning, : men också endast i denna, kan talet om »Kristi
gudom» gälla såsom ett bibliskt berättigadt. Främmande för bibel och
kristendom äro deremot alla dessa halsbrytande fantasiutflygter inom
kristologiens område, hvilka veta att förmäla hurusom Kristus är den
absolute Guden, som, efter att hafva »uttömt» sitt väsende, blifvit
menniska, eller den andre af de tre personer, som tillsammans bilda
Guds treeniga väsende, eller en varelse med två naturer »oupplösligt
och oskiljaktigt» sammanfogade till en person o. s. v. Vidunderligheter
ur logisk synpunkt, förråda dessa »bekännelsetrogna» tankemissfoster
i religiöst afseénde en grundåskådning, om hvilken med fog blifvit an-
märkt att dess skaplynne är ett hedniskt, snarare än ett kristligt.
VÅK ODLINGS FKAMTID.	19

*

»Vägen», som menniskan har att vandra; »ljuset», som upplyser
henne, »brödet», af hvilket hon hemtar sin näring, »dörren», genom
hvilken hon måste ingå, kort sagdt: medlaren mellan menniskan och
Gud är den rena menniskan Kristus. Han blir det derigenom, att
han åt menniskan meddelar sin egen lifsprincip, i kraft af hvilken det -
rätta förhållandet återställes mellan hennes vilja och Guds .bud, hvilket
innebär hennes försoning eller delaktighet i Guds rike. Detta med-
delande sker från Kristi sida icke genom lärandet ensamt, icke heller
blott genom att verka med det sedliga föredömets kraft, utan genom
totaliteten af hvad han är, genom inverkan från hans personlighet
såsom étt helt betraktad. Från menniskans sida försiggår emottagan-
det genom en etisk-religiös assimilationsprocess, förmedelst hvilken hon
såsom genom en »ny födelse» i sig upptager den högre personen,
»ikläder sig den nya menniskan» Kristus. Och sådan är härvid den
idealmenskliga personlighetens i valfrändskapen grundade dragnings-
kraft på den lägre, att föreningen dem emellan blir liksom en bådas
sammansmältning till en person, så att den pånyttfödda menniskan
i sanning kan säga: »jag lefver, dock icke nu jag, utan Kristus lefver
i mig.» Detta den enskildes lif i slägtets historiskt förverkligade ur-
bild, genom hvilket det rätta sammanhanget återställes i tillvaron, då
i »den förstfödde sonen» alla sönerna återförenas med hvarandra och
med fadfen — detta lif betecknar' det nytestamentliga språkbruket
såsom menniskans tro på Kristus.

Härmed hafva vi i vår framställning kommit till den punkt, der '
det visar sig, hvarföre alla kristendomens teoretiska och praktiska läror
utmynna och finna sin sammanfattning i läran om-Kristi person och
i fordran af tro på honom., Den abstrakta tanken såsom sådan stiftar
ingen personlig gemenskap; samhällsbildande. kraft eger blött den
konkret verkliga personen. Evangelium eller predikan om Guds riké
bland menniskorna måste dérföre blifva en predikan om detta rikes
personliga medelpunkt, utan hvilken församlingens uppkomst och be-
stånd ej läte sig begripas. Ljuda kristendomens första ackprder i
bergspredikans: »salige ärö de renhjertade, ty de skola sé Gud», så
var det just genom denna åskådnings konseqvenser gifvet, att det hela
skulle klinga ut i den store hednaapostelens ord: »tro på herren Jesus,
så blifver du och ditt hus saligt!»	' ' - -

Förening, personlig gemenskap, samhällighet — detta är således,
såsom vi redan i det föregående yttrat, första och sista ordet i kri-
stendomen. Likasom den ändliga förnuftstillvaron af kristendomen
uppfattas såsom den andliga kosmos, som är till enhet sammanfattad
i Kristus, »den himmelska menniskan», så blir ock den timliga verk-
samhetens, det menskliga odlingsarbetets högsta uppgift, att detta inom
det himmelska riket rådande sammanhang må allt fullständigare finna
20	VÄB. ODLINGS FRAMTID.

sin motsvarighet i jordelifvets förhållanden. Men om detta är det
yttersta mål, kristendomen utstakar för den historiska utvecklingen,
då måste ock hvarje period, inom hvilken behofvet af förening och
samverkan med större eftertryck och från någon ny sida gör sig gäl-
lande, anses vara i detta afeeende af kristliga idéer beherrskad. Att
ett dylikt behof är ett af nutidens lifligast kända, hafva vi i det före-
gående påvisat genom antydningarne om det ur våra dagars person-
lighetsmedvetande härflytande dubbelsträfvandet: personlig frihet åt
hvar och en, och: personlig sammanslutning mellan alla. Och sålunda
synes då det allmänna svaret vara gifvet på vår, fråga huruvida den
innevarande tidsriktningen öfverhufvud kan anses vara en kristlig.

Historien om mensldighetens framåtskridande mot allt högre och
ändamålsenligare fprmer af samhälleligt lif är ej historien om en ut-
veckling oberoende och liksom vid sidan af den religiösa. Kultur-
historiens studium utvisar tvärtom, att yttersta förklaringsgrunden till
de sociala och politiska sträfvanden — likasom till de vetenskapliga
och estetiska — som för hvarje särskild epok äro de utmärkande,
i finnes endast i det samtidigt fÖrherrskande åskådningssättet i religiöst
afseende. Hvarje nytt utvecklingsskede inom det religiösa området
följes af ett dylikt inom samhällslifvet i dess helhet. Den religion,
hvars enda fordran för försoningens vinnande: tro på Kristus! i sjelfva
verket låter sig återgifvas så: llif en sann wiennislca! och inom hvilken
sålunda den ideala mensldigheten är hufvudbegreppet — denna religion
måste ock i kraft af sin nya grundåskådning företrädesvis vara egnad
att väcka till lif en den sanna humanitetens tidsålder. Röjer sig då
en sa.nnt mensklig och derigenom sännt krißtlig anda i den allmänna
riktningen af det moderna samhällslifvet? Svaret härpå synes oss ej
kunna blifva annat än detta: om det öfverensstämmer med kristen-
domens anda, att med oegennyttig kärlek uppsöka eländet och lasten
i deras mörka boningar och till hvarje trakt af jorden leda en nästan
gränslös välgörenhets befruktande ström; om det öfverensstämmer med
kristendomens anda att arbeta på nedbrytandet af de skiljoväggar,
som hittills söndrat klass från Hass, folk från folk, och att allestädes
bereda insteg åt erkännandet af allas väsentliga jemlikhet och broder-
skap; om det framför allt är öfrerensstämmande med kristendomens
anda, att vid uppskattningen af vår likes menniskovärde ej i främsta
rummet efterfråga huru mycket han tror i »rättrogen» mening, utan
huru han tror i biblisk mening — då har alltsedan apostlarnes dagar
den 'sanna kristendomens anda måhända i ingen tid varit så lifaktigt
verksam, som i vår egen.

Om sålunda nutidens humanitetssträfranden och den moderna kul-
turen öfverhufvud leda sitt ursprung från kristendomen, om de lagar,
enligt hvilka kulturlifret i våra dagar utvecHar sig, troget afspegla
VÂK ODLINGS FRAMTID.	21

kristendomens grundfordran om personens sjelfständighet och perso-
nernas sammanhang — dä synes ock detta i kristendomen grundade,
af dess anda styrda odlingsarbetes högsta mål ytterst sammanfalla med
kristendomens eget. Ju mera kulturen ♦blir en sannt kristlig kultur,
desto mera blir den en sannt mensldig, ty det kristliga är det sannt
menskliga. Men förverkligandet af det sannt menskliga är ett för-
verkligande af det gudomliga i det menskliga, ty är Gud den högste
personen, så blir Han för oss verklig i samma mån vi sjelfve utveckla
oss till allt högre och rikare personlighet, d. v. s. till allt sannare
mensklighet. Sann mensklighet blir då äfven medlet för den religiösa
försoningens vinnande, ty försoning med Gud är lif i Gud, men i den
fullkomlige personen kunna vi rätteligen lefva först då, när vårt eget
lif är ett rätt personligt. Om nu hela den timliga utvecklingen ytterst
afser menniskans försoning, hennes lif i Gud eller Guds rikes tillkomst
bland menniskoma, om detta innebär återställandet af det sannt mensk-
liga och om det sannt menskliga är ett med det kristliga, så fram-
ställer sig såsom vår undersöknings allmänna resultat följande:

För vår odlings fruktbärande och ostörda utveckling mot sin högsta
framtidsbeståmmelse år det ett oefter giftigt vilkor, att den religiösa
världsåskådning, hvilken fått sitt historiska uttryck i kristendomen, hos
oss blir till sitt råtta skaplynne allt klarare uppfattad, samt i hela dess
omfattning följdriktigt på lifvets förhållanden tillämpad.

Men. har grundvilkoret för odlingens sunda bestånd blifrit på
detta sätt faststäldt, då fordras blott en enkel slutledning ur det före-
gående för att inse, hvad som måste betraktas såsom förnämsta hindret
för kulturarbetets ändamålsenliga utveckling. Förutsättes för denna
utveckling en klar uppfattning och energisk tillämpning af den kristna
verldsåskådningens grundtankar, då måste den utvecklingen hämmande,
den i egentlig mening kulturfientliga magten inom samtiden ega sin
grund i det åskådningssätt om kristendomen, som undanskymmer och
förvrider det i densamma väsentliga och derigenom försvårar det prak-
tiska lifrets utbildning till ett sannt kristligt. Är det sannt kristliga
lifvet ett lif i broderlig endrägt, i uppoffrande kärlek, allestädes be-
flitande sig om att finna och göra rättvisa åt »menniskan uti men-
niskan», så måste deremot den kristendomen vanställande uppfattnin-
gen, konseqvent utvecklad, leda till ett lif i allo motsatt det förra.
Och har Goethe i sin definition af det heliga träffat det rätta, när
han säger:

Hvad är heligt? Det är hvad mångä själar tillsammans
Binder, bunde det än lätt såsom strået en krans.

Hvad är heligast? Dét som, ständigt allt djupare fattadt,
Nu och för evighet andame enar alltmer —	'
22	VÂR ODLINGS FRAMTID.

hvad är väl då det oheliga, det i verkligheten, fastän ej till namnet
profana, om ej den magt, som icke sammanbinder själarne, men upp-
löser banden mellan dem, icke enar, men söndrar?

Hvilken denna söndrande magt är, hafva vi redan antydt i det
föregående, då vi, . framhållande den religiösa trons betydelse såsom
den i djupaste mening person- och samhällsbildande kraften, tillbaka-
visade de högtuppdrifna anspråken hos den slags tro, som menar sig
kunna bygga en varaktig gemenskap mellan menniskor icke på ett
allas lif i samma personliga enhet, utan på en allas underkastelse un-
der samma opersonliga läroförmel. Historien vittnar ock nogsamt, att
det är just denna dogmatiska tro, hvilken vi benämnt karrikaturen af
den sannt kristliga, som i äldre och nyare tider, likt en menskligheténs
onda genius, med förbistring slagit dem, som voro ämnade att förstå
och samverka med hvarandra. Den kristliga kärleken har under in-
verkan af denna tro förvandlats till ett skadélystet hat, som med blod
och lågor betecknat sin väg genom historien. »Se, huru dessa kristne
älska hvaraudrå!» var de förvånade hedningarnes utrop under det
första kristna århundradet, martyrernas heroiska tidsålder, då bekän-
narnë sammanhöllos ej genom symbolers och bekännelseskrifters bräck-
liga band, utan genom den gemensamma kärleken till mästaren och
genom hågkomsten af hans ord: »ett nytt bud gifver jag eder: I skolen
älska hvarandra inbördes !» »Inga vilda djur kunna så ursinnigt rasa
mot hvarandra, som de kristne, här de tvista i sina trosfrågor» ;— så
lydde hedningarnes iakttagelse tre århundraden senare, när den fria
religiösa församlingen blifvit undanträngd af den auktoriserade stats-
kyrkan, och inom denna sehare börjats dessa ändlösa strider om tre-
enigheten, om Kristi tvenne naturer, om andens utgående från fadren
oöh sonen o. s. v., hvilka vid denna tid utkämpades ej blott på con-
cilierna och inom vetenskapen, utan fortsattes på predikstolame, trängde
ned till gatubefolkningen och satte allas sinnen i den häftigaste svall-
ning. Glömsk af kristendomens anda och bud, enligt hvilka endas
det sjelfviska hjertats hårdhet kan utestänga menniskan från delaktig-
heten i Guds rike, gjorde kyrkan médbofgareskapet i himmelen beroende
af individens ställning till »den fena läran» på jorden; förståndets
försannthållande och läppames instämmande bléf den »allmänneliga
kristliga tro», om hvilkén hotfullt förkunnades, att »den henne icke fast
och stadligen håller, han varder utan tvifvel förtappad evinnerligen.»

' Om medeltiden Öfverhufvud med fätta betraktas såsom, i jemfö-
relse med den nyare tiden, en mörkrets och barbariets, en den krist-
nade hedendomens tidsålder, så är förklaringsgrunden till dess andliga
lyten utan tvifvel att söka i denna fördunkling af det kristliga tros-
begreppet, som lägger hufvudvigten på det teoretiska, på bekännelsens
korrekthet. Allt det outtömligt djupa och innerliga, som för de förste
kristnes, uppfattning förenade sig med de helgade orden: att »tro på
VÂR ODLINGS FRAMTID.	23

Kristus», alla de rika 'flöden af kärlek och hopp, söm ledde sitt ur-
sprung frän den troendes mystiska lifsgemenskap med den för honom
döde, och dock evigt lefvande, ständigt närvarande försonareh- -— alla;
kristendomens nya insatser i historien syntes på väg att gifvas till
spillo under en förstenad bokstafstros sammankrympande och förtor-
kande, in verkan, Der kunde ju ej blifva fråga om ett sammanhang
mellan personerna förmedelst kärlekens föreningsband, hvarest en ma-
terialiserad kyrka sökte förebygga söndringen genom de förbannelser
öfver med henne olika tänkande, som begynna oöh afsluta »Athanasii
symbolum», detta — såsom Geijei* yttrar —: »genom de, hårdaste för-
dömelseformer för andaktens väckelse minst tjénliga, det för den krist-
liga kärleken mest frånstötande af alla symbola.» Upplösningstillståndet
i kyrkans inre skyldes blott svagt af den formella enheten i det yttre;
men desto mera brinnande var just derföre den nitälskan, hvarmed
hvarje kyrkans lydige son lånade sitt bistånd till den kyrkliga unifor-
mitetens upprätthållande, till skyddandet af »bekännelsens enhet». Den
falska objektiviteten blef den afgud, inför hvilken kristenheten under
sin genom sekler räckande omyndighetsålder knäböjde i stoftet. Hvarje
yttring af en mera utprägladt subjektiv lifsåskådning var oroväckande,
när den ej lät sig inordnas i schemat af det som blifvit trott »alltid,
allestädes oçh af alla»; hvarje kritik var fördömlig, när den ej ledde
till »bekännelsetrogna» resultater. »Otroshjeltarnes» utrotande bléf vil-
koret för .kyrkans bestånd; den misstänksamma ofördragsamheten blef
en dygd och den grymmaste förföljelse en pligt för betryggandet af den
korsfästes verk och — »på det att Guds ära derigenom måtte förhöjas!»

Helt visst är det påståendet berättigadt, att den ifrågavarande
ortodoxa teorien om »renlärighetens», »bekännelsetrohetens» obetingade
nödvändighet för möjligheten af ett sannt kristligt troslif, representerar
~ den må nu möta oss inoin sjelfva medeltiden eller hos géngångame
från medeltiden i våra dagar — ett i sina konseqvenser söndrande
och derigenom »kristendomsfientligt» åskådningssätt, farligare än något
annat af dem historien har att uppvisa. I allmänhet kan med afseende
på förhållandet mellan det dogmatiska och det sedligt-religiösa elementet
i en troslära dep regeln uppställas, att ju: mera intresset riktar sig på
läro/ormens utbildande genom förtydligande demonstrationer och subtila,
distinktioner, desto, flyktigare blir den uppmärksamhet, som egnas åt
det väsentligaste, åt sjelfva innehållet, i läran. Om: det gifves en tro,
i betydelsen af ett en gång för alla faststäldt qvantum kyrkliga dogmer,
utan hvilkens omfattande »ingen kan värda salig», då är klart, att den
enskildes bemödanden måste, för att begagna symbolets ord, »framför
all ting» gå ut på att genom ett fast och stadigt tillegnande göra denna
tro till sin andliga egendom. Men då detta tillegnande ej kan ske på
tankens väg, derföre att de saliggörande trossanningarne äro för för-
ståndet ofattliga, öfverförnuftiga mysterier, så måste tankens invänd-
24 .	VÅB ODLINGS FRAMTID.

ningar bringas till tystnad, förnuftet »tagas till fånga under trons lyd-
nad.» , För sanningens finnande i fråga om lifvéts högsta angelägen-
heter blir då första fordran, att man beträder en väg alldeles motsatt
den, på hvilken inom andra områden sanningen efterforskas med fram-
gång. I enlighet med denna uppfattning har ock den rättrogna kyrkan
under medeltiden — och ej endast under denna tid — till »renlärig-
hetens» fromma, men till det kristliga lifvets stora mehn, i fråga om
det religiösa sanningssökandet flitigt inskärpt en åsigt, som fullständigt
förvirrar begreppen om sannt och falskt, om rätt och orätt. Det var
en synd att någonsin afvika från de religiösa meningar, som hos men-
niskun blifvit inplantade under hennes barndom, innan hon ännu var
i stånd att granska deras giltighet. Det var en dygd att stå fast vid
dessa meningar med ett aldrig vacklande försannthållande. Det var en .
synd att låna uppmärksamhet åt och till deras fulla konseqvenser ut-
veckla de mot kyrkans lära gjorda inkasten; det var en dygd att till-
spärra öronen för dessa inkast, såsom vore de ingifvelser från onda
magter. Det var en synd, att med lika noggrannhet och med opartisk
sinnesförfattning väga skälen för och emot från båda sidorna, en synd
att besluta sig för att följa bevisningens ljus, hvarthän det än måtte
' leda, en synd att uppskjuta med sitt omdöme, när ingendera partens
argumenter syntes afgörande, en synd till och med att inrymma någon
moralisk eller intellektuel förtjenst åt kyrkolärans motståndare. Med
ett ord: det finnes knappast någon af de egenskaper, som utgöra känne- -
märken tpå den uppriktiga kärleken till sanningen, och knappast någon
af de anvisningar, förnuftet gifver såsom tj enliga hjelpmedel för san-
ningens finnande, hvilken ej af »den rena lärans» fanatici blifvit bränn-
märkt såsom innebärande ett brott mot sanningens Gud.

» Verkningame af ett visst åskådningssätt, när det tillämpas på lifr
vets praktiska förhållanden, är utan tvifvel en tillförlitlig måttstock
för bedömandet af teoriens förnuftsenlighet såsom teori betraktad. Det
godå kan härflyta endast från det sanna; harmonisk helgjutenhet inom
lifvet talar förmånligt för giltigheten af den lifsuppfattning, söm ligger
till grund för det hela; omvändt låter den praktiska disharmonien oss
sluta till en i sig splittrad, ohållbar verldsåskådning. Tvenne olika,
ja, i grund och botten motsatta verldsåskådningar kämpa i våra dagar
en afgörandets kamp inom de religiösa frågornas område. I grund och
botten motsatta säga vi dem vara, utan att derföre vilja bestrida, att
de hafva mycket med hvarandra gemensamt. Gemensam för dem båda
är öfvertygelsen om, att religionen är för såväl den enskilde som för
samhället den högsta angelägenheten samt att kristendomen är af alla
religioner den högsta. Gemensam år för dem vidare den åsigten, att
i kristendomen alla strålarne samla sig kring stiftarens person, att det
är på 'honom man måste tro, här man vill sätta tro till kristendomen.
Men — här upphör äfven öfverensstämmelsen mellan de båda åskåd- *
VÅR ODLINGS FRAMTID.,	25

ningame för att, när fråga blir om det kristna trosbegreppets närmare
bestämmande, lemna rum för den mest afgjorda meningsskiljaktighet.
Hvaruti denna skiljaktighet består, hafva vi redan i det föregående
sökt tydliggöra; den framstår på det ötvetydigaste, när man lyssnar
till stridsropen från de motsatta lägren. »Fasthåll såsom det vissaste
af allt, att i Kristus blifrit förkroppsligad den andre personen i tre-
enigheten!» detta är den fordran, som ställes till hvarje om sitt eviga
väl bekymrad menniska utaf dem, hvilka älska att beteckna sig sjelfve
såsom »de bekännelsetrogne». »Eftertrakta såsom det vigtigaste af allt,
att Kristus må i dig blifva förkroppsligad!» så lyder hufvudsumman af
buden hos dém, hvilka af motståndame förkättras såsom »de otrogne»,
derföre att de hålla före, att det gifves en högre trohet än den, som
lägges i dagen genom ett ofullkomligt menniskoverks, bekännelse-
formulärens, ängsliga'konserverande.

Mellan dessa båda motsatta trosbegrépp måste valet göras af hvär
och en, som vill för sig göra klar sin ställning till den vigtiga frågan
om Kristus och kristendomen. På ena sidan står den tro, hvars slagord
och hufvuddogm är dogmen om »den bekännelsetrogna dogmatiken»,
och enligt hvilken sålunda det vigtigaste af allt är ett visst förståndets
förhållande till en opersonlig läroformel. På den motsatta sidan möter
oss den i våra dagar med nyfödd kraft sig utvecklande tro, som främst
af allt vill vara ett den lägre personens i kärleken, hängifvenheten och
viljan grundade lif i den högre. Är en vägledning behöflig för valet
mellan den opersonliga tron och den personliga — må då den väljande
göra sig förtrogen med de båda olika åskådningssättens följder för
det praktiska lifvet!

Med fästadt afseende på det ofvan utvecklade kunna vi såsom ett
motstycke till vår första hufrudsats nu uppställa denna andra:

Den åsigt om det i kristendomen väsentliga, som är egendomlig för
den _ s. k. ortodoxien, är att anse såsom en i alla hufvudpunkterna
teoretiskt vilseledande, ock blir, när den till sina praktiska följder får
okämmadt utveckla sig, med en sannt kristlig odling oförenlig.

Huru de trenne kristna grundåskådningar, med hvilka vi i det
föregående hafva »sysselsatt oss — uppfattningen af Gud såsom vår
fader, af menniskorna såsom Guds barn, af fömuftstillvaron såsom ett
Guds rike — i den ortodoxa kyrkoläran småningom förgrofvades och
hvilka vådor den krasst försinligande uppfattningen medförde för lifvet
— härföre skola vi redogöra i en följande uppsats. Genom uppvisandet,
af det teoretiskt bristfälliga och praktiskt klandervärda i det åskåd-
ningssätt, som är motsatt vårt eget, skola vi lemna ett indirekt bevis
för riktigheten af de åsigter vi i det föregående hafva uttalat angående
sann kristendom och sann odling.	(Forts.)

Carl von Bergen.
26	ETT GAMMALT VÄLDE, SOM FÖRYNGRAR SIG.

Ett gammalt välde, som föryngrar sig.

Den som vill se huru verlden pånyttföder sig, stadnar ,ej inom
det gamla Europa, Sjelfva det Nordamerikanska statsförbundet, som
just nu är sysselsatt att kasta ifrån sig den sista förbannelsen, som
det med civilisationen ärfde af sina europeiska förfäder, visar oss i
afseende på samhällsutveckling ingenting öfverraskande; det är endast
den europeiska rörelsen, frigjord från alla de inskränkande och häm-
mande förhållanden, som hindra den här hemma. På samma sätt är
det med de brittiska kolonierna i Stilla'håfvet; det vore i. sanning
oerhördt, om ej anglosaxisk intelligens och rikedom, omplanterade i •
en jungfrulig jord under det herrligaste af alla jordens klimater,
skulle, ohämmade af den gamla verldens traditioner, inom ett par
årtionden hafva skapat hvad den gjort: det vore en skam för Sidney
och Melbourne att ej snart öfverflygla den gamla verldshandelns me-
delpunkter. Men vilja vi på allvar se huru en verldsdel vaknar, må
vi kasta våra ögon på ett af forntidens äldsta kulturländer, det gamla
Indien.

Det engelskt-ostindiska kompaniets historia är bekant för våra
läsare. Ett litet antal Londons-köpmän, med ett kapital af nominella
720,000 pund sterl., men hvars hela för den första expeditionen dispo-
nibla belopp inskränkte sig till 30,000 pund st., erhöll af drottning
Elisabeth sina privilegier på sjelfva nyårsafton år 1600; efter två sekler
hade de grundat ett verldsvälde, och det brittiska samhället blandade
sig i deras affärer. Småningom upphörde kompaniets styrelse att från
sitt palats i’Leadenhall Street utöfva något annat välde än patronatets,
till dess det 1833 hade förlorat all politisk betydelse, och den 1 No-,
vember 1858 afträdde det åt England ett område af 65,000 geografiska
qvadratmil med något öfver 190 millioner undersåter, Ceylon obe-
räknadt.	.	•

Det var dock dränkt i blod som den britiska kronan fick mottaga
sin nya besittning, och dess statsmän hade fullt skäl att bäfva för en
sådan skänk och det åtföljande ansvaret. Det gamla kompaniet och
de förra engelska förvaltningarne hade lastat många svåra synder på
sitt samvete: trolöshet, grymhet, girighet, och först och sist allt in-
rotadt embetsväsendes dödssynd: sjelfförtroende och blindhet. En armé
af ej fullt 50,000 man européer och en stab af engelska embetsmän,
med sina familjer Utgörande omkring 10,000 personer, hade att hålla
stånd mot en mer än tolfdubbel hop af infödda krigare, eggade af
religionshat, stamhat och alla de intriger, som endast afsatta orienta-
ETT GAMMALT VÄLDE, SOM FÖRYNGRAR SIG.	27

liska furstar kunna uttänka. ' Men den halfannat ånga striden vanns
ej blott genom en Havelocks, en sir John Campbells strategiska snille,
utan genom hela den britiska befolkningens ojemförligt hjeltemodiga
och heroiska hållning.

Det gamla Hindurikets historia är, liksom Englands, men i ännu
högre grad, egnad att gifva vår tids statsmän helsosamma lärdomar.
Mångfaldiga gånger i sin helhet eller delvis underkufvadt af främmande
eröfrare, än för en kort tid länspligtigt under en stör universal konung
som Aurungzeb, än sönderbrutet i partial-monarkier; ömsom beherr-
Skadt af hinduiska,, mongoliska, arabiska, sikhska och mährattiska
dynastier, slutligen regeradt af ett bolag, en för orientaler ofattlig
kollektiv personlighet, som de sökte göra för sin åskådning fattlig
under benämningen Sahil humpani, »Hans nåd kompaniet»; —men
aldrig har det upphört att i grunden vara sig sjelft till folklynne,
seder, religion och borgerlig lagstiftning: ännu herrska i afseende på
familj, arf, vid besittning ö. s. v. samma grundsatser, som herrskade
på Moses tid och några få århundraden derefter kodifierades i den
bekanta Marius lagbok.

Det är den kommunala autonomien som utgör det gemensamma
grunddraget hos detta ofantliga rikes, i så många, olika folkstammar,
med sina olika språk och lynnen splittrade befolkning, öfverallt, från
Cap Comerin till gränsen af Kaschmir, är det byn, eller kommunen,
(gräma) som utgör det primitiva samhället. Inom dess trånga gränser
finnes, åtminstone till idén, staten förebildad i sina ursprungliga elé-
menter. Liksom hos vissa slaviska nationer var det by-kommunen som
egde jorden, fördelade dess brukanderätt mellan sina medlemmar och
solidariskt ansvarade för jordräntans utgörande till länsherren. Kom-
munen innehöll i smått alla samhällselementer, alla kaster och borde,
om det var rätt väl bestäldt, innehålla representanter af alla yrken,
enligt Manus lagar tjugufyra till antalet. På detta sätt var kommunen
inom sig ett afslutadt helt, nästan oberoende af den öfriga verlden,
och om centralregeringen visste den så gödt som intet. I krig följde
dess kschatryer länsherrens baner — ty feodalförfattning var urgammal
och fortlefver ännu —■ men äfven den militäriska lydnadens band var
så'löst och ledigt som möjligt, och när fälttåget var slut upplöste sig
krigarbanden och återvände till sina sjelfstyrda primär-samhällen.
Efter hand, särdeles genom den arabiska eröfringen, blef visserligen,
jorden mer och mer ansedd såsom, landsherrens egendom, men seder
och lagstiftning undergingo så godt som ingen förändring.

Det är styrkan af denna urgamla kommunal-institution som möj-
liggör landets regering Under och i trots af de många och olikartade
förhållanden, i hvilka de särskilda områdena stå till den engelska
centralregeringen. Endast omkring trefjerdedelar af hela befolkningen
28	ETT GAMMALT VÄLDE, SOM FÖRYNGRAR SIG.

äro engelska kronans omedelbara undersåter; de öfriga styres medel-
bart af hinduiska eller mohammedanska furstar, med stort och smått
uppgående till ett antal af närmare 150, hvilka samtliga äro drottning
Victorias vasaller, men hästan alla på olika vilkor och med olika for-
pligtelser. Ett gemensamt drag för alla dessa länsförpligtelser ät emel-
lertid att vasall-furstarne afstått från rättigheten att försvara sig sjelfva,
i händelse af tvister med hvarandra underkasta sig de engelska auk-
toriteternas skiljedom, och vid sina hof mottaga engelska residenter,
söm utgöra deras förbindelselänkar med centralregeringen i Calcutta
och i sjelfva verket utöfva ett, bestämmande inflytande öfver deras
politik och förvaltning. Huru antalet af dessa lydfurstar småningom
sammankrympt genom de engelska general-guvernörernas annexations-
politik, ända tilldess den kraftige och konsiderationslöse Lord Dal-
housie, som 1848 tillträdde regeringen och i åtta år innehade den,
genom de våldsamma och rättskränkande annexationerna af en mängd
stora stater, såsom Nagpore, Suttara, Penjab, Beran och slutligen hela
det vidsträckta riket Oude mer och mer retade den allmänna stäm-
ningen mot engelsmannen och derigenom gaf den hufvudsakliga an-
ledningen till 1857 års insurrektion, tillhör verldshistorien och behöf-
ver här ej annat än i förbigående vidröras. Men om det i allmänhet
kån sägas att befolkningen vunnit på utbytet af försoffade orientaliska
despoter mot anglosaxiska statsmän, som tillföra dem europeisk kultur,
har denna politik ständigt sårat det nationella rättsmedvetandet genom
sin ringaktning af ursprungliga lagar och diplomatiska fördrag, och i
diskussioner hafva de infÖdde, som bättre än många europeiska di-
plomater känna sin Hugo Grotius, sin Pufendorff, Vattel och Wheaton,
oftast gjort sin talan gällande med en öfverlägsenhet, som bjert skurit
af mot den vekare stammens manifest destiny, förkroppsligad! i den
energiska brittens hänsynslösa vilja. Rörande är det svar, som gafs
af Nizam af Hyderabad vid ett tillfälle då den engelska residenten
sökte, på grund af furstens finansiella förlägenhet, att tvärtemot för-
dragen tvinga honom att afträda en del af Beran. »Herrar såsom ni»,
sade den olycklige monarken till sin förföljare, »hvilka Jiafven eder
vistelse än i Europa,’ än i Indien, ibland sysselsätten eder med stats-
värf, vid andra tillfällen ären krigare, och vid vissa tillfällen till och
med drifven handel åtminstone har man sagt mig att några stora
män af eder stam varit köpmän — sådana män kunna ej fatta naturen
af mina känslor i föreliggande angelägenhet. Jag är en suverän furste,
född att lefva och dö i detta rike, som tillhört min slägt under sju
generationer. Ni tror att jag skulle bli lycklig om jag till er för be-
ständigt afträdde en del af mitt rike; det är omöjligt att jag skulle
finna lycka, ty jag måste känna mig förkastad. Jag har hört, att en
ädel herre af er stam ansåg att jag borde skatta mig lycklig om jag
ETT GAMMALT VÄLDE, SOM EÖRYNGRAR SIG.	29

sattes pä samma fot med Mohammed Gause Khan (naboben af Car-
natic), att få uppbära en pension lik en gammal af skedad tjenare och.
ha intet annat att göra än äta, sofva och läsa mina böner. Ve! ve!»
Det eftersträfvade distriktet afträddes; den gamla trogna bundsför-
vandten dog kort derefter af sorg, men guvernören tyckte sig kunna
med godt samvete inberätta till kompaniets styrelse att »Indiska re-
geringens uppförande mot Nizam i afseende på hans krigskontingent
och öfriga angelägenheter utmärker sig genom aldrig svikande redlig-
het,# ädelmod och fördragsamhet, och en upprigtig åtrå att upprätthålla
staten Hyderabads bestånd och hans höghet Nizams personliga obe-
roende.»	'	'

Det, är ännu i friskt minne huru för några få år sedan enke-
drottningen af Lahore, maharåni ( Jinda Koor, moder till den nuva-
rande till kristendomen öfvergångna och med ett fruntimmer af euro-
peisk börd förmälda' maharajan af Penjab, Dûlîp Singh, i England
och hos sjelfva den qvinliga monarken sökte upprättelse, fast förgäfves,
for de oförrätter som kompaniet tillfogat henne, och huru hön slut-
ligen i det främmande landet dog af ett brustet hjerta, utan att ens
hennes ben, sedan hon genom resan öfver hafvet förlorat sin kast,
fingo efter fådrens sätt förvandlade till aska finna hvila i hennes fäders
land. Äfven domstolärne kunde ej hjelpa. Så bief Sajana Bai, rege-
rande enkedrottning af Tanjore, plundrad både på sitt rike och sin
enskilda förmögenhet, och fastän högsta domstolen i Madras dömde
till hennes fördel och Lord Kingsdown i Englands Privy Council för-
klarade att kompaniet handlat orättfärdigt och våldsamt, och att det
icke hade minsta rätt till hennes länd och hennes privat-egendom,
kunde han icke tilldöma henne någon upprättelse. Mindre känd men
ej mindre rörande är historien om den ädla Banka Bäi, råni eller
enkeregentinna af Nagpore, som efter Delhis eröfring af de upproriske,
med den största personliga fara höll resningen nere i sina egna stater
och utöfvade samma helsosamma inflytande öfver sin vidsträckta fa-
milj. Alla europeer i Nagpore med regerings-kommissarien i spetsen
uppvaktade henne, förklarande sin djupa tacksamhet för hennes be-
skydd, som räddat deras lif, och lofvade högtidligt en officiel rapport
till regeringen i moderlandet om hennes beundransvärda uppförande,
för att sålunda trygga hennes omyndige son vid sin rättmätiga besitt-
ning. Men allt detta glömdes, och när ändtligen Lord Stanley, som
på enskilt väg blifvit underrättad om förhållandet, sände till Indien
en depesch, hvari hennes storsinnade handlingssätt fick ett tacksaiût
erkännande, hade den ädla, misshandlade furstinnan upphört attlefva.

Att i trots af allt våld mot landets regerande familjer, i trots af
de föreningar, som oaktadt religionsstridighetema bildade sig mellan
hinduer och mohammedaner till engelsmännens förjagande, deras välde
30	,	ETT GAMMALT VÄLDE, SOM FÖRYNGRAR SIG.

kunde fortbestå och stärka sig, är ett förhållande som väl fortjenar
att betraktas, sä mycket mer som äfven de klasser, hvilka skulle kunna
kallas Indiens lägre feodaladel och de kaster, som försägo landet med
embetsmän ingalunda älskade britterna högre än de gamla regerande
familjerna. Hela den högre medelklassen, isynnerhet Zemindarerne,
de ärftliga forpaktarne eller uppbördsmännen af statsinkomsterna, hade
lidit ett oerhördt inträng af främlingarne, som utskjutit dem nr de
flesta befattningar förenade med inkomster och anseende. Men det
egentliga folket hade vnnnit i ordnadt rättstillstånd, minskade skatter
och frihet från godtyckliga utpressningar, och dessa klasser räddade
i sin ordning det engelska väldet. När ^det ena Sipai-regementet efter
det andra mördade sina britiska officerare, skyddades presten, civil-
embetsmannen och industriidkaren af den tacksamma landtbruks-
befolkningen, som under fräinlingarnes styrelse for första gången lärt
känna välgerningen af allas lika rätt under lagen.

Vi antydde i det föregående att jordbesittningen hos hinduerna
af ålder ligger hos kommunen, men tenderar att öfvergå på stats-
chefen, och i denna riktning arbetar for närvarande den engelska för-
valtningen, så mycket framgångsfullare, ju mera bestämdt Englands
nya nationalekonomiska skola, med John Stuart Mill i spetsen, bestri-
der de enskilda medborgames befogenhet att innehafva. jord med
uteslutande och ständig besittningsrätt. Undantagsvis upplåtes visser-
ligen till enskilda större jordvidder åf ouppodlad mark, med ständig
besittningsrätt, och pössessioner af minst 3,000 acres vidd bildas så-
lunda, isynnerhet af engelsmän, som på de sydliga sluttningarne af
bergsträckningame anlägga herrliga thé- och kaffeplanteringar. * I all-
mänhet är dock jorden län under kronan och utpaktas på en tid af
vanligast 30 år, efter en fix landtaxa, som ej får höjas på grund af det
stegrade värde brukarens förbättringsarbeten kumia gifva jorden, men väl
är underkastad periodiska revisioner med afseende på allmänna för-
bättringar, som bekostas af staten, såsom vattning, vägar, kanaler o. s. v.
Visserligen känna äfven de infödde en ständig besittning, den så kallade
HiiråSy men med de vexlande räntorna och faran för godtyckliga ut-
pressningar hade detta slags fri- och frälserätt i allmänhet icke högre’
värde än den trettioåriga brukanderätten, och lika ofta blefvo under
de inhemska furstarnes regering de sjelfständiga egendomarne öfver-
gifna till skattevrak som de förpaktade. När engelsmännen på allvar
togo Bengalens förvaltning om händer, kunde arealen af den odlade
jorden fluktuera med 20 till 30 procent årligen. Sedan den tiden blef
förhållandet ett annat. Räntorna, som förut i allmänhet bestegö sig
till tredjedelen, stundom hälften, och i vissa enstaka fall ända till tre“
femtedelar, af jordens bruttoafkastning, bestämdes måttligt och oför-
änderligt, hvilket hade till följd att arealen af den odlade jorden
ETT GAMMALT VÄLDE, SOM FÖRYNGRAR' SIG.	31

ensamt inom présidentskapet Bengalen under de 60 åren från 1795 .
steg med närmare 1,000 svenska qvadratmil, och äfven i Madras-
distriktet upptagas årligen 15 till 20 svenska qvadratmil i kultur.' De
på statens bekostnad verkställda arbetena isynnerhet för bevattningen,
hvarförutan hvarken ris, indigo eller bomull kan med någon fordel
odlas, äfvensom landsvägar och kanaliseringar, utgående med mellan
2 och 3,000,000 pund sterl. om året, hafva naturligtvis gjort sitt till,
men icke mindre verksamt har dertill bidragit den förbättrade ekono-
miska lagstiftningen. Den indiska bonden eller ryöt lider ständig
förlagsbrist, isynnerhet för indigoplanteringen, och den gamla osäker-
heten för kapitalisten att utfå sina förskotter hade uppdrifvit räntan
på dessa förlag till det otroliga. Nu äro dessa förhållanden ordnade
genom en enkel och ändamålsenlig lagstiftning, som utan snart sagdt
någon kostnad tillämpas vid de talrika s. k. Petty causes courts. Der-
igenom har kapital i ymnighet och för godt pris1 tillflutit landtbruket,
och öfverallt uppstå stora och ändamålsenliga fabriker, som till sti-
gande priser uppköpa råämnena. Zemindarens eller, der kommunen
är solidariskt ansvarig för landträntan, byfogdens uppbördsprocent är
noga begränsad genom lag och alla vexationer å dessa mellanmans
sida förebyggda. I de södra presidentskapen har man till och med
det europeiska systemet att af jordinnehafvaren direkte uppbära skatten
för kronans räkning, det s. k. r^o^an-systemet till motsats mot de
förenämhda zemindars- och pw^idan-systemerna. På detta sätt har
arbetet fått ett värde, och folkkarakteren afkastar sin sorglösa likgil*
tighet; anglosaxarens sträfsamma ihärdighet smittar af sig, och den
gamla högtbegåfvade racen pånyttfödes genom beröringen med den
europeiska kulturen. -

När det engelska väldet efter den förtviflade och långvariga kampen
reste sig räddadt och segrande, reste det sig också pånyttfödt, ty med
känslan nf en ökad kraft hade det förenat föresatsen af en större
rättvisa,, ett samvetsgrannare afseende på Indiens gamla religion, lagar
och seder och dess inbyggares anspråk att vara något annat än ett
underkufvadt lydfolk. Vid sitt öfvertagande af regeringen den 1 No*
vember 1858 utfärdade drottningen en proklamation, hvars minnes-
värda innehåll skall lända hennes regering och den minister, som då
presiderade i det indiska rådet till ovansklig ära. Det heter deri:

. »Vi önska, furstar, chefer och folk af Indien, ingen utvidgning af
våra nuvarande territoriella besittningar; och under det vi icke skola
tillåta att något angrepp på vårt område eller våra rättigheter ostraffadt
försökes, skola vi ej heller tillåta något intrång på andras. Vi skola
akta våra infödda furstars rättigheter, värdighet och ära lika med
våra ' egna: och vi önska att de likasåväl som våra egna undersåter
32	ETT GAMMALT VÄLDE, SOM FÖRYNGRAR SIG.

skola njuta den trefnad och det sociala avancement som endast kan
tryggas genom inre frid och god styrelse.»

»För vår egen del fast tryggande oss vid kristendomens sanning,,
och tacksamt erkännande, religionens tröst, fränsäga vi oss på samma
gång all ratt och all afsigt att tvinga våra öfvertygelser på våra un-
dersåter. Vi förklara det vara vår kungliga vilja och behag, att ingen
på något sätt skall gynnas, besväras eller oroas på grund af hans
religiösa tro och andaktsöfning, utan att alla skola i lika mån njuta
lagens skydd; och vi bjuda och befalla Qvilkorligt en hvar som har
embete under oss, att vid afventyr af vårt strängaste misshag afhålla
sig från all inblandning i våra undersåters religiösa tro och förrätt-
ningar.»

»Och vidare är det vår vilja, att såvidt ske kan, våra undersåter
af hvilken trosbekännelse och stam det må vara, erhålla tillträde till
de sysslor och embeten i vår tjenst, till hvilkas skötande, de genom
uppfostran, skicklighet och redbarhet må vara qvalificerade.»

»Vi fatta och ära de, känslor af tillgifvenhet, ined hvilka infödin-
game i Indien betrakta de länder, hvilka de fått i arf från sina, för-
fäder; vi önska att skydda dem i alla de rättigheter dermed stå i
förbindelse, så framt de äro förenliga med statens billiga kraf; och
det är vårt behag att i lagstiftningen och lagskipningen tillbörligt af-
seende fästas vid Jndiens gamla rätter, seder och bruk.»

Huru dessa högsinnade grundsatser blifvit tillämpade, kunna yi
ej i det enskilda påvisa, men allt berättigar oss till den slutsats, att
de under den närvarande vice-konungens förvaltning blifvit samvets-
grannt tillämpade. Inflytelsen af detta välvilliga regeringssystem pä
landets andliga odling skola vi i det följande söka att spåra i de få ,
källor dertill som äro för oss tillgängliga, men först skola vi anföra
några fullt tillförlitliga siffror, som på ett ovedersägligt sätt utvisa
landets industriella utveckling under den ombildade styrelsen,

Vi börja, som billigt, med jernvägarne. Deras anläggning började
1845 med koncessionerna af de två jemvägsbolagen East-India och
Great Indian Péninsule, som afsågo dels att anlägga en jemväg från
Calcutta till Delhi längs de segelbara floderna Ganges och Jumna,
med en sträckning af 278 geogr. mil, dels från Allahabad på denna
bana föra en bibana till Jabbalpoor vid Nerbuddafloden, der den stora
East-Indiabanan skulle sträcka sina spår å ena sidan åt Bombay, å
den andra åt Punah åt Madras samt derifrån åter i sydvest öfver
Coimbator till Calicut. Dessa båda banor äro nu i det närmaste full-
ändade, och dertill åtskilliga andra, t. ex. från Calcutta genom Opii-
distrikterna till Dacca, från Maltar öfver Lahore till Amritsir, hvar-
igenom förbindelse med den segelbara Indus, en beqväm och billig
kommunikationsled öppnas för Penjabs produkter från Kashmir tiU
ETT GAMMALT VÄLDE, SOM FÖRYNGRAR SIG.	33

hafvet. I Maj 1866 voro redan 715 geogr. mil färdiga och 352 ytter*
ligare under byggnad, för en kostnad af öfver 60,000,000 pund sterL,
för hvilka indiska regeringen garanterat 5 proc, ränta i 99 är, efter
hvilken tid banorna blifva statens egendom. Vi sakna senare jernvägs-
statistik, men , vi torde, utan fara att för mycket misstaga oss, kunna
antaga att minst 1,000 geogr. mil nu äro fullbordade, utom en ännu
längre sträckning af segelbara floder och kanaler. Rörelsen skildras
som oerhörd; är 1865 inbragte de då färdiga banorna i nettoinkomst
närmare 1| million pund sterl., och passagerarnes antal uppgick till
121 millioner af alla folkslag och kaster, från brahminen och den
muhammedanska munshiren till Kulin och Sudran. Resorna i 3:dje
vagnklassen och nödvändigheten att taga sin föda i andra menniskors
åsyn nedbryter kastskillnaden mer än alla missionärers omvändelse-
arbeten. På samma gång möjliggöres odlingen af ofantliga åkersträckor,
hvilkas produkter nu först få något värde, sedan de kunna söka sig
till verldsmarknaden. Också har fraktkostnaden t. ex. för bomull, som
när den, fördes på oxkärror uppgick till omkring 28 öre per svensk
mil och skeppund, nu fallit till en sjundedel. Likaså är dels Indien
öfverspunnet af elektriska telegraftrådar. Från Calcutta löper en linia
till Bombay, en annan derifrån till Kuradjee vid Indus utlopp. Der-
ifrån går en under vattenstråd af 325 geogr. mils längd till Busra vid
Nedra Eufrat, och derifrån en till Konstantinopel. Redan den 1 Mars
1865 sändes på denna väg det första telegrammet från vice-konungen
i Calcutta till det Indiska departementet i Londons Downingstreet.

Genom de förbättrade kommunikationerna har det menskliga ar-
betet på ett tiotal af år stigit 30, 40, 50, ända till 80 procent i värde.
När för 20 år sedan en europé af medelklassen skulle göra en resa,
behöfde han nära nog ett dussin betjenter, af hvilka den förnämste
uppbar 8 rupi i månaden (omkring 14 rdr rmt) men den lägsta stall-
betjenten knappast öfver 2 rupi. Denna låga aflöning var tillräcklig
för deras ringa lefnadsbehof, och deras tjenster voro ej heller stort
mera värda. Nu har engelskt kapital och engelskt föredöme gifvit
infödingame helt andra begrepp om arbetets egenskap såsom förvärfs-
källa, men framför allt om dess förenlighet med menniskovärde.

Några få bevis på den växande produktionen må här finna plats.
Sålunda är-det bekant att bomullen alltid varit en ostindisk hufvud-
produkt, och konstfärdigheten i dess förädling till musliner (Indiens
väfda luft), var af gammalt uppdrifven till en märkvärdig höjd. Utom
de 30 millioner c:tr bömull, som man årligen antager konsumeras inom
landet, utfördes vid böljan af 1860-talet till Europa bomull till ett
värde af 7 millioner pund st., jemt dubbelt mot 20 år tidigare. Det
nordamerikanska kriget medförde då en bomullskris, som vände de
engelska manufakturistemas blickar på Indien. Men den ostindiska

■	. 3
. 34	ETT GAMMALT VÄLDE, SOM FÖRYNGRAR SIG.

bomullen hade en kort stapel, som ehuru tjenlig för husslöjd var all-
deles olämplig för maskinbehandling. Regeringen införskref då från
Amerika plantörer, och de talrika åkerbrukssällskaperna, äfvensom
enskilda patrioter, läto från New Orleans inköpa och gratis utdela nya
frön till den art bomull med lång och mjuk stapel, som i denna stat
är den vanliga, och som mest förbrukas vid spinnerierna i Manchester.
Dessa frön söktes med begärlighet af Ryots, särdeles i presidentskapet
Bombay; bättre rensningsmaskiner anskaffades och sorgfälligare be-
handling inlärdes hos de infödde, soin nu producera en vara, fiillt
jemförlig af den s. k. good middling, och 1866, utfördes öfver 1A million
balar till ett värde af långt öfver 40 millioner pund sterl. Af socker
iitförés årligen 150—200,000 ton. Kaffe producerar Ceylon ensamt
till minst 1 million c:tr, utom de plantager som engelsmän i stor skala
årligen anlägga i Hindostan. The-produktionen steg under de tretton
åren från 1852 till 1865 från 271,000 till det tiodubbla, och lofvar "
att snart fylla Englands hela konsumtionsbehof. Ensamt under de
tre åren från 1860 till 1863 steg théexporten från 102 till 222,000
pund sterl. Ris exporteras årligen till ett värde af 1, och indigo till
ett värde af 2 millioner pund sterl. Opii-monopoliet inbringar rege-
ringen årligen omkring 7 millioner pund sterl., men torde hädanefter
blifva af mindre betydenhet, sedan kejsaren i Kina tillåtit odling af
opium inom sitt eget område. Silke exporterar Bengalen omkring
1,100,000 U; ull af gröfre slag utföres till omkring 16,000,000. Exporten
af kryddor, metaller, träslag, ädelstenar och industriprodukter äro vi
ej i tillfälle att uppgjfva. Totalomsättningen deremot är lättare be-
stämbar, såvidt sjöledés införseln och utförseln beträffar, ty om det be-
tydliga varubytet till lands sakna vi alla uppgifter. ;På de 20 åren
från 1838—58 hade exporten stigit från 11 till 27,000,000 pund sterl.,
samt 1864 till 66,895,000 pund sterl., men införseln ensamt åren
1860—64 från 30 till Öfver 50,000,000 pund sterl. Om vi således
finna, att konsumtionsförmågan ännu står betydligt efter produktionen,
måste vi häpna när vi finna importen under handelsåret J 1838—11839
upptaga en sjöväga införsel till ett värde af endast 5,240,677 pund sterh
Mellangiften har ständigt betalats med silfver, hvilket, tillika med de
ofantliga engelska kapitalen som under de sehare åren blifvit nedlagda
i Indien, föranledt en årlig medelexport af ädla metaller från England
till Indien af inemot 20 millioner i medeltal. Under de 32 åren
1830—62 importerades till Indien för 350 millioner varor mot 140
millioner i bullion, men från 1860 till 64 ensamt 240 millioner plantsar,
särdeles silfver, hvilken omständighet, tillika med de nyupptäckta guld-
fyndighetema, utgjort hufrudanledningen till det stigande priset på silfver.

Denna silfverutströmning åt Öster är för öfrigt ett gammalt drag
i de ädla metallernas historia. Den fortgick på romames tid i stor
ETT GAMMALT VÄLDE, SOM FÖRYNGRAR SIG.	35

skala och fortsattes under hela medeltiden. Romerska mynt af Augusti
och Tiberii prägel hafva i myckenhet blifvit uppgräfda flerstädes i
Indien; äfven en romersk Aureus har nyligen blifvit funnen, liksom
gamla venetianska guldmynt i ymnighet. Såsom en orsak till,denna
besynnerliga guld- och silfvervandring har blifvit anfördt, att intet
annat land i afseende pä både lifsförnödenheter och lyxartiklar är så
oberoende af främmande länder som Indien, hvarföre dess export till
hufvudsaklig del alltid blifvit salderad med ädla metaller. Men hvad
som blir af dessa ofantliga silfverimporter har länge utgjort en gåta .
för nationalekonomerna. Utan tvifvel förvandlas en stor del i pryd-
nader och familjeklenoder, liksom en annan högst betydlig del skrin- ,
lägges eller till och med nedgräfves i jordeü. Men en ännu större
del går årligen förlorad under transporterna, och mången laich rupi,
som varit beräknad till företag för indigoplanteringar har under re-
missen stadnat i kärr, floder och bambusnår. För att’ förebygga dessa
penningremisser har man ej blott infört ett system af vexlar utan
också låtit bankerna utgifva sedelmynt, som med vissa inskränkningar
blifvit gällande som lagligt betalningsmedel. Med Indiens växande
konsumtionsförmåga, och de betydande remisser, som årligen ske till
England i form af handelsvinster, räntor, lönebesparingar och pensioner,
utjemnas emellertid detta missförhållande, och de sista årens silfver-
import till Indien har varit jemförelsevis obetydlig.

Efter dessa talande siffror kunna vi öfvergå från det industriella
kapitlet, men vi vilja dock dessförinnan tillägga ett par ord om den
indiska statsbudgeten. För det finansår, som slutade med den 30
April 1857 utgjorde inkomsterna pund sterl. 29,702,854 och utgifterna
pund sterl. 29,846,451, således utvisande en statsbrist af 143,597
pund sterl. Denna statsbrist steg med förhöjda inkomster och utgifter
1859 till pund sterl. 14,000,000, men nedgick 1860 åter till 4 millioner,
med nära 43 millioner inkomster. Emellertid förbättrades förhållandet
efter detta år med utomordentlig hastighet, så att 1864 utgjorde in-
komsterna öfver 47 millioner, med ett deficit af endast 20,000 pund sterl.
De sednare årens budget känna vi ej, men vi veta att betydliga re-
duktioner inträdt på armédepartementet, att landtaxan, oaktadt de
successiva räntenedsättningame är i ständigt stigande, och att den
indiska statsskulden, som 1862 inberäknad skulden i England uppgick
till 1071 millioner, redan två år derefter hade nedgått till 85,835,957
pund sterl. Sådana resultatér 'af statshushållningen har, såvidt vi
förstå, intet europeiskt rike att uppvisa.
36	ETT GAMMALT VÄLDE, SOM FÖRYNGRAR SIG.

, Om den materiella utvecklingen inom de sista tio åren varit
ofantlig, hai' den andliga varit det icke mindre. Äfven här kunna
siffror uppställas, som äro egnade att förvåna européer. Men det
märkligaste af alltsammans är att det stora riket, med sina många folk-
stammar och lokalspråk, är på väg att få ett allmänt kulturspråk för
sina 200 millioner invånare, nemligen Hindustani. Sammansatt af forn-
indiska elementer, och ymnigt uppblandadt med persiska och arabiska ord
och uttryckssätt, börjar det nu ur engelskan upphemta en mängd ordvänd-
ningar för moderna begrepp, såsom office, embete,	frivilligare,
tryckeri, family, parade, guilty, skyldig, och till och med time, tid eller
bestämd timma, tycks i den senare betydelsen vara något så nytt för
den drömmande orientalen, att den hinduiska qvinnan kan säga till sin
man: »Tumhåri öffis djåne ka tajm hai», det är tid att gå till din byrå.
Utvecklingen af detta universalspråk, som årligen fortgår, är af ofantlig
betydelse ej blott för Indien utan för hela Asien. På detta språk,
som förstås af alla, meddelas skolans och kyrkans undervisning, håller
vice-konungen sina adresser, konfirmera biskoparne sina nykristna;
men det är tillika ett handels- och affärsspråk, som tycks vilja utbreda
sig öfver hela södra Asien, på hvilket utfärdas konossementer och
vexlar mellan de flesta handelsplatser vid Stilla Hafvet och som
man numera hör talas i hamname Busra och Aden, ända upp till
Egypten.

Då vi nu gå att omnämna några företeelser inom litteraturen,
inskränka vi oss uteslutande till hvad som utgifves på hindustani, en-
dast anmärkande "att ett betydligt antal böcker och tidningar äfven
tryckes på de -särskilta lokalspråken Bengali, Urdu, Braj-bakh, Telinga,
Tamul, Mahratta o. s. v., för att icke nämna den högst aktningsvärda
litteratur som i Indien utgifves på engelska, och hvartill många infödda
hinduer på ett lysande sätt bidraga.

I alla större städer finnas hindustani-tryckerier, från, hvilka ut-
komma böcker och tidningar. Ensamt i Calcutta funnos redan 1859
tjugu hindustani boktryckerifirmor. Också har den hindustanska pressen
i den . engelska regeringens ögon en så stor betydelse, att denna rege-
ring håller en särskild tidningsrapportör i Calcutta, som biträdd af
en hinduisk pandit. och en muselmansk munschi, har till åliggande
att bringa till styrelsens kännedom alla > märkligare åsigter och
önskningar, hvilka i den inhemska pressen uttalas, naturligtvis utan
att på något vis deröfver utöfva någon censur eller uppsigt. Antalet
af tidningar, som på detta språk utkomma, kunna vi ej i dess helhet
uppgifvä, men det är högst betydligt och ökades, ensamt, under sist-
lidet år, med tio mera betydliga, hvaraf exemplar kommit till Europa.
Det kan roa våra läsare att höra några af deras på orientaliskt vis
bombastiska titlar ; vi^ nämna då den i Lahore utgifna Sarkhari Akhbar,
ETT GAMMALT VÄLDE, SOM FÖRYNGRAR SIG.	37

Æegeringsunderrâttelser», ett slags monitor för Penjab, redigerad af
panditen Ajodhya Praçâà, tryckt på regeringens litografiska tryckeri;
och kalligraferad af Hluhammed Ali, hvilket är i hvarje nummer sorg-
fälligt tillkänn agifvet f vidare ALuhïbbraàyâ3, »Undersåternas vän», tryckt
med rörliga typer; Khåir khahi khalc, »Folkets vän», utgifven i Agra,
redigerad i kristligt syfte, med motto? »Gudsfruktan är vishetens be-
gynnelse»; Aina-i-ihn, »Vetenskapens spegel»; Tilism-i-hikniat, »Vishetens
talisman»; Gruyân dipika, »Kunskapens fackla», o. s. v.

De flesta af dessa tidningar äro små tvåspaltiga folioblad om 8
till 16 sidor, utkommande 2 till 4 gånger i månaden, men äfven oftare,
sedan nu Indien fått ett ordnadt postväsende med lika porto, ungefär
motsvarande det svenska. Man finner i dessa blad eller häften oftast
ett poem, derefter officiella nyheter och redogörelser för utnämningar
och undervisningsväsendet, lista på ' examinerade och kandidater for
grader vid universiteten, referater af tal vid de oräkneliga fria sam-
mankomster, som hinduerna tyckas älska ännu mer än engelsmännen,
anmälningar af utkomna böcker, populära framställningar oftast för-
sedda med litografiska afbildningar, t. ex.Jom ångmaskinen, termo-
metern, meteorstenarne, luftpumpen, luftballongen, fotografiska appa-
rater, o. s. v. Den sistnämnda konsten har blifvit mycket populär i
Indien, så att till och med lärare deri äro anställda vid de högre
läroverken, och de förnäma och lärde, rajas och pandits, sända med
synbart välbehag till sina vänner och korrespondenter i London och
Paris utmärkt väl utförda fotografikort, framställande ädla gravitetiska
gestalter med korsslagna ben, i rika pittoreska drägter, med det ound-
gängliga bihanget af en prydlig koukah eller narghilé och utgörande
verkliga ^prydnader för de praktfullaste parisiska fotografialbum.

Den egentliga boklitteraturen går i samma syfte. De bildade
hinduer och mahomedaner som öfvergått till kristendomen, såsom
presten i anglikanska kyrkan och professorn vid universitetet i Calcutta
Banerjee, och Syed Abdullah, äfvenledes prest och professor, utgifva
på hindustani och engelska polemiska skrifter till försvar för kristen-
domen. Vi förbigå alldeles de otaliga upplagorna af gamla och nya
diktverk och sagoböcker, under de äfventyrligaste titlar, såsom poem-
' samlingen Ishracafarshiya, »Himmelens herrligheter», äfyensom de tal-
rika och högst betydande språkhjelpredor och ordbocker, som äro
nödvändighetsvaror i detta polyglottiska land. Vi anmärka blott i
förbigående såsom ej litet hedrande för europeiska lärda, soin på sina
språk behandlat Indiens fornhäfder och historia, att sådana arbeten
ofta Öfversättas på hindustani. Det sista upproret har blifvit i brittiska
• vänlig ton behandlad af Mukund Läl, under titel Bagawat-i-Hind,
»Indiens resning.» Små historier, såsom Itihas timir naçak, »okunnig-
hetens undanrödjare», geografier, såsom Djagråfia jagar, »Verldens
38	ETT GAMMALT VÄLDE, SOM FÖRYNGRAR SIG.

geografi»?, medicinska afhandlingar under de kostliga titlame Bed
darpan^ »Läkarekonstens spegel», och den ännu oförklarligare Amrit
Sågar, »Ambrosiahafvet», jernte lagböcker, handböcker i administrativa
ämnen, encyklopedier, läroböcker i skolämnen och naturhistoriska af-
handlingar; slutligen ett högst omfattande verk öfver Bibeln, en kom-
mentar ur muhamedansk synpunkt egentligen, men utrustad med en
fullständig isagogik, omfattande utom Orientens äfven de förnämsta
till bibelns litteraturhistoria hörande europeiska arbeten, utgifvet af
öfverdomaren i Gazipoor, den lärde Sayid Ahmad Khan, i en för kri-
stendomen på det hela högst vänlig och aktningsfull anda: se der
några utdrag ur de senare årens hindustanska bokhändelskataloger.
Den bok som under força året kanske väckte den största uppmärk-
samheten utgafs af en annan muhammedan, hvilken definitift öfvergått
till kristendomen Smad uddin, under titel Tahquik-ul-îmân, »Trons
visshet», tryckt i Lahore på J^atba ufläbi Panjäb, Penjabs soltiyckeri»,
sedan författaren, efter att 'hafva öfvervunnit alla de otaliga svårigheter
som af boktryckare, pappershandlare och andra lades i vägen för
publikationen af hans arbete, måst afstå från sin plan att utgifva det
litografieradt, emedan ingen muhammedansk kalligraf ville åtaga sig
textningen. För att döma om omfattningen af den hindusfanska bok-
handelsrörelsen, behöfrer endast nämnas att vid förlidet års verlds-
exposition i Paris funnoS insända mer än 600 arbeten på hindustani
och några lokalspråk, utgifna ensamt i Calcutta och några af städerna
i Oudh, jemte en öfver den} författad Descriptive Catalogué, utaf den
af alla bengaliska hinduer så högt älskade och vördade presten James
Long i Calcutta. En enda boktryckare i Lacknow, Nawal Kishor,
utgifvare af den ansedda tidningen Awadh Akhhar, »Oudhs Nyheter»,
har utgifvit en lista på sina egna förlagsartiklar till ett antal af när-
mare 600, men från de flesta inhemska boktryckerier hafva alldeles
inga uppgifter kunnat erhållas.

På undervisningens befrämjande riktar regeringen sin synnerliga
uppmärksamhet; till direktörer för folkskolorna i de särskilda presi-
dentskapen nämnas de utmärktaste män, såsoin den nyligen vådligt«
omkomne kapten Fuller i Penjab, Kempson, författare till den popu-
lära hindustanska »Sagan om den vackra Janila», Dastan-i-Jamïh-Khâtun,
i notdöstra provinsen, D:r Sinclair i Berar, m. fl., som afgifva berät-
telser, låta författa läro- och läseböcker på regeringens bekostnad
och utarbeta förslag till författningar om skolväsendet. Ingen by,
ingen kommun, saknar numera sin skola, med fri eller nästan fri un-
dervisning i läsning, skrifhing och litet aritmetik. I presidentskapet
Bengalen, med 40 millioner invånare, fiinnos 1866 — 50,000 primärskolor.
Religionsundervisningen är numera utesluten, utom i de privata in-
hemska. Elementarundervisningen, hvari en högre bildning ingår, om-
ETT GAMMALT VÄLDE, SOM FÖRYNGRAR SIG.	39

fattade 1863 i Bengalen 816 skolor, med 50,000 lärjungar, i president-
skapet Bombay 680 med 36,750; i Madras 579 med 23,900, och i
Nordöstra provinserna 10,086 skolor med omkring 175,000 läijungar.
Märkvärdigt är det nit, hvarmed qvinnoundervisningen befrämjas, trots
infödingames fördomar. 1866 fanns det ensamt i Penjab 333 flickskolor
med 6,834 elever på statens bekostnad, och dessutom 696 skolor hållna
af missionärer eller lokalkomitéer, understödda af staten, med 12,727
lärjungar. I Delhi underhåller den gamla mongoliska konungafamiljen
en särskild flickskola. I tre kollektorater omnämnas blandade skolor,
som besökas till och med af musulmanska flickor, enskilda fruntimmers-
föreningar arbeta på att. genom särskildt aflönade' lärarinnor införa
undervisning för flickor inom familjerna, och vice-konungen utmärker
vid högtidliga tillfällen med den nystiftade indiska orden »Star of
India», pch andra hedersbevisningar sådana hinduer, som utmärkt sig
genom nit för qvinnoundervisning. Äfven högre läroanstalter uppstå
för flickor; i Lacknow har regeringen just nu, på förslag af kommissa-
rien för provinsen Oudh inrättat en läroanstalt för de högre infödings-
familjernas flickor, hvarför halfva kostnaden tillskjutes af kommunen.
I Delhi är nyligen inrättad en medicinsk fruntimmersakademi, med
engelska damer till lärarinnor, hvarvid en insändare i tidningen' AJchbar-
i-dlam anmärker, att man borde föreläsa den af araberna adopterade
hippokratiska medicinen, som han anser vida lämpligare för Indiens
klimat, seder och lefnadssätt än den europeiska medicinen.

Denna omvårdnad om den qvjnnliga bildningen har redan burit
sina frükter i den större aktning som visas qvinnokönet, och den
större grad af frihet hvarmed det uppträder i sammanlefnaden. Till
och med polygamien är träffad i hjertat, ehuru ännu långt ifrån sårad
till döds, sedan rajah Deo Narâyana Singh i Lagstiftande Rådet väckt
en formlig bill om dess afskaffande. Det arbetas nu också derpå att
enkor måtte kunna gifta om sig, hvilket efter de inhemska religions-
begreppen anses olofligt. Också har åtminstone en båbu i Calcutta
nyligen i närvaro af en stor mängd hindu-celebriteter firat sitt bröllop
med en ung enka, elev af flickskolan i Kish-Nagor; ritualen var dock
vid detta tillfälle den frikyrkliga Brahma-Samadj, hvarom mera ne-
danföre. Vid den 1866 anordnade stora landtbruks-, äfvensom den
derpå följande allmänna, industri-expositionen i Agra voro särskilda
dagar i veckan förbehållna för qvinliga besökande.

Den högre undervisningen utvecklar sig efter engelska föredömen,
men med full frihet. De tre hufvudstäderna hafva hvar sina universi-
teter, men hvarje större provinsstad har ett eller flere Colleges, oftast
underhållna genom enskilda bidrag. Höfdingarne eller rajas i Lahore
hafva subskriberat medel till ett genuint indiskt universitet, förnämligast
för landets äldre litteratur, och akademien i Benares uriderhålles af
40	ett gammalt välde, som föryngrar sig.

dervarande rajas med 70,000 rupi ärligen. I Lacknow har den högre
landtadeln, de s. k. TalulcMars, till den ädle och i Indien nästan till-
bedde lord Cannings ära stiftat Canning College, som de rikligt under-
hålla allt fortfarande. Enskilda personer, isynnerhet parsi, göra årligen
stora donationer för lärda inrättningar. Den rike Kowadji Jahanguir,
som af engelsmännen kallas »Herr Kontant», m:r Ready Money, gaf
ej längesedan en Lakh rupi (rdr 175,000) till nya byggnader för uni-
versitetet i Bombay; den engelske baronetén sir Jamsetjee Jeejeebhog
har gifvit likaledes 100,000 rupi till ett College i Punah. En annan
Manockdjee Carsetjee inrättade i sitt eget hus en qvinnoskola till
prinsessans af Wales ära; åter en annan har skänkt 40,000 rupi till
ett engelskt läroverk.' Naboben af Murshidabad har för att lätta för-
värfvandet af europeisk bildning för infödingar inrättat 4 sexåriga
friplatser vid olika universitet. Den lärde brahminen Sri Radakanfh
Déo säges hafva depenserat 2 lakh rupi (350,000 rdr) för sin stora
sanskritska encyklopedi. öfverallt ses storartad frikostighet och out-
tröttlig enskild verksamhet. Vid de indiska universiteten utmärka sig
i främsta rummet hinduerna, dernäst muhammedanerna, och sist de
kristne. Furstar, nabober och båbus resa numera i Europa utan att
förlora sin kast, sedan brahminerna förklarade Maharaj an af Indore
»att saken går för sig och kan vara nyttig, endast de religiösa före-
skrifterna följas i afseende på mat och dryck. Maharadjan af Bha-
ratpore besökte, i trots af sin gemåls och'sina ministrars envisa mot-
stånd, forlidet år pariserexpositioneh, och många hinduiska storheter
följa hans exempel.

Länge och bittert har det varit stridt om bästa sättet för Indiens
evangelisering, och f de pietistiska och högkyrkliga kretsame i moder-
landet har man i lång tid ej funnit hårda ord nog att fördöma ko-
lonialstyrelsens lojhet och tolerans för hvad man kallat de hedniska
vidskepelserna. Den enskilda ifvem, som förledt engelska öfverstar
att framför fronten af sipai-regementen hålla ordentliga predikningar,
och deras välmenta hustrur att gå omkring och tränga sig in på hindu-
familjerna för att göra proselyter: — detta ovisa nit, som mycket
skadat kristendomens sak, är nu genom lag förbjudet, och derpå kan
evangelium endast vinna. Väl besökes ännu mêlas eller marknaderna
vid Vishnus valfartsorter af milliontals pilgrimer; men den kristna
missionären slår der upp äfren sitt tält, och de anhängare han vinner
äro så mycket ärligare som de ej lockas af yttre fördelar. Den nya
Calcutta-biskopen D:r Milman gör visitationsresor, inviger nya tempel,
ordinerar infödda prester och höll forlidet år ett ordentligt kyrkomöte.
På sin sista visitationsresa konfirmerade biskopen i Madras 5,252 in-
födingar, hvaribland flera berömda brahminer och lärde, och i trakten
af Nagpore har en tysk missionär forlidet år kunnat omvända 14,000
ETT GAMMALT VÄLDE, SOM FÖRYNGRAR SIG.»	41

hinduer af kuli- och dangri- eller handtverkare och landtbruksarbetare-
kastema. Bland utkomna böcker under de sista åren finnes en hindu-
stansk psalmbok, med indiska och muhammedanska melodier, och ett
enda missionssällskap har under sin tillvaro kunnat utgifva och Sprida
öfver 6,000 religiösa skrifter, medan i det inre af landet 550 missio-
närer disponera öfver ett tusental kyrkor och kapeller. Hela antalet
kristna i Ostindien anses i närvaranåe ögonblick, inberäknadt frans-
män, portugiser och andra främlingar, uppgå till omkring en million.

Men ännu vigtigare än de formliga omvändelserna är den om-
skapning som grannskapet med kristendomen i närvarande ögonblick
verkar, ej blott inom brahmaismens sköte utan till och med inom
sjelfva Islams. Den spekulativa deism, som är grunddraget i Vedas
filosofiska bihang, Vedanta och de s' k. Upanishads, har länge utgjort
kärnan i de bildade hinduernas religion, och bekantskapen med det
kristna väsendet, om ej den kristna dogmen, har utvecklat denna lära
till en ren och upphöjd monotheism, som står ganska nära den uni-:
tariska bekännelsen hos en Channing eller en Parker. En af de män
som mest bidragit till denna reformation af brahmaismen var den lärde
och renhjertade Ram ^Lohun Roy, som stiftade det numera öfver hela
Indien utbredda religiösa samfundet Brahma-Samadj. Deras kult är
enkel och värdig som deras grundsatser. Hvarje ny sådan association
helsas med bifall af pressen och auktoritetema, och när i februari
förlidet år babu Kashed Chandar i Lahore inför en samling af ortens
anseddaste infödingar och' engelsmän, hvaribland också guvernören
öfver Penjab, framställde föreningens grundsatser och yttrade att hvad
han kallade pånyttfödelsen eller det nya lifvet bestod i öfvergifyandet
af all slags afgudatjenst och återvändandet till den enda guden, som
är ande och sanning, ådagalade icke blott hela församlingen sitt lifliga
bifall, utan guvernören tackade talaren och önskade hans goda lär-
domar den framgång de förtjente. Något dylikt har ägt rum i Calcutta,
der vice-konungen sjelf högtidligt uttalade sina sympatier för förenin-
gens sträfvanden.

Ett annat samfund, .som står på mera brahminskt-ortodox grund,
kallar sig Veda Samadj, Vedaföreningen, och fordrar af sina medlem-
mar följande båda förklaringar: 1) Jag tillber det högsta väsendet^
skaparen, upprätthållaren, förstöraren, frälsaren den allvetande, allsmäk-
tige, som har hvarken gestalt eller like, och jag skall icke tillbedja
något annat väsende; och 2) jag skall arbeta på att upprätta en ri-
tual i öfverensstämmelse med den rena, monotheismen och fri från de
vidskepelser, som för närvarande vidlåda de hinduiska religionsbruken.
Ännu ett tredje samfund af samma syftning kallar sig Satya Veda
Samadj, »den sanna Vedas förening», och arbetar på att genom offent-
liga sammankomster och föredrag, äfvensom genom, pressen, L kristlig
42	ett gammalt välde, som föryngrar sig.

anda befrämja hindusamhällets moraliska och politiska utveckling.
De anglikanska prelaterna sjelfva understödja dessa riktningar. I ja-
nuari sistlidet år hade D:r Kirk uti sjelfva domkyrkan i Bombay kallat
ett sammanträde af upplysta och reformälskande hinduer och muham-
medaner, och uppmuntrat dem att äfven utan anslutning till kristen-
domen, arbeta i sanningens och menniskokärlekens tjenst. »De gamla
hinduerna», tilläde han, »ville vara fullkomliga; bemöden eder då att
genom ett oförvitligt lefverne nalkas denna fullkomlighet, för att en
dag kunna utgöra en del af denna nya verld, hvarest det skall finnas
hvarken parsi, hindu, museiman eller europé, utan endast bröder före-
nade i ära och herrlighet, som genom Guds outsägliga nåd skola få en
evig belöning för hvad de här i verlden lidit för att hålla sig faste
vid den menni'skorna ' uppenbarade sanningen.»

För Europas och Nordamerikas småaktiga och lumpna sektgräl kan
det vara lärorikt och upplyftande att skåda det friska lif som rör sig långt
boita i Asien, der brahmin, parsi och muhammedan gladt och oför-
trutet arbeta med den kristne på främjande af upplysning, mennisko-
kärlek och all slags samhällstrefnad, och om dessa »blinda hedningar»
våga yi utan tvekan instämma i det ädla uttryck som nyligen vid ett
högtidligt tillfälle om dem fälldes af lord-biskopen af Calcutta: »san-
nerligen, dessa ärq ej långt ifrån Guds rike.»

Den stora häfkraften i Indiens hela andliga lif är, såsom vi förut
sagt, associationen. Vid hvarje mera betydande anledning samman-
kallas ett möte, och föredrag hållas och beslut fattas, för hvilka den
z periodiska pressen troget redogör. När utmärkta embetsmän afgå
från sina befattningar, hålla de ansedda infödingarne stora försam-
lingar och afgifva adresser; när nordamerikanska krigets utbrott för-
orsakade betryck hos arbetarne vid de engelska bomullsmanufakturerna
hölls i hela Indien folkförsamlingar för att bispringa dem, och vid . ett
af denna anledning i Calcutta hållet möte yttrade , den berömde Déo
Narayana Singh om menniskornas allmänna brödraskap och alla folks
inbördes solidaritet några vältaliga ord, som sedan gått genom en
stor dél af den indiska pressen. Några månader derefter hölls ett
stort möte i Calcutta för att åstadkomma en bröllopsgåfva och en
tillgifvenhetsadress med anledning af prinsens af Wales förmälning,
då munshi Amir AU höll ett vältaligt föredrag, som tidningarne åter-,
gåfvo. På samma sätt höllos vid prins Alberts frånfälle möten, vid
hvilka beslötos och afgåfvos adresser, uttryckande hinduernas djupa
deltagande i.sin drottnings förlust.

Men ännu mäktigare verka de ständiga föreningarne, af hvilka
British Indian Association of Bengal är den äldsta och mest ansedda.
De bestå af1 allt hvad landet har utmärkt, engelska embetsmän ända
upp till vice-konungen, pandits och munshis, och kshatryer med den
ETT GAMMALT VÄLDE, SOM EÖRYNGRAR SIG.	43

i sig sjelf respektabla sluttiteln singh (lejon), men äfven sådana som
satta rajah och maharajah före sitt namn. Dessa sällskap äro på en
gång vetenskapliga och politiska; i deras sammankomster hållas litterära
föredrag, beslutas anslag till läroverk och litterära företag, och disku-
teras' allmänna frågor från detaljer af administrationen och jemvägs-
trafiken ända upp till de högsta lagstiftningsfrågor, och deras petitioner
till centralregeringen, väga nästan lika med motionerna som väckas i
Lagstiftande Rådet. Under lord Cannings regentskap stiftades en dylik
förfining i Oudh under namn af British Indian Association of Oudh,
hvari hvarje Talukhdar som ansvarar för en landränta af minst 5,000
rupi är sjelfskrifven ledamot, men hvarje infödd hindu kan inväljas
med enkel pluralitet De börja sina sammankomster med afsjungande
àf en Veda-hymn till den allsmäktige gudens ära, och öfverlägga
derpå om allmänna angelägenheter. Briteme af medelklassen mottogo
underrättelsen om denna stiftelse med motvilja, såsom en reaktion
från den gamla feodala hinduismens sida, men lord Canning, — »den
rättvise», som de infödde kallade honom — såg längre och tyckte sig
i den nya föreningen upptäcka fröet till ett hindustanskt öfverhus.
Han upplät för samfundet det gamla konungapalatset i Lacknow, med
följande förklaring, värdig én britisk statsman: »Det är önskvärdt att
beröringen mellan talukhdarerna i Oudh och lokalregeringen blifver
underlättad. I skolen hemta nytta och fördel af chef-kömmissariens
visa och vänliga råd, och han skall finna sin räkning i att ofta få
.meddela sig med eder.»

Vi haföa i någon engelsk tidskrift sett anmärkas, att lord Canning
fann det bästa stödet för. sin regerings hos dessa samma talukhdars i
Oudh-området, hvilka i likhet med de gamla engelska baronerna mot
huset Plantagenet, beredt alla regeringar, och icke minst kompaniet,
beständiga svårigheter. Saken kan lätt förklaras. För denna urgamla
feodaladel voro alla främmande eröfrare parvenyer, hvilkas namn ej
bjöd någon annan aktning än den deras makt kunde förvärfva dem.
Kompaniets anonyma valde kunde, ej ingifva dem någon vördnad; men
åt en stor och mäktig vesterländsk drottning kunde dessa furstar och
dignitärer utan förödmjukelse gifva vasallens hyllning och utan anstöt
böja ett knä för hennes thron, när de af hennes vikaries händer
mottogo sin investitur. Äfven har engelska regeringen hittills varit
mycket lycklig i valét af vice-konungar. Efter den ädle lord Canning
kom lord Elgin, och då han efter kort tid afträdde, den nuvarande
styresmannen sir John Lawrence, hvilken såsom »Chief Commissionary»
i Penjab förvärfvat de inföddes kärlek och beundran under de mest
pröfvande omständigheter. *

Vi kunna ej bättre afsluta denna uppsats än med en liten be-
skrifning, efter en inhemsk tidning, på den darbar eller officiella cour,
44	ETT gammalt välde, som föryngrar sig.

som sir John Lawrence, för första gången under sin då treåriga för-
valtning, med full vice-kunglig ståt gaf i Agra, den gamla hindustanska
hufvudstaden, den 10 november 1866.

»Midt i vice-konungens stora tält reste sig den kungliga med
guldbrokad betäckta thronen. Till höger och venster voro rader af
hinduiska och museimanska furstar och ädlingar, klädda i rika drägter
och betäckta med strålande juveler, som erinrade den europeiska åskå-
daren att han befann sig i koh-i-nûrs och Golconda-grufvornas, per-'
lornas och diamanternas fädernesland. Man bemärkte framför allt
Bandélas med sina gamla rubinprydda svärdfästen, sina små runda
sköldar i drifvet silfrer och sina praktfulla stridsklubbor. Man såg
der tilLoch med några damer, en ny sak för en indisk darMr. Emel-
lertid ljuda trumpeterna, och den kungliga saluten dånar ur kanon-
mynningarne. Konungen sätter sig på thronen, baroneten sir William
Muir uppläser i öfversättning de kungliga patenten, som förläna de ny-
dekorerade storkors-, kommendörs- och riddarevärdigheten' af dén
indiska stjernan (Star of India), och vice-konungen håller till dem ett
tal på hindustani. Man varseblef bland dem, som voro föremål för denna
nåd, bland andra maharadjan af Djaypoor och andra lika framstående
furstar. Man såg der den lärde Sri Badakanth Déo, författaren till
det stora Sanskritlexikon, stor rättrogen hindu, , som oaktadt sitt stora
vetande är en fiende till allt socialt framskridande*); raja Déo Narayana
Singh, som ' upplyst genom sin engelska uppfostran upptagit vestems
liberala'idéer och förklarat sig för afskaffande af månggiftet hös hin-
duer af de högre kasterna; samt Prasanna Kumar Tâgor, öfversättare
af ett vigtigt verk i den hinduiska lagfarenheten.» .

»Emellertid anlände höfdingarne ridande på elefanter och mottogo
af vice-konungeii de hvars och ens rang tillkommande hedersdrägter —
khilat — i utbyte mot de skänker de medförde; särskildt nämnas
Baba Khan Singh Bêdi, som med framgång arbetat på fullkomnandet
af den qvinliga uppfostran i Penjab; Shiva Praçâd från Benares, lycklig
författare till en mängd böcker på hindustani,, afsedda för hans lands-
mäns upplysning; Sayid Ahman Khdn, från Bareilly, denna eklektiska
museiman, som författat en kommentar till bibeln ur muhammedansk
synpunkt**), och som är stiftare af och president i den vigtiga isla-
miska föreningen Aryuman Islamic

»Efter ceremonien utdelade man, efter indisk sed, åt de närva-
rande betel och rosessens; derpå följde åtskilliga lustbårheter och en
storartad illumination. Den underbara Tai, som schahen Jahän upp-
reste till grafvård åt sin trogna gemål Nûr Jahân, var belyst af

*) Denne utmärkte lärde dog den 19 April 1867 vid 85 års ålder.

*‘) Se ofvanföre sid. 38.
OM FOLKUNDERVISNINGEN I SVERGE.	45

elektriskt ljus, medan sjelfva Jumna — någonting som man ej ser
utom Indien — strålade af lampor (sHrag) som simmade, på flodytan.»

Sådant är det gamla Indien, skiftande som ett drömland i alla
sagans och den historiska traditionens mångfårgade underbara bilder,
men i djupet upprördt af samtidens rastlösa och väldiga civilisations-
arbete: en bild väl värd en stunds uppmärksamhet äfven af oss, för-
strödda af en olika stundens äflan, men delande med våra mörkfärgade
hindu-bröder samma ursprung och samma bestämmelse.

C. F. B.

Om folkundervisningen i Sverge.

Denna uppsats, egentligen skrifven för »fredsligans» organ, den af
professor G. Vogt i Bern utgifna demokratiska tidningen Les Etats-unis
d'Europe och i fransk öfversättning till densamma redan öfversänd, har
blifvit oss af författaren meddelad till införande i dess ursprungliga svenska
drägt. Vi hoppas, att de synpunkter, hvarur förf, på grund af denna
uppsatsens bestämmelse, betraktat sitt ämne, och den uppskattning af våra
kulturförhållanden, som deraf betingats, skola af våra läsare gillas, såsom
vittnande om ett berättigadt bemödande å förf:s sida att inför utlandet
framställa den svenska folkundervisningen i en dager, lika mycket skild x
från patriotisk öfvervärdering som från det nedsättande af det inhemska,
hvartill vi annars inom oss ofta äro kanske nog mycket benägna.

Red.

Ett varaktigt förbund mellan fria stater förutsätter icke blott
instinkt för sjelfstyrelse, utan äfven uppfostran af denna instinkt.
Endast der, hvarest denna uppfostran bevisar sig vara en produkt af
sjelfstyrelseanda och ordnad i enlighet dermed, lemnar den garantier .
för det ifrågavarande folkets handlingssätt såsom förbundsmedlem.

Ledd af sådana åsigter,. gå vi härmedelst att framställa några
fakta till en antydning om i hvad mån Sverge, på grund af dess all-
männa folkuppfostran, kan anses vara på göd väg att förbereda sig
för att i en framtid upptagas i det förbund mellan Europas folk, hvars
ordnande väl måste anses vara målet för alla lifskraftiga och sannt
religiösa folks sociala och politiska sträfvanden.

Vi skola härvid hufvudsakligast sysselsätta oss ihed den svenska
folkundervisningens fakta; men vilja dessförinnan yttra några ord till
belysning af våra sociala och politiska seder och institutioner.
46	OM FOLKUNDERVISNINGEN I SVERGE.

I.

Sveriges konstitutionella historia är historien om ett statsskick, ,
som utan särdeles våldsamma skakhingar, utan dramatiska knalleffekter
med ty åtföljande brutala reaktioner, utvecklat sig på ett med folkets
karakter och seder öfverensstämmande sätt. Visserligen har äfven
Sverige haft sina revolutioner, och visserligen hafva äfven här de mo-
narkiska och aristokratiska elementema kämpat om öfvertaget och
tidtals lyckats behålla âet. Men liksom medeltids-hierarkien aldrig
hann rätt utveckla sig, innan , den af Gustaf Wasa på femtonhundrä- >
talet bröts i samband med lutheranismens seger öfver katolicismen, så
lyckades icke heller aristokratien på sextonhundratalet att länge bibe-
hålla det öfvertag öfver de rent folkliga elementema, de under ett visst
tidskifte sökte bereda. Såsom Gustaf Wasa »med Gud och Sveriges
allmoge» gjorde Sverige sjelfständigt inom sig så i politiskt som kyrk-
ligt hänseende; så satte Carl den elfte en gräns mot aristokratiens
begär att bilda en stat i staten. Må vara att han, för att förmå detta,
såsom barn af sin tid ansåg sig nödsakad att göra sig enväldig; —
han var dock en folklig, en borgerlig envåldsherrskare; — och då ari-
stokratien, efter hans sons Carl den tolftes död, ånyo sökte upprätta
det aristokratiska elementet i vårt konstitutionella lif, befanns den allt
för mycket försvagad dertill. Sjuttonhundratalets strid mellan de ari-
stokratiska och demokratiska elementerne ledde till samma påföljd som
sextonhundratalets. Gustaf den tredje gjorde sig enväldig, äfven han.
Aristokratien hämnades väl i och med hans mord (äfven om man icke
har rätt att anse den solidariskt ansvarig för detta dåd), men då en-
väldet ånyo föll med Gustaf III:s son Gustaf den fjerde Adolf, 1809,
voro de monarkiskt-demokratiska elementema uppenbarligen ånyo de
segrande. Revolutionen af 1809 grundade, ett konstitutionellt-monarkiskt
statsskick, hvarunder dock hvarken den heliga alliansens eller restaura-
tionens idéer, hur talangfullt de än äfven här predikades, förmådde
mer än för ett ögonblick hämma demokratiens framsteg. Med 1840
bröt denna allt uppenbarare igenom, och med 1866 års nya riksdags-
ordning vann den en seger, som, äfven om det konstitutionellt-monar-
kiska statsskicket icke dervid upphäfdes, men väl tvärtom blef mera
sanning än förr, dock måste anses vara en demokratiens seger gent
emot de öfriga samhällselementerha. I och' med den nya riksdags-
ordningen upplöstes de fyra stånden, riksdagen ordnades enligt två-
kammarsystemet, och val utan afseende på stånd och klasser infördes.
Valen till öfre kammaren sattes i förbindelse med . den nyss förut in-
förda nya kommunalordningens provinsial-deputationer, i det att första
kammarens ledamöter valjas af de särskilda länens (departementemas)
OM FOLKUNDERVISNINGEN I SVERGE.	47

representationer. Valrätten och valbarheten till andra kammaren gjor-
des beroende af en låg census*) och vissa qvalifikationer i fråga om
ålder och bostad. Adel och prester afträdde från sina politiska rät-
tigheter såsom stånd. Den andra statsmagten fick en nästan helt och
hållet demokratisk karakter, liksom den förut fått det i Norge (1814)
och Danmark (1849); ty, om äfven det monarkiska elementet i vissa
fall fick bibehålla prerogativer, som icke öfverensstämma med ett fullt
demokratiskt statsskick, såsom t. ex. rätt att allena stifta lag i ad-
ministrativa mål, hvartill äfven räknas skolväsende, vid utnämnande af
kamrarnes och länsrepresentationens ordförande, så hä dessa preroga-
tiver numera icke någon särdeles betydelse, då konungen numera icke
utöfvar sin administrativa lagstiftningsrätt utan riksdagens medverkan,
och kamrarnes talmän samt landstingens ordförande hafva ganska liten
eller ingen inflytelse på besluten.

Sådan är i största korthet historien om slitningen mellan samhälls-
elementen i Sverge. Ett folk, som alltid förstått göra det folkliga
elementet gällande, då aristokratien och hierarkien i det hela taget
numera existera endast till namnet, eller åtminstone icke längre ega
några politiska rättigheter såsom stånd eller klasser, och der de också
aldrig förmått skilja sina intressen från folkets, om de ock under vissa
tidskiften låtit sig förledas till egoistiska ståndsintressens förfäktande
— ett folk, der regenten än i dag såsom för tre hundra år sedan kan
med all rätt säga att han styr med Guds och Sveriges allmoges hjelp,
— ett folk som eger fullständig yttrandefrihet och bevarar denna så-
som sin ögonsten, — ett sådant folk måste dock för en utveckling i
demokratisk eller sjelfstyrelseriktning anses kunna gifva ganska goda
garantier, för att vara värdigt att bland de första inträda i ett fritt
europeiskt folkförbund. .	.

Men den svenska intoleransen i kyrkligt hänseende, skall man
invända, —■ denna intolerans som ådragit Sverige benämningen af »det
protestantiska Spanien», — ligger icke i denna en anledning att göra
Sverige misstänkt i fråga om den liberté d’esprit, som måste förutsättas
för all möjlighet af sjelfstyrelse hos ett folk? — Ett folk må vara
huru politiskt frisinnadt som helst, det må ega de förträffligaste po-
litiska institutioner, — det är dock långt ifrån att vara möjligt af sjelf-
styrelse, så länge det i kyrkligt afseende tänker, känner och handlar
exclusivt, intolerant, sjelfviskt i förhållande till andra religionsbekän-
nare. Ett folkförbund grundar sig lika mycket om icke mer på goda

För valbarhet till första kammaren bestämdes en årlig inkomst af
minst 4,000 R:dr svenskt (= något öfver 5,000 francs); för valbarhet
till andra kammaren en årlig inkomst af minst 800 R:dr sv. (== omkring
1,100 francs).
48	OM FOLKUNDERVISNINGEN I SVERGE.

religiösa principer än på politiska, eller rättare, goda politiska prin-
ciper förutsätta goda religiösa och kyrkliga principer; och så länge
Sverige ej bevisat ©hållbarheten af de misstankar, det i detta fall
ådragit sig, så länge skall man ock anse det ännu hafva det mesta
ogjordt i fråga om att med kraft kunna göra sig gällande i ett dylikt
folkförbund som det här afsedda.

Häruppå vore mycket att svara, och af ett fullständigare svar
skulle helt visst framgå, att det icke i verkligheten förhåller sig så
illa med den svenska intoleransen, som man med anledning af lag-
stiftningen mot judar och katoliker påstått. Men vi måste äfven i
detta fall här inskränka oss till några korta satser, öfverlemnande åt
framtiden att utförligare särskildt belysa denna sida af vårt folks lif.

Det är sannt, att den svenska lagstiftningen ända till de sednare
åren präglats af intolerans, och ännu i dag icke är alldeles fri från
detta lyte. Femton- och sextonhundratalens reaktion mot katolicismen
har ända in i våra dagar fått temligen ostörd råda i vår lagstiftning.
Författningame mot judarne hafva ock först under de sednare årtiondena
börjat renas från dess orättvisor. Allt detta ar obestridligt. Men
frågas kan dock härvid alltid, med afseende på katolicismen, om icke
motståndet mot densamma just visar ett frihetssinne, som icke velat
låta sig insöfvas af katolicismens föregifvanden af att den vore en re-
ligiös princip, då den fastmera visat sig vara en politisk, och detta en
politisk princip, som uppenbarligen gått temligen långt i absolutistisk,
magtlystnads tjenst. Hvad judarne beträffar, så torde det dock icke
böra alltför strängt förehållas de på sin karga naturs håfvor hänvisade
svenskarne, om de en tid bortåt fruktade att judarne, med deras större
affärsgeni, skulle förkofra sig på det svenska folkets bekostnad; och
om lagstiftarne derför höllo igen då det gällde att bevilja de exclusivt
kastmessigt inom sig slutna judarne samma rättigheter som åt alla
andra svenska medborgare. Alltifrån 1781 har emellertid en viss to-
lerans funnits för andra kristna trosbekännare, och från 1782 äfven
för judar.

Detta dock endast med afseende på de gångna tiderna. De när-
varande förhållandena äro betydligt förändrade, och det till ett bättre.
Politiska rättigheter är man nu i färd med att tillerkänna judarne,
och dåx t. ex. England för länge bibehöll sin stränga lagstiftning mot
katoliker, och det var först för några år sedan som en jude der fick
inkomma i parlamentet, så torde man icke , utan obillighet framhålla
Oss svenskar såsom det par preference intoleranta folket. Religions-
friheten har också under det sista årtiondet vunnit icke så obetydliga
segrar. Väl må det ännu återstå mycket att göra eller rättare att
borttaga i lagstiftningsväg, innan religionsfriheten blir så fullständig
som den bör blifva; men tryggt kan man dock påstå, att man här
OM FOLKUNDERVISNINGEN I SVERGE.	'	<9

i Sverge är i detta fall på god väg att gifva kristendomens grundsatser
deras fulla rätt.

Det var det gamla presteståndet som isynnerhet höll intoleransen
vid lif inom lagstiftningen. I den nya representationen efter 1866
hafva högst få prester blifvit invalda i kamrarne. Vare derom nog.
sagdt till antydning om huru litet förtroende svenska folket numera
har till sina prester såsom lagstiftare. Besinnar man, hvilken magt
dessa prester i följd af deras ställning och deras emhetes natur i år-
hundraden haft tillfälle att bereda sig öfver folkets sinnen, så måste
det dock vara ett bland de mest påtagliga bevis för detta folks verk-
ligen frisinnade sinnesförfattning i religiöst hänseende såsom fientlig
mot kyrklig intolerans, då det gifvit sina prester ett sådant grundligt
misstroendevotum.

Så väl i fråga om religionsfrihet i allmänhet som i fråga särskildt
om judarne och dessas rättigheter väcktes vid den första riksdagen, som
sammanträdde efter den nya riksdagsordningens antagande till lag,
eller under innevarande år (1867), en mängd förslag, alla i riktning
af kyrklig sjelfstyrelse och tolerans mot. andra religionssamfund. Det
motstånd dessa förslag rönte af de konservativa, med kamrames som
sagdt högst fåtaliga prester i spetsen, var så svagt att tydligt var det
intoleransen snart måste rymma fältet, och svenska folket sålunda inom
kort komma att framstå såsom ett af Europas mera toleranta folk.

I socialt hänseende måste Sverge anses såsom -ett bland verldens
lyckligast lottade folk. Ingen ståndsplittring numera, inga monopolier,
inga prerogativer, eller åtminstone endast obetydliga, såsom t. ex. en
del egendomsegares patronaträttighet inom deras församlingar. Närings-
friheten är fullständig, handelsfriheten, associationsfriheten likaså. Åt-
minstone äro de derpå lagda banden endast sådana som den borgerliga
, ordningen gör nödvändiga äfven i de friaste stater. Är sålunda del-
tagandet i kommunala angelägenheter inskränkt genom den röstberak-
ning som vid de kommunala, förhandlingame följes, så är detta dock
endast ett öfvergångsstadgande, hvars tid ej kan blifva långvarig, så
stark som utvecklingen inom arbetarnes leder numera äfven hos oss är.
Arbetaren framgår också i förkofran, om han än har, som annorstädes,
tryckes af de vexlande konjunkturerna. Arbetareföreningar äro bildade
i flera bland landets större städer och nya dylika bildas alltjemt.

Betecknande för Sverges sociala tillstånd och dess nyare utveckling
är särskildt den ifver, hvarmed utvidgandet af qvinnans sociala rättig-
heter omfattats af statsmagterna, och den skyndsamhet, hvarmed lag-
stiftame gått att upphäfva de gamla orättvisorna. Dottren ärfver nu
lika med sonen, och hustrun har lika del i det gemensamma boet som
mannen. Qvinnan är myndig vid 25 års ålder och blir det väl snart
nog än tidigare. För hennes sjelfförsörjningsrätt finnas knappast mer-

4
5Q	OM FOLKUNDERVISNINGEN I SVERGE.

några af lagen ställda hinder. För hennes undervisning äro en del
nya läroanstalter upprättade. Om en del andra äro förslag väckta och
under behandling, som, om de en gång antagas, skola äfven i detta
fall göra qvinnan likställd med mannen. Vid post-, telegraf- och
jernvägs-förvaltningen antagas qvinnor att bekläda för dem lämpliga
platser. Inom folkskolan äro tusentals qvinnor anställda såsom
lärarinnor. Fortgår denna rörelse så som den i sednare år börjat, så
skall den svenska qvinnan otvifvelaktigt snart nog taga i besittning
alla de punkter, dit hennes anlag föra henne/ Vi känna intet land i
Europa, der qvinnans rätt är bättre häfdad så väl af lagstiftningen
som af henne sjelf än i 8verge, äfVen om ännu mycket återstår till
hennes frigörande i bästa mening.

I kausal förbindelse med alla dessa förmåner och vackra karakters-
drag i politiskt och socialt hänseende står den utveckling af kommunal-
lifvet, hvilken under de sednare åren tagit form i den nya kommunal-
lagstiftningen. Kommunallifvet har aldrig dött ut i Sverge; det har
blott sofvit. Alltifrån vår historias början förråda vi vår slägtskap
med germaner och anglosaxer i och med vårt fasthållande af den
kommunala sjelfständighetens rättigheter gent imot staten. Den terri-
toriella kyrkliga kommunens historia går tillbaka in i medeltidens
mörker. Men med statsförvaltningens ordnande på allvar, — ett arbete,
som, börjadt af Gustaf Wasa, fortgick tills det vid slutet aï 1600-talet
kan anses fullbordadt på monarkismens ståndpunkt, — inträdde ock
centralisationsverket. De franska idéerna i detta fall slogo hos oss
allt djupare rötter, så att man skulle kunna säga, den svenska för-
valtningen, germanisk i sin grund, i mångä fall har att uppvisa en
öfverbyggnad som är mera fransysk än fallet torde vara i något annat
germaniskt land. Liksom den demokratiska bottensatsen i vår folk-
karakter i det yttre bortskymts under den starkt utpreglade och djupt
'nedträngda monarkismen, så är förvaltningen, i samband härmed, gan-
ska djupt genomträngd af centralisation. Men på samma gång som
de demokratiska elementernä i senare tider alltmer börjat göra sig
gällande, hafva äfven sjelfstyrelseidéerna vaknat till kamp mot centra-
lisationens och byråkratiens öfverväldé. Må vara, att ännu endast få
och svaga steg äro tagna i denna riktning, må vara att man ännu är
stadd på öfvergången och sålunda endast med största varsamhet synes
vilja gripa sig an att göra sjelf hvad som vore ens oförytterliga pligt
och rätt att sjelf utföra, — att decentralisations-arbetet fortgår och
att det, när de allmänna ekonomiska konjunkturerna en gång blifva
gynnsammare, skall utveckla sig med kraft, derpå kan ingen tvifla.
Hos oss, som i nästan hela Europa, har monarkismen méd dess cen-
tralisation af all förvaltning föranledt en för folkets kassa ganska
kännbar statshushållning, Att fylla statskassans behof, medan centra-
•	OM FOLKUNDEBVISNINGEN I SYERGE. -	51

lisationen ännu är rådande i nästan all förvaltning af samhällets verk-
samhet, och derjemte bereda medel för fyllande af kommunallifvets i
senare tider högt stegrade hehof är väl omöjligt, med mindre det
kommer till en allvarsam brytning i hela vår statshushållning, — en
brytning, hvari de inbillade och traditionella behofven få vika för de
verkliga. Det är inför denna brytning vi för närvarande befinna oss
såsom inför ett problem, såsom inför en gordisk knut, och för dess
lösning torde starkare magters biträde behöfvas än den traditionella
hvardagliga beräkningens. Men vare härmed huru som helst, — är ock
sjelfstyrelsen ännu hos oss föga stark i sina stycken, ligga äfven stora
och starka hinder, både moraliska och ekonomiska, i vägen för dess
förverkligande och framgång; — att vi äro på vägen mot det mål,
som heter sj elf styrelsens seger på alla de områden, der sjelfstyrelse
bör göra sig gällande, derom råder väl knappast något tvifvel. Stats-
kyrkligheten, denna anda af tafatthet och frivillig tanklöshet i fråga
om våra personliga individuella andliga behofs tillfredsställande, och
som mer än något annat torde hafva lagt band på eller försvagat den
enskildes pligt- och rättsmedvetande, icke blott i kyrkligt, utan äfven
medborgerligt hänseende i allmänhet, — denna anda har dock, att
döma af den sednare tidens tecken, hos oss betydligt försvagats. Man
har. dock äfven hos oss omsider lärt att viÿa, och taga i' sjelf.
Man fruktar allt mer och mér statens och kyrkans förmynderskap i
mål, der ett sådant endast kan skada, aldrig gagna. I ekonomiska
mål är statens förmynderskap redan brutet. I andliga mål, der det
gäller för individen och familjen att vilja och handla sjelfva, höja sig
allt högre ropen på frigörelse från kyrkan. I fråga om landtför-
svarets ordnande i form af allmän nationalbeväpning hafva de frivilliga
skarpskytte-kårerna' tagit ett första steg, som helt visst icke skall blifva
utan sina verkningar. Talande tecken till ett nytt lif på sjelfstyrelsenS
botten saknas alltså icke, äfven om de här endast kunna i största
korthet antydas. "

IL'

Det gifves två sätt för ett folk att bevisa sig mägtigt af sjelf-
styrelse, och detta en sjelfstyrelse som erbjuder de Öfnga folken på-
litliga trygghetsgrunder mot kränkningen af deras fria utveckling.

Det ena’ är att vittna med sin historia;, och i detta fall har väl
knappast något folk bättre bevis att framställa än det svenska. Eller
när kränkte väl svenska folket andra folk i deras fria tillvaro? Gustaf
Adolfs deltagande i trettioåriga kriget var icke ett eröfringståg, men
en kamp mot den katolicism som ville kränka norra Tyskland i dess
52	OM FOLKUNDERVISNINGEN I SVERGE.

-	I

fria protestantiska utveckling. Carl den tolftes krig var försvarskrig.
Svefge eröfrade icke Norge; det mottog detta folk såsom ett förbunds-
folk. Föreningen blef endast ett statsförbund under en och samma
konung, under det att norska folket bibehöll sin sjelfstyrelse oför-
kränkt. Svenska folket har, med fä ord,; alltid handlat ridderligt, fri- ■
sinnadt, oegennyttigt i'sitt förhållande till andra folk, — det må vid
ett och annat tillfälle hafva följt siha regenter eller regeringar på en
politisk vädjoban, som numera måste ogillas,, men som vid den tid då
sådant skedde icke ansågs strida mot den allmänt antagna folkrätten.
I dessa senare år, hvilket folk har visat varmare deltagande för na-
tionaliteternas frigörelse ur orättmätiga bojor? Hvilket folk har visat
ett starkare åtminstone opinionens bifall åt italienarnes, polackames,
danskarnes, amerikanarnes frihetsstrider? — Man har ansett, och med
rätta, det franska folket företrädesvis vara ett idéeraas ädelmodiga folk.
Svenska folket är det icke mindre.

Det andra är att uppvisa, huru folkets närvarande lif i samband
med dess historia, utvecklar sig i här afsedda riktning, och, i detta
senare fall, företrädesvis, hurudana dess seder äro, huru dess vilja
och intelligens uppfostras. Har dess sedliga lif djupare rötter i den
enskildes vakna pligtkänsla såsom medlem af familj, kommun och stat,
och ' tillgodoses detta sedliga lif äfren genom en offentlig uppfostran,
som icke blott är en yttre af lagen framtvingad dressur, utan grundar
sig i folkets frivilliga pligtmedvetande, så måste deraf slutas att detta .
folk, hur ringa det i yttre måtto än må synas, dock erbjuder sådana
garantier som de här åsyftade.

. Är det svenska folket ett sådant folk? Äro dess seder en god
jordmån för fri verksamhet? Vittnar dess offentliga uppfostran om fri
sjelfverksämhet? Uppfostrar det sina barn på grund af sed eller blott
under påtryckning af yttre lag, och på hvad punkt befinner sig denna
uppfostran i närvarande stund? — se der de frågor, hvarom jag här
ville meddela några antydningar.

Det svenska öfolkets seder måste erkännas vittna om en sjelfkänsla,
som, om den äfven gör sig skyldig till sjelfanklagelser mer än tillbör-
ligt är, dock i och med dessa sjelfanklagelser visar sig vara vaken
åtminstone. Låt ett folk vara' nöj dt med sig sjelft och sjelfbelåtet
ända till sjelfsmicker,.—'och man kan visserligen säga, att detta folk
har en stark sjelfkänslä. Men fara är dock dervid förhanden att detta
folk öfverskattar sig sjelft, att det blundar för sina fel och svagheter
och sålunda lätt nog blifver ett rof för de inre eller yttre magter,
som vilja begagna sig af den falska sjelfkänslan. Nu är det visser-
ligen sannt, att man kan gå för långt i underkännande af sig sjelf,
af sina krafter och sina goda egenskaper, — och af detta fel lider
utan tyifrel svenska folket icke obetydligt, liksom det, å . andra sidan,
OM FOLKUNDERVISNINGEN I SVERGE.	53

fått en ful vana att nog mycket, stoltsera öfver sina gamla minnen, —
ett fel, som det väl dock delar med alla andra folk och som väl
äfven från flera sidor betraktadt skall befinnas vara en dygd. Men
lef bland detta folk, se, huru det kämpar här uppe invid polen mot
en karg natur om lifvet, hur det dock bestått i alla de mångfaldiga
frestelser, hvari dessa oblida yttre förhållanden söka snärja det; be-
trakta, hur detta folk kämpar i sina ringa vilkor och hur det förkofrar
sig, om äfven sakta, dock« jemnare än åtskilliga ojemförligt mycket
bättre lottade folk, tag kännedom om, huru den svenska låndtmannen,
den svenska bonden alltid vetat förblifva en man för sig och huru
han vuxit i kraft att häfda både sin pligt mot fäderneslandet Och sin
rätt gentimot de magtegande, de rikare upplysta; betrakta det svenska
familjelifret i dess vördnadsbjudande enkelhet, renhet och trohet mellan
de särskilda medlemmarne, lär att känna den svenska qvinnan som
jungfru, maka och moder och i hennes på en gång sannt ödmjuka
och fria ställning till mannen, betrakta i allmänhet hemuppfostran,
arbetsuppfostran och denna allmänn^ uppfostran, som beredes i och
med beröringen man och man imellan, — och det skall vid allt detta
framgå, att här är sund och fast botten hos detta folk att utveckla
sig uppå.

Intet folk är utan sina fel och svaghéter, och svenska folket har
äfven sina. Förebråelserna mot detsamma för fåfänga och njutnings-
lusta utan beräkning af tillgångarne aro icke ogrundade. Skulle man
tro svenskarnes omdömen om sig sjelfra, så lida de synnerligen mycket
af dessa lyten; men just det att de så ofta och så ifrigt förebrå sig
sjelfva i dessa fall vittnar dock om, att det icke är så farligt denned:
ty der det onda är erfaret,och erkändt, der finnes ock möjlighet till
bot derför. Allvarsammast är kanske förebråelsen för slöseri, för bö-
jelsen att för stundens njutning glömma framtidens kraf; och omöjligt
är att förneka det icke både fransmän, danskar och tyskar i detta fall
ega båttre hushållningsvanor än svenskarne; men — bevisa först att
något folk hushållat bättre under sådana yttre förhållanden som det
svenska folkets äro ; bevisa att något folk, så nordligt bosatt som det
svenska, så afstängdt som det varit från den allmänna verldsrörelsen
och ännu, i fråga om.sjöfarten åtminstone, är under de långa vintrarne,
mindre låtit sig öfvervinnas af den dolskhetens tyngd som derigenom
så lätt skulle kunnat få magt öfrer viljorna och förmågorna; bevisa
allt detta, och kom sedan och säg att svenska folket hushållar illa.

För ett par årtionden sedan hade Sverge ingen statsskuld. Redan
detta drag vore nog att vittna om det sjelfständighetssinne, som vet,
att ekonomiskt beroende föder af sig mycket annat beroende. Nu i
de sista åren har Sverge gjort skuld. Men hvarföre? Endast för
produktiva ändamål.
54	OM FOLKUNDERVISNINGEN I SVERGE.

Få saker vittna tydligare för eller mot ett folks sjelfständighets-
sinne och dess seders godhet såsom grund för ett fridfullt förhållande
till andra folk än det sätt, hvarpå det ordnat sitt landtförsvar, sin
armé. Derföre några ord om svensk sed äfven i detta fall.

Sverge har, såsom bekant är, en armé, som med sin egendomliga
inrättning från slutet af 1600-talet vida mer förtjenar namn af milis-
armé eller folkbeväpning, af soldater, som ega hvar och en sitt lilla
torp att bruka och bebo, af officerare, som likaledes hafva bo-
ställen, samt af »beväringen», det unga krigsdugliga manskapet
mellan 20 och 25 år, hvilket under de första begge af de nämnda
åren undergår militäröfningar och är skyldigt „att gå i fält, om
så behöfves. De värfvade regementena äro få och jemförelsévis
obetydliga. Garnisonstjenst förrättas endast i hufvudstaden samt af
afdelningar af artilleriet och kavalleri i några, andra städer. I långliga
tider har det imellertid hos oss varit fråga om att bilda en fullständig
nationalbeväpning, med allmän och rättvis fördelning af värnepligten
på alla vapenföra medborgare. I senare åren har den af hela na-
tionen väl insedda nödvändigheten'af en dylik ombildning och utbild-
ning af landtförsvaret drifvit till frivilliga vapenöfningar, och Sverge
räknar i denna stund omkring 40,000 frivilligä skarpskyttar. Arméens
ombiljdning till ett fullständigt nationalförsvar, grundadt på allmän
uppfostran till förmåga att fullgöra allmän värnepligt är dagens mest
• irännande fråga; och, hvilka uppoffringar både af penningar och
fördomar denna än måtte komma att fordra, så skall den dock helt
visst inom kort genomföras. I Norge genomfördes en dylik ombild-
ning 1866; i Danmark 1867; och sannolikt skall man äfven här i
Sverge det ena eller andra af de följande åren komma till ett afgö-
rande ,i enahanda riktning som hos de bégge andrå skandinaviska
folken.

Ett sådant folk, är det icke ett folk som i sina seder eger jordmån
för friheten? — Hvarken utom eller inom sig har det lidit förtryck.
Det skall ock aldrig hvarken låta sig förtryckas eller sjelf förtrycka.

III.

»

Vändom oss nu till vårt egentliga ämne för denna gång, till frågan
om svenska folkets offentliga uppfostrans och undervisnings beskaffenhet.

Det var en af protestantismens förnämsta principer att hvär och
en borde kunna läsa och förstå bibeln för att sålunda kunna bilda sig
en öfvertygelse om dess lärors sanning.

Sverge var ett bland de länder, der protestantismen först gjorde
sig gällande. Den hade en god jordmån i folkets sjelfständighetssinne.
OM FOLKUNDERVISNINGEN I SVERGE.

55

Beredande af undervisning i läsning bief också en af regeringens
och kyrkans första omsorger. Under femton- och sextonhundratalen
kom man väl här hos oss liksom hos de andra protestantiska folken
icke särdeles långt på bokvägen. Men påbuden verkade dock små-
ningom, och då i slutet af sextonhundratalet konfirmationen eller rät-
tigheten att begå den första nattvardsgången sattes i förbindelse med
förmågan att läsa i bok och på det sätt, att ingen som icke förmått
lära sig den Lutherska katekesens hufvudstycken skulle erhålla denna
' af folket högt skattade rättighet, hvilken dessutom skulle medföra andra
borgerliga rättigheter, såsom t. ex. att ingå giftermål o. s. v., så hade
detta till följd, att snart nog hela Sverges ungdom befanns besitta
en viss, om äfven ytterst ringa läsekunnighet. Sedan ett århundrade
tillbaka har äfven denna det svenska folkets allmänna läsekunnighet
varit en allmänt spridd sats, och vårt lands rykte för allmänt utbredd
bildning har icke varit det som minst bidragit till att underhålla de
andra nationernas aktning för detsamma.

Denna allmänna läsekunnighet var imellertid, såsom man lätt
inser, -af ringa värde och betydelse med afseende på en verklig bild-
nings allmänna tillvaro och utveckling. Hos oss, såsom hos andfa
folk, kunde man icke låta det förblifva vid en läskunnighet, som —
för att här till en början endast tala om sjelfva massan af folket —
endast eller förnämligast tjente till att upprätthålla den konfessionella
religionsläran. Väl upprättades ' skolor och gymnasier, och detta isyn-
nerhet med stort nit och uppoffringar på sextonhundratalet på sådana
liberala grunder, att hvarje svensk yngling, oberoende af stånd och
vilkor, skulle dertill hafva kostnadsfritt tillträde; och väl infördés redan
derigenom en ståndscirkulation, som fört mången af sjelfva massans
barn upp till statens och kyrkans högsta embeten, liksom äfven der-
igenom en stark bildningsström sattes i rörelse, hvilken låtit svenska
folket i vetenskapens och den högre bildningens idrotter gå i jemnbredd
med Europas öfriga nationer. Derj ernte intogo väl äfven bönderna en
plats vid riksdagarne såsom det fjerde ståndet, —en ordning, som,
för Sverge egendomlig, alltid inverkat betydligt på folkets uppfostran
till medborgerlig bildning. — Men för onassan af folket förblefvo dock
i det hela taget enligt sakens natur en mera tillfyllestgörande skol-
bildnings både medel och frukter otillgängliga. Den så mycket be-
prisade allmänna läsekunnigheten var ett sken, hvarunder råheten och
den allmänna okunnigheten dolde sig.

Den sociala brytningen, som med franska revolutionen kom till
genombrott i Europa, kunde imellertid icke lemna Sverge oberördt.
Redan i slutet af sjuttonhundratalet bildade sig ett sällskap »pro fide
et christianismo», som satte till sin uppgift att befordra en rikligare
- bokkunskap hos massan. Utgående från nödvändigheten att hos folket
56'	OM FOLKUNDERVISNINGEN I SVERGE. '

framkalla en starkare religionskunskap, uträttade detta sällskap mycket
godt. Från början af adertorihundratalet blefvo ock ropen på all-
männare och tillgängligare skoluppfostran för folkets barn allt hog-
Ijuddare. Fram på 1820-talet blefvo de Pestalozziska och isynnerhet
den Bell-Lancasterska undérvisnings-sträfvandena äfven i Sverge be-
kanta, och de så kallade vexelundervisnings-skolorna uppstodo här i
hundratal. Allt flera motioner väcktes vid riksdagarne om vidtagande
af verksamma lagstiftningsåtgärder för den allmänna folkundervisnin-
gens befrämjande. Under 1830-talet blef opinionen i detta fall allt
allmännare, allt bestämdare; och 1842 erhöll Sverge sålunda sin första
egentliga folkskolestadga, grundad på skoltvång och kommunernas
skyldighet att upprätta fasta folkskolor under domkapitlens och eccle-
siastikministeriets öfverinseende. I sammanhang dermed anslogos bidrag
af statsmedel till upprättande af seminarier, ett i hvarje af de tolf
biskopsstiften, saint till sjelfva folkskoleundervisningens allmänna be-
främjande.

Under de tjugufem åren sedan dess hafva statsanslagen till folk-
undervisningen tolfdubblats, utgående nu årligen med en summa af
mer än en million riksdaler svenskt, (eller omkring en och en half
million francs). — Kommunerna, hvilka det enligt lag åligger att bygga
skolhus och aflöna lärare samt i allmänhet underhålla hela folkskolan,
då staten endast bekostar lärarebildningen och föröfrigt endast lemnar
understöd åt fattigare kommuner för bestridande af aflöningar eller delar
kostnaden med kommunen i vissa fall, såsom t. ex. för upprättande,
af småskolor och högre folkskolor, — kommunerna, säger jag, hafva
icke svikit sin pligt. Deras årliga utgifter för folkundérvisningen kunna
beräknas till imellan, tre och fyra millioner francs, förutom kostnaden
för de nya skolhus, hvaraf hundradetals årligen byggas, och detta
alltjemt med ett både i sanitärt och estetiskt afseende förbättradt
byggnadssätt. Så, för att endast anföra ett särskildt bevis, om äfven
detta är det förnämsta, för uppoffringarne till, skolhusbyggnader, har
Syerges sydvestliga län vid Öresund, Malmöhus län, ett af de minsta,
men det tätast befolkade af landets 24 län, under de tre sista åren
(1864—1866) byggt skolhus för icke mindre än 354,000 R:dr (500,000
francs). Och detta har skett under år, då de ekonomiska förhållandena,
här som i andra länder, icke obetydligt lidit af jordbrukets trångmål.
I det hela taget beräknas svenska folkets utgift under de sista 25 åren för
folkundervisningen hafva uppgått till omkring 50 millioner R:dr svenskt
(= 63 millioner francs). Hvarje barns årliga undervisning i folk-
skolorna beräknas kosta omkring 7 R:dr 50 öre (10 francs).

Tager man dessa siffror i betraktande, så torde redan deraf visa
sig att Sverge i fråga om folkskdleundervisnings beredande står vid
sidan af, de folk i Europa, som i de sednare årtiondena offrat mest
OM FOLKUNDERVISNINGEN I SVERGE.	57

för denna undervisning. Detta svenska folk, utspridt på en yta af
8,025 geogr. qv. mil och för sitt bestånd hänvisadt på naturliga till-
gångar, som i jemförelse med de flesta andra europeiska folks icke just
kunna anses såsom de mest gynnsamma, har sålunda i och genom detta
förhållande visat sig gå i första ledet bland de folk, som sätta den en-
skildes utveckling oberoende äf mannamån till högsta målet för dess
sträfvanden.	'

Söker man nu åter göra sig reda för det maskineri, som genom
de anförda summorna blifvit satt i gång, så visar sig följande:

Sverges innebyggare uppgår för närvarande till något öfver fyra
millioner. x

De offentliga folkskolorna besöktes (1866) af omkring 460,000 barn,

i hemmen undervisades ...........................  »	104,000	»

i enskilda skolor................................  »	23,000	»

i högre allmänna skolor........................    »	13,500	»

i de (10) högre folkskolorna...................... »	170	»

Summa 600,170. barn.

Antalet barn, som antogos icke erhålla undervisning, har uppgifvits
till omkring 12,000; men någon säker siffra kan, icke i detta fall
åstadkommas, då lagbestämmelsen rörande skolålder ännu icke är fullt
formulerad och skolstatistiken i allmänhet ännu ar hos oss så godt
som obearbetad.	\

För folkskolornas barn funnoä nämnda år 3,425 s. k. egentliga
folkskolor, hvaraf 2,174 voro fasta och 1,251 ambulerande, samt om-
kring 3,000 s. k. småskolor, d. v. s. skolor, vanligen med hyrda lokaler,
der de minderåriga barnen erhålla den första öfningen i innanläsning,
skrifning och räkning, för att sålunda förberedda underlätta den égent-
: liga folkskolans arbete.

Skolhusens antal kan i denna stund antagas uppgå till omkring
3,000.	.

Undervisningen bestrides:

vid1 de	egentliga	primärskolorna af	2,795	lärare

och	88	lärarinnor,

vid	småskolorna	af	omkring ....... 3,000	lärare,

' och	lärarinnor, utgoram

de dessa senare det öfvervägande antalet.

På hvarje lärare eller lärarinna skulle sålunda, då man dividerär
antalet lärare 5,680 i antalet b^m 460,000, komma omkring 80 barn
i medeltal, varande dock denna siffra naturligtvis endast approximativ.
Förhållandena i detta fall äro annars mycket ojemna.

Seminarier eller lärareskolör finnas sedan 1842. De äro för
närvarande åtta, 6 för manliga och 2 för qvinnliga lärjungar. Kursen
vid dem är treårig. Undervisningen bestrides af en föreståndare och
58	OM FOLKUNDERVISNINGEN I SVERGE.

tre adjunkter. Ärliga antalet elever uppgår tillsammantaget till om-
kring 800 à 900. De stå under domkapitlens öfverinseénde.

Är 1860 beslöts anställande af folkskoleinspektörer för statens
räkning. Dessa väljas af kultusministern enligt biskopames förslag
och aflönas medelst statsmedel. De äro for närvarande 39 till an-
talet.

En särskild iyrå för folkskoleärenden inom kultusministeriet upp-
rättades 1864 enligt riksdagens önskan, och en särskild expeditions-
chef för densamma anställdes.

Detta siffrornas språk saknar icke sin vältalighet. Man besinne,
hvilka ansträngningar folket behöft göra för1 att uppfylla alla de stora
fordringar detta århundrade ställt på de mindre och fattigare folken
. i och för upprätthållandet af den starka täflan de särskilda folken
imellan; man besinne, hvilka ofantliga summor jordbrukets förbättring,
industriens utveckling, ångkraftens tillämpning, jernvägars och tele-
grafers byggande o. s. v. kräft, allt under det att närings- och handels-
frihetens genomförande tagit sinnena och krafterna i anspråk; och
man måste erkänna, att det svenska folket häfdat sin plåts i första
ledet bland de europeiska kulturfolken med afseende på att lägga en
allt bredare grund för framtidens demokratiska samhällsskick.

Men dessa siffror tala dock ej tillräckligt. Låt vara att de bevisa
att Sverge, liksom andra protestantiska folk, så i materiell som i andlig
förkofran bibehållit försteget framför de katolska folken; — men de
äro dock uttryck af en rörelse, som leköft lagar och förordningar för
att hedrifvas och ordnas,

Vill man se djupare in i denna’rörelse och lära känna dess egent-
liga karakter, ^å måste män söka utforska, i hvad mån densamma är
en yttring si fri verksamhet, i hvad mån det enskilda, menskliga och
medborgerliga intresset dervid medverkat, i hvad mån densamma, sjelf
en yttring af medborgerlig pligtkänsla, syftat åt sjelfstyrelsens för-
verkligande.

Det kunde ju nämligen vid närmare efterforskande befinnas, att
denna rörelse icke vore en folkets egen lifsyttring, utan fastmer i vä-
sentlig mån föranledts utaf eller användts att tjena de gamla mag-
temas, statskyrkans och den gamla byråkratiska politikens intressen.
Det kunde ju upptäckas, att dessa gamla magter, allt under det att
de insett behofvet af att gå sjelfva folkets önskningar och behof till
mötes och bona fide verkligen sökt befrämja dessa, dock i och med
detsamma, drifna af fruktan för en alltför våldsam ombildning åf det
gamla samhället, ledt denna rörelse i en riktning, som en gång skulle
kunna befinnas hafva varit en afväg ifrån det egentliga målet —
den enskildes tippfostran till en verkligt god, duglig menniska och
medborgare. — Låtom oss derföre kasta en blick på sjelfva arten af
OM FOLKUNDERVISNINGEN I SVERGE.	59

den allmänna folkskoleundervisningen samt på de samhällskrafter, hvilka >
företrädesvis medverkat till rörelsens framdrifvande och dess riktnings
bestämmande.

Det är i protestantismen som den nya folkundervisningen har
sin grund, om äfven folkskolan i dess nya lagstadgade skick allsicke
är en kyrkans utan en det medborgerliga lifvets och statens skapelse.
Hela denna undervisning var till en början derför endast katekisation.
Sådan förblef den ock ända in i detta århundrade. I somliga länder
är den det än i dag, om ock de första öfningame i skrifning och
räkning och i de sednare åren allt flera kunskapsämnen och öfningar
blifvit satta på dess undervisningsschema. Detta är också förhål-
ländet i Sverge.

Detta må nu , vara sakéns naturliga gång. Massan har under
århundraden haft statskyrkan till vagga under sin andliga barndom.
Den skiljes icke gerna från den vaggan. Den fruktar ännu alltför
mycket för att gå på egen hand. Den gamla amman å sin sida har
svårt för att lemna barnet på egen hand. Det kostar på att känna
sig icke längre behöfvas och den är också helt visst Öfvertygad om
sin oumbärlighet Den bjuder till allt livad den kan att bibehålla,
sitt skyddsvälde. Den misstror den nya magtens både vilja och för-
måga att taga barnets framtid omhand, att helt och hållet öfver-
taga dess offentliga uppfostran. Så håller kyrkan i Sverge fort-
farande sin hand öfver massans undervisning.	- ■

TrndWid; staten å sin sida har här i Sverge, som annorstädes,
i och med det medborgerliga elementets framträdande till sjelfstän-
dighet gentimot det kyrkliga, omsider delat väldet med kyrkan öfver
massans offentliga uppfostran. Det är i sjelfva verket den som nu
är offentlig uppfostrare. Den använder kyrkan till sina ändamål.
Den anser den kyrkliga andan i undervisningen befrämja dessa ända-
mål; och så låter den katekisationen fortfara.

Folkundervisningens ställning beror sålunda på ett slags könkordat
eller politisk kompromiss mellan kyrkan och staten.

Mpn Icommunen, associationen, familjen, den enskilde.:, hväd är
då deras uppgift i detta fall i Sverge? — Den är att bekosta och
vårda sig om folkskolan enligt de lagar, staten utfärdar.

Den kommunala sjelfstyrelsen dervidlag råder endast i åtskifliga
fall såsom t. ex. val af lärare, val af läroböcker, lärokursernas bé-
stämmande, de särskilda skolornas styrelse och vård i detalj enligt
gifven lag. Hvarje kommun, d. v. s. hvarje territpriel kyrkoförsamling,'
har nemligen sitt skolråd^ valdt af kommunen, mén med kommunéns
kyrkoherde såsom sjelfskrifven ordförande. Detta skolråd har för-
valtningen af kommunens folkskolor om hand. Det uppgör regle-
60	OM FOLKUNDERVISNINGEN I SVERGE.

menten och läseordningar, hvilka dock, for att blifva gällande, måste
hafva gillats af stiftets domkapitel. Det öfvervakar lärames och för-
äldrames görande och låtande och har äfven skolornas ekonomiska
förvaltning, om hand. — I de senaré åren hafva i landets begge
största städer, Stockholm och Göteborg, de särskilda territoriella kyrko-
församlingame slagit sig tillsamman om folkskolväsendets förvaltning,
hvadan särskilda gemensamma öfverstyrelser för dessa skolor der*
verka. Dessa öfverstyrelser bestå af medlemmar från de enskilda
territorialförsamlingarne j ernte några andra på andra grander valda.
I Stockholm utser denna öfverstyrelse sjelf sin ordförande. Detta är
en början till skolans frigörelse från kyrkan eller dess fullständiga
öfverlemnande åt det rent medborgerliga lifvets vård; och åsigten att
tiden härför är inne för alla landets kommuner delas af många. — Fa-
miljen åter har väl rättighet att uppfostra och undervisa barnen hur
den behagar, men de vilkor staten uppställer på det uppväxande släg-
tets upptagande i statskyrka och samhälle, såsom tvångskonfirmation,
examina o. s. v. göra, • att äfven den enskilda uppfostran och under-
visningen blifva sådana som kyrka och stat vilja hafva den. Man
klagar ock öfver att undervisningen i hemmen alltmer upphört, sedan
folkundervisningen blifvit statssak, lägsak. — Associationen åter är för
skolväsendet för närvarande föga eller intet verksam, sedan staten
både medelst lagbud och understöd tagit skolan iom hand, och kom-
, munen öfvertagit detaljarbetets vård. —De enskilda, slutligen, inskränka
sig till. smärre uppoffringar dels af mindre penningeunderstöd till
skolhusbyggnader, till aflöningshjelp, till sockenbiblioteker, hvaraf nu fin-
nas omkring 1,200 i landet, dels af smärre jordstycken till skolträd-.
gårdar o. s. v. Deras tillgångar anlitas för öfrigt strängt nog för
fyllande af kommunernas skolbehof. De frivilliga bidrag, som un-
der tidernas lopp donerats för folkundervisningens ändamål, uppgår
imellertid tillsammanlagda till omkring 3 millioner rdr svenskt. >

Sådana äro de allmänna drågen till en öfversigt af folkskolans
ställning. Den är, såsom man ser, temligen invecklad. I de senare
åren har tillkommit en ny faktor, -— de s. k. landstingen, eller de sär-
skilda länens representation, hvilka, eûligt de nya kommunalförfatt-
ningarne af 1862, äfven fått folkskolans angelägenheter sig an-
förtrodda »såvidt som dessa angelägenheter icke enligt gällande
författning tillhöra offentlig myndighets embetsåtgärd.» — Här-
med är ett nytt uppslag gifvit till sjelfstyrelse i fråga om folk-
skolan. Flera af de nya landstingen hafva också verkat i dylik
riktning. Så hafva några upprättat inom sig frivilliga inspektions-
corpser; andra hafva anslagit medel till särskilda folkskoleinspek-
törer för länets v räkning, och desse hafva derjemte, liksom många
OM FOLKUNDEKVISNINGEN I SVEKGE.	61

andra bland dem, anslagit medel till upprättande af lärokurser för
lärare och lärarinnor för småskolorna, till förtjenta lärares-belönande
o. s. v. —Saken är visserligen ännu i sin början, och de ogynn-
samma hushållningsvillkoren för ögonblicket samtidigt med kommunal-
skatternas stegring för flerfaldiga ändamål hafva lagt hinder i vägen
för starkare initiativers fattande; — men att sjelfstyrelsen på denna
väg skall framgå med fasta steg, lider väl intet tvifvel.

VI.

Man återfinner i denna folkskoleväsendets ordning i Sverge de
drag, som i allmänhet karakterisera folkskoleväsendet hos de ger-
maniska folken, och i någon mån äfven en inverkan af den Guizotska
folkskoleordningen af 1833. På samma gång statskyrkorna förlora
i styrka och enheten i kyrkligt afseefide alltmera upplöses, uppträder
ett slags statssTsoleväsende, hvari det gamla statskyrkoelementet söker
bibehålla sig så mycket som möjligt. Men på samma gång vaknar
alltmer sjelfstyrelsebehofvet samt det medborgerliga medvetandet i fråga
om bestämmandet af andan och riktningen i nationens framtida ut-
veckling.	v	,

För ögonblicket råder en viss jäsning, som ur de gamla och nya
elementemas strid en gång skall framställa en ny sakernas ordning.
Hurudan denna nya ordning skall blifva, kan icke vara särdeles ovisst.
För dem, som förmå öfverblicka det närvarande och på grund af in-
sigter i den historiska utvecklingen döma till framtidens gestaltning,
framgår det tydligt nog, att ur den närvarande brytningen i föreva-
. rande fall sjelfstyrelsen skall sluta med att behålla segren., Det är
icke kyrkan, icke staten, icke kommunen som skall uppfostra. De
förmå det icke. De förmå endast dressera, uniformera, upprätthålla
en viss mekanism i ordning och öfningar. Det är endast famityen,
som förmår tända och underhålla det individuella lif, som är all upp-
fostrans uppgift. Fria föreningar mellan de religiöst likstämda famil-
jerna för uppfostrande undervisning, —se der framtidens skolform,
under den allmänna lagens hägn, som möjliggör en ordnad frihet.

Detta är målet. De närvarande åtgärderna kunna i förhållande
dertill endast betraktas såsom öfvergångsåtgärder, nödvändiga med
afseende på de närvarande historiskt gifna förhållandena, hvilka göra,
det omöjligt för familjen att redan nu intaga den plats i det allmänna
skolväsendets handhafvande, som henne tillkommer, eller när en gång
den närvarande statskyrkligt- centraliserade folkskolan uträttat sitt
62	OM FOLKUNDERVISNINGEN I SVERGE.

värf, när åtskilliga, slägteii sålunda blifvit skolade, när öfverty-
gelsen om en allmän uppfostrans välsignelse blifvit grundlagd hos de
enskilda, och denna öfvertygelse af sig aflat öfvertygelsen om denna
undervisnings behof af den fullständiga frihet, som är sanningens både
villkor och produkt enligt det Kristi ord,,som lydde: »Sanningen skall
göra eder fria», — dä skola alla de nu nödvändiga tvångsstad-
game upphäfvas, och staten endast ombesörja frihetens vidmagthäl-
lande.	'

Huru långt- nu svenska folket hunnit på denna väg, hafva vi i
det föregående sökt antyda. Står det också icke främst i ledet bland
de fria folken i detta fall, är den frivilliga verksamheten också icke så ;
stark hos det som hos åtskilliga andra europeiska folk, såsom t. ex.
Englands och Skottlands och Hollands och Schweitz’s och Danmarks
för att här icke tala om Nordamerikas, — är dess ställning sålunda
närmast att jemföra med det tyska folkets, som förnämligast på lag-
förordningarnes väg uppdrifvit deras folkskoleväsende — så torde
detta mera vara att tillskrifva historiskt gifna förhållanden än någon
vårt folks oförmåga af frivillig verksamhet. Som bekant är, besinnar
sig vårt folk temligen länge, innan det griper sig an. Det synes
slumra långa tider så som hade det af stått från all sjelfverksamhet;
men bäst det är, bryter denna igenom, och vi framgå då med steg
på en gång så kraftiga och säkra, att hvar och en, som gör sig när-
mare förtrogen med vår utvecklings historia, skall finna, att vi äro
ett af de folk, som erbjuda de bästa garantierna i fråga om ett kon-
seqvent genomförande och tillämpande af den sanna frihetens grund-
satser i det nationella lifvet. De drag ur vårt konstitutionella, poli-
tiska och sociala lif, som här ofvan anförts, torde bestyrka detta; och
den, som föresätter sig att med välvillig blick följa vår utveckling i
fråga om skola och uppfostran, skall helt visst komma att erfara, att
vi äfven skola rättfärdiga de förhoppningar och de fordringar, man i
detta fall kan finna sig föranlåten att ställa uppå oss.

För ögonblicket är ställningen inom den svenska skolverldèn icke
den bästa. Alla de olägenheter och missförhållanden i detta fall, hvar-
öfver man, klagar på så många andra håll, såsom skolbarnens öfver-
lastande med minneskunskaper under mer eller mindre oriktiga metoders
segä fasthållande, konfessions- och examenstvångets öfvermakt på upp-
fostrans bekostnad, formalismens och slendrianens fortfarande välde,
alla dessa missförhållanden råda äfven hos oss. Men med hvarje
dag visa sig allt tydligare tecken till lifvets och de uppvaknande lifs-
behofvens seger öfver de gamla utnötta och ofruktbara teorierna. Allt
högre höjas fordringärne på en uppfostran, som skall tillgodose, hela
menniskan hos det uppväxande slägtet, icke blott dess minne, såsom
det hittills för det mesta varit, utan hela dess både ^jäls- och kropps-
OM folkundervisningen i sverge: .	63

daning, dess praktiska anlag såväl som dess teoretiska, dess förmåga
att en gång uppfylla äfven medborgerliga värf. Rörelsen i detta fall
är redan på god väg. Äfven . i folkskolorna gymnasticeras och exer-
ceras, bedrifvas öfningar i trädgårdsodling och teckning o. s. v. — Den
fosterländska och medborgerliga andans väckande börjar blifva föremål
äfven för folkskolans verksamhet; och den nya andan i dessa skolor
visar redan sin återverkan på hela det öfriga skolväsendet, på hela
det medborgerliga och sociala lifvet.

Den strid hos oss rörande skolan, som, redan börjad vid de
gamla ståndsriksdagarne för fyrtio år sedan, upptagits vid den nya
på allmänna val grundade tvåkämmafsriksdagen, har väl ännu icke
hunnit längre än till uttalandet af de allraminsta fordringar, framtiden
ställer på skolan. Det gamla formalistiska systemets män förmå dock
icke bibehålla sin säkerhet. Äro ock framtidens förkämpar ännu få, —
deras åsigters seger kan dock icke förblifva oviss. Mycket, ja det
mesta beror härvid naturligtvis på de allmänna konjunkturerna så i
kyrkligt, politiskt och socialt som ekonomiskt afseende. Men sådana
dessa för närvarande arta sig, så försvagad som den intoleranta stats-
kyrkan blifvit, och så stark som den politiska och sociala utvecklingen
blifvit i riktning af medborgerlig frihet och sjelfstyrelse, och så starka
fordringar, slutligen, som den närvarande både allmänna och enskilda
hushållningen i deras, närvarande trångmål ställer på skolan att med-
verka till uppfostrandet af slägten, mägtiga af den förkofran, som
grundlägger och bibehåller både allmän och enskild sjelfständighet, —
har man större anledning än någonsin att hoppas uppå att timman skall
slå, då de vilsna viljorna måste sluta sig tillsamman om den skolreform,
som måste blifva en nödvändig följd af alla de reformer, som under de
sista femtio årens fredslugn förts till, en lycklig lösning.

Det är två problemer denna skolreform förnämligast har att lösa.
Det ena är ett afgörande i fråga om den uppgift staten har att upp-
fylla vid uppfostran och undervisning; — den andra är ett närmare
bestämmande af skolans pligt att uppfostra ï och genom den undervis-
ning den bedrifver.

I förra fallet föreskrifves reformen af den sociala utvecklingen
under det sista århundradet; i senare fallet förnämligast af den ställ-
ning kyrkan kommit att intaga och bör intaga i förhållande till det
medborgerliga lifvet.

I socialt afséende har samhället alltmera blifvit homogent demo-
kratiskt sinnadt. Staten har att rätta sig derefter i fråga om sitt
ingripande i den allmänna uppfostrans värf. Sådana förhållandena nu
i allmänhet äro, offrar staten jemförelsevis betydligt mer på ett fåtals
uppdrifvande till den högre bildning, som består i. examensläsning, i
s. k. humaniora, hvaribland de döda klassiska språken ännu intaga
64	OM FOLKUNDERVISNINGEN I SVERGE.

hufvudplatsen, än på massans allmänna undervisning i det första nöd-
vändiga. I Sverge särskildt är förhållandet i detta fall detta, att staten
på de 13,000 manliga, lärjungar, som besöka de skolor, hvilka för-
beredas för universitetet, offrar lika mycket som på de 500,000 man-
liga och qvinliga lärjungarnes första nödvändiga och allmänna un-
dervisning. Att detta icke är rättvisa, måste snart blifva allmänt
insedt. Det måste komma till en rättvisare bestämmelse, till ett efter
de nya sociala förhållandena afpassadt afvägande af statens uppoff-
ringar i detta fall, och detta, enligt vår förmening, i den riktning,
ått den mera speciella undervisning, hvilken bereder speciella
framtida, fordelar vare sig på yrkesvägen eller embetsvägen, måtte
alltmer och mer bekostas af lärjungarne eller deras föräldrar och
målsmän sjelfva; men att derimot den undervisning, som måste vara
gemensam för alla såsom grundläggning för all bildning, måtte be-
kostas af staten. Staten har, med andra ord, att tillgodose sjelfva
bildningens rot, d. v. s. folkundervisningen, och vårda dess högsta
blom, med hvilket senare, uttryck vi afse dess pligt att. vårda och
understödja vetenskap och konst i deras oegennyttiga sträfvanden.
All den mellanliggande undervisningen bor staten' endast hafva att
understödja, såvidt som det gifves fattigare föräldrar och målsmän,
hvilka icke hafva råd att bekosta bättre begåfvade barns undervisning
i de till examina och betyg och bestämda fördelar förande studier.

Detta är den grundsats, enligt hvilken skolans sociala reform
efter vårt förmenande bör genomföras. Staten kan ej hafva råd att
sträcka sjna 'uppoffringar längre, och dess ingripande bör icke heller
sträcka sig längre, så framt icke de gamla sociala orättvisorna skola
fortfara långt efter det att de sociala förhållanden, hvarpå de grun-
dades, upphört att bestå. Må sålunda staten, för att endast anföra
ett exempel, vårda sig om de klassiska språkens studium såsom hö-
rande till den högre bildningens upprätthållande och förkofran, detta
endast för såvidt som detta studium bedrifves oegennyttigt vetenskap-
ligt utan afseende på derigenom möjligen åtkomlig befordran i yttre
måtto. Vilja föräldrar och målsmän för öfrigt uppfostra sina barn i
klassiska studier står det dem naturligtvis fritt; men staten har icke
att bekosta dessa studier såsom examensstudier annat än undantagsvis
i form af understöd åt utmärktare anlag och sedan ynglingen eller
flickan hunnit så långt i ålder och i allmän bildning, att dessa anlag
kunna anses vara af gjorda.

Till lösningen af den sociala skolreformens problem hörer slut-
ligen också att bereda det qvinliga, slägtet samma ‘rättvisa eller samma
förmåner som det manliga i fråga om allmän uppfostran. Denna del
af problemet, lättare att lösa såsom den bordé vara, närmar sig hos oss
med stora steg ett afgörande. Men äfven i detta fall måste_ problemet
OM FOLKUNDERVISNINGEN. I SVERGE.	65

fullt genomföras. Samma grundsatser, som här ofvan framstälts rö-
rande statens uppofiringar i fråga om det manliga slägtets offentliga
uppfostran, måste äfven göras gällande i fråga oin det qvinliga slägtets.
Staten bör sålunda icke annat än undantagsvis och i form af understöd
hafva att tillgodose den del af qvinnans undervisning, som leder till
förmåner på yrkes- eller embetsväg, under det att den deremot bör
bereda fri folkskoleundervisning åt henne och för öfrigt i lika mån som
i fråga om mannén understödja och vårda sig om hennes oegennyttiga
sträfvanden i vetenskap och konst. Skulle staten åter anses behöfva^
betala undervisning till yrken och embeten, så borde den i detta fall
egna qvinnan en större frikostighet såsom den der hittills varit före-
mål för en orättvis njiigghet å statens sida, hvilken det borde åligga'
staten att i någon mån försona.	:

Skolreformens andra problem eller ordnandet af skolans verksamhet
med af seende på den uppfostran, som skolan bör hafva till sin uppgift,
beror till- sin lösning uppå den plats kyrkligheten skall hinna att in-
taga i samhällslifvet.

Såsom det nu är, oaktadt alla de åtgärder till medborger-
lighetens förmån staten vidtagit inom folkskolan på bekostnad af
den ensidiga kyrkligheten, — herrskar dock kyrkan ännu i folk-
skolans anda. Men det måste i detta fall gå så som det redan för
längesedan gått inom de högre undervisningsverken. Folkskolan måste
frigöras från kyrkans oråttm&tiga öfvervälde och blifvä samhällets,
blifva familjernas skola; hon måste organiseras inom sig enligt den
anda, söm råder inom dem och inöm samhället, oberoende af en uni-
formsmessig statskyrklighet.

Man har gjort och fortfar att göra allt hvad man förmår att söka
göra denna fordran misstänkt såsom ett uttryck af irreligiositet, in-
differentism, kristendomsfientlighet. Men kyrkan, de kyrkliga insti-
tutionerna äro icke identiska med religionen, — denna sanning ingår
nu alltmer i det allmänna medvetandet; och den redan hundraåriga
striden i detta fall har fört till de allt bestämdare resultater, som tagit
form i den allt medborgerligare uppfostran, som äfven folkskolan be-
drifver. Men problemet är ännu långt ifrån sin sjelfständiga lösning
hos de flesta europeiska folk; och förr än det kommit derhän, är
folkskolan, hur väl den för öfrigt än må tillgodoses, icke någon på-
litlig garanti för ett folks uppfostran i den riktning, som kan möjlig-
göra ett förbund mellan fria sjelfstyrda folk.

Religionen är den rätta uppfostrans grundkraft. Utan densam-
ma blir* all uppfostran onatur, blir den förderflig missbildning, blir
stympning och förvridning. Men sann religion kan ej tankas utan
frihet; och en kyrklighet, som är exklusivt konfessionel och unifofme-
5
6$	OM FOLKUNDERVISNINGEN I SVERGE.

rande medelst tvångsbestämmelser, förer ifrån religion i stället för att
befrämja religiositet.

Hela denna katekisation, som nu upptager en så betydlig del af
folkskolans tid, inåste, för att den skall kunna tjena religiositeten och
icke kyrkan, i grund och botten förändras. Den skall ersättas medelst
inlärandet af kristendomens enklaste grundsanningar, meddelade med
Kristi egna ord, och af en kortare religionshistoria, som visar kristen-
domens företräden framför alla andra religioner. Konfessionel alltså
«endast såvidt som Kristi egna satser, samvetsgrannt kritiskt fattade
och tolkade, äro en konfession* skall dock skolans uppfostran till reli-
giositet förnämligast bedrifvas i och med sannt religiösa lärares och
lärarinnors personliga inverkan på barnen. Den skall ingå såsom ett
lifselement i hela skolhållningen, men såsom fristående religionsunder-
visning endast meddelas muntligen.

Härmed beredes tid och utrymme för den medborgerliga under-
visningen i folkskolan, hvilken undervisning, rätt fattad, i sig sjelf
är religiös. Ty staten må vara »religionslos», såsom det. heter,
familjerna, individerna äro det ej, kunna icke ens vara det, så-
vidt som kristendomen, enligt7 historiens ojäfaktiga vittnesbörd, kan
anses hafva genomsyrat de kristna samhällena, — och det är de, som
skola handhafva undervisningen.

Detta problem löst, och den harmoniska uppfostran af själ och
kropp till Guds ära och brödrakärlekens förverkligande så inom sam-
hällena som mellan samhällena inbördes kan blifva en möjlighet.
Skolan skall då, för att särskildt framhålla detta, med kraft kunna
medverka till den kroppsuppfostran, som skall bereda nationérna till
sjelfförsvar, icke till anfallskrig.	-

Kyrkans, de statskyrkliga institutionernas uppfostran stod till-
samman med statens uppfostran af stående arméer, af prester och em-
betsmän o. s. v. Den skilde mellan själ och kropp, så att den sista,
såvidt det på skolan berodde, försummades till sin utveckling, och de
i fordna tider grundade orättvisorna i fråga om egendomens fördel-
ning och möjlighet af ekonomisk utveckling sålunda måste fortfara.
Den uppfostran åter, hvartill vår samtid och den närmaste framtiden
har att förändra och upphöja denna gamla i mångfaldiga riktnin-
gar exklusiva och klassmessiga och på kärlekslösa fördomar grun-
dade uppfostran, måste blifva en uppfostran af allas alla menskliga
anlag till den allmänna menniskokärlekens tjenst på nationel grund.

Sverge har nu endast börjat förbereda dessa begge problemernas
lösning. Striden i begge dessa riktningar är här i sitt första skede. —
Det enskilda initiativet, som i detta liksom i andra dylika fall, skall
förbereda problemernas lösning, har ännu visat sig föga eller intet
NUTIDENS KOMMUNIKATIONEN.	'	67

verksamt. Någon enskild skola, grundad pâ de åsigter här ofvan
framställs, har ännu icke kommit till stånd.

Längre har då i detta fall de begge andra skandinaviska länderna,
Norge och isynnerhet Danmark hunnit. I det sistnämnda landet har
den enskilda verksamheten redan framkallat omkring -sjuttio skolor,
• som i många fall grunda sig på den uppfattning af skolreformationens
problemer härofvan antydts. Norge har likaledes upprättat några dy-
lika. Sverge skall helt visst icke dröja att följa exemplet, liksom det
i andra fall, såsom t. ex. i fråga om det frivilliga skarpskytteväsendet/
tagit första steget. Och med denna hästiga blick på sjelfverksamheten
inom Skandinavien i den riktning, som förebådar ett frivilligt förbund
mellan inom sig fria folk till förverkligande af kristendomens kärleks- '
läror de särskilda folken imellan, helsa vi den om äfven aflägsna dag,
då tyskar och skandinaver, nära slägtingar såsom de äro enligt na-
turens ordning, och ovillkorligt drifna att närma sig hvarandra till
gemensamt försvar för den germaniska bildningen gentimot östra
Europas våldsbegär, skola med de öfriga det vestra och det södra
Europas folk ingå sitt stora fria förbund under ledningen af män,
. dem endast den pröfvade karaktershögheten och den större förmågan
göra till folkens ledafe.

Olof Eneeoth.

Nutidens kommunikationer.

Kulturhistorisk skizz.	'
/

L

- Vi lefra icke mera i korstågens eller religionskrigens, i successions-
tvisternas eller koloniernas tidehvarf, ja, vi hålla till och med på att
öfvervinna den »heliga alliansens» och dynastiernas period. Den tid,
som vi se randas är nationaliteternas och den fria samfärdselns., Hvad
franska revolutionen af 1789 icke kunnat undanrödja af föråldrade
elementer i vår verldsåskådning, det skall lyckas våra dagars väldiga
häfstång för framåtskridandet: de moderna kommunikationerna. De'
öppna och förbereda vägen för otaliga, ofta öfverraskande reformer i
det allmänna lifvet, hvilka nu uppfylla de löften, som revolutionen i
sin yrande framfart endast hann med att uttala. Kommunikationernas

/
68	NUTIDENS KOMMUNIKATIONER.

grundväsende ar af rent demolcratisk natur. Allt uteslutande och all
afstängning ,äro för dem förhatliga. Pä deras fana finnes icke »exklu-
sivitetens symboler». Med dem till häfstäng. har vår tids medvetande
satt yxan till absolutismens innersta rot: folkfiendskapen. Vänskap
emellan folken är nämligen för furstames bestånd hvad en förlikning
i ett tvistemål: den gör domaren öfverflödig och bidrager icke att
rikta hans biträden.

På ett sätt, men pä ett i högsta måtto ädelt och naturenligt sätt,
kunna de moderna förbindningsvägarné visserligen sägas befordra en
kosmopolitisk verldsåskådning. Men den kosmopolitism, som af dem
befordras, eger ingen likhet med den blod- och saftlösa skugga, som i
en del blaserade hjemor och hjertan intagit fosterlandskärlekens plats
och hvilken läras adepter behagat ge denna skugga af en idé titeln
»kosmopolitisk verldsåskådning». Revolutionen af 1789 nivellerade stånds-
åtskilnaderne och gaf med detsamma individualiteten ett högre be-
rättigande. Det höga mål, som menskligheten, med mer eller mindre
klart medvetande, genom utvecklingen af sina förbindningsvägar nu
sträfvar att uppnå, är å ena sidan raceåtskilnadernas upphäfvande, å
andra sidan att framdraga i ljuset och låta träda i verksamhet de
skilda folkens egendomligheter. Det råder härutinnan en viss analogi
med den stora revolutionens syften. Först genom att med större nog-
grannhet lära känna hvarandra skola folken förstå att rätt högakta
och erkänna de för hvarje nationalitet egendomliga goda egenskaperna.
Först genom att lära känna hvarandras ömsesidiga förtjenster och
brister, skola folken förmås att af hvarandra tillegna sig de förra och
* söka afhjelpa de senare. Kommunikationernas mångfald och utveck-
ling är sålunda en bundsförvandt till nationalitetsprincipen. Vår tids
kultur börjar också allaredan, till någon del åtminstone, intaga den
andliga ståndpunkt, der man fordrar detaljernas fulländning för att
taflan i dess helhet skall vara historiskt sann och tillfyllestgörande.

' AR mensldig samfärdsel är i det stora hela en utstrålning af
andens behof att meddela sig. Ju talrikare meddelandets former äro,
desto bättre blir, om vi så få uttrycka oss, tidehvarfvets drama utfördt
inför efterverldens blickar. Våra efterkommande skola i samma mån.
draga högre nytta och visare lärdomar af det stycke verldshistoria vi
nu göra, som det lyckas osö ätt i tydliga drag återgifva väsendet af
de sträfvanden som lifvat oss. Ju mera utförd i detalj taflan af vårt
lif således framställer sig, desto bättre har den närvarande tiden upp-
fyllt sitt kall såsom den efterföljandes läromästare: ett mål, för hvilket
det i Sanning lönar mödan att lefva. Men för att ge dessa detaljer
klarhet finnes intet medel så verksamt som en utvecklad samfärdsel
folken emellan. Detta ar vår tids praktiska filosofi och åt densamma
har tidehvarfvets intelligens egnat flere af sina bästa krafter, vare sig
NUTIDENS KOMMUNIKATIONER.	69

till utbildandet af sjßlfva de yttre form erna, mekanismerna i de skilda
branchema, eller det ändamålsenliga begagnandet af dessa, såsom stora
handelsföretag, vetenskapliga resor, den periodiska pressen m. m.

En sådan uppfattning af samfärdseln på jorden omfattar lika
väl allt slag af tanke- som ock varu-utbyte, ty varorna, detmenskliga
arbetets handgripligaste symboler, förflytta begreppet om det ena folkets
seder och sedliga kraft, till det andras åskådning och inför dess med-
vetande. Det är derföre varu-utbytet, handeln, har en djupt sedlig
betydelse, vare sig att ett folk står högt eller lågt på kulturutvecklin-
gens jakobsstege. Det är också derföre ett lands inre kommunikationer
ha en så stor betydelse och vigt, icke blott såsom häfstänger för den
inre rörelsen i och för sig, utan, äfven i internationélt afeeende. Först
genom utvecklade inre kommunikationer kunna alla ett folks verkliga
hjelpkallor göra sig gällande och dess förhållanden till andra nationer
antaga den form, och utsträckning att ett verkligt internationelt, ett;
verldshandelslikt varu-utbyte kan komma i fråga. Då, men också
först då kan ett folks kultur i förhållande till öfriga nationer fullt
motsvara ' sitt lands naturliga tillgångar och sitt egendomliga andliga
skaplynne. De omedelbara formerna, i hvilka det internationella varu-
utbytet, denna vigtiga faktor i all samfärdsel, rör sig, falla visserligen
mera inom hafs-, riktigare oceantrafikéns område, än inom rörelsens
på torra landet. Dock företer specielt vår egen verldsdel, Europa i
detta fall några glänsande undantag, såsom till exempel kan ses af
Frankrikes och Schweitz’ stora export landvägén. De franska lyxar^
tiklarnes föga skrymmande natur och dyra pris möjliggöra och be-
tinga, jemte modernas hastiga vexlingar, den snabbare jernvägstrans-
porten. Men de inom verldshandeln inflytelserikaste folken, britter och
amerikanare, äro likväl företrädesvis sjönationer och förmedla, sina
stora varu-utbyten hufvudsakligast genom skeppsfarten. Men om så-
lunda ångskeppsfarten i vår tid inom verldshandeln^ såsom sådan,
ännu tar försteget framför hvarje annat kommunikationsslag, så till-
kommer det oaktadt jernvägarne en större roll i kulturhistoriskt af-
seende. De — jernvägarne — förmedla menniskornas personliga sam-
färdsel, deras så att säga internationella umgänge med hvarandra i
ojemnförligt högre mån än ångfartygen. Detta är ett moment af rent
andlig betydelse, hvilket har haft och dagligen har oberäkneliga och
välsignelserika andliga inflytanden.

Men förbindningsvägame i våra dagar hafva antagit ännu en ny
form, och denna form är det i så hög grad underlättade, af tid och
rum nästan oberoende tankeutbyte, som menniskoma emellan möjlig-
gjorts genom den elektriska telegraf en. Väl förmedlas genom densamma
icke direkt något varu-utbyte och i internationelt afseende har denna
uppfinning på långt när icke en sådan betydelse som jemvägarnes
70

NUTIDENS KOMMUNIKATIONER.

väldiga nät kring jorden, men den är och förblir i alla fall en af, det
mensidiga snillets mest storartade skapelser. Den elektriska telegrafen
är den »mest jdeala» af alla förbindningsvägar mellan vårt slägtes
vidt skilda grupper, Ångskeppet är bundet vid hafvet, lokomotivet
vid den fasta jorden, men den elektriska gnistan flyger fram öfver
land och genom haf, utan att hämmas af vågor eller af vind, obe-
roende af klyftornas djup som af bergens höjder. Hon behöfrer, sin\
ideala natur likmätigt, i stället för dyrlagda jemskenor blott en jem-
förelsevis billig koppartråd och vida mindre förberedande arbeten.
Hon arbetar med små sinnrika apparater samt tager icke i anspråk
dryga koldepoter och kostbara skepp eller vidlyftiga tåg af vagnar.
Med förvånande hastighet har ock ett nästan fullständigt telegrafnät
inom 27 à 28 år blifvit utspändt öfver hela vår planet. Har ett snille
i Amerika gjort en upptäckt eller har något vigtigt händt hos våra
antipoder, så kan kunskap derom inom några timmar meddelas och
genom den periodiska pressen med ångans tillhjelp spridas i palats
och koja. I förhållande till de nu skildrade framstegen återstår på
rummets gebit ännu mycket för det mensldiga snillet att öfvervinna.
Men märkliga äro i alla fall de steg framåt vår tid uttagit äfven på
detta fält. Detta skola vi bäst komma i tillfälle att se då vi i det
följande kasta en, om än blott flyktig blick på de skilda kommuni-
kationsslagens utveckling.

Det har i alla tider gifvits vissa folk, hvilka af naturen, genom
en hos dem nedlagd drift att rikta sin verksamhet utåt, liksom blifvit
kallade att för sin tid i främsta rummet förmedla den yttre sam-
färdseln jordens skilda delar emellan. I forntiden då de kulturupp-
bärande folkens geografiska synkrets ännu var ganska begränsad var
Medelhafvet den enda sammanbindningsbanan och blott omkring dess
stränder kunde ett intemationelt lif komma i fråga. Till några stapel-
platser vid dess kuster förde visserligen långväga karavaner alster
från fjerran länder, men en internationel förbindelse med dessa af-
lägsna trakter kan icke sägas ha egt rum. För att väcka en sådan
till lif voro och äro ännu i denna dag karavaner, der sådana utgöra
enda befordringsmedlet, alltför otympliga fortskaffningssätt; de kunna
icke åstadkomma något lifligare utbyte. Det var alltså blott på
hafvets farleder som ett sådant kunde försiggå. Skeppsfarten be-
gränsades dock nästan uteslutande till Medelhafvet och, sedan Hansans
uppkomst, till Nordsjön och Östersjön. Först efter de stora upp-
täckterna i slutet af femtonde århundradet antog skeppsfarten en
verldsomfattande karakter. Nu förföllo ock de gamla karavanförbin-
delserna, Hafvet var öppnadt och en vèrldshandel blef möjlig. Medel-
hafvet upphörde att vara handelns centrum; dennas tyngdpunkt för-
flyttades tül Atlanten. Men de romaniska folken hafva aldrig utvecklat
'	NUTIDENS KOMMUNIKATIONER.	71

stor eller ihållande energi till sjös och ehuru omkastningen i handelns
riktning var fullständig, antog dock sjelfva varu-utbytet icke några
kolossala proportioner förr än mera aktiva folk, holländare och engels-
män, blefvo herrar på hafvet. En ensidig kolonial- och handelspolitik
förhindrade dock äfven under deras flagga en friare intemationel rö-
relse. Då väcktes plötsligen ett nytt lif i alla kulturförhållanden ge-
nom tvenne vår tids följ drikaste tilldragelser, det nordamerikanska
frihetskriget och franska revolutionen. Den sistnämnda inverkade på
det sätt direkte på verldshandelsförhållandena, att de efter densamma
följande långvariga krigen befästade England i sin magtställning på
hafven.. Men historien förberedde emellertid en konkurrens för det
stolta Albion och det utom det månghöfdade Europa. Förenta Sta-
ternas lösslitning från England betydde väl under de första decennierna
icke särdeles mycket. Europa var då sysselsatt med lösningen af sina
inre frågor. Men när »den heliga alliansen» år 1815 lyckats kasta
sin täckmantel öfver alla de ännu outredda problemema och allt blef
tyst i Europa som på en kyrkogård, då började det fria .landet der-
borta göra sig gällande. Hela den fordna kolonialpolitiken var kastad
öfrer ända, kolonierna ville andas och lefva på egen hand. Sydamerika
bevisade detta snart genom att afskudda det pyrèneiska oket; likaså
Centralamerika och Mexiko. Det var den första farliga stöten åt
Europas handelssupremati och den stora unionens raska utveckling
har ådagalagt att icke ensamt den gamla verlden har en hög kultur-
mission att uppfylla. Verldshandeln rycktes ur exklusivitetens bojor
och blef ett commune bonum, I denna riktning har dess utveckling
fortgått intill våra dagar, såsom af Australiens och i senaste tiders
Kanadas sjelfständiga hållning kan ses. Till och med det gamla Indien
har afskuddat sitt köpmannaväldes fj ettrar samt går en bättre framtid
till möte. För hela denna stora revolution i alla för Europa trans-
oceaniska förhållanden hafva vi att tacka den nordamerikanska unionen
och de rent demokratiska inflytanden, hvilka genom densamma vunnit
burskap inom den nyaste historien och der mägtigt medverka till be-
stämmandet af verldsutvecklingens öden.

Hand i hand med dessa fria syften gå i Europa liberala reformer
i tull-lagstiftning, passväsende m. m. Den af allt detta framkallade
rationalistiska riktning i sinnena gaf ökad fart åt studiet af natur-
vetenskaperna. Ur denna rika jordmån uppspirade de stora upp-,
finningarne och ett af dessas praktiska resultat blef, bland annat,
möjliggörandet och ^utvecklingen af de moderna kommunikationerna.
Äfven på detta fält, liksom öfverallt, hafra folken af brittisk härkomst
tagit första steget och gått längst, men nutidens förbindningsvägar äro
af alltför allmän natur att kunna intvingas i något inskränknings-
system af hvad slag det vara må. De fordra tvärtom, i öfverensstäm-
72	NUTIDENS KOMMUNIKATIONER.

melse med sin natur, en allt större och större utbredning öfver hela
jorden..

En kort historik af dessa vår tids förnämsta häfstänger för framåt-
skridandet torde icke sakna intresse.

II.	-	- ;	.

Vi vända oss först till ångskeppsfårten. Här finna vi, liksom i
så många andra afseenden som röra verldskultur och verldshandel,
att hedersrummet tillkommer de tvenne stora banérförarné för den
mensldiga kulturen, England och Amerika. Den allraförsta ångbåten,
Fultons »Clermont»», uppträdde såsom bekant år 1807 i Amerika, och
amerikanskt var också det fartyg, som med tillhjelp af ånga först
öfverfor Atlantiska oceanen från Newyork till Liverpool. Det var
»Savannah» år 1819. Behofvet att stå i en snabb förbindelse med den
»gamla verlden» dref sålunda hastigare frukter hos de ungdomsfriska
amerikanarne än i det mera betänksamma Europa. Men de gjorda
försöken voro dock blott enstaka, och först tjugu år senare kan den
atlantiska ångbåtsfarten anses ha tagit sin egentliga början. Inom
flod-, kust- och innanhafsrörelsen hade ångan emellertid utvecklat sig
vida raskare. Redan år 1830 egde England 315 och år 1848 1,100
ångare. Inom denna tidrymd faller också propellerns uppfinning ge-
nom Ericsson år 1837. Längre fram skola vi, meddela en statistisk
tablå öfver det nuvarande antalet ångare på jorden; nu gå vi att i
några lattä drag fullfölja den korta ski^zen af ångskeppsfartens ut-
veckling. Sedan det år 1838 faktiskt konstaterats att äfven längre
resor med endast ånga som drifkraft voro utförbara, dröjde det icke
länge innan talrika ångare plöjde oceanens farvatten. Det första ång-
fartyg som gjorde en resa mndt omkring jorden, år 1842, var engelskt.
Huru mäktigt skulle icke detta nya fortskaffningsmedel ingripa i alla
internationella "förhållanden och hvilket dittills oerhördt, knappt anadt
omfång har icke all trafik sedan dess antagit.

Den form af den allmänna samfärdseln som först i stort begag-
nade sig af ångfartygens förmedling var postbefordringen. Trots segla-
tionskonstens utveckling i jemnbredd med ökad kunskap om hafvet,
dess strömmar, vindar etc. behöfver en seglare från England till New-
york 32 dagar. En ångare' tillryggalägger detta afstånd på 12 dygn.
Till Calcutta åtgå med segel 100—110 dagar, per ånga 68. Engelska
regeringen afslöt derföre också i betraktande af tidsbesparingen redan
år 1840 med 8. Cunard i Halifax ett kontrakt om postbefordring på
linien Liverpool, Halifax, Quebec, Boston, två gånger i månaden per
NUTIDENS KOMMUNIKATIONER.	73

ângbât emot en ärlig ersättning af 1,170,000 R:dr. Denna »Cunard-
linie» räknar nu 38 ångare. Äfven andra länder följde exemplet, och
sedan år 1845 erhöll äfven Indien en direkt ångbåtsförbindelse med (
England. Detta skedde genom det mest storartade kommunikations-
bolag, som våra dagar hittills haft att uppvisa, och hvilket tillika åtog
sig postbefordringen från England till Indien. Vi mena «Peninsular
and .Oriental Steam Navigation Company». Dètta bolag begagnar sig
af. jernvägsförbindelsen emellan Medelhafvet och Röda hafvet öfver
Cairo. Posten anländer med ångare till Alexandria, följer jernvägen
till Suez, går åter ombord på kompaniets skepp och följer vidare till
Port S:t Galle på Ceylon, centralstationen för den indiska (orientaliska)
posten. Till denna resa åtgå enligt Berghaus’ Chart of the WörWfråni

Southampton till Gibraltar5 dygn.
Gibraltar	» Malta				 4	»
Malta	» Alexandria....!.   	3| »
Alexandria—Suez (per jernväg 10 timmar)... J »
Suez—Aden (öfver Röda hafvet)........	  6	»
Aden—Port S:t Galle..		...11 »
,	/	! ‘	summa 30 dygn.
Och vidare med kompaniets skepp:
S:t Galle—Singapore			7 dygn
Singapore—Hongkong....  	; 8 »
Hongkong—Shanghai.!...			5 » z
Shanghai—Yokahama (Japan)...	 5 » 25 dygn.

Från sistnämnda ort vidtaga det amerikanska
bolaget »Pacific Mail Steam Ship Company’s» ång-
båtar och gå från:

Yokahama till S:t Francisco .............. . 20 dygn
S:t Francisco till Panama..... ........ 15 » 35 dygn.

Vill man fortsätta resan så genomila vi Panamanäset per jernväg
på 4 timmar till Colon (Aspinwall) vid Mexikanska viken och komma
vidare derifrån på 19 dagar öfver S:t Thomas till Southampton i Eng-
land. .Till en rundresa kring jorden skulle således icke åtgå mera än
tillsammans 104 dagar. Enligt geografen Behms uppgift skulle kost-
.naden för hela denna »tour» uppgå till 4,500 à 4,800 R:dr, sv. Hvad
. skulle icke en dylik. resa ha erfordrat i tid och kostnader för ännu
knappa tjugufem eller trettio år sedan? Men vi återvända till »Pe-
ninsular and Oriental'Steam Navigation Company». Detta väldiga bolag
har 53 ångare af tillsammans 86,411 tons drägtighet, och segelfartyg
för transport af 1 kol och proviant af 14,627 tons. Dessutom syssel-
sättas årligen 170 segelfartyg for anskaffandet af kol, hvaraf i medeltal
förrådet är. 90,000 tons. Alla kompaniets ångare äro så inrättade att
74	NUTIDENS KOMMUNIKATIONER.

de kunna förvandlas till transportfartyg för trupper. Under Krim-
kriget hemtade kompaniets ångare från Indien, utan att afbryta post-
befordringen, 1,800 officerare, 60,000 soldater och 15,000 hästar. På
dess ångare bespisas dagligen 10,000 personer. Det har egna pensions-
inrättningar för sina tjenare, skolor m.m. Kompaniets fasta och lösa
egendom uppskattades år 1866 till ungefär 80 millioner R:dr. Om-
sättningen nämnde år var: inkomster 38,449,368 R:dr sv. och utgifter
35,586,982 R:dr, lemnande alltså en behållning af närmare S-millioner
R:dr, »hvilket dock af direktionen betecknades såsom en ogynsam
budget.» Det stora engelska bolaget har i senare tider erhållit en
mäktig konkurrent i de franska ångbåtarne, tillhöriga en nästan lika
storartad institution, »Messageries Impériales», som egnat sig åt samma
linier. Huru liflig bref- och passagerarerörelsen på dessa linier måtte
vara kan slutas af det värde, hvartill handelsomsättningen emellan den
aflägsna Orienten och Europa uppgår. Indiens varuomsättning uppgår
årligen till ett värde af 2,160 millioner R:dr, och handeln på Kina
stiger också allaredan till halfannan milliard riksdaler. Härtill komma
ännu öppnandet af handelsförbindelser med Japan och Siam samt
Australiens snabba uppblomstring. Från Port S:t Galle går också en
direkt postångbåtslinie öfter Melbourne till Sidney, och det egendom-
liga fallet eger härvid rum att denna australiska metropol för sin
postförbindelse med England, resp. Southampton, såväl via Suez som
ock via Panamå jemnt behöfter 54 dagar. De transatlantiska och
Stillahafs-ångbåtslinierna å ena samt Suez-linien,. den s. k. »överland
route» å andra sidan kunna således på sätt och vis anses såsom kon-
kurrenter hvad post- och passagerarebefordran på Australien vidkom-
mer. Den betydliga guldexporten från Australien till England, år 1865
för mer än 90 millioner R:dr, tager dock vägen öfter Panamå. Hvilken
egendomliga vigt den »stora Orienten», Indien och Kina, ha inom
verldshandeln kan bäst slutas af den mängd silfver som allenast via
Egypten årligen från Storbrittannien utföres till dessa länder, hvilkas
varor Europa till en god del måste kontantera med silfver. År 1863
utfördes t. ex. allenast från England till Kina omyntadt silfver till ett
värde af 2,586,309 pund och till Indien för 6,229,439 eller tillsammans
motsvarande ett belopp af närmare 160 millioner R:dr. År 1865 hade
detta belopp betydligt nedgått, måhända i följd af den efter upprorets
dämpande större utskeppningen af bomull från Amerika, hvarigenom
den indiska marknaden trycktes.

Man skulle tro, då man sålunda på ett håll slår omkring sig med
milliarder, att verldshandeln huftudsakligen tagit denna riktning, men
detta är ännu på intet sätt fallet. Väl har den »stora Orienten» tungt
lagt sig i vigtskålen af Europas handelsbalans, men centralpunkten för
jordens varu- och penninge-fluktuation är ännu Atlanten, den gamla
NUTIDENS KOMMUNIKATIONER.	75

Atlanten, pä hvars vestra kuster allt intill 35° nordlig bredd det
engelska språket för handelns talan och på hvars östra strand det
stolta Albion tronar. På dess våg är utbytet tiofaldt större än på
alla andra haf tillsammantagne. Man behöfver härvid ju ock blott
betänka att en stor del af Englands manufakturutförsel, dess förnämsta
bomullsim- och export, en del af Frankrikes siden-, vin- och annan
export samt Westindiens och Brasiliens handel gå öfver detta haf,
liksom äfven att Amerikas export af säd, trävaror, pelsverk samt Ka-
liforniens och Australiens guld och Mexikos silver taga samma väg.
Huru ofantligt mycket mindre var icke all omsättning ännu för en
femtio år sedan? . Det är de inre kommunikationernas utveckling som
framkallat dessa jätteproportioner ihom verldshandeln. Största anparten
af dessa värdeartiklars transport kommer nu väl på ségelfartygen och
förmedlas af engelska och amerikanska rederier, men för de dyrare
artiklame och passageraretrafiken har ångan trädt i främsta rummet.
Samma förhållande gör sig gällande inom en af våra vigtigaste kultur-
företeelsers område, utvandringen. Från Liverpool, Hamburg, Bremen,
Antwerpen, Havre m. fl. orter gå verkliga karavaner af emigranter
»per ånga» till den nya verlden.

För att lemna läsaren en öfversigt af huru jordens till antalet
ungefär 9,000 ångfartyg fördela sig på de skilda länderna meddela vi
här följande. I början af år 1866 räknade

Örlogs- Koopverdi-
ängare. ångare..

Storbrittannien........................................   447.	2,718.
och dessutom Brittiska Amerika...........................  —	213.
Australien-,..........................................................................................................................................-..........................................    —	129.
Indien.............................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................. . —	54.
Nyå Seeland.............................................. —	33.
Westindien................................................:............................................................................................. —	27.
Förenta Staterna (värde 111,377,964 doU.) .............2,270.
»..............................................» på Mississippifloden.................................................................... r —	910.
Frankrike 1867.................................................................................................................................. 340.	345, (1864)
Italien....................................................................................................................................................       92,	90.	(1865)
Spanien......................................................................................................................................................   97,	127»	(1863)
Ryssland.....................................................................................................................................................................................................  263.	—	(1864)
Sverge och Norge (enl. Behm)......................................................... 400,
Österrike...................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................... 66.	71,
. Preussen- -......^................................................................................................................................................................................................................................. ; 40.	—
Nordtyskland....................................................................................................................................................................................... —	* 249.
Danmark....................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................... ................................................82.
Brasilien....................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................... 58.	—
Nederländerna................................................................................................................................... 57.	—
76	NUTIDENS KOMMUNIKATIONER.

Finland................................................  —	48.

Turkiet............................................       30.	—	:
Siam............................................................................................................................................................................... 30.
Portugal......................     17.	'—
Paraguay............................................................................................................................................................................................................................................................................ 16.
Chile............................................................................................................................................................:.................... 12.
Peru................................................     10.	—	x

Grekland;............................................    10.	—

Belgien............................................          ~	8.

O. S. V.

Emigrationen är onekligen det vigtigaste momentet i Europas och
Amerikas internationella förhållanden, det är, för att tala i handels-
termer, en passiv export af icke blott kapital och arbetskraft — utan
äfven af intelligens. Det lilla Europa, understödt af sin gamla kultur
och det andliga kapital den sammanhopat, skall ännu en tid bortåt
kunna hålla stånd mot dessa »kraftaftappningar», men »engång skall
komma den tid» då denna export på intet vis mera är lönande, och
då äfven den nya verlden skall visa sig mera kritisk i upptagandet af
»Europatrötte» utvandrare.

Att emigrationen från Europa inom den korta tidrymden af 20 år
tagit en sådan fart kan utan fara för misstag till en icke oväsentlig
del tillskrifvas de i allo underlättade kommunikationsvägarne, särskilt
jernvägarne, som bokstafligen öppnat kontinentens innersta. Att det
oåktadt företrädesvis sjönationer rekryterat utvandringens leder kom-
mer sig deraf att sådana folk i alla tider ådagalagt en större vand-
ringslust. Men man behöfver blott ha rest än så litet t. ex. i Tyskland,
som dock är ett ganska kontinentalt land, för att öfvertygas om huru
mägtigt jernvägarne ingripit och ingripa i emigrationsrörelsen. -

Jemvägarnes historia är kort, den har, kommen i gång, med
feberaktig hastighet utvecklat sig, och jernskenor äro i närvarande
tid lagda öfver vår jord till en längd af väl 20,000 geogr. eller 14,000
svenska mil. Af jordens 1,350 millioner invånare komma således 69 000
menniskor och af dess yta, 2,441,640 qvadratmil, 124 qy. mil på hvarje
geogr. mil jernväg, och dock är det egentligen blott Europa, Nord-
amerika och delar af Indien som ha fullständiga jemvägsnät; Afrika,
Nya Holland, största delen af Asien och Sydamerika befinna sig först
vid begynnelsen af en jernvägskultur.

Att begagna jernskenor till vägar är icke någon ny idé; de före-
komma redan för längre tid sedan vid tyska och engelska grufvor.
Men att använda ånga såsom drifkraft på desamma är en engelsk
uppfinning. Redan år 1814 använde George Stephenson en liknande
maskin i Newcastle, men först år 1830 lyckades dét honom att få sin
idé praktiskt användbar. Det var den 15 September som Manchester
NUTIDENS KOMMUNIKATIONER.	77

—Liverpool-banan Öppnades. I början stötte den nya idén pä mänga
svårigheter öch starka tvifvel om sin national-ekonomiska nytta. Det
var isynnerhet de engelska jordegarne som motsatte sig .de nya vägarne
såsom ett. ingrepp i deras rätt till jorden. Äfven arbetarne befarade
ätt deras industriella intressen skulle lida. Småningom vann dock en
bättre insigt rum, och nu började jernvägsanläggningarne taga fart i
England. »De engelska jernvägarnes historia», säger den förut af oss
citerade E. Behm, »kan särskiljas i fem perioder: 1. Försökens period
frän år 1820 till 1830; 2. barndomens period, 1830—1845; 3? jernVäg-
maniens -period, 1845—1848; 4. perioden för de stora kompaniernas
konkurrens, 1848—1859; och 5. de stora företagens period sedan år
1859.» — Det storbrittanniska jernvägsnätet, omfattande 2,882 geogr.
mir banlängd, visar oss att i sjelfva England de flesta banor ha en
riktning emot metropolen Lohdon. Dock är äfven å andra sidan tillika
hvarje större och mera betydande stad en centralpunkt för sig. Den
princip som genomgår banornas anordning karakteriserar landets po-
litiska och sociala föfhållanden. I England inrymmes en rättvis be-
tydelse åt alla vigtigare punkter, och det trots hufvudstadens verlds-
ställning. Så ha t. ex. Liverpool och Manchester ganska väl vetat att
göra sig gällande, det förra såsom landets kömmerciella, det senare
såsom dess industriella hufvudpunkter, medan hedérsrummet inrymts
åt London, Englands och verldens största penningemarknad. Alla Eng-
lands jemvägar äro privatföretag. I det centraliserade Frankrike och
det jemväl romaniska Spanien sammanlöpa alla linjer i Paris öch
Madrid; Italiens och Tysklands jemvägssysterner bära tydliga spår af
dessa länders först nyligen upphäfda politiska splittring, och. i Belgien
synes tydligt att landet har flere lika vigtiga städer att uppvisa. Nord-
amerikas jernvägar vitsorda genom sina talrika centralpunkter 4en
federativa oafhängigheten. Sålunda har folkegendomligheten i hvarje
större samhälle äfven påtryckt de inodema kommunikationerna en
likhetsstämpel med det politiska och sociala lifvets öfriga former. —
I de flesta länder har staten tagit initiativet vid jernvägsanläggnin-
garne, men småningom antingen öfverlemnåt desamma åt bolag eller
concessionerat nya dylika. Äfven garantier från statens sida för en
viss ränta å de i jemvägar nedlagda kapitaler förekomma i stor skala
samt ha i icke oväsentlig mån bidragit att lifva företagsamheten.
Denna princip har isynnerhet i Frankrike, sedan år 1859, blifvit rå-
dande. Staten garanterar nämligen i sistnämnde land kapitalets amor-
tering och ett minimum hf ränta. Det skulle föra oss för långt att
här genomgå alla de system och principer som i de skilda länderna
följts vid jernvägsanläggningarne; yi inskränka oss till att lemna en
statistisk öfversigt af jernvägamés banlängd i de skilda länderna och
invånartalets förhållande dertill, enligt Béhm:
78	NUTIDENS KOMMUNIKATIONER.

Jernvägs-

Land.	längd i

geogr.mil.

Nordamerikanska	Unionen.... 7,002.
Storbritannien &	Irland ...;... 2,882.

Tyska stater................ .   2,864.

Nordtyska förbundet................ 1,494.
Preussen................... 1,257.

‘ Österrike ...................... 831.

Sydtyskland................. ..... 551.

Frankrike....................... 1,955.

Indien........................ 733.

Italien........................... 697.

Spanien.............;............. 676.

Ryssland	i	Europa.............. 602.

Kanada..........................   421.

Belgien........................... 346.

Sverge............................ 222.

Schweitz......:................... 179.

Nederländerna....................  152.

Portugal............'.............. 94.

Brasilien ......................... 94.

Cuba............................... 86.

Chile............................   73.

Victoria (Austr.).................. 72.

Danmark............................ 64.

Egypten..........................   61.

Argentinska Republiken.....	50.

Nya Braunswig...................... 43.

Europeiska Turkiet................. 37.

Mindre Asien....................... 31.

Nya Syd-Wales...................... 31.

Java..............................  22.

Nya Skottland...................... 20.

Mexiko........*.................... 17.

Syd-Austr alien.................... 16.

Kapkolonien........................ 14.

Brittiska Guyana .................. 13.

Peru............'.................. 12.

Nya Granada.......................  10.

Paraguay........................... 10.

Norge..............................  9.

Qveensland.......................... 9.

Ceylon ............................. 8.

Algerien............................ 6.

Canterbury.........................  4.

Jamaica............................  3.

Venezuela .........................  2.

Natal...........................   0,4.

Antal invånare

Land.	på lgeogr.mil

jernväg.

Nordamerik. Unionen....:	4,560.

Nya Braunswig.............. 5,860.

Kanada...................   7,000.

Canterbury................  8,500.

Victoria................... 8,800.

Qveensland................. 9,750.

Sydaustralien............. 10,370.

Storbritannien och Irland 10,390.

Brittiska Guyana.......	12,500.

Nya Syd-Wales............  13,000.

Schweitz ................. 14,000.

Belgien .................. 14,150.

Sydtyskland................15,500.

Cuba...................... 16,240.

Nya Skottland............. 16,600.

Sverge...................  18,500.

Preussen.................  18,770.

Frankrike................. 19,470.

Nordtyskland.............. 19,600.

Spanien............,...... 24,100.

Nederländerna............. 24,340.

Tyska stater ............. 24,560.

Danmark................... 25,100.

Chile..................... 27,000.

Argentinska Republiken 282,000.

Kapkolonien............... 35,450.

Italien................... 35,740.

Österrike...............   39,200.

Portugal................   42,400.

Egypten................... 70,600.

Brasilien..............'	90,400.

Ryssland i Europa......	112,500.

Paraguay................. 134,000.

Jamaika.................. 147,000.

Norge.................... 189,000.

Peru....................  208,000.

Ceylon................... 240,000.

Indien................... 259,000.

Europeiska Turkiet.....	286,000.

Nya Granada.............. 290,000.

Mindre, Asien...........	348,000.

Natal.................... 394,000.

Mexiko................... 483,400.

Algerien................. 487,000.

Java..................... 620,500.

Venezuela.............  1,100,000.
NUTIDENS KOMMUNIKATIONER.	79 ’

Såsom vi se af ofvanstående står Unionen främst i hvardera ledet.
Men härvid bör iakttagas att flertalet af de nordamerikanska jern-
vägarne äro enkelspåriga, då deremot t. ex. i Storbrittannien de dubbel-
spåriga banorna förhålla sig till en enkelspårig som 7 till 5 och i
sjelfva England som 2 till 1. Den relativt glesa befolkningen i uni-
onens stater betingar också ett lågt invånartal per banmil.' På de
skilda verldsdelarne fördelade sig jemyägarnes längd sålunda år 1866:

Europa...... 10,778	geogr.	mil.

Amerika..... 7,855	»	»

Asien.......	794	»	»

Australien..	131	»	»

Afrika.....	81	»	»
Summa 19,689	geogr.	mil.

Hvad åter invånartalet på hvarje geogr. mil jemväg vidkommer,
visar naturligtvis det tätt befolkade Asien de klenaste resultat och det
glest befolkade Nordamerika det vackraste. Ytinnehållets förhållande
till jemvägslängden bereder deremot Europa en afgörande och rättvis
seger. Följande öfversigt må belysa förhållandet.

Invånare på g. qv. mil yta på

1 g. mil jemväg. 1 g. mil jemväg.
Nord- & Centralamerika		6,600.	55.
Europa				 26,400.	16|.
Australien			 29,000.'	1,230.

Sydamerika................. ......... 92,000.	“ 1,245.

Afrika.............................. 900,000.	9,298.

Asien............................... 1,000,000.'	- 1,027.

, Vi öfvergå nu till elektriska telegrafen. Om jernvägame på 37
år vunnit den utsträckning att deras längd är 3| gånger jordens om-
fång,1 så har dock telegrafen betydligt öfverflyglat denna utveckling.
Under sin tjugusjuåriga tillvaro hafva dess linier nått en längd af 8|
gånger jordens omkrets. Enligt Behm var totallängden af alla linier
tülsammantagen vid 1867 års början minst 45,000 geogr. mil. Detta
miltal fördelar sig som följer på nedananförde länder, dock anmärka
vi att detaljuppgifterne till större delen härleda sig från år 1865,
några gå till och med ännu längre tillbaka, och att proportionen af
banmil till invånartalet blott må betraktas såsom en ledtråd i allmän-
het, utan all pretention att till »punkt och pricka» vara exakt.
80	NUTIDENS KOMMUNIKATIONER.

Land.	Telegraf- längd i geogr. mil.	Antal invånare på hvarje g. mil telegraflängd.
Unionen						11,325.	3,350.
Tyska telegraf-förbundet..	6,606.	11,820.
Ryssland					4,916.	15,715.
Frankrike.........			3,998.	9,500.
Storbrittannien och Irland	3,484.	8,300.
Indien....				2,545.	77,000.
Turkiska riket			1,853.	. 20,500.
Italien							1,756.	13,000.,
Australien (1864)				1,482.	1,000.
Kanada			1,080.	3,360.
Sverge (1865)			750.	5,600.
Schweiz					480.	5,000.
Holländ. Ostindien............	357.	54,200.
Norge..................			350.	4,900.
Belgien	..:			250.	20,000.
Chile.....							229.	7,800.
Kapkolonién 				135.	2,000.

O. S. V.

Dessutom finnas ännu 2,125 geogr. mil underhafstelegrafledningar,
hvaraf 890 mil komma på de stora transatlantiska och 1,235 mil på
andra mindre, submarina linier. — Med undantag af den atlantiska
telegrafens historia, som säkert ännu är i våra läsares färska minne,
intaga tvenne stora kontinentala linier det intressantaste rummet Dessa
äro linien tvärs igenom den nordamerikanska kontinenten från Newyork
till San Fransisco med en längd af 865 geogr. mil, färdig år 1862,
och den siberiska telegrafledningen från Kasan, vester, om Uralberget,
tiU Kiachta vid kinesiska gränsen, en längd af 400 svenska mil. Denna
linies fortsättning till Berings sund samt fortsättning och förening med
British-Columbia-ledningarne torde icke låta alltför länge vänta på sig.
Dess utsträckning åt öster till Nikolaj efsk vid Amusflodens mynning
skulle vara fullbordad redan år 1867, — Telegrafförbindelsen mellan
Europa och Indien går öfver Turkiet och Persiska,viken till Sinds
utlopp. Om'denna linies betydelse samt i allmänhet om de stora
telegrafliniemas betydelse i politiskt afseende skola vi tala i nästa af-
delning. Här tillägga vi endast att flera djerfva projekter äro å hane,
beträffande nya transatlantiska telegraflinier, bland andra en öfver
Island till Labrador samt en öfver Bermudas-öarne och Azorerna till
Lissabon. Den enda verldsdel som hittills icke står i telegrafisk för-
bindelse med den öfriga verlden är Australien, dock arbetas äfven
starkt på en förbindelse emellan Queenstown och Carpentaria-viken på
NUTIDENS KOMMUNIKATIONER.	81

Nya Hollands norra kust. Pâ en fortsättning derifrån till Hongkong
eller Singapore torde det företagsamma och ihärdiga engelska handels-
sinnet, att icke säga snillet, knappast länge låta vänta. England måste
genom snabba förbindningsvägar söka att centralisera sin styrka i den
aflägsna »stora Orienten».

hl

Vi ha i det föregående endast kunnat antyda de allmänna prin-
ciper, hvilka lika ofta omedvetet som medvetet legat till grund för de
skilda folkens utvéckling med afseende å kommunikationerne. Men
om vi utbreda en kommunikationskarta framför oss, så skola genast
vissa genomgående egendomligheter falla i ögonen. Medan t. ex.
Frankrike och Belgien medelst kanaler, jernvägar och telegrafer gjort
allt för den inre samfärdselns underlättande och genom billiga, i
Frankrike för vissa fall reglementerade taxor sökt gifva industrien fart,
sträfvar Tyskland synbarligen efter enhet i sina förbindningsvägar samt
efter att vinna hafshamnar, afsättningskanaler för éin inre produktivitet
I Rysslands jemvägsföretag göra sig de tveime grundsatserna militär-
intresset och öppnandet af spanmåls-distrikterna tydligen gällande;
men czarrikets ( konseqventa politik har icke heller förbisett vigten af
dess välde i Asien, och »siberiskt-uralska» kommunikationer stå jemväl
på dagordningen. Förbindelsen per telegraf har också allaredan nått
den'yttersta östern. Man ser af allt att Ryssland méd jernvägsskenor
och telegraftrådar sträfvar att tijl ett helt sammankedja de heterogena
elementer, hvaraf det är sammansatt. Det sista företaget i detta syfte
är den i år påbörjade jernvägsanläggningen från S:t Petersburg till
Helsingfors. Redan förut blef Finland, sedan orientaliska kriget, ge-
nom ett telegrafnät, som är rysk statstillhörighet, inneslutet i kejsar-
rikets stora telegrafsystem.	'

Skandinavien har under en följd af tio år kraftigt arbetat sig upp
inom sina tre folkgrupper, men dess kommunikationsväsende har hit-
tills lidit af en viss isolering brödrafolken emellan. Den nyaste tiden
har sökt och söker godtgöra detta fel, och man kan ega grundad för-
hoppning att vi innan början af sjuttiotalet gjort oss tjenstbara alla
möjligheter söm förefinnas till en nära anslutning äfven i detta af-
seende med våra nordiska bröder, öfter Danmark står Sverge-Norge
i - telegrafisk förbindelsé med den stora verlden, och upp emot' norr
har det öfter Torneå elf räckt en vänlig hand åt det med ett oblidt
öde kämpande Finland. Telegraftaxan är jemförelsevis billig, då man
tager,de stora afstånden med i beräkningen, och detta meddelningssätt

'	' 6
82	NUTIDENS KOMMUNIKATIONER.

anlitas också ganska flitigt. I Norge ha till och med ambulatoriska
telegrafer kommit i bruk för att signalera fiskstimmens uppträdande
utmed kusterna, och det till mycken båtnad för det vigtiga fiskeriyrket.
Ehuru egentligen stående blott vid sidan af ~vårt ämné kunna vi dock
här icke underlåta omnämna, att hvad den internationella samfärdseln
vidkommer, ett land med det läge, som Sverge har, bör fästa mycken
vigt vid utvecklingen af en tidsenlig rederirörelse. I detta afseende
är icke allt som det kunde vara, och skulle icke Norge uppbärar den
skandinaviska flaggan så högt, så skulle snart det Vexande nordtyska
förbundet ha öfverflyglat oss.

Mest egendomligt och i sanning gigantiskt är det system som
England följt i sina kommunikationers utdaning. Här möta oss lika
djerfva som djupt genomtänkta och konseqyent genomförda planer
samt energiskt upprätthållna idékombinationer, hvilkas like intet annat
folks historia har att uppvisa. Man behöfver här endast ihågkomma
det vackra schackdraget af ön Perims besättande för att paralysera
den förste Napoleons plan att öfver Egypten angripa Englands då-
varande Achilleshäl, Indien. ' England är en ö, derföre har dess folk
icke kunnat utbreda sig till ett stort kontinentalt rike, men af alla
jordens nationaliteter är i alla fall den brittiska den, som gjort och
gör de största eröfringar. Dess senare historia företer icke ett enda
decennium af fullkomligt oafbruten fred, ehuru de krig England fört
och för icke hafva någon motsvarighet i de öfriga civiliserade folkens
utvecklingsgång. De engelska krigen äro icke blott eröfringskrig, de
afse mera moraliska än blott landvinningar, ehuru de ofrivilligt haft
de senare till biresultat; de kunde fasthellre kallas kulturkrig, en in-
telligensens kamp mot barbariet och stillaståendet på jorden. Eng-
land har lika väl kufvat stora nken, såsom Indien, som det åt sin
kultur eröfrat hela och nästan obebodda verldsdelar, såsom Nord-
amerika och Nya Holland. En, men blott i yttre måtto liknande före-
teelse, är visserligen Sibériens ockupation genom ryssarne, men huru
oändligt långt står icke denna »koloni» efter i allt menskligt afseende
mot de historiska följderna af de brittiska ockupationerna. Det är
denna nödvändighet af en. jemt fortgående utbredning som betingar
Englands hela tillvaro, icke blott såsom europeiskt-pojitisk stormagt,
ty detta är den mindre sidan af Storbrittanniens historiska mission,
utan såsom jordens förnämsta kulturfolk. Så länge detta »go ahead»
är den engelska nationalitetens lifsprincip skall hon hålla sig uppe
såsom den verksammaste af ' alla nationer på jorden. Formerna för
denna fortgående utveckling kunna bli nya, vi ha redan i Amerika en
sådan ny förm, men så länge moderlandet kan skapa dessa nya former
skall detsamma städse kunna göra anspråk på hedersrummet i vår
moderna utvecklings panteon.	,
NUTIDENS KOMMUNIKATIONER.	' 83

I högsta måtto intressant är derföre en inblick i det sätt, hvarpå
England uppfattat och för sig och sina intressen genomfört dé vunna
‘ möjligheterna för kommunikationernas utvecklande. Det är ett sätt
värdigt ett verldsfolk. Inskränkt i territorialt afseende till sin ö, sökte
det engelska folket i första hand på hafvet ett vederlag för sitt lands
litenhet och skapade sålunda sin väldiga flotta. Ett sjövälde betingade
kolonier, dessa förvärfvades, och sålunda ha Englands stora utom-
europeiska besittningar tillkommit. Men denna utvecklingsprocess till-
hör icke den närvarande tiden och vi öfvergå till ett nytt skede i
kommunikationernas historia. Med jernvägärnes uppträdande förlorade
hafvet en del af sin egenskap att vara det företrädesvis sammanbin-
dande elementet folken, emellan. Detta insågs ganska väl i England,
och det sista indiska upproret lärde dessutom att en tidsenlig utveck-
ling äfven inom ett lydland är den säkraste borgen för magtens bibe-
hållande. En direkt jemväg till Indien kunde icke åstadkommas, men
väl kunde detta land sjelft öfverdragas med ett jemvägsnät. I stället
för en direkt jernväg etablerades den ofvannämnda »the overland route»
öfver Egypten. Detta sistnämnda land har sålunda åter -erhållit hela
betydelsen af ett vigtigt transitoland, liksom i forntiden. Men den
politiska följden af denna förbindnings väg mellan England och dess
vigtigaste besittning blef att Storbrittannien måste taga det sjunkande
turkiska väldet under sina vingars skugga. Detta sitt åt ifrågavarande
valde förlänade skydd har England dessutom vetat att på ännu ett
annat sätt för sig göra fruktbärande» Då försöket att medelst en
undervattenskabel genom Röda hafvet sätta Indien i direkt telegraf-
förbindelse med England strandat, i det kabeln brast och arbetet ined
dess uppfångst för hettans skull blef omöjligt för de engelska inge-
niörerne, beslöts en annan telegrafledning till Indien. Denna, full-
ändad den 17 Januari 1865, går öfver Konstantinopel, Skutari, Angora,
Diarbekr, Bagdad och Basra till Schatt el Arabs mynning i Persiska
viken, derifrån (submarin) till kusten af Beludschistan och vidare till
Binds utlopp, der densamma ansluter sig till det indiska telegrafnätet.
Vid Belgrad träder denna linie i förening med det österrikiska telegraf-
systemet. Turkiets integritet är sålunda en lifsfråga för Englands
indiska välde och med detsamma för hela dess magtställning i den
stora Orienten.

Helt annorlunda gestaltar sig den stora unionens kommunikations-
väsende, och ' dock utgå de båda, folkens politiska sträfvanden från
ganska likartade principer. I hvartderas natur är den anfallande
hållningen ett lifsvilkor; i Amerika dock mera såsom en följd af* den
ungdomsfriska inre kraften, i England deremot snarlikt ett retmedel
för dess i kraft aftagände lifsfunktioner. Amerika har tidigast och i
de största proportioner vetat att för sig tillgodogöra alla nu kända
84	NUTIDENS KOMMUNIKATIONER. ,

kommunikationssätt, och dock bär hela dess system i detta afseende
en mera specielt amerikansk än verldslik prägel. De amerikanska
ängskeppslinierna ha, med undantag af Japan—S:t Francisco-linien, -
en i förhållande till utlandet uteslutande kommérsiel karakter, kom-
mersiel äfven i sina medelbara följder. Härifrån ville vi dock undan-
taga den verksamhet, som unionens ångbåtar utveckla på Sydairierikas
stora floder.. Detta är ett moment af stoi; franitida vigt, så oansenligt
, det måhända än förefaller europeiska ögon. Betänker man likväl att
Amazonas, Paraguay, Salado m. fl. leda den amerikanska nordens
ångare - djupt in till det innersta af samma verldsdels södra hälft, så
kan den slutledningen ligga nära till hands att det är norden som
åtagit sig att göra söderns skatter fruktbärande, och följaktligen lik-
som tagit densamma under sitt särskilda beskydd.	f

Huru specielt amerikansk den riktning än må vara, som är egen-
domlig för unionens hela kommunikationssystem, kan nian dock omöj-
• ligen frånkänna detsamma en storartad lyftning. Förenta staterna
äro icke blott ett land, de bilda en verldsdel för sig, och det är detta
förhållande som åt det amerikanska lifvet ger den egendomliga ka-
rakter af storhet som öfverallt i Amerika möter den förvånade euro-
péens blickar. En jernvägsförbindelse från Newyork till S.-t Francisco
har icke blott samma betydelse som t. ex. en öppnad stråkväg mellan
S:t Petersburg och Paris. De amerikanska kommunikationerna sam-
manbinda jordens tvenne vigtigaste haf; de äro en den väldigaste
seger öfver rummet ' och skola bära alla en sådan segers frukter.
Amerika kan sålunda bli medelpunkten för all samfärdsel på jorden,
föreningslänken mellan Éuropa och Asien. De stora amerikanska
verldsbanorna ha ingen motsvarighet i Europa. Hamburgs och Triests
. z förening per jemväg har i handelns historia försiggått utan all revo-
lutionär påföljd, men S:t Francisco—-Ne^vyork-banan skall ovilkorligen '
lyfta en stor del af den atlantiska rörelsen ur sina gamla gängor., Det
omtänksamma England spekulerar också starkt uppå att genom sina
nordamerikanska besittningar anlägga en annan, konkurrerande jem-
bana. Men, strykande fram genöm så godt som obebodda länder,
. ogästvänliga till hela - sin natur, skall en Canada—British Columbia-
bana aldrig kunna bli en medtäflare af betydenhet för unionens at-
lantiska jernvägslinier. Kinas och Japans inträde i verldshandeln,
guldupptäckterna i Australien och Kalifornien, äro allt omständigheter,
som verka till Amerikas förmån. < De bidraga nämligen till att från
dess specielt atlantiska centrum, med England i förgrunden, rubba
verldshandelns gång och inleda densamma på nya banor, der nya
verkande orsaker skola framkalla nya kulturföreteelser.

J. Alfthan.
Anmälningar.

Nationalitets-politik för etthundrasextio år sedan.

' <	. ■	'	• •• ' *

Fr. Schiern: Kongeriget Skotlands endelige Förening med Konge-
rigei England til Kongeriget Storbritannien. Kjöbenhavn 1867.

Är det måhända en lek med ord, en förvillande afvikelse från
språkbruket, att tala om »nationalitetspolitik för hundrasextio år sedan»,
att i den mellan Skotland och England 1707 slutna real-union, hvilken
mer -än någonting annat i historien efter 1688 eger anspråk på att
betraktas såsom hörnsten för den brittiska magtens och odlingens stolta
byggnad, se en uppenbarelse af vår samtids största politiska idé, hvil-
ken den nu lefvande och verkande generationen vant sig att betrakta
såsom sitt årsbarn? Är slikt tal en godtycklighet, som i framfarna
tiders tilldragelser med subjektivt förgodtfinnande inlägger en bety-,
delse, hemtad från våra dagars åskådningssätt, saknande hvarje rot i
det förgångna? Eller eger det, riktigt fattad t, sitt berättigande?

Aldrig ännu framträdde en politisk princip med ens fullt utbildad
till sin rätta gestalt. Den kom alltid blott på försökens, de praktiska
och teoretiska stora misstagens och små framstegens långsamma, än
åt ena än åt andra sidan krökande stig till sin rätta form och be-
gränsning. Men i alla dessa försök har den dock alltid inneburits,
för dessa förberedande steg har någon sida af dess innehåll varit led- '
tråden. Fasthåller man blott detta, så förfaller tvisten mellån tvenne
skenbart motsatta åsigter, af hvilka den ena räknar nationalitetsprin-
cipen för ett den nyaste tidens barn, den.andra leder dess anor upp
till forntiden. Den förre gör med rätt gällande, att tanken börjat
tydligt fixeras först under den period som ligger på denna sidan 1789;
den senare åter svarar med fog, att samma tanke, i mera ofullkomliga
skepnader, förut tilli'yggalagt en lång väg genom sekler. Om sålunda
den isländska republikens lagstiftning i början af tolfte århundradet,
sedan skilda riken redan länge egt bestånd på nordbostammens geo-
grafiska område, ändock betraktar dem såsom en nationell enhet,~så
rubbas betydelsen häraf icke^derigenom, att man visar att nationalitets-
idéns namn är af mycket sen och något oviss upprinnelse, och att det
först med Februari-revolutionen vann inträde i statsskrifterna och der-
med officielt erkändes beteckna en verklig faktor i politiken *).

Vi tro derföre, att man varit i sin goda rätt, då man t. ex. till
»Skandinavismens historik» samlat företeelser från skilda åldrar allt
sedan den epok, då historiens fulla ljus först faller öfver de nordiska
länderna. Af samhällsinstitutionernas utvecklingsgrad, af, folkets odlings-
ståndpunkj; berodde naturligen/ den form, det syfte, de medel, hvarmed

*) I en spirituell afhandling: Des nationalités à propos dé la guerre de 1866 (Revue
des deux Mondes 1866, p. 689—720) »»marker André Cochut, att ordet nationalité första
gangen torde förekomma hos M:me de Staël, att det först årtionden senare infördes såsom
en neologism i ordböckerna, samt att Lamartine, i den provisoriska regeringens namn,
presenterade det för den europeiska diplomatien.
86	NATIONALITETSPOLITIK FÖR ETTHUNDRASEXTIO AR SEDAN.

idén vid hvarje skede framträdde. Liksom det för dem, som skrefvo
den isländska fristatens lagbok, var en sjelfloljd att ehvem, som talade
deras språk, gällde för landsman, och liksom detta landsmannaskap,
denna primitiva skandinavism, längre fram i tiden i de märkliga
»bondefrederna» lade sig i dagen såsom ett uppriktigt brödrasinne; så
var det ju ock intet annat, än livad de gifna förhållandena måste med-
föra, att under ståndsbildningens, den svaga konungamagtens och den
sjunkande folkmagtens,x tidehvarf aristokratien, såsom samhällets för*
herrskande element, tog idén i sin hand, till tjenst för sin uppfattning
af statsändamålet, samt att sedermera under det stigande, krigiska
kungäväldets period det dynastiska syftet och eröfringspolitiken på-
trycka den sin pregel, och så vidare under de senare facerna af den
nordiska enhetstankens utvecklingsarbete.

Under alla de förberedande stadier nationalitets-principen haft att
genomlöpa intill första franska revolutionen, som är utgångspunkten
för dess öfvergång till den'nya form, hvarùnder den allt mer och mer
uppstigit till en ledande magt, var den nämligen ännu ofullständig,
såsom skild från sin »ena hälft», den demokratiska sjelfstyrelsens princip.
Man fäste blicken blott på statens yttre magt och omfattning, ej på
nationens inre styrelse och ordning. Sedan 1789 har den demokratiska
principen, såsom grundval för ■ samhällets inre organisation, förmält
sig med nationalitets-principen, såsom’ basis för dess yttre ställning.
Man fordrar nu nationalitet äfven i litteratur och konst, i lagar och
institutioner; och den s. k. nya folkrätten, som vill nydela Europas
karta, är äfven en ny statsrätt, som vill omskapa författningarna.
Detta är det nya, som gifver nationalitetsidén i våra dagar en i ej
ringa mån annan karakter, än tillförene; men den lefde och verkade
äfven då, och vi äro berättigade att söka den äfven under ytan af '
det i historien ensamt stående skådespel, som kallas Englands och
Scotlands förening.	•

Den berömde historikers verk, som vi ställt i spetsen för denna
uppsats, är ett arbete af sällsynt förtjenst. De, som känna hans före-
gående monografier, veta att han har få medtäflare i historisk lärdom ,
och framställningskonst. Men, dertill har han ej blott med nya upp-
lysningar fullständigat, från nya synpunkter beriktigat en redan skrif-
ven historia. Bland verldshistoriskt följdrika tilldragelser har sällan
någon af sin samtid så föga rönt tillbörlig uppmärksamhet, och efter-
tiden har först mer än halfannat århundrade senare genom föreliggande
arbete fått en tillfredsställande teckning deraf. »Från det meta fred-
liga sätt hvarpå ön Britannien förenades till ett politiskt helt» — ytt-
rar förf. — »drogs samtidens ’uppmärksamhet bort dels genom kanon-
bullret från slagen och belägringarna under spanska successionskriget,
dels genom de fängslande berättelserna från den nordiske hjeltekonun-
gens äfventyrliga, ännu icke afbrutna segerbana.» Och sedermera ha
såväl engelske författare — om man undantager tre, endast för for-
skare njutbara, skrifter från förra seklet — som ock de historieskrifvare
på kontinenten, hvilka sysslat med det mägtiga örikets historia, lemnat
denna hufvudpunkt i den nyare tidens häfdér qvar i étt dunkel, som
först af professor Schiern blifvit skingradt. Vi skola ej här i sam-
mandrag upprepa, hvad Schiern så mästerligt skildrat, utan blott an-
gifva några saker, som på det närmaste röra vår egen tid, öfver
hvilka historien om Englands och Skotlands union sprider ljus. Denna
NATI0NALITET8P0LITIK FÖR ETTBUNDRASEXTIO ^R SEDAN.	87

Jiistoria är för oss. en politisk lärobok, som talar till förståndet, men
ej derföre lemnar hjertat kallt.

Väl lefde de från fordomtima i skotska högländerna och på en
del af kustöarna bosatta celtiska elaner, som ännu strax före midten
af förra århundradet i en ryktbar resning kunde allvarsamt hota den
hannoveranska dynastien på Storbritanniens tron, ett långt kraftigare
lif och betydde i fl^re hänseenden någonting vida mer vid den tid-
punkt, då den engelsk-skotska real-unionen slöts, än i vårt tidehvarf, «
då de näppeligen kunna betraktas annorlunda än såsom en döende
nationalitet*). Visserligen må nian, för att förstå Skotlands historia,
aldrig glömma detta gaeliska elemept, hvars poetiska saga har en be-
gynnelse, sådan som Ossians sånger, och ett slut sådant som Waverley. x
Men till sin hufvüdk arakter var Skotland anglosaxiskt. Hvad der
fanns af progressiv samhällsodling, af civilisatorisk framtid^ det var
knutet till en stam af samma blod, som det sydliga konungarikets
bebyggares, »talande ett språk», säger Macaulay **), »som ej mera skilde
sig från den renaste engelska, än munarterna i Somersetshire och
Lancashire från hvarje annan.» Britannien utgjorde sålunda en na-
tionell enhet. Men splittrade i två stater, voro engelsmän och skottar
arffiender, intilldess att katolicismens restaurationsförsök utsatte re-
formationen och den politiska friheten i norra Europa för öfverhän-
gande faror. Deras medeltidshistoria genljuder af brödrafejdens vapen-
brak, det mägtigare rikets herrskare sökte med härsmagt underlägga
sig det tappra grannfolket, hvars mest glänsande minnen äro den
seklerlånga kampens bragder mot den närslägtade dödsfienden. När
i det sista skotska parlamentet unionssakens vänner vädjade till blodets
röst, åberopade folkens i det hela gemensamma, samt under personal-
unionens hundraåriga bestånd mer och mer hvarandra sig närmande
språk och seder, underläto ej motståndarne att uppbesvärja minnet af '
förfadrens käcka strid för landets »sjelfständighet» i de »trehundra och
Çortôn drabbningar», genom hvilka den’häfdades.

Dpn gemensamma fiendskapen mot engelsmännen förenade skottar
och fransmän genom många slägtled i ett troget förbund. För den
första solglimt af lycka, som efter långvarig motgång lyste öfver Carl
VII:s vapen, innan ännu Jeanne d’Arc framträdt, hade han att tacka
de sjutusen skotska krigare, som öfver hafvet skyndat till hansqbistånd
och afgjorde segern vid Baugé öfver den engelska armén. A andra
sidan seglade . franska riddarskaror gång efter annan till Skotland, för
att deltaga i afvärjandet af de eröfringslystna engelsmännens angrepp.
Franska konungarne hade ett garde af skotska bågskyttar, i fransk
vård lemnade skottarne sina tronarfvingar för att uppfostras och skyd-
das mot den rivaliserande' engelska dynastiens anslag,- och familjför-
bindelser knötos mellan båda hofven. När Maria Stuart förmäldes med
Frankrikes dauphin, sedermera Frans II, meddelades åt alla skottar
fransk medborgarrätt. Arkitekturen i Skotlands kyrkor och slott från
denna tid, egendomligheter hos den efter mönstret af parlamentet i
Paris 1532 inrättade högsta domstolen och hos universiteterna i S:t
Andrews, Glasgow och Aberdeen vittna ännu om — säger Schiern —

*) Jmfr Coucheron: Beretning om Almueskolevæsénets Ordning i Skotlands blandede
Sprogdistrikter. Kristiania 1866.

**) History of England, Tauchnitz Ed. I, 64.
88	NATIONALlTETSPOLITIK FÖR ETTHUNDRASEXTIO ÅR SEDAN.

hur liflig förbindelsen var rnellan Skotland och Frankrike, medan en
folkräkning år 1567 af alla i London vistande främlingar visar, att
hela antalet skottar dérstädes ej öfversteg femtiåtta.

Så kom reformationen: katolicismen föll, grundligt i Skotland,
delvis i England, men qvarstod i Frankrike. Härigenom slogs en de
lika intressenas försoningsbrygga mellan skottar och engelsmän, medan
de förre aflägsnades från Frankrike. Man såg nu under Elisabeth de
forna arffienderna kämpa vid hvarandras sida mot fransmännen, liksom
de gemensamt väpnade sig mot Filip II:s generaler. Jakob VI afvisade
alla tillskyndelser att begagna sig af Englands trångmål för att af
.Elisabeth utkräfva hämnd för sin moders tragiska död: det nordliga
riket rustade sig, lika väl som det sydliga, mot den spanska Armadan.
Han visste väl — skref han till Elisabeth — att han af de katolska
främlingarne ej kunde vänta annan gunst, än Odyssevs i Polyfems håla,
att bli uppäten sist. Efter den stora drottningens död åvägabragte
Englands ledande män båda rikenas förening under samma spira, ge-
nom att kalla Maria Stuarts son till Elisabeths efterföljare på tronen.

Men det var blott en personalunion, som 1603 slöts mellan Eng-
land och Skotland. Från detta år, som äfven såg Irlands eröfring
fullbordad och som visserligen är en af de vigtigaste epokerna i den
engelska historien, daterar sig icke det britiska väldets storhet. »Den
dag, då Jakob intog tronen, nedsteg vårt laiid» — säger Macauley*) —
»från den rang, det dittills innehaft, och började betraktas såsom på
sin höjd en magt af andra ordningen.» Dragande sig tillbaka från de
europeiska angelägenheterna, var England i ett par mansåldrar syssel-
satt att mot furstemagtens ambitioner skydda, befösta och trygga sin
fåderneärfda medborgerliga frihet; derpå följde real-unionen med Skot-
land. Och från den stunden var storhetens mägtiga grundval lagd.
Dermed nekas ej vigten och betydelsen af det förarbete, som ligger
dels i personal-unionens afslutande, hvärigenom den dynastiska rivali-
teten upphörde att utgöra en källa till folkfiendskap, dels i åtskilliga
direkta åtgärder — såsom gemensam, infödingsrätt — dels och slut-
ligen deri att Jakob VI:s (I:s), af sådane män som en Francis Baöon
stödda, planer till en fullständig förening kastade ut unionstanken så-
som ett frö i folkmeningens jordmån. »Hvad vi kunna kalla den inter-
nationella fiendtlighetens kodex, dessa talrika förordningar som be-
handla denna ös nordliga bebyggare såsom främlingar och fiender, af-
skaffades fullständigt) **). Så återstäldes ett fredligt och försonligt
förhållande mellan de bådst folken, och med detta till bakgrund kunde
sedan deras konstitutionella sammansmältning lättare försiggå, när'om-
ständigheter inträffade som tvungo tankar och sinnen att allvarligt
sysselsätta sig med den redan gamla planen. Och derhän kom man,
sedan handels-rivaliteten mellan båda rikena,' engelsmännens fruktan
för skottarnes kolonisationsförsök på näset vid Panama och de senares
harm öfver företagets misslyckande, låtit den gamla fiendskapen åter
uppflamma och ledt till utmaningar från ömse sidor: skotska parla-
mentet voterade 1703 en »säkerhetsakt», som öppnade väg för olika
tronföljd och unionens upplösning, hvilket två år senare af engelska
parlamentet besvarades med ett beslut, som förvägrade 'skottar, hvilka

*) A. st. I, 68.

**) Henry Hallam: Constitutional History of England. London 1850. I, 310.
NATIONALITETSPOLITIK FÖE ETTHUNDRASEXTIO AR SEDAN.	89

ej redan voro bosatte i England eller vid dess här eller flotta anstälde,
infödingsrätt intill dess att gemensam arfsföljd blefve faststäld. Ökad
af åtskilliga omständigheter var spänningen på sitt högsta och det
liknade sig till krig,

Ännu återstod dock ett annat alternativ. En fullständig union
mellan rikena hade varit den förste gemensamme regentens »älsklings-
plan», för hvilken han strax efter sin tronbestigning i England sökte
vinna båda folken. Frågan blef 1670 underkastad en komités behand-
ling, men de skotska vilkoren befunnos från engelsk sida oantagliga *).
Vilhelm af Oranien som, i sin svåra medlareställning mellan de båda
rikenas motsatta intressen, förtviflande utbrast, att han önskade att
»Skotland låge tusen mil fjerran från England och att han aldrig
blifvit konung der», släppte denna tanke aldrig ur sigte, utan, manade
enträget sina folks representanter att gripa detta enda medel för Öns
ro och välstånd. Men den engelska handelsegennyttan stod honom
emot, och den omintetgjorde ock de väntade frukterna af JL702—1703
årens unionskomité. Det var först den ögonsynliga fara, hvarmed den
skotska folkmeningen och det nordliga parlamentets beslut kort der-
efter hotade, som förmådde engelsmännen att på allvar inlåta sig på
en motbjudande åtgärd, hvilken sedermera inom kort af dem prisades
såsom lyckosam och epokgörande.

Att två folk, som båda voro i besittning af politisk frihet och
båda lagt en stark nationalkänsla i dagen, utan »tvång; genom sina
representanters frivilliga samtycke, förenade sig till ett nytt och större
samhälle, det var, såsom Schiern anmärker, en egendomlig företeelse i
den politiska historien. »Om man» — så dömer härom en af unionens
bfitiska försvarare — »om man hade förestält de kontinentala natio-,
nerna, som i århundraden blott känt till rikens utvidgning genom
dynastiernas giftermålsförbindelser eller genom annexioner på eröfrin-
gens väg, huru många olika intressen måste njuta tillbörlig hänsyn,
innan det önskade målet kunde nås, skulle de ha ansett hela planen
för vanvettig, såsom den ock skulle varit, derest den förelagts tvänne
nationer, mindre begåfvade med praktiskt sinne och duglighet. Hur
skickligt än andra folk, ’ under befälets och lydnadens militärsystem,
med en man i spetsen för alla, kunna göra sin gerning, är dock det
britiska folket utan medtäfläre i sin förmåga att förena större samfunds
åsigter, framställa 'dem i systematisk ordning och deraf draga klara
praktiska resultater.» Dessa loford ha en alltför hållfast, praktisk
grundval i historien om den engelsk-skotska unionens tillkomst, för
att éj den opartiskt dömande skulle nödgas böja sig derför, såsom ett
icke öfverdrifvet uttryck af öfverlägsenhetens berättigade sjelfkänsla.

Det värf, som den forna kungliga absolutismén hade att fylla vid
de statsbildningar, den bragte till stånd, måste erkännas hafva varit
lätt jemnförelsevis med de mångskiftande vansklighéter, som upptorna
sig mot de nationella samhällsdaningarna i våra dagar. Den förre
var väl fullt så revolutionär, som någonsin någon suverän folkvilja,
och fann väl sällan någon annan »historisk rätt» böra respekteras, än —
sin egen. Men éröfringskriget,' hvarigenom en äregirig furste med ett
välbeläget land och dess lefvande inventarier af »menniskor och andrå
kreatur» ville arronderå sina besittningar, ansågs berättigadt så snart

’) Hallam 1. 498.	z
90	NATIONALITETSPOLITIK FÖR ETTHUNDRASEXTIO AR SEDAN.

det lyckades, och det bief honom räknadt till ära i lifvet och efter
döden. Nutidens nationella sträfvanden deremot, folkviljans annexio-
ner, betraktas såsom rättslösa och fördömliga tilltag. De förvandlas
lättare till »europeiska frågor» och äro snarare utsatta för att intrasslas
af diplomatien, som gör en furstefamiljs fördel till ett verldsintresse,
än fordom omstörtningar, som godtyckligt ändrade hela befolkningars
öde. Den eröfrande fursten, som fråntog sin granne och medbroder
ett stycke land, förfogade fritt öfver sitt folks krafter, sin stats till
det yttersta ansträngda magt för sitt företag. En splittrad natipnalitet
åter, som nu i och med sin enhet vill återeröfra sig sjelf, befinner sig
ej blott i kamp med de fursterättigheter, som deraf hotas, i det att
den åsyftade ' politiska sammanslutningen skulle göra en och annan
herrskare öfverflödig; ej nog att hon måste utmana »legitimiteten» och
all dess här, hon stödjes antingen icke eller blott lamt, eller till och
med uppmüntras, för att derpå lemnas i sticket af den, som närmast
skulle skörda vinsten af hennes ansträngningar. Eller ock händer,
att understödet gifves på ett sätt och för dolda syften, som äro ännu
farligare: styrelsen gör sig till ledare och låter den nationella entu-
siasmen slå folkfriheten djupa sår. Garibaldi och det italienska enhets-
partiet kunna förtälja ett och annat om det förre, de tyska demokra-
terna om det senare alternativet af denna första svårighet, §om möter
de politiska nyskapelser, hvilka i vår tid blifvit eller väntas blifva
frukten af nationalitetsidén och de folkliga bemödandena för dess för-
verkligande.

Till denna vansklighet sälla sig andra. När en Ludvig XIV eller
Fredrik II eröfrar en provins, bestämmer den kungliga viljan, obe-
roende af alla nationalförsamlingar ‘ eller folkomröstningar, hur med
detta land- och folkförvärf förfaras skall. Unionsvilkoren innefattas i
en enda § — regentens suveränitet, som bjuder och befaller efter om-
ständigheterna och som går långt i undseende, när den någorlunda
håller i helgd fredstraktaternas vanliga löfte om skydd för de afträddes
• gamla »fri- och rättigheter». Detta är , nu det uniformitetens företräde,
om det så bör kallas, som den absoluta makten innebär: allt går7
simplare, utan hinderliga formaliteter. Annorlunda te sig förhållandena
nu, sedan folk ej längre köpas och säljas, sedan det är deras egen
vilja, som skall rådfrågas och bestämma statlig skilsmessa och förening,
och det ej blott föreningens att, utan äfven dess huru. Då komma de
många skiftande åsigterna om den nya ordningens både principer och
detaljer, då komma lättrörliga farhågor och envisa fördomar med i
spelet. Här kan ej en enda, vilja sätta sig ihed ett penndrag i de
mångas ställe, utan dessa många måste underhandla och jemnka och
försona sig med. hvarandra. Det är åter folkfrihetens, konstitutiona-
lismens fel eller — företräde.	■

Och än vidare: med sin större odling, med sin vana vid politisk
sjelfbestämmelse, med sitt starkare utvecklade nationalmedvetande,
känna folken i vår tid, lifligare än förr, sina lagar och inrättningar,
seder och bruk, med dessas alla egendomligheter,, såsom kött af sitt
kött, hålla fast vid dem, ha dem kära. Eröfraren fordomdags dekre-
terade ej gerna en ny lagstiftning för de undersåter, som gått öfver i
hans händer, ' ofta utan att mycket förstå eller tänka på hvad dem
vederfarits. Hur mycket svårare nu att sammansmälta visserligen när-
slägtade, men under splittringen mellan olika stater från hvarandra
NATIONALITETSPOLITIK FÖR ETTHUNDRASEXTIO AR SEDAN.	91

aflägsnade elementer, som äro medvetna om och värderå hvar sina på
ett säreget sätt danade samhällsformer ! Man skulle tycka, att Neapels
befolkning bort med nöje finna sig i, om italienska regeringen i ett
'slag gjort table rase med den vrångbild af samhällsskick, som södra
Italien under bourbonerna företedde, och utan någon hänsyn, i, och
med de ' jemnförelsevis mönstergilla sardinska institutionerna, der satt
ordning i oordningens, lag i olags ställe. Men finùa vi ej äfven der
svåra olägenheter, djupt gripande missnöje! Lazzaroni och Brigantaggio
visa sig vara vigtiga politiska faktorer. Fången, kommen ut ur den
mörka cellen, har ej lätt att vänja si^ vid ljuset. Den verld, han
träder in i, är honom ny och okänd; friheten ställer till honom kraf,
ålägger honom pligter, som han länge sedan glömt.

Vår tids nationella enhetsarbete förelägger sålunda svåra upp-
gifter: tiden bär också inga större i sitt sköte. Men dessa svårigheter,
som' visserligen böra tagas i ögonsigte och noga öfvervägas, skola ej
afskräcka ett folk, som känner sig ega andlig lifskraft och en bestäm-
melse att fylla på den menskliga odlingens bana, om blott dess le-
dande män väl vakta sig för att låta saken skymmas af personer, eller
medel och ändamål förvexlas, om de blott ej egoistiskt efterfika resul-
tater, hvilkas glans skall återfalla på dem. De måste göra sig för-
trogne med den tanken, att häfderna först sent, måhända aldrig, skola
falla en fullt rättvis dom. Må de hemta ljus och styrka ur berättelsen
om den britiska unionen! Historien kopierar ej sig sjelf, dess tilldra-
,'gelser i skilda tider äro ej exemplar af samma typ, men under for-
mernas och -omständigheternas skiljaktighet lefver en gemensam idé,
en sakens väsenslikhet, på grund hvaraf giltigheten af den romerske
häfdatecknarens ord dock står fast, att man af henne bör hemta före-
dömen och varningar.

På något öfver tre månaders tid; från den 16 April till den 23
.Juli 1706, hade den i Whitehall samlade, af tretioen medlemmar från
hvardera sidan bestående unionskomitén slutat sitt värf och för drott-
ning Anna framlagt det enhälliga resultatet af ett samdrägtigt arbete.
Och 'inom föga mer än de tre första månaderna af det skotska parla-
mentets sista session, som fortgick från 3 Oktober 1706 till 25 Mars
1707, blef unionstraktaten antagen af det nordliga konungarikets en-
kammar-representation den 16. Januari 1707, hvarefter ,den i. följande
månad framlades för det sista engelska parlamentet och, med de af
skottarne vidtagna ändringar, godkändes af underhuset den 28 Februari
och af öfverhuset den 1 Mars. Med en så utomordentlig snabbhet,
som dessa, tidsbestämmelser utvisa, blef det stora verket, sedan man
en gång beslutsamt lagt hand dervid, bragt till ett lyckligt slut. Och
likväl — hur voro ej sinnena upprörda i Skotland, hur brusade ej en
ström af flygskrifter mot unionen fram öfver landet, hur vädjade man
ej till alla »sjelfständighetens» ärorika, till alla nederlagens bittra min-
nen, hur uppbesvor man ej alla fördomar, hur förstorade man ej alla
i någon mon grundade farhågor och blandade dem med inbillade, som
blott behöfde vara orimliga, för att -r- tros! Och hur frammanade ej
unionens .motståndare i det engelska parlamentet skräckbilder af samma
olägenheter och förluster för det rika England, som dess fattiga och
svaga granne fruktade af föreningen med den mägtige medtäflaren !
Men de stormande anloppen blefvo vanmägtiga och strandade mot sa-
kens sanning > och dess vänners mod, som ej svigtade ens då, när in-
92	NATI0NALÏTETSP0L1TIK FÖR ETTHUNDRASEXTIO AR SEDAN,

bördes kriget syntes nära att sprida sin brand öfver öns nordliga del.
Hvad man annorstädes behandlat såsom lifsfrågor, af hvilka folken
hardt när låtit sig bringas i harnesk mot hvarandra, ordnades här,
sedan kärnpunkterna blifvit afgjorda, med det praktiska sinne som
förstår att skilja mellan hufvudsak och bisak, mellan rätt och rätt-
hafveri, samt att någonting offra för ett stort syfte.

Der fanns bland de Skotlands politiska män, som bekämpade
unionen, mer än en, som ej kunde undgå att erkänna nödvändigheten
af att utbyta den personella eller, enligt tidens språkbruk, »regala»
unionen mot ett fastare enhetsband; de fruktade en fullständig eller
»inkorporerande», och ville i» stället en »federal» union, med bibehål-
lande af de bestående särskilda . representationerna vid sidan af ett
unionsparlament De fruktade den i y år tid, i de skandinaviska län-
derna, så mycket omordade amdlgamationens spöke. Det är nu ett af
de allra betydelsefullaste momenten i denna verldshistoriska händelse,
att upphäfvandet af Englands och Skotlands särskilda parlament och
deras sammansmältning till en för hela ön lagstiftande representation
alls icke, såsom man nog allmänt föreställer sig, medförde ett full-
ständigt utplånande af skiljaktigheterna i de förenade ländernas lagar
och inrättningar: unionstraktaten upprätthöll Skotlands äldre lagstift-
ning och lagskipning *). Det storbritanniska parlamentet stiftar lag
för hela det mägtiga öriket, men deraf följer ej, att ju icke andra
bestämmelser fastställas för den ena delen af monarkien, än för den
andra: parlamentsreformen af 1867 omfattade'ej Skotland, utan full-
ständigas först detta år med en särskild akt för det nordliga konunga-
riket. Det engelska lynnet är, såsom John Stuart Mill anmärker, ej
intaget af detta »uniformitetsraseri», som herrskar på kontinenten, utan
hyser ett obegränsadt tålamod mot alla slags oregelbundenheter, så
länge de, hvilkas intressen deraf beröras, ej finna dem tryckande; der-
före har Englands och Skotlands föredöme visat, att helt olika lag-
systemer och förvaltningsinrättningar kunna bestå i tvänne délar af en
och samma stat, utan att hindra lagstiftningens enhet**).

Det får medgifvas, att skottarne dragit det kortare stråe^ i af-
seende på embeten inom ' den storbritanniska unionen ***), men derför
har man att tacka uppenbar försumlighet vid unionsvilkorens faststäl-
lande. Och om parlamentet, trots de försigtighetsmått hvarmed man
ville skydda Skotlands presbyterianska kyrka, obestridligen till hennqs
skada öfverskridit sin befogenhet, så kan skotska kyrkan derför när-
mast anklaga sig sjelf, som under en period af slapphet overksamt
underkastade sig parlamentets ingrepp i hennes besvurna rättigheter,
då det 1712 i Skotland återinförde patronatsrätten f).

För att till fullo' fatta och väga betydelsen af den skotsk-engelska
realunionen, sådan den 1707 åvägabragtes, skulle man — anmärker
förf, uti inledningen till sitt ypperliga arbete — kasta blicken såväl
framåt som tillbaka; man skulle se till, huru förhållandet mellan engels-
män och skottar sedermera utvecklat sig i adertonde och nittonde

’) Schiern, sidd. 77—78. Jmfr., angående olikheterna mellan de engelska och skotska
institutionerna: Bowyer: Commentaries on the constitutional law of England. London 1846.

*•) J. St. Mill: On representative government. Kap. XVII.

***) Schiern, sidd. 132—133.	.

i)	C. G. v. Rudloff« Skotska reformationens historia. Ofvers. II, 497.
NÅGRA ORD ANG. V. RYDBERGS SKRIFT »OM MENNISKANS FÖRUT-TILLVARO». 93
århundradet. En sådan undersökning har förf, emellertid icke utfört,
denna gång, i samband med berättelsen om de båda rikenas äldre
förhållande till hvarandra och slutliga förening. Naturligtvis bragtes
ej genom unionsverkets afslutandê alla missnöjen omedelbart till ro.
Följande året nalkades en fransk expedition Skotlands kust, för att
understödja en tillämnad resning till den stuartska familjens förmån.
År .1713 föreslog earlen af Seafield i öfverhuset unionens upplösning;
samtlige skotska pärer röstade för förslaget, som delade öfverhusets
tillstädes varan de medlemmar i två lika stora hälfter, 54 mot 54, så
att endast fullmagterna, 17 mot och 13 för unionens upplösning,
med några rösters majoritet läto förslaget falla. Hvem erinrar sig ej
de skotska folkresningarna 1715 och 1745?. Men i fullaste mått har
hertigens af Queensberry förutsägelse, då han i sin egenskap af kunglig
kommissarie sista gången talade till det skotska parlamentet, att sam-
tid och efterverld skulle skörda välsignelse af unionen, gått i full-
bordan. Hur detta resultat efterhand utvecklade sig, derom hoppas vi
att få mottaga en framställning från samma hand, som så lefvande
tecknat det stora företagets bakgrund och så mästerligt skildrat dess
böljan.

nfn.

Några ord. med anledning af hr Victor Rydbergs skrift
»Om menniskans förut-tiHvaro».

Då de undersökningar om den allmänna præexistensen hr V. R.
vidfogat tredje upplagan af sitt arbete »Bibelns låra om Kristus» både
från den allmänt spekulativa och ,den kritiskt historiska sidan ega ett
särdeles högt intresse och utmärka sig såväl genom en gedigen lärdom
som genom styrka, i bevisföringen och mästerskap i stilen, skola de
utan tvifvel ej blott tillvinna sig allmän uppmärksamhet utan äfven i
de skilda lägren mana de bästa krafter till ett noggrannt kritiskt skär-
skådande. För vår del kunna vi derföre så mycket heldre underlåta
en utförligare betraktelse öfver arbetet i dess helhet, ehuru gerna vi
till följe af våra enskilda intresseu skulle velat uppehålla oss något
vid författarens i vår mening riktiga skildring af det ofta med falska
färger utmålade kulturlifvet under den gamla verldens sista tider, eller
jemförelsen mellan neoplatonism och kristepdom, den gamla tidens
sista förtviflade och sjelfjuttömmande grepp efter en tillfredsställande
lösning af mensklighetens stora problem, klarhet öfver tingen och
enhet med det oändliga, och kristendomens lifskraftiga, nyskapande
innehåll. För sakens skull önska vi dock ' framställa några enstaka
anmärkningar, som tillika kunna utvisa, ined huru stor filologisk upp-
märksamhet och trohet hr V. R.följ t de ny testamen tliga urkundernas
text. Då den som skrifver dessa rader nyligen utgifvit en af de äldsta
-förvarade öfversättningar af de paulinska brefven, har han stundom
föranledts till jemförelser mellan denna samt den grekiska texten och
den svenska proföfversättriingen samt dervid fastat-sig vid den ome-
94 NÅGRA ORD ANG. V. RYDBERGS SKRIFT »OM MENNISKANS FÖRUT-TILLVARO».

*	*	'

delbara säkerhet, hvarmed öfversättaren från det fjerde århundradet
träffat och återgifvit grundtextens innehåll i jemförelse med senare
tiders efter vissa utbildade åsigter beräknade tolkning. Hr V. R. har
sid. 23 anmärkt oriktigheten att återge infinitivtn dvaxstpaXaiaaa^at,
Ef. 1: 10, med sammanfatta ; stället för åter sammanfatta. Att detta
ej är någon sökt iiness utan en anmärkning, som eger lika’ mycken
sakgrund som språklig befogenhet, bestyrkes af den af mig omnämnda
Öfyersättningen, som med orden aftra usfulljan (åter fullända, åter
innefatta) återger detta àvaxsyaXatœGac&ai. Men ännu ett bidrag
lemnar samma öfversättiiing att belysa detta ställe ur den af hr
V. R. valda synpunkten, åamt hans framställning om den allmänna
præexistensen såsom en gängse åsigt bland nya testamentets författare,
i öfverensstämmelse hvarmed i förevarande verser skulle förekomma
en sammanställning af de båda stora mysterierna: urmysteriet eller
att alla skapade väsenden före sinneverldens grundläggning varjt inom
den himmelska menniskan (Âd/oç) och verldsförnyelsemysteriet eller
återställandet af det genom synden brutna förhållandet. Ty orden
slç olxovopiav Tov nk^QœiLCCToç Twv xaiQMV, som hittills Öfversatts
med »till verkställande i .tidens fullbordan», äro i åberopade version
ordagrannt efter grekiskan återgifna med du fauragaggja usfulleinais
mele,t hvilket betyder »till åstadkommande af tidernas fullbordan.» Hela
sammanhanget blir då följande: »Gud har låtit sin nåds rikedom öfver-
flöda ibland oss för att uppenbara sin viljas hemlighet efter det beslut
han föresatt sig vid sig sjelf i och för åstadkommandet (realiserandet)
af tidernas fullbordan (hvilken fullbordan och hvilket beslut innebar)
att åter sammanfatta allt i Kristus.» Deri bestod mysteriet (Guds
viljas hemlighet, runa) och det beslut Gud fattat inom sig sjelf.

Vi kunde härmed sluta, men för att ej sypas ^partiska, vilja vi '
anföra ett annat ställe, der samma öfversättning kunde tyckas strida
mot t. ex. den hr V. R:s åsigt, att 1 Cor. 15: 47 vore förfalskadt, så
‘ till vida att man sökt utplåna ordet a^çœyrôç (menniska) och i dess
ställe insätta xvqiot; (Herren). I den svenska öfversättningen (»den
första menniskan är af jorden jordisk, den andra menniskan är Herren
af himmelén») äro båda orden upptagna, likaså i den gotiska (— — sa
anthar manna *frauja us himina--------------). Men detta bevisar endast
interpoleringens höga ålder och att den redan i fjerde århundradet
vunnit häfd. Hr V. R. anför ock, att Tertullianus (i början af tredje
århundradet) tillskrifver Marcioniterna »detta gudlösa vågstycke».
Tischendorf har ock ur sin text uteslutit xvqioÇ Detta ord finnes
icke heller i Codex Sinaiticus. Vore ej Tertulliani vittnesbörd säkert,
skulle, enär xigioç (Herren) var en ingalunda ovanlig benämning på
mästaren, Kristus, det ej vara omöjligt, att xvqioç, ursprungligen varit
en glossa tillsatt af någon afskrifvare eller bokegare för att utmärka,
hvem som menades med »den andra menniskan», och att detta ord
sedan genom misstag influtit i sjelfva textföljden samt i öfversättningar
till främmande tungomål.

V. U.
PAEKER-LITTERATUREN I sverge.	95

Parker-litteraturen i Sverge.

Theodor Parker, hans lif och arbeten. Ett kapitel ur historien
om slafveriets upphäfvande i Förenta Staterna. Af Albert Réville.
Öfversatt af Herman Hörner. Med Parkers porträtt efter fotografi. —
Stockholm, A. Bonniers förlag, 1868.

Några sanningsord. Fragmentariska i^tkast af E. K. Vördnads-
fullt tillegnade föräldrar och uppfostrare, själasörjare och högt uppsatte
män, fattiga och rika, jemte ett kort utdrag af Theodor Parkers »En
afhandling om religionen.» Stockholm, Ebeling & komp., 1868.

Om Theodor Parker såsom teolog, af M. Johansson (i Teologisk
Tidskrift. Arg. 1868, l:sta häftet).	*

Theodor Parker och den religiösa frågan, af Axel Nyblæus (i
Nordisk Tidskrift, Arg. 1868, Februari—Ulars- samt April—Maj-häftena).

Bland det stora och ständigt vexande antal författare och predi-
kanter, hvilka i våra dagar snart sagdt öfverallt inom den gamla och
nya verlden höja sina protester mot det kyrkligt bestående och yrka
på en återgång till en renad kristendom, till en gudsdyrkan i anda
och sanning, har inom vårt eget fädernesland ingen tillvunnit sig en
så allmän uppmärksamhet som den väldige amerikanske religionsläraren
Theodor Parker. Vår litteratur är, som bekant, rik på öfversättningar
af utländska arbeten tillhörande den framåtskridandet representerande
riktningen inom såväl de religiösa uppbyggelseskrifternas som den.
egentliga teologiens område. Schleiermachers predikningar, Channings
religionstal, Colanis religiösa föredrag, Robertsons, Lobsteins, Coquerels,
Vögelins skrifter hafva, klädda i svensk' drägt, hos oss funnit talrika
läsare och vänner. Till dessa homiletiska arbeten ansluter sig en
mängd öfversättningar af den nyare kritiska teologiens alster, företrä-
desvis af dem som sammanfatta resultaterna af forskningen rörande
Jesu lefnad och urkristendomen. När dertill kommer, att de sedan
någon tid fortgående inhemska religionsvetenskapliga undersökningarne
synas från allmänhetens sida följas med ett stigandp deltagande, så,
torde man vara berättigad att betrakta den innevarande perioden såsom
en period af ett nyvaknadt religiöst, intresse äfven inom vårt land,
likasom den otvifvelaktigt är det inom flfertalet af nutidens pfriga kultur-
länder, För detta intresses ledapde i en mot den ortodoxa konfessio-
nalismen afvog riktning har den stora utbredningen af Parkers skrifter
i. svensk öfversättning varit en den mägtigaste häfstång.

I tusentals exemplar äro dessa skrifter nu hos oss spridda bland
gammal och ung; förläggaren tillkännagifver, att öfversättningsföretagets
framgång öfverträffat hans djerfvaste förhoppningar; med Parkers idéer
äro ganska många bland våra bildade redan väl förtrogne och åtskilliga
tecken antyda, att hans ljungande straffpredikan öfver en vanslägtad
kyrka och en på afvägar kommen teologi börjar finna uppmärksamma
åhörare äfven inom de på en lägre bildningsgrad stående klasserna af
folket.

Denna Parkers ovanliga popularitet hos vår läsande allmänhet
torde till en icke obetydlig del få skrifvas på räkningen af de varma
och ofta upprepade loford, hvarmed hans arbeten blifvit åt publiken
anbefalda af flera bland svenska tidningspressens inflytelserikaste organer.
96	PARKER-LITTERATUBEN I SVERGE. '

Men äfven på andra vägar — genom tidskriftsuppsatser och broschyrer — har känne-
domen om Parker och hans läror blifvit vidt utbredd i vårt land. Den första vidlyftigare
redogörelsen för arten af hans författareskap gafs, om vi ej misstaga oss, i en år
1862 utkommen anonym skrift Om Religion och Religiositet it deras förhallande till kyrkans
dogmer. Sedan dess hafva uppsatserna för och imot den nye »reformatorns» åskådnings-
sätt så vuxit i antal, att man nyligen ej utan skäl talat om en »Parker-litteratur» i Sverge.
Det är på några af denna litteraturs senaste produkter vi önska fasta våra läsares upp-
märksamhet, beklagande dervid, att det knappa utrymmet ej medgifver oss att egna
mer än. några få ord åt hvardera. Révilles arbete är den fullständigaste skildring vi
ega öfver Parkers personlighet och lefnadsöden. Uppskattningen af Parkers religiösa
åsigter synes vara gjord med en i allmänhet rättvis fördelning af ljus och skugga,
om ock författarens beundran för sin hjelte stundom gifvit sig luft i nog högstämda ut-
tryck, såsom t. ex. i slutomdömet: denne man var en profet. »Många af hans argumenter»,
säger Réville, »skola vederläggas, många af hans meningar skola förgätas; men den
grundsanningen, som han har förfäktat — nämligen att allt hvilar ytterst på samvetet, att
Gud uppenbarar sig försenhvar som söker honom, att menniskans och samhällets frälsning,
både på jorden och i himmelen, hvarken beror på dogmer, eller ritualer, eller mirakler,
eller prestadömen, eller böcker, utan på »Kristus i oss», på ett rättskaffens hjerta, en
älskande själ, en kraftig och hängifven vilja — denna sanning skall lefva, och skall verka
att vi lefva med den.» Sådana ord kunna ej annat än finna genklang hos de många, som
i våra dagar och i vårt land kommit att allvarligt begrunda den magtpåliggande frågan om
»det förgängliga och det bförgängliga uti kristendomen.» Till dessa sökande själar ställer
författaren af Några sanningsord — som redan förut från trycket utgifvit en broschyr
med titel: Reformatorn Theodor Parkers porträtt etc. — med Parkers'ord den uppma-
ningen : »Låtom oss dyrka ingen annan herre än Gud, omfatta ingen annan trosbekännelse
än sanningens, ingen annan gudstjenst än kärlekens — och vi hafva ingenting att
frukta.» I bjert motsats till, hr E. K:s uppfattning af Parker såsom en »ljusets apostel»
uppträder hr Johansson i Teologisk Tidskrift med påståendet att P:s teologi är »till allra
största delen en väfnad af godtycke och lögn», ja, han drager ej ens i betänkande att
beskylla P. för »uppenbara osanningar och vanställningar», tillkomna, enligt hvad hr J.
försäkrar oss, »för effektens höjande.» I det vi till våra läsares egen pröfning öfverlåta
det försök till en motivering, genom hvilket hr J. menar sig kunna gifva ett slags be-
rättigande åt detta sitt »kristliga» domslut öfver en annans motiver och uppsåt, anmärka
vi blott i förbigående, att den, som befinner sig på hr J:s och hans själafränders »be-
kännelsetrogna»' ståndpunkt i teoretiskt afseende, gjorde sannerligen klokast i att af-
hålla sig från hvaije ordande om ytlighet och sjelfmotsägelser hos andra. Ortodoxens
utmanande hållning kunde lätt gifva anledning till vissa jemförelser, som möjligen
icke skulle utfalla till den fruktade »otroshjeltens» nackdel. Förekomma än hos Parker
åtskilliga oklarheter och mindre lyckade begreppsbestämningar — hans uppgift var
ju ej heller den spekulativa filosofens — -så har han dock, just när han i kristen-
domens namn bekämpar många bland »den rena lärans» hufvudsatser, »innerst varit
ledd af sanningens anda», -för att tala med prof. Nyblæus i hans synnerligen läsvärda
uppsats i Nordisk Tidskrift. Att i P:s religiösa åsigter mycket finhes, som ej tillfreds-
ställer de högsta fordringarne, detta beror, enligt hvad som framgår ur prof. Nyblæi skarpa,
men opartiska kritik, så litet derpå, att P. uppträdt polemiskt mot »den gängse teologien»,
som fastmera derpå, att han vid sitt negerande af de ortodoxa lärorna ej negerat tillräckligt,
■ ej i allo frigjort sig från ortodoxiens »naturalistiska» föreställningssätt. Hans kritik af
dessa läror behöfver 'derföre i åtskilliga stycken omgöras, och ett utkast till en sådan kritik
lemnar prof. Nyblæus sjelf i den ofvannämnda uppsatsen, i det han visar hurusom nästan
hela den »bekännelsetrogna» lärobyggnaden — lärorna om treenigheten, om Kristi gudom,
om hans död såsom ett försoningsoffer för synden, om menniskans totala förderf, om den
eviga fördömelsen m. fl. — är med tänkandets lagar och-kristendomens idealistiska verlds-
åskådning oförenlig. I likhet med så många andra tänkande män-i vårt land hyser prof;
Nyblæus den öfvertygelsen, att den ortodoxa kyrkoläran är j behof af en genomgripande om-
bildning, alldenstund såväl dess spekulativa som dess historiska förutsättningar blifvit till betyd-
lig del ohjelpligen undergräfda af filosofien, naturvetenskapen samt genom den kritiska.bibel-
vetenskapens nyaste forskningar. Prof. Nyblæi afhandling är utan tvifvel det bästa, som blifvit
skrifvet om Parker på vårt språk. Vi hembära den ärade författaren vår tacksägelse för
hans modiga och talangfulla ingripande i förhandlingarne rörande en högvigtig fråga, som
numera hos oss ej skall falla, .förrän oryggligen blifvit faststaldt detta alternativ: antingen
»bekännelsetrogen dogmatik» — eller sann kristendom!

C. v. B.
■1

Den nyare tidens associationsväsende, dess
betydelse och närvarande ståndpunkt

»Det 19:de århundradet, huru man än må bedöma
detsamma, är den arbetand^ klassens århundrade.»
Çtladstone.

I värt land, der nya idéer såväl inöm det sociala som inom det poli-
tiska området i allmänhet blott sent vinna insteg, har likväl under
senare åren en liflig rörelse visat sig inom den arbetande klassen för
bildandet af föreningar i ändamål att med egna krafter och medel
bereda delegame förbättrade lefnadsvilkor. Denna rörelse inskränker
sig icke till idkame af något visst yrke eller inbyggame inom ett visst
distrikt eller län; den framträder bland arbetare inom de mest olika
handteringär och på vidt skilda orter; ett sällskap hår i hufvudstaden •
bildat sig / för att stödja och leda de sträfvanden på denna väg, som
' taga dess bistånd i anspråk, och man räknar ej mera i hundrade-, utan

i tusendetal ledamöternes antal i åtskilliga dessa föreningar. 'Hvad
betyder då denna rörelse? hvarthän syftar den? och kan densamma
verkligen för den arbetande klaésen innebära något nyttigt och godt?
se der frågor, som man derföre under denna tid så ofta hörer fram-
kastas äfven af de mera bildade bland våra landsmän, och hvilka det (
måhända icke skall anses gagnlöst att nu till besvarande upptaga.

Det är en mycket enkel och en mycket gammal sanning, den, att
genom små krafters förening stora ting kunna uträttas, som uti arbetar-
nes fria associationer vunnit ny tillämpning och bekräftelse; men denna
sanning uttrycker dock icke den ifrågavarande rörelsens hela linnehåll, .
Dertill hörer äfven denna erfarenhetssats: blottgenom egna anstrangnin-
’ gar och uppoffringar är någon framgång att vinna. Det är på 'sin egen
och sina kamraters kraft, icke på något som helst yttre bistånd, som
de, hvilka inträda i en arbetareförening måste förlita sig; och det är
i dessa föreningar således icke fråga allenast om en 'yttre samverkah,
utan fastmera om bemödanden, som förutsätta en viss sedlig hållning
och äro egnade att höja arbetarens moraliska kraft.
98 ASSOCIATIONSVÄSENDET, DESS BETYDELSE OCH NÄRVAEANDE STÅNDPUNKT.

Men om detta slag af associationer sålunda på sina medlemmar
ställer vissa högre fordringar, och om de derjemte, såsom ju antagligt är,
i större eller mindre mån medföra något äfventyr af förlust i tid eller
penningar* hvaraf kommer då, frågar man måhända, denna benägenhet
att, för anslutning till dessa associationer, frångå det gamla arbets-
och aflöningssystemet, med hvilket enahanda fordringar och äfventyr
icke äro förenade?

Svaret härpå erbjuder sig ganska lätt, om män närmare under-
söker arbetarens verkliga ställning.

, Det har städse for den egentlige arbetaren, framför allt om han
varit äf någon olycka hemsökt, varit synnerligen svårt att bringa sig
upp till en någorlunda betryggad utkomst. Till och med om helsa
och arbetsförtjenst icke skulle brista, och han således alltjemnt kunde
påräkna sin behöriga lön, blir denna, om hans familj ofta drabbas af
sjukdomar, icke tillräcklig; och när ålderdomen kommer och arbets-
förmågan sviker, finner han sig vanligen, trots alla sina sträfvanden
och försakelser, försatt i beroende af andras gifmildhet eller m. a. o. bragt
till tiggarstafven. Han känner sig såsom utstött ur samhället, och
hvem kan förundra sig, om någon gång förkänslan af denna hårda
■ lott mattar hans arm och gifver hans själ den modlöshet och liknöjd-
het, hvars frukter vi se i den tröghet och ovårdsamhet, hvarmed ar-
betet förrättas, men hvars grunder vi så föga beakta?

Denna arbetarens^ sorgliga ställning har genom fabriksindustriens
ofantliga utveckling i nyare tider blifvit långt ifrån förbättrad. Denna
industri har nämligen skapat massor af medellösa arbetare, soin, bil-
dade för helt speciella, mekaniska förrättningar, merändels vid hvarje
handelskris och hvarje olycksfall hos dem sjelfve eller deras husbön-
der, se sig hemfallne åt den bittraste nöd, och hös hvilka denna dystra
lott, jemte saknaden af alla framtidsutsigter, ofta alstrar en djup de-
moralisation. Fabriksindustriens förmåga att, öfrerallt der den kan
användas, lemna alla produkter , snabbare, billigare, och i viss mån
bättre, har äfven mer och mer förträngt, handtverkerierna från piark-
. naden, i det hon i de industrigrenar, som hon inom sitt område hun-
nit indraga, för dessa näringsidkare försvårat eller omöjliggjort all
täflan; och om det äfven ingalunda må vara att befara, det hela mas-
san af handtyerkare skall småningom nedsjunka till endast daglönare
vid de stora fabriksetablissementerna, torde likväl redan många handt-
verksmästare sett sig nödsakade att vid dessa anstalter söka sig ar-
bete och mången sjelfständig näringsverksamhet sålunda gått under,
jemte det att området för dessa yrken och utsigten att i dem vinna
. sin bergning blifvit alltmera inskränkt.

För att afhjelpa det onda denna den stora industriens öfvermagt
medfört har man föreslagit och delvis äfven sökt tillämpa de mest
ASSOCIATIONSVÄSENDET, DESS BETYDÊLSE OCH NÄEVAEANDE StInDPUNKT. . 99
olikartade medel. Bland handtverlcarne har man allmännast trött
sig finna räddningsmedlet i en återgång till det gamla, sålunda i för-
minskning af handtverkames antal, i förbud mot handtverksvarors för-
färdigande genom fabrikanter eller andra än handtverksmästare samt
i afspärrning mot utlandet genom importförbud eller höga tullsatser.
Bland arbetarne åter har man i de länder, der industrialismen nått
sin höjd, sökt förbättra sin ställning dels, såsom förnämligast i
England, genom arbetsinställelser, dels genom de mest fantastiska
systemer och företag, såsom t. ex. Babœufs. S:t Simons och Fouriers
socialistiska doktriner, Cabets Ikariska stat och Louis Blancs na-
tionalverkstäder, dels ock, såsom i Tyskland, genom af arbetare
bildade lokala och distriktskomitéer, af hvilka de förstnämnda tillika
skulle utgöra arbetsanvisnings- och aflöningsbyråer och i spetsen för
hvilka alla én centralkomité (till en början i Leipzig) skulle stå*).
Men intet af alla dessa botemedel har bestått hvarken teoretikerns
granskning eller, der det blifrit i handling’försökt, erfarenhetens prof;
och 'i stället för att uppehålla oss vid dessa fåfänga försök, hvilkas
betydelse och resultat torde för läsaren vara ganska väl bekanta, öf-
vergå vi heldre till de nya förbindelseformer inom den arbetande
klassen, dessa fria associationer, söm utan att sätta arbetaren i konflikt
, med sina medmenniskor och med samhällslagarne samt utan att för ho-
nom fordra någon enda förmån, som kunde lända annan till mehn, visat
sig mägtiga att i hög grad underlätta hans utkomst och höja éj blott
hans sociala ställning, utan afven hans sedliga och intellektuella värde.

Dessa associatioher äro icke heller i egentlig mening, foster af
något spekulativt hufvuds tankearbete. De hafva, om äfven en och
annan menniskovän med ord och handling kraftigt verkat för deras
utbildning till hvad de nu äro, dock i grunden efterhand arbetat sig
fram ur de villomeningar och misstag, uti hvilka, så många af arbe-
tarnes och deras vänners bpmödanden hittills förlorat sig.

' . I England, den nyare industriens vagga, der, efter de stora upp-
finningame i maskinväsendet från andra hälften af förra århundradet,
fabriksväsendet med sina 'tusenden af osjelfständiga arbetare med
jättesteg utvecklade sig, uppvexte äfven efterhand hos arbetaren, en
stark känsla af det otillfredsställande och ovärdiga i hans lott, jemte
en liflig önskan att genom egen kraft förbättra densamma; och så-
lunda uppstodo, i synnerhet sedan genom en lag af 1824 alla förenin-
gar mellan arbetare i angelägenheter rörande arbetet blifvit tillåtna, de
första associationerna af detta slag, ehuru till form och ändamål täm-
ligen råa och bristfälliga, då stiftafne, sjelfve arbetare, i sitt betryck och
sin förtrytelse minst voro iförfattning att lugnt och passionfritt öfverväga
_______'_____ ,	r	'	■	’	' .

*) Schulze-Delitzsch H., Die Arbeitenden Klassen und das Associationswesen in Deutsch-
land, 2:te auflage; Leipzig 1863, s. 82.
100 ASSOCIATIONSVÄSENDETj DESS BETYDELSE OCH NÄRVARANDE STANDPUNKT.

medlen att ur sitt sorgliga läge vinna upprättelse. Såsom deras när-
maste och egentligen enda mål gällde för dem att genom föreningar sig
emellan (trades-unions) utöfva en motvigt mot arbetsgifvarnes öfver-
magt, samt ätt genom fortgående bidrag till en gemensam kassa sam-
manbringa medel, för att längre tid kunna bestå äfven utan sysselsätt-
ning och aflöning. De arbetsinställelser, som genom dessa samman-
skott kunde tillvägabringas och ännu tid efter annan förekomma,
hafva visserligen sällan ledt till målet; men de hafva emedlertid, i
förening med de af den bekante Robert Owen förfäktade radikala
idéer jemte denne mans år 1829 upprättade cooperative -league (i Bir-
mingham) banat vägen för ett förnuftigt verkliggörande af tanken på en-
skilda små krafters förening för gemensamma ändamål. Isynnerhet
efter 1848 har en myckenhet föreningar (cooperative-stores), till större
delen af arbetare, men äfven af små handtverkare och kapitalister, upp-
stått hvilka, medelst små bidrag och lån sammanbragt kapitaler till in-
köp i stort af vissa lifsförnödenheter, hvarefter, sedan delegame fått
till billigare pris köpa bättre varor, än Ijivaraf de dittills kommit i åt-
njutande, saluvinsten blifvit bland dem utdelad. Den framgång dessa
föreningar i allmänhet rönt, jemte dén i England så långt drifha för-
falskningen af födoämnen och öfriga der förekommande missförhål-
landen just i sättet för arbetarens förbrukning, har åt denna art af
föreningar gifvit en så stark vextlighet, att redan intill September 1863
521 förbrukningsföreningar voro officielt anmälda och inregistrerade.
Men sedan en praktisk väg till förbättrande af de obemedlade klassernas
vilkor sålunda blifvit funnen, och framför allt sedan den namnkunniga
föreningen i Rochdale (bildad i Nov. 1843 af ett litet antal ylleväf-
vare), hvilken gjort sig till uppgift ej allenast att upprätta en för-
brukningsförening med uteslutande af all handel med spritdrycker och
med ovilkorlig fordran på kontant betalning af allt som af lagret ut-
togs, utan äfven att efterhand tillverka vissa förbrukningsartiklar, och
uppföra eller inköpa sunda bostäder, m. m., viinnit en så utomordent-
lig framgång*), har man med konsumtionsföreningarne förbundit åt-
skilliga andra för arbetaren gagneliga inrättningar, såsom läsesalar,
undervisningsanstalter, sjukkassor, öfverlåtelsen af små jordlotter o. s. v.,
hvilka förmedlat en närmare gemenskap och sedlig inverkan på med-,
lemmarne af de eljest helt lösa, rent materiella förbindelserna. För -
åtgärder i denna syftning har isynnerhet verkat det under ledning af
professor Mäurice stiftade sällskap »för befordrandet af arbetareföre-

*) År 1845, då föreningen böljade sin handel, bestod den af 28 fattiga väfvare, som
samlat ett litet. kapital af 28 £. Intill årets slnt hade medlemmarnes antal stegrats till
74 st., kapitalet till 181 £, och utgjorde omsättningen 710 £, med en vinst af 22 £. —
ïjugo år derefter, 1865, hade förökats ledamotsantalet till 5,326. deras kapital till 78,778
£,' omsättningen till 196,234 £ och vinsten till 25,156 £,
ASS0C1ATI0NSVÄSENDET, DESS BETTDELSE OCH NÄRVARANDE STANDPUNKT. 101
ningar» (»for promoting workingmens associations»), sednare benämndt
»sällskapet för befordrande af arbets- och understödssamfund» (»society
for promoting industrial and provident societies»), hvilken förening,
hufvudsakligen bildad af för saken nitälskande personer inom de bil-
dade klasserna, äfven verkat till undanrödjande af i den engelska lag-
stiftningen befintliga hinder för associationsväsendets utveckling.

Likasom de förenämnda cooperative-stores snart i sig upptogo
eller föranledde stiftandet af andra associationer, sä utvecklade sig
ganska naturligt ur dessa trades-unions, hvilka skulle bilda en mot-
vigt emot arbetsherrames öfvermagt, produktiv-associationer, eller före-
ningar af arbetare, som med arbetets möda ville för sig behålla äfven
dess lön. Flera af de mest blomstrande bland dessa, hvilka öfver
hufvud taget först efter 1849 uppkommit, leda i sjelfva verket sin upp-
komst från strikes, i det att en del arbetare, innan deras tillgångar voro
helt och hållet uttömda, nedlade återstoden af desamma i ett sådant
företag. I trots af de stora svårigheter, som med dylika förenin-
gars åstadkommande och uppehållande äro förenade, bland hvilka en-
dast må nämnas behdfvet af ett större kapital, hvilket vid en tillverk-
ningsfÖrening icke lika hastigt som vid en förbrukningsförening åter-
kommer, samt nödvändigheten af endrägt och uthållighet m. fl. andra
till ett godt kamratskap erforderliga egenskaper blaùd föreningens
medlemmar, förefinnar i England ganska många sådana associationer,
isynnerhet inom handtverkeriernas område, hvilka haft utmärkt fram-
gång samt allt mer och mer utvidgat sina affärer.

Äldre, men likaledes af stor betydelse för arbetarnes ekonomiska
förkofran äro de s. k. vän-samfunden (»friendly-societies»), hvilka i Eng-
land vunnit så stark utbredning, att af detta lands 30 millioner innevå-
nare hvarje femte individ skall vara medlem af desamma*). Det är äfven
associationsväsendets mägtiga utbredning i England, som man till icke
ringa del tillskrifver fattigskattens betydliga och fortgående förminsk-
ning under de sistforflutna årtiondena; och man har under den stora
bomullskrisen anmärkt, att nöden bland den arbetande klassen var
minst der arbetareföreningame mest rotfästat sig. Rochdales bomulls-
spinneri var under denna kris den sista fabrik i nejden, som inställde
sitt arbete, och den första, som efter en kort hvila åter upptog det-

') Man antager att Stotbritanien och Irland har minst 20,000 friendly-societies med
ett ledamotstal af 6,000,000 och ett sammansparadt kapital af 450 millioner R:dr R:mt.
Några af dessa föreningar hafva ett lika stort antal ledamöter som hälften af alla Frank-
rikes tillsammanstagna, men de äro äter indelade i mindre afdelningar med i medeltal 40,
70 till inemot 90 medlemmar. Sä t. ex. föreningen »Old Fellows» n/ed 287,573 leda-
möter, indelade i 3,198 loger eller afdelningar; »the Foresters» med 207,933 medlemmar
i 2,626 loger, och flera mindre i samma förhällande. — Ulrik, F. F., Arbeiderforeninger
til gjensidig Hjelp, Köpenh. 1867, sidd. 20 & 45.
102 ASSOCIATIOrtSVÄSENDET, DESS BETYDELSE OCH NÄRVARANDE STANDPUNKT,
samma. I kristallpalatset i Sydenham finnes en stor fil med följande
inhuggna påskrift: «Filhuggame i Sheffield hafva, från April 1848 till
April 1849, till deras utan arbete varande bröder betalt en summa af
10,321 pund sterl. (omkring 186,000 R:dr R:mt). Enighet gör stark!»
— och likväl egde denna sammä förening af filhuggare tio år der-
efter, 1858, den betydliga summan af 30,000 pund sterl.

För att mera fullständigt uppnår det vigtiga ändamål, som the
friendly-societies afse, men ändock ej låta staten konkurrera méd dessa
väl ansedda föreningar, har i Gladstones bekantå lag af den 14 Juli
1864 och genom den af Scudamore utarbetade lättfattliga anvisning
till dess efterlefnad, äf Mars 1865, öfver hela Storbrittannién öppnats
befolkningen tillträde att, till en början vid 200 postkontor, genom
små inbetalningar, antingen bestämda periodiska, hvart fjerdedels år,
hvar fjortonde dag eller hvarje vecka, eller ock obestämda, förvärfva
lifförsäkringar icke under 20 p. st och icke öfver 100 p. st, likasom
äfven lifräntör af icke öfver 50 p. st. storlek.

För att förbättra de fattiges bostäder verka i England och Skott-
land en mängd föreningar dels af kapitalister och dels af arbetare,
hvilka senare, understödde af särskilda eller med byggnadsassociatio-
nerne förbundna kreditföreningar, äfven söka på denna väg förskaffa
sig egna hus. Skottland har äran af att hafva frambragt den första
af dessa s. k. »Property Investment societies», hvilken år 1815 bildades
i Kirkcudbrieht*). Sedermera utbredde de sig till andra delar af Skott-
land och de öfriga konungarikena. Det är dock isynnerhet i Birming-
ham, som dessa föreningar haft en märklig utbredning. Der finnas
icke mindre än 14 sådana föreningar med omkring 10,000 medlem-
mar; och den summa som årligen i dem insättes, uppgår till det för-
vånande höga belopp af 150,000 p. st. De befatta sig icke uteslutande
med att bygga hus, utan utlåna också penningar till andra ändamål,
isynnerhet till köp af landtegendomar. När en sådan egendom är för-
värfvad, styckas den i passande lotter och säljes antingen till den
högstbjudande eller bortlottas bland medlemmarne mot en lindrig år-
lig afbetalning. I Wolverhampton och Halifax finnas likaledes bety-
dande föreningar i nämnda ändamål. William Chambers säger i en
beskrifning om arbetaréhusen omkring Birmingham: »Det var en stor
tillfredsställelse och glädje att i hela timmar vandra upp- och nedför
gatorna i den förstad, som består af hus, hvilka antingen redan äro
arbetarnes egendom eller äro på väg att blifva det. Med få undan-
tag bestå de alla af två våningar med tvänne rum i nedra och tvänne
i öfra våningen, och hvart hus utgör en boning för sig, bestämd blott
för en familj.' Några hus. stå tätt ut .till tröttoirema, i andra är der
».. ■— i ■	.i,	r.

*) Chambers, W.: Building Societies: s. 19.	.
ASSOCATIONSVÄSENDET, DESS BETYDELSE OCH NÄEVARANDE StInDPUNKT. 103
' I

framföre en liten blomsterfläck med ett staket, men vid alla finna»
trädgårdar, som'efter regeln ligga bakom husen*).»

; öfvergå vi nu till Frankrike, så finna vi huru man äfven i detta
land, hvars politiska samhällsskick är allt annat än gynnsamt för ar-
betareföreningars sunda utveckling, börjat mer och met göra sig för-
trogen med de oundgängliga vilkoren för en sådan »arbetets organi-
sation», som med sig har löfte om varaktighet och framgång, d. v. s.
med idéen om på sjelfhjelp grundade, praktiskt inrättade arbetare-
associationer. Väl återstå numera blott få af do 300 tillvprlmingR-
föreningar, som straxt efter februarirevolutionen bildades; men dessa
buro i sjelfva sin organisation och sammansättning en alltför stark .
prägel af de socialistiska idéer, under hvilkas inflytelse de blifvit stif-
tade; och de hade äfven från nationalförsamlingen, i form af lån,
mottagit betydliga peningebidrag **), hvilka till inträde i dessa före-
ningar lockat personer, som dertill voro alldeles olämpliga. I Frank-
rike hafva dock sedan'denna tid nya lifekraftiga produktionsförenin-
gar uppstått och till en del haft lysande framgång. Mer och mer
tilltager äfven i detta land antalet af konsumtionsföreningar och folk- .
banker; och likasom den engelska staden Rochdale lemnat det mest
framstående exempel bland konsumtionsföreningar, så har en fransk
stad, Mülhouse, lemnat det vackraste resultat af associationer for arl>e~.
tarebostäders uppförande. Liknande föreningar för detta sednare än-
damål, hvilka, i det de beredt den arbetande klassen ej blott sundare

*) Antalet »Building Societies» samt »Land and Building Societies», hvilka senare
nedlägga de medelst små bidrag af medlemmarne samlade kapitaler i stora egendomsköp
och derefter,åt medlemmarne till en grospriset öfverlåta små parceller, anslås för när-
varande till icke mindre än 3,000, med ett kapital af 100 millioner och årliga inkomster
af 10 mill. £.

Uti de 436 (hufvudsakligen förbruknings-) föreningar, som år 1867 inkommo med
årsberättelser till »The Registror», var, i slutet af 1866, antalet medlemmar 173,423,
hvilka under samma år omsatt varor för ej mindre än 4,455,596 £, med en nettovinst af
376,294 £. Medlemmarnes aktiekapital- var, vid 1866 års slut, 1,058,096 £. och det
upplånta kapitajet var 118,023 £.

39 af dessa föreningar sålde hvardera under året varor , till ett värde af mer än 20,000
£•, 4 till ett belopp öfverstigande 100,000 £. »Pioniererna» i Rochdale hafva ännu öfver-
hand. Denna förening räknade i slutet af år 1866: 6,246. medlemmar, och deras kapital
var 97,489 £•, försäljningen kontant uppgick till 249,122 £ och vinsten var 31,931 £
(eller mer än % million riksdaler riksmynt).

-**) arbetareföreningars understödjande lemnade nationalförsamlingen ett belopp af
3 mill, francs, som dock endast kunde få åtnjutas mot återbetalningsskyldighet och 3 proc,
ränta. Af detta anslag fingo 56 associationer större eller mindre bidrag, och af dem åter-
stå nu endast 14. {Baudrillart, H.: Le Salariat et l’Association, Paris 1867, s. 44). Vid
anslagets beviljande hade staten förbehållit sig rätt att öfverse stadgarne och affärernas
gång, m. m., hvarigenom föreningarnes sjelfständighet inskränktes. Vidare härom kan ses
hos Duval J., Les Sociétés Cooperatives de production,. Paris 1867, sid. 27.
104 ASSOCIATIONSVÄSENDET, DESS BETYDELSE OCH NÄRVARANDE STANDPUNKT.

och rymligare bostäder, utan äfven utsigter att blifva égaré deraf,
hafva äfven uppstått i flera andra städer i Elsas m. fl. provinser och'
praktiskt visat fransmännen dessa associationers företräde framför de
socialistiska svärmarnes drömbilder. Under sistlidne är, d. 19 Aug. 1867,
grundades i; Paris en särskild förening af arbetare, benämnd »Société
coopérative immobilière», hvilken har till ändamål att i Seindeparte-
mentet uppföra sunda och billiga hus, bestämda att uthyras endast åt
föreningens medlemmar till priset som icke skola öfverstiga 8 procent
af byggnadskostnaden, samt att säljas åt dessa samma delegare mot
den kostnad, hvartill de stå föreningen*). Allmännast utbredda äfo
dock ännu i Frankrike de s. k. Föreningar till ömsesidigt understöd eller
till -förutseende (»Sociétés de secours mutuel» eller »de providence»),
hvilka, i kraft af ett kejserligt dekret d. 28 Mars 1852, blifvit af re-
geringen synnerligen omhuldade, så att de till och med på vissa vilkor
undfå statsunderstöd; men de hafra dervid äfven, till större delen,
kommit i ett för deras sunda utveckling föga helsosamt beroende af
den kejserliga styrelsen, hvilken för de föreningar, som åtnjuta stats-
bidrag, tillsätter ordförande, samt ej allenast verkar för nya förenin-
gars. upprättande, utan äfven kan, när den så finner skäligt, upphäfva -
de bestående. De innefatta imellertid numera ett tre gånger större
antal än 1852 och omkring 2 procent af hela rikets befolkning **).

De franska understödsföreningame, gifva icke allenast sjukhjelp,
utan genom. sina förbindelser med den stora, år 1850 upprättade
”Caisse des retraites pour la vieillesse”t i hvilken dessa föreningar in-
sätta sina penningar, kunna de äfven lemna lifstidspensioner. — För
att stärka fonden för arbetames försörjande på ålderdomen har rege-
ringen icke allenast direkt uppmanat de mera välmående att tillträda
hjelpföreningame såsom hedersmedlemmar, utan äfven genom en lag
af d. 14 Juli 1850 bemyndigat alla offentliga kassor att för detta än-
damål mottaga penningebidrag.	;

Vid samma tid som den franska arbetaren började inse förvillel-
sen i de socialistiska läror, till hvilka han dittills så begärligt lyssnat,
gjorde sig äfven inom den arbetande klassen i Tyskland den åsigt gällande,
att det icke var uti stora vidtutseende företag, hvilkas ändamål voro
för deltagame lika sväfvande och oklara som deras resultater voro

*)	Robert, C., Les Ameliorations Sociales du.second Empire, I, taris 1868.

**	) För närvarande (1868) finnas (enligt Robert C., 1. c. s. 53) 5,819 sociétés de se-
secours mutuels med 107,237 hedersledamöter, och 732,918 delegare. Franska regeringen,
som tillsatt én särskild kommission för att uppmuntra till bildandet af dessa föreningar
m. m., har lagt synnerlig vigt vid upptagandet af hedersledamöter, hvilka betala sina
bidrag, men icke hafva anspråk på understöd; samt nppmuntrat män utanföre arbetsklassen
att såsom sådane inträda i föreningarne för att stödja dem med sina bidrag och råd.

Kapitaltillgångarne i de franska understödsföreningarne uppgå till omkring 31 mill. r:dr
r:mt (43,063,153 fr.).
ASSOCIATIONSVÄSENDET, DE^S BETYDELSE OCH NÄRVARANDE StInDPUNKT. 105

aflägsna, som arbetarne hade att söka sin räddning. Man kände be-
hofvet af sammanslutning, men ville se något praktiskt godt deraf:
och så mottog man begärligt och med förtroende de råd och anvis- '
ningar för upprättande af föreningar for" speciella ekonomiska ända-
mål, som upplyste menniskovänner lemnade. Mest framstående bland
dessa har den ryktbare kretsdomaren Schultze varit, hvilken efter att
först hafva i Delitsch upprättat en förening af skomakare, för gemen-
samt inköp af råämnen, med den framgång, att efter få år, skoma-
karae i de närgränsande städeme förklarade sig icke kunna på mark-
naderne uthärda konkurrensen med Delitschboeme, titan funno sig
föranlåtne att likaledes, bilda råämnesföreningar, med outtröttligt nit
egnat sig åt bildandet af sådana, jemte förskotts- och konsumtions-
föreningar m. fl. liknande. Den framgång och den oerhördt snabba
spridning öfver Tyskland dessa föreningar vunnit, hvilkas egentliga
grundläggning kan dateras från 1850, men af hyilka nu ensamt i Tysk-
land finnas mer än 1,400*), bevisar otvetydigt huru öfverensstäm-

*) År 1850 grundades, af Schultze i Delitsch den första förskottsförening efter grund-
satsen af hestämda bidrag med rätt till utdelning', och redan 1859 funnos 183 och 1864:
889 sådana föreningar. Sistnämnda år funnos deijemte öfver 200 råämnes- och magasins-
föreningar. Vid slutet af 1866 funnos i Tyskland 1,047 förskotts- och kreditföreningar,
,för så vidt deras tillvaro var Öfverstyrelsen bekant; och af dessa hade hon noggranna
meddelanden om 532, hvilkas omsättning i lån och förskott under sistnämnde år besteg
sig till 85,010,145 thaler. Grundkapitalet eller medlemmarnes bidrag utgjorde 5,773,106
thaler. I förhållande till främmande af dessa banker begagnade kapitaler utgjorde deras
egna fonder, öfver hufvud taget, år 1859: 27^ och 1866: 31^ procent

Utom de 1,047 förskottsföreningarne funnos, år 1866, i Tyskland, efter hvad Schulze
hade sig bekant, 187 råämnes-, magasins- och produktivföreningar samt 199 konsumtions-
föreningar, så att hela -antalet befintliga föreningar uppskattades till 1,433.

I ett land, såsom Sverige, der arbetarerörelsen ännu befinner sig i sitt första utveck-
lingsstadium, kan det icke sakna intresse att se, hvilken rikedom af vissa föreningar, som
hos oss ännu antingen helt och hållet saknas eller högst sparsamt uppkommit, på vissa
orter i Tyskland framträder. Efter Schulze-D.elitsehs årsberättelse för 1866 må derföre
nämnas, att	'

i

»
»

»
»
»

»

Berlin funnos: 29 förskotts- eller kreditföreningar, 3 råämnes- eller magasins-

associationer, 7 produktivföreningar och 17 konsumtionsföreningar.
Wien	»	3	förskotts- och 2 konsumtionsföreningar.

Hamburg	»	1	folkbank, 4 råämnes- eller magasinsföreningar, 1 produktiv- och
, 2 konsumtionsföreningar.

^München	»	1	förskottsförening och 1 industribank samt 1 konsumtionsförening.

Dresden	»	2	förskottsföreningar, 2 råämnes- Uch 1 produktivförening.

Leipzig	»	1	förskottsförening, 3(?) råämnes- eller magasins- och 1 konsum-
. x tionsförening.

Danzig »	2 förskotts-, 1 produktiv- och 2 konsumtionsföreningar, o. s. v.

Fördelade på särskilda länder i Tyskland komma af Förskottsföreningarne: på Preus-
sen 567, på Österrikes tyska provinser 123, på Sachsen 94, Wiirtemberg 54, Sachsiska
hertigdömena 42, Mecklenburg 38 o. s. v., samt af Konsumtionsföreningame: på Preussen
118, på Wurtemberg 19, Sachsen 13, Bayern 11 o. s. v.
106 ASSOCIATIÖNSVÄSENDET, DESS BETYDELSE OCH NÄBVARANDE STANDPUNKT,
mande med tidens anda- oclj behof de äro samt huru allmänt arbeta-
ren och den mindre industriidkaren känner'nödvändigheten af sam-
TerTcan i mera omfattande frivilliga associationer.	'

Under det att handivorkerierne nämligen, hvilkas flesta idkare
sakna tillräckligt af intelligens och kapital, i fabriksindustrien sett en
öfvermägtig konkurrent uppträda, och nödgats i förhållande till sin
tillverknings- och lefnadskostnad arbeta till allt mera ofördelaktiga
priser, sä har åter îqt fabrikanterne i deras medbröder på samma fält
uppstått lika farliga, konkurrenter, med hvilka de måste kämpa om
sin tillvaro, hvaråf följden blifvit att, då i afseende på kostnaderne
x för fabriksanläggningen, för köl, råämnen och rörelsekåpital m. m,,
besparingarne icke kunna drifvas öfvér en viss gräns, arbetarens lö-
" ner måst efterhand till det lägsta möjliga belopp nedtryckas. Och
då desse olycklige dag efter dag, och för en arbetslön, med hvilken
de endast förmått underhålla lifvet, förrättat samma mekaniska, ofta
osunda och deras krafter öfverstigande arbete, hafva de saknat både
håg och tillfälle att odla sina själsgåfvor och för sin lefnads höst en-
dast haft fattighuset till utsigt! Men icke nog dermed. Långt förr
än åldern brutit arbetarens krafter kan en olyckshändelse hafva be-
. röfvat honom hans arbetsförmåga, eller en af dessa så ofta inträf-
fande kriser hafva störtat den industriidkare, hos Hvilken han arbetat,
och för en längre tid undanryckt honom sitt knappa bröd.

Det lärer, under* sådana förhållanden, icke kunna bestridas att
arbetarefrågan kräfver sin lösning; och folkens allmänna framskridande
i industriellt, kommersiellt och politiskt hänseende skulle verkligen
vara af tvifvelaktigt värde, om en så stor och kraftig del af befolk-
ningen fortfarande skulle nödgas försmäkta i ekonomiskt betryck ellefr
till och med i hopplöst elände. Lyckligtvis synes detta icke, numera
vara att befara; ty huru mycket än för denna frågas lösning må åter-
stå att göra, måste vi dock otvifvelaktigt befinna oss på rätta vägen
dertill, då vi funnit ett sätt att, med anlitande allenast af den inne-
* boende egna kraften, befrämja handtverkarens sjelfbestånd och sätta
arbetaren i tillfälle ätt från den mest beroende ställning intaga en
oberoende och aktad plats i samhället.

I det att arbetaren inträder t. ex. uti en konsumtionsförening, er-
når Han nämligen ej blott den besparing i lefnadskostnaden, som upp-
kommer derigenom att han erhåller sina förnödenheter till det lägre
pris, som uppköp i stort (för föreningens gemensamma rakning) alltid
betinga — en besparing, som i jemförelse med hvad arbetare i all-
mänhet för de flesta födoämnen måste betala, ofta uppgår till 20 à 30
procent—; utan han vinner äfven de stora fördelarne att han erhåller
god vara och rätt -vigt, äfvensom att han tillvänj es den för personer,
som hafva en bestämd dag- eller veckolön, enda riktiga sedvana att
ASSOCIATIONS VÄSENDET, DESS BETYDELSE OCH NÄRVARANDE STANDPUNKT. 10T
betala alla förnödenheter "kontant^ utan att taga något pä kredit. Här-
till kommer att medlemmame af en sådan förening, genom sitt del-
tagande i förvaltningen, genomgå en särdeles nyttig skola för vidare
utöfning af sjelfstyrelse, att de lära sig ordentlighet och sparsamhet
genom de insättningar de till en början måste göra samt att de uti
de årliga utdelningarne, erhålla ett, efter rörelsens omfång och be-
handling, större eller mindre kapital.	'

Flera af de fördelar vi här framhållit, såsom åtföljande inrät-
tandet af konsumtionsföreningar, äro för andra associationer gemen- .
samma; och det torde derföre vara tillräckligt tillägga att, sedan
handtverkare eller arbetare uti en förbruknings- eller råämnesförening,
hvilken senares betydelse vi förut antydt, vunnit någon vana vid den
punktlighet i insättningar samt räkenskapsföring och förvaltning, som
' hvarje association påkallar, det icke kan för dem möta stora svårig-
' heter att bilda föreningar dels för uppförande af arbetarebostäder,
genom hvilka den obemedlade kan för lika eller till och med billigare
pris erhålla sundare och bättre boning, än han förut kunnat förskaffa
sig, samt genom periodiska^ tillskott till och med förvärfva eget hus,
dels för upprättande af folkbanker, som lemna äfven den fattige, red-
lige arbetaren kredit och göra honom delaktig i vinster, som hittills
varit endast kapitalisteme förbehållna, dels ock för gemensam tillverk-
ning. Vi hafva icke heller härmed velat säga, att bildandet af för-
bruknings- eller råämnesföreningar, hvilka höra till de enklaste aL
ifrågavarande associationer, nödvändigt bör föregå upprättandet af de
öfriga; mångfaldiga exempel hafva nämligen ådagalagt möjligheten att
med framgång omedelbart inrätta hvilkendera af de öfriga som helst;
men i allmänhet har detta varit gången af den utveckling associations-
rörelsen tagit der den med större framgång utvecklat sig; och med
säkerhet kan anses, att produktiv- eller tillverknings-föreningarne, som
kunna betraktas såsom den sociala sjelfhjelpens slutmål eller höjdpunkt,
' i det att den beroende arbetaren derigenom uppstiger till sjelfständig
industriidkare, äro de svåraste bland alla associationer, emedan de, utom
något jemförelsevis ej alltför obetydligt kapital^ påkalla en sjefbeherrsk-
ning,- duglighet och vana vid förenings-angelägenheters behandling,
som icke hörå till de hos arbetsklassen allmäiinaste egenskaper, hvar-
före de äfven, för att lyckas, förutsätta ett långt mera omsorgsfullt
val af föreningsmedlemmar än någon af de öfriga associationerna.

Men om sålunda grundläggningen af tinverkningsföreningar är
svår samt ledningen och upprätthållandet af dem ännu svårare, visa
dock talrika exempel från både England, Frankrike och Tyskland att
de äro icke blott möjliga, utan äfven kunna lemna högst fördelaktiga
108 ASSOCIATIONSVÄSENDET, DESS BETYDELSE OCH NÄRVARANDE STANDPUNKT,
resultater *); och de bära inom sig, såsom hvarje annan association,
blott i än högre grad, frön till välsignelserika följder med hänseende
till folkets uppfostran , och sociala utveckling.

Det synes oss i detta hänseende kunna vara af intresse att kasta
en blick på några särskilda franska tillverkningsföreningar, då deraf
kan ses, hvilken anda som lifvar, och måste lifva, medlemmar af pro-
duktivföreningar, om dessa skola hafva utsigt att lyckas. Vi nämna
exempelvis Bdktryckarnes förening (l’Association. des ouvriers impri-
meurs) i Paris, hvilken, bildad af 15 tryckeriarbetare, för några år
.tillbaka öfvertdg sin husbondes ' boktryckeri och numera uppnått en
blomstrande ställning. Desse män hafva alltid visat mycket ringa håg
att lyssna till utopisternas läror, och de förklarade vid ett tillfälle,
oförstäldt, att deras mål var att arbeta för att producera och att spara
för att ega något. Vidare: ^association des menuisiers en fauteuils”,
som styres af en föreståndare, beklädd med nästan enväldig magt.
Han har till och med gifvit sitt namn åt denna förening, som man
kallar Vassociation Antoine. Den eger en förträfflig personal, som
efter att hafva börjat med ett kapital af 504 francs 20 cent., år 1857
egde ett etablissement af 400,000 fr. värde och hade under de 10
första åren haft en vinst af 110,000 francs.

En af de mest betydande tillverkningsföreningar i Frankrike, och
sannolikt äfven den äldsta som ännu eger bestånd, är VAssociation des
bijoutiers en doré, hvilken, grundlagd år 1834 med 200 francs kapital,
år 1851 gjorde för 130,000 fr. affäreh^om året och icke sedermera
upphört att utveckla sig. Den har till och med upprättat filialverk-
städer. — Med lifliga sympathier följer man äfven Vassociation des
tourneurs en chaises genom de svårigheter, som denna i början mycket
anspråkslösa förening haft att genomgå. Bragta i ett tillstånd, som
närmade sig elände och nöd, begärde de likväl intet af 3-millioners-
anslaget. ”Vi hafva velat”, sade de, ”förblifva fria och iche vara nå-
gonnågot skyldiga”. Sådant • tänkesätt, modigt bevaradt under en
‘ daglig kamp mot ekonomiska bekymmer, bragte föreningen slutligen

*) Genom produktivföreningar hade redan år 1860 i England uppstått 31 stora fa-
briker, väfverier, spinnerier, fabriker för jernvagnars och maskiners förfärdigande, pap-
persbruk o. d. m.; och den af Rochdales »pionierer» anlagda qvarn gaf år 1861 en ren
behållning af 140,000 R:dr, under det att deras bomullsspinneri s. å. lemnade en .vinst af
80,000 R:dr R:mt — I det år 1848 stiftade Botryckeribolaget »Association Remquet»
lyckades 15'obemedlade arbetare, som i början voro nödsakade att låna till och med ma-
terialen och verktygen för sitt yrke, inom tio år förvärfva ett kapital af 155,000 francs,
således i medeltal på hvaije deltagare 10—11,000 francs. I Berlin finnes en stor maskin-
byggeri-association; i Freiburg en betydlig urmakeriförening. Att produktivföreningar äro
underkastade stora svårigheter och äfventyr visar sig imellertid bland annat deraf, att den
bekanta maskinbyggerifabriken i Chemnitz, den största tillverkningsförening i Tyskland,
råkat i konknrs och sannolikt icke mera kan fortgå.
ASSOCIATIONSVÄSENDET, DESS BETYDELSE OCH NÄRVARANDE STANDPUNKT. 109
seger och lycka. Hon tillväxte år från år, och i samma mån hon ut-
vecklade sig, fördubblade hon sin moraliska vaksamhet öfver sina med-
lemmar. Denna karaktér af sedlighet, som utesluter eller bestraffar
hvarje handling, som är stridande icke allenast mot den mest samvets-
granna redbarhets fordringar, utan äfven mot värdigheten i seder så
utom som inom verkstaden, är särdeles anmärkningsvärd hos flera af
dessa arbetareassociationer. Den bevittnar det allvarliga i denna rörelse.

Innan vi från associationsväsendet i dessa främmande länder öf-
vergå till de oss närmare förhållandena i de nordiska rikena, kunna
vi icke underlåta fästa uppmärksamheten vid det med associations-
rörelsens utveckling allt mer och mer framträdande behofvet af ge-
mensam ledning för de särskilda föreningarne och samverkan dem
emellan. Det af oss förut omnämnda, i England stiftade »Society for
promoting industrial and provident societies» har väl icke egentligen
någon uppgift af nyss antydda beskaffenhet, ehuru dess verksamhet
afser de engelska arbetareföreningarnes gemensamma bästa*); men
för hela norra England stiftadès år 1864 en förening mellan omkring
200 förbruknings-associationer, i ändamål att genom stora uppköp för
de enskilda föreningarne underlätta deras inköp af varor. Dess huf-
vudsäte är Manchester, och efter sista qvartalets räkenskap kan den
årliga omsättningen anslås till 300,000 P. St. eller 5,400,000 R:dr R:mt.
Hvarje köpare i dessa 200 föreningar har sitt kött och smör m. m.
till samma pris som den största grosshandlare. För öfrigt har, oak-
tadt den obenägenhet engelsmännen eljest hysa mot all myndigheternas
inverkan på de enskildes sjelfbestämmelserätt, en särskild embetsman,
the Registrar, erhållit uppdrag att personligen sätta sig i förbindelse
med föreningarne, att tillse deras behof, medla emellan styrelserne
och medlemmarne, när de senare tro sig förorättade, vägleda vid
bildandet af nya föreningar och, i händelse medlemmarne hotas med
förlust, upphäfva föreningarne. Om hela sin verksamhet samt om.
föreningarnes ståndpunkt och utveckling skall han äfven till parla-
mentet afgifva en detaljerad berättelse.

I Frankrike, centralisationens land, har man naturligtvis framför
allt varit betänkt på att gifva arbetareföreningame behörig ledning;
och man finner följaktligen der icke allenast sedan 1852 en kejserlig
kommission upprättad, med uppdrag att uppmuntra till bildandet af

*) En frukt af detta sällskaps verksamhet är det i November 1854 med synnerlig
' framgång öppnade »College for workingmen» under professor Maurices ledning, en högre
bildningsanstalt for arbetare, i hvilken man i synnerhet sökt bilda dugliga ledare af rörel-
sen bland folket. Det är äfven hufvudaakligen i följd af detta sällskaps bemödanden som
»Industrial and provident societies Act» af d. 30 Juni 1852 tillkommit, hvilken gifver
föreningar som underkasta sig en profiling af sina stadgar och låta inregistrera sig, en
beqvämare rättsföljd och andra fördelar.
110 ASSOCIATIONSVÄSENDET, DESS BETYDELSE OCH NÄRVARANDE STANDPUNKT,
sjukhjelpsföreningar samt att öfva tillsyn öfver de redan befintliga,
utan det har äfven blifvit prefekterna uppdraget att ställa sig i spet-
sen för denna angelägenhet, att göra sig bekanta med de i deras de-
partement varande föreningar, deras antal, ställning och förmögenhet,
tmdersöka hvarest gynnsamma vilkor finnas för att upprätta en ny,
och i detta ändamål söka inverka pä presterna, välmående borgafe,
fabrikanter och andra arbetsherrar samt slutligen på arbetarne sjelfva.
Vägledande föreskrifter lemnas om föreningarnes inrättning och be-
styrelse, och åtskilliga, förmåner meddelas till gengäld för den direkta
inflytelse vid utnämnandet af ordförande, som den kejserliga regerin-
gen förbehållit sig, och den ständiga kontroll föreningame äro under-
kastade *).

Efter att hafva år 1864, genom en »Loi sur les coalitions», beredt
arbetarne full frihet att med sina mästare uppgöra om de vilkor, un-
der hvilka de skola arbeta, har den kejserliga regeringen, år 1867j
genom en »Loi sur les Sociétés» undanröjt de hinder för bildandet af
associationer, som den hittillsvarande lagstiftningen företett utiaktier-

') Det nit, hvarmed Napoleon III söker främja den arbetande klassens bästa, för-
tjenar utan tvifvel allmänt erkännande ; och då det kan vara lärorikt att se, hvilka åtgärder
i sådant hänseende af kejsaren och af hans gemål vidtagas, må några uppgifter härom
efter Charles Robert’s förut åberopade »Les ‘ Ameliorations Sociales du Second Empire»
meddelas: År 1866 lät kejsaren, till understöd för.tvenne tillverkningsföreningar i Lyon,
i särskilda poster och till en del emot färdiga produkter utdela 540,000 francs; till »la
Société cooperative des ouvriers de Paris» har han öfverlemnat 41 på hans försorg upp-
förda mönsterbyggnader, hvilka tillsammans kostat 629,986 francs; för »la Caisse des
Associations cooperatives» har han spbskriberat 500,000 francs. — I Lyon har i sednare
åren blifvit inrättad en lånekassa för arbetare i sidenindustrien. Hvarje väfvares skuld
inskrifves i kassans bok, och fabrikanterne innehålla Jivaije vecka en del af arbetarnes
lön, till dess hans skuld är betald. I trots af förlängda betalningsterminer voro, under '
sistL år, arbetarne så skuldsatte, att de icke mera kunde bestrida omsättningarne. Med
en summa af 60,000 francs kom kejsaren då 1,400 bland dem till hjelp. :

»La Société du Prince Impérial» är en af kejsarintfan, år 1862, grundlagd kredit»
institution. Den har till ändamål att, medelst enskilda, i synnerhet i högre och lägre
läroverk öppnade subskriptioner, lemna arbetarne lån för underlättande af inköp af verk-
tyg och råämnen m. m., samt att med tillfälliga lån understödja arbetsämma familjer.
Samfundets kapital, hvartill kejsaren och kejsarinnan bidragit med 100,000 francs, bestod
den 16 Dec. 1867 af 1,951,109 francs och hade då utlånat 4,369,123 francs, fördelade
på 16,255 lån.

Vid 1867 års exposition lät kejsaren, i parken, uppfora en modellbyggnad för arbe-
tarebostäder, hvilken kostade 20,000 francs, och han har äfven vid Rue Labourdonnaye låtit
uppföra 4 mönsterbyggnader af tillsammans 700,000 francs värde. — Sedan några år tillbaka
hafva äfven på boulevard Mazas 16 modellbyggnader blifvit på kejsarens befallning upp-
förda och skänkta till Asile de Vincennes. De rymma 12 à 1300 personer och repre-
sentera ett värde af 2,000,000 francs. — Nämnde stiftelse, » Asile imperial de Vincennes»,
har, på kejsarinnans föranstaltande, blifvit upprättad, i ändamål att dels genom muntliga
föredrag och dels genom små skrifter, à 25 centimes, ibland arbetarne utbreda sunda
åsigter i politisk ekonomi.
ASSOCIATIONSVÄSENDET, DESS BETYDELSE OCH NÄRVARANDE STANDPUNKT. Ill
nas höga belopp, bestämmelserne om kapital och personal, och om de
första insättningarne samt kostnaderna för akterna och publiciteten.
Under det att lagen om koalitioneme proklamerat det salarierade ar-
betets frihet, upprättar lagen öfver bolag det associerade arbetets
frihet. — Åt frågan om åstadkommande af förbättrade bostäder för den
arbetande klassen hafya båda de franska statsmagterne egnat en syn-
nerlig omvårdnad. Icke nog dermed att, år 1850, en lag blifvit ut-
färdad, som förbjuder beboendet af osunda lägenheter; men för att äfven
bereda den obemedlade tillgång å bättre bostäder, har ett anslag af 10 n^ill.
francs lemn^ts till understöd för den enskilda industri, som ville egna
sig åt sådana bostäders uppförande. I Lille, förut beryktadt för sina
förskräckligt usla arbetarekulor, har man, år 1861, uppfört hus för
900 arbetare, under namn af Cité Napoléon, hvartill staten lemnat ett
bidrag af 100,000 francs och kejsaren ett lika belopp. Staten har äfven
med 300,000 francs understödt den i Juni år 1853 konstituerade »So-
ciété mülhousienne des cités ouvrières», hvilken den 27 Nov. 1867 hade
uppfört 800 hus med trädgård, af hvilka 730 redan blifvit sina inne-
boende hyresmäns egendom*).

*) Vid tiden för den stora världsutställningen år 1867 hade man äfven ämnat i Paris
anställa en allmän internationell arbetarekongress; men sedan inbjudning dertill redan till
flera länder utgått, blef kongressen inställd, såsom det vill synas, i följd af de band på
yttranderätten som den napoleonska politiken ville ålägga henne. Det sätt, hvarpå de
båda ryktbara männen Schulze-Delitzsch och Emile de- Girardin härom yttrade sig, saknar
, icke ett visst intresse. Till den bekante nationalekonomen Horn, en af dem som verkat
för arbetarekongressens åstadkommande, skref Schultze-Delitzsch: »Låtom oss icke dagtinga
med denna politik! Förlägg kongressen till Belgien eller ännu heldre till Tyskland, till
Heidelberg, Mannheim, Cobleûtz, Köln, det är likgiltigt, hvarthelst Ni vill! Det är det
bästa svar på detta system af godtycke.

Ingen skall hindra Er hos oss i Tyskland; jag garanterar Er det på min heder.

Jag kommer icke mera till Paris! Jag förstår att öfverlägga fritt eller att icke öf-
verlägga!»

Efter införandet af detta bref i »La Liberté», tillägger Emile de Girardin:

»Heidelberg, Mannheim, Coblentz, Köln föredragna staden Paris! Frankrike mindre
fritt än det bismarkiserade Tyskland!

Och man vill att vi icke skola lida af detta företräde, af denna jemförelse ! •

Ack, om de lemnade oss likgiltiga, skulle vi icke vara fransmän, vi skulle icke för-
tjena att vara det.»	.

I .följd af de omsorger kejsaren egnat arbetarne i Paris, synas imellertid dessa vara
sin regering ganska tillgifna; och huru denna å sin sida tror sig kunna förlita sig på
dem, framgår deraf att den kejserliga styrelsen under innevarande år visat sig gynnsamt
stämd för arbetarnes sträfvanden att tillföra den lagstiftande kammaren egna representan-
ter, emedan vederbörande hoppas derigenom försvaga oppositionen, Också har m'assan af
arbetare i Paris i senare tider visat allt annat än sympathier för de hittillsvarande repre-
sentanterne af demokratien. Den nya församlingslagen har gifvit dessa representanter till-
fälle att sammankalla Paris’ arbetare till flera sammankomster, i hvilka förhandlats om
föreningsangelägenheter, arbetareskolor o. s. v. Men arbetarnes intresse för dessa sam-
mankomster var icke stort; och i ingen af dem har man kunnat samla öfver 5 & 600
personer af denna klass.	~
112 ASSOCIATIONSVÄSENDET, DESS BETYDELSE OCH NÄRVARANDE STANDPUNKT.

I Tyskland, der snart sagdt hela, associationsrörelsen utvecklat
sig genom en enda mans, Schulzé-Delitzschs, energiska nit och un-,
der hans ledning, är denna rörelse äfven mera fullständigt och sy-
stematiskt organiserad än i något annat land. I spetsen för » All-
gemeine Verband der auf Selbsthülfe beruhenden deutschen Erwßrbs-
und Wirthschafts-G-enossenchaften^ står en bestyrelse, som utgöres af en
föreståndare (Schulze) med en formligen inrättad byrå, hvilken om-
besörjer en årlig nAllgemeine Vereinstag^ genom deputerade af der-
till hörande föreningar, hvilken åter såsom högsta- instans ordnar föfe-
ningarnes gemensamma angelägenheter, utan att någonsin ingripa i
deras särskilda. Såsom mellanlänkar emellan dessa centralorganer och
de enskiMa föreningarne äro bildade s. k. künder-n eller nProvinzial-
Verbände», hvilka omfatta föreningarne inom särskilda tyska länder,
provinser eller slag af associationer. Man har sålunda, utan att
ingripa i de särskilda föreningames fria rörelse, skapat en medel-
punkt till utbyte af vunnen erfarenhet, till granskning af det sig allt-
mera hopande materialet, till råd och hjelp mot hvarje angrepp och
hvarje förlägenhet hos förbundets särskilda medlemmar och till kraftig
sammanhållning af deras çnskilda krafter. Detta förbund hade, en-
ligt Schulze-Delitzschs år 1867 afgifna årsberättelse, 646 föreningar
biträdt.

Såsom väsentligt hjelpmedel vid handhafvandet af det hela tje-
nar den af Schulze utgifna, numera från månads- till veckoskrift för-
ändrade tidskriften: »Blätter für Genossenschaftswesen»*). Äfvenså
framträder mer och mer dën gagneliga inflytelsen af en i slutet af år
1864, i Berlin af föreningarne grundlagd »Deutsche Genossenschafts-
Bank», hvilken med 1866 afslutat sitt andra affärsår och derunder,
med ett aktiekapital af 270,000 thaler, svingat sig upp till en rörelse
å 14J millioner thaler.

Det för föreningsväsendets utveckling i Tyskland vigtigaste mo-
mentet är likväl utfärdandet af dei) länge önskade »Genossenchaftsgesets»
i Preussen, hvilken den 27 Mars 1867 blef offentliggjord, och hvar-
igenom det hittillsvarande oefterrättlighetstillståndet i föreningarnes
juridiska förhållanden blifvit undanröjdt, och föreningarne kommit i
åtnjutande af de lagliga garantier, hvaraf de, för att fritt och säkert
röra sig, varit i béhof. Såsom af större intresse för svenska-läsare
anmärka vi ur denna lag**) endast, att föreningsmedlemmames so-
lidariska ansvarighet för föreningarnes skulder, hvilken ännu såsom

*) Äfven England och Frankrike m. fl. länder hafva särskilda tidskrifter för arbetare-
föreningarne. Så utgifves t. ex. i Manchester: »The Cooperator», hvaraf 1 nummer ut-
kommer hvar 14:de dag, i • Paris: ? Association, i Brüssel: Le Travailleur, i Frankfurt:
Der Arbeitsgeber och La Cooperation o. s. v..	x

**) Intagen i Schulze-Delitzschs »Jahresbericht fur 1866»; Leipz. 1867.
ASSOCIATIONSVÄSENDET, DESS BETYDELSE OCH NÄRVARANDE STÅNDPUNKT. 113
förr skall utgöra föreningames kreditbasis, blifvit sâ vida inskränkt
till ett slags Sor^ensförhållande, att föreningarnes borgenärer måste
först hålla sig till deras förmögenhet och, vid insolvens, afvakta kon- (
kursen, i det de endast för deri lidna förluster kunna solidariskt taga
medlemmarnes tillgångar i anspråk.

Äfven i andra länder än de stora Vesteuropeiska, vid hvilka vi
nu uppehållit oss, har ett lifligt intresse visat sig såväl inom den ar-
betande» som inom den förmögnare klassen för åstadkommandet af
föreningar mellan arbetame, så att man t. ex. i Italien, Belgien och
Schweiz finner många förbruknings-, förskotts- och understöds-före-
ningar, att arbetareassociationema i Nordamerika oupphörligen tillväxa
och vinna i praktisk betydelse*), samt att i Alexandria en folkbank
och t. o. m. på Goda Hoppsudden en förbruknings- och tillverknings-
förening (efter Rochdaleföreningens mönster) blifvit bildad; men de un-
, derrättelser man eger om associationsväsendet i'dessa länder äro ganska
ofullständiga. Synnerligen mera tillfredsställande upplysningar angå-
ende förhållandet i de Nordiska rikena hafva ickeheller yarit att tillgå,
intilldess för kort tid sedan, genom särskilda förfoganden af ett en-
skildt sällskap här i vårt lands hufvudstad, temligen fullständiga un-
derrättelser erhållits angående arbetareföreningarne i Sverige.

Man vet imellertid att föreningar för ömsesidig sjukhjelp och för
en »hederlig begrafning», med dermed förbundna omkostnader, i Nor-
den funnits, så långt tillbaka ungefärligen som pålitliga historiska un-
derrättelser nå**). Dessa föreningar eller gillen voro likväl, i en tid
då rättssäkerheten stod på särdeles svaga fötter, väsentligast instif-
tade i ändamål att värna gillebrödernes säkerhet och rätt. Sålunda
begynner S:t Olafs »Gildeskrå» för Stora Heddinge i Danmark med
följande ord: »I navnet Faderens, Sonnens og den Hellig-Ånds, Amen.
Det tilkjendegives hervid Brödrene og Söstrene, at detta Gilde ikke er
indgået for at drikke, men for at yde hinanden Hjelp og Lov og Bet,

*) I Belgien funnos i slutet af år 1860, 19 föreningar for inköp af lifsförnödenheter
och omkring 300 föreningar till ömsesidigt understöd, med 45,000 medlemmar. Lika med
England (uti Gladstonska lagen af 1864) har Belgien d. 16 Mars 1865, utfärdat en lag,
hvarigenom en allmän spar* och ålderdomsförsörjningskassa blifvit under statens garanti
upprättad. Den är ganska liberalt inrättad och har öppnat 36 agenturer i de vigtigasté
städer i riket.

I östra delen af Schweiz funnos år 1862, 30 handelsföreningar for arbetare. Den
största bland dem, och en af de mest betydande i Europa, finnes i Zürich.

I synnerhet tyckas forbrukningsforeningarne med förvånande hastighet utbreda sig.
. Den s. k. arbétarekonventionen i Chicago, hvilken har att utlåta sig öfver alla frågor som
röra de Nordamerikanska arbetame och deras ställning, framhåller såsom en ovedersäglig
grandsats, att ingen arbetare i Förenta Staterna bör eller kan utan egen skada undandraga
sig att ingå såsom medlem i föreningar for gemensam produktion och konsumtion.

••) Wüda: Das Gildenwesen im Mittelalter; 1831.

8
114 ASSOCIATIONSVÄSENDET, DESS BETYDELSE OCH NÄRVARANDE STANDPUNKT.

at den ene Broder kommer den anden til Hjelp»; men sällan saknas
i gillenas stadgar bestämmelser, hvarigenom bröderna och systrarne
uttryckligen tillsäga hvarandra hjelp i sjukdom, olycka och dödsfalL
Med skråväsendets utbildning, då hvarje gesäll måste tillhöra gille-
skrået i hans yrke, följde inrättningen af gesällkassor eller s. k. lådor,
hvilkas bestämmelse var att hjelpa de sjuka skråbrödeme, bekosta de
aflidne gesällemes begrafning, understödja fattiga och resande samt
bestrida utgifterna vid gillemötena. Sjuk- och begrafningskassor af
detta slag blefvo naturligtvis derefter i alla de nordiska rikena ganska
talrika —• i Danmark hade de år 1861 ett sammanräknadt kapital af
50,000 R:dr och ett ledamotsantal af 10,000—; och ehuru, vid närings-
frihetens införande i Danmark (från d. 1 Jan. 1862), åtskilliga af dessa
»lag» eller kassor blifvit upplösta, hafva dock på många ställen i
samma land desamma bibehållit sig såsom frivilliga gesällföreningar;
hvarjernte vid deras, sida, bland handtverks- och andra arbetare, bil-
dat sig frivilliga försäkringsföreningar såväl för sjuk- och begrafnings-
hjelp som äfven på några ställen för ålderdomsförsörjning samt en-
kors och oförsörjda barns understödjande. Man har sålunda beräknat,
att vid . slutet af år 1864 skulle i Danmark finnas 180 föraningar,
hvilkas ändamål antingen var uteslutande sjukhjelp eller ock sådant
understöd, blandadt med begrafningshjelp och ålderdomsförsörjning,
med ett ledamotsantal af omkring 20,000 och ett kapital af 260,000
R:dr R:mt Dessutom funnos 16 ålderdomsförsörjnings- eller hjelp-
föreningar med ett kapital af 120,000 R:dr och något öfver 40 före-
ningar uteslutande för begrafningshjelp ined ett kapital af inemot
300,000 R:dr R:mt. Från åren 1853 och 1854 finnas i Köpenhamn
trenne stora föreningar för sjukhjelp m. m., och i denna stad räknas
minst 10,000 medlemmar af 60 understödsföreningar, ett i förhållande
till folkmängden nästan tre gånger större antal ledamöter än Paris
företer, under det att deremot Danmark,„i sin helhet; relativt räknar
blott omkring hälften så många deltagare i dylika förehingar som
Frankrike. På landsbyggden i Danmark äro dessa föreningar i all-
mänhet till omfång och område högst olikartade. Den största bland
dem, Hörsholms distrikts sjukhjelps- och begrafnings-förening, räknar
omkring 1,600 medlemmar*).

Ofvanstående siffra, 180 föreningar för sjukhjelp m. m., synes vara
för lågt beräknad. År 1866 funnos näml. i Danmark, efter hvad dess
statistiska byrå hade sig bekant, 300 sjukkassor, af hvilka dock 31
alldeles icke insändt några upplysningar. De öfriga 269 räknade oïn-
kring 23,500 medlemmar. Brukbara upplysningar voro imellertid blott
gifna af 216 kassor med i medeltal för hela året 19,688 medlemmar.

*) Ulrik, F. F., 1. c. sid. 18.
ASSOCIATIONSVÄSENDET, DESS BETYDELSE OCH NÄRVARANDE StInDPUNKT. 115

Häraf hade Köpenhamn, när ledamotsantalet lägges till grund, öfver
28 procent, öfrige städer öfver 45 procent, landsbygden nära 27 proc.
I medeltal hade en sjukkassa i Köpenhamn 136, i köpstäderna 72, å
landet 103 medlemmar. I Köpenhamn fanns blott en sådan kassa,
som upptog qvinnor; derföre utgjorde qvinnoma der blott 2% procent
af medlemsantalet. I köpstäderne voro deremot 20 proc, och på lan-
det nära 38 proc, qvinnor. På hvarje qvinlig medlem hade, i medel-
tal, varit 5,17 sjukdagar om året, på hvarje manlig 5,83, så att den
från andra ställen hemtade erfarenhet om qvinnans min dre grad af
sjuklighet äfven här bekräftat sig. „ Största antalet medlemmar, näml.
34,i proc, voro emellen 30 och 40 års ålder. »Arbeideren» för Au-
gusti 1868.

För att befrämja och till ett godt mål leda bildandet af dylika
föreningar har, med anledning äfven af den nya näringslagens (af <1
29 Dec. 1857) utfärdande, inrikesministern d. 16 Febr. 1863 utfärdat en
rundskrivelse till amtmännen om infordrande af statuter och årliga
berättelser från fÖrhandenvarande eller blifvande sjukkassor, jernte ett
af en särskild komité utarbetadt normalutkast till stadgar för förenin-
gar till ömsesidigt understöd. Verkan af dessa åtgärder har dock varit
ganska ringa, och blott ett ringa antal sjukkassor (1864: 50 med 6,499
ledamöter) inkommo med sådana upplysningar, som kunde utgöra bruk-
bart material för vidare undersökningar. Få år derefter, nämligen i
början af år 1866, nedsatte danska regeringen en ny-komité, med upp-
drag dels att undersöka, om och i hyilken mån regeringen kunde ega
anledning och möjlighet att' främja föreningar, så väl i städerna som
på landet, till inbördes understöd för ålderdomsbräckliga personer samt
vid sjukdoms- eller dödsfall, dels att bedöma de täflingsskrifter, som
kunde komma att inlemnas med anledning af ett af finansministèren
utsatt pris för en populär skrift i ämnet; och denna komité har den
20 Ang. samma år afgifvit sitt betänkande*).	'

Äfven i andra ändamål, såsom för anskaffande af bättre bostäder
samt billigare lefnadsförnödenheter och penningelån m. m., finnas re-
dan ganska många föreningar ibland arbetarne i Danmärk bildade.
I Köpenhamn finnas 4 associationer för åstadkommande af förbättrade
bostäder för den arbetande klassen, af hvilka tvänne hafva gjort sig
till lag att låta de uppförda byggnaderna öfvergå till sjelfegendom för
medlemmarne. Dessutom finnes der: den s.k. y>Typogr af ernes forenede

•) Detta värdefulla betänkande, som af komiténs ordförande blifdt förf, benäget med-
deladt, går derpå ut, att sjukkassor, oaktadt' deras stora nytta, icke böra genom lag på-
bjudas, utan att frivilligheten bör vara deras grundval; men att staten bör räcka enhjelp-
sam hand till dem, som vilja förena sig för upprättandet af sådana kassor och som, till
gengäld för de undfångna förmåherna, vilja åtaga sig vissa ingalunda synnerligen betun-
gande förbindelser.
116 ASSOCIATIONSVÄSENDET, DESS BETYDELSE OCH NÄRVARANDE STANDPUNKT.

Hjelpekasse^, hvilken lemnar understöd icke allenast för sjukdom, för
ålderdomssvaghet och till hégrafning, utan äfven i hvilken om-
ständighet den är i landet ensam — för tillfällig arbetslöshet, en
»Kreditförening för Handværkere og Industridrivende», äfvensom den'
s. k. »Arbeiderforening af 1860», den största i Danmark, hvilken
blifvit stiftad för att sprida bildning bland arbetame och bereda dem
ädlare sällskapliga förströelser m. fl. Sistnämnde förening, som, utom
sin uppgift att verka för arbetames upplysning och nöje, tillika ar-
betar för bestämda praktiska föremål, men, sä snart ett sådant är reä-
liseradt, låter det lefva sitt eget lif och icke räknar den nybildade
inrättningens medlemmar till sina ledamöter, innefattade, likväl den
20 sistl. Juni 2,815 medlemmar. I Odensee skola finnas icke mindre
än 50 föreningar, deraf 15 för ömsesidigt understöd med tillsammans
endast 7 a 800 medlemmar, (en splittring, som naturligtvis medförer
stor svaghet hos hvarje särskild förening). Dessutom finnes enförskotts-
förening, en förbrukningsförening o. s. v. I Århus finnes sedan 1849
en förening till understödjande af gamla torpare och inhyseshjon med
deras enkor och oförsörjda barn hvarjemte der nyligen sammanskjutits
ett aktiekapital af i sv. rmt 22,000 R:dr, hvilket för denna lilla stad
måste anses ganska betydligt, såsom grundval för uppförandet af billiga
och sunda boningar för den arbetande klassen. Föreningar för uppköp
af lifsförnödenheter finnas icke blott i Odensee, utan äfven i Thisted
och i Nörre Sundby på Jutland m. fl. orter. I Nykjöbing på Falstér
finnes sedån 1846 en förening till försörjande af gamla, öehöfvande bor-
gare, med deras enkor och efterlemnade barn; i Idestrups socken: en
förening till understödjande af sjuka och ålderstigna; i Horsens en re-
dan, år 1802 upprättad förening till meddelande af understöd åt åldrige
sjöfarande, hvilken numera äfven-lemnar understöd till icke-sjöfarande;
dess ändamål är att understödja gamla och svaga medlemmar samt
’ dem, som genom oförskylld olycka blifvit bragte i behof och nöd.
Om vi härtill lägga, att i ett stort antal af de danska städerna arbe-
tareföreningar finnas för bildning och sällskapligt umgänge samt att
i detta land tvänne tidningar utkomma, som hafva associationsväsen-
det bland arbetame till hufvudföremål, näml. en veckoskrift: »Blad for
Arbeiderföreningen af 1860» och en månadsskrift: »Arbeideren, et Må-
nedsblad for Selvhjelp og Samarbeide», så torde vi i det närmaste
hafva anfört det hufvudsakligaste af hvad för närvarande är att säga
om föreningsväsendet i Danmark.

Dyningame af 1848 års revolution nådde äfven, till Norge i form
af en ganska häftig agitation inom den arbetande klassen emot dess
förmenta förtryckare. En f. d. student, Marcus Thrane, och hans
vänner sökte genom upprättandet af arbetarföreningar i flera delar
/ af landet och en centralförening i hufvudstaden bringa arbetame på
ASSOCIATIONSVÄSENDET, DESS BETYDELSE OCH NÄRVARANDE? STÅNDPUNKT. H7
sin sida, för att med. deras tillhjelp kunna utföra sina obetänk-
samma eller egennyttiga planer. Men statsmyndigheten såg sig nöd-
sakad att, ingripa; Thrane och de öfrige ledame blefvo öfverlemnade
till domstolarne, och rörelsen gick öfver. Den hade imellertid gifrit
lif åt den förut i Norge slumrande eller helt och hållet okända idéen
om upprättandet af sjelfhjelpsföréningar bland arbetame. Denna tanke '
omfattades nu af välsinnade män och blef på flera ställen bragt
till utförande. Under de första femton år, som derefter förflöto, fort-
skred upprättandet af sådana föreningar ganska långsamt; tiden syntes
nu vara kommen, och under de senaste 4 à 5 åren har deras antal
mer än fördubblats. Arbetareföreningar i allmännare bemärkelse för
sällskapligt umgänge m. m., verka nu i Kristiania, -Bergen, Trondhiem, %
Tromsö, Stavanger, Skien, Laurvik, Horten, Fredrikshald, Kragerö,
Brevik och Porsgrund, och sannolikt i ännu några flera städer, om
hvilka vi sakna uppgifter. I de nio förstnämnda af dessa, äfvensom
i Fredriksstad, Kristianssand, Drammen, Kongsberg, Kristianssund och
Hammerfest äro äfven förbrukningsföreningar upprättade. Förenin-
garne i Horten och Kongsberg äro organiserade i likhet med konsum-
tionsföreningarne i Berlin, de öfriga efter mönstret a£ de engelska.

I Bergen, hvars arbetareförening är både den äldsta och största
i Norge, ty den bildades,* för ömsesidigt understöd och befordrande
upplysning, den 3 Juni 1850 öch räknade i slutet af år 1864: 1,455
ledamöter, finnas äfven 3:ne bolag för arbetarebostäders uppförande.
/ För sistnämnde ändamål är äfven i Kristiania ett aktiebolag upprät-
tadt, hvilket redan användt ett kapital af 83,000 specier och nu, mot
billig hyra, lemnar husrum åt 166 familjer, hvilket antal, när de på-
gående tillbyggnaderna fullbordats, kommer att ökas till 197 familjer,
innefattande omkring 1,050 persöner. I Kristiania har .äfven under
sistlidne år teckning blifvit börjad för bildande af gr follcbaA .

Tanken att genom föreningar sig imellan söka förbättra och be-
trygga sin ekonomiska ställning har först under de senaste trenne
åren bland svenska arbetare vunnit ett allmännare erkännande; men
redan för snart tjugo år tillbaka, då den rörelse i sinnena, som 1848
års revolution framkallade, äfven spridt sig till norden, hade i synner-
het bland den svenska hufvudstadens arbetare en, om än dunkel, känsla
vaknat af den magt och fördel, som ligger i samverkan och förening.
Här uppstod sålunda icke allenast en s. k. »Arbetareförening», med
temligén starkt utpräglade demokratiska tendenser, utan äfven tvänne
associationer för gemensam tillverkning, nämligen en boktryckeri-
och en skrädderiassociation. En liflig och långt mera allmän åtrå
118 ASSOCIATIONSVÄSENDET, DESS BETYDELSE OCH NÄRVARANDE STÅNDPUNKT.

visade sig äfven vid denna tid, icke minst bland de bättre lottade
. klasserna, att genom förbättrande af den arbetande klassens mora-
liska och intellektuella uppfostran, söka på denna väg afhjelpa de
skriande missförhållandena mellan vår tids odling och förfining samt
den råhet, dryckenskap och moraliska försoffning, som, om än för de
öfnga samhällsklasserne ingalunda firllkomligt främmande, likväl hos
den nämnda mera uppenbart framträdde. Icke allenast i Stockholm,
utan äfven i de flesta af rikets öfriga städer uppstodo derföre innan
kort s. k. »Bildningscirklam eller föreningar, uti hvilka man sökte
genom föredrag af kunskapsrika personer samt genom tillfälle till säll-
skapligt umgänge och läsning — för hvilket senare ändamål goda
boksamlingar och äfven tidningar anskaffades — bereda arbetarne och
deras familjer ädlare och mera bildande förströelser, än dem som hit-
tills stått dem till buds. Om i följd af tidens riktning, som för det
verkliga lifvets mångfaldiga behof kräfver motsvarande, mera praktiska
sträfvanden, eller i följd deraf, att, kort efter det att dessa föreningar
uppkommit, en ny stor idé,.tanken att uti nationens allmänna beväp-
ning finna ett värn mot fienders roflystnad, började upptaga nationens
sinnen — allt nog: efter några år aftog märkbart det nit och det in-
tresse, hvarmed dessa bildningskretsar förut blifvit omfattade, och i när-
varande stund finnes, så vidt vi veta, endast en enda sådan förening
qvar i Sverige, nämligen den i Karlskrona. Men om ock denna form för
arbetames sammanslutning icke mera befanns tillfredsställande, så har
dock grunden till denna sammanslutning och den fortfarande känslan
af dess nödvändighet snart föranledt uppkomsten af än fastare för-
bindelser. Med kommunikationsväsendets utveckling och den tätare
beröring med andra länder, hvari nationen nu inträdt, har den stora
rörelse inom den arbetande klassen, som för närvarande i Tyskland
och andra länder föregår, icke kunnat blifva för de svenska industri-
idkarne fullkomligt främmande. Genom några på föranstaltande
dels af komitén för offentliga föreläsningar i hufvudstaden, dels af
Svenska Slöjdföreningen, härstädes hållna föredrag i detta ämne, hvilka
sedermera blefvo af trycket utgifna, hade en närma,ta kännedom om
de på sjelfhjelp grundade föreningames natur och organisation blifvit
spridd ej allenast bland handtverkare och arbetare, utan äfven bland
medlemmar af öfriga samhällsklasser, som nitälska för förbättrande af
den arbetande klassens ställning. Kort efter det sistnämnde föredrag
blifvit inför en större åhörarekrets af näringsidkare och arbetare
hållet, bildade sig i Stockholm ett sällskap för Arbetareföreningars
befrämjande, i ändamål att för dem, som önskade sluta sig tillsamman
i föreningar för särskilda föremål, såväl enskildt som medelst föredrag
och utgifvande af upplysande skrifter lemna råd och anvisningar, hvilket
sällskap sedermera dels, till ett pris, som icke kunde lägga hinder i vägen
ASS0CIATI01ÇSVÂSENDET, DESS BETYDELSE OCH NÄRVARANDE STÅNDPUNKT. 119
för afsättning bland mindre bemedlade, utgifvit flera skrifter i ämnet,
dels ock genom föredrag vid dess sammankomster samt årliga berättel-
ser om associationsväsendets hittillsvarande utveckling, sökt lifva intres-
set och verka för arbetareföreningars bildande på ett sätt, svarande mot
deras ändamål. Dessa förenade orsaker och åtgärder torde man få
tillskrifva den glädjande och, inom vår för nyheter ej synnerligen be-
nägna befolkning nästan oerhörda utveckling som föreningsväsendet
sedermera i Sverige vunnit. Genom en vaknad klarare insïgt om de
fördelar i ekonomiskt afseende, som föreningen med andra så i arbets-
krafter som i kapital, om detta senare vore än så ringa, kan er-
bjuda, hafva dessa bemödanden äfven fått en afgjordt praktisk rikt-
ning; och likasom man finner dessa mellan arbetare öfver hela landet \
spridda föreningar fullkomligt fria ej blott för alla socialistiska och
kommunistiska svärmerier, utan äfven för politiska sträfvanden; så
finner man så väl inom hvarje nybildad arbetareförening, som äfven
hos de äldre, ifriga bemödanden att tillegna sig de former, som erfa-
renheten från samverkande föreningar i utlandet gifvit vid handen för
förbättrande af arbetarens ekonomiska vilkor och för betryggande af
hans framtid.

Inom den, så vidt vi känna, äldsta af nu bestående arbetareföre-
ningar, den i Norrköping, stiftad år I860 *), har man upprättat icke
blott en sjuk- och begrafningskassa, utan äfven, sedan 1866, ett han-
delsaktiebolag, hvilket, ehuru det ännu räknar blott 123 delegare,
likväl vid sistlidna års slut lemnat ett för dem ganska fördelaktigt
resultat, nämligen en nettovinst af 736 rdr rmt. Denna förening, som
för öfrigt hörer till de bäst ordnade i landet, har äfven af den vid
1867 års verldsexposition nedsatta internationella jury, som hade till
uppdrag att granska och belöna de för arbetames bästa i olika länder
vidtagna åtgärder, erhållit en väcker mention honorable. I en stad
sådan som Norrköping, der fabriksindustrien nått en så hög, utveckling,
att densamma utgör innevånames hufvudnäring, och der följaktligen en
massa arbetare finnas, som under vanliga förhållanden icke skulle se
någon utsigt att vinna en betryggad framtid eller att nedlägga fruk-
terna af sitt arbete i egen indüstri eller sj elfständig produktion, kan en
väl ordnad arbetareförening uträtta synnerligen mycket godt; och det är
derföre glädjande att denna förening, som vid sin första uppkomst be-
stod af endast 47 arbetare, numera, vid 1867 års slut, uppnått den för en
stad af föga öfver 20,000 innevånare betydande siffran af 1,309 med-
lemmar. I flera olika yrken hafva också i denna stad arbetare slutit
sig tillsammans, för att genom sjelfständigt arbete förtjena sitt bröd och *

*) Den dernäst äldsta af arbetareföreningar i Sverige torde vara Helsingborgs Arbetare-
förening, hvilken, stiftad år 1862- nnder namn af »Handtverkarnes klubb», numera antagit
förstnämnda benämning och räknar omkring 300 ledamöter.
120 ASSOCIATIONSVÄSENDET, DESS BETYDELSE OCH NÄRVARANDE STÄNDPUNKT,
bereda sig en ljusare framtid; och här finnes sålunda: en arbetareföre-
ning för tillverkning af yllevafnader, 2.ne enickeribolgg, ett plåtslageri-
bolag och ett mekaniskt verkstadsbolag.

I Stockholm, der de båda första af oss i det föregående omnämnda
produktivföreningarne uppkommit, har man, ehuru hvärjehanda motgån-
gar och svårigheter, oskiljaktiga, som det synes, från hvarje nytt företag
af denna art, efter några års tillvaro bragte dessa föreningar på fall,
likväl aldrig tröttnat att ånyo beträda denna väg. Här finnas der-
före för närvarande en stor målareassociation, som räknar 30—40
medlemmar, en silfverarbetareföreniug, en association af pianoforte-
arbetare, en förening för tillverkning af jem-, stål- och messingsar-
beten och ett associationsboktryckeri, det sistnämnda utgörande en ny
förening af boktryckerikonstförvandter, som inköpt den fordna typo-
grafiska föreningens tryckeri, sedan detta någon tid innehafts af en-
skild person. Hufvudstaden har dessutom en i Augusti 1866 bildad
Arbetareförening, som i sistlidna Maj månad räknade 430 ledamöter
och redan grundlagt såväl en handelsafdelning, för att kunna till
billigt pris tillhandahålla ledamöterne deras lifsförnödenheter, som en
s^uk- och begrafningsfond m. m. Dessutom finnas i Stockholm 2:ne
andra särskilda förbrukningsföreningar, en förening för arbetarebostä-
ders uppförande samt flera större Sjuk- och Begrafningskgssor; och
har, sedan 2:ne särskilda föreningar af arbetare tecknat fonder för
bildande af hvar sin förskottsförening, dessa subskribenter nu beslutat
. förena sig 'om on gemensam större Folkbank, hvars stadgar blott in-
vänta regeringens fastställelse för att bringas till utförande.

I Malmö, der några personer inom handtvérks- och den arbetande
klassen först i böljan af innevarande år skredo till bildande af en
arbetareförening, har denna idé likväl så hastigt ho? denna klass
vunnit insteg, att föreningen redan omfattar ett antal af 2,100 per-
soner. Här, såsom fallet vanligen i våra svenska stader varit, har
man först bildat en förening i det allmänna syfte att verka för arbe-
tarnes bildning och nöje samt derefter skridit till upprättande af
bolag för samverkan i ekonomiska ändamål; och är man sålunda nu
i Malmö i begrepp att söka tillvägabringa såväl ett handelsaktiebolag
som en folkbank. I denna stad har äfven under innevarande år börjat
utgifvas en »Tidning för Malmö Arbetareförening»; den enda tidning
i Sverige, som uteslutande egnar sin uppmärksamhet åt associations-
väsendet bland arbetarne.

Dén största af alla arbetareföreningar i Sverige och i hela norden
är imellertid Göteborgs, hvilken, ehuru stiftad först i Augusti 1866,
redan räknar nära '4,000 medlemmar (i slutet af 1867: 3,400) och
efterhand synes vilja omfatta alla de intressen för arbetarne, som på
associationens väg kunna ernås. Så har densamma redan upprättat en
ASSOCIATIONSVÄSENDET, DESS BETYDELSE OCH NÄRVARANDE STÅNDPUNKT, 121
sjuktyélpskassa, börjat aktieteckning förren folkbank och inrättat en han-
delsafdelning för uppköp och försäljning aflifsförnödenheter, hvilket sed-?
nare företag haft den sällsporda framgång, att försäljningssumman under
det enda året 1867 uppgick till 138,000 rdr, lemnande en nettovinst
af 5,517 rdr 56 öre, hvaräf 4,270 rdr kunde kontant till ledamöterna
utdelas. Man har redan, utom 2:ne förutvarande försäljningsbodar,
öppnat en tredje bod för att tillfredsställa det ständigt växande
ledamotsantalets behof. Sedan handeln ordnats har man skridit till
upprättande af ett bibliotek med lässal, hvilket bibliotek redan inne-
håller 2,000 band; och då en så blomstrande, förening naturligtvis kan
önska och se sig vara i tillfälle att förvärfva eget hus, göres nu för
detta ändamål en insamling bland föreningens ledamöter, j ernte det
man inbjudit alla nordens arkitekter till täflan i afseende på ritningar
och kostnadsförslag till den blifvande byggnaden.

I Göteborg finnes äfven sedan 2 à 3 år en tillverkningsföréning
benämnd »Carl Johans mekaniska verkstads Arbetareförening»'; och
har under sistl. år ett bolag i samma stad bildat sig, méd ett kapital
af 200,000 rdr, i ändamål att uppföra fritt belägna hus, hvartdera
för några få familjer, hvilka hus skola till arbetare försäljas, allt efter
som de uppföras.

Med dessa anteckningar om några af våra Arbetareföreningar ha
vi endast velat visa, i hvilken riktning och på hvad sätt våra större
associationer af detta slag utvecklat sig; och med förbigående af vi-
dare detaljer i dessa afseenden tillägga vi allenast, att största antalet
i Sverige varande föreningar mellan arbetare afse tillhandahållandet
af billiga och goda lifsförnödenheter, men att äfven ett lyckadt försök
att bereda denna klass hittills saknade kreditutvägar förekommer*),
samt att tillverkningsföreningar af mångahanda slag blifvit bildade,
äfven på landsbygden och i handteringar, som förr ansetts större ka-
pitalister förbehållna, såsom t. ex. i sågverksrörelse och skeppsbyggen.
Och dessa nya bildningar på associationens område synas oss vara i
mer än ett hänseende glädjande och betydelsefulla. t Det är nämligen
föreningsidéns stora uppgift att, genom samlandet af de små, skillings-
vis hopsparade kapitaleme, hvilka just genom sin obetydlighet vanligen
länge blifva utan nytta och lätt förskingras, bilda fonder, användbara för
stora vinstgifvande företag och att sålunda göra dessa lika tillgängliga för
folkets små ekonomer som för de högre klassernas stora kapitalister. Asso-

*) I Örebro öppnades den 1 Juli 1867, en folkbank, hvilken redan haft god framgång
och rönt ett städse tillväxande förtroende. De betänkligheter, de svenska arbetarne i
Stockholm och på andra orter hysa mot antagandet af solidarisk ansvarighet för en dylik banks
förbindelser, hafvä icke i Örebro gjort sig gällande; och antalet af denna folkbanks leda-
möter, som vid bankrörelsens början utgjorde endast 81, har sedermera mer. ån fördubblats,
så att detsamma den 8 sistl. Juni utgjorde 184.
122 ASSOCIATIONSVÄSENDET, DESS BETYDELSE OCH NÄRVABANDE STANDPUNKT.

ciationen har redan länge varit en mägt, men en magt, som varit de stora
kapitalstarka bolagen inom de högre stånden förbehållen, och som, långt
ifrån att på ett i ekonomiskt och moraliskt häseende välgörande sätt komma
de lägre klasserna till godo, i allmänhet endast än mera förstorat svalget
mellan dem och deras arbetsherrar. Man har beräknat, att de 3,000 arbe-
tareföreningar, som i senare tider blifvit i England bildade, hemtat sitt
kapital från 30 millioner aktier, på hvilken ofantliga myckenhet af
små lotter med deras égaré följaktligen nu äfven räntor och vinstutdel-
ningar komma, under det att,'efter de gamla aktiebolagens sätt, kanske '
högst 30,000 personer skulle haft del i dessa företag. I stället för att
frukten af millioners arbete förr endast kommit några få ,till godo,
hvilka till, större delen deraf blott hemtat näring för sin fåfänga och
sitt öfverdåd, hemta nu desse millioner sjelfve af sina mödors svett,
väl éj något öfverflöd, men en bättre utkomst, en mera sjelfständig
social ställning och en möjlighet att tillgodose äfven sina högre mensk-
liga, hittills i allmänhet så grymt försummade »behof. De nya frivilliga
föreningarne, mellan arbetare äro egnade att, i öfvérensstämmelse med
tidens och mensklighétens oafvisliga fordringar, decentralisera den indu-
striella förmögenheten, då deremot hopandet af den oupphörligt växande
industriens och handelns vipst hos en liten klass af entreprenörer och
kapitalister iner än något annat bidragit att åtskilja och mot hvar-
andra ställa produktionens båda faktorer: arbetets verkställare och
dess ledare. »Om associationen», säger en berömd statsekonom (Moli-
nari), »hade, från den stora industriens första uppkomst, kallat de små
kapitalerna likasom de största att deltaga i den förstorade produk-
tionens arbete och vinst; om densamma hade, såsom nu i England
sker, bland millioner och tiotal af millioner utbredt delar af den in-
dustriella egendomen, på ett sätt att de trängt ned ända till samhällets
djupaste lager — huru skulle då idén om en stridighet mellan kapi-
talistens och arbetarens klass kunnat uppstå? Det är saknaden och
otillräckligheten af association, genom lagstiftningen inskränkt till
några privilegierade individer, som har uppväckt denna antagonism;
det är den frigifna och efterhand inom sina naturliga gränser utvid-
gade associationen, som skall låta densamma försvinna.»

Men det är äfven från en annan synpunkt vi helsa de ifrågavarande
företagen välkomna. Vi tro nämligen att den sociala sjelfhjelpen har äfven
ibland landtbefolkningen en stor uppgift att lösa. För större och mera
långvariga penningebehof, såsom t. ex. för afdiknings- och ängsvatt-
ningsföretag, för konsolidering af uppsägbara inteckningar o. d. måste
landtbrukaren visserligen i allmänhet fortfarande anlita hypoteksinrätt-
ningar eller andra större kreditinrättningar; men för anskaffande af
det kapital, som erfordras till jordens bruk och till nybyggnader m. m.
kunna, såsom erfarenheten i Sachsen och Nassau visat, förskotts-
ASSOCIATIONSVÄSENDET, DESS BETYDELSE OCH NÄRVARANDE STÅNDPUNKT. 123
föreningar äfven på landsbygden vara särdeles gagneliga, jemtedet
att bonden i dem har tillfälle att genast, mot god ränta och med
rätt till delaktighet i bankens blifvande vinst, insätta de medel han,
vanligen i små belopp, för sina produkter erhåller. Af stor fördel både
för jordbrukame enskildt och för landet i dess helhet skulle vidare
magasinsföreningar vara. Om det för den enskilde industriidkaren i
en stad är af fördel att, genom tillfälle till sina varors utställning i
en med andra gemensam och derföre mera billig försäljningslokal, undgå
utbjudande på gator och i hus af sina alster; så måste det för landt-
mannen vara icke mindre förmånligt att undvika ödslandet af tid och
kostnader på forslingen till städerna af små partier varor, hvilkas
värde, noga räknadt, kanske ej ofta öfverstiger summan af alla de kost-
nader och förluster, som stadsresan medförer. Med skäl har blifvit •
anmärkt, huru föga i vårt land blifvit gjordt för att underlätta afsätt-
ningen till utlandet af svenska produkter, och huru, sedan vi omsider '
kommit derhän’ att vår jord i vanliga år producerar spanmål vida
öfver befolkningens bebof, inga åtgärder 1 blifvit vidtagna för att af
detta öfverskott bilda lager för export, hvarigenom det stundom för
våra egna köpmän faller sig beqvämligare att från främmande hamnar,
såsom från Riga och Danzig m. fl., der stora spanmålslager finnas, re-
qvirera hvad för tillfredsställande af något hastigt påkommet behof er-
fordras, än att från eget land uppsamla detsamma. Man har derföre
också sett ett engelskt handelshus i en våra sädesrikare provinser upp-
rätta spanmålsdepoter. Månne icke sådant borde ligga våra egna
landsmän mera om hjertat?

Bonden, som för sina små behof skall i staden, ofta till och med
på kredit, inköpa sitt läder eller jern, sin sill eller sina specerier, får
i allmänhet dyrt betala den mest underhaltiga vara; det behöfver då
icke bevisas, hvilken fördel, ofta en vinst af 20—40 procent, det skulle
bringa honom, om han, genom en Råämnes- och Förbrulcningsföre-
ning, som på en gång för en hel by eller socken, och medelst kontant
liqvid, gjorde dessa inköp, finge sina förnödenheter till lika pris och
beskaffenhet som om han vore den störste possessionat eller kapitalist.
Då han i den försäljningsbod, hvaruti han sjelf hade del, inköpte sina
förnödenheter, äfventyrade han icke att förlora hvarken på vigt eller
vara, emedan ingen enskild hade deraf fördel. Då vi här hufvudsak-
ligen gjort oss till uppgift att visa arbetare-associationens betydelse,
tillåta vi oss att ur en förtjenstfull engelsk skrift: »Sjelthjelp för fol-
ket» anföra följande skildring af en konsumtionsförening: »En föremngs
atmosfer är alltigenom ärlig. Köpare och säljare mötas såsom vänner;
der är ingeii öfverrumpling på ena sidan eller någon misstanka på den
andra. De som betjena köparne ser man hvarken bruka knep eller
berömmande rekommendationer. De hafva intet intresse af att chika-
124 ASSOCIATIONSVÄSENDET, DESS BETYDELSE OCH NÄRVARANDE STÄNDPUNKT.

nera. Deras enda pligt är att gifva full vigt, riktigt mål och oför-
falskad vara till män, som aldrig förr visste hvad en sund måltid var,
hvilkas skodon drucko vatten en månad för tidigt, och hvilkas hustrur
buro kaliko, som icke kunde tvättas. Dessa män köpa nu såsom mil-
lionärer, och, hvad födoämnenas renhet beträffar, lefva de som lorder.
De välva sina egna tyger, göra sina egna skodon, sy sina egna klä-
der och mala sin egen spanmål. De köpa det renaste socker och det
bästa thé och mala sitt eget kaffe. De slagta sin egen boskap, och
landets vackraste djur vandra igenom Rochdales gator för att tjena
till ullväfvares och skoflickares förbrukning».

Vi hafva här vidrört endast några få af de föremål för arbetare-
föreningars verksamhet, soin dels i lika mån och dels i än högre
' grad’ an för stadsinvånaren skulle lämpa sig för landtmannen; mång-
faldiga andra, med hvilka vi, då denna uppsats antagit långt större
dimensioner än vi afsett, icke här kunna närmare sysselsätta oss, så-
som t. ex. inköp af dyrare landtbruksredskap och maskiner, grunddik-
nings- och vattenaftappningsföretag, anskaffandet af gödningsäinnen
från städerna, försäkring mot hagelskador och andra olycksfall för
skördar och kreatur, tillverkning och försäljning af husflitsalster, ge-
mensamma mejerier och gemensam försäljning af vissa ladugårdsalster
m, m., skulle likaledes i hög grad bidraga till landtmannanäringarnes
upphjelpande och till deras idkares förkofran. I en tid, då industri,
landtbruk, ja alla våra näringar befinna sig i en tryckt ställning,
då man klagar öfver brist på kapital, på intelligens och företagsam-
het, ofta äfven på återhållsamhet och sparsamhet hos folket, torde
man icke böra med förnämt förakt åse eller med likgiltighet lemna
åsido de medel till höjande af vår produktion och till införande af en
mera sund och praktisk ekonomi hos detta folk så i stad som på land,
hvilka från andra länder hafva för sig vunnit erfarenhetens fördelakti-
gaste vittnesbörd.

Väl torde det vara sannt, åtminstone hafva vi mer än en gång
hört detta inkast, att den svenske arbetaren icke i lika mått har de*
egenskaper af sparsamhet, ordningssinne och beräkningsförmåga, som
göra den tyske, franske och engelske arbetaren så skicklig att bilda
föreningar så för gemensam tillverkning, som för gemensam förbrukning
och penningerörelse m. m., samt att associationsväsendet på grund af
dessa omständigheter hos oss möter svårigheter, som länge skola förhin-
dra dess uppblomstring. Men om detta, som likväl kraftigt motsäges af
den erfarenhet några större, väl organiserade föreningar här i landet
redan lemnat, ock skulle vara sannt; så synes oss deruti just ligga den
starkaste maning att verka för utbredning af idén om frivilliga, på sjelf-
hjelp grundade associationer mellan arbetame, emedan intet skulle vara
mera egnadt att hos desse sednare uppöfva och stärka de dygder,
OM KYRKA. ÖCH PRESTERSKAP.	125

som man nu tror dem sakna, än just deras delaktighet i föreningar, som
ovilkorligen påkalla dessa sedliga egenskaper och dermed äfven egga
och höja sina medlemmars inneboende kraft. Nödvändigheten att iakt-
taga ordning, sparsamhet och förtänksamhet, om föreskrifna inbetal- ,
ningar skola på sina vissa tider kunna fullgöras^ deltagandet i för-
valtningen, hvilken skärper omdömet och höjer sjelfkänslan, den bil-
dande inflytelsen af god litteratur och upplysande föredrag, hvartill
dessa föreningar i allmänhet, så snart de ekonomiska angelägenheterna
hunnit väl ordnas, söka lemna sina medlemmar tillfälle, umgänget
med stadgade och upplyste föreningsledamöter samt slutligen känslan
af en viss moralisk; ansvarighet inför kamrateme, att ej individens
handlingar må lända föreningen till skam och leda till den felandes ute-
slutande — allt utgör för arbetaren en den yppersta uppfostran. * Och
om det icke kan bestridas, att hela samhället vinner, då en så stor och vig-
tig klass inom detsamma i moraliskt, intellektuellt och- materiellt afse-
ende lyfter sig upp till en högre ståndpunkt; om man dessutom icke bör
försumma någon åtgärd, hyarigenom folkets dyrbaraste skatt? antalet'
af oberoende, frie män ökas; så torde väl enhvar, som älskar sitt land,
med sann tillfredsställelse böra se en rörelse utveckla sig, som endast har
tilj syftemål att genom en riktig ledning af arbetarens egen kraft be-
reda honom en ljusare framtid och fäderneslandet en bättre medborgare.

'	.	C. E. LJUNGBERG.

Om kyrka och presterskap.
(Med anledning af kyrkomötet.)

I.	' •

Det första svenska, kyrkomötet är nu församladt. Regelbundet
återkommande kyrkomöten utgöra en för Sverige ny inrättning, hvars
uppkomst står i samband med den genomgripande förändring af riks-
dagsordningen, hvilken egde rum år 1865, och i sjelfva verket äfven
med den storartade omdaning af Sveriges kommunalväsen, som det
senaste årtiondet bevittnat. Hvilken framtid bär denna nya inrätt-
ning i sitt sköte? Skall hon blifva ett organ för framåtskridandet
eller ett medel att bevara det ohållbara och dermed ett medel för
upplösning? Skall hon öka motståndskraften mot den religiösa tids-
andans behof och fordringar och dermed äfven öka häftigheten af de
ansträngningar, som göras och måste göras för att spränga de gamla
126	OM K^RKA OCH PRESTERSKAP.

formernas skal och bereda utrymme för de nya former, som ett nytt
utvecklingsskede af det andliga lifvet lika naturligt, som fjärilen då
han spränger sin puppa, sträfvar att gifva sig? Eller skall hon blifva
ett organ för befrämjande af det kyrkliga lifvets blomstring i samman-
hang med vårt slägtes utveckling öfverhufvud till ädel mensklighet —
och skall hon, om än långsamt och efterhand, så dock med trogen
hänsyn till den gudomliga byggnadsplan, hvars grundlinier, blifvit oss
gifna, befordra uppbyggandet af den kyrka, som, sedan prestkyrkan
fallit och statskyrkan visat sig oändamålsenlig och lutande till sitt fall,
framträder på nytt med sin • urgamla, från Kristus sjelf och hans
apostlar härflytande anspråk på att vara den naturligaste, den enkla-
ste, den sannaste och skönaste organisation, som det. kristliga sam-
fundsmedvetandet gifrit sig — den organisation, som ensam af alla
samklingar med statens anspråk på välde inom sitt område och med
individens inom sitt — vi mena den fria religiösa församlingen?

Så frågar sig mången, och icke utan oro. Det gäller om vår nya
representation för kyrkliga angelägenheter detsamma som om nya sam-
hällsinrättningar öfverhufvud, att de äro, om icke »ett språng in i
mörkret», så dock ett steg in i det fördolda, vid hvilket både fruk-
tan och förhoppningar naturligt anknyta sig. Och dock finnes intet
tredje vid valet mellan ett räddhågadt stillastående, som skulle med-
föra förlamning och död, och ett modigt, fast med faror förenadt fram- ,
åtskridande. Den konservativa visdomens invändning mot allt nytt,,
att »det är opröfvadt», beskrifver samma kretsgång som, den mannens
tankar gjorde, hvilken icke ville / gå i vattnet, innan han lärt sig
simma. Hvad man med visshet kan säga är: Vi ega i denna nya in-
rättning ett nytt verktyg för andligt arbete, och det beror i längden
af oss sjelfra, af vår egen goda vilja, vår egen kraft och insigt, att
begagna det i det godas tjenst. Representativa former, äfven de bästa,
duga till föga, der de, som skola genom dem verka, äro förslappade
och likgiltige; .representativa former, äfven de bristfälligaste, äro bättre
än inga och kunna verka godt och bereda plats för bättre, der sinnet
för mensklighetens höga angelägenheter är vaket.

Det mest framstående och för tidsförhållandena mest betecknande
uti den nya lagen om kyrkomöte är, att hon upptagit den historiskt
gifna klass-skilnaden inom kyrkan mellan prester och lekmän, samt
stadgat, att begge klasserna skola, i lika antal, sammanträda till råd-
plägning. Det är just detta drag, som föranleder de största farhå- -
gorna å ömse sidor. Å ena sidan, der mer eller mindre medvetna
hierarkiska, böjelser af gammalt äro hemma, finner man här stadgad
en farlig grundsats: lekmännens jemnlika rätt med presterskapet att
? deltaga och besluta i vården af kyrkans angelägenheter. Det gamla
presterliga förmynderskapet med anor från katolska tiden är dermed
OM KYRKA OCH PRESTERSKAP.	127

brutet och spelrum öppnadt ej blott för ytterligare anspråk på sjelf-
styrelse och sjelfförvaltning inom församlingen, utan ock för olika
meningar i religiösa ting att göra sig hörda, obesvärade af den em-
betsed, som man antager innebära en förpligtelse för presterskapet att
iitan afseende på vetenskapens framsteg eller tidens religiösa behof
fasthålla vid bekännelsens en gång antagna formler. Alldeles ogrun-
dade torde ej heller dessa farhågor vara. Vi hoppas det åtminstone.
k andra sidan framhålles, att lagen , om kyrkomötet häfdar på
kyrkans område just den klass- och stånds-splittring, som samtidigt
demed blifvit från det politiska målsmansväsendets område mödosamt
aflägsnad. Man framhåller vidare, att den ena hälften af kyrkomötets
beståndsdelar — nämligen presterskapet — sannolikt skall uppträda i
sluten falang med all den sammanhållning, som skråanda och gemen-
samhet i sjelfviska syften äro mägtiga att förläna. Dess sakförare
skola uppträda med en, om än grundfalsk och oevangelisk, så dock
bestämdt formulerad lära om kyrkan och »embetet», egnad att ingifva
presterskapet de öfvermodigaste och förmätnaste anspråk, och stödd
på mödosamt hopgjorda och väl inlärda skäl, som man svårligen kan
vänta, att lekmän, derpå oberedde, förmå på stående fot afvisa. Lek-
männen sjelfva lära, åtminstone i början, icke få någon fana, kriiig
hvilken de kunna samla sig; det sätt, hvarpå de väljas, gifver föga
hopp om att den liberala meningen skall vid valen göra sig gällande,,
helst mängden af de män, som hylla det religiösa framåtskidandet och
dét fria församlingslifvet, äro i viss mening okyrkliga, d. v. s. vänta
ingenting af en förändring inom den närvarande statskyrkan, samt
föredraga att verka för sina tapkar utanför och oberoende af den-
samma.

Äfven dessa farhågor torde i någon mån vara grundade. Betänk-?
ligheter ligga således i begge vågskålame och kunna anses uppväga
hvarandra. Klart är, att då en inrättning af sådan art. skulle införas.
— och att hon var påkallad lärer ingen bestrida — var det ett vil-
kor, att hon skulle vara lämpad efter bestående förhållanden och
innehålla något, som å ömse sidor kunde antagas; Kyrkomötet, så-
dant det hos oss kommit till stånd, bär kännetecknen på ett öfver-
. gångsskede och måste så göra. Det räcker ena handen åt det för-
flutna, den andra åt framtiden. Af nationens egen anda, af redlighe-
ten, friskheten och ihärdigheten i de liberales egna sträfvanden beror,
Om det är till afsked handen räckes åt trostvång och mprker, men
till välkomst åt den kristliga demokratien. Hvad vådorna angår, bör
man ihågkomma, att kyrkomötets magt är ganska begränsad. Skulle
hon missbrukas, skulle det veto, mötet eger, hâçdnackadt ställa sig i
vägen för regeringens eller riksdagens förslag till en förnuftig lagstift-
ning i kyrkliga frågor, så måste detta onda draga det goda med sig.
128	* OM KIRKA OCH PRESTERSKAP.

att det uppskakar en mängd nu slumrande krafter ur likgiltighetens
dvala, samt gör stridens mål och medel klarare för mängas ögon.
Man bör vidare ej förgäta, att vårt presterskap ingalunda företer ett
samladt parti med tillbakaskridande syften. Sveriges presterskap eger
flera framstående män, som insupit tillräckligt af nya testamentets och
den lutherska reformationens luft, för att, hvad kyrkliga författnings-^
frågor angår, med varm och orubblig öfvertygelse förfäkta församlin-
lingames rätt. Gentemot de nykatolska böjelser, som man varsnar
inom en del af »klerus», har inom den öfriga börjat vakna en nyevan-
gelisk anda, inför hvilken, i förening med tidsströmningen öfverhufvud,
de förra hafva föga betydelse och ingen framtidsutsigt.

Skulle nu från det ena hållet — från den sida, som förr eller
•senare kommer, att utgöra »den yttersta högern» inom kyrkomötet.—
allt för höga fordringar på presterligt förmynderskap göra sig hörbara
och på det andra hållet möta en allt för stor förs,agdhet, beroende på
ett årtusens vana vid detta slags förmynderskap; så torde såväl för
de öfverdrifna anspråken som för den möjliga undfallenheten ett rät-
telsemedel finnas, om man lyckas klargöra och inskärpa hos alla för
skäl tillgängliga sinnen, att presterlig myndighet ingalunda har någon
grund i den kristna religionens väsende, utan, tvärtom, vid närmare
påseende, är för kristendomens anda tillfullo 'främmande, samt att
samma myndighets historiska rötter, så yidt och bredt de än förgre-
nade sig i medeltidens jordmån, icke gå djupt nog för att uppnå ur-
kristendomens fasta lager, på hvilket kyrkan är att återuppbygga i
föryngrad gestalt.

De tankeutbyten och meningsstrider, som å kyrkomötena komma
att föras, skola från lekmannasidan först då få sin rätta utgångspunkt
och säkra hållning, när hvarje s. k. lekman vet, att alla rättigheter
och alla förpligtelser, som inom kyrkan förefinnas, tillkomma honom
i samma omfång som hvaije annan, helt enkelt i hans egenskap af
lem i den församling, som skall vara Kristi lekamen, samt att ingen'
annan källa för rättigheter och pligter inom kyrkan förefinnes. En
hvar, som är varm för framåtskridandets sak, bör i mån af sina kraf-
ter sträfva att göra medvetandet häraf klart och lifligt Denna upp-
gift tillkommer icke minst tidskriftlitteraturen, och den närmaste vägen
till hennes lösning är att uppvisa i möjligaste klarhet den allt för
litet kända bilden af församlingen uti den apostoliska tiden, då det
kristliga lifvet, pulsërande i ursprungligaste friskhet, gaf sig de sitt
jnnehåll trognast motsvarande former. Dessa veko, då anden vek,
som bildat dem; men de hafva uppfyllt sin bestämmelse att lemna
typen för kyrkans återupprättande åt framtida slägten. Det har såle-
des ej blott historiskt intresse, utan ock praktisk betydelse att rikta
blicken tillbaka på den urkristna kyrkans inrättning och klargöra
OM KYRKA OCH PRESTERBKAP.	129

grunderna för denna. Ty en sådan tillbakablick är tillika en blick in
i kyrkans framtid, sådan han ovilkorligt måste gestalta sig, såvidt han
bär lif och icke död i sitt sköte.

ÏL

I, det så kallade framåtskridandets män, hafven således äfven
edert ideal i det förflutna! Huru förena detta med eder åskådning af
det historiska lifvet såsom en utveckling ur lägre till högre former ? —
höra vi våra motståndare utropa.

Om vi här verkligen gjorde oss skyldige till ett fel mot följdrik-
tigheten, så borde detta visserligen icke läggas oss till låst ifrån en
sida, som sjelf tillräknar sig sådane fel som zdygder. Hierarkerna,
som sörja på medeltidens graf och söka uppbesvärja dess skugga; de
qvasirenläriga klagolåtare, som i'häfderna icke skåda annat än ett
dystert tåg af städse sämre slägten från paradisets soliga höjder till
Gehenna och verldsförbrännirigen — desse herrar tveka dock icke, när
det blir fråga om den apostoliska kyrkan, att för ögonblicket tillegna
sig det motsatta lägrets åskådningssätt och tala‘om »en kyrklig utveck-
ling i allt högre lifsformer», då de derigenom kunna få en skenbar
grund att stämpla den urkristna ' församlingsinrättningen som »en öf-
vervunnen ståndpunkt.» Än mer: samme män, som åberopa Mose
böcker mot dödsstraffets afskaffande och Josua bok mot köpemikanska
solsystemet, samt i nya testamentet se ett öfver alla menskliga miss-
tag upphöjdt verk af den helige ande, vilja dock icke erkänna något
allmängiltigt, från kristendomens väsen oskiljaktigt, uti den samfunds-
inrättning, som apostlarna enligt nya testamentet under den helige
andes omedelbara ledning förverkligade. Orsaken till denna brist på
följdriktighet hos våra motståndare ligger i öppen dag. Att erkänna
de apostoliska samfundsprinciperna, det är att bryta stafven öfyer
hvarje tillstymmelse till prestvälde.

I sjelfva verket är bilden af den äldsta knstna kyrkan ingalunda
skuggan af ett öfverlefvadt och »öfvervunnet» 'Utvecklingsskede — af
ett förflutet, som, betingadt af förgängliga tidsförhållanden, med dem
försvunnit utan att ega annat an stundens betydelse. Historien före-
ter icke endast en kedja af genomlefda och dermed förbrukade for-
mer; hon eger äfven typiska bilder, som hänvisa på framtiden. Van-
draren, i det han kastar fen blick' bakom sig på de nejder, som hans
fot icke merr skall trampa, kan dock i skyarne få skåda en hägring
af den ängd, som utgör målet för hans färd. Sådane hägringar fram-
ter historien flera. De visa sig isynnerhet, när en stor idé för första
gången och'i hela kraften af sin ursprunglighet framblixtrar i miensk-

9
130	'	, OM KYRKA OCH PRESTERSKAP.

lighetens medvetande. De andliga organismerna skilja sig uti sin ut-
bildningsgång ifrån de sinnliga äfven derutinnan, att de i sitt embryo, '
sin första uppenbarelse, åskådliggöra, om än hastigt och försvinnande,
de ideala dragen af den gestalt, soin de, en gång fullt förverkligade,
skola ega. Det förflutna har haft ej blott profetiska individer, utan
ock profetiska samfund. Om en viss historiens företeelse skall räknas
till dessa eller anses höra till en »öfvervunnen ståndpunkt», beror teore-
tiskt på en analys af dess väsen och praktiskt på den förvandtskap
de lefvande slägtena instinktivt eller medvetet känna att hon eger till
deras egna föreställningar, förhoppnifigar och behof. Och hvad nu
den äldsta kristna kyrkan beträffar,. skall dess typiska betydelse, dess
uppgift att stå som en förebild för all samhällsbildande verksamhet
på det religiösa området, icke kunna förnekas ens af dem, som befinna
sig utanför kristendomens råmärken, så länge de dock äro inom civi-
lisationens och humanitetens. De skola, vid en första blick på henne, ,
kunna utan tvekan medgifva, att hennes enkelt sköna ordning hvilar
just på de grundsatser, af hvilkas allsidiga erkännande och tillämpning
staternas, kommunernas och de enskildes framåtskridande och välfärd
bero: att hon hvilar på en djup känsla af den menskliga personlig-
lighetens oändliga värde och ställer detta värde högt öfver allt bero-
ende af timliga vilkor (»här är icke jude eller grek, här'är.ickß tje-
nare eller fri»), • dermed häfdande den sanna jemlikhetens grundsats;
att hon hvilar på den lika djupa känslan af allas sammanhörighet i
en och samma andliga lekamen, i hvilken alla äro ansvarige för en-
hvar och enhvar för alla, dermed häfdande den sanna broderlighetens
grundsats; att hon slutligen hvilar på känslan af sjelfstyrelsens vigt, och
att den rika mångfald i verksamhet, som hon medgifver vid sidan af
fullständig likhet i rättigheter och pligter, af henne grundas uteslu-
tande på den rika mångfalden i de enskildes själsgåfvor, hvilka hon
upphöjer till gudomliga nådegåfvor, afsedda att så användas, att den
ene delgifver den andre hvad han eger egendomligt godt, och att alla
anlag och förmågor harmoniskt samverka till det helas och hvarje
enskild dels bästa. Detta erkännande af sjelfstyrelsen och af det per-
sonliga anlaget är tillika ett erkännande af den sanna friheten i hela
dess vidd. Äfven de, som icke vilja medgifva kristendomen dess an-
språk på att vara den högsta möjliga uppenbarelse af det gudomliga,
skola dock sålunda kunna villigt erkänna det typiska och allmängiltiga
i grunderna för den apostoliska församlingsinrättningen.

Än mer måste detta vara fallet med dem, som hafva sin tröst och
styrka i tron, att kristendomens läror, sådane de uti nya testamentet
framställas, verkligen utgöra en uppenbarelse af oförgängligt innehåll.
Om så är, skulle icke då detsamma gälla om de former, i hvilka den
kristliga andan klädde sitt samhällslif, just då den första hänförelsens-
'	OM KYRKA OGH PRESTERSKAP.	131

eld och skaparkraft lågade i henne, då tron, hoppet och kärleken, i
vérlden hitintills föga kände magter, i henne firade sin uppståndelses
vårfest, och då tillika det ringa och obemärkta i församlingens upp-
komst gaf henne frihet att, utan inverkan af fremmande elementer,
bilda sitt yttre efter sitt inre, sin form efter sitt innehåll, sitt .styrelse-
och verksamhetssätt efter sin lära? Hvilken troende kristen, som står’
på reformationens grund och sålunda förkastar medeltidskyrkans med
hedniska beståndsdelar uppblandade tradition, kan icke se, att den
apostoliska kyrkans samfundsordning framsprungit, just ur den apo-
stoliska lärans lefvande tankar och utgör en trogen spegelbild af
krisendomens eget väsen? För den protestantiske kristne pch i sjelfva
verket äfven för den historiska vetenskapens man äro. kyrkans häfder
alltifrån fjerde århundradet och sedan vidare igenom medeltiden inga-
lunda bilden af den ogrumlade kristliga församlings-idéns och det
kristliga lifvets gång igenom tiden, utan de äro bilden af ett inveck-
ladt förlopp, i hvilket många krafter från skilda håll arbeta tillsam-
mans, i hvilket hela massan af föreställningssätt, vanor och ärfda for-
mer från grekisk-romerska hednaverlden och sedermera från den ger-
maniska medverkar vid kyrkans omgestaltning till en hierarkisk inrätt-
ning, och hvarunder kristendomen endast långsamt och knappt märkligt,
likt surdegen, verkställer en jäsningsprocess, hvars första mer storar-
tade yttring är reformationen.	.

Sådant är det naturliga och otvifrelaktigt äfven vetenskapligt
grundade betraktelsesättet. Framträdande under en tid af djupaste
politiska och sedliga förfall, kunde den kristna församlingsidéen icke
på en gång, såsom med slaget af ett trollspö, omgestalta verlden. Hon
kom med anspråk på personlighetens helgd till ett slägte, som endast -
kände herrar och trälar; hon kom med anspråk på sjelfstyrelsekraft
till folk, som lydde Cesars vink. Kristendomen måste inträda som
en i det obemärkta verkande kraft bland öfriga historiska krafter
och genom sitt tysta lif i djupet af enskildas hjertan efterhand skapa
det sinnelag oah* de tänkesätt, ur hvilka den politiska verldsombildning
ändtligen kunde framgå, som erfordras för den kristna församlings-
idéens fullständiga förverkligande. Att detta tysta lif icke varit för-
gäfves, derom vittnar äfven den flygtigaste jemförelse mellan romerska
kejsardömet och dess qväfvande envälde och qväfda folkanda eller
medeltiden med dess vilda splittring och omenskliga lagar, samt den
nyare tid, som ser frihet och ordnad sjelfstyrelse, om än i kamp mot
en hård jordmån, uppblomstra och ett lagomdaningsarbete, om än i
strid mot sega fördomar, fortgå med personlighetens helgd såsom sin
innersta tarie. Och sålunda finna vi ock af många tecken, att den
. kristna församlingsidéen, som lik en underjordisk åder gått igenom
tiderna, sökt med slagrutan af alla reformatoriska andar, ändtligen
132	OM KYRKA OCH PRESTERSKAP.

nalkas den punkt, der hon, ett friskt befruktande källsprång, skall
frambryta i dagen. Stora steg till sjelfstyrelsens upprättande äfven på
det kyrkliga området äro redan flerestädes tagna; de förmätna an-
språken på presterlig myndighet drifvas på alla punkter mer och mer
tillbaka.' Tiden är gynnsammare än någon föregående för ett tillnär-
mande till det idéal af kyrka, som Luther i sina äldre skrifter teck-
nade som mensklighetens framtidssak.

Detta till svar på invändningen, att den apostoliska församlings-
ordningen är »en öfvervunnen ståndpunkt.» Detta ytliga påstående
kan endast åberopa, att» ett tusen åtta hundra år ligga emellan den
urkristna kyrkan och oss. Men århundradena äro icke till' för att
öfvervinna en sanning, utan för att bringa henne till mognad. När
traditionens män, som för sina anspråk icke kunna förete andra gil-
tighetsbevis än deras ålder, tillgripa alnmåttet och vilja bestämma de
historiska företeelsernas halt i omvändt förhållande till deras afstånd
från vår tid, så befinna de sig i en kinkig belägenhet. Och när de
föregifvet bibeltrogne, för att skydda »embetets» magt, nödgas uttala
förkastelsedomen öfver den bild, nya testamentet lemnar oss af den
apostoliska församlingens organisation, så vacklar ställningen under
deras fötter. Också hafva andra »bibeltrogne» insett detta och tillgri-
pit ett annat medel, nämligen en konstlad exeges, för att bortskaffa den
obehagliga bilden. Till dem skola vi återkomma en annan gång.

III.

Vi öfyergå nu till att teckna den bild, som nya förbundets urkun-
der i spridda drag lemna oss af det urkristna samfundet.

Dess namn i dessa urkundér är Församlingen	samma

ord, hvarmed i de helleniska fristatérna folket betecknades, när det
var samladt att rådslå och besluta öm sina angelägenheter. Ordet
kyrka ’) förekommer ej i nya testamentet.

Hvad är. församlingen? Hon är det af Jesus Kristus grundade
samfund, i hvilket den helige anden är verksam för Guds rikes till-
kommelse. Detta är, i korthet, hennes begrepp.

Den djupaste inblicken i hennes väsen lemnar oss apostelen Paulus.
På den sublima ståndpunkten af hans mystik vidgar sig synkretsen
titöfver sinneverlden in i Guds eviga tankars verld, och från den skå-
dar han enhet i tingens skiftande mångfald, planmessighet i historiens
skenbara tillfälligheter, organiskhet i den splittrade menskligheten, evig

*) Af Xvçiaxov, det till Herren hörande. Efter hand uppkom bruket att så be-
' nämna det kristna templet och derefter sjelfva, församlingen.
OM KYRKA OCH PRESTERSKAP.	133

betydelse i de försvinnande individerna. Stod dén verldsvise ditintills
förtviflad inför detta skådespel af hvarandra följande slägten, hvilkas
gäng igenom tiden syntes honom ändamålslös, tecknad, som den var,
af blodiga spår, som tryckte sig allt djupare i sanden under en allt
tyngre syndabörda — så kunde aposteln i historien se en anstalt för
uppfostran till sann frihet, en skola i hvilken menskligheten ändtligen
skulle vinna den erfarenhet, att hon förmår, intet, sig sjjelf lemnad,
utan behöfver en frälsare. Sålunda bilda häfderna en förberedelse till
uppenbarelsen af »den Guds viljas hemlighet, hvilken Hän hafver före-
satt yid sig sjelf, till åstadkommande af tidernas fullbordan, att åter- -
sammanfatta allting i Kristus, det i himlame och det på jorden är,
uti honom.» ’) Återsammanfatta?2) Ja. Ty andeslägtena äro i ho-
nom skapade3), äro före sinneverldens grundläggning i honom sam-
manfattade. Det att slägtena trampa det ena det andras graf; >let
att folken med skilda tungomål, lynnen och seder knappt igenkänna i
hvarandra det gemensamt menskliga; 'det att de oräkneliga individerna
äro lika många-medelpunkter för sjelfviska sträfvanden skymmer icke
för apostelns blick deras andliga enhet, den han skådat som ett före
tidernas begynnelse bestående system*) i skapelsens förstfödde, Guds
afbild och mensklighetens urbild. Genom uppenbarelsen af sin urbild
skall menskligheten förnyas. Han, söm var hennes préexistentiella
enhetsband, skall ock i tiden omsluta henne. De hvarandra frånstö-
tande atomerna skola genom hans kärleks andes dragningskraft efter-
hand förena sig och visa sin ursprungliga organiskhet. Och det råd-
slut, som var fördoldt för verldens vise, är nu uppenbaradt: Guds son
har nedträdt i sinneverlden, han har lefvat, en förebild, och dött, ett
offer, för sina bröder. Genom sin död har han besegrat döden: hans
^nde lefver som en ny mystisk lifskraft i slägtet, den förenar redan-
hans utvalde till ett helt, den tränger genom magten af hans förkun-
nares ord och af hans efterföljares vandel till allt flere och samlar
dem till lemmar i en andlig lekamen, i hvilken enhvar intager den
verksamhetskrets, som motsvarar hans personlighets anlag, hans pre-
existentiella plats i logos. Genom den helige anden, som strömmar i
denna lekamen, blifva individens anlag förädlade och förklarade till
nådegåfvor (xa^^o^ara), som verkar till det helas och hvarje enskild
dels bästa. Lefvande. i Gud, léfver här enhvar dé öfriges lif, gifver
hvad han sjelf har. egendomligt,och emottager hvad han saknar af do
öfrigas egendomligheter.	'
			 »	'

’) Es. 1: 10.

a) ävaxstfaKaitacacrai,

’) Kol. 1: 15 ff.	V

va nftviatv ovvffmjxfv, Kol. 1: 17.
134	' OM KYRKA OCH PRESTERSKAP.

• *

Församlingen är sålunda, enligt Paulus, den organism, i och med
hvars uppkomst och tillvext menniskoandames öfversinnliga förhållande
till Gud och till hvarandra i tiden framträder genom Jesus Kristus
och förverkligas genom den af honom meddelade helige anden.

Grundtanken i denna samfundsbyggnad är, att formerna icke få uti-
från fastställas, utan skola utvecklas inifrån såsom omedelbara skapelser
af den allt lifvande anden. Det inre, det centrala, är det bestämmande;
det yttre får sin giltighet endast derifrån. Man hyser den fasta tro
på det ursprungligt organiska i menskligheteh, på det ursprungligt
systematiska i hennes lemmars anlag, att man kan antaga, att de,
återförenade med hvarandrä; skola under den helige andens ledning
bilda ett harmoniskt helt. Den menskliga fåvitskheten får icke upp-
häfva sig till lagstiftare, för att med plumpa händer ingripa i denna
fria och dock af en inre gudomlig lag bundna samverkan af person-
liga krafter.	'

Häruti ligger redan den starkaste motsats uttalad först och främst
till kastväsendet, som i åtskilliga hedniska religioner och äfren i ju-
dendomen, pm än i mycket försvagad form, förefanns. Genom kast-
väsendet förutbestämmes samhällsmedlemmens verksamhetsområde, obe-
roende af hans anlag. - Han blir prest, emedan hans fader var det. I
församlingen deremot bestänmier den inre kallelsen kallet. Vidare
ligger häruti en bestämd motsats till allt skråväsen inom det religiösa
z samfundet, ty den helige anden låter icke fjettra sig af menskliga
stadgar, han »blåser hvart han vill», han erkänner inga med uteslu-
tande rättigheter omgärdade korporationer såsom förmedlande och.
reglerande organer mellan honom och församlingen, som är hans tem-
pel, eller mellan församlingen och den enskilde, som är hans röst i
templet, och särskildt den nådegåfvå, som framför alla andra är för-
samlingsuppbyggande, nämligen den kristliga siaregåfvan (ngowcsia),
yttrar sig som en den friaste omedelbaraste ingifvelse från honom.
Läran om nådegåfrorna är en grundartikel i nya testamentets lära om
församlingen. Det är de personliga, till nådegåfvor förädlade anlagens
mångfald och art, som bestämma »tjenstemas» mångfald och art, och
tjensterna (ôtaxoviat) inom församlingen bära en öfrervägande per-
sonlig pregel. Icke ens de fÖrsamlingsstiftande apostlarne försöka på
förhand afgöra hvilka dessa tjenster böra vara; de hafva sjelfva att
lära det af erfarenheten genom att betrakta andens olika yttringar,
och sålunda finna vi uti Paulus’ skrifter en tydligen på ödmjukt och
andäktigt aktgifvande, på analys af det empiriskt gifna byggd fram-
ställning af nådegåfvornas mångfald (ôtaiçsastç'

*) Jemfor i Kor. 12: 4 ff.; Rom. 12: 6 ff.; Es. 4: 11 ff.
OM KYRKA OCH PRESTERSKAP.	135

Nådegåfvornas omedelbara uppbärare äro de enskilde kristne. Men
till nådegåfvor utvecklas deras anlag endast inom församlingen, som
' är den helige andens verkstad. x Enär deras tillvaro omöjligen kan
yppas annorledes än derigenom att den enskilde får visa hvad han
eger af församlingsuppbyggande egendomligheter, så följer häraf med
nödvändighet personens rätt till fia verksamhet inom samfundet. Men
den enskildes förmåga bevittnas och väges af församlingen, som har
rätt att »pröfva andame». Inom henne är en särskild nådegåfva, den
kritiska (dtaxqiciç nvsvpwaAv), för detta ändamål verksam. Pröfnin-
gens utslag bör den enskilde underkasta sig, såvidt som allmän ord-
ning kräfver det. Detta är församlingens magt i förhållande till den
enskilde, och ett moment i hennes sjelfstyrelsemagt. Men den bör
icke framträda som ett yttre tvång, utan som ett från församlingens
omdöme utgående ljus, som upplyser den enskilde om rätta beskaffen-
heten af hans förmåga. Och magten bör utöfvas med största varsam-
het, på det att anden icke må utsläckas och siareorden föraktas. ’)
Grundsatsen härvidlag är: »pröfven allt och behållen hvad som är godt.»

Då mgen lefvande lem af Kristi lekamen är utan anlag, som ge-,
nom anden förädlas och göras brukbara till det helas väl2), så följer
häraf, att hvarje enskild kristen till möjligheten eller verkligheten eger
en »tjenst» inom samfundet. Hvarje sådan tjenst är i högsta mening
en profetisk-presterlig, ett den helige andens embete, utöfvadt för
Kristi skull till befrämjande af Guds rikes tillkommelse. Häraf följer
hvarje enskild kristens prestadöme, som kan kallas den personliga kal- '
lelsens prestadöme.

Ur en annan synpunkt, nämligen ur ’ den rätta uppfattningen af
Kristi sändning och verk, följer det allmänna prestadömet, hvilket är
likasom underlaget för de enskildes, och i hvilket dessa ha sin lika -
andel. Nya Testamentet lärer, att Kristus såsom hela mensklighetens
profet och öfversteprest var slutpunkten af allt särskildt, korporations-
messigt fungerande profet- och prestadöme. Genom honom har stif-
tats en det gudomliga lifvets gemenskap, hvars förutsättning är, att
alla befinna sig i samma omedelbara förhållande till Gud. När apost-
larne använda gamla testamentets prestidé, sker det städse för att visa,
att ett särskildt prestpstånd har intet rum i den nyå församlingen.
Befordrandet af Guds rike i det stora och lilla, ordets förkunnande,
kristendomens utbredning, hvarje enskild församlings bästa finge icke
vara angelägenheter; förhållha åt någon utvald krets, utan hvarje indi-
vids aldraegnaste sak. Hvar och en skall dertill medverka från den
ståndpunkt församlingens osynliga hufvud anvisar honom. I nya för-

’) 1 Thesa. 5: 19, 20.

2) 1 Kor. 7: 7. .
136	OM KYRKA OCH PRESTERSKAP.

bundet äro de kristna samfâldt ett heligt presterskap och hvarje
kristen en konungslig prest ’), i besittning af < den trefaldiga fulhnagt,
som skapar ett embete i gammaltestamentlig mening, nämligen , »kal-
lelse» 2), »salfning af den helige anden»3) och »tjenst i Guds rike.»
Det är redan anfördt, att hvarje kristen såsom medlem af den person-
liga kallelsens prestadöme har en tjenst eller tjenster i enlighet med
den nådegåva eller de nådegåfvor, som förlänats honom. Härtill
kommer nu, att han såsom medlem af det allmänna prestadömet har
, den tjensten att »bringa Gud andliga offer» och »förkunna hans dyg-
der, som kallat honom från mörkret till ljuset.» 4)

I dessa andliga offer hafva den levitiska prestkastens materiella
,* offer uppgått. De sednare voro enligt apostlarnes åsigt en symbol, en
préfiguration af de förre. Det yttre har blifvit till ett inre, tecknet
till verklighet. Det levitiska prestadömet har blifvit förädladt och
förklaradt till de kristnes allmänna prestadöme.

Och på samma sätt har det israelitiska profetdömet blifvit föräd-
ladt och förklaradt till den personliga kallelsens prestadöme, hvilket
likaledes hvarje kristen såsom personligt kallad genom. sin nåde-
gåfva tillhör. Hvad Moses uttalade såsom en önskan: att Guds ande
måtte hvila på alla och alla blifva profeter5) är ur nytestament-
lig synpunkt en profetia om det, som skulle förverkligas genom Kri-
stus. Denna profetia upprepas af Joel, i det han förkunnar en tid,
då Gud skall utgjuta sin ande öfver allt kött, så att söner och döttrar,
äldste och ynglingar, tjenare och tjenarinnor skola profetera.6) Och
på den kristna församlingens invigningsdag, då den helige anden synes
såsom eldtungor, sväfvände öfver alla församlingslemmars hufvuden
och alla »tala med tungor», uppstiger aposteln Petrus och: förklarar,
att härmed böljat uppfyllelsen af Joels förutsägelse, att Guds ande
skall utgjutas öfver allt kött. Likasom levitdömet har således äfven
profetdömet blifvit församlingens och hennes lemmars arfvedel. Det
är .af vigt att framhålla detta, då anhängarne af ett särskildt preste-
stånd med företrädesrätt till , ordet hafva, i brist på nytestamentliga
bevis för sin åsigt, sökt härleda detsamma ur det israelitiska pröfet-
dönlet.

Den verkliga återuppenbarelsen af detta profetdöme på nya för-
bundets område ligger, såsom ofvan blifvit antydt, i nådegåfvorna och

•) 1 Petr. 2: 5, 9; Upp. 1: 6.

’) Rom. 8: 28 ff.; Es. 1; 4 ff.; Fil. 4: 3; 1 Petr. 1: 2 ff. m. fl. st.

3) 1 Joh. 2: 27.

“) 1 P tr. 2: 5, 9.

6) 4 Mos. 11: 29.

•) Joel 3: 1 ff.	.

Apostl. G. 2: 1 ff.

/
,	OM KYRKA OCH PRESTERSKAP.	137

särskildt i ordets nådegåfvor. Paulus, i det han troget aktgaf på an-
dens verksamhet uti det fria ordet .inom församlingen, kunde skilja
dem i flera arter. Han nämner siandet	undervisnings-
gåfvan (ôbôadxaha^ det gripande och hugsv alande tilltalan^ets gåfva
(iTctgàxÀijffbç), tungotalandet (/Àaatrabç ÅaÅsiy) och tungoutläggandet
{éq^veia	såsom karakteristiskt olika yttringar .af anden i
ordet. Och äfven inom enhvar af de tre förstnämda arterna förekom-
ma olika skiftningar, allteftersom man egde vishetens ord (Zo/oç ffoytaç)
eller hunshapens ord (Zo/oç ‘yvwGswç) eÜer begge i förening.1)

Siandet, i hvilket den profetiska kraften från gamla testamentets
tider klarast framträdde i sina egendomligheter, betraktades såsom den
mest eftersträfvansvärda och den förnämsta af ordets gåfvor.2) De
som benådats med henne, ställas i nya testamentet närmast vid apost-
lames sida.3) Siaren gripes omedelbart af den helige anden,4) han
talar utan - föregående öfverläggning, och att han lifvas af den verk-
liga profetians ande visar sig demtinnan, att hans tal tränger till
hjertat och belyser dess djup,5) stärker de troende6) och skakar och
omvänder de icke troende. ’) Siandets utgångspunkt ar det upplysta
potentierade förnuftet (vovç). Vi ' finna således, att det af inga yttre
anordningar bundna teopneustiska talet i nya testamentet framhålles
såsom medelpunkten i komplexen af församlingsuppbyggande, trosnä-
, rande och trosutbredande krafter.

Undervisningsgåfvan eller lärogåfran i inskränktare mening var
förmågan att undervisa i vanligt förståndsmessigt föredrag. De som
innehade denna gåfva kallades, till åtskilnad från siarne, lärare (åiSa-
ffxaÀoç). Närmare siandet än denna, och förenande något af begges
egenskaper, stod parahläsiens, det gripande och hugsvalande talets
gåfva, hvilken, likasom undervisningens, kunde yttra sig såväl i det
offentliga föredraget som i det enskilda samtalet. Tungotalandet var
enligt Paulus en extatisk bön i suckar och af brutna meningar, hvilkas
, innehåll behöfde förklaras ej blott för åhörame, utan ock för den bed-
jande sjelf, och för detta ändamål fungerade tungoutläggningens gåfva?)—
Slutligen menar Paulus med vishetens ord och kunskapens ord olika
sidor i en fördjupad1 kännedom af kristendomens hemligheter. Äfven

') Jemför	Rom. 12>	6	ff.	med	1	Kor.	12:	7	ff.

’) 1	Kor.	14:	1 ff.;	jemför	Rom.	12: 16;	1	Kor. 12: %

8) 1 Kor. 12: 28; Ef. 4: 11.

4) 1	Kor.	14:	30.

6) 1	Kor.	14:	25.

’) 1 Kor. 14: 3.	.	(

1 tor. 14: 24.

8) I Apostl. G. forstås deremot med tungotalandet en af anden gifven underbar för-
måga att tala på främmande språk. Så ock, vill det synas, i tillägget till Mark. ev. 16:17.
138	'	OM KYRKA OCH PRESTERSKAP.

kristendomen har sin filosofi, eller sitt analogen till filosofi, som före-
drages af dem, som dertill erhållit gåfvor, för de å förståndets och
lefriadens vägnar mer försigkomna bröderna. ’) Från den helleniska
filosofien (»denna verldens vishet») skiljer hon sig redan till utgångs-
punkten, som ej är den rent menskliga inre erfarenheten, utan Guds
uppenbarade fräläningsmysterium och det dermed sammanhängande
urmysteriet om mensklighetens enhet i logos.2) Visheténs nådegåfva
(Âoyoç aofpiac) består då uti att framställa dessa sanningar, historiens
gudomliga planläggning, dess utvecklingsstadier och mål, från deras
praktiska sida och med tillämpning på lifvet; kunskapens nådegåfva
(Âo/oç yvürfHùç) åter uti att spekulativt genomarbeta dem och hänföra
dem till deras källa i det gudomliga väsendet, »ty anden utforskar
allt, äfven Guds djup.» 3) Emellertid får icke denna kristliga kunskap
och öfverhufvud intet försök att logiskt sammanknyta kristendomssan-
ningarne, således icke heller något dogmatiskt system, betraktas såsom
egande fullkomlighetens egenskaper. Aposteln Paulus hyllar den krist-
liga kunskapsutvecklingens och framåtskridandets princip. Sin egen
erfarenhet, att när han var ett barn, talade, tänkte och bedömde han
som ett bam, men att han som man .aflagt det barnsliga, tillämpar
han på församlingens kunskap i de gudomliga tingen. Vi se nu såsom
i en dunkel spegel, men framdeles skola vi se ansigte mot ansigte.
Vår kunskap är ännu ett styckverk och ett styckverk vår profetia,
bekänner aposteln om sig sjelf, men när det fullkomliga kommer,
skall styckverket förgå.4)

Alla dessa här uppräknade ordets nådegåfvor skulle fruktbargöras
i församlingen, ej blott i det enskilda umgänget och de tillfälliga sam-
mankomsterna, utan ock. vid den offentliga gudstjensten. I afseende
på den sednare gällde det nu att så inrätta sig, att man för ordnin-
gens kraf icke ingrepe i ordets frihet och att man för ordets frihet
icke förbisåge ordningens kraf. Det gällde vidare att tillse, att de
olika arterna af ordets nådegåfvor finge sin tillbörliga plats i enlighet
med deras större och mindre kraft att upplysa och uppbygga. Så--
lunda finge det extatiska, utan tolkning obegripliga tungotalandet icke
borttaga förmycket af den offentliga sammankomstens tid för det vig-
tigare profetiska föredraget. Första korinterbrefvets 14:de kapitel lem-
nar oss en inblick i dessa anordningar, hvarvid särskildt bör fram-
hållas, att hvarje spår saknas till regelmessiga predikningar af särskildt
dertill bestäldé lärare. När bröderna komma tillsammans, säger apo-

*) Têkttoi, 1 Kor. 2: 6.

1 Kor. 2; 7 ff.

3) 1 Kor. 2: 10.

«) 1 Kor. 13: 9 ff. -
OM KYRKA OCH PRESTERSKAP.	139.

stein, skall hvad en hvar har att meddela, det vare en psalm,' eller
ett läroföredrag, eller en bön, eller ett profetiskt tal, eller en utlägg-
ning, varda till det helas uppbyggelse. Gifver -sig behofvet af tungo-
talande tillkänna, böra endast tvä eller högst tre offentligen dermed
uppträda, den ene efter den andre, och blott i det fall, att någon är
närvarande, som inför församlingen kan tyda deras böner; saknas en
sådan, böra de bedja tyst »inför sig sjelfva och Gud.» »Men profeter
tale två eller tre, och de andre urskilje. Men om en annan, som sit-
ter, får en ingifvelse, så tystne den förre talaren. Ty I kunnen efter
hvarandra alla profetera, på det alla må lära och alla varda förma-
nade.» *) Paulus fäster uppmärksamheten derpå, att om personer, som
äro obekanta med den, helige andens verkningar eller icke tillhöra de
kristnes antal, bevista en gudstjenst, der (alla hängifya sig åt den
extatiska bönen, måste det på desse okunnige eller otrogne göra ett
ofördelaktigt intryck och förekomma dem som ett allmänt utbrott af
sinnesrubbning; hvaremot oin en sådan person, får höra profetiska före-
drag och blir af alla bestraffad och utransakad och finner, att hvad
som är fördoldt i hans hjerta dermed blir uppenbart, »så skall han
falla på sitt ansigte och tillbedja Gud och förkunna, att Gud sanner-
ligen är i eder.»2)

, Sålunda bekräftas från alla synpunkter ordets frihet och allmän-
lighet i den apostoliska församlingen. Den följer med nödvändighet
af läran om Kristi verk, den följer med nödvändighet af läran om
nådegåfvoma, och den framstår såsom principen för den offentliga
gudstjenstens ordning. Ett enda undantag från denna frihet/ gifves
nämligen det, att qvinnan icke må tala vid de allmänna sammankom-
sterna; 3) men detta undantag är, öm något, af det slag, som bestyr-
ker regeln.

Jemte ordets nådegåfvor visade sig inom apostoliska församlingen
en andra klass af nådegåfvor, som voro utflöden af en potentierad
religiös tros- och viljekraft,4) och en tredje, det potentierade kärleks-
lifyets gåfvor,5) samt slutligen förvaltningens tvänne nådegöfvor

och àvTibppsiç,6) på hvilka de begge enda fasta embeten, som
inom församlingen förefunnos (apostölatet oberäknadt), grundade sig.

’) 1 Kor. 14: 26 ff.

’) 1 Kor. 14: 23 ff.

3) 1 Kor., 14: 34 ff.; 1 Tim. 2: 11, 12. Förbudet synes endast sträcka sig till de
allmänna och regelbundna, sammankomsterna. I öfrigt höll man sig till ordalydelsen af
Joels profetia. Paulus sjelf talar om qvinnor, som arbetade med honom i evangelium, och
evangelisten Filippus hade fyra döttrar som profeterade, Apostl. G. 21: 9.

4) Helbregdagörelser (^ara) och krafter (dvvafun), 1 Kor. 12: 9, 10.

s) Personifierade î ô /iiTaMovç och ô Uewv, Bom. 12: 8.

6) 1 Kor. 12: 28.
140	OM KIRKA OCH PRESTERSKAP.

Vi komma nu till dessa embeten. \	.

Församlingens famn stod öppnad för alla och främst för de li-
dande och betryckte. Här fann slafven sitt menniskovärde erkändt;
den frie och han helsade hvarandra här såsom bröder. Kristi efter-
följare skall dela sitt bröd med den hungrige, sina kläder med den
nakne, sift hem med den husville, ty hvad han gör den ringaste af
sina bröder, det gör han sin herre och mästare. Det är Jesus sjelf
. som i armodets omhölje pröfvar hans hjertelag; Jesus sjelf* som i den
på sjukbädden utsträckte ransakar, om hans lärjunges tro är . af det
äkta slag, som bär frukt i gerningarne. »Hvad I vi|jen, att andra
skola göra eder, det gören I ock dem», är den allmängiltiga mått-
stocken för den kristnes förhållande till sina medmenniskor. Här for-
dras således ej blott, att hvarje församlingsmedlem, som det förmår,
- träget och troget arbetar i sitt jordiska kall och helst med det ärande
kroppsarbetet ’) för att försörja sig sjelf och sina närmaste samt bi-
draga till de faderlöses, enkornas, de ålderstignes och sjukes hjelp;
här fordras ock, att dessa medel väl förvaltas, med urskiljning förde-
las och, framför allt, räckas de, behöfvande på det kärleksfulla sätt,
som gagnar ej blott den hungrande eller sjuke kroppen, utan ock den
hungrande eller sjuke själen. Och då en sådan förvaltning kräfver
sammanhang uti sin utöfning och tillika räkenskap inför församlingen,
så stiftar hon ett särskildt ' fast embete för sjuk-och fattigvården,
nämligen för samlingsljenarnes (diakonernas) embete, till hvars beklä-
dande församlingen utser sådana medlemmar, som visat sig ega der-
till svarande nådegåfvor. Embetet innehafves såväl af qvinnor som
af män. Församlingen har öppet öga för de sköna egenskaper, hvar-
med den qvinliga naturen företrädesvis är utrustad, och som, för-
ädlade genom kärlekslifvet i Kristus, framstå bland hans lärjungar i
,förklaradt sken: den djupa medkänslan för lidande't och det osvikliga
tålamodet. Särskildt skola diakonissorna såsom, erfarna husmödrar
bistå församlingens qvinliga medlemmar med råd och hjelp.2)

Men de troendes gemenskap har äfven andra förValtningsangelä-
genheter än fattig- och, sjukvården. För andaktssammankomsternas
ordnande, för sammankallandet af rådplägningsmöten och föredragning
af rådplägningsämnen, för underhållande af förbindelsen med andra
församlingar o. s. v. erfordras, att ett särskildt embete stiftas, till
hvilket församlingen har att välja män af framstående anseende, med
utveckladt ordningssinne, praktisk blick och med nådegåfvän att gora
desse egenskaper gällande på ett sätt, som icke splittrar samfundet i

. ’) 1 Thes8..4: 11 m. fl. st.

’) Diakon-embetet dels omtalas, dels antydes i l Tim. 3; Fil. 1: 1; Rom. 16:1;

Rom. 12: 7; 1 Kor. 12: 28; 1 Petr. 4: 11.
OM KYRKA OCH PRESTER8KAP.	141

partier eller ingriper i dess frihet	Än känn- ,
barare blir detta behof, när församlingen, som uppvexer i skötet af
en hednisk verld, hvilken missförstår, föraktar eller hatar honom, snart
nog blir föremål för denna verlds misstankar och förföljelser. Då be-
, höfver hon värdige målsmän och gode, oförskräkte sakförare inför den
cæsanska myndighetens embetsmän. Och sålunda väljer hvarje lokal
församling inom sig ett ett råd af oldste (presbyterer,

Detta är det andra och det främre af de begge fasta embeten, som
finnas inom den apostoliska församlingen.

Det var icke en tillfällighet, utan ett uttryck af den kraftiga reli-
giösa, frihetsande,n inom församlingen, att detta embete fick en kolle-
giel, icke en monarkisk form. Träffande anmärker en af vårt århun-
drades lärdaste och frommaste teologer, ’) att den monarkiska regerings-
formen var för den kristliga församlingsanden icke den lämpliga. »En
' enskilds öfvervigt i spetsen för det hela kunde alltför lätt blifva häm-
mande för församlingslifvets fria utveckling och de olika organernas
fria samverkan, i hvilka medvetandet af deras ömsesidiga beroende
städse borde upprätthållas lefrande. En person, af hvilken allt be-
rodde, kunde blifva af för stor betydelse för alla, kunde^ blifva en
medelpunkt, kring hvilken allt samlade sig på sätt, som vofe egnadt
att undanskymma den enda verkliga lifsmedelpunkten för alla, nämli-
gen Kristus sjelf. Apostlarne stodo till församlingen i ett sådant för-
hållande, som motsvarade endast deras ställning i kyrkans utveckling
och icke kunde öfverflyttas på något annat embete; ty de allena voro
evangelii vittnesbörds uppbärare för alla århundraden, de af honom
sjelf utkorade vittnena om hans personliga verksamhet — en uppgift
som naturligtvis aldrig mer kunde återkomma. Men desse samme
apostlar, hvilka en sådan undantagsställning tillkom, voro dock fjerran -
från att vilja utöfva en inskränkande öfvervigt i kyrkans ledning. De
tvärtom gjorde kyrkans fria utveckling till sitt ögonmärke. I sina
bref ställde sig Petrus och Johannes i samma klass med de andre af
församlingarne valde föreståndarne, istället för att upphäfva sig såsom
kyrkoregenter öfver dem. . Huru svårt måste det icke för öfrigt vara
inom församlingarne att finna en person, som i sig förenade alla de
för församlingsangelägenheternas förvaltning nödiga egenskaperna och
ensam åtnjöt allas förtroende! Vida lättare, var det då att i hvarje
församling finna flere husfäder, hvilkas egendomliga gåfvor kunde vid
embetsförvaltningen helsosamt ersätta hvärandras brister, och af hvilka
den ene åtnjöt större förtroende hos några, den andre hos andra.
Det monarkiska i .andliga ting Öfrerensstämmer icke godt med kristen-
domens anda, öfrerallt hänvisar denna på känslan af ömsesidigt hjelp-

') Neander.
142	OM KÏRKA OCH PRE8TERSKAP.

behof, öfverallt framhåller den det välsignelserika i gemensamma råd-
slag likasom i gemensam bön.»

De äldste (prestbyterema) kallades äfven uppsyningsmän (åmaxo-
hvaraf det sedan så missbrukade, i prestväldets tjenst använda
ordet biskop). ’) En tredje benämning var föreståndare.2)

Vid valet af forsandingsembetsmän kan ingen komma i åtanka,
hvars vandel icke blifvit pröfvad af församlingen och befunnen otad-
lig.3) De böra ega alla de dygder, som pryda det enskilda lifvet,
och vara husfader, som väl förestå sina hus och hafva lydiga barn.4) '
Särskildt fordras, att den äldste skall vara en högt aktad-man, äfven
bland icke-kristne,5) och, såsom en värdig lem af de kristnes allmänna
prestadöme, förelysa församlingsbröderna i allt, som hörer till Kristi
efterföljelse. När så erfordras, böra de äldste sålunda äfven föregå
bröderna med prof på Jiängifvenhet in i döden för evangelium och
med sitt blod bésegla församlingéns trohet mot sin herre och mästare.
Under de snart utbristande förföljelserna få de ock rikligt tillfälle
dertill.

De ' äldstes embete var således väsentligen ett förvaltningsembete,
men såsom ett kristligt sådant, förenadt med höga sedliga och religiösa
uppgifter och pligter. Bildligt kallas de fördenskull äfven herdar,
som hafva att beta Guds hjord, det är församlingen. Att detta be-
tande bestode uti att leda och öfvervaka förvaltningsangelägenheter
och att förelysa i det allmänna prestadömets dygder framgår af IPetr.
5: 1 ff.

Det ligger i sakens znatur, att den styrelsens nådegåfva och de
öfrige egenskaper, som fordrades för att vara värdig att sitta i de
äldstes råd, icke alltid anträffades förenade med den ordets högre
nådegåfva, som kallades profetia och var den framfor andra försam-
lings uppbyggande, trosstärkande och Guds hemligheter förklarande.

*) Att namnet »biskop» ursprungligen betecknade alldeles detsamma som presbyter
(äldste) framgår tydligt af sådana ställen i nya testamentet, der begge namnen utbytas med
hvarandra (Apostl. G. 20: jemför v. 17 med v. 28; Titus 1: jemför v. 5 med v. 7) och
• af sådane, der församlingstjenarnes (diakonernas) embete namnes omedelbart efter uppsy-
ningsmännens, så att tredje embetet icke kunde ligga emellan dem (Fil. 1: 1; 1 Tim. 3: .
1, 8). Benämningen biskop var ej en rangbetecknande, utan en sakbetecknande. I de
grekiska städer, ûti hvilka kristna församlingar uppblomstrade, förefanns redan namnet
»biskop» såsom betecknande kommunaltjenstemän af olika slag: imaxonoç èyoqaç torg-
uppsyningsman, Imaxonoç oâaiwv varu-uppsyningsman o. s. v.

’) TtçoïGTafisvoç. Detta ord togs dock äfven i vidsträcktare betydelse, omfattande v
äfven diakonerna och alla, som, utan att vara församlingens valde embetsmän, ådagalade
förmågan att leda och ordna.

’) 1 Tim. 3: 10.

4)	1 Tim. 3: 1-13.

5)	1 Tim. 3: 7.	. \

, •) Iloigtvfç, Ef. 4: 11. Jemför Apostl. G. 20: 28; 1 Petr. 5: 2.
ï	■

OM KYRKA OCH PRESTERSKAP.	143

Det ligger ock i denna sistnämnda nâdegâfvas fria, omedelbara, teo-
pneustiska väsen, att hon icke kunde eller finge betraktas såsom er-
forderlig hos utöfvaren af ett fast embetes åliggande. Vi finna således
ingenstädes i de apostoliska skrifterna förordnadt, ej ens önskadt, att
de äldste skulle vara »siare». Deremot kräfde de äldstes embetspligter,
• som ju utsträckte sig äfven till gudstjenstemas anordning och ledning,
att de skulle vara kunnige i läran och förmögne att skilja det äkta
Jesu evangelium från irrläror. Såsom ett önskningsmål uttalas vidare,
att de må hafva undervisningens eller lärandets nådegåfva (d^daorxaZta), ’)
det vill säga det förståndsmessiga, ur eftertanken flytande läroföredra-
gets, som, vid sidan af det paraldetiska ordets gåfva och närmast
efter siandets, betraktades som vigtigt för församlingen. Egde en
äldste denna gåfva, så icke blott ledde och öfvervakade han gudstjen-
stens gång; han kunde äfven uppträda bland talarne, söm uppstodo
ur församlingens'midt, och sjelf uppbygga med ordet. Ofta, men icke
alltid, voro ock de äldste på en gång herdar och lärare (d^dauxaZoi).2)
Presbyter-embetet var således icke ett ordets embete, ehuru presby-
teme, på grund af sin personliga kallelse, såsoip innehafvare af sin
personliga, vid intet embete bundna gåfva, äfven kunde undervisa och
lära. Hvarje försök att ur de äldstes embete härleda ett särskildt
prestestånd strider fördenskull mot sakförhållandet/ Det strandar re-
dan på 1 Tim. 5: 12, hvaraf framgår, att äldste funnos, som icke
»arbetade i ordet och, läran» och icke ansågo sig, på grund af sitt
embete, -dertill befogade, emedan de .saknade lärandets nådegåfva.

Dessa begge embeten — de äldstes (presbyterernas) och församlings-
tjénarnes (diakonernas) voro, såsom nämndt, de enda inom och af
församlingen stiftade, de enda, hvilka af församlingen erkändes såsom
fasta och för framtiden bestående. Men jemte öch öfver dem stod,
såsom vi alla veta, ett kyrkans ur- och gruhdembete, som icke var
stiftadt inom och af henne, utan omedelbart af Jesus sjelf, och icke
beräknadt att fortfara i kommande tider, utan oskiljaktigt bundet vid
ett antal särskildt dertill utrustade män — nämligen apostolatet.

De ursprunglige tolf apostlarne voro till sitt embete kallade, ut-
rustade och helgade omedelbart af sin herre och mästare. Af de tre
sedermera tillkomne hade Jakobus, herrens broder, och Matthias till-
hört Jesu, närmare umgänge och bevittnat hans lefnad och lära allt-
ifrån Johannes döparens dop, , tills han blef borttagen ifrån oss»
(Apostl. G. 1: 22). Den tredje, Paulus, blef genom den från döden
uppståndes personliga uppenbarelse gjord från Jesu förföljare'till hans
sändebud. Alla innehade den fiillmagt, som Petrus i sitt tal vid

•) 1 Tim. 3: 3, 12.

’) Ef. 4: 11; 1 .Tim. 3: 12.
144	OM KYRKA OCH PRBSTERSKAP.

apostlavalet, Apostl. Gr. 1, framhåller såsom nödvändig, att nämligen
ha varit ögonvittne till att Jesus är uppstånden från de döda. Endast
.ur kretsen af sådana vittnen kunde en apostel valjas. ’) Och med ut-
slocknandet af det slägte dessa vittnen tillhörde utslocknade äfven
möjligheten af apostolatets fortsättning.

I det att »hafva sett herren Jesus» ?) låg således det första ound-
gängliga vilkoret för att blifva apostel.

Apostlames bestämmelse var att såsom ögonvittnen till Jesu upp-
ståndelse och omedelbara emottagare af håns lära förkunna hans mes-
sianitet och den genom honom vunna uppenbarelseri till folken samt
derigenom utbreda hans församling.

De voro för detta ändamål särskildt utrustade med komplexen af
de nådegåfvor, som den helige anden verkar inom församlingen. Apost-
lames krets sammanföll ursprungligen med denna, och de framträda
sålunda förenande hos sig siandets, undervisandets (eller lärandets),
parakläsins, helbregdagörelsens, kraftverkandets, bårmhertighetsutöf-
' vandets samt styrelsens och omvårdandets (diakoniens) gåfvop.

, Af allt detta följer med nödvändighet (hvilket äfven en så »hög-
kyrlig» teolog som Kahnis erkänner), att apostlaembetet, det mest per-
sonliga embetet näst efter Kristi, den absolute profetens och apostelns
eget, icke medgifver några efterträdare. Apostlaembetet är med apost-
larne utslocknadt. De löften och fullmagter Jesus gifrit dem, hafva
såvidt de icke rört detta embete ensamt, blifvit gifna åt församlingen
och dess enskilda lemmar, icke åt något särskildt »prestestånd.»

Lika litet som ur det israelitiska profetdömet eller ur de äldstes
embete låter sig således ett särskildt »prestestånd» härleda ur aposto-
. latet. De försök, som blifvit gjorda, att bevisa »presteståndets» ,nyte-
stamentliga karakter, låta samt och synnerligen karakterisera sig såsom
en okritisk röra af bibelspråk, som gälla dels ifrågavarande profet-
döme, dels de äldstes embete, dels apostolatet, dels slutligen det fria
utöfvandet af siandets och lärandets nådegåfvor inom församlingen.
Också erkänna numera alla vetenskapliga teologer ur de mest skilda
läger, att ett prestestånd med uteslutande privilegium på eller endast
, företrädesrätt till ordet omöjligen kan erhålla en nytestamentlig grund-
val, och de flesta medgifva att en sådan inrättning strider mot ur^
kristendomens anda. Schenkel, Neander, Kahnis, män som represen-
, tera de mest olika riktningar inom teologien, venstern, centerri och
högern, den fria konfessionslösa församlingen, det lugna framåtskri-
dandet inom statskyrkan och slutligen den så Htet som möjhgt efter-
gifvande konservatismen, öfverensstämma. med hvarandra i denna punkt.

') Apostl. G. 1: 8, 22; 1 Kor. 9: 1; 15: 8.

’) 1 Kor. 9: 1.
,	OM KYRKA OCH PRESTERSKAP.	145

»Att Jésus inga prester uppställt i den af honom grundade församling
gen är ett otvifvelaktigt faktum», säger Schenkel1). »Ett prestskrå,
som har att leda de öfriga menniskorna såsom i religionen omyndige,
som har att uteslutande sörja för deras religiösa behofs tillfredsstäl-
lande, som har att förmedla alla andras förhållande till Gud och de
gudomliga tingen — en sådan prestkast kunde icke finna rum inom
kristendomen.» »Ett särskildt prest- och profétdöme, genom hvilket
Guds rikes fortplantning och utveckling skulle förmedlas, och af hvil-
ket församlingens religiösa medvetande skulle vara beroende, kunde
efter Kristus icke mer existera». Detta är Neanders ord2). Och Kah-
nis yttrar i fullständig • öfverensstämmelse med vår egen här utveck-
lade framställning af den apostoliska församlingens väsen och orga-
nisation: »Enligt nya testamentets lära beror kallelsen till en tj enst på
en nådegåfva(%a^4O^a^, hvilken såsom sådan är en tjenstegåfva(djaxowa). '
Nu har enhvar sin nådegåfva, men icke enhvar har alla nådegåfvor.
Icke en gång de äldste (presbytererne), som dock böra vara-kunnige
i läran och pligtmessigt hafva att vaka öfter henne, ega såsom sådane
ordets i tjenst. Icke alla, utan några har Gud satt till evangelistér,
herdar och lärare. Hvarje kristen har efter den honom gifna nåde-
gåfvan att tjena församlingen, likasom hvarje lem af kroppen har att
tjena det hela. Hvarje kristen är såsom sådan församiingens tjenare.
Den som kallelsemessigt har en församlingstjenst har öck ett embete.
Emellertid skiljer sig i den apostoliska tidsåldern de fria på nådegåf-
vomas utöfning beroende tjensterna från de vid bestämda personer
bundna tjensterna, som man i trängre mening kan kalla embeten.

emnbeten "känner nya testamentet "blott tva: presbyteriatet och
•diakonatet. De äldstes embete är att leda församlingen; diakonernas
att värna de fattige, i främsta rummet enkorna. Étt särskildt ordets
och sakramenternas embete känner apostoliska kyrkan, sådan 'nya
testamentet framställer henne, icke. Deraf framgår, att lutherska kyr-
kans lära, att det gifves blott ett embete, nämligen ordets och sakra-
rnenternas, icke är grundad i skriften3).»

Att förhållandet ursprungligen var sådant det här bliftit skildradt
bevarades länge i kyrkans minne, fastän hierarkien begagnade alla *
medel, ända till bibelordets förfalskande4), för att utplåna hågkomsten

’) Christenthum und Kirche, IL

2) Allg. Geschichte der Christ. Religion und Kirche, I.

3) Die lutherische Dogmatik, III.

4) Här endast ett exempel derpå. I Apostl. G._ 15 omtalas, att ett bref afsändes till
församlingen i Antiokia, börjande med orden: »Vi apostlarne och de äldste och bröderna»
(ot ånoGToköt km oi n^oßvrfQOt xat oi ddekyot). Enär nu ordet »bröderna» kunde
påminna om de enskilde församlingsmedlemmarnes rätt att deltaga i rådplägningar och
beslut, så har en förfalskande hand utstrukit artikeln o i framför »bröderna», för att me-

,	10
146	OM KYRKA OCH PRESTERSKAP.

af församlingens värdighet och de enskilde kristnas frihet. Midt inne
i prestväldets och formelväsendets blomstringsperiod och sjelf en ifrig
formelkämpe och hierark kände och erkände ännu Hilarius af Pictavium,
att en tid hade varit, då ordets förkunnande och sakramentetnas för-
valtande var hvarje troendes rätt

Det återstår oss ännu att nämna ett särskildt kristligt verksam-
hetsområde, som nya testamentet omtalar, nämligen evangelisterna^
Med evangelister menades missionärer, i främsta rummet hjelpmissio-
närer åt apostlame. Äfven denna verksamhet stod en hvar, som der-
till egde nådegåfvor, fri; ja dén ålåg, strängt taget, hvarje kristen, som
kom till en ort, der evangelium var okändt eller lifvet i Kristus afsval-
nadt. Sedan den förföljelse mot församlingen i Jerusalem utbrustit,
som gjorde Stefanus till martyr,: och församlingens medlemmar med
anledning deraf, skingrat sig åt olika trakter, Fenicien, Cypern, Anti-
okia o. s. v., gingo alle de förströdde omkring och förkunnade ordet
(Apostl. G. 8: 4). Många kristne gjorde denna verksamhet till sitt lifs
uppgift., Evangelist kallades således enhvar, som från ort till ort för-
kunnade det glada. budskapet2). Vår egen tids kringvandrande lek-
mannapredikanter . och spridare af religiösa skrifter hafva således en
nytestamentlig och apostolisk rätt att åberopa, medan det prestestånd,
från hvilket så mången hetsjagt utgått emot dem, har ingen.

Vi hafva nu redogjort för alla de olika nådegåfvor och dé ur
dem flytande fria tjenster eller på dem grundade fasta embeten, som
fÖrefunnos inom apostoliska församlingen. Denna var,. hvad Paulus
älskade att benämna henne, en lekamen med många lemmar. »En
kropp och en ande, såsom I ju ock ären kallade uti eder kallelses
hopp; en herre, en tro, ett dop, en Gud och allas fader, hvilken är
öfver alla, genom alla och i oss alla. Men hvar och en är'nåden
gifven efter Kristi gåfvas mått» (Ef, 4: 4 ff.). »Ty såsom vi uti en
lekamen hafva många lemmar, men alla lemmar icke hafva samma
gerning, sålunda äro vi många en lekamen i Kristus, men hvar för
sig -hvarandras lemmar» (Rom. 12: 4 ff.). »Om en lem lider, så lida
alla lemiharne med, om en lem varder förherrligad, så glädja sig alla
lemmafne med. Men I ären Kristi lekamen och lemmar, enhvar efter

ningen skulle blifra: »Vi apostlar och äldste, (som äro) bröder». En annan förfalskare har
gått något plumpare tillväga och utstrukit äfven ordet	(»bröderna»). Dessa för-
falskningar [förekomma redan i mycket gamla manuskripter, medan den rätta texten finnes

i andra likaledes mycket gamla. — I öfversättningarne skulle vi kunna påpeka ett helt regi-
ster dels af misstag, dels af förfalskningar, dels af tendentiösa tolkningar, som närma sig
förfalskningens gräns, alla beräknade på' att gifva stöd' åt presterliga anspråk.

1 ) Primum omnes docébant et omnes baptizabant... omnibus inter initia concessum
est et evangelizare et baptizare et scriptures explorare.

2) nfçiïovres Ix^qviTQV, Theodoretùs.
OM KYRKA OCH PRESTERSKAP.	147

sin del. Och Gud har satt somliga i församlingen, för det första till
apostlar, för det andra till * siare, för det tredje till lärare; derefter
kraftverkningar, derefter helbregdagörelsers gäfvor, hjelpbevisningar
[diakonernas embetsgäfvor], styrelser [de äldstes embetsgäfvor], många-
handa tungomål» (1 Kor. 12: 26).

Efter att med den korthet, som det oss här tilldelade omfånget
' kräfver, hafva omtalat de olika lemmame, må vi nu öfvergå till deras
enhet, församlingen. De »tjenster», som äro organer för hennes and-
liga lif, de »embeten» hon åt sig stiftat för sin förvaltning och
dem hon sjelf paed inhemtande af alla sina lemmars bifall bekläder
med af henne bepröfvade män l), äro den helige andens tjenster och
embeten, fungerande för Kristi skull och, om man så vill, i »hans stad
och ställe», endast, derför, att de äro församlingens tjenster och em-
beten, ty det är hon, som är den helige andens tempel, hon, i hvårs
sköte de personliga anlagen genom anden förädlas, till nådegåfvor,
hon, åt hvilken Jesus gifrit löse- och bindenycklarne. Det är öfver
församlingen, ej öfver några oljade och vigda presthufvuden, som på
pingstdagen, hennes invigningsdag, anden sväfvar såsom eldtungor.
-När en plats bland apostlarne är ledig, anse sig.icke ens desse befo-
gade att besätta den med en man af sitt val, utan öfverlemna valet
. åt församlingen.

Och sålunda är äfven församlingen och icke något särskildt prest-
skrå, ej heller något särskildt embete, insatt till högsta domarinnä
öfver de enskilda medlemmames görande och låtande. »Om din bro-'
der», säger kristendomens stiftare, »syndar emot dig, så .gack och be-
straffa honom mellan dig och honom allena. Hörer han dig, så har
du vunnit din broder. Men hörer han icke, så tag ännu med dig en
eller två, på det att på två eller tre vittnens mun allt ord må bestå.
Men är han dem ohörsam, så säg det till församlingen; men är han
ock församlingen ohörsam, så må han vara dig såsom hedningen och
publikanen. Sannerligen säger jag eder: Allt det I binden på jorden,
skall vara bundet i himmelen, och allt det I lössen på jorden, skall
vara lossadt i himmelen... Ty hvar två eller tre äro samlade i mitt
namn, der är jag midtibland dem.»

Församlingen står sålunda öfver hvarje enskild af dess medlem-
mar; men församlingens egen rätt hvilar åter på de enskildes person-
liga tro, och församlingens frihet och myndighet i andliga ting förut-
sätter fullkomlig samvetsfrihet för den enskilde. Församlingen är
att betrakta som den enskildes moder; men det är hvarje kristen
strängt förbjudet att underkasta sig och sitt samvete eh annan men-

’) Denna församlingens rätt framhålles bland andra af Pauli lärjunge, Clemens Ko-
manus.
148	0M kyrka och presterskap. t

niskas auktoritet eller ställa sig i förhållandet af ett omyndigt barn
till någon annan. »I skolen», säger Kristus, »icke kalla någon eder
fader (i andliga ting) på jorden; ty en är eder fader, Han i himme-
len» (Matth. 18: 9). Och det är tillika strängt förbjudet dem, som i
förståndsgåvor och kunskaper öfverträffa de öfrige, att derpå vilja
grunda ett företräde i anseende och ställning. »I skolen icke kalla
eder mästare», heter det om dem, »ty m är eder mästare, och I alla
ären bröder» (Matth. 22: 8).' Härmed är stafven bruten öfver allt
»papa»- och »pfaffen»-välde.

I öVerensstämmelse med denna församlingens betydelse bar uppta-
gandet af nya medlemmar i henne karakteren af en församlingsange-
lägenhet. Doplöftets afläggande var en personlig handling inför henne
och erfordrade en borgen af sådane församlingsmedlemmar, som känt
den dopbegärande och iakttagit hans vandel under en flerårig pröf-
. ningstid. Hans upptagande i församlingens gemenskap beseglades der-
med att han fick tillträde till brödramåltidema. Döplöftet innebar,
att man trodde läran sådan församlingen erkände henne.

Den kristna församlingens grundegenskap att vara den af Gud
' helgade demokratien, som bliVit införd i verlden, för att efter hand
omgestalta denna och nedbryta alla skiljeväggar, hvilka sjelfviska lidel-
ser, mensklig* beräkningar och menskligt oförstånd upprest emellan
barnen af samme fader, denna dess grundegenskap afspeglade sig ock
i gudstjenstens inrättning. Kristendomen uppstod i judendomens sköte,
men det var ej det judiska templet med sina olika förgårdar, sitt heliga
och sitt aldra heligaste — hvilka antydde så att säga olika religiösa
rangklasser — som blef typen för de kristnes bönehus; utan det var
dels den demokratiska synagogan,* dels, och företrädesvis den gamla
verldens folk- och domstolssal, basilikan, som tj enade till föredöme.
Det var den borgerliga, sig sjelf styrande kommunens: typ, i hvilken
den nya religiösa anden, igenkände sin-egen.; Samlingsplatsen för ger
mensam andakt bief en sal, i hvars bakgrund de äldste hade sina
säten; framom dem talade den ur församlingens midt framträdande sia-s
ren, läraren eller parakleten, vänd till församlingen, som, uppfyllande
salen i öfrigt, skulle i hans ögon vara det verkliga templet, den helige
andens bostad, ur hvars nådegåVors fullhet han sjelf erhållit ordets
nådegåVa. Och när han talade,' ingiVen af denna ande, så skulle det
vara om Guds tillbedjande i anden och sanningen såsom pm den enda
verkliga gudstjensten; om den sjelfviska viljans ‘ hängifvenhet under
Guds vilja såsom om det enda verksamma offret; om den genom kär-
leken till Gud verkade kärleken till bröderna; om budet: »hvad I vil-
jen att menniskoma skola göra eder, det gören I ock dem», såsom
den grundsats,'hvilken efterhand skall genomtränga alla samhällslifvets
förhållanden, alla dess lagar och inrättningar, omgestalta familjerna,
OM KYEKA OCH PRESTERSKÀP.	149

kommunerna, staten sjelf samt sålunda förbereda Guds rikes till-
kommelse; han skiille tala om denna rättvisans' och kärlekens
ande såsom oförenlig med slafveri, tvång och våld, och då sjelfvisk-
heten behöfver våldets vapen, béhöfver den starkt centraliserade mag-
ten, de stora härarne och de skarpa bödelsyxorna, för att eröfra verl-
den ocK betrygga sig i dess besittning, så kunde han visa, att sjelf-
viskhetens motsats, Kristi ande, har ett ännu starkare vapen att eröfra
denna verld och ett ännu kraftigare medel att behålla den som sin
egen besittning, nemligen saktmodet — »salige äro de saktmodige, ty
de skola besitta jorden». När predikningen var slutad, förenade sig
församlingen med sina äldste, sina lärare, diakoner och diakonissor i
den gemensamma kärleksmåltiden.

\	*

IV.

Vi hafva här tecknat det kristna församlingslifvet sådant det i
sin begynnelse var, då mästarens och hans inspirerade lärjungars ande
ännu oförsvagad fbrtlefde, och sådant det enligt kristendomens urkun-
der skall och bör vara. Dessa urkunder äro icke blott fremmande för
- allt hvad prestmagt heter; de gifva äfven oemotsägliga vittnesbörd
derom, att hierarkien är någonting med kristendomens väsen ofören-
ligt och mot detsamma fiendtligt. I en kyrka der dessa urkunder
erkännas såsom den enda auktoriteten för kristlig lära och kristligt lif,
finnes således ingen grund för presterliga anspråk på magt och myn-
dighet eller på något slags privilegier, som skulle åtskilja prestmän-
nen såsom korporation från lekmännen; Det är af vigt, att detta i
våra dagar återinskärpes i församligens medvetande. Redan Luther
under sin kamp med prestväldet bemödade sig härom; att det ické
redan då tillfyllo lyckades, berodde af de tidsomständigheter, under
hvilka han uppträdde och som han alltmer fann vara sig öfvermägtiga,
så att han slutligen, med bruten kraft, måste inskränka sin reformation
till ett minimum af hvad han åsyftat, öfverlemnande åt fra-mtidfin att
fullborda hvad han endast påbörjat.

Att i strid med ett. verldsbeherrskande, af de starkaste sjelfviska
intressen sammanhållet och på tusenårig tradition fotadt prestvälde
företaga och utföra en grundlig omgestaltning af kyrkans alla förhål-
landen var en uppgift af sådan art, att icke ett århundrades, än mindre
en mans ansträngningar kunna lösa den. Blott det att uppresa sig
emot en sådan magt, att bryta med en sådan tradition erfordrar ett
Ovanligt mod; blott det att hafva förskaffat ett riktigare föreställnings-
sätt insteg i verlden och gifvit det lifskraftiga rötter i folkmassornas
djupa lager kräfver uppbjudandet af en väldig andes kraft. Luther
150	OM KYRKA OCH PRESTERSKAP.

gjorde ännu mer; han ingrep äfven praktiskt och stiftade en försam*
ling, som sträckte sig öfver en betydlig del af det romerska prestväl-
dets förra område. Men för att detta skulle kunna ske, måste han,
om än ovilligt, mäkla med bestående tidsförhållanden, binda verldsliga
intressen vid sin sak, afstå från hoppet att omedelbart och i fullstän-
dig renhet förverkliga sina grundsatser, ja fiendtligt uppträda mot de
modige, men mindre forsigtige anhängare, som utan att afväga hvad
tidsomständigheterna medgåfvp eller omöjliggjorde, ville på en gång
Och följdriktigt förverkliga reformationens principer och dermed stötte
för hufvudet just samma' verldsliga intressen, hvilkas beskydd Luther
ansåg, att församlingen under sitt barndomstillstånd behöfde. De skrif-
ter af Luther, hvilka tillhöra en sednare period af hans verksamhet,
uppenbara detta bemödande att mäkla, att tillbakahålla konseqvenser,
som för de styrande vore misshagliga, att betrygga och* omgärda det
redan vunna genom eftergifter tåt det traditionella — i få ord: att
åvägabringa ett öfvergångsskede, som utan våldsamma skakningar kunde
leda öfver från det gamla till det nya. Härmed inkommo i dessa skrif-
ter åtskilliga elementer, som i sjelfva verket voro oförenliga med re-
formationens egna grundläror och ännu i dag begagnas af ett reak-
tionärt parti inom lutherska församlingen för att, om möjligt, tillintet-
göra de väsendtliga frukterna af reformationen och skapa en qvasi-
protestantisk prestkyrka vid sidan af den romersk-katolska. Men
Luthers renaste och djupaste tankar, grundsatserna, som eldade honom
till kamp och strid, idealet, som stod för hans ögon, då han lät utgå
sitt minnesvärda upprop »Till den tyska nationens kristliga adel» och
tillsände påfven sin »Predikan om en kristen menniskas frihet», åter-
finner man i den föregående friskare perioden af hans reformatoriska
verksamhet, oöh det är till hans skrifter från den tiden som den genom
honom förnyade församlingen har att hålla sig, om hon vill skåda den
oförfalskade bilden af sitt eget innersta väsen och fastställa det mål,
mot hvilket hon har att fortskrida, om hon vill lefva och utveckla sig
i sin reformators anda.	'

Hvilka äro nu de Ursprungliga och äkta lutherska tankame om
kyrka och presterskap?	■

I det vi gå att för dem redogöra, bör den anmärkning förutskic-
kas, att ehuru Luther under tidsförhållandenas tryck mer och mer
förlorade hoppet om att,få se ett fritt och sjelfständigt församlingslif
återupprättadt, han likväl aldrig prisgaf idéen sjelf. Deremot skyddade
honom hans kristliga sanningskänsla, hans fromma instinkt. Ännu i
en temligen sen skrift om koncilierna och kyrkorna (1539) betecknar
han »kyrkan» icke som en anstalt, utan som »det kristliga heliga fol-
ket», som haf den heliga änden. Ännu vid denna tid beklagar han
djupt att kristenheten icke förblifvit vid den enkla benämningen »krist-
OM KYRKÀ OCH PRESTERSKAP.	151

ligt heligt folk», som vore en riktig och tydlig beteckning för den
kristliga gemenskapen. Dä skulle all dén jemmAr, allt det elände hafva
undvikits, som' »inrotat sig under det blinda, otydliga ordet »kyrka», hvil-
ket ett sjelfviskt och herrsklystet skrå missbrukat för att dermed för-
stå en af prester styrd anstalt. Ännu vid denna tid önskade han af
hjertat, att ifrågavarande »blinda ord» för alltid måtte råka i förgä-
tenhet.	7

Hufvudkraften af Luthers reformatoriska stormanlopp var riktadt
mot presterskapet såsom ett sarskildt stånd inom kyrkan, mot den från
, medeltiden ärfda, mot kristendomens ande fiendtliga skilnaden mellan
prester oéh lekmän. Det är sannerligen på tid, att den svensk-luther-
ska församlingens medlemmar derom påminnas, sedan man sett, huru-
ledes en nykatolskj riktning, som, till fromma för en köttslig prelaten-
sisk hersklystnad, vill fördjupa denna skilnad, kunnat,-tre hundra år
efter den store reformatorns död, uppstå i hans fädernesland och der-
ifrån importeras till Sverige samt erhålla nitiska anhängare vid en af
våra prestbildningsanstalter.

Bland de mångfaldiga i starkaste ordalag affattade förkastelsedö-
mar Luther üttalade öfver den i kyrkan bestående ståndsskilnaden
mellan prester och lekmän må vi här anföra följande ur hans
»Utläggning af S:t Petri första epistel»:

Härmed (nämligen med den om alla kristia brukade benämningen
»ett heligt presterskap», 1 Petr. 2: 5) nedslår S:t Petrus hela det utvär-
tes och lekamliga presterskapet, som har varit tillförene uti det gamla
testamentet, såsom ock den utvärtes kyrkan; allt detta tager han bort
och vill så mycket säga: presterskapet har till sitt utvättés väsen nu
alldeles upphört, derför begynner nu ett annat presterskap (de kristnas
i allmänhet) och offrar andeliga offer, så att allt är andligt . . . ,

Vidare fråga vi, om S:t Petrus gör åtskilnad mellan »andliga» och
»verldslige», såsom man nu kallar prestema »andlige» och de andre
. kristne »verldslige» (lekmän). Så måste de, (anhängame af eft särskildt
presterstånd) bekänna det; om de vilja det eller icke, att S:t Petrus
här talar till alla, som äro kristna, nämligen till dessa, som skola bort-
lägga, all ondska, svek, skrymteri och hat m. m. och vara såsom ny-
födda barn och dricka den oförfalskade mjölken. Alltså måste lögnen
bita sig sjelf i munnen. Derför står det fast, att emedan S:t Petrus
'talar till alla, som äro kristna, så bevisar det sig, att de (anhängarne
af ett särskildt presterstånd) ljuga, och att S:t Petrus talar intet om
deras presterskap, som de hafva dragit till sig allena. Derföre äro
ock våra biskopar nikolaitiska biskopar, och sådant deras presterskap
är, sådana äro ock deras lagar, offer och gemingar; det vore ett vac-
kert spel i kamavalen, om blott icke det gudomliga namnet blefve
derigenom under fagert sken försmädadt.
152	OM KYRKA OCH PRESTERSKAP.

Derför äro de allena det heliga och andeliga presterskapet, hvilka
äro rätta kristna * *. Nu är Kristus den höge och öfverste presten, af
Gud sjelf smord, har ock offrat sin egen kropp för oss, .hvilket är det
högsta presterskap; för det andra har han uppå korset bedit för oss;
for det tredje har han äfven förkunnat evangelium och lärt, alla men-
niskor att känna Gud och sig» Dessa trenne embeten har han gifvit
oss alla; derför, emedan han är en prest och vi hans bröder, så hafva
alla kristna magi och tefalining att predika (och måste så göra) och
träda fram jor Gud, bedja den ene för den andre och offra sig sjelfve
Gudi...

Nu' torde du säga; är detta sannt, att vi alle äro prester och
skola predika, hvad för ett väsen lärer det då icke blifra? Skall det
då icke vara någon åtskilnad bland menniskorna, och skola qvinnorna
äfven vara prester? Svar:-uti det nya testamentet (dét vill säga: tiden
efter Kristus och allt framgent) borde med rätta inga prester bära
rakade plättar1), icke att det uti sig sjelf vore något ondt “ man
kunde ju fritt låta raka sig hel och hållen — utan derför att man
icke måtte göra någon åtskilnad emellan dem och en gemen kristen
man, hvilket tron icke kan lida: så att alla de, som nu heta prester,
vore lekmän, såsom de andre, och blott några få män af församlingen
blefve utvalde till det embetét att predika. Alltså är det blott en
åtskilnad till det yttre, för embetets skull, hvartill någon af försam-
lingen varder kallad; men inför Gud är ingen åtskilnad; och varda
endast derför några utur hopen framdragne, att de i församlingens
ställe skola föra och drifva det embete, som alla hafva; icke att den
ene skall hafva mer magt än den andre. Derför bör ock ingen af
sig sjelf uppträda och predika i församlingen; utan man måste fram-
draga och uppsätta en utur hopen, hvilken man åter må afsätta, när
man vill.

Nu hafva dock desse (af församlingen ursprungligen valde och af
henne beroende embétsmän) upprättat ett eget stånd, såsom vore det
' af Gud, och hafva vunnit ett sådant privilegium, att midt i kristen-
heten är nästan en större åtskilnad än emellan oss och turken. Men
när du vill se en kristen, så måste du . icke se någon åtskilnad och
säga: »detta är en man eller en qvinna, en tjenare eller én herre,
gammal eller ung», ty Paulus säger (Gal» 3: 28): detta är allt ett och
idel andligt folk. Derför äro de alla prester och må alla förkunna
Guds ord; Undantagandes att qvinnor icke skola tala i församlingen,

') De »rakade plättarne» voro pä Luthers tid, såsom ännu inom den katolska kyrkan,
det gemensamma uniformstecknet for alla preste/. Klart är, att Luther här bryter stafven
ej blott öfver »de rakade plättarne», utan äfven öfver ollt presterligt unifornuväsen, vare
sig kragar, kappor eller biskopskors, emedan »tron icke kan lida någon åtskilnad mellan
presten och en gemen kristen man.»
OM KYRKA OCH PRESTE RSKAP.	153

utan låta männen predika, för det budets toll, att de skola vara sina
män underdånige, såsom S:t Paulus lärer i 1 Kor; 14: 34. En sådan
ordning låter Gud fortfara, men gör ingen åtskilnad uti magt. .Om
inga män vore tillfinnandes, utan blott qvinnor, såsom uti nunne-
klostren, då kunde man ock bland dem uppsätta en qvinna, soin
predikade.

Detta är nu det rätta presterskapet, hvilkét består uti trenne
stycken, såsom vi hafva hört, nemligen att man offrat andliga offef,
bedér för församlingen och predikar. De som kunna göra detta, de
äro prester; de äro alla skyldige att predika ordet, bedja for försam-
lingen och offra sig inför Gud* Så låt nu de dårarne fara, som kalla
det andliga ståndet prester » ; ; Om rakande och smörjande göra én
prest, så kunde jag väl äfven smörja och sajva fotterna på en åsna,
att hon ock blefve en prest.»

Detta, det måste medgifvas, är klara ord, som icke kunna miss-
förstås. På andra stallen , kallar Luther ett särskildt privilegieradt
préstestånd för en själafarlig förvillelse, ett påhitt, en hycklande skrå-
puk, som vill föreställa kristendomens sannfärdiga andliga stånd, hvilkét
består af alla troende; I det Luther förnekade all öfvernatwrtig aukto-
ritet hos »klerus» såsbm sådant, ville han med roten upprycka före-
ställningen om ett öfver församlingen stäldt presterskap. Prestvignin-
gen, likasom prestuniformen, angriper han i skarpaste ordalag. »Påfven
eller biskopen», yttrar han i sin skrift till den tyska nationens kristliga
adel, »salvar, gör plättar, ordinerar, viger, bekläder ined andra kläder
än lekmännen; påfven eller biskopen kan dermed göra en skrymtare
och afgud, men gör dermed aldrig en kristen eller andlig menniska.»
Det är således höj dt öfver alla tvifvél, att Luthers ursprungliga afsigt
var att göra • grundligt slut på den falska föreställningen om en åt-
skilnad inom kyrkan mellan »prester» och »lekmän»* Hans åsigt i
denna punkt sammanhänger på det närmaste med hans ursprungliga
Och till principen aldrig öfvergifna plan att bilda en fri kristlig ge-
menskap utan »klerus», i ’ öfverensstämmelse med den apostoliska för-
samlingens grundsåtser och organisation.

Under sin tidigare reformatoriska period var Luther en afgjord
motståndare af alla statskyrkliga inrättningar, och äfven under de
sednare åren af'sitt lif betraktade han statskyrkan utan tvifvél endast
såsom ett för hans tid nödvändigt ondt, hvarifrån en lyckligare lottad
tid borde sträfva att befria sig.

En mängd yttranden af Luther bevisa detta*

Ar 1520 (d. 4 Nov.) skref han till hofpredikanten Spalatinus: det
är icke furstarnes sak att beskydda evangelium, och Kristus behöfver
allsicke statens understöd till sin kyrkas värn; vore evangelium i be-
hof af sådant skydd, skulle'Gud icke hafvä anförtrott dét åt fiskare. —
154	OM KYRKA OCH PRESTERSKAP.

I en skrift »Om verldslig öfverhet, huru längt man är skyldig den
lydnad» (1523) betecknar han det som en förmätenhet, om statsmagten
fördristar sig »att sätta sig äfven pä Guds stol, befalla samvete och
tro samt efter sin galna hjérnas infall skolmästra den helige ande».

Luthers grundsats, som han den tiden ofta uttalade, var, att
statens och kyrkans områden skola strängt skiljas från hvarandra. De
begge »regimentema» böra till intet pris få sina angelägenheter hop-
blandade. Deras ömsesidiga förhållande bestämmer han sålunda, att
kyrkans ändamål är fromhet, statens är yttre frid och ordning; kyrkan
omfattar icke alla menniskor, utan blott de kristna, som äro ett litet
antal, blandadt med den stora hopen okristna; staten deremot omfattar
alla inom ett visst område, och honom skola alla sig underkasta;
kyrkan förer intet svärd, ty hon regerar utan lag allena genom den
helige ande; staten deremot har yttre tvångsrätt och nödgar menniskoma
genom yttre lagar att lefva i fred med hvarandra och göra hvarandra rätt.

I det Luther sålunda skarpt åtskilde kyrkans och statens områden,
fordrade han på samma gång, att de skola vara sj elf ständiga å ömse
sidor och den ena »ingalunda förpligtad att löpa den andras ärender.
Framför allt får kyrkan icke söka stöd hos‘verldslig öfverhet. »De
kristne», yttrar Luther, »gifver det andliga svärdet, Guds ord, så mycket
att skaffa, att dß väl må lemna det. verldsliga svärdet i ro och öfver-
låta det åt andra, som ej hafva att predika.»

Likasom Luther fordrade af kyrkan, att hon icke skulle stöda sig
på statens. myndighet, så fordrade han äfven af staten, att dén ej
skall blanda sig i trosangelägenheter eller utöfva samvetstvång. Med
beundransvärd klarhet anvisade han åt statens myndighet dess riktiga
ställning till de religiösa frågorna. »Det verldsliga regimentet», yttrade
han, »har lagar, som icke sträcka sig längre än öfrer kropp och ego-
delar och hvad yttre är på jorden, öfver själen kan och vill Gud
icke låta någon annan än sig sjelf regera. Fördenskull, hvarest verlds-
lig mågt är nog förmäten att stifta lagar för själen, der ingriper den
i Guds regimente och förförer och förderfvar själarne». Allä samvets-
tvingande . lagar stämplar han som brottsliga (»Frevelgebote»), och dem,
som utöfva sådant tvång, kallar han »djefvulsapostlar».

Fullständig samvetsfrihet är också en nödvändig konklusion ur
Luthers ursprungliga trosbegrepp. På mer än ett ställe i sina skrifter
framhåller han den sats, att det är en galenskap, att den ena menni-
skan vill med yttre medel tvinga den andra att tro och tänka på ett
gifvet sätt, fastän själens tankar äro uppenbara för Gud allena, samt
att denna galenskap tillika är en förbrytelse, emedan tron är en rent
personlig angelägenhet, hvarmed enhvar är skyldig att sjelf komma
på det rena. »Enhvar måste sjelf se till, att han tror rätt. Lika Htet
som en annan kan i stället för mig fara till helvetet eller himmelen,
OM KYRKA OCH PRESTERSKAP.	155

lika litet kan han tro eller icke tro å mina vägnar; och lika litet som
han kan öppna eller stänga himmelen eller helvetet för mig, lika litet
kan han drifva mig till tro eller otro... Det är en fri sak med tron,
hvartïll man ingen kan tvinga. Ja, det är ett gudomligt verk i anden;
skall dä yttre våld framtvinga och skapa'det?»

Vid den tid, dä han yttrade detta, hade han med smärta förmärkt,
att furstame i de reformatoriskt sinnade delarne af Tyskland visade
stark benägenhet att rycka till sig ledningen af de kyrkliga angelä-
genheterna, hvilka Luther, äkta demokratiskt, velat anförtro åt det
kristna folket sjelft. Dénnä furstames lust att inrätta »statskyrkor»
tadlade Luther i så häftiga ordalag, att en författare i våra dagar
knappt skulle kunna begagna dem. Redan då funnos sofister, som
sökte försvara samvetstvång från statens sida med det ömkliga argu-
ment, att när staten uppträder mot en »irrlära», förtrycker den icke
samvetena, utan skyddar blott den offentliga ordningen, som genom
religions- och sektfriheten skulle kunna råka i fara. Detta på en gång
listiga och dumma påstående, som man än i dag kan få: höra, besva-
rades af Luther med följande ord: »Kätteri kan aldrig med våld af- '
värjas; dertill behöfs ett annat grepp; här gäller en annan strid än
med svärdet. Guds ord skall här strida; uträttar Guds ord icke saken,
så blir den outrättäd äfven af den verldsliga magten, om också denna ,
fyllde verlden med blod. Kätteri är ett andligt ting, som man ej kan
sönderhugga med jern, ej bränna i eld, ej dränka i vatten.» — Stats-
magten, tilläde Luther, är dessutom obefogad att döma och inskrida i
andliga ting, har således ej heller rättighet att »afrärja irrläror»; detta
öfverskrider den förnuftiga gränsen för dess verksamhet.

Huru djupt har icke den lutherska kyrkan sjunkit under hans
ståndpunkt, hvars namn hon bär! De åsigter Luther här uttalat äro
kristendomens, humanitetens och den moderna civilisationens; men huru
smädade och förkättrade hafva de icke varit och äro de icke ännu,
hvilket motstånd hafva de icke rönt och röna de icke ännu från dem, ~
som skulle vara fortsättäre och befrämjare af Luthers verk!

Skall den svenska kyrka, som bär Luthers namn och nu i
»det allmänna kyrkomötet»» erhållit ett organ för sin lagstiftande verk-
samhet, sträfva att verkliggöra hans framtidsplan samt, om än långsamt
och med ängsligt öfrervägande af hvad som utan svåra brytningar kan
utföras, dock framskrida på den bana, som han öppnade, emot det
mål, på hvilket hans längtande blickar voro fästade: den fria religiösa
församlingen? Eller skall hon, förgäten af kristendomens fria forntid
och af de grundsatser, på hvilka hon såsom reformera^ församling
hvilar, skrida tillbaka till den hierarkiska ståndpunkten, till prestvälde,
samvetstvång, vidskepelse och andlig död? Derom är frågan. I det
156	OM KYRKA OCH PRESTERSKAP.

sednare fallet kau man lyckligtvis vara förvissad om att svenska folket
icke skall följa henne pä vägen till fÖrderfvet, utan då veta att välja
sig andra former för tillfredsställandet af sina andliga behöf.

Hvar förebilden är att söka för dessa nya former, derom synes
tvekan ej kunna råda. I fråga om det kristliga samfundslifvets tids-
enliga ömbildning ligger vägen, som bör-beträdas, öppen och klar in-
för hvarje tänkandes .ögon. Det är endast genom att ånyo bringa till
heders den apostoliska kyrkans alltför länge misskända och under-
skattade författningsgrundsatser, endast genom att inse och béhjerta
dessa grundsatsers betydelse äfven för vår tid — det är endast har-
- dgenom vi kunna motse en förändring till ett bättre i afseende på
framtidens kyrka och presterskap. Icke såsom skulle vi af någon ovis
vördnad för det kristligt uråldriga låta oss hänföras till att yrka det
hvarje inom den äldsta kyrkan gällande detaljbestämmelse i läran,
hvarje hennes plägsed i lefverne och umgänge bör betraktas såsom
ännu i våra dagar mönstergill. Den historiska utvecklingen har äfven
inom det kyrkliga området bragt i dagen de fasta stödjepunkter för
omdömet, från hvilka den fördomsfritt pröfvande kan utan svårighet
särskilja det i den urkristna tron och församlingsinrättningen väsent-
liga från det tillfälliga, det oforgängliga från det förgängliga. Men det
yrka vi, att till detta i kristendomen väsentliga och oförgängliga hörer
i främsta rummet den jemnlikhetens och förbrödringens ande, som éj
medgifver, att det religiösa samhället får sönderfalla i tvenne genom
olikartade rättigheter och pligter från hvarandra särskilda klasser af
medlemmar: styresmännen och de styrde, förmyndare och myndlingar,
prester och lekmän. Det yrka vi, att den svenska kyrkan är sin be-
stämmelse trogen först då, när hön i den religiösa demokratiens grund-
sats/ i församlingsprincipen, söker tyngdpunkten för sin tillvaro och
sålunda sjelfmant omgestaltar sig till en verklig folk-kyrka, från att
vara en hierarkisk institution, stående vid sidan af eller öfver försam-
lingen. Bär hon en gång i sitt sköldmärke ej längre kräklan och
tiaren, skall hon utan tvifvel illa motsvara det kyrkoideal, som före-
sväfvar de rättrogne bekännarne af satsen att i fråga om det kyrk-
ligt bestående »det verkliga är det förnuftiga». . Men just då har vår
kyrka — så visst som äfven i denna punkt alternativet är: »bekän-
nélsetrogen dogmatik» eller sann kristendom — tagit ett afgörande steg
mot förverkligandet af den kristliga samfundsidé, som i evangelierna
möter oss under den storartade bilden af ett »Guds rike», der méd-
borgareskap och lika värdighet vinhes af alla, hvilka, äfven om de ej
instämma i hela serien af »renlärighetens» grundartiklar och icke-grund-
artiklar, med innerlighetens styrka sammansluta sig kring den urkristna
bekännelsen: »Detta är det eviga lifvet att de känna dig, den ende
sanne Gud* och den du sändt hafver, Jesus Kristus.»
OM KYRKA. OCH PRESTERSKAP.

157

Utsigterna ljusna alltmera för dem, som gjort till sin uppgift att
i värt land föra det religiöst-reformatoriska sträfvandets talan. Syn-
barligen är man äfven hos oss på väg att i åskådningssätt och åtgär-
der lemna bakom sig vår kyrkliga medeltid för att inträda i ett nytt '
utvecklingsskede. Vi tala ej nu om den hop af andligt omyndige, som
ju alltid måste finnas der, hvarest prestkyrkans teorier ännu ej blifvit
uppryckte med rötterna. Vi tala om nationens kärna och blomma:
om den bildade, framåtsträfvande ungdomen, om den tänkande mannen,
om den ädla, sanningen ofta instinktlikt anande qvinnan. Bland olika
åldrar och samhällsklasser utbildar sig inom svenska församlingen ett
»framstegsparti», som alltjemnt ser vexa antalet af sina vapenföre
stridsmän. Sin fana hafve desse redan vecklat ut, sitt stridsrop hafva
de låtit ljuda. Med klarhet och värma har utgifvaren af denna tid-
skrift angifvit den riktning, i hvilken vi alla, som lärt oss skilja mel-
lan idealet och dess karrikatur, vilja arbeta för »vår odlings framtid».
»Kristi kristendom» vilja yi genom vårt arbete främja; derföre bekämpa
vi dess »bekännelsetrogna»» vrångbild.} Helig är för oss den personliga
tro, som, enande andarne i kärlek, stiftar frid på jorden och ger åt
menniskorna en god vilja; derföre protestera vi mot'försöken att på-
truga församlingen ett falskt, ett okristligt trosbegrepp, som allestädes,
der det fått rotfästa sig, i lifvet alstrar söndringens, misstänksamhetens,
förföljelselustans bittra frukter. Vi kunna ej hoppas, att våra mot-
ståndare så snart skola frångå den kortsynta uppfattning, som synes
drifva dem att sätta »bekännelsens» korrekthet högre än uppsåtets och
viljans halt, abstrakta kategorier högre än lefvande verklighet. Må
då de fåkunnige framgent, såsom hittills, misstyda våra åsigter och
afsigter! Framtidens kyrka skall dock aldrig tillhöra dem, som nu så
ängsligt söka uppbygga henne på »renlärighetens»» lösa sand. I striden
mot denna förvända kyrklighet veta vi oss hafva kristendomen, prote-
stantismen, sanningen på vår sida. Och derföre känna vi oss genom-
trängde af samma glada förtröstan, som lifvade vår store national- ~
hjelte i hans kamp mot deü dåvarande »bekännelsetrohetens»» här-
skaror:

»Med oss. är Gud, med honom vi, *
Och segren oss tillhörer!»

Victor BydRerg.
158	ETT ÖFVERLÄGGNINGSÄMNE FÖR KYRKOMÖTET.

Ett öfverläggningsänme för kyrkomötet.

✓	;

Bör det af tillförordnade kommitterade ånyo öfversedda och
af presteståndet vid 1859—1860 års riksdag tillstyrkta förslag till
förklaring öfver Luthers lilla katekes anses såsom en verklig för-
bättring af den Lindblomska katekesförklaringen och antagaß så-
som egentlig lärobok i kristendomen vid svenska skolorna och i.
församlingarna?

Närmaste anledningen till förestående fråga och framställning gif-
ver det nu församlade kyrkomötet, hvilket val svårligen kan undgå
att upptaga afven katekesfrågan till öfverläggning och åfgörande.
Man vet hvad den Lindblomska katekesen sedan 1810 vant och ännu
är, nämligen den enda officielt erkända förklaringen af Luthers lilla
katekes och den allmännast använda läroboken i kristendomen såväl i
kyrkan som i skolan: ur hvilken, näst den heliga skrift, således det
svenska folket i öfver ett halft sekel hemtat och ännu hemtar den
egentliga grundläggningen för sin religiösa tro och kunskap. Àf en
sådan lärobok fordrar man med rätta, att, näst upptagandet af den
kristna dogmatikens hufvudläror enligt bibeln och förnuftet, den af
desamma gifver en så i möjligaste måtto enkel, tydlig och kortfattad
förklaring, som kan ingå i folkets minne och begrepp. Denna fordran
har den Lindblomska katekesen såtillvida uppfyllt, som den genom när-
mare utveckling af den Lutherska lillkatekesens hufvudstycken och de
längre svarens sönderdelning i flere kortare samt genom praktiska
tillämpningar och anförda bibelspråk sökt göra innehållet på en gång
mera lärorikt och lättfattligt. Huru litet denna 'lärobok varit ämnad
för blott mekanisk utanläsning, utan anda och begrepp, det erfar man
bäst af bokens företal, som afgifver den uttryckliga erinran till skol-
läraren, »att icke till utanläsning förelägga barnet något, som det icke
efter sina förmögenheter begriper samt tillika erkänner för sannt, nyt-
tigt och användbart i lefvemet.» Såsom 'hufvudfel i den Lindblomska
katekesen må imellertid anmärkas, att en mängd tillämpningsfrågor
blifvit deruti upptagna, som på dessa ställen ej varit af egentligt be-
hof påkallade, eller som mera höra till hustaflan, och att. svaren på
åtskilliga frågor blifvit för långa, genom hvilka bégge omständigheter
läroboken sjelf erhållit för stort omfång och blifvit för ungdomen
svårläst, samt att i några lärostycken rätt sammanhang och systema-
tisk anordning saknas, hvilket isynnerhet vid tredje trosartikeln är
alltför märkbart och derföre blifvit med skäl öfverklagadt. Man har

i
ETT ÖFVERLAG GNINGSÄMNE FÖR KYRKOMÖTET.	159

klandrat denna katekes äfven i dogmatiskt afseende, och det hörde en
tid till god ton icke blott hos läsame i Norrland och pä åtskilliga
orter, utan äfven hos yngre prester att förklara den Lindblomska
katekesen icke nog renlärig i afseende pä vissa kristendomens hufvud-
läror, t. ex. rättfärdiggörelsen genom tron allena och'nådens verk .vid
helgelsen. Denna förebråelse är orättvis; ty den som utan ensidighét
och förutfattade föreställningar pröfvär lärobokens innehåll, jemfö-
rande det ena med det andra och med olika bibelställen, skall finna
att författaren sökt att gifva hvardera sin rätt, bibeln och förnuftet,
fria viljan och nåden, hvarföre äfven åtskilliga frågor hos Lindblom,
t ex. den 91 och 92, hvilka till och med kommitéen trott böra ändras
eller uteslutas, ansetts af andra kompetenta domare (ödman, Agardh,
. Hultkrantz) väl försvara sin plats och böra bibehållas. Det må icke
förnekas, att den . Lindblomska förklaringen innehåller icke blott många
förbättringar af den Svebiliska, utan äfven ett vidsträckt material af
andlig upplysning, att den gjort uppfattningen lättare genom bortta-
gande till en del af den äldre skolastiskt-dogmatiska formen, att den
framhållit äfven den moraliska och praktiska sidan af kristendomen,
samt genom allt detta befordrat den kristliga upplysningens framåtskri-
dande, som ej får stå stilla eller hämmas på någon punkt af det ka-
teketiska området. Hvad som vållat den Lindblomska katekesens oför-
delaktiga bedömande hos de bildade klasserna af vårt folk, är också,
icke läroinnehållet, hvarmed hvaije tänkande kristen måtte finna sig i
det hela nöjd, utan fastmer det oförnuftiga bruket att låta den långa
förklaringen af barnet redan vid 8 à 10 års ålder.läsas utantill, utan,
någon föregående inledning eller begreppsutveckling, hvilket sätt na-
turligtvis funnits själsdödande och ledsamt. Skulden till det onda låg
också icke så mycket hos presterskapet, hvilket, då det sjelft under-
visade, helt visst begagnade en bättre method, som fastmera hos lä-
rarne i öfverfyllda skolor, då hvarken tid eller förmåga ville räcka till
att från lärjunge till lärjunge förklara hvarje lärostycke, innan det
lemnades till utanläsning. Detta fel har nu, i enlighet med lärobokens
verkliga, syfte, blifrit rättadt på det sättet, att dels intet stycke af
katekesen gifves till öfverläsning innan det blifrit förut af läraren för-
Uaradt, dels äfren läsning af stora katekesen ej börjar, förrän ett
kort sammandrag af bibliska historien och Luthers lilla katekes blifrit-
förut genomgångna. Men då en kateketisk lärobok till närmare ut-
veckling af innehållet i Luthers lilla katekes ändock så väl för skolån.
som för hemmet' ansetts behöflig, och då den Svebilisk-Lindblomska
förklaringen, oaktadt det myckna goda den eger, ändock måste er-
kännas vara i vissa delar bristfällig och. numera för ändamålet icke'
fullt lämplig; så har regeringen, oafsedt läsarnes i Norrland inkomna
' 160

ETT ÖFVERLÄGGNINGSÄMNE FÖR KYRKOMÖTET. *

och temligen obefogade 'klagomål, haft grundad anledning redan för
flere år tillbaka att genom en kommitté låta utarbeta förslag till en
förbättrad redaktion af samma förklaring, samt att deröfver inhemta
såväl konsistoriernas som presteståndets vid riksdagarne yttranden. Så
är ock verkligen skedt, och för den svenska allmänheten har redan i åtta •
år varit genom riksdagshandlingarna tillgängligt ett af 1856 års kom-
mité utarbetadt, -på grund af inkomna anmärkningar ånyo öfvjersedt
och af presteståndet vid 1859—60 års riksdag tillstyrkt förslag till
förklaring af Luthers lilla katekes.

Man kunde förundra sig, att regeringen låtit förslaget så länge
hvila, utan att hvarken gifva det städfästelse eller låta det undergå
en ytterligare granskning, hvaraf det verkligen är i behof, om man ej
visste eller kunde föreställa sig, att regeringen ansett ämnet i första'
hand tillhöra kyrkomötets handläggning. Den till Öfverskrift å denna
uppsats framställda frågan bör derföre ännu närmare bestämmas så-
lunda; Bör kyrkomötet till antagande utan vidare rättelse föreslå det
här omnämnda förslaget till förklaring af Luthers lilla katekes såsom
lärobok i kristendomen för ^svenska skolorna och församlingen ? zVi
anse förslaget icke vara af sådau beskaffenhet och hoppas kunna gifva
skäl för vårt påstående genom, de anmärkningar, som nu följa och
hvilka vi, för att ej upptaga för stort utrymme i denna tidskrift, nöd-
gas inskränka till granskning af första och. andra hufvudstyckena af
denna lärobok. För korthetens skull nämna vi kommittéens förslag
(det ånyo öfversedda) med bokstafven K., Lindbloms förklaring med L.,
presteståndets anmärkningar med Prst. o. s. v.

K. säger sig hafvä eftersträfvat enkelhet, tydlighet och bestämdhet
och sökt åstadkomma detta genom uteslutande ,eller utbyte af ord hos
L., genom förenklad konstruktion, bortrensande af rhetoriska talesätt
m. m. Men redan i första frågan förekommer, »att jag i dopet iklädt
mig Kristum», hvilket uttryck visserligen är paulinskt och deruti eger
sitt försvar, men svårligen nog tydligt for att för ungdomen förklara
den sak, som här åsyftas. I stället för fr. 10 hos L. och. svaret, att
»Gud gifvit lagen i menniskans samvete», heter här vid fr, 12, att
»Gud gifvit lagen ,i menniskans hjerta», hvilket visst ej är tydligare
eller mera bestämdt. K. har i svaret på fr, 38 förnyade gånger sökt
bibehålla det mystiska uttrycket: »söka sin själs hvila i Gud», hvilket .
likväl Prst. ogillat. Såsom exempel på onödiga uteslutningar förtje-
nar att anmärkas vid fr. 63, att orden: »fly all lösaktighet, tillfälle
och anledning dertill» blifvit borttagne ur fr. 75 hos L. Skulle det -
likväl ej vara skäl att genom ofvannämnda tillägg påminna derom, att
den som onödigt utsätter sig för frestelsen just derigenom främjar hos
sig begär, som måste motstås? K. har hanvisat åtskilliga pligter mot
nästan, t. ex. mot barn, mot tjenare och husbönder samt mot öfver-
ETT ÖFVERLÄGGNINGSÄMNE FÖR KYRKOMÖTET.	161

heten till hustaflan. K:s pligtlära har derföre i katekesen blifvit ofull-
ständig. Detta har dock sin förklaring déruti, att man sökt en nödig
förkortning. Derimot har i fr. 70 svaret fr. 82 hos L. fått en onödig
förlängning. Sä äfven fr. 87 genom svaret fr. 75 hos K., för att ej
fästa oss vid det tautologiska, att den medfödda benägenheten är upp-
hofvet till de mångahanda begärelser, som etc. Så är äfven svaret på
fr. 76: Hvad befaller Gud i tionde budet? vida bättre hos L. Frågan
7Ô: Kan någon menniska fullkomligen hålla lagen? är af L. besvarad
så: Efter syndafallet kan ingen af egna krafter fullgöra lagen; ty etc.
Detta har K genom borttagande af orden: af egna krafter, förändrat
så, att menniskan icke ens genom nådens bistånd skulle kunna full-
komligén hålla Guds lag och såsom bevis derför anfört det nedslående
paulinska stället: »Lagen är andlig, men jag köttslig, såld under syn-
den.» Rom. 7: 14. Men ovisst är, om ej apostelen här talar oin den
opånyttfödda menniskans stående under lagen, då hon naturligtvis
ännu känner sinnlighetens och syndens öftermagt; ty apostelen tillägger
i följande kap. 8: 2, 4, att »andans lag, som lif gifver i Kristo Jesu,
gjort mig fri från syndens och dödens lag; ty det lagen ej kunde
åstadkomma i det hon vardt försvagad af köttet, det gjorde Gud, sän-
dandes etc., på det den rättfärdighet, som lagen äskar, skulle varda
fullbordad i oss, som icke vandrom efter köttet, utan efter andan.»
Detta bevisar, att man icke får anse en kristen så köttslig, så fången
under synden, att han icke kan. såsom L. säger, »genom Guds nåd och
evangelii kraft strida mot begären, afhålla sig från all uppsåtlig synd
samt göra det rätt och godt är.» Apostelen Johannes säger också i
■ett språk, 1 Joh. 3: 9, som K uteslutit: »Hvar och en, som ar född af
Gud, han gör icke synd.» Hvartill tjente då ändringen, om icke för
att göra en eftergift åt den' olyckligtvis nog allmänna antinomistiska
grundåsigten, att menniskan efter fallet har ingen förmåga qvar att
motstå synden, att nåden måste göra allt till hennes förbättring, eme-
dan hon sjelf kan göra intet. I full konseqvens härmed har K. ute-
slutit äfven den följande frågan hos L., som gifver till svar, att vi
måste lyda samvetets röst och använda de nådemedel, som oss till
helgelse förlänte äro, samt vaka öfver våra hjertan etc., hvartill ju
skriften sjelf uppmanar. Matth. 26: 41, 1 Kor. 16: 13. Menniskan
•efter fallet sktdle således ej förmå ens detta. Men samvetet säger
helt annat, då det nämligen anklagar menniskan, om hon ej brukat
sina naturliga krafter, och ännu mer, om hon ej använder till sin för-
bättring de särskilta medel Gud dertill förlänat. Vi skulle derföre
uppriktigt beklaga, om vid slutrédaktionen af denna katekes män tilläte
sig ändra eller borttaga .dessa tvänne frågor i L:s förklaring, hvilka
just sådana de stå der utgöra en högst behöflig Uppmaning till den i

' ■ ' '	■ ■	..	: 11 ' .
162	ETT ÖFVERLÄGGNINGSÄMNE FÖR KYRKOMÖTET.

andlig försoffning och tröghet sä lätt förfallna menniskan att till sin
förbättring och helgelse bruka de af naturen och nåden henne gifna
krafter.

Frågan 84 förklarar arfsynden såsom icke blott benägenhet till
det onda, utan äfven. ofönnögenhet till det goda. Tages detta absolut,
så råkar man i strid icke blott med gamla testamentet, som omtalar
flere rättskaffens och fromma män efter Adam, utan äfven med det
nya, som på olika ställen gifver tillkänna, att det i skapelsen medde-
lade gudsbelätet ej är helt och hållet förloradt, att menniskan kan
hafva åtminstone viljan till det goda, Rom. 7:18, ehuru hon oftast låter
sig besegra af sinnligheten, ja, att till och med »i det halft hedniska
tillståndet, såsom Cornelii exempel visar, Apg. 10; 2, hon kan frukta
Gud och göra rätt, och att följaktligen Jesu ord, Matth. 19: 16, till
den rike ynglingen: »Håll budorden» icke kunna tagas såsom blott ock
bart en ironi. Det förstås af sig sjelft, att här ej kan vara fråga om.
att en fullkomlig laguppfyllelse eller en fullkomlig dygd skulle af men-:
niskan i fallets tillstånd och utan högre bistånd ^unna uppnås. Men
hon bör åtminstone sträfva derefter, för att närma sig detta högre
mål och uppnå en relativ fullkomlighet. Ty annorlunda har ej heller
Herren menat det, då han sade: »Varer fullomlige, såsom eder himmel-
ske fader fullkomlig är.» Men härtill fordras, att hon äfven efter
fallet har något qvar utaf och förmår bruka till det bättre sina af
Gud förlänta krafter, för att ej verka endast såsoin maskin i nådens
hand. Det är således förmycket sagdt, att menniskan genom arfsyn-
den skulle hafva förlorat .all förmåga till det goda, och katekesläran
bör ej innehålla något, som äfven barnets förstånd skall finna till en
del oriktigt eller öfverdrifvet.

Andra hufvudstycket innehåller i inledningen de vigtiga lärorna,
om Guds varelse och egenskaper fr. 98—104 samt om Guds Treenig-
het fr. 106—108. I afseende på de förra anmärka vi endast/att det
väl kan tjena till lärobokens förkortning, men svårligen till ungdomens
redigare uppfattning och kännedom, att de gudomliga egenskaperna
icke förklaras hvar för sig, utan sammanslås två och två; såsom allvis
och allsmägtig, evig och oföränderlig o. s. v. genom hvilket uppfatt-
ningen visst ej underlättas.

I afseende åter på Guds Treenighet hafva vi fr. 106—108 åter-
bekommit de äldre, dunklare svaren hos Svebilius, .istället för de be-
gripligare hos L. fr. 134—137. Dermed gifves oss den rental ofatt-
bara lärdomen, att Gud är i anseende till väsendet en, men att i
samma väsende dock äro tre, icke hypostaser, pötenser eller krafter, '
utan personer, d. ä. för sig sjelfständiga förnuftsväsenden (ens ratio-
nale, quod per se subsista, enligt Melanchthon, eller substantia Indivi-
dua intelligens, enligt Quenstedt), hvilket icke blott strider mot för-
ETT ÖFVERLÄGGNINGSÄMNE FÖR KYRKOMÖTET.	163

' nuftet, utan icke ens finnes i bibeln, som väl lärer oss att tro och be-
känna Gud såsom treenig, d. ä. såsom Fader, Son och Ande, men ej
såsom tre personer i en personlighet eller substans. Den Lindbloiûska
katekesen, med sin illa utropade förnuftsupplysning från det adertonde
seklet, hade dock förtjensten att vilja sprida något ljus Öfver hvad
som eljest blir obegripligt samt att ärligt erkänna, att uttrycket per-
sona ej är bibliskt och att man dermed endast »kallat» eller velat
. beteckna, utan att närmare förklara det inre förhållandet af Fadren,
Sonen och Anden sinsimellan och till det gudomliga väsendet. Ut-
trycket person har ock den stora olägenheten att utsätta läsaren och
isynnerhet den mindre öfvade, ungdomen för att antingen derunder
tänka annat än hvad det verkligen betyder, eller att i begreppet för
mycket åtskilja hvad som i väsendet ej får vara åtskildt. Vore det
då ej skäl, att engång åtminstone i katekesen lemna detta olyckliga ord
och redan från början hänvisa på treenighetslärans praktiska moment, som
består deri, att Gud såsom den oändliga kärleken ej kunnat stanna
inom sig sjelf, såsom ett sig sättande, reflekterande och älskande sjelf-
objekt (inre treenighet), utan måste uppenbara denna kärlek utåt,
hvilket är orsaken till de stora kärleksuppenbarelserna, skapelsen, åter-
Ipsningen, helgelsen/ Men Gud i alla dessa lifsyttringar, såsom Fader,
Son och Ande, är dock densamme personlige guden. Skulle det då ej
vara nog att i den korta inledningen till de tre artiklarne ställa unge-
fär samma fråga och svar, som framlidne ärkebiskopen Wallin i sin
katekes: »Hvad är Gud efter evangelii lära? En till sitt väsende, men
trefaldig till sina verk och välgemingar såsom Fader, Son och Ande»,
eller åtminstone att stanna vid det Lindblomska svaret på frågan:
»Äro flere än en Gud? Nej, Fadren, Sonen och Anden äro en enda
Gud i ett och samma gudomsväsende.» Men antages detta, då måste
äfven svaren på frågorna 111, 139, 171 återföras till den lydelse de
hafva hos L. nämligen, att Fadren, som kallas den förste personen,
är Gud uppenbarad i skapelsen, Sonen, som kallas den andre perso-
nen, är Gud uppenbarad i' menniskonatur till den fallna menniskans
upprättelse o. s. v.

Då uttrycket person hittills ej annorlunda än med tillagd förkla-
ring! (»som kallas») ingått i vår katekes, så kan svårligen inses, hvår-
före det nu skulle der införas, då likväl meningen måste vara, att
göra katekesläran mera i allmänhet fattlig och tillämplig. Äfven den
ortodoxe Sack yttrar om ordet persona trinitatis : »Jag .anser väl ordet
icke så skadligt, som många äfven troende ansett det: men jag finner
, vigtiga skal att erinra derom, att det icke är skriftenligt och att
catechismi rena lära ej behöfver. ett sådant.»

Den första menniskans likhet med Gud säges af L. hafva.bestått
i hennes medskapade vishet i förståndet, helighet i viljan, herravälde
164	ETT ÖFVERLÄGGNINGSÄMNE FÖR KYRKOMÖTET. '

Öfver djuren och flere herrliga förmåner. I det nya redaktionsförsla-
get tillkommer ännu »kroppens odödlighet» såsom ett utmärkande före-
träde hos de första menniskorna förefallet. Detta har såvida en grund
som det i 1 Mose B. 2: 17 säges: »Hvad dag du deraf äter skall du
döden dö», och i 3: 22, 23, att Gud dref Adam ur paradiset, på det
han icke tillika skulle äta af lifvets träd och lefva evinnerliga. Men
det lärer ej kunna nekas, att detta lärostycke har stora svårigheter'
Hvad först protoplasternas medskapade vishet angår, så synes den ej
varit särdels stor, då de så snart läto sig bedraga af ett skenbart
godt. Heligheten såsom både obepröfvad och obefästad synes knappt
hafva förtjent ett sådant namn. Kroppens odödlighet åter såsom ett
särskildt företräde hos de förstskapade har så ringa exegetiska skäl för
sig, att man snarare kunde tro motsatsen. Det blir alltid vågadt att
öfversätta hotelsen: »du skall döden dö» med att blifva dödlig. Sna-
rare synes det vara en figurlig beteckning af det osaliga tillståndet
efter döden, såsom ett straff för synden. Hos Paulus står döden stun-
dom i motsats med det eviga lifvet uti och genom Kristum. Visst är
åtminstone, att apostelen talar om den första menniskan såsom »af
jordene jordisk», 1 Kor. 15: 47, samt ätt vår kropp, sådan vi hafva
den af Adam, såsom sinnlig och upplösning underkastad, ej kan ärfva
odödlighet; och detta öfverensstämmer äfven med den mosaiska berät-
telsen 1 Mose B. 2: 7, att menniskan var skapad af jordens stoft,
samt 1 Mose B. 3: 19: »Du ast jord och skall åter varda jord.» Då
derj ernte den mosaiska berättelsen om ormens talande m. m. har
någonting mytiskt och outredt, så lärer det synas föga välbetänkt
att nu ånyo i katekesen införa dogmen om de första menniskornas
fysiska oförstörbarhet, sedan den engång ur densamma bortgått. Det
är sännt, K. har ej direkte utsagt 'kroppens odödlighet, men då här
talas om det Guds beläte, som gick förloradt- genom syndafallet, så
lärer intet annat kunnat menas. Efter vår oförgripliga mening var de
förstskapades företräde snarare ett andligt än ett kroppsligt, och be-
stod mera i själens naturliga oskuld och harmoni samt i viljans rikt-
ning till det goda, än i en öfverträffande vishet och befästad dygd.
Frågan är nu, om den medskapade fullkomligheten helt och hållet
gått förlorad génom syndafallet. Det nya katekesförslaget, fr. 125,
• påstår detta i likhet med L., men bestyrker ej med något bibelspråk
om och till hvilken grad detta skett. Fäster man uppmärksamhet på
1 M.-b. 9: 6, Jak. 3: 9, 1 Kor. 3: 17, så kunde man tro, att detta
Gudsbeläte ännu är qvar. I hvarje fall är det för mycket sagdt, att
det alldeles gått förloradt, då man rättare kunnat säga, att det blef ,
fördunkladt och försvagadt i så måtto, att harmonien mellan menniskans
högre och lägre förmögenheter blef rubbad. Svaret på den 127 fr.
om, den förändring, som hos menniskan uppkom genom fallet, har
ETT ÖFVERLÄGGNINGSÄMNE FÖR KYRKOMÖTET.	165

' ' ■	i

derföre i andligt afseende sin riktighet, blott man. icke förstår den-
samma om ett fullkomligt förderf, ett totalt tillintetgörande af men-
niskans hela förmåga att tänka, vilja och göra i andliga ting, såsom
Konkordieformen lärer. Det af K. härför anförda språket 1 Kor.
2: 14: »Den naturliga menniskan förnimmer intet af det Guds anda
tillhörer» är af Luther felaktigt öfversatt; ty ipvxtxoç ôe dv&çœTioç
betyder icke menniskan, sådan hon af naturen är, utan den sinnliga
menniskan, enligt det allmänna begreppet af i motsats till vovç,
nvevfia, jemf. Jude ep, 19 v. 126 fr., deruti det säges att våra första
föräldrar missbrukade sin fria vilja, förledde af djefvulen, är en för-
sämrad upplaga af 149 fr. hos L., hvari icke talas om en sådan för-
ledelse. Går man noga till väga med historien om syndafallet, 1 M.-b.
3: 1—1, så erfar man ej heller att någon till orm förklädd djefrul
var orsak till den första synden, utan en verklig orm, som ock derföre
fick uppbära domen: »Du skall gå på din buk och äta jord i alla
dina lifsdagar». Man har trott sig finna ett bevis för djefvulen såsom
det första menniskoparets förledare i vår Frälsares ord Joh. 8: 44.
Men äfven detta bevis står på svag grund. När Kristus nyss förut
sagt till judarne: »I faren efter att döda mig» och kort derefter kallar
djefvulen, hvars fientliga afsigter de hyste, »en mandråpare», så hän-
syftar han sannolikast på Kains brodermord, men icke på orsaken till
Adams fall. Fr. 146, vid hvilken K. velat i ett enda svar sammanfatta,
hvad som hos L. lämpligare är fördeladt på tvänne, har derföre blifvit
åtminstone för skolbarn svårfattlig och tungläst. Ibland de välger-
ningar, som Kristus i sitt medlarekall oss bevisat, anföres efter
Luthers lilla katekes, att han förlossat oss äfven från djefvulens våld.
Ehuru detta fullkomligt öfverensstämmer med den patristiska och medel-
tidsföreställning,, enligt hvilken vi och hela menniskoslägtet genom Adams
fall hemföllo under satans välde och blefvQ honom liksom till egendom,
från hvilken olyckliga. fångenskap vi först blifvit friköpte genom den
losepenning Kristus gaf i sin offerdöd; så kan dock sättas i fråga, om
detta allt är biblisk sanning. I det anförda språket 1 Joh. 3: 8: »För-
denskull uppenbarades Guds Son, att han skulle nedslå djefvulens ger-
ningar» ligger ej annat eller mera, än att Kristus uppenbarades för
att befria oss från syndens välde, som hade sin likhet med eller t. ö. m-
sitt upphof hos mörkrets furste, men ingalunda att satan haft hela
menskligheten i sitt våld, hvilket dessutom vederlägger sig sjelft genom
exemplen af så många fromme och af Gud älskade män redan i gamla
testamentet. Vill man icke allt framgent bibehålla, utan motverka
och småningom utrota de hos folket ännu förekommande vidskepliga
föreställningarne om djefvulen såsom den ännu fortfarande orsaken
till allt både fysiskt och moraliskt ondt; så måste man vara angelägen
derom, att också i katekesen ej tillerkänna honom från vårt slägtes
166	ETT ÖFVEKLÄGGNINGSÄMNE FÖR KYRKOMÖTET.

början en störfe magt och inflytelse pä menniskornas frihet och väl-
- färd, än honom enligt skriften verkligen tillkommer. När det i detta
stycke vidare talas om att Kristus förlossat oss från döden, så hade
- väl' behöfts förklaras, om dermed menas en befrielse från den lekam-
liga, ändliga eller eviga döden, eller från alla tre tillsämmans.

Vid ' fr. 149 tillåta vi oss endast den erinran, att det ej väl
passar sig att säga, det Jesus Kristus »genom sin fullkomliga lydnad
,för Guds lag offrat sig sjelf till en försoning för våra synder.» Hellre
då: tillfyllestgjort för oss eller försonat våra synder, hvilket kan gälla
om både det aktiva och passiva af Kristi förtjenst.

Svaret på fr. 160, som ungefär är lika hos L., har det imot sig,
att afsigten och ändamålet for Kristi nedstigande till helvetet enligt
1 Petr. 3: 19 ej var att visa en triumf, utan att »predika för åndarne
i fängelset», d. ä. att förkunna nådens evangelium äfven för de länge-
sedan aflidnas själar, som enligt den tidens föreställning voro inne-
sliitne i Hades (dödsriket). Helst skulle man väl hafva undvikit att i
en barnabok upptaga en så omtvistad och dunkel lärosats, hvilken
de symboliska böckerna sjelfva förklara för ett mysterium, som man
snarare bör tillbedja än söka utforska. Om saken likväl, efter ätt
hafva inkommit i apostoliska trosbekännelsen och i Luthers lilla
katekes, fordrar en förklaring; så vore det väl skäl att helst stanna
vid ' hvad skriften sjelf derom lärer i det åberopade språket hös Petrus,
nämligen att Kristus dit nedsteg, för att åt de aflidnes andar förkunna
frälsningens evangelium.

168 fr. Huru kallas kortligen alla de välgerningar Kristus oss
bevisat? Det enkla svaret »Guds nåd i Kristo» är utan tvifvel till-
räckligt; ty uppenbart hörer ju ej hit, huru dessa välgerningar af oss
tillegnas. De efterföljande frågorna 169 och 170 upplysa dessutom både
huru dessa gåfvor blifvit åt oss förvärfvade och huru de böra af oss
mottagas.

Tredje artikeln fr. 171 börjar med en definition af den Helige Ande.
Härvid anmärkes blott, hvad som förut blifvit af oss påpekadt, det obib-
liska uttrycket person. Skenet af triteism undvikes bäst genom
det Lindblomskä svaret: Den Helige Ande, som kallas den tredje
personen, är den evige Guden uppenbarad etc. Ingen har förut
stött sig vid dénna förklaring. Tvärtom är det den enda, som af
folket på något sätt kunnat fattas. Och hvad uppbyggelse verkar
man med dogmatiska bestämningar, som ej på något sätt kun-
nat ingå i menniskornas begrepp. Man häpnar vid dem såsom öfver
ett mysterium. Men förståndet står stilla och hjertat förblifver dödt.
För öfrigt, emedan denna artikel var mindre redigt behandlad af L.,
gjorde K. sig den dubbla mödan ätt underkasta densamma en full-
ständig omarbetning, framställd i tvänne alternativa förslag, det ena
iakttagande det vanliga behandlingssättet, enligt hvilket salighetsord-
ETT ÖFVERLÄGGNINGSlMNE FÖR KYRKOMÖTET.	167

ningen framställes först och sedan läran om kyrkan, det andra slu-
tande sig mera till ordningsföljden i Symbolum Apostoli'cum och i
Luthers katekes. Brest., som syntes fasta föga uppmärksamhet vid
det sednare förslaget, gjorde dock icke få anmärkningar vid det
förra. Första fr. 173: Hvad förstås med helgelse? antogs med ute-
slutande af de följande orden såsom här icke behöfliga eller lämpliga.
Ståndet fastade uppmärksamheten på olägenheten af att särskilja och
utveckla nådens ordning i bestämda momenter under de i skriften i så
olika bemärkelser nyttjade benämningame: omvändelse, nyfödelse, helgelse,
och yrkade en större enkelhet och anslutning till Luthers lilla katekes.

Frågan 177 ; Hvilka äro den Helige Andes nådeverkningar? skulle
utgå och den deruti följande långa raden af nådeverkningar återföras
till det enklare svaret på frågan: På hvad sätt verkar den Helige Ande
vår helgelse? Han kallar oss genom evangelium, upplyser vårt mörka
förstånd, pånyttföder oss i tron samt behåller och bevarar oss, i denna
tro. Detta må nu vara riktigt och i enlighet med lillkatekesen. Men
Ståndet har ej derigenom undgått att till särskild förklaring upptaga
frågorna: Hvad är kallelse, upplysning, nyfödelse ö. s. v. Såsom en
egenhet i det af Prest. tillstyrkta förslag må vidare anmärkas, att det
sätter omvändelsen, som består i ånger och tro, efter rättfärdiggörelsen,
Härigenom görés rättfärdiggörelsen, som dock är en actus intransitivus,
till en verkande orsak för omvändelsen, tvärtemot ordningen Es. 55: 7:
Den ogudaktige öfvergifve sin väg och syndaren sina tankar, och om-
vände sig till Herran, så förbarmar Han sig öfver honom; och till vår
Gud, ty när Honom är mycken förlåtelse. Detta icke blott upp- och
nedvänder ordningen hos L., utan strider ock mot det vanliga fram-
ställningssättet af salighetsordningen, som låter ånger och tro föregå
och utgöra vilkor för syndaförlåtelsen. Det må alltid medgifvas, att
tron både väckes och stärkes genom Guds nåd. Men redan Augustinus
anmärkte, att der måste vara rum för menniskans frihet, icke blott
för det fria omfattandet af Kristi förtjenst, utan äfven för beslutet till
bättring, ty utan detta är det ju en död tro, Jak. 2: 26. Följer man
noggrant hela utvecklingen af läran pm menniskans omvändelse, och
helgelse enligt den här utstakade och af Pr.st. antagna salighetens
ordning, så ser man väl, att den försiggår icke på naturlig väg eller
genom menniskans fria medverkan, utan nästan helt och hållet genom
Guds Andes och nådens inflytelse. Ty Guds helige Ande, den tredje
personen i Gudomsväsendet, är det, som ensam genomför denna för-
ändring. Han kallar och upplyser oss genom ordet, fr. 178, 179 och
han omvänder oss i det han genom lägen uppväcker ånger öfver synden,
fr. 180. Han verkar ock genom evangelium hos oss den saliggörande
tron och upptänder det nya lifvet i Kristo, hvilket ej får bestå i något
menniskans tillmötesgående i den nya riktningen, t. ex, genom afståendet
168	ETT ÖFVERLÄGGNINGSÄMNE FÖR KYRKOMÖTET.

frän en eller annan ovana eller synd, utan endast i innerligt begär
till Kristum och förtröstan på honom. Derigenom blir menniskan rätt-
färdiggjord och har syndaförlåtelse för Kristi förtjenst, som henne
tillräknas; och först efter rättfårdiggörelsen, då hon känner sig lättad
från syndabördan och andligen pånyttfödd, skulle hos henne börja i
helgelsen, naturligtvis med Guds eller hans andes bistånd, ett mera
verksamt straffande för sin förbättrings och salighets mål. Men äfven
här är det den Helige Ande som helgar, d. ä. som både behåller och
bevarar i tron, så att man verkligen har svårt att inse, huru menni-
skan, så påverkad och omhägnad hon både före och efter sin omvän-
delse är af gudomliga krafter, skall vidare i något fall kunna förvillas
och missledas från salighetens väg. Dock heter det i den 192 frågan,
att vi hafva något att iakttaga för att ej förhindra eller förstöra den
Helige Andes verk, nämligen att rätt bruka salighetsmedlen samt under
vaksamhet och bön hålla vårt hjerta öppet etc. Men då detta ej lä-
rer kunna ske utan någon tankens och viljans ansträngning å menni-
skans sida såsom bevis på hennes nyvaknade sedliga kraft, så inses ej,
huru äfven den sista fortgående förändringen, som vi kalla helgelsen,
i likhet med allt det föregående kan sägas vara helt och hållet den
Helige Andes verk. Det är sannt, att menniskan kan intet taga, utan
det varder henne gifvit af himmelen. Men bruket af dessa gudomliga
gåfvor, såväl af våra naturliga förmögenheter, förnuft och samvete,
som af de genöm nåden giiha väckelser och krafter, måste dock bero
af oss sjelfva, om icke allt å menniskans sida skall förvandlas till ren
passivitet. -

Det är märkvärdigt att se, med hvad omsorg Komitéen och se-
dermera Pr.st., som i det hela godkänt detta förfarande, ur den an-
tagna katekesen utmönstrat allt,; som häntydde på dels en naturlig
förmåga hos menniskan att fatta och uppsträfva till sin skapelses ända-
mål, dels äfven hennes fria deltagande i sin omvändelses verk. Så
äro uteslutna frågorna om förnuft och fri vilja, fr. 145, 146, 147,
ordet dygd, fr. 105, 106, ehuru just samma uttryck finnes i bibeln
Phil. 4: 8., .2 Petr. 1: 5., det allvarliga uppsåtet till det goda, beslutet
att öfrergifva synden, fr. 211, 212, samt bemödandet att göra det
rätt och godt är, fr. 91, 129, ja, äfven att taga vara på nåderörelserna,
som K. ansåg nödigt, men som Ståndet förklarade »ovanligt och obe-
höfligt.» Ändtligen, hvilket också Agardh anmärkte, är ordet samvete
utplånadt på 7 eller 8 ställen, fr. 12, 13, 92, 95, 213, 215, 224, 340
hos L. Och hvarföre har allt detta skett, om icke afsigtligen för att
gå till mötes den sedan i vårt land allt mer utbredda pietismen, hvil-
ken först lippenbarades hos Läsame i Norrland, som öppet anklagade
församlingens nuvarande psalmbok, kyrkohandbok och katekes samt
hela den offentliga kristendomen för skiljaktighet i vissa delar från
ETT ÖFVERLÄGGNIUGSÄMNE FÖR KYRKOMÖTET.	169

Luthers och de äldre andaktsböckerna, icke förstående, att bibelkunskap
och religionsvetenskap icke kunnat stå stilla, utan måst såsom allt
annat efter trehundrade år hafva betydligen framgått; hvårföre, om
man ville återgå till Luther och sextonde seklets teologi, det vore vida
större skäl att i sin forskning återgå till de första århundradenas
kristendom och till bibeln sjelf, som efter våra egna bekännelseskrifter
dock är den yttersta och säkra kunskapskällan. Men den som icke
dertill tror sig ega nog insigt eller lärda studier, han får derföre ej
klandra allt nytt, utan i någon mån erkänna äfven resultaterna af
den nyare bibelforskningen, som i skarpsinnighet och grundlighet visst
ej gifter den äldre efter, om också allt ej stöpes i den gamla formen.
Så mycket äfven vår tids pietism bör erkännas hafva bidragit till att
lifta religionssinnet och fromheten, så är den likväl sjelf för oklar,
för att i någon mån kunna upplysa och rena kyrkoläran samt hvilar
äften på en ganska ensidig uppfattning af kristendomen, i det man
nämligen uteslutande fäster sig vid de ställen i Skriften, som handla
om menniskonaturens förderf genom arfsynden och Guds oumbärliga
bistånd vid nya födelsen, men förbiser andra, t. ex. Matth. 3: 2, 8;
4: 17; 26: 41. Luk. 3: 8: 5: 32; 22: 46. A.-G. 2: 38; 3: 19; 10: 34.
Rom. 2: 14, 15; 7: 18—22; 8: 4, 5, 30. Gal. 5: 17; 6: 8. Ephes.
4: 22—24; 6: 11, 13. Phil. 2: 12. 1 Thess. 5: 6, 21, som lika otve-
tydigt uppmana syndaren att sjelf gripa sig an och med de af Gud
skänkta krafterna fritt anstränga sig för sin förbättring, hvilka sednare
ställen voro alldeles oförklarliga, om efter syndafallet hos menniskan
vore ingen qvarlefta af sedlig kraft. Man kunde tro, att det dock
vore nödigt fasthålla denna pietismens grundåsigt ur den kristliga
ödmjukhetens synpunkt. Men en djup känsla af vår sedliga ofullkom-
lighet, vårt beroende och vår tacksamhet för Guds nåd kan ega rum,
utan att vi liksom tillintetgöra oss sjelfta, vårt förnuft och vår mo*
raliska frihet, hvilket skulle förhindra äften den nödiga vaksam*
hetenöfter oss sjelfta och det glada uppsträftandet till fullkomlig-
heten.	*

Att åter säga med Form. Concordice, att menniskan väl kan mot-
stå, men af egen kraft icke ens följa nådens inverkan, är ungefär det-
samma som påståendet, att skepparen väl kan segla upp mot vinden,
men ej länsa undan för stormen, såvida ej samma vind tillika sjelf-
mant omvänder seglen och rodret. Äfven är ju klart, att om den
uteblifna bättringen skall kunna syndaren tillräknas, så måste han ega
någon kraft att dertill bidraga,, samt att denna medverkan består uti
att icke blott passivt mottaga, utan sjelfständigt sig tillegna och bruka
de af Gud gifna krafterna och medlen. Härigenom nedsättes ej det
ringaste Guds nåd, utan tvärtom kunde man befara, ätt den blefte
170	ETT ÖFVERLÄGGNINGSÄMNE FÖR KYRKOMÖTET.

för ringa värderad, om den förslösades på rent af oskäliga och viljelösa
-subjekter.

K:s fråga 202, efter den redaktionsförändring den erfor genom
Presteståndet,- innehåller, att »på yttersta dagen de dödas kroppar skola
med sina själar återförenas, och menniskorna uppstå till evigt lif eller
evig fördömelse.» Detta innebär och skall svårligen kunna annorlunda
fattas, än att menniskosjälarne vid uppståndelsen förenas med öfver-
hufvud samma kroppar, som nedlades i grafven. Sådan är likväl icke
Pauli uppståndelselära, som säger 1 Kor. 15: 36 ff. att det du sår,
det får icke lif, utan blifver dödt, att Gud gifver en kropp som han
vill, och att, såsom det finnes jordiska kroppar, så finnas ock him-
melska kroppar samt att kött och blod kunna icke ärfva Guds rike.
Om vårt jordiska hus, heter det vidare, varder nedslaget, så hafva vi
en byggning af Gudi, ett hus det evigt är i himmelen, och vi sucke
efter att dermed öfverklädde varda, 2 Kor. 5: 1 ff. Detta gifver ju
ej otydligt tillkänna, att efter Apostelns mening vår nuvarande kropp
ej är ämnad att med själen återförenas, utan att den fastmer liknar
ett hölje, som skall- afläggas och förbytas med ett annat, af himmelsk
.art. Man har visserligen trott, att såsom af den bortdöende plantan
dock ett frö qvarblifver, som drager till sig nya ämnen och bildar en
ny plantkropp, så skulle, sedan det menskliga kroppslifvet blifvit i sina
, materiella delar upplöst, dock ett frö blifva öfrigt och i kraft af Kristi
inneboende anda kunna utveckla sig till ny gestalt och en härligare
kropp. Ett sådant förklaringssätt må väl vara välkommet för den
sinnliga menniskan, som äfven i sitt kroppsliga väsende ej skulle vilja
helt förintas, utan i det tillkommande lifvet medtaga åtminstone ett
frö eller en ringa del af det organ, med hvilket hon här lefvat och
verkat. Men denna slutföljd kan dock, såsom ofvan är visadt, icke
bestämdt dragas af Apostelns ord, hvilka tvärtom synas beteckna den
blifvande menniskokroppen såsom en ny skapelse. L:s katekes säger
i stället fr. 239 att kropp och själ i' döden åtskiljas, att den förra
dör och den sednare är odödlig: men inlåter sig ej på frågan, huru
begge återförenas för att såsom en varelse på yttersta dagen uppstå.
Denna varsamhet i en kateketisk lärobok bor utan tvifvel gillas. Ty
äfven kyrkofädeme voro i denna punkt af olika meningar. Origines
hyllade mera det paulinska lärosättet om en andlig kropp, men Hiero-
nymus och Augustinus deremot fasthöllo strängt identiteten af vår
nuvarande lekamen med den nya som uppstår. Det Apostoliska Sym-
bolum hade, såsom bekant är, från början »köttets eller lekamens upp-
ståndelse», men den Nicænska trosbekännelsen upptog i stället den
allmännare uttrycksformeln: »de dödas uppståndelse», söm utan tvifvel
är den rätta, och vid förslaget till ny kyrkohandbok äfven förordades
af Sverges Prestestånd. <
ETT ÖFVERLÄGGNING8ÄMNE FÖR KYRKOMÖTET.	171

Vi hafva härmed fullgjort vår föresatta uppgift att granskande '
genomgå några hufvuddelar af, det nya katekesförslaget, för att derutaf
dömma, om Komitéen och Presteståndet verkligen lyckats att åstad-
komma ett förslag till elementarlärohok i kristendomen, som motsva-
rar behofvet och tillfredsställer bildningens fordran. Vi hafva dervid
icke upptagit till bedömmande den formella uppställningen, • om den
bör ske, såsom här är skedt, i frågor och svar, eller i kortare satser
med tillagda förklaringar i form af noter, — ty beggedera methoder
låter sig utan tvifvel använda, ehuru vi föredraga den förra — utan
vi hafva fästat oss hufvudsakligen vid den dogmatiska andan och sats-
innehållet, sådant det blifvit uttryckt i de afdelningar vi genomgått.
De två första hufvudstyckerna äro i detta afseende utmärkande för
det hela. Afvikelserha från L. i de tre efterföljande äro och ringare.
Vi anmärka vid dem endast att'310 fr. hos Lu. om de odöpta barnens
salighet blifvit af K. utesluten, men istället införd en hittills saknad
fråga om nattvardsundervisningen och konfirmationen. Hvad nu inne-
hållet och andan af det nya förslaget angår, så är den afgjordt sym-
bolisk -och konfessionell, hvilket visar sig i bemödandet att, till mot-
sats, med hvad man kallat en nyare tids upplysning och rationalism,
i allt närma sig till sjuttonde seklets dogmatik och föreställningssätt
samt uttrycken i våra äldre andaktsböcker och i Svebelii katekes. En
följd häraf är, att de vigtiga lärorna om Guds enhet och trepersonlig-
het, om syndafallet och menniskonaturens totala förderf genom arf-
synden, om rättfärdiggörelsen genom tron på Kristi förtjenst som oss
tillräknas, samt om menniskans fullkomliga oförmåga till bättringen,
såvida hon icke af Guds heliga ande oupphörligen påverkas ochledes,
här framträda obeslöjade i sin ortodoxa forntidsdrägt. I detta afse-
ende måste vi .tillerkänna komitéförslaget en symboliskhet och trohet,
som öfvergår L:s, ehuru ,äfven denne ej kan anses skyldig till någon
egentlig afvikelse från systemet. Deremot har K. och. Prst. visat stor
sorgfällighet att ur sin lärobok utmönstra allt, som hos L. i någon
mån tjenat att närmare upplysa eller förmildra dessa läror, t. ex. de
redan « nämnda frågorna 144—147, huru menniskan för sitt ändamål
bör begagna sina af Gud gifna naturliga krafter, sitt förnuft och sin
fria vilja. Har den nya förklaringen derigenom blifvit mera biblisk?
Vi äro öfvertygade, att så icke är på grund af de exempel och bibel-
språk vi ofvan anfört. Eller har bibelläran derigenom gjorts fattligare
för förståndet och verksammare i afseende på hjertat och lefvemet?
Det tvistades länge bland de lärde, om ej i den tillämnade nya bibel-
öfversättningen man borde bibehålla något af den äldre öfversättnin-
gens och skriftsspråkets gammalmodiga, till en del obegripliga, men
genom sin ålder vördnadsvärda ord och talesätt, till dess äntligen fol-
ket sjelft begärde en öfversättning på landets nu brukliga svenska.
172	ETT ÖFVERLÄGGNINGSÄMNE FÖR KYRKOMÖTET.

Vi vilja sä gema, sade allmogen i vissa landsorter, läsa bibeln och
Guds ord; men deri förekomma sä mänga svårfattliga ord och menin-
gar: måtte oss gifvas en öfversättning, som äfven vi förstå!» Och nästan
så förhåller det sig med kyrkans läroböcker, att om de för skenet af
äkta rättrogenhet alltjemnt bibehållas eller framkomma i nya upplagor,
men klädda i sin halft patristiska och medeltidsdrägt och i strid med
tidehvarfvets andliga upplysning och hela kultur, så blifva de för mäng-
den alltmer oförstådda och för bildade läsare slutligen likgiltiga. Om
deremot bibellärorna deruti framställas enkelt och med förklaringar
hemtade dels från förnuftet, dels från andra vetenskaper, så icke blott
blifva de tillgängliga för allas begrepp, utan komma äfven öfvertygel-
sen och hjertat närmare. Vi befinna oss med vårt teologiska vetande
i en öfvergångstid af upplösning och söndring, under hvilken väl många
vilja bibehålla det gamla och bepröfvade, men andra icke fort nog
kunna gå den nya tiden och de nya ideerna till mötes. Det tillhör
det upplysta presterskapet och kyrkomötet att väl vårda folkets and-
liga egendom, den evangeliska sanningen och ljuset, men också att ej
motsätta sig de förbättringar i kyrkoläran, som tre århundradens fram-
skridna bibelforskning så högt påkalla.

Af hvad nu är anfördt följer uppenbart, att närvarande tidpunkt
ej är rätt lämplig för utarbetning och officielt påbjudande af en ny
lärobok i kristendomen, hvilken så mycket den inrättades för att till-
fredsställa tidens mer upplysta fordringar, skulle i samma mån göras
misstänkt och väcka motstånd hos nylutheraner och andra kristna
kyrkopartier. Huru mycket detta kan befaras, der den separatistiska
eller kyrkliga intoleransen går i jemnbredd med så mångas okunnighet,
hvarom frågan är, det lärer oss den än ej utslocknade Hanoverska
katekesstriden. Ännu mindre kunna vi tillstyrka, att K:s af Prester
ståndet vid 1859—1860 års riksdag godkända förslag skulle af kyrko-
mötet förordas till antagande. Dertill är det mycket för reaktionärt
genom bortskymmande och till en del undertryckande af till och med
det ljus och den fömuftsomklädnad af dogmerna, som finnes hos Lind-
blom. Äfven är det nya förslaget alldeles för ofullständigt i afseende
på kännedom om menniskans naturliga förmögenheter och om plig-
tema. Hvad annat är då att göra, än att tillsvidare åtnöja sig med
föreskriften, att den första kristendomsundervisningen meddelas, såsom
nu sker, efter Luthers lilla katekes, innehållande församlingenstfos
bekännelse i sin allra enklaste form, och på hvilkens skriftenliga
utläggning och förklaring skollärarem får öfva sitt förstånd och sin
kateketiska skicklighet. Den Lindblomska förklaringen jemte Hult-
krants anvisning på de nödigare styckena utgör dervid en ganska god
handledning. Men en tid kommer, måtte denna ej för länge dröja,
då kyrkan sjelf skall inse behofvet af en lämpligare lärobok i kristen-
VÂR ODLINGS FRAMTID. ’	,	173

domen, så väl för nattvardsundervisningen som för skolorna. De nö-
diga krafterna och hjelpmedlen för dess utarbetning skola då ej heller
saknas.

J. A. S.

Vår odlings framtid.

(Forts, och slut.)

I samhällenas lif, såväl som i den enskildes, inträder förr eller
senare en tidpunkt, då man med ovedersäglig klarhet ser sig genom
utvecklingen förd till en skiljoväg, der valet måste göras mellan tvenne
motsatta framtidsriktningar. Tecken af flerfaldig art gifva vid handen,
att den innevarande perioden ej utan skäl kan anses Såsom en dylik
sjelfbesinningens och det afgörande valets tid för vårt eget fädernes-
land. Den moderna odlingens hufvudfrågor, länge afhandlade och till
en del på praktisk väg redan lösta i utlanäet, hafva numera en efter
annan hunnit framtränga äfven till oss, der många af dem, särdeles
under det sistförflutna årtiondet, med den lefvande verklighetens oför-
nekliga magt gjort sig gällande såsom lifsfrågor för tiden och nationen.
Mångfalden af dessa det nutida samhällslifvets problemer eger i en
dem alla beherrskande grundtanke sin enhet. Det gäller då att tyd-
ligt fatta, hvilken denna tanke är, för att derefter beslutsamt intaga
sin ställning till densamma.

Såsom ett arf från föregående tider har vår samtid mottagit den '
svårlösta uppgiften, att omsider bereda fullt erkännande och gällande
kraft åt de grundsatser, hvilka utgöra det väsentliga innehållet i de
båda verldshistoriska kriser, som öppnat portame till den nyare och
nyaste tiden. Luthers reformation och sedermera den franska revolu-
tionen hafva inom det kyrkliga och det politiska området väckt till
lif idéer, hvilka icke liksom med ett slag, utan endast småningom
kunnat vinna allsidigt insteg i tänkesättet och i det praktiska lifvets
förhållanden. Det är för dessa idéer framåtskridandets vänner i våra
dagar med klart medvetande -träda inom skrankorna. Ett stort och
olycksbringande misstag vore att tro det reformationen blifrit genom
dess förste målsmän en gång för alla afslutad eller att icke i revolu-
tionen en berättigad princip kan särskiljas från det i dess yttre fram- *
trädande öfverdrifna och oberättigade. Så länge ännu det fria försam-
lingslifvets, samvetsfrihetens och forskningens grundsatser endast med
ett halft och vilkorligt bifall omfattas, är striden icke utkämpad mel-
lan den äkta protestantismens banérförare och anhängarne af ett oevan-
174	VÅR ODLINGS FRAMID.

geliskt prestvälde, en i talrika former skiftande myndighetstro. Sä
länge folkfrihet, borgerlig likställighet och rättighet till sjelfstyrelse
nödgas träda i bakgrunden inför godtycklig envåldsmagt, onaturligt
privilegii-väsende och en mekanisk »regering» (byråkrati), har revolu-
tionens genius, äfven der den för ögonblicket synes slumrande, inga-
lunda 'trädt ifrån skådeplatsen för alltid. Vare sig det gäller altaret
eller thronen, måste sammanhanget med tidsmedvetandet upprätthållas
på den lugna ombildningens väg, såvida ej de vanvårdade tidsbehof-
vet tillsist skola kräfva ut sin rätt på omstörtningens oregelbundna
stigar. '

Fullföljande reformationens grundtanke, ställer vår samtids reli-
giösa bildning till kyrkan främst af allt den oeftergifliga fordran, att
den ’kristna trons begrepp må af henne återställas ur dess nuvarande
kyrkligt förvridna skick till dess ursprungliga renhet och sanning.
Bekanta äro de tvenne stora satser, i hvilka reformationen samman-
fattar sina yrkanden: »tron ensamt gör menniskan rättfärdig», och
»endast den heliga skrift är källan för vår tro». Genom båda dessa
uttalanden är yxan satt till roten på katolicismens och medeltidens
verldsåskådniug. Tron rättfärdigar, d. v. s. endast menniskans totala,
såväl teoretiska som praktiska hängifvenhét åt och bestämdhet af det
gudomliga åvägabringar hos henne den rätta sinnesförfattningen; endast
genom att på detta sätt fil! hela sin, personlighet genomträngas af och
lefva i Gud eger hon visshet om försoning bch salighet. Häri ligger,
att den sanna tron icke kan vara ett menniskans förhållande till några
mellan henne och Gud stående mellanmagter; den är icke, såsom kato-
licismen lärde, en tro på en »allena saliggörande kyrka», icke heller,
i enlighet med den lutherska ortodoxiens senare antagande, nödvän-
digt förbunden med omfattandet af en kyrklig ^bekännelses» alla läro-
satser. Den enskildes lif i Gud förutsätter icke för sin möjlighet hans
instöTnrnnndp. i någon en gång för alla fastställd doktrin rörande Guds
väsende och sättet för Hans uppenbarelse. Långtifrån att lemna
något stöd åt den nutida »rättrogenhetens» reaktionära bemödanden
att af bekännelsen göra en »papperspåfve», ett slags opersonlig med-
lare mellan menniskan och Gud, tillåter och fordrar den ursprungliga
protestantismen, att hvarje enskild genom sjelfständigt tankearbete på
biblisk grund bildar sig en öfvertygelse om hvad som är skriftenlig,
kristlig lära. Den fria forskningen i skriften är den grundsats, under
hvilken hvarje på traditionens väg eller genom kyrkomötens beslut
antagen tolkning af skriften måste underordna sig. Men härigenom
är i afseende på uppfattningen af det kristna läroinnehållet utveeklin*
gens berättigande inom protestantismen höjdt öfver allttvifvel. Då från
katolicismens förutsättningar vetenskapen om den kristna religionen
måste blifva dogmatik och såsom sådan stationär, oförmögen af all
VÅR ODLINGS FRAMTID.	175

vidare utveckling, så kan samma vetenskap, enligt protestantismens
princip endast blifva symbolic d. v. s. uttrycket af en viss tids och
vissa individers uppfattning af kristendomen, hvilken uppfattning, just
i följd af denna dess subjektiva karakter, är underkastad möjligheten
af misstag och derigenom nödvändigheten af en fortgående granskning.

Den här angifna skiljaktigheten 'i sättet att bestämma den reli-
giösa trons och vetandets betydelse medför i praktiskt afseende vig-
tiga följder. Är sann kristlighet otänkbar utan tron på de officiellt
gällande dogmerna, så följer att kyrkan, stiftad till kristendomens ut-
bredande, måste såsom kristendomsfiender betrakta alla de tviflare,
hvilka icke genom att ändra sina åsigter till öfverensstämmelse med
»den rena läran» göra sig skickade att upptagas i kyrkans sköte.
Hvarken katolicismen eller våra dagars katolicerande riktning inom
den protestantiska kyrkan är grundsatsenligt i stånd att vid-sidan af
sin egen åsigt fördraga en meningsolikhet inom de religiösa frågornas
område. Religiös intolerans i vidsträcktaste omfattning är den prak-
tiska följden af den ursprungliga kristna trons förblandning med dogm-
tron; proselytmakeri, kättareförföljelser, religionskrig, i allmänhet en
outsläcklig bitterhet mot olika tänkande hafva visai sig vara denna
dogmtros frukter för lifvet. — I motsats härtill framgår ur protestan-
tismens princip nödvändigheten af en fullständig religionsfrihet. Har
den sanna tron sitt väsende icke i ett förståndets antagande af en
viss lära, utan i en personlighetens genomträngdhet af ett visst lif,
så följer att en afvikelse från kyrkans lära ej kan gälla såsom till-
fyllestgörande bevis för den afvikandes irreligiositet och okristlighet.
Icke den riktiga teori, hvaraf man är eller menar sig vara i besitt-
ning utan det rätta praktiska förhållandet, det redliga sträfvandet
efter sanning är här det i egentlig mening magtpåliggande. Då nu
protestantismen är af sina allmänna förutsättningar öförhindrad att
medgifva, det en dylik redlighet i sträfvandet kan förekomma äfven
utom det inom bestämda geografiska och historiska gränser slutna
område, som för katoliken sammanfaller med begreppet kristen kyrka,
så finnes för den verklige protestanten ingen anledning att i dem,
som ej i lefva inom detta kyrkoområde, nödvändigt se den sanna reli-
gionens fiender. Religiös fördragsamhet mot alla, grundad på erkän-
nandet af religiositetens möjlighet hos alla, blir sålunda protestantis-
mens praktiska grundsats. Mot katolicismens valspråk: »ingen salig-
het utom kyrkan!» sätter protestantismen den apostoliska’ utsagon:
»i allahanda folk, den, som fruktar Gud och gör rättfärdigheten, han
är Honom täck!»

Men der denna utsagos giltighet erkännes, der har det ursprung-
ligt ortodoxa kyrkobegreppet blifvit skakadt i sina grundvalar. Möj-
ligheten är derigenom öppnad för en återgång till en kristendomens
176	VÅR ODLINGS FRAMTID.

grundtanke trognare afspeglande uppfattning af det religiösa samfun-
,dets väsende. En dylik ombildning af kyrkans begrepp visar sig i
sjelfva verket vara för vår tid en oafvislig nödvändighet. Under hela
den tidrymd, som förflutit sedan reformationen, har genom det mo-
derna kulturarbetets oafbrutna fortgående ett bemödande gjort sig
gällande att tillbakatränga kyrkan från nästan alla de verksamhets-
områden, der hon förut varit en allrådande herrskarinna. Vetenskapen
har nödgat henne äfstå från anspråket på att ensam vara i besittning
af sanningen ; konsten har i tallösa skapelser visat, att det gifves en
annan och högre skönhetsframställning än den, som hemtar sina in-
gifvelser från den bibliska historien eller den kyrkliga legenden; det
borgerliga och politiska lifret har, oberoende af kyrkans fingervisning,
valt sina egna vägar vid förverkligandet af det goda och rätta. Lika
litet som det torde kunna bestridas, att den nyare tidens bildnings-
arbete, sedt i stort, mägtigt främjat de kristna idéernas allsidigare ut-
bredning, lika obestridligt är äfven, att den kristna bildningens för-
djupning och tillvext gått hand i hand med ett fortsatt aftagande af
kyrkans anseende och inflytande. Den insigten har alltmera hunnit
bryta sig väg, att det kyrkliga, på det sätt man i allmänhet fattat
dess begrepp, ingalunda i allo sammanfaller med det kristliga. Lång-
samt och till största delen obemärkt har kristendomens anda arbetat
på mensklighetens sedliga omskapande, och allt det största och herr-
digaste, af det vår tids bildning kallar sitt eget har fostrats och spirat
upp under de kristna idéernas i tysthet verksamma inflytande. Man
skulle nödgas fly ur verlden, om man i våra dagar ville undandraga
sig dessa idéers inverkan, och med skäl torde kunna påstås, att i kon-
kret lifsinnehåll är den innevarande tidsperioden mera kristlig än någon
föregående. Men icke längre uteslutande i de nu gällande kyrkliga
formerna, utan i nya förmer, egnade att omfatta och i sträfvandet mot
ett gemensamt mål endrägtigt förena hela menskligheten, vilL vår tid
i lifvet genomföra kristendomens grundtankar.

I läran om ett »Guds rike», hvilket i Kristus har sin stiftare och
sin personliga medelpunkt, framträder klarast, såsom vi i en föregående
afdelning af denna uppsåts sökt utveckla, den kristna verldsåskåd-
ningens egendomlighet. Att i jordlifvets alla förhållanden infora den
ideella tillvarons harmoniska ordning, att fastare tillknyta de band af
frivillig lydnad och kärlek, som förena menniskan med hennes upp-
hofsman, att allestädes i vår oroliga verld bereda insteg åt regeln,
lagen, ratten, visheten, så att Guds vilja må blifva den rådande, på
jorden såsom i himmelen — sådan var den uppgift, Kristus föresatt
sig. Ät dess lösning var det han egnade sitt lifs arbete; målet för
hans sändning var att. grundlägga Guds rike på jorden. Till sitt be-
grepp är Guds rike af långt vidsträcktare omfattning än begreppet
VÂR ODLINGS FRAMTID.	177

kyrka. Kristus har i egen person icke stiftat någon kyrka, icke en
gäng anbefallt hennes stiftande åt sina lärjungar; minst af allt har
han genom ord eller åtgärder gifvit stöd åt meningen om kyrkan sår
som en alldeles särskild »nådeanstalt» med faststående embeten, tjen.- »
ster och värdigheter. Det utmärkande draget hos det knstna samhälls-
idealet är dess universalitet; Guds rike är ett »himlarnes rike»; det
innefattar i sig ej endast det religiösa samfundet, utan äfven alla andra
områden af den förnuftiga tillvaron: familjen, medborgarelifvet, staten,
vetenskapen och konsten. Dess » religiöst-sedliga beskaffenhet gör det
till ett den heliga, uppfostrande kärlekens rike, der Gud såsom för-
nuftsväsendenas fader leder deras utveckling genom alla kosmiska
sferer till uppnåendet af det fullständiga barnaskapet hos Honom. Till
detta barnaskap har Hän af evighet förutbestämt äfven menniskorna;
till detsamma kallar och skickliggör Han dem på alla deras vägar
i tiden. Intet af det sannt menskliga kan således vara oförenligt med
det gudomliga rikets ordning; tvärtom syftar denna ordning derhän, att
allestädes i vår verld det naturliga' och det andliga, det menskliga och
det gudomliga må genom sanningens och kärlekens ande med hvart
annat bringas i samklang, till främjandet af menniskans delaktighet i
det högsta goda, hvars ernående är för hennes verksamhet det yttersta
målet.

Men för att inom sinneverlden • förverkliga sin 'idé måste Guds
rite inträda i den historiska utvecklingen, och då äfven underkasta
sig de för denna utveckling gällande lagar. En af dessa lagar är , den,
att hvarje -nytt uppslag inom historien, hvarje ny tanke måste, för att
finna fotfäste, anknyta sig till det förut bestående, och derföre till en
början framställa sitt innehåll i från det äldre åskådningssättet lånade
former. Tillämpad på kristendomen, visar denna lag nödvändigheten
af att den nya religionen måste vid sitt första framträdande ställa sig
på judisk grund, för att sedermera under den företrädesvis dogmbil-
dande perioden, söka fattliggöra sitt innehåll medelst lånsatser från
den hedniskt-antika^ spekulationen. Med den gammaltestamentliga
teokratien till sin närmaste historiska förutsättning var det klart, att
evangeliet om det gudomliga riket kunde, icke i form af en abstrakt
tanke, utan endast såsom den konkreta uppfyllelsen af Israels messi-
anska framtidshopp, blifva en segrande magt under den tid, då det
första gången förkunnades. Det låg i sakens natur, att knstendomen
måste uppträda såsom messiansk församling, innan den kunde utbilda
sig till kristen kyrka.

Länge dröjde det dock ej efter kristendomens första upp-
trädande förrän judiska folket, drabbadt af hemsökelsen midt under
ruset af ärelystna framtidsdrömmar, hade upphört att tillhöra dé sjelf-
ständiga nationernas antal. Härmed var äfven en anledning gifven

12
178	VÂR , ODLINGS FRAMTID.

dertill, att judekristendomens tränga åskådning måste vika för en högre:
för den paulinska. Genom hednaapostelens vidtomfattande lära och verk-
samhet lades grundstenen till den egentliga- kyrkan; evangeliets för-
kunnande blef numera kyrkans sak; kristendomens hegrepp samman-
föll med hennes; hon började betrakta sig såsom s^elf varande Guds
rike. Likasom detta rike borde sträcka sig ofver hela jorden, så kal-
lade sig. kyrkan redan tidigt den katolska, den allmänna; likasom det
förstnämnda inom sig sluter all helighet, all tänkbar lycka, så medgaf ej
heller kyrkan att någon verklig dygd, något grundadt salighetshopp kan
finnas utom hennes gränser. Sina segrar eller nederlag ansåg hon
, såsom vore de Guds rikes; kyrkans vänner eller fiender blefvo Guds;
mellan hennes intressen och den eviga verldsordningens ansågs råda
en absolut solidariskhet. Derföre kunde arbetet för Guds rikes till-
komst ej vara annat än ett arbete för kyrkans utvidgande och befä-
stande — sådan var den på en gång enkla och praktiska lära påfve-
dömet visste att med åldrig tröttad ifver i sinnena inskärpa. Kristen-
hetens alla medlemmar, genom döpelsen invigde till borgare i det him-
melska riket, närde genom sakramenten, undervisade af presterna,
heliggjorde genom aflaten och de goda verken, föras vid kyrkans hand
från det ena trappsteget till det andra på vägen mot himmelen. Alla
vetenskaper och konster mottaga från kyrkan sin vägledning och med-
verka till hennes ära; en enda regel herrskar öfverallt: lydnaden; i
kraft af densamma samla sig jordens store i tjenande ställning kring
den andliga magtens högste innehafrare, från hvilken utgår all annan
< magt, såsom planeternas ljus flödar till dem från solen. Då kyrkan
är den enda form, i hvilken det gudomliga är närvarande på jorden,
så är allt utanföre hennes område, lemnadt åt sig sjelft, till intet dug-
ligt, profant, ogudligt. Deltagandet i kyrkans kultus-handlingar, genom
hvilka det öfverjordiska sinnebildligt framställes för åskådningen, och
tron på hennes dogmer, hvilka innehålla en öfverfömuftig sanning, är
för salighetens vinnande det första vilkoret och det sista.

Under inflytandet äf kyrkolärans försinnligande uppfattningssätt
blef sålunda kristendomens lära om Guds rike tolkad så, som vore
dermed att förstå endast och allenast den i det yttre framträdande,
synliga kyrkan. Samma allmänna sträfvan att göra det osinnliga åskåd-
ligt, det andliga liksom handgripligt, föranledde äfven den starkt rea-
listiska ombildningen af de båda öfriga kristna grundidéerna. Det
samband mellan menniskan och Gud, i kraft af hvilket Han till henne
förhåller sig såsom en fader till sitt barn, var, sådant det af Kristus
uppfattades, .ett rent andligt; det egde sin grund, såsom vi förut hafva
visat, i en mellan den ändlige personen och den oändlige bestående
ursprunglig och oförlorbar väsensgemenskap. Men den verld, i hvilken
■ evangeliets förkunnare gjorde sina vidsträcktaste eröfringar, qvarstod
VÂK ODLINGS FBAMTID.	179

ännu i mycket på hednisk grund; ur stånd att för tanken fàsthâlla
det rent andliga, klädde de hednekristne detta andliga innehåll i ett
naturalistiskt foreställningssätts former. Så stor olikheten än är mel-
lan den äldsta kyrkans förslagsmeningar i fråga om Guds förhållande
till menniskan, finna vi dock knappast någorstädes ett verkligt till-
närmande till Kristi egen tanke. Fastmera sökte man bringa,Kristi utsago
om sig såsom »Guds son» i samband med den i tvenne evangelier upp-
tagna mytiska »förhistorien», hvilken dessutom i de hedniska religionslä-
roma egde talrika analogier. Ett fysiskt betraktelsesätt blef härigenom
det förherrskande: Gud tänktes såsom Kristi fader, försåvidt Han, med
undanskjutande af den menskliga födelsen, aflar sonen genom sin ande.
Då sedermera Lögos-läran vunnit insteg inom kristna teologien, blefyo
begreppen »Logos» och »sonen» liktydiga; den fysiska betraktelsen bör-
jade vika för en metafysisk; föreställningen om en i tiden skeddaflelse
utvidgade sig till den om en födelse före tiden och af evighet. Guds
faderskap tänktes nu bestå deri, att ur Hans väsende af evighet fram-
går Logos eller sonen, hvarvid man då i inkarnationen såg endast den
tidliga fortsättningen af den eviga födelsen. — Detta i fråga om Guds
förhållande särskildt till Kristus. Till menniskoma i allmänhet tänk-
tes Han såsom fader företrädesvis i sin egenskap af deras och verlds-
alltets skaparef hvarigenom urkristendomens sedligt-religiösa fadersidé
äfven här fick en mera fysisk färgläggning.

Det inses lätt, att den nu i korthet antydda uppfattningen, hvars
vidare dogmhistoriska utveckling Vi ej här kunna följa, måste i mer
än ett afseende grumla renheten hos den ursprungliga kristendomens'
grundåskådningar. I det man lät Kristi Guds-sonskap grunda sig på
ett hans vare sig fysiska eller metafysiska undantagsförhållande till
fadren, försvagade man känslan af de troendes personliga sammanhang
med sin medlare och genom honom med Gud. Den idealmenskliga
' fulländning, som för Kristi eget medvetande framstod såsom resultatet
af hans sedligt-religiösa utveckling, blef genom dogmen om hans »gudom»
honom tillagd såsom en hans sjelfskrifha, utan möjlighet att misstyckas
vunna arfvedel; men härigenom borttog man från hans person dess
historiskhet och från hans lefhad dess föredömliga kraft. Var mellan
Kristi bamaskap hos Gud och de på honom troendes en oöfverstiglig
artskilnad befästad, så kunde tron ej längre förblifva den i kristen-
domen samhällsbildande eller i egentlig mening kyrkostiftande princi-
pen. Dess tyngdpunkt förlädes då från lifret i den ideala förebilden
till läran om den andre gudomspersonen, från viljan till den dogma-
tiserande reflexionen, från det personliga till det opersonliga. Men
derigenom var äfven kristendomens ursprungliga väsensbestämdhet så
godt som utplånad, och början gjord till dbn utvärtes, halft hedniska
180	VÄR ODLINGS FRAMTID.

riktning inom religionen och kyrkan, som i. medeltidens katolicism
nådde sin teoretiska och praktiska höjdpunkt.

Grunddragen till katolicismens verldsâskâdning återfinnas ännu i
dag i den »rena lära», som omfattas af dem, hvilka^ om än till nam-
net protestanter, dock med sina sympatier och sitt allmänna tänkesätt,
qvarstå på medeltidskyrkans botten. Egentligen ett alster af den dik-
tande fantasien, utmärker sig detta betraktelsesätt derigenom, att dess
skaplynne är ett rent mytiskt. Såsom en myt eller fantasibild i stort
företer sig här hela den religiösa trosföreställningen. Den första men-
niskan, som framgått omedelbart ur Guds hand, har genom sin olyd-
nad bragt synd och fördömelse öfver alla; den andra menniskan, som
tillika är medlem i den gudomliga treenigheten, har genom sin lydnad
for allä möjliggjort vinnandet af försoning och salighet. Genom en
annans skuld blir menniskan straffbar; genom en annans förtjenst blir
hon rättfårdiggjord. Slägtét, hemfallet åt förkastelsen alltifrån jden
stund det första menniskoparet snärjdes i synden genom en diabolisk
magt, kan räddas endast genom ett gudomligt frälsningsunder. Från , ,
himmelen, der han thronar med fadren och den helige ande, nedstiger
Guds son till jorden för att, sjelf skuldlös, genom sin blodiga förso-
ningsdöd på korset blidka fadrens vrede och tillfyllestgöra hans rätt-
färdighets fordringar. Kring återlösningsverkets heliga historia, kring
dess under och mysterier, dess Bethlehem och Golgatha samlar sig det
religiösa intresset såsom kring sin hjertpunkt. Minnet och längtan
beherrska menniskornas hela stämningslif: minnet af den heliga forn-
tid, då himmelen, vid gudamenniskans framträdande, nedsänkte sig till
jorden, längtan efter den paradisiska herrlighet, som en gång skall
blifva de rättrogne bekännames belöning.. Dessa båda vidt från hvar-
andra skilda punkter, det förflutna och det tillkommande, det jordiska
Jemsalem och det himmelska, sammanbindas och förmedlas 'genom
"kyrkan, inom hvilken ännu dröjer qvar en återglans af det gudomligas
uppenbarelse i menniskohistorien. Kyrkans ordning är en afbild af
den himmelska hierarkien; hennes dekreter innehålla den högsta san-
ning; genom sina organer, sina biskopar och prester är hon Guds ställ-
fÖreträderska på jorden; hvad hon binder eller löser här i lifvet, det
bindes eller löses i himmelen.

Mot denna den äldre och nyare »bekännelsetrohetens» uppfattning
af lifvet och historien, hvars praktiskt förderfliga följder vi i det före-
gående hafva påpekat, ställer sig i våra dagar en annan: den sanna
protestantismens. Det vore en ensidighet, att i protestantismen endast
se en ny kyrklig konfession, som haft till hufvudsyfte ömbildningen af
vissa dogmer. Redan före den lutherska reformationens tid hade den
protestantiska riktningen varit rastlöst verksam i undergräfvandet af
det föråldrade äfven på helt andra områden än det kyrkliga. Upp-
VÅR ODLINGS FRAMTID.	181

täckten af en ny verldsdel med des omätliga följder för Europas intel-
lektuella, sociala och politiska lif, det kopernikanska systemet, som i
grund förstörde kyrkans kosmologiska föreställningar, boktryckerikon-
stens uppfinnande, den antika skönhetsverldens »renaissance» i dess
klassiska skrift- och konstminnesmärken — alla dessa tilldragelser
följde ej blott nära efter hvarandra i tiden, utan stodo äfven i ett
inre sammanhang såsom företeelser af samma protestantiska ande, som
arbetade på sin nya verld äfven der, hvarest han ej ännu medvetet
och afsigtligt brutit med den gamla. Reformationen är en mennisko-
andens myndighetsförklaring inom det religiösa området. Den insig-
ten grydde småningom, att det kristliga sträcker sig längre än de
kyrkliga formernas herravälde; Guds rike fattades då såsom »den osyn-
liga kyrkan», af hvilken den i timligheten framträdande endast är ett
fenomen. Härmed var äfven odlingsarbetet utom kyrkans gränser er-
kändt såsom ett sedligt berättigadt; lifret i familjen och staten sättes
högre än klosterlifvets askes; kulturen blir ej längre en uteslutande
kyrklig. Protestantismens mål inom kyrkan och staten är den fria,
harmoniska utvecklingen af alla den enskildes krafter, åsyftande indi-
vidernas sjelfrerksamhet, församlingarnes sjelfstyrelse, folkens nationala
sjelfständighet och deras inbördes sammanslutning i ett fritt förbund
till gemensamt arbete i det godas tjenst, för Guds rikes, tillkomst på
jorden.	,	,

Den* stora kamp, som för närvarande delar den kristna verlden
i tvenne stridande läger, är icke, ej ens då den företrädesvis rörer sig
inom det religiösa området, uteslutande en strid om kyrkliga inrätt-
ningar och dogmer. Den är framför allt en kamp mellan grundsatser:
mellan verklig protestantism och dess öppna eller dolda motsats, mel-
lan frihet æller slafveri i tankens verld och inom handlingens. På
hvilkendera sida denna tidskrift ställer sig, hafva vi genom vår nu
afslutade inledningsuppsa|ts i korthet velat angifva. Vår plats i striden
. välja vi der, hvarest menniskovärdet bedömes efter uppsåtets halt, icke
efter åsigtens korrekthet, efter viljans personliga hängifvenhet åt en
idé, icke efter förståndets opersonliga försannthållande af en kyrklig
lärosats. Enligt vår djupa och allvarliga öfrertygelse hafva vi derige-
nom med vårt företag ställt oss på den sanna kristendomens och då
äfren på den sanna humanitetens, på det berättigade framtidssträfvan-
dets grundval. Med vissheten härom hafva vi begynnt vårt arbete;
samma visshet skall skänka oss mod och kraft, då vi egna oss åt ar-
betets fortsättning.

Carl von Bergen.
182

Anmälningar.

Nyare bidrag till svenska odlingens historia.

Försök till svensk psalmhistoria. Af J. W. Beckman. 9:e och
10:e häft. (Sthm 1867).

Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjernhjelm
till Dalin. Eftei; originalupplagor och handskrifter utgiften af
P. Hanselli. 8:e delen. (Ups. 1867, 68).

Bidrag till det carolinska tidehvarftets vittra litteratur. Ur Lunds
universitets handskriftsamling. (Lund 1868).

Samlingar till svenska konst- och odlings-historien. Utgifna af
N. M. Mandelgren. l:a och 2:a häft. (Sthm 1866, 68).
Svenskt boklexikon, åren 1830—1865. Af H. Linnstböm. l:a, 2:a
häft. (Sthm 1867, 68).

Ett utmärkande, ja, ett bland de mest utmärkande dragen hos
den fosterländska forskningen under senare tider är dess nationalisering,
dess allt ifrigare sysselsättning med vårt eget land. Erfarenheten har .
på flerahanda sätt lärt oss, att vi äro ett för litet folk, för att äga ‘
råd att bortslösa våra vetenskapliga krafter på spridda, för oss sjelfva
föga fruktbärande håll: vi ha vuxit ifrån den föreställningen, att en
undersökning om Palestinas topografi eller om samhällsförhållanden i
China äger samma värde för den allmänna , odlingens höjande som en
framställning rörande ett svenskt ämne. Må tyskame, hvilkas folkliga
medvetande ända till den dag som är icke klart utvecklats, och som
dessutom äro ett till antalet betydligt folkslag, egna sig åt genomle-
tandet af kunskapens alla områden; fråga är dock om ej just denna de
' tyska lärdas allsidighet i hög grad bidragit till nationalkänslans en-
sidigt idealistiska utprägling, till den tyska blindheten för egna sam-
hällsförhållandens brister å den ena och för andra nationaliteters be-
rättigande å den andra sidan. Visst är i alla händelser att för mindre
folk ingenting kan vara skadligare, och att till och med de större
vinna mer på en vetenskaplig anda, som sätter fäderneslandets ange-
lägenheter i främsta rummet: vi behôïva blott påminna om Franknke
och England för att visa, hvart vi syfta. Om sålunda detta sträfvande
efter folklig sjelfkännedom utan tvifvel är ett synnerligen glädjande
tecken, emedan det har ett höj dt nationalmed vetande i sitt närmaste
följe, så innebär den ^omständigheten, att forskningarna hos oss på
senaste tiden med allt större nit riktats åt vår inre odling, vårt språk,
vår litteratur, vår 'konst, ett icke mindre,vackert bevis på, huru vårt
lands lärde uppfattat den uppgift, samtiden förelagt dem. Ty hvad
som just utgör ett af kännetecknen hos denna tid i vetenskapligt hän-
seende är dess uppmärksammande af dessa områdens stora vigt, af
det nära samband, hvari kunskapen om dem står med kännedomen om
hvarje folk i sin helhet, oeh af de rika flöden till odlingens spridande
i de vidaste kretsar, som denna kunskap, denna sysselsättning medföra.
I sjelfva verket är den vetenskapliga forskningens riktande åt hvarje
folks inre kulturförhållanden endast en nödvändig slutföljd af dess
nationalisering. Och genom undersökningarna i dessa ämnen har det
visat sig, att folkens politiska historia med alla dess facer är blotta
utansidan af deras utveckling, att den inre gången af densamma bör
sökas i deras litteratur, konst och odling. Vi ha härmed ingalunda
uttalat något förklenande omdöme om betydelsen af den vanligen så
kallade historien, utan endast velat antyda, att hon ej lemnar oss den
NYARE BIDRAG TILL SVENSKA ODLINGENS HISTORIA.	183

egentliga inblicken i folkets karakter och ej heller kan göra det. Först
i förening med och ifylld af odlingshistorien i detta ords mest vid-
sträckta betydelse, kan hon skänka en fullt klar och derigenom fullt
tillfredsställande öfversigt af den folkliga utvecklingen i dess helhet.

Då vi nu gå att. anmäla några nya svenska arbeten i denna riktning
och begynna med de senast utkomna häftena af hr Beckmanå psalm-
historia, kan detta synas som en motsägelse i det fallet, att hans ar-
bete började utgifvas redan 1845 och således ej mer tillhör de nyas
antal. Det är dock ej utan afsigt vi satt det främst på vår forteck-
ning. Hr Beckman, hvars stora förtjenster som hymnolog vunnit rätt-
vist erkännande äfven i utlandet, kan nämligen på visst sätt anses
som den nya kritiska skolans förste målsman i vårt land. De känne-
tecken, som företrädesvis utmärka, honom, äro: förkastandet af all
auktoritetstfo och deraf följande noggrann egen pröfning, omfattande
kännedom af hela litteraturen i hans ämne, skarp blick för hvarje
förfalskning och oegehtlighet samt en med den mödosammaste mt
åstadkommen fiillständighet i alla meddelade upplysningar. I allt detta
är han efterdömlig för alla vetenskapsmän och särskildt för dem, som
egna sig åt litteraturhistoriska och bibliografiska studier. Genom sitt
verkligen förträffliga och klassiska arbete har han också utan tvifvel
mycket verkat till att undanrödja en föregående tids löslighét i affatt-
ning och utförande,. detta fladdrande, hafsiga, osäkra, som utmärkte
hans föregångare på litteraturhistoriens område, ingen nämnd och
ingen glömd. Och hans förtjenster i detta fall böra så mycket villigare
erkännas,'när man besinnar, på hvilket svårbehandladt och föga bear-
betadt område han rör sig, der förut lemnade upplysningar af en
Högmarck m. fl. äro nästan lika många misstag, och der de utförli-
gaste arkivforskningar, de mest omfattande jemnförande undersökningar
fordrades för att komma till något så när säkra resultat. Men också
har han genom sitt verk tillvunnit sig hedern af att anses som en af de
förnämste nu lefvande hymnologer, och detta verk sjelft skall för alltid
qvarstå som ett af de vackraste bevis på hvad en svensk forskare
kunnat åstadkomma. Det är för öfrigt öfverflödigt att här närmare
redogöra för arbetets plan och utförande, hvilka böra vara kända af
alla dem, som intressera sig för vår litteraturhistoria. Vi nämna en-
dast, i afseende på de nu utkomna häftena, att författaren i dem
hunnit till psalmen n:o 262 och sålunda fulländat något öfver hälften
af sitt hvärf. Man finner öfyerallt samma kritiska förmåga och samma
oförtrutna noggrannhet som tillförene; åren synas i det fallet ha gått
spårlöst öfver den åldrige lärdes hjessa. Vi tillönska honom fortfa-
rande krafter att föra sitt klassiska verk närmare dess fullbordan, och
vi hoppas att snart ånyo erhålla bevis på hans flitiga forskningar. ,

Ett annat för alla vänner af vår äldre vitterhet välbekant företag,
som äfven fortgått en längre tid, är hr Hansellis samling af det karo-
linska tidehvarfvets skalder, af hvilkenför ej längesedan åttonde bandet
i tvänne häften lemnat pressen. Det äger utom det vanliga intresset,
att meddela kännedom om en del nya skalder, äfven det alldeles sär-
skilda att uppvisa, till hvilken öfverraskande höjd af lärd och vitter
odling den adliga qvinnan i vårt land under sjuttonde seklet hunnit,
och sålunda utgöra ett ganska märkligt bidrag äfven till vår kultur-
historia. Man träffar nämligen här poem och vittra uppsatser på
prosa af friherrinnan Märta Berendes (f. 1639 t 1717), systrarna Ebba
Maria (f. 1657 t 1697) och Johanna Eleonora (f. 1661 t 1709) De la
184	NYARE BIDRAG TILL SVENSKA ODLINGENS HISTORIA.

Gardie samt af deras kusiner, Åmalia Wilhelmina (f. 1663 + 1740)
och Maria Aurora (f. 1668 t 1728) von Königsmarck. Allesamman
med undantag af den förstnämnda ha nästan uteslutande begagnat
tyska och franska språken och det med en smak och kännedom, som
vittnar särdeles fördelaktigt om den högre aristokratiska bildningens
ståndpunkt vid denna tid. Märkas må dock att de fyra kusinerna
voro af tysk härkomst och sålunda med modersmjölken insupit åt-
minstone det ena af de nämnda språken. Friherrinnan Berendes, som
i likhet med dö båda fröknarna De la Gardie och den äldre fröken
Königsmarck, sedan grefvinna Lewenhaupt, egnat sig åt andaktssångers
författande, utmärker sig för ovanligt ledig språkbehandling och en
innerligt from anda, men är för öfrigt mindre märkvärdig. Ej heller
de andras tyska psalmer äga ur vitter synpunkt någon öfvervägande
förtjenst. En svensk grafskrift öfver Ulrika Eleonora af Ebba Maria
och en liten allegori »Portrait d’Ismène» till samma drottnings ära af
Joh. Eicon. De la Gardie, sedan grefvinna Stenbock, förtjena mesta
uppmärksamheten bland dessas få arbeten. Så mycket mer väcka den
snillrika och berömda Maria Aurora Königsmarcks dikter vårt delta-
gande. Hon har författat tyska, franska, svenska och latinska stycken,
och redan denna ovanliga språkkunskap måste förundra hos ett frun-
timmer. Men denna förundran ökas, när man tager kännedom om
med hvilken öfverlägsen ledighet hon rör sig på alla dessa olika om-
råden, hur hon förstått göra sig förtrogen med hvarje språks olika
anda och de deraf härflytande fordringarna på den poetiska framställ-
ningen. Isynnerhet utmärka sig hennes franska dikter för elegans och
finhet. Äfven passionen har understundom sökt sig ett uttryck i dem.
Så i den verkligt rörande dikt, som börjar: ,

Vildomar, envain je t’appelle,
Envain je te cherche en tous lieux.
Helas, quelle raison cruelle

,	Te fait disparaître à nos yeux?

.Vois mes tourmens, vois mes allarmes!
D’un triste effroi mon esprit prévenu
Me fait pleurer un désastre inconnu.
Réponds à mes cris et mes larmes:
Vildomar, qu’es tu devenu?

Hon klagar der öfver sin älskade broders Filip Christofers, den
så olyckligt ömkomnes, död. För öfrigt har hon skrifvit, liksom systern
och kusinerna, en del tyska andaktsvers samt några franska bref, skild-
rande det glada brunnslifvet vid Medevi 1682.

Bandet innehåller vidare biskop Thorsten Rudeens skaldestycken.
Denne författare har bådé som erotiker och festlighetsdiktare varit
något känd, dock föga mot hvad han förtjenar. Hans »underdåniga
fägnesånger» äro visserligen något uttända, men vårdade i afseende å
språket och fyllda af väl sagda tankar och sentenser. Sin största märk-
värdighet äger han dock som diktare af kärleksqväden, i det fallet
den alsterrikaste af våra äldre författare, om vi undantaga Rosenhane
(i hans Venerid). Hans sånger af detta slag utmärkas af en innerlighet
i känsla, en idyllisk stämning i naturskildringarna soin anvisa honom
én hög plats bland hans samtida.. Såsom ett litet prof af hans erotik
anföra vi en dikt, skrifven i Abo 1693 då han låg och väntade på
öppet vatten.
WYARE BIDNAG TILL SVENSKA ODLINGENS HISTORIA.	185

Gavotte de Tamour.

Vintren är nu från oss skriden,
Mörkret har nu mist sitt våld,
Årsens sorgetid förliden;
Regnet har ock återhåld.

Solens kraft i skog och dalar
Lockar ut mångtusen blad;
Tjäderfolket något talar
Sig emellan, vet ej hvad.
Det dock ej min själ hugsvalar,
Den min vän allen gör glad. .

Vårens barn, de vackra blomster,
• Börja te sin’ hufvud an; z
Foglen har sin’ återkomster
Från de varma middagsland.

Isar, som miji väg nu stänga,
Att jag ej min vän får se,
N	Sku sig snart i vatten mänga

Och mig farten- öppen ge.
Kärast’ östvind, töf ej länge
Förrän du det låter ske!

Och en lika smakfull och rask fantasi förråder sig i hans inånga
tillfällighetsdikter, särdeles i brölloppsqvädena. Grafverserna röra sig
mer på de allmänna betraktelsernas och frasernas område; detta bör
dock mindre förundra, då man känner hur den tidens författare måste
rimma en grafskrift vid hvilket frånfälle som helst och således omöjligt
kunde ge någon individuell hållning eller ingjuta någon verklig smärta
i flertalet af dessa beställda dikter. Men der någon gång skaldens
hjerta har talat, såsom i grafskriften öfver hans första hustru, der
märker man ock, att diktens hela ton är en annan, djupare, mer
innerlig och varm, att, med ett ord, en skaldeflägt drager fram genom
det hela. Språkvirtuositeten och tankarnas värdiga och manliga art
qvarstår imellertid nästan alltid, äfven der sången blir mer predikan
eller psalm än dikt. Så läser man med förundran verser sådana som.
följande (af år 1704):

Som längsta natt har jemväl ock sin ända,
Och in^en vinter evig varit har;

Som efter moln sig solens strålar tända,
Som sömnen trötta lemmar emottar:
Så månd’ ock Gud, bepröfde själ, nu vända
I hånung allt hvad här dig bittert var.

Han sarùkat i en lägel dina tårar

Och_ dem förvändt i pérlor alla slätt;
De plöja på din kind mer inga fårar;
Din bräcklighet du lyckligt af dig klädt,
Och iiär en svärm af tusen qval oss sårar,
Lofsjunger du vår Gud, af glädje mätt. •	'

Biskop Rudeens båda söner, Carl och Ulrik Rudenschöld, ehuru
i alsterrikqdom ej jémnförliga med fadren, upphinna, om ej öfverträffa,
honom i märkvärdighet som vittra författare. Carl Rudenschöld har
blott efterlémnat få kända poem, af temligen tmderordnadt värde, men
186	NX ARE BIDRAR TILL SVENSKA ODLINGENS HISTORIA.

i stället ett så mycket märkligare tal »om svenska språkets art och
nuvarande bruk» (1772), der han med skarp blick anger en hop orik-
tigheter och oegentligheter, som redan då begynt inrita sig i allmän
skrift och tal, samt en mest ur filologisk synpunkt anställd gransk-
ning af en öfversättning, gjord af von Dalin, hvilken »skäliga kritik»
väckte mycket uppseende som ett kätteri mot den svenska samtidens
förste vitterlekare och äfven framkallade ett qvickt och skarpt svar
från Dalins sida. Större äro skaldegåfvorna hos Ulrik Rudenschöld,
en författare, som med en gynnsammare poetisk utveckling verkligen
kunnat blifva af stor betydenhet. Vi fästa oss då icke så mycket vid
hans tillfållighetsstycken, som ej mer vid dessa små ljufliga, melodiskt
byggda lyriska utgjutelser, dem Sahlstedt i sin anthologi bevarat, och
hvilkas utsökta täckhet låter oss ana en vida betydligare, nu förkom-
men syskonkrets af dylika enkla, men doftande och fina diktblomster.
Eller — för att ej anföra den af Hammarsköld meddelade sången om ’
»hoppet — kan man ej älska sådana småbitar som följande?

Tålamod.

Sorger gifs här tusenfaldt,
Klagan blandar sig i allt;
Aldrig finns så fager ros,
. Som tagg ej gömmer.
Olust liksom vintrens tvång
Tycks ock öfver tiden lång;
Der’mot nöjen fly sin kos
Som strida strömmar.

Om i sådant vexellopp
Du, mitt sinne, gifves opp,
' Om ej tanken rätt är fäst,
Hvad är du vinner?
Du blir lik en flygtig fjä’r,
Hvilken drifs af häftigt var
Nu mot skyn, nu ned och, bäst
Hon. syns, försvinner.

Tiden, vill ej rätta sig;
Efter tiden ställ då dig,
Tål och bida! Hoppet visst
Ej hamnar illa.
Längsta natt når ock sitt slut,
Nordanblåst ock tröRas ut,
Och när böljan kraften mist,
Står klippan stilla.

Liksom i föregående band finner man äfven här korta lefnädsteck-
ningar öfver de intagne författame samt en redogörelse för de källor,
ur hvilka utgifvaren öst. Sjelfva utgifningen vittnar öfverallt om oför-
truten omsorg och noggrannhet, ‘ehuru utgifvaren för beqvämlighetens
skull konseqvent 'bortlagt de störa begynnelsebokstäfverna i de gamla
dikterna, en åtgärd, om hvars lämplighet åsigterna möjligen kunna
vara delade.	,	,

Till hr Hansellis stora samling sluta sig värdigt de Bidrag
till det learolinska tidéhvarfvets vittra litteratur, hvilka för någon tid
sedan utkommo i Lund såsom ett bland minnena från dess jubelfest.
Utgifvarné ha så väl genom format och papper som stilar sökt nog-
NYARE BIDRAG TILL SVENSKA ODLINGENS HISTORIA.	187

grannt likna hr Hansellis upplaga, och arbetet kan sålunda bindas
i likhet med denna, en omtänksamhet för hvilken våra bokvänner
äro dem tack skyldiga. Deras bidrag äga för öfrigt ingalunda endast
kuriositetens värde. Förra delen, Sånger af en svensk fånge i Simbirsk,
är utgifven af hr Martin Weibull och innefattar en af de intressanta-
ste gåfvor svenska litteraturhistorien på länge erhållit. Dessa 31 dik-
ter, skrifna åren 1709—11, visa på det omisskänneligaste, huru långt
framskriden språkets och versens tekniska behandling var mot slutet
af det ifrågavarande tidskiftet, äfvensom de ådagalägga, att bildningen
hos dessa karoliner, dem man ' så gerna vill föfeställa sig blott som
raska bussar, var jemnförelsevis ganska vidsträckt och på djupet gå-
ende. Det är nämligen, efter den utredning utgifvaren åstadkommit,
nästan satt utom allt tvifvel, att dikterna härröra från en ung officer
vid norra skånska kavalleriet, Georg Henrik von Bomeman, som, född
1685, redan 1704 var i krigstjenst och sedan följde sitt regemente
ända tills han och några andra, under svenska fångarnes forsling till
Sibirien 1711, vågade en rymning, som, sedan de en tid kringirrat i de
vida skogame, tillskyndade dem döden genom ryska bönders händer.
Dessa sånger äro icke blott rörande minnen från den svenska fången-
skapstiden i Ryssland, med dess försakelser och lidanden, dess spar-
samma nöjen, dess oaflåtliga hemlängtan och varma välönskningar för
kung och fädernesland: de äga äfven ett sjelfständigt värde såsom
framsprungna ur en verklig diktarsjäl, hvilken det endast felats till-
fälle till utbildning för att blifva något utmärki för vår vitterhet.
Visserligen rör skalden sig ofta bland något abstrakta ämnen och sys-
selsätter sig med filosofiska undersökningar om lyckans vexlingar, om
sinneslugn i motgången o. s. v. Men så väl här, som framför allt i
hans mer rent ointresserade målningar och skämtdikter, blickar en
fantasibegåfvad, fint uppfattande och återgifvande ande oss till mötes.
Denna sinliga fullhet i skildringen, hvilken just utgör ett af den äkte
skaldens säkraste kännetecken, öfverraskar oss ej sällan på det behag-
ligaste i hans skaldebref och små satirer. Eller är det ej något dylikt
som gör taflan af svenskt landtlif så frisk och saftig i följande verser?

Snart lägges åkren in uti mångtusen forkar (fåror).
Snart, härfves han och se’n snart vältes och snart sås;
Det ena oxars par så länge drar det orkar.

Till dess det andra tas utur sitt lata bås.

Så stänges åkren in; när han är rfogsamt plöjder,

Att kornet få det bond’ vill honom anförtro;

Se’n glömmes ängen ej, men blifver flitigt röjder,

På det dess gröna gräs med större magt kan gro.

Sin lias hvassa ägg med långa armar förer .	.

Den trägna slåtterkarl och kastar gräset kull,

Se’n på en trötter dag en glader qväll sig görer

Och super, hastigt sig i slåtterölet full.

Den mogna säden in i rättan tid blir, förder,

I ladans höga golf upp under taket lagt; ,

Så blifver slagans bunk på logen tidigt hörder.

Och rena säden in i rika boden bragt. —

Der hoppa gettren opp i bergens högsta hallar,

I dälden bräker här en spaker fårehjord;

En herdesång derhos den lilla gossen trallar
Och friar hopen sin för grymma ulfvens mord.
188	NYARE BIDRAG TILL SVENSKA ODLINGENS HISTORIA.

%

En brokot boskapshop i feta betet stångas,
Betalar herren det med kalfvar, mjölk och smör;
Den snabba fisk i sjön med not och krokar fångas,
I skogen harar, vildt för vakna skytten dör.

Der växa rötter, kål uti trägårdens sängar,	,

Till jorden qvistarne sig böja utaf frukt ;

Här sockerärtens ref kring smala trän sig slänger,
Och nelkor, rosor ge den angenämste lukt. o. s. v.

Är det verkligen ett så ofantligt svalg emellan denna diktkonst å
ena och den dalinska och gustavianska å den andra sidan, som man
länge trott och kanske ännu tror? Med undantag af de starka masku-
linändelsema på adjektiverna synes oss skilnaden i språkets elegans ej
så betydlig söm man vanligen föreställer sig; och visst är, att den karo-
linske sångaren i målningens kraft mångenstädes öfverträffar de mer
sirlige och glättade skaldeme från det följande tidskedet.

Med verklig rörelse märker man, hur glädjen och skämtet, som i
samlingens början hade ej obetydlig plats, småningom nästan försvinna,
hur hoppet om återkomst alltmer slocknar och slutligen uppgår i en
tyst underkastelse, hur den filosoferande lärodikten småningom ger
vika för den andliga sången och suckarna för det för evigt förlorade
fäderneslandets väl, hur ändtligen sjelfva Simbirsk synes skalden en
kär vistelseort i jemnförélse med det hårda land dit fångame skola
ställa färden. Man känner, hur hans hjerta blöder, när han skrifver:

Jag bjuder dig farväl, du bästa Rysslands stad,
Som har mig lärt att ock i fångskap vara glad.

Jag med ett sorgset sinn från dina portar drager.
Farväl, I buskar, hvar jag ofta gått allena,
Hvar sinnet hemta sökt att sorgen motstå kraft!
Farväl, I ängar, hvar jag många tankar haft,
Som ännu sku till tröst ') mig i Sibérien tjena!
Farväl, min stuga, ock, på hvilkens långa bräder
Jag i min enslighet gått ofta opp och ner!
Farväl, I kära rum! Jag er ej mera ser,
På långa vägen jag nu till Sibérien träder.

Som vi ofvan sett, beträdde han aldrig dess fruktade gränser,
utan föll, tjugosexårig, för fiendtlig hand. •

Äfven Andreas Rydelius, den berömde filosofen, hvars svenska
vitterhetsarbeten nu för första gången framträda, samlade af hr Fr.
Braune, tillhör samma tidskiftes bästa skalder. Hans lyra har oftast
strängats vid begrafningar och bröllopp; men äfven tilldragelser af
vigt för hela fäderneslandet har han besjungit, såsom Carls segrar i
Polen, Stenbocks slag vid Helsingborg, konungens hemkomst 1715
o. s. v. Tankarnes manliga styrka och allvarliga gång i dessa dikter
eller i begrafningssångerna utesluter imellertid ej glädjen och skämtet,
hvilka behagligt leka kring hans strängar, när han sjunger Några
sko g snymfers hållne tingsråd eller som »Astrilds Registrator» fram-
drager hans dom och fullmagt eller i ett sprittande roligt Samtal emel-
lan tvenne dannemän skildrar ett brölloppskalas på landet. Det sist-
nämnda stycket är särskildt märkvärdigt såsom ett af de äldsta för-/
söken att för komiska syften använda en munart; det är nämligen
affattadt på smålandsmål. Främsta rummet bland samtlige dikterna in-
tager dock den verkligt gripande klagan vid Emerentia Retzias graf,

’l'Upplagan har Jiöstf ntan tvifvel genom tryckfel.,
NYARE BIDRAG TILL SVENSKA ODLINGENS HISTORIA^ '	189

som förr flerestädes uppgafs vara skrifven vid hans fästmös död och,
ehuru felaktigt, införts i Hammarskölds Svenska Vitterketen. Detta
samtal mellan »en jordisk bedröfvad och en himmelsk glad själ» här
åtminstone på den-som skrifver detta gjort det djupaste intryck. Det
är som fömumme man dallrande flägtar från »Davidsharpan i Norden»,
då man läser verser sådana som dessa:

Ljufvaste min, sä vill du dock vissna,

Nyligen i din blomma så täck?

När jag dig minns, mig tankarna hissna,

Sjunkande djupt i ängslan och skräck.

Skall nu så stoft och mörker, förgömma

Mitt helsta jag såg ?)?

' Aldrig kan jag ditt anlet förglömma,	,	,

Det sväfvar i hog.

Ja, dina ord, ditt ljufliga sinne,

Ditt lynne och skick,

Skrifvas hos mig i bäfvande minne

Hvart ögneblick.

»Lit ej på glas, det brister så gerna,

Gör ej på mull din räkning så lång!

Ser du uppgå vid öster en stjerna,

Minns, att hon hafver åt vester sin gång!

Sent eller fort hon måste härunder —

Och hvarför ej fort? -

Räkna så långt förgängliga stunder,

Det ginar ej stort.

Flyktige verld, ho vill dig berömma, <

Som känner dig rätt?

Nöjas i dig är fastande drömma

Att magen är mätt.

Kunden I dock, I arme, besinna

Villan uti ert köttsliga vett!

Allt hvad I sen måst’ ändtli’ försvinna:

Intet är fast på jorden, ej ett.

Strömmen far fort: du kan icke gissa,

Hvad liden han är.

Skatta dock högst det eviga vissa,

Som finnes ej der.

Klaga ej att min själ hafver vunnit	.

Sin lysta nu full,	,

Undra ock ej, att mullen har funnit

Sin boning i mull!» o. s. v.

Och verser med denna lediga versifikation, med denna kraft i
uttryck och detta djup i innehållet skrefvos dock 1710! Man måste
vara blind, om man nekar en period, som kan frambringa dylika dik-
ter, en alldeles ovanlig grad af odling, äfven om de skulle härröra
från ett af dess största snillen. Rydelius är dock som svensk skald i
så många hänseenden barn af sin tid, att han måste anses mer soin
exponent än faktor, men som ett uttryck af den allmänna poetiska
utvecklingen än som dess befordrare och reformator. Märkligt är dock,
att han haft ett bestämdt inflytande på följande skedes föresyn och

*) = Hvad jag helst såg.
190'	’ NY ABE BIDBAG TILL SVENSKA ODLINGENS HISTOBIA.

nydanare, Olof von Dalin. En närmare granskning skall säkert kunna
uppvisa, att lärjungen lärt mer af mästaren än man förr velat medge.

Från de vittra samlingarna leder oss hr Mandelgrens arbete öfver
till ett annat i hög grad vigtigt område för forskning: kultur- och
konsthistorien. Båda kunna sägas ligga i sin linda hos oss, och bästa
beviset derför är, att vi ännu ej äga ett enda stort sammelverk af det
slag som utgifvaren åsyftade, och att hans verk strandade mot den
fullständigaste likgiltighet, så att det blott efter tvenne häftens utgif-
vande måste afstanna. Att idéen till arbetet var riktig synes oss
otvifvelaktigt, aUdenstund utgifvaren, i likhet med berömda utländska
förebilder, åsyftade ätt genom uppvisande och belysande af enstaka
konst- och odlingsfÖremål förbereda och grundlägga studiet af hithö- 1
rande ämnen; måhända var dock valet af dessa föremål ej i alla fall
fullt lyckadt, och kanske innebar det storartade i företaget något af-
skräckande för vår vid små böcker och låga priser vana allmänhet.
Imellertid synes oss visst, att hr Mandelgrens uppslag ej blir alldeles
ofruktbart for framtiden, hvars behof och riktning han i flera andra
hänseenden visat sig ha rätt uppfattat. För att i vår mån bidraga
till den arbetet ledande tankens uppehållande, vilja vi här ur utgif-
varens anmälan meddela, att hans Samlingar, grundande sig på tjugo-
åriga forskningar och resor, voro afsedda att i afbildningar med till-
hörande vetenskaplig text meddela kännedom om svenska redskap, hus-
geråd och prydnader, beklädnader, byggnads-, skulptur- och målnings-
verk, allt. efter gamla original. Arbetet var i följd häraf indeladt i
fem hufvudgrupper, af hvflka dock blott två representanter för hvad
hunno meddelas. Så lärde man känna i den första: ett högst märk-
värdigt altarkläde i broderi från 1300- eller 1400-talet och en del
plogformer från olika svenska landskap; i den andra: delar af våra
äldste kristna förfäders drägt efter runstenar och en vacker herremans-
.drägt från 1604, enligt ett samtidigt porträtt; i den tredje: en gam-
mal fomborg samt tvenne »fataburar» i Östergötland, alla tre märk-
värdiga lemningar af inhemsk byggnadskonst; i den fj er de: skulpterad
korstol och helgonbild från Dalby kyrka i Skåne samt stenhuggaren
Jan Silfverlings vackra epitaf i Vadstena klosterkyrka öfver Jürgen
Claus; i den femte: kyrkmålningar från 1200-och 1700-talen,utvisande
begynnelse- och slutgränsen för denna egendomliga art af konst. Af-
bildningaraa äro fint och troget utförda, och texten innehåller flera
värdefulla bidrag till belysning af enstaka frågor i vår konst- och
odlingshistoria. 'Naturligtvis kunde endast en större följd sådana mo-
nografier meddela en något så när uttömmande kännedom i ämnet;
nu stå de här intagne som lösryckta fragment ur en tillämnad sam-
ling och böra bedömas endast som sådana.

Ett om mycken arbetsamhet, eûergi och noggrannhet vittnande
företag är hr Linnströms svenska boklexikon, som åsyftar att ge en
fullständig bibliografisk redogörelse för vår litteratur från 1830—1865.
För så vidt vi kunna se, har författaren i allt hufvudsakligt löst sin
uppgift, på ett tillfredsställande sätt, och hans arbete skall sålunda,
en gång fullbordadt, blifva en oumbärlig hjelpreda för hvarje forskare
i ämnet och för hvarje vän af vår litteratur. Några få enstaka an-
märkningar, som skulle kunna göras, äro imellertid af den obetydlig-
het, att de ej i någon mån förringa värdet af arbetet i sin helhet.
Det återstår blott att önska, det verket snart må hinna sirrfullbordan.
BJÖRNSTJERNE BJÖRNSONS NYASTE ARBETE.	191

Björnstjerne Björnsons nyaste arbete.

Fiskeijenten.

af Björnstjerne Björnson. Kjöbenhavn. Forlagt af den Gyldendalske
Boghandel (F. Hegel) 1868.

Med »l^s^erjenten» har den frejdade norske författaren radat ännn en perla till den
kedja, som började med »Synnöve Solbakken» fortsattes med »Arne» och »En glad Gut» ,—
en riktning, i hvilken en stor del af den läsande allmänheten ser Björnsons djupaste, in-
nerligaste skaldelif uppenbara sig lätt och naturligt, och derföre gerna anser såsom hana
egentliga styrka. >	■

Onekligen rör sig också skalden på detta område med en säkerhet, som gör, att man
med den största trygghet följer honom från situation till situation, viss på, att han alltid
skall skänka njutning, aldrig förfela den verkan, han åsyftar. En djupt konstnärlig pro-
cess döljer för vårt öga hela det tunga arbetets möda, hela maskineriets mekanism, och
vi se endast det glada, fria resultatet, likt en evigt vexlande lek flyga förbi vårt öga.

Först vid slutet få vi tid att tänka på det, som hos andra skalder så ofta fängslar vår
uppmärksamhet under sjelfra läsningen: de öfvervunna svårigheterna, styrkan i dessä psy-
kologiska teckningar, renheten och lifret i dessa karakfersskildringar: vi komma först nu
ihåg, att det ej är naturen sjelf, utan dess konstnärligt formade bild, som skridit förbi
vårt öga — och just i denna glömska ligger det största erkännandet af skaldens verk så-
som en konstens äkta skapelse.

Men vår nästa skyldighet är att söka visa, hvarföre detta »lilla arbete» egentligen är
att anse såsom ett stort skaldeverk. Vi vända oss då till den konstnärliga byggnaden
af dikten och försök^ glömma, att det ej är verkligheten vi hafra att göra med.

Hjeltinnan »Fiskerjenten» är en flicka, som af naturen är bestämd till skådespelerska,
och som nödvändigt måste föras till den punkt af lifvet, hvilken tyckes mest aflägsen från
den, der hon till en böljan 'befinner sig: det vilda, ystra naturbarnet skall genom oblida
öden, genom hårda frestelser och många fall föras genom sin i själens djup bevarade
renhet och genom sina outrotliga »anlag till att blifva en konstens vigda dotter, en, som
vördar konstens lag, men »försmår dess tvång». En lång väg — och dock den kortaste
af alla, såtillvida, som ensamt naturens friska barn eger målet inom sig sjelf och förmår
nå det. Men lika naturlig ; som vägen är, lika svår är skildringen af dessa oändligt ,fina
öfvergåhgar och skiftningar, af dessa hårda och obarmhertiga slag, som erfordras, för att
den utkorade må blifva förd till målet. Här är det som endast en skald med Björnsons
djupa och klara menniskokännedom kan gå säkert fram mellan de tusen irrvägar, på hvilka
en mindre klarseende antingen på den ena eller den andra punkten skulle gått vilse, så
att han slutligen endast genom ett språng hade nått målet. Vi känna i denna utveckling,
att hvarje steg måste ledas så, som det ledes — och det skulle onekligen vara en värdig
uppgift att led för led följa denna psykologiska framställning och se dess inre betydelse —
en uppgift, som dock utrymmet förbjuder oss att här fullfölja: vi kuuna nu endast påpeka
de starkast framträdande momenterna. > .	• ■

Fiskerjentens mor, en dugtig, frisk sjöjungfru — fiskförsäljerskan Gunlaug — har älskat
en svag, af småstadslifvet intorkad, men i sitt innersta melodisk och vek själ, som ej vågar
gifta sig med henne derför att »Hvad vilde Folk sige til det!» Hon lemnar honom då
med harm och sårad i sitt inre, men som ett minne af den korta drömmen födes henne
»Fiskerjenten». — Af dessa elementer, af naturkraften i dess styrka och mjukhet, och af
den af kulturen missbildade, men i botten rena och poetiska svagheten är Petra bildad.
Så växer hon upp i en af dessa små norska hamnar, hvilka, likt kullslagna vrak, kastats
upp på landets vestra kust, endast i beröring med matroser, gatpojkar och med sin mo-
der; snart är hon gatpojkarnes anförare vid alla deras vikingatåg. Hvilken skola för en
skådespelerska! Alldeles densamma, som den, i hvilken så mången af konstens krönta
döttrar irrat fram till det aflägsna mål, som de buro inom sig; — om ej i denna form,
så i andra, hafva visserligen både Jenny Lind och Christina Nilsson haft sina första »Lehr-
jahre» i förhållanden, lika långt aflägsnade från den konstens helgedom, i hvilken de se-
dermera skulle tjena; hufvudsaken. är, att det sceniska snillet, liksom sila Snillen, för att
utvecklas måste omildt kastas ut i och genomgå lifvets stora skola från barndomen, för
att en gång kunna förklara lifvet på »de bräder, hvilka betyda verlden».

Slutligen finner hon en välgörare, som ger henne en uppfostran »öfver hennes stånd»
samt väcker en oändlighet af främmande föreställningar i denna halfvilda själ. När hon slutligen
192

BJÖRNSTJERNE BJÖRNSONS NYASTE ARBETE.

vill försöka att realisera dem, att sticka foten utom det alldagligas krets genom att uppsöka
ett äfventyr hvilket genom en mästerlig ironi just sker derigenom, att hon försöker kasta
sig in i det mest alldagliga af allt, nämligen att, likasom de andra nykomfirmerade flic-
korna, skaffa sig en »kjsereste» — då störtar »äfventyret» sig in på henne med hela oemot-
ståndligheten af hennes vaknande skönhetsåtrå och hon finner för sin fot — tre i stället
för en. Hon förvirras, och innan hon ser sig för, har hon bedragit dem alla tre, för att
finna sanningen — i äfventyret. Den lilla staden kommer i uppror, ty två af dessa be-
dragne äro »bättre folk» och hon måste lemna staden mbd ett bittert minne, ett djupt
' sår, som' tycks aldrig kunna läkas — det är lifvet, som invigt henne i sin smärta, på
det att hop genom att lida i lifvet må blifva i stånd att förklara lidandet i konsten.

Hon skickas i landsflykt till Bergen, och der mottager hon af sitt lifs och konstens
genius det första budet: hon kommer på teatern och får se »Axel och Valborg». Denna
scen på teatern, der naturbarnets förtjusning ger sig luft och åstadkommer »skandal», är
jemte den nästföljande, der hon tror, att hon kan gå rakt upp på scenen, om hvilken
hon ännu ej har något begrepp, och derföre vänder sig till teaterdirektören för att få
anställning att räkna till bokens förträffligaste skildringar. Här har Björnsons personliga
erfarenhet såsom teaterdirektör säkert styrt hans penna; der hvilar öfver denna scen hos
(direktören ett humoristiskt lif och en godmodig satir, som för blicken öppnar oändliga
perspektiver in i den börjande konstnärens första, famlande missförstånd gentimot det
aningsfullt eftersträfvade idealet.

Hon tager efter sin motgång åtev flykten och hamnar i en stilla prestfamilj i Bergens
stift, som vänligt öppnar sin famn för henne. Här upplåtes efterhand hennes syn under
en omsorgsfull ledning för skönhetens verld, men då det visar sig, att hon vill blifva
skådespelerska, öppnar sig ett nytt svalg för hennes fot: presten, hennes välgörare, har
en lätt anstrykning af pietism; han älskar visserligen både skönhet och konst, men skå-
despelarens yrke är honom en fasa. Då inträder en scen, som väl är arbetets höjdpunkt
i fråga om anläggningens djup och den säkerhet, hvarmed handlingen föres fram mot
målet : en skara mörka »läsare» uppsöka presten för att förmå honom att- bortskicka sitt
pianoforte, emedan allt »spel» är »satans verk» : denna skara af dystra gestalter är tecknad
med en kraft och en färgrikedom, som söker sin like. Presten och hans omgifning bevi-
sar dem att de misstaga sig, men presten bevisar också mera än han åsyftat: han bevisar
så, att inkonseqvensen af hans misstänksamhet mot skådespelarens konst blir tydlig för
honom sjelf, och under det att Petra ser sin första och enda älskade, sin barndoms välgö-
rare och lärare söka tröst hos en q vinna, som älskar honom, viger hon sig till en ann^n
brudgum: till skådespelarens konst, och vi lemna henne i det ögonblick ridåen går upp
för »Axel och Valborg», deri hon debuterar.

Vi kunna ej, så som vi önskade, utveckla i detalj de rika skönheter, som här öppna
-sig för vår blick, vi kunna endast på det varmaste uppmana våra läsare, att sjelfve taga
kännedom om ett skaldverk, hvars största beröm det måste vara, att det värdigt ansluter
sig till sina äldre syskon, och i stilens renhet i kompositionens åskådlighet och karakters-
skildringens klarhet i viss mån öfverträffar dem alla. En egenskap är det derimot, deri
i alla fall »Synnöve» står öfver »Fiskerjenten», det är i naturstämningens outsägliga innerlig-
het, i detta märkvärdiga romantiska ljus, som uppenbarar för oss ett rikt samlif mellan
naturen och menniskolifvet, i hvars skildrande skalden väl en och annan gång till och
med förlorar sig. Att denna ej i så hög grad kan framträda i »Fiskerjenten» ligger väl
dels i ämnets egen natur, men dels torde det väl också bero på, att skalden inträdt i ett
nytt skede af sin utveckling, der den klara objektiviteten verkar endast med egna medel
och skapar ett konstverk af rent harmonisk halt, der alla delar sammanverka till en full
organisk enhet.

L. D.

Rättelser och. Tillägg.

^id. 6 rad. (9 nedifr. atår: Kirkcudbrieht, läa: Kirkcudbright.

» 7 i l:sta noten, samt sid 13 rad. 11 nedifr. atår: the Registror, läa: the Registrar.

» 16 i l:sta noten atår: i Paris l’Association-----------i Frankfurr: Der Arbeitsgeber
och la Cooperation, läa: i Paris: l’Association och la Cooperation — —• —
i Frankfurt: Der Arbeitsgeber.
193

Folkskoleinspektionen och dess förhållande till
folket, skolan och kyrkan.

Berättelser om folkskolorna i riket, för åren 1864—1866, afgifne af
tillförordnade folkskoleinspektörer. Stockholm 1867.

P. A. Norstedt & Söner.

En af de bästa institutioner, som på senare tider blifvit införda i •
värt land, är folkskoleinspektionen., Man erinrar sig det motstånd
densamma rönte, särskilt inom preste- och bondestånden, då förslag
derom först väcktes; icke dess mindre hafva sedermera både prester
och bönder funnit skäl till belåtenhet med dess verksamhet. I sjelfva
verket hafva folkskoleinspektÖreme ganska allvarligt tagit ihop med
sitt ansvarsfulla och omfattande arbete; och man märker påtagligen
att de blifvit hänförde af storheten af den sak, hvaråt de haft att'egna
sin uppmärksamhet. Vår officiella litteratur torde hafva få berättelser,
vittnande om lika stort nit och intresse för saken som de här ifråga-
varande. Något desto anmärkningsvärdare som troligen en och annan
af de utsedde inspektöreme förut icke haft mycken anledning att sys-
selsätta sig med eller reflektera öfver folkskolans angelägenheter.

På samma gång vi gifva detta ampla erkännande åt hrr inspek-
törers arbete, hvaraf resultaten föreligga i de vidlyftiga och intres-
santa inspektionsberättelserna, kunna vi ej afhålla oss ifrån att fram-
ställa några, såsom vi tro, grundade anmärkningar mot det sätt hvarpå
folkskoleinspektionen blifvit ordnad i vårt land.

Då fråga om införande af en särskild inspektion öfver folkskolorna
först väcktes, afsågs endast ett helt ringa antal inspektörer för hela
riket, men hvilka skulle odeladt egna sig åt detta arbete samt ome-
delbart stå under ecklesiastikdepartementet, utan något beroende af
eller mera direkt samband med stiftsstyrelserna. Deras uppdrag skulle
egentligen ingenting annat vara än att upplysa, lifva och leda, under
det den egentliga detaljtillsyneä borde blifva en-mera lokal omsorg;
men med afseeride å naturen ^f det antydda uppdraget ansåg man å ena
sidan att ej rätt många kunde i1 fullt mått äga de qvalifikationer, som
måste erfordras för att med all önskvärd framgång fullgöra detsamma,
och å andra sidan att ej hellet något större antal behöfdes/ifall inspek-
töreme finge uteslutande egna sig åt sitt kall såsom sådane — något

13
194	OM FOLKSKOLEINSPEKTIONEN.

som äfven ansågs vara af vigt på det de skulle kunna desto bättre
sätta sig in uti och följa med folkundervisningens utveckling både i
fädemeslandét och ,andra länder samt sålunda mera sannolikt än under
andra förhållanden sjelfve lifvas till en sann kärlek för saken.

När imellertid slutligen inspektionen infördes, blef den ordnad
efter helt andra grunder. Den förknippades noga med stiftstyrelsen, så
att ehuru inspektörerne på sätt och vis mera direkt sortera under
departementet, som utnämner, dem och till hvilket de afgifva treårs-
berättelser, är det likväl konsistorierna som uppsätta förslag till dessa
utnämningar, likasom inspektörerne äfven äro skyldige att till konsi-
storierna ingifva årliga berättelser. Till, inspektörer väljas vanligen
kyrkoherdar och skollärare, undantagsvis andre. Slutligen tyckes man
mer och mer hafva velat genom ökandet af deras antal — ^detta är
nu nära trettio — lägga äfven detaljuppsigten i deras händer.

Detta system laborerar med icke få praktiska svårigheter, och det
förtjenar att läsas hvad en af inspektörerna sjelfva derom säger. Det
är inspektören för Kalmar stift, Dahlström, som vi här citera:

»Under de tre år, denna berättelse afser, har jag visserligen efter bä-
sta förmåga sökt fullgöra hvad mig såsom folkskoleinspektör ålegat, och
detta, såsom jag vågar föreställa mig, ej utan framgång; dock har jag
dervid utah tvifvel lika litet förmått tillfredsställa det allmännas anspråk,
som mig sjelf. Mina inspektionsförrättningar hafva i allmänhet skett allt-
för hastigt och utan att jag haft tillfälle förvissa mig, i hvad mån mina
råd och anvisningar blifvit förstådda och huru de blifvit tillämpade. En-
dast undantagsvis hafva de kunnat ega rùm på den tid, då en skolas till-
stånd säkrast bedömes, mot slutet af en läsetermin. Jag hade således för
dessa förrättningar behöft vida mera tid än jag dertill kunnat egna, oak-
tadt jag helt och hållet egnat mina ferier häråt och städse för dessa för-
rättningar årligen haft någon tids ledighet från min ordinarie tjenst.
Dessutom har jag under dessa år alltjemt varit upptagen af åtskilliga
andra göromål, som jag i egenskap af folkskoleinspektör hvarken kunnat
eller velat undandraga mig. Så har jag, utom uppsättande och expedie-
rande af promemorier till skolråden, på befallning af H. H. biskopen och
domkapitlet afgifvit utlåtanden öfver alla från skoldistrikten inkomna an-
sökningar om statsbidrag för skolväsendets förbättrande eller höjande af
skollärarnes löner o. s. v., afgifvit yttranden med anledning af flera hos
domkapitlet anförda besvär i frågor rörande folkskolväsendet; på domkapitlets
anmodan bevakat folkskolornas rätt i afseenjlè på församlingarnas skyldig-
het att 'anskaffa jordland för läratnes behof och för undervisningen i träd-
plantering och trädgårdsskötsel, i hvilket afseende jag haft att expediera
en mycket betydlig mängd skrifvelser och utlåtanden; till domkapitlet in-
gått med skrifvelser rörande försummelser och olagligt förfarande af skol-
råd; till domkapitlet årligen afgifvit berättelser rörande folkskoleväsendet,
hvilket åliggande föranledt en vidlyftig brefvexling med flera skolråd; dess-
utom flitigt brefvexlat .med skolråd, skollärare.och enskilde i skoldistrik-
ten rörande skolväsendets* anordning, skolhusbyggnader o. s. v. Åtskilliga
till mig remitterade handlingar qvarligga ännu, öfver hvilkä jag långt för
detta bort afgifva utlåtande, om min tid medgifvit det. Detta allt har
OM FOLKSKOLEINSPEKTIONEN.	195

öfvertygat mig derom att, äfven om en folkskoleinspektör endast hade
denna befattning att sköta, han detta oaktadt elïer måhända just då skulle
finna sig innehafva en af de mest trägna tjenstebefattningar i vårt land,
likasom en af de ansvarsfullaste. Sedan landstingen fingo sig uppdraget
att rådslå och besluta jemväl om ärenden, som angå den allmänna under-
visningen, har man sett dem i detta hänseende allmännast vidtaga den
åtgärden att tillsätta folkskoleinspektörer. Detta ådagalägger utan tvifvel,
att öfvertygelsen om folkskoleinspektionens behöflighet och gagn är myc-
ket allmän i vårt land, äfvensom den meningen, att densamma i dess när-
varande skick ingalunda är tillfyllestgörande. Jag anser mig ej ega att
här yttra mig öfver ändamålsenligheten af landstingens nämnda åtgärd;
men då jag enligt ofvannämnda instruktion har att i denna berättelse
yttra mig ej allenast rörande folkskoleväsendets tillstånd, utan ock om
dess liéhof, anhåller jag få uttala den meningen, att den genom lands-
tingens åtgöranden uttryckta allmänna åsigten om den närvarande folk-
skoleinspektionens otillräcklighet är fullt riktig samt att det för folkskole-
väsendets befrämjande ' och utveckling vore särdeles fördelaktigt om, då
embets- eller tjenstemän till inspektörer förordnas, sådana förordnaden, i
likhet med åtskilliga andra, tillika innebure fullständig permission från
deras ordinarie befattningar för den tid förordnandet afsåge, en anordning
som, mot knappt nämnvärda uppoffringar af staten, otvifvelaktigt skulle
leda till det vigtiga mål landstigen genom ofvånnämnda åtgärder sökt
vinna.»

Vi medgifva att i detta fall inspektörs verksamhet synes hafva
varit sträckt utöfver sina egentliga gränser; men äfven andre in-
spektörér klaga1 öfver otillräckligheten af den tid de hafva att egna
åt inspektionsarhetet. Det är hardt nära omöjligt att de kunna
medhinna att besöka hvarje skola en gång om året; de hafva så-
ledes största svårighet att följa med och se till huru deras före-
skrifter vérkställas. Det är alldeles påtagligt att de förhandenva-
rande arbetskrafterna icke förslå för den närmare detaljinspektio-
nen, hvarför man ock hör det yrkandet framställas att inspektionsdi-
strikterna må göras betydligt mindre än de nu äro. Men ju mer insti-
tutionen sålunda växer utåt, dess mer olämpligt blir det att densamma
fortfar såsom en uteslutande statsangelägenhet. Detaljinspektionen bör
blifva en ortangelägenhet; och man återkommer således till den ur-
sprungliga planen att statens inspektörer — hvüka föp detta ändamål
behöfva vara helt få — blott böra' hafva den allmänna ledningen och
uppsigten. Efterhand skall man måhända alldeles kunna undvara sta-
tens biträde äfven i detta afseende.

Men det är en annan‘olägenhet med den nuvarande inspektionen som
visserligen ej blifvit anmärkt i berättelserna, men som likväl i desamma
tydligt framstår och som är af nästan ännu betänkligare beskaffen-
het: det är den alltför	karakteren af denna institution, sådan
den för närvarande är béskaffad. Vi hafva nämnt att inspektionen är
ordnad stiftsvis; att inspektörerne på sätt och vis sortera under konsi-
196	0M FOLKSKOLEINSPEKTIONEN.

storiema; att de sjelfve såsom konsistoriiledamöter, kyrkoherdar o. s. v.
äro i första rummet kyrkans män och ej kunna vara skolans annat
än i det andra; och ingenting är rimligare än att under sådana om-
ständigheter deras uppfattning af hela folkundervisningen kan få en
något ensidig pregel. Vi nödgas säga, oaktadt allt det beröm hvartill
vi föröfrigt funnit oss föranlåtne, att i detta hänseende berättelserna
gifva anledning till några betänkligheter, hvarom vidare härnedanföre.
Nu imellertid till en annan fråga.

Ibland de spörj smål, som ecklesiastikdepartementet framställt till
inspektöremes besvarande är ett angående folkets förhållande till folk-
skolan d. v. s. angående det större eller mindre intresse hvarmed skolan
af folket omfattas. Vi meddela här nedan samtlige hrr inspektörers
totalomdöme i detta afsende, för så yidt något sådant blifvit afgifvet*).

* Upsala stift. (Ehrnström). »folkets förhållande till folkskolan beror
hufvudsakligast äf öfvertygelsen om behofvet af skolan och dess undervis-
ning. Ännn återstår mycket att önska i afseende på denna öfvertygelse,
Det visar sig, att föräldrar gerna sända sina barn i skolan, då de se, att
skolan något uträttat. Der skolorna skötas så — som här och der är
fallet — att föräldrar hafva skäl för hvad de säga: »det är ej värdt att
sända barnen i skolan», må man icke af sådane ord och dem motsvaran-
de handlingar sluta till bristande öfvertygelse om behofvet af folkskolan
och dess undervisning.»------------»Men å andra sidan visar det sig att,
äfven der skolorna skötas väl, mångenstädes om ej allestädes ett ständigt
manande och trugande till skolgång är äf nöden.»

1	(Westin). »Folkets förhållande till skolan kan'i allmänhet uttryckas
med ett ,enda ord: liknöjdhet. Man är väl numera icke afvogt sinnad
emot denna institution, men någon egentlig bevågenhet derför är sällsynt,
så väl hos folket, som hos de mera bildade.»

i

Linköpings stift. (Johansson). »Denna obenägenhet för folkskolan
kan numera, åtminstone inom denna trakt, anses vara i väsentlig mån
bruten. De rikare lottade bland allmogen begynna att ej mer finna den
penning bortkastad, som användes för denna inrättnings bestånd och till-
växt. De njuggare lottade bland denna samhällsklass begynna äfven att
inse fördelen deraf, att en läroanstalt finnes, hvarest äfven deras barn
kunna kostnadsfritt få inhemta allt hvad de för sin framtid behöfva.»

Skara stift, (ßundler). »Ännu torde, åtifiinstone inom det mig an-
förtrodde inspektionsområdet, folkskolan ej kunna anses vara i allmänhet
omfattad med kärlek utaf sjelfva allipogen, fastän antalet af dess verkliga
vänner dagligen växer.» —-----------»Emellertid är det dock temligen sä-

*) Här intages endast undantagsvis något om den ojemna skolgången och bristande
hemläsningen, hvaröfver allmänt klagas.
OM FOLKSKOLEINSPEKTIONEN.	197

kert, att på de flesta orter allmogen ingalunda vill vara utaf med sin
folkskola, utan tvärtom anser den nyttig, när den är försedd med en dug-
lig lärare, fastän man ännu är obenägen att göra andra uppoffringar än
de allranödvändigaste för dess underhåll.»

Westerås stift. (Åkerblom). »Af det redan sagda om de flesta för-
samlingars beredvillighet till uppoffringar för sitt skolverk framgår, att
den gamla opinionen mot folkskolan är nästan öfvérallt öfvervunnen. Vis-
serligen kan Ännu egennyttan, materialismen och ett segt fasthållande vid
det gamla här och der höja sin röst mot angelägna och ändamålsenliga
förbättringar; men de blifva då merendels öfverröstade af upplysningens
mera oegennyttiga och framåtsträfvände målsmän» — — — »Alltefter
också som dugliga, upplysta och framförallt i sann kristlig mening bildade
unge män, som fått sin förnämsta andliga uppfostran i folkskolan, komma
till någon mognare ålder och, framträdande i samfundslifvet, .genom sina
personligheter lefvande intyg visa hvad folkskolan kan verka, i samma
mån är det också säkert, att allt rop mot denna institution skall anses
för vansinne. Och icke skarpsyntare än jag är, tycker jag mig finna, att
mångenstädes folkskolan redan framställt sådana lefvande bevis till sitt
försvar»-----------»Också må här nämnas, att emellan församlingarne här
i orten en icke så liten rivalitet råder, så att, när framgången af något
godt spörjes i den ena, den tanken uppstår inom den andra: »ingalunda
vill jag vara den sämsta». 				»Af min erfarenhet vid inspektionerna
kan jag ( ock tryggt säga, att folkets nitälskan eller liknöjdhet för folksko-
lan till största delen beror på pastors nit derför».'	.	■

Wexiö stift. (Rundbäck). »Med. stöd af det föregående i denna
berättelse kan man tryggt påstå, att folkets förhållande till skolan på sed-
nare åren blifvit mycket bättre, än det var tillförene. Såsom vittnesbörd
härför kunna åberopas de många nya lärare som antagits, den mängd
skolhus som uppförts, de flera sockenbibliothek som inrättats, de plan-
teringsland som anskaffats, och den förbättrade skolgång hvarom nedan-
före skall talas m. m. — Det har dock emellanåt stått hårdt på, innan
detta, åtminstone synbara, deltagande för skolan kunnat framkallas. —<-
Okunnigheten och egennyttan gjorde i början flerestädes ett ihärdigt mob
stånd, innan åtgärder blefvo vidtagna för skolväsendets upphjelpande, hvar-
före stundom tvångsåtgärder måste tillgripas. Detta skedde dock endast
undantagsvis. — Med någon besinningstid, som alltid lemnats folket för
att grunda öfver befogenheten af framställda förslag och påståenden, har
för det mesta dess otvungna bifall erhållits till de äskade förbättringarne.
-— . Och med detsamma man väl tagit det i början bestridda steget, och
gagnet deraf visat sig, har opinionen genast blifvit omstämd till dess för-
del. Detta bevisar bäst sanningen deraf, att en god skola och ett väl
ordnadt undervisningsväsende bäst tillförsäkrar skolan folkets deltagande,
förtroende och tillgifvenhet. Såsom bevis härför skulle kunna anföras,
hurusom just de församlingar, der skolväsendet och undervisningen vid
första inspektionen voro aldrasämst, nu, sedan de dels med godo och dels
med tvång förmåtts att göra ganska dryga uppoffringar för skolväsendets
förbättring, och undervisningen derigenom blifvit god och fruktgifvande,
198	.OM FOLKSKOLEINSPEKTIONEN.

välsigna de vidtagna åtgärderna och visa sig förtjusta öfver den timade
förändringen. Denna märkvärdiga omstämning af opinionen till skolans
fördel just hos dess värsta vedersakare, hvaraf jag på många ställen rönt
bevis, har i sanning varit en ganska värderad godtgörelse för många obe-
hag, som jag haft under mina bemödanden för skolans upphjelpande. '

Tillfredsställelsen med folkets förhållande tilPskolan är dock ännu
icke oblandad. Några församlingar finnas nemligén, hvilka ännu i denna
stund hårdnackadt motsätta sig de förslag till undervisningens upphjel-
pande derinom, som framställts. Man får emellertid låta tiden och för-
nyade föreställningar verka, till dess motståndet förr eller sednare ger
med sig, ehuru det är sorgligt att se flera års klasser af barn genomz ett
sådant uppskof gå miste om den bättre undervisning man åsyftar att be-
reda dem.»

(Dahlstedt). »Enligt skolrådens uppgift omfattas skolan med fullt för-
troende i 16 skoldistrikt. I de öfriga klagäs mer eller mindre öfver lik-
giltighet för densamma å föräldrarnes sida. I några församlingar säges
det, att folket ännu anser skolan som en »börda och snarare för en straff-
anstalt än en uppfostringsanstalt». Orsaken härtill är dels oförmåga hos
folket att inse behofvet af vidare undervisning än den, som kan lemnas
i småskolan, dels också mindre skicklighet hos skollärarne, hvilka icke
förmå att skaffa skolan något anseende. Förtroendet ökas emellertid år
efter annat, i samma mån skolan kommer att skötas af skicklige och niti-
ske lärare och föräldrarne sålunda finna, att barnen i skolan lära någon-
ting, och framför allt sedan folkskolan hunnit att uppfostra ett slägte,
som genom densamma, kommit i åtnjutande af en bättre undervisning,
skall förtroendet vinna stadga.»

(Nennes). »De uppgifter jag erhållit, och den erfarenhet jag samlat,
gifva vid handen, att folkskolan omfattas med ett stigande förtroende å
folkets sida. Väl tror jag, att ännu en eller annan församling finnes, der
man, om man finge råda sig sjelf, skulle kasta skolan öfver bord för det
besvär och de omkostnader den medför. Men folket börjar inse, att sko-
lan är nödvändig, ja, jag har ofta från folkets läppar fått höra; att den
är en välgerning. Det är nu gemenligen endast en eller annan framstå-
ende odalman som, sjelf utan skolundervisning i ungdomen, efter att på
egen hand hafva' lyckats förvärfva sig de insigter, som erfordras för att
sköta kommunala angelägenheter, talar föraktligt om skolan, den han an-
ser för onödig. »Jag har/ blifvit hvad jag är utan skola», är en tanke,
som understundom temligen tydligt framskymtar bakom de mer eller min-
dre försigtigt lagda orden. Så är det ock naturligt, att de, som sjelfva
inga barn hafva, skola försöka inlägga sitt votum mot omkostnader och
utgifter, af hvilka de icke sjelfva se sig kunna hafva någon direkt nytta.»

Lunds stift. (Qviding). »Ibland alla folkklasser tyckes ett stört för-
troende till folkskolan vara rådande. Redan den ifver, hvarmed nya skolor
alltjemnt upprättas, .utvisar folkets gynnsamma sinnesstämning i detta hän-
seende, och hurusom föräldrar anse skolan vara i stånd att bättre under-
visa barnen än de sjelfva. Att få en skola på nära afstånd för att på
OM FOLKSKOLEINSPEKTIONEN.	199'

lättaste sätt kunna deraf begagna sig är snart i hvarje hem en hufvud-
angelägenhet. Skulle missnöje uttalas öfver en skola gäller detta allt fort-
farande blott den undervisning; som der för tillfället meddelas, icke sko-
lan såsom sådan. Äfven de föräldrar, som dertill skulle ega tillfälle,
vilja ej sjelfva åtaga sig sina barns undervisning, och de, som i hvarje
hänseende dertill sakna förmåga; önska dock att deras barn måtte'få någon
undervisning, och att skolan skall meddela denna. Benägenheten attlemna
barnen till skolundervisning är derföre mycket allmän, och med hvarje år
blir det allt sällsyntare att finna barn, hvilka i sina hem af föräldrarne
erhållit sin hela' bildning. Det är derföre hvarken öfver tredska eller bri-
stande förtroende för skolan från föräldrars sida, som man här kan föra
klagan.

(/Schönbeck). »Öfverallt der god tillsyn och vård under någon tid
varit egnad åt skplorna, och undervisningen i dessa meddelats af dugliga,
nitiska och för sitt kall lifvade lärare, har jag funnit att folket yisat in-
tresse för skolväsendet och detsammas utveckling och befrämjande, äfven
i det hänseendet, att föräldrarne vårdat sig om barnens hemläsning, och
på allt sätt sökt göra det möjligt för dem att utan andra afbrott än de
alldeles oundgängliga, begagna undervisningen. Deremot har folket befun-
nits liknöjdt för skolan och’till och med» utbrutit i klagan.öfver de onyt-
tiga utgifterna -till denna, der oskicklige lärare, lemnade utan uppsigt,
bibehållit undervisningen på samma låga punkt, som den intagit redan
förr än folkskolestadgan utfärdades. Det är lätt förklarligt, att folket icke
med någon beredvillighet eller ens under stillatigande finner sig vid att
erlägga till skolan de årligen ökade utgifterna, då de icke erfara att deras
barn i folkskolan inhemta mera, eller undervisas i andra ämnen, än de
som föredrogos i de gamla byskolorna, der 50 rdr i penningelön och några
få tunnor säd utgjorde lärarens högsta aflöning.»------------»Föröfrigt kan
det med allmängiltighet påstås, att intresset hos folket för skolan icke
förefinnes till, det omfång och den innerlighet, som det ofta förutsättes,
särdeles af dem, hvilka på presterskapet vilja kasta skulden för alla de
brister, som ännu förekomma i skolväsendets organisation.

Göteborgs stift. (Psilav^der). »Det är bekant, att vår allmoge, som
ogefna öfvergifver gamla vanor och åsigter, i det längsta fasthållit vid
följande principer: »De sjelfva så väl som deras fäder hafva dragit sig
fram ùtan synnerliga kunskaper, deras barn böra derföre kunna göra det-
samma; de behöfva ej lära annat än -sin kristendom», d. v. s. Lindblom-
ska förklaringens utanläsning, som de hedra med detta namn ; och ännu
får man någon gång höra dessa åsigter uttalas. Men utom det, att mån-
gen rättänkande familjefader af egen erfarenhet kommit till kännedom om
nyttan af kunskaper och derföre blifvit angelägen att förskaffa sådana åt
sina barn, har den stora uppmärksamhet, staten egnar skolväsendet, och,
som jag tror, särskildt skolinspektionerna mer och mer förjagat denna
obenägenhet, och det är nu hufvudsakligast i aflägsna församlingar, hvil-
kas befolkning sällan kommer i beröring med andra, som den yttrar sig.
På vissa orter har dock fattigdomen, som förebäres nästan öfver allt, och
200	OM FOLKSKOLEINSPEKTIONEN.

den betryckta penningställning,, hvari landtmännen de sista åren mången-
städes råkat, verkligen varit skolans verksamhet till svårt hinder.»

{Åberg}. »Folket börjar alltmer inse skolans vigt och betydelse för
det allmänna lifvet och sällan mötes man nu med det förut ofta fällda
yttrandet, att skolan ej behöfves för det yngre slägtet, då nuvarande äldre
personer i sin barndom hjelpt sig den förutan. En god skola vinner all-
tid förtroende i längden och barnen besöka den så flitigt, som omständig-
heterna medgifva. Då" dagböckerna • utvisa, att en lärare haft fåx barn i
skolan, är läraren lika mycket skuld dertill som föräldrarne. Skolans be-
skaflenhet verkar mera till en jemnare skolgång än skolrådens tillsägelser.
Jemte det föräldrarne villigare sända barnen i skolan och dervid ej mera
afse deras begagnande till hemarbete, göra de äfven penningeuppoffringar
för skolans bestånd lättare nu än förr, och sällan har man på sednare
tider hört klagan öfver de löneförhöjningar, som skollärare fått sig till-
erkända.» »	,

(Leidesdorff). »Att beklaga är den stora liknöjdhet, som hos ganska
många föräldrar råder med afseende på skolan och undervisningen, och
hvilken visar sig i deras försumlighet såväl att hålla barnen till ordentlig
skolgång som att vårda deras hemläsning, öfver hvilket sednare förhållande
lärarne allmänt fört klagan. Mångenstädes är dock fattigdom den egent-
liga orsaken till såväl det ena som det andra, i det föräldrarne behöfva
använda sina barn till hjelp i hemmet, eller skicka ut dem att förtjena
sitt uppehälle på egen hand. Sålunda är det, isynnerhet i norra delen af
länet, brukligt, att fattiga barn under' sommaren och en del af hösten
söka sin utkomst genom att taga tjenst såsom vallhjon, under hvilken tid
de merendels äro i saknad af all undervisning, enär husbonden sällan eller
aldrig fullgör sin skyldighet i afseende på dessa barn. Men äfven hos den
bättre lottade delen af allmogen råder i allmänhet ännu ganska mycken
liknöjdhet med afseende på barnens skolgång och skolans undervisning öfver-
hufvud, i de flesta fall beroende derpå, att folket ännu icke lärt sig inse
och uppskatta vigten och värdet af en mera ordnad och utvecklad folk-
Xindervisning. Det skulle derföre utan tvifvel kraftigt bidraga till folk-
skolans framgång, om bland allmogen komme att spridas skrifter, som på
ett enkelt och klart sätt utvecklade folkundervisningens betydelse och för-
delar. Oanmärkt bör dock icke lemnas, att ett vaknande intresse för folk-
skolan och dess angelägenheter här och der tyckes börja visa sig äfven
hos allmogen.»

Carlstads stift. {Anderson). »Beträffande folkets förhållande till
skolan i allmänhet kan med allt skäl sägas, att skolan af lärjungarnes
' föräldrar omfattas med förtroende, hvilket stiger i samma mån söm sko-
lans tillstånd förbättras.	✓

Der behöfliga förbättringar oaktadt fleres förenade bemödanden icke
kunnat tillvägabringas, torde sådant härleda sig icke så mycket af brist
på förtroeende för skolan, som fastmera af förment brist på tillgångar eller
af den vanliga föreställningen, att behofvet icke är så stort och följaktligen
förbättringarne icke så angelägna, som folkskoleinspektören föregifver. Dock
OM FOLKSKOLEINSPEKTIONEN/	'	201

vill det stundom synas som skude en och annan, der man kunde vänta
annat, vara mindre vänligt stämd mot folkskolan i dess nuvarande skick.
För den ene anses deri vara för mycket verldslig, för den andre för mycket
andlig. Det förra är i synnerhet fallet bland allmogen; det sednare bland
dem som hemta sina åsigter från de håll, der det ligger vår folkskola
till last, att hon hvilar på kyrklig grund och x att »religionsundervisningen»
skall vara hennes »vigtigaste kunskapsämne.»

Hernösands stift. (Wagenius). »Skolrådens intyg i detta hänseende
äro hvarandra temligeh lika och uttrycka hufvudsakligen, att ingen fiend-
skap råder emot skola och undervisning, men deremot icke så ringa lik-
nöjdhet och försumlighet. Härmed synes ock det verkliga förhållandet
vara träffadt. Olikheter förekomma visserligen, så att tröghet och försum-
lighet äro något större på det ena stället än det andra, men detta har
ofta sin grund endast i vissa yttre och mera tillfälliga omständigheter.
Hvad folket i sin helhet beträffar, så hänger det ännu icke så litet fast
vid den gamla fördomen, att det vetande, hvarmed fäderne kunnat taga
sig fram, äfven skall vara tillräckligt föl’ barn och efterkommande. Denna
fördom börjar visserligen mer och mer rubbas, i samma mån som man af
flera påtagliga och likasom tvingande omständigheter lär sig inse nyttan
och nödvändigheten af åtminstone vissa kunskaper och färdigheter, hvar-
före ock vigten af deras inhemtande i allmänhet erkännes; men härifrån
■ och till ett kraftigare sträfvande för uppnående af detta mål är ännu ett -
stort steg, som mångenstädes återstår att taga. Vackra undantag gifvas
.väl, hvilka ådagalägga ett varmt nit för det uppväxande slägtets daning
till upplysta och goda medborgare ; men få äro de i förhållande till det
stora hela.»

( Widen). »Den i och för sig stora och lofvande folkskoléinrättningen
kan således icke ännu på långt när sägas vara omfattad af folket med det
intresse, som erforderligt vore för hennes fulla lif.»

(Englund). »Sympatierna för skolan hafva hos folket ända till de
sednare åren varit i allmänhet helt ringa. Dels kunde man icke från
början inse gagnet af denna för .folkets religiösa och intellektuela utveck-
ling vigtiga institution, dels var man missnöjd öfver de ekonomiska upp-
offringar, som densamma påkallade. Men förhållandet har nu i någcn mån
förändrat sig, ehuru ännu mycket återstår att önska. Man har lärt sig
bättre inse folkskolans gagn, och barnens framsteg i ämnen, som ej för-
äldrarne inhemtat, hafva börjat väcka intresse för skolundervisningen, äfven
då den sträckt sig utom de till'kristendomen hörande läroämnena, inom
hvilka man från början ville inskränka all lärareverksamhet i folkskolan.
Denna afyoghet mot de verldsliga undervisningsämnena finnes väl ännu i
åtskilliga församlingar, men dessa utgöra dock icke flertalet, och de bättre
och sundare åsigterna hafva hvarje år blifvit mera erkända.»

Wisby stift. (Gustafson)'. »Men i allmänhet kan med skäl sägas,
att ett rent och varmt intresse för barnens bildning i skolan betydligt
2Ö2	'	'OM FOLKSKOLEINSPEKTIONEN.

tillvuxit på de sednare åren, hvilket isynnerhet visat sig, der skicklige
och humane lärare finnas och skolråden någorlunda uppfyllt sin skyldig-
het. Skolbarnens antal har ock alltjemt tillvuxit, hvilket förhållande är
den bästa gradmätaren härpå.»	x

Det ar klart att omdömen af denna beskaffenhet icke kunna vara
annat än i viss mån sväfvande; men öfverensstämmelsen mellan dem
torde dock berättiga till det generela omdöme, att folket verkligen mer
och mer lärt att inse skolans betydelse och att älska densamma; om
än mycket i det fallet återstår att önska. Hvad som särskilt förtjenar
att betonas är den anmärkning som af en del inspektörer blifvit gjord,
att der skolan är god, der har ock i allmänhet folket kärlek för sko-
lan. Detta är för öfrigt en allmän erfarenhet, och det är således uti
skolans egen godhet som den bästa uppmuntran till allmän och ordent-
lig skojgång ligger. Man brukar säga, att sådan läraren är, sådan är
skolan; men man kan tillägga, att sådan skolan är, sådan är, i det
afseende hvarom här är fråga, allmänheten. Häruti ligger både den
bästa förhoppning om folkskolans framtid och tillika den starkaste
maning till förbättringar i undervisningen.

Öfverhufvnd utfalla inspektörernas omdömen fördelaktigare rörande
stämningen hos folket i allmänhet, än rörande 'det visade intresset hos
skolråden. Dessa senare hafva. i de allra flesta fall erhållit vitsord,
som äro allt annat än smickrande. Vi anse oss skyldige att med tem-
lig utförlighet anföra dessa omdömen, och det från alla stift och alla
inspektörer, så vidt de meddelat några omdömen i detta afseende.
Vi skola sedermera tillåta oss att dervid göra några anmärkningar.

Upsala stift. (Ehrnström). »Denna tillsyn utöfvas, enligt de svar
som vid inspektionsbesöken gifvits på härom framställda frågor, i allmän-
het af presterskapet allena. —------Uppgifvet är, att under terminerna
skolorna besökas mer och mindre ofta af ordföranderne i skolråden eller
af någon annan bland presterskapet, men sällan och på några ställen icke
af öfriga skolrådsledamöter. I några skolor ske besöken turvis och anteck-
nas. För alla skolor, undantagandes en som är belägen f mil från pastor,
har uppgifvits, att pastor eller någon annan af presterskapet är närvarande
vid slutexamina. (Under 1865 hindrade sjuklighet sådan närvaro i 3 sko-
lor; eljest intet undantag). Äfven skolrådens ledamöter pläga i allmän-
het, flere eller färre, vara vid dessa examina närvarande.

Då skolrådens, ledamöter så föga besöka skolorna, är ock klart, att
deras tillsyn öfver och medverkan till jemn skolgång är ingen eller ringa;
och skolaå saknar sålunda från dem det understöd, som de kunna lemna.
Nämnda tillsyn och medverkan kan också svårligen åstadkommas, der sko-
rådens ledamöter ej hafva hvar sitt lilla område att öfvervaka och tillse:
ingen af dem anser sig i annat fall mer än den andra skyldig att besöka
den försumliges hem, och pastor och skollärare hafva för biträde till af-
hjelpande af hvarje särskild försummelse icke någon bestämd person att
OM FOLKSKOLEINSPEKTIONEN.	203

hälla sig till. ‘Af tabellen synes, att 33 församlingar icke äro så mellan
skolrådens ledamöter fördelade.»

{Westin). »Tillsynen utöfvas, nu såsom förut, nästan uteslutande af pre-
sterskapet. Med undantag af städerna Norrtelge och Öregrund deltaga,
i de öfriga distrikteù, de valda skolrådsledamöterna föga eller intet häruti.
Enligt de meddelade skriftliga upplysningarna äro skolrådets ledamöter
närvarande vid skolans öppnande och vid examina i 6 skoldistrikt, endast
vid examina i 46, sällan vid examina i 10 (»vanligen någon», »då tiden
det medgifver») och aldrig i två.. Från de öfriga är ingen uppgift härom
lemnad. Vid inspektionerna har efterfrågats huruvida skolrådets leda-
möter, jemlikt kon^l. cirkuläret den 22 April 1864 »genom besök i sko-
lan under terminerna föra noggraûn tillsyn deröfver att barnen fullgöra
sina skyldigheter, äfvensom att öfver förekomna försummelser fullständig
och noggrann anteckning införes i skolans matrikel». Af de härå gifna
svaren vill synas som om dessa skolrådets besök iakttoges i 23 skoldistrikt, t
i 14 »någon gång», i 3 »högst sällan» och i 41 »aldrig», med det van-
liga tillägget: »utom presterskapet».

(Dahlström). »Vid skolornas öppnande och läsningens afslutande
plägar en och annan af skolrådets ledamöter jemte ordföranden vara till-
städes, men under pågående termin äro skolrådets ledamöter blott tillfäl-
ligtvis och alltför sällan 'på besök i skolorna. Skolrådet i Jättendal be-
känner sjelf härom följande, som i hufvudsaken torde gälla på flera stäl-
len. »Uti församlingen (Jättendal) är ingen af presterskapet boende,
hvarföre deras (pastors och komministers) besök i skolan varit sällsynta,
utom vid dess öppnande och examina, då någon af dem alltid varit till-
städes. Under terminen deremellan har Ock pastor någon gång infunnit
sig. Af skolrådets ledamöter försummas skolbesöken än mer; ty det hörer
till de sällsyntaste undantagen, att någon af dem, utan ordförandens sär-
skilda kallelse och påminnelse, är närvarande vid terminernas början och slut.

Linköpings stift. (Månsson!. »Tillsynen utöfvas förnämligast under
besök dels i skolorna och dels i hemmen. För att vinna nödig ordning
och reda i de förra af dessa besök, har jag tillstyrkt, att en särskild skol-
rådsledamot hvarje vecka eller längre tid ansvarar för besöken i skolan.
För att vinna samma ordning och reda i de sédnare, har jag vidtagit föl-
jande anordning. Skoldistriktet indelas i skolrotar. För besöken i hvar
och en rote ansvarar en skolrådsledamot en bestämd tid. För tillsynen
öfver det hela ansvarar pastor.

Hade denna anordning, hvilken öfverallt blifvit gillad, äfven öfver-
allt blifvit iakttagen, så skulle sannolikt både lärare och lärjungar deraf
funnit sig väl. Lärarne skulle funnit ett stöd och en uppmuntran i dessa
besök i skolorna. Den öfverallt med så mycket skäl öfverklagade ojemn-
heten i skolgången skulle till en god del blifvit afhulpen genom dessa
besök i hemmen. Bevis derpå ligga i öppen dag på de ställen, hvarest
denna anordning blifvit iakttagen. Men beklagligen äro dessa ställen ännu
jemförelsevis få. Detta må icke så förstås, som äro icke de, hvilka utses
till detta maktpåliggande värf, öfverallt aktade och aktningsvärde män.
204	OM FOLKSKOLEINSPEKTIONEN.

Men enhvar har i vår uppjagade tid tillräckligt att sköta för sig sjelf;
och detta måste gå framför allt. -På detta sätt öfverlemnas vården af
skolan ofta nästan-uteslutande åt pastor. Men klart är att denne, äfven
med bästa yilje, icke ensam kan medhinna allt. För öfrigt förstås af sig
sjelf, hvad redan blifvit antydt, att äfven i detta fall finnes flera och
utmärkta > undantag.»

{Lidberg). »Styrelsen och uppsigten öfver skolorna utöfvas allestädes
af skolrådet. Der enskilda folkskolor äro inrättade, tyckes dock icke all-
> tid distriktets skolråd anse' såsom sin pligt att utöfva tillsyn, men dess
ordförande håller vanligen äfven i dessa skolor slutförhör. För öfrigt herr-
skar inom skolråden alltför mycket den moiiarkiska principen, i det nästan
all både makten och omsorgen ligger i ordförandens hand. Det säges icke
sällan offentligen, att folkskolornas ringa framgång beror af presterskapets
liknöjdhet eller ovilja för folkundervisningen, och man hoppas på bättre
resultat genom att förlägga skolornas styrelse i andra händer. Besynner-
ligt, att den som besökt 75 skoldistrikt, icke på något enda ställe funnit
\ bekräftelse på dessa åsigter, men deremot ofta hört pastor beskrifva, huru
han i många år kämpat med församlingen för att lyfta skolan ur dess
svaghets tillstånd, huru föräldrar öfverhopat honom med otidighet derföre,
att han ville nödga dem skicka sina barn till skolan, der de blott få »läsa
romaner», huru han icke kunnat förmå skolrådets ledamöter att inställa
, sig ens vid de högtidliga slutförhören och än mindre att biträda honom
för att införa en ordentlig skolgång och mera dylikt. —-------------Det måste
. alltså erkännas, att försök hafva skett att försätta hela skolrådet i verk-
samhet till skolans fromma. Och' äfvenså är det visst, att der ett sannt
nit för skolan röjer sig hos någon eller några af skolrådets medlemmar
. jemte ordföranden, inverkar detta mycket lifvande och välgörande. Men
jag måste vidhålla, att detta är ganska sällsynt, att inom de flesta skol-
distrikt lemnas ordföranden ensam att arbeta för ordningens införande
och vidmakthållande, hvaremot de öfrige endast inställa sig vid utlysta
sammanträden och de årliga slutexamina, ja så väl af skriftliga som munt-
liga upplysningar inhemtas, att på några ställen ledamöterne icke ens
. anse närvaro vid de offentliga förhören tillhöra sina åligganden. Emeller-
tid torde detta mindre gynsamma förhållande vara på god väg till ett
bättre. Det lärer väl i många församlingar ej finnas annan utväg, än att
ordföranden söker utbilda sitt skolråd på samma gång han söker uppe-
hålla, folkskolan. Är han sjelf lifvad af sannt nit, så väcker han så små-
niûgom det slumrande intresset hos de öfrige ledamöterne, och om hån
vänjer dem att alltid deltaga i skolans angelägenheter, så vänja de sig
att anse sig pligtige deråt egna uppmärksamhet.»

(Augustinsson). »Hvad skolrådet har att uträtta säger folkskolestadgan,
kommenterad af nitet för sann och bestående uppfostran. Att skolråd
finnas, de der värdigt uppfylla sin bestämmelse, har jag glädjen att er-
känna... Jag kan deremot icke erkänna, att uppfattningen af svenska folk-
skolans sak blifvit inom det område, jag tillhör, så fattad, att man mån-
genstädes träffar arbetande och vakande skolråd. I stad som land har jag
träffat medlemmar af skolrådet, hvilkä ännu icke ega 'tillräcklig upplys-
ning om och nit för skolans sak, att de kunna sägas försvara sin intagna
OM FOLKSKOLEINSPEKTIONEN.

205

plats inom. skolrådet. Pastor är, sanningen att säga, ofta, om icke alltid,
den som får bära omtanken och bestyret för skolan. Är nu pastor i
ordets djupaste mening oförhindrad att se och styra, går saken äfven un-
der enväldet framåt; men hinder möta och det borde väl -då framför allt
vara af vigt, att skolrådet bland sig upptoge män, som i ordets rätta
mening äro skolans vänner, försvarare och ledare. Sådant är ofta svårt
inom landtdistrikt. der vanligen hvar och en har sitt att sköta utom sko-
lan och derföre räknar såsom en modern pålaga att få verksamhetsområ-
det förlagdt inom skolan. Skulle man således döma af sättet huru och
nitet hvarmed blott de i skolstadgan skolrådet ålagda förbindelser fyllas,
ehvad de afse besök i skolan under termin eller vid examina, vården om
anbefallda förhör (8 § 3, 9 § 2), vaksamheten öfver skolans jemna gång,
lärares ordentlighet, nit och skicklighet m. m., så djerfves jag förklara,
att skolan mångenstädes saknar uppsigt.»

Skara stift. {Klefbeclc). »Ännu mindre skulle ' klagomålen blifvar
om skolråden, i hvad på dem ankommer, noggrannt öfvervakade barnens
skolgång och skolans jemna verksamhet. Men att så icke sker, nödgas
jag med ledsnad uttala. På icke många ställen göra skolrådens medlem-
mar besök i skolan vid andra tillfällen, än då de offentliga examina hål
las, på ganska få i försumlige och liknöjde föräldrars hem, för att vänligt
men allvarligt förehålla dem deras pligt att icke vårdslösa de uppväxande
små genom att låta, tiden för kunskapers inhemtande gå dem ur händerna.
Man väntar allt af presten och den aflönade läraren, och desse göra äfven
— åtminstone äro undantagen icke många — hvad i deras förmåga fetår,
men kunna icke räcka till öfver allt. Förhållandet gestaltar sig dock
äfven i detta hänseende märkbart till det bättre, om ock ännu mycket
återstår att önska. Jag har träffat skolråd, som behjertande sitt kall icke
skytt mödan att nitiskt understödja folkskolan i hennes verksamhet att
underlätta lolkets gång till kunskap och sedlig utveckling.»

(Sundler). »Hvad nu ledamöterne i skolrådet beträffar, så utgöras
desse i de flesta skoldistrikt nästan uteslutande af bönder, hvilka sällan
ega mera insigt än sina hufvudmän; ty ännu går det på ganska många
ställen, tyvärr, så till vid val vid de kommunala befattningarna, att de
personer utses, som icke förut haft någon sådan eller åtminstone länge
varit ledige derifrån, och således nästan utan allt åfseende på den per-
sonliga dugligheten. Visserligen börjar förhållandet förbättras; men i all-
mänhet kan ännu icke på länge en verksam tillsyn öfver folkskolorna
väntas af skolrådets ledamöter, och de hedrande undantag, som förekomma/
äro ännu alltför få, för att kunna inverka på omdömet öfver det allmänna
förhållandet. Inom några distrikt har man öfverenskommit, att skolrådets
ledamöter skola turvis besöka skolan hvar sin vecka och derom hvarje
gång göra anteckning antingen i dagboken eller i en särskild för ända-
målet bestämd liggare; och har en sådan öfverenskommelse ingalunda visat
sig förkastlig, der den med allvar blifvit utförd. Men fara värdt är med
den saken som med så många andra, att den går till en tid, men faller
snart nog i glömska. Åtminstone från ett distrikt har dylik erfarenhet
blifvit gjord i åfseende på nämnda sätt att tillse skolan. Åtérstår nu
skolrådets ordförande, hvars tillsyn är betydligt verksammare än ledamö-
206	*	OM FOLKSKOLEINSPEKTIONEN. '

ternes, emedan han oftast ensam bland dem eger förmåga att bedöma
undervisningens verkliga beskaffenhet. — — — Emellertid må härmed
vara huru som helst, visst är, att hvarken skolrådets ledamöter eller dess
ordförande i allmänhet kunna hvar för sig eller tillsammans åstadkomma
en tillräcklig tillsyn öfver folkskoleväsendet.»

Strengnäs stift. {Schotte). »Man har i vår tid mycket skrifvit om
det usla sätt, på hvilket presterskapet förmenats vårda folkskolan, och att det
skulle mäktigt bidraga till folkskolans höjande, om hela folkundervisningen
undandroges. presternas omsorg och vård. Man har ock inför offentlig-
heten framlagt fakta, som ansetts bevisa sanningen af dessa påståenden.
Äfven jag skulle kunna framdraga sådana fakta; ty under handläggningen
af folkskolans angelägenheter har äfven jag haft den sorgen att göra be-
kantskap med prester, Som icke allenast icke intressera sig för folkskolan,
utan tvärtom motarbeta densamma och anse, dess verksamhet mera skad-
lig än gagnelig. Men jag måste i alla fall bestrida påståendets rigtighet;
ty icke får man från några enstaka fall sluta till en allmän regel. Man
må äfven erkänna, att hos en 'deh prester en viss likgiltighet för folkskolan
kunnat spåras, eller kanske rättare att hos dem icke nog kraft funnits,
för att besegra det motstånd och den liknöjdhet, som ännu i så hög grad
finnas hos både allmogen och herremännen. Det stora flertalet bland pre-
sterne, åtminstone bland kyrkoherdarne, har jag dock funnit allvarligt och
troget arbeta för folkundervisningens höjande. Jag är ock fullkomligt
öfvertygad, att utan ett redligt understöd från presterskapets sida hade
folkskoleinspektionen icke på långt när lyckats åstadkomma de glädjande
förbättringar, som i alla fall ifrån de flesta håll i mer eller mindre mån
förspörjas. — — — Hvad åter skolrådens öfrige ledamöter beträffar, så
har jag endast hos ett mindre antal funnit något lifligare intresse för
folkskoleväsendet. Den stora mängden synes vara temligen likgiltig för
denna verksamhet. Högst få, oftast ingen, af de verldslige ledamöterne
äro närvarande vid det allmänna förhöret vid terminernas början, då skol-
gången för Terminen skall ordnas. Vid slutexamina är' det deremot mera
vanligt, att en eller flere af ledamöterna äro närvarande. Vid inspektio-
ner, som varit på förhand tillkännagifna, pläga ock vanligen några leda-
möter af skolrådet vara tillstädes. Några , ordnade besök i skolornu under
läseterminerna omtalas endast från 14 skoldistrikt. Förslaget, att skol-
rådets samtlige ledamöter skulle sig emellan fördela skoldistriktet i smärre
rotar, för att inom dessa biträda med tillsynen öfver skolgången, har der-
före på åtskilliga ställen blifvit rent af förkastadt; på andra åter har en
sådan fördelning verkligen blifvit gjord, men endast på mycket få ställen
synes man något allvarsammare lagt hand vid saken.»

{Éogren). »Tillsynen öfver folkskolorna inom församlingarna är i all-
mänhet mycket lam, dock med några berömliga undantag här och der.
Skolrådet har i de flesta församlingar helt och hållet öfverlåtit tillsynen
åt presterskapet, söm mångenstädes ensamt under terminernas lopp besöker
skolorna och flerestädes tyckas äfven dessa besök ej heller vara så talrika.
På några ställen hafva åtminstone skollärarne för mig klagat öfver den
ensamhet, hvari de blifvit lemnade, såväl af presterskapet som isynnerhet
af skolrådets öfrige ledamöter. Så t. ex. yttras om/ desse sednare från
OM FOLKSKOLEINSPEKTIONEN.	207

♦	■	.	,
en församling i »under terminerna är ej exempel på att någon skolråds-
ledamot besöker skolan och ingen öfverenskommelse är gjord om regel-
bundna skolbesök», och från ett annat håll säges: »skolstyrelsens ledamö-
ter pläga aldrig vara närvarande vid skolornas öppnande, aldrig besöka
dem under deras fortgång och sällan infinna sig vid exaniina».	—
Jag har till följd häraf påyrkat, att skolrådets ledamöter skola vid termi-
nernas början upprätta' en; turlista,, enligt hvilken någon skolrådsledamot
är skyldig att inom bestämd tid, minst en gång hvarje vecka, besöka sko-
lan ; derstädes efterse och efterhöra, om något är att anmärka så i ett
som annat hänseende, samt i sådant fall söka att, så vidt möjligt är,
åstadkomma' rättelse. I skolan bör finnas en bok, i hvilken besöket an-
tecknas. Denna uppoffring är ej stor, men större är den verkan, den
kan åstadkomma. Jag har nemligen funnit att der skolrådsledamöterne
regelbundet besökt skolan, uppstått snygghet och ordning samt en jemnare
skolgång, oberäknadt det inflytande denna tillsyn bör hafva på en mindre
nitisk lärare. I Örebro, der sådana anteckningar i några år blifvit gjorda,
har vid öfverräkning för år 1866 befunnits, att blott i goss-skolan 94
besök af skolrådsledamöter blifvit i anteckningsboken inskrifna.»

Westerås stift. (Robson). »Ordföranden i skolrådét är oftast den
ende, som tillser skolorna, hvilka nästan aldrig, utom vid examina och
terminernas öppnande, besökas af skolrådets ledamöter. Orsaken härtill
är den, att skolrådets ledamöter, hvilka i allmänhet hafva egna bestyr
af mångahanda slag, anse det vigast att kasta denna möda på ord-
föranden ensam, hvilken ock af dem anses för den mest kompetente
person att leda skolans angelägenheter. Så är väl också oftast för
hållandet, men det skulle lända skolan till båtnad, att försumliga barn
höllos till skolgång, och läraren skulle det lända, till hugnad, om äfven
det öfriga skolrådet visade sig lifvadt af intresse för folkupplysningen, ty
läraren behöfver icke allenast kontroll, utan ock uppmuntran. För att
förmå skolrådet till flitigare besök bör i församlingar å slättlandet med
en skola en turlista uppgöras, enligt hvilken bestämmes, hvilken skolråds-
ledamot skall för hvarje vecka besöka skolan.»

(Åkerblom). ' »Erfarenheten har j ovederläggligen besannat detta, att
der en för folkets andliga förkofran nitisk pastor verkat någon lägre tid,
der har det gått enligt Jesu liknelse om surdegen: hans nit har elektri-
serat skolrådets öfriga medlemmar, och dessa åter det öfriga folket hvar
i sin krets, så att det blifvit en allmän opinion för och icke emot folk-
skolan; och der har hon också gått framåt inom ganska kort tid, då hon
deremot under motsatta förhållanden stått stilla, om icke gått tillbaka.
I erfarenheten och öfvertygelsen härom har det under min inspektionstid
legat mig allramest om hjertat att söka i min ringa förmåga upplifva
detta nit hos vederbörande och derföre erinra dem om deras i kongl. skol-
stadgan ålagda pligt att tillse, att undervisningen samvetsgrannt besörjes
och flitigt begagnas. Emedan just denna sistnämnda tillsyn varit mest för-
summad och man allmännt erkänner, att den ojemna skolgången utgjort
största hindret för folkundervisningen, så har jag ifrigt yrkat på en nog-
grann kontroll häröfver medelst ordentliga anteckningar Öfver hvarje skol-
pligtigt barn samt flitiga besök i skolorna af skolrådets ordförande och
öfrige ledamöter för att upptäcka och afhjelpa försummelserna. Då jag
208	OM FOLKSKOLEINSPEKTIONEN.

derföre redan från början af min inspektionstid yrkade de sednares biträde
häri, hvilket förnämligast i de större församlingarna är alldeles nödvän-
digt, emottogs mitt påstående med förundran, och jag hörde af en del
skolrådsledamöter det yttrandet: »hade vi känt vår pligt härutinnan förut,
, så nog skulle vi bjudit till att uppfylla den».

Wexiö stift. (Rundbäck) »Det är ock med särdeles tillfredsställelse
jag kan intyga, att särskildt presterskapet visat sig mycket nitiskt i att
vara närvarande vid de tillfällen, då skolan satts och upplösts å hvarje
station. — En stor del af presterskapet har ock dessemellan, såsom an-
teckningarne i journalen visa, besökt skolorna en och annan gång. Vid
ett par tillfällen, då jag utan anmälan om pin ankomst anländt till ett
par skolor, har jag ock haft nöjet att der påträffa presten i samma ären-
de, hvari jag kommit, nemligen att inspektera skolan och dess verksamhet.
Äfven skolrådsledamöterne hafva, öfverhufvud taget, rätt ofta, om icke
precist hvarje vecka, såsom jag önskat, varit i skolan och i dess journal
, antecknat sina besök, såsom jag föreskrifvet. Det är således onekligen
vida bättre stäldt med tillsynen öfvér folkskolorna än för några år sedan,
då största delen af dem knappt vid terminernas början och slut fingo se
skolrådets ledamöter närvarande. — Väl har jag ännu då och då blifvit
tvungen att i mina promemorier gifva skolrådets ledamöter en erinran om
deras skyldigheter; men hvad som förr i detta hänseende var regel, har
lyckligtvis alltmer blifvit undantag. — Dylika, erinringar hafva detta år
endast behöft komma i fråga i 4 skoldistrikt. — Den nitälskan för skol-
väsendets förbättring, som under de sednare åren på de flesta ställen visat
sig i nya skolhus’ uppförande, i anskaffande af planteringsland och materiel,
i nya lärares antagande och sockenbibliotheks inrättande m. m„ vitt-
nar ock fördelaktigt fördelaktigt om skolrådens verksamhet. Det är der-
före icke mer än en skyldig gärd af rättvisa, då jag förklarar, att skol-
råden i allmänhet under dessa år gjort sig väl förtjenta om skolväsendet.
Och afgifver jag denna förklaring med så mycket större nöje, som jag på
grund af mina erfarenheter för-några år sedan icke egde anledning att
hoppas på en så kraftig medverkan från, deras sida.»

(Dahlstedt). »I 23 skoldistrikt har en af skolrådets ledamöter sig
uppdraget att utöfva närmaste tillsynen öfver skolan i roten och att hvarje
vecka besöka densamma, för att göra sig underrättad om' barnens skolgång
och i händelse af förfallolöst uteblifvande vidtaga behöfliga åtgärder det-
emot. Om dessa besök ordentligt iakttagas, så kan dermed icke så litet
uträttas, särdeles hvad barnens skolgång beträffar. Alltid och allestädes
sker likväl ej detta. Anteckningar öfver skolrådsledamöternes besök i sko-
lan har jag ej påträffat mer i än 6 skolor. Vid skolans öppnande upp-
gifves någon af församlingens presterskap eller åtminstone några af skol-
rådets ledamöter vara närvarande, för att öfvervaka inskrifningen. Vid
terminernas slut är också vederbörande pastor eller den prestman, han
dertill förordnar, nästan alltid närvarande vid examina. Åtskilliga pasto-
rer hafva också dessutom besökt skolan. I en församling hade pastor en-
ligt anteckning i journalen 20 gånger under pågående termin infunnit
sig i skolan.»
OM FOLKSKOLEINSPEKTIONEN. '	209

(Nennes). »Tillsynen utöfvas öfverallt i hufvndsaklig mån af pastor. Hvad
den öfvervakade uppsigten öfver det hela beträffar, så är ock detta i sin
ordning. Men skolan behöfver ständig tillsyn, och i pastorat, bestående
af flera församlingar med ambulatoriska folk- och småskolor, blifver detta
åliggande för pastor icke blott tungt, utan absolut omöjligt. Derföre är
det nödvändigt, att skolrådets medlemmar deltaga i detta bestyr. Så sker
ock numera öfver allt. Skolrådets medlemmar skola vara tillstädes vid
terminernas början och slut, och äfven dessemellan, antingen efter pålys-
ning eller efter upprättad turlista, besöka skolan, öfvervaka skolgången
och lemna skolläraren det biträde, som kan påkallas, och det är föreskrif-
vet, att dessa besök skola för hvarje gång annoteras antingen i journalen,
eller i en särskild för ändamålet inrättad annotationsbok. Af annotatio-
nerna har jag funnit, att dessa skolbesök ske — mer eller mindre ofta,
mer eller mindre regelmässigt; men de ske dock. Detta är redan något
till en början, — att folket börjar vänja sig att betrakta skolan såsom en
sin _ angelägenhet, hvilken folket bör sjelf i viss mån handhafva. Mycket
nit har jag väl icke från det hållet försport; men motsträfvigheten börjar
gifva med sig; man börjar vid inspektionerna bekänna och beklaga för-
summelserna och lofva bättring, och man får kanske för närvarande icke
vänta mer. På några ställen fann jag vid sista inspektion skolan besökt
ända till 20 gånger i terminen, och skollärarne vitsordade, ätt skolgången
blifvit ordentligare, sedan skolrådets medlemmar börjat derom bekymra sig.
Förhållandet visar sig likväl i allmänhet ännu såsom en gryning. Annu har
jag funnit ledamöter i skolrådet, hvilka ansett sin hela uppgift vara att
infinna sig vid inspektioner och stämmor och — bara hålla igen. På
ett par ställen klagades både af pastor och skolråd öfver komministrarnes
uraktlåtenhet att deltaga i uppsigten öfver skolan. Komministrarne å sin
sida förmenade, att det åliggandet icke tillhörde dem, förmodligen i oviss-
het om, hvad skolstadgan menar med »presterskapet». Â andra sidan
bör jag vitsorda, att i många församlingar nästan hela uppsigten öfver
skolan utöfvats af presterna och att de i det hänseendet fullgjort allt hvad
man kunnat vänta, så att de personligen öfvervarit alla ut- och inexamina
både i folk- Och småskolorna och dessutom haft inseende öfver undervis-
ningens gång.»

liunds stift. (Q,viding). »Den vård om folkundervisningens vigtiga
angelägenhet, som i hvarje kommun är uppdragen åt skolråden, utöfvas i
allmänhet med temlig noggrannhet. Visserligen förnimmes i detta hän-
seende rätt ofta klander och klagomål, och att dessa på ett eller annat
ställe kunna vara befogade, lider intet tvifvel. Men då man af enstaka
fall icke kan bilda ett omdöme om det helas beskaffenhet, kan man icke
af någon visad uraktlåtenhet i noggrant fullgörande af hvad som blifvit
någon ombetrodt, sluta till att tillsynen öfver skolväsendet inom kommil-
nen. i allmänhet skulle vara dålig.*-------—Inom de pastorat, der flera
skolor finnas, kan pastor sällan så ofta besöka dem alla, som önskligt
vore. Hans öfriga göromål lägga vanligen hinder i vägen för de många
resor, han härvid skulle företaga. Ledamöter i skolrådet väljas dock van-
ligen med afseende på skolornas belägenhet. Någon ledamot bor oftast
icke långt ifrån skolan och har uppdraget att öfva en närmare tillsyn
öfver den. Ofverenskommelser, att den noggrannare dagliga tillsynen
skall i tur emellan skolrådets medlemmar utöfvas, äro på flera ställen träf-

14
210	OM FOLKSKOLEINSPEKTIONEN.

fade. I alla ekonomiska frågor har skolrådets ordförande af ledamöterna
mycket biträde. Verkställigheten af hvad hit hörer fullgöres med stor
omsorg och välvilja. Ett af skolrådets svåraste uppdrag är beifrandet af
skolförsummelser. Man mötes härvid från vårdslösa föräldrars sida af både
ovilja och otack. Mången ledamot i skolråden utsätter sig icke gerna här-
för och lemnar derföre icke heller härvid så gerna sitt biträde, som i
andra afseendén.»	'

{Schönbeck}. »Denna utöfvas så uteslutande af presterskapet ensamt,
att' jag, utan att derigenom göra mig skyldig till vidlyftighet, kan här
nedanföre upptaga alla de undantag från det allmänna förhållandet, som
jag under mina' inspektionsresor kunnat uppdaga. Härmed har jag dock
ingalunda velat säga, att tillsynen och vården om skolväsendet, sådan den-
na deråt af presterskapet egnas, skulle öfverallt vara tillfredsställande eller
tillräcklig för' detsammas upprätthållande och vidare utveckling; men der
den är god, så är detta, efter regeln, presterskapets förtjenst, och der den
tilL större eller mindre del fattas, får anledning dertill sökas, undantags-
vis i presterskapets obenägenhet eller likgiltighet för denna stora ange-
lägenhet, utan oftast i de otaliga andra pastorala bestyr, som upptaga
deras tid så, särdeles i de folkrikare pastoraten, att de icke äro i stånd
att, egna all behöflig tillsyn och omsorg åt skolväsendet.-------.— Det
har händt, icke blott på ett eller två ställen, utan på mångfaldiga, att
då skolrådet genom pålysning blifvit kalladt att sammanträda med ord-
föranden, för att öfverlägga om skolans angelägenheter och uppgöra för-
slag till en eller annan förändring i desß organisation, så har dels ingen
enda af ledamöterna hörsammat kallelsen, dels flertalet af dem uteblifvit,
så att ärendet icke kunnåt till behandling företagas. Detta har skett för-
nyade gånger, särdeles då det gällt någon skolans angelägenhet, som på-
kallat förslag om förökade anslag till skolväsendet. Har det ändtligen
lyckats ordföranden att få skolrådsledamöterne samlade, så hafva ofta mot-
sägelser från deras sida mött mot det förslag ordföranden framställt, utan
att ledamöterne för sin del velat framställa något annat. Har det åter
lyckats ordföranden, att med skolrådsledamöterne uppgöra ett rimligt för-
slag, så har detta vid kyrkostämma blifvit motsagdt, eller om det äfven
der vunnit framgång, så har beslutet ofta öfverklagats i bittra ordalag
mot ordföranden. Vid andra tillfällen har det kunnat inträffa, att skol-
rådsledamöterne alldeles enhälligt och utan motsägelse förenat sig om ett
af ordföranden framställdt förslag, men lika enhälligt vid kyrkostämman
uteblifvit, och således lemnat ordföranden utan det stöd och biträde hän
påräknat och väl behöft.

Ofta utses skolrådsledamöterne dels bland sådana församlingsmed-
lemmar, som icke'åtnjuta något egentligt anseende, Och hvilka således icke
kunna utöfva något inflytande på besluten vid kyrkostämma; dels bland
dem, som väl ega inflytande, men äro barnlöse, eller hvilkas barn redan
genomgått skolan, och som således äro i allmänhet vida mer intresserade
för att inskränka de kommunala utgifterna, än att bidraga till skolväsen-
dets utveckling och förbättring. I begge dessa fall saknar ordföranden nära
nog allt biträde af ledamöterna, både vid skolrådssammanträden, i kyrko-
stämma och vid tillsynen i skolan. Också hör det ingalunda till undanta-
gen, att då ordföranden inställer sig i skolan, på den dag barnen der skola
inskrifvas, eller då examen skall hållas, så tillstädeskommer icke en enda
af skolrådets ledamöter. Jag har äfven i åtskilliga skolor erfarit, att icke
OM FOLKSKOLEINSPEKTIONEN.	211

någon skolrådsledamot under läseterminen besökt skolan. Äfven då inspek-
tion varit på förhand tillkännagifven, har det händ t, att samtlige skolråds-
ledamöterne uteblifvit.

De här anförda exempel, hvilka äro ganska få emot hvad som kun-
nat i detta ämne ahdragas, äro dock egnade att belysa och förklara många
af de försummelser, med afseendç på tillsynen och vården o.m folkskole-
väsendet, som föras pre’sterskapet till last. De många pastorala bestyren
i de folkrika och vidsträckta socknarne, göra det, äfven för de om skol-
väsendet mest nitiske prester stundom omöjligt, att så ofta de det önskade,
besöka skolorna och tillhandagå lärarne med de råd och anvisningar, som
gemenligen för dem kunfle vara mycket behöfliga. Efter anställd beräk-
ning har jag funnit, att i ett pastorat åtgå årligen 64 dagar för skolråds-
ordföranden, om han skall tillstädeskomma vid inskrifning och examina i
samtliga skolorna. Om på ett sådant ställe icke biträde kan undfås af
skolrådsledamöterna, så måste något vid tillsynen och vården om skolorna
försummas.»

Göteborgs stift. (Psilander). »Förnämsta grunden dertill att sko-
lorna på så många stallen ännu icke kuuna sägas uppfylla sitt ändamål,
i det att de alltför litet eller alltför ojemnt besökas, anser jag vara, att
skolråden på. de flesta ställen icke på långt när fullgöra hvad kongl. skol-
stadgan om deras verksamhet föreskrifver. Väl beror härvid mycket på
lärarens duglighet och förtroende i församlingen; men exempel saknas
dock icke inom, inspektionsområdet på skolor, som äro ringa eller åt-
minstone alltför ojemnt besökta, oaktadt lärarne ådagalägga både skick-
lighet och nit. Det är på bristande uppsigt och påminnelser från dem
det vederbort, som sådant vanligen beror, om än någon del kan skrifvas
på den vanligen uppgifna fattigdomen och andra orsaker. Första året
af inspektionsperioden påträffade jag församlingar, der medlemmarne i skol-
rådét, när de efterskickades, icke ens hade hört omtalas, att de redan
länge varit till denna befattning valde, än mindre hade ringaste aning
om sina åligganden. Något sådant kan nu mera icke förekomma, men
svårigheten att få dugliga och nitiska medlemmar i skolråden gör, att
dessa ofta icke uträtta hvad de borde.

En för skolan nitälskande ordförande gör här visserligen det mesta.
Dock har jag äfven sett exempel på distrikt, der ' en sådan uppriktig nit-
älskan för skolan af ordföranden föga uträttat. Orsaken är likväl då
vanligen den, att någon bitterhet mellan ordföranden och folket af andra
skäl uppkommit. Der ett godt förhållande råder mellan pastor och för-
samlingen, kan man vara viss att, om den förre uppriktigt vill verka för
skolan, så förmår han snärt folket att/dit sända sina barn. Är han i‘
sjelfva verket derför liknöjd — och detta inser befolkningen ganska snart
— så kunna de öfriga medlemmarne föga uträtta. Jag har sett exempel,
som visat på huru förvånande kort tid en förändrad åsigt härutinnan hos
församlingens pastor kunnat verka en annan anda och håg för skolan bland
befolkningen.

Hvad åter skolrådets medlemmar vidkommer, så ligger stor vigt uppå,
att dertill inga andra personer väljas än de, som ega anseende inom för-
samlingen och uppriktigt nitälska för den goda saken. Svårigheten att
träffa tillräckligt många, som görandet sednare, är ofta orsaken, hvarföre
skolråden föga uträtta. Vanligen anses detta uppdrag för ett besvär som
212	OM FOLKSKOLEINSPEKTIONEN.

de fleste vilja undandraga sig, och de som ega inflytande inom försam-
lingen, använda stundom detsamma för att derifrån befria sig.«

(Åberg). »Tillsynen öfver folkskolorna är i första rummet lemnad ät
skolrådets ordförande, eller presten i församlingen, och öfver hufvud taget
är han den ende, som haft den egentliga vården om skolan. Bland skol-
rådens andra ledamöter äro de ej många, som med så varmt intresse om-
fatta skolans verksamhet, att de derför uppofira längre tid eller arbete,
ehuru af dem mycket godt äfven har uträttats. Folkskolorna besökas nu-
mera af présterna flitigare än förut, och deras deltagande i religionsunder-
visningen börjar blifva ansedt såsom ett behof för en lefvande kunskap i /
detta skolans vigtigaste ämne. Deras allmännare deltagande i förhören,
som hållas med de barn, hvilka lemnat skolan, vore dock både önskligt
och behöfligt.»

(Leidesdorff). »Af vid inspektionerna meddelade upplysningar fram-
går nemligen, att skolrådets valde ledamöter endast uti omkring 10 skol-
distrikt genom flitiga och regelbundna besök utöfvat en jemn tillsyn öfver
skolan; att de uti 31 distrikt oregelbundet och endast vid ett, och annat
tillfälle besökt densamma; att de deremot uti 51 distrikt nästan aldrig
och oftast ej under åratal besökt skolorna utom vid de oftentliga årsexa-
mina. Församlingar finnas sålunda, der skolrådets ledamöter ej på 10,
ja 15 år infunnit sig i skolan undantagande vid nyssnämnda tillfällen..
Någon tillsyn öfver roteförhören och barnens inställelse dervid har sällan
utöfvats. Då nu skolrådet, särskildt i fråga om barnens skolgång, borde
utgöra en förmedlande länk emellan skolan och hemmet, kan man icke
nog beklaga det här påpekade förhållandet. Händer då äfven, att skol-
rådets ordförande af ett eller annat skäl ej följer eller kan följa under-
visningen med tillbörlig uppmärksamhet, så blir skolan på detta sätt utan
det stöd, som hon så väl behöfver.	,

Orsakerna till det mindre tillfredsställande sätt, hvarpå skolrådens
ledamöter öfverhufvud (hedrande undantag finnas dock) hittills fullgjort
sina åligganden, äro att söka dels uti likgiltighet, dels uti bristande insigt,
dén förra ofta en följd af den sednare. , Denna bristande insigt har på
de flesta ställen icke blott visat sig uti obekantskap med skolans ange-
lägenheter i allmänhet, utan äfven med de särskilda pligter, hvilka ålegat
vederbörande i deras egenskap af skolrådsledamöter. Mångenstädes tyckes
man vid valet af ledamöter icke hafva användt den urskilning och om-
tanke, som sakens vigt kräfver, likasom man icke så sällan begått det
felet att låta personer fortfarande sitta qvar uti skolråden, hvilka'under
en följd af år visat sin olämplighet derför. Svårigheten att mångenstädes
erhålla fullt lämpliga personer för den ifrågavarande befattningen torde
väl stundom härtill hafva medverkat.

Emellertid torde man för framtidön hafva anledning att hoppas en
bättre tillsyn öfver skolorna än hittills, enär skolrådens medlemmar på
grund af vid inspektionen gjord framställning i allmänhet med beredvil-
lighet åtagit sig att icke blott närvara vid läsningens början och afslut-
ning, utan ätt äfven under läsningens fortgång turvis besöka skolorna åt-
minstone en gång hvarje vecka, äfvensom att genom flitiga besök i bar-
nens hem söka väcka föräldrarnes intresse för skolan och undervisningen.
,	OM FOLKSKOLEINSPEKTIONEN.	213

Hvad presterslcapets förhållande till folkskolan beträffar, gäller med
några undantag, att i de församlingar, der förbättringar i skolväsendet
skett, förtjensten deraf hufvudsakligen tillkommer presterskapet. Åtskillige
pastorer hafva med uppoffrande nit verkat för folkskolans sak, sapit stun-
dom under åratatal kämpat för densämma emot liknöjdhet, okunnighet och
fördomår. Men å andra sidan får det icke förtigas, att folkundervisnin-
gen uti icke så få församlingar ännu står på en låg ståndpunkt just der-
igenom, att vederbörande pastorer icke omfattat densamma med den väl-
vilja och 4et intresse, som man kunnat vänta och hoppas af dem, hvilka
väl i främsta rummet borde vara upplysningens målsmän. Detta är så
mycket mer att beklaga, som ingen förmår att kraftigare befrämja folk-
undervisningens framgång än just presten i församlingen, när han rätt
allvarligt vill, likasom i motsatt fall ingen torde mera hämmande kunna
inverka på densamma.»

Carlstads stift. {Anderson). »Att döma af de upplysningar, som
erhållits vid inspektionstillfällena, dels muntligen af lärarne, dels af anteck-
ningar i för ändamålet tillhandahållna anteckningsböcker, har förhållandet
med tillsynen varit ganska mycket vexlande. Somligstädes hafva flitiga
besök egt rum af så väl ordförande och ledamöter i skolrådet, som af
särskilda skoltillsyningsmän; men på andra ställen deremot hafva besök
skett endast af ordföranden; och på andra åter hafva alls inga besök under
pågående skoltermin förekommit.

Vid examina äro vanligen så väl ordföranden som närmast boende
ledamot (i de fasta skolorna vanligen flera ledamöter) och tillsyningsman
tillstädes; ' och vid skolans öppnande har numera flerestädes börjat iakt-
tagas, att i allmänhet ordföranden och närmast boende skolrådsledamot
äro närvarande; dock är det i större skoldistrikt med flera skolor som
börja samtidigt för ordföranden icke möjligt att vara närvarande öfverallt,
såvida ej skolornas öppnande utsättes på olika dagar, hvilket äfven på ett
och annat ställe egt rum.	'	.

Oaktadt ännu mycket flerestädes återstår att med afseende å tillsynen
öfver folkskoleväsendet önska, har dock i det hela ett jemförelsevis betyd-
ligt bättre förhållande inträdt. Flera skoldistrikt gifvas, der förut rådt
allmän likgiltighet och försummelse rörande så väl barnens skolgång som
anskaffande af nödig materiel m. m., mon hvarest skolråden under de sed-
nare åren börjat hålla så väl ordentliga uppskrifningar vid läseårets bör-
jan, som turvis besöka skolan under pågående termin och genom anteck-
ningar uppgifva tillfälliga brister, som påkallat skyndsamt afhjelpande.»

Hernösands stift. (Wagenius). »Börande tillsynen öfver folkskoleväsen-
det är redan åtskilligt anfördt i VIILde punkten om de förhör, hvilka det ålig-
ger skolråden att ombesörja. Vidare må här tilläggas, att det mer eller min-
dre kraftfulla i denna tillsyn hufvudsakligen beror på skolrådens ordförande
och presterskapet,-hvilka ock i allmänhet synas egna all den tid och om-
tanke åt skolväsendet; som deras öfriga åligganden medgifva. Undantag
härifrån äro för det mesta föranledda af ålderdom eller annan bräcklighet.
Hvad skolrådens valda ledamöter angår, synnerligast på landsbygden, der
de nästan uteslutande utgörsa af allmoge,, så sakna de gemenligen både
tid och insigt för skolans angelägenheter, hvarföre män icke heller skäli-
214	OM FOLKSKOLEINSPEKTIONEN.

gen kan begära, att de deråt skola lemna annan tillsyn än den, hvartill
ordföranden gifver anvisning.---------- Ordföranderne hafva således i de
flesta fall icke mycket stöd och. biträde att påräkna ifrån de öfrige leda-
möternes sida, utan få för det mesta ensamme uppbära icke allenast hela
omsorgen för distriktets skolväsende, ut^n ock allt det klander och obe-
hag, som i följd af tröghet och försumlighet ofta nog äro dermed förenade.»

(Widérî). »Der skolrådet samvetsgrannt och nitiskt fullgjort sin pligt,
der - står det ock i allmänhet väl till med skolan. Denna myndighet är
dock ännu långt ifrån att hafva så som sig bort behjertat sin höga upp-
gift och ansvarsfulla bestämmelse. Undantager man skolorna på de Dicks-
sonska verken i Holmsund, Husum och Gideå samt stadsskolorna uti Umeå,
hvilka berömligen omhuldats, de tre förstnämnda af de omförmälda ver-
kens patroner och deras ombud, de två sistnämnda åter af framstående
folkbildningsvänner inom Umeå stadskommun, så nödgas jag bekänna, att
hvad som på öfriga ställen gjorts till skolornas vård och skolväsendets
utveckling och förbättring, utgått ifrån skolrådens ordförande eller prester-
skapet. De valde medlemmarne åter hafva till det mesta och i lyckliga-
ste fallet ingen annan förtjenst än denj att de vid sammanträdena till
skolråd med sin röst icke hindrat ordförandens verk.

Emellertid måste det vara af omätlig vigt, att de valde ledamöterne
föras till ett aktivt deltagande i folkskolans vård. Ty först i den mån
folkskolan blifver i full mening folkets sak, vinner den fullgod växtgrund
att bära påräknade frukter. För att för min del verka till detta mål, har
jag derföre öfverallt låtit pastor inkalla skolrådsledamöterne och så många
af skolbarnens föräldrar som kunnat samlas, att jemte pastor närvara vid
inspektionen, på dét att bättre insigt om skolans ordning och fordringar
skulle blifva spridd samt särskildt barnens behof af skolundervisning skulle
blifva af deras målsmän och fostrare insedt. För samma ändamål har jag
ock, särdeles der folkskolan råkai; i större förgätenhet och min reseordning
gjort det möjligt, passat på och från predikstolen inkallat föräldrar och
barn till inspektionsförhör efter gudstjenstens slut, hvarvid jag genomgått
skolämnena med barnen i föräldrarnes närvaro samt efter förmåga medde-
lat föräldrarne nödiga upplysningar om folkskoleväsendet, vilkoren för dess
lifsrörelsé och välsignelserika frukter, ställning till hemmet m. m. Vidare
har jag för skolrådsledamöterna påyrkat uppgörandet af en bestämd ord-
ning och tur för besök i skolan, under erinringar om de mäktiga väckel-
serna deraf på lärare pch barn. För tillsynen på utrotarne hafva nya
skolrådsledamöter eller tillsyningsmän blifvit tillsatte bland de föräldrar,
som bott inom den respektive roten och sålunda varit i tillfälle att utan
for stor tidspillan egna skolan de besök och den fadersvård hon så väl
behöfver. Uti folkrikare och vidsträcktare församlingar med flera skolor,,
såsom till exempel i Umeå landsförsamling, der hvarken pastor eller öfrige
skolrådsledamöter kunnat ega tillräcklig tid för den tillsyn och vård, som
der erfordrats för alla skolor och barn, har jag dessutom föreslagit skol-
rådet att till sin hjelp antaga en särskild inspektör mot skäligt arvode;
ified hvad framgång detta förslag blifvit gjordt, vet jag dock icke ännu.»

. (Englund). »Beträffande kyrkpherdarne inom distriktet, så fullgöra de
sina åligganden försvarligt, med undantag af några få, hvilka väl icke
.	OM FOLKSKOLEINSPEKTIONEN.	215

underlåta att inspektera skolan, men mera sällan fullgöra detta åliggande.
Moderförsamlingarnas folkskolor stå derföre i allmänhet under någorlunda
noggrann tillsyn af skolrådets'ordförande. Oftare hafva skäl förekommit
till anmärkningar i fråga om uppsigten öfver annexförsamlingarnas skolor.
Dessa, hvilka kyrkoherden, i anseende till andra embetsåliggunden, icke
kan hinna inspektera så flitigt som önskligt vore, erhålla icke öfverallt af
komministrarne den tillsyn, hvartill desse efter min tanke enligt 1 mom.
10 § af kongl. folkskolestadgan, äro förpligtade. Exempel hafva gifvits
på skolor i annexer, hvilka nästan icke alls blifvit besökta af den i när-
heten boende komministern och mycket sällan af pastor. När så varit
förhållandet, har jag genom anmälan till domkapitlet sökt åstadkomma
rättelse. Sådan har icke heller uteblifvit. I allmänhet synes presterska-
pet för närvarande omfatta folkskolan med större omsorg, än hvad i bör-
jan af denna institutions tillvaro var förhållandet. I många församlingar,
är presten den ende af skolrådets medlemmar, som ådagalägger någon varm
nitälskan för folkskolans framgång.

De icke presterliga ledamöterne af skolråden förhålla sig i föreva-
rande hänseende mycket olika efter dels deras nit och intresse för saken,
dels det sätt, hvarpå presterskapet uppfattar skolrådens åligganden i afse-
ende på tillsynen öfver folkundervisningen. Så äro skolrådens ledamöter
närvarande vid terminens början i 13 af länets skoldistrikt, men icke i
de öfriga. Deremot bevistas slutexamina i 35 distrikt, om också icke af
alla skolrådets ledamöter. Endast 7 folkskolor inspekteras efter uppgjord
turlista, 23 mindre ordentligt och de öfriga mera sällan eller aldrig.»

Wisby stift. {Gustafson). »Denna tillsyn, som i första hand ålig-
ger skolrådet, utöfvas här i stiftet till största delen ensamt af presterska-
pet, emedan de öfrige skolrådsledamöterne, som nästan uteslutande utgöras
af personer ur allmogens klass, efter deras egen bekännelse sällan1 besöka
skolorna, utom vid . examina och icke en gång då allipänt. Ja, det har
befunnits, att pastor på flera ställen icke ens kunnat få ledamöterne sam-
lade till de sammanträden, der frågor om skolans angelägenheter skolat/
förekomma. I afseende på denna stora likgiltighet för den vigtiga sak,
hvaröfver de äro satte . att vaka, hafva de fleste vid mina anmärkningar
och uppmaningar i sådant fall såsom orsaker dertill uppgifvit, att de så
litet förstå saken, att deras närvaro i skolan föga betyder, att de fullt lita
på sina skollärares nit och duglighet samt att för öfrigt pastor såsom den
ende, den der har derpå reda, nog utöfvar den tillsyn, som är behöflig.
----------- I flera distrikt hafva dock till följd af gjorda uppmaningar skol-
rådsledamöterne sig emellan delat distriktet i rotar, fpr att inom desam-
ma efterhållar försumlige föräldrar att sända sina barn till skolan. Och
goda verkningar hafva deraf oftast visat sig.»

Man änner här så godt som enhälligt uttaladt, att de verldslige
skolrådsledamöterne alldeles försumma sina åligganden, under det att
man egentligen har ordförandena d. v. s. pastorerne i församlingarne att
tacka för allt som göres. Detta synes vara ett ganska hårdt omdöme,
men förmodligen är det alldeles befogadt. Icke dess mindre tro vi
oss just här, bland annat, finna spår af den -ensidighet, hvarom vi i
det föregående gjort en antydning.
216	OM FOLKSKOLEINSPEKTIONEN.

A Gällande lag gör pastor till sjelfskrifven ordförande i skolrådet
samt kastar i och med detsamma det väsentliga ansvaret på honom.
Redan denna omständighet är tillräcklig att afhålla de öfrige skolråds-
ledamöteme från en verksamhet, hvartill de icke utan efter pastors
uppmaning kunna känna sig uppfordrade och hvilken de mångengång
icke skulle, kunna utöfva utan att komma i konflikt med en pastors
liknöjdhet eller möjligtvis i enstaka fall rentaf ovilja mot saken. Månne
inspektörerne kunna veta, huruvida det ej tilläfventyrs finnes per-
soner, som skulle vara fullt så goda eller bättre ledare af skolväsen-
det i en församling, men som likväl afhållas ifrån en sådan verksam-
het af ett lätt förklarligt undseende för den sjelfskrifne ordföranden,
hvilken de icke vilja förbigå och med hvilken de såsom församlingsbor
gerna vilja lefra på, god fot? Härtill kommer, att hela skolrådsinstitu-
tionen s^nes sakna hvarje tecken till egentlig inre organisation, hvilket
verkligen icke vittnar särdeles fördelaktigt för de sjelfskrifne ordfö-
randenas förmåga att uppfatta sitt åliggande. Så vidt man kan sluta
af de uppgifter som meddelats, brukas ej sammanträden på bestäm-
da tider, ej någon fördelning af göromålen, ej någon de särskilda
ledamöternas inspektion öfvef de särskilda skolorna i församlingen,
jemte dermed följande redogörelse inför protokollet, o. s. v. Ingenstä-
des synes man hafva varit betänkt på att gifva lämpliga anvisningar
åt sådana skolrådsledamöter som, ehuru de icke aro skicklige att leda
sjelfva undervisningen, likväl i andra detaljer, såsom i afseende på
skolgången m. m., kunna vara af en utomordentlig nytta. Hvar och
en, som något sysselsatt sig med allmänna angelägenheter, inser mer
än väl, att under sådana omständigheter några andra resultater än de af
hrr inspektörer uppgifna omöjligen Tcunnat emotses, men att sådant icke
på minsta vis behöfver tillskrifvas någon liknöjdhet för sjelfva saken.
Detta visar sig till och med af några inspektörers egna uppgifter, enligt
hvilka på ställen, der anordningar i öfverensstämmelse med hvad här
ofvan antydts blifvit gjorda, förhållandet väsentligen förändrats. Detta
är en omständighet som efter vår uppfattning förtjenar hrr inspek-
törers synnerliga uppmärksamhet. Vi hafva oss bekant att Stockholms
läns landsting, jemte beviljande af dertill behöfligt anslag, gifvit i uppdrag
åt en af inspektörerna i länet att författa en P. M. för skolrådsleda-
möter i den angifna syftningen; och det vore val om detta exempel
följdes.	'

I allmänhet hafva imellertid inspektörerne icke nog uppfattat
saken från den här antydda synpunkten, utan hafva, såsom oss synes,
något ensidigt bedömt bristfälligheten i lokaluppsigten öfver folkskolorna
såsom härflytande från liknöjdhet och ljumhet, för att icke säga afvog-
het, hos de verldslige skolrådsledamöterna, under det att i allmänhet
pastorernes verksamhet särdeles fördelaktigt framhålles. Sällan och
OM FOLKSKOLEINSPEKTIONEN.

då vanligen i de mildaste ordalag antydes att någon försumlighet möj-
ligen ägt rum äfven å pastorernas sida; hvaremot nästan allt godt,
som är att säga rörande skolväsendet, tillskrifves desse. Vi tro verk-
ligen, både på grund af en allmän kännedom af menniskonaturen och
af hvad bestämd erfarenhet i detta fall lärt, att härutinnan måste
uppenbara sig någon öfverdrift. Pastorerne hafva sig ex officio ålagdt
att vaka öfver skolan. Det är således påtagligt, att de måste ex officio
besöka skolan vid åtskilliga tillfållen, och att de i allmänhet måste
hafva åtskilliga beröringspunkter med henne, mer än förhållandet kan
vara med de öfrige (kanske aldrig ens till några sammanträden, om ej
i högsta nödfall, sammankallade) skolrådsledamöterne; men äger man
rätt att häraf sluta till något verkligt nit och intresse för saken? Att
detta senare finnes hos många pastorer, derom äro vi lifligt öfverty-
gade; men vi veta äfven många exempel på motsatsen;, och om vi få
vara upprigtiga, så ådagalägga verkligen de resultater af undervisnin-
gen, som inspektionsberättelserna sjelfva innehålla, att i de allra fiesta
fall den pastorliga vården om skolan icke måtte vara särdeles frukt-
bärande. Emellertid uppgifves att i allmänhet pastorerne äro ganska
nitiska och skollärarne likaledes, äfvensom att folket i gemen mer och
mer omfattar folkskolan med välvilja. Det är egentligen de verldslige le-
damöteme af skolråden som drabbas af inspektörernas ogillande. Man
skulle nästan vara'frestad att tro att någre inspektörer af sina kyrk-
liga tänkesätt kännt sig påkallade att liksom afgifva en opinionsyttring
rörande den vigtiga frågan, som för närvarande står på dagordningen,
om upphörande af pastors sjelfskrifna ordförandeskap. Vi tro tillika
att sjelfva denna opinionsyttring, sådan den föreligger i inspektions-
berättelserna jernte till desamma hörande bilagor, verkligen är bästa
beviset för ändamålsenligheten af en förändring, som skulle gifva långt
ifrån minskadt, utan tvärtom ökadt inflytande åt de pastorer, som verk-
ligen intresserade sig för skolan, men för de ljumma deremot skulle
vara en eggelse till verksamhet, på samma gång den skulle kraftigt
bidraga att öka lekmännens intresse för denna stora angelägenhet.
En del inspektörer och pastorer hafva ock sjelfve intygat nödvändig-
heten af att pastor ej står ensam med ett ansvar, som. han ej förmår
ensam uppbära, och varmt förordat lekmannaverksamheten.

Det är en punkt som förtjenar en särskild uppmärksamhet i fråga ,
om pastorernas sjelfskrifna förmynderskap för folkskolan, nämligen det
förhållande hvari folkskolan kommit till kyrkan, då båda betraktas
såsom anstalter för undervisning; och det är af intresse att se huru
presterskapet och inspektöreme uppfattat denna grundväsentliga fråga;
Hvar och en vet att folkskolan hittills egentligen kunnat anses såsom
en katekesskola; och man vet tillika att katekesläsningen, i allmänhet
bedrifvits på ett sätt, som icke kunnat annat än väcka en tänkande
218	OM FOLKSKOLEINSPEKTIONEN.

menniskas både sorg och förtrytelse. Lyckligtvis har man i detta fall
kommit på väg till något bättre (inspektionsberättelsema, bland annat,
vittna derom), i det både hos presterskap och skollärare en klarare insigt
i detta fall gjort sig gällande och äfven allmogens fördomar (som
helt och hållet stått på utanläsningens sida) börjat gifva med sig.
Imellertid är det långt ifrån att man mera allmänt, är beredd på att
uppoffra den af många värderade utanläsningen; och ännu mindre,
röjer man några spår till benägenhet att i väsentligare mån inskränka
sjelfva studiet, detta må nu bedrifvas genom utanläsning eller på an-
nat sätt. Deremot har man i metodiskt hänseende, med ledning af
från departementet gifna anvisningar, börjat införa den förändring i
afseende på religionsundervisningen, ' att början göres med bibliska
historien, under det att katekesena läsning framflyttas till ett högré
stadium i skolan — en förändring som inspektörerne mqd synnerlig
värma förordat. Fäster man sig blott vid det rent pedagogiska af
saken och vid regeln att dét lättare bör föregå det svårare, så kan
ingenting invändas mot denna förändrade ordning för undervisningen;
men ur en annan synpunkt är densamma egnad att ingifva allvarsam-
ma farhågor för utvecklingen af vår unga folkundervisning. Vi vilja
här icke uppehålla oss vid frågan om det specifika värdet af bibliska histo-
rien såsom läroämne i skolan och särskilt såsom réligiöst läroämne —
tankarne äro i det fallet delade; vi vilja blott med några, ord antyda
den betydligt förändrade ställning, som religionsundervisningen i folk-
skolan öfverhufvud erhållit genom den ökade vigt som blifvit lagd på
bibliska historien.	'

Tillförene var egentligen katekesen skolans obligatoriska läroämne.
Allt annat var af jemförelsevis underordnad vigt, blott detta vilkorför
nattvardsläsningen var uppfyldt. Emellertid huru mycken tid man än
onödigtvis förspilde på den dödande katekesläsningen, återstod ändock
alltid någon tid äfven för öfrige läroämnen; och i den mån man kunde
motse förbättring uti katekesundervisningen, måste ännu mera utrym-
me kunna beredas åt de verldsliga cliskiplinerna. Hvad har man väl nu
att vänta? — Bibliska historien, som förut ganska mycket åsidosattes,
har nu — för att tillfredsställa »pedagogiska »fordringar — blifvit obli-
gatorisk, och måste komma att kräfva långt mera tid än tillförene;
under det i sjelfva veîket den afsedda pedagogiska nyttan torde vara
tinga nog, om) — såsom man äfven af berättelserna erfar — det är
alltför allmän plägsed att vid undervisningen behandla bibliska histo-
rien på samma sätt som man varit van att behandla katekesen d. v. s.
såsom ' en lexa hvilken skall läsas utantill. Hvad katekesen åter be-
träffar, så ehuru den möjligen inträder något senare i undervisningen,
är den naturligtvis lika obligatorisk som någonsin (emedan nödvändig
för nattvardsläsningen); och det kan då verkligen blifva fråga, huru-
OM FOLKSKOLEINSPEKTIONEN.	219

vida ej dessa båda discipliner tillsammans kunna lätt nog komma att för
religionsämnet eröfra en alltför stor del af folkskolans undervisnings-
tid; synnerligen oui dertill kommer, att den rigtning, som nuförtiden
mer och mer gör sig gällande på detta fält, redan i folkskolan infört
och troligen med hvarje dag alltmera inför utanläsandet äfven af bi-
belspråk och psalmer. Vi skola här ej utförligare afhandla detta ämne,
utan inskränka oss blott till att påpeka hvad som verkligen kan blifva
ett hinder för folkundervisningens utveckling — ett hinder som har
sin rot uti den ställning, hvari skolan, befinner sig gentemot kyrkan,
och hvilket är desto betänkligare som sjelfva skollagen i det fallet
uppmuntrar till öfverdrifter. Folkskolestadgan innehåller en olycklig
paragraf om ett s. k. »minimum» som skall läras i folkskolan och som
bör utgöras af »ren och flytande innanläsning; religionskunskap och 1
biblisk historia, till den grad som erfordras för att kunna hos prester-
skapet börja den egenthga nattvardsläsningen; kyrkosång; skrifva och
de fyra räknesätten i hela tal». Att i allmänhet dervidlag föreskrifva
ett »minimum», är ungefär detsamma som att gifva ett normalmått
för skolans prestationer; och man finner huru väl detta normalmått
blifvit afpassadt efter kyrkans önskningar och behof. När man vidare
vet huru kort och oordentlig skolgången i allmänhet är, så är tydligt,
att den ifrågavarande bestämmelsen om hvad som under alla förhållan-
den framför allting annat måste medhinnas och som följaktligen äfven
måste komma att anses såsom i och för sig och framför allt annat
vigtigt icke kan undgå att utöfva en mindre fördelaktig reaktion på
behandlingen af de öfriga läroämnena. Bestämmelsen i afseende på
innanläsningen kan visserligen göras temligen elastisk; och så väl till
följd häraf som på grund af allmänna pedagogiska grundsatser har
man ock tillåtit sig en viss frihet vid uppgörandet af läsordningar. Det
föreskrifna minimi-pensum har i allmänhet betraktats mera såsom ett
önskningsmål, än såsom ett kompulsoriskt kunskapsmått; och med en
sådan uppfattning torde man hafva kunnat hoppas, att den ifrågava-
rande paragrafen i skolstadgån efterhand skulle upphöra^ att utöfva
något synnerligen menligt inflytande på undervisningen. Men i detta fall
har en märklig nyhet inträdt i så måtto att pastorerné flerstädes,
utan tvifvel i god mening efter deras uppfattning, föreskrifvit minimi-
kursen såsom en ovilkorlig fordran för inträde i nattvardsskolan. Vi
betvifla högligen att en pastor äger denna magt; men äger han den
och begagnar sig deraf för att verkligen tvinga hvar och en, som, vill
admitteras till nattvarden, att i skolan lära sig bibliska historien oöh
katekesen så fullständigt och väl han för ändamålet kan finna för
godt att bestämma, då är domen uttalad öfver folkskolan; nämligen
den domen, att hon svårligen skall kunna väsentligen lyfta sig öfver
sin närvarande ståndpunkt. Klart är ock att under ett sådant system
220	OM FOLKSKOLEINSPEKTIONEN.

•-	i

en mycket begriplig ensidighet alltför lätt kan göra sig gällande
äfven i fråga om »minimum». Vi kunna icke underlåta att anmärka
såsom en sådan redan befintlig ensidighet, att bland det stora antal
barn som icke uppnå minimikunskapen, ett större antal tyckas brista i
skrifva och räkna än i biblisk historia. Â andra sidan synas verkligen
framsteg blifvit gjorda i det hänseendet, att allt flere kommit öfver mi-
nimum (tyvärr kan man icke fästa någon större betydelse härvid, när man
vet att t. ex. läsningen af en eller annan sida svensk historia — antag
hednatiden efter ett tarfligt sammandrag — är tillräcklig att för-
läna denna högre karakter); men skulle de kyrkliga anspråken komma
att strängt göra sig gällande i den syftning som här ofvan nämnts,
så befara vi att framstegen skulle komma att blifva ganska små. Folk-
skolan skulle komma att mer och mer göras till — hvad många gema
vilja att hon skall vara — helt enkelt en förberedelseskola för natt-
vardsläsningen. Det förtjenar anmärkas att clenna omständighet all-
deles förbisetts af hrr inspektörer, hvilka tvärtom tyckas hafva gillat
och såsom ett stöd för skolundervisningen ansett de ifrågavarande
kyrkliga anspråken. Så kunna de eventuelt vara; men säkert är att
vid sidan af dessa anspråk det är af högsta vigt att icke glömma,
utan tvertom hafva i lifligt minne hvad som bör utgöra målet för vår
svenska folkskola.

Detta mål, sådant det från början angifvits, var icke att skolan
skulle blifvä blott en annex till kyrkan. Kyrkan med åtminstone tre
till fyra gånger så stora inkomster som folkskolan torde kunna söija
för deri religiösa undervisningen, utan att så godt som helt och hållet
vilja kasta denna på skolan. Gå vi tillbaka till tidpunkten för grund-
läggningen af vår folkskola, så finna vi ock helt andra grundsatser i '
detta afseende uttalade, än som allt hittills gjort sig gällande. I
sammansatta stats- och ekonomiutskottets betänkande vid 1840 års riks-
dag yttras: »Folkbildningens grundpelare äro onekligen en redan tidigt
väckt och hos ynglingen till lefvande kunskap bragt känsla af religio-
nens enkla och höga sanningar, förenad med förmåga att, vid sjelfläs-
ning, med förståndet uppfatta hvad ögat ser och munnen uttalår; men
i ett land sådant som Sverige, hvarest jordbrukaren, bergsmannen och
handtverkaren hafva en närmare andel i statens offentliga värf, der få
de till allmänna folkundervisningen utöfrer religionen hörande ämnen
en större vigt genom sjelfva samhällsförfattnjngep, och élt billigt af-
seende måste fästas vid nödvändigheten att för dem af det uppväxande
slägtet, hvilka i sin ordning en gång komma att deltaga i lagstiftning,
lagskipning och beskattning, öppna tillfällen för inhemtandet af en
mot tidernas stigande fordringar svarande bildning». Sådan är den
grundåsigt hvarpå 1842 års folkskolestadga blifvit byggd; och ehuru ■
OM FOLKSKOLEINSPEKTIONEN.	221

man visst ej kan säga att densamma blifvit rätt lyckligt uttryckt, kan
likväl ingen misstaga sig om meningen. Hvar och en finner, att
det måste vara en betydlig skilnad mellan »en tidigt väckt och hos
ynglingen till lefvande kunskap bragt känsla af religionens enkla och
höga sanningar» och detta innan- och utanläsande af biblisk historia,
katekes, bibelspråk och psalmer, som hotar att upptaga snart sagdt
hela tiden i skolan. Och föga svarar detta »minimum», eller ens
något maximum som åstadkommes uti våra folkskolor, emot den
medborgerliga bildning som vid 1840 års riksdag påtagligen fram-
hållits såsom just hufvudânda&âlet för folkskolans undervisning och
som efter den senaste representationsförändringen blifvit ännu ange-
lägnare än någonsin tillförene. Det hade verkligen varit önskvärdt,
att hrr inspektörer kallat uppmärksamheten på denna vigtiga omstän-
dighet, ännu mer än på angelägenheten af bibliska historiens inträde
vid undervisningen före katekesen; ty ehuru de långt ifrån yttrat något
ringaktande af de öfrige läroämnena, utan tvärtom i flera fall visat
både vigten deraf och sättet huru man vid undervisningen i desamma
bör tillvägagå, så är påtagligt att man ej skall komma ur fläcken, så
vida ej den ofvan antydda grundidéen af folkskolan fasthålles, utan
skolan alltjemt — och måhända mer och mer — af vederbörande be-
traktas endast såsom förberedande för nattvardsskolan, méd blott så
mycket af andra ämnen bredvid religionsämnet som kan anses nog
för att visa att hon ändock ej "helt och hållet är en kyrklig insti-
tution. Huruvida i detta fall en rätt uppfattning skall kunna göra
sig gällande så länge folkskolan, hvad så väl styrelse som inspektion
beträffar, är i hufvudsaklig mån om ej uteslutande beroende af kyr-
kan, lemna vi åt läsaren att sjelf bedöma.

Vi sluta denna uppsats med att beklaga, att uti de här omför-
mälda af departementet utgifna officiel^ berättelserna »om folkskolorna
i riket» saknas något som hade varit särdeles önskvärdt, nämligen en
speciel redogörelse för åtminstone de större städerna, framförallt de stä-
der som hafva särskilde, inspektörer. Detta är en lucka som vi hoppas
få se fylld uti närmast utkommande berättelser. '

P. À. Siljeström.
222	FYSIOLOGIEN I VÂtt TID.

Fysiologien i vår tid.

Ù	z

Bland de många föremål för mensklig forskning, som finnas i verl-
den, intager menniskan sjelf helt visst ett framstående rum.- Under
de långa sekler, som menniskan lefvat på jorden har hon, trots vex-
lande seder, vexlande lynne, aldrig upphört att tänka öfver sin egen
tillvaro. , Men huru olika hafva icke 'dessa tankar under tidernas lopp
gestaltat sig — huru olika är icke den riktning de tagit. Vetenska-
pen är en ömtålig planta, som behöfver tjenlig jordmån för att kunna
växa och frodas. Denna jordmån är tidens och folkens lynne; ty en-
hvar har sitt. ' Vetenskaperna sträcka sina rötter långt tillbaka i tiden
och vill man studera deras historia, så skall man finna, hur ojemn de-
ras utveckling varit och med någon» eftertanke skall man också lyckas
spåra orsakerna dertill. Så kan män hos det växande trädet af års-
skottens längd och årsringames bredd spåra verkningarne af goda
och dåliga år.

Menniskoanden flyger gerna högt och ju mindre pröfvad, ju min-
dre erfarén i forskningeiis mödor den är, desto större äro dess anspråk
på framgång och desto svårare äro vanligen de problemer den sätter
sig före att lösa. När derför forskningen riktade sig mot menniskan
sjelf, detta »dubbelväsen af ande och materie, sonen af himmel och
jord», så blef det den förra sidan af hennes väsen, som först blef före-
mål för undersökningen. Af de rika skördar, som forskningen samlat
inom andens verld, uppstod och föll det ena systemet efter det andra.
Men de hafvå alla mer eller mindre inverkat på den menskliga kultu-
rens utvecklingsgång och på densamma tryckt sin färg och prägel.: Hvarje
ny idé var en insats i de fonder, hvaraf menniskoanden lefver och
som gå i arf från slägté till slägte.. Vetenskapen gifver mensklig-
heten liksom ett par nya ögon, med hvilka hon ser verlden i en ny
dager och från en ny synpunkt.

Men i hvilken verld menniskan än må lefya med sina tankar, den
yttre naturens inflytelse kan hon dock' aldrig undandraga sig. Tusen-
detals intryck träffa dagligen hennes sinnen och utöfva med eller mot
hennes vilja en mägtig inverkan på hela hennes varelse. Är det nu
icke begäret efter upplysning och själens odling, så är det åtminstone
det dagliga lifvets många behof och vedermödor: hunger och törst,
hetta och frost, sjudom och död, som påminna henne, att hon icke är
blott ande och tvinga henne att rikta en tanke äfven på den yttre
FYSIOLOGIEN I VÅR TID.	223

naturen. Och när nu forskningens blick föll på naturen, så var det
likväl ifrån de färdiga teoriernas verld hon såg den — och det var från
denna synpunkt, soni hon konstruerade sig en föreställning om densam-
ma. Och när menniskan så uppträdde som byggmästare, ville hon sjelf
icke intaga en alltför obetydlig plats i verldsalltet; så kom jorden, hennes

1	hem, att utgöra centrum i,universum och sol och stjernor vredo sig lydigt ■
deromkring. Den oorganiska verldens mägtiga naturkrafter, sedda från
denna synpunkt, togo gema formen af andeväsen, och detta var än
mer förhållandet, då det gällde att underkasta de lefvande organis-
merna en närmare undersökning. Lifsprocessen sjelf kunde icke vara
en lek af blinda naturkrafter. Den underhölls och leddes af mystiska
andeväsen, med hvilka man befolkade våra organer och hvilka man
gaf olika, mer eller mindre betecknande, namn.

På detta sätt byggde man sig hela systemer, med möda hopkomna,
iner eller mindre tillfredsställande tidens fordringar. Men ett färdigt
system ligger ofta som ett ok på forskningen, t— det föder tanketvång
- och intolerans. Samma ande, som en gång ställde Galilei inför inqvi-
sitionens domstol, har också under tidernas lopp på ett eller annat sätt
förlamat naturforskningens arbete. Ty tankens och forskningens fri-
het är det första vilkoret för vetenskapens, utveckling och lif. Natur-
forskaren, sökande endast och allenast sanningen, måste bryta med
alla fördomar och trotsigt utsätta sig för opinionens hårda domar.
Han får icke sky att följa konseqvenserna af sina vunna resultater,
hvarthän de än må Ißda — följa dem till det yttersta,, till dess han
stöter på ett motstånd, som han icke mer är i stånd att öfvervinna.

Ett sådant frihetens morgonskimmer breder sig i våra dagar öfver
menskligheten. Våra ögon hafva öppnats äfven för naturens rika verld.
Vi hafva funnit att den måste ses med vårt lekamliga öga, fångas med
öppna sinnen, betraktas vid erfarenhetens ljus. Eiidast så kunna vi
göra oss dess skatter till godo. Så är den jordmån fårdigberedd, i
hvilken naturforskningen kan trifvas.

Det har svårligen kunnat undgå någon, som vant sig att med
öppna ögon betrakta verlden och händelserna omkring sig, att ju inom
naturvetenskapernas område en mägtig utveckling alltjemt i våra dagar
pågår med om möjligt stigande kraft. Det är just denna utveckling,
det är naturforskningens mångartade, i vårt dagliga lif, i smått och
stort, djupt och vidt ingripande resultater, som karakterisera vår tid
framför hvarje annan såsom en naturvetenskapernas verkliga blom-
stringsperiod.

' Denna naturvetenskapernas uppblomstring är det också, som gif-
vit ett nytt lif åt den fysiologiska forskningen, ja, så bokstafligen
nytt, att denna vetenskap i viss mening kan anses såsom en dotter af
de sista decennierna. I viss mening blott; ty till namnet är fysiolo-
224	FYSIOLOGIEN I VÂB. TID.

gien mycket gammal och nämndes redan under den gamla grekiska
bildningens gyllene tid, i Aristotelis dagar. Men länge gick hon omyn-
dig. En lydig tjenarinna åt filosofien, böjde hon sig efter de vex-
lande systemerna, följde modet för dagen och klädde sig i ny drägt
alltefter som hennes föremål — lifsprocessen — af spekulationen olika
uppfattades.	'	-

Man hade svårt att komma sig före med att betrakta de lefvande
varelserna helt enkelt såsom naturföremål, åtkomliga för naturforsk-
ningens vanliga metoder. Man ville i dem gerna se äfven nya, öfver-
naturliga krafter verksamma; — och så måste naturforskningen inom
detta område utrota mången fördom; innan den kunde taga fart. En
sådan egendomlig kraft var den såkallade »lifskraften». Den gällde
inom fysiologien ända till sednaste tider såsom en trosartikel, djupt
rotad i öfvertygelsens aldra heligaste. Det var en af gud, som man
knappast vågade vidröra utan fara att blifva stenad såsom bildstorma-
re. Denna »lifskraft» var en hemlighetsfull, för de organiska varelserna
alldeles egendomlig kraft, som icke var bunden vid materien, utan
bodde öfverallt i kroppen, häftande den ena stunden vid en molekul
för att i den nästa öfvergifva densamma och fästa sig vid en annan..
Skadade man t. ex. ett finger, så var det »lifskraften», som icke alle-
nast underrättade derom genom känsla af smärta, utan äfven med om-
sorg reparerade skadan. Det var lifskraften, som smälte maten, assi-
milerade den och lagade så att hvarje bit kom på sin rätta plats. Det
var lifskraftens förtjenst, att vi under sömnen icke glömde bort att
andas, — den vakade äfven öfver hjertats slag, såsom en moder vid
sitt barns vagga, och såg till att det icke stannade i sin taktmässiga
gång. Med ett ord: man tillskref lifskraften ett slags förstånd, utan
hvilket det icke var möjligt att inom organismen alla processer, kunde
utföras på ett så klokt och ändamålsenligt sätt.

Men en sådan kraft, mätt efter den matematiskt-fysikaliska kri-
tikens måttstock, kan icke hålla streck. Johannes .Müller, ' hvilken
betraktas såsom den nyare fysiologiens fader, visade, genom att ut-
draga och genomföra de yttersta konseqyenserna af denna åsigt, dess
ohållbarhet.

Om vi skulle fråga någon: hvem har väft tyget i din klädning,
eller hvem har sytt den? så vore det onekligen ganska beqvämt att
derpå gifva detta svar: det förra har väfkraften, det sednare sykraften
gjort. Men en annan sak är den, om den vetgiriga frågaren känner
sig tillfredsställd med svaret. . Kanske hade han heldre önskat en, om
aldrig så enkel, men dock begriplig framställning af de många olika
delar, hvaraf en väfstol eller en symaskin bestå, eUer åtminstone om
det sätt, hvarpå de med hvarandra samverka till det föreliggande
resultatet.
FYSIOLOGIEN I VÅR TID.	225

På samma sätt förhåller det sig med »lifskraften». Beqvämt är
utan tvifvel detta slagord att tysta den frågvise med, men den for-
skande menniskoanden nöjer sig icke med att blifva så snöpligen af-
spisad. Det är klart att hvarje lifsyttring, hvarje process inom en
lefvande organism blott är en effekt af en hel mängd samverkande,
naturliga orsaker. Hvarje fysiologiskt problem har en fysikaliskt-
kemisk fråga, att besvara.

Härmed torde redan den nyare fysiologiens-ståndpunkt och rikt-,
ning vara antydd. Fysiologien har under sin sträfvan att förklara
'den organiska verldens brokiga lif, ställt sig på de exakta naturveten-
skapernas säkra grund och börjat utveckla sig efter deras mönster
och i deras anda. Hon har sökt att på den organiska, den »lefvande»»
naturen öfverföra och'tillämpa de grundsatser, som befunnits gällande
för den oorganiska verlden.

Af fysiken och kemien hafva vi nu lärt oss, att allt, hvad som
hörer till den oorganiska eller såkallade »döda»» naturen, kan hänföras
under tvänne begrepp: vnaterie och Jer af t.

Oförstörbar, oförytterlig är summan af all den i universum befint-
liga materien. Må vi bränna våra hu? och sänka våra skepp, må vi
anställa förödelser i den yttre naturen hur vi behaga, — vi förändra
dermed blott materiens form eller plats; likasom då vi slå sönder ett
glas, bitarne dock finnas qvar eller då-vi spela bort våra penningar och
en annan vinner dem. För oss sjelfva kan detta väl blifva en förlust,
men vi kunna dermed icke tillintetgöra ett enda gran materie för det
hela, — summan förblifver oföränderligen densamma, som den en
gång af begynnelsen är gifven, så länge ett universum för vår natur-
betraktelse existerar. '

Likaledes oförstörbar och oförytterlig är summan af all kraft i
universum — den är ett en gång för alla gifvet rörelsekapital, som
vi visserligen kunna för våra mångartade behof göra oss till godo eller
förslösa, men som för det stora hela hvarken kan växa ej heller för-
minskas.

Man må likväl ej tänka sig dessa båda — materie och kraft —
såsom två skilj da ting, söm existera hvar för sig och på hvaf sitt håll
eUer, såsom Moleschott uttrycker sig: man får ej tänka sig krafterna
såsom ett par hästar, hvilka efter behof och efter behag kunna spän-
nas för och ifrån materien. Tvärtom är kraften oskiljbart bunden vid
materiens minsta delar. Materie och kraft äro såsom Castor och Pollux
eller såsom de siamesiska tvillingarne — den ene finnes icke till utan
den andra. Det gifves ingen abstrakt materie.	’	■

Hittills har kemien funnit mellan 60 och 70 enkla ämnen eller
elementer. Om denna summa ■ i sjelfva verket är för liten eller för
15
226	FYSIOLOGIEN I VÅR TID.

stor, kan endast en framtida forskning afgöra. Dessa grundämnen kun-
na imellertid icke förändras.- De kunna väl med hvarandra ingå otaliga
föreningar, men deras qvaliteter äro dock oföränderliga, oförytterliga.
Kortast och lättast kunna vi få denna sanning lefvande för oss genom
följande bekanta uttryck: »jernlnolekulen förblifver densamma vare sig
att den i malmådern ligger gömd i jorden, i meteorstenen genomilar
den ändlösa rymden, i lokomotivhjulet smattrar fram öfver skenorna
eller i blodcellen kretsar genom skaldens hjerna.»

Annorlunda är förhållandet med krafterna, de må nu uppträda
såsom rörelse i vanlig mekanisk mening, såsom värme, ljus, ljud, elek-
tricitet, magnetism. Dessa öfvergå under sin verksamhet oupphörligen
i hvarandra och kunna sålunda, om man så vill, betraktas såsom egent-
ligen blott olika former eller yttringar af en och samma grundkraft.
Denna deras öfvergång i hvarandra — denna ,krafternas ständiga krets-
gång i naturen innehåller nyckeln till förklaringen af alla naturpro-
cesser.

Det är från dessa med aforistisk korthet här antydda principer, som
fysiologien måste utgå vid sitt försök att utforska den organiska na-
turen. Då nu ingen ny materie och inga nya krafter vidare kunna
skapas af intet, så måste den organiska verlden för sina brokiga for-
mer och sitt rörliga lif hemta materialet ur naturens allmänna för-
råder. Den nyare fysiologien har derför utgått från den förmodan,
att inom de lefvande organismerna samma krafter måste verka och
efter samma lagar som inom den oorganiska naturen. Dén har sålunda
ställt till sin uppgift att söka utforska och förklara lifsyttringarne
ur de allmänna naturlagame. Härmed var den väg funnen, påhvilken
fysiologien gjort sina sista betydelsefulla framsteg.

Fysiologen måste, då han på detta sätt begynner sitt arbete,
betrakta den lefvande organismen såsom ett kompliceradt konstverk,
en maskin af helt egendomlig och okänd konstruktion.

En obildad, i mekaniken okunnig menniska, t. ex. ett naturbarn
från söderhafsöarne, som första gången ser ett lokomotiv ila fram
utefter sin bana, skall i sanning ej förmå att gifva ens den aflägsnaste
förklaring öfver detta underbara fenomen — ej fatta den mägtiga
kraft, som drifver det långa och tunga tåget med vindens hastighet
framåt. Han skall mumla något om onda eller goda andar, somdrifva
sitt spel; — men vill han verkligen på erfarenhetens säkra väg taga
reda derpå, så måste han först se lokomotivet i hvila, taga sönder
detsamma i dess enskilda delar och studera det i alla dess detaljer
för att komma under fund med hvars och ens andel i det hela. Det
fordras det oaktadt godt förstånd och ihärdigt arbete för att i grund
fatta och förstå detta jemförelsevis enkla konstverk af mennniskohand.
( FYSIOLOGIEN I VAR TID.	227

Pâ samma sätt företer sig i början menniskoorganismen för for-
skarens ögon. Kännedomen om menniskokroppens konstruktion är i
sanning icke medfödd, och ingen kan på förhand sluta sig till, huru
det ser ut inuti hans egen kropp. Århundradens ihärdiga studier hafva
behöfts för att samla den kunskap derom, som vi nu ega, och ännu
väntar mången anatomisk fråga på sin lösning. Dessa studier hafva,
äfven de,, någon gång måst i hemlighet bedrifvas, under nattens tim-
mar, i undangömda källarhvalf för att undgå den fanatiska intoleran-
sens spejande öga. Det har funnits tider, då dissektioner af menni-
skolik varit förföljda med lika mycket nit, men med mycket större
magt af den fanatiska Obskurantismen, än i våra dagar fysiologernas
vivisektioner. Vi ega af È. Hamman en bild af anatomen Andreas
Vesalius, som gifver eh skön och lefvande erinran om denna tid. På
Vesalii lugna panna läsa vi löftet om den seger öfver fordomen, som
dock till sist är tillförsäkrad vetenskapens stilla arbete.

Fysiologien förutsätter anatomien såsom en nödvändig hjelpkälla.
De enskilda organerna måste särskildt och i sitt sammanhang noga
studeras. Först sedan detta är gjordt är det möjligt att med framgång
studera deras lifsyttringar.	'

För att sätta ett lokomotiv i rörelse, måste vi nödvändigt elda i
dess ugn. Denna eldning är en kemisk process, som väsentligen består
deruti, att den atmosferiska luftens syre förenar sig med det i ugnen
inlagda kolet. När nu en syrepartikel vid lämplig temperatur träffar
en kolpartikel, så förena de sig till följd af en mägtig attraktionskraft,
eller som det på konstspråket kallas, kemisk frändskap, med hvarandra
till den allmänt bekanta gasformiga kropp, som vi kalla kolsyra —
densamma som innehålles i skummet af öl eller porter, perlorna i soda-
vatten eller champagne. Vid denna förening af syre och kol utvecklas
värme, som i sin tur förvandlar vattnet i ångpannan till ånga, hvilkeri
nu genom sin mägtiga expansionskraft sätter lokomotivets häfstänger
och hjul i rörelse.

Här är det således i sista hand en kemisk process, som åstad-
kommer ett mekaniskt arbete. Kolet innehöll i sin kemiska frändskap
till syret ett förråd af kraft, som genom förbränningen gjordes till
godo och åstadkom en effekt, uträttade ett arbete, jemförligt med flera
hästars än någonsin en konung spänt för sin vagn.

Men när kolet brunnit ut, stannar maskinens rörelse, liksom ett
urverk stannar, när lodet gått ned. Ingen mekanism är i stånd att
utveckla mer kraft, än som blifvit den från annat håll gifven i samma
eller annan form. .Den länge närda drömmen om ett »perpetuum mo-
bile», på hvärs förverkligande. så mycken tid och så mycken snillekraft
blifvit onyttigt förspillda, är en af den nyare mekaniken bevisad omöj-
lighet.
228	FTSIOLOGIÈN I VÂR TID.

Huru förhåller det sig nu med de lefvande organismerna? — med
menniskokroppen? Är icke den ett sådant »perpetuum mobile,» eller be-
höfver äfven den beständigt förses med nytt förråd af kraft för utfö-
randet af sina lifsfunktioner?

Om vi finna en menniskokropp liggande på marken, så kunna vi
på något afstånd icke afgöra om den är lefvande eller död. Vi träda
närmare och finna att han rörer sig: — då säga vi att han lefver.
Rörelsen betraktas sålunda såsom ett tecken till lif. Men lokomotivet
rörde sig ju äfven, och vi funno orsaken till denna rörelse i den ke-
miska förbränningen af kolet i ugnen. En kort betraktelse af rörelsen
och dess verktyg hos de lefvande organismerna skall måhända aldra
bäst lemna upplysning om det sökta förhållandet.

Den ojemförligt vanligaste formen af rörelse inom den organiska,
naturen är muskelrörelsen. Hvarje menniska vet ju hvad "kött är,
men de flesta tänka sig förmodligen köttets väsentligaste nytta bestå
deruti, att såsom en mer eller mindre smaklig anrättning ingå i vår
dagliga föda och utgöra »pièce de resistance» på vårt bord. Häruti
ligger visserligen ingenting orätt; men hur vigtig denna köttets rôle
såsom födoämne onekligen än må vara, så har det dock i naturen en
ännu vigtigare uppgift. Köttet är nämligen det rörelseverktyg, hvar-
med djurverldén utför så många de underbaraste konststycken, ända
från . den krälande maskens slingringar i sanden till örnens djerfva
flygt — från barnets stapplande steg till lindansarens eller solodansö-
sens konstproduktioner. Äfvenså rörelserna i smått inom vår egen
kroppr såsom andetagens jemna gång och hjertats enformiga slag, an-
letsdragens vexlande spel och tungans snabba rörelser — allt detta är '
muskelrörelse, är köttets arbete.

Om vi närmare undersöka en bit kokt eller rått kött, så finna vi,
att den låter sönderdela sig i en mängd fina trådar — och dessa i
ännu finare. De finaste äro muskelns enklaste morfologiska elementer.
Skärpa vi nu vårt öga med ett godt mikroskop och undersöka vi så-
lunda vidare med skicklighet, ihärdighet och någon lycka, så finna vi
slutligen, att hvarje sådan tråd är i sitt lefvande tillstånd en sluten
säck eller ett i båda ändar slutet rör, hvars yttervägg bildas af en tunn,
elastisk hinna, och som är fylldt af ett flytande innehåll af ungefär
samma konsistens som hvitan i ett hönsägg. Denna säck eller köttråd
står vidare i förbindelse med en ännu finare nervtråd, som intränger
genom den tunna hinnan och slutar innanför densamma i en egen-
domlig ändapparat, som först i sednaste tid blifvit närmare bekant
och som mycket påminner om de elektriska fiskarnes egendomliga
organer, med hvilka den väl också har en viss frändskap. Å andra
sidan löper den nämnda nervtråden, såsom man genom mödosamma
undersökningar funnit, utan afbrott ända till nervsystemets central-
fysiologien i vår tid.	229

organer, hjernan eller ryggmärgen, der den öfvergär i en annan änd-
apparat, en såkallad nerv- eller ganglii-cell. Det är pä dessa ganglii-
celler som viljan spelar, liksom på tangenterna af ett piano. Hvarje.
anslaget akkord motsvaras af en kombinerad muskelrörelse.

Dep sålunda i möjligaste korthet och allmänhet beskrifna muskel-
tråden med sin nerv utgör det elementära rörelseorganet, och hvad vi
kalla en muskel är blott sammanfattningen till ett gemensamt helt af
en viss mängd sådana, hvilka vid viljans inflytelse eller, genom någon
kemisk eller fysikalisk retning på de likaledes till en gemensam
nervstam förenade nervtrådarne, samtidigt utföra sina rörelser i ett
tempo, liksom en väl öfvad trupp soldater, hvilka manövrera såsom
en man, »liksom om man ryckte på en tråd.»

, Muskeltråden åstadkommer nu rörelsen derigenom att denkontra-
herar sig, d. v. s. den förkortar sin längd, men vinner i samma mön
i tjocklek, så att dess kubikinnehåll förblifver i det aldra närmaste
detsamma. Genom denna iörkortning af muskeln närmas dess fäste
punkter till hvarandra, hvilket är den enkla principen för all vår rö-
relse-mekanik. Genom tillväxten i de öfriga dimensionerna är det som
en arbetande muskel synes liksom Svälla och som den kännes hårdare
och fastare än eljest.

För utförandet af dessa rörelser behöfver nu imellertid muskeln,
lika väl som ångmaskinen, en , ständig tillförsel af vissa kemiska, kol-
haltiga ämnen, och det genom densamma ständigt strömmande blodet
är den källa, hvarur den hemtar näring för sitt arbete. I sjelfva ver-
ket försiggår inom den arbetande muskeln en liflig kemisk förbränning.
Muskeln är én af organismens förnämsta härdar för kolsyrebildning
och värmeutveckling. Hvem har icke någon gång i vinterkylan an-
strängt sina muskler och utfört våldsamma rörelser, som för åskådaren
måhända förefallit både omotiverade och löjliga, blott i det lofli-
ga ändamålet att hålla sig varm? Hvem har icke erfarit att denna
gymnastik haft samma värmande effekt, som en vänligt sprakande
brasa; men hvem har alltid så noga tänkt efter, att han med sina
rörelser, detta sitt arbete i luften, i sjelfva verket just antändt en
brasa i sin egen kropp, bränt upp en del af sin egen lekamen och
värmt sig sjelf dervid? Detta är dock, om män ser saken rätt, den
enkla, osminkadé sanningen.

Utan tillförsel af syrgas och nytt brännmaterial kan muskelnicke
göra sin tjenst. När förrådet är slut upphör dess kontraktionsför-
måga. Muskelrörelsen, liksom lokomotivets, är sålunda i sista hand
bunden vid en kemisk förbränningsprocess och möjligheten är gifven
här, liksom vid ångmaskinen, att beräkna huru mycket kol, som be-
höfver förbrännas för att åstadkomma en viss mängd arbete.
230	FYSIOLOGIEN I VAR TID.

Man må derför icke föreställa sig, att i den icke arbetande mu-
skeln all kemisk omsättning upphört. Tvärtom fortgår oupphörligt
förbränningen deruti. Hos de varmblodiga djuren och menniskan är
muskeln till den grad beroende utaf ny tillförsel af brännmaterial och
syre, d. v. s. tillförsel af arterielt blöd, att, om denna tillförsel af nå-
gon anledning upphör, muskeln inom några minuter förlorar sin kon-
traktionsförmåga. Muskeln blir då styf och stel derigenom, att mu-
skeltrådames flytande innehåll koagulerar och antager en konsistens,
liknande hvitans .hos ett förloradt eller hårdkokt ägg. Hos de såkal-
lade kallblodiga djuren är förhållandet såtillvida ett annat, att deras
muskler kunna, skilj da från den öfriga organismen, lefva mycket längre.

Muskeln i sin hvila är således att förlikna vid ett lokomotiv, som
står eldadt i sitt stall, färdigt hvarje ögonblick att sätta i gång. Rö-
relseförmågan och dess fysikaliskt-kemiska vilkor finnas hos muskeln
sjelf förhanden, men den rörer sig dock ej, förrän impulsen till rörelse
ifrån nerven utgår. Nerven är den häfstång, hvarmed maskinisten
öppnar^ eller sluter den ventil, genom hvilken maskinen efter behag
kan sättas igång eller stoppas. En från organismen skilj d muskel af
ett kallblodigt djur kan man bibehålla vid normal kontraktionsförmåga
ganska länge. Det har visat sig, att man vid omkring 0 ° Cels.) men icke
under —5° Cels., då innehållet kongulerar) kan bevara en grodmuskel
vid lif i 10 dagar och det finnes egentligen intet skäl, hvarföre ej det-
samma skulle kunna lyckas ett helt år genom att försätta muskeln i
ett minimum af ämnesomsättning.

Bland de produkter af en ofullständig förbränning, som af den
arbetande muskeln lemnas åt blodet — och hvaraf en hel lång rad
skulle kunna uppräknas — må här endast mjölksyran omnämnas, så
kallad emedan det är den, som gifver den sura mjölken sin smak.
Den hvilande muskeln har en neutral kemisk reaktion, men den arbe-
tande deremot en sur, och detta beror derpå, att mjölksyra bildas vid
arbetet. Denna mjölksyra är också en af hufvudorsakerna till ett feno-
men, som här torde böra omnämnas.

Om jag inslår en spik med den spetsiga ändan horizontalt i en
vägg och på dess fria ända hänger en vigt, så kan denna vigt för-
blifva i samma läge en lång tid bortåt, utan att spiken förändrar sin
ställning, förutsatt att den är grof nog i förhållande till vigtens tyngd.
Håller jag deremot samma vigt på min horizontalt utsträckta arm eller,
som man säger, »på rak arm», så dröjer det ej länge, förrän armen
sjunker slapp ned vid sidan, hur stark den för öfrigt än må vara.
Musklerna tröttna — spiken tröttnar ej.

Denna muskelns trötthet .måste hafva sin naturliga förklaring.
Undersöka vi orsaken och grunden till denna trötthet, så finna vi, att
den icke beror af brist på energi hos viljan, ej af brist på syre eller
FYSIOLOGIEN I VÂR TID.	231

brännmaterial hos blodet, utan tvärtom pä ett öfverskott af mjölksyra,
som genom förbränningen producerats i muskeln, och hopat sig i sådan
mängd, att den icke i samma mon hunnit aflägsnas. Om denna syra
bortskaffas/ så hemtar sig muskeln igen, är åter uthvilad. Detta bort-
skaffande sker under det normala lifvet genom det cirkulerande, alka-
liska blodet — men det kan också ske genom insprutning i muskeln
eller dess tomma blodkärl af någon indifferent vätska, såsom t. ex.
utspädd koksaltlösning. Omvändt kan man göra en frisk och sund
muskel trött utan arbete, endast genom att i densamma inspruta mjölk-
syra eller någon vätska, som innehåller denna syra, såsom t. ex. bul-
jong, hvilken har sin sura reaktion af mjölksyra.

Det är sålunda ej allenast nödvändigt, att nytt brännmaterial
ständigt tillföres, att elden ständigt uilderhålles — förbränningspro-
dukterna måste äfven i behörig ordning aflägsnas. Mjölksyran är här
den aska eller det slagg efter förbränningen, som hopar sig i ugnen
och qväfver elden.

Denna öfverblick öfver muskeln och vilkoren och lagarne för dess
normala lifsverksamhét, framställd i all sin nakenhet och utan alla
illustrationer har måhända, huru kort och flyktig den än varit, dock
förefallit mången nog långtrådig. Men vi måste försona oss dermed,
då ' vi besinna huru oändligt vigtigt' detta organ är för hela vårt lif. .
Det är muskeln, som gör oss till hvad vi äro — naturens fria barn.
Den torfva, der vi föddes, håller oss icke qvar; vi hafva inga rötter
liksom trädet, hvilka fjettra oss dervid. Vi röra oss fritt från ställe
till ställe, dit vår längtan kallar oss, för att söka ett blidare luftstreck,
en bättre föda eller ett älskadt föremål, som vi ställa högre än allt.

Det är muskeln, som fyller ett af våra djupaste behof, — det att
kunna meddela våra tankar, våra känslor, vår sorg, vår glädje åt
andra. Vi ega intet annat medel än muskelrörelsen för att uttrycka
hvad vi erfara. Det var ju på rörelsen, som vi kände igen lifvet. Det
finnes ett gift, som förlamar all frivillig rörelse, men lemnar allt annat
i fred. Detta gift är derföre det grymmaste af alla — det förvandlar
oss ett ögonblick till ett lefvande lik, som hör och ser och känner
allt, men icke kan röra en enda muskel, således ej kan för någon va-
relse gifva den minsta vink om sitt hopplösa läge. Endast hjertat
.klappar ännu och talar sitt stumma språk. Detta gift återkallar i
minnet myten om Dafne, som, för att undkomma den förföljande
Apollo, på sin egefi bön förvandlades till en lager. Den dagen tog
naturen ett steg tillbaka i sin eviga utvecklingsgång och det hade
varit Dafne långt bättre att, falla i Apollos armar.

Men på samma gång som vi uti muskeln funnit ett för heladjur-
verlden så vigtigt organ, som öfvar sitt karakteriska arbete i hvarje
bit af vår lekamen, så hafva vi äfven fått en vink om principen för ;
232	FYSIOLOGIEN I VÅR TID.

dess mekanik. Hvarje gång viljan inverkar på nerven, sammandrager
sig muskeln — alldeles som då dambordet drages upp och släpper
vattnet på qvarnhjulet — eller som då man vrider på en kran och
släpper in ånga i cylindern och dermed sätter maskinen i gång.

Man må icke föreställa sig, att' viljan är den enda kraft, som för-
mår framkalla denna reaktion hos muskeln. Långt derifrån! Viljan
kan i detta fall på mångahanda vis ersättas. Ett elektriskt slag på
nerven, en kemisk inverkan, en hastig temperaturförändring, ett me-
kaniskt våld — allt , detta har samma verkan. Det väcker muskeln
till arbete och detta arbete är nu, såsom alltid, en kontraktion af alla
de enskilda muskeltrådame — ingenting annat. Muskeln är som ett
laddadt gevär — den är verkligen »laddad» — den gömmer i sig en
slumrande kraft, som kan bringas i verksamhet genom en ringa an-
ledning. Liksom muskeln kan sättas i verksamhet genom många andra
ting än viljan, så kan ock geväret fyras af icke blott genom hanens
fall på knallhatten, utan äfven genom en elektrisk gnista, genom upp-
värmning, genom en kemisk tändsats o. s. v. — Men när det brinner
af, så sker det alltid genom en explosion af krutet.

Hvarje ting i naturen har sina bestämda egenskaper. Man skall
icke begära att få se krutet kontrahera sig och muskeln explodera —
det vore ett våld på naturen.

Icke heller skall man tro, att vi behöfva. göra alla dessa experi-
menter med muskeln medan den öfriga kroppen ännu lefver eller me-
dan muskeln sitter qvar på den plats, der deçi vuxit upp. —Visst icke.
Vi kunna döda ett djur och från den döda kroppen lösgöra en muskel
med sin nerv, upphänga den på passande sätt i våra apparater och
studera lagarna för dess verksamhet. Vi behöfva icke brådska alltför
mycket dermed, ty vi hafva timmar på oss.

Man behöfver sannolikt blott en gång se ett sådant enkelt expe-
, riment, för att sedan kunna fritt blicka ut öfver naturen och se henne
i ett nytt ljus, liksom med nya ögon. Hur har det nu gått med den
gamla lifskraften? — Den är uppenbarligen icke längre det band, som
sammanhåller de särskilda organerna, icke den kraft, som gifver dem
lif och utför deras förrättningar. Närhelst vi önska det, kunna vi se
den synen, att en muskel lefver och reagerar på vanligt sätt, långt efter
sedan det djur är dödt, hvilket den ursprungligen tillhörde. Nåväl!
detta är icke ett enstaka fall, det är ingen egenskap, som tillkommer
muskeln ensam. Tvärtom är det en allmän lag, att hvarje särskildt
organ, stort eller litet, lefver sitt eget lif och fullgör sina bestämda
_ funktioner, så länge det eger de nödvändiga Vilkoren derför.

Hvad muskeln beträffar, så skall den behålla sin kontraktionsför-
måga — lika godt inom eller utom organismen — så länge den eger
tillräckligt brännmaterial qvar, så länge icke for mycket förbrännings-
FYSIOLOGIEN I VÂR TID.	233

produkter hopat sig i densamma och sä länge den öfverhufvud behål-
ler sin tillbörliga sammansättning i alla delar. Vi kunna behandla
den som en maskin, försätta den i arbete eller hvila efter behag, göra
den trött, hvila ut den igen o. s. v. Detta allt gäller nu i grunden
om kroppens alla öfriga organer, och vi se vid denna flyktiga blick
på muskeln och dess lif i det hela taget en miniaturbild af organis-
men i dess helhet med alla dess komplicerade förrättningar och de nöd-
vändiga vilkoren derför.

Kännedomen om de enskilda organernas natur och lif är det för-
sta vilkoret för att förstå organismen — det är fysiologiens alfabet.

I grunden reducerar sig hela lifsprocessen, med dess mångfaldiga
och vexlande yttringar till en kemisk förbränningsprocess och på en
efter bestämda lagar reglerad, ständig tillförsel af brännmaterial och
syre samt ett ständigt bortskaffande af förbränningsprodukterna beror
vårt lif .och vår helsa.

Behofvet af föda är för oss alla gemensamt och kännedomen om
detta enkla faktum ar lika gammal som menniskoslägtet. Det fanns ingen
generation, som icke kände hunger och törst. Omätligt vigtig är den
rôle, som dessa mägtiga naturdrifter spelat i verlden. Om vi kunde
mäta det inflytande, de utöfvat på djurverldens utbredning och arter-
nas utveckling samt ej mindre på de menskliga samhällenas och hela
mensklighetens öden, så skulle vi finna den oerhörda vidden af deras
betydelse.

Behofvet af föda är ett af de stora svänghjul, som drifva hela
den komplicerade mekanismen i industriens stora verkstad, — en af
de axlar, kring hvilka hela mensklighetens äflan vrider sig — en af
de rötter, från hvilka civilisationens blommor spirat.

I sjelfva verket är vår existens bunden vid vissa kemiska ämnen
i en blandning efter samma typ, som i mjölken — eller, med andra
ord, af ägghvita, fett, stärkelse, socker, vatten och vissa salter. Detta
är redan af gammalt bekant; — men hvad betyder då detta behof af
födoämnen från fysiologiens synpunkt? Intet föregående system har
förmått att förklara det. För den nyare fysiologien åter är förkla-
ringen helt enkel: — födoämnena göra oss samma tjenst, som kolet i
lokomotivets ugn.

Appetiten har med denna betraktelse intet att skaffa; — den är
blott ett naturens konstgrepp, som påminner oss, att när tiden är inne,
lägga nytt bränsle på lifvets härd.

Af de intagna födoämnena tjena en del, såsom Liebig sökt visa,
företrädesvis till uppbyggandet af kroppens organer och ersättning af
de substansförluster, som de under lifsprocessen lidit; en annan del
användes derimot mer direkt för den pågående förbränningen. Resul-
tatet blifver dock till sist detsamma och noggranna undersökningar
I

234	FYSIOLOGIEN I VÅR TIB.

hafva, visat att, om en kropp fullständigt förbrännes, summan af det
värme, som utvecklas genom förbränningen från dess början och till
dess slut, blifver fullkomligt densamma, antingen förbränningen sker
hastigt och direkt eller långsamt och på omvägar.

Man skulle nu utan tvifvel lika väl som med kol och med samma
effekt kunna elda ångmaskinen med fett, stärkelse, socker o. s. v., om
ej detta ur ekonomisk synpunkt vore alltför olämpligt. Dock torde
icke sådant alldeles sakna exempel. Det återkallar i minnet en berät-
telse, som någonstädes stått att läsa om en amerikansk flodångbåt,
hvilken under en resa råkade ut för en kappsegling med en annan
■och dervid eldade upp hela sitt kolförråd, innan segern var afgjord
till någonderas förmån. I ifvern tillgrep man nu lasten, som bestod
af fläskskinkor, fortsatte eldningen dermed och vann verkligen segern.
Är denna historia icke sann, så kunde den åtminstone vara det. Å
andra sidan skulle väl äfven vi sjelfva kunna föda oss. med stenkol,
om de nämligen af våra matsmältningorganer kunde fördragas och
bearbetas. Men noga räknadt är stenkol egentligen ingenting annat
än träd, bevaradt i jorden från urverldens tider; — och af träd har
man dock på sednare tider lyckats göra socker, som för vår organism
är ett förträffligt brännmaterial. Mången karamell kan derför helt
visst leda sina anor direkt ur skogen. Utbytet af eldningsmedel är
imellertid sålunda ett obestridligt faktum — och ångmaskinen och vår
kropp hafva i detta afseende kunnat byta om rôler.

Men vår kropp är likväl en långt mer komplicerad inrättning,
som först genom en egen apparat behöfver preparera sitt brännmate-
rial — och detta är matsmältningsprocessens hémlighet. Det finnes i'
naturen en slags kökskonst, den enkla urbilden, efter hvilkens princi-
per all sund matlagning borde reformeras. Dessa principer kunna vi
lära af vår egen mage Och tarmkanal. .Den preparation af närings-
ämnen, den digestion, som af dessa organer utföres, är en rent kemisk
operation och kan äf oss i sina detaljer eftergöras i våra laboratoriers
glaskärl. Körtlarnas beståndsdelar verka på rent kemiskt sätt på födo-
ämnena, upplösa dem och bringa dem derigenom i den form, att de
kunna upptagas af blodet och organerna.

Vår kropps väfnader äro nämligen porösa och genomträngliga för
vätskor i allmänhet. Detta förhållande gaf »lifskraften» på sin tid
mycket att syssla, många processer att utföra, hvilka vi nu förklara
genom en enkel fysikalisk process. Om man 'med en porös skiljevägg
afdelar ett kärl i tvänne rum och i dessa införer vätskor af olika na-
tur, men dock så beskaffade, att de kunna blanda sig med hvarandra och
genomgå skiljeväggen, och om man sedan låter alltsammans stå till-
räckligt länge, så skall man finna att vätskorna i båda rummen efter
en tid äro fullkomligt lika. Strömmen genom skiljeväggen upphör
FYSIOLOGIEN I VÅR TID.	235

nämligen icke förr än detta resultat inträdt —än de fullständigt blan-
dat sig med hvarandra. Detta kalla vi i vidsträckt mening vätskors
diffusion.

Det är genom en sådan diffusion som vätskorna i smått röra sig
inom organismens väfnader och reglera utbytet af de kemiska bestånds-
delarne. Genom väfnadernas porositet är det möjligt att upptaga vät-
skor i blodet och äfvenledes att aflägsna vätskor derifrån. I det sed-
nare fallet är det ofta helt enkelt fråga om en filtration af samma
art, som då en vätska rinner genom vanligt läskpapper i en trätt.

Blodmassan i vår kropp är i detta afseende att förlikna vid en
sjö. Hvarje sjö har vanligen många källor och tillflöden och, om intet
aflopp funnes, utan vattnet oupphörligen finge strömma från källorna,
skulle sjön snärt bli öfverfull och hota närliggande trakter médöfver-
svämning. Men nu är det så ställdt, att det öfverflödiga vattnet helt
småningom aflägsnas och detta vanligen åt två särskilda håll. Det ena '
är den bäck eller flod, som vanligen utlöper från hvarje sjö — och det
andra är sjöns vattenyta, från hvilken en ständig afdunstning eger rum
och detta i all synnerhet under sommarens dagar, då solstrålarne upp-
värma vattnet. På samma sätt förhåller det sig med blodmassan; —
den har många tillflöden, många små källor inom tarmkanalens vid-
sträckta område och dess öfverflöd strömmar bort dels genom njurar-
nes begränsade flodbädd, dels afdunstar det från hudens och lungornas
vidsträckta ytor. Ätt man dricker mer om sommaren än om vintern
kommer sig deraf, att mer vatten i det förra fallet afdunstar från hu-
den. Blodmassan 'måste nämligen hållas vid någorlunda konstant mängd,
om alla funktiönerna skola normalt förlöpa — och denna konstanta
mängd beror nu derpå, att ungefär lika mycket kommer till som det
bortgångna.

På samma sätt måste också blodets normala och konstanta sam-
mansättning bero derpå, att de beståndsdelar deraf, som åt ett eller
annat håll derifrån bortgå, ersättas af lika många nya partiklar af
samma slag. Komma flera till, än de som bortgå, så blir blodets halt
af detta ämne ovanligt stor; gå flera bort, än de som komma till, så
blir den ovanligt liten. Här se vi en källa till variationer, hvilken i
vissa fall kan blifva en källa till sjukdom.

Det är ett intressant och länge bekant faktum, att ormgiftet, som,
om det inkommer i ett sår, såsom händelsen är vid ormbett, kan hafva
en dödande verkan, är alldeles oskadligt, om det intages genom mun-
nen och nedsvaljes. Italienaren Fontana, från hvilken vi i första hand
hafva denna observation, intog det sjelf theskedtals utan ringaste olä-
genhet. Den franske fysiologen Claude Bernard har utan påföljd
ingifvit hundar grantals af det bekanta pilgiftet från Gruyana i kon-
centrerad lösning, under det att en bråkdel af en milligram af samma
236	FYSIOLOGIEN I VÅR TID.

gift, inkommen i ett sär, orsakar döden. Här skulle man måhända åter
vilja taga sin tillflykt till »lifskraften», men en sådan förklaring behöf-
ves icke. Saken förhåller sig så, £,tt giftet ytterst långsamt och trögt
förmår genomtränga magens slemhinna, men deremot går ganska hastigt
och lätt genom njurarne. Följden blir naturligen den, att det aldrig
hinner samla sig i blodmassan ens i så stor qvantitet, som behöfves
för en förgiftning. Här är således en rent fysikalisk grund förhan-
den, som förklarar fenomenet. Det giftas andra ämnen, som gå lätt
genom magslemshinnan och trögt genom njuren; — dessa måste vid
fortsatt bruk hopa sig i blodet.

Genom en sådan fysikalisk process upptages nu imellertid ur
den intagna födan de preparerade, dugliga näringsämnena i blodet
och det är först_här, som den egentliga förbränningen börjar, härsom
brännmaterialet fattar eld. Blodet är det organiska lifvets egentliga
härd och när skalden drömmer om en eld, som strömmar i hans ådror,
om feberglöd och brinnande pulsar, så är denna hans dröm i viss me-
ning bokstafligen sann. För denna förbränning i och genom blodet
fordras, liksom för hvarje annan, kol och syrgas. Kolet innehålles rik-
ligen i de upptagna födoämnena och. syret måste hemtas från atmo-
sferens stora allmänna förråd.

Det är ett särskildt organ i vår kropp, som har åtagit sig upp-
draget att hemta syre ur atmosferen. Detta organ- är lungan, som
likt en blåsbälg ständigt pumpar luften in och ut genom en särskild
mekanik. I de fina kärl, hvilka i ett sirligt nät genomdraga lungans
inre yta, kommer 'blodet i en obehindrad och intim beröring med den
luft, som. vid hvarje andetag inströmmar genom luftvägarne. Der upp-
tager blodet syre och afgifver i stället, liksom till ersättning, kolsyra.
Lungan är således én ventilationsapparat, hvilken motsvarar på en
gång dragluckan på våra ugnar, der luften strömmar in och skorste-
nen, der röken hvirflar ut.

Hur vigtig denna ventilation för lifvet är, det känner en hvar.
Det första andetaget bruka vi beteckna såsom lifvets början och det
sista såsom dess slut lefva och andas äro i dagligt tal liktydiga
uttryck. Denna ventilation fortgår oafbrutet dag och natt, i sömn
och vaka hela lifvet igenom, oberoende af vår vilja, liksom ett upp-
draget urverk. När den en gång stannar, då slocknar lifvets lampa.

Men det är ej nog att denna förbränningsprocess, hvars båda änd-
punkter i respirationsprocessen löpa tillsammans, försiggår blott i lun-
gans fina kärl, ehuru den yta som blodet här utbreder mot luften till
följd af lungornas byggnad är långt större, än man kanske föreställer
sig. Vår kropp brinner icke såsom ett antändt ljus från ofvan och
tin nedan, blodet icke, såsom antänd sprit eller olja, blott på ytan.
Den långsamma elden måste spridas till alla de minsta delarne af vår
.	FYSIOLOGIEN I VAR TID.	237

kropp. Hvarje organ, hvarje liten cell, hvaraf vår kropp är byggd,
måste andas, för att kunna lefva — måste brinna med långsam eld. .
Blodet innehåller den tändsats, som skall sätta dem i brand. För
detta ändamål är det nödvändigt at^ blodet ständigt är i rörelse, att
det löper från lungan till kroppens alla delar samt tillbaka till lungan
igen. Detta blodets kretslopp har i mera än tvänne sekler varit oss
bekant. Vi må dock ej föreställa oss blodet i den mening lefvande,
att det af sig sjelft löper omkring och förrättar sina vigtiga funktio-
ner. Tvärtom erhåller det sina rörelsekrafter utifrån, genom muskel-
arbete, genom hjertats ständiga verksamhet.

Cirkulationsapparaten är ingenting annat än en, efter fysikaliska
lagar byggd pumpinrättning med sina klaffar och ventiler och sitt
rörsystem, hvilket likt en vattenledning breder ut sitt nät öfver hela
organismen. Inom detta nät pumpas blodet i en ständig ström. Hjer-
tat är den ständigt arbetande pumpen, ett stycke kött — såsom man
redan vet af Shakespeares »köpmannen i Venedig» — men med en sinn-
rikt inrättad mekanik. Kärlen äro blott lednings- eller aftappningsrör.

Om vi tänka oss tvänne kaprifoliistånd, som, uppväxta ur samma
rot, skjuta upp på hvar sin sida om en spalière och sammanväxa i
toppen med sina finaste grenar och bladnerver, så hafva vi en aflägsen
föreställning om kärlens anatomiska anordning. Genom den ena stam-
men, som föreställer pulsådrome eller artererne, strömmar nu det i
lungan uppfriskade, ljusröda, arteriella blodet in i allt finare grenar.
De finaste bilda ett nät, som vi ej längre kunna se med vårt blotta
öga. Dessa kalla vi hårrörskärlen eller kapillarkärlen. De genom-
draga alla väfnader och det är här som blodet genom diffusion af-
lemnar sina närande beståndsdelar åt väfnaderna och sjelft från dem
upptager de förbrukade. Det från kapillarkärlen genom den andra
hufvudstammen till hjertat återvändande blodet är således af en för-
ändrad beskaffenhet — det är mörkare, kolsyrerikare, syrefattigare och
således mindre användbart. Det kallas venöst blod och kärlen, som
föra detsamma, blodådror eller' vener.

Den röda färgen, som i olika nyanser utmärker vårt blod, härrör
icke från blodets flytande beståndsdel, från blodvätskan, utan från de
små, endast med mikroskopets tillhjelp synliga fasta kroppar, som
simma deruti, och som vi kalla blodceller eller blodkroppar. Då vi
se en menniska rodna, så veta vi, att denna rodnad i sjelfva verket
härrör från milliontals blodceller, som hvimla i de vidgade kärlen och
skimra igenom huden på hennes ansigte.	'

Hvarje kubikmillimeter blod d. v. s. hvarje liten droppe, innehåller
ungefär 5 millioner sådana , celler och man har beräknat deras antal .
i hela blodmassan till' 60 billioner. Huru mycket är då en billion?
Vi skulle kanske bäst vinna en föreställning derom, om vi satte oss
238	FYSIOLOGIEN I VAR TID.

helt enkelt att räkna dertill. Men vi skulle snart afstå från detta
tröttsamma arbete med nedslaget mod, och detta vore icke att undra
på; ty man kan lätt beräkna, att om en arbetsför menniska satte sig
till, att räkna ziffra för ziffra, två i sekunden, och fortsatte denna räk-
ning 12 timmar om dagen, så skulle hon behöfva mer än 30,000 år
för att hinna till en billion. Huru mycket är då 60 billioner? — Det
är ett tal, så stort, att vi derom ej kunna göra oss en aflägsen före-
ställning — och mot hvilket stjernomas tal, feom vi kunna se på den
klara vinterhimmelen, är en ren obetydlighet.

Dessa små celler äro nu imellertid för vårt lif af högsta vigt;
utan dem kunde vi icke lefva. Man må likväl icke tro, att de
utgöra ett enstaka exempel, ett ensamt stående undantagsfall. Tvärt-
om är det just af dylika små kroppar, byggda efter samma typ,
som hela vår kropp är sammansatt. Föreställom oss ett manna- eller
sagogryn, men mycket mindre,, osynligt för vårt blotta öga och med
en liten kärna inuti och vi hafva straxt en slags föreställning om
huru en cell ser ut i sin enklaste form. Af tegelsten, och mur-
bruk bygga vi hus, palatser och tempel i de mest vexlande for-
mer. Så är cellen den organiska verldens lefvande murtegel, den
är det enkla elementet i den konstrika byggnaden, den enklaste lef-
vande organisationsformen. Man har, och detta med skäl, kallat cel-
lerna för elementarorganismer. De bildas, fullgöra en tid sina förrätt-
ningar och upplösas igen; och i deras ställe bildas nya. Med ett ord:
de föra ett individuelt lif, alldeles som de lefvande organismerna öf-
verallt i naturen. Den första organiska varelse, som uppträdde på
vår jord, måste hafva varit en sådan cell — och det gifves ännu i dag
växter och djur, som icke hunnit öfver detta trappsteg på utvecklin-
gens skala. Men ur denna enkla typ har naturen under mångtusen-
årigt arbete utvecklat hela den rika mångfald af former, som nu smeka
vårt öga och fylla oss med beundran och häpnad. Detta samma ut-
vecklingsarbete försiggår i smått inom hvarje organism, som födes på
jorden. Det gafs en tid, då hvar och en af oss, som nu trampa jor-
den, icke var mer än en enda liten cell; och denna cell bief moderåt
de billiontals celler, hvaraf våra kroppar nu bestå. Enhvar af dessa
har nu sin plats att fylla, sin funktion att utföra inom vår organism
och det helas lif och välfärd beror derpå, att hvarje cell gör sin skyl-
dighet. Vår kropp är derför i viss mening att betrakta såsom étt sam-
hälle af individer, liksom en bikupa eller myrstack, hur främmande
denna föreställning än må låta.

Det är nu blodcellernas särskilda och vigtiga uppgift att ur luften
upptaga och kringbära syrgasen. Det röda färgämnet^ som de inne-
hålla, har en stark frändskap till syret och absorberar detta ur luften
i lungan för att sednare aflemna det ånyo åt organerna, sedan cellerna
FYSIOLOGIEN I VÂR TID.	239

inkommit i den lugnare blodströmmen i kapillarkärlens trånga far-
vatten. Blodcellerna jaga sålunda omkring såsom brandraketer och
antända och underhålla elden öfverallt i kroppens väfnader. Genom
sitt oerhörda antal och sitt ständiga kretslopp förhindra de, att någon-
städes uppstår syrebrist.

Blodet innehåller således i sig sjelft vilkoren för den konstanta
värmegrad, hvilken för vårt normala lif är karakteristisk och nödvän-
dig. Den nordasiatiska vildmarkens härdade son,' som med öppen barm
kastar sig på snödrifvan, för att utan vidare omsvep njuta en väl-
görande sömn och från detta djerfva experiment åter står upp frisk
och' sund — den under- equatorns sol svartbrände negern eller hytt-
arbetaren, som i sin glödande ugn uthärdar en temperatur af öfver
100° Cels. — alla dessa hafva eh i det närmaste konstant blodtempe-
ratur af omkring 38° Cels. Man kunde förr icke förklara sig detta
faktum; man trodde att denna konstanta temperatur var någonting i
vår organism ursprungligen inneboende. Nu veta vi alt det till hufvud-
saklig del är förbränningsvärme.

Då den yttre temperaturen är högre än vårt blod, så ökas afdunst-
ningen från huden och lungorna. Derigenom ej blott svalkas blodet
efter rent fysikaliska lagar, utan en skyddande atmosfer af vattenångor
bildas äfvén omkring öss, som gör den yttre värmen oskadlig. I det
bekanta Leidenfr ost’ska försöket ser man, huru en liten vattendroppe
just genom en sådan afdunstningsatmosfer kan ligga oskadd på en
hvitglödande metallplåt. Detta är sannolikt hela hemligheten i den
konst, hvarmed nutidens eldkungar förvåna sin publik. Detta är ock
grunden, hvarföre vissa hyttarbetare, med bar hand kunna beröra
smältande jem — och hvarför någon enda anklagad kunde bli frikänd
på den tid, då man måste bevisa sin oskuld genom att barfotad van-
dra oskadd öfver glödande plogbillar.

Är åter den yttre temperaturen lägre än vårt blod, hvilket är det
vanligaste -fallet, så måste det bortstrålande värmet ersättas genom ökad
förbränning. Derföre förtär öckså i allmänhet nordbon större qvan-
titeter brännbara, kolhaltiga ämnen än sydlänningen. Eskimåen älskar
sitt späck och sin skältran, våra fäder njöto af det »gula fläsk och det
bruna mjöd» och denna smak, förfinad visserligen, hafva de gifvit sina
afkomlingar i arf. Alla veta vi ock, huru ett godt mål i vinterkylan
värmer som en vänlig eldbrasa, om ej bättre.,

Under det ständiga ombyte af materie, hvarpå lifsyttringames möj-
lighet beror, råder hos en fullväxt och frisk kropp en fullständig
jemvigt i materie och krafter, liksom folkmängden i en stor stad, der
de föddes och dödes, de in- och utvandrades antal eqvivalera' hvar-
andra. En rubbning i denna jemvigt leder till sjukdom och död.
240	JYSIOLOGIEN I VÂR T1D.

Vår kropp måste oupphörligen ur naturens stora förråder låna
de krafter, hvarmed den underhåller lifsprocessen och lika oupphörligt
åt dessa förråder återgifva, hvad den sjelf förbrukat.

Ett lokomotiv, utrustadt för en resa, måste hafva sitt förråd af
kol och vatten med sig — utan detta rullar det endast ett litet stycke
utåt banan, för att af sig sjelft stanna, så snart elden slocknat under
pannan. På samma sätt med menniskokroppen. För att riktigt förstå
denna, måste vi se densamma i sitt rätta sammanhang med de nöd-
vändiga vilkoren för dess existens. Om vi således tänka oss en full-
vuxen, frisk menniskokropp utrustad för resan genom lifvet, så måste
vi för ett fullständigt schema också tänka oss bredvid å ena sidan allt
hvad den för en hel lifstid behöfver af föda, dryck och luft och å den
andra allt hvad den lemnar tillbaka åt luften, vattnet och jorden. Det
är gifvet, att dessa qvantiteter växa med antalet år, som lifvet tänkes
vara, och om vi antaga det till 60—70 år, så behöfves det ingen stark
fantasi för att stapla upp de pyramider af bröd, kött m. m., skapade
sjöar af vatten, öl, bränvin o. s. v., som utgöra matsäcken. Dessa
massor tänke man sig nu såsom en våg, som, kommande från ena sidan,
vandrar igenom menniskokroppen, för att på-den andra sidan, såsom
G-öthe uttryckte sig, »återgå till elementerna» igen.

Denna bild af menniskans lif är visserligen i hög grad prosaisk,
men den är likväl sann. När kroppen är död, hemfaller den åt för-
ruttnelsen, hvilket egentligen blott är en fortsatt förbränningsprocess
med i hufvudsaken samma förlopp och i kemiskt hänseende samma
slutresultat som under lifvet. Af hela vår kropp stannar endast minsta
delen qvar på jordytan, — endast en liten hög af aska; — men den
ojemförligt största delen sprider sig i atmosferen i form af kolsyra och
ammoniak._

Om vi nu besinna att menniskor och djur i årtusenden lefvat och
dött på jorden, så förefaller det oss helt naturligt, som skulle detta
vårt hem blifva mer och mer obeboeligt för nu lefvande och efterkom-
mande generationer. Syreförrådet måste ju oupphörligen förminskas
och atmosferen i stället mättas, med kolsyra och ammoniak, hvilka äro
irrespirabla gaser. Korrektivet ligger dock nära tillhands i den lyck-
liga omständigheten, att växterna just lefva af dessa lemningar efter
djurverldens och menniskans lif — men ej nog dermed: af dessa lem-
ningar bereda de genom sin lifsprocess just de ämnen, som djuren och
menniskan behöfva för att kunna lefva. Hvad djuren förderfva göra
växterna godt, igen. När solstrålarna falla på deras gröna blad, upp-
taga de ur atmosferen kolsyra och ammoniak, sönderdela kolsyran i
dess enkla beståndsdelar, återlemna deraf syret åt atmosferen igen,
men behålla kolet för att deraf tillsammans med andra elementer,
bilda i sin egen kropp de ämnen, hvaraf djuren och menniskan lefva.
FYSIOLOGIEN I VÂR TID.

241

Här synes det, som skulle cirkeln våra sluten i sig sjelf, som om den
organiska verlden skulle bilda ett perpetuum mobile. Men det är icke
så; ty om vi närmare se efter, så finna vi snart att växtverlden icke
lefver af djurverldens lemilingar allena. Utan solens strålar slocknar
växternas lif; endast under deras inflytelse kunna de sönderdela kol-
syran. Solen är sålunda den kraftkälla, hvarur växtverlden fyller sina
förråder. Skogen slukar en massa solstrålar, derföre är skogen sval.

Från växtverlden stammar således icke allenast en mängd syre,
utan ock allt brännmaterial, hvarmed såväl våra ugnar eldas, som dju-
rens och menniskans lif underhålles. Detta brännmaterial, dessa för
vårt lif nödvändiga ämnen förekomma inom växterna endast i jem-
förelsevis ringa mängd och det är de växtätande djurens vigtiga upp-
gift och göromål, att ur stora massor af växter liksom kondensera det
sparsamma materialet till sitt kött. Detta förklarar, hvarföre dessa
djur behöfva en så stor tarmkanal. En oxe, étt får t. ex. har en
tarmkanal några och tjugu gånger så lång som deras egen kropp, un-
der det att rofdjuren,'såsom lejonet och tigern, endast hafva den två
à tre gånger så lång som kroppen. I köttet äro nämligen de närande
ämnena koncentrerade inom en jemförelsevis ringa volum. Detta för-
klarar nu äfven, hvarföré vår tama boskap omtänksamt måste från sol-
uppgången intill sena qvällen arbeta på betet, för att samla i sitt kött
de utspädda näringsämnena. Och sedan de en gång fått allt färdigt,
komma rofdjuren och menniskan och förtära deras kött och således
plundra dem på allt hvad de sparat ihop från sitt arbete.

De växtätande djuren äro alltså för menniskan ett slags lefvände
förråder, der hon vid behof hemtar sitt brännmaterial samladt och in-
packadt. De äro för oss i detta hänseende, ungefär detsamma, som
stenkolslagren för våra ångmaskiner. En ångmaskin, som eldas med
ved, behöfver en jemförelsevis större ugn, liksom en stor buk utmärker
växtätaren, den må heta djur eller menniska. Köttet liksom stenkolet
innehåller ett större kraftförråd inom en mindre volum.

Köttdieten är den minst besvärliga, den räcker bäst till att gifva
vår kropp hvad den behöfver, utan att belasta oss med onödiga fett-
förråder, den betungar aldra minst våra matsmältningsorganer med
arbete. Det torde icke behöfva påpekas, huru lätt’den Bantingska
köttkuren låter deducera sig ur dessa principer. Denna kur är dock
ej *alltid så lätt att genomgå, den strandar ofta derpå, att det gifves
ett besvär, som äfven för den lataste oftast är kärt och detta är mat-
smältningsbestyret.

Vår kropp är imellertid en föränderlig ting i afseende på materie
och krafter; den är sig aldrig ett ögonblick fullkomligt lik, är aldrig
fullt densamma. Nya paitiklar intaga de gamlas ställe alltjémt och
vår gamla kropp flyger i tusentals atomer kring i rymden. Hvilket

16
242	PHYSIOLOGIEN I VÅR TID.

stoff för skaldens drömmar ligger ej häruti! Den tunga, som nyss svor
den älskade evig trohet, den hand, söm tryckte hennes, är i nästa
stund icke mer densamma! När vi skryta af våra stolta anor, hvem
vet om icke en partikel af våra fäders rostiga slagyärd, kanske ock af
slafvens bojor, cirkulerar med blodet genom vår tunga? När jag, med
blicken riktad mot himlen, framkallar för min själ bilden af ett kärt
föremål, — såsom ett bleknande minne eller en rosenfärgad framtids-
dröm— hvem vet, om icke bland de hvita molnen deruppe seglar en
partikel af den tär, som jag fällde eller skall fälla vid vännens graf?
Hvem vet, om icke en partikel af den luft jag utandades med ett kärt
namn i min morgonbön, i den sena qvällen smyger sig tyst och obe-
märkt kring den älskades hufvudgärd?

Nog af! här finnes det friaste spelrum för äfven den djerfvaste,
den rikaste fantasi att göra sina kombinationer efter behag. Ingen
kan veta, öm han träffar rätt, men ingen heller bestrida möjligheten
deraf och deruti ligger just drömmarnas omistliga rikedom. Men detta
har dock ingen annan betydelse än den, att vi menniskor hafva med
den öfriga verlden och hvarandra långt mera gemensamt, än vi vanli-
gen önska och tro. Det lönar sig icke att försöka nndfly de band,
som naturen väft mellan oss.

Men medan materiepartiklarne och krafterna vexla, stå formerna
qvar, sedan de en gång blifvit färdiga, Vår kropp är ett hôtel för
resande — en stad, som står under växande generationer, der husen
byta om égaré, rummen byta om hyresgäster och möbler — ett loko-
motiv, som, för hvarje hvarf hjulen rulla omkring, förtär nya kol och
strör nya rökmoln öfver falten.

Men, vi få ej dölja för oss, att dessa jemförelser vi användt för
att antyda den fysiologiska. forskningens riktning, dess bemödande
ätt på fysiko-kemisk väg förklara det organiska lifvets yttringar, en-
dast referera sig till den fullväxta organismen. Hos de organiska
varelserna kommer ett nytt till, nämligen förmågan att uppbygga sin
egen kropp och producera nya dermed lika. Här stöta vi på de så
kallade vegetativa funktionerna, hvilka det hittills icke lyckats oss att
i alla detaljer på fysiko-kemiskt sätt förklara. Vår kunskap derom
inskränker sig hufvudsäkligen till det morfologiska. Inom detta område
har dock mikroskopet på sednare tiden spridt ett klart morgonskimmer
och öppnat ett vidsträckt och löftesrikt fält för kommande arbeten.

Man har förebrått oss, att vi icke kunna eftergöra dessa naturens
verk i våra laboratorier, vi, som dock berömma oss af, att känna och
förstå så många af lifvets förborgade processer. Men huru obetydliga'
äro icke våra resurser mot dem, som naturen egt till sin disposition
— verldshafvet till laboratoriikärl och millioner år för sina experimen-
ter! Man får då icke af oss begära mer än af naturen sjelf. Icke
FYSIOLOGIEN I VÂB TID.	243

heller hon skapar mer någonting nytt på en gång. Hvarje hy varelse
har sitt ursprung från en föregående och en generatio equivoca uti
våra dagar är — trots många ständigt uppdykande försök — likväl
aldrig bevisad. Tvärtom synas dessa försök genom fransmannen Pasteur's
sednaste arbeten vara, åtminstone, för en tid, inställda.

I någon mån har det åtminstone lyckats vetenskapen efterapa na-
turens verk, eftergöra de organiska varelsernas fabrikater. Man har
framställt organiska ämnen af de kemiska elementerna. Vetenskapen
firade en af sina stora triumfer den dagen, då Wöhler i sitt labora-
torium (1828) framställde konstgjordt urinämne. I sednare tider har
fransmannen Berthelot riktat oss med många nya rön i sa/mma. väg.
Han har bland annat af elementerna gjort alkohol och framställt för-
såpningsprocessen i omvänd ordning, i det han förenat glycerin och
fettsyra och sålunda i laboratoriet tillverkat vanligt neutralt fett. Det
lider väl intet tvifvel, att man förr eller sednare skall lyckas göra till '
Och med ägghvite och dermed har man hunnit lika långt på de orga-
niska kropparnas skalå, som naturen sjelf. Så är murbruket färdigt
— det återstår att slå tegel och bygga.

Men kunna vi icke skapa nytt, så kunna vi dock i någon mån
ombilda det, som redan finnes. Ty naturen är böjlig och bildbar för
den, som förstår att rätt handtera henne och begagna hennes egna kraf-
ter och resurser. Det finnes personer, som sysselsätta sig med race-
förädling och hvad man i analogi med annan dylik verksamhet skulle
kunna kalla rationel djurafvel. I deras hand är djurets natur full-
komligt plastisk. .Man kan hos dem, liksom på en fabrik, göra sina
beställningar och det beror af beställningens art, huru snart arbetet
kan blifva färdigt. För dufvor t. ex. af en viss färg kan det behöfvas
omkring 3 år blott. Beställer man åter en viss form på hufvudet eller
näbben, så kan fabrikatet ej lofvas färdigt på ..mindre än 6 år o. s. v.
Egde man millioner år till sin disposition, så skulle man, enligt Darwins
teori, på detta sätt kunna skapa en hel ny djurverld efter behag.

Lång och mödosam är erfarenhetens väg, men den är också den
enda, som en exakt naturforskning kan beträda med hopp att någon-
sin hinna fram till målet. Utan iakttagelse, utan experiment är det
lika omöjligt att göra sig en riktig föreställning om naturen, som det ■
är att a priori konstruera en landkarta så att den slår in med verk-
ligheten. Det fordras tid, det fördras ansträngning för att samla de
spridda detaljerna och sammanfoga dem till ett helt. Om vi jemföra
de gamles kartor öfver den kända verlden med nutidens, så finna vi
snart den störa skilnaden och se äfven deruti en bild af de exakta
naturvetenskapernas utveckling. Nya verldsdelar, nya länder upptäckas,
flodernas lopp, bergens sträckning och kusternas konturer vinna i sina
detaljers mångfald och säkerhet. Så vidgar äfven vetenskapen sitt om-
244	FYSIOLOGIEN I VÅR TID.

râde och tecknar allt skarpare dess enskilda drag. Men icke nog der-
med: med hvarje gjord eröfring växa äfven dess förhoppningar om
nya och minskas de svårigheter, som förut ansågos oöfverstigliga. Har
man icke först i våra dagar upptäckt Nilens länge sökta källor—och
har det icke lyckats Helmholtzs beundransvärda skarpsinne och expe-
rimenteringstalang att mäta nervprincipens hastighet i nervtrådame,
hvilket Johannes Jilutter, då han ett tiotal af år förut stod på tinnärne
af fysiologiens byggnad och såg ut öfver dess framtid, ansåg såsom
för alltid omöjligt!

Det nyss anförda torde tarfva en förklaring. Om jag sticker, mig
med en nål i ett finger, så är det nervprincipen, som bringar mitt
medvetande budskap derom, i det han leder intrycket genom en nerv
till hjernan, der det uppfattas såsom känsla af smärta. Om jag vill
böja mitt finger undan den stingande nålsudden, så är det åter nerv-
principen, som från hjernan ilar genom nerven till muskeln med be-
fallning om den erforderliga rörelsens utförande. Detta allt synes oss
ju ske med tankens hastighet, eller rättare sagdt med omätlig hastig-
het; men det är likväl denna hastighet som Helmholtg mätt. Hur öf-
verraskande, att denna rörelse i sjelfva verket befunnits så långsam!
Den är långsammare än elektriciteten, än ljuset, ja, till och med lång-
sammare än ljudet. Dess hastighet kan närmast jemföras med vatt-
nets i ett skummande vattenfall, eller — för att tala exakt — den
går 30 meter i sekunden.

,0m någon, äfven min bästa vän, om hvilken jag vet, att han icke
vill göra mig något ondt, berör mitt öga, så blinkar jag och detta så
ögonblickligen, att beröringen och blinkningen tyckas alldeles samti-
diga. Det förgår dock en mätbar tid dem imellan, och det beror blott
på den korta väg, som nervprincipen i detta fall har att gå, att denna
tid är jemförelsevis kort. Om man åter har längre distanser att röra
sig med, så blir tidsskilnademe märkbarare. Om man t. ex, harpu-
nerar en 100 fot lång hvalfisk i stjerten, så åtgår det mer än en se-
kund innan hän hinner motoriskt reagera derimot d. v. s. sätta sin
väldiga stjertfena i gång och dermed piska hafvet. Den förändring i
molekulemas jemvigt, som harpunen uppväcker i de sensitiva nerverna,
måste nämligen först fortplantas till en särskild ändapparat, en ganglie-
cell i nervsystemets centralorganer, ryggmärgen och hjernan. Denna
cell är liksom en telegrafstation, der telegrammet först déchiffreras
för medvetandet såsom en känselfömimmelse och sedan skickas vidare
på en annan finie, på de motoriska nervtrådame till muskeln, af hvil-
ken det förvandlas till mekanisk rörelse. Detta är det enkla förloppet
vid alla de företeelser, som vi kalla reflexfenomener, och till hvilka
dispositionen finnes för handen öfverallt i vår kropp. En sådan re-
flexverksamhet är grunden till de många vexlingarne i hjertats ständiga
FYSIOLOGIEN I VÂR TID.	245

rörelse, till andedrägtens jemna gång — för att ej nämna en hel rad
af de vigtigaste fysiologiska funktioner, som ske med eller utan vår
vilja eller vårt medvetande. Andedrägten går aldra jemnast medan
vi sofva, och hvem kan ständigt bevaka och styra sitt hjertas rörelser?

Syn, hörsel, lukt, smak, känsel, rörelse— allt detta förmedlas
genom nerver. Men oaktadt dessa många olikheter i resultatet, är
dock nerv-verksamheten öfverallt densamma. De olika former, hvaruti
den för oss visar sig, bero endast på de ändapparater, hvarmed nerv-
trådarne stå i förbindelse. Det gifves t. ex. en liten fläck på vårt ögas
näthinna, der synnerven saknar ändapparater. Denna fläck uppfattar
derför icke ljuset — den är blind. Häller man hett vatten på enärr-
väfnad eller i en skadad/tand, så uppfattas det icke såsom värme,
utan blott såsom smärta och detta derföre att de ändapparater saknas,
genom hvilka temperaturskilnader uppfattas. Dessa sistnämnda änd-
apparaters tillvaro förutsades af Weber långt innan de af Meissner
upptäcktes, hvilket visar oss att en fysiolog, som fördjupat sig i stu-
diet af organismens konstruktion, stundom kan gå observationen i för-
väg, liksom astronomen jned sina kalkyler kan upptäcka planeter,
hvilka ännu ingen sett, men som dock finnas på den fläck i rymden,
som han utpekat.

Dét har lyckats du Bois Beymond att visa, att om man slår hett
vatten på en nerv, som blifvit löst från sitt naturliga samband med,
centralorganet i hjernan och i stället satt i förbindelse med ett fy-
sikaliskt instrument — galvanometern — den i nerven uppkomna för-
ändringen förvandlas i en bestämd rörelse hos magnetnålen i galvano-
metern i stället för att den i nervens naturliga sammanhang med orga-
nismen ofelbart hade framkallat värmekänsla eller smärta. Denna verk-
samhet i nerven, som vi förut för korthetens skull kallat »nervprinci-
pen» kan på mångahanda sätt framkallas: genom viljan, genom elek--
tricitet, genom kemiska kroppars inverkan o. s. v. Men huru den än
må uppväckas, så är den dock blott en fysikalisk process, ett elek-
triskt fenomen, hvars natur och förändringar vi kunna bestämma och
mäta med. våra fysikaliska instrumenter. Sålunda har icke ens denna
flyktiga, eteriska kraft undgått den matematiskt-fysikaliska forsk-
ningens djerfva händer. Vi mäta redan viljans, hastighet och behandla
dess ledare, nerven, såsom en simpel telegraftråd. Snart tränga vi in
i sjelfva telegrafstationerna— rulla upp den hemlighetsfulla pappers-
remsan och läsa rent det mystiska chifferspråket derpå.

Det redan anförda torde vara tillräckligt för att angifva riktnin-
gen af fysiologiens sträfvanden och dess förhoppningar om framgång
deruti. Vi kunna ej undgå att af de framsteg, som denna vetenskap
gjort och dagligen gör på den beträdda vägen, skapa oss det hoppet
246	FYSIOLOGIEN I VAR TID.

att hon skall lyckas i sina bemödanden, att ur de enkla elementar-
kraftema fullständigt förklara lifsyttringarne.

Men — kan man invända — härmed sliter hon ju ockå skonings- '
löst från naturens anlete den mystiska slöja, som förr gjöt ett såpoe--
tiskt, ett öfvernaturligt skimmer öfver tingen och vande oss att i dem
skåda blott ett återsken utaf en högre verld. Härmed störtar hon oss
ju utan räddning i materialismens bottenlösa afgrund.

Det är sannt, att vetenskapen krossar fördomarne och jagar bort
de hemlighetsfulla och nyckfulla naturandame ur deras mörka gömmor
— liksom skuggorna förjagas af den uppgående solen. Men är det
icke en vinst att i deras ställe se naturen ren och klar, styrd af oför-
änderliga lagar, att se dess vexlande former förbundna till ettordnadt
och harmoniskt helt, dess mägtiga processer ledda af krafter, som vi
känna och kunna beherrska? Ty insigten i naturkrafternas väsende
gifver oss magt, ej blott att göra dem oskadliga, utan äfven att leda
dem efter våra ändamål. Har icke Franklins åskledare vridit viggen
,ur den vredgade dundergudens hand — har icke ångkraften tusen-
dubblat industriens flitiga händer och banat de vägar, på hvilka civi-
lisationen breder ut sig öfver alla länder? Har icke elektriciteten utlagt
de språkrör, genom hvilka vi kunna andeligen umgås med våra anti-
poder, liksom vore de våra närmaste grannar?

Så måste äfven den organiska naturen, så måste lifvets krafter
låta böja sig af vetenskapens starka hand. Den större insigt, hvar-
med menniskan i våra dagar vårdar såväl växt- som djurverlden och
bjuder deras krafter att arbeta i hennes intresse, är vetenskapens verk.

Närmast spåra vi verkningame af fysiologiens arbete i den all-
männa helsovårdens . och läkarekonstens stigande utveckling. Fysio-
logien är nämligen medicinens grundval och den klarare insigt i sjuk-
domarnes natur och väsende, den större säkerhet i uppfattningen och
behandligen af deras yttringar, som utmärker nutidens medicin, är en
afspegling af fysiologiens egeli ståndpunkt och utveckling. Och i
samma mån som fysiologien sprider ljus öfver lifsprocessen, skall
också medicinen mer och mer vinna i klarhet och säkerhet.

Dock drömmer vetenskapen icke mer den gamla, fåfängliga dröm-
men om de vises sten och om ett »lifselixir», som i oändlighet förmår
' att uppehålla lif och helsa; tvärtom är förgängelsens lag en af det
organiska lifvets vigtigaste grundpelare, och ingen vetenskap talar tyd-
ligare än fysiologien till oss de tänkvärda orden: »Menniska! af jord
är du kommen, jord skall du åter varda»,

Men just ifrån denna lära, som egentligen väl borde mana till
ödmjukhet och väcka tanken på en högre verldsördning, söker man
ett stöd för den beskyllningen, att fysiologien skulle leda till den
bekanta verldsåsigt, hvilken man benämnt nurterialism, och hvars blotta
DET NYA FRANKRIKE.	247

namn ljuder som en bannlysningsdom. Hur orättvis denna beskyll-
ning likväl är, kunna vi lätt inse, om vi besinna att all exakt natur-
naturforskning rör sig endast och allenast inom sinneverldens gränser,
inom gränserna for tid och rum. Då fysiologen söker att förklara
lifsprocessen ur de enkla elementarkraftema, så inser han väl och er-
känner, att han dermed icke gifvit en yttersta möjliga förklaring och
förnekar éj én verld derutom, för hvilken sinnenas måttstock ej mer
förslår. Fysiologien leder den forskande menniskoanden blott till
rummets gräns, blott öfv.er de första trappstegen till den eviges , thron.

Bör icke denna vetenskap, som upplyser oss om vår kropp, denna
vår trogna följeslagare genom lifvet, och om hvad deruti försiggår, om
den skepnad och de former, hvaruti vår ande visar sig och lefver — bör
icke denna vetenskap ingå i den allmänna bildningen? Eger hon icke
magt, att liksom sina samsyskon, de öfriga vetenskaperna, medverka
till menniskoandens lyftning och frihet, — skall det icke tillåtas henne
att få arbeta för utvidgningen af sanningens rike på jorden och mensk-
lighetens lycka?

Den frågan väntar af framtiden ett jakande svar, som redan be-
gynner bana sig väg öfver mensklighetens läppar.

Frithiof Holmgren.

Det nya Frankrike.

La France nouvelle par M. Prevost-Paradol. Paris 1868. 3:e Ed.

Triste sort de notre pays, livré à tous
les vents de la révolution, d’avoir dé-
pendu tantôt de la folie d’un homme et
tantôt de la maladresse d’un partie

(A. Thiers,)

I åttonde boken, fjerde kapitlet, af Napoleon le petit skildrar
Victor Hugo en fingerad scen i sista franska republikens nationalför-
samling. »Antagoin» — säger han — »att i församlingen finns en
man, som inser att samhället skall falla och krossas just under sina
fyra falska hörnstenar: den centraliserade förvaltningen, den stående
hären, den oafsättliga domarecorpsen, det af staten lönade presterska-
pet. Denné man vill för sitt folk utpeka de skär, han uppdagat, han
vill varna det. Han bestiger tribunen:
248	»ET NYA FRANKBIKE.

»Jag vill för Eder röja fyra stora, allmänna faror. Edert stats-
skick bär i sig sjelf fröet till sitt förderf. Man måste från grunden
ända upp till spetsen ombilda förvaltningen, arméen, presterskapet,
domaremagtén: afskaffa å ena, inskränka å andra hållet, göra om allt-
sammans, eller ock gå under genom dessa fyra institutioner hvilka I
ansen såsom vilkor för samhällets bestånd, men som äro dess upplö-
sande krafter.»

Åhörame knota. Han ropar:

»Veten I väl, hvad Eder centraliserade, förvaltning kan blifva i en
menedisk styrelses händer? Ett omätligt förräderi,, utfördt med ens
öfver hela franska området af alla embetsmän utan undantag.»

Sorlet bryter lös ånyo, och med större häftighet; man ropar: till,
ordningen! Talaren fortfar:

»Veten I, hvad Eder stående armé en vacker dag .kan blifva? Ett
verktyg för brottet. Den passiva lydnaden, den är en mot lagéns hjerta
ofrånvändt riktad bajonett. Ja, äfven här, i detta Frankrike, som haft
den menskliga utvecklingens initiativer i sin hand, på denna tribunens
och pressens märk, i detta menniskotankens fosterland, ja här kan
den timme slå, då sabeln regerar, då I, okränkbare lagstiftäre, gri-
pens vid strupen af korporaler, då våra ärekrönta regimenten, till vinst
, för en man och till blygd för ett folk, förvandlas till guldsmidda
horder, till pretorianska kohorter; då Frankrikes svärd blir någonting
som sårar bakifrån, såsom sbirrens dolk; då man mördar verldens
första stad och dess blod nedstänker Edra generalers guldepåleiter.»

Bullret öfvergår till ett oväsen, som till slut qväfver dén oförsynta
Cassandra-rösten. Talaren får ej på några dagar visa sig i kamma-
ren, hans vänner sky honom och tidningarna kalla honom smädare.

Så föga fanns före andrå kejsardömet, om vi eljest få anse Victor
Hugo befogad att derom döma, någon insigt i det grundfel i den franska
samhällsordningen, med hvilket republiken ej kunde bestå, hur mycket
än i det landet denna statsform allena är i besittning af rotfasta
nationella sympatier. Äro föreställningarna ännu alltid desamma, eller
ha fransmännen någonting lärt af den nya imperialismen? Prevost-
Paradol’s sista arbete, La France nouvelle, är ett värdefullt bidrag till
den frågans besvarande.

Kommande häfdatecknare, säger han, skola bland exempel på mot-
sägelser, till hvilka äfven de mest upplysta andar kunna göra sig skyl-
dige, åberopa såsom ett af de mest förvånande, att första kejsardömets
förvaltnings-inrättningar bevarats af restaurationen, af Juli-monarkien,
af andra republikens konstituerande församling, på samma gång som
dessa trenne styrelser dock uppriktigt bemödade sig att i Frankrike
grundlägga oeh befästa den politiska friheten. Ett folk, som i sina
parlamentariska församlingar är utrustadt med all den magt, det be-
DET NYA FRANKRIKE.	249

höfver till en regelbunden utöfning af sin suveränetet, men f om i sitt
dagliga lif saknar de oumbärligaste och anspråkslösaste rättigheter;
medborgare, som? ega full frihet att utse sina förtroendemän och åt
dem uppdraga obegränsad myndighet att leda nationens angelägenhe-
ter, medan deras kommunala och provinsiella ärenden uteslutande bero
af den administrativa magten, och medan de ej kunna taga ett steg
eller öppna munnen utan föregående tillåtelse af sina embetsmän; —
sådant var det motsägande och sällsamma skådespel, vårt land erbjöd
den öfriga verlden, tills denna politiska byggnad, som saknade grund-
val, föll för en skakning, lika våldsam och, oundviklig som naturens
omhvälfningar, och det parlamentariska styrelsesättets undertryckande
återgaf åt det franska samhället symmetri och enhet. Denna kraftiga
lexa har ej gått förlorad: i denna stund gifves det bland sundt tän-:
kande ganska få, som ej önska réformera vårt förvaltningssystem och
ombilda våra kommunal-inrättningar, för att omsider sätta dem i stånd
att uppbära ett fritt styrelsesätt.

Författaren erkänner sålunda hos sitt folk en betydelsefull om-
bildning af de politiska idéerna och — kan man tillägga — en stark
rubbning af de nationella fördomarne. Centralisationen i Frankrike
har i detta århundrade haft ett ej ovigtigt stöd i den föreställningen,
att hon hörde med till den stora revolutionens skapelser: detta har
gifvit henne en prestige, som öfverskylt hennes olägenheter eller för
det allmänna föreställningssättet minskat deras proportioner. Men denna
populära villfarelse har den historiska granskningen upplöst och, i mon
som den administrativa despotism, hvilken utgjort ett hufvuddrag lika
fullt i republiken söm i den kungliga eller kejserliga monarkien, så-
lunda förlorat det helgande bländskenet af förmenta anor från 1789
ha sinnena blifvit mera mottagliga för de politiske författarnes analys
och de politiska händelsernas dom öfver ett system, som i en alltom-
fattande byråkratisk mekanism hopklämmer ett civiliseradt samhälles
rika, organiska lif. Denna historiska kritiks talan, som till Vancien
régime återförvisat, hvad man med orätt tillskrifvit revolutionen, har
sedan några årtionden tillbaka, med en grundlighet och styrka som
lemna intet öfrigt att önska, förts af Mignet, Dareste de la Chavanne,
Laferriere, Clément, Crisenoy, Baudot, Tocqueville med flere. De ha
steg för steg följt centralisationens och statsförmynderskapets följd-
riktigt och kraftfullt fortsatta verk från Capetingernes till och med
Ludvig XIV:s dagar. I denna nya belysning har man börjat lära sig

’) .Alexia de Tocqueville: L’ancien régime et la révolution, IILième Ed., 1857,
p. 73: »På den tid, då vi ännu hade politiska församlingar i Frankrike, hörde jag en
talare yttra om den centraliserande förvaltningen: denna revolutionens vackra eröfring,
som Europa afundas oss »	,	' '
250	DET NYA FRANKRIKE.

från hvarandra urskilja, å ena sidan, konungamagtens lofvärda bemö-
. danden, aÉtifrån den senare medeltiden, att grundlägga nationens po-
litiska enhet, och å andra sidan dess visserligen faktiskt, men inga-
lunda i följd af sakernas eget tvång dermed förbundna statsmaxim,
att pålägga folket en uppifrån enväldigt ordnad uniformitets fjettrar.
Man har funnit värdt att lyssna till dem, som i förqväfvandet af all
kommunal sjelfbestämningsrätt, i det viljelösa underordnandet under
statens allmagt, sökt källan till »Frankrikes förfall», och i sjelfstyrelse-
principen vilkoret för dess »möjliga storhet.» Under andra kejsardö-
met ha, om än mee Ibart, de nationalekonomiska undersökningar, till
hvilka regeringens reformplaner och den politiska diskussionens strängt
begränsade frihet samverkat att hänvisa en mängd utmärkta krafter,
understödt samma riktning1): från uppvisandet af arbetets, af indu-
striena och handelns tvingande behof af frihet har slutfoljdens väg éj'
varit lång till samma princips tillämpning å andra områden af sam-
hällslifvet. En Dupont White’s2) hyperboliska loford öfver centralisa-
tionen och dess frukter, mottagas ej längre såsom trosartiklar. Tvärtom
är Edouard Laboulaye epokens representative författare, när han an-
tingen i Förenta staternas historia tecknar bilden af ett samhälle som,
med den mest utsträckta individuella frihet och lokala sjelfständighet
och trots statsmyndighetens inskränkning till få noggrannt bestämda
sferer, röjt en spänstig och hållbar styrka, en outtömlig rikedom på
materiell kraft, som slagit verlden med häpnad; eller när han i sina
oupphunna politiska satirer blottar den individuella och'kommunala
hjelplöshet, som aldrig på egen, endast vid styrelsens hand kan röra
sig ett steg framåt; eller när hån uppdrager statsmagtens gränser och
åt det enskilda initiativet, åt den fria associationen, åt de privata sam-
hällena återbördar stora fält, som nationen eger rätt och pligt att
odla såsom henne godt synes, men hvilka hittills varit inkräktade af
statsmagten qch under dess formalistiska skötsel råkat i ett ödsligt
lägervall. Med sin allmänna valrätt, med en nationalförsamling i be-
(, sittning af alla politiska prerogativer, var 1848 års republik intet an-
nat än statsdespotism, blott icke lagd i en endes utan i de mångas
hand. Den 2 December flyttades den öfver från de senare till den
förre, som sedan med republikens egna medel och verktyg upprätthål-
lit den moderna cæsarismen. Denna lexa kunde ej gå förlorad. Sålunda
ha vetenskapen, som skingrat inrotade villfarelser, och erfarenheten,
som kastat sitt starka ljus öfver farliga illusioner, gemensamt arbetat

2)	Man jemföre t. ex. Charles Dunoyer: ,La liberté du travail; Renouard:
Du droit industriel; Mannequin: Travail et liberté m. fl.	•

1	) Dupont White : L'individu et l'état samt De la centralisation, une suite à Vindividu
et Vétat, Paris 1856 och 1859.
DET NYA FRANKRIKE.	251

på att politiskt uppfostra ett nytt slägte, som skall öppna Det nya
Frankrikes tidehvarf.

Prevost-Parodol’s arbete innefattar tre hufvuddelar. Första boken
handlar om betydelsen af demokrati samt om de faror, som hota detta
t styrelsesätt; den andra om de styrelsegrundsatser och inrättningar,
söm lämpa sig bäst för den franska demokratien; den tredje innehål-
ler en återblick på Frankrikes historia sedan 1789 jemte några råd
till den nuvarande generationen. Vi kunna ej här uppehålla oss vid
alla de betydelsefulla frågor, åt hvilka författaren egnat hvar sitt kapitel
under dessa tre hufvudrubriker, utan nödgas inskränka oss till några
af de vigtigaste.	'

Man har ansett Prevost-Paradol, jemte Charles Rémusat och ännu
- några flere, såsom en yngre klass i »den doktrinära skola», som genoin
Guizot från England lånade sin politik, genom Royer-Collard hemtade
, sin filosofi från Skotland, och genom Barante tillgodogjorde sig Tysk-
lands kritiska och litterära principer, och bland hvilkéns fåtaliga skara
' det berömdaste namnet, utom den först anfördes, är Thiers. Vi skola
ej afgöra, om Prevost-Paradol rätteligen bör räknas för en fortsättare
af denna s. k. skola, af le parti du canapé, med hvilket spenamn dok-
trinärerna stämplades af grefve Beugnots malice: han påstod sig en
gång ha närvarit vid en sammankomst och funnit dem allesamman
sittande i en soffa. Måhända förhåller det sig snarare så, att det dok-
trinära partiet finns ingenstädes, utom i — parti-polemiken, och att
hvarje parti inom sig räknar doktrinärer. Nekas kan ej, att Prevost-
Paradol stundom visar sig doktrinär, intagen af engelska statsrätts-
fiktioner och hyllande den numera i alla länder utslitna bourgeois-
liberalismen från 1830. Det är särdeles i två hufvudpunkter denna
hans riktning röjer sig, nämligen i hans karaktersteckning af demokra-
tien och hans uppfattning af den konstitutionella monarkien.

Prevost-Paradol erbjuder visst icke någon mycket eftersträfvans-
värd eller oersättlig allians åt dem, som principiellt äro demokratiens
motståndare och till hvarje pris vilja bekämpa den. Han anser det
något så när lika möjligt, att i längden hindra den demokratiska sam-
hällsordningen, som att leda en flod tillbaka till källorna. Men han
spejar med ifrig blick efter demokratiens faror, och han öfverdrifver
dem, ej utan en rätt betydlig mon af orättvisa. Beskyllningen mot
' demokratien, att den är misstänksam och afundsjuk mot all öfverläg-
spnhet, denna välbekanta obligat-stämma i den frihetsfientliga kören,
som oaflåtligt varierar den atheniensiska ostracismens gamla tema,
återfinna vi sålunda hos vår författare. Hvad den franska demokratien
vidkommer, har en af hans eljest mest erkänsamme och rosande re-
censenter tillbakavisat anklagelsen, såsom enligt faktiska, handgripliga
252	.	- »ET NYA FRANKRIKE.

vittnesbörd ogrundad1)- Och vi behöfva ju ej gå längre, än öfver Sun-
det, för att j Danmarks konstitutionella historia under den demokra-
tiska Juni-grundlagen finna en lika afgörande vederläggning. Dess-
utom, äfven med det rymligaste médgifvande, att demokratien kan visa
»fördom, hårdnackad förkärlek, nycker, och att hon i vissa fall är fullt
i stånd att begå orättvisor» 2), så kan billigtvis anmärkas, att dessa
fel och brister ingalunda äro företrädesvis utmärkande för folkväldet,
samt att det gifvits och måhända ännu gifves monarkiska välden, der
oviljan mot de öfverlägsna förmågorna varit ännu inera afundsjuk och
envis. I allmänhet finnes ingenting fiendtligare mot de stora kapaci-
teterna, än en mägtig' byråkrati.

Prevost-Paradol har i sin grundritning af Det nya Frankrikes
politiska institutioner satt sig till mål att endast upptaga principer
»lika giltiga för en monarkisk, som för en republikansk demokrati».
Fri från all lidelsefull förkärlek för vare sig den monarkiska eller re-
publikanska statsformen, aktande för det vigtigaste att nedifrån ordna
ett fritt samhälle med sjelfstyrelsen till rörelsekraft, betraktar han
såsom en senare eller sekundär fråga, hvilken stil passar bäst för le
couronnement de 1’édifice, om man bör gifva företräde åt monarkiska
eller republikanska ornamenter. Sålunda vill han bereda en mera
fördomsfri utgångspunkt för pröfningen af denna ej, öfvermåttan vig-
tiga fråga, som kommer först i sista hand. Ingenting synes oss vara
mera, sundt och rätt tänkt, än denna metod för politiska undersök-
ningar, riktade till en allmänhet, som blott alltför mycket varit van
att se på den yttre formen och passionera sig för ett nämn. Imeller-
tid kommer författaren slutligen äfven till detta ömtåliga spörjsmål:
republik eller monarki? Och detta är den andra hufvudpunkt, der vi
hos honom funnit ej så litet af en doktrinär tankegång. Han har i
sin utveckling af de demokratiska idéer, efter hvilka han vill se Frank-
rike nydana sin samfundsordning, tagit sjelfstyrelsen på allvar och han
har i sin politiska byggnad ej rum för mer, än en statsmagt, folkvil-
jan. Det är således ej på grund af den gamla bekanta teorien om
flere koordinerade, sjelfständiga pouvoirs publics han förklarar sig för
monarkien. Den konstitutionelle monarken har hos honom en annan
uppgift, »lika originell som upphöjd» enligt författarens egen åsigt om
saken. Låt se, hvari den består!

I en konstitutionell stat kan man ej undvara rätten att, genom
representationens upplösning, vädja till folket, när det gifves fog att
antaga, att dess och den representativa majoritetens opinioner ej längre
stå i samklang, hvilket är den största fara, hvarför friheten och, me-

’) Amédée Breton i Révue Moderne för 10 Sept. 1868.,

2	) Anf. st. sid. 202; '	'
DET NYA FRANKRIKE. '	253

delbart, ordningen kunna utsättas under ett parlamentariskt regerings-
skick. Denna upplösningsrätt kan ej anförtros ât en president, »ty
denne valde statschef representerar sjelf ett parti, hvilket han har att
tacka för allt, hvilket han hehöfver äfven efter embetstidens slut, och
hvilket har honom snarare till ett verktyg, än till ledare.» Derimot
står den konstitutionelle monarken öfver partierna, har intet att af
deras strider hoppas eller frukta. För honom äro alla partier precist
lika behagliga och välkomna, han gör ingenting annat än uppmärk-
samt lyssna till den allmänna opinionen,,för att efter dess fingervis-
ning upplösa en mot folkmajoriteten stridig kammare och dermed kalla
andra män i spetsen för affärerna. »Detta är hans enda uppgift.» Han '
får ej visa någon ministère, någon person, ej ens någon opinion något
företräde. Skulle en så absolut politisk indifferentism ej vara fullt
förenlig med den mensldiga skröpligheten, så är det nog att veta, att
den innersta tanken, hjertats hemliga böjelser ej utöfva någon infly-
telse på hans handlingssätt. Tilläggom ännu till denna idylliska skil-
dring, att han bör intressera sig för konst och vetenskap,, uppmuntra
förtj ensten, vara »den förste gentlemannen» bland sitt folk, med ett
ord uppträda som en föresyn för allt sannt, godt och skönt — såsom
frasen ju lyder.

Gema unnade vi den konstitutionella monarkien ett bättre för-
svar, om ej af annat skäl, så åtminstone derföre att det icke är någon
konst eller någon förtjenst att blåsa bort en så luftig teori. Det fattas
blott ett, för att göra den mycket antaglig, men detta enda är tyvärr
högst väsentligt. ,Vi vilja ej åberopa, hur mycket denna skarpa skilje-
linie mellan den konstitutionelle monarken och hans regerande minist-
rar strider mot de svenska föreställningar, som utgå från 1809 års
regeringsform och de jure ej veta af någon annan regering, än
»konungen i statsrådet»; ty dels är en ingripande rubbning af detta
förhållande redan faktisk, vare sig att man vill se den eller icke, och
dels äro visserligen parlamentarismens och ministerstyrelsens förebilder
att söka annorstädes, än i Sverige, och de närma sig onekligen mera
till vår författares ideal. Men ingen erfarenhet ur den politiska histo-
rien har ännu företett något stöd för förhoppningen, att en gång kunna
få se denne 'konstitutionelle konung, som författaren gifver oss in
abstracto, ikläda sig kött och blod och bli menniskor lik i allt — utom
i mensldiga svagheter, teoretiska och praktiska. Lika litet torde någon
redbar psykologi vilja åtaga sig att ställa ett mera gynsamt horoskop
för framtiden. Författaren erkänner, att det är »svårt» att träffa på
denna fågel Phœnix, men när han antydningsvis erinrar om belgiernas
konung Leopold och engelsmännens drottning Victoria, och detta utgör
den enda faktiska ankargrunden för hans tro, så tyckes »svårigheten»
kunna utbytas mot ett starkare ord. Författarens bild af den kon-
254	DET NYÀ FRANKRIKE.

stitutionelle monarken påminner lifligt om den ledande principen i den
gamle Anaxagoras’ verldsförklaring: sjelf »apatisk, orörd, det finaste
och skäraste af allt, endast sig sjelf lik», reglerar han såsom en deus^
ex machina ändlighetens virrvarr. Men medan den hederlige filosofen
från Clazomenæ hade förnuftet till rörelseprincip i verldssystemet, har
Prevost-Paradol för Itet nya Frankrikes nya konstitutionella monarki
endast att välja på — en Êourbon, en Orleans eller en Bonaparte.
Hvilket gör en betydlig skilnad.

Dock, det är tid att öfvergå till arbetets många, lysande förtjen-
ster. I ett par kapitel af första boken beskrifver författaren den »de-
mokratiska despotismen», och det på ett oöfverträffligt sätt. Det är
ej endast den slående argumentationens styrka och denna blott af sin
egen osökta enkelhet prydda stil, som förläna framställningen här, som
annorstädes, ett oimotståndligt behag. Dertill kommer ock författarens
ironiska objektivitet: han åberopar Rom under Cæsarerne, men ej med
en min förråder talaren — ty man tycker sig nästan se, och höra ho- ,
nom — någon aning om, att någon i nutiden behöfver taga åt sig <
denna mördande kritik af — det andra kejsardömet. Antagligen lärer
denna skonlösa, men på samma gång fullkomligt lidelsefria och med
säker hand utförda Vivisektion, som lägger i dagen den moderna cæsa-
rismens innersta lifsprocess, ej synnerligen behaga målsmännen för
den storartade förfalskningen af degsa 1789 års idéer, hvilka den Na-
poleonska författningens l:a Art. hånande »erkänner, bekräftar och
garanterar», såsom »grundvalen för fransmännens offentliga rätt.» Men
kejsardömet kan ej beklaga sig öfver denna tysta jemnförelse med
Rom i dess förfall. Redan under republiken, under det att man ruf-
vade öfver statsstrecket, förebådades det ju såsom en ättling i rätt
nedstigande linea af Cæsars och Augusti tidehvarf, i det att en fransk
Hegel i polisprefekts-uniform skref dess filosofi1). Sedermera har
dess förste man i Cæsars lefnad gjort dess apologi, och en af de högt-
betrodda pennorna har slutligen höjt apologien till en apoteos, hvars
hädande cynism ej stadnar under hofsmickrarnes i domus palatina 2).

’) A. Romieu: L’ère des Césars och Le spectre rouge (Paris 1851).

11 ) Man läse C. Hippolyte Castille: Parallèle entre César, Charlemagne et Napo-
léon. L empire et la démocratie. Philosophie de la légende impériale (Paris 1858). Att
Cæsar, Carl den store och Napoleon I kunna jemföras med Messias, veta vi redan af för-
ordet till Napoleon III:s: Cæsars lefnad. Men till-denna teori om statsstreckens och de
politiska menedernas «providentiella» karakter har hr Castille ännu mycket mer att tillägga.
Han gör panem et circenses till statskonstens fullt utslagna ros, han har upptäckt, att Cæ-
sar var med Guds nåde en »snillets liksom njutningens hermafrodit», och försynens finger
röjer sig i de onaturliga laster, som Suetonius (C. J. Cæsar, Kap. LIT) betecknar med:
omnium mulierum vir et omnium virorum mulier^
DET NYA FRANKRIKE.	255

Man kan gerna erkänna de stora likheterna mellan det cæsariska
tidehvarfvet i Rom och imperialismen i Frankrike; de upphäfva dock
ej den väsentliga grundskilnaden. Det gamla Roms lifskraft var för-
brukad; Objektivismen, statsallmagten hade spelat ut sin blott relativt
berättigade rôle. Derför föll den antika verlden och måste hon falla.
Men det modemå samhället är besjäladt af en princip, som i sitt vä-
sen ,är absolut berättigad, som — i huru ogiltiga former den må ha
framträdt — har den eviga sanningens oförstörbarhet: det är person-
lighetsprincipen. Derföre kan och skall det af imperialismen på afvä-
gar förda och förnedrade Frankrike föryngras, sjelft bli nytt, i stället
att, likt det kejserliga Rom, med sina ruiners grus befrukta marken
för andra folk och nya samfundsdaningar.

I andra boken utvecklar författaren sina reformidéer med hänsyn
till en efter annan af de politiska institutionerna. Ehuru det är sär-
skildt franska förhållanden, som tjenat honom till utgångspunkt, har
dock hans uppfattning en universell karakter, som låter läsaren med
oförminskadt intresse följa framställningen, om man än stundom kän-
ner sig frestad att utropa ett: gudskelof, denna kritik drabbar ej vårt
samhällsskick! Främst behandlar han frågan om den allmänna röst-
rätten, dess fördelar, dess olägenheter och hjelpmedlen mot de senare.
Han fordrar, såsom vilkor för rösträtt, läs- och skrifkunnighet: »om-
röstning med egenhändigt, vid sjelfva valbordet, skrifna röstsedlar, un-
der iakttagande af försigtighetsmått, som betrygga röstgifningens för-
hemligande, är det enda ett fritt folk värdiga förfarande; man skall
en gång förvånas, att man tålt ett annat voteringssätt.» Det förtjenar
anmärkas, att den »doktrinäre» författaren i denna punkt, som så väl
förklaras ur den »demokratiska despotismens» historia i Frankrike, intet
annat begär, än hvad före honom yrkats af en bland samtidens mest
radikal-demokratiske statsrättslärare, spanjoren C. Bernal1).

Prevost-Paradol uttalar sig i detta kapitel mot den tillämpning af
den allmänna omröstningen, som plägar kallas plébisdtum. För det
första, menar han, är det med mycken svårighet förenadt att upp-
draga en lämplig gräns mellan de frågor, som må afgöras af national-,
representationen aliéna, och dem som böra underställas en folkomröst-
ning. Och för öfrigt, tack vare upplösnings-rätten, aro de allmänna
valen till representationen just ett sannskyldigt plebiscituvn, fritt från
de olägenheter, som äro oskiljaktiga från den särskilda operation, hvil-
ken eljest betecknas med detta namn. Detta senare skäl synes oss ej
kunna till fullo godkännas: det »verkliga folkbeslut», som skulle fram-
kallas genom representationens upplösning och ty åtföljande allmänna ,

Bernal’s märkliga arbete finneä i fransk öfversättning med anmärkningar af
Egmont Vaohin: Théorie de l'autorité appliquée aux nations modernes (Paris, 1861).
256	DET NYA FRANKRIKE.

val, beror ju blott af regeringens initiativ, af tillfälliga anledningar,
som derföre ock öppna inycket spelrum för tillfälliga, saken sjelf ovid-
kommande, omständigheters inflytelse; den tvistiga sakfrågan är här-
vid alltför mycket sammansmält med frågan om personer, som — sitta
vid styret eller gema vilja komma dit. Om derimot folkomröstning
skall, enligt författningen, ega rum i vissa på förhand bestämda ären-
den, så är det personliga intresset, en ministères seger eller fall, mera
främmande för afgörandet. I det hela kunde man önska, att författa-
ren utförligare behandlat detta vigtiga ämne: den för öfrigt väl sagda
anmärkningen, att »det församlade folket är mindre i stånd att besluta
i sakfrågor, än om personer», att det bäst afgör de förre genom valet
af de senare, löser ej frågan. Vi tro, att 1787 års amerikanska kon-
stitution, femte artikeln, jemté 1848 års schweiziska förbundsförfatt-
ning, §§ 106—107, äfvensom dylika bestämmelser i åtskilliga kanto-
nalförfattningar innehålla en i den politiska litteraturen alltför mycket
förbisedd idé, och att den vanliga statsrätts-dogmen, att en represen-
tation skall innehafva den representerades alla rättigheter, möjligen ej
är alldeles upphöjd öfver hvarje grundadt tvifvelsmål1).

Deremot sysselsätter sig författaren vidlyftigare med det spörjs-
målet, hur man i en demokrati med allmän rösträtt skall skydda mi-
noriteternas rätt mot majoritetens förtryck. Den grundidé, hvilken så
sinnrikt, ehuru dessvärre under serdeles missgynsamma omständigheter
tillämpades i danska riksrådsvallagen af 2 Oktober 1855, hvilken i
England på olika sätt utvecklats af olika författare — Thomas Hare,
James Garth-Marshall, Henry Fawcett, John Stuart Mill och sannolikt
flere, som vi ej känna — till hvilken man i engelska stadsordningen
af 1835 redan finner en antydning, och hvilken äfven i några engelska
kolonialförfattningar fått ett uttryck, innan den genom sista underhus-
reformen bragtes till en, om än till undantagsfall begränsad, dock
sannolikt ännu betydelsefullare användning, — denna samma princip
är i Prevost-Paradofs ögon den välsignelserika magt, som skall trygga
minoriteterna och denned blifva ett af den sanna demokratiens fasta
värn. Han omfattar med entusiasm den tillämpning, idén fått i Eng-
land genom, hvad man der kallar, the cumulative vote. Antag, att en
valkrets eger att utse tre representanter, så skall enligt det vanliga
systemet hvarje väljare på sin röstsedel uppföra tre olika namn: det
är då tillräckligt för det parti som eger majoritet — en mer än hälf-
ten — att förena sig om tre personer, för att beröfvä minoriteten,
hur stark till antalet den må vara och hvilka framstående förmågor
den må räkna i sina leder, hvarje möjlighet att bli representerad i

') Vi tillåta oss att hänvisa till Laboulayes yttranden, i föreläsningarna öfvér Förenta
staternas historia, om »begränsade fullmakter» samt om unionsförfatfningens amendementer :
III:e boken, första och tjugonde föreläsningarna.
DET NYA FRANKRIKE.	'	257

nationalförsamlingen. Tillåt derimot väljame att på röstsedeln upp-,
föra samma namn tre gånger, så kan en minoritet, som utgör en tredje-
del af valjarne inom distriktet och som förenar sig att kasta sina rö-
ster, enhvar sina tre, på en man, besätta en af de tre platserna och
sålunda bli representerad i jemnt förhållande till sitt antal. Redan
då, under sista reformbillens behandling, engelska öfverhuset den 30
Juli 1867 förklarade sig för lord Cairns amendemènt, uttalade Prevost-
Paradol1), ehuru segern visst icke var gifven, att lika fullt den dagen
skulle bli »minnesvärd ej blott i reformbillens särskilda, utan i det
representativa, systemets allmänna historia.» Med uppriktig tillfreds-
ställelse finna vi hans vältaliga röst bland dem, som oaflåtligt förfakta
denna stora princip. Detta röstsystem förutsätter hos den, som har
eller väntar att få majoritet, en fast tro på sin saks inneboende seger-
rika sanning samt en stark rättskänslas glada mod. Det är vår för-
tröstan, att demokratien skall skynda att med dessa egenskaper före-
lysa de partier, med hvilka hon kämpar, och sålunda lyfta och för-
ädla det politiska slagfältets vapenskiften! '

Vi vända oss nu till den afdelning, der författaren framlägger sina
åsigter om förvaltningens reformerande. Sjelfstyrelsen, säger Prevost-
Paradol, bör tränga ned ända till våra landtkommuner, som måste
lära att sköta sig sjelfva på eget ansvar genom en fritt vald repre-
sentativ myndighet (conseil municipal), bland hvilkens ledamöter och
inom hvilkens förslagslista den verkställande magten skall utse sin
representant. Den uppsigt och det understöd, som för en, del kommu-
ner med ringa välstånd och upplysning kunna vara af nöden, må ej
komma från regeringen, utan från representativa församlingar, som stå
öfver municipalförsamlingen, biler med andra ord från kantonal- och
departeméntal-representationema: »endast der skall man finna på sam-
ma gång de insigter och den opartiskhet, som kräfvas för uppfyllelsen
af denna pligt; det blir då ej längre en herrskare, som styr, belönar ,
eller bistår »regérade» undersåter (des administrés), utan en association,
som kommer en annan, svagare, till hjelp; medborgare, soin upplysa
och understödja medborgare.» — De nuvarande arrondissements-råden
böra ersättas af kantonalförsamlingar (conseils cantonaux), och departe-
mentemas representationer, les conseils généraux, icke blott få en till
flere föremål utsträckt samt af den förvaltande magtens stadfåstelse,
utom i vigtigare finansiella frågor, oberoende myndighet, utan ock
under mellantiden mellan sina sessioner representeras af en vid pre-
fektens sida stäld, vald kommission2), som skulle tillsätta, aflöna och

’) Jmfr. Journal des Débats, 1867, 3 Augusti.

2) Som man finner, motsvarar detta förslag ett af vår »yttersta vensters» yrkanden:
ett länsråd vid jandshöfdin^ens sida.

17
258	DET NYA FRANKRIKE.

- öfvervaka de lägre departementala tjenstemännen, Slutligen skulle flere
departementer, som i följd af sin geografiska beskaffenhet, sin industri,
gemensamt underhållna och begagnade kommunikationer, eller vissa
gemensamma allmänna inrättningar, i likartade intressen ega ett före-
ningsband, utgöra en »region», hvilkens gemensamma angelägenheter
anförtroddes åt en conseil régional, bestående af de resp/ departe-
mentemas conseils généraux eller deras ombud1). Åt denna högsta kom-
munala representation vill författaren derj ernte anförtro att- utse större
delen af första kammarens ledamöter. »Dessa reformer i förening skulle
förvandla kommunen, kantonen, departementet till lika många praktiska
skolor för det offentliga lifvet; de skulle genom en gagnande verksamhet
och genom det anseende, som deraf blefve en frukt, tillfredsställa mången
berättigad ärelystnad, som nu, missnöjd och obemärkt, blott förtär sig
sjelf, eller som fruktlöst belägrar de öfverfylda ingångame till central-
myndighetens. residens; de skulle intressera ett stort antal medborgare
för god skötsel af de allmänna ärendena, samt i och med. dessas
handläggning ellér ' exemplet deraf sprida den fria diskussionens och
den personliga ansvarighetens helsosamma vanor ned till folkets lägsta
klasser.»	*

Närmast i ordningen följer nationalrepresentationen. Utrymmet
förbjuder oss att mer än nämna, att författaren vill från andra kam-
z maren utesluta alla embetsmän, vare sig att för öfrigt statsformen är
republikansk eller monarkisk; att han åt kammarens valde president
förbehåller rätten att, vid inträffande ledighet, till mairerna i veder-
börande valdistrikts kommuner utfärda befallning om de valberättiga-
des inkallande till nytt val; att vid besvär öfver val kommissarier,
utnämnde af kammaren, skulle på ort och ställe, under sedvanliga
rättsskipningsformer, i offentliga sessioner undersöka besvären; att
konseljpresidenten borde formligen utses af andra kammaren; liksom
att efter en upplösning den nya kammaren ej finge upplösas af samma
ministère, utan denna vara förbunden att afgå, om de nya valen utfal-
lit i en för densamma ogynsam riktning. Som man ser, vill författaren
förvandla den engelska parlamentarismens coutumer till paragrafer i kon-
stitutionen: detta kallar han att gifva förhållandena la netteté gui con-
vient à Vesprit français. Vi måste öfverlemna åt läsaren att i sjelfva
arbetet söka närmare förklaring af dessa och andra detaljer. Hvad
angår öfre kammaren, förkastar författaren hvarje tanke på en senat
af vare sig ärftliga eller lifstidspairer; han vill ett valdt öfverhus, med
ett från underhusets karakterssldldt valsätt, och han finner de mest

*) Det torde,- för en eller annan läsares skull, ej vara öfverflödigt att påminna om, att
Frankrikes 89 departementer delas i 373 arrondissementer, 938 kantoner och 37,510 kom-
muner (1866).	■	«
DET NYA FRANKRIKE.	259

passande valkorporationerna för öfre kammaren i de förutnämnda con-
seils régionaux. Antalet af regioner kunde blifva tjugu till tjugufem
egande hvar och en att besätta åtta till tio platser i första kammaren.
Utom de sålunda utsedde, högst tvåhundrafemtio, menar författaren att,
då öfverhuset utan olägenhet kan räkna trehundra ledamöter — under-
husets bestämmer han till omkring sexhundra — de återstående femtio
platserna .borde upplåtas dels åt vissa högre embetsmän, som i kraft
af sitt embete vore sjelfskrifna, dels åt tio valda ledamöter af Insti-
tutet, tvanne för hvarje af de fem akademierna.

Af de ämnen, författaren behandlar i dé tvänne kapitlen om mi-
nistèren och. om statschefen, ha vi i det föregående redogjort för det
vigtigaste, författarens teori för den konstitutionella monarkien. Hans
erinran, mot slutet af femte kapitlet, om olägenheterna af alltför lång-
lifvade ministèrer samt om det oriktiga åskådningssätt, som gör en
ministers uppstigande eller fall till en triumf eller en katastrof i hans
enskilda lif, påpeka vi i förbigående, såsom väl värdt att behjertas
äfven annorstädes än i författarens fädernesland.

Helt och hållet nödgas vi lemna å sido de återstående kapitlen af
andra boken: om domaremagten och rättsskipningen, om pressen, om
den kyrkliga lagstiftningen, om kriget och arméen, samt tredje bokens
förut i körthet rubricerade innehåll. Endast i förbigående må upp-
märksamheten särskildt fästas å, hvad författaren yttrar om kriget: v
dét är några sidor af en bländande vältalighet, en poesi genomstrålad
af den klara tankens ljus och ädla känslors glöd. Så mycket som
någon ville författaren kunna hoppas, att kriget engång endast må
tillhöra det förflutna, men han gör sig ej till organ för den vulgära
uppfattning i industrialismens läger, som affardar problemet genom
att jemnföra staters och nationers ödesdigra skickelser på slagfältet med
ett gräl på gatan mellan Per och Pål.

Och härmed kunde vi slnta en anmälan, som företrädesvis afsett
att anbefalla Prevost-Paradol’s Verk till deras studium, som egna sig
åt de allmänna värfvens praktiska skötsel eller publicistiska behand-
ling, och som ej anse politisk verksamhet kunna väl umbära politiska
studier. Men äfven utanför denna mera begränsade krets önskade vi
att det måtte blifva kändt, af ett särskildt skäl, hvarom ännu några ord. ■

Det har sedan några år kommit i bruk att täla om Frankrikes
inre förfall, om de sedliga magters upplösning; hvilka utgöra det mensk-
liga samhällets pelare. Dessa omdömen ha väl stundom varit medve-
tet tendentiösa, framkallade af nationell fåfänga, afundsjuka och fana-
tism: så ha tyska författare med mycken bredd tolkat sin »sitt- -
liehe Entrüstung» öfver det franska sedeförderfvet. Men i allmänhet
torde de kunna hänföras till en ytlig och något naiv slutkonst, som i
enstaka, ofullständigt kända och skeft uppfattande företeelser trott sig
260	DET NYA FRANKRIKE.

se en tillförlitlig uppenbarelse af hvad som rörer sig på djupet af det
franska samhället. Man har trott sig berättigad att bedöma dén franska
•litteraturen efter smutsromaner, skrifna för en viss krets af läsare, som
äro spridda öfver alla länder, efter en parisisk förstadsdramatik, som
gör lycka i alla europeiska hufvudstäder, efter skildringar af resande,
som intala sig sjelfve, att de genom sin1 hycklade indignation göra böt
och bättring för det raffinerade njutningslif i verldsstaden, hvilket de
endast derföre så noga känna, att de så rikligt offrat åt dess förfö-
relser. Men dessa talanglösa novellister, som vi knappt värdigas namn-
gifva, for hvilka den okyska målningen är hufvudsakligt medel, och
den lasciva sensationen hufvudsakligt mål; dessa farcer, hvilkas torf-
tiga charpente endast är ett vehikel för utställningen af qvinliga behag
och lågt retande boudoir-situationer; dessa förtroliga bekännelser, som
härflutit från ett blott allt för intresseradt studium af den franska huf-
vudstadens mysterier; — detta' är ej den franska litteraturen, är ej
den osviklige mätaren af den franska folkandans ståndpunkt, hur mycket
det än med sjelfgjord réclame inå gifva sig ut för att vara den foto-
grafiskt trogna bilden af les moeurs du jour1). Rouéernas vitterhet
har ej någon nationalitet, den är kosmopolit; och hvem kan säga, hur
stor procent af dess afnämare tillhör Frankrike? Nog af, att vi veta
att den är beräknad för export och har en god marknad utomlands,
både fjerran och när. Om den styrelse, som stängt några af det of-
fentliga lifvets och det medborgerliga intressets hufvudkanaler och som
derigenom drifvit det otillfredsställda verksamhetsbegäret in på skan-
dalens område; om denna regering, som sökt att på fransk mark natu-
ralisera tjurfäktningarna, sjelf officiellt bekräftat och bemödat sig att
hämma den lättare litteraturens osedlighet2), hvad annat må deraf

’) Ett exempel bland mänga, hur dessa orättvist nedsättande omdömen uppkomma:
Ernest Feydeau, en romanförfattare som ej kan räkna sig något annat till förtjenst
och heder, än att en Emile Montegut en gång nedlåtit sig att med sin ljungande kritik
nedslå och brännmärka honom, utgaf i år La comtesse de Chalis ou lès moeurs du jour.
Genast öfversatt på tyska, erbjöd den recensenterne och lånbiblioteks-kunderna på andra
sidan Rhein ett med glädje omfattadt tillfälle att gifva relief åt sin egen höga moralitet
genom beskärmelser öfver det franska sedeförderfvet.

2) Man torde erinra sig inrikesministern Billaulfs cirkulär till prefekterna af den 1
Juli 1860, inföfdt i Le Moniteur. Hämnande den kränkta offentliga moralen, skickade
Augustus författaren af Amores i landsflykt; fullt så sträng,är ej hr Billanlt, han åberopar
blott presslägstiftningen mot dessa feuilletonsromaner, »som stifta större skada än de poli-
tiska npphetsningsförsöken.» »Denna flyktiga litteratur» — säger han — »som blott bemödar
sig att göra lycka genom cyniska skildringar, omoraliska intriger och ett förunderligt för-
' derf hos sina hjeltar, har i våra dagar uppnått ett lika farligt, som sorgligt omfång. I
det att den öfversvämmar så godt som alla periodiska skrifter och just begagnar sig af
deras periodiska beskaffenhet, för att dag efter dag hålla publikens ifriga nyfikenhet i en
oupphörligt stigande spänning, sprider den oaflåtligt ett öfverflöd af den mest utsväfvande
fantasis alster. Till och med blad af allvarsamt innehåll hafva låtit förleda sig att gifva.
DET NYA FRANKRIKE. <	261

slutas, än att hon känt sig besvärad af en mägtig, ogillande opinion,
som tillskrifver henne skulden för dessa bedröfliga företeelser? Den
franska litteraturen i våra dagar, må man lära sig att söka henne hos
hennes sannskyldige representanter, må man hös en Prevost-Paradol
studera den franska andan, och må det förstummas, det lättfärdiga
talet om den franska nationens samhällsupplösande, moraliska förderf.
Slutligen, ehuru författarens röst vibrerar af en patriotisk sorg
och misströstan, skall hans bok blott stärka deras hopp, som ännu-
våga' tro på Frankrike, »la patrie de la pensée humaine, Tinitiatrice
du monde»

den plats, och den intränger nn med dem i familjernas sköte, der hvarken ungdom eller
oskuld äro skyddade mot dess förderfliga inflytelse.»

Victor Hugo.

'	A. Hedin.
262	.	MINNESTECKNINGAR. '

Minnesteckningar.

Ernst Daniel Björck,
t .

Den unge man, ät hvilken vi egna denna dödsruna, föddes i Göte-
borg den 25 September 1838 af fadren, numera biskopen i Göteborg,
Gustaf Daniel Björck och modren Sophie Pripp. Sedan fadren, efter
att hafva tjenstgjort såsom domkyrköadjunkt i Göteborg, mottagit
Uddevalla pastorat, intogs sonen Ernst i dervarande skola, men flyt-
tades, efter fadrens befordran till teologie adjunkt vid Upsala univer-
sitet, till Upsala katedralskola, efter hvars genomgående han i Maj
1858 inskrefs' såsom student vid universitetet. Här idkade han i början
studier för den filosofiska graden, hvilka dock sednare utbyttes mot de
teologiska; och efter aflagda presterliga examina invigdes han i pre-
dikoembetet i Stockholm våren 1867, hvarefter han anställdes såsom
adjunkt vid Göteborgs domkyrka. Hans utmärkta gåfvor och älsk-
värda väsen skaffade honom såsom predikant ett stort anseende, och
ett uttryck af detta anseende var den kallelse, han snart-mottog till
komministraturen vid Kristine församling, hvilken tjenst han innehade
vid sin död den 28 September detta år.

Tidigt utvecklade skaldeanlag buro sin frukt i flere för allmän-
heten bekanta poetiska produkter. För en af dessa, Naturbilder, till-
dömdes den då 22-årige ynglingen i December 1860 svenska akade-
miens hedersaccessit, hvilken belöning mottogs den 20 Mars 1861. —
Under signaturen Daniel hafva sedan dess flera stycken blifvit offent-
liggjorda, såsom ‘t. ex. i Sånger och berättelser af Nio Signaturer,
de af Sju Signaturer, samt i den af danske skalden Richardt 1866'
utgifna samlingen Vinter grünt. 1868 invaldes Ernst Björck till leda-
mot af Kongl. Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg.

Det är icke vår mening att af den bortgångne gifva en biografi.
Vi hafva endast för afsigt att i några få drag teckna hans bild, sådan
den af oss uppfattats. Skälet, hvarföre vi velat fästa denna bild vid
papperet, är dels det, att denna bild blifvit oss kär och blifvit det för
många, dels det, att i densamma torde finnas något, som särskildt i
våra dagar kan vara värdt att påaktas.	1
ERNST DRNIEL BJÖRCK.	. 263

Den, som nedskrifver dessa rader, hade under flera är den lyckan
att stå Ernst Björcks rika hjerta nara. Han räknar det ännu och
skall alltid räkna det såsom ett af sitt lifs bästa och renaste minnen,
att han en gång i förhållande till den bortgångne stått på den plat-
sen. Detta ger honom också nu det modet att åt allmänheten öfver-
lemna redogörelsen för några bland de intryck, han erfarit af den nu
försvunne vännens personlighet.

Det är i högre mening en sanning, att hvar och en är och'gäller
1 för det, hvartill han sjelf g;ort sig. Detta vill icke vara en kättersk
tanke om menniskokraftens oberoende af Gud, från hvilken kommer
all god gåfva, således äfven friheten; men det vill vara ett erkännande
å vår sida, att vi verkligen af Gud fått den gåfvan. Vi vilja säga,
att i hvarje menniskas lif inträda ögonblick, då Gud och hans rike
ställer sig på den ena sidan och allt det, som all sin herrlighet oak-
tadt icke kan betecknas med det namnet, nödgas ställa sig gent imot,
och då menniskovilj an ställes aliéna mellan dessa beggesferer, så allena,
att allt hvad hon mer än sig sjelf förnimmer är endast den röst, som
bjuder: välj! Då finnes ingen magt, som tvingar, icke ens Guds: då är
menniskoandens öde lagdt i dess egna händer. Menniskan gör sig då
till det, som hon sedan verkligen är, när man vill fatta sjelfva kärnan
af hennes personlighet. Och efter hvad hon då blir, skall Guds dom
öfver henne utfalla.	,

Ingen annan här lefvande menniska vet, hvad i sådana stunder
föregår. Derförp har icke heller domen öfver dylika ögonblicks an-
vändning blifvit lagd i de här lefvande menniskornas händer. De kunna
döma efter tecken, icke efter sjelfva saken, ty den hafva de aldrig sett.
Jag medger, att somliga tecken äro tillförlitliga; men bland menni-
skoma råder en stor oenighet om hvilka som äro det. Somliga påstå,
att tro eller icke-tro på »Athanasii symbolum» utgör ett sådant till-
förlitligt tecken, oeh till dessa höra såsom bekant detta symbolum sjelft;
andra föredraga att tro på sådana tecken; som äro anförda i Matthei
25: 35, 36, 42, 43. öfverhufvud måste man vara mycket varsam, när
man dömer efter tecken, men framförallt när man efter tecken för-
dömer.	, _	(

Hörer detta hit? Ja, på sätt och vis. Till att börja med hörer
det hit på det sättet, att vi härigenom velat framhålla skilnaden mel-
lan hvad en menniska inför Gud och med egen frihet är, samt det
hvilket hon är genom natur och . yttre omständigheter. Det sednaré
ligger för hvarje betraktare i öppen dag; till det förra kan man blott
sluta efter tecken.

Det förra är lättare än det sednare. Men för att bedöma en
person rätt, måste man försöka begge delarne; ty personens1 betydelse
för oss är en produkt af begge dessa faktorer.
264	'	MINNESTECKNINGAR.

Om vi göra oss den frågan: hvad hade Ernst Björck af naturen eller
genom sådana omständigheter, som på honom icke berodde? så råka
vi nästan i förlägenhet för sväret; icke så som om det vore svårt att
nämna åtskilligt, som han hade, men så, att det till att börja med
synes vara nästan omöjligt att uppleta något, soin han icke hade.
Man brukar säga om den eller den, att han af naturen blifvit utrustad
med rika anlag: Ernst Björck gjorde nästan det intrycket, att han
af naturen fått icke allenast de rika anlagen, utan äfven sjelfva ut-
vecklingen och användningen af dessa anlag. »Ernst Björck är en
mild naturkraft» hördes någon en gång leende påstå. Det är klart, att
detta omtalade intryck icke kunde göra anspråk på erkännande såsom
fullständig sanning. Vi skola straxt angifva skälet, hvarföre det blef
sådant, som det var. Att det ej kunde vara alldeles riktigt, ligger i
öppen dag för hvar och en, som vet, hvad det vill säga att vara en fri
menniska. Ingen är, hvad han är, blott genom omständigheterna; ty
omständigheterna må vara hvilka som heldst, så kunna de alltid af
den, hvilka de träffa, på många olika sätt användas, och det är per-
sonen sjelf som i yttersta Rand afgör, hvilket det verkliga sättet blir.

Men sannt är, att Ernst Björck af naturen och omständigheterna
fått rika gåfvor. På sätt och vis var hans naturliga menniska ett konst-
verk, han var ett helt .af mästerligt sammanförda elementer, han var
en harmoni. Jag vet intet ord, som bättre än ordet harmoni återger
. det intryck, mån måste erfara af denna älskvärda menniskonatur.
Sjelfva den kroppsliga gestalten och det yttre uppträdandet gåfvo detta
intryck. Der fanns ingenting af öfvermått och ingenting af brist, in-
'gen oro i blicken, ingenting trånsjukt i anletsdragen, ingenting jäg-
tande i rörelsen: allt var lugn, jemnmått, hannoni. Man tog nästan
för gifvet, att en sådan varelse icke var åtkomlig för kroppsliga lidan-
den, sjukdom och död. Eller rättare: när man såg honom, tänkte man
på allt annat än sådant. Också var hans helsa beundransvärd, och
han behöfde för att bevara henne ingen ängslig omsorg; hon följde
honom af sig sjelf. Derföre, när dödsbudet kom till hans vänner, kom
det icke blott såsom en sorgepost, det kom såsom en obegriplighet.
Tankame hade aldrig förut gått i den riktningen. Till och med den
yttre naturen tycktes af sina tjensteandar hafva tagit det löfte att icke
störa denna företeelse af idel harmoni. Sommarhettan skulle för ho-
nom vara en angenäm värme, vinterstormen skulle bringa svalka, mör-
< kret skulle blott underlätta hans poetiska andes skaparverksamhet, och
om han sof? borde solljuset akta sig att alltför mycket störa hans
slummer; sjelfva tiden skulle, när hans tankar voro sysselsatta, gå ho-
nom förbi med tysta fjät.
ERNST DANIEL BJÖRCK.	265

Det bodde en herrligt utrustad ande i denna af naturen moder-
ligt omhuldade gestalt. Han egde en känsla på en gång rik och rör-
lig, en fantasi, ur hvars djup framvällde oupphörligen nya skapelser,
och som med sin skapareverksamhet stod till tjenst, när helds t sådant
påkallades. Ingenting var mera förvånande än den oerhörda lätthet,
med hvilken han fann sig i alla lifvets inest invecklade eller oväntade
vändningar. Der andra sågo det tomma, der inlade hans betraktelse
den yppigaste rikedom. Det var hos honom en grundtanke, att man
icke skulle ringakta det minsta; och han blef mindre än andra frestad
till denna ringaktning, emedan han skapade fram det stora ur det lilla.
Författaren af dessa rader har mer än en gång fallit i häpnad öfver
hans förmåga i den vägen. Det blef icke sällan hans uppgift att åt
en ögonblickligt gifven situation, hvilken stundom för vanliga ögon var
blottad på all djupare betydelse, gifva ordets och det högtidliga talets
uttryck. Ernst Björck fick vanligen denna uppgift, emedan den för
de flesta andra var olöslig; han löste den' så, att man slutligen trodde
sig ha upplefvat någonting verkligen ovanligt. Hans fantasi var en
sol, för hvars strålar äfren det obetydliga sandkornet började skimra
i guld. Det är klart, att denna skapande förmåga isynnerhet för
skalden och talaren skulle blifva fruktbringande. Det är icke vår me-
ning att här ängifva den unge siarens ställning och betydelse hvarken
såsom det ena eller det. andra. Den, som tecknar desSa minnesord,
anser sig icke mägtig att på estetiska produkter lägga kritikens mått-
stock; och ehuru gestalten af Ernst Björcks sånggudinna torde vara
lättare att återgifva än de flestas,, emedan hon egde ovanligt rena
drag och genomskinliga former, så vilja vi dock lemna detta arbete
åt andra, som dermed äro mera förtrogna. Minnestecknaren har mer
än en gång beundrat den unge sångaren och hänförts af hans ord,,
då de framvällde ur den omedelbara inspirationens djup; men mer'
än han beundrat talaren och sångaren, har han lärt att älska menni-
skan, och det är egentligen dennas drag han för sin del velat åter-
gifva. Af detta skäl kan han icke undgå att lägga vigt vid en annan
sida, som med afseende på Ernst Björcks rika fantasi kan framhållas.
Denna fantasi spelade hös honom äfven en annan roll än den att blifva
en källa för estetiska bilder. Det är bekant, att fantasien, huru djerf
hon än till sin natur är, dock för en sak är behäftad med en verklig
förskräckelse: hon är en lefvande »horfor vacui». Fantasien kan ut-
härda mycket; hon kan nöja sig méd litet, ty hon kan mångdubbla
det; hon kan hålla modet uppe inför det kolossala, ty hon växer öfver
det: hon kan finna sig vid motsägelsen, ty hon öfverhöljer den med sitt
bildverk: men det tomma är för henne rent af odrägligt. Tomheten vill
hon med all .magt tillintetgöra. Och kan hon det ej genom att fylla
tomrummet, hvilket hon heldst ville, så slår hon åtminstone en brygga
266	MINNESTECKNINGAR,

i
deröfver och aktar sig, när hon ilar öfver den bryggan, att se ned i
djupet, der ingenting finns. Det förefaller mig, som om det läge ett
dylikt tomrum mellan menniskomas själar. Jag ville sägä: det finns
der åtminstone såsom någonting att öfvervinna, om det också icke finns
der såsom en evig anordning. Hvem kan, när han af vänskapens eller
kärlekens eller forskningsbegärets magt drifven, vågat sig ända fram
till den gräns, der han nyss tyckte, att den andres egentliga Jag
skulle begynna — hvem kan då säga annat än detta: det ligger
ännu ett tomrum mellan mig och dig? Och icke nog med detta:
det är i sådana stunder som om en kall dimma uppstege ur det
der tomma djupet, hvilken kyler hjertat, och skymmer blicken. Då
kommer fantasien med sin »horror vacui» och slår en brygga öfver det
tomma mellanrummet. Och på den bryggan sväfvar sedan själ till själ.
Ernst Björcks fantasi var en mästarinna i konsten att slå dylika bryg-
gor. Derföre blef det honom så oändligen lätt att blifva bekant
med alla menniskor, att älska alla menniskor, att älskas af alla till-
baka. Ty han icke allenast sjelf slog dylika fantasiens hvalf öfver
själslifvets tomrum, utan han lockade äfven andras fantasi att i samma
afsigt komma sig till mötes. De enda menniskor i verlden, som han
icke kunde med, voro sådana, som dervid envist nekade sitt biträde;
och emedan dessa lyckligtvis voro mycket få, så var det få, som han
ické kunde med. Den enda fattigdom, som han föraktade, var den,
som. bestod i total brist på material till ett dylikt själens byggnads-
arbete; och emedan en sådan total brist sällan upptäcktes, så tyckte
han, att verlden var mycket rik. Det fanns ingen sfer,' der han icke
kände sig hemmastadd, förutsatt att det rent menskliga der icke för-
trampades. Det fanns ingen så hög och ingen så låg, att han icke
kände sig på allvar med honom befryndad; och han brukade sjelf säga,
att han aldrig varit tillsammans med en menniska under loppet af
några dagar utan att skiljas från honom med saknad. Till och med
i en sådan själ, hos hvilken det goda låg temligen undangömdt,
visste han, ledd af säker instinkt, att finna detsamma, der det var. Det
är en gifven sak, att denna sköna gåfva skulle komma honom till godo
äfven såsom predikant och själasörjare.. Det är sannt, att i denna gåfva,
såsom i så många andra, ligger en fara, faran att icke se det onda
för det godas skull; men der ligger onekligen också en rik hjelp för
den, hvilkens uppgift det är att såsom en herde i församlingen komma
menniskorna till mötes, ställa sig på deras .ståndpunkt och så anknyta
sitt uppfostringsarbete till det, som hos dem verkligen finnes rätt och
giltigt. Det torde nämligen vara tydligt nog, att den, som vill vinna
en menniska för sanningen, icke gerna kan börja med att hos honom
smäda den sanning, som redan finnes, äfven om denna sanning skulle
vara bristfälligt formad. För att undgå denna fara fordras en stor
ERNST DA.NIEL BJÖRCK. '	'	267

förmåga att igenkänna sanningen i hennes många underliga, ofta barns-
liga omklädnader; och härtill fordras i sin ordning en viss sympate-
tisk instinkt, medelst hvilken man kan så att säga känna med den
andres hjerta och w med hans ögon. Denna instinkt, denna mora-
liska och religiösa fantasi egde Ernst Björck i ovanlig grad. Det är
också satt utom allt tvifvel, att han derigenom var särdeles lämpad
just för själasörjarens kall; och det är ingen tillfällighet, att skalden
hlef prest. Fantasien egde för honom icke blott den betydelsen att
skapa för det skönas skiill: hon skulle äfveh bilda underlag för san-
ning, dygd och religiositet.

Ernst Björck .egde en annan gåfva, hvars förening meddenmäg-
tiga fantasien åtminstone icke är en alldaglighet: han egde ett utmärkt
förstånd. Han genomskådade med utomordentlig lätthet gifna förhål-
landen och visste genast, -hvilken behållning för tanken, som kunde
hemtas af hvar je sak. Förståndet är en fantasien tuktande magt, och
Ernst Björck försummade .icke att hos sig sjelf låta denna tuktan få
göra sig gällande. Hände sådant någon gång, så var det då, när fan-
tasien sysselsatte sig med det menskliga dådet att måla det hos andra
mörka i alltför ljusa färger. Då kunde det hända, att förståndet för -
några ögonblick fällde sitt tuktande gissel, och att fantasien onäpst
slösade med sina dagrar. Var det inom kamratkretsen fråga om att
fälla domen öfver en felande broder eller blott att stadga straff för
inöjiiga förseelser, då künde man vara säker, att Érnst Björck skulle
begära ordet till den felandes försvar. Och då kunde det någon gång
hända, att försvaret gick något längre, än de af förståndet erbjudna
skälen räckte till. Det var en liten kompassens missvisning, en af det
varma hjertat förorsakad missvisning, när tankarnes ström ville föra
den ödesdigra nålen mot ett alltför kyligt vädersträck. Men denna
missvisning gjorde lika liten skada som den vanliga kompassens: man
kunde beräkna den förut, och man kunde afräkna den efteråt. I de
flesta andra fall visade hans förstånd alldeles rätt. Minnestecknaren,
kanske icke alltid fri från den föreställningen, att man städse måste
afgöra djupgående spörsmål genom djupt anlagda och dialektiskt ut-
förda undersökningar, föll ofta i häpnad öfver de gina stigar, på hvilka
Ernst Björcks förstånd ledde sig till de djupsinniga problemens lös-
ning. Det var icke ett rent filosofiskt sätt att gå till väga; men in-
gen kunde neka, att det var ett förståndigt sätt, och att resultatet var
riktigt. Författaren har icke alltid funnit sig befogad att gifva sin
oinskränkta aktning åt det s. k. sunda förståndet, just emedan dess
påstådda helsa i många fall visat sig vara ganska undergräfd; men
hos Ernst Björck fann han aldrig skäl att tvifla på det sunda för-
ståndet, ty hos honom var allt helsa.	,
268	MINNESTECKNIKGAR.

Det är imellertid en naturlig sak, att den man, hvars fantasi ut-
gjorde en så rik och så älskad gåfva, icke skulle kunna finna synner-
ligt behag i sådana förståndsöfningar, der fantasien är förbjuden att
vara med. I allmänhet ville Ernst Björck heldst sysselsätta sig med
sådant, der han* kunde få vara med hel och hållen, jag hade nästan
sagt: till både kropp och själ; men skulle han nu en gång lemna nå-
gonting af sin varelse efter sig, icke blef det fantasien. Så älskade
han icke synnerligen filosofien. Hans klara hufvud gjorde äfven det
filosofiska arbetet, så långt han med detsamma sysselsatte sig, till en
lätt sak; men filosofien hade för honom icke nog värma.

»Ja, ljust det är, men kallt tillika är det;

Gack dock med Gud, ty uppåt, uppåt bär det
Mot tankens strålande Akropolis!» —

Så sjöng han en gång till en af sina, vänner, när denne stod vid
ingången till tankames svala och luftiga stråt. Ännu mindre var han
en vän af matematiken. Der, om någonstädes, var fantasien bann-
lyst, och der, om någonstädes, har det af honom fruktade tomrummet
sin plats. Icke ens historien tilltalade honom så, som man kunnat
■ vänta det hos en för allt menskligt så öppen själ. Sannolikt kände
han instinktmässigt den mot fantasien fiendtliga fattigdom, som ligger
i hvarje förgånget faktum såsom blott sådant. Att någonting blifvit
ett faktum betyder, att bland de otaliga på en viss tid gifna möjlig-
heterna endast en enda blifvit verklighet med uteslutande af de öfriga.
Detta är verkligen någonting både af njugghet och af ofördragsamhet,
, och Ernst Björck hade sinne hvarken för det ena eller det andra.
Heldre då lefva i det närvarande och det tillkommande; der de många
möjligheterna ännu sämjas, och der fantasien icke genast tillbakavisas
med historiens kalla: »så var det och icke annorlunda.»

' Tidigt lockade honom estetiken och teologien. Men äfven på
dessa områden älskade han inga hårklyfverier och ville icke intvinga
fantasien i alltför trånga band. I allmänhet torde det kunna sägas,
att han mer älskade det sköna än de hittills gifna undersökningarna
om det sköna, och att religionen för honom hade större värde än vid-
lyftiga redogörelser för hennes innehåll. Ingen kan förtänka honom
detta; öch derutinnan låg utan tvifvel icke blott en protest från hans
rika fantasi mot allt utblottadt formelväsende; utan lika mycket en
protest' från hans rena och klara förstånd mot alla den pretenderade
förståndsmässighetens afvägar.	' '

Ernst Björck var begåfvad med ett utomordentligt rikt formsinne,
både när det gällde att uppfatta och att frambringa. Harmonien och
disharmonien i verldens egde .i honom en fin iakttagare, om han ock
mera älskade att uppmärksamma den förra. Äfven den omedvetna
naturen talade i sina vexlande former af ljus' och skugga, värme och
ERNST DANIEL BJÖRCK.	,	269

svalka, lif och förgängelse, död och uppståndelse ett för honom väl
begripligt språk. Han har mer än en gång i sina sånger återgifvit de
toner hans öra uppfångat, då han låtit det lyssnande luta sig till na-
turens barm. Vi hafva beundrat' honom i denna punkt; men ännu
mera hafva vi beundrat den obegripliga lätthet, med hvilken han fann
formerna för det, som framvälldé ur hans egen själ. I denna punkt
var han nästan oöfverträfflig. Det förekom oss, som om idéerna redan
på förhand stode färdiga, hvar och en iklädd sin renaste och skönaste
drägt, väntande blott på en vink af det unga snillets finger för att
sätta sig i rörelse. Och huru de rörde sig .sedan! Ej en tillstymmelse
af tvång och doçk en ända i detaljerna genomförd lagbundenhet. Han
kände sig genast från början försatt i den trygga sinnesstämning, med
hvilken man motser fortgången af en scenisk framställning, då skåde-
spelame' äro sina roller vuxna och äro vané att spela mot hvarändra.
Någon gång tyckte man sig dervid märka, att utförandet varit bättre
än sjelfva' skådespelet. Stundom hade väl detta sin grund deri, att
innehållet varit ett af omständigheterna påtvingadt och blott af godhet
till behandling upptaget; ty Ernst Björck vägrade ej gema en bön,
der det fanns möjlighet att uppfylla henne, och bönerna uteblefvo ej
heller. Stundom kunde det väl ock hända, att det sjelfvalda ämnet kräfde
en rikare erfarenhet än den, som stod den älsklige sångarens ungdom
till buds. Någon gång torde väl också formens påstådda öfvervigt öfver
innehållet kunnat reduceras derhän, att innehållet varit af en så myc-
ket andlig och öfversinnlig natur, att det förefallit fattigt för dem, som
för dylika ting ej hafva ett så klarsynt öga. Der inblandade sig gernä
i Ernst Björcks sånger ett religiöst .element, en ton af barnslig from-
het, en färg af himmelens rena* blå, hvilken sistnämnda lätt kan tyckas
vara för mycket enahanda för ett öga, som alltför länge dröjt vid
färgprakten af somrar och vårar härnere. Det fanns också en och
annan som för den unge skaldens egen skull önskade, att ett moln
någon gång måtté draga fram öfver hans himmel. Det molnet uteblef
nog icke heller för honom, ty det uteblifver för ingen; författaren af
dessa rader anade någon gång, att det fanns. Men troligt är, att det
snart vek undan, och att han sedan såg himmel en klar och ren såsom
i sin barndoms dagar. Säkert är imellertid, att han älskade att rikta
sin blick just åt det hållet, icke derföre att han föraktade jorden —
det kunde ingen göra mindre än han — men emedan hans ofördunk-
lade öga såg, att deruppe fanns ändå mera an här af skönhet och
ljus. Det är sannolikt, att det religiösa elementet, som nu ligger på
djupet i hans sånger, understundom mera aningsvis kändt än bestämdt
uttaladt, om han fått längre lefva, kommit att träda klart i förgrunden
och blifvit de rena poetiska formernas egentliga innehåll Redan tidigt
grodde hos honom den tanken, att han skulle blifva psalmsångare; och
270	MINNESTECKNINGAR.

det är troligt, att hans begâfning och själsriktning varit särdeles eg-
nade att på den vägen beredar honom en stor framtid. Den utom-
ordentliga formella färdigheten skulle- der gjort sin rätta tjenst; ty
om det öfverhufvud för innehållets skull är af vigt att icke behöfva
alltför mycket arbeta på formerna, så är detta framförallt vigtigt der,
hvarest innehållet är det mest öfverväldigande bland alla.

Vi skulle kunna framhålla ännu många andra sidor af Ernst
Björcks naturliga begåfning. Vi skulle kunna'framhålla åtskilligt äf-
ven af mera omedelbar praktisk betydelse. Det såg nästan ut, som hade
denne unge man inga moraliska svårigheter haft att öfvervinna. Öfver
hela hans väsen låg renhet, och denna renhet såg ut som natur. Men
vi vilja sluta denna redogörelse för hans naturliga menniskas fullkom-
ligheter med det enda tillägg, att de många gåfvorna icke utgjorde
ett sammanhängande aggregat utan ett lefvande helt, en af dessa sköna
harmonier, af hvilka man icke uppröres utan vederqvickes, ochafhvilka
man njuter, man vet icke rätt om med öga eller öra, hjerta eller för-
stånd, emedan harmonien är allsidig.	,

Till daningen af detta menskliga konstverk hade en lycklig upp-
fostran utan tvifvel mycket bidragit. Ynglingen hade uppvuxit i ett
hem, der fromhet var bofast i förening med sedligt allvar och barnslig
mildhet, och mannen glömde aldrig de ädla intryck, hvilka från början
kommit gossen och ynglingen till del. Trohet mot sin barndoms min-
nen var ett af den unge skaldens vackraste drag.

Men, såsom vi redan hafva antydt, menniskan i sin sanning är
icke det, hvartill naturbegåfning eller uppfostran gjort henne. Olyck-
ligt om så vore, ty hennes sanna värde _skulle då Vara ett öde, hennes
dygd ett öde, hennes brottslighet ett öde, hennes framhärdande i brot-
tet också ett. öde. Här är ej platsen att spilla ett Qrd på vederlägg-
ningen af denna, religion och rätt och sedlighet undergräfvande åsigt,
hvilken i menniskans närvarande praktiska beskaffenhet endast, ser en
produkt af det redan förgångna eller af det närvarandes nödvändiga
inflytelser. Vi veta, att menniskan är fri, att hön visserligen icke be-
stämmer det förgångna eller sidoinflytelsema i det närvarande, men
att hon bestämmer sin personliga ställning till det ena såväl som till
det andra. ,

Så var icke heller Ernst Björcks karakter en naturgåfva eller en
ovilkorlig följd af yttre lyckliga omständigheter, med hvilka hans lif
i rikt mått välsignades. Vi skulle i sådant fall hafva stannat vid det
omdömet, att han var ett naturligt konstverk; och vi skulle nu om
detta konstverk icke haft annat att säga än detta: det var'skada att
det gick sönder. Ty det naturliga konstverket söhderbrytes af natu-
ren sjelf, sedan det en tid fröjdat menniskornas sinnen: detta naturens
förkrosselsearbete heter död. Ernst Björck skulle, då den sönderbry-
ERNST DANIEL BJÖRCK.	271

tande magten ilådde honom, endast hafva blifvit ett vackert mjnne.
Han är mycket mer. I hans själ hade evigheten talat sitt ord, och
han hade bestämt sin ställning till evigheten. Sådant går icke utan
strid. Man misstager sig, om man tror, att han hade ingenting att
strida imot. Den skönaste naturbegåfning är tillika en frestelse; hon
är en frestelse till att vid henne stanna, just dertöre att hon är så
skön. Gåfvorna fordra ock sin användning, hvilken icke i sin ordning
är en naturgåfva, och ju större gåfvor, ju rikare fordran på använd-
ning och på användningens möda. Tror man, att icke också den be-
gåfvade anden af naturen drar sig tillbaka for det mödosamma arbe-
tet, så misstager man sig. Han gör det så mycket mera, som han är
benägen för den tanken, att hans höga börd fritager honom från lägre
sysslor. Mot dylika frestelser hade vår bortgångne vän att kämpa,
lika visst som han af naturen fått rika gåfvor. Der fanns i sjelfva
arten af hans begåfning en ny frestelse. Det är redan sagdt, att har-
monien utgjorde det mest utmärkande draget i hans natur. Men har-
monien är en form. På harmoni och form var Ernst Björcks natur i
synnerhet anlagd. Detta innebär den frestelsen att vilja göra hvad
man gör i första rummet för harmoniens och formens skull, t. ex. för
det hos sig sjelf. eller andra åstadkomna estetiska intryckets skull,
eller för att icke störa den en gång gifna formen, om han ock icke
för innehållet skulle vara fullt lämplig, eller för att icke störa har-
monien menniskorna imellan samt imellan dem och sig, och sålunda
beröra deras villfarelser och fel med lättare hand än deras räddning
kräfver. Mot dessa frestelser, isynnerhet mot den sista, hade Ernst Björck
att kämpa just på grund af sin harmoniska, begåfning. Vi hafva anled-
ning tro, att hans kamp var segerrik; ty när han utgick ur lifvet, egde
han qvar den harmoni, hvilken vi sagt vara för honom så utmärkande,
och detta lyhkas icke gerna för den som för den blotta harmoniens
skull förbiser högre fordringar. Väl är harmonien ytterst af gudom-
lig börd och vill derföre gerna leda tankan på det gudomliga; men
försöker mah att göra henne till sitt allt och sätta henne på Guds
egen thron, då hämnar hon sjelf detta missgrepp, derigenom att hon
för den brottsliges ögon förvandlar sig till ett hotande spöke med ihå-
liga och förvridna drag.

Vi tro förvisso, att Ernst Björck kämpade segerrikt i detta och
andra afseenden. Man såg imellertid hos honom mera stundens resul-
tat än sjelfva striden, och man måste stå honom mycket nära för att
märka den senare. Hans gång var gerna stilla och lugn, och så gick
han fram äfven på stridens och segerns stråt. Sådant kan ske endast
på ett sätt, nämligen derigenom att inan re'dan i början tillbakavisar
den lockande frestelsen och icke låter' henne vexa till en magt af kolos-
sala dimensioner. Har detta senare skett, dä måste segern tillkämpas
272	MINNESTECKNINGAR.

genom blodig/kamp, hvilken icke gerna kan undgå att synas, och i
hvilken den naturliga harmoniens gåfva ofta förloras, äfven om den
högre harmonien blir den redligt kampandes byte. Ernst Björck var
en Johanriissjäl; de förkrossande brytningarne i en Petri eller Pauli
lif träffade honom ej. Häraf kunde det också blifva en följd, att
hans karakter till en stor del gjorde samma intryck som det, hvilket
vi pläga erfara, när vi betrakta bilden af Johannes, Zebedei son. Den
harmoniska gestalt, hvilken bär spår af inga strider, låter oss glömma,
att han haft sådana, och låter oss tro, att hela hans älsklighet är en .
naturens gåfva, ehuru naturen aldrig förmår att gifva mer än materi-
alet till en i högre mening mensklig karakter.

Så blef Ernst Björck utan några utifrån synnerligen märkbara
brytningar en af de skönaste karakterer vi sett. Han bief en godson,
en trofast vän, en oförliknelig kamrat, en flärdfri prisvinnare i mensk-
lig idrott, en utmärkt prédikant, en evangelisk själasörjare. Religionen,
rent och varmt tillegnad, bildade grundlaget i denna karakter. Han
anslöt sig med lefvande öfvertygelse till kristendomens sanningar, så-
dana dessa äro i den heliga skrift uttalade och af vår evangeliska
kyrka uppfattade. Han var fjerran från den dubbelheten att predika
ett och tro ett annat. Men han var också fjerran från den slags en-
kelhet, hvilken såsom fördömelsevärd »otro» stämplar hvarje äfvikelse i
läran. Det är den praktiska otron, viljans uteblifna pånyttfödelse, som '
fördömer; och det är alldeles visst, att bland alla möjliga teorier
i verlden, som varit, äro eller skola komma, endast en enda står i full
harmoni med det, som en pånyttfödd vilja innebär. Ernst Björck
trodde på goda grunder, att denna teori var det nya testamentets :
men han hade för mycket förstånd för att förbise den omständigheten,
att menniskonaturen är mägtig att bära många mer eller mindre dolda
dissonanser mellan den detaljerade teorien och viljan, och att man
således kan tänka sig en verkligen pånyttfödd vilja utan en i : allt rik-
tig teori, ja till och,med i förening med ganska väsendtliga misstag,
likasom erfarenheten lärde honörn, att de riktiga teorierna äro en
föga tillförlitlig borgen för en pånyttfödd vilja. Och när så var, så
egde han för mycket, jag vill icke säga hjerta — ty man borde knappt
behöfva vädja till hjertat i en sak af klar och enkel rättvisa — men
han egde för mycken billighet för att, när han skulle förklara den
enes eller andres teoretiska misstag och då egde att välja mellan de
tvänne förklaringsgrunderna af en ogudaktig vilja eller en så lätt möj-
lig dissonans mellan vilja och teori, han då genast skulle tillgripit
den förra förklaringsgrunden, innan han hade pröfvat, om icke tilläf-
ventyrs den sednare vore möjlig. ( I hvarje tid af religiös splittring är
detta drag af mensklig rättvisa en sällsynt företeelse, och så synes det
äfven vara i våra dagar. Med så mycket större förkärlek dröjer be-
ERNST DANIEL BJÖRCK.	273

traktarens öga vid samma företeelse, der den finnes. Det är ingalunda
vår mening att förorda den religiösa indifferentismen, lika litet som
vi vilja beskylla Ernst Björck för någon lutning åt denna. Sanningen
kan icke vara mer än en, och till denna ena sanningens seger må vi
bidraga med tanke och handling, ord och exempel, ja, om så behöfves,
med lif och blod; men må vi också hafva den aktning för den san-
ning, hvars vapen vi föra, att vi icke tillvita henne det omenskliga
dådet att för påskyndandet af sina segrar,vilja trampa under fotterna
den fria menniskans minsta rätt. Huru skulle vi då kunna tro, att san-
ningen skulle tillåta sig ett intrång i den stora rättigheten, hvilken
ingen dödlig kan vilja afyttra och hvilken består deri, att icke behöfva
dömmas praktiskt ogudaktig förr, än sådant utur gifna tecken följer
med nödvändighet?

Så var Ernst Björck en religiös personlighet med bevarande af
den rena mensklighetens fordringar. Må han i detta afseende vara oss
ett kärt exempel! Må vi vid tanken på honom minnas, att religionen
skali helga det menskliga och taga det i sin tjenst, icke förtrampa det!

Ernst Björcks lif var skönt; men icke heller det lifvet förflöt utan
skuld. Menskligt att tala kunde man vara böjd att tro, att Ernst
Björck varit felfri eller nästan felfri — och detta är för den bort- ,
gångne ett storartadt vittnesbörd — ; för den fullkomligt Heliges öga
äro vi alla syndare. Må vi till Ernst Björcks ära tillägga, att han
kände och erkände sig såsom en sådan, och att han sökte försoningen
der, hvarest försoning står att finna. - Der sökte han henne ock i sina
sista stunder, och vi tro med visshet att han fann henne. Mot det
eviga lifvet hade den unge mannens begrundande tanke, hans rena
och rika fantasi, hans efter det goda trängtande vilja redan tidigt va-
rit riktade. Så var det äfven i hans sista dagar. Och det var väl
den uppgående morgonen af det eviga lifvets dag, den konungsliga
segerns dag, det jublande lofvets dag, som han helsade med de ord
hvilka här i verlden voro hans sista: »ljus — guldkrona — nu skola
vi prisa och lofva Herran».

Menskligt att dömma rycktes Ernst Björck bort, en fråmtidsman
från sitt knäppt begynta arbete. Förgäfves har dock icke den lefvat,
vid hvars graf man kan önska såsom här: mitt lif vare såsom hans,
och såsom hans min död!

Pontus Wikneb.

18
274	MINNESTECKNINGAR.

Bernhard von Beskow.

I.

•Hostens guldsol strålade klart lördagen den 24 sistlidne oktober
öfver den landtligt sköna och fridfulla nejd, i hvilken Solna gamla
kyrka, omsluten af sin lilla kyrkogård, bildar medelpunkten, med gröna
fält till omgifning och den högresta, blågröna barrskogen kring hori-
sonten. Genom den öppna kyrkdörren hördes orgelns djupa toner och
en koral af ungdomligt späda röster smälta samman. Snart derefter
utkom ur kyrkan ett stilla tåg. Det styrde sin wäg till en nyss öpp-
nad graf och nedsänkte i dess gömma en lagerprydd kista, hvarefter
det i tysthet skiljdes åt.

Der sågs en furste, några af regeringens förnämste män, medlem-1
mar af landets vittra, lärda och konst-akademier, af national-teatem
och af pressen räcka hvarandra handen öfver det hemlighetsfulla djup,
från hvars rand de denna gång återvände.

Den man, hvars stoft sålunda, utan tillopp af begrafningsbesö-
kande, ' utan några ståtliga ceremonier, jordades, men som ännu i
döden förenade kring sig representanter af det ädla, sanna, stora, sköna
och lysande, han i lifstiden då lifligt och varmt dyrkat, var Bernhard
von Beshow. Snart var den lilla ‘kyrkogården åter tom. Den hade
gjort sin mogna höstskörd i en solklar stund. Från dess trånga om-
hägnad, der Franzéns milda stämma fordom ljudit, der Berzelii granit-
monument reser sig öfver Crusells vård och Choræi mossbelupna sten,
peka nu det skönas och sannas genier på ett nytt blad af Sveriges
minnesstora anor.	.

Bernhard v. Beskow hade sjelf önskat att ingen parentation, intet
tal skulle hållas vid hans graf. Denna önskan var befogad. Hvad
han varit, hvad han verkat, hvarken upphör vid hans graf eller behöf-
ver vädja till det försonande ljus, som döden skänker åt hvårje, äfven
inom sig sjelf eller i de efterlefvandes minne oklar personlighet. Ett
söndagsbarn i inre och yttre hänseende, egef Beskow ännu i döden
den sällsynta lyckan, att hans bana föreligger fullkomligt harmoniskt
och fulländadt utmätt, på samma gång slutet af hans lefnad för-
vandlade hans forna. motståndare till entusiastiska loftalare. Oin vi
BERNHARD VON BESKOW.	275

I

ej alltför mycket misstaga oss, har sjelfve Orvar Odd, som nyss strän-
gat sin lyra till den gamle bortgångnes ära, en gång karakteriserat Be-
skow såsom »hofinarkalken bland poeterna och poeten bland hofmarskal-
kama». Han och männen af den publicistiska falang, han fordom till-
hörde, äfvensom deras arfvingar i rätt nedstigande led till »tredje stats-
makten» i Sverige, hafva förenat sig med Beskows gamla beundrare
och meningsbröder, om att hylla honom såsom svenska vitterheteps och
kulturens vördnadsvärde Nestor.

Och orsaken till denna uppriktiga hyllning, denna oförbehållsam-
ma tillgifvenhet, som blifvit ådagalagda från alla håll?

Orsaken är den mest tillfredsställande för alla parterna. Den
innebär hvarken någon glömska mot sig sjelf och andra, eller ligger
den blott i en yttre, tillfällig anledning.

Den allmänt erkända, betydelsefulla ställning, Beskow intog på
sista tiden, och det djupa intryck, hans död väckte, förklaras icke
deraf att han till åren var en af svenska vitterheténs seniorer, att
ban, i likhet med den heroiskt-mytiske Nestor, den berömde »geräni-
ska resenären» utanför Troja, kunde skryta af tvänne menniskoåldrars
erfarenhet, att han stått i förtrolig personlig beröring med represen-
tanter af två vigtiga kulturperioder i Sveriges nyare utveckling och
sett den tredjes uppväxa inför sina ögon.

Huru stor den naturliga vördnaden än är för silfverhår och för en
lång erfarenhet, kan den icke i och för sig skänka personligheten of-
fentlig betydelse.	4

T iika Htet Hgger orsaken till den nationalsympati, hvarmed Beskows
verksamhet och minne omfattats, i den omständigheten, att han eller
andra, vare sig äldre eller yngre, småningom skiftat estetiska, politiska
och sociala åsigter, sedan den tid då hvar och en med brinnande ifver
begynte att kämpa för sin uppfattning och sina idéer. Utan tvifvel
var Beskow i sista stunden samma beundrare af Carl Johans pohtik,
af den regeringskonst och det statsskick, som blomstrade, då han sjelf
ofta medlade mellan den gamle, häftige kungen och hans son, en gång
representanten af den nyaste tidens sträfvanden, hvilkas konseqvenser
dock utvecklat sig först under sonsonens styrelse. Utan tvifvel fortfor
Beskow äfven att troget beundra Leopold och andra den gustavian-
ska skaldekonstens veteraner, hvilkas aftonsol vänligt helsade Beskows
uppgående sjerna. Men huru många af det nuvarande slägtet, om ens
någon, delade dessa hans sympatier?

Förklaringsgrunden till den vackra solglans, som alla villigt till-
erkänna Beskows namn, ligger i egenskaper, som han imellertid delar
med den »klingande pyhske talaren» i Iliaden och först på ålderdomen
utvecklade, nämligen i hans faderlighet mot det yngre slägtet, i hans
t.illkä.TnpadR vackra humanitet och i hans storartadt fosterländska sinne
276	MINNESTECKNINGAR.

Fosterlandet var för Beskow framför allt dess store män, och han kun-
de icke lida en fläck på deras minne. I denna kärlek var det som
alla mötte honom på halfva vägen, som han slutligen blef stor och fick
inflytande på hela den fosterländska kulturens hj ertelag och moraliska
karakter.	,

I mennisko- som i naturverlden utvecklar sig det skapande lifvet
på olika sätt. Stundom frambryter det som en blixt, en jordbäfning,
ett sprakande norrsken i natten; stundom växer det stilla, omärkligt,
såsom natten klarnar till dag, bäcken sväller till flod eller eken trän-
ger sina rötter långsamt djupare och djupare ned, på samma gång
den utvecklar sin krona i allt vördnadsvärdare majestät. Till sistnämda
slags naturer hörde Beskow. Hans första framträdande inom vitter-
heten bar icke, såsom t. ex. Geijers, Tegnérs och äfven Åtterboms,
trots all dennes formella omogenhet, stämpeln af snilleljungelden, som
plötsligt uppenbarar en ny horisont i andens verld. Han växte blott
småningom till hvad han blef, knöt sin krona först i ålderdomen och
träffades af döden midt i sin utvecklings renaste och kraftigaste blom-
ma, vid öfver sjutio års ålder. Lyckan skänkte honom en så lång
lefnad, att han hann fullborda sin egendomliga utveckling; men utveck-
lingen är hans eget, fria verk.

Utan tvifvel fanns ock genast från början i Beskows personlighet
ett visst något, som förutbestämde hans blifvande kallelse, om än länge
omedvetet för honom sjelf och andra. Detta något bestod i en ovan-
ligt mångsidig emottaglighet för kulturens allmänna, stora intressen och
former och i en dermed sammanhängande plastiskt-personlig rigtning af
hans individuella lynne. Dessa egenskaper, hvilka i förening med ett
ovanligt skönt och imponerande yttre, en naturlig urbanitet, ett smidigt,
friskt sinne och ekonomiskt oberoende, gjorde Beskow i ett nu lika
hemmastadd i konstnärernas gillen som i salongsverlden, i skaldernas
och de lärdas kretsar som i hofvets salar, utgjorde ränningen till hans
'lefnads saga, hans svaghet och hans styrka på en gång, hans svag-
het såsom, çkald, estetiker, politisk publicist, hans styrka slutligen i
förmågan att hängifva sig åt och framställa minnet af stora foster-
ländska personligheter i fulländadt plastisk åskådlighet och klarhet.

Konstkännaren, musikälskaren, poeten, den fine sällskapsmannen,,
den litteräre och estetiske essayisten, den lyckosamme embetsmannen,
den inflytelserike hofmannen, den bereste magnaten och vännen till en
stor del af Europas notabiliteter, den i all hemlighet lidelsefulle poli-
tiske publicisten —: ty allt detta var Beskow på en gång — voro
bestämda att endast bilda så att säga förstudierna i en utveckling, som
först sent fann sin centralpunkt.

Den ofvan anmärkta stora och lätta emottagligheten för olika bild-
ningsstoff, i förening med den öfvervägande plastistiska rigtningen i
BERNHARD VON BESKOW	277 ,

Beskows lynne, gjorde att han såsom skald och estetiker icke bleflika
djup och egendomlig, som omfattande och glänsande. Han älskade
skaldekonsten såsom en ädel kulturangelägenhet, på en gång fosterländsk
och allmän, han egnade sig med entusiasm åt den »glada vetenska-
pen»; men skaldens orofulla dyrkan af ett inre ideal, som han söker,
som han sjelf vill eröfra eller dö, var främmande för Beskows natur,
som med stark njutningslust kastade sig in i den vinkande, rika verl-
den i alla , dess olikazrigtningar. Beskows egen personlighet, kan man
säga, var till en början det konstverk, han ilade att utmejsla. Littera-
turen var lika mycket till för. honom, som han för litteraturen. Öfver-
hufvud taget förstod sig Beskow icke på utvecklingens strider; han
älskade blott dess resultat. Han anslogs framför allt af det formelt
fulländade, det lysande och stora såsom sådant. Van under ynglinga-
öch mannaåren att se 'sina önskningar, sin vilja uppfyllda nästan i
samma ögonblick, som de föddes, skulle sjelfva skönheten och poesien
vara nära nog på förhand färdiga för honom, såsom fakta, hvilka han
blott behöfde med sin objektiva emottaglighetsförmåga afspegla, för
att ega. En ovanligt lätt produktionsförmåga gjorde arbetet för ho-
nom ständigt till ett nöje och en fördel, åldrig till en ansträngning
och möda. Äregirig, såsom alla öfverlägsna naturer, dyrkade han skal-
dens och tänkarens lager, men ville på samma gång med ett visst
fjärilsöfvermod snappa dén i flygten, likasom fjäriln kysser hela blom-
sterraden, utan att sjelf skänka sig åt någon. De sköna hämnades
dock på den flygtige. De kunde icke hindra, att han tillegnade sig de-
ras färgprakt; men sitt väsendes innersta lif skänkte de honom icke.
I Beskows skaldskap fattas en sj elfständig hvilopunkt, fantasiens ska-
pande kraft och känslans djup. Oaktadt sin klara, fasta, stundom
bländande form, ega hans dikter icke den inre gestaltning, som låter
formen uppgå i ideal enhet, bestämdhet och genomskinlighet. Ett lik- .
nande förhållande egfer rum med honom såsom litterär essayist och
estetiker. Det ideala lifvet i spekulationens och forskningens på dju-
pet gående schakter tilltalar honom vida mindre, än det i öppna dagen
liggande'»gros bon sens» i ett fyndigt, klart och slående uttryck; och
på samma gång han med sin smidiga emottaglighet upptager det för-
ras resultat nöjer han sig för egen räkning med det senare. Han cite-
rar med .beläsenhet, hvad olika författare sagt om den eller den punk-
ten, rörande litteraturen och estetiken; men framställningen är afori-
stisk, han behandlar tankarna och idéerna ungefär som yttre, gifna
fakta, och hans egen, sjelfständiga tankeverksamhet träder icke till,
såsom eit förmedlande och utvecklande element. I ymnig rikedom
strör han kring sig enskilta, träffande anmärkningar, och detta, i före-
ning med den lätthet, hvarmed han förfogar öfver sitt material, samt
den ovanligt klara, flytande stilen, ger i alla fall åt bang afhandlingar
278	MINNESTECKNINGAR. ,

ett drag af öfverlägsenhet, som ej kan undgå att anslå. Den inre
bristen röjer sig i frånvaron af strängare komposition och samman- ,
hållning, af ledande tanke, af positiv idé. Under öfverlägsenheten döl-
jer sig en viss personlig neutralitet, att icke säga indifferentism, gent-
emot idéernas stridbara lif, en objektiv kyla, som hindrar dem att
sammansmälta i hans eget bröst till enhet, till organisk lifsåskådning.
När Beskow slutligen flammade till, tog sitt parti på allvar, skedde
det ock på ett annat område, än det rent estetiska. Här förblef hans
ställning den af negativ emottaglighet, och han förvexlar icke så sällan
den gamla smaklärans stillastående vatten med den nya estetikens strida
vågor, den imponerande, glatta formen med det innehållssköna konstverket.
Betecknande i detta afseende är, att han på fullt. allvar företager sig
att restårera Leopold, för att uppställa honom i de stora svenska skal-
dernas panteon, samt hans önskan att, om han kunde, utplåna fosfori-
stemas och i allmänhet hela den nyromantiska skolans vittra och este-
tiska fejder ur litteraturhistorien, såsom en onödig, endast förvillande
episod. Fryxell, hvars uppslag i sistnämda hänseende, »Bidrag till
Sveriges Litteraturhistoria», Sthlm 1860—1862, Beskow i viss mån
fullföljt i sitt »Minne af stats-sekreteraren Çàrl Gustaf af Leopold»,
Svenska Akademiens Handlingar för år 1861, samt B. E. Malmström,
i fl erde och femte delarne af sina, under titel: »Grunddragen af Sven-
ska Vitterhetens Historia» nyligen utgifna akademiska föreläsningar,
draga likaledes på korståg mot fosforistema. Ingen af dem förmår
göra historisk rättvisa åt den nyromantiska skolan, som visar sin be-
tydelse, genom att ännu framstå såsom den knut, som pröfvar hvar
och ens förmåga att lösa den moderna utvecklingens problem i mer
än en rigtning.’

Om vi icke desto mindre här våga en kort framställning af ny-
romantikens väsende, sker det emedan vi blott derigenom tro oss kunna
fullt klart och bestämdt åskådliggöra Beskows inre personlighet.1

Fryxell och Malmström söka gemensamt att krossa den nyroman-
tiska skolan för hennes politiskt och kyrkligt reaktionära tendensers
skull, utan att inse, att detta bakslag ytterst framgick ur en missför-
stådd tillämpning af en rent estetisk idé, som, trots all omogenhet
och förhäfning i sitt framträdande, verkat lifgifvande på sitt egentliga
område och som bestod i den nu allmänt erkända sanningen, att kon-
sten icke får vara en häfdvunnen, orörlig form för en viss begränsad
idékrets, utan måste omfatta hela lifvet och alla former, för att pånyttfö-
dä dem i fri, sjelfständig harmoni. Misstaget, det storartade misstaget,
bestod deruti,' att nyromantikerna äfven ville tillämpa denna estetiska
teori på det praktiska och religiösa lifvet såsom sådant, att de icke
skilde mellan konstens och det praktiska lifvets sjelfständighet, att
de, i den jublande känslan af en djupt insedd idé, icke förstodo, att
BERNHARD VON BESKOW	279

idealet förverkligas blott i den absoluta personligheten, aldrig i den
objektiva verlden. Hela lifvet, äfven staten, samhället och kyrkan,
borde, enligt nyromantikernas åsigt, vara omedelbart harmonisk form af
idén, och då den verklighet, som var närvarande för dem, erbjöd, såsom
alltid måste vara fallet, anblicken af strider, oro, korssande sträfvanden,
inre och yttre tvädrägt, ville de uppsöka en verklighetsform, i hvilken
menskligheten kunde finna absolut hvila. Vid det flämtande skenet
från den uråldriga, men inför den nyaste forskningens och filosofiens
framsteg ohållbara, idén om ett borttappadt fullkomlighetstillstånd, trodde
de sig hafya funnit detta tillstånd pånyttfödt i kristendomens första,
allmänna former, d. v. s. i medeltidens verldsskick, icke besinnande
eller vetande, ty de voro dåliga historici, att dessa former redan i
samma ögonblick, de vunno fast organism, krossade tusendens frihet
och inneburo frön till den brytning och utveckling, som senare egt
rum, hvilket med andra ord vill säga, att den absoluta, fria hvilan i
en viss verklighetsform lika litet då, som någonsin egt och kan ega
rum. Deraf imellertid nyromantikernas sympatier för katolicismen, för
kastväsendet, för folkfantasiens och uppfattningens verld, sådan den
var under medeltidens »fromma dagar», som de, till följd af den idea-
liserande dager, afståndet skänker åt alla föremåls yttre former, trodde
utgöra idel lycka, harmoni och tillfredsställelse; deraf slutligen deras
försök att, då sträfvandet att återgå till medeltiden strandade på omöj-
lighetens klippa, rädda åtminstone dess rest, för att stanna' den fort-
gående »upplösningen» och. ändteligen krystallisera lifvet i en bestämd,
skön gestalt, i hvars själ de ville ingjuta sina nya, djuptkända idéer
om lifvets enhet och ideala harmoni. Nyromantikerna voro inga poli-
tici och historici; de voro blott spekulerande estetici. I politiken fram-
för allt voro de barn, som begagnades af de egeriteligen politiska reak-
tionärerna, Metternich samt Wiener-kongressens furstar och statsmän.
Nu, när restårationsperiodens sista aflagringar hålla på att bortsköljas
öfverallt, borde man dock med passionfritt lugn och fördomsfrihet kunna
bedömma fosforisternas förvillelser på ett område, dit de af ett i
grunden mtressefritt och blott teoretiskt misstag blefvo inkastade.
Malmström medgifver, att fosforisterna icke kunna i religiös reaktion
jemföras med deras nyromantiska bröder i Tyskland. Fosforisternas
lilla poetiska dyrkan af jungfru Maria var, från den religiösa sidan
betraktad, blott ett »talesätt», utan inre rot, en svärmisk fantasiutflygt,
-utan all praktisk betydelse, såsom hvar och en i diktens rymder kan
svärma för Olympens gudar, utan att derföre kunna beskyllas för gre-
kisk hedendom. När Malmström icke desto nfindre förebrår fosfori-
sterna, att hafva velat återinföra den katolska verldsuppfattningen och
den »blinda tron på prestén»,.gör han sig på samma gång skyldig till
en oreda och till en orättvisa. Det var blott katolicismen^ estetiska
280	MINNESTECKNINGAR. .	*

'	1

form, och en sådan eger den i högt mått, fosforisterna svärmade for,
men det framsteg, som en gång låg i lùtherdomen o.çh protestan-
tismen, förbisågo de icke, likasom ingen fosforist veterligen öfver-
gått till katolicismen. De ville ingjuta nytt vin på uråldriga kärl; det
var deras praktiska fel, men i sjelfva afsigten låg en förtjenst; de
drömde om den stora religiösa försoning mellan kristenhetens kyrkor,
hvilken vi ännu i denna dag emotse med nyupplifvadt hopp. Till
sjelfva principen var nyromantiken, i sina religiösa och filosofiska
tendenser, så litet reaktionär, att den tvärtom i detta afseende utgör
föregångare till den mäktiga rörelse, som för närvarande går genom
de kristna folken och' hvars mål närmast är försoning mellan tro
och vetande, utan upphäfvande af någonderas sjelfständighet. Tro
och vetande, likasom skönhet, rätt och sedlighet, voro hos den
schellingska idealismen, som nyromantikerna upptogo såsom sin
grundåskådning, försonade till omedelbar enhet i den intellektuella
åskådningen. Man vet huru de kyrkligt ortodoxa, både då och nu,
kämpa mot en sådan fordran på absolut enhet mellan vetandets och
trons principer. Fryxell märker dérfore icke heller, att han sjelf gör'
sig skyldig till en svår reaktion mot utvecklingen, då han i sin polemik
mot fosforisterna uttalar den åsigten, att vetandet icke kan fatta
trons innehåll. Detta är att ånyo söka fastställa den gamla dualismen,
som fört till så många irringar på lifvets alla områden och mot hvil-
kén nutiden med all makt kämpar. Fosforisterna voro derföre i grun-
den vida mera framåtskridandets män i religiöst hänseende, än Fryxell,
liksom man för visso måste antaga, att de nyromantiska renegaterna
i Tyskland på det hela taget, till följd af de filosofiska principer, från
hvilka de utgått, mera upplöste än förstärkte katolska kyrkans dogm-
byggnad, såsom sådan.

Malmström framhåller starkt nyromantikernas synder på sedlig-
hetens område. Äfven i etisk halt framträda de svenska fosfori-
sterna i en ojemförligt klarare dager, än mängden äf de tyska ro-
mantikerna. Atterbom t. ex., och Geijer, som visserligen ock måste
räknas bland fosforisterna, äro guldrena. Då Malmström ironiskt på-
pekar tillvaron af en eller annan »sinnlighet» i fosforisternas poesi,
på , samma gång han knappast anmärker lättsinnigheten på andra
håll, visar han ånyo brist på historisk blick och logisk konseqvens.
Äfven • i dess sedliga sida uppfattade nyromantikerna lifvet ursprung-
ligen från en stor och sann synpunkt, lika mycket höjd öfver den
gamla rationalismens materialism och resignationsperiodens slappa
epikureism eller ofruktbara stoicism, som öfver denk gamla och nya
ortodoxiens meningslösa spiritualism. De sökte lifvets enhet öfverallt
och ville derföre, att äfven det sinnliga skulle erkännas såsom ett nöd-
BERNHARD VON BESKOW	281

vändigt och berättigadt element, en personlighetens manifestation,, som
i sig ingen synd innebär. Men den rigtiga idén strandade, såsom så
månget annat af nyromantikernas betydelsefulla uppslag, på den en-
sidiga tillämpningen/genom att man lät sedligheten, likasom religionen
och samhället, omedelbart underordnas det sköna, att man lät känslan
såsom sådan uppgå i fantasien, i stället för att blott upptaga prq-
dukten af känslans och sedlighetens sjelfständiga innehåll såsom stoff
hos det sköna. Detta misstag var det, som öppnade vägen för stora
förvillelser; men det utgick icke — hvilket man väl bör märka, om
man sj elf skall kunna afgifva en rättvis dom — från någon osedlig ten-
dens, enär det sköna och det sedliga i grunden icke kunna strida
mot hvarandra. Det berodde på en spekulativ uppfattning af lifvets
harmoni, visserligen ännu omogen, men dock, historiskt betraktad,
innebärande rikare lifsfrön för framtiden, än det efter schellingia-
nismen och nyromantiken följande hegelska systemet, hvilket Malm-
ström sjelf omfattat, som krossade personligheten, likasom det skönas,
det sedligas, det religiösas sjelfständighet undet den abstrakta tankens
envåldsmakt. Nyromantikernas starka känsla af personlighetens be-
tydelse förde dem visserligen äfven till rätt stora förvillelser, till
ensidig^ subjektivism, i filosofien representerad af den sedligt höge
Fichte, till förhäfning, till dyrkan af det egna jäget, om man så
vill; men den historiska rättvisan fordrar på samma gång äfven det
erkännandet, att de i idén uppfattade tillvaron djupare, än såväl
. den föregående som den efterföljande kulturperioden, hvilka båda
två, ehuru från olika ståndpunkt, bemödat sig att draga ett svart
streck öfver mensklighetens medvetande om en personlig verldsande
och personlig odödlighet, som våra dagar ånyo uppväckt ur gru-
set af förvuxna dogmer, ramlade filosofiska systemer och atomistisk
empirism. Och det som förhjelpte nyromantikerna till denna högre,
ehuru hos dem ännu icke fullt klara, ståndpunkt, var, märkvärdigt
nog, just deras förherrskande estetiska lifsåsigt. Det skönas erkända
sanning fordrar nämligen koriseqvent en absolut form, evig gestalt hos
personligheten. Dessutom göra Fryxell och Malmström i rent estetiskt
hänseende, fosforisterna orättvisa, den förre emedan han är anhängare
af den gamla lärodikten och reflexionspoesien, som fosforisterna angrepo,
den senare till följd af en etiskt ensidig puritanism, hvarigenom icke
blott den katolska romantikens, konstverld, som nyromantikerna ställde
i dagen, utan sjelfva den klassiska poesiens värde, enär det i sedligt
hänseende är underlägset vår tids medvetande, konseqvent måste un-
derkännas. Både Fryxell och Malmström göra ett steg tillbaka i den
estetiska bildningen, om hvilken fosforisterna ega förtjensten, att
främst af alla i Sverige hafva kämpat för den sanningen, att fantasien
är skönhetens omedelbara organ och att konsten eger sitt mål inom sig
282	, MINNESTECKNINGAR.

sjelf, hvarigenom för första gången hos oss i det allmänna medvetandet
uppdrogs en' bestämd, inre gräns mellan konsten och de öfriga kultur-
rigtningarna, banades vägen för ett allsidigt erkännande af det verkligt
sköna i alla former, på samma -gång nyromantikernas uppfattning af
lifvets absoluta enhet och harmoni upphäfde den konstnärliga formens
ensidiga öfvervigt och förläde det skönas tyngdpunkt i det inre, i ett
lefvande personligt innehåll.

Om vi nu jemföra Beskows ställning till nyromantiken med Malm-
ströms och Fryxells, erhålla vi en rätt fullständig insigt i karakteren
af hans andliga och estetiska personlighet Fördomsfriare, objektivare
än Fryxell och Malmström, bedömmer Beskow icke ined bitterhet fosfo-
risternas ouppsåtliga förvillelser på det sedligas och religiösas områden,
hvilka han öfverhufvud taget icke närmare undersöker. I politiskt
hänseende tillräknar han dem deras misstag ännu mindre, hvilket be-
styrker att han sjelf var, icke en reaktionär, men en stationär af re-
stårationsperiodens sansade och upplysta fraktion. Han medgifver, i
motsats till Fryxell, att fosforisterna utbredt en sannare och djupare
uppfattning af lifvet och konsten, än den som rådde under den före-
gående perioden, och den nyromantiska poesiens mest utmärkta re-
presentanter går han så långt till mötes, att han tillegnar sina
»Dramatiska Studier» Ludvig Tieck, som han kallar »mästare». Han
hyser ingalunda Malmströms puritanska ovilja mot den katolska
romantikens her oer inom poesien, ehuru han, ej heller egnar dem en
djupare sympati. Beskows mångsidiga, emotta'gliga, friska natur beva-
rar honom i alla dessa fall från ensidighet. Icke desto mindre hyllar
han Fryxells åsigt, att nyromantikernas estetiska härnadståg och en-
kannerligen fosforistemas fejder mot Svenska Akademien, sådan hon
var under Leopolds dagar, kunnat undvaras, icke blott utan skada,
utan äfven till fördel för litteraturen. Derigenom ådagalägger han på
det bestämdaste, att han saknar sinne för det skönas inre logik. : Be-
skow märker icke ens att det svalg, som ligger mellan Leopold och Tieck,
är af beskaffenhet, att om den senare erkännes såsom mästare, den
förre knappast kan erkännas såsom skald. Han besinnar ej, att om man
erkänner fosforistemas åsigter såsom sanna och djupa, man omöjligt
kan försvara Akademien, som prisbelönte Wallmarks »Handen», emedan
kontrasten mellan de förra och den senare är detsamma som skilna-
den mellan skönt och oskönt, som ovilkorligt betingar en strid på
lif och, död. Hvad betydde det, att Leopold eller andra öfversatte någ-
ra stycken af Schiller, då de i öfrigt fortforo att tillämpa sina gamla
åsigter om poesien? Det bevisar blott att de alls icke egde något
djupare medvetande om det skönas natur, och det var likväl just
detta som behöfde väckas. Denna Beskows märkvärdiga, neutrala ställ-
ning, som inverkat menligt på hans egen poesi, men fördelaktigt i hans
BERNHARD VON BESKOW	283

'	\	,	-	• ■

verksamhet såsom inflytelserik akademiker, öfverensstämmer fullkom-
ligt med hans förut anmärkta benägenhet att uppfatta konsten och
det sköna såsom ett fristående fenomen, ett faktum, en form, som,
en gång utvecklad, helt enkelt bör erkännas. Deraf hans sällsynta
förmåga, att omfatta de mest s stridiga estetiska principer och konst-
uppenbarelser; deraf hans motvilja för fosforisterna, som blott be-
kämpade det gamla, utan att sjelfva åstadkomma positivt fullgångna
skapelser i poesien; deraf hans kärlek på en gång för gustavianen
Leopold och nyromantikern Tieck. Beskow drogs i litteraturen, så att
säga, utan reflexion till allt det lysande, fullbordade såsom sådant;
den inre striden, det skönas utveckling förblef deremot främmande för
honom. Detta karakteristiska drag hos Beskow, att öfverallt omfatta
det faktiska, det fulländade, sammanhänger slutligen djupt med ett
annat, som blef af högsta betydelse för hans egen utveckling, nämligen
med hans varma dyrkan af den snillrika, utpräglade personligheten, det
lefvande färdiga konstverket. Utaii tvifvel fanns i Beskows lif en pe-
riod, då han hyllade poeterna v och konstnärerna nästan lifligare, än
poesien och konsten. Men hans blick inskränktes ej blott till detta
område. Hvarje personlighet, som framstod betydelsefull och stor, an-
slog Beskows ädla och mångsidigt bildade sinne. För hans plastiska fan-
tasi blef verlden och historien ett galleri af representativa män, på sam-
ma gång den orediga massan, profanum vulgus, måhända sjönk nog nlycket
i skuggan. Denna genius-kult, understödd af en viss Göthe-sjelftillräck-
lighet i Beskows eget lynne, förmildrades dock småningom, på samma
gång den bar sin sköna blomma i hans mästerverk, hans »Minnes-
bilder». Genius-kulten öfvergick mer och mer i varmaste hängifvenhet
för den äkademi, Beskow tillhörde såsom ledamot och sekreterare, samt
slutligen i lågande kärlek för fosterlandet, ur hvilka förenade känslor
hans Gustaf den tredje och Carl den tolfte framgingo.

En lika ovanligt rik som kraftig natur, stannade Beskow ej på
utvecklingsstadier, som de flesta andra skulle hafva ansett såsom ett
ernådt mål. Åren, som förslöa så mången intelligens, endast skärpte
hans. Af sina mångsidiga konstnärsegenskaper utvalde han slutligen
den starkaste: förmågan att plastiskt uppfatta personligheten. Sin brist
på filosofiskt djup ersatte han genom omfattande verldserfarenhet.
Hans lekande skalkaktighet öfvergick på sista åren i storartadt allvarlig
uppfattning af fosterjordens öden.

Efter denna allmänna öfversigt af den egendomliga inre anlägg-
ningen af Beskows personlighet, skola vi nästa gång söka närmare
följa honom i den rastlösa verksamhet, han utvecklade.

E. von Qvanten.
284	SAMTIDENS STÖRSTE TEOLOG.

Anmälningar.

Samtidens störste teolog.

Richard Bothe, »samtidens störste teolog» t 20 Aug. 1867. Tillika
en tidsbild af senaste halfseklets teologiska utveckling. Af D.
Schenkel, teol. professor i Heidelberg. I. Westerås, C. M. Sjöberg.

Hvilka fordringar ställer »bekännelsetroheten» till den sonj vill
prisas såsom en »den rena lärans» utkorade och föra hennes runor
med ära? Huru gestaltar sig för anhängarne af »Athanasii symbolum»
eller af »sj elfuttömningsläran» idealet af en kristen teolog, en sann-
skyldig »trons försvarare» i denna »otrons» och »det stora affallets»
grymma jernålder?

Bilden af en sådan apologetikens beros och symbolernas lydige
son låter sig teknas utan svårighet; vi hafva endast att från lätt till-
gängliga håll sammanföra till ett helt några välkända konturer och
färger.

Mångahanda äro de uppgifter och vidt utsträckt det arbetsfält,
som tager en mönstergill rättrogens krafter i anspråk i våra dagar,
då antalet alltjemnt ökas af dem, som börjat lyssna till forskningens
sirén-sånger och knäböjt inför förnuftstillbedjarnes Behal. Det urål-
driga fästet, kyrkolärans fordom så fasta borg, står i denna tid, då
allt det gamla vacklar, ej längre på orubbad grundval. En ny upp-
fattning af det gudomliga och af dess förhållande till menniskans
verld har nödgat den från medeltiden ärfda att träda i bakgrunden;
och likasom under sistnämnda, tid den stora striden mot påfvedömet
bland folket förebådades genom undertryckta hviskningar: »ju närmare
Rom, desto längre från Gud!» så ljuder for nutidens hierarkiska kyrk-
lighet såsom ett hemskt järtecken den moderna odlingens ej i hvisk-
ningar, utan högljudt och tusenstämmigt upprepade stridérop: ju när- ,
mare »rättrogenheten», desto längre från kristendomen!- Derföre må
vetenskapernas uppblomstring ' och bildningens spridande till massorna
utgöra ett glädjeämne för de »destruktive» nyhetsmakare, hvilka tro på
möjligheten af en högre religiös sanning, än den man sökte formulera
i de ekumeniska mötenas dogmer eller i protestantismens bekännelse-
skrifter; målsmannen för det kyrkligt bestående derimot, öfvertygad-
som han är, att den kristna trons begrepp med nödvändighet innebär
tron på satserna i Confessio Augustana, kan ej annat än med bäfran
följa detta djerft framåtträngande kunskapsbegär. hvars verkningar sy-
nas honom likna, den förhärjande stormvindens. Ty redan hafva ju
naturvetenskaperna i grund och botten underminerat den mark, der
den ortodoxa verldsåskådningen uppfört sina vigtigaste förskansningar;
astronomien anvisar åt vår såsom verldsalltets medelpunkt ansedda
planet dess rätta plats i solsystemet; geologien mäter utvecklingens
tidrymder efter millioner år, när dogmatikens kosmogoni endast vet
att tala om af morgon och afton begränsade dagar; kännedomen om
SAMTIDENS STÖRSTE TEOLOG.	285

den förhistoriska tiden öfverhufvud visar oss ett lagbundet fortskri-
dande från lägre till högre i stället för nyskapelser genom språng och
underverkmessigt ingripande. Språkvetenskapen förvisar till sagans
område berättelserna om urspråkets uppkomst genom gudomlig under-
visning och de särskilda språkens genom en under formen af »den
babyloniska förbistringen» framträdande gudomlig straffdom; religions-
historien vägrar att vidkännas den åsigt, som ensamt i hebreemas
Jehovah-kult vill 'skönj a spåren af en gudomlig ledning, under det att
de hedniska religionerna betraktas såsom ett vildt vexande ogräs; hon
ådagalägger att icke få af de sanningar, hvilka hittills fått gälla såsom
tillhörigheter endast för kristendomen, ingått, om än i dunklare former,
äfven i hédendomens religiösa medvetande, men att å andra sidan ett
och annat af det för urkristendomen verkligen nya omöjligen kan an-
tagas vara en för alla tider giltig sanning. Den kritiska bibelforsk-
ningen riktar dödande hugg mot ortodoxernas inspirationsteori, i det
den röjer tillvaron af djupgående meningsskiljaktigheter och långvarig
strid inom sjelfva den apostoliska krets som man länge älskat att före-
ställa sig såsom en tafla af endrägten och det idylliska lugnet. Äfven
dogmbildningens historia bidrager, i förening med den allmänna kyrko-
historien, icke obetydligt till försvagandet af förtroendet till den or-
todoxa läran genom att visa huru denna läras hufvudsatser, långtifrån
att utgöra en omedelbar utveckling af evangelii grundtankar, merendels
endast i följd af vissa spekulativa eller historiska förutsättningar, ja,
någon gång till och med under inflytandet från lokala eller klimatiska
förhållanden blifvit utbildade så och icke annorlunda. — Vända vi oss
från erfarenhetsvetenskaperna till den rationella, så kunna vi ej undgå
att märka hurusom skärpan än ytterligare ökas i protesterna mot det
åskådningssätt, af hvars omfattande »den renlärige» gör beroende
menniskans väl för tid och evighet. Genom den nyare filosofiens histo-
ria sträcker sig en kedja af tänkare, de store inom »vetenskapernas
vetenskap», hvilka alla med ovilja skjutit ifrån sig , det teologernas mång^
färgade dogmatiker haft att utbjuda under namn, af kristendom, på
samma gång äfven den störste bland dem djupt böjt sitt hufvud inför
Honom, som gjorde tron på sig till enda vilkoret for - saligheten.
Knappast någonsin förut hafva dock filosofiens ordförande så efter-
tryckÜgt som i nutiden uppträdt \hot det kyrkliga lärosystem, i hvilket
de se det största oeh mägtigaste hindret för mensklighetens utveckling
mot sin bestämmelse. Från idealismens ståndpunkt brytes stafven öfver
den teologiska naturalismen, hvars dogmer »rätteligen böra betraktas
såsom uttryck för en reaktion inom den kristna verldsåskådningen af
'hedendomens anda och föreställningssätt»och i följd af hvilken
den ortodoxe, drifven af den »hedniska förskräckelse», hvarom Geijer
talar, föreställer sig Gud såsom egnad att ingifva fruktan snarare än
kärlek, såsom behäftad med sinnliga affekter och lidelser, »vredgad,
afuhdsjuk, nyckfull, sjelfvisk och hämdlysten» 2). Särskildt måste »Kristi
gudoms»-dogmen stöta på motstånd inom religionsfilosofien, alldenstund
densamma upphäfver forsoningens begrepp genom att upphäfva åter-
lösarens , menskliga sammanhang och likhet med oss, »ty under förut-

’) Jmfr. Tvenne religionsfilosofiska uppsatser af Axel Nyblœus (särskildt aftryck ur
Nordisk Tidskrift för 1867 och 1868) sid. 98.

•) a. st. sid. 79.
286	SAMTIDENS STÖRSTE TEOLOG.

sättning af Kristi gudom har hans menskligä dygd ingen förtjenst,
blir hans kors ingen börda, hans dödskamp ingen smärta, och hans
uppståndelse blott ett gyckelspel.» Är den ortodoxa Kristus-läran
sann med hvad rätt framställer man då detta öfvermenskliga vä-
sende, som icke kan synda, denne på jorden kringvandrade Gud såsom
en förebild för oss? »hvad betydelse hafva då hans ord, hans lif och
det herrliga verk, han fullbordat?»1). Så frågar det efter motsägelse-
löshet i uppfattningen sökande förståndet; men så frågar äfven den
oförvillade religiösa känslan, som uppreser sig mot den torra dogma-
tismens påstående, att det djupaste af. personlighetens mysterier: men- '
' mskans försoning och lif i Gud, är beroende af hennes instämmande
i läran om Kristus såsom »den andre personen i treenigheten.» Och
sålunda förena sig naturvetenskap och historieforskning, bibelkritik och
filosofi, förståndets klarhet och' känslans innerlighet i en gemensam
protest mot denna olycksbringande fÖrvexling af kärnan med skalet,
kristendomen med dogmatiken, som är det grundlyte hos den kyrkliga
ortodoxien, hvilket låter henne för den tänkande kristne synas så från-
stötande och som en .gång skall ådraga henne ett tungt ansvar inför
efterverldens domstol.

Men ju häftigare och allmännare den moderna bildningens storm-
löpning är mot medeltidskyrkans vittrade murar, desto mera härdnackadt
blir ock motståndet från deras sida, hvilka invigt sitt lif åt förfäktandet
af trinitets- och inkamationsdogmernas rätt att gälla såsom den enda
salighetsvägen »den smala vägen, som förer till lifvet.» Må »tidsandans»
söner rycka till anfall i hotfullt slutna falanger, må hela skaror af’de
förr »enfaldeligen troende» skynda öfver till den annalkande fienden —
stridsmannen för den teologiska verldsbetraktelsen viker dock ej en
tumsbredd tillbaka. Det är ljuft och ärofullt, menar han, att duka
under i striden mot dem, som med den hedniske vikingen hålla före,
att »der går ej en väg blott till gudames sal» (Geijer), och som der-
före genom andra portar, än »den bekännelsetrogna dogmatikens», vilja
fardas till det himmelska fäderneslandet. I denna strid kan han väl
för närvarande ej, såsom fordom, påräkna den verldsliga magtens bi-
stånd till »otroshjeltarnes» näpsande, men så mycket ifrigare smider
han sig krigsredskap af egen uppfinning; civilisationen har vridit vål-
, dets klubba ur hans hand, derföre är hans anfallsvapen numera dolken.
Och' i sjelfva verket — hvad stort och varaktigt uträttade väl kyrkans
väktare på den tid, då inkasten mot »den rena läran», besvarades ge-
nom att låta kättaren omkomma i aufodaféernas lågor? Hans kropp
förbrändes, men hans läror, hans tvifvel spredos vida; klokare är då
den stridskonst, som låter tviflaren i det yttre gå fri, men derimot
söker brännmärka hans inre menniska, den stridskonst, som låter sig
angeläget vara att stämpla en vetenskaplig undersökning om bibelns
kristologi såsom en yttring af »Kristus-hatet» eller en historisk fram-
ställning af apostlatidens kristendom såsom »baksluga och lömska för-
' sök att under hala Joabskyssar stöta tviflets förgiftade dolk i ovar-
samma läsares- hjertan»2). Skulle fräckheten i tirader sådana som
denna ej tillräckligt tydligt röja af hvad art den ande är, ^om här
talar, skulle '»ovarsamma läsare» verkligen låta sig fångas i den utlagda

’) a.,st. sid. 75.

‘) Jmfr< Teologisk Tidskrift, årg. 1867, l:sta häft. sid. 48.
SAMTIDENS STÖRSTE TEOLOG.	287

snaran, då har »den kritiska skolans» belackare — han vet det nog —
minst halfva spelet vunnet. Med afsky skall då hvarje rättänkande
sanningssökande tillbakavisa den vägledning, som erbjudes honom af
forskare, om hvilka han,' såvida ortodoxens bedyrande för honom något
gäller, .måste tro att »de hata kristendomen så, att för dem äro alla
medel, förställning, list och lögn, goda, blott de kunna tjena till kri-
stendomens undergräfvande»I). Första regeln för »renlärighetens« förfäk-
tare blir sålunda att skildra vedersakame såsom ledde af ett anti-
kristligt hat mot det heliga; idealet af en »trons försvarare» förverkligas
fullständigast af den, som kraftigast hos menigheten inskärper, att
tviflen på denna dogm eller på detta mirakel måste betraktas — inga-
lunda såsom härrörande från ett samvetsgrannt sanningsbegär, bort
det! nej — såsom ingifvelser af en satanisk ondska. Har man lyckats
bereda insteg åt detta uppfattningssätt såsom vore det en oomtvistelig
trossats, då värjer man sig med större framgång mot »otrons» angrepp,
och då är måhända den dag ej långt aflägsen, som skall grundlägga
»rättrogenhetens» tusenåriga rike och skänka uppfyllelse åt fullblods-
ortodoxens framtidsdröm, drömmen om »en pmbildning af hela vår
moderna verlds- och lifsåskådning efter rättesnöret af det 16:de år-
hundradets arfsyndslära»; om »en vederläggning af våra nya med inre
nödvändighet sig led för led utvecklande filosofiska systemer genom
lösryckta ställen ur nya testamentet eller till och med ur det gamla»2).

Så misströstar då »den bekännelsetrogne» ej, fast vapenskiftet synes
vilja lykta med hans nederlag. För hvarje »otroshjelte», han tror sig
hafva sträckt till marken, vexa der nya, likt draksådd, upp ur jorden;
dock tröttas ej hans arm i striden. Endast genom uthållighet till det
sista kan han ju hoppas att en gång på den stora räkenskapens dag
få med alla dem, som blifvit faste i tron på Concordja Pia, stå på
domarens högra sida och till lön för sin ortodoxi hugnas med orto-
doxa evighetsfröjder i ortodoxemas paradis.

Eger nu vår tids teologi inga andra representanter än desse, som
från »bekännélsetrohetens» katedrar och predikstolar höja sina ve-rop
mot de med dem olika tänkande? Måste hon såsom sina egentlige sak-
förare anse en Hengstenberg, då han »låter Schiller och Goethe för-
blöda under ortodoxiens bödelsyxa» eller den beryktade kyrkodemago-
gens enfants perdus^ t. ex. denne nye martyr för Josua bok, som i
dessa dagar i »den tyska intelligensens hufvudstad» kastat utmanings-
handsken åt det kopemikanska solsystemet? Nej; till heder för den
samtida' teologien, och vi tillägga: till heder för menskligheten kan
teologen i våra dagar välja andra förebilder än desse med blindhet
slagne, gengångame från den trälaktiga bokstafsdyrkans öch den råa
förföljelselustans gyllene tider.	i

Den 21 November detta år firar det protestantiska Tysklands fria
teologi hundrade årsdagen af den mans födelse, sb^ på gränsen mellan
det förflutna och det närvarande århundradet genom, sina Tal om re-
ligionen till de bildade bland 'hennes föraktare grundläde en ny æra
för den teologiska vetenskapen. Först åt den senastû\tiden har det
varit förbehållet, att till dess fulla vidd uppskatta den -ädle Schleier-
machers betydelse såsom teologisk reformator. Flera af de religiösa

') Jmfr. Teologisk Tidskrift, årg. 1867, l:sta häft. sid. 48.

*) Jmfr. C. Schwarz’ Zur Geschickte der neuesten Theologie, 3:dje uppl. 1864; aid. 80.
288	SAMTIDENS STÖRSTE TEOLOG.

åsigter, som för honom voro egendomliga, hafva sedermera upptagits
och närmare utvecklats af den nya teologiska skola, som i våra dagar,
med stadigt fasthållande af kristendomens grundsanningar, söker bereda
erkännände åt Schleiermachers sats, att den historiska utvecklingen omöj-
ligen kan syfta derhän att låta kristendomen gå hand i hand med bar-
bariet, ,utan att tvärtom »i reformationen grunden blifvijb lagd till en evig
sämja mellan den lefvande kristliga tron och den från alla sidor fritt åt
sig sjelf lenmade, oafhängigt för sig arbetande vetenskapliga forskningen.»
Hvad desse teologer ytterst åsyfta är att möjliggöra en försoning mellan
den religiösa tron och vetandet, i det de ådagalägga, att endast kyrko-
läran,, men ingalunda kristendomen i dess sanning är med tänkandets
lagar och den moderna odlingens resultater oförenlig. Den mest fram-
stående af desse »bekännelsetrohetens» motståndare var den vördnads-
värde man, af hvilkens lefnad och verksamhet vi få en framställning i
den lilla skrift af prof. D, Schenkel, hvars första häfte utkommit i
svensk öfversättning.	.

Richard Rothes egentliga betydelse för vår tids religiost-reforma-
toriska arbete är ej i främsta rummet att söka i hans teologiska skrift-
ställareverksamhet, huru rik densamma än är på nya uppslag och frukt-
bärande idéer. Sin hedersplats inom den nyaste kyrkohistorien har
han vunnit förnämligast genom hvad han uträttat på det praktisk t
kyrkliga området. På detta område är nämligen hans namn oupplös-
ligen förenadt med det samfunds, som för närvarande inom den kyrk-
liga diskussionen upprätthåller protestantismens principer gentimot de
reaktionära' tendenserna: den tyska protestantföreningen. ,

Den hufvudfråga, protestantföreningen uppställt till sitt besva-
rande, kan anses hafva blifvit formulerad i det märkliga föredrag,
med hvilket Rothe inledde föreningens förhandlingar på den första
tyska »protéstantdagen» i Eisenach d. 7 Juni 1865. »Genom hvilka
medel kunna de för kyrkan främmandevordne piedlemmame åt henne
återvinnas?» så lydde temat för hans föredrag. På ett öfvertygande
sätt utvecklar Rothe här, att den likgiltighet för kyrkan och hennes
läror, som i våra dagar blifvit allt allmännare, särdeles hos de
bildade klasserna, dcke v kan utan xvidare anses härröra från någon
vår tids irreligiösa, »kristendomsfiendtliga» riktning öfverhufvud. An-
svaret för - den religiösa splittring, som genomgår samtiden, måste
fastmera anses drabba kyrkan sjelf, i det hon genom sitt förfarande
från sig aflägsnat dem, som hos henne sökt hjelp och ledning. At de
andligen hungrande räcker kyrkan dogmernas stenar i stället för evan-
gelii bröd; den moderna, kulturen söker hon göra misstänkt, när den
råkar i strid med bekännelseskrifternas antaganden; allestädes sällar hon
sig, i tysthet eller uppenbarligen, såsom en trogen medhjélparinna till
den politiska och ÆO/iala reaktionen. Härigenom har'hon förverkat
all rätt att längre/ ketraktas såsom den kristna bildningens vårderska.
En genomgripandcPombildning af hela den kyrkliga verldsåskådningen
är af nöden, såvida de for kyrkan främmandevordne skola åt henne
kunna återvinnas och hon sjelf ej allt framgent, såsom för närvarande,
utgöra det förnämsta hindret för niensidighetens fortskridande i sann
kristendom och sann bildning.

Sådane voro de åsigter, som omfattades af »samtidens störste
teolog», och som nu utbredas af hans talrika efterföljare. »För kristen-
domen mot ortodoxien», är den fria teologiens valspråk. C. v. B.
’ FÖRSTA ÅRGÅNGEN. .	'

(Fullständig i tre häften, 288 sidor).

INNEHÅLL.

(Första häftet).

Sid.

Vår odlings framtid. Af Carl von Bergen.............................. 1.

Ett gammalt välde, som föryngrar sig. Af C. F. B.  ................. 26.

Om folkundervisningen i Sverige. Af Olof Eneroth.................... 45.

Nutidens kommunikationer. Kulturhistorisk skizz. Af J. Alf than 67.

Anmälningar:

Nationalitetspolitik för etthundrasextio år sedan. Schier», Fr., Kongeriget Skotlands
endelige förening med kongeriget England till kongeriget Storbritannien (Kjö-
benhavn 1867). Af nfn. — Några ord med anledning af hr Victor Rydbergs
skrift »Om menniskans förut-tillvaro» af V. U. — Parkerlitteraturen i Sverige.
Af C. ». B...................t....................................   ,85.

(Andra häftet).

Den nyare tidens associationsväsende, dess betydelse och närvarande
ståndpunkt. Af C. E. Ljungberg ......................,....................  97.

Om kyrka och presterskap. (Med anledning af kyrkomötet). Af
Victor Bgdberg............................  ‘...:.......................   125.

Ett öfverläggningsämne för kyrkomötet. Af J. A. S. Bör det af
tillförordnade komiterade ånyo öfversedda och af presteståndet vid 1859—1860
års riksdag tillstyrkta förslag till förklaring öfver Luthers lilla katekes anses
såsom en verklig förbättring af den Lindblomska katekesförklaringen och antagas
såsom egentlig lärobok i kristendomen vid svenska skolorna och i församlingarna? 158.

Vår odlings framtid. (Forts, och slut). Af Carl von Bergen............... 173.

Anmälningar:	'	,

Nyare bidrag till svenska odlingens historia. Af—rn. — Beckman, J. W.,
Försök till svensk psalmhistoria, häft. 9 och 10 (Sthm 1867). — Samlade vit-
terhetsarbeten af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin. Efter original-
upplagor och handskrifter utgifven af Pt HaneelU: Del. 8 (Ups. 1867, 68). —
Bidrag till det carolinska tidehvarfvets vittra litteratur. Ur Lunds universitets
. handskriftsamling (Lund 1868). — Samlingar till svenska konst- och odlings-
historien. Utgifna af N. M. Mändélgren. Häft. 1 pch 2 (Sthm 1866, 68). —
Linnström, H. Svenskt boklexikon, åren 1830—1865. Häft. 1 och 2 (Sthm 1867,
68). — Björnstjerne Björnsons nyaste arbete. Fiskeijenten. Af L. D.... 182.
(Tredje häftet).

Folkskoleinspektionen och dess förhållande till folket, skolan och
kyrkan. Af P. A. Siljeström. Berättelser om folkskolorna i riket, för
åren 1864—1866, afgifna af tillförordnade folkskoleinspektörer. 1867 .

Fysiologien i vår tid. Af Frifhiof Holmgren.....................

Det nya Frankrike. Af A. Hedin..................................

Minnesteckningar:

Ernst Daniel Björck f. Af Pontus Wikner.........................

Bernhard von Beskow f. I. Af E. von Qvanten.....................

Anmälningar:

Samtidens störste teolog. Af C. v. B.................................

Sid.

193.

222.

247.

262.

274.

284.
.Mi' '

i ;